Skärpta straff för knivbrott
2021-05-17 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
- Källa: Regeringskansliet (regeringen.se) — originalets PDF · regeringens sida; texten är pdf:ens eget textlager
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Promemoria Skärpta straff för knivbrott (Justitiedepartementet, 2021-05-17)
Dokumentets text
Promemoria
Skärpta straff för knivbrott
(Justitiedepartementet)
Promemorians huvudsakliga innehåll
Promemorian innehåller förslag som innebär en skärpt syn på allvarligare
brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga
föremål.
För brott av normalgraden föreslås maximistraffet höjas från fängelse i
sex månader till fängelse i ett år. För grovt brott föreslås straffskalan
ändras från fängelse i högst ett år till fängelse i lägst sex månader och högst
två år. Vidare föreslås att det i lagen införs omständigheter som särskilt
ska beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt, vilket innebär att
tillämpningsområdet för det brottet utvidgas. Vid bedömningen av om ett
brott är grovt ska det särskilt beaktas om föremålet har innehafts i ett
sammanhang där det kan befaras komma till användning vid brottsligt
angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person, om föremålet har
varit av särskilt farlig beskaffenhet, om innehavet, överlåtelsen eller
saluhållandet har avsett flera föremål eller om gärningen på annat sätt har
varit av särskilt farlig art.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2022.
1
Innehållsförteckning
2
1
Förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud
beträffande knivar och andra farliga föremål ....................................3
2
Ärendet..............................................................................................5
3
Bakgrund...........................................................................................5
3.1
En tillbakablick ..................................................................5
3.2
Den nuvarande ordningen ..................................................6
3.3
Lagstiftningens tillämpning ................................................7
3.4
Lagstiftningen i några andra nordiska länder .....................9
3.5
Allmänt om straffskalor, straffvärde, gradindelning
och kvalifikationsgrunder .................................................10
4
Skärpta straff för allvarliga knivbrott ..............................................11
5
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ..................................18
6
Konsekvenser av förslagen ............................................................. 19
7
Författningskommentar ...................................................................19
1
Förslag till lag om ändring i lagen
(1988:254) om förbud beträffande knivar
och andra farliga föremål
Härigenom föreskrivs att 4 och 5 §§ lagen (1988:254) om förbud
beträffande knivar och andra farliga föremål1 ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 §2
Den som uppsåtligen eller av
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 § oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 §
skall dömas till böter eller fängelse döms till böter eller fängelse i högst
i högst sex månader. I ringa fall ett år.
döms inte till ansvar.
Om brottet är grovt, döms till
Om brottet är grovt, döms till
fängelse i högst ett år.
fängelse i lägst sex månader och
högst två år. Vid bedömningen av
om brottet är grovt ska det särskilt
beaktas om
1. föremålet har innehafts i ett
sammanhang där det kan befaras
komma till användning vid
brottsligt angrepp på någons liv,
hälsa eller trygghet till person,
2. föremålet har varit av särskilt
farlig beskaffenhet,
3. innehavet, överlåtelsen eller
saluhållandet har avsett flera
föremål, eller
4. gärningen på annat sätt har
varit av särskilt farlig art.
I ringa fall ska det inte dömas till
ansvar.
5 §3
Knivar eller andra föremål som
Knivar eller andra föremål som
innehafts i strid mot 1 § eller som innehafts i strid med 1 § eller som
överlåtits eller saluhållits i strid mot överlåtits eller saluhållits i strid
2 § skall förklaras förverkade, om med 2 § ska förklaras förverkade,
det inte är uppenbart oskäligt.
om det inte är uppenbart oskäligt.
1
Senaste lydelse av lagens rubrik 1990:413.
Senaste lydelse 2000:148.
3
Senaste lydelse 1990:413.
2
3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.
4
2
Ärendet
Lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål,
förkortad knivlagen, innehåller straffsanktionerade förbud mot att inneha
knivar och andra farliga föremål på allmän plats. Förbudet syftar till att
förebygga de skador som knivar kan orsaka och att minska allvarligt våld
i samhället. Straffskalorna för brott mot knivlagen har inte ändrats på 20
år. Förändringar har sedan dess skett i samhället och i annan lagstiftning
som kan påverka allvaret i synen på brott mot lagen. Antalet anmälda brott
mot lagen har ökat och kniv är det vapen som oftast används vid dödligt
våld. Tidigare studier har även visat att kniv är det vapen som oftast
används vid personrån. Flera förändringar har också genomförts för att
höja straffnivån för allvarliga angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet
till person samt för grov vapenbrottslighet.
Mot den bakgrunden finns det skäl att överväga en skärpt syn på brott
mot knivlagen. En promemoria med sådana förslag har därför utarbetats.
3
Bakgrund
3.1
En tillbakablick
I slutet på 1950-talet infördes den s.k. stilettförordningen enligt vilken
springstilletter eller springknivar inte fick innehas av någon som var under
21 år. Under tiden därefter ställde sig lagstiftaren vid upprepade tillfällen
avvisande till att införa ett generellt knivförbud på allmän plats.
Möjligheterna att förverka knivar och andra farliga föremål utvidgades
dock i början på 1980-talet (prop. 1982/83:89 om ändring i brottsbalken
m.m. [förverkande av knivar m.m. till förebyggande av våldsbrott]) och
1988 infördes knivlagen (prop. 1987/88:98 om knivförbud i vissa fall
m.m.). Knivlagen innehöll vid sin tillkomst förbud mot att inneha knivar,
stick- och skärvapen och andra farliga föremål vid offentliga tillställningar
och allmänna sammankomster samt mot att inneha s.k. gatustridsvapen på
allmän plats. Efter ett par år utvidgades lagens förbud till att omfatta
innehav av knivar och andra farliga föremål på allmän plats och inom
skolområde där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs samtidigt
som stilettförordningens bestämmelser fördes över till knivlagen (prop.
1989/90:129 om ett utvidgat knivförbud m.m.). Ytterligare tio år senare
infördes i lagen ett uttryckligt förbud mot att inneha kniv i fordon på
allmän plats och en särskild straffskala tillskapades för grovt brott (prop.
1999/2000:27 En skärpt vapenlagstiftning).
5
3.2
6
Den nuvarande ordningen
Enligt knivlagen får knivar, andra stick- och skärvapen och andra föremål
som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa inte
innehas på allmän plats, inom skolområde där grundskole- eller
gymnasieundervisning bedrivs, eller i fordon på allmän plats (1 § första
stycket). Med allmän plats avses i knivlagen samma sak som i
brottsbalkens bestämmelser där samma uttryck förekommer, t.ex. i
straffbudet om förargelseväckande beteende (se prop. 1987/88:98 s. 10, 12
och 17 och prop. 1989/90:129 s. 10 och 20). Till knivar räknas bl.a.
slidknivar, dolkar och springknivar, men även arbets- och sportknivar.
Bajonetter och skarpslipade sablar utgör exempel på andra stick- och
skärvapen och som exempel på andra föremål som omfattas av förbudet
kan nämnas exempelvis sylar, stämjärn och mejslar liksom
gatustridsvapen såsom batonger, karatepinnar, strypsnaror, rivhandskar,
blydaggar, precisionsslangbågar, morgonstjärnor och kedjor som försetts
med handtag (se prop. 1987/88:98 s. 10, 14 och 17 och prop. 1989/90:129
s. 15 och 20.) I fråga om vapen och andra föremål som vapenlagen
(1996:67) är tillämplig på gäller föreskrifterna i den lagen i stället för
knivlagen (3 §).
