Sök i Ratio Lex

Klimatdeklarationer för resor

2021-09-10 · 69 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

  • Källa: Regeringskansliet (regeringen.se) — originalets PDF · regeringens sida; texten är pdf:ens eget textlager
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 52 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Promemoria Klimatdeklarationer för resor (Landsbygds- och infrastrukturdepartementet, 2021-09-10)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Promemoria
Klimatdeklarationer

Promemorians huvudsakliga innehåll
I promemorian lämnas förslag till en ny lag och en ny förordning om
klimatdeklarationer. Syftet med förslaget är att minska klimatpåverkan av
resor genom att synliggöra deras påverkan på klimatet. Transportörer ska
därför i samband med försäljning av och erbjudanden om en resa lämna en
klimatdeklaration. En resenär kan därmed göra ett mer informerat val från
ett klimatperspektiv.
Inledningsvis kommer kravet på klimatdeklarationer endast att gälla
resor med flyg.
Den nya lagen och förordningen föreslås träda i kraft den 1 juli 2022.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Innehållsförteckning

2

1

Författningstext .................................................................................4
1.1
Förslag till lag om klimatdeklarationer för resor ................4
1.2
Förslag till förordning om klimatdeklarationer för
resor ....................................................................................6
1.3
Förslag till förordning om ändring i offentlighetsoch sekretessförordningen (2009:641) ...............................8

2

Klimatdeklaration för att minska klimatpåverkan ........................... 10

3

Klimatpåverkan från resor och metoder för att bestämma den .......11
3.1
Inledning och frågeställningar ..........................................11
3.2
Systemgränser och livscykelutsläpp .................................11
3.2.1
Systemgränser .................................................11
3.2.2
Utsläpp från ett drivmedels livscykel ..............12
3.3
Standarder som utgångspunkt för beräkning av
klimatpåverkan från transporter .......................................15
3.4
Klimatpåverkan från flyg och relaterade regelverk ..........16
3.4.1
EU:s utsläppshandelssystem EU ETS .............16
3.4.2
Storbritanniens utsläppshandelssystem
UK ETS ........................................................... 21
3.4.3
Det globala marknadsbaserade styrmedlet
Corsia .............................................................. 21
3.4.4
Klimatpåverkan från flygning på hög höjd
är betydande .................................................... 25
3.5
Klimatpåverkan från fartyg och relaterade regelverk .......27
3.5.1
Globala regelverk och olika metoder att
beräkna utsläpp ................................................27
3.5.2
EU:s regelverk för övervakning och
rapportering – EU MRV ..................................28
3.5.3
IMO:s regelverk för datainsamling Data
Collection System............................................31
3.6
Klimatpåverkan från tåg och relaterade regelverk ............33
3.6.1
Järnvägstrafiken i Sverige ............................... 33
3.7
Klimatpåverkan från trafik på väg och relaterade
regelverk ...........................................................................35

4

Förhållandet mellan EU-rätten och den nationella rätten ................36
4.1
EU-regler – förutsättningar för ett enskilt nationellt
krav................................................................................... 36
4.1.1
Fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt .................................................... 36
4.1.2
Principen om ömsesidigt erkännande ..............37
4.1.3
Tjänstedirektivet ..............................................38
4.1.4
E-handelsdirektivet ..........................................38
4.1.5
Anmälningsdirektivet ......................................40
4.1.6
Direktivet om otillbörliga affärsmetoder .........40
4.1.7
Paketresedirektivet ..........................................42
4.2
Vem är transportör? .......................................................... 42
4.3
Vad är en transporttjänst? .................................................44
4.4
Vad kan en transporttjänst omfatta? .................................45

s. 3 Kontrollera mot PDF

4.5

Vilka bestämmelser ska tillämpas? .................................. 45
4.5.1
Finns tillämpliga EU-regler? .......................... 45
4.5.2
Det s.k. Gebhard-testet ................................... 46

5

Obligatoriska klimatdeklarationer .................................................. 47
5.1
Lagens syfte och tillämpningsområde ............................. 47
5.2
Skyldighet att lämna klimatdeklaration ........................... 50
5.3
Vilka trafikslag ska omfattas av kravet? .......................... 51
5.4
Klimatdeklarationens innehåll ......................................... 52
5.5
Tillsyn.............................................................................. 58
5.6
Överklagande................................................................... 59
5.7
Bemyndiganden ............................................................... 60
5.8
Ikraftträdande .................................................................. 60

6

Konsekvenser ................................................................................. 61
6.1
Konsekvenser för företag ................................................ 61
6.2
Konsekvenser för myndigheter under regeringen ............ 63
6.3
Konsekvenser för enskilda .............................................. 63
6.4
Konsekvenser för miljön ................................................. 64
6.5
Övriga konsekvenser ....................................................... 64

7

Författningskommentar .................................................................. 66

3

s. 4 Kontrollera mot PDF

1

Författningstext

1.1

Förslag till lag om klimatdeklarationer för resor

Härigenom föreskrivs följande.
Lagens syfte och tillämpningsområde
1 § Lagens syfte är att synliggöra klimatpåverkan av resor och att
därigenom åstadkomma en minskning av sådan påverkan.
2 § Lagen ska tillämpas vid försäljning och erbjudanden om försäljning
av resor som påbörjas i Sverige och, om det är en tur- och returresa,
avslutas i Sverige.
Ord och uttryck i lagen
3 § I denna lag avses med
klimatdeklaration: en redovisning av klimatpåverkan av en viss resa,
transportör: ett trafikföretag som utför passagerartransporter för
allmänheten.
Skyldighet att lämna en klimatdeklaration
4 § En transportör som säljer en resa eller erbjuder en resa till försäljning
ska i omedelbar anslutning till försäljningen eller erbjudandet på ett tydligt
sätt tillhandahålla köparen eller mottagaren av erbjudandet en
klimatdeklaration för resan.
Om transportören säljer en resa eller erbjuder en resa till försäljning
genom en återförsäljare, ska transportören tillhandahålla återförsäljaren
klimatdeklarationen. Återförsäljaren ska i sin tur på ett tydligt sätt
tillhandahålla köparen eller mottagaren av erbjudandet denna
klimatdeklaration.
Klimatdeklarationens innehåll
5 § En klimatdeklaration ska innehålla uppgifter om
1. den klimatpåverkan som varje passagerare ger upphov till per
kilometer,
2. den totala klimatpåverkan som varje passagerare ger upphov till under
resan, och
3. referensvärden, som gör det möjligt att bedöma omfattningen av en
resas klimatpåverkan och att jämföra sådana utsläpp för olika resor.
Tillsyn
6 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att de
skyldigheter som följer av denna lag och av föreskrifter som har meddelats
i anslutning till lagen fullgörs.
4

s. 5 Kontrollera mot PDF

7 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har tillsynsmyndigheten rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar från en
transportör eller en återförsäljare som behövs för tillsynen.
Föreläggande att lämna en klimatdeklaration
8 § Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för
att denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska
följas.
Ett beslut om föreläggande får förenas med vite.
Överklagande
9 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt 8 § får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Bemyndiganden
10 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten
att lämna en klimatdeklaration.
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som ska ingå i en
klimatdeklaration.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om
1. vilka data som ska användas vid beräkning av klimatpåverkan och hur
gamla dessa får vara,
2. vilka beräkningsmetoder som ska användas, och
3. hur klimatpåverkan ska redovisas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

5

opaginerad Kontrollera mot PDF

1.2

Förslag till förordning om klimatdeklarationer
för resor

Härigenom föreskrivs följande.
Lagstödet för förordningen
1 § Denna förordning är meddelad med stöd av
– 10 § lagen (2022:000) om klimatdeklarationer för resor i fråga om 3 §,
– 11 § lagen om klimatdeklarationer för resor i fråga om 10 §, och
– 8 kap. 7 § regeringsformen i fråga om övriga bestämmelser.
Ord och uttryck i förordningen
2 § I denna förordning avses med
drivmedel: ett bränsle som är avsett för motordrift eller energi i annan
form som också är avsedd för motordrift,
höghöjdseffekt: den ytterligare påverkan på klimatet, utöver den som
uppstår från koldioxidutsläpp, som utsläpp från flyg på hög höjd orsakar,
produktionskedja: den produktionsprocess som pågår fram till och med
användningen av drivmedlet och börjar med
– utvinning eller odling av råvara,
– omhändertagandet av avfallet eller restprodukterna, om drivmedlet
framställs av avfall eller restprodukter, eller
– energiomvandling av primärenergi,
utsläppsfaktor: faktor för beräkning av utsläpp av växthusgaser,
växthusgaser: koldioxid, metan och dikväveoxid.
I övrigt har ord och uttryck i denna förordning samma betydelse som i
lagen (2022:000) om klimatdeklarationer för resor.
Undantag från skyldighet att lämna en klimatdeklaration
3 § Skyldigheten enligt 4 § lagen (2022:000) om klimatdeklarationer för
resor att lämna en klimatdeklaration omfattar inte resor som görs med
1. personbil, buss, tåg, spårvagn, tunnelbana eller fartyg, eller
2. luftfartyg vars maximala certifierade startmassa är mindre än 5 700
kilogram.
Klimatdeklarationens innehåll
4 § Klimatdeklarationen ska innehålla uppgifter om klimatpåverkan som
utgörs av
1. utsläpp av växthusgaser som uppstår i produktionskedjan för det
drivmedel som används i det färdmedel som transportören använder för att
utföra resan, och
2. i förekommande fall höghöjdseffekten.

6

5 § I klimatdeklarationen ska utsläppen av växthusgaser anges i:
1. gram
koldioxidekvivalenter
per
passagerarkilometer
(gCO2e/passagerarkilometer), för uppgifter om de utsläpp per passagerare
och kilometer som avses i 5 § 1 lagen (2022:000) om klimatdeklarationer
för resor,

s. 7 Kontrollera mot PDF

2. kilogram
koldioxidekvivalenter
per
passagerare
(kgCO2e/passagerare), för uppgifter om de totala utsläppen per
passagerare som avses i 5 § 2 lagen om klimatdeklarationer för resor.
Beräkning av klimatpåverkan
6 § De utsläpp av växthusgaser per passagerare och kilometer som avses
i 5 § 1 lagen (2022:000) om klimatdeklarationer för resor ska beräknas
genom att dividera det beräknade värdet enligt 7 § med resans längd i
kilometer.
7 § De totala utsläpp av växthusgaser som avses i 5 § 2 lagen (2022:000)
om klimatdeklarationer för resor ska beräknas genom att summera
förbrukningen av varje drivmedel för resan multiplicerat med
utsläppsfaktorn för det drivmedlet och därefter fördela summan på antalet
passagerare.
Beräkning med schablon
8 § Om en transportör saknar de uppgifter som krävs för att göra en
klimatdeklaration, får i de fall Naturvårdsverket bestämmer beräkningen
av klimatpåverkan enligt 5 § lagen (2022:000) om klimatdeklarationer för
resor göras med användande av en schablon.
Tillsyn
9 § Naturvårdsverket är tillsynsmyndighet enligt 6 § lagen om klimatdeklarationer för resor.
Bemyndiganden
10 § Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om
1. vilka referensvärden som ska användas enligt 5 § 3 lagen (2022:000)
om klimatdeklarationer för resor,
2. hur höghöjdseffekten enligt 4 § 2 ska bestämmas,
3. hur resans längd enligt 6 § ska bestämmas,
4. vilka uppgifter om förbrukning av drivmedel och vilka utsläppsfaktorer som ska användas enligt 7 §,
5. hur fördelningen av klimatpåverkan per passagerare enligt 7 § ska
göras,
6. i vilka fall en klimatdeklaration enligt 8 § får beräknas med hjälp av
schablon och vilken schablon som ska användas, och
7. hur en klimatdeklaration ska utformas och lämnas.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2022.

7

s. 8 Kontrollera mot PDF

1.3

Förslag till förordning om ändring i
offentlighets- och sekretessförordningen
(2009:641)

Härigenom föreskrivs att bilagan till offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) ska ha följande lydelse.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2022.
Nuvarande lydelse
Bilaga1
Verksamheten består i
Särskilda begränsningar i sekretessen
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
166. utredning och tillsyn enligt
Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) 2019/881 av
den17 april 2019 om Enisa (Europeiska unionens cybersäkerhetsbyrå) och om cybersäkerhetscertifiering av informations- och
kommunikationsteknik och om
upphävande av förordning (EU) nr
526/2013
(cybersäkerhetsakten)
och lagen (2021:553) med
kompletterande bestämmelser till
EU:s cybersäkerhetsakt.

Sakregister till bilagan
Siffrorna avser punkter i bilagan
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Kemiska produkter
46
Kommersiell service
75
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Föreslagen lydelse
Bilaga
Särskilda begränsningar i sekretessen
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
167. tillsyn enligt lagen (2022:000) sekretessen gäller inte beslut i
om klimatdeklarationer för resor.
ärenden
Verksamheten består i

8

1

Senaste lydelse 2021:817.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sakregister till bilagan
Siffrorna avser punkter i bilagan
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Kemiska produkter
46
Klimatdeklarationer för resor
167
Kommersiell service
75
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

9

s. 10 Kontrollera mot PDF

2

Klimatdeklaration för att minska
klimatpåverkan

En tillförlitlig och tydlig information om resors klimatpåverkan underlättar för resenärer att göra informerade och välgrundade val. Många reseföretag informerar också om resans utsläpp av koldioxid i samband med
biljettköp. Om resenärerna ges möjlighet att jämföra klimatpåverkan från
olika färdmedel skulle det ge mer likvärdiga förutsättningar för alla
leverantörer som erbjuder längre resor och ge en större nytta för
resenärerna. Det kan också förväntas ge incitament för företag att förbättra
sin klimatprestanda i förhållande till konkurrenter, såväl inom samma
trafikslag som gentemot andra trafikslag.
Mot denna bakgrund gav regeringen i oktober 2019 Trafikanalys i
uppdrag att lämna förslag på hur det kan göras obligatoriskt att redovisa
klimatpåverkan för långväga resor med buss, tåg, flyg och färja i samband
med försäljning och marknadsföring av sådana resor.
Uppdraget redovisades i april 2020 (Obligatoriska klimatdeklarationer
för långväga resor, Trafikanalys rapport 2020:6). I redovisningen föreslås
en lag om klimatdeklarationer för långa resor med flyg, fartyg, tåg och
buss. Myndigheterna understryker samtidigt att rapportens lagförslag
kräver vidare bearbetning och rekommenderar att regeringen fördjupar
analyserna inom ett antal områden, bl.a. förslagets förenlighet med EUrätten, hur resors klimatpåverkan ska bestämmas (metod), hur resors
klimatpåverkan ska visas (visuell framställning), hur kontroll och tillsyn
ska organiseras samt eventuella undantag från skyldigheten att lämna en
klimatdeklaration.
Inför framtagandet av denna promemoria har Infrastrukturdepartementet
analyserat ovan nämnda frågeställningar. Två av dessa har varit centrala,
dels förenligheten med EU-rätten, dels hur resors klimatpåverkan ska
bestämmas.
I promemorian lämnas ett förslag till lag som innebär krav på
transportörer att tillhandahålla klimatdeklarationer vid försäljning och
erbjudande till försäljning av resor. Promemorian innehåller även ett
förslag till förordning med närmare bestämmelser om klimatdeklarationers
innehåll och omfattning och hur klimatpåverkan kan beräknas. Det
föreslås att kravet på klimatdeklarationer inledningsvis ska gälla endast för
resor med flyg. Flygbolagen har genom befintliga regelverk för EU ETS
och Corsia redan i dag tillgång till data och uppgifter om flygresor som i
hög grad också är ändamålsenliga för klimatdeklarationerna. När det gäller
resor med personbil, buss, tåg och fartyg ser situationen annorlunda ut.
Hur klimatpåverkan från dessa färdmedel ska beräknas behöver utredas
vidare. Ambitionen är dock att även resor som görs med buss, tåg eller
fartyg så snart som möjligt ska omfattas av kravet på klimatdeklarationer.

10

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

Klimatpåverkan från resor och metoder
för att bestämma den

3.1

Inledning och frågeställningar

För att kunna kvantifiera hur stor klimatpåverkan som är associerad med
en viss aktivitet, produkt eller tjänst krävs något slag av modell.
Utformningen av en sådan modell är förknippad med flera antaganden,
avgränsningar och osäkerheter som är helt avgörande för resultatet. Ingen
modell, oavsett hur rigorös den är, kan representera verkligheten fullt ut.
Hur användbar modellen är måste relateras till vad syftet med den är och
vilka osäkerheter som är acceptabla i förhållande till det syftet.
Centrala utgångspunkter i en modell som ska visa klimatpåverkan är att
definiera vilka systemgränser och vilket tidsperspektiv man betraktar samt
vilka växthusgaser och uppvärmningseffekter som ingår. I fråga om den
klimatpåverkan som en specifik resa ger upphov till kan följande illustrera
några sådana frågeställningar:
• Avses endast direkta utsläpp av växthusgaser till atmosfären som
genereras genom färdmedlets framdrift, det som för många färdmedel
utgörs av avgasrörsutsläpp?
• Avses även indirekta utsläpp, exempelvis utsläpp associerade med
infrastruktur, tillverkning av fordon eller motsvarande, avfallshantering och framställning av drivmedel?
• Vilka växthusgaser inkluderas och ingår höghöjdseffekten för flyg?
• Hur ska utsläpp fördelas på respektive resenär vid samtransport av
gods och passagerare?
I det följande redogörs för etablerad terminologi, metodik och regleringar
avseende klimatpåverkan från trafikslagen med relevans för klimatdeklarationerna.

3.2

Systemgränser och livscykelutsläpp

3.2.1

Systemgränser

Enligt etablerad terminologi brukar det i fråga om den klimatpåverkan som
resor ger upphov till skiljas mellan två olika slags utsläpp av växthusgaser,
direkta och indirekta. Direkta utsläpp av växthusgaser avser de utsläpp
som uppstår som en direkt följd av den energiomvandlingsprocess som
driver färdmedlet – i många fall en förbränningsmotor. Med indirekta
utsläpp av växthusgaser avses dels de utsläpp som uppstår före en
transport, t.ex. vid framställning av drivmedel, tillverkning av fordon eller
byggande av infrastruktur, dels utsläpp som uppstår efter transporten,
exempelvis vid avfallshantering. I fråga om flyg bidrar också den s.k.
höghöjdseffekten till klimatpåverkan.
Systemgränser är ett sätt att avgränsa ett system i rummet och
systematiskt dela upp och synliggöra olika energiflöden och energianvändningar. I en livscykelanalys väljs en bred definition av system11

s. 12 Kontrollera mot PDF

gränserna som innebär att alla utsläpp av växthusgaser som uppkommer i
livscykeln identifieras, beräknas och summeras, dvs. både direkta och
indirekta utsläpp. Detta ger en helhetsbild av utsläppen men analysen
tenderar att bli komplex, eftersom det är nödvändigt med uppgifter om
verksamheter som i regel sker i många olika aktörers regi.

3.2.2

Utsläpp från ett drivmedels livscykel

En vanlig avgränsning när det gäller transporter är att definiera systemgränsen till att endast omfatta de utsläpp som är relaterade till livscykeln
för drivmedlet, dvs. alla de utsläpp som uppstår i produktionskedjan,
inklusive distribution och slutanvändningen i färdmedlet. De indirekta
utsläppen benämns då i regel källa till tank och de direkta utsläppen tank
till hjul. Följaktligen betecknar källa till hjul hela livscykeln.
Livscykelutsläpp för fossila drivmedel
För färdmedel som använder ett drivmedel med fossilt ursprung i en
förbränningsmotor är både källa till tank-utsläpp och tank till hjul-utsläpp
relevanta. Tank till hjul-utsläppen härrör från förbränningen av drivmedlet
och källa till tank-utsläppen i huvudsak från utvinning och raffinering av
råoljan till drivmedlet. Förbränningsutsläppet utgör den största andelen av
livscykelutsläppen för dessa drivmedel, men källa till tank-utsläppen kan
vara betydande beroende på hur ett drivmedel har framställts. Mängden
utsläpp beräknas i detta sammanhang som utsläppet av växthusgaser per
energienhet: gram koldioxidekvivalenter per megajoule – gCO2e/MJ. För
flygfotogen, s.k. Jet A-bränsle, är tank till hjul-utsläppet enligt The
Intergovernmental Panel on Climate Change – FN:s mellanstatliga klimatpanel (IPCC) 71,5 gCO2e/MJ och källa till tank-utsläppen varierar enligt
en omfattande studie mellan 7,2 gCO2e/MJ och 32,5 gCO2e/MJ, med ett
genomsnitt i EU på 15 gCO2e/MJ (Europeiska kommissionens rapport
Study on actual GHG data for diesel, petrol, kerosene and natural gas, juli
2015). För flygfotogen utgör alltså källa till tank-utsläppen mellan 10 och
30 procent av utsläppen från drivmedlets livscykel. Förhållandet mellan
källa till tank-utsläppen och tank till hjul-utsläppen är enligt samma studie
snarlikt för diesel och bensin.
Livscykelutsläpp för biodrivmedel
Om biodrivmedel, dvs. drivmedel producerade av biomassa, används i en
förbränningsprocess ger de upphov till direkta utsläpp av koldioxid som
vanligen brukar betraktas som nollutsläpp, givet att vissa
hållbarhetskriterier är uppfyllda. Inom EU finns regler för sådana kriterier
för biodrivmedel i det s.k. förnybartdirektivet. Direktivet har nyligen
omarbetats genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU)
2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av
energi från förnybara energikällor. I propositionen Hållbarhetskriterier – genomförande av det omarbetade förnybartdirektivet (prop.
2020/21:185) föreslås lagändringar för att genomföra det omarbetade
direktivet i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och
12

opaginerad Kontrollera mot PDF

flytande biobränslen (hållbarhetslagen), lagen (1994:1776) om skatt på
energi och lagen (2011:1200) om elcertifikat.
Användning av biodrivmedel anses alltså inte ge upphov till något direkt
utsläpp. Utsläpp av växthusgaser med fossilt ursprung kan dock ske i andra
delar av produktionskedjan, dvs. källa till tank-utsläppen är inte noll.
Enligt en sammanställning i betänkandet Biojet för flyget (SOU 2019:11
s. 127) är typiska livscykelutsläpp för några biodrivmedel om man utgår
från svenska förhållanden
• ungefär 16 gCO2e/MJ för det vanligast förekommande biojetbränslet,
s.k. HEFA (vätebehandlade estrar och fettsyror) producerat från avfall,
och
• ungefär 6 gCO2e/MJ för HVO-diesel producerad av tallolja och lignin,
8 gCO2e/MJ om den producerats av slakteriavfall eller matolja och 30–
35 gCO2e/MJ om den producerats av raps eller palmolja.
Förnybartdirektivet ställer krav på att biodrivmedel och flytande biobränslen ska uppfylla vissa s.k. markkriterier och kriterier för minskade växthusgasutsläpp för att finansiellt stöd ska kunna ges. Nedsättning av energiskatt och koldioxidskatt för biodrivmedel är exempel på sådant finansiellt
stöd. Förmånsbehandling inom EU:s system för handel med utsläppsrätter
för växthusgaser (se avsnitt 3.4.1) är ett annat exempel.
Genom de s.k. hållbarhetskriterierna ställs krav på att råvaror som
används för att producera biodrivmedel eller flytande biobränslen inte får
komma från mark med högt kolinnehåll eller mark med hög biologisk
mångfald (markkriterier) för att drivmedlet eller bränslet ska anses som
hållbart. Kriterierna för minskade växthusgasutsläpp innebär att
användningen av biodrivmedel ska medföra en minskning av utsläppen av
växthusgaser jämfört med om fossila bränslen hade använts. I direktivet
föreskrivs en detaljerad metod för beräkning av växthusgasutsläpp. För
biodrivmedel krävs sedan tidigare att utsläppen ska minska med 50
respektive 60 procent, beroende på om den anläggning där drivmedlet
produceras har tagits i drift före eller efter den 5 oktober 2015. Genom det
omarbetade förnybartdirektivet höjs kravet på minskade utsläpp till minst
65 procent, om biodrivmedlet har producerats i en anläggning som har
tagits i drift från den 1 januari 2021. Förnybartdirektivets krav när det
gäller markkriterier och kriterier för minskade växthusgasutsläpp har bl.a.
genomförts i hållbarhetslagen, förordningen (2011:1088) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen (hållbarhetsförordningen) och i Statens energimyndighets föreskrifter om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen (STEMFS 2011:2).
Livscykelutsläpp för el som drivmedel
Vid användning av el som drivmedel uppstår inga koldioxidutsläpp vid
energiomvandlingen i färdmedlet, men däremot är källa till tank-utsläpp
relevanta. Dessa utsläpp associerade med elanvändning kan betraktas på
olika sätt, vilket har att göra med att produktionsätten är så olika och att
en viss elanvändning inte direkt kan kopplas till en viss, särskild
elproduktion. Det finns inte ett entydigt rätt eller fel val, utan det beror på
synsätt och vilket slag av frågeställning man vill besvara genom att klimat13

