Sök i Ratio Lex

Om antagande af en författning angående bouppteckningars och arfskiftens upprättande i stad

1868-01-23 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1868:2, Om antagande af en författning angående bouppteckningars och arfskiftens upprättande i stad

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

1

M:o 3

Ant. till Riksd. Kansli den 23 Jan. 1868, kl. 2 e. in.

Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Riksdagen, om antagande

af en författning angående bouppteckningars och arfskiftens

upprättande i stad; Gifven Stockholms Slott den

10 December 1867.

Sedan Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 18 Februari år 1863

tillkännagifvit, det de för sin del ansett, att den enligt 9 Kap. 1 § och 12

Kap. 2 § Arfdabalken med dithörande författningar städernas magistrater tillagda

rättighet att, der ej annorlunda vore stadgadt, förrätta bouppteckningar och arfskiften

och derför uppbära arfvoden, borde upphöra och städernas innevånare i

detta hänseende tilläggas samma rätt, som tillkommer Rikets öfriga innevånare,

att nemligen sjelfva kalla godo män till dylika förrättningars verkställande, men

att hinder härför funnits mota deri, att förenämnda arfvoden utgjorde en väsendtlig

del af magistraternas aflöning, hvarför Rikets Ständer i underdånighet

anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärd till beredande af ersättning åt

vederbörande städers magistrater för den sportelinkomst de genom den föreslagna

förändringen kunde komma att förlora och sedermera framställa nådig Proposition

om den förändring i allmän lag, som för det afsedda ändamålet vore nödig,

— så hafva i anledning häraf upplysningar blifvit infordrade angående

beloppet af den inkomst städernas magistrater under sednaste åren genom ifrågavarande

sportler uppburit, äfvensom städernas innevånare blifvit hörde, huruvida

de villo åtaga sig att bereda magistratspersonerna ersättning för upphörande af

nämnde sportler; och har af de till följd häraf inkomna yttranden visat sig,

bland annat, dels att ifrågavarande afgifter, Indika i de flesta städer, såsom af

Bill. till Riksd. Prof. 1868. / Sami. 1 Afd. 2 Käft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

ålder varit vanligt, ingå bland magistratspersonernas löningsförmåner, dock på

åtskilliga ställen till någon del eller helt och hållet användas till andra ändamål,

dels ock att, under det innevånarns i större delen af rikets städer samtyckt att

utgifva ersättning för den minskning i inkomster, som genom den föreslagna

förändringen skulle uppstå, dervid dock på flera ställen särskilda vilkor blifvit

vid nämnda medgifvande fästade, så hafva i ett ej obetydligt antal städer innevånarne

vägrat att sådan ersättning utgifva.

Då sålunda hinder fortfarande lärer höra anses mota för den föreslagna

förändringens genomförande på en gång i alla rikets städer, men sådant genomförande

lämpligen bör kunna ske för hvarje särskild stad, allteftersom ersättning

beredes för de inkomster, hvilka hittills genom boupptecknings- och arfskiftesarfvoden

influtit, vill Kongl. Maj:t alltså, med öfverlemnande af Högsta Domstolens

i ämnet förda protokoll, jemlikt 87 § Regeringsformen, till Riksdagens antagande

framlägga följande förslag till

i

Förordning

angående bouppteckningars och arfskiftens upprättande i stad.

Stadgandet i 9 Kap. 1 § Arfdabalken, att vid uppteckning af egendom,

som finnes i bo, lydande under stadsdomstol, eller utgöres af fastighet i stad,

borgmästare och råd skola nämna två eller flera redlige män, som egendomen

uppteckna och värdera, må, efter Konungens förordnande, upphöra att gälla i

afseende å bouppteckning i den stad, hvarest avgifter för bouppteckningars och

arfskiftens förrättande icke vidare tagas i beräkning till bestridande af löner eller

andra allmänna utgifter; egande derefter sterbhusdelegare att till så val uppteckning

och värdering af egendomen, som ock till arfskifte kalla godo män,

på sätt som stadgadt är om bo, hvilket under stadsdomstol ej lyder.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse

välbevågen.

CARL.

Louis De Geer.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

3

Transsumt af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen uti Stais-Rddet d Stockholms

Slott Tisdagen den 29 Oktober 1867,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes Ärendena Herr Grefve Manderström,

Stats-Råden: Grefve von Plåten,

Friherre af Ugglas,

Lagerstråle,

Bredberg,

Thulstrup,

Carlson,

von Ehrenheim.

Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern anförde härefter i underdånighet

:

3:o.

Att, sedan Rikets Ständer i skrifvelse den 18 Februari 1863 an dragi t,

hurusom den enligt 9 Kap. 1 § och 12 Kap. 2 § Årfdabalken med dithörande

författningar städernas magistrater tillagda rättighet, att, der ej annorlunda vore

stadgadt, förrätta bouppteckningar och arfskiften och derför uppbära arfvoden,

vore till sjelfva sin grund obillig, ofta för sterbhusen tryckande, och dessutom

ej förenlig med den likställighet mellan städernas innevånare, som jemväl i

detta hänseende borde ega rum, samt att derföre nu liksom vid flera föregående

riksdagar fråga blifvit väckt att, med ändring af nämnda stadgande:!, meddela

städernas samtliga innevånare enahanda rätt, som enligt allmän lag och särskilda

författningar egde rum för så väl vissa af dem, som för alla öfriga Rikets innebyggare,

hvilka ej lyda under stadsdomstol, att nemligen sjelfva kalla gode

män att förrätta bouppteckningar och arfskiften, men att hinder för sådan förändring

alltjemt funnits mota deri, att förenämnda arfvoden utgjorde en väsendtlig

del af magistraternas aflöning, och förutgående åtgärder således voro nödiga

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

för betryggande deraf, att ej någons tillförsäkrade rätt blefve inskränkt och att

sådana löner i annan ordning komme att utgå, att städerna kunde påräkna att

fortfarande ega skicklige magistratspersoner, i följd hvaraf Rikets Ständer, med

förklaring, det de, som för sin del ansett magistraternas ofvan omförmälda rättighet

höra försvinna, val funnit de sålunda anförda omständigheterna fortfarande

utgöra giltigt hinder för enkelt bifall till den påyrkade lagförändringen, men

likväl ansett tiden vara inne för åstadkommande af sådana åtgärder, som syntes

höra föregå en ny författning i ämnet, — i underdånighet anhållit, att ICongl.

Maj:t täcktes vidtaga åtgärder till beredande af ersättning åt vederbörande städers

magistrater för den sportelinkomst de genom en sådan anordning kunde

förlora, äfvensom sedermera framställa nådig Proposition om den förändring i

allmän lag, som för omförmälda ändamål blefve nödig; — så hade genom remiss

den 24 Mars 1863 samtlige Konungens Befallningshafvande blifvit anbefallde,

dels att från städernas magistrater infordra uppgifter å beloppet af den

inkomst magistraterna under sednast förflutna fem år genom ifrågavarande sportler

uppburit, dels ock att låta höra städernas innevånare, huruvida de villo

åtaga sig att bereda magistratspersonerna ersättning för upphörande af nämnda

sportler; och har af de i följd häraf inkomna yttranden visat sig, att innevånarne

i 37 af rikets städer vägrat att utgifva ersättning för den minskning i

inkomster, som genom den föreslagna förändringen skulle uppstå, hvaremot i

öfriga 48 städer innevånarne till sådan ersättnings utgifvande samtyckt, på flera

ställen dock endast på vissa vilkor.

Då sålunda visat sig, att hinder för närvarande mötte, att genom en för

hela riket gemensam författning ordna förevarande fråga på sätt föreslaget blifvit,

men sådant ordnande deremot lämpligen syntes kunna ske, derigenom att i

sjelfva lagen lemnades ICongl. Maj:t Öppet, att för hvarje särskild! fall, der öfverenskommelse

inom någon stad kunde träffas angående afskaffande af ifrågavarande

utgifter och medels beredande på annat sätt, till betäckande af dermed

förut bestridda utgifter, meddela föreskrift om den föreslagna förändringens trädande

i verket i samma stad; — så både förslag till ändring i 9 Kap. 1 §

Ärfdabalken i sådan syftning blifvit inom Justitie-stats-expeditionen upprättadt.

Och hemställde Hans Excellens, att Högsta Domstolens yttrande öfver samma

förslag måtte, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, genom note

ur protokollet infordras.

På Stats-Rådets öfrige ledamöters tillstyrkande behagade Hans Maj:t

Konungen till Herr Justitie-Statsministerns berörda hemställan lemna

nådigt bifall.