Förbudet mot att inneha kniv eller andra farliga föremål gäller inte om
föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller
visst uppdrag eller om innehavet annars med hänsyn till föremålets art,
innehavarens behov och övriga omständigheter är att anse som befogat
(1 § andra stycket). Undantaget för utrustning tar sikte på exempelvis
batonger som bärs av poliser eller ordningsvakter. Med andra befogade
innehav avses de som framstår som rimliga och naturliga i samhället, t.ex.
arbetsredskap som medförs av hantverkare liksom knivar som jägare,
scouter eller annat friluftsfolk har med sig (se prop. 1987/88:98 s. 16 och
prop. 1989/90:129 s. 12 och 22).
Stickvapen eller knivar som är konstruerade så att klingan eller bladet
snabbt kan fällas eller skjutas ut ur sitt skaft (springstiletter eller
springknivar) får inte innehas av personer under 21 år (1 § tredje stycket).
Vidare får knogjärn, kaststjärnor eller andra sådana föremål som är särskilt
ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa samt
springstiletter eller springknivar inte överlåtas till personer under 21 år
eller saluhållas (2 §).
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbuden i
knivlagen döms till böter eller fängelse i högst sex månader (4 § första
stycket). Om brottet är grovt döms till fängelse i högst ett år (4 § andra
stycket). Enligt förarbetena bör som grovt brott framför allt bedömas att
någon innehar föremål av särskilt farlig art eller innehav av ett farligt
föremål i sammanhang där det finns synnerlig fara för att det ska komma
till användning vid brott mot liv eller hälsa. Även innehav av större
mängder farliga föremål kan bedömas som grovt brott. Detsamma gäller
överträdelse av saluhållandeförbudet, om exempelvis överlåtelse skett i
större skala eller om den har varit av särskilt farlig art, såsom annonsering,
exponering eller försäljning till en krets av yngre personer (se prop.
1999/2000:27 s. 90).
I ringa fall ska det inte dömas till ansvar (4 § första stycket). Regeln om
ansvarsfrihet är tillämplig på de fall där innehavet visserligen inte är
befogat, men ändå kan anses utgöra en ringa överträdelse av förbudet (se
prop. 1987/88:98 s. 10).
Knivar eller andra föremål som innehafts, överlåtits eller saluhållits i
strid mot knivlagens bestämmelser ska förklaras förverkade, om det inte
är uppenbart oskäligt (5 §).
3.3
Lagstiftningens tillämpning
Statistik
Brottsförebyggande rådets (Brå) statistik visar att antalet anmälda brott
mot knivlagen har ökat från ca 8 000 per år under 2009–2014 till 10 500
respektive 11 500 per år under 2018 och 2019. 2020 anmäldes ca 13 100
brott.
Av samma statistik framgår att 2019 uppgick antalet lagföringsbeslut för
brott mot knivlagen som huvudbrott till 2 387 (den kriminalstatistik som
redovisas på årsbasis inkluderar både brott av normalgraden och grovt
brott). Av besluten avsåg 2235 män och 152 kvinnor. Domar eller
strafföreläggande meddelades i 2 027 fall. Påföljden bestämdes i 23 fall
till fängelse, i 9 fall till skyddstillsyn, i 2 fall till villkorlig dom, i 32 fall
till ungdomsvård och i 3 fall till ungdomstjänst. Böter tillämpades i 1 935
fall av de totalt 2 027 fall i vilka dom eller strafföreläggande meddelades.
För de som dömdes till fängelse bestämdes strafftiden till mindre än en
månad i 3 fall, till en månad i 12 fall, till mer än en månad (men högst två)
i 4 fall, till mer än två månader (men högst tre) i 3 fall och till mer än fyra
månader (men högst sex) i 1 fall. Antalet dagsböter bestämdes till färre än
35 i 233 fall, till mellan 35 och 44 i 117 fall, till mellan 45 och 64 i 943
fall, till mellan 65 och 99 i 216 fall och till mellan 100 och 200 i 164 fall.
Av penningböterna avsåg 1 fall mer än 500 kr (men högst 750 kr), 3 fall
mer än 750 kr (men högst 1 000 kr), 257 fall mer än 1 000 kr (men högst
5 000 kr) och 1 fall mer än 5 000 kr.
Nästan samtliga lagföringsbeslut med brott mot knivlagen som
huvudbrott avser brott av normalgraden. Under perioden 2000–2018 hade
endast 19 lagföringsbeslut det grova brottet som huvudbrott.
Praxis
Som framgår av lagföringsstatistiken är påföljden vid brott mot knivlagen
av normalgraden vanligtvis böter. Bötesstraffet torde vara penningböter
om ca 1 200 kr när ingen påtaglig risk för användning av kniven funnits
och 50 dagsböter när det förelegat särskild risk för att bråk kan uppstå och
kniven komma till användning (jfr Borgeke m.fl. 2018, Studier rörande
påföljdspraxis m.m., s. 1007, Åklagarmyndighetens RättsPM 2012:7 och
NJA 1997 s. 476).
I NJA 2020 s. 778 prövade Högsta domstolen för första gången frågan
om ett enligt knivlagen otillåtet innehav var att bedöma som ett grovt brott.
Målet avsåg en 16-årig elev som innehade två knivar och ett metallrör på
en gymnasieskola. En av knivarna bars dold innanför kläderna och den
andra i en ficka. Metallröret fanns i en jacka i elevens elevskåp. I
domskälen framhåller domstolen att gärningens farlighet är central för
gradindelningen och straffvärdebedömningen och att det vid knivinnehav,
7
8
liksom vid innehav av vapen, är fråga om en typiserad farlighet av abstrakt
slag. Om innehavet sker i en situation där det föreligger en konkret fara
för brott mot liv och hälsa kan i stället ansvar för förberedelsebrott bli
aktuellt. Som ytterligare omständigheter som kan påverka bedömningen
nämner domstolen föremålens antal och karaktär samt vad som
framkommit om gärningsmannens motiv. Högsta domstolen uttalar vidare
att gärningens allvar påverkas av det sammanhang i vilket knivinnehavet
sker och om det rör sig om innehav på särskilt brottsutsatta eller
skyddsvärda platser. Enligt domstolen får skolor under skoltiden i regel
bedömas som särskilt skyddsvärda platser. Högsta domstolen ansåg att
gärningen i det enskilda fallet skulle rubriceras som grovt brott mot
knivlagen och hänvisade bl.a. till att innehavet rörde flera föremål, att det
förelåg en särskild risk för att knivarna skulle komma till användning och
att innehavet ägde rum i en skola och därmed på en i sig särskilt
skyddsvärd plats. Enligt domstolen ligger straffvärdet för grovt brott mot
knivlagen på fängelsenivå. Med hänvisning till elevens ungdom bestämdes
påföljden för brottet till ungdomstjänst.
De avgöranden avseende knivlagen som meddelats av Högsta domstolen
i tiden före det ovan redovisade har inte avsett frågan om gränsdragningen
mellan brott av normalgraden och grovt brott (NJA 2016 s 30 och NJA
2011 s 556). När det gäller saluhållandeförbudet i 2 § knivlagen finns dock
ett avgörande i vilken domstolen bedömt försäljning av ett avsevärt antal
gatustridsvapen som grovt brott (NJA 2005 s 523). I det följande redovisas
ett antal avgöranden från tings- och hovrätterna som berör tillämpningen
av det grova brottet. Dessa avgöranden har, med ett undantag, meddelats i
tiden före Högsta domstolens avgörande den 21 oktober 2020.
I ett antal avgöranden har domstolarna prövat om det funnits sådan
synnerlig fara för föremålets användning (jfr prop. 1999/2000:27 s. 90) att
innehavet av det skälet bör bedömas som grovt. Så har bl.a. ansetts vara
fallet när en narkotikapåverkad gärningsman med vanföreställningar
innehaft en kniv och en machete (se Falu tingsrätts dom den 24 maj 2017
i mål nr B 609-17), vid innehav av en kniv och två yxor varvid innehavaren
viftat med kniven i närvaro av andra (se Attunda tingsrätts dom den
29 augusti 2019 i mål nr B 9013-19) samt då en gärningsman jagat flera
personer med en yxa (se Alingsås tingsrätts dom den 5 december 2019 i
mål nr B 1587-19). Även innehav i uttryckligt syfte att skada en viss
person har bedömts som ett grovt brott (se Stockholms tingsrätts dom den
16 januari 2020 i mål nr B 16784-19) samt när en maskerad man i sällskap
med andra personer som också de var maskerade och beväpnade innehaft
ett batongliknande föremål (se Västmanlands tingsrätts dom den 16 januari
2010 i mål nr B 6441-19). Ibland har brott bedömts som grova med
anledning av att innehavaren har varit beredd att använda farliga föremål
för att skydda sig (se t.ex. Hovrätten för Övre Norrlands dom den 14
februari 2020 i mål nr B 973-19).
I andra avgöranden har tillräcklig fara för föremålets användning inte
ansetts föreligga (eller inte åberopats av åklagaren) och brottet inte heller
av annan anledning bedömts som grovt. Så har varit fallet t.ex. avseende
vissa innehav i stadsmiljö som skett under drog- eller alkoholpåverkan och
i självförsvarssyfte (se t.ex. Göteborgs tingsrätts dom den 8 januari 2010 i
mål nr B 11097-19, Falu tingsrätts dom den 24 maj 2017 i mål nr
B 609-17 och Skaraborgs tingsrätts dom den 21 december 2018 i mål nr
B 2623-17). Ett brott begånget av en person som sedan tidigare var dömd
för kniv-, vapen och våldsbrott – och som var aktiv i ett kriminellt nätverk
vilket var i konflikt med ett annat sådant nätverk – har lett till samma
utgång (se Borås tingsrätts dom den 24 oktober 2019 i mål nr B 328-19).
Också innehav av ett trubbigt svärd i upprört tillstånd har rubricerats som
brott av normalgraden (se Göta hovrätts dom den 24 januari 2017 i mål nr
B 3311-16) liksom innehav i skrämselsyfte av en s.k. busshammare under
narkotikapåverkan (se Stockholms tingsrätts dom den 27 februari 2010 i
mål nr B 2215-20). Grovt brott har inte heller ansetts föreligga när en
kraftigt påverkad person haft en kniv lättillgänglig i jackärmen på en
restaurang med många människor (se Stockholms tingsrätts dom den
22 augusti 2019 i mål nr B 6398-19) eller när en person, som hamnat i en
uppretad diskussion med andra personer utanför en krog, hållit en s.k.
kubaton bakom ryggen (se Svea hovrätts dom den 23 oktober 2020 i mål
nr B 6992-20).
Innehav av farliga föremål av större storlek såsom macheter, svärd och
yxor har i ett antal avgöranden bedömts som grovt brott (se bl.a. Falu
tingsrätts dom den 24 maj 2017 i mål nr B 609-17, Uppsala tingsrätts dom
den 16 april 2019 i mål nr B 4377-18, Attunda tingsrätts dom den
29 augusti 2019 i mål nr B 9013-19 och Alingsås tingsrätts dom den
5 december 2019 i mål nr B 1587-19). Även innehav av vapen som har
ansetts vara särskilt ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa såsom
t.ex. springknivar och springstiletter har bedömts kunna medföra att brottet
är grovt (se Göta hovrätts dom den 24 januari 2017 i mål nr B 311-16, i
vilket domstolen dock dömde för brott av normalgraden då innehavet inte
avsåg någon sådan typ av kniv). Samtidigt förekommer det avgöranden i
vilka sådana knivinnehav inte bedömts som annat än brott av
normalgraden (se t.ex. Göteborgs tingsrätts dom den 8 januari 2010 i mål
nr B 11097-19).
Innehav av flera farliga föremål har i ett antal avgöranden inte bedömts
som grovt brott (se t.ex. Luleå tingsrätts dom den 27 februari 2010 i mål
nr B 3034-19 avseende en machete, en kniv, ett multiverktyg och en
fällkniv, Umeå tingsrätts dom den 6 juli 2016 i mål nr B 470-16 avseende
två knivar och en såg, Ystads tingsrätts dom den 22 mars 2018 i mål nr B
618-17 avseende bl.a. knivar, knogjärn, kaststjärna och batong samt
Göteborgs tingsrätts dom den 7 oktober 2019 i mål nr B 12477-19
avseende tre knivar och en yxa). Det finns emellertid andra avgöranden då
mängden föremål, oftast tillsammans med andra försvårande
omständigheter, medfört att brottet rubricerats som grovt (se Uppsala
tingsrätts dom den 16 april 2019 i mål nr B 4377-18 avseende två slagträn,
tre knivar och ett svärd samt Örebro tingsrätts dom den 16 mars 2020 i mål
nr B 5839-16 avseende en kniv, ett basebollträ och ett spjut).
3.4
Lagstiftningen i några andra nordiska länder
I Danmark är det förbjudet att på offentligt tillgängliga platser, platser för
utbildning, ungdomsgårdar, fritidsanläggningar och liknande bära eller
inneha kniv. För användning inom yrkesliv, fiske, sport eller i annat
beaktansvärt syfte görs dock undantag. Den som bryter mot förbudet
9
opaginerad Kontrollera mot PDF
straffas med böter eller fängelse i högst fyra månader, eller om det finns
försvårande omständigheter, fängelse i högst två år (1 och 7 §§ lov om
knive og blankvåben m.v.).
Även i Finland är det förbjudet att på allmän plats inneha knivar och
andra föremål som är avsedda, eller lämpar sig för, att allvarligt skada
någon annan. Förbudet gäller inte sådana föremål som någon måste inneha
på grund av sitt arbetsuppdrag eller av någon annan godtagbar orsak. Vid
överträdelser av förbudet gäller en straffskala från böter till högst sex
månaders fängelse (10 § ordningslagen och 41 kap. 6 § strafflagen).
I Norge straffas den som på allmän plats bär kniv eller liknande med
böter eller fängelse i högst ett år, såvida inte kniven används, bärs eller
medtas i förbindelse med arbete, friluftsliv eller något annat legitimt
ändamål (189 § straffeloven).
3.5
Allmänt om straffskalor, straffvärde,
gradindelning och kvalifikationsgrunder
Straffskalor och straffvärde
Straffvärdebegreppets centrala roll i påföljdsbestämningen följer av
29 kap. 1 § brottsbalken. Enligt den bestämmelsen ska straff, med
beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom
ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade
brottslighetens straffvärde. Av bestämmelsens andra stycke följer att vid
bedömningen av straffvärdet ska den skada, kränkning eller fara som
gärningen inneburit beaktas. Det ska särskilt beaktas om gärningen
inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till
person.
Med straffvärde avses brottets svårhet eller allvar i förhållande till andra
brott. Det görs åtskillnad mellan det abstrakta och det konkreta
straffvärdet. Med det abstrakta straffvärdet avses en hel brottstyps
straffvärde uttryckt genom brottets straffskala. Strafflatituden i en
straffskala uttrycks i böter eller fängelse. Det abstrakta straffvärdet är ett
mått på hur allvarligt lagstiftaren ser på den aktuella brottstypen i
förhållande till andra brott. Inom straffskalan ska i princip alla tänkbara
gärningstyper som faller inom det aktuella tillämpningsområdet för brottet
kunna inordnas, och straffskalan måste därför ha en viss spännvidd, från
ett lägsta straff till ett högsta. Med det konkreta straffvärdet avses det
straffvärde som fastställs för en enskild gärning. Vid den bedömningen ska
bl.a. de principer om straffvärdebedömning som framgår av 29 kap. 1 §
brottsbalken beaktas. Hänsyn ska även tas till försvårande och
förmildrande omständigheter enligt 29 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken.
Gradindelning och kvalifikationsgrunder
10
Vid gradindelade brott är varje grad av brottet en egen brottstyp.
Gradindelningen måste i princip ske före straffvärdebedömningen. Vid de
allra flesta gradindelade brott överlappar straffskalorna varandra. För ett
brott av normalgraden kan det t.ex. föreskrivas fängelse i högst fyra år
medan brottets grova variant bestraffas med fängelse i lägst två och högst
sex år. En anledning till denna överlappning är att inte alla faktorer som
påverkar straffvärdet, eller i övrigt straffets längd, påverkar gradindelningen. Exempel på sådana faktorer är att den tilltalade avsett att
brottet skulle få allvarligare följder än det faktiskt fått eller att det är fråga
om ett sådant återfall i brott som motiverar en straffskärpning. En viss
överlappning av straffskalorna är alltså i regel motiverad.
Vid gradindelade brott är det vanligt att det anges vilka omständigheter,
s.k. kvalifikationsgrunder, som särskilt ska beaktas vid bedömningen av
till vilken grad en gärning ska hänföras. Det är emellertid inte nödvändigt
att kvalificera brottet som grovt när någon av de angivna omständigheterna
föreligger och heller inte uteslutet att bedöma brottet som grovt i fall där
ingen av de angivna omständigheterna är för handen. En samlad
bedömning ska alltid göras. För att ett brott ska bedömas som grovt krävs
emellertid i princip att omständigheterna i det enskilda fallet framstår som
försvårande i motsvarande grad som normalt gäller i de fall som anges i
lagens exemplifiering (jfr t.ex. NJA 2018 s. 634, NJA 2018 s. 767 I och
NJA 2019 s. 747).
4
Skärpta straff för allvarliga knivbrott
Förslag: Maximistraffet för brott mot knivlagen av normalgraden ska
höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.
För det grova brottet ska straffskalan ändras från fängelse i högst ett
år till fängelse i lägst sex månader och högst två år. Vidare ska det
föreskrivas att det vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt ska
beaktas om
1. föremålet har innehafts i ett sammanhang där det kan befaras
komma till användning vid brottsligt angrepp på någons liv, hälsa eller
trygghet till person,
2. föremålet har varit av särskilt farlig beskaffenhet,
3. innehavet, överlåtelsen eller saluhållandet har avsett flera föremål,
eller
4. gärningen på annat sätt har varit av särskilt farlig art.
Skälen för förslaget
Vad som utgör adekvata reaktioner på olika brott utvecklas över tiden
Den grundläggande utgångspunkten vid utformningen av straffskalor är
brottets allvar. Straffet ska återspegla hur allvarligt eller klandervärt ett
visst brott är (se avsnitt 3.5). De straffskalor som anges i lagstiftningen är
resultatet av kriminalpolitiska överväganden. De slås fast utifrån de
förhållanden och värderingar som råder vid tiden för deras tillkomst och
efter en jämförelse med övriga straffstadganden. Synen på hur allvarlig en
brottstyp är kan komma att förändras, t.ex. till följd av samhällsutvecklingen, och det är viktigt att lagstiftningen återspeglar de
värderingar som finns i samhället.
11
Straffskalorna för brott mot knivlagen har inte ändrats sedan den
särskilda straffskalan för grovt brott infördes för ca 20 år sedan.
Förändringar har sedan dess skett i samhället och i annan lagstiftning som
kan påverka synen på allvaret i brott mot knivlagen.
Synen på allvarliga brott mot knivlagen bör skärpas
Antalet anmälda brott mot knivlagen har ökat (se avsnitt 3.3) och våld med
kniv är den vanligaste våldsmetoden vid dödligt våld (Brå 2019:6). Under
2000-talet har kniv använts vid i genomsnitt drygt 40 procent av samtliga
fall av dödligt våld. Uppgifter från patientregistret indikerar att
förekomsten av misshandel genom knivvåld har inte minskat under den
angivna tidsperioden trots att utsatthet för misshandel totalt sett har gjort
det och antalet rapporterade skador åsamkade med kniv övergår vida
antalet rapporterade skottskador. Tidigare studier har även visat att kniv är
det vapen som oftast används vid personrån. (Brå 2017:5 avser perioden
2007–2015. Rån är i sin tur ett brott som vanligtvis äger rum på allmän
plats och beträffande vilket det under senare tid har skett en kraftig ökning
av antalet anmälda fall. Det gäller särskilt personrån mot barn, där det av
kriminalstatistiken från Brå framgår att antalet anmälda brott mellan 2015
och 2020 ökade från ca 1 100 till ca 2 200.4
Vidare har synen på allvarliga angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet
till person skärpts. Det främsta skälet för 2010-års straffmätningsreform
angavs vara att samhällsutvecklingen sedd över längre tid hade inneburit
att de allvarliga våldsbrotten måste ses som betydligt allvarligare än
tidigare (se prop. 2009/10:147 Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m.
s. 8–11). Detta synsätt har därefter bekräftats bl.a. genom skärpningen av
straffskalorna för grov misshandel, synnerligen grov misshandel, grovt
olaga tvång, grovt olaga hot, grovt rån och grov utpressning (se prop.
2016/17:108 Straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott). Synen på
grövre former av vapenbrott har också skärpts på så sätt att straffnivåerna
för de brotten har höjts och nya brottstyper har införts (se prop.
2011/12:109 Vissa åtgärder mot illegala vapen, prop. 2013/14:226
Skärpningar i vapenlagstiftningen och prop. 2017/18:26 Skjutvapen och
explosiva varor – skärpta straff för de grova brotten). Ytterligare
skärpningar av vapenlagstiftningen trädde i kraft den 1 december 2020 (se
prop. 2019/20:200 En strängare syn på hantering av vapen och explosiva
varor).
Knivlagen är visserligen konstruerad på ett sådant sätt att det för
straffansvar inte krävs att någon skadas eller att kniven på annat sätt
kommer till brottslig användning. Kriminaliseringen syftar likväl till att
förebygga den skada som knivar och andra farliga föremål kan orsaka och
är en del i lagstiftarens strävan att minska allvarligt våld i samhället (se
prop. 1987/88:98 s. 6 och 7 och prop. 1989/90:129 s. 8–10). Förekomsten
av knivar och andra farliga föremål ökar risken för att grova våldsbrott och
andra allvarliga eller integritetskränkande angrepp kan komma till stånd.
En uppkommen våldssituation kan få betydligt svårare konsekvenser om
farliga föremål finns att tillgå. Den skärpta synen på allvarliga våldsbrott
4
12
Mellan 2015 och 2019 ökade antalet anmälda brott med ca 1 400 brott, för att sedan
minska med ca 300 brott mellan 2019 och 2020.
är alltså ett skäl att se strängare även på allvarligare brott mot förbudet att
inneha kniv och andra farliga föremål. Det kan vidare inte uteslutas att de
straffskärpningar som genomförts beträffande vapenbrotten kan medföra
att t.ex. kriminella i större utsträckning beväpnar sig med knivar eller
andra farliga föremål i stället för skjutvapen.
Sammanfattningsvis är det tydligt att det finns behov av en skärpt syn
på allvarligare brott mot knivlagen. Den nuvarande praxisen ger uttryck
för att straffen är förhållandevis låga även i de fall det funnits en risk för
att kniven skulle komma till användning. För att åstadkomma en strängare
syn finns därför anledning att överväga förändringar av knivbrottens
reglering, inbegripet straffskalorna, för att straffen för allvarligare brott
mot knivlagen på ett adekvat sätt ska motsvara brottslighetens svårhet.
Hur en höjd straffnivå bör åstadkommas
Ett sätt att få till stånd en straffskärpning för brott mot knivlagen skulle
kunna vara att ta bort böter ur straffskalan vid brott av normalgraden. Mot
det talar emellertid att det även fortsättningsvis måste finnas utrymme för
en differentierad straffmätning och att kunna bestraffa mindre allvarliga
brott med böter, exempelvis i de fall det inte funnits någon risk för att
kniven skulle komma till brottslig användning eller förelegat några andra
försvårande omständigheter. Även oaktsamma innehav på allmän plats av
vanligt förekommande bruksknivar kan var straffbara beroende på
omständigheterna. Straffskalan för brott mot knivlagen av normalgraden
bör därför även fortsättningsvis innehålla böter. Undantaget från
straffansvar i ringa fall bör också behållas. Knivlagstiftningen är i mindre
allvarliga fall avsedd att tillämpas med förnuft och generositet för att inte
knivförbudet ska uppfattas som ett för långtgående ingrepp i den
personliga friheten (jfr prop. 1987/88:98 s. 9 och 10 och prop. 1989/90:129
s. 11–13).
För att åstadkomma en skärpt syn på allvarligare brott mot knivlagen
framstår det i stället som en lämpligare metod att med förebild i bl.a.
vapenbrottsreformerna höja straffminimum för det grova brottet samt
straffmaximum för brott av normalgraden och för grovt brott. Även en
utvidgning av tillämpningsområdet för det grova brottet skulle medföra att
straffnivån höjs för allvarligare knivbrottslighet. Den sistnämnda frågan
bör behandlas före straffskalornas utformning.
Kvalifikationsgrunder för grova brott bör införas
Tillämpningen av det grova brottet mot knivlagen framstår inte som
enhetlig (se avsnitt 3.3). Införande av kvalifikationsgrunder som särskilt
ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt skulle, även med
beaktande av den vägledning som rättsfallet NJA 2020 s. 778 innebär,
medföra att lagstiftningen blir mer informativ och förutsebar och leda till
en större enhetlighet i rättstillämpningen. Genom att ställa upp
kvalifikationsgrunder kan också säkerställas att försvårande omständigheter får ett tydligt genomslag i rättstillämpningen och att tillämpningsområdet för det grova brottet vid behov kan utvidgas (jfr t.ex. prop.
2011/12:109 s. 16 och prop. 2015/16:113 Bättre straffrättsliga verktyg mot
organiserad brottslighet s. 59). Sådana grunder bör därför införas i
lagtexten.
13
Vilka kvalifikationsgrunder bör användas?
14
I motiven till den nuvarande lagstiftningen samt i praxis har vid
gradindelningen lagts särskild vikt vid omständigheter som är hänförliga
till faran för att föremålet ska komma till brottslig användning mot liv och
hälsa, föremålets relativa farlighet och mängden föremål (se avsnitten 3.2
och 3.3). Dessa omständigheter framstår fortfarande som relevanta och en
reglering av kvalifikationsgrunder för grova brott mot knivlagen kan
därför ta sin utgångspunkt i dem. Det framstår också som angeläget att
särskild vikt vid gradindelningen kan tillmätas ett sådant förhållande som
att det brottsliga innehavet skett på en brottsutsatt eller skyddsvärd plats.
Även omständigheter hänförliga till motivet med det brottsliga innehavet
bör kunna tillmätas betydelse. (Jfr NJA 2020 s. 778.) Ledning kan vidare
sökas i annan liknande lagstiftning där kvalifikationsgrunder används,
t.ex. vapenlagen.
Beträffande omständigheter som handlar om faran för att föremålet ska
komma till användning bör kvalifikationsgrunder införas som innebär ett
utvidgat tillämpningsområde för det grova brottet. Att i en
kvalifikationsgrund enbart peka på den omständigheten att föremålet kan
befaras komma till brottslig användning framstår emellertid som en alltför
oprecis lösning som ger begränsad vägledning i rättstillämpningen. I
stället bör i en särskild kvalifikationsgrund lyftas fram innehav på vissa
platser, lokaler eller miljöer där risken för våldsanvändning är högre och
där innehav av knivar eller andra farliga föremål därför framstår som
allvarligt. En sådan kvalifikationsgrund skulle lämpligtvis kunna utformas
så att det vid bedömningen av om ett knivbrott är grovt särskilt ska beaktas
om föremålet har innehafts i ett sammanhang där det kan befaras komma
till brottslig användning. Det kan handla om platser där kriminell
verksamhet bedrivs. Det kan också avse innehav i sammanhang där det
förekommer bruk av alkohol eller narkotika, där ett stort antal människor
vistas och där risken för våldsanvändning bl.a. av de skälen kan vara
högre. Det kan exempelvis handla om lokaler där det bedrivs restaurangeller nattklubbsverksamhet. En person som avsiktligen medför en kniv i
sådana sammanhang kan antas vara beredd att använda den och även i de
fall där det inte kan befaras att föremålet kommer till omedelbar brottslig
användning innebär förekomsten av knivar och andra farliga föremål en
risk för att människor kan komma till skada. För att kvalifikationsgrunden
ska kunna tillämpas bör det därför inte krävas att det förelegat någon
konkret risk för att kniven i det enskilda fallet skulle komma till
användning (jfr NJA 2020 s. 778). Det bör i stället räcka med att föremålet
innehafts i ett sammanhang där det typiskt sett finns en sådan risk.
En sådan kvalifikationsgrund bör inte begränsas till befarad användning
vid brott mot liv och hälsa. Även andra brott som innefattar
våldsanvändning, hot eller med sådant våld eller hot jämställbart
handlande bör innefattas, men däremot inte olika former av tillgreppsbrott
där kniven enbart används som brottsverktyg. För att åstadkomma en
utifrån de aspekterna ändamålsenlig reglering framstår det som lämpligt
att med förebild i den grundläggande bestämmelsen om straffvärde i
29 kap. 1 § brottsbalken (se avsnitt 3.5) låta kvalifikationsgrunden omfatta
sammanhang där föremålet kan befaras komma till användning vid
brottsliga angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person.
Regleringen i denna del kan alltså utformas på så sätt att det vid
bedömningen av om ett brott mot knivlagen är grovt särskilt ska beaktas
om föremålet har innehafts i ett sammanhang där det kan befaras komma
till användning vid brottsligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet
till person. Andra omständigheter som har att göra med risken för att
föremålet ska komma till användning, t.ex. omständigheter hänförliga till
den som innehar föremålet, föreslås i första hand innefattas i en annan
kvalifikationsgrund som avser gärningar av särskilt farlig art. Detta
utvecklas närmare nedan.
Med förebild i vapenlagen bör vidare det förhållandet att en kniv eller
ett annat farligt föremål har varit av särskilt farlig beskaffenhet vara en
omständighet som särskilt ska beaktas vid gradindelningen. Det som då
framför allt bör bedömas är om föremålet utifrån dess potentiella effekt
vid brottslig användning, konstruktion eller utformning har varit av
särskilt farlig beskaffenhet.
Särskild vikt bör också tillmätas den omständigheten att gärningen har
avsett flera föremål. När det gäller mängden föremål finns det skäl att
nyansera nuvarande praxis som förutsätter innehav av en större mängd
knivar eller andra farliga föremål, eller en överlåtelse i större skala, för att
ett grovt brott ska vara för handen. En sådan avgränsning framstår som
alltför restriktiv. Kvalifikationsgrunden bör i stället utformas så att
särskild vikt ska fästas vid om innehavet, överlåtelsen eller saluhållandet
har avsett flera föremål.