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

värdera elanvändning. Gram koldioxidekvivalenter per kilowattimme
(gCO2e/kWh) används ofta i utsläppsberäkningar för el.
Ett sätt att klimatvärdera elanvändning är att använda s.k. marginalel.
Maginalelen är den el som produceras på marginalen, dvs. det dyraste
kraftslaget som vid varje givet tillfälle produceras i systemet. Enligt
marknadsekonomisk teori är det marginalelen som är det kraftslag som
ökar eller minskar vid marginella, dvs. inte allt för stora, förändringar i
elanvändningen. Marginalelen används ofta om man vill bedöma vilken
effekt en viss åtgärd har – i termer av klimatpåverkan – och antagandet är
att åtgärden påverkar systemet just på marginalen. I det nordiska och
europeiska systemet antas i allmänhet kolkondens vara marginalel på kort
sikt och naturgaskombikondens vara marginalel på längre sikt. Utsläppen
från dessa kraftslag är omkring 400 till 750 gCO2e/kWh. På grund av bl.a.
säsongsvariationer i både elanvändning och elproduktion kan ibland även
andra kraftslag betraktas som marginalel. Det finns alltså inte en självklar
definition av vad som utgör marginalel och vilka utsläpp som
karakteriserar den.
Ett annat sätt att klimatvärdera elanvändning är att använda s.k. elmix,
vilket är en statistisk bild av den totala elproduktionen i ett visst system,
ofta avgränsat till ett visst land eller en viss geografisk region, baserad på
hur det sett ut historiskt över en viss tid. I ett svenskt och nordiskt
perspektiv förekommer ofta begreppen svensk elmix och nordisk elmix.
Olika definitioner av begreppen förekommer, bl.a. med avseende på om
och på vilket sätt hänsyn tas till import och export av el från angränsande
länder. Svenska MiljöEmissionsData, SMED, har nyligen haft ett uppdrag
från Naturvårdsverket att ta fram ett nytt värde på nordisk elmix för
användning inom det statliga klimatinvesteringsstödet Klimatklivet och i
andra sammanhang. Förslaget som redovisas i SMED rapport nr 4 2021
omfattar värden för nordisk elmix baserade på den s.k. bruttometoden, dvs.
på elproduktionsmixen i Sverige, Norge, Danmark och Finland och med
hänsyn tagen till bruttoimport och -export till angränsande länder.
En annan elmix förekommer vid tillämpningen av Europaparlamentets
och rådets direktiv 2009/30/EG av den 23 april 2009 om ändring av
direktiv 98/70/EG, vad gäller specifikationer för bensin, diesel och
gasoljor och införandet av ett system för hur växthusgasutsläpp ska övervakas och minskas, om ändring av rådets direktiv 1999/32/EG, vad gäller
specifikationen för bränsle som används av fartyg på inre vattenvägar, och
om upphävande av direktiv 93/12/EEG, det s.k. bränslekvalitetsdirektivet.
Bränslekvalitetsdirektivet syftar till att förebygga att bränslen avsedda för
motordrift skadar eller orsakar olägenheter för människors hälsa och
miljön. Vidare ställer direktivet krav på drivmedelsleverantörer att minska
drivmedlens utsläpp över livscykeln. I en vägledning har Europeiska
kommissionen tilldelat varje medlemsland en beräknad genomsnittlig
elmix för respektive medlemsland som ska användas vid beräkning av
livscykelutsläppen för ett drivmedel som omfattas av direktivets
tillämpningsområde. Värdet baserar sig på en livscykelanalys av
elproduktionen för respektive land, där hänsyn tas till den el som
exporterats respektive importerats. För Sverige är det värdet
47 gCO2e/kWh. Samma värde ska användas för elanvändning vid
beräkning av livscykelutsläppen för biodrivmedelsproduktion enligt lagen
om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen, se

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statens energimyndighets föreskrifter om hållbarhetskriterier för
biodrivmedel och flytande biobränslen.
Ytterligare ett sätt att klimatvärdera elanvändning är att utgå ifrån
eventuell ursprungsmärkning genom s.k. ursprungsgarantier som syftar till
att slutkunden ska få kunskap om elens ursprung. Systemet med
ursprungsgarantier regleras i lagen (2010:601) om ursprungsgarantier för
el. Elproducenter kan frivilligt ansöka om att få en ursprungsgaranti för
varje producerad megawattimme el, som sedan kan säljas på en öppen
marknad. Det finns ingen fysisk koppling mellan den producerade elen och
ursprungsgarantin. Ursprungsgarantier utfärdas för alla typer av elproduktion. Elproducenter och elleverantörer berörs av lagen. För ytterligare
beskrivning av systemet med ursprungsgarantier, se propositionen
Genomförande av direktiv om förnybar energi (prop. 2009/10:128).

3.3

Standarder som utgångspunkt för beräkning av
klimatpåverkan från transporter

Standarder tas i dag fram på nationell, europeisk och global nivå i syfte att
nå konsensus mellan aktörer i olika frågor, exempelvis om hur utsläpp bör
beräknas. Det europeiska standardiseringsorganet, CEN (Comité
Européen de Normalisation), har utarbetat den europeiska standarden
EN 16258 för beräkning och rapportering av energiförbrukning och
utsläpp av växthusgaser inom transportsektorn. I den standarden är
systemgränserna avgränsade till livscykeln för drivmedlet. De växthusgaser som ska beaktas är de sex växthusgaser som har identifierats i Kyotoprotokollet till FN:s ramkonvention om klimatförändringar (Kyotoprotokollet), dvs. koldioxid (CO2), metan (CH4), dikväveoxid (N2O),
fluorerade kolväten (HFC), perfluorkolväten (PFC) och svavelhexafluorid
(SF6). I standarden beskrivs generella beräkningsprinciper och användaren
har frihetsgrader vad gäller den praktiska tillämpningen. Höghöjdseffekten för flyg är inte inkluderad.
Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) har också
standarder inom området i den s.k. ISO 14000-serien, bl.a.:
• ISO 14001, som är en övergripande standard för miljöledningssystem,
• ISO 14064, som är en generell standard för kvantifiering och
rapportering av utsläpp och upptag av växthusgaser.
Inom ISO pågår arbete med en ny standard, ISO 14083, som har
arbetstiteln kvantifiering och rapportering av växthusgasutsläpp från
transportsystem och som förväntas publiceras senast 2023. Standardiseringsarbetet har tagit avstamp i EN 16258, men ISO 14083 kommer att
skilja sig från den i vissa avseenden, bl.a. genom att ha en något vidare
systemgräns för vilka utsläpp som ska beaktas. Inriktningen i ISOstandarden är exempelvis att inkludera vissa utsläpp som uppstår vid drift
av den infrastruktur som är associerad med ett visst transportsystem, t.ex.
transport av bagage på en flygplats.
Greenhouse Gas Protocol (växthusgasprotokollet), även kallat GHGprotokollet, är en annan global standard för kvantifiering och redovisning
av växthusgasutsläpp. Standarden har utvecklats av tankesmedjan World

15

s. 16 Kontrollera mot PDF

Resource Institute (WRI) tillsammans med näringslivsorganisationen
World Business Council for Sustainable Development (WBCSD). GHGprotokollet är uppbyggt så att det är möjligt att välja systemgräns, enligt
en uppdelning i olika s.k. scopes (områden): scope 1, 2 och 3. Scope 1
avser direkta utsläpp som verksamheten har direkt kontroll över. Scope 2
avser indirekta utsläpp från användning av el, värme och kyla och scope 3
avser övriga indirekta utsläpp. ISO 14064 och GHG-protokollet är
kompatibla.

3.4

Klimatpåverkan från flyg och relaterade
regelverk

3.4.1

EU:s utsläppshandelssystem EU ETS

Systemet för handel med utsläppsrätter, EU Emissions Trading System
(EU ETS), infördes i syfte att på ett kostnadseffektivt sätt minska
utsläppen av växthusgaser inom unionen. Europaparlamentets och rådets
direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med
utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av
rådets direktiv 96/61/EG (utsläppshandelsdirektivet) innehåller de grundläggande reglerna om EU ETS. Det reglerar bl.a. hur många utsläppsrätter
som är tillgängliga, i vilken omfattning de delas ut gratis och hur antalet
kontinuerligt reduceras för att åstadkomma målet om minskade växthusgasutsläpp. Enligt artikel 3e i utsläppshandelsdirektivet får flygoperatörer
ansöka om utsläppsrätter. De utsläppsrätter som tilldelas används sedan
som ”betalningsmedel”: för varje utsläpp måste flygoperatören överlämna
en tilldelad utsläppsrätt. Den flygoperatör som inte behöver använda alla
de tilldelade utsläppsrätterna kan sälja dem vidare. I direktivet finns också
bestämmelser om vilka växthusgaser och verksamheter som omfattas.
Kompletterande regler om bl.a. övervakning och rapportering av utsläpp
finns i ett antal delegerade akter och genomförandeakter.
Utsläppshandelsdirektivet är genomfört i lagen (2020:1173) om vissa
utsläpp av växthusgaser och förordningen (2020:1180) om vissa utsläpp
av växthusgaser. Varje medlemsstat ska peka ut en eller flera behöriga
myndigheter. I Sverige är Naturvårdsverket behörig myndighet enligt
förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser.
Omfattningen och utformningen av EU ETS har successivt ändrats över
tid. Systemet etablerades 2005 och omfattade då endast stationära
anläggningar. Flyget infördes i systemet 2012 genom Europaparlamentets
och rådets direktiv 2008/101/EG av den 19 november 2008 om ändring av
direktiv 2003/87/EG så att luftfartsverksamhet införs i systemet för handel
med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen. I dag omfattas ca
11 000 anläggningar inom energi- och industrisektorn samt flygsektorn.
Detta motsvarar ungefär 45 procent av de totala utsläppen av växthusgaser
inom unionen.
Länderna i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) deltar i
systemet, dvs. EU:s medlemsstater samt Island, Liechtenstein och Norge.
I december 2019 fattade EU och Schweiz beslut om att länka Schweiz
utsläppshandelssystem till EU:s. Avtalet trädde i kraft den 1 januari 2020.
16

s. 17 Kontrollera mot PDF

Efter Storbritanniens utträde ur EU den 31 januari 2020 fortsatte landet att
delta i EU ETS under hela 2020 enligt övergångsavtalet, men Storbritannien lämnade därefter systemet den 1 januari 2021. Storbritannien har
därefter inrättat ett eget utsläppshandelssystem, UK ETS. Enligt handelsoch samarbetsavtalet mellan EU och Storbritannien ska parterna allvarligt
överväga att koppla ihop utsläppshandelssystemen. Se avsnitt 3.4.2 om
UK ETS.
Anläggningar i ett EES-land omfattas av EU ETS på grundval av vilken
verksamhet som bedrivs. Oftast gäller att en kapacitetströskel som relaterar till produktionsvolym ska överskridas för att en anläggning ska omfattas. Det som avgör om en flygoperatör omfattas är hur omfattande flygverksamhet som bedrivs till och från flygplatser belägna i EES. Det har
ingen betydelse om flygoperatören är registrerad i ett EES-land eller inte.
Flyget i EU ETS
Sedan 2012 ingår utsläpp av koldioxid från flygverksamhet i EU ETS
genom ändringen av utsläppshandelsdirektivet enligt direktiv
2008/101/EG. Ursprungligen inkluderades utsläpp från flygningar som
ankommer till och avgår från en flygplats inom EES. Det s.k. ”stop the
clock”-undantaget enligt artikel 28a i direktivet undantar utsläpp från
internationella flygningar till och från flygplatser i länder utanför EES till
den 31 december 2023. Undantaget innebär att dessa flygningar inte ingår
i skyldigheterna att övervaka och rapportera utsläpp samt att överlämna
utsläppsrätter. Detta undantag tillkom genom Europaparlamentets och
rådets förordning (EU) nr 421/2014 av den 16 april 2014 om ändring av
direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för
växthusgaser inom gemenskapen, med hänsyn till genomförandet senast
2020 av en internationell överenskommelse om tillämpning av en global
marknadsbaserad åtgärd för utsläpp från internationell luftfart. Undantaget
genom den förordningen gällde till och med den 31 december 2016.
Bakgrunden till undantaget var förhandlingarna inom Internationella civila
luftfartsorganisationen ICAO (International Civil Aviation Organization)
om en global marknadsbaserad åtgärd för att minska växthusgasutsläppen
från internationellt flyg. Denna har blivit känd som Corsia (se avsnitt
3.4.3). Undantaget har förlängts till den 31 december 2023 genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2392 av den 13 december
2017 om ändring av direktiv 2003/87/EG för att förlänga nuvarande
begränsningar i tillämpningsområdet för luftfartsverksamhet och
förbereda för genomförande av en global marknadsbaserad åtgärd från och
med 2021.
En kommersiell flygoperatör omfattas av skyldigheter inom EU ETS om
operatören under tre fyramånadersperioder i följd genomför fler än 243
flygningar per period och utsläppet av koldioxid för flygningarna
överstiger 10 000 ton per år. En flygoperatör som inte ägnar sig åt
kommersiella lufttransporter omfattas om utsläppet av koldioxid för
flygningarna överstiger 1 000 ton per år.
Alla flygningar som görs inom EES eller som ankommer till eller avgår
från EES räknas mot ovanstående tröskelvärden, dock med hänsyn till ett
antal undantag. I detta sammanhang är de internationella flygningar som
för tillfället inte ingår i skyldigheterna att övervaka och rapportera utsläpp

17

opaginerad Kontrollera mot PDF

samt att överlämna utsläppsrätter (enligt ”stop the clock”, se ovan) inte
undantagna. De räknas med för att avgöra om en flygoperatör omfattas
eller inte. Undantagen enligt bilaga I till utsläppshandelsdirektivet gäller
bl.a. flygningar med flygplan vars maximala certifierade startmassa, dvs.
maximalt tillåtna startvikt, understiger 5 700 kilogram, flygningar för militära ändamål, ambulansflygningar och vissa flygningar med trafikplikt.
Kommersiella flygoperatörer identifieras av den operativa licensen,
även kallad AOC (Air Operator Certificate). Större aktörer i branschen kan
ha mer eller mindre omfattande ägarstrukturer där verksamheten är
uppdelad i flera olika bolag (dotterbolag) och bedrivs med stöd av flera
olika operativa licenser. Ägarstrukturen har dock ingen betydelse för vad
som anses utgöra en flygoperatör, då det utgår ifrån den verksamhet som
är knuten till ett specifikt AOC. Den flygverksamhet som en större koncern
bedriver kan alltså vara uppdelad på flera flygoperatörer.
Flygoperatörerna har en administrativ hemvist, dvs. ett EES-land till
vars utpekade behöriga myndighet de bl.a. ska rapportera utsläpp. Vilket
EES-land som har det administrativa ansvaret för en flygoperatör framgår
av en lista som Europeiska kommissionen publicerar varje år enligt artikel
18a i utsläppshandelsdirektivet. Flygoperatörer som är registrerade i ett
EES-land administreras av det landet. Flygoperatörer som är registrerade
i ett tredjeland administreras av det EES-land vars flygplatser
flygoperatören trafikerar i högst utsträckning.
Övervakning av utsläpp och relaterade uppgifter

18

Flygoperatörer som omfattas av EU ETS är skyldiga att övervaka,
rapportera och verifiera sina utsläpp av koldioxid. I utsläppshandelsdirektivet finns grundläggande bestämmelser om övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp (artiklarna 14 och 15 samt bilagorna IV
och V). Med stöd av direktivet (artikel 14) har Europeiska kommissionen
utarbetat genomförandeförordning (EU) 2018/2066 av den 19 december
2018 om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet
med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och om ändring
av EU-kommissionens förordning (EU) nr 601/2012, här kallad
övervaknings- och rapporteringsförordningen.
I enlighet med utsläppshandelsdirektivet (artikel 15) har kommissionen
även utarbetat genomförandeförordning (EU) 2018/2067 av den 19
december 2018 om verifiering av uppgifter och ackreditering av kontrollörer i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG,
här kallad verifieringsförordningen.
För de flygoperatörer som omfattas av EU ETS krävs det enligt artikel
3g i utsläppshandelsdirektivet en godkänd övervakningsplan för utsläppen. Bestämmelser om övervakningsplanens innehåll anges i bilaga I till
övervaknings- och rapporteringsförordningen. Övervakningsplanen ska i
detalj beskriva hur utsläppen från flygverksamheten övervakas, bl.a. vilka
utsläppskällor (flygplan) som omfattas, hur bränsleförbrukningen bestäms
och vilka förfaranden flygoperatören har för att exempelvis sammanställa
uppgifter och säkerställa deras riktighet. Enligt artikel 15 är det den
behöriga myndigheten som ska godkänna övervakningsplanen.
Övervaknings- och rapporteringsförordningen anger de metoder som är
tillåtna för att övervaka bränsleförbrukning och utsläpp. Enligt artikel 52

s. 19 Kontrollera mot PDF

ska flygoperatörer beräkna koldioxidutsläppet genom att multiplicera den
årliga förbrukningen av respektive bränsle i ton med bränslets emissionsfaktor. De emissionsfaktorer som ska användas är 3,15 ton CO2/ton
bränsle för Jet A- och Jet A1-bränsle samt 3,10 ton CO2/ton bränsle för
Jet B- och AvGas-bränsle.
Bränsleförbrukningen ska fastställas för varje flygning och varje bränsle
enligt antingen metod A eller metod B. Metoderna definieras i bilaga III
till övervaknings- och rapporteringsförordningen. Båda metoderna utgår
från att man bestämmer hur mycket bränsle som har tankats. Eftersom ett
flygplan kan ha bränsle kvar i tankarna både före och efter den specifika
flygning vars bränsleförbrukning ska bestämmas, behövs ytterligare
mätpunkter för att bestämma den mängden. Skillnaden mellan metod A
och B är vilka mätpunkter i en flygcykel som utnyttjas för detta. En
majoritet av flygoperatörerna i EU ETS använder metod B, vilket framgår
av kommissionens rapport Application of the European Union Emission
Trading Directive, Analysis of responses under Article 21 of the EU ETS
Directive in 2019.
Biodrivmedel räknas som nollutsläpp inom EU ETS, dvs. har en
emissionsfaktor på 0 ton CO2/ton bränsle. En flygoperatör behöver alltså
inte överlämna några utsläppsrätter om biodrivmedel används. Detta
förutsätter att kraven enligt artikel 54 i övervaknings- och rapporteringsförordningen är uppfyllda. Enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/2085 av den 14 december 2020 om ändring och
rättelse av genomförandeförordning (EU) 2018/2066 om övervakning och
rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med Europaparlamentets och
rådets direktiv 2003/87/EG träder en ändring av artikel 54 i kraft den 1
januari 2022. Denna nya lydelse innebär bl.a. krav på att hållbarhetskriterierna och kriterierna för minskade växthusgasutsläpp som anges i
artikel 29.2–29.7 och 29.10 i det omarbetade förnybartdirektivet (se avsnitt
3.2.2) ska vara uppfyllda. Vidare finns i genomförandeförordningen krav
om hur mängden biodrivmedel ska övervakas. Om den fysiska mängden
biobränsle blandas med fossilt bränsle och levereras till ett specifikt
luftfartyg i fysiskt identifierbara partier (artikel 54.2), ska mängden
biodrivmedel kvantifieras genom att man bestämmer bränsleblandningens
biomassafraktion (artikel 54.2). Om biodrivmedlet inte levereras till ett
specifikt luftfartyg i fysiskt identifierbara partier, får flygoperatören
bestämma mängden biodrivmedel genom dokumentation av vilka
mängder den köpt in (artikel 54.3). Flygoperatören ska också kunna styrka
att det inte förekommer någon dubbelräkning av samma mängd
biodrivmedel, särskilt att det inköpta biodrivmedlet inte påstås användas
av någon annan.
Enligt artikel 28a.6 i utsläppshandelsdirektivet får en flygoperatör, vars
utsläpp av koldioxid är låga, som alternativ till metod A och B använda ett
förenklat verktyg som utvecklats av Europeiska organisationen för säkrare
flygtrafiktjänst (Eurocontrol). En flygoperatör anses ha låga utsläpp om
det årliga utsläppet understiger 25 000 ton koldioxid med avseende på
flygningar enligt ursprunglig omfattning eller 3 000 ton koldioxid när
hänsyn tagits till undantagna internationella flygningar enligt ”stop the
clock”-undantaget (se ovan). Verktyget kallas Small Emitters Tool och
beräknar utsläpp baserat på uppskattningar av snittförbrukning och
19

s. 20 Kontrollera mot PDF

flygsträcka via de uppgifter Eurocontrol har om flygtrafik som bedrivs
inom europeiskt luftrum.
Rapportering och verifiering av utsläpp och relaterade uppgifter
Senast den 31 mars varje år ska flygoperatörer rapportera utsläppen för
föregående år i form av en utsläppsrapport. Rapporten ska lämnas till den
behöriga myndigheten. Vad utsläppsrapporten ska innehålla framgår av
bilaga X till övervaknings- och rapporteringsförordningen. Rapporten ska
beskriva bl.a. förhållandena per par av stater och per par av flygplatser. Ett
par består av en avgångsflygplats och en ankomstflygplats eller en
avgångsstat och en ankomstsstat. I huvudsak ska följande ingå i rapporten:
• Registreringsbeteckningar för de luftfartyg som använts samt deras
typ.
• Totalt antal flygningar per par av stater och per par av flygplatser.
• Använd mängd bränsle i ton per bränsletyp per par av stater.
• Använd mängd biodrivmedel i ton per bränsletyp.
• Totala utsläpp i ton koldioxid uppdelat per par av stater och per par av
flygplatser.
Utsläppsrapporten ska verifieras av en oberoende ackrediterad kontrollör.
Verifieringen är en tredjepartskontroll som ska garantera att företagens
övervakning och rapportering är tillförlitlig och sker på ett likvärdigt sätt
i alla EU:s medlemsstater. Den kontrollör som utfärdar en verifieringsrapport ska vara ackrediterad för den specifika verksamhetstyp som
rapporten avser (artikel 44 i verifieringsförordningen). Ackrediteringen
görs av ett nationellt ackrediteringsorgan. I Sverige är Styrelsen för
ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) det nationella ackrediteringsorganet.
Flygoperatörer som använder Eurocontrols verktyg Small Emitters Tool
för att övervaka utsläpp är undantagna från kravet på verifiering.
Affärskänsliga uppgifter och sekretess
Reglerna inom EU ETS är anpassade till att vissa uppgifter kan vara
kommersiellt känsliga för flygoperatörer. I bilaga X till övervaknings- och
rapporteringsförordningen framgår att den behöriga myndigheten på
begäran av flygoperatören ska behandla uppgifter om årliga utsläpp och
årligt antal flygningar per par av flygplatser som konfidentiella uppgifter.
Vad som i praktiken omfattas av sekretess regleras i varje medlemsstats
nationella lagstiftning. I Sverige gäller följande. Uppgifter som flygoperatörer lämnat enligt skyldigheter som följer av lagen om vissa utsläpp av
växthusgaser och förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser omfattas
av sekretessbestämmelser enligt 30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) och 9 § offentlighets- och sekretessförordningen
(2009:641) samt punkt 122 i bilagan till den förordningen.
Europeiska kommissionen publicerar vissa uppgifter offentligt, bl.a. det
årliga rapporterade utsläppet per flygoperatör.

20

s. 21 Kontrollera mot PDF

3.4.2

Storbritanniens utsläppshandelssystem UK ETS

Enligt artikel 7.3 i handels- och samarbetsavtalet mellan EU och
Storbritannien, som undertecknades den 30 december 2020, ska varje part
upprätta ett ändamålsenligt system för koldioxidprissättning senast den
1 januari 2021. Varje system ska omfatta utsläpp av växthusgaser från
elproduktion, värmeproduktion, industri och luftfart. Vidare framgår det
att parterna ska samarbeta om koldioxidprissättning och allvarligt
överväga att koppla ihop sina respektive prissättningssystem. EU har
redan ett sådant system genom EU ETS. Storbritannien inrättade ett
utsläppshandelssystem den 1 januari 2021, det s.k. UK ETS. Systemet är
dock inte fullt ut genomfört, bl.a. förväntas utsläppsrätter utfärdas först
under andra halvåret 2021.
De flygningar som ingår i UK ETS är flygningar som avgår från en
flygplats i Storbritannien och som ankommer till en flygplats i Storbritannien, ett EES-land, Gibraltar eller en offshoreplattform på en kontinentalsockel som hör till Storbritannien eller ett EES-land. Kommersiella
flygoperatörer omfattas av UK ETS om operatören under tre fyramånadersperioder i följd genomför fler än 243 flygningar per period och utsläppet av koldioxid för flygningarna överstiger 10 000 ton per år. En flygoperatör som inte ägnar sig åt kommersiella lufttransporter omfattas om
utsläppet av koldioxid för flygningarna överstiger 1 000 ton per år. Undantag gäller bl.a. för flygningar med flygplan vars startmassa, dvs. maximalt
tillåtna startvikt, understiger 5 700 kilogram, flygningar för militära
ändamål, ambulansflygningar och vissa flygningar med trafikplikt.
Kriterierna och undantagen är alltså i princip samma som i EU ETS. Den
huvudsakliga skillnaden är vilka flygningar som ingår i respektive system.
Reglerna för övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp följer
samma principer som i EU ETS. En skillnad är att UK ETS tillåter samma
metoder för övervakning av bränsle som är tillåtna enligt regelverket för
Corsia (se avsnitt 3.4.3), dvs. tre metoder utöver de två som är tillåtna inom
EU ETS.

3.4.3

Det globala marknadsbaserade styrmedlet Corsia

I september 2016 antog generalförsamlingen för FN:s internationella
civila luftfartsorganisation ICAO resolution A39-3 om att utarbeta ett
globalt marknadsbaserat styrmedel för att begränsa utsläppen av
växthusgaser från internationell civil luftfart till 2020 års nivåer.
Styrmedlet kallas för Corsia (Carbon Offsetting and Reduction Scheme for
International Aviation) och ska åstadkomma målsättningen genom att
eventuella utsläpp som överskrider den s.k. basnivån ska kompenseras
genom inköp av utsläppskrediter som minskar utsläppen i andra sektorer.
Genomsnittet av utsläppen för 2019 och 2020 skulle ursprungligen
definiera basnivån över vilken överskjutande utsläpp ska kompenseras.
Covid-19-pandemin har haft en mycket kraftfull påverkan på luftfarten,
som under 2020 minskade i omfattning med mer än 60 procent jämfört
med 2019, enligt International Air Transport Association (IATA). Med
bakgrund av detta beslutade ICAO:s råd i juni 2020 att endast 2019 års
utsläppsnivåer ska definiera basnivån för beräkning av kompensationskrav
21

s. 22 Kontrollera mot PDF

under pilotfasen 2021–2023, eftersom en medräkning av året 2020 skulle
leda till en väsentligt lägre basnivå än den man förväntade sig när det
ursprungliga beslutet om definitionen fattades av ICAO. Enligt resolutionen A39-3 ska ICAO:s råd göra en översyn av Corsia under 2022. I översynen ska en utvärdering göras av vilka uppgifter som ska ligga till grund
för basnivån efter pilotfasen.
Huvuddelarna av regelverket godkändes av ICAO:s råd i juni 2018
genom antagandet av den första utgåvan av volym 4 i bilaga 16 till
konventionen om internationell civil luftfart som undertecknades i
Chicago den 7 december 1944 (Chicagokonventionen). Bilagan har titeln
Internationella standarder och rekommenderad praxis på miljöskyddsområdet – Systemet för kompensation för och minskning av koldioxidutsläpp från internationell luftfart (CORSIA). Regelverket kallas ofta för
Sarp, en förkortning av standards and recommended practices.
Sarp, som är en bilaga till Chicagokonventionen, har inte samma rättsligt
bindande verkan som konventionen och behöver genomföras i varje lands
nationella lagstiftning. Det finns möjlighet för länder att avvika från
regelverket, men de ska då meddela ICAO i vilka avseenden det görs.
Enligt regelverket gäller sedan 2019 skyldigheter för flygoperatörer att
övervaka och rapportera utsläpp från internationell luftfart. Kraven att
kompensera utsläpp genom utsläppskrediter, om utsläppsnivåerna
överstiger basnivån, introduceras stegvis i tre faser: en pilotfas 2021–2023,
en första fas 2023–2026 och en andra fas 2027–2035.
Flygoperatörer vars utsläpp från civil internationell luftfart överskrider
10 000 ton koldioxid om året omfattas av kraven. Flygningar med flygplan
vars startmassa understiger 5 700 kilogram samt humanitära flygningar,
ambulansflygningar och flygningar för brandbekämpning är undantagna.
Det är inledningsvis frivilligt för stater att delta i kompensationsdelen.
Det blir obligatoriskt först i den andra fasen, dvs. från 2027. Detta innebär
att flygningar till eller från en stat som inte deltar i de inledande faserna
inte blir föremål för något kompensationskrav under de faserna. En
flygoperatör registrerad i en stat som valt att inte delta inledningsvis,
omfattas ändå av skyldigheter på grundval av samma kriterier som en
flygoperatör registrerad i en stat som deltar frivilligt. De minst utvecklade
länderna – små önationer under utveckling, kustlösa utvecklingsländer
och länder med mycket begränsad andel av den internationella
luftfarten – är undantagna från det obligatoriska deltagandet.
Det administrativa ansvaret för flygoperatörerna ligger på den stat där
flygoperatörerna är registrerade eller där den operativa licensen (AOC) är
utfärdad. Staterna ska bl.a. säkerställa regelefterlevnaden, godkänna
övervakningsplaner och ta emot utsläppsrapporter för de flygoperatörer
som de administrerar. Staterna ska också rapportera vissa uppgifter till
ICAO. Beroende på praxis och rättsliga förutsättningar är ansvaret i många
stater delegerat till exempelvis ett ministerium, departement eller en
myndighet. I Sverige har Naturvårdsverket det administrativa ansvaret
enligt förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser, avseende de delar
av regelverket som hittills genomförts i EU-lagstiftningen, dvs. reglerna
om övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp (se avsnittet
nedan om genomförandet av Corsia i EU).
22

s. 23 Kontrollera mot PDF

Övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp och relaterade
uppgifter
Alla flygoperatörer vars årsutsläpp efter beaktande av undantagen (se
avsnittet ovan) överstiger 10 000 ton koldioxid från internationella
flygningar omfattas av kraven i Corsia om övervakning, rapportering och
verifiering av utsläpp sedan 1 januari 2019. För en flygoperatör som
överskrider tröskelvärdet om 10 000 ton koldioxid först någon gång efter
2019 infaller skyldigheterna när det gäller övervakning, rapportering och
verifiering från och med kalenderåret efter det år då tröskelvärdet har
överskridits.
Reglerna för övervakning, rapportering och verifiering framgår av Sarp.
Vid utformningen av regelverket för Corsia har ICAO i stor utsträckning
använt sig av erfarenheter från de obligatoriska krav på övervakning,
rapportering och verifiering för luftfart inom ramen för EU ETS.
Regelverken i Corsia och EU ETS har därför många likheter.
I likhet med vad som gäller i EU ETS ska en flygoperatör som omfattas
av Corsia ha en godkänd övervakningsplan för utsläppen. Övervakningsplanen ska i detalj beskriva hur utsläppen från flygverksamheten
övervakas, bl.a. vilka utsläppskällor (flygplan) som omfattas, hur bränsleförbrukningen bestäms och vilka förfaranden flygoperatören har för att
exempelvis sammanställa uppgifter och säkerställa deras riktighet.
Flygoperatörerna ska beräkna utsläppet genom att multiplicera den
årliga förbrukningen av respektive bränsle i ton med bränslets emissionsfaktor. De emissionsfaktorer som ska användas är 3,16 ton CO2/ton
bränsle för Jet A-bränsle respektive 3,10 ton CO2/ton bränsle för Jet Bbränsle och AvGas-bränsle. Emissionsfaktorn för Jet A skiljer sig alltså åt
från EU ETS där den är 3,15 ton CO2/ton bränsle. Emissionsfaktorn i
Corsia baserar sig på mer aktuell vetenskap.
De ovanstående värdena används för rapportering av utsläppen. Värdena
avser bara de utsläpp som uppstår vid användningen av bränslet. Corsiaregelverket föreskriver också utsläppsfaktorer för bränslets livscykelutsläpp. För Jet A är utsläppsfaktorn 89 gCO2e/MJ och Jet B/AvGas
95 gCO2e/MJ. Dessa värden är referensvärden som används vid beräkning
av hur stora utsläpp en flygoperatör ska klimatkompensera för och
specifikt av hur stort avdrag som får göras vid användning av alternativa
bränslen. Avdraget görs då för den faktiska utsläppsminskning som är
associerad med det alternativa bränslet och som beräknas genom att
jämföra livscykelutsläppen för det bränslet med motsvarande värde för
Jet A eller Jet B/AvGas. I EU ETS har biobränslen en emissionsfaktor på
0 ton CO2/ton bränsle, till skillnad mot i Corsia där hänsyn ska tas till
eventuella fossila utsläpp som uppstår i bränslets livscykel.
Bränsleförbrukningen ska fastställas för varje flygning och varje bränsle
genom att någon av de fem godkända metoderna används: metod A, metod
B, block-on/block-off, fuel uplift och fuel allocation with block hour.
Metod A och metod B definieras på samma sätt som i EU ETS, se avsnitt
3.4.1. Enligt metoden block-on/block-off bestäms bränsleförbrukningen
för en flygning som skillnaden mellan hur mycket bränsle det finns i
tankarna när flygplanet lämnar gaten vid avgångsflygplatsen (block-off)
och hur mycket bränsle som finns kvar när flygplanet ankommer till gaten
vid ankomstflygplatsen (block-on). Enligt metoden fuel uplift (på svenska:

23

s. 24 Kontrollera mot PDF

tankad bränslemängd) utgör bränsleförbrukningen för en flygning
mängden bränsle som tankats i flygplanet före den flygningen. I den sista
metoden, fuel allocation with block hour (på svenska ungefär:
bränslefördelning per flygtid), uppskattas bränsleförbrukningen genom att
flygtiden, som är tiden från det att flygplanet lämnar gaten vid avgångsflygplatsen till det att flygplanet ankommer till gaten vid ankomstflygplatsen, multipliceras med flygplanets genomsnittliga bränsleförbrukning.
För att bestämma bränsleförbrukningen för en individuell flygning är
metod A och metod B teoretiskt sett de bästa metoderna. Genom mätningar
av bränslemängder både före och efter en flygning ger de ett värde på
bränsleförbrukningen som är specifik för flygningen i fråga inklusive
eventuell bränsleförbrukning när flygplanet står parkerat. Block-on/blockoff utgår också från mätningar före och efter den specifika flygningen, men
på ett sätt som inte fångar upp eventuell bränsleförbrukning när flygplanet
står parkerat. Med fuel uplift tas ingen hänsyn till att bränsle kan finnas
kvar i tanken sedan tidigare. Den sista metoden, fuel allocation with block
hour, utgår inte alls från mätningar av bränslemängder utan korrelerar
i stället bränsleförbrukningen med flygtiden och flygplanets snittförbrukning. Lufthansa har i en studie jämfört de fem beräkningsmetoderna.
Genom att tillämpa samtliga fem metoder på ett stort antal flygningar och
jämföra resultaten kom Lufthansa fram till att skillnaderna mellan
metoderna var små, enbart några procentenheters skillnader i de beräknade
värdena.
Vissa flygoperatörer får genom undantag från kravet att övervaka
utsläpp genom någon av de fem metoderna använda ICAO:s verktyg för
att beräkna utsläpp, det s.k. CERT (CO2 Estimation and Reporting Tool).
Undantaget gäller för flygoperatörer som under 2019 och 2020 haft ett
utsläpp av koldioxid som understiger 500 000 ton om året eller därefter för
flygningar på rutter som inte omfattas av kompensationskrav eller på rutter
som omfattas av kompensationskrav om det sammanlagda utsläppet av
koldioxid understiger 50 000 ton om året för flygningar på de rutterna.
CERT beräknar utsläpp med utgångpunkt från de uppgifter ICAO har
om specifika flygplanstypers bränsleförbrukning (per tidsenhet och per
sträcka). Flygoperatören anger för varje rutt hur många flygningar som
utförts och med vilka flygplanstyper. CERT beräknar då ett utsläpp genom
att multiplicera flygsträckan, beräknad med ICAO:s modell för
storcirkelavståndet, med flygplanstypens bränsleförbrukning (per sträcka)
och bränslets emissionsfaktor. Alternativt kan flygoperatören utöver
uppgifterna enligt ovan ange flygtiden per rutt och flygplanstyp, varpå
CERT i stället beräknar utsläppet genom att multiplicera flygtiden med
flygplanstypens bränsleförbrukning (per tidsenhet) och bränslets
emissionsfaktor.
Kalenderåret efter varje verksamhetsår ska utsläppen rapporteras i en
utsläppsrapport. Utsläppsrapporten ska vara verifierad av en oberoende
ackrediterad kontrollör. För de två första rapporteringsperioderna
avseende verksamhetsåren 2019 och 2020 är sista dag att rapportera den
31 maj 2020 respektive 31 maj 2021. Efterföljande år är 30 april sista dag.
I EU gäller 31 mars som sista dag (se avsnittet nedan om genomförandet
av Corsia i EU).
24

s. 25 Kontrollera mot PDF

Genomförandet av Corsia i EU
I EU omfattas Corsia av unionens lagstiftningsområde och genomförs
stegvis via EU. Enligt artikel 28c i utsläppshandelsdirektivet har
Europeiska kommissionen getts befogenhet att anta delegerade akter för
att komplettera direktivet med avseende på regler om övervakning,
rapportering och verifiering av utsläpp för att genomföra Corsia. Av
delegationen framgår att sådana delegerade akter ska vara förenliga med
befintliga akter som kompletterar direktivet, dvs. övervaknings- och
rapporteringsförordningen samt verifieringsförordningen som gäller för
EU ETS (se avsnitt 3.4.1).
Europeiska kommissionen har med stöd av delegationen antagit
kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/1603 av den 18 juli
2019 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv
2003/87/EG vad gäller åtgärder som antagits av Internationella civila
luftfartsorganisationen för övervakning, rapportering och verifiering av
utsläpp för att genomföra en global marknadsbaserad åtgärd. Förordningen
innebär att reglerna om övervakning, rapportering och verifiering i
övervaknings- och rapporteringsförordningen respektive verifieringsförordningen är tillämpliga i förhållande till de flygningar som ingår i
Corsia. Skyldigheterna gäller enligt artikel 1 för en flygoperatör som är
registrerad i eller fått sin operativa licens utfärdad av en medlemsstat och
som överskrider tröskelvärdet om 10 000 ton koldioxid i utsläpp om året
från internationella flygningar, undantagna flygningar beaktade (se
inledningen till avsnitt 3.4.3).
Övervaknings- och rapporteringsförordningen samt verifieringsförordningen som tidigare tillämpats endast för EU ETS men som enligt ovan
fått ett utökat tillämpningsområde även för Corsia, har i viss utsträckning
anpassats i förhållande till de standarder och rekommendationer som
ICAO antagit i Sarp. Ändringarna beslutades genom förordning (EU) nr
2018/2066 och förordning (EU) nr 2018/2067. Det finns dock vissa
skillnader i reglerna jämfört med Sarp, bl.a. att det endast är metod A och
metod B som tillåts för att bestämma bränsleförbrukningen. De tre övriga
metoder som definierats i Sarp tillåts inte. Det är inte heller tillåtet att
använda ICAO:s verktyg CERT för att beräkna utsläpp.

3.4.4

Klimatpåverkan från flygning på hög höjd är
betydande

Flygning på hög höjd ger i de flesta fall lägre bränsleförbrukning. Resan
blir också bekvämare och i viss mån säkrare, eftersom flygning genom
moln och tillhörande turbulens minskas på hög höjd. Samtidigt uppstår
annan klimatpåverkan på grund av att utsläppen sker just på hög höjd.
Denna extra klimatpåverkan, utöver den som uppstår från koldioxidutsläppen, kallas ofta för höghöjdseffekten eller icke-koldioxideffekten.
Höghöjdseffekten uppstår till följd av utsläpp av kväveoxider (NOx),
sotpartiklar, svaveloxidföreningar och vattenånga. Sammantaget har
utsläppen en värmande effekt, men individuellt bidrar de med både
uppvärmande och avkylande effekter.
Europeiska kommissionen publicerade i november 2020 en uppdaterad
analys av höghöjdseffekten, i enlighet med kravet i artikel 30.4 i utsläpps-

25

s. 26 Kontrollera mot PDF

handelsdirektivet om att återrapportera till Europaparlamentet och
Europeiska unionens råd om icke-koldioxideffekter från flyget.
Europeiska unionens byrå för luftfartssäkerhet (EASA) har genomfört
studien på uppdrag av kommissionen. EASA bekräftar slutsatsen från
tidigare studier att den sammanlagda klimatpåverkan från höghöjdseffekter är åtminstone lika betydelsefull som koldioxidutsläppen i sig. I
termer av koldioxidekvivalenter, räknat i GWP100, fastslås i studien att
den sammanlagda effekten från flyget är 1,7 gånger större än den effekt
som endast koldioxidutsläppen bidrar med. Om man i stället räknar i
GWP*100 uppskattas uppvärmningseffekten från flyget totalt sett vara 3
gånger större än från endast koldioxidutsläppen.
Att GWP100 respektive GWP*100 ger olika värden på hur stor
påverkan höghöjdseffekterna har beror på hur de på olika sätt tar hänsyn
till kortlivade effekter. GWP100 är en etablerad indikator som används
bl.a. i EU ETS, Corsia och för klimatrapportering enligt FN:s klimatkonvention. GWP ger ett mått på klimatpåverkan genom att konvertera
respektive växthusgas påverkan till koldioxidekvivalenter, dvs. den
motsvarande mängd koldioxidutsläpp som krävs för att medföra lika stor
klimatpåverkan. GWP-värdet är också beroende av vilken tidsrymd som
beräkningarna avser, eftersom olika gaser har olika lång livslängd i
atmosfären. Utgångspunkten är i många fall att man utgår från hur stora
klimateffekter ett utsläpp av växthusgasen får över en hundraårsperiod,
vilket anges som GWP100.
Gemensamt för höghöjdseffekterna är att de är kortlivade i atmosfären
jämfört med koldioxid. GWP100 som indikator kan då vara problematisk,
eftersom användandet av den kan leda till en underskattning av den
påverkan höghöjdseffekter har för klimatets uppvärmning i ett kortsiktigt
perspektiv. Av det skälet finns det i den vetenskapliga litteraturen förslag
på alternativa indikatorer som syftar till att bättre representera påverkan av
uppvärmningseffekter från växthusgaser med väsentligt olika livslängd.
GWP*100 är ett exempel på en sådan indikator.
Om det med stor säkerhet går att hävda att höghöjdseffekten innebär ett
betydande bidrag till klimatpåverkan utöver koldioxidutsläppen, är det
förknippat med desto större osäkerheter att kvantifiera varje enskild
faktors bidrag och i synnerhet för en specifik flygning då den vetenskapliga förståelsen av mekanismerna är begränsad. Att specifika omständigheter som exempelvis väderförhållanden har betydelse för vilken
höghöjdseffekt som uppstår vid en specifik flygning komplicerar
situationen ytterligare.
Det krävs flyghöjder över ungefär 8 000 meter för att effekterna ska
uppstå. Enbart jetflygplan flyger på dessa höjder. Propellerflygplan eller
turbopropflygplan flygs inte alls på hög höjd och därmed undviks
höghöjdseffekten vid flygningar med sådana flygplan. I vilken utsträckning ett flygplan vid en individuell flygning befinner sig på sådan höjd
beror framför allt på flygsträckan. Vid kortare flygningar gör man det i
liten utsträckning eller inte alls.

26

s. 27 Kontrollera mot PDF

3.5

Klimatpåverkan från fartyg och relaterade
regelverk

3.5.1

Globala regelverk och olika metoder att beräkna
utsläpp

I likhet med luftfarten är sjöfarten global till sin natur och i mycket hög
grad reglerad genom internationella harmoniserade regelverk. FN-organet
för internationell sjöfart, IMO, inrättades 1948 och har sedan dess förvaltat
och utvecklat konventionerna på sjöfartsområdet. Av relevans för klimatdeklarationer är den internationella konventionen till förhindrande av
föroreningar från fartyg som undertecknades i London 1973 (MARPOLkonventionen) och som försågs med ett protokoll undertecknat i London
1978. IMO:s miljöskyddskommitté beslutade 2016 en bilaga till
MARPOL-konventionen som reglerar övervakning och rapportering av
bränsleförbrukning för internationell sjöfart. I avsnitt 3.5.3 beskrivs detta
regelverk.
Inom EU finns också regelverk som berör sjöfarten. Till viss del handlar
det om genomförandet av de delar av konventionerna och tillhörande
bilagor som hör till unionens gemensamma lagstiftningsområde. På vissa
områden handlar det om regleringar som är specifika för EU, däribland det
s.k. EU MRV-regelverket som innebär krav på övervakning, rapportering
och verifiering av utsläpp för sjöfart inom unionen och därför är särskilt
intressant i detta sammanhang. EU MRV-regelverket beskrivs i avsnitt
3.5.2.
I förhållande till övriga trafikslag är sjöfarten komplex eftersom det
finns olika slags fartygstyper och storlekar som används för olika ändamål.
Mängden last som transporteras kan mätas i ton, volym, antal passagerare,
antal lastenheter, TEU (antal standardcontainrar) eller upptagen yta,
beroende på fartygstyp och affärsmodell. Denna mångfald av omständigheter gör det utmanande att definiera rättvisande effektivitetsmått, vilket
också avspeglade sig i förhandlingarna om EU MRV-regelverket där
diskussioner om detta blev utdragna. Problematiken avgränsas något i
detta sammanhang eftersom bara de fartyg som helt eller delvis är avsedda
för passagerartransporter är intressanta för klimatdeklarationerna. De
fartygstyper som har passagerare ombord är antingen rena passagerarfartyg eller så kallade ro-pax-fartyg som kan ta ombord både passagerare
och annan last. (Ro-ro-fartyg, från engelskans roll on, roll off, är lastfartyg
som är konstruerade för att fartygets last lätt ska kunna köras ombord och
i land. Ro-pax-fartyg är kombinerade last- och passagerarfartyg som på
samma sätt är konstruerade för att fartygets last lätt ska kunna köras
ombord och i land.) Det är framför allt för ro-pax-fartyg svårigheterna
uppstår, eftersom det där behövs något slags metod för att fördela
utsläppen mellan passagerarna och övrig last.
Enligt etablerade regelverk, bl.a. EU MRV-regelverket och standarden
EN 16258, och enligt branschpraxis finns två olika sätt att fördela bränsleförbrukning och associerade utsläpp mellan passagerare och övrig last:
areametoden och massmetoden. Som namnen antyder skiljer de sig åt
genom vilken storhet som används för att göra fördelningen. I areametoden görs fördelningen utifrån hur stor andel av arean som kan tillskrivas

27

opaginerad Kontrollera mot PDF

gods respektive passagerare. I massametoden görs fördelningen utifrån
massan för respektive kategori. Gods karakteriseras i regel av hög massa
per ytenhet, medan det omvända generellt sett kan sägas gälla för
passagerare och de delar av fartygen som är avsedda för passagerare
(hytter, trivselutrymmen som restauranger osv.). För ett ro-pax-fartyg
innebär detta i allmänhet att en större andel av utsläppen tillskrivs
passagerare om areametoden används jämfört med om massametoden
används. I EN 16268 finns ett räkneexempel baserat på ett verkligt ro-paxfartyg, där 77 procent av utsläppen tillskrivs passagerare med areametoden, men bara 13 procent med massmetoden. De två metoderna för fördelning av utsläpp beskrivs ytterligare i avsnitt 3.5.2.

3.5.2

28

EU:s regelverk för övervakning och
rapportering – EU MRV

EU antog 2015 ett regelverk för övervakning, rapportering och verifiering
av koldioxidutsläpp från sjötransporter genom Europaparlamentets och
rådets förordning (EU) 2015/757 om övervakning, rapportering och
verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter och om ändring av
direktiv 2009/16/EG, även kallad EU MRV-förordningen. Kravet började
gälla den 1 januari 2018 och omfattar sjötransporter av passagerare eller
gods till eller från hamnar i EES med fartyg vars bruttodräktighet
överstiger 5 000. Bruttodräktighet är ett enhetslöst volymmått för fartyg,
som baserar sig på fartygets totala inneslutna volym.
Skyldigheterna gäller per specifikt fartyg. De som ska uppfylla
skyldigheterna är de företag som är definierade i EU MRV-förordningen:
fartygsägaren eller någon annan organisation eller person, såsom den
driftsansvarige eller den som hyr fartyget utan besättning, som har
övertagit fartygsägarens ansvar för fartygets drift.
Syftet med EU MRV-förordningen är att samla robusta och verifierade
data om koldioxidutsläpp, att främja användningen av energilösningar
med större transparens och att stödja utvecklingen och genomförandet av
framtida strategier för att minska klimateffekterna. Det senare har
aktualiserats genom Europeiska kommissionens meddelande Den
europeiska gröna given, COM(2019) 640 final, där kommissionen bland
de förslag som berör sjöfarten bl.a. identifierat en möjlig utvidgning av
EU ETS till att inkludera sjöfarten som en åtgärd för att genomföra den
ökade klimatambitionen. En inledande konsekvensbedömning av
förslagen till ändringar i EU ETS presenterades av kommissionen under
hösten 2020. Senast i juni 2021 ska lagförslag om reformer av EU ETS,
inklusive utvidgning med sjöfarten, presenteras.
Året efter det då EU beslutade om EU MRV-regelverket fattade IMO,
FN:s internationella sjöfartsorganisation, beslut om det snarlika
datainsamlingssystemet (se avsnitt 3.5.3). Förekomsten av två parallella
system, ett på EU-nivå och ett globalt, förutsågs när EU MRVförordningen togs fram. I artikel 22 i förordningen framgår följande: ”Om
en internationell överenskommelse om ett globalt system för övervakning,
rapportering och verifiering av växthusgasutsläpp [...] ingås, ska
kommissionen se över denna förordning och om lämpligt föreslå ändringar
för att anpassa den till den internationella överenskommelsen.”

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kommissionen presenterade 2019 ett förslag till rådet och parlamentet om
ändring av EU MRV-förordningen med anledning av IMO:s regelverk,
COM(2019) 38 final, men några ändringar har ännu inte beslutats.
Övervakning och rapportering av utsläpp och relaterade uppgifter
Kraven på övervakning, rapportering och verifiering regleras i huvudsak
av EU MRV-förordningen. Reglerna vad gäller metoderna för övervakning har ändrats genom en delegerad förordning. Därutöver har en
delegerad akt och två genomförandeförordningar med kompletterande
detaljerade regler om övervakning, rapportering och verifiering antagits
med stöd av EU MRV-förordningen:
• kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/2071 av den
22 september 2016 om ändring av Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) 2015/757 vad gäller metoderna för övervakning av
koldioxidutsläpp och reglerna för övervakning av annan relevant
information,
• kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/2072 om
verifieringsverksamhet och ackreditering av kontrollörer i enlighet
med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 om
övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från
sjötransporter,
• kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1927 av den
4 november 2016 om mallar för övervakningsplaner, utsläppsrapporter
och dokument om överensstämmelse i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter, och
• kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1928 av den
4 november 2016 om fastställande av transporterad last för andra
fartygskategorier än passagerarfartyg, ro-ro-fartyg och containerfartyg
i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
2015/757 om övervakning, rapportering och verifiering av
koldioxidutsläpp från sjötransporter.
För varje fartyg som omfattas av EU MRV-förordningen ska det i enlighet
med artikel 6 finnas en övervakningsplan. Av övervakningsplanen ska det
bl.a. framgå beskrivningar av vilka utsläppskällor som finns ombord, de
förfaranden som används för övervakningen och rapporteringen, hur
bränsleförbrukningen bestäms samt vilka emissionsfaktorer som används.
Fyra metoder är tillåtna för att fastställa bränsleförbrukningen enligt
bilaga I till EU MRV-förordningen. Alla kombinationer av dessa metoder
som godkänns av kontrollören (se avsnittet om verifiering nedan) får
användas, om det ökar den totala noggrannheten. Metoderna är följande:
• Metod A: Leveranssedel för bunkerbränsle (bunker delivery note,
BDN) och periodiska avstämningar av bränsletankar.
• Metod B: Övervakning av tank för bunkerbränsle ombord.
• Metod C: Flödesmätare för tillämpliga förbränningsprocesser.
• Metod D: Direkta koldioxidutsläppsmätningar.
29

s. 30 Kontrollera mot PDF

I del A i bilaga I till förordningen föreskrivs att bränsleförbrukningen ska
omfatta det bränsle som huvudmotorer, hjälpmotorer, gasturbiner, pannor
och inertgasgeneratorer förbrukar. Bränsleförbrukning när fartyget ligger
i hamn ska också övervakas men beräknas separat. Koldioxidutsläppet ska
enligt bilaga I beräknas genom att multiplicera förbrukningen av
respektive bränsle i ton med bränslets emissionsfaktor. I bilagan anges de
emissionsfaktorer som ska användas för diesel/dieselbrännolja, tunn
eldningsolja, tung eldningsolja, gasol (LPG), flytande naturgas (LNG),
metanol och etanol. De värden som anges är desamma som gäller enligt
IMO:s regelverk om index för energieffektiv konstruktion och drift av
fartyg, enligt resolution MEPC.213(63) som antogs av IMO:s
miljöskyddskommitté den 2 mars 2012. För biobränsle, alternativa ickefossila bränslen och andra bränslen där inga emissionsfaktorer anges ska
lämpliga emissionsfaktorer tillämpas.
Övervakningen ska göras både per resa (artikel 9 och del A i bilaga II)
och på årsbasis (artikel 10 och del B i bilaga II). Utöver uppgifter om vilka
och hur mycket bränsle som förbrukats samt koldioxidutsläppen ska bl.a.
transportarbete och tillryggalagd sträcka övervakas. Övervakningen på
årsbasis ska baseras på en aggregering av uppgifterna per resa. För fartyg
som under ett helt år alltid har avrese- eller ankomsthamn inom en
medlemsstats jurisdiktion och där fartyget gör minst 300 resor under året
medges enligt artikel 9.2 undantag från kravet om övervakning per resa.
För att bestämma transportarbete är olika regler tillämpliga beroende på
fartygskategori. Mer specifikt handlar det om att last definieras och
beräknas på olika sätt. Bestämmelserna finns i EU MRV-förordningen och
i förordning (EU) 2016/192. Ett ro-pax-fartyg är, som det definieras i
förordning (EU) 2016/192, ett fartyg som kan ta fler än 12 passagerare och
som har ett ro-ro-lastrum ombord. För ett passagerarfartyg ska antalet
passagerare användas för att uttrycka lasten ombord. För ett ro-pax-fartyg
ska lasten uttryckas som antalet passagerare och den transporterade
mängden gods som definieras av antingen den faktiska vikten, antalet
lastenheter (lastbilar, personbilar osv.) eller antalet upptagna filmeter
multiplicerat med standardvärden för deras vikt.
Senast den 30 april varje år ska företagen lämna en utsläppsrapport till
kommissionen och myndigheterna i de berörda flaggstaterna avseende
koldioxidutsläpp och övrig relevant information. Rapporten ska vara
verifierad av en kontrollör (se avsnittet nedan).
Enligt förordning (EU) 2015/757 ska utsläppsrapporterna lämnas via
unionens automatiserade informationssystem, det s.k. Thetis MRV, som
förvaltas av Europeiska sjösäkerhetsbyrån Emsa. Flera av uppgifterna i
utsläppsrapporterna ska offentliggöras av kommissionen i enlighet med
artikel 21 i EU MRV-förordningen, vilket rent tekniskt görs via Thetis
MRV. Detta innebär att det i Thetis MRV för varje fartyg finns offentliga
uppgifter om bl.a. årliga koldioxidutsläpp, total bränsleförbrukning per år,
genomsnittlig bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp per sträcka,
genomsnittlig bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp per sträcka och
transporterad last samt vilka övervakningsmetoder som tillämpas.

30

s. 31 Kontrollera mot PDF

Rapportering av genomsnittliga energieffektiviteten
Som framgår ovan ska företagen rapportera den genomsnittliga energieffektiviteten på årsbasis. Detta rapporteras i enheterna:
• gram koldioxid per passagerare och nautisk mil
• gram koldioxid per ton (gods) och nautisk mil
• kilogram koldioxid per nautisk mil
För fartyg som transporterar både gods och passagerare, ro-pax-fartyg,
finns två metoder för att fördela koldioxidutsläppen mellan gods och
passagerare: antingen baserat på hur stor andel av den totala massan som
hör till respektive kategori eller hur stor andel av arean som hör till
respektive kategori. Företagen får välja vilken av metoderna de tillämpar.
Att det finns två metoder och att de anses vara likvärdiga återspeglar
branschpraxis, bl.a. finns de båda med i EN 16258 och får även där väljas
fritt.
Verifiering av utsläpp och relaterade uppgifter
De ackrediterade kontrollörerna har en central funktion i EU MRVregelverket och ska verifiera både övervakningsplanerna och utsläppsrapporterna. Bestämmelserna finns i EU MRV-förordningen och i
förordning (EU) 2016/2072.
Övervakningsplanen ska lämnas till en kontrollör som enligt artikel 13 i
EU MRV-förordningen ska göra en bedömning av överensstämmelsen
med kraven på övervakningsplaner. Företagen har en skyldighet att
korrigera de eventuella avvikelser som kontrollören identifierat.
Kontrollören ska också göra en verifiering av utsläppsrapporten och i
samband med det göra ett platsbesök, ombord på fartyget eller på land
beroende på vad verifieraren bedömer är lämpligt. Undantag från
platsbesök är möjligt under vissa omständigheter. Efter genomförd
verifiering ska kontrollören utfärda en verifieringsrapport till företaget
med en slutsats om huruvida utsläppsrapporten verifierats som
tillfredsställande eller inte.

3.5.3

IMO:s regelverk för datainsamling Data
Collection System

Miljöskyddskommittén i FN:s internationella sjöfartsorganisation, International Maritime Organization (IMO), beslutade 2016 om ett obligatoriskt datainsamlingssystem för rapportering av bränsleförbrukning, det
s.k. Data Collection System (DCS). Regelverket innebär att fartyg med en
bruttodräktighet om 5 000 eller mer årligen ska samla in och rapportera
uppgifter om bl.a. bränsleförbrukning, distans och restid. Avsikten med
systemet är att samla in underlag om fartygs koldioxidutsläpp som kan
användas för analyser och för att utveckla styrmedel för att minska
sjöfartens koldioxidutsläpp. Till skillnad mot EU MRV-regelverket ingår
inte en rapportering av koldioxidutsläppen, däremot är de möjliga att
beräkna med tillgång till de rapporterade uppgifterna om bränsleförbrukning. Ytterligare en skillnad mot EU MRV är att transportarbetet inte
rapporteras enligt IMO-regelverket.

31

s. 32 Kontrollera mot PDF

Reglerna för DCS antogs genom resolution MEPC.278(70) som införde
en ny regel 22 A samt ytterligare några följdändringar i bilaga VI i 1978
års protokoll till 1973 års internationella konvention till förhindrande av
förorening från fartyg som undertecknades i London den 17 februari 1978
(Marpol-konventionen). Ändringarna i bilagan till Marpol-konventionen
trädde i kraft den 1 mars 2018 och skyldigheterna att övervaka och
rapportera började gälla den 1 januari 2019.
Regelverket är inte rättsligt bindande utan behöver genomföras i
nationell rätt. Eftersom det inte hör till EU:s lagstiftningsområde, är det
upp till varje medlemsstat att genomföra reglerna, vilket i Sverige har
gjorts genom Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS
2010:96) om åtgärder mot förorening från fartyg. Miljöskyddskommittén
har antagit ett antal vägledningar och cirkulär som stöd för genomförandet
av regelverket, bl.a. avseende fartygs övervaknings- och rapporteringsplaner och om verifiering.
Övervakning, rapportering och verifiering av bränsleförbrukning
Skyldigheten gällande övervakning, rapportering och verifiering gäller
alla fartyg med en bruttodräktighet om minst 5 000. Företaget är ansvarigt
för att detta görs. Med företag avses, som det är definierat i 13 kap. 1 §
TSFS 2010:96, fartygets ägare eller någon annan fysisk eller juridisk
person, såsom redaren eller den som hyr fartyget utan besättning, som har
övertagit ansvaret för driften av fartyget.
Varje fartyg ska ha en plan som anger vilka metoder som tillämpas för
datainsamlingen, bl.a. hur bränsleförbrukningen bestäms. Planen ska ingå
som en del i fartygets energieffektivitetsplan (Ship Energy Efficiency
Management Plan, SEEMP) och ska godkännas av behörig myndighet.
Krav på fartyg att ha en SEEMP har funnits sedan 1 januari 2013, enligt
en ändring av bilaga VI till Marpol-konventionen som antogs av
miljöskyddskommittén 2011 genom resolution MEPC.203(62). Med DCS
utökades kraven på innehållet i SEEMP för de fartyg som omfattas av
systemet.
Företagen ska senast den 31 mars lämna en rapport med uppgifter om
föregående kalenderårs verksamhet till den behöriga myndighet som
pekats ut i den flaggstat fartygen tillhör. För svenskflaggade fartyg är det
Transportstyrelsen. Rapporten ska bl.a. innehålla uppgifter om bränsleförbrukning och vilka metoder som använts för att bestämma den,
tillryggalagd sträcka samt ett antal olika tekniska uppgifter om fartyget.
Staterna rapporterar uppgifterna vidare till IMO.
Efter att rapporterna lämnats ska de verifieras, vilket görs antingen av
den behöriga myndigheten eller av den organisation som ansvaret
delegerats vidare till. I Sverige har ansvaret delegerats till klassificeringssällskap.

32

s. 33 Kontrollera mot PDF

3.6

Klimatpåverkan från tåg och relaterade
regelverk

I Europa är elektrifieringen av tågtrafiken generellt sett hög och trenden är
att elanvändningen för bantrafik ökat över tid. Graden av elektrifiering
varierar dock stort från land till land. EU-genomsnittet är att cirka 56
procent av järnvägsinfrastrukturen är elektrifierad (kommissionens
rapport Sjunde övervakningsrapporten om utvecklingen på järnvägsmarknaden i enlighet med artikel 15.4 i Europaparlamentets och rådets
direktiv 2012/34/EU). I Sverige är andelen cirka 80 procent, medan den i
Danmark bara är cirka 25 procent. Frågan om hur elanvändning ska
klimatvärderas (se avsnitt 3.2.2) är alltså central för hur tågtrafikens
klimatpåverkan ska bestämmas. Den trafik som sker på järnvägar som inte
är elektrifierade drivs i huvudsak med diesel.
För tåg finns ingen motsvarighet till de harmoniserade regelverk för
övervakning och rapportering av utsläpp och utsläppsrelaterade uppgifter
som finns för flyg och sjöfart. Förutsättningarna för att bestämma
klimatpåverkan för en viss tågresa kan därför se olika ut i olika länder. I
det följande redogörs för förutsättningarna för resor i Sverige.

3.6.1

Järnvägstrafiken i Sverige

Sveriges järnvägsnät är drygt 15 600 spårkilometer. Av detta förvaltar
Trafikverket infrastrukturen för ca 14 200 spårkilometer. Under ett år
förbrukas ca 2,6 terawattimmar (TWh) el som driftström för spårbunden
trafik, främst för passagerar- och godstransporter på järnväg. I mycket hög
utsträckning sker elförbrukningen i den järnvägsinfrastruktur som
Trafikverket tillhandahåller. Det är i princip bara Trafikverket som
levererar drivmotorström till järnvägstrafik. Trafikverket tillhandahåller
järnvägsföretagen järnvägsinfrastruktur, vilket bl.a. omfattar system för
elförsörjning till de fordon som framförs på den statliga järnvägsinfrastrukturen. Därutöver levererar Trafikverket den el som förbrukas i
fordonen (bl.a. drivmotorström och el för uppvärmning).
Enligt järnvägslagen (2004:519) är en infrastrukturförvaltare den som
förvaltar järnvägsinfrastruktur och driver anläggningar som hör till
infrastrukturen. I Sverige är staten den största innehavaren av järnväg och
Trafikverket är infrastrukturförvaltare för infrastrukturen. En mycket stor
del av den el som förbrukas för spårbunden trafik hanteras alltså av
Trafikverket inom ramen för myndighetens uppdrag som infrastrukturförvaltare eller av andra infrastrukturförvaltare. Det senare är aktuellt för
enskilda järnvägar som drivs och förvaltas av andra än staten. Den
drivmotorström som Trafikverket, i rollen som tjänsteleverantör,
tillhandahåller som en sådan tilläggstjänst som avses i 6 kap. 23 c § andra
stycket 1 järnvägslagen kan emellertid komma att förbrukas i såväl
infrastruktur för vilken myndigheten är infrastrukturförvaltare som annan
förvaltad infrastruktur. Motsvarande gäller för el som Trafikverket
tillhandahåller för uppvärmning av persontåg, dvs. för en sådan tilläggstjänst som avses i 6 kap. 23 c § andra stycket 2 i samma lag. El kan även
komma att tillföras tåg i samband med sådana grundläggande tjänster som
avses i 23 § järnvägslagen.

33

opaginerad Kontrollera mot PDF

Den statligt förvaltade svenska järnvägen
Trafikverket publicerar varje år den s.k. järnvägsnätsbeskrivningen (JNB).
JNB gäller ett år i taget och publiceras i december, ett år innan den börjar
gälla. JNB presenterar förutsättningarna för att bedriva trafik eller ansöka
om kapacitet på det svenska järnvägsnätet som Trafikverket förvaltar. JNB
innehåller bl.a.
• krav på sökande samt principer för rätten att bedriva trafik, licens,
säkerhetsintyg och trafikeringsavtal,
• beskrivning av infrastrukturen, det vill säga trafikplatser, spårvidd,
lastprofil, axellast, lutning, elektrifiering, hastighet och kommunikationssystem,
• regler för ansökan om infrastrukturkapacitet samt principer och
kriterier för tilldelning av kapacitet, och
• avgiftssystem, inklusive avgifter för vissa särskilt angivna tjänster.

34

Trafikverket upphandlar el och erbjuder järnvägsföretag och tågoperatörer
denna till självkostnadspris på de villkor som anges i JNB. Elförbrukning
för drivmotorström och för uppvärmning m.m. vid uppställning är alltså
avgiftsgrundande enligt JNB. Avgiften baseras antingen på den faktiska
elförbrukningen fastställd genom mätningar eller baserat på schabloner
enligt avsnitt 6.3.3.1 i JNB. Enligt uppgift från Trafikverket var andelen
energiförbrukning baserad på mätningar 43 procent i passagerartrafiken
2019. I termer av energiförbrukning saknar alltså mer än hälften av
passagerartrafiken elmätare.
För fordon som har elmätare fastställs avgiften på olika sätt beroende på
vilken typ av mätare det är. Vissa fordon är utrustade med Trafikverkets
mätare som har tidsupplösning och GPS, vilket gör att tid och plats för
elförbrukningen går att läsa av. Mätdata från sådana mätare skickas direkt
till Trafikverket. Inga uppgifter behöver rapporteras av järnvägsföretaget
eller tågoperatören för att Trafikverket ska kunna fastställa avgiften.
Detsamma gäller för mätare som inte är Trafikverkets men som uppfyller
kraven i standarden för energimätning i rälsfordon, EN 50463, och
kommissionens förordning (EU) nr 1302/2014 av den 18 november 2014
om en teknisk specifikation för driftskompatibilitet avseende delsystemet
Rullande materiel – Lok och passagerarfordon i Europeiska unionens
järnvägssystem. För andra mätare ska järnvägsföretagen redovisa
elförbrukningen genom självdeklaration månadsvis med uppgifter om
förbrukad energi per fordon.
Om elmätare saknas, bestäms avgiften baserad på schabloner.
Järnvägsföretag som saknar mätare ska månadsvis rapportera utfört
transportarbete per fordonstyp i bruttotonkilometer. Trafikverket räknar
sedan ut en energimängd baserad på schabloner som underlag för
debiteringen. Schablonerna, som har enheten wattimmar/bruttotonkilometer, finns listade i avsnitt 6.3.3.1 i JNB och är framtagna för ett antal
olika fordonstyper.
Elförbrukningsschablonerna i JNB har inte uppdaterats sedan de togs
fram under 1990-talet och det finns inte heller några planer på att göra det
eftersom man alltmer övergår till elmätning. När nya tågfordon tas i drift
finns det krav på att de ska ha elmätare enligt förordning (EU) nr
1302/2014.

s. 35 Kontrollera mot PDF

För järnvägsföretag som använder andra drivmedel än el, i huvudsak
diesel, finns krav på rapportering av den använda mängden drivmedel.
Uppgifter om antal liter förbrukat flytande drivmedel och kubikmeter
förbrukat gasformigt drivmedel per fordonskategori eller fordonsindivid
ska rapporteras varje månad till Trafikverket.

