Sök i Ratio Lex

Om antagande af en ny Föreningsakt emellan Sverige och Norge■

1869-01-25 · 54 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 52 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1869:6, Om antagande af en ny Föreningsakt emellan Sverige och Norge■

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

1

N:o 6.

Ank. till Riksd. Kansli d. 25 Jan. 1869, kl. 2 e. m.

Kongl. Maj.ts nådiga Proposition till Riksdagen, om antagande af

en ny Föreningsakt emellan Sverige och Norge■ Gifven

Stockholms Slott den 5 Januari 1869.

Sedan ej mindre Norges fjerde urtima Storting i underdånig adress

den 24 Januari 1837 fästat Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på nåo-ra

omständigheter, i hvilka föreningen emellan Sverige och Norge ansågs vara

ordnad på ett sätt, hvilket icke öfverensstämde med den likhet i rättigheter

som utgjorde unionens hufvudgrund, samt en i anledning häraf af Kongl!

Maj:t nedsatt komité, bestående af medlemmar från begge rikena, den 4 November

1844 framlagt ett förslag till ny Föreningsakt, än ock Sveriges Rikes.

Ständer i skrifvelse den 2 April 1860 anhållit, att Kongl. Maj:t måtte

täckas genom en af Svenske och Norske män bestående komité eller på annat

sätt låta verkställa revision af stadgande^ för föreningen emellan Sverige*

och Norge och uppgöra förslag till nytt fullständigt föreningsfördrag

sa har Kongl. Näjd, i sammansatt Svenskt och Norskt Statsråd, den 6 Februari

1865 beslutat, att ytterligare en komité af Svenske och Norske män

skulle tillsättas, med uppdrag att, i öfverensstämmelse med vissa af Kongl

Maj:t uttalade grunder, utarbeta förslag till de förändrade bestämmelser, som

i afseende på rikenas förening funnes vara af behofvet påkallade och ändamålsenliga,

Denna komité har under den 29 Augusti 1867 afgifvit sitt underdåniga

betänkande, åtföljdt af förslag till Föreningsakt, hvilka handlingar

blifvit på Kongl. Majds befallning tryckta för att bland Riksdagens ledamö- - ter utdelas.

Efter fullbordad granskning har Kongl. Majd i sammansatt Svenskt

och Norskt Statsråd den 12 September 1868 beslutat föreslå Sveriges RiksBih.

till Riksd, Prof, 1869. 1 Samt. 1 Afd. 3 Höft. * \

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

dag och Norges Störtning att, med någon ändring af två paragrafers lydelse,

nämnda förslag såsom grundlag i stadgad ordning antaga.

Med öfverlemnande af de i ämnet inom Statsrådet förda protokoll och

hänvisande till de såväl deruti som i komitéens betänkande för förslaget anförda

grunder, vill Kongl. Maj:t alltså härmed föreslå Riksdagen, att, under

förutsättning det samma förslag vinner bifall af Norges Sterling, i den ordning,

som för grundlags stiftande är föreskrifven, såsom en ny grundlag

antaga följande

Föreningsakt emellan Sverige och Norge.

I. Om Föreningen.

Konungarikena Sverige och Norge, af Indika hvardera förblifver ett

fritt, odelbart och sjelfständigt rike, skola vara oupplösligen förenade under

en Konung med inbördes jemlikhet och sidoordnad ställning, på sätt donna

föreningsakt närmare bestämmer.

§ 2.

Krig och fred äro städse för rikena gemensamma. Genom anfall eller

förolämpning emot det ena förnärmas äfven det andra. Vid förhandling med

främmande makt, äfven om föremålet angår endast det ena af rikena, uppträder

Konungen alltid i egenskap af begges gemensamma Regent.

II. Om Konungen, Konungahuset och Thronföljden.

§ 3.

Konungens person och majestät skall hållas i helgd. Han må hvarken

lastas eller åtalas.

§ 4.

Konungen skall alltid bekänna sig till den rena Evangeliskt-Lutherska

läran, sådan som den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen anta
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

gen och förklarad är. I denna lära skola också alla till de förenade rikenas

throner arfsberättigade Prinsar uppfödas.

§ 5.

Konungen är myndig vid fyllda aderton år. Lag samma vare för

närmaste Thronföljaren, så ock för hvarje annan till thronerna arfberättigad

Prins, som till Regent eller till ordförande i Regentskap eller Regering förordnad

eller vald varder. Den eller de, som fora regeringen under det

Konungen är omyndig, skola också utöfva förmyndarskapet för Honom, samt

förordna och draga försorg om Hans uppfostran.

Såväl omyndig Konung som omyndige thronberättigade Prinsar skola

uppfostras inom de förenade rikena och undervisas i begge rikenas språk.

§ 6.

Konungen har fortfarande sitt residens i Sveriges hufvudstad, men skall

någon tid hvarje år uppehålla sig i Norge, om ej vigtiga hinder mota.

§ 7.

Utan samtycke af de förenade rikenas nationalrepresentationer må

Konungen icke blifva Regent i främmande stat.

§ 8.

Konungen allena eger att besluta i alla till konungamakten hörande

regeringsärenden, på sätt denna föreningsakt och rikenas särskilda grundlagar

föreskrifva. Ansvarigheten åligger Hans rådgifvare, som af Honom utnämnas.

§ 9-

Hvad i § 8 är stadgadt må ej i något af rikena utgöra hinder derför

att i öfverensstämmelse med dess grundlag särskild Regering anordnas för

sådana inre angelägenheter, som af Konungen bestämmas och ej äro att hänföra

till dem, hvarom i § 15 inom. 1 eller 2 förmäles.

Går Konungen i fält, kan Han med begge nationalrepresentationernas

samtycke förordna en gemensam Regering för sådana angelägenheter, som

genom instruktion närmare bestämmas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. May.ts Nåd. Propositoin N:o 6.

8 lo.

Konungamakten är ärftlig. Arfsföljden är rätt nedstigande, lineal och

agnatisk, sådan som den tinnes bestämd i den af Sveriges rikes Ständer beslutade

och åt Konungen antagna Successions-ordningen af den 26 September

1810 §§ 1 och 3. Rätt till thronföljden tillkommer endast den, som är född

i lagligt, med vigsel fullkomnadt, äktenskap. Ibland de arfsberättigade räknas

äfven den ofödde, som genast intager sitt tillbörliga rum i arfsföljden,

så snart han efter ta drens död födes till verlden.

§ IL

När en till de förenade rikenas throner arfsberättigad Prins blifvit född,

skall hans födelsetid och namn gifvas först inträffande Riksdag i Sverige och

Storting i Norge tillkänna, samt i deras protokoll antecknas.

§ 12-

1. Prins åt det Kongl. Huset må ej utan samtycke af Konungen och

de förenade rikenas nationalrepresentationer blifva Regent i främmande stat.

Sker det ändock, skola Han och alla Hans efterkommande, födde och ofödde,

vara från rätt till thronföljden uteslutne.

2. Prins, som

a) icke bekänner sig till den rena Evangeliskt-Lutherska läran, sådan

som den i den oförändrade Augsburgiska bekännelsen antagen

och förklarad är, eller någonsin från donna till annan lära

öfvergått; eller

b) utan Konungens tillåtelse går i främmande makts tjenst, eller

deri förblifver ehuru Konungen honom återkallat; eller

c) gifter sig utan Konungens tillåtelse; eller

d) äktar enskild mans dotter eller någon, till hvilken lian befinner

sig i sådant skyldskap^ eller svågerlags-förhållande, att äktenskap

dem emellan i något af de förenade rikena ovilkorligen

förbjudet är;

skall hafva förverkat rätt till thronföljden såväl för sig, som för dem af sina

barn, hvilka födas efter det han sjelf nämnde rätt förlorade, samt för deras

efterkommande.