Slutligen bör bestämmelsen med förebild i annan lagstiftning, t.ex.
vapenlagen, tillföras ytterligare en kvalifikationsgrund som betonar att
gärningens farlighet är central vid bedömningen av om brottet är grovt och
att det i det enskilda fallet måste göras en samlad bedömning av samtliga
relevanta omständigheter där även andra omständigheter än de uppräknade
kan vara av betydelse. Vad som bör avses är faktorer som kan påverka
risken för föremålets brottsliga användning eller gärningens allvar i övrigt,
såsom omständigheter hänförliga till den som innehaft föremålet och i
vilket syfte eller under vilka förhållanden innehavet skett samt om det ägt
rum på en brottsutsatt plats eller en plats som av trygghetsskäl framstår
som särskilt skyddsvärd. Sådana särskilt skyddsvärda platser kan t.ex.
utgöras av skolområden där behovet av en trygg miljö för elever, lärare
och övrig personal är framträdande och där förekomsten av knivar eller
andra farliga föremål inte kan tolereras (jfr prop. 1989/90:129 s. 11 och
NJA 2020 s. 778). Gemensamt för de omständigheter som bör vara av
relevans för kvalificeringen av ett brott mot knivlagen som grovt är att de
kan sägas innebära att gärningen är särskilt farlig. Det bör därför i
bestämmelsen anges att ett brott är att anse som grovt även när gärningen
på annat sätt har varit av särskilt farlig art.
Sammanfattningsvis bör de omständigheter som särskilt ska beaktas vid
bedömningen av om ett brott mot knivlagen är grovt vara om föremålet
har innehafts i ett sammanhang där det kan befaras komma till användning
vid brottsligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person,
föremålet har varit av särskilt farlig beskaffenhet, innehavet, överlåtelsen
eller saluhållandet har avsett flera föremål, eller gärningen på annat sätt
har varit av särskilt farlig art. Det kan förutses att en viss överlappning
kommer att kunna uppstå mellan kvalifikationsgrunderna, exempelvis kan
knivinnehavet skett på en plats där viss kriminell verksamhet bedrivs
15
samtidigt som platsen i allmänhet kan betraktas som brottsutsatt. Att en
sådan överlappning uppstår är emellertid naturligt och utgör inte skäl mot
en sådan utformning som föreslås. Uppräkningen av olika omständigheter
i kvalifikationsgrunderna är inte heller uttömmande utan, såsom alltid
gäller när det vid en brottstyp finns kvalifikationsgrunder som ska beaktas
vid bedömningen av om brottet är grovt, ska det göras en bedömning av
samtliga omständigheter (se avsnitt 3.5 med hänvisningar). Även andra
omständigheter än de som anges i kvalifikationsgrunderna kan bedömas
som försvårande i motsvarande grad och leda till att ett brott mot knivlagen
bedöms som grovt.
Hur de olika kvalifikationsgrunderna är avsedda att tillämpas behandlas
i författningskommentaren.
Minimi- och maximistraffen för grovt brott och maximistraffet för brott
av normalgraden bör höjas
För att åstadkomma en generellt höjd straffnivå för allvarligare brott mot
knivlagen bör minimistraffet för grovt brott mot knivlagen höjas. De
minimistraff som föreskrivs i brottsbalken och i specialstraffrätten för
straffnivåer under ett års fängelse är antingen allmänt fängelseminimum
eller fängelse i sex eller nio månader. Även om det inte bör uteslutas att
låta andra nivåer komma till användning framstår mot bakgrund av det
grova brottets allvar en höjning av minimistraffet till sex månader som väl
avvägd. En sådan nivå får anses återspegla det grova brottets allvar på en
lägsta nivå och den framstår också som proportionerlig i förhållande till
föreskrivna straffminimum för t.ex. grov misshandel (fängelse ett år och
sex månader), grovt olaga hot (fängelse nio månader), rån (fängelse ett år)
och grovt vapenbrott (fängelse två år). Även straffmaximum för det grova
brottet bör höjas för att ge tillräckligt utrymme för en nyanserad
straffmätning i de allvarligaste fallen. Ett lämpligt maximistraff är fängelse
två år.
En höjning av minimistraffet för det grova brottet bör inte bara leda till
en straffskärpning för de brott som bedöms ha ett straffvärde motsvarande
straffminimum utan även till en höjd straffnivå för grova brott mot
knivlagen i allmänhet. Ett skärpt minimistraff för det grova brottet bör
dessutom medföra en mer differentierad straffmätning vid brott av
normalgraden. Vid gradindelade brott ses straffskalorna för olika brott
nämligen inte som isolerade var för sig. I stället är det ofta så att den
överlappande delen av straffskalan för normalgraden av brottet inte
kommer till användning eftersom minimistraffet för en svårare grad av ett
brott i praktiken betraktas som ett maximum för brott av normalgraden (jfr
bl.a. prop. 2016/17:108 s. 46). Applicerat på brott mot knivlagen av
normalgraden innebär detta att det i praktiken inte kommer i fråga att döma
till fängelse, ens i allvarligare fall, eftersom det nuvarande minimistraffet
för det grova brottet är allmänt fängelseminimum. Om minimistraffet höjs
för det grova brottet ökar således det tillgängliga utrymmet för en mer
nyanserad straffmätning beträffande allvarligare former av brott av
normalgraden, t.ex. när det funnits en risk för att kniven skulle komma till
brottslig användning eller det förelegat andra försvårande omständigheter
men brottet likväl inte är att bedöma som grovt.
16
För att ytterligare möjliggöra en mer differentierad straffmätning vid
brott av normalgraden bör maximistraffet för det brottet höjas till fängelse
i ett år. Att straffskalan utformas på detta sätt innebär vidare att det finns
en möjlighet att för brott av normalgraden döma ut ett fängelsestraff som
överstiger straffminimum för det grova brottet, vilket bör vara möjligt vid
exempelvis återfall i brott (se avsnitt 3.5).
De ändrade straffskalorna medför att straffprocessuella tvångsmedel
som bl.a. häktning enligt 24 kap. 1 § rättegångsbalken kan användas vid
misstanke om brott av normalgraden. Höjningarna får också bl.a. till följd
att hemlig övervakning av elektronisk kommunikation kommer att kunna
användas vid förundersökning om grovt brott mot knivlagen (27 kap. 19 §
tredje stycket 1 rättegångsbalken). De straffprocessuella konsekvenserna
av förslagen får anses vara rimliga redan av det skälet att en strängare syn
på de aktuella brottstyperna bör kunna motivera att tvångsmedel kan
användas i större utsträckning. Möjligheterna att utreda och lagföra dessa
brott bör alltså vara desamma som vid annan, lika allvarlig brottslighet.
Allvarligare brott mot knivlagen bör utgöra artbrott
Vid val av påföljd ska särskilt avseende fästas vid omständigheter som
talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse beaktas
brottslighetens straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet
(30 kap. 4 § brottsbalken). När straffvärdet motsvarar eller överstiger ett
års fängelse gäller en presumtion för att välja fängelse. Brottslighetens art
som skäl för fängelse tar sikte på brottslighet som det anses lämpligt att
ingripa mot med en sträng påföljd, trots att straffvärdet inte är påtagligt
högt. Exempel på sådana brottstyper är grovt rattfylleri, narkotikabrott,
vapenbrott, mened och övergrepp i rättssak samt vissa former av
misshandel och våld mot tjänsteman.