Ex protocollo

E. Adlerstråhle.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

5

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-ärendenffhållet i Kongl.iMajds

Högsta Domstol Thor sdagen den 14 November 1867.

Andra kummel.

Närvarande:

Justitie-Kåden: Iggeström,

Södergren,

Cramér,

Friherre Leuhusen,

Carleson,

Wretman,

Naumann.

T. f. Byråöhefen, Revisionssekreteraren Friherre Leijonhufvud föredrog i

underdånighet:

Ett inom Just.itie-departernentet uppgjordt förslag till förändrad lydelse af

9 Kap. 1 § Ärfdabalken, hvaröfver Kongl. Maj:t, enligt note ur Statsrådsprotokollet

öfver Justitie-departements-ärenden den 29 sistlidne Oktober, infordrat

Högsta Domstolens yttrande; varande berörda förslag af följande lydelse:

“När dödsfall ti in av, då skall man eller hustru, som lefver efter, ehvad

förord gjorde äro, rigtigt uppgifva och låta noga uppteckna alltsammans i boet,

så löst som fast, sådant som det vid dödstimmen var, med alla skrifter och

handlingar, fordringar och gäld, i arfvingarnes eller deras förmyndares eller ombudsmäns

närvaro; skrifve ock samma uppteckning under, der den gälla skall,

med edlig förpligtelse, att ej något med vilja och vetskap är dölj dt och utelemnadt,

utan allt riktigt uppgifvet; och vare ändå pligtig, der så fordras, att den

med ed besanna. Lefver ej man eller hustru, gifven då arfvingarne upp egendomen

till uppteckning, eller de, som den vid dödsfallet om händer haft, och

skrifveri uppteckningen under, som nu är sagdt. Lyder boet under stadsdomstol,

eller är egendomen fastighet i stad; då skola, när ej annorlunda särskild! stadgadt

är eller af Konungen förordnadt varder, borgmästare och råd nämna två

eller flere redlige män, som egendomen uppteckna och värdera. Lyder boet under

annan domstol, eller är egendomen fastighet å landet, då ega sterbhusdel
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

egavne kalla gode män, som efter bästa förstånd uppteckningen och värderingen

förrätta. I presthus må arfvingar kalla och bruka dertill den de helst sjelf ve

vilja. \

Som rörande detta ärende bland Högsta Domstolens ledamöter skiljaktiga

meningar yppades, företogs omröstning, dervid Justitierådet Naumann yttrade:

“De till införande i tredje punkten af 1 § 9 Kap. Ärfdabalken föreslagna

ord “eller ap Konungen förordnadt varder“ sakna all begränsning. Dessa

ord, efter deras tydliga lydelse, innebära:

dels att Konungen skulle ega, vid särskilda tillfällen, genom dispensresolutioner

uppå gjorda ansökningar frikalla sterbhus i stad från iakttagande af lagens

föreskrift och således, utan att lagen dymedelst undergick någon ändring, ex

speciali gratis, medgifva sterbhus, ett eller flera, att efter afliden person hålla

bouppteckning utan magistrats anlitande;

dels att åt Konungen skulle inrymmas befogenhet att, utan Riksdagens

medverkan, genom utfärdande af mera eller mindre allmänna förordningar, efter

godtfinnande ändra innehållet af åberopade lagbud, utan ätt ens är angifvet, i

hvilken rigtning eller omfattning en sådan ändring Ange verkställas.

Hvad nu angår dispensationsrätten, hvilken i 1734 års lag så ytterst sällan

förekommer, så är det bekant, att denna rätt, i fråga om stadgande!! i allmän

civillag, numera är aflyst af en sund lagstiftningspolitik.

Beträffande åter ett öfverlåtande åt Konungen ensam att genom förordningar

ändra en föreskrift i Ärfdabalken, så är en slik delegation hos oss en

konstitutionel omöjlighet; ty då Regeringsformen stadgar, att stiftande och ändring

af allmän civillag endast får ske af Konung och Riksdag gemensamt, så

kan hvarken en af dessa Magter åt den andra, eller de begge åt endera delegera

sin lagstiftningsmyndighet, förr än grundlagen (hvilket icke vore att önska, likasom

det icke heller är att befara) i ett så magtpåliggande stycke ändras.

Jag kan alltså ej annat än afstyrka det remitterade förslaget; och ehuru

man kunde tycka, att det läge utom området för den granskningsåtgärd, hvilken

tillkommer Högsta Domstolens ledamöter, att, i fall sådant som det förevarande,

afgifva ett kontraförslag, finner jag mig dock oförhindrad att hemställa: huruvida

icke den i Statsråds-protokollet rörande detta ämne uttalade afsigt stode att vinna

derigenom, att Konung och Riksdag, derest de funno en förändring af den hittills

gällande ordning i fråga om bouppteckningars förrättande i stad verkligen

vara af behofvet påkallad, beslöto på grundlagsenlig väg en allmän författning,

genom hvilken magistrats rätt och åliggande i den delen komma att upphöra,

men tillika stadgades, att författningen icke gin ge i verkställighet, utan i den

mån stadskommunerna åtogo sig att bereda magistraternas ledamöter motsvarande

sportelersättning, eller, der provisionen ingår till stridskassan, från donna inkomst

afstodo, samt att, när sådant vore af en eller flera städer behörigen fullgjordt,

Kongl. Maj:t villo i ämnet utfärda kungörelser till vederbörandes efterrättelse. “

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Justitierådet Wretman anförde: “Nu ifrågavarande lagrum, 9 Kap. 1 §

Årfdabaiken, sådan den lyder enligt Förordningen den 19 Maj 1845, förutsätter

redan undantag från det deri gifna allmänna stadgande, att borgmästare

och råd skola nämna uppteckningsmän för sterbhus, lydande under stadsdomstol

och för fastighet i stad, samt hänvisar i sådant hänseende till hvad särskild t

annorlunda kan vara stadgadt.

Vid sådant förhållande synes mig det ändamål, som genom det nu föreslagna

tillägget, i denna § varit afsedt, lämpligast kunna ernås genom ett Statsmagternas

särskilda beslut angående de vilkor, hvarunder delegare i sterbhus i

stad må tillerkännas rätt att sjelfve kalla bouppteckningsmän; hvarigenom undveks

att i sjelfva lagtexten gorå förändring, hvilken, om den antogs i nu föreslagna

ordalag, skulle inrymma rättighet för Kongl. Maj:t att från den allmänna

föreskriften i ämnet förordna om undantag äfven i andra rigtningar, än nu blifva

antyda Jag anser mig derföre icke kunna tillstyrka nådig Proposition till

Riksdagen å ifrågavarande förslag. “

Justitierådet Carleson yttrade: “Då föreskrifterna om magistraternas skyl
dighet

att nämna boupptecknings- och skiftesmän i sterbhus egentligen och enligt

sin grund tillhöra, icke civilrätten, utan den ekonomiska och administrativa

rätten, samt, jemte det de innefatta undantag från den allmänna regeln, att

sterbhusdelegare sjelfve må kalla boupptecknings- och skiftesmän, äro uteslutande

beroende af städernas ekonomiska förhållanden, olika på särskilda orter, finner

jag, för min del, med afseende tillika å den ordning, i hvilken frågor, likartade

med den förevarande, blifvit tillförene och såväl före som efter tillkomsten af nu

gällande grundlag behandlade, ingenting annat att vid det remitterade förslaget

anmärka, än att ordställningen i det föreslagna tillägget till 1 § i 9 Kap. Ärfdabaiken

möjligen kan gifvas eu mot den åsyftade meningen stridande tydning,

som efter min föreställning skulle undvikas, om samma tillägg utbyttes mot en

näst efter tredje punkten i nämnda § införd period af följande lydelse: “Finner

Konungen att borgmästare och råd i någon stad kunna från deras berörda

åligganden befrias, kåfve sterbhusdelegare rätt och pligt att egendomen genom

redlige män uppteckna och värdera låta.11 Att ett dylikt stadgande lämpligare

skulle utfärdas i form af författning än såsom tillägg till lagtexten kan visserligen

vara möjligt, men då efter min förmening nästan lika göda skål kunna

framställas för den ena formen som för den andra, synes det mig vara temmeligen

likgiltigt, hvilkendera väljes.“

Justitierådet Friherre Leulnisen instämde med Justitierådet Wretman.

Justitierådet Cramér afgaf följande yttrande: “Under föredragningen är

upplyst, att Riksdagen uttalat önskan, att rättighet måtte meddelas städernas innebyggare

och sterbhusdelegare efter dem, som i stad egde fast egendom, att

sjelfve, i likhet med dem på landet, ombesörja upptecknandet af afliden persons

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

egendom; och att, då för genomförandet af den önskade reformen angeläget vore

att ersättning bereddes åt städernas magistratspersoner för hittills påräknad inkomst

genom boupptecknings- och arfskiftesförrättningar, i hvilket afseende en

del städer redan förklarat sig villiga att sådan utgöra, ifrågavarande tillägg till

9 Kap. 1 § Ärfdabalken ansetts nödigt, för att sätta Konungen i tillfälle att

efter hand och i den mån omförmälda angelägenhet kunde nöjaktigt ordnas, upphäfva

borgmästares och råds i lag grundade åliggande att nämna bouppteckningsman

och att i stället lemna åt innevånarne i städerna Öppet att sjelfva låta ombesörja

bouppteckningarnas förrättande.

Det föreslagna tillägget afser emellertid ett bemyndigande af större omfattning,

än som erfordras för närvarande syftemåls ernående. Efter orden innebär

detta rättighet för Konungen att i ämnet oinskränkt förordna. Oafsedt den

betänklighet, som från konstitutionel synpunkt kunde vara att häremot anföra,

finner jag mig höra mot förslagets antaglighet anmärka, att det ifrågasätta ändamålet

synes kunna, efter samverkan af båda Statsmagterna, vinnas utan något

tillägg till nu gällande lagtext, i händelse nemligen Riksdagen bifölle en af Konungen

gjord sådan framställning, som af Justitierådet Carleson föreslagits. “

Justitierådet Södergren, som ansåg sig höra först undersöka, om den

föreslagna lagförändringen vore möjlig och endast i sådant fall afgifva yttrande

angående åtgärdens lämplighet och nytta, biträdde den af Justitierådet Naumann

yttrade åsigt, att under grundlagens synpunkt mötte hinder för det nu föredragna

lagförslag, att Konungen skulle vara förbehållet att förordna om upphäfvande af

stadgandet i 9 Kap. 1 § Ärfdabalken, i afseende på ordningen för den för
rättning,

hvarmedelst inom städs område död mans efterlemnade egendom blefve

upptecknad och värderad. Justitierådet trodde visserligen, att, om än i någons

tycke detta för städerna tillkomna undan tagsstadgande från en allmännare regel

kunde ega något berättigande i vigten af arfvingars och borgenärers på behandlingen

af död mans qvarlåtenskap beroende rätt, dock i allmänhet någon synnerlig

betänklighet i sådant afseende icke kunde mota för upphäfvande af samma

undantagsstadgande. Men deruti måste dock eljest möjligen skiljaktiga tycken

sammanstämma, att ett med civillagen införlifvadt stadgande i ämnet nu verkligen

finnes, — med civillagen införlifvadt icke blott genom lagtextens lydelse,

utan än mera väsendtligt genom egenskapen att bestämma den på de handlande

personernas behörighet ankommande giltigheten af sjelfva bouppteckningsförrättningen,

hvilken väl icke skulle kunna betraktas såsom något för civillagstiftningen

främmande ämne. Detta stadgandes undanröjdande från samma lag eller utbytande

mot annan föreskrift vore följaktligen ett lagstiftningsärende, som fordrade

behandling i enlighet med 87 § 1 mom. Regeringsformen. På Konungens och

Riksdagens sammanstämmande beslut berodde således att upphäfva detta civillagens

stadgande och antingen sätta en annan och ny föreskrift i dess ställe inom

civil
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

civillagen, eller ock lemna sjelf va ämnet, genom detta upphäfvande uteslutet

från civillagens område, till behandling på annan väg. Men ingalunda kunde

det åberopade grundlagsbudet anses tillstädja, att Konungen och Riksdagen skulle

öfverlåta antingen åt Konungen ensam, eller åt Riksdagen ensam, att efter eget

godtfinnande, utan den andra lagstiftande myndighetens deltagande, upphäfva

ifrågavarande stadgande i civillagen, vare sig för hela riket eller för eu eller

flera af dess delar. Val kunde lagstiftande magten fatta sådant beslut om en

lass upphäfvande, att detta skulle träda i tillämpning först efter det att något

visst utsatt vilkor inträffat, t. ex. att Ärfda-balkens ifrågavarande stadgande

skulle upphöra att gälla för stad, så snart för densamma blifvit fastställd

och kungjord sådan reglering af löner och utgifter, som icke vidare loge i beräkning

någon inkomst medelst utgifter för bouppteckningars förrättande; men

ett sådant lagstiftande magtens beslut vore med det nu ifrågaställda väsendtligt

olika deruti, att genom det förra blefve slutligen afgjordt att, så snart det af

begge lagstiftande myndigheterna pröfvade, samtyckta och bestämda vilkoret inträffat,

lagbudet verkligen skall förfalla, men icke kan efter blott den ena lagstiftande

myndighetens godtfinnande bibehållas vid gällande kraft. Icke heller

finge uppfattningen af förevarande fråga vilseledas af någon skenbar likhet med

de fall, der vissa lagbud gåfve Konungen magt att i särskild! mål, i enstaka

rättsfall, eftergifva lagens fordran och tillstädja hvad lagen icke allmänt medgåfve,

t. ex. stadgandet i 1 Kap. 6 § Giftermåls-balken, angående den för giftermål

erforderliga ålder. Väsendtlig skillnad funnes häruti; det gällde i det ena

sjelfva lagstiftningen, i det andra åter blott tillämpningen i särskild! mål af befintlig

och genom undan tagstillämpningen icke i dess allmännelighet rubbad lag,

hvilken de begge lagstiftande myndigheterna i Staten sålunda fortfarande bibehöllo

under sitt samfälta hägn, icke lemnade beroende på blott den ena myndighetens

godtfinnande att bibehålla eller upphäfva lagen i dess egenskap af allmän

regel, då deremot i sådant fall, som det nu ifrågavarande, Riksdagen skulle

i allo frånträda icke blott sin egen utan ock efterkommande Riksdagars lagstiftningsrätt

i det särskilda ärendet, hvilken sedermera icke kunde återvinnas utan

Konungens tillåtelse. Till Regeringsformen hörde icke att bestämma regler för

hvad lagstiftande magten uti de i 87 § omförmälda lagar skulle stadga uti

hvarje under dem hörande fråga; men det fordrade Regeringsformen, att nyssnämnda

lagar icke fingo innehålla något mot grundlag stridande, hvarken i afseende

på sättet för lagarnes stiftande eller i något annat sådant, hvarom grundlag

förordna!. Hade grundlagen en gång utstaka!, huru civillagstiftning skall

ske, så hade den ock dermed sagt, att donna lagstiftning skulle ske så och icke

annorlunda. Och donna regel för civillagstiftningens form vore så ovilkorlig, att

den för hvarje del af befintlig civillag måste gälla utan all åtskillnad emellan

det störa och det lilla, det till innehållet mera vigtiga och det jemförelsevis obeBih.

till Riksd. Prat. 1868. 1 Sami. 1 Afä. 2 Höft. '' 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

tydligare, så att icke med större behörighet kunde i en särskild punkt af civillagen

inläggas vilkor om Konungens eller Riksdagens uteslutande magt att sätta

något annat i stället såsom allmän lag, än det kunde ske gemensamt för en hel

lagbalk eller för civillagen i dess helhet. Justitierådet ansåg för öfrigt, att om än

man skulle hysa den föreställning, att i civillagstifningen under förflutna dagar

verkligen skulle hafva inträffat något, som egde sann likhet med förevarande

fråga, — i hvilket fall dock exemplet, för att ega någon betydelse för ämnet,

väl icke skulle sökas inom tidrymden före den 6 Juni 1809 — sådant dock

ingalunda herde mana till efterföljd; ty det sämsta försvar för grundlags öfverträdande

vore det, att densamma tillförene blifvit öfverträdd. Om något sådant

exempel vore bär att åberopa, hvartill icke syntes kunna vara att räkna den uti

9 Kap. 1 § Ärfdabalken befintliga hänvisning till hvad särskild t vore stadgadt,

hvilket afsåge ett i laglig ordning tillkommet undantagsstadgande: så läge

deruti fastheldre en varnande anledning att icke nu gifva ett ytterligare exempel

till framtidens vilseledande, möjligen i ämnen, som kunde för samhällsordningen

vara af högre vigt än det nu särskildt ifråkakomna.

Justitierådet Iggeström förenade sig med Justitierådet Carleson.

Ex protocollo

C. J. E. Åkerstedt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

11

Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rådet å Stockholms

Slott Tisdagen den iO December 1867,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern, Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström,

Statsråden: Herr Grefve von Plåten,

Friherre af Ugglas,

Lagerstråle,

Bredberg,

Thulstrup,

Carlson,

von Ehrenheim,

A belin,

Justitieråden: Cramér,

Adlercreutz.

Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern anmälde i underdånighet:

Det i Justitie-departementet utarbetade förslag till förordning angående

bouppteckningars och arfskiftens upprättande i stad, äfvensom Högste Domstolens

öfver berörda förslag infordrade utlåtande, sådant det finnes intaget i Högste

Domstolens protokoll för den 14 sistlidne November.

Hans Excellens yttrade:

“Då grundlagen väl stadgar, att stiftande och ändring af allmän civileiler

kriminallag skall ske af Konung och Riksdag gemensamt, men ej uppdrager

någon gränslinie emellan allmän pivil- och kriminallag, å ena sidan, och den

ekonomiska eller administrativa lagen, å den andra, torde det med fog kunna

sägas vara konstitutionelt lofligt, såsom det utan tvifvel ofta kan vara ganska

lämpligt, att angående sådana ämnen, om hvilka, derest positiv föreskrift icke

gåfves, tvekan kunde uppstå, huruvida de till följd af sin natur borde rätteligen

till det ena eller andra området hänföras, i den allmänna lagen intagas stadgande^

som afskilja de delar, som icke anses höra dit hänföras. Uppenbart synes

det mig vara, att derest ett i allmän civillag influtet stadgande af den beskaffenhet

att detsamma, så framt det icke i sådan lag intagits, ostridigt bort hänföras

till den administrativa lagstiftningen, ur den allmänna lagen utmönstras,

genom ett enkelt upphäfvande deraf, sjelf va lagstifta ingsämnet derefter hemfaller

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

under den lagstiftning, som är Konungen allena förbehållen, ett ändamål, som

just afsåga t. ex. vid upphäfvande af åtskilliga kapitel i Handels-balken. Men

om ett sådant utmönstrande medför donna följd, måste det äfven tillkomma

Konung och Riksdag att, fastän de icke finna skål att ovilkorligen helt och hållet

upphäfva ett dylikt stadgande, bestämma att Konungen må ega att i ämnet

annorlunda förordna. Lika litet synes mig tvekan höra förefinnas derom, att

Ärfda-balkens nu ifrågavarande stadgande är till sin grund icke ett privaträttsligt,

utan ett rent administrativt förfogande, för så vidt detsamma icke må

anses ega naturen af ett slaga privilegium för städerna.

Under vårt nuvarande statsskick har, liksom förut, ofta brukats att lagstiftningsämnen,

om hvilkas råtta natur tvekan med långt större skål kan uppstå,

än i afseende å det ämne, som nu är i fråga, på det sätt delats emellan lagstiftande

magtens organer att begge gemensamt uppställt en allmän regel, men

förklarat, att den ena ensam, eller Konungen, må ega att från donna regel stadga

undantag, eller just hvad med det nu ifrågavarande förslaget åsyftats.

För att härom blott anföra några få bland en mångfald- af exempel, må

det tillåtas mig erinra, hurusom den nya strafflagen innehåller omfattande straffbestämmelser

för snart sagdt alla slaga brott af embetsman, men promulgationslagen

tillåter likväl Konungen att medelst särskilda instruktioner stadga andra

straff för fel eller försummelser af embets- eller tjensteman i vissa fall, de der

i den nya lagen ej uttryckligen nämnde äro. Samma strafflags föreskrifter angående

böters förvandling äro ock i allmänhet gällande, jemväl i afseende å böter,

som ådömas enligt ekonomisk författning, men promulgationslagen innehåller

dock att, der särskild förvandlingsgrund i sådan författning stadgas, skall densamma

följas. Nya Sjölagen stadgar i 4 § att, der Konungen ej annorlunda

förordnar, skall genom beslut af rederiet bestämmas den ort, hvilken såsom fartygets

hemort skall anses. Enligt Kongl. Förordningen den 20 November 1845

må, efter ty som Konungen derom förordnar, särskilda härader hafva gemensam

tingsstad, hvarest ransaka^ och dömas må i brottmål, der häktad person tilltalas

för gerning, den han begått inom något af de härader, för hvilka häktet gemensamt

är. Till stadgandet i 3 Kap. 5 § Handels-balken, att borgare, som flyttar

utrikes, skall gifva ut sjette penningen af all sin egendom, gjordes, genom Kongl.

Förordningen den 9 November 1844, det tillägg: “der ej annorlunda emellan

begge riken slutet är“ ; utan hvilket tillägg Konungen icke kunnat härom sluta.

Att någon konstitutionell betänklighet emot dylika stadgande!! icke heller

förefunnits hos Lagberedningen, hvars åsigt äfven i detta afseende icke torde

vara utan vigt, kan inhemta^ bland annat, af dess föreslagna Rättegångs-balk,

förra delen, Kap. 2, hvarest, sedan i 1 § blifvit bestämdt, att Stadsrätt utgöres

af domare och nämnd, 3 § lyder sålunda: “Finner Konungen lämpligt för större

stad, att Stadsrätt utgöres af flera domare utan nämnd, eller för mindre stad,

att de mål, som skulle till Stadsrätt höra, upptagas vid Landsrätt; lände hvad

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

derom särskild! förordnadt varder till efterrättelse Om än, såsom en ledamot

i Högste Domstolen förmena!, det sämsta försvar för en grundlags öfverträdelse

vore det, att densamma tillförene blifvit öfverträdd, så är det deremot ett ganska

godt försvar för en grundlags tillämpning, att till stöd för densamma kunna åberopas

flera, af lagstiftande magtens begge organer under olika tider fattade sammanstämmande

beslut, hvilka mig veterligen icke någonsin blifvit af någon såsom

grundlagsöfverträdelser ansedda.

Liksom jag, i öfverensstämmelse med det nu anförda, icke hyser de betänkligheter

i formel! hänseende vid det till Högste Domstolen remitterade förslaget,

som inom Domstolen blifvit framställda, tror jag icke heller de emot förslagets

innehåll gjorda anmärkningar vara af synnerlig vigt. Att i förslaget se

en Konungen lemnad dispensationsrätt för enskilda fall, synes mig vara en misstydning,

som icke behöfver befaras; och farhågan, att den åt Konungen ifrågasatta

rätt att förordna, skulle kunna användas i andra rigtningar än som med

förslaget varit åsyftadt, synes mig ock hvila på förutsättningen att Konungen

inom den ekonomiska lagstiftningen icke skulle känna sig bunden af andra lagar

än godtyckets. Då emellertid dessa betänkligheter kunna delas af andra och

möjligen motverka förslagets framgång, samt jag, ehuru fortfarande af den mening

att den åsyftade förändringen enklast och fullt ändamålsenligt kan ske på

det af mig förut tillstyrkta sätt, likväl villigt medgifver att samma ändamål i

i detta fall kan vinnas, utan att en enligt ordalagen så vidsträckt rätt, som i

förslaget, inrymmes åt Konungen, hemställer jag i underdånighet att förslaget

må ändras i den riktning, som af Högste Domstolens samtlige ledamöter blifvit

antydd och erhålla följande lydelse: Stadgandet i 9 Kap. 1 § Ärfda-balken, att

vid uppteckning af egendom, som finnes i bo, lydande under stadsdomstol, eller

utgöres af fastighet i stad, Borgmästare och Råd skola nämna två eller flera

redliga män, som egendomen uppteckna och värdera, må, efter Konungens förordnande,

upphöra att gälla i afseende å bouppteckning i den stad, hvarest afgå

f ter för bouppteckningars och arfskiftens förrättande icke vidare tagas i beräkning

till bestridande af löner eller andra allmänna utgifter; egande derefter

sterbhusdelegare att till såväl uppteckning och värdering af egendomen, som ock

till arfskifte kalla gode män, på sätt som stadgadt är om bo, hvilket under

stadsdomstol ej lyd er. “

Hans Maj:t Konungen behagade, uppå Stats-Rådets tillstyrkande,

besluta att Proposition i ämnet skulle, sådan den

linnés detta protokoll bilagd, till nästkommande Riksdag

aflåtas.

1

Ex protocollo

Sv. P, Ekstrand.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.