3.7

Klimatpåverkan från trafik på väg och
relaterade regelverk

För vägtrafiken finns varken några specifika svenska eller EUgemensamma regleringar som innebär krav på rapportering av utsläpp,
bränsleförbrukning eller liknande som riktar sig till transportörer. Däremot
finns EU-gemensamma regelverk som innebär tekniska krav på
utformningen av prestandan för nya fordon, bl.a. personbilar, inom ramen
för den s.k. typgodkännandeprocessen. Typgodkännande har tidigare
reglerats av Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/46/EG av den 5
september 2007 om fastställande av en ram för godkännande av
motorfordon och släpvagnar till dessa fordon samt av system,
komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för sådana
fordon, det s.k. ramdirektivet. Ramdirektivet har ersatts av
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/858 av den 30 maj
2018 om godkännande av och marknadskontroll över motorfordon och
släpfordon till dessa fordon samt av system, komponenter och separata
tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon, om ändring av
förordningarna (EG) nr 715/2007 och (EG) nr 595/2009 samt om
upphävande av direktiv 2007/46/EG.
Fram till nyligen har fokus legat på att reglera emissioner som påverkar
luftkvaliteten. Nivån på koldioxid har varit oreglerad för tunga fordon.
Krav har dock nu introducerats vad gäller koldioxidutsläpp för tunga
fordon. Först att regleras bland tunga fordon är vissa typer av lastbilar.
Sedan den 1 januari 2019 ska koldioxidutsläpp och bränsleförbrukning
bestämmas och deklareras för de vanligaste nya typerna av lastbilar inom
ramen för typgodkännandet enligt kommissionens förordning (EU)
2017/2400 av den 12 december 2017 om genomförande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 595/2009 vad gäller bestämning av tunga fordons koldioxidutsläpp och bränsleförbrukning och om
ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/46/EG och
kommissionens förordning (EU) nr 582/2011. Utsläppen beräknas med
programvaran VECTO som ger ett viktat koldioxidvärde baserat på
simuleringar. Metoden har tagits fram för att göra det möjligt för
konsumenter att jämföra utsläpp från fordon från olika tillverkare och för
att samhället ska kunna ställa utsläppskrav. Arbete pågår för att utveckla
regelverket och programvaran VECTO för att även kunna appliceras på
nya bussar. Utmaningen ligger i att bussar oftast byggs i flera steg av olika
tillverkare som då delar på ansvaret för fordonet. Ytterligare en svårighet
är att det för simuleringarna i VECTO krävs väldigt detaljerad information
om fordonets olika tekniska egenskaper och utrustning för att kunna
genomföra testerna.
35

opaginerad Kontrollera mot PDF

Krav på minskade koldioxidutsläpp från nya lastbilar introducerades
också 2019 genom Europaparlaments och rådets förordning (EU)
2019/1242 av den 20 juni 2019 om fastställande av normer för koldioxidutsläpp från nya tunga fordon och om ändring av Europaparlamentets och
rådets förordningar (EG) nr 595/2009 och (EU) 2018/956 och rådets
direktiv 96/53/EG. Förordningen innebär krav på fordonstillverkare att
säkerställa att de genomsnittliga utsläppen från alla deras nya fordon lever
upp till mål om minskade koldioxidutsläpp. Målen är uttryckta som en
procentuell minskning i förhållande till en referensperiod (den 1 juli 2019–
30 juni 2020). Från 2025 ska minskningen vara 15 procent och från 2030
30 procent. Europeiska kommissionen ska göra en översyn av regelverket
enligt artikel 15 och i denna bl.a. överväga om regelverket bör utökas till
att gälla andra typer av tunga fordon inklusive bussar. Resultatet av
översynen och lagstiftningsförslag ska presenteras för Europaparlamentet
och rådet senast den 31 december 2022.

4

Förhållandet mellan EU-rätten och den
nationella rätten

Bestämmelser om skyldigheter för ett företag får inte vara utformade så att
de är diskriminerande mot vissa. En bestämmelse om obligatoriska
klimatdeklarationer för resor skulle kunna vara ett konkurrensbegränsande
krav för företag som säljer eller erbjuder resor till försäljning i Sverige
eller för den svenska marknaden. Ett författningsförslag aktualiserar därför
frågan om huruvida kravet skulle strida mot bestämmelserna i WTOregelverket (World Trade Organization, Världshandelsorganisationen),
rätten till fri etablering och den fria rörligheten för tjänster i fördraget om
Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), EU-förordningar
eller EU-direktiv.
Eftersom EU numera fungerar som en enda aktör i WTO och företräds
av Europeiska kommissionen och inte av medlemsstaterna, kan man utgå
ifrån att WTO-regelverkens bestämmelser överensstämmer med EU:s
primär- och sekundärrätt, dvs. med EUF-fördraget (primärrätten) och den
lagstiftning som utgår från fördragets principer och mål (sekundärrätten).
Avgörande vid införande av en nationell bestämmelse om klimatdeklarationer är alltså hur den ska utformas för att inte strida mot EUrätten. Den grundläggande frågan är vilket slag av tjänst som en klimatdeklaration ska anses vara. Frågan måste prövas mot gällande regelverk.

36

4.1

EU-regler – förutsättningar för ett enskilt
nationellt krav

4.1.1

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

Enligt artikel 49 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUFfördraget) råder det ett förbud mot diskriminering av medborgare inom

s. 37 Kontrollera mot PDF

EU, vilket innebär att en medborgare i en medlemsstat ska ha rätt att fritt
etablera sig på en annan medlemsstats territorium. En verksamhetsutövare
får alltså verka i andra medlemsstater på samma villkor som medborgarna
och företagen i den andra medlemsstaten. Rätten till etablering får dock
begränsas med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa.
I artiklarna 56–62 i EUF-fördraget redogörs för de grundläggande
bestämmelserna om fri rörlighet för tjänster. Enligt artikel 58.1 regleras fri
rörlighet för tjänster på transportområdet av bestämmelserna i avdelningen
om transporter. Avdelning VI i EUF-fördraget, artiklarna 90–100, handlar
om en gemensam transportpolitik. Av artikel 91 framgår att principen om
frihet att tillhandahålla tjänster ska säkerställas via genomförandet av den
gemensamma transportpolitiken. I artiklarna 92–100 finns i huvudsak
bestämmelser om stöd till transportföretagen och åtgärder avseende
fraktsatser och befordringsvillkor.
Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har inte antagit några
gemensamma regler eller vidtagit andra åtgärder med stöd av artikel 91.1
i EUF-fördraget som avser klimatdeklarationer för transporter. Enligt det
rådande rättsläget i unionen innebär det att medlemsstaterna har möjlighet
att reglera villkoren för tillhandahållandet av sådana deklarationer – med
iakttagande av de allmänna reglerna i EUF-fördraget.
Av artikel 100.1 framgår att bestämmelserna i avdelningen ska gälla
transporter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar. Av artikel 100.2
framgår att Europaparlamentet och rådet i enlighet med det ordinarie
lagstiftningsförfarandet får fastställa lämpliga bestämmelser för sjöfart
och luftfart.

4.1.2

Principen om ömsesidigt erkännande

Av artikel 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av
den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen
saluförda i en annan medlemsstat och om upphävande av förordning (EG)
nr 764/2008 framgår att syftet med förordningen är att stärka den inre
marknadens funktion genom att förbättra tillämpningen av principen om
ömsesidigt erkännande och genom att avlägsna omotiverade handelshinder. Enligt skäl 2 utgör en välfungerande princip om ömsesidigt
erkännande ett viktigt komplement till harmoniserade regler på
unionsnivå, särskilt med tanke på att många varor både har harmoniserade
och icke-harmoniserade aspekter.
Principen fanns redan i Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
nr 764/2008 av den 9 juli 2008 om förfaranden för tillämpning av vissa
nationella tekniska regler på produkter som lagligen saluförts i en annan
medlemsstat och om upphävande av beslut nr 3052/95/EG, som numera
har upphävts. Sedan har principen överförts till tjänsteområdet, se
betänkandet Tjänster utan gränser? Internationalisering av offentliga
sektorns tjänster, bilaga 4 till Långtidsutredningen 2008 (SOU 2007:95
s. 143). I betänkandet sägs vidare att principen innebär att en tjänsteleverantör som lagligen erbjuder sina tjänster i en medlemsstat ska kunna
förmedla sina tjänster i andra medlemsstater utan att behöva anpassa sig
till särskilda regler i varje enskild medlemsstat. Normalt ska alltså
värdlandet godta den tillståndsprövning och kontroll av näringsverk-

37

opaginerad Kontrollera mot PDF

samheten och näringsidkaren som sker i dennes hemland. Om det inte
finns några motsvarande regler i tjänsteleverantörens etableringsland, kan
det dock inte bli aktuellt med ömsesidigt erkännande.

4.1.3

Tjänstedirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december
2006 om tjänster på den inre marknaden, i det följande kallat
tjänstedirektivet, syftar till att säkerställa etableringsfrihet och fri rörlighet
för tjänster mellan medlemsstaterna, skäl 12. Tjänstedirektivet är tillämpligt på tjänster som tillhandahålls av tjänsteleverantörer som är etablerade
i en medlemsstat i EU. Enligt avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-avtalet) omfattar den inre marknaden även de tre
EFTA-staterna, Island, Liechtenstein och Norge, se propositionen
Genomförande av tjänstedirektivet (prop. 2008/09:187 s. 32).
Tjänstedirektivet är genomfört i svensk rätt genom lagen (2009:1079)
om tjänster på den inre marknaden och förordningen (2009:1078) om
tjänster på den inre marknaden. Lagen om tjänster på den inre marknaden
innehåller allmänna bestämmelser avseende tjänster som omfattas av
tjänstedirektivet. Av de inledande bestämmelserna framgår att behöriga
myndigheter ska verka för att direktivets principer om etableringsfrihet,
frihet att tillhandahålla och ta emot tjänster, icke-diskriminering, nödvändighet och proportionalitet får genomslag i Sverige.
Lagen om tjänster på den inre marknaden ska dock inte tillämpas på
tjänster på transportområdet. I prop. 2008/09:187 s. 41 hänvisas till artikel
2.2 d) i tjänstedirektivet, där det framgår att de tjänster som avses är
tjänster på transportområdet, inbegripet hamntjänster, som omfattas av
avdelning V i EG-fördraget (numera avdelning VI i EUF-fördraget, jfr
ovan).
Huvudregeln enligt tjänstedirektivet är att en tjänsteleverantör från en
annan medlemsstat har rätt att etablera sig i Sverige men att undantag från
etableringsfriheten i vissa fall får beslutas. Enligt artikel 16.3 kan en
medlemsstat besluta att ställa krav på hur en tjänsteverksamhet bedrivs om
detta är motiverat av skäl som avser allmän ordning, allmän säkerhet,
folkhälsa eller miljöskydd.

4.1.4

38

E-handelsdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000
om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt
elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk
handel”), i det följande kallat e-handelsdirektivet, är genomfört i lagen
(2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets
tjänster, nedan kallad e-handelslagen. Lagen gäller informationssamhällets tjänster och påbörjande och utövande av verksamhet som rör sådana
tjänster. Enligt artikel 1.1 ska e-handelsdirektivet säkerställa den fria
rörligheten för informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna.
Direktivet syftar till att undanröja de hinder som särskilt medför problem
och till att säkerställa fri rörlighet för informationssamhällets tjänster på
den inre marknaden.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Med informationssamhällets tjänster avses tjänster som normalt utförs
mot ersättning och som tillhandahålls på distans, på elektronisk väg och
på individuell begäran av en tjänstemottagare. För att en tjänst ska
omfattas av direktivet ska samtliga dessa fyra kriterier vara uppfyllda.
Detta framgår av såväl skäl 17 i e-handelsdirektivet som 2 § i e-handelslagen. Uttrycket avser exempelvis informationstjänster, sociala medier,
olika söktjänster och olika applikationer (appar) för smarta enheter. Det
handlar alltså om olika slag av onlinetjänster. Av förarbetena till ehandelslagen (prop. 2001/02:150 s. 56) framgår dock att delar av t.ex. en
transaktion kan falla under begreppet, även om inte hela transaktionen gör
det. Att t.ex. transport och tradition av en vara faller utanför lagens
tillämpningsområde hindrar alltså inte att andra delar kan omfattas, som
marknadsföring och lämnande av anbud och accept.
Av skäl 17 framgår också att de tjänster som räknas upp i den
vägledande förteckningen i bilaga V till direktiv 98/34/EG, som inte
omfattar elektronisk behandling eller lagring av information, inte omfattas
av denna definition. Direktiv 98/34/EG är upphävt och ersatt av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015
om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och
beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster. De tjänster
som inte ska omfattas av e-handelsdirektivet återfinns numera alltså i det
direktivet, se avsnitt 4.1.5.
Enligt e-handelsdirektivet gäller den s.k. ursprungslandsprincipen.
Syftet med principen är att en tjänsteleverantör som är etablerad inom
gemenskapen ska kunna erbjuda sina tjänster i hela gemenskapen, utan att
behöva ta reda på eller beakta de krav som ställs på verksamheten eller
tjänsterna i alla medlemsstaterna – krav som ofta skiljer sig åt. Det ska
räcka med att tjänsteleverantören i dessa frågor, som omfattas av det s.k.
samordnade området, följer lagen i den stat där leverantören är etablerad.
Varje medlemsstat ansvarar för övervakningen av de tjänsteleverantörer
som är etablerade på dess territorium. En etablerad tjänsteleverantör utgörs
av en tjänsteleverantör som utövar näringsverksamhet med hjälp av ett fast
driftställe under obestämd tid. Med etableringsstat avses enligt e-handelslagen den stat där en tjänsteleverantör har sitt fasta driftställe. Det
territorium där en tjänsteleverantör är etablerad (ursprungslandet) är den
ort eller stat där den faktiska näringsverksamheten bedrivs. Övervakningsansvaret ligger alltså på etableringsstaten, även om tjänsteleverantörens
verksamhet enbart riktar sig till andra medlemsstater. Ursprungslandsprincipen kan sägas utgöra en specialreglering i förhållande till den
generella effektlandsprincipen, se avsnitt 4.1.6.
Svensk rätt gäller för de informationssamhällets tjänster som
tillhandahålls av tjänsteleverantörer med Sverige som etableringsstat, även
om tjänsterna helt eller delvis riktar sig mot andra EES-stater. En
tjänsteleverantör med en annan etableringsstat inom EES än Sverige ska,
utan hinder av svenska regler få tillhandahålla informationssamhällets
tjänster i Sverige, utom i vissa närmare angivna undantagsfall. En utförlig
redogörelse av ursprungslandsprincipen finns i prop. 2001/02:150 s. 59 f.

39

opaginerad Kontrollera mot PDF

4.1.5

Anmälningsdirektivet

Syftet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den
9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska
föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets
tjänster, i det följande kallat anmälningsdirektivet, är att undanröja hinder
för den fria rörligheten för varor och tjänster inom EU. I anmälningsdirektivet finns bestämmelser om att medlemsstaterna i förväg ska anmäla
utkast till nationella tekniska föreskrifter och föreskrifter för it-tjänster
innan de antas. Medlemsländerna och Europeiska kommissionen har då
möjlighet att yttra sig över föreskrifter och förmå anmälande länder att
undanröja handelshinder på ett tidigt stadium. Tekniska föreskrifter utgörs
av faktiskt eller rättsligt tvingande krav som innehåller tekniska
specifikationer eller andra livscykelrelaterade föreskrifter. Exempel på
sådana produktkrav är prestanda-, utformnings- och kvalitetskrav,
begränsning av tillåten halt av ett ämne, krav på märkning och krav på
provning. Begreppet tekniska föreskrifter omfattar även föreskrifter om ittjänster, dvs. tjänster som överförs på elektronisk väg, på distans och på
individuell begäran av en tjänstemottagare (jfr avsnitt 4.1.4).
Av artikel 1.1 b andra stycket i anmälningsdirektivet framgår att med
”på distans” avses tjänster som tillhandahålls utan att parterna är
närvarande samtidigt. Av samma artikel framgår också att med ”på
elektronisk väg” avses en tjänst som sänds vid utgångspunkten och tas
emot vid slutpunkten med hjälp av utrustning för elektronisk behandling
(inbegripet digital signalkomprimering) och lagring av uppgifter, och som
i sin helhet sänds, befordras och tas emot genom tråd, radio, optiska medel
eller andra elektromagnetiska medel.
I bilaga I till anmälningsdirektivet finns en vägledande förteckning över
tjänster som inte omfattas av artikel 1.1 b andra stycket. Vissa tjänster som
utförs samtidigt som den som tillhandahåller dem och den som tar emot
dem är fysiskt närvarande, även om elektronisk utrustning används, ska
inte anses vara tillhandahållna på distans. En av dessa tjänster är
reservation av en flygbiljett genom ett nät av datorer på en resebyrå med
kunden fysiskt närvarande. En sådan reservation anses inte vara en tjänst
som tillhandahålls på distans. Inte heller ska vissa angivna tjänster anses
tillhandahållna på elektronisk väg. Tjänster som har ett materiellt innehåll
även om de innebär att elektronisk utrustning används ska inte omfattas.
En sådan tjänst är tillhandahållande av automater för inköp av tågbiljetter.

4.1.6

40

Direktivet om otillbörliga affärsmetoder

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005
om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot
konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv
84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG,
98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 2006/2004 (direktivet om otillbörliga affärsmetoder)
syftar till att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att
säkerställa en hög konsumentskyddsnivå avseende otillbörliga
affärsmetoder som skadar konsumenternas ekonomiska intressen

s. 41 Kontrollera mot PDF

(artikel 1). Direktivet ska tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som
tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter före, under och efter det
att ett avtal ingåtts (artikel 3.1).
Europeiska kommissionen har publicerat en vägledning: Arbetsdokument från kommissionens avdelningar – Vägledning om genomförandet/tillämpningen av direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder. Av avsnitt 1.2.1 i vägledningen framgår att direktivet om
otillbörliga affärsmetoder inte omfattar nationella regler som är avsedda
att skydda intressen som inte är av ekonomisk natur. Vidare framgår det
av vägledningen att direktivet inte påverkar medlemsstaternas möjlighet
att införa nationella bestämmelser för att reglera affärsmetoder av hälso-,
säkerhets- eller miljöskyddsskäl. EU-domstolen har i flera mål angett att
direktivet om otillbörliga affärsmetoder inte kan tillämpas på nationella
bestämmelser som inte syftar till konsumentskydd. Bestämmelser som
däremot ska uppnå flera syften, varav konsumentskydd är ett, ska
omfattas, se EU-domstolens dom i mål C-540/08, Mediaprint, den 9
november 2010, punkt 21–24, EU-domstolens dom i mål C-206/11, Köck,
den 17 januari 2013, punkt 31, och EU-domstolens dom i mål C-559/11,
Pelckmans Turnhout NV, den 4 oktober 2012, punkt 24.
Direktivet är huvudsakligen genomfört i marknadsföringslagen
(2008:486). Med begreppet marknadsföring avses enligt 3 § marknadsföringslagen ”reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är
ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter”. Det är
alltså ett mycket vitt begrepp som omfattar en mängd olika företeelser.
Som exempel kan nämnas att det mesta som ligger på ett företags
webbplats, såsom företagspresentationer, beskrivningar och bilder av
produkter, prislistor och beställningsformulär torde falla under
marknadsföringslagstiftningen. Av förarbetena Ny marknadsföringslag
(prop. 2007/08:115 s. 108 f.) framgår att lagen inte avser att ge ett skydd
för konsumenternas och näringsidkarnas icke-ekonomiska intressen.
Generellt sett anses svensk marknadsföringslagstiftning vara tillämplig
på marknadsföring som har effekt på den svenska marknaden, även om
marknadsföringen härrör från utlandet (effektlandsprincipen). Principen
innebär också att svensk myndighet är behörig att ingripa mot sådan
marknadsföring. Effektlandsprincipen framgår inte av uttrycklig lagstiftning utan grundar sig på förarbetsuttalanden och praxis från Marknadsdomstolen (se t.ex. propositionen En ny alkohollag [prop. 2009/10:125
s. 90] med ytterligare hänvisningar och MD 2015:7).
Även om uttrycket effekt ofta används i sammanhanget är det kanske
mindre väl lämpat när det handlar om marknadsföring via exempelvis
internet. Marknadsföringen kan ju nås från samtliga stater i världen och
kan i den meningen sägas ha effekt i alla länder. I stället är det mer relevant
att fråga sig om marknadsföringen särskilt riktar sig mot den svenska
marknaden eller inte.
Enligt den grundläggande EU-rättsliga principen om fri rörlighet för
varor och tjänster får ett medlemsland som huvudregel inte använda sin
egen lagstiftning för att hindra marknadsföring från andra medlemsländer
om den är laglig där. Samma regler ska då gälla för en utländsk som för en
inhemsk aktör. Enligt några avgöranden i EU-domstolen har ett
medlemsland på områden som inte är harmoniserade i vissa fall haft rätt
att ingripa med stöd av sin nationella rätt mot marknadsföring som härrör

41

s. 42 Kontrollera mot PDF

från ett annat medlemsland. Det förutsätter dock att ingripandet uppfyller
vissa villkor, bl.a. att det är icke-diskriminerande och står i rimlig
proportion till överträdelsen.

4.1.7

Paketresedirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 av den 25
november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om
ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och
rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv
90/314/EEG, i det följande kallat paketresedirektivet, innehåller
bestämmelser om bl.a. arrangörens skyldighet att tillhandahålla förhandsinformation, ansvaret för paketresans fullgörande och rätten för resenären
att avbeställa en paketresa. Direktivets huvudsakliga syfte är att uppnå en
hög och så enhetlig konsumentskyddsnivå som möjligt (artikel 1).
Paketresedirektivet är genomfört i paketreselagen (2018:1217).
Direktivet fullharmoniserar marknaden för paketresor och sammanlänkade researrangemang. Det innebär att medlemsstaterna inte får behålla
eller införa bestämmelser i sin nationella lagstiftning som avviker från
direktivets bestämmelser och som skulle ge en annan skyddsnivå för
resenärer (artikel 4).
Den förslagna lagen om klimatdeklarationer för resor ställer krav på att
transportören, och i förekommande fall återförsäljaren, ska lämna
information till en resenär om en flygresas klimatpåverkan. Kravet
kommer därmed att träffa även arrangörer av paketresor, i de fall där en
flygresa är en del av paketresan. Frågan är om den harmonisering som
etablerats genom paketresedirektivet hindrar att det föreslagna kravet
införs. Den information som ska lämnas enligt förslaget avser inte
resenärens rättigheter i förhållande till arrangören. Syftet med förslaget är
i stället att resenären med informationen som grund ska kunna göra ett val
mellan olika resor och därmed bidra till att minska klimatpåverkan av
resor. Det föreslås inte heller några civil- eller marknadsrättsliga påföljder
om informationskravet inte följs. Mot den bakgrunden kan inte paketresedirektivet anses utgöra ett hinder mot att ett sådant krav införs.

4.2

Vem är transportör?

Ordet transportör definieras på olika sätt inom EU-rätten och i svenska
författningar. Enligt svensk transporträtt brukar den som åtar sig en
transport, dvs. den som ingår avtal med en kund eller en resenär om en
transport, betraktas som transportör. Begreppet transportör förekommer
inom flera områden i svensk rätt, exempelvis i konsumentköplagen
(1990:932), trafikförordningen (1998:1276) och lagen (2015:953) om
kollektivtrafikresenärers rättigheter. I dessa författningar används
begreppet med utgångspunkten att den som träffar avtal med en kund eller
resenär är transportör. I paketreselagen (2018:1217) avses med begreppet
den som utför transporten. Någon särskild definition av begreppet finns
inte i författningarna.
42

s. 43 Kontrollera mot PDF

Transportören behöver dock inte vara den som utför själva transporten.
I vissa sammanhang kallas denne för undertransportör, jfr sjölagen
(1994:1009). Inom EU-rätten benämns den som faktiskt utför transporten
på olika sätt, jfr nedan.
I EU-rätten finns ett antal förordningar som har syftet att stärka
passagerares rättigheter. I dessa förordningar definieras begreppet
transportör på snarlika sätt.
I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den
16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om
ändring av förordning (EG) nr 2006/2004, kallad busspassagerarförordningen, definieras begreppet transportör som ”en fysisk eller
juridisk person som inte är en researrangör, en resebyrå eller en
biljettutfärdare som erbjuder allmänheten transport medelst linjetrafik
eller tillfällig trafik” (artikel 3). Transportören är enligt förordningen
ansvarig även för den utförande transportören. Utförande transportör
definieras enligt artikel 3 som en annan fysisk eller juridisk person än
transportören vilken faktiskt utför hela eller en del av transporten.
I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den
24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på
inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004, kallad
fartygspassagerarförordningen, definieras begreppet transportör som ”en
fysisk eller juridisk person som inte är en researrangör, resebyrå eller
biljettutfärdare och som erbjuder transporter i form av passagerartransporter eller kryssningar till allmänheten” (artikel 3). Även i denna
förordning har transportören ett ansvar för den som utför transporten. Av
samma artikel framgår att den utförande transportören är en annan person
än transportören vilken faktiskt utför hela eller en del av transporten.
I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den
23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, kallad
tågpassagerarförordningen, definieras begreppet transportör som ”det
järnvägsföretag med vilket resenären har ingått transportavtalet eller ett
antal på varandra följande järnvägsföretag som enligt avtalet har
skadeståndsansvar” (artikel 3). I samma artikel finns även en definition av
en ställföreträdande transportör: ett järnvägsföretag som inte har ingått ett
transportavtal med resenären, men till vilket det järnvägsföretag som har
ingått avtalet har överlåtit en del av, eller hela, järnvägstransporten.
I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11
februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation
och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller
kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr
295/91, här kallad flygpassagerarförordningen, används inte begreppet
transportör. Av bestämmelserna i flygpassagerarförordningen framgår att
det ansvar som transportörerna har enligt de tre tidigare nämnda
förordningarna, åvilar det ”lufttrafikföretag som har en giltig licens”.
I flygpassagerarförordningen används också begreppet ”lufttrafikföretag
som utför flygningen” i betydelsen ”ett lufttrafikföretag som utför eller
avser att utföra en flygning enligt ett avtal med passagerare eller som
ombud för en annan juridisk eller fysisk person som har ett avtal med
denna passagerare”.
Sammanfattningsvis kan man alltså säga att det inte finns någon enhetlig
definition av vem som ska betecknas som transportör.

43

s. 44 Kontrollera mot PDF

4.3

44

Vad är en transporttjänst?

Tjänster på transportområdet omfattas inte av tjänstedirektivet eller av ehandelsdirektivet. Som redogörs för i avsnitt 4.1.5 omfattas inte heller
exempelvis reservationer av flygbiljetter genom ett nät av datorer på en
resebyrå med kunden fysiskt närvarande eller tillhandahållande av
automater för inköp av tågbiljetter av e-handelsdirektivet. Kan ett
biljettköp anses som en integrerad del av en transporttjänst? Ett stöd för
detta synsätt är EU-domstolens dom av den 20 december 2017, Asociación
Profesional Elite Taxi mot Uber Systems Spain SL, C-434/15.
Rättsfallet handlar om Ubers app för sammanförande av personer som
vill resa med förare som inte är yrkesförare och handlar i grunden om
huruvida själva tjänsten ”förmedling” kräver tillstånd. Domstolen ansåg
att Ubers förmedlingstjänst har så nära anknytning till transporten att den
omfattas av begreppet ”tjänst på transportområdet” och att den därmed inte
omfattas av e-handelsdirektivet. I domen hänvisas också till målet C168/14 (Grupo Itevelesa SL, Applus Iteuve Technology, Certio ITV SL,
Asistencia Técnica Industrial SAE mot Oca Inspección Técnica de
Vehículos SA, Generalidad de Cataluña) där fordonsbesiktning ansågs
utgöra en tjänst på transportområdet. I domen sägs dock inte något om
marknadsföring eller köp av resan via internet. Domstolen menade endast
att förmedlingen har en så nära anknytning till den fysiska handlingen – att
förflytta personer från en plats till en annan med ett transportfordon – att
den inte kan skiljas från denna. Domstolen slår också fast, att utan Ubers
app skulle förarna inte förmås att tillhandahålla transporttjänster och utan
appen skulle de personer som önskar företa en resa inom en tätort inte ha
möjlighet att utnyttja förarnas tjänster. Domstolen argumenterar vidare för
att Uber har ett bestämmande inflytande över villkoren för tjänsten, vilket
naturligtvis transportörer (eller vilken säljare som helst) också har, men
domstolens argument i denna del får anses anförda för att motivera att
Uber inte ska likställas med en förmedlingsplattform eller en mellanhand
på annat sätt. Det väsentliga är att Ubers förare inte kan hitta kunder på
annat sätt än genom appen och att kunderna måste använda appen, varför
sammanförandetjänsten och transporttjänsten blir oskiljaktiga.
Domstolen konstaterar vidare i p. 41: ”En sådan kvalificering stöds för
övrigt av EU-domstolens praxis i vilken det har slagits fast att begreppet
’tjänst på transportområdet’ inte endast omfattar transporttjänsten som
sådan, utan även alla andra tjänster som har en så nära anknytning till den
fysiska handlingen att med ett transportfordon förflytta personer eller
varor från en plats till en annan, att de inte kan skiljas från denna.” Även
om en transportör kan erbjuda och sälja en resa via andra
försäljningskanaler, exempelvis återförsäljare, bör man kunna slå fast att
ett biljettköp är en tjänst på transportområdet – en transporttjänst.
Även en biljett som köps online bör kunna ses som en transporttjänst.
Av definitionen av informationssamhällets tjänster framgår att en sådan
tjänst normalt utförs mot ersättning, tillhandahålls på distans, på
elektronisk väg och på individuell begäran. En biljett som köps för en resa
avser en tjänst som utförs på begäran och mot betalning. För att omfattas
av e-handelsdirektivet måste tjänsten också utföras på distans. En
transporttjänst som sålts av en transportör innebär att passageraren måste
befinna sig på transportmedlet för att utnyttja tjänsten, vilket innebär att

s. 45 Kontrollera mot PDF

tjänsten inte sker på distans, jfr ovan. Själva biljetten kan i och för sig vara
köpt på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en
tjänstemottagare. Köpet av biljetten på distans bör ändå kunna anses
utgöra en integrerad del av en helhetstjänst som huvudsakligen består av
en transporttjänst.

4.4

Vad kan en transporttjänst omfatta?

Frågan är då om en transporttjänst även kan omfatta en klimatdeklaration.
När en tjänst tillhandahålls inom EU ska de direktiv som redogörs för i
avsnitt 4.1 gälla. En klimatdeklaration kan antingen ses som fristående
från eller i likhet med ett biljettköp som en integrerad del av en transporttjänst. En klimatdeklaration av en viss, specificerad resa som ska lämnas i
samband med erbjudandet eller försäljningen av samma resa får anses vara
intimt förknippad med själva transporttjänsten. Det är rimligt att se
klimatdeklarationen som integrerad i transporttjänsten. Samma regler ska
då gälla för klimatdeklarationer som för transporttjänster.

4.5

Vilka bestämmelser ska tillämpas?

4.5.1

Finns tillämpliga EU-regler?

Den föreslagna lagen ska tillämpas vid försäljning och erbjudanden till
försäljning i Sverige av resor som påbörjas i Sverige och – vid tur- och
returresor utomlands – även returresan till Sverige.
Företag som erbjuder eller utför passagerartransporter, dvs. utför
transporttjänster, i Sverige kan vara etablerade både i och utanför landet.
EUF-fördraget innehåller inga harmoniserade regler på EU-nivå om
klimatdeklarationer för transporter. Principen om ömsesidigt erkännande
kan då användas som ett komplement på unionsnivå, se avsnitt 4.1.2. När
det gäller klimatdeklarationer innebär det att, om en annan medlemsstat
ställer krav på motsvarande deklaration ska en verksamhetsutövare,
etablerad i ett annat land, ha rätt att utöva sin verksamhet i Sverige utan att
behöva uppfylla svenska regler. Såvitt känt har endast Frankrike infört en
typ av regler för klimatdeklarationer inom samtliga transportslag. Det
skulle därför vara möjligt för företag som är etablerade i Frankrike att
åberopa principen om ömsesidigt erkännande och därmed bara behöva
uppfylla de krav som ställs på företagen i Frankrike. Det kan påpekas att
dessa bestämmelser endast omfattar transporter och resor inom Frankrike.
Det finns inga regler om klimatdeklarationer i något annat land inom EU
som motsvarar de regler som föreslås i denna promemoria. En leverantör
kan därför inte åberopa ömsesidigt erkännande avseende klimatdeklarationer. Frågan är då om tjänstedirektivet eller e-handelsdirektivet är
tillämpligt. Om inget av dessa direktiv är tillämpliga, är det i stället vad
som i övrigt följer av EU-fördragen och EU-domstolens praxis som får
vara vägledande för vilka bestämmelser som ska gälla.
Mot bakgrund av vad som redogörs för i avsnitt 4.1.3 och 4.1.4 ska
varken tjänstedirektivet eller e-handelsdirektivet tillämpas på tjänster på
transportområdet. E-handelsdirektivet är inte tillämpligt vilket innebär att

45

s. 46 Kontrollera mot PDF

ursprungslandsprincipen inte kommer att gälla aktörerna. I stället kommer
effektlandsprincipen att gälla. Enligt vägledningen till direktivet om
otillbörliga affärsmetoder ska nationella regler som är avsedda att skydda
intressen som inte är av ekonomisk natur inte omfattas av det direktivet,
jfr avsnitt 4.1.6. Syftet med de föreslagna bestämmelserna är att en resenär
ska kunna göra ett val mellan olika resor med utgångspunkt i en resas
klimatpåverkan. Även om resenären då väljer en resa som relativt sett är
dyrare, kan en klimatdeklaration inte anses vara av ett sådant ekonomiskt
intresse att marknadsföringslagen blir tillämplig.

4.5.2

Det s.k. Gebhard-testet

Eftersom varken tjänstedirektivet eller e-handelsdirektivet bedöms vara
tillämpligt på förslaget ska EU-fördragens regler om icke-diskriminering
och det s.k. Gebhard-testet tillämpas.
EU-domstolen har i sin praxis utvecklat vissa inskränkningar av
unionsrätten, förutsatt bl.a. att inskränkningarna inte direkt diskriminerar
näringsidkare från andra medlemsstater. Även om kravet alltså ställs på
alla transportörer och därmed är icke-diskriminerande skulle en
obligatorisk klimatdeklaration kunna anses hindra den fria handeln.
I EU-domstolens dom i mål C-55/94, Reinhard Gebhard, den 30
november 1995, slår domstolen fast att de nationella villkor som kan
hindra eller göra det mindre attraktivt att utöva de grundläggande friheter
som garanteras i EUF-fördraget ska uppfylla fyra förutsättningar. I domen
förtydligar domstolen att en nationell regel inte gör det ”mindre attraktivt”
att utöva rätten till fri rörlighet endast på den grunden att regeln i fråga är
strängare eller ekonomiskt sett mindre attraktiv än motsvarande regler i
andra medlemsstater. Avgörande är däremot om regeln i fråga hindrar
näringsidkare från andra medlemsstater från att komma in på
värdmedlemsstatens marknad på normala och effektiva konkurrensvillkor.
Målet har gett namn åt det s.k. Gebhard-testet (proportionalitetstestet).
Testet innehåller fyra förutsättningar för att nationella åtgärder som kan
hindra eller göra det mindre attraktivt att utöva de grundläggande friheter
som garanteras av fördraget ska anses vara uppfylla. Åtgärderna ska:
– tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt,
– vara motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset,
– vara ägnade att säkerställa att det mål som eftersträvas med dem
uppnås och
– inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade
målet.
De två sistnämnda momenten ovan ger uttryck för den s.k. proportionalitetsprincipen. I samtliga situationer där det görs undantag ska alltså
nationella åtgärder som kan utgöra hinder för eller göra det mindre
attraktivt att utöva de grundläggande friheterna uppfylla kraven på
proportionalitet.
Det s.k. Gebhard-testet torde vara tillämpligt inte enbart i fråga om den
fria rörligheten för tjänster och etableringsrätten utan generellt i fråga om
fria rörligheter, se exempelvis betänkandet Spel i en föränderlig värld,
Slutbetänkande av Lotteriutredningen (SOU 2006:11 s. 146 f.).
46

s. 47 Kontrollera mot PDF

5

Obligatoriska klimatdeklarationer

5.1

Lagens syfte och tillämpningsområde

Förslag: En lag om klimatdeklarationer ska införas. Lagens syfte ska
vara att synliggöra klimatpåverkan av resor och att därigenom
åstadkomma en minskning av sådan påverkan.
Lagen ska tillämpas vid försäljning och erbjudanden om försäljning
av resor som påbörjas i Sverige och, om det är en tur- och returresa,
avslutas i Sverige.
Skälen för förslaget
Ett stöd för resenären att fatta välinformerade beslut om resor
Syftet med den föreslagna lagen är att minska klimatpåverkan av resor
genom att synliggöra en resas klimatpåverkan för en resenär före köpet av
resan. En resenär som vill minska sin klimatpåverkan kan fatta ett mer
välinformerat beslut med stöd av deklarationen. Genom att synliggöra
effekten av en resa med hjälp av en klimatdeklaration skapas en medvetenhet hos allmänheten om resans negativa klimat- och miljöeffekter. Denna
medvetenhet kan påverka på vilket sätt resan ska göras, vart resan ska gå
och om resan alls ska genomföras.
Konsumentverket visar i sin kunskapsöversikt (Vem bryr sig?,
Konsumentverket, Nr 2019:9, 2019) att konsumenter i dag upplever större
förväntningar på sig från det omgivande samhället att agera ansvarsfullt i
relation till etiska problem generellt. Särskilt svenska konsumenter ger
uttryck för ett stort intresse för hållbarhetsfrågor. Attityder och värderingar
skiljer sig dock ofta åt från faktiskt beteende, vilket innebär att
konsumenter inte alltid agerar i enlighet med de förväntningar de upplever.
Att det krävs motivation, tid och kunskap för att göra hållbara och
klimatsmarta konsumtionsval är några av faktorerna som förklarar denna
diskrepans. Att välja resor med hänsyn till klimatpåverkan är komplext,
om ansvaret faller på konsumenten att söka fram, tillgodogöra sig och
jämföra klimatpåverkan för olika alternativ.
Konsumentforskningen pekar på olika metoder för att stimulera eller
aktivera konsumenten till att göra mer hållbara val, bl.a. genom att
förtydliga och göra informationen mer överskådlig och begriplig. En väl
utformad klimatdeklaration synliggör klimatpåverkan på ett begripligt,
tillgängligt och enhetligt sätt och underlättar på så vis beslutsprocessen när
en konsument överväger om och på vilket sätt en resa ska genomföras.
Den kan öka konsumentens motivation och förmåga att göra rationella val
med avseende på resors klimatpåverkan, och ger transportörerna en
möjlighet att ge konsumenten ett bra beslutsunderlag.
Syftet med lagförslaget om obligatoriska klimatdeklarationer är alltså att
underlätta för konsumenter att göra välgrundade val av resor från
klimatsynpunkt. Det är alltså inte fråga om att förslaget ska skydda
konsumentens, dvs. resenärens, ekonomiska intressen.
Klimatdeklarationerna bedöms ha högst relevans för längre resor,
framför allt sällan- och fritidsresande, snarare än för kortare resor som görs
i vardagen. Ett skäl för detta är att det torde krävas en viss längd på resan

47

opaginerad Kontrollera mot PDF

för att klimatpåverkan ska bli så betydande att konsumenten kan förväntas
påverkas av detta i sitt beslut av om eller hur resan ska utföras. Ytterligare
ett skäl är att längre sällan- eller fritidsresor i högre utsträckning
karakteriseras av en beslutsprocess där flera alternativ vägs mot varandra
innan ett beslut fattas. Det är i samband med den typen av överläggningar
som klimatdeklarationerna fyller en funktion genom att informera
resenären och påverka beslutet. Kortare vardagsresor karakteriseras inte
av samma slags beslutsprocess inför varje individuell resa. Dessutom är
betydligt fler resesätt relevanta, som bil, cykel och gång. Hur man
exempelvis reser till och från arbetet i vardagen styrs av faktorer som var
man är bosatt, hur kollektivtrafiksförbindelser ser ut, om man har köpt en
periodbiljett, om man äger en bil osv. Det sätt som en viss vardagsresa
företas på föregås i mindre utsträckning än för en längre resa av ett aktivt
övervägande av olika alternativ. I stället styrs resesättet av livsval och
annat som påverkar de nämnda faktorerna. Andra styrmedel än
klimatdeklarationer har högre relevans för att påverka klimatavtrycket från
vardagsresandet.
Avsikten är inte att enbart fritidsresor ska omfattas av kravet på en
klimatsdeklaration. Även affärsresor som erbjuds företag där arbetstagarna reser i tjänsten bör omfattas.
I allmänhet menas med ordet resa en förflyttning till ett specifikt resmål.
En resa i den meningen består av alla de eventuella delsträckor med byten
av transportmedel som tillsammans tar resenären till det specifika
resmålet. En resa kan också ses som en enhet, exempelvis en tur- och
returresa. Vad som menas med resa och vilka sträckningar som avses
skiljer sig åt i olika författningar och konventioner.
Kravet på klimatdeklaration bör gälla varje resa som utgör en
förflyttning utan byte av transportmedel, dvs. kravet bör vara tillämpligt
på varje enskild delsträcka. Utsläppsberäkningen bör göras från
avgångsort till destinationsort inklusive byten (inom ramen för ett och
samma transportmedel), vilket innebär att köparen av resan får information
om resans totala utsläpp.
Försäljning och erbjudande till försäljning av en transporttjänst

48

En transportör som säljer eller erbjuder en resa som startar i Sverige bör
tillhandahålla en klimatdeklaration för resan. Detsamma bör gälla för en
returresa till Sverige som ingår i köpet av en resa utomlands.
Klimatdeklarationen bör tillhandahållas konsumenten i omedelbar anslutning till försäljningen eller erbjudandet. Som konstateras i avsnitt 4.2 finns
ingen enhetlig definition av vem som ska betecknas som transportör. I
detta sammanhang framstår det som mest lämpligt att den som har faktisk
kännedom om transporterna och de utsläpp som sker åläggs att upprätta en
klimatdeklaration. Med transportör ska därför avses det företag som utför
själva transporten. Säljer transportören en resa genom en återförsäljare bör
transportören tillhandahålla en klimatdeklaration till återförsäljaren.
Kravet på att lämna klimatdeklarationen till konsumenten bör då ligga på
återförsäljaren.
Både försäljning och erbjudande om försäljning kan ske på olika sätt.
Numera är det vanligt att en resa säljs eller erbjuds via en webbsida, dvs.
genom en onlinetjänst. En onlinetjänst betraktas normalt som en

s. 49 Kontrollera mot PDF

informationssamhällets tjänst som omfattas av e-handelsdirektivet och ehandelslagen. Som redogörs för i avsnitt 4.4 bör dock såväl ett biljettköp
på distans som en klimatdeklaration anses utgöra en med transporttjänsten
integrerad tjänst. Varken e-handelsdirektivet eller e-handelslagen ska
därför tillämpas på tjänster på transportområdet.

49

opaginerad Kontrollera mot PDF

5.2

Skyldighet att lämna klimatdeklaration

Förslag: När en transportör säljer eller erbjuder en resa till försäljning
ska denne i omedelbar anslutning till försäljningen eller erbjudandet på
ett tydligt sätt tillhandahålla köparen eller mottagaren av erbjudandet
en klimatdeklaration för resan. Om transportören säljer en resa genom
en återförsäljare, ska transportören tillhandahålla återförsäljaren
klimatdeklarationen. Återförsäljaren ska i sin tur tillhandahålla
klimatdeklarationen till köparen eller mottagaren av erbjudandet.

50

Skälen för förslaget: För att syftet med den föreslagna lagen ska uppnås
bör en obligatorisk klimatdeklaration tas fram av transportören.
Deklarationen bör lämnas till köparen av en resa eller mottagaren av
erbjudandet om en resa. Om transportören anlitar en återförsäljare för
försäljningen av resor, ska transportören tillhandahålla återförsäljaren
klimatdeklarationen. Kravet på att lämna klimatdeklarationen till en
köpare eller mottagare av ett erbjudande om en resa förs i ett sådant fall
över till återförsäljaren. Regleringen innebär alltså att krav ställs både på
transportören och en eventuell återförsäljare av transportörens resor.
Skyldigheten att lämna obligatoriska klimatdeklarationer får inte
missgynna enskilda företag i den meningen att bestämmelserna skapar
olika villkor för marknadens aktörer. Sverige har i och med EUmedlemskapet också förbundit sig att följa EU:s regelverk, vilket bl.a.
innebär att en nationell bestämmelse inte får hamna i konflikt med EUbestämmelser om bl.a. icke-diskriminering.
Som konstateras i avsnitt 4.5.1 är e-handelsdirektivet inte tillämpligt på
transportörer, vilket innebär att effektlandsprincipen kommer att gälla för
de föreslagna bestämmelserna. Det innebär att alla transportörer som säljer
och erbjuder passagerartransporter som avgår från Sverige omfattas av
lagförslaget. Detsamma gäller om resan är en tur- och returresa utomlands
för transporter till Sverige. Skyldigheten att tillhandahålla en
klimatdeklaration innebär därmed varken en direkt diskriminering eller ett
hinder som rent faktiskt innebär större svårigheter för aktörer med annan
nationalitet.
EU har högt ställda mål för miljö och klimat. EU:s miljöpolitik avser att
skydda miljön och värna folkhälsan, klimatet och den biologiska
mångfalden. Den europeiska gröna given ska göra Europa till världens
första klimatneutrala kontinent, bl.a. genom insatser för renare
energikällor och miljövänlig teknik. Ambitionen omfattar bl.a. lagstiftning
om miljö-, energi- och klimatmålen. EU:s klimat- och energipolitik fram
till 2030 omfattar mål för minskade växthusgasutsläpp, ökad andel
förnybara energikällor och energieffektivitet. EU:s klimatmål till 2030 är
bl.a. att minska utsläppen av växthusgaser med minst 40 procent jämfört
med 1990. Sverige har också antagit ett långsiktigt mål om att uppnå
nettonollutsläpp av växthusgaser senast 2045. Dessa föresatser är
sammantagna ett allmänintresse. Införandet av en obligatorisk klimatdeklaration får anses motiverat med hänsyn till detta allmänintresse.
Syftet med de föreslagna bestämmelserna är att synliggöra klimatpåverkan av resor och att en resenär ska kunna göra ett välgrundat val
mellan olika färdsätt. En obligatorisk klimatdeklaration kan bidra till att
ett sådant val är möjligt. Att transportören ska redovisa en resas klimat-

s. 51 Kontrollera mot PDF

påverkan kan inte anses vara en oproportionerlig åtgärd. Det finns inte
något mindre ingripande alternativ till åtgärden för att uppnå syftet med
lagförslaget.
En bestämmelse om obligatorisk klimatdeklaration för transportörer bör
därför anses klara Gebhard-testet, se avsnitt 4.5.2.
Sammanfattningsvis bedöms det ur EU-rättslig synvinkel vara möjligt
att införa ett krav på en obligatorisk klimatdeklaration.

5.3

Vilka trafikslag ska omfattas av kravet?

Förslag: Kravet på en klimatdeklaration ska för närvarande bara
omfatta resor med luftfartyg med en viss minsta vikt.
Skälen för förslaget: Som beskrivs i avsnitt 3.4 omfattas flyg redan
i dag genom systemen EU ETS och Corsia i stor utsträckning av krav om
övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp. De data och uppgifter
om bl.a. bränsleförbrukning som flygtransportörer har tillgängliga till följd
av dessa regelverk är i hög grad också ändamålsenliga för klimatdeklarationerna. De närmare förutsättningarna bör föreskrivas på förordningsnivå
och i vissa fall genom myndighetsföreskrifter.
Klimatdeklarationer för flyg bör endast krävas om luftfartygets
certifierade maximala startmassa är minst 5 700 kg. Luftfartyg som är
mindre än så transporterar maximalt ett tiotal passagerare. Passagerartransporter som bedrivs kommersiellt med sådana luftfartyg utförs ofta av
mindre aktörer och bidraget till det totala passagerartransportarbetet och
den totala klimatpåverkan från flyg är begränsat. Att utesluta dem från
kravet på klimatdeklarationer bedöms därför ha begränsad påverkan på
möjligheten att uppnå syftet med klimatdeklarationerna. Motsvarande
undantag finns inom EU ETS och Corsia.
När det gäller resor med personbil, buss, tåg och fartyg ser situationen
annorlunda ut. Vissa frågor om hur klimatpåverkan från dessa färdmedel
ska beräknas behöver utredas vidare.
Sjöfarten omfattas likt luftfarten också i stor utsträckning av krav på
övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp genom EU MRV och
IMO:s regelverk. Transportörer inom detta trafikslag kan, som för
luftfarten, förväntas ha tillgång till uppgifter som är ändamålsenliga för
klimatdeklarationer. Att få tillgång till uppgifter förväntas därför inte vara
en svårighet men det kvarstår frågor kring beräkningsmetoden. En sådan
fråga är hur fördelningen av klimatpåverkan mellan gods och passagerare
ska göras, eftersom samtransport är mycket vanligt förekommande inom
detta trafikslag. EU MRV-regelverket tillåter transportörer att välja mellan
två olika metoder för att fördela klimatpåverkan mellan transportkategorierna, med väsentligt olika resultat beroende på vilken som väljs.
Att det för tåg och buss inte finns några motsvarande harmoniserade
regelverk som kräver övervakning av utsläpp medför ett mer omfattande
kvarstående författningsarbete. För tåg, där transportörer i viss utsträckning kan förväntas ha tillgång till ändamålsenliga uppgifter, bedöms de
flesta utestående frågorna relatera till beräkningsmetoden, bl.a. hur
elanvändning ska klimatvärderas (se avsnitt 3.2.2). För bussar kvarstår
frågor både om vilka uppgifter och beräkningsmetoder som ska användas.

51

opaginerad Kontrollera mot PDF

Motsvarande frågor finns när det gäller resor som erbjuds allmänheten
med personbil, t.ex. taxiresor.
Mot bakgrund av det anförda bör därför inledningsvis endast flygresor
omfattas av kravet på klimatdeklaration. Ambitionen är dock att även resor
som görs med buss, tåg eller fartyg så snart som möjligt ska omfattas av
kravet på klimatdeklarationer. Regleringen bör ske genom att regeringen
bemyndigas att meddela undantag från lagens krav på klimatdeklarationer,
se avsnitt 5.6. Undantagen kan avse trafikslag, men även transporter inom
ett trafikslag.

5.4

Klimatdeklarationens innehåll

Förslag: Klimatdeklarationen för en resa ska redovisa den klimatpåverkan som varje passagerare ger upphov till per transporterad
kilometer, den totala klimatpåverkan som varje passagerare ger upphov
till och referensvärden som gör det möjligt att bedöma omfattningen av
resans klimatpåverkan och att jämföra klimatpåverkan för olika resor.
Skälen för förslaget
Innehållet i en klimatdeklaration

52

Det är centralt för klimatdeklarationens syfte – att synliggöra klimatpåverkan – att det framgår hur stor klimatpåverkan från en resa är i
kvantitativa termer. Den kvantitativa uppgift som är intressant är hur stor
del av klimatpåverkan som kan hänföras till varje passagerare – inte hur
stor klimatpåverkan transporten totalt sett ger upphov till för hela
flygningen, eller motsvarande.
Utöver uppgiften om den totala klimatpåverkan från resan bör
klimatdeklarationen ge information om hur utsläppseffektiv resan är, dvs.
hur stor klimatpåverkan är per passagerare och transporterad sträcka.
Denna uppgift kan fungera som ett slag av jämförelsetal som ytterligare
underlättar för resenären att jämföra klimatpåverkan för olika
resealternativ. Ett sådant jämförelsetal, som är oberoende av resans längd,
kan göra det enklare för resenären att exempelvis över tid urskilja om det
finns systematiska skillnader i termer av utsläppseffektivitet mellan olika
transportörer och trafikslag.
Den klimatpåverkan som klimatdeklarationen föreslås innehålla är
uppgifter om utsläpp av växthusgaser och den påverkan som
höghöjdseffekten för flyg har. Med växthusgaser avses koldioxid, metan
och dikväveoxid.
Enheterna för de två ovanstående uppgifterna behöver preciseras i
föreskrifter på lägre nivå än lag. Det framstår som lämpligt att använda
kilogram koldioxidekvivalenter (kgCO2e) respektive gram koldioxidekvivalenter per passagerarkilometer (gCO2e/passagerarkilometer). Dessa
enheter är vanligt förekommande för att beskriva klimatpåverkan från
resor, jfr avsnitt 3.4.1 och 3.4.4.
Som ett led i synliggörandet av klimatpåverkan från resan bör
klimatdeklarationen också ge ett stöd för resenären att bedöma de båda
ovanstående kvantitativa uppgifterna om klimatpåverkan, utan att behöva

s. 53 Kontrollera mot PDF

söka upp och jämföra klimatdeklarationer för olika resealternativ. Ett
referensvärde kan underlätta jämförelsen genom att synliggöra hur den
aktuella resans klimatpåverkan förhåller sig till klimatpåverkan av
alternativa resor eller andra sätt att resa.
Ett möjligt referensvärde är utsläppseffektiviteten för det mest utsläppseffektiva resesättet – inom trafikslaget alternativt trafikslagsövergripande.
Med tillgång till ett sådant referensvärde får resenären möjlighet att
bedöma om utsläppseffektiviteten för en given resa är hög eller låg i
förhållande till det mest utsläppseffektiva sättet att resa. För att
jämförelsen ska bli rättvis bör ett sådant referensvärde beräknas med
samma utgångspunkter som den klimatpåverkan som ska beräknas och
redovisas i klimatdeklarationen, exempelvis i fråga om systemgränser och
vilken klimatpåverkan som beaktas.
Inga särskilda förkunskaper om klimatpåverkan från resor behövs för att
kunna ta till sig en jämförelse av en resas deklarerade utsläppseffektivitet
med ett sådant referensvärde, eftersom det handlar om relativa skillnader.
Desto svårare kan det vara att göra en bedömning av den totala
klimatpåverkans omfattning. Vad innebär det exempelvis att de totala
utsläppen för en resa är 500 kgCO2e jämfört med 1 kgCO2e för en annan
och vad har det därmed för betydelse om den ena eller den andra resan
väljs? Det kan därför vara relevant med ytterligare ett referensvärde som
relaterar till den totala klimatpåverkan från resan och syftar till att sätta in
kvantiteten (kgCO2e) i ett sammanhang. Det kan exempelvis vara en
upplysning om vad Sveriges nettonollmål till 2045 eller delmål till 2030
innebär i termer av utsläpp från den svenska befolkningens resor på
individnivå.
Det finns behov av att precisera och förtydliga tillämpningen av
bestämmelserna, vilka till stor del bedöms vara av teknisk karaktär. Det
gäller bl.a. vilken klimatpåverkan som ska beaktas, vilka beräkningssätt
och vilka enheter som ska användas samt vilka uppgifter som ska ligga till
grund för beräkningarna. Det behöver också finnas en viss flexibilitet i
klimatdeklarationens exakta innehåll och utformning som kan behöva
förändras över tid, exempelvis för att återspegla den senaste vetenskapen
eller för att göra anpassningar till nya eller förändrade regelverk med
relevans för klimatdeklarationerna.
För att beräkningarna av klimatpåverkan inte ska bli alltför komplexa
och resurskrävande kan det alltså behövas begränsningar, undantag och
möjlighet till schabloniserade beräkningar.
Systemgränser för att beräkna klimatpåverkan
För tillämpningen av lagen behövs det kompletterande bestämmelser om
hur klimatpåverkan från resor ska beräknas. Som framgår i avsnitt 3 är en
definition av systemgränserna härvidlag central, dvs. ett val behöver göras
avseende vilket slag av klimatpåverkan och vilka utsläppskällor som ska
beaktas. Det bör vara samma systemgräns för alla trafikslag för att
säkerställa att klimatdeklarationerna blir jämförbara. Systemgränsen bör
också väljas så att de mest betydande källorna till klimatpåverkan för
respektive trafikslag fångas. Det är viktigt för att undvika en situation där
klimatdeklarationen systematiskt och i stor utsträckning underskattar
53

opaginerad Kontrollera mot PDF

klimatpåverkan för ett trafikslag i förhållande till den verkliga klimatpåverkan och i förhållande till hur väl den visas för ett annat trafikslag.
Systemgränsen för att beräkna klimatpåverkan bör under inledningen av
reformen avgränsas till att endast inkludera livscykelutsläppen för de
drivmedel som används för färdmedlens framdrift (källa till hjul-utsläpp).
Att inkludera utsläpp som uppstår vid användningen av de drivmedel som
används för färdmedlens framdrift, dvs. tank till hjul-utsläppen, är
självklart eftersom sådana utsläpp utgör en betydande del av de
klimatpåverkande utsläpp som är associerade med trafikslagen. Därutöver
bör källa till tank-utsläpp inkluderas – dels för att sådana utsläpp utgör en
betydande andel av utsläppen associerade med användning av drivmedel,
dels för att säkerställa en jämförbarhet mellan färdmedel som använder
drivmedel som ger ett direkt utsläpp vid användning med de färdmedel
som använder el eller motsvarande alternativa drivmedel som inte ger
något direkt utsläpp vid användning, men där framställningen kan ha gett
upphov till utsläpp.
Ett bredare livscykelperspektiv som inkluderar ytterligare indirekta
utsläpp, dvs. utsläpp från exempelvis infrastruktur och avfallshantering,
skulle mer fullständigt representera hela den klimatpåverkan som är
associerad med en viss resa. Att bestämma denna klimatpåverkan innebär
dock en väsentligt ökad komplexitet, eftersom betydligt mer information
skulle behöva inhämtas av transportörerna – information som de i stor
utsträckning inte själva har kännedom om som en naturlig del av sin
verksamhet, till skillnad mot exempelvis vad som i stor utsträckning är
fallet vad gäller drivmedelsförbrukning. Enligt FN:s mellanstatliga
klimatpanel, IPCC:s, femte utvärderingsrapport är utsläppen associerade
med tillverkning, drift, underhåll och slutligen avfallshantering av
transportinfrastruktur associerad med flyg, buss och tåg omkring
10 gCO2e per passagerarkilometer. För fartyg är dessa utsläpp enligt IPCC
generellt sett låga i jämförelse med utsläppen associerade med
drivmedelsanvändningen. Att utesluta dessa utsläpp innebär en viss
systematisk underskattning av klimatpåverkan från alla trafikslagen.
Eftersom omfattningen av dessa utsläpp är snarlik, bör det emellertid ha
en begränsad betydelse för jämförelsen mellan olika resor – de relativa
skillnaderna är desamma oavsett om dessa utsläpp räknas med eller inte.
Det bör dock inte uteslutas att på sikt tillämpa ett bredare
livscykelperspektiv, i takt med att metodiken utvecklas och den
information som behövs blir mer tillgänglig. Ett exempel på en sådan
utveckling är den nya transportspecifika standarden ISO 14083 för
beräkning av livscykelutsläpp som förväntas publiceras 2023.
Verksamhetsspecifika uppgifter bör läggas till grund för beräkningar

54

En precisering som är nödvändig för tillämpningen av lagen handlar om
vilka uppgifter som ska ligga till grund för beräkningarna av den
klimatpåverkan som ska redovisas. Huvudregeln bör vara att det är
verksamhetsspecifika uppgifter. Med detta menas framför allt att
transportörens faktiska förbrukning av drivmedel och antalet
transporterade passagerare, för den specifika resan, används för att
beräkna klimatpåverkan för den resan. Eftersom klimatdeklarationen ska
lämnas innan den faktiska resan genomförs måste historiska uppgifter

s. 55 Kontrollera mot PDF

användas. Det är lämpligt att använda medelvärden avseende de
förhållanden som varit gällande på resrutten i fråga över en längre tid,
exempelvis under det senaste året.
Klimatdeklarationens precision, dvs. hur väl den verkliga klimatpåverkan från den specifika resan återspeglas, bör vara hög. En hög
precision behövs för att faktiska skillnader i utsläppseffektiviteten mellan
enskilda resor ska få genomslag i den beräknade klimatpåverkan som
redovisas i deklarationen. Det skulle motverka syftet med lagen om en
resenär väljer en resa framför en annan på grund av att klimatdeklarationen
visat att den innebär mindre klimatpåverkan, om förhållandet i fråga om
den verkliga klimatpåverkan är det omvända. Att sådana situationer
uppstår kan aldrig uteslutas helt och hållet. Det är emellertid rimligt att
förvänta sig att klimatdeklarationens precision blir bättre om hänsyn tas
till verksamhetsspecifika omständigheter, jämfört med mer schabloniserade beräkningar.
Transportörer konkurrerar redan i dag i viss utsträckning på grundval av
hur utsläppseffektiva resorna är, och klimatdeklarationerna bör förstärka
incitamenten för en aktör att investera för en högre utsläppseffektivitet i
förhållande till konkurrenterna. Om investeringar som leder till faktiskt
minskad klimatpåverkan inte får genomslag i klimatdeklarationen, riskerar
det incitamentet att minska. Även detta motiverar att klimatdeklarationerna bör baseras på verksamhetsspecifika uppgifter.
Klimatdeklarationens precision är i viss utsträckning en avvägning mot
den administrativa bördan. Ju fler verksamhetsspecifika uppgifter
transportören behöver ha för att genomföra beräkningarna, desto mer
underliggande arbete krävs för att inhämta, sammanställa och
kvalitetssäkra data. Transportörerna kan dock redan ha ett slags systematiserad insamling av de verksamhetsspecifika uppgifter som krävs för att
genomföra beräkningarna, vilket i så fall innebär att klimatdeklarationerna
i det avseendet inte innebär ytterligare administrativ börda. För en verksamhet vars syfte är att transportera passagerare och gods är det naturligt
att man har en detaljerad uppföljning av hur många passagerare och hur
mycket gods man transporterar och vart. Drivmedels- och energiförbrukning är kostsamma för en transportör och det bör därför också vara relevant
att ha en systematiserad uppföljning av denna förbrukning.
Enligt vad som framgår i avsnitt 3 finns det befintliga regelverk som
innebär att transportörer i varierande utsträckning för de olika trafikslagen
redan har krav på sig att samla in ändamålsenliga uppgifter. I hög grad
gäller det flyg genom regelverken för EU ETS och Corsia som många
lufttrafikföretag omfattas av. Dessa regelverk kräver, med vissa undantag,
övervakning av bränsleförbrukningen för varje individuell flygning med
höga krav på noggrannhet och systematik. Det förekommer emellertid att
lufttrafikföretag som har skyldigheter inom EU ETS eller Corsia utför
flygningar som inte omfattas av skyldigheterna inom dessa system. De
utför med andra ord vissa flygningar där det inte redan följer av
regelverken inom EU ETS och Corsia att bränsleförbrukningen måste
övervakas. I sådana fall skulle klimatdeklarationerna kunna innebära ett
extra krav. Många lufttrafikföretag gör dock ingen distinktion på förhand
avseende vilka flygningar som omfattas av EU ETS eller Corsia, utan
övervakar alla flygningar på samma sätt och tar hänsyn till undantagna
55

opaginerad Kontrollera mot PDF

flygningar först i samband med att utsläppsrapporter inom EU ETS och
Corsia sammanställs.
Det ställs inget krav på att ett lufttrafikföretag ska kontrollera sitt
transportarbete inom EU ETS och Corsia, dvs. det krävs inte att ett företag
kontrollerar hur många personer som företaget har transporterat per
kilometer. Som nämns ovan är dock transportarbetet en relevant uppgift
för lufttrafikföretagen att följa upp eftersom det är centralt för affärsverksamheten. Ytterligare ett skäl för att anta att flygoperatörer i hög utsträckning bör ha tillgång till uppgiften om transportarbetet är att antalet
passagerare per flygning i många fall ligger till grund för en ekonomisk
transaktion, eftersom det är vanligt att flygplatser tar ut en avgift för
nyttjandet av infrastrukturen baserat på antalet passagerare. Så är exempelvis fallet för de flygplatser Swedavia ansvarar för i Sverige. Trots
avsaknaden av krav är det alltså rimligt att anta att ett lufttrafikföretag har
kännedom om det transportarbete som utförs.
För fartyg innebär EU MRV-regelverket och IMO:s regelverk för
datainsamling, beskrivna i avsnitt 3.5.2 respektive 3.5.3, att det finns krav
på övervakning av ändamålsenliga uppgifter för trafikslaget. Det gäller
framför allt EU MRV-regelverket, som ställer krav på övervakning både
av drivmedelsförbrukning och transportarbete, till skillnad mot IMO:s
regler som bara kräver övervakning av drivmedel. Regelverken gäller bara
fartyg med en bruttodräktighet över 5 000. Fartyg mindre än så bör
möjligen undantas från kravet på klimatdeklaration med hänsyn till den
administrativa bördan. Det kan vara relevant att över tid anpassa ett sådant
undantag med hänsyn till utvecklingen på området, exempelvis om EU:s
eller IMO:s regelverk utökas till att omfatta mindre fartyg. Bland annat har
en gräns på en bruttodräktighet om 400 dykt upp i de diskussioner som
förs med anledning av Europeiska kommissionens aviserade förslag om
att inkludera sjöfarten i EU ETS.
Det finns inga motsvarigheter till de nämnda harmoniserade regelverken
för buss eller tåg. Det innebär att ändamålsenliga verksamhetsspecifika
uppgifter inte finns tillgängliga på samma sätt som för de andra färdmedlen. Denna omständighet bör beaktas vid utarbetande av tillämpningsföreskrifter. Exempelvis kan det vara aktuellt att i högre utsträckning
tillåta schabloniserade beräkningar än i fråga om fartyg och flyg. Förutsättningarna i fråga om tillgång på verksamhetsspecifika uppgifter kan
förväntas variera beroende på transportör och var trafiken bedrivs. Tillgången till relevanta verksamhetsspecifika uppgifter bedöms exempelvis
kunna vara relativt sett hög för transportörer som bedriver trafik på den
järnväg som Trafikverket förvaltar med hänvisning till de krav myndigheten ställer på redovisning av drivmedelsförbrukning (inklusive el).
Schablonmässiga beräkningar bör medges som ett undantag i vissa fall

56

I de fall verksamhetsspecifika uppgifter inte enkelt finns tillgängliga och
det är förknippat med höga kostnader att inhämta sådana, bör en möjlighet
till undantag finnas som medger beräkning av klimatpåverkan med
schabloner i stället. Sådana schabloner bör utgå ifrån statistiskt och
vetenskapligt underlag om exempelvis genomsnittliga beläggningsgrader
och utsläpp. En utsläppsschablon motsvarar en genomsnittlig
klimatpåverkan för ett visst trafikslag eller för en viss typ av resa med ett

s. 57 Kontrollera mot PDF

visst trafikslag. Schablonen ersätter alltså ett beräknat värde av
klimatpåverkan – uttryckt i gCO2e/passagerarkilometer.
Höghöjdseffekten för flyg bör redovisas
Höghöjdseffekten bör beaktas i klimatdeklarationen. Som beskrivs i
avsnitt 3.4.4 har det med stor säkerhet fastslagits att höghöjdseffekten har
en mycket stor betydelse för den sammanlagda klimatpåverkan från flyg.
Det är däremot förknippat med desto större osäkerhet att bestämma hur
stor höghöjdseffekten blir för en individuell flygresa. Skälet är bl.a. att
höghöjdseffekten beror på väderförhållandena vid den enskilda flygningen
och vilken sammansättning det använda bränslet har. Att de kemiska
mekanismerna i atmosfären inte är helt klarlagda bidrar också till
osäkerheter.
Hur höghöjdseffekten ska beaktas i klimatdeklarationerna bör regleras i
tillämpningsföreskrifter. På grund av de osäkerheter som beskrivs ovan är
det lämpligt med viss flexibilitet i utformningen eftersom bestämmelserna
kan behöva ändras över tid. Inledningsvis bör höghöjdseffekten inte räknas
med i de två tal som redovisas i klimatdeklarationen, dvs.
kgCO2e/passagerare och gCO2e/passagerarkilometer. I stället bör
höghöjdseffekten redovisas separat i form av en upplysning till resenären
om hur stor klimatpåverkan som i genomsnitt kan uppskattas tillkomma
på grund av höghöjdseffekten. Denna upplysning kan exempelvis vara en
standardtext om att det tillkommer ungefär en viss procent i
klimatpåverkan från höghöjdseffekten. Att det krävs en viss flyghöjd för
att höghöjdseffekten ska uppstå behöver också beaktas. När
kunskapsunderlaget om höghöjdseffekterna och möjligheterna att
bestämma den för specifika flygningar förbättrats är det lämpligt att
anpassa beräkningsmetoden.

57

s. 58 Kontrollera mot PDF

5.5

Tillsyn

Förslag: Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn
över att de skyldigheter som följer av denna lag och av föreskrifter som
har meddelats i anslutning till lagen fullgörs.
Tillsynsmyndigheten ska ha rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar från en transportör eller en återförsäljare som behövs för
tillsynen.
Tillsynsmyndigheten ska få besluta de förelägganden som behövs för
att lagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska
följas. Ett beslut om föreläggande ska få förenas med vite.
Sekretess ska i fråga om tillsynsmyndighetens tillsyn gälla för en
enskilds affärs- eller driftförhållanden om det kan antas att den enskilde
lider skada om uppgifterna röjs. Sekretess ska inte gälla för beslut i
ärenden om tillsyn.
Bedömning: Naturvårdsverket bör utses till tillsynsmyndighet.
Skälen för förslaget och bedömningen
Tillsynsmyndighet
I denna promemoria föreslås att transportörer och återförsäljare ska lämna
klimatdeklarationer för vissa resor. För att säkerställa att de lever upp till
detta krav krävs tillsyn av en myndighet. Vilken myndighet som bäst
lämpar sig för denna tillsyn bör regleras på förordningsnivå. Tillsynen bör
omfatta efterlevnaden av föreskrifter som har meddelats med direkt eller
indirekt stöd av lagen samt föreskrifter som har meddelats med stöd av den
s.k. restkompetensen eller rätten att meddela verkställighetsföreskrifter.
Förelägganden och vite
Tillsynsmyndigheten får genom uppmaningar se till att lagen följs.
Tillsynsmyndigheten bör på begäran kunna få de upplysningar och
handlingar från transportören eller återförsäljaren som behövs för
tillsynen. Tillsynsmyndigheten bör också kunna besluta om förelägganden. Föreläggandena bör kunna förenas med vite. Visserligen är inte
alla de företag som omfattas av tillsynen registrerade i eller bedriver
verksamhet i Sverige, men avsaknaden av en möjlighet att förena ett
föreläggande med vite riskerar att leda till att föreläggandet blir
verkningslöst. Det bör alltså vara möjligt att förena ett sådant föreläggande
med vite. Vitesförelägganden bör emellertid vanligtvis användas
restriktivt. Tillsynsmyndigheten bör så långt det är möjligt på andra sätt se
till att lagen följs. Allmänna bestämmelser om viten finns i lagen
(1985:206) om viten.
Tillsynsmyndighet
Naturvårdsverket ansvarar enligt förordningen (2001:100) om den
officiella statistiken för officiell statistik inom området Miljö, bl.a.
avseende Utsläpp. I sitt arbete med den officiella statistiken hanterar
Naturvårdsverket data och producerar kunskapsunderlag samt utvecklar på
olika sätt arbetet med officiell statistik. Som framgår av avsnitt 3.4.1 är
58

s. 59 Kontrollera mot PDF

Naturvårdsverket utpekad som behörig myndighet enligt förordningen om
vissa utsläpp av växthusgaser. Det innebär bl.a. att Naturvårdsverket har
det administrativa ansvaret avseende regler om övervakning, rapportering
och verifiering av utsläpp från luftfartsverksamhet.
Naturvårdsverket bedöms mot denna bakgrund ha en lämplig kompetens
för att utfärda tillämpningsföreskrifter för hur klimatpåverkan från olika
trafikslag ska beräknas och dessutom granska om transportörerna har gjort
korrekta beräkningar och redovisningar i sina klimatdeklarationer och
uppfyllt sina skyldigheter i övrigt.
Sekretess
Uppgifter om enskildas affärs- och driftförhållanden kan förekomma inom
ramen för den tillsyn som tillsynsmyndigheten föreslås utföra. Sådana
uppgifter bör omfattas av sekretess, om det kan antas att ett röjande kan
orsaka skada. Av 30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen
(2009:400) framgår att sekretess gäller, i den utsträckning regeringen
föreskriver det, i statlig myndighets verksamhet som består i bl.a. tillsyn
för uppgift som rör enskilds affärs- och driftsförhållanden, uppfinningar
eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om
uppgiften röjs. Av 9 § offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641)
framgår att sådan sekretess gäller i den utsträckning som anges i bilagan
till förordningen. Av p. 122 i bilagan framgår att sekretess bl.a. gäller i
verksamhet som består i tillsyn enligt lagen (2020:1173) om vissa utsläpp
av växthusgaser eller enligt motsvarande äldre föreskrifter. Tillsynen
omfattar bl.a. de utsläppsrapporter som flygoperatörer ska lämna till
Naturvårdsverket med avseende på EU ETS och Corsia.
Utsläppsrapporterna omfattas alltså av sekretessen (jfr kommissionens
genomförandeförordning [EU] 2018/2066 av den 19 december 2018 om
övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med
Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och om ändring av
kommissionens förordning [EU] nr 601/2012 och 6 kap 3 § förordningen
[2020:1180] om vissa utsläpp av växthusgaser). De uppgifter som
tillsynsmyndigheten kommer att få del av i sin tillsyn enligt den nu
föreslagna
lagen
motsvarar
huvudsakligen
uppgifterna
i
utsläppsrapporterna. Sekretess bör därför gälla även vid tillsyn enligt den
nu föreslagna lagen. Tillsyn enligt lagen om klimatdeklarationer bör alltså
föras in i bilagan till offentlighets- och sekretessförordningen. Sekretess
bör dock inte gälla för beslut i ärenden.

5.6

Överklagande

Förslag: Tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande och beslut om
att förena ett föreläggande med vite ska få överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande
till kammarrätten.
Skälen för förslaget: Tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande
och om att förena sådana beslut med vite behandlas i avsnitt 5.5. Besluten
59

opaginerad Kontrollera mot PDF

ska kunna överklagas till förvaltningsrätten. Prövningstillstånd ska krävas
för prövning i kammarrätten.

5.7

Bemyndiganden

Förslag: Regeringen ska få meddela föreskrifter om undantag från
skyldigheten att lämna en klimatdeklaration.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få
meddela ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som ska ingå i en
klimatdeklaration.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få
meddela föreskrifter om vilka data som ska användas vid beräkning av
klimatpåverkan och hur gamla dessa får vara, vilka beräkningsmetoder
som ska användas och hur klimatpåverkan ska redovisas.
Skälen för förslaget
Undantag från skyldigheten att lämna en klimatdeklaration
Som framgår av avsnitt 5.3 är avsikten att kravet på att lämna en
klimatdeklaration inledningsvis endast ska omfatta vissa resor med flyg.
Det kan även finnas situationer där transportörer och återförsäljare av vissa
typer av resor inom ett trafikslag bör undantas från kravet på att lämna en
klimatdeklaration. Regeringen bör därför få meddela föreskrifter om
sådana undantag.
Andra föreskrifter på lägre nivå än lag
Det övergripande innehållet i en klimatdeklaration föreslås framgå av
lagen. Vad en klimatdeklaration närmare ska innehålla bör dock regleras
på lägre föreskriftsnivå. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer bör därför få meddela ytterligare föreskrifter om de uppgifter
som ska ingå i en klimatdeklaration.
Vilka uppgifter och beräkningsmodeller som ska användas vid beräkning av klimatpåverkan regleras lämpligen i förordning eller myndighetsföreskrifter. Detsamma gäller i fråga om redovisningen av uppgifterna.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför
bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka data som ska användas vid
beräkning av klimatpåverkan och hur gamla dessa får vara, vilka
beräkningsmetoder som ska användas och hur klimatpåverkan ska
redovisas.

5.8

Ikraftträdande

Förslag: Den föreslagna lagen ska träda i kraft den 1 juli 2022.

60

Skälen för förslaget: Den nya lagen bör träda i kraft så snart som
möjligt. Med hänsyn till den sedvanliga beredningstiden av lagstiftningsärenden är det inte möjligt med ett ikraftträdandedatum före den 1 juli
2022. Några övergångsbestämmelser behövs inte.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Konsekvenser

6.1

Konsekvenser för företag

Bedömning: Författningsförslagen påverkar i första hand transportörer
som säljer långa resor som har sin början i Sverige. Förslagen har också
en direkt påverkan på återförsäljare av långa resor och den myndighet
som regeringen har för avsikt att utse som tillsynsmyndighet. Indirekt
berörs köpare av långa resor.
Förslagen medför vissa kostnader för transportörer för att samla in
data, genomföra beräkningar och göra anpassningar av försäljningskanaler. Dessa kostnader är begränsade.
Ett företag som vill minska sin klimatpåverkan till följd av en tilltänkt
resa kan fatta ett mer välinformerat beslut med stöd av klimatdeklarationen. Förslagen bidrar därmed till miljökvalitetsmålen, framför allt
målet Begränsad klimatpåverkan
Skälen för bedömningen
Tidsåtgång och administrativa konsekvenser för transportörer
Förslagen medför vissa kostnader för transportörer för att samla in data,
genomföra beräkningar och göra anpassningar av försäljningskanalerna.
Dessa kostnader bedöms vara begränsade.
För att genomföra beräkningar av den klimatpåverkan som ska redovisas
i klimatdeklarationen behöver transportörerna ha tillgång till data.
Transportörerna förutsätts ha ett systematiskt arbetssätt för att inhämta,
sammanställa och kvalitetssäkra dessa data, bl.a. uppgifter om drivmedelsförbrukning och transportarbete. Förslaget förväntas inte i någon stor
utsträckning föranleda utökade kostnader med avseende på detta. Med
regelverken för EU ETS och Corsia följer krav på att drivmedelsförbrukningen ska övervakas för en stor andel av de flygrörelser som är föremål
för kravet om klimatdeklaration.
I den mån systematiska arbetssätt för insamling av uppgifterna inte krävs
enligt andra regelverk, är det inte osannolikt att transportörerna ändå
tillämpar sådana arbetssätt, eftersom både drivmedelsförbrukning och
transportarbete är ekonomiskt viktiga i en verksamhet vars syfte är att
bedriva transporter. Flera transportörer informerar också redan i dag om
resans utsläpp av koldioxid i samband med biljettköp.
Som framgår av avsnitt 5.3 och 5.4 bör det finnas möjlighet att medge
undantag från krav på insamling av data, vilket medför att mer schabloniserade beräkningar tillåts. Ett sådant undantag kan exempelvis vara
aktuellt för transportörer som trots det ovanstående inte har någon
systematisk insamling av relevanta data samtidigt som det är förknippat
med höga kostnader för dem att etablera sådana arbetssätt.
Det är förknippat med vissa kostnader att genomföra beräkningarna av
klimatpåverkan baserat på insamlade data och att genomföra redovisningen av klimatdeklarationen. Transportörerna behöver anpassa sina
försäljningskanaler, exempelvis webbplatser, biljettautomater och appar,
så att klimatdeklarationerna kan visas för konsumenterna i de samman61

s. 62 Kontrollera mot PDF

hang där de ska visas. Kostnaderna för detta kan variera, bl.a. beroende på
vilka försäljningskanaler som ska anpassas.
Incitamentseffekter
Transportörer konkurrerar redan i dag i viss utsträckning på grundval av
hur utsläppseffektiva resorna är. Klimatdeklarationerna torde förstärka
incitamenten för en aktör att investera för en högre utsläppseffektivitet i
förhållande till konkurrenterna.
Klimatdeklarationerna bör göra det lättare för företag i Sverige att
minska klimatavtrycket från personalens tjänsteresor, serviceresor och
inköpsresor med till en början flyg, men på sikt även tåg, buss och färja.
Under 2011–2016 gjordes i genomsnitt ca 5,5 miljoner tjänsteresor,
serviceresor
och
inköpsresor
per
år
enligt
Trafikanalys
resvaneundersökning.
Vilka transportörer berörs?
Flygbranschen i Sverige består av enstaka stora och flera mindre
flygbolag. Det dominerande flygbolaget i Sverige är SAS. Enligt
Transportstyrelsens trafikstatistik för det fjärde kvartalet 2019 hade SAS
en marknadsandel på 49 procent i inrikes trafik. Näst störst var BRA med
en marknadsandel på knappt 30 procent, därefter följde Norwegian Air
med knappt 19 procent. I utrikes trafik hade SAS, under samma period, en
marknadsandel på 24 procent, Norwegian Air 18 procent och Ryanair
8 procent. Cirka 75 procent av utrikes flygresor utfördes alltså av
flygbolag med säte i ett annat land än Sverige.
När det gäller försäljningskanaler för flygresor anges i en rapport
beställd av IATA att 2016 såldes cirka en tredjedel av flygbiljetterna av
flygbolagen. Resten såldes alltså via återförsäljare. Enligt rapporten
bedöms flygbolagens försäljning i egna kanaler öka till uppemot
50 procent år 2021.
Ett begränsat antal företag är transportörer och säljer tågresor på den
svenska marknaden. Statliga SJ AB är den dominerande aktören.
Därutöver finns bl.a. MTRX, Vy Tåg, Snälltåget, FlixTrain och Inlandsbanan AB. Det är genomgående fråga om större företag som bör ha goda
möjligheter att hantera en klimatdeklaration.
Bussbranschen domineras i dag av stora aktörer. Tyska FlixBus och det
norska företaget Vy är de största aktörerna som har linjelagd kommersiell
busstrafik. Vy uppträder under varumärkena Vy Bus4You och Vy express
på den svenska fjärrbussmarknaden. Vid sidan av de stora aktörerna finns
många mindre företag som ofta utför busstrafik som partner till någon av
de stora aktörerna.
Det finns femton rederier som trafikerar reguljärt till och från Sverige
och ett som trafikerar Gotland. Rederiet med flest linjer är svenska Stena
Line med sammanlagt sex linjer från Göteborg, Halmstad, Trelleborg,
Karlskrona och Nynäshamn. Tyskägda TT-Line har med fyra linjer från
Trelleborg flest linjer på sydkusten. I Finlandstrafiken konkurrerar i första
hand estniska Tallink Silja och finska Viking Line. En mindre konkurrent
finns i form av finska Rederiaktiebolaget Eckerö som har Ålandstrafik
mellan Grisslehamn och Eckerö under varumärket Eckerölinjen. För en
62

s. 63 Kontrollera mot PDF

stor del av rederierna är det kombinationen gods och passagerare som
möjliggör lönsamhet på linjerna.
Konsekvenser för återförsäljare
Om en återförsäljare av långa resor får en klimatdeklaration av en
transportör, ska återförsäljaren tillhandahålla denna klimatdeklaration till
sina presumtiva kunder. För att göra informationen i klimatdeklarationen
tillgänglig för sina kunder kan återförsäljarna behöva anpassa sina
försäljningskanaler, t.ex. webbplatser och appar. Kostnaderna för detta
bedöms vara begränsade.

6.2

Konsekvenser för myndigheter under
regeringen

Bedömning: Tillsynen av efterlevnaden av de nya reglerna innebär en
ny uppgift för den tillsynsmyndighet som regeringen avser att utse.
Detsamma gäller föreskriftsrätten. Kostnaderna kan finansieras inom
befintlig anslagsram.
En myndighet som vill minska sin klimatpåverkan till följd av en
tilltänkt resa kan fatta ett mer välinformerat beslut med stöd av
klimatdeklarationen.
Skälen för bedömningen: För Naturvårdsverket innebär arbetet med att
ta fram föreskrifter och utöva tillsyn en ny uppgift. Av dessa två uppgifter
bedöms framtagandet av föreskrifter vara den mest resurskrävande. Totalt
sett bedöms det dock handla om relativt begränsade arbetsinsatser.
För samtliga myndigheter bedöms lagförslaget förbättra möjligheterna
att uppfylla kraven i förordningen (2009:907) om miljöledning i statliga
myndigheter eftersom det underlättar för dem att välja resor med lägre
klimatpåverkan.

6.3

Konsekvenser för enskilda

Bedömning: En resenär som vill minska sin klimatpåverkan till följd
av en tilltänkt resa kan fatta ett mer välinformerat beslut med stöd av
klimatdeklarationen.
Skälen för bedömningen: Syftet med förslagen är att minska
klimatpåverkan av resor genom att synliggöra dessa för en resenär före
köp. En resenär som vill minska sin klimatpåverkan till följd av en tilltänkt
resa kan fatta ett mer välinformerat beslut med stöd av deklarationen.
Genom att synliggöra effekten av en resa med hjälp av en
klimatdeklaration skapas en medvetenhet hos allmänheten om resans
negativa klimat- och miljöeffekter. Denna medvetenhet kan påverka på
vilket sätt resan görs, vart resan ska gå och om resan alls ska genomföras.
På den svenska resemarknaden gjordes det i genomsnitt ca 25 miljoner
långa resor (längre än 150 kilometer) per år med flyg, tåg, buss eller färja
under perioden 2011–2016 enligt statistikuttag från Trafikanalys

63

s. 64 Kontrollera mot PDF

resvaneundersökning. Fritidsresorna dominerade med ca 15,3 miljoner
resor jämfört med ca 5,5 miljoner tjänsteresor. Resterande resor hade
andra syften, som serviceresor, inköpsresor etc. Som framgår av tabell 1
gjordes under denna tidsperiod de flesta långa resorna med tåg tätt följda
av flygresor. Reslängden med flyg var dock mycket längre, vid fritidsresor
i genomsnitt 2 830 kilometer jämfört med en genomsnittlig tågresa som
var ca 390 kilometer. Av tabell 1 framgår vidare att kvinnor i genomsnitt
gjorde något fler långa resor än män per år under 2011–2016. Det
vanligaste färdsättet för kvinnor var tåg medan det för män var flyg.
Trafikanalys resvaneundersökning visar också att det långväga resandet
skiljer sig åt mellan olika åldersgrupper. Gruppen 30–49 år står för det
största antalet flygresor och tågresor jämfört med övriga ålderskategorier.
Minst antal resor genomfördes av åldersgruppen 65–80 år. Flest bussresor
genomfördes av åldersgruppen 6–29 år, följt av gruppen 65–84 år.
Tabell 1. Antal resor, i 1000-tal, med flyg, fartyg, tåg och buss snitt per
år under 2011–2016 uppdelat på män och kvinnor.
Färdsätt
Flyg

Kvinna
4 267

Man
5 329

Totalt
9 596

Fartyg
Tåg

453
5 936

412
4 944

865
10 880

Buss
Totalt

1 654
12 310

1 364
12 049

3 018
24 359

Källa: Statistikuttag från Trafikanalys Resvaneundersökning.

6.4

Konsekvenser för miljön

Bedömning: Förslagen bidrar till miljökvalitetsmålen, framför allt
målet Begränsad klimatpåverkan.
Skälen för bedömningen: Det är troligt att klimatdeklarationerna,
genom att ge ett bättre underlag för informerade val, kommer att påverka
människors resande och därmed bidra till minskade utsläpp av växthusgaser. Hur stor denna effekt kan komma att bli är dock svårt att beräkna
eftersom det finns ett antal ekonomiska styrmedel som också bidrar till
minskad klimatpåverkan från långa resor.

6.5

Övriga konsekvenser

Bedömning: Förslagen påverkar inte jämställdheten mellan kvinnor
och män, brottsligheten, det brottsförebyggande arbetet, sysselsättningen och den offentliga servicen i olika delar av landet eller möjligheten att nå de integrationspolitiska målen.
64

s. 65 Kontrollera mot PDF

Skälen för bedömningen: Författningsförslagen bedöms inte påverka
jämställdheten mellan kvinnor och män, brottsligheten, det brottsförebyggande arbetet, sysselsättningen och den offentliga servicen i olika delar av
landet eller möjligheten att nå de integrationspolitiska målen.

65

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Författningskommentar

Förslaget till lag om klimatdeklarationer för resor
Lagens syfte och tillämpningsområde
1 § Lagens syfte är att synliggöra klimatpåverkan av resor och att därigenom
åstadkomma en minskning av sådan påverkan.

Paragrafen anger syftet med lagen. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.
Syftet med lagen är att möjliggöra för en presumtiv resenär att göra ett
medvetet val av sätt att resa, med beaktande av resans påverkan på
klimatet.
2 § Lagen ska tillämpas vid försäljning och erbjudanden om försäljning av resor
som påbörjas i Sverige och, om det är en tur- och returresa, avslutas i Sverige.

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i
avsnitt 5.1.
Lagen ska tillämpas på resor som säljs eller erbjuds till resenärer i
Sverige och som börjar och, om det rör sig om en tur- och returresa,
avslutas i Sverige.
Ord och uttryck i lagen
3 § I denna lag avses med
klimatdeklaration: en redovisning av klimatpåverkan av en viss resa
transportör: ett trafikföretag som utför passagerartransporter för allmänheten.

Paragrafen innehåller förklaringar av ord och uttryck.
En klimatdeklaration är en redovisning av vilken klimatpåverkan en viss
resa orsakar. Det kan t.ex. avse klimatpåverkan av utsläpp av
växthusgaser.
I denna lag avses med transportör det företag som faktiskt utför en
transport. Försäljning av och erbjudande om en transport kan hanteras av
antingen transportören eller en återförsäljare som transportören har anlitat.
Skyldighet att lämna en klimatdeklaration
4 § En transportör som säljer en resa eller erbjuder en resa till försäljning ska i
omedelbar anslutning till försäljningen eller erbjudandet på ett tydligt sätt
tillhandahålla köparen eller mottagaren av erbjudandet en klimatdeklaration för
resan.
Om transportören säljer en resa eller erbjuder en resa till försäljning genom en
återförsäljare, ska transportören tillhandahålla återförsäljaren klimatdeklarationen.
Återförsäljaren ska i sin tur på ett tydligt sätt tillhandahålla köparen eller
mottagaren av erbjudandet denna klimatdeklaration.

66

Paragrafen anger övergripande av vem och när en klimatdeklaration ska
lämnas. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.
Enligt första stycket ska en transportör tillhandahålla en potentiell
resenär en klimatdeklaration i omedelbar anslutning till ett erbjudande om
eller en försäljning av en resa. Transportören är alltså skyldig att

s. 67 Kontrollera mot PDF

möjliggöra för den potentielle resenären att göra ett aktivt val i fråga om
den klimatpåverkan som en tänkt resa innebär. En klimatdeklaration kan
tillhandahållas på olika sätt, t.ex. digitalt eller i pappersform. Det ska dock
vara tydligt för den presumtive resenären att det finns en klimatdeklaration
för resan.
Om transportören erbjuder eller säljer resan via en återförsäljare framgår
det av andra stycket att transportören ansvarar för att återförsäljaren får
del av klimatdeklarationen för vidare befordran till resenären. En
återförsäljare är någon som för transportörens räkning erbjuder och säljer
dennes resor till potentiella resenärer.
Klimatdeklarationens innehåll
5 § En klimatdeklaration ska innehålla uppgifter om
1. den klimatpåverkan som varje passagerare ger upphov till per kilometer,
2. den totala klimatpåverkan som varje passagerare ger upphov till under resan,
och
3. referensvärden, som gör det möjligt att bedöma omfattningen av en resas
klimatpåverkan och att jämföra sådana utsläpp för olika resor.

Paragrafen anger övergripande vad en klimatdeklaration ska innehålla.
Övervägandena finns i avsnitt 5.4.
Av punkten ett framgår att en klimatdeklaration ska innehålla uppgift
om resans klimatpåverkan per passagerare och transporterad sträcka.
Enligt punkten två ska klimatdeklarationen innehålla uppgifter om den
totala klimatpåverkan som en resa ger upphov till, uppdelat på varje
passagerare. Denna uppgift kan räknas fram genom att multiplicera
uppgiften under första punkten med det antal kilometrar som resan varar.
En klimatdeklaration ska enligt punkten tre innehålla referensvärden.
Referensvärdena gör det möjligt för resenären att bedöma hur den aktuella
resans klimatpåverkan förhåller sig till klimatpåverkan av alternativa resor
eller andra sätt att resa.
Tillsyn
6 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att de
skyldigheter som följer av denna lag och av föreskrifter som har meddelats i
anslutning till lagen fullgörs.

Paragrafen anger att en tillsynsmyndighet ska finnas. Övervägandena finns
i avsnitt 5.5.
Enligt paragrafen ska regeringen bestämma vilken myndighet som ska
ansvara för tillsynen över att de skyldigheter som följer av denna lag eller
av föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen fullgörs. Tillsynen
träffar såväl föreskrifter som har meddelats med direkt eller indirekt stöd
av lagen som föreskrifter som har meddelats med stöd av den s.k.
restkompetensen eller rätten att meddela verkställighetsföreskrifter.
7 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har tillsynsmyndigheten rätt
att på begäran få de upplysningar och handlingar från en transportör eller en
återförsäljare som behövs för tillsynen.

67

s. 68 Kontrollera mot PDF

Paragrafen anger tillsynsmyndighetens befogenheter. Övervägandena
finns i avsnitt 5.5.
Av paragrafen framgår att tillsynsmyndigheten har rätt att begära viss
information av en transportör eller en återförsäljare, om det behövs för att
tillsynen ska kunna genomföras.
Föreläggande att lämna en klimatdeklaration
8 § Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för att denna
lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska följas.
Ett beslut om föreläggande får förenas med vite.

I paragrafen regleras tillsynsmyndighetens rätt att meddela förelägganden
och förena dessa med vite. Övervägandena finns i avsnitt 5.5.
Enligt första stycket kan förelägganden beslutas för att tillsynen ska
kunna genomföras effektivt, t.ex. för att förmå en transportör eller en
återförsäljare att tillhandahålla de handlingar som behövs.
Av andra stycket framgår att ett beslut om föreläggande får förenas med
vite. Allmänna bestämmelser om vite finns i lagen (1985:206) om viten.
Tillsynsmyndigheten ska i varje enskilt fall bedöma om det är lämpligt att
förena ett beslut om föreläggande med vite.
Överklagande
9 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt 8 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Paragrafen anger att tillsynsmyndighetens beslut får överklagas.
Övervägandena finns i avsnitt 5.6.
Enligt första stycket ska tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande
och beslut om att förena ett föreläggande med vite få överklagas till allmän
förvaltningsdomstol.
Av andra stycket framgår att det krävs prövningstillstånd vid
överklagande till kammarrätten.
Bemyndiganden
10 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att
lämna en klimatdeklaration.

Paragrafen anger att regeringen får meddela undantag från skyldigheten
att lämna en klimatdeklaration. Övervägandena finns i avsnitt 5.6.
Med stöd av bemyndigandet kan regeringen t.ex. föreskriva att
skyldigheten att lämna en klimatdeklaration inte ska omfatta ett visst
trafikslag eller en viss typ av resa inom ett trafikslag.
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som ska ingå i en klimatdeklaration.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om

68

s. 69 Kontrollera mot PDF

1. vilka data som ska användas vid beräkning av klimatpåverkan och hur gamla
dessa får vara,
2. vilka beräkningsmetoder som ska användas, och
3. hur klimatpåverkan ska redovisas.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter om de uppgifter som en
klimatdeklaration ska innehålla. Övervägandena finns i avsnitt 5.6.
Av första stycket framgår att regeringen får precisera de uppgifter som
en klimatdeklaration ska innehålla.
Enligt andra stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om vilka uppgifter och metoder som ska
användas för att beräkna klimatpåverkan av en resa. Föreskrifter får även
meddelas om hur den beräknade klimatpåverkan ska redovisas.

69

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.