Beträffande allvarligare knivbrott finns det skäl som talar för att
brottslighetens art många gånger bör motivera att påföljden bestäms till
fängelse. Förekomsten av knivar innebär en ökad risk för att våldsbrott får
allvarliga konsekvenser och knivvåld utgör den vanligaste våldsmetoden
vid dödligt våld. Tidigare studier har även visat att kniv är det vapen som
oftast används vid personrån. Bland annat av de skälen kan förekomsten
av knivar och andra farliga föremål i sammanhang och under
omständigheter där de kan befaras komma till brottslig användning riskera
att skada den upplevda tryggheten i samhället. Sammantaget framstår det
därför som motiverat att allvarligare brott mot knivlagen många gånger
kan utgöra brott av sådan art att påföljden bör bestämmas till fängelse även
om varken straffvärdet i sig eller tidigare brottslighet skulle utgöra skäl för
det. Det bör gälla inte endast grovt brott utan även vissa allvarligare former
av brott av normalgraden. Styrkan av fängelsepresumtionen bör dock
avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.
Det kan finnas skäl att samtidigt döma för brott mot knivlagen och andra
brott
När ett handlande innefattar mer än en straffbelagd gärning uppkommer
frågan om domstolen ska döma för ett eller flera brott. När en kniv eller
ett annat farligt föremål används vid exempelvis rån eller brott mot liv och
17
hälsa på allmän plats innefattar ett sådant handlande normalt såväl brott
mot knivlagen som brott enligt andra straffbestämmelser.
Huvudregeln i svensk rätt i situationer då en och samma handling träffas
av flera straffbud är att båda straffbuden är tillämpliga och att man dömer
för samtliga brott. Från huvudregeln finns dock flera undantag, t.ex. att
straffbuden har samma eller liknande skyddsintressen eller att det
gemensamma tillämpningsområdet är stort och det ena straffbudet kan
anses strängare på grund av straffskalan eller straffmätningspraxis (se t.ex.
NJA 2012 s. 535). En annan situation där det kan finnas skäl att bara
tillämpa det ena straffbudet är om utförandet av det ena brottet är en
omständighet som kan göra att det andra brottet bedöms som grovt (se t.ex.
NJA 2001 s. 464).
Med tanke på de strängare straffskalor som gäller för exempelvis grov
misshandel och rån bör sådana brott normalt konsumera ansvar för brott
mot knivlagen i de fall en kniv eller ett annat farligt föremål använts vid
genomförandet av de nämnda brotten (jfr prop. 1987/98:98 s. 18).
Skyddsintressena är också liknande och användande av kniv är en
omständighet som inte sällan kan leda till att ett annat brott bedöms som
grovt. Framför allt den föreslagna skärpta straffskalan för det grova
knivbrottet borde dock kunna leda till att det oftare än med nuvarande
ordning blir aktuellt att samtidigt döma för både grovt brott mot knivlagen
och annat brott vid vilken kniven använts, såsom olaga hot eller
misshandel.
5
Ikraftträdande- och
övergångsbestämmelser
Förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2022.
Bedömning: Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.
Skälen för förslaget och bedömningen: Lagändringarna bör träda i
kraft så snart som möjligt. Det föreslås att de nya bestämmelserna ska träda
i kraft den 1 juli 2022.
När det gäller frågan om övergångsbestämmelser följer det av
2 kap. 10 § regeringsformen att svårare brottspåföljd inte får åläggas för en
gärning än den som var föreskriven när brottet begicks. En bestämmelse av
samma innebörd återfinns i artikel 7 i den europeiska konventionen av den
4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (Europakonventionen). Den nu beskrivna
principen har också kommit till uttryck i 5 § lagen (1964:163) om införande
av brottsbalken. Enligt paragrafens andra stycke ska straff bestämmas efter
den lag som gällde när gärningen företogs, om inte den lag som gäller när
domen meddelas leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Denna
bestämmelse anses generellt tillämplig inom straffrätten om inte något annat
har föreskrivits beträffande en viss författning. Mot denna bakgrund är några
särskilda övergångsbestämmelser inte nödvändiga.
18
6
Konsekvenser av förslagen
Bedömning: Förslagen bedöms innebära ökade kostnader för
Kriminalvården. Dessa ryms dock inom ramen för myndighetens
befintliga anslag. Även de kostnader som kan uppkomma för
rättsväsendets övriga myndigheter bedöms kunna rymmas inom ramen
för myndigheternas befintliga anslag.
Skälen för bedömningen: Förslagen om skärpta straff för knivbrott
kommer innebära att fler lagöverträdare kommer att dömas till fängelse,
villkorlig dom eller skyddstillsyn i stället för böter. Fler unga
lagöverträdare kommer också att dömas till ungdomstjänst eller
ungdomsvård. Vidare kommer strafftiderna för de lagöverträdare som
döms till fängelse att öka. Ett ökat användande av fängelse och
frivårdspåföljder leder till kostnadsökningar för Kriminalvården. Med
utgångspunkt i tillgänglig lagföringsstatistik och en beräknad framtida
dygnskostnad för en plats i anstalt kan de ökade kostnaderna för
myndigheten uppskattas till ca 25 miljoner kronor per år. Dessa kostnader
bedöms dock rymmas inom ramen för myndighetens befintliga anslag.
Förslagen bedöms inte leda till en ökad användning av sluten
ungdomsvård och därför inte till några ökade kostnader för Statens
institutionsstyrelse. En ökad användning av ungdomspåföljderna kan inte
antas leda till annat är marginella kostnadsökningar för kommunerna.
Eventuella kostnadsökningar för polis, åklagare och domstolar bör inte
bli större än att de kan rymmas inom ramen för myndigheternas befintliga
anslag. Förslagen bedöms inte heller innebära några ökade kostnader för
det allmänna i övrigt.
När det gäller jämställdhet mellan män och kvinnor är de förslag som
lämnas könsneutrala. Även med bestämmelser som gäller lika för alla kan
emellertid olika grupper påverkas av dem i olika utsträckning. Enligt
redovisad statistik lagförs betydligt fler män än kvinnor för knivbrott.
Detta innebär att fler män än kvinnor kommer att beröras av de nya
reglerna.
7
Författningskommentar
Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:254) om
förbud beträffande knivar och andra farliga föremål
4 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 § döms till böter
eller fängelse i högst ett år.
Om brottet är grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst två år. Vid
bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om
1. föremålet har innehafts i ett sammanhang där det kan befaras komma till
användning vid brottsligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person,
2. föremålet har varit av särskilt farlig beskaffenhet,
3. innehavet, överlåtelsen eller saluhållandet har avsett flera föremål, eller
19
4. gärningen på annat sätt har varit av särskilt farlig art.
I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.
20
Paragrafen innehåller bestämmelser om straff för brott mot lagen
(1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål,
förkortad knivlagen. Övervägandena finns i avsnitt 4.
Första stycket ändras genom att straffmaximum för brott mot knivlagen
av normalgraden höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.
Andra stycket ändras dels genom att straffskalan för grovt brott ändras
från fängelse i ett högst ett år till fängelse i lägst sex månader och högst
två år, dels genom att det införs en punktlista med omständigheter som
särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett brott ska bedömas som
grovt. Ändringen av straffskalan syftar till att höja straffnivån för brottet.
I den första punkten föreskrivs att det vid bedömningen av om brottet är
grovt särskilt ska beaktas om föremålet har innehafts i ett sammanhang där
det kan befaras komma till användning vid brottsligt angrepp på någons
liv, hälsa eller trygghet till person. Punkten införs för att säkerställa att den
omständigheten att föremålet innehafts i ett sammanhang där risken för
våldsanvändning är högre särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett
brott är grovt. Det kan t.ex. handla om innehav på platser där kriminell
verksamhet bedrivs, såsom platser där narkotikaförsäljning sker eller
annan brottslig verksamhet förekommer, men även ett i vidare bemärkelse
kriminellt sammanhang. Punkten kan också avse innehav i sammanhang
där det förekommer bruk av alkohol eller narkotika, där ett stort antal
människor vistas och där risken för våldsanvändning bl.a. av de skälen
typiskt sett kan antas vara högre. Det kan t.ex. handla om platser där det
bedrivs restaurang- eller nattklubbsverksamhet men också större
idrottsarrangemang eller andra allmänna sammankomster eller offentliga
tillställningar där ordningsstörningar eller våldsanvändning kan befaras
och där det inte finns något beaktansvärt skäl för att medföra kniv. För att
punkten ska vara tillämplig krävs inte att det funnits någon konkret risk
för att föremålet i det enskilda fallet skulle komma till brottslig
användning. Det räcker med att föremålet innehafts i ett sammanhang där
det typiskt sett finns en sådan risk. För det fall det kan konstateras att risken
för att föremålet skulle komma till brottslig användning i det enskilda fallet
varit liten, bör det emellertid beaktas vid den helhetsbedömning som alltid
ska göras av om ett brott mot knivlagen är att bedöma som grovt.
Med brottsligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person
avses brott där gärningen kan bestå av eller innefatta våldsanvändning, hot
eller med våld eller hot jämställbart handlande. Exempel på sådana
angrepp är mord, dråp, misshandel, grov misshandel, synnerligen grov
misshandel, olaga hot, grovt olaga hot, utpressning, grov utpressning, våld
eller hot mot tjänsteman, grovt våld eller hot mot tjänsteman, övergrepp i
rättssak, grovt övergrepp i rättssak samt rån och grovt rån men däremot
inte förmögenhetsbrott som enbart innebär angrepp på någons ekonomiska
trygghet och där det otillåtna föremålet främst kan komma till användning
som ett brottsverktyg, t.ex. vid stöld eller tillgrepp av fortskaffningsmedel.
Omständigheten att föremålet har varit av särskilt farlig beskaffenhet
enligt andra punkten innebär att föremålets farlighet kan kvalificera ett
brott som grovt. Vid bedömningen bör framför allt vägas in föremålets
effekt vid brottslig användning, dess konstruktion och utformning.
Exempel på föremål som kan anses vara av särskilt farlig beskaffenhet
med hänsyn till deras effekt är större föremål såsom svärd, yxor och
macheter. Även sådana föremål som omfattas av förbudet mot
saluhållande i 2 §, dvs. springstiletter, springknivar eller s.k.
gatustridsvapen, liksom föremål som är konstruerade för att vara lätta att
dölja, bör kunna betraktas som särskilt farliga.
Att innehavet i strid med 1 § eller överlåtelsen eller saluhållandet i strid
med 2 § har avsett flera föremål enligt tredje punkten innebär att gärningen
ska ha omfattat minst två föremål. Hur många föremål som krävs för att
brottet ska bedömas som grovt beror på omständigheterna i det enskilda
fallet, bl.a. på vilken sorts föremål det är fråga om. Ju farligare föremål det
rör sig om desto lägre antal bör krävas för att brottet ska kunna bedömas
som grovt, t.ex. om det rör sig om föremål som närmast är att jämställa
med föremål av särskilt farlig beskaffenhet.
Den fjärde punkten innebär att det särskilt ska beaktas om gärningen på
annat sätt har varit av särskilt farlig art. Genom bestämmelsen betonas att
gärningens farlighet är central vid bedömningen av om brottet är grovt och
att även andra omständigheter än de som anges i de tidigare punkterna kan
vara av betydelse vid bedömningen av om brottet är grovt.
Uttrycket särskilt farlig art omfattar flera tänkbara kvalificerande
omständigheter. Vad som avses är bl.a. faktorer som kan öka risken för
föremålets brottsliga användning. Sådana omständigheter kan hänföra sig
till den som innehaft föremålet och under vilka förhållanden det har skett.
Att en gärningsman är påverkad av alkohol, narkotika, anabola steroider
eller andra dopningspreparat kan vara en omständighet som kan påverka
gärningens farlighet, särskilt om det kan antas att personens omdöme,
handlingskontroll eller motoriska förmåga är nedsatt. Det kan också vara
fråga om andra omständigheter som visar på ett särskilt farligt innehav där
det finns en ökad risk för att föremålet kommer till brottslig användning
mot någons liv, hälsa eller trygghet till person. Dit kan t.ex. höra sådana
förhållanden som att föremålet innehas av en person som ingår i en
kriminell miljö eller en kriminell gruppering, gärningsmannens tidigare
kriminella belastning, eller att det förekommer vapen, skyddsvästar eller
dylikt i samband med det otillåtna innehavet enligt knivlagen. Även
gärningsmannens motiv kan vara relevant. Om en kniv innehas i t.ex.
våldsanvändningssyfte talar det för att brottet är grovt. Detsamma kan
gälla innehav av kniv i självförsvarssyfte.
Också förhållanden som inte direkt tar sikte på risken för brottslig
användning av föremålet men som ändå får anses innebära att gärningen
är särskilt farlig omfattas av bestämmelsen. Det kan bl.a. vara fråga om att
gärningsmannen vidtagit särskilda åtgärder för att i hemlighet kunna införa
föremålet till platser eller sammankomster där det sker en inpasseringskontroll, men också att sådana åtgärder vidtagits i andra sammanhang för
att föremålet ska kunna bäras dolt.
Vidare bör en gärning normalt anses som särskilt farlig och bedömas
som grov om innehavet skett på en brottsutsatt plats eller på en plats som
framstår som särskilt skyddsvärd, bl.a. av trygghetsskäl. Med en
brottsutsatt plats menas en plats där det finns problem med brottslighet,
t.ex. på ett torg, en gågata eller inom ett stationsområde (jfr i tillämpliga
delar prop. 2017/18:231 Ny kamerabevakningslag, s. 143). Särskilt
skyddsvärda platser kan utgöras av skolområden där grundskole- eller
21
gymnasieundervisning sker. Det kan också handla om innehav i lokaler
där samhällsviktig verksamhet bedrivs och dit allmänheten har tillträde,
t.ex. i entréer och väntrum på sjukhus, polisstationer eller domstolar.
När det gäller överträdelser av saluhållandeförbudet i 2 § kan en sådan
gärning betraktas som särskilt farlig om saluhållandet har skett genom t.ex.
annonsering, exponering eller försäljning till en krets av yngre personer.
Uppräkningen av omständigheter i punktlistan är inte uttömmande.
Frågan om brottet är grovt ska avgöras med beaktande av samtliga
omständigheter i det enskilda fallet.
Ändringarna av straffskalorna kan innebära att brott mot knivlagen inte
konsumeras av exempelvis misshandel eller olaga hot. I fråga om påföljdsval bör det, om straffvärdet ligger på fängelsenivå, många gånger vara
motiverat att bestämma påföljden till fängelse även om straffvärdet i sig
eller tidigare brottslighet inte ensamt skulle tala för det. Styrkan i
fängelsepresumtionen måste emellertid bestämmas av omständigheterna i
det enskilda fallet.
Tredje stycket är nytt och motsvarar vad som tidigare reglerades i första
stycket om att det i ringa fall inte ska dömas till ansvar.
Övriga ändringar är språkliga.
5 § Knivar eller andra föremål som innehafts i strid med 1 § eller som överlåtits
eller saluhållits i strid med 2 § ska förklaras förverkade, om det inte är uppenbart
oskäligt.
Paragrafen innehåller bestämmelser om förverkande och ändras endast
språkligt.
22
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.