3. När någon af de i donna § omnämnda händelser kommit till

Konungens kännedom, göre Han ''derom anmälan hos först inträffande Riksdag

i Sverige och Storting i Norge. Underlåtes detta i något af de i

mom. 2 under litt. b) och c) nämnde fall, vare rätten till thronerna icke

förverkad.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

§ 13.

Hvarken Prinsar eller Prinsessor af det Kong!. Huset må, utan Konun.

gens samtycke, resa eller uppehålla sig utom de förenade rikena. Sker det

ändock, kan Lönnligen indraga det underhåll, som i något af rikena eller

i begge må vara dem beviljadt. Lag samma vare om Prinsessa gifter sig

utan Konungens samtycke eller med Svensk eller Kor sk man utom det

Kongl. Huset.

IH. Om det Uuioiiella Statsrådet.

§ 14.

Kikenas unionella Statsråd skall vara sammansatt af ett lika antal

medlemmar från Sveriges och Korges Statsråd, minst tre från hvardera.

§ 15.

1. 1 det unionella Statsrådet afgör Konungen alla ärenden, i livilka

fråga är:

om ändring i eller tillägg till denna föreningsakt;

om andra angelägenheter, som enligt samma akt är o för begge rikena

gemensamma;

om sådan gemensam lagstiftning, som i öfverensstämmelse med §§ 29

och 35 kan ega rum;

om ändring i de mellan rikena i anledning af deras inbördes gränseförhållande

före föreningen afslutade överenskommelser; eller

om räkenskapsuppgörelse mellan rikena, såvidt Konungens beslut derom

erfordras.

I hvilka fall mai, som angå förhållandet till främmande makt eller

krigsrustningar, skola utgöra föremål för behandling i det unionella Statsrådet,

stadgas i §§ 21 och 22.

2. Kär det anses nödigt eller nyttigt för rikena, att något företag,

som ligger^ utom föreningsaktens bestämmelser, af dem gemensamt utföres

ellei att någon af deras ofri ga inbördes angelägenheter ordnas genom en för

dem begge gällande gemensam föreskrift eller genom ömsesidiga'' föreskrifter,

hvilkas förbindande kraft i det ena riket betingas deraf, att motsvarande bestämmelser

gälla i det andra, skall, — vare sig att Konungen sjelf kan utfaida

de i sådan! hänseende nödiga stadgande!!, eller lian vill framställa förslag

derom hos någon af nationalrepresentationerna eller hos dem begge, —

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

målet likaledes i det unionella Statsrådet afgöras. Lag samma vare om upphäfvande

af, ändring i eller tillägg till sådana stadgande^ som nu sagde

äro, så vida ej afsigten är att allenast för det ena riket fatta något beslut,

som kan och skall tråda i verket, oberoende af de bestämmelser, som för

det andra riket äro eller må varda meddelade. 1 sistnämnda fall, äfvensom

alltid då något af Riksdag eller Storthing fattadt beslut till lag af sådan ^beskaffenhet,

som i detta inom. afses, förekommer till sanktion, skall målet,

efter föregången öfverläggning inför Lönnligen i det unionella Statsrådet, af

Honom i vederbörande rikes Statsråd afgöras.

3. De förslag eller meddelanden till rikenas nationalrepresentationer

eller en af dem, hvilka föranledas af något i det unionella Statsrådet fattadt

beslut, skola alltid i vederbörande rikes Statsråd utfärdas.

Då i sammanhang med något ärende, som i det unionella Statsrådet

afgöres, tillika erfordras bestämmelse i fråga, som blott angår det ena af

rikena, meddelas sådan bestämmelse i detta rikes Statsråd.

Om behandlingen af gemensamma kommandomål stadgas i § 33.

§ 16-

• När i det ena rikets Statsråd förekommer något mål, som väl ej är

att hänföra under § 15, men hvari dock fråga är om rättigheter, som i följd

af gemensamma eller ömsesidiga föreskrifter tillkomma det andra riket eller

dess medborgare, eller om tillämpning a vissa fall af sadana föreskrifter ellei

om besluts meddelande, som kan gifva Konungen anledning att vidtaga någon

åtgärd äfven för det andra riket, kan, om Konungen så lämpligt finner,

målet, före dess afgörande i vederbörande rikes Statsråd, föredragas i det

unionella Statsrådet till förberedande öfverläggning. Detta stadgande må

dock ej i något fall ega tillämpning å mål, som angå ändring i eller tillägg

till rikenas särskilda grundlagar.

§ 17-

I alla mål, som afgöras i det unionella Statsrådet, skola skriftliga betänkanden

inhemtas från hvardera rikets Statsråd, sa framt malet ej^ fordra!

så hastigt afgörande att sådant betänkande ej kan afbidas, hvilket da, jemte

orsaken dertill, bör i protokollet anmärkas. De rådgifvare, som skola vara

tillstädes i det unionella Statsrådet, deltaga ej i dessa betänkande^ dock

må den omständighet att eu Statsråd skår nio t på sådant sätt yttrat sig, ej

utgöra hinder för att han sedermera kallas att taga säte i det unionella

Statsrådet, då målet der förekommer.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 6. 7

§ 18.

I det unionella Statsrådet föredragas i allmänhet ärendena i öfverensstämmelse

med föreskrifterna om föredragning i det rikes Statsråd, der

Lönnligen sig uppehåller, i Sverige af en Svensk och i Norge af en Norsk

Statsrådsledamot, men, när Lönnligen är i fält utom rikenas gränser, af den

Statsrådsledamot, som af Honom dertill förordnas. När till behandling i det

unionella Statsrådet förekommer något mål, hvari under då förhanden varande

omständigheter beslut skall fattas allenast för det ena riket, sker föredragningen

af Statsrådsledamot från detta rike och i öfverensstämmelse med der

gällande föreskrifter.

Om föredragning af mål, som angå förhållandet till främmande makt,

stadgas i § 23.

§ 19.

Öfver alla mål, som i det unionella Statsrådet handläggas, föres protokoll

både på Svenska och Norska språken. I afseende å protokollens och

utgående expeditioners underskrift samt kontrasignationen af de sistnämnda

förhålles, hvad hvardera riket angår, enligt de för detsamma gällande föreskrifter.

IV Om rikeuas förhållande till främmande makter.

§ 20.

Lönnligen eg er att begynna krig och sluta fred, ingå och upphäfva

förbund, traktater och andra överenskommelser med främmande makter, affärda

och emottaga Sändebud, samt utnämna och erkänna Konsuler.

Dessa och öfriga angelägenheter, som angå förhållandet till främmande

makter, låter Konungen bereda och handhafva på sätt Honom lämpligast

synes, men med iakttagande af hvad här nedan närmare stadgas.

§ 21.

Vill Konungen begynna krig eller sluta fred, skall Han i det unionella

Statsrådet framställa de skål och omständigheter, som i anledning häraf höra

tagas under öfvervägande, och deröfver från hvardera rikets hela Statsråd

inhemta betänkande!! samt, så vidt tiden det tillåter, fullständiga berättelser

om rikenas tillstånd i afseende på finanser, försvarsanstalter, med mera.

Konungen sammankallar derefter af sina rådgifvare från begge rikena så

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

många, som äro eller efter omständigheterna kunna komma tillstädes, till ett

utomordentligt Statsråd, i livilket ofvannämnda betänkande!! och de afgifna

berättelserna skola för Honom föredragas. Hvarje närvarande Statsrådsledamot

skall då till protokollet yttra sitt af- eller tillstyrkande, hvarefter Konungen

eget" att fatta och utföra det beslut, Han finner för rikena gagneligt.

§ 22.

1. Anser Konungen nödigt att emot främmande makt vidtaga någon

åtgärd af sådan beskaffenhet att den med skål bör befaras skola leda till

krig, eller att ställa rikenas krigsmakt eller någon del deraf på krigsfot,

eller att lyfta någon del af de i § 38 omnämnda krigskreditiv, eller vill

Han utsluta eller upphäfva förbund, traktat, konvention eller annat dylikt

aftal med främmande makt, skall, om än frågan omedelbart angår allenast

det ena af rikena, målets afgörande ske i det unionella Statsrådet.

2. Lag samma vare, der eljest fråga är att Konungen angående förhållandet

till främmande makt skall meddela beslut, hvithet tillika blifver

bestämmande för utgörandet af någon sådan inre angelägenhet, som i allmänhet

bör behandlas i Statsråd.

3. Förberedande beslut i de i inom. 2 omförmälda mål, så ock angående

sådana aftal med främmande makt, som ej äro af politisk natur,

skola likaledes meddelas i det unionella Statsrådet, der ej Konungen finner

omständigheterna påkalla att frågan behandlas i den ordning, § 24 anvisar.

4. I det unionella Statsrådet föredragas och afgöras äfven frågor:

om tillsättning och afskottande af de Utrikes Ministern underordnade

embets- eller tjensteman i Utrikes-departementet;

om ordnande af konsulatväsendet och användande af de dertill beviljade

medel;

om tillsättning och afskottande af Konsuler, såvida icke med deras befattning

är förenad diplomatisk tjenst, i hvithet fall ärendet behandlas på sätt

här nedan i § 24 sägs;

om erkännande af främmande makters Konsuler eller om återkallande

af sådant erkännande; — samt

om åtal mot de i § 67 inom. 2 , nämnda embets- och tjensteman i de

fall då Konungens beslut derom erfordras.

§ 23.

I det unionella Statsrådet skola mål, som angå förhållandet till främmande

makt, föredragas af Utrikes Ministern. Rörer frågan omedelbart

allenast det ena af rikena, och är den ej af politisk natur eller eljest af

beskaffenhet

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kong!. Majrts Nåd. Proposition N:o 6.

beskaffenhet att beslutet kan få inflytande på de förenade rikenas politiska

ställning, förhålles dock med föredragningen så som om målet skolat behandlas

i vederbörande rikes särskilta Statsråd; huruvida i sådant fall betänkande

från det andra rikets Statsråd skall inhemtas, vare, utan hinder af

föreskriften i § 1 /, beroende af hvad Konungen derom förordnar.

Då ett mål, som angår förhållandet till främmande makt, tillika rörer

sådan angelägenhet, som det i allmänhet tillhörer annan Statsrådsmedlem än

Utrikes Ministern att föredraga, åligger det en hvar af dem att, i den mån

målet hans embete vidkommer, detsamma till föredragning bereda.

§ 24.

k I andra än de i §§ 21 och 22 nämnda fall skall Konungens beslut,

när målet angår förhållandet till främmande makt, meddelas efter föredragning

af Utrikes Ministern samt i närvaro jemväl af en annan tillkallad ledamot

af Svenska Statsrådet och deri Norska Statsministern. Lag samma

vare om mai, som angå utnämnande, förflyttning eller entledigande af Sändebud

samt andra embets- och tjensteman vid beskickningarna, eller användande

af de till diplomatiska angelägenheter beviljade medel.

2. De närvarande Statsrådsledamöterna skola till protokoll, som af dem

underskiifves, anföra sina råd. Den särskild! tillkallade ledamoten af Svenska

Statsrådet och den Norska Statsministern bör lemnas tillfälle att taga

kännedom om alla handlingar, som höra till de mål, vid hvilkas afgörande

de skola vara tillstädes, samt om allt hvad som angår expedition af de fattade

besluten.

3. Är Norska Statsministern i något af de fall, hvarom denna § handlar,

förhrndrad att vara tillstädes, tillkallas i hans ställe en annan medlem

af det Norska Statsrådet.

4. k öi medel, som användas till hemliga ändamål, göres räkenskap

lör Konungen allena. I protokollet antecknas blott utgiftens belopp.

§ 25.

o Finner Konungen lämplig! att låta något af de i § 24 om för m älda

mål i det unionella Statsrådet föredragas, vare det Honom obetaget. Huruvida

i sådan! fall betänkande!! från rikenas särskilta Statsråd skola inhemtas,

beror på Konungen.

§ 26.

Alla meddelanden till främmande makt eller till rikenas Sändebud i

utlandet skola, utan afseende å ärendets beskaffenhet, ske genom Utrikes

Ministern.

Bih. Ull Riksd. Prof. 1869. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

§ 27.

Sveriges Utrikes Minister fortfar, såsom hittills, att vara chef för Utrikes-clepartementet

samt att iakttaga och bevaka begge de förenade rikenas

utrikes angelägenheter. Vid förfall för honom öfvertages embete! af den ledamot

af Svenska Statsrådet, som Konungen dertill förordnar.

§ 28.

Sändebud, öfrige embete och tjensteman vid beskickningarna, samt

Konsuler, skola alltid vara gemensamma för begge rikena. Till nämnde befattningar,

likasom till embeten och tjänster i Utrikes-departementet, kunna

såväl Svenska som Norska män och till konsulsbeställningar äfven främmande

utnämnas. Samtlige omförmälde embets- och tjensteman kunna af

Konungen utan ransakning och dom entledigas, när Han pröfvar rikenas

tjenst det fordra.

§ 29.

1. Hvartdera rikets bidrag till utgifterna för de diplomatiska angelägenheterna

lämpas efter förhållandet emellan rikenas folkmängd; hvaremot

bidraget till konsulatväsendet bestämmes med hänsyn ej allenast till folkmängden,

utan äfven till handelsflottans drägtighet inom hvartdera riket

samt storleken af dettas varuomsättning med utlandet, och så att afseende

tillika fästes å hvad hvartdera rikets fartyg erlägga i konsulatafgifter. Härigenom

är icke någon inskränkning gjord i den hvartdera rikets nationalrepresentation

tillkommande rätt att pröfva utgifternas nödvändighet.

2. Der så nödigt finnes, kan genom gemensamma lagar bestämmas,

huru stort ärligt belopp hvartdera riket är pligtig! att utbetala till bestridande

af de i inom. 1 omförmälda utgifter, äfvensom huru redovisning derför

bör ske.

3. Till sådana gemensamma lagar erfordras bifall af Konungen och

begge nationalrepresentationerna i öfverensstämmelse med hvad hvartdera rikets

grundlag om allmän lags stiftande föreskrifver. De förblifva i kraft

intill dess de på samma sätt ändras eller upphäfvas.

V. Om Försvarsväsendet.

§ 30.

Konungen har högsta befälet öfver krigsmakten till lands och sjös i

hvartdera af de förenade rikena. Han är berättigad att sammandraga och

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

att mot rikenas fiender använda hela den på hvarje tid i begge rikena befintliga

styrka, utan andra inskränkningar och vilkor än donna föreningsakt

innehåller.

§ 31.

Hvarken det ena eller det andra rikets krigsmakt eller någon del deraf

må öfverlåtas i främmande makts tjenst; dock är härigenom icke förbjudet

att med land t- eller sjöstyrka bistå allierad makt mot gemensam fiende, äfven

om nödigt blefve att sätta någon del af de förenade rikenas trupper

under främmande öfverkommando.

Intet utländskt krigsfolk, med undantag af hjelptrupper mot främmande

makt, må i någotdera riket indragas utan dess nationalrepresentations samtycke.

§ 32.

1. I hvad mån det ena rikets krigsfolk kan under fredstid indragas

i det andra, beror på de bestämmelser vederbörande rikes grundlag derom

må innehålla. Finner Konungen, på grund af trängande fara för angrepp

af främmande makt, nödigt att ställa rikenas krigsmakt, eller någon del deraf,

på krigsfot, skall det dock vara Honom obetaget att förlägga densamma å

den eller de orter inom hvilketdera riket som helst, Han för försvaret anser

ändamålsenligast.

2. Vid utöfvandet af den Konungen tillkommande befålsrätt öfver

krigsmakten iakttagas de föreskrifter, enligt hvilka tjenstepligten för vissa

trupper må vara inskränkt till deras hemorter eller annat bestämdt område.

3. Hvardera rikets flotta skall hafva sina varf och i fredstid sina

stationer eller hamnar inom riket.

4. Det ena rikets krigsfartyg må ej utom vid öfvergående nödfall besättas

med det ändras sjöfolk, med mindre detta låter frivilligt förhyra sig.

§ 33.

Finner Konungen nådigt att meddela en för rikena gemensam föreskrift

angående någon angelägenhet, som i begge såsom kommandomål är att anse,

skall lian, på det i hvardera riket stadgade sätt, inhemta deras mening,

som, enligt de der gällande bestämmelser, hafva att ärendet föredraga samt

fatta sitt beslut i deras samtidiga närvaro.

Är fråga om krigsrustningar eller krigsföretag, böra cheferna för vederbörande

militära Regerings-departement inom begge rikena, äfven om de

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 6.

ej hafva att föredraga målet, vid dess afgörande vara tillstädes, så vida det

utan olägenhet ske kan.

Finner någon af rådgifvarne Konungens förehafvande till sin beskaffenhet

eller sina följder vådligt, bör lian tillstyrka Konungen att, innan det verkställes,

till ett krigsråd deröfver kalla tvänne eller flere högre militäre embetsman,

helst lika många från hvardera riket; Konungen dock obetaget att

fatta sitt beslut utan att sådant krigsråd hålles eller att, om det sammankallas,

å dess yttrade tankar gorå det afseende, Honom godt synes.

Öfver gemensamma kommandomål, äfvensom öfver förhandlingar i ofvannämnde

krigsråd, föres protokoll, som undertecknas af de tillstädesvarande.

§ 34.

De förenade rikena åligger att, hvar för sig, icke allenast under fredstid

städse underhålla en efter folkmängden lämpad krigshär, så organiserad,

öfvad och utrustad att den, så snart krig utbryter, kan rycka i fält, samt

försedd med erforderliga förråd och tillräckligt ersättningsmanskap, utan äfven

att i händelse af krig gifva åt donna krigshär den ytterligare tillökning, rikenas

tillgångar medgifva och upprätthållandet af deras sjelfständighet fordrar.

Hvartdera rikets nationalrepresentation tillkommer att bevilja de medel,

den för krigshärens underhåll, öfning och utrustning anser nödiga.

§ 35.

1. 1 gemensam lag stadgas huru stor andel af folkmängden hvardera

rikets krigshär minst utgöra bör. I donna andel inräknas ej sådana trupp er

som i § 32 mom. 2 omförmälas.

2. Angående styrkan af den sjökrigsmakt hvardera riket skall underhålla,

kan ock gemensam lag gifvas.

3. Likaledes kunna i gemensam lag föreskrifter gifvas om åtal af förbrytelser,

begångna under gemensam militär-tjenstgöring, om rättegång och

domstol i sådana fall samt om delning af krigsbyte. Så vida det ej skeft,

må, under krig, de bestämmelser om de i detta inom. nämnda ämnen, som

pröfvas oundgängligen nödvändiga, af Konungen tillsvidare meddelas.

4. I afseende å antagandet af de i donna § omförmälda gemensamma

lagar och deras förbindande kraft, gälla hvad i § 29 mom. 3 är stadgadt.

§ 36.

När det i anledning af krig eller krigsfara nödigt blifver att någon

del af krigsmakten utrustas, bör, i den män det med tillbörligt afseende å

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

förhanden varande omständigheter lämpligen ske kan, hvardera riket efter

sin folkmängd i rustningen deltaga.

§ 37.

Godtgörelse för krigskostnader och dylika af krig föranledda utgifter,

som pa grund af ingångna traktater skola till främmande makt utgöras och

icke innefatta ersättning för fördelar, som kommit det ena af de förenade rikena

särskildt till godo, fördelas dem begge emellan i förhållande till deras

folkmängd. För öfrig! vidkännes hvardera riket ensamt de utgifter och den

förlust, som detsamma genom krig eller krigsrustningar tillskyndas.

Utan hinder af hvad i donna § stadgas, eger Konungen i förening

med begge rikenas nationalrepresentationer att i förekommande fall annorledes

förordna.

§ 38.

I hvardera riket är nationalrepresentationen pligtig, att anvisa två

lämpliga summor såsom krigskreditiv för oförutsedda fall. Af dessa kreditiv

kan Konungen, när krig är att befara, lyfta och till förberedande rustningar

använda det ena. Af det andra må icke något lyftas med mindre betydliga

rustningar till afvärjande af fiendtligt angrepp äro af nöden, samt begge rikenas

nationalrepresentationer blifvit sammankallade.

I hvad man medel till krigsrustningar må under andra vilkor anvisas,

skall i hvardera riket vara beroende af dess nationalrepresentations beslut.

VI. Om rikenas styrelse då Konungen har förfall, samt under tronledighet.

§ 39.

Vill Konungen begifva sig på resa utom de förenade rikena, bör Han

meddela det unionella Statsrådet donna sin föresats och inhemta dess tankar

deröfver. Företager Konungen derefter sådan resa, må Han icke befatta sig

med rikenas styrelse eller utöfva den Konungsliga makten, så länge Han utom

rikena sig befinner.

§ 40.''

Reser Konungen utrikes, såsom i föregående § är sagdt, eller varder

Han så sjuk, att Han icke regeringsärendena vårdar, tillkommer det den till

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

thronföljden närmast berättigade Prins, om han uppnått aderton års ålder,

att, under Konungens frånvaro eller sjukdomsförfall, fora riksstyrelsen såsom

Regent.

§ 41.

När, i de fall, hvarom föregående § handlar, någon till thronföljden

berättigad Prins ej. linnés, eller den dertill närmast berättigade ej uppnått

aderton års ålder, eller ock af sjukdom eller af frånvaro från rikena är hindrad

att deras styrelse förestå, öfvertages densamma af den Interimsregering, hvarom

här nedan i § 48 stadgas. Der Konungen eller Thronföljaren ej inom

ett år derefter styrelsen tillträder hafva nationalrepresentationerna att förordna

om den skall fortfarande föras af Interimsregeringen eller om Regent eller

Regentskap skall väljas.

§ 42.

Med begge nationalrepresentationernas samtycke kan Konungen för sin

regeringstid eller någon del deraf förordna Regent eller Regentskap att fora

riksstyrelsen i de fall, som i föregående § afses.

På enahanda sätt kan under Konungens lifstid, för den händelse att

vid Hans död Thronföljaren skulle vara omyndig, Regent eller Regentskap

förordnas att styrelsen under tiden förestå.

§ 43.

Om vid Konungens död antingen

a) ingen till rikenas throner arfberättigad Prins finnes och annan Thronföljare

ej heller blifvit uthorad; eller

b) Thronföljaren är omyndig, och om riksstyrelsen under hans omyndighet

ej blifvit förordnadt, på sätt i § 42 är sagdt; eller ock

c) enka efter Konungen eller efter någon Prins af det Kongl. Huset befinner

sig i välsignadt tillstånd och hennes lifsfrukt, om den blefve af

mankön, vore närmast berättigad till rikenas throner;

öfvertager Interimsregeringen rikenas styrelse, der donna ej redan föres af

Regent eller Regentskap, som, i sådant fall, tills vidare fortfar att densamma

förestå. Nationalrepresentationerna hafva derefter att, när thronerna är o lediga,

föranstalta om konungaval, och i de under litt. b) och c) omförmälda händelser

besluta om den bestående styrelsen skall tills vidare bibehållas eller om

Regent eller Regentskap skall väljas.

§ 44.

Så snart någon af de händelser inträffar, då det tillkommer nationalrepresentationerna

att föranstalta om konungaval eller att eljest enligt § 41

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 6. 15

eller § 43 om styrelsen förordna, skola dessa, genom kungörelse, som senast

å tredje söndagen derefter skall i begge hufvudstädernas kyrkor uppläsas

hvar för sig inkallas till någon dag emellan den trettionde och den nittionde

från kungörelsens uppläsning. Der någondera nationalrepresentationen vid

utgången af den för kungörelsens uppläsning sålunda föreskrifna tid redan

är samlad eller, till följd af gällande bestämmelser, skall inom nittio dagar

derefter sammankomma, behöfver kallelse till donna ej utfärdas.

Skulle, emot förmodan, i fall, hvarom nu är fråga, den eller de som

föra regeringen, försumma att i föreskrifven tid, inom någotdera riket ’ sammankalla

nationalrepresentationen, åligger det ovilkorligen den eller de embetsmyndigheter,

som rikets grundlag bestämmer, att derom skyndsammast gå i

författning. Nationalrepresentationen sammanträder i detta fall å fyratiofemte

dagen efter det ofvannämnde kungörelse senast bort hafva varit i hufvudstadens

kyrkor uppläst.

§ 45.

Då nationalrepresentationerna, enligt § 41 eller § 43, hafva att om

riksstyrelsen förordna, och de dervid väl blifva ense om utväljande af Regentskap,

men ej om antalet ledamöter deri, eller de i öfrig! stanna i beslut

som ej öfverensstämma, skall ett Regentskap, bestående af en ordförande och

fyra ledamöter, tva från hvardera riket, utväljas i den ordning här nedan

stadgas.

Lag samma vare om begge nationalrepresentationerna besluta att uppdraga

styrelsen åt en Regent, men vid regentvalet, icke någon erhåller det

antal röster, som i § 63 föreskrifves.

§ 46.

Regent och Regentskap styre i Konungens namn, med samma makt

och enahanda förpligtelse!- som Konung; dock må hvarken Thronföljaren då

han enligt § 40 förer regeringen, eller Regent eller Regentskap, som enligt

8 42 ^ förordnats att förestå riksstyrelsen under Konungens sjukdom eller

uppehåll i utlandet, utdela riddareordnar eller utöfva den i Sverige Konungen

tillkommande, rättighet att adelig, friherrlig eller greflig värdighet förläna.

Hvad Thronföljaren angår, upphör denna inskränkning när Konungens förfall

fortfarit längre tid än ett år.

§ 47.

, Regentskap väljer inom sig vice ordförande. Ej må beslut fattas med

mindre tre medlemmar och af dessa minst en från hvardera riket äro till
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kong1 Maj.is Nåd. Proposition N:o 6.

glädas. 1 händelse af skiljaktiga meningar fattas beslutet efter de flestas

röster. Åro rösterna lika ''delade, gäller den mening, som biträdes af ordföranden

eller, vid hans frånvaro, af vice ordförande!!.

Aflider någon medlem af Regentskapet eller frånträda!- han sin befattning

, skola, om det är ordförande!!, nationalrepresentationerna, i den ordning

g 44 stadga!1, sammankallas för att om nytt val föranstalta. År det någon

annan medlem, bär nationalrepresentationen i det rike, hvartill han liörer,

att välja eu annan i hans ställe. Intilldess det skott, sa ock i fall sådan

medlem af längre tids förfall hindras att i Regentskap^ förhandlingar deltaga,

skall den ledamot af rikets Statsråd, som af Regentskapet tillkallas, i

detta inträda. , Q ... ,

Utan hinder af hvad donna § innehåller, kunna derifrån afvikande

bestämmelser meddelas antingen af Konungen och nationalrepresentationerna,

när de, med stöd af § 42 anordna Regentskap, eller ock af nationalrepresentationerna,

när dessa, enligt § 41 eller § 43, uppdraga styrelsen åt ett sådant.

§ 48.

Den Interimsregering, som i §§ 41 och 43 omnämnes, skall bestå af

Utrikes Ministern, Norska Statsministern, samt två andra medlemmar af hvardera

rikets Statsråd, hvilka, när något af de i § 40 omförmälda fall inträffar,

utnämnas af Konungen, men, om det ej skott eller Interimsregering af annan

orsak påkallas, utväljas af Statsrådet. När Konungen utnämner Interimsregering,

kan lian tillika till ordförande i densamma förordna eu till thronerna

arfsberättigad Prins, som fyllt aderton år.

Vid förfall för Utrikes Ministern skall den ledamot af Sveriges Statsråd

som Interimsregeringen förordnar att hans embete förestå, jemväl hafva

säte i Interimsregeringen. Vårder någon af dennas öfriga ledamöter af långt e

tids förfall hindrad att i förhandlingarna deltaga; väljer Statsrådet i det rike,

till hvilket han hörer, annan af sina medlemmar att under tiden i regeringen

ingå.

§ 49.

Interimsregeringen skall hafva sitt såte i Sveriges hufvudstad, om icke

sådana hinder möta, som gorå det omöjligt eller olämplig!.

Den förer styrelsen i Konungens namn och med Konungslig makt och

myndighet, dock alltid med den i § 46 nämnda inskränkning. De föreskrifter

hvardera rikets grundlag och denna Föreningsakt innehålla angående förordnande

af särskild regering för det rike, i hvilket Konungen icke uppehåller
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

haller sig, gälla likaledes när styrelsen föres af Interimsregeringen. Denna

kan äfven i den utsträckning, den sjelf bestämmer, till Statsrådet i det rike,

der den har sitt säte, uppdraga åtgörande!: af sådana detta rike angående

inre angelägenheter, som icke äro att hänföra till dem, hvarom i § 15 mom. 1

och 2 förmäles.

§ 50.

När hos Interimsregeringen förekomma mål, i hvilka Konungen, då

Han förer styrelsen, har att fatta sitt beslut i det unionella Statsrådet, iakttages

hvad i §§ 17, 21 och 28 om inhämtande af betänkanden är stadgadt.

I andra mål, med undantag af dem, Indika kunna af Konungen utom Statsråd

afgöras, skall skriftligt betänkande inhemta från Statsrådet i det rike, målet

angår, så framt det icke fordrar så hastigt afgörande att sådant betänkande

ej kan afbidas, hvilket da, jemte orsaken dertill, bör i protokollet anmärkas.

Med målens föregående beredning och granskning förhålles i öfrig! enligt

de i vederbörande rike gällande föreskrifter.

§ 51.

Föredragningen af de hos Interimsregeringen förekommande mål fördela

dennas ledamöter sig emellan såsom de lämpligt finna. Interimsregeringen

öfverlägger och beslutar utan att öfrige ledamöter af Statsrådet äro

tillstädes.

I fråga om Utrikes Ministerns pligt att föredraga ärenden, som angå

förhållandet till främmande makt, gälla föreskrifterna i §§ 23 och 24. Med

föredragning och afgörande af kommandomål förhålles efter ty derom i allmänhet

är stadgadt.

§ 52.

Med undantag af Utrikes Ministern skall hvar ledamot af Interimsregeringen,

som må vara chef för något Regerings-departement, under tiden

frånträda denna sin befattning. Samtlige ledamöter deltaga dock fortfarande

i de förrättningar, som åligga Statsrådet i det rike, hvartill de höra; dock ej

i afgifvandet af de i § 50 omförmälda betänkanden.

§ 53.

Der ej Konungen, med stöd af § 48, förordna! någon Prins till ordförande

i Interimsregeringen, eller sådan ordförande är förhindrad att tillstädesvara,

föres ordet vexelvis af den främste ledamoten från hvardera

Bih. till RiJesd. Prof. 1869. 1 Sand. 1 Afd. 3 Höft. z

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

riket. Ombyte sker hvarje vecka, och afgöres genom lottning hvilken af

dem första gången skall föra ordet. Interimsregeringens ledamöter kunna

dock, för att undgå sådant ombyte, inom sig välja ständig ordförande. Ingen

anses lagligen vald, så framt icke mer än hälften af samtliga ledamöterna

gifvit honom sina röster.

§ 54.

Interimsregeringen kan ej fatta giltigt beslut, der ej minst två ledamöter

från hvardera riket äro tillstädes.

I händelse af skiljaktiga meningar, fattas beslutet efter de flestas röster.

Äro rösterna lika delade, gälle alltid den mening, som biträdes af ordföranden,

då denne är förordnad af Lönnligen. År ordföranden af Interimsregeringen

vald, tillkomma äfven honom den afgörande rösten, utom när i

angelägenhet, som ej angår förhållandet till främmande makt, fattas beslut

allenast för det rike, till h vilket han ej hör er. I sådana mål bestämmer

främste ledamoten från det rike utslaget. År ordföranden hvarken af Konungen

för ordnad eller af Interimsregeringen vald, har Utrikes Ministern eller

den hans embete förestår den afgörande rösten i alla mål, som angå förhållandet

till främmande makt. I andra ärenden deremot skall, när beslut fattas

allenast för det ena riket, dettas främste medlem, men eljest den, som

för tillfället förer ordet, bestämma utslaget.

§ 55.

I Interimsregeringen föres protokoll öfver gemensamma ärenden på

begge rikenas, men, om målet angår blott det ena riket, endast på dettas

språk. Protokoll och utgående expeditioner underskrifvas af samtliga tillstädesvarande

ledamöter.

VII. Om val af Konung, Thr olif tilj are, Regent eller Regentskap.

§ 56.

Till Konungen, när någon till thronerna arfberättigad Prins icke finnes

och hvarken Drottning eller enka efter sådan Prins befinner sig i välsignadt

tillstånd, föranstalta om thronföljareval, eller skall konungaval, efter

ty i § 43 är sagdt, företagas; värde det samtidigt tillkännagifvet begge rikenas

nationalrepresentationer, i sistnämnda fall inom trettionde dagen efter

Konungens död, men, om Riksdag eller Storthing först efter nyssnämnda dag

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 6. 19

öppnas, inom sjunde dagen efter det den senast församlade nationalrepresentationen

sammanträda

I andra än ofvannämnda fall må thronföljareval ej ske med mindre

nationalrepresentationerne, uppå Konungens förslag, finna det till förebyggande

af tronledighet vara nödvändigt.

Då nationalrepresentationerne, utan att konunga- eller thronföljareval

är i fråga, enligt § 41 eller § 43, hafva att om regeringen förordna, skall

konungamaktens utöfvare, så snart ske kan, derom hos dem gorå anmälan.

Representationerna taga derefter, hvar för sig, saken under behandling

och meddela konungamaktens utöfvare de beslut, hvari de stanna.

Utfalla dessa så, att regent- eller regentskaps-val deraf föranledes, har

konungamaktens utöfvare att gifva sådant begge nationalrepresentationerna

på samma dag tillkänna, med uppmaning att om valet föranstalta.

§ 57.

Val af Konung, Thronföljare, Regent eller medlemmar af Regentskap

förrättas af en för begge rikena gemensam Nämnd, bestående af åttatio ledamöter

från hvardera. Senast å sjunde dagen efter det nationalrepresentationerne

emottagit det i föregående paragraf omnämnda tillkännagifvande

väljer hvar och en af dessa inom sig det föreskrifna antalet ledamöter jemte

tjugu suppleanter. Gemensam fullmakt utfärdas för alla från hvardera riket

utsedda. Fullmakten förblifver gällande till dess valet blifvit fullbordadt eller

Nämnden enligt § 62 åtskiljes. Hvardera rikets ledamöter välja inom sig

ordförande och vice ordförande.

Suppleanterna inträda i den ordning, fullmakten utvisar.

§ 58.

Nämnden skall samlas i Karlstad, så vida vigtiga hinder ej mota, i

hvithet fall Konungen eller konungamaktens utöfvare utser annan lämplig

samlingsort inom rikena, dock ingen af hufvudstäderna.

Konungen eller konungamaktens utöfvare bestämmer dagen, då Nämnden

skall sammanträda, senast till den tjuguförsta dagen efter utgången af

den för Nämndens utväljande i föregående § stadgade tid.

Af suppleanterna skola minst tio från hvardera riket till samlingsstället

medfölja.

§ 59.

Nämnden sammanträder klockan tolf middagstiden å utsatt dag och

ställe, hvarefter fullmakterna uppläsas och val till gemensam ordförande före
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongi. Majds Nåd. Proposition N:o 6.

tages. Detta val, som ledes af den äldste utaf de i § 57 nämnde ordförande,

gäller för hela den tid Nämnden är samlad. Den som erhållit de

flesta rösterna är lagligen vald. Hafva två eller flera fatt lika många rester,

utan att större antal tillfallit någon annan, företages omval emellan dem.

Lufver valet ej heller dervid afgjordt, skola de, som vid omvalet erhållit de

dosta rösterna, om ordförandeskapet draga lott.

Derefter utsätter Nämnden den dag, å hvilken Konung, Thronföljare, Regent

eller medlemmar af Regentskap skola utväljas. Konungen eller konungamaktens

utgivare kan hos Nämnden framställa förslag å hvilken som bör

väljas. Nämndens förhandlingar må dock ej i afvaktan på sådant förslaguppskjutas.

§ 60.

Alla val, som företagas af Nämnden, ske med röstsedlar, som, för att

gälla, skola vara fria från all tvetydighet, enkla, utan underskrift samt inlagda

i omslag af lika storlek och utseende, hvilka på förhand af ordföranden

stämplas, men i öfrig! ej må vara med något märke försedda. De väljande

afgifva sina röster efter upprop i alfabetisk ordning.

§ 61.

Vid val af Konung eller Thronföljare är första omröstningen fri, så

att en hvar väljande kan rösta på den han helst vill hafva uthorad. På

annat sätt må ingen ledamot af Nämnden någon föreslå.

Ingen anses uthorad till Konung eller Thronföljare, med mindre han

erhållit åttatioen röster eller flera. Har vid första omröstningen ingen uppnått

detta antal, anställes särskild votering först om den, som fått de dosta

rösterna, skall antagas eller icke, och derefter, så framt han ej erhåller det

föreskrifna antalet, på enahanda sätt om den, som vid första omröstningen

stod honom närmast i röster, och så vidare till dess någon uppnår minst

åttatioen röster. Hafva två eller flere vid första omröstningen fått lika många

röster, afgöres genom lottning i hvilken ordning om dem sedermera röstas

skall.

Kan valet ej heller på detta sätt bringas till slut, företages ny omröstning,

vid hvilken en hvar väljande, liksom vid den första, har full frihet

att rösta på den person han helst vill, äfven om denne ej förut varit föreslagen.

Uppnår ej heller någon af dem, som härvid erhålla röster, det föreskrifna

antalet, anställas särskilda voteringar om den ene efter den andre

såsom ofvan är sagd!; och skall valförrättningen med de mellanrum i tid,

som Nämnden bestämmer, enligt nu stadgade grunder framgent fortsättas till

dess någon blifvit lagligen vald.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. M.aj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

Utom sjelfva valet afgöras alla frågor, som under valförrättningen uppstå,

efter de flesta rösterna, äfven om dessa äro färre än åttatioen. Äro rösterna

lika delade, bestämmer ordförandens röst utslaget. Så framt minst

fyratioen af Nämndens ledamöter det äska, skall omröstningen äfven i dessa

frågor ske medelst slutna sedlar, såsom i § 60 om val är stadgadt. Ordföranden

afgifver då två röstsedlar, af hvilka, den ena förseglas och allägges

för att, i fall af lika röster, bestämma utgången.

§ 62.

Skulle, emot förmodan, inträffa att Nämnden icke inom utgången af

trettionde dagen efter dess första sammanträde, i föreskrifven ordning,

Konung eller Thronföljare vält, skall Nämnden sluta sina förhandlingar och

åtskiljas.

I fall, som nu sagd! är, skall det, om Nämnden varit samlad för att

välja Konung, åligga konungamaktens utöfvare att, i den ordning § 56 föreskrifver,

om sådant val ånyo foga anstalt så snart utsigt till lyckligare utgång

visar sig och senast inom tre år; nationalrepresentationerna alltid förbehållet

att, när de derom blifva ense, sj elfva om nytt val förordna.

§ 63.

Val af Regent försiggår på enahanda sätt som val af Konung eller

tronföljare. Har Nämnden varit samlad i trettio dagar, utan att någon

erhållit det föreskrift^ antalet af minst åttioen rester, företager, såsom i §

45 sagdt är, Nämnden val af Regentskap.

§ 64.

Då val af Regentskap anställes, väljer Nämnden först ordförande i Regentskapet;

derefter vexelvis en ledamot från hvardera riket, intilldess det

bestämda antalet blifvit fyldt. För hvilketdera riket ledamot först skall utväljas,

afgöres genom lottning. Vid valförrättningen iakttagas i öfrigt de

föreskrifter, som angående konunga- och thronföljareval stadgade äro; dock

att den, som erhåller de flesta rösterna, äfven om de äro färre än åttatioen,

anses lagligen vald. Hafva två undfått de flesta och lika många röster, anställes

omval dem emellan. Ordföranden afgifve då två röstsedlar, af hvilka

den ena förseglas och allägges för att bestämma utgången, i fall begge ånyo

få lika många röster. Hafva vid första omröstningen flera än två erhållit de

flesta och lika många röster, företages i den ordning, som genom lottning

afgöres, omval enligt nyss angifna grunder emellan två af dem och derefter

emellan den af dessa, som dervid erhåller högsta röstetalet, och en af de öf
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

riga, och så vidare intilldess alla hafva varit under sådant omval, och anses

den lagligen vald, som vid sista voteringen erhåller de flesta rösterna.

Vid val af de regentskapsmedlemmar, som utses särskild! för hvardera

riket, föres ordet af den, som, enligt § 57, är ordförande för Nämndens

ledamöter från det rike, för hvilket det skall väljas.

§ 65.

Alla Nämndens förhandlingar försiggå inom lyckta dörrar.

Innan Nämnden åtskiljes skall på hvardera rikets språk uppsättas protokoll.

I detta införes hvilken som blifvit vald, och, om val ej kommit till

stånd, tillkännagifvande derom, i begge fallen utan närmare upplysning, huru

omröstningarne utfallit. Protokollen underskrifvas af närvarande medlemmar

af Nämnden, minst åttatioen, och öfversändas utan uppehåll det Svenska till

Sveriges Riksdag och det Norska till Norges Storthing, hvilka derefter underrätta

Konungen eller konungamaktens utöfvare om valförrättningens utgång.

De protokoll eller anteckningar, hvilka i öfrig! må hafva blifvit under

förrättningen förda, skola efter dess slut förseglas och må ej förr än efter

femtio års förlopp öppnas, med mindre Konungen och begge nationalrepresentationerna

dertill lemna samtycke.

VIII. Allmänna bestämmelser.

§ 66.

Regent kan icke ställas under åtal för sina regeringshandlingar, ej heller

Prins i hans egenskap af ordförande i Regering eller Regentskap. Andra

ledamöter i sådana Regeringar, medlemmar i det unionella Statsrådet,

rådgifvare vid diplomatiska ärendens behandling och i gemensamma kommandomål,

äfvensom medlemmar af den Nämnd, som har att välja Konung, Thronföljare,

Regent eller Regentskap, äro ansvarige, men endast i det rike, hvartill

de höra, och enligt der gällande lag.

§ 67.

1. Embets- och tjensteman i Utrikes-departementet lyda såsom sådana

under Svensk rätt.

2. Sändebud hos främmande makter, samt öfrige vid beskickningarna

anställde embets- och tjensteman, kunna för embetsförbrytelser endast tilltalas

efter Konungens befallning och i det af rikena, Han bestämmer. Konsuler

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

tilltalas för embetsförbrytelser i det af rikena, Konungen förordnar, så vida

icke förbrytelsen innefattar förnärmelse särskild! emot det ena riket eller dess

undersåtare, i hvilket fall den skyldige ställes till ansvar inom detta rike.

§ 68.

1. Med de inskränkningar, som blifva en följd af hvad bär nedan i

mom. 2 och 3 stadgas, är hvartdera rikets nationalrepresentation berättigad,

att i den ordning rikets särskilda grundlag bestämmer, i original eller bestyrkt

afskrift, erhålla del af protokoll med tillhörande handlingar i alla mål,

som varit behandlade i det unionella Statsrådet, samt i mål, som varit föredragna

i Interimsregeringen och antingen särskild! angå detta rike eller äro

att hänföra till de i § 15 mom. 1 och 2 nämnda.

2. De i mål, som angå förhållandet till främmande makt, och i gemensamma

kommandomål torda protokoll med tillhörande handlingar kunna

fordras meddelade, men allenast i hvad de angå allmänt hända och af vederbörande

granskande myndighet särskild! uppgiga händelser. Utlemnande

af handlingarna kan äfven i dessa fall nekas, när de af vigtiga orsaker anses

höra hållas hemliga.

Förbund, traktater, konventioner och andra dylika aftal med främmande

makter skola alltid, när så äskas, framläggas för en hvar af rikenas nationalrepresentationer.

Härifrån undantagas hemliga artiklar, som dock ej må strida

mot de offentliga.

3. I fråga om meddelande af protokoll och handlingar i kommandomål,

som angå allenast det ena riket, gäller hvad derom i detta rikes grundlag

må finnas föreskrifvet.

4. Utan samtycke af Konungen eller den, Han dertill bemyndigat,

må protokoll eller handling, hvarom i donna § mom. 1 och 2 förmäles, ej

före femtio år efter protokollets eller handlingens datum andra än förenämnde

myndigheter delgifvas. Vid meddelandet till dessa myndigheter af de i mom.

2 omförmälda protokoll och handlingar kan Konungen fästa det förbehåll, att

desammas innehåll ej må till ändras kunskap komma, utan så vidt det finnes

nödigt i följd deraf att åtal anställa8 eller annan grundlagsenlig åtgärd vidtages

mot någon Konungens rådgifvare.

§ 69.

Infödda eller naturaliserade medborgare i det ena riket hafva inom det

andra, lika med dess infödda medborgare, rätt att ega och besitta fastighet

samt, när de i riket hafva bosatt sig, att der idka alla lofliga näringar.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

§ 70.

Skulle de förenade rikenas örlogsflagg eller unionsvapen komma att af

Konungen förändras, skall dervid iakttagas att rikenas jemlikhet äfven framdeles

betecknas.

§ 71.

Denna Föreningsakt, som innehåller alla bestämmelser angående de

förenade rikenas unionella förhållande, skall i begge rikena hafva kraft och

giltighet såsom grundlag och gälla framför deras särskilda grundlagar. Vid

de tillfällen, då ed aflägges till någotdera rikets grundlagar eller konstitution,

anses föreningsakten derunder inbegripen.

Ändringar i eller tillägg till Föreningsakten kunna endast ske genom

Konungens samt begge rikenas nationalrepresentationers sammanstämmande

beslut och för öfrigt i den ordning, som för grundlagsförändringar i hvardera

riket bestämmes; dock att Konungens sanktion af förändringar i eller

tillägg till donna akt kan meddelas inom sextio dagar efter det den af nationalrepresentationerna,

som senast handlagt ärendet, åtskiljts.

Kongl. Näjd förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

CARL.

Louis De Geer.

Utdrag

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

25

Ut di ag af Protokollet öfver ett Jushiie-Departement sä''i

ende, hållet inför Hans Maj:t Konungen uti sammansatt

Svenskt och Norskt Stats-Råd å Stockholms

Slott Lördagen den 1C2 September 1868,

i närvaro af:

Hans Excellens Justitie-Statsministern, Herr Friherre De Geer,

Hans Excellens Statsministern för Utrikes ärendena, Herr Grefve

Wachtmeister,

Hans Excellens Norska Statsministern, Herr Sibbern,

Svenska Statsråden: Friherre af Ugglas,

Bredberg,

Thulstrup,

Carlson,

von Elirenheim,

Abelin,

Berg,

Adlercreutm.

Forska Statsråden: Möinichen,

Manthey.

Sedan Kongl. Maj:t, i sammansatt Svenskt och Norskt Statsråd den 12

November 1867, infordrat Forska Regeringens utlåtande öfver det förslag

till Föreningsakt emellan Sverige och Norge, som blifvit utarbetad! af den

komité Ivongl. Maj:t den 6 Februari 1865 i nåder förordna!, samt, till följd

af Kongl. Maj ds i Norskt Statsråd den 30 Juli 1868 fattade beslut, Forska

Regeringens sålunda infordrade utlåtande af den 17 i samma månad blifvit

till Svenska Justitiedepartementet aflemnadt, så anmälde nu Hans Excellens

Herr Justitie-Statsministern bemälde komités förslag jemte Forska Regeringens

deröfver afgifna utlåtande, hvithet finnes detta protokoll Inlagd!, dervid Hans

Excellens, efter redogörande för berörde handlingars innehåll, i underdånighet

anförde:

Bih. till RiJcsd. Prof. 1869. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

”Med afseende å den olika tydning, som föreningsvilkoren stundom

varit underkastade, anser jag det vara för föreningens framtid af stor vigt,

att de båda folken komma till en öfverensstämmande uppfattning om sjelfva

väsendet af den förening, som nu i mera än femtio år dem emellan egt rum,

och uttala ett gemensamt erkännande af den ståndpunkt, från hvilken de

vilja fortsätta föreningens- vidare utveckling, äfven om detta uttalande icke i

och för sig innebure något egentligt steg framåt i nämnda afseende.

Genom antagande af komitéens förslag skulle icke allenast detta mål

vinnas och de otydligheter i nu gällande förenings-stadganden, som vid dessas

tillämpning gifvit anledning till stridigheter, blifva undanröjda, utan ock,

efter mitt omdöme, ett så stort steg vara taget till föreningens utveckling,

som under närvarande förhållanden kan med någon utsigt till framgång försökas,

och snarare synes det mig vara att befara, det komitéen gått gränsen

af det ännu outförbar a alltför nära, än jag tror tidpunkten mogen för att steget

kunde uttagas ännu längre.

Vid uppgörande af förslag till ny Föreningsakt får nemligen icke

uteslutande afseende fästas vid den ene eller andre enskildes eller den ena

eller andra nationens önskningar eller föreställning om hvad föreningen borde

vara, utan det måste framför allt tillses, att icke några andra förändringar

af det bestående föreslås, än de, som med sannolikhet kunna påräkna båda

nationernas frivilliga bifall; och då föreningen, huru mycket den än befästad

sig i folkens sinnen och vunnit i inre styrka, likväl hittills slätt nästan alldeles

stilla i konstitutionel utveckling under hela sin tillvaro, torda icke alltför

störa förhoppningar kunna ställas på den närmaste framtiden. Mig synes

det icke otillfredsställande, om nu på en gång kan vinnas allt hvad komitéen

föreslagit, deribland ingå så vigtiga förbättringar, som t. ex. införandet af en

verkligt unionen Regering för alla de ärenden, som kunna räknas till gemensamma;

stadgandet af konstitutionella förmer för en gemensam lagstiftning

angående gemensamma intressen; betydligt utsträckta föreskrifter om båda

rikenas inbördes skyldighet att deltaga i det gemensamma försvaret, o. s. v.

Och jag hemtar hopp om framgång för dessa stadgande!! derifrån, att de,

sådana de af komitéen föreslagits, hvila på en rättvis grund och lika mycket

afse båda de förenade folkens bästa.

I öfverensstämmelse med hvad jag under revisionsfrågans föregående

handläggning haft tillfälle i underdånighet yttra, anser jag visserligen, lika med

den sednaste Unions-komitéens Svenska ledamöter, att föreningsfördraget icke

kan på ett tillfredsställande sätt slutligen ordnas, utan att en viss beslutanderätt

och kontroll öfver de uni(molla ärendenas förvaltning uppdrages åt ett

Unionsparlament. Redan före komitéens tillsättning hade jag emellertid kommit

till den öfvertygelse!!, att ett sådant parlament icke under närvarande förhållanden

skulle kunna komma till stånd, en uppfattning, hvilken också icke

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

otydligt synes mig framgå ur Eders Kongl. Maj:ts till grund för komitéens

uppdrag lagda dictamen till Statsråds-protokollet för den 18 Februari 1862.

Förhandlingarne inom komitéen lemna blott ett ytterligare bevis på riktigheten

af denna uppfattning, och vid sådant förhållande finner jag mig icke

kunna tillstyrka, att något förslag om eu unionen representation nu skulle

framläggas.

Vanligen förekommer ock i historien representation såsom någonting

till liden sednare än regering, och det är först sedan vi fatt en gemensam

regering för de unionen a ärendena, som behofvet af en gemensam representation

sannolikt skall komma att klart inses. Saknaden deraf skäll tvifvelsutan

gorå sig känbar för båda folken, men det Svenska blir visserligen icke

dervid det mest lidande. Liksom t. ex. Sveriges representation hittills i första

hand sjelfständigt pröfvat och bestämt anslagen till civillistan och de utrikes

angelägenheterna m. in., under det Norges representation snart sagd! alltid

fogat sig efter de af Sverige antagna grunder och i förhållande dertill bestämt

sina bidrag, så skall ock troligen äfven framgent det mindre riket i de

flesta fall finna sig föranlåtet att följa det störres initiativ, tilldess bådas

röster kunna gorå sig samtidigt börda. Äfvenså lärer ock Norge svårligen

kunna ernå uppfyllandet af sitt berättigade anspråk på en full likställighet

med Sverige i fråga om de utrikes angelägenheterna förr än en gemensam

representation härtill bereder utväg. Sverige kan derföre tungt afvakta den

tidpunkt, då fråga om en gemensam representation väckes från Norsk sida.

För öfrigt instämmer jag i hvad chefen för Norska Justitie- och Politidepartementet

i sitt af Norska regeringen biträdda utlåtande yttrat om antagligheten

af komitéens förslag i sin helhet, och derom att, då komitéens förhandlingar

nödvändigt måste hafva antagit något af en underhandlings natur,

förslagets särskilda delar betinga eller förutsätta hvarandra, så att hvarje

mera betydande förändring, som från det ena riket kunde önskas, lätteligen

skulle kunna förrycka förhållandet och medföra, att nya förändringar äskades

från det andra eller måhända, att det hela blefve otillfredsställande.

I fråga om sättet för diplomatiska ärendens handläggning, finner jag

komitéens förslag riktigt ej mindre från uniondi synpunkt, derigenom att det

åt Norge tillerkänner så mