Utfodring av vilt N2020/02817
2021-01-14 · 26 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
- Källa: Regeringskansliet (regeringen.se) — originalets PDF · regeringens sida; texten är pdf:ens eget textlager
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 2 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Promemoria Utfodring av vilt N2020/02817 (Landsbygds- och infrastrukturdepartementet, 2021-01-14)
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Promemoria
2020-11-23
N2020/02817
Utfodring av vilt
Promemorians huvudsakliga innehåll
Denna promemoria innehåller förslag till ändringar i jaktlagen (1987:259)
och jaktförordningen (1987:905) som gör det möjligt att meddela förbud
mot och villkor för utfodring av vilt.
Förslagen innebär att den myndighet som regeringen bestämmer i det
enskilda fallet ska kunna meddela beslut om förbud mot eller villkor för
utfodring av vilt som inte hålls i hägn för att förebygga eller minska risken
för trafikolyckor med vilt eller risken för att viltet orsakar allvarliga skador på
egendom. Beslut om utfodring ska avse ett visst begränsat område och gälla
för en begränsad tid. Regeringen föreslås få ett bemyndigande att meddela
föreskrifter om vad förbud mot och villkor för utfodring får omfatta.
Länsstyrelsen ska enligt förslaget utöva tillsyn över att beslut om utfodring
följs och ha befogenhet att besluta de förelägganden som behövs för
tillsynen och för att besluten ska följas. Föreläggandena ska få förenas med
vite.
Det ska vara möjligt att överklaga de förelägganden som länsstyrelsen
beslutar om till allmän förvaltningsdomstol. Det ska även vara möjligt att
överklaga beslut om förbud mot och villkor för utfodring.
Förslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2021.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innehåll
1. Författningsförslag .......................................................................... 3
1.1 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259) ......................................... 3
1.2 Förslag till förordning om ändring i jaktförordningen (1987:905) ............. 5
2. Det behövs en reglering om utfodring av vilt ................................... 7
2.1 Vildsvinsstammen är stor och ökar i snabb takt ........................................... 7
2.2 Viltet orsakar skador ......................................................................................... 7
2.3 Utfordring av vilt bidrar till stora viltstammar .............................................. 8
2.4 Gällande regler om jakt och utfodring ......................................................... 10
2.5 Riksdagens tillkännagivande .......................................................................... 13
3. Det ska bli möjligt att förbjuda eller villkora utfodring av vilt .......... 14
3.1 Skälen för förslaget ......................................................................................... 14
3.1.1 Det bör vara möjligt att förbjuda eller villkora utfodring av vilt ...... 14
3.1.2 Möjligheten att meddela förbud och villkor bör inte begränsas till
utfodring av klövvilt eller stödjande utfodring ............................................. 14
3.1.3 Begränsningar i möjligheten att utfodra vilt bör gälla för ett visst
begränsat område och för en begränsad tid .................................................. 16
3.1.4 Vissa former av utfodring bör inte kunna förbjudas ......................... 18
3.1.5 Bemyndigandet att meddela föreskrifter om åteljakt bör utvidgas .. 18
3.1.6 Möjligheter att begränsa förbud och villkor till att inte omfatta vissa
typer av utfodring ............................................................................................. 19
3.1.7 Bestämmelser om tillsyn och överklagande ........................................ 19
3.1.8 Förslagets förenlighet med egendomsskyddet i regeringsformen och
Europakonventionen ....................................................................................... 20
3.1.9 Förslagets förhållande till riksdagens tillkännagivande ...................... 21
3.1.10 Utvärdering ............................................................................................ 22
3.2 Ikraftträdande .................................................................................................. 22
3.2.1 Skälen för förslaget ................................................................................. 22
4. Konsekvenser ............................................................................... 23
4.1 Konsekvenser för det allmänna ..................................................................... 23
4.2 Konsekvenser för enskilda ............................................................................. 24
4.3 Konsekvenser för miljön och djurhälsan ..................................................... 24
5. Författningskommentar ................................................................. 25
2 (26)
1. Författningsförslag
1.1 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
Härigenom föreskrivs i fråga om jaktlagen (1987:259)1
dels att nuvarande 42 a § ska betecknas 42 b §,
dels att 54 § ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 42 § ska lyda ”Tillsyn”,
dels att rubriken närmast före 42 a § ska sättas närmast före 42 b §,
dels att det ska införas två nya paragrafer, 4 a och 42 a §§, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4a§
Den myndighet som regeringen
bestämmer får i det enskilda fallet besluta
om förbud mot eller villkor för utfodring av
vilt som inte hålls i hägn för att förebygga
eller minska risken för trafikolyckor med
vilt eller risken för att viltet orsakar
allvarliga skador på egendom.
Ett beslut ska avse ett visst begränsat
område och vara tidsbegränsat.
Regeringen får meddela föreskrifter om
vad förbud eller villkor enligt första stycket
får omfatta.
42 a §
Länsstyrelserna utövar tillsyn över att
beslut enligt 4 a § om utfodring av vilt
följs.
Länsstyrelserna får besluta de
förelägganden som behövs för tillsynen och
för att beslut om utfodring av vilt ska
följas. Förelägganden får förenas med vite.
1
Senaste lydelse av 42 a § 2016:971
3 (26)
54 §2
Länsstyrelsens beslut enligt 33 §
om registrering och avregistrering av
licensområde eller älgskötselområde
får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt
denna lag får inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Följande beslut får överklagas till
allmän förvaltningsdomstol:
1. en myndighets beslut enligt 4 a § om
förbud mot eller villkor för utfodring av
vilt,
2. länsstyrelsens beslut enligt 33 §
om registrering och avregistrering av
licensområde eller älgskötselområde,
och
3. länsstyrelsens beslut om
förelägganden enligt 42 a §.
Andra beslut enligt denna lag får
inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
_________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2021.
2
Senaste lydelse 2010:2001.
4 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
1.2 Förslag till förordning om ändring i jaktförordningen (1987:905)
Härigenom föreskrivs i fråga om jaktförordningen (1987:905)3
dels att 15 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 43 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
15 §4
Naturvårdsverket får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta
om användning av andra jaktmedel än vad som följer av denna förordning.
Naturvårdsverket får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta
om undantag från kravet i 12 a § att fångat vilt omedelbart ska avlivas eller
återges friheten.
Naturvårdsverket får meddela
Naturvårdsverket får meddela
föreskrifter om åtling för jakt efter
föreskrifter om åtling för jakt vid
vildsvin vid åtelplatser för vildsvin som åtelplatser som anordnats för
anordnats för ändamålet (åteljakt).
ändamålet (åteljakt).
Naturvårdsverket får i det enskilda fallet besluta om undantag från kravet
i 11 § att fångstredskap ska vara av godkänd typ. Naturvårdsverket får
meddela föreskrifter om de fall då sådana undantag får beviljas.
43 §5
Länsstyrelsen får i det enskilda fallet
besluta om förbud mot eller villkor för
utfodring av vilt som inte hålls i hägn för
att förebygga eller minska risken för
trafikolyckor med vilt eller risken för att
viltet orsakar allvarliga skador på
egendom.
Ett beslut enligt första stycket ska avse
ett visst begränsat område och vara
tidsbegränsat. Det får inte omfatta
utfodring i form av saltstenar, viltåkrar
3
Förordningen omtryckt 2000:1216.
4
Senaste lydelse 2018:639.
5
Tidigare 43 § upphävd genom 1998:183.
5 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
eller foder som placeras på åtelplatser för
att bedriva åteljakt.
_________
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2021.
6 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
2. Det behövs en reglering om utfodring av vilt
2.1 Vildsvinsstammen är stor och ökar i snabb takt
Den svenska vildsvinsstammen har vuxit från några hundra individer under
1980-talet till ca 300 000 år 2020. Vildsvinen har numera etablerat sig i
nästan hela södra och mellersta Sverige upp till och med Gävleborgs län. Det
finns även sporadiska rapporter om vildsvin längre norrut. Under jaktåret
2019/20 sköts drygt 146 000 djur. Trots en omfattande jakt har
nettotillväxten tidigare uppskattats till omkring 30 procent per år, vilket
motsvarar en fördubbling av antalet vildsvin på tre år. Den höga
tillväxttakten är unik och skiljer vildsvin från annat klövvilt. Förklaringen till
den mycket höga tillväxttakten är att vildsvin har en hög reproduktiv
förmåga med många ungar per år.
2.2 Viltet orsakar skador
Statistiska centralbyrån (SCB) gjorde på uppdrag av Statens jordbruksverk en
utredning om viltskador i lantbruksgrödor 2014 (JO 16 SM 1502). Av
utredningen framgår att 37,5 procent av de lantbrukare som odlar spannmål,
trindsäd eller oljeväxter hade viltskador på en eller flera grödor. När det
gäller odlarna av mat- och stärkelsepotatis hade 19 respektive 24 procent
drabbats av viltskador. Motsvarande siffror för odlare av slåttervall var
20 procent. Viltskador förekom på drygt 8 procent av spannmålsarealen.
Störst var andelen i Götalands skogsbygder där 19 procent av
spannmålsarealen hade viltskador. Mat- och stärkelsepotatis hade viltskador
på nästan 9 procent av landets totala areal. Av slåttervallen hade drygt
10 procent av arealen någon form av viltskada. För riket som helhet var
skördebortfallet på grund av viltskador mellan 0,2 och 7 procent av den
totala skörden per gröda. Variationerna var stora både geografiskt och
mellan olika grödor.
I SCB:s utredning framkom att vildsvin är det djur som orsakar störst skada
på alla grödor utom havre, där älg orsakar störst skada. Grödor med stora
andelar vildsvinsskador var vårvete, ärter, majs, stråsäd till grönfoder,
stärkelsepotatis, matpotatis och slåttervall. Totalt förstördes 42 700 ton
spannmål av vildsvin 2014. Mer än en fjärdedel av lantbrukarna angav att
förekomsten av skadegörande vilt påverkade deras val av gröda. Vildsvin var
det djur som påverkade flest lantbrukare.
7 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
För 2015 beräknades kostnaden för vildsvinsskador till mer än en miljard
kronor för hela landet enligt rapporten Wild boars and farming in Sweden an assessment of the costs (SLU 2016:10). Viltet, och i synnerhet det ökande
antalet vildsvin, orsakar alltså stora samhällsekonomiska kostnader genom
skador på jordbruk. Vildsvinen orsakar inte bara skador på själva grödorna.
Vid slåtter kan områden med uppbökad jord och stenar orsaka materiella
skador på jordbruksmaskiner. Uppbökad jord i vallodlingar som följer med
in i ensilaget kan dessutom sänka näringsvärdet i fodret och öka risken för
hygieniska problem som kan påverka djurens produktion och hälsa negativt,
men också i förlängningen äventyra livsmedelssäkerheten. Vildsvinen orsakar
också skador på annan egendom, som skogsbruk, hustomter och golfbanor.
Under de senaste fem åren har antalet viltolyckor ökat (statistik från
Nationella Viltolycksrådet). Vildsvin är i ökande grad inblandade i olyckorna.
Under 2019 uppgick antalet trafikolyckor där vildsvin var inblandade till nära
7 700. Motsvarande siffra för 2015 var drygt 4 200. Enligt uppgifter från
Naturvårdsverket har den totala kostnaden för viltolyckor fördubblats under
de senaste fem åren och uppgick 2018 till fem miljarder kronor, varav en
miljard avser spårbunden trafik. Vildsvinsolyckornas andel av kostnaden är
nu lika stora som älgolyckornas. De samhällsekonomiska kostnaderna för
olyckorna med vildsvin är alltså betydande.
Vildsvin kan även orsaka skador genom att sprida sjukdomar och parasiter
till tamsvin. Klassisk svinpest förekommer i stora delar av världen och
drabbar både tamgrisar och vildsvin. På senare år har utbrott skett inom EU
vid enstaka tillfällen. Även afrikansk svinpest (ASF) kan drabba såväl
tamgrisar som vildsvin. Sjukdomen har på senare tid spridit sig i östra
Europa och flera länder inom EU har drabbats. Europeiska myndigheten för
livsmedelssäkerhet (Efsa) rekommenderar bland annat utfodringsförbud för
att minska eller kontrollera vildsvinspopulationen och därmed minska risken
för spridning av afrikansk svinpest. Även kommissionens publicerade
strategi mot ASF innehåller rekommendationer om förbud mot utfodring.
2.3 Utfordring av vilt bidrar till stora viltstammar
Utfodring av vilt kan i princip ha tre olika syften. Avsikten kan antingen vara
att avleda viltet, att jaga viltet eller att stödja viltet. Avledande utfodring går
ut på att försöka locka bort vilt från exempelvis åkrar med växande gröda
eller skogsplanteringar som behöver skyddas från viltangrepp. Vid jakt kan
foder användas som lockbete för att locka till sig viltet. Dessa lockbeten
8 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
kallas åtlar och anses vara särskilt viktiga för att kunna bedriva en effektiv
jakt på vildsvin. Stödjande utfodring innebär att foder tillförs i naturen för
att gynna viltet. Traditionellt har detta främst gjorts under vintern när den
naturliga födan är begränsad.
Det förekommer att jakträttshavare utfodrar vilt med stora mängder foder
för att förbättra jaktmöjligheterna. Under senare år har utfodring, främst av
klövvilt, blivit vanligare. Till skillnad från tidigare, då stödjande utfodring
endast skedde utanför den så kallade vegetationsperioden, sker utfodring
numera året runt, dvs. även när det finns naturlig föda att tillgå. Av
Jaktlagsutredningens betänkande Vildsvin och viltskador – om utfodring,
kameraövervakning och arrendatorers jakträtt (SOU 2014:54) framgår att
andelen jägare som utfodrar vilt ökade mellan 2009 och 2013 från 41 till 55
procent. Kostnaderna för utfodring beräknades till 340 miljoner kronor för
2013 (samma SOU s. 114 f.). Enligt en studie från 2018 hade andelen jägare
som bedrev utfodring på sina jaktmarker minskat till 47 procent jaktåret
2016/2017. Även den genomsnittliga kostnaden för utfodring hade då
minskat jämfört med 2013, se Micaela Johansson, Supplementary feeding of
game; an attitude survey of hunters, forest owners and farmers.
Utfodringen kan medföra problem även om födan i sig inte är skadlig.
Utfodring leder till att vilt koncentreras till vissa platser. Om utfodringen
sker med för mycket foder eller på olämpliga platser kan närliggande
jordbruk drabbas av skador. Under vissa omständigheter kan utfodring
medföra växande stammar av vilt. Beroende på naturliga och slumpmässiga
variationer i miljö och klimat kan dock utfodring ha mindre betydelse för
tillväxten. Vädret kan vid kritiska tidpunkter ha stor negativ inverkan på
viltets överlevnad oavsett om utfodring sker eller inte. Variationer i naturligt
förekommande föda kan också påverka effekten av utfodring. Under så
kallade ollonår har t.ex. vildsvin tillgång till så mycket naturlig föda att den
stödjande effekten av utfodring kan antas minska betydligt. Mycket tyder
även på att utfodringens stödjande effekt ökar ju nordligare i landet området
i fråga ligger och att särskilt arter med sydligare ursprung kan gynnas av
utfodring genom ökad vinteröverlevnad och ökad sannolikhet för lyckad
reproduktion.
Huruvida utfodring har större betydelse för förekomsten av stora
viltstammar än sådana faktorer som god tillgång till naturligt foder och
förekomsten av rovdjur är omtvistat. Det anses dock svårt att reglera
9 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
viltstammar med utfodring när det finns gott om naturlig föda.
Jaktlagsutredningen, som bl.a. hade uppdragit åt Sveriges
lantbruksuniversitet att undersöka utfodringens omfattning och effekter på
vilt, bedömde att en kombination av god förekomst av naturlig föda under
vissa år och utfodring under perioder med lägre produktion kan vara
bidragande faktorer när det gäller de snabbt växande populationerna av
främst vildsvin, men även hjort (SOU 2014:54 s. 197).
Minskad tillgång till föda drabbar i första hand unga djurs överlevnads- och
reproduktionsförmåga. Även äldre djurs reproduktionsförmåga kan minska.
För att äldre individer ska dö av svält krävs dock normalt ganska extrema
födoförhållanden, dessutom ofta i samverkan med en ogynnsam
vädersituation. På motsvarande sätt leder en god tillgång till föda eller till
föda av hög kvalitet till ökade möjligheter till överlevnad och snabbare
tillväxt för unga djur samt en tidigare reproduktionsstart och, för vissa arter,
en något ökad livslängd. Effekten är mer påtaglig för arter med mindre
kroppsstorlek och kortare livslängd. Begränsningar av utfodringen leder i sig
inte till svält utan till en början till minskad reproduktion och därefter till
minskad överlevnad för årsungar. Det finns därför ett intervall inom vilket
begränsningar i utfodringen kan ha en reglerande effekt på populationer utan
att det medför avsevärt lidande för viltet.
2.4 Gällande regler om jakt och utfodring
Med vilt avses enligt 2 § jaktlagen (1987:259) vilda däggdjur och fåglar. Djur
som tillhör viltfaunan men som hålls i hägn betraktas också som vilt (prop.
1986/87:58 s. 67). Enligt 4 § första stycket jaktlagen ska viltet vårdas i syfte
att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och de fågelarter som
tillfälligt förekommer naturligt i landet samt att främja en med hänsyn till
allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna. I
viltvården ingår enligt andra stycket samma paragraf att genom särskilda
åtgärder sörja för att viltet får skydd och stöd och att anpassa jakten efter
tillgången på vilt. För att åtgärderna utförs och anpassningen sker svarar
markägaren och jakträttshavaren.
Bestämmelsen i 4 § första stycket jaktlagen utgör en påminnelse om målen
för viltvården. Avsikten med bestämmelsen är att den ska tjäna till ledning
för tolkningen av lagens övriga bestämmelser (prop. 1986/87:58 s. 67). När
det gäller målen för viltvården anges i förarbetena följande. Målen för
viltvården bör vara att bevara de arter som tillhör landets viltbestånd och
10 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
främja en lämplig utveckling av viltstammarna med hänsyn tagen till
allmänna och enskilda intressen. För att nå dessa mål krävs insatser av skilda
slag. Bevarandet av de inhemska arterna kräver i vissa fall särskilda
hänsynstaganden vid utnyttjandet av mark och vatten. Vissa arter har
drabbats så hårt av miljöstörningar att särskilda räddningsåtgärder är
nödvändiga. Vidare måste den illegala verksamhet som riktar sig mot hotade
eller sårbara arter bekämpas på ett effektivt sätt. Åtgärder krävs också för att
förhindra att främmande viltarter etablerar sig i landet till men för de
inhemska arterna. Vad beträffar utvecklingen av viltstammarna måste en
balans eftersträvas i fråga om stammarnas storlek. Av grundläggande
betydelse för arternas bevarande är att bestånden av varje art omfattar ett så
stort individantal att en genetisk variation inom arten är säkerställd. När
arterna förekommer i tillräckligt starka stammar måste det bli fråga om en
intresseavvägning. Jägare och en naturintresserad allmänhet kan å ena sidan
förutsättas vilja ha talrika bestånd av åtminstone vissa arter. Hänsyn måste
emellertid å andra sidan tas till riskerna för skador i jordbruket och
skogsbruket och i trafiken (samma prop. s. 21).
I 4 § andra stycket jaktlagen anges att viltvården omfattar dels anpassning av
jakten till tillgången på vilt, dels särskilda åtgärder till skydd och stöd för
viltet. Med det senare avses enligt förarbetena utfodring av vilt samt
utplantering av vilt och olika slag av anläggningsarbeten för att förbättra
förhållandena för viltet, exempelvis iordningställande av viltvatten och
viltåkrar. Det betonas att markägarnas och jakträttshavarnas skyldighet att
anpassa jakten och vidta olika åtgärder ska ha samma inriktning som all
annan viltvård. Vidare sägs att det av paragrafens första stycke följer att
starka och livskraftiga viltbestånd ska eftersträvas men också att alltför stora
viltstammar som orsakar skada i bl.a. jordbruket och skogsbruket inte är
önskvärda. Några tvångsmedel för att förmå markägarna och
jakträttshavarna att uppfylla sina skyldigheter föreslås inte. I förarbetena
pekas dock på möjligheten för en myndighet att besluta om tvångsjakt enligt
7 § jaktlagen (samma prop. s. 68). Sådana beslut fattas av Naturvårdsverket
eller länsstyrelsen. Detta framgår av 24 § jaktförordningen.
I 34 § jaktlagen anges att det inte är tillåtet att utan lov locka vilt från någon
annans jaktområde genom utfodring eller på något annat sätt. Utöver denna
bestämmelse och bestämmelsen om viltvård i 4 § innehåller jaktlagen inga
bestämmelser om utfodring, vare sig med avseende på hur utfodring får ske
eller på egenskaperna hos det foder som används vid utfodring.
11 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
I 15 § fjärde stycket jaktförordningen bemyndigas Naturvårdsverket att
meddela föreskrifter om åtling för jakt efter vildsvin vid för ändamålet
anordnade åtelplatser för vildsvin (åteljakt). Bestämmelsen grundas på
bemyndigandet i 30 § jaktlagen som ger regeringen rätt att meddela
föreskrifter om vapen och andra jaktmedel. Åtling anses således som ett
jaktmedel.
I djurskyddslagen (2018:1192) finns bestämmelser om att djur som omfattas
av lagen ska ges tillräckligt med foder och vatten som är av god kvalitet (se
2 kap. 4 §). Vidare ska foder, vatten och utfodringsrutiner anpassas efter
djurets behov. Ytterligare föreskrifter om krav på utfodring av djur ur ett
djurskyddsperspektiv får meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer. Vilt kan omfattas av djurskyddslagen under
förutsättning att det kan anses hållet av människan, se 1 §. Denna
förutsättning kan vara uppfylld i fråga om hägnat vilt, men inte när det gäller
vilt som inte hålls i hägn. Någon möjlighet att meddela föreskrifter om
utfodring av vilt som inte hålls i hägn finns alltså inte enligt djurskyddslagen.
När det gäller vad djur får utfodras med finns det ett omfattande regelverk
såväl i svensk lagstiftning som i EU-rätten. Utfodring av djur regleras i lagen
(2006:805) om foder och animaliska biprodukter (foderlagen) och
förordningen (2006:814) om foder och animaliska biprodukter
(foderförordningen). Lagen kompletterar EU-lagstiftningen på området i
enlighet med vad som anges i tillkännagivanden, senast tillkännagivandet
(2019:717) av de EU-bestämmelser som lagen (2006:805) om foder och
animaliska biprodukter kompletterar. I foderlagen görs ingen begränsning av
vilka djur fodret är avsett för. Lagen gäller således även för foder som
används vid utfodring av icke hägnat vilt (prop. 2005/06:128 s. 237).
Kontrollen över att lagstiftningen om foder och animaliska biprodukter följs
utövas i huvudsak av Statens jordbruksverk, länsstyrelserna och
kommunerna.
Sammanfattningsvis innehåller jaktlagstiftningen inte några närmare
bestämmelser om utfodring av vilt. Det finns heller inte något bemyndigande
för regeringen att meddela föreskrifter om utfodring eller att bemyndiga en
myndighet att meddela sådana föreskrifter. När det gäller fodrets
beskaffenhet finns bestämmelser i lagstiftningen om foder och animaliska
biprodukter och för hägnat vilt kan bestämmelser om utfodring meddelas
12 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
med stöd av djurskyddslagstiftningen. I övrigt är frågan om utfodring av vilt
oreglerad.
2.5 Riksdagens tillkännagivande
Ett förslag till reglering av utfodring av vilt lades fram för riksdagen i
propositionen Vildsvin och viltskador (prop. 2015/16:199). Riksdagen
beslutade den 16 oktober 2016 att avslå förslaget. Samtidigt tillkännagav
riksdagen att regeringen borde återkomma med nya lagförslag i frågan (bet.
2016/17:MJU4, rskr. 2016/17:26).
Det förslag som hade lagts fram i propositionen innebar att regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer skulle få meddela föreskrifter om
förbud mot eller villkor för utfodring av vilt som inte hålls i hägn. Vidare
skulle den myndighet som regeringen bestämmer ges rätt att i enskilda fall
besluta om undantag från förbud mot utfodring av vilt. Enligt propositionen
skulle det föreslagna bemyndigandet kunna användas för att i förordning
eller myndighetsföreskrifter meddela föreskrifter om ett allmänt förbud mot
utfodring av vilt som inte hålls i hägn under vegetationsperioden. I en sådan
författning skulle vissa former av utfodring kunna vara generellt undantagna.
Härutöver skulle det vara möjligt för länsstyrelserna att i enskilda fall besluta
om ytterligare undantag från förbudet.
Enligt riksdagen var förslaget i propositionen för långtgående. Riksdagen
ansåg att en reglering inte borde formuleras som ett generellt förbud mot
utfodring av vilt med möjlighet till undantag. I stället borde det finnas
möjlighet att i enskilda fall meddela förbud när andra lösningar inte är
möjliga eller när det går att påvisa en påtaglig skada. Ett förbud borde kunna
begränsas till att endast omfatta ett visst område. Det borde också kunna
vara tidsbegränsat. Vidare ansåg riksdagen att det framför allt är felaktig och
överdriven utfodring av klövvilt som bör regleras, se miljö- och
jordbruksutskottets betänkande Vildsvin och viltskador (bet. 2016/17:MJU4
s. 10).
13 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
3. Det ska bli möjligt att förbjuda eller villkora utfodring av vilt
Förslag: Den myndighet som regeringen bestämmer ska i det enskilda
fallet få besluta om förbud mot eller villkor för utfodring av vilt som inte
hålls i hägn för att förebygga eller minska risken för trafikolyckor med vilt
eller risken för att viltet orsakar allvarliga skador på egendom. Beslut om
utfodring ska avse ett visst begränsat område och gälla för en begränsad
tid. Regeringen ska få meddela föreskrifter om vad förbud mot eller
villkor för utfodring får omfatta.
Länsstyrelsen ska utöva tillsyn över att beslut om utfodring följs och ha
befogenhet att besluta de förelägganden som behövs för tillsynen och för
att beslut om utfodring ska följas. Föreläggandena ska få förenas med
vite.
Det ska vara möjligt att överklaga länsstyrelsens beslut om förelägganden
till allmän förvaltningsdomstol. Det ska även vara möjligt att överklaga
beslut om förbud mot och villkor för utfodring.
3.1 Skälen för förslaget
3.1.1 Det bör vara möjligt att förbjuda eller villkora utfodring av vilt
Som beskrivs tidigare i promemorian orsakar viltet årligen omfattande
skador på jordbruket och skogsbruket. Vilt är också i stor omfattning
inblandat i trafikolyckor. En omfattande utfodring av vilt försvårar
regleringen av viltstammarna. Utfodring bidrar till högre överlevnad,
tidigarelagd reproduktionsålder och hög reproduktionsförmåga och därmed
till växande viltpopulationer. Kostnaderna för jord- och skogsbruket liksom
de samhällsekonomiska kostnaderna till följd av trafikolyckor är stora. En
frivillig samverkan inom viltförvaltningen är sannolikt det bästa sättet att
komma till rätta med den beskrivna problematiken. Av olika skäl är en sådan
samverkan inte alltid möjlig. Det finns därför anledning att göra det möjligt
att besluta om förbud mot och villkor för utfodring av vilt. I nedanstående
avsnitt behandlas frågan om hur en sådan reglering bör utformas.
3.1.2 Möjligheten att meddela förbud och villkor bör inte begränsas till
utfodring av klövvilt eller stödjande utfodring
Det är främst klövvilt som orsakar trafikolyckor och skador på egendom,
varför det bör övervägas om möjligheten att meddela förbud mot eller
villkor för utfodring av vilt bör begränsas till att enbart gälla utfodring av just
14 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
klövvilt. Det bör också övervägas om denna möjlighet endast bör avse
utfodring i stödjande syfte, eftersom det främst är sådan utfodring som kan
antas bidra till de ökande viltstammarna. En förutsättning för att det ska vara
lämpligt att begränsa möjligheten att meddela förbud mot eller villkor för
utfodring på något av dessa sätt är att det går att på objektiva grunder skilja
dels på utfodring av olika slags vilt, dels på utfodring i olika syften. Detta är
nödvändigt för att ett förbud mot utfodring av klövvilt eller ett förbud mot
utfodring i stödjande syfte ska kunna bli föremål för en effektiv tillsyn. Om
efterlevnaden av regelverket inte kan kontrolleras på ett effektivt sätt är
risken uppenbar för att regleringen kringgås och inte får avsedd effekt.
Naturvårdsverket har i en promemoria som getts in till
Näringsdepartementet beskrivit möjligheterna att på objektiva grunder skilja
på utfodring av olika slags vilt, särskilt klövvilt och annat vilt (NV-06958-19).
Av promemorian framgår att verket gör bedömningen att möjliga
begränsningar i utfodring främst ligger inom parametrarna tidsperiod och
tillförd mängd foder. Enligt verket skulle möjligheterna att kontrollera
efterlevnaden av ett förbud mot utfodring som gäller under viss tid vara
relativt goda eftersom allt nytt foder som upptäcks under tider då förbudet
gäller skulle utgöra otillåten utfodring. Även begränsningar när det gäller
tillförd mängd foder skulle indirekt kunna kontrolleras under förutsättning
att regleringen bygger på att utfodring får ske med foderautomater med viss
angiven storlek på lagerbehållaren.
En reglering utifrån art eller syfte bedömer Naturvårdsverket som svårare att
kontrollera. Klövvilt utfodras generellt sett med foder av vegetabiliskt
ursprung. Sådant foder utnyttjas av många olika arter. Som exempel på fall
där kontrollsvårigheter skulle uppstå pekar Naturvårdsverket på att foder
som sprids på åkrar med syfte att avleda tranor och gäss även kan ätas av
klövvilt och att majs som tillförts på en särskild åtelplats för björn samtidigt
kan locka till sig vildsvin. När det gäller syftet med utfodring konstaterar
verket att gränsen mellan utfodring i avledande syfte och utfodring i
stödjande syfte är flytande och avgörs av mängden foder.
Den slutsats som måste dras av detta är att det generellt sett inte är möjligt
att på objektiva grunder skilja på utfodring av klövvilt och utfodring av annat
vilt. Som Naturvårdsverket har framhållit utfodras klövvilt inte med någon
särskild typ av foder. Även om klövvilt ofta utfodras i olika skogsmiljöer
finns det heller ingenting som hindrar viltet från att uppsöka foderplatser
15 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
som placerats i andra delar av landskapet. Det är därmed i allmänhet inte
möjligt att utifrån objektivt konstaterbara fakta avgöra om utfodring sker till
förmån för klövvilt eller annat vilt. Detta innebär att ett förbud mot
utfodring av just klövvilt inte skulle vara möjligt att kontrollera på ett
effektivt sätt, vilket i sin tur medför att ett sådant förbud skulle vara lätt att
kringgå. En reglering som gör det möjligt att besluta om förbud mot eller
villkor för utfodring av vilt bör därför inte begränsas till att enbart avse
utfodring av klövvilt, utan avse allt vilt som inte hålls i hägn.
Det är heller inte möjligt att dra några skarpa gränser mellan avledande
utfodring och stödjande utfodring. Som Naturvårdsverket har påpekat är
gränserna flytande. Utfodring som sker i avledande syfte kan, för att få
önskad effekt, kräva att det tillförs så stora mängder foder att utfodringen i
praktiken också blir stödjande. Även om det skulle vara teoretiskt möjligt att
utforma ett regelverk som begränsar fodermängderna genom att ange
maximal storlek för lagerbehållare i foderautomater och maximalt antal
foderautomater för ett visst område skulle det medföra betydande
svårigheter att för varje område där utfodringsbegränsningar aktualiseras
försöka ta fram en reglering som varken medför att utfodring ändå tillåts ske
i så stor mängd att viltstammarna fortsatt gynnas eller att de tillåtna
fodermängderna blir så små att utfodringen inte fungerar avledande. Det
finns heller inte något annat sätt att på objektiva grunder skilja på utfodring i
avledande respektive stödjande syfte. Bedömningen är därför att det är
olämpligt att begränsa regleringen om utfodring av vilt till att enbart avse
utfodring i stödjande syfte.
3.1.3 Begränsningar i möjligheten att utfodra vilt bör gälla för ett visst
begränsat område och för en begränsad tid
Det är angeläget att förbud mot och villkor för utfodring av vilt inte
meddelas i större utsträckning än nödvändigt. Möjligheten att besluta om
förbud och villkor bör därför bara få utnyttjas i syfte att förebygga eller
minska risken för trafikolyckor med vilt eller allvarliga viltskador på grödor,
skog och annan egendom. Förbuden och villkoren bör vidare bara gälla för
de områden och under de tider då de behövs. Förbud mot eller villkor för
utfodring av vilt bör därför alltid avse ett visst område och gälla en
begränsad tid. Området kan t.ex. vara beläget längs en väg där det finns risk
för viltolyckor eller på en plats där det finns risk för stora skador på
exempelvis grödor. Det kan gälla för en kortare eller längre tid. Det kan
exempelvis handla om att förbjuda utfodring under vegetationsperioden i ett
16 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
område där antalet vildsvin ökar i snabb takt, eller att under en period
förbjuda utfodring längs en olycksdrabbad vägsträcka i syfte att få till stånd
en förändrad syn på utfodring hos ägarna till omkringliggande fastigheter.
Det bör inte krävas att skador redan har uppkommit för att utfodring ska få
förbjudas, utan det bör vara tillräckligt att det finns en risk för olyckor eller
för allvarliga skador på egendom. Frågan om det finns sådana risker får
bedömas med hänsyn till observationer, t.ex. av att en grupp vildsvin börjar
röra sig mot ett område där de kan orsaka olyckor eller skador eller av att ett
visst bestånd av djur ökar i antal.
Det finns ingen rätt för allmänheten att bedriva utfodring på annans mark.
Besluten om förbud mot och villkor för utfodring kommer således att riktas
mot markägare och andra jakträttshavare. Det är dessa personer som, enligt
4 § jaktlagen, ansvarar för viltvården, av vilken utfodring är en del.
I många fall kan det bli aktuellt att rikta ett beslut om förbud eller villkor
mot en enda person. Ett exempel på en sådan situation är när en markägare
utfodrar vilt i syfte att hålla en stor viltstam på sin egendom och viltet
orsakar, eller riskerar att orsaka, skador på kringliggande lantbruk. Ett annat
exempel är när en markägare utfodrar vilt i nära anslutning till en väg och
därmed skapar risker för trafiksäkerheten. Det kan även bli aktuellt att fatta
beslut som riktar sig till flera personer. En sådan situation kan t.ex.
uppkomma i trakter med ett blandat skogs- och jordbrukslandskap där det å
ena sidan finns markägare som har ett intresse av att viltstammen håller sig
stor och å andra sidan lantbrukare och andra vars egendom riskerar att
skadas av viltet, och där en frivillig samverkan kring förvaltningen av vilt inte
varit möjlig att få till stånd. Ett annat exempel på en sådan situation är när
det finns behov av att förbjuda utfodring längs en olycksdrabbad vägsträcka.
I ett vilttätt område skulle det kunna handla om förbud som gäller i någon
eller några mil och som omfattar all mark inom ett par hundra meter från
vägen. Även om besluten i dessa fall kommer att riktas mot ett flertal
personer är bedömningen att de områden där det kan bli aktuellt att fatta
beslut om förbud mot eller villkor för utfodring inte kommer att vara så
stora att besluten kan anses ha en sådan generell karaktär att de ska betraktas
som normbeslut (jfr prop. 1975/76:112 s. 62 ff. och Håkan Strömberg,
Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 1999, s. 42 f.). Beslut
om förbud mot och villkor för utfodring av vilt bör således fattas i form av
förvaltningsbeslut. Det bör därför införas en bestämmelse i jaktlagen enligt
17 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
vilken den myndighet som regeringen bestämmer i det enskilda fallet får
besluta om förbud mot eller villkor för utfodring av vilt.
Eftersom det är de lokala förhållandena som avgör om det finns anledning
att förbjuda eller ställa upp villkor för utfodring i ett visst område är det
lämpligt att sådana beslut meddelas av länsstyrelserna. En bestämmelse om
att länsstyrelserna ska ha denna befogenhet bör därför införas i
jaktförordningen. Länsstyrelserna bör kunna agera på eget initiativ eller
sedan allmänheten eller någon annan myndighet uppmärksammat
länsstyrelsen på risker. När det gäller risken för trafikolyckor kan t.ex.
Polismyndigheten, Trafikverket, Nationella Viltolycksrådet eller regionala
viltolycksråd uppmärksamma länsstyrelsen på behovet av att ingripa med
beslut om förbud mot eller villkor för utfodring.
3.1.4 Vissa former av utfodring bör inte kunna förbjudas
Det finns viss utfodring som av olika skäl inte bör kunna förbjudas. Den
närmare regleringen om detta bör finnas på lägre nivå än lag. Det bör därför
föras in ett bemyndigande i jaktlagen som gör det möjligt för regeringen att
meddela föreskrifter om vad ett förbud mot eller villkor för utfodring av vilt
får omfatta.
Ett exempel på utfodring som inte bör kunna förbjudas är åtling, dvs. när
foder placeras på en så kallad åtelplats för att locka vilt i syfte att jaga. Detta
jaktmedel anses vara särskilt viktigt för att kunna bedriva en effektiv jakt på
vildsvin. Ett annat exempel är viltåkrar. Skälet för att viltåkrar inte bör
omfattas av förbud är att det i princip är omöjligt att avgöra om exempelvis
gröda har såtts i syfte att skördas eller för att gynna vilt. Det skulle därmed
inte vara möjligt att kontrollera efterlevnaden av ett förbud mot utfodring
som omfattar viltåkrar. Inte heller utsättande av saltstenar bör omfattas av
förbud mot utfodring, eftersom det underlättar jakt. Det är därför lämpligt
att regeringen i jaktförordningen avgränsar länsstyrelsernas rätt att fatta
beslut om förbud mot och villkor för utfodring så att dessa former av
utfodring inte omfattas av beslutsrätten.
3.1.5 Bemyndigandet att meddela föreskrifter om åteljakt bör utvidgas
När det gäller undantaget för foder som placeras på en åtelplats för att locka
vilt för att jaga finns en viss risk för att det uppstår kontrollsvårigheter. De
fodermängder som behövs för att bedriva åteljakt är betydligt mindre än vad
som krävs för att utfodring ska fungera avledande eller stödjande. Gränsen
18 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
är dock flytande, precis som när det gäller gränsen mellan utfodring i
avledande respektive stödjande syfte. Det finns därför en viss risk för att
förbud mot utfodring kan kringgås genom att den som lägger ut foder
hävdar att syftet är att bedriva åteljakt trots att fodret i själva verket har
placerats ut för att stödja eller avleda vilt. Det är därför lämpligt att det i
myndighetsföreskrifter regleras under vilka förutsättningar åtling är tillåten.
Samma regler för åtling bör gälla i hela landet. Föreskrifter om åteljakt bör
därför meddelas av Naturvårdsverket. När det gäller jakt efter vildsvin finns
redan ett bemyndigande för Naturvårdsverket att meddela föreskrifter om
åteljakt i 15 § tredje stycket jaktförordningen. Detta bemyndigande bör nu,
med stöd av 30 § jaktlagen, utvidgas till att gälla åteljakt efter samtliga
viltarter.
3.1.6 Möjligheter att begränsa förbud och villkor till att inte omfatta vissa
typer av utfodring
Genom de avgränsningar som länsstyrelserna gör när de beslutar om förbud
mot utfodring kommer länsstyrelserna att kunna undanta vissa former av
utfodring från de förbud som meddelas. Ett beslut om förbud måste alltså
inte avse alla former av utfodring i ett visst område. Det är dock viktigt att
de förbud som beslutas är utformade på ett sådant sätt att de kan bli föremål
för kontroll och att de undantag som görs inte heller i övrigt motverkar
syftet med förbudet. Ett exempel på utfodring som bör kunna undantas från
ett utfodringsförbud är när utfodring av ett djurslag som inte kan befaras
orsaka olyckor eller skador sker med hjälp av en anordning som genom sin
utformning tydligt hindrar att annat vilt kommer åt fodret. Det kan t.ex.
handla om att placera en fodertunna innanför ett nät av armeringsjärn vars
maskor släpper igenom änder, men förhindrar klövvilt från att ta sig in. Det
kan också handla om att bygga fodertunnor på ett sådant sätt att änder, men
inte klövvilt, kan komma åt innehållet och att placera tunnorna innanför
skyddande elstängsel. Om ett förbud redan har meddelats och en markägare
önskar bedriva exempelvis sådan utfodring av fåglar som nämnts ovan kan
markägaren vända sig till länsstyrelsen och begära en ändring av beslutet.
Länsstyrelsen får då pröva om beslutet kan ändras med stöd av 37 §
förvaltningslagen (2017:900), så att det inte längre omfattar den typ av
utfodring som markägaren vill bedriva.
3.1.7 Bestämmelser om tillsyn och överklagande
Det bör vara länsstyrelsernas uppgift att utöva tillsyn över att gällande
förbud mot och villkor för utfodring följs. Länsstyrelserna bör kunna besluta
19 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
de förelägganden som behövs för tillsynen. Det bör även finnas möjlighet
för länsstyrelserna att besluta de förelägganden som behövs för att beslut om
utfodring ska följas. Det kan t.ex. handla om förelägganden om att forsla
bort foder som har lagts ut i strid med ett gällande förbud. Länsstyrelsernas
förelägganden bör kunna förenas med vite.
Länsstyrelsernas förelägganden kommer att påverka enskilda på ett sådant
sätt att det bör vara möjligt att överklaga besluten till domstol. En
bestämmelse om rätt att överklaga sådana beslut till allmän
förvaltningsdomstol bör därför föras in i jaktlagen. Det bör även vara möjligt
att överklaga länsstyrelsernas beslut om förbud mot och villkor för
utfodring.
3.1.8 Förslagets förenlighet med egendomsskyddet i regeringsformen och
Europakonventionen
Vid remitteringen av Jaktlagsutredningens betänkande ifrågasattes om
bestämmelser om förbud mot utfodring av vilt var förenliga med
bestämmelsen om skydd för egendom i 2 kap. 15 § regeringsformen (se
regeringens proposition Vildsvin och viltskador, prop. 2015/16:199 s. 13).
Av bestämmelsen framgår att vars och ens egendom är tryggad genom att
ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild
genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det
allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs
för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Bestämmelsen ger alltså ett
skydd mot inskränkningar avseende användningen av mark och byggnader.
Av förarbetena till bestämmelsen framgår att det som avses är allehanda
inskränkningar i form av byggnadsförbud, användningsförbud, åtgärder
enligt skogsvårdslagen, strandskyddsförordnande, beslut om naturreservat
och andra beslut enligt den då gällande naturvårdslagen m.m. Det är således
inskränkningar genom byggnadsreglerande och markreglerande
bestämmelser som omfattas av grundlagsskyddet (se regeringens proposition
Inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor,
prop. 1993/94:117 s. 49). I propositionen Vildsvin och viltskador
konstaterade regeringen att bestämmelser om förbud mot utfodring inte tar
sikte på användningen av egendom som enligt jordabalkens definition kan
anses utgöra mark eller byggnad, utan på foder. Regeringen kom därför fram
till att sådana bestämmelser faller utanför tillämpningsområdet för 2 kap.
15 § regeringsformen, även om effekten av dem innebär en inskränkning i
användningen av mark eller byggnad (se prop. 2015/16:199 s. 18).
20 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Även i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna (Europakonventionen) finns bestämmelser om skydd för
egendom. Av lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
framgår att konventionen, inklusive de tillägg som gjorts genom det första
tilläggsprotokollet, gäller som svensk lag. Av 2 kap. 19 § regeringsformen
framgår vidare att lag eller föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges
åtaganden på grund av konventionen.
I första stycket i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen
anges att varje fysisk eller juridisk person ska ha rätt till respekt för sin
egendom samt att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas
intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens
allmänna grundsatser. Av andra stycket framgår att dessa bestämmelser inte
inskränker en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner
nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det
allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra
pålagor eller av böter och viten. Den möjlighet att förbjuda eller villkora
utfodring av vilt som föreslås i denna promemoria bedöms vara nödvändig
för att minska de risker för trafikolyckor och allvarliga skador på egendom
som de växande viltstammarna för med sig. Regleringen uppbärs därmed av
ett viktigt allmänt intresse. Den får även anses proportionerlig i och med att
förbud och villkor endast ska få beslutas i de fall då risker för trafikolyckor
och egendomsskador har identifierats och endast för ett begränsat område
och för en begränsad tid. Den föreslagna regleringen bedöms därför vara
förenlig såväl med Europakonventionen som med regeringsformen.
3.1.9 Förslagets förhållande till riksdagens tillkännagivande
Den föreslagna regleringen innebär sammanfattningsvis att det blir möjligt
att i det enskilda fallet besluta om förbud mot och villkor för utfodring av
vilt som inte hålls i hägn i syfte att förebygga eller minska risken för
trafikolyckor med vilt eller risken för att viltet orsakar allvarliga skador på
egendom. Beslut om förbud och villkor ska avse ett visst begränsat område
och vara tidsbegränsade. Det är alltså inte fråga om något generellt förbud
mot utfodring av vilt, utan om en reglering som gör det möjligt att ingripa i
de områden och för den tid då detta är särskilt påkallat, dvs. med beaktande
av hur situationen ser ut i varje fall där en begränsning av möjligheten till
21 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
utfodring aktualiseras. Förslaget bedöms därför ligga i linje med de krav på
nya lagförslag som riksdagen gett tillkänna.
3.1.10 Utvärdering
Utgångspunkten för de förslag som beskrivits ovan är att minskad utfodring
bedöms vara ett av flera verktyg för att begränsa de skador som orsakas av
vilt. Det är dock svårt att med säkerhet säga hur effektivt detta verktyg är
och hur det kan användas på bästa sätt. En utvärdering bör därför göras när
de föreslagna lag- och förordningsändringarna har varit i kraft under några
års tid.
3.2 Ikraftträdande
Förslag: De föreslagna lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2021.
3.2.1 Skälen för förslaget
De föreslagna lagändringarna är angelägna eftersom behovet av att minska
framför allt de skador och olyckor som orsakas av vildsvin är stort. De bör
därför träda i kraft så snart som möjligt. Ett lämpligt datum med hänsyn till
det fortsatta beredningsarbetet bedöms vara den 1 juli 2021.
22 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
4. Konsekvenser
4.1 Konsekvenser för det allmänna
Förslaget innebär nya uppgifter för länsstyrelserna i form av arbete med att
meddela beslut om utfodringsförbud, handläggning av ärenden där enskilda
begär ändringar av sådana beslut och tillsyn över att meddelade förbud följs.
Det är svårt att förutse omfattningen av detta arbete, men troligen kommer
det att krävas mest arbete under de första åren när systemet ska införas.
Olika länsstyrelser kommer att påverkas i olika hög grad eftersom
viltstammarnas utbredning och problemen med viltskador och viltolyckor –
och därmed också behovet av att ingripa mot utfodringen – varierar över
landet. Det finns anledning att tro att behovet av tillsyn över meddelade
förbud inte kommer att vara alltför omfattande. På sikt bör också
möjligheten att meddela utfodringsförbud leda till en minskning när det
gäller mängden viltskador och därmed till att länsstyrelserna besparas annat
arbete som problem med vildsvin medför, såsom stora mängder
telefonsamtal från drabbade personer. Regeringen gör därför bedömningen
att länsstyrelsernas kostnader för merarbete i samband med förslaget kan
uppskattas till 3 miljoner kronor årligen under perioden 2021–2025. Detta
kan finansieras inom ramen för förstärkningen av vildsvinspaketet i
budgetpropositionen för 2021, som är en del av livsmedelsstrategin.
Regeringen bedömer vidare, mot bakgrund av vad som nämnts ovan, att
arbetet efter 2025 kan finansieras inom ram.
Förslaget innebär att det blir möjligt att överklaga beslut om förbud mot och
villkor för utfodring. Det blir även möjligt att överklaga beslut om
förelägganden som länsstyrelsen meddelar inom ramen för sin tillsyn. Det är
svårt att förutse antalet överklaganden till domstol. Bedömningen är dock att
det kommer att handla om ett fåtal fall årligen. De kostnader som förslaget
medför bedöms därför rymmas inom Sveriges Domstolars befintliga anslag.
För Naturvårdsverkets del innebär förslaget att det befintliga bemyndigandet
att meddela föreskrifter om åteljakt efter vildsvin vidgas till att omfatta
samtliga arter. De kostnader som är förenade med arbetet med att ta fram
föreskrifter om åteljakt bedöms verket kunna hantera inom nuvarande
ekonomiska ramar.
Möjligheten att förbjuda utfodring i syfte att förebygga eller minska risken
för bl.a. trafikolyckor med vilt förutses leda till en minskning av mängden
23 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
vilt och därmed av trafikolyckor där vilt är inblandat. Detta bör minska
kostnaderna för trafikolyckor. En utebliven förändring bedöms tvärtom
kunna bidra till en fortsatt ökning av vilt med fortsatt ökade kostnader för
viltolyckor.
4.2 Konsekvenser för enskilda
Möjligheten att förbjuda utfodring i syfte att förebygga eller minska risken
för bl.a. allvarliga skador av vilt förutsätts leda till en minskning av mängden
vilt och därmed av skador av vilt på jordbruksgrödor och skog. Detta bör
minska de ekonomiska förlusterna för jordbruk och skogsbruk på grund av
viltskador. En utebliven förändring bedöms tvärtom kunna bidra till en
fortsatt ökning av vilt med fortsatt ökade kostnader för viltskador.
För den som önskar utfodra vilt trots att det finns ett förbud mot utfodring
uppstår en ökad administrativ börda eftersom han eller hon måste göra en
begäran om att beslutet ändras så att den önskade utfodringen kan bedrivas
alternativt överklaga beslutet om förbud.
Den föreslagna möjligheten för Naturvårdsverket att meddela föreskrifter
om åteljakt innebär att det, när bemyndigandet utnyttjas, kommer att bli
tydligt för enskilda när det är tillåtet att lägga ut foder i syfte att bedriva jakt.
Tydliga föreskrifter om vad som gäller för åteljakt har länge efterfrågats av
bl.a. Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och bör leda till minskade oklarheter
för enskilda och minskade konflikter mellan enskilda om vad som gäller för
åteljakt.
4.3 Konsekvenser för miljön och djurhälsan
En begränsning av utfodring av vilt förutsätts leda till ökade möjligheter att
hålla viltstammarna på lämpliga nivåer utifrån de ekologiska
förutsättningarna. Det samlade betestrycket från hjortar och rådjur på främst
lövträd och örter gör att minskade stammar kan antas bidra till en bättre
uppfyllelse av miljömålen levande skogar och ett rikt växt- och djurliv. En
reglering av vildsvinsstammen minskar de negativa effekterna på jordbruket
och ökar därmed indirekt möjligheten att uppnå miljömålet ett rikt
odlingslandskap. Utökade möjligheter att hålla vildsvinsstammen på en
lämplig nivå kan även ha positiva effekter när det gäller riskerna för
spridning av afrikansk svinpest och andra sjukdomar.
24 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
5. Författningskommentar
4 a § jaktlagen
Bestämmelsen är ny. Enligt första stycket får den myndighet som regeringen
bestämmer i det enskilda fallet besluta om förbud mot eller villkor för
utfodring av vilt som inte hålls i hägn. Sådana beslut får fattas i syfte att
förebygga eller minska risken för trafikolyckor med vilt eller risken för att
viltet orsakar allvarliga skador på egendom. Det krävs inte att skador redan
har uppkommit för att beslut ska få meddelas, utan det är tillräckligt att det
finns en risk för att olyckor ska inträffa eller att egendom ska skadas
allvarligt. Frågan om det finns sådana risker får bedömas med hänsyn till
observationer, t.ex. av att en grupp vildsvin börjar röra sig mot ett område
där de kan orsaka olyckor eller skador eller av att ett visst bestånd av djur
ökar i antal.
Av andra stycket framgår att ett beslut ska avse ett visst begränsat område och
vara tidsbegränsat. Området kan t.ex. vara beläget längs en väg där det finns
risk för viltolyckor eller på en plats där det finns risker för stora skador på
grödor. Det kan också gälla för en kortare eller längre tid. Det kan t.ex.
handla om att förbjuda utfodring under vegetationsperioden i ett område där
det har observerats att ett visst bestånd av djur ökar i antal.
I tredje stycket finns ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter
om vad ett förbud mot eller villkor för utfodring får omfatta. Regeringen har
därmed möjlighet att i förordning begränsa möjligheten att besluta om
förbud mot och villkor för utfodring. Med stöd av bemyndigandet kan
regeringen exempelvis föreskriva att beslut om förbud mot eller villkor för
utfodring inte ska omfatta utfodring i form av saltstenar.
42 a § jaktlagen
Paragrafen är ny. Av första stycket framgår att länsstyrelserna utövar tillsynen
över att beslut om utfodring följs. Genom bestämmelserna i andra stycket får
länsstyrelserna möjlighet att beslutade förelägganden som behövs såväl för
tillsynen som för att beslut om utfodring ska följas. Det kan t.ex. handla om
förelägganden att forsla bort foder som har lagts ut i strid med ett gällande
beslut. Förelägganden får förenas med vite. Allmänna bestämmelser om vite
finns i lagen (1985:206) om viten.
25 (26)
opaginerad Kontrollera mot PDF
54 § jaktlagen
Paragrafen innehåller bestämmelser om möjligheten att överklaga beslut
enligt jaktlagen. Första stycket ändras redaktionellt på så sätt att överklagbara
beslut anges i en punktlista. I första punkten anges att det blir möjligt att
överklaga en myndighets beslut om förbud mot och villkor för utfodring.
Den redan befintliga möjligheten att överklaga beslut enligt 33 § tas upp i
andra punkten. I tredje punkten anges att det blir möjligt att överklaga de
förelägganden som länsstyrelsen beslutar om inom ramen för sin tillsyn.
Utöver detta görs redaktionella ändringar som innebär att bestämmelsen om
vilka beslut som inte får överklagas flyttas till andra stycket, medan
bestämmelsen om att det krävs prövningstillstånd vid överklagande till
kammarrätten flyttas till ett nytt tredje stycke.
26 (26)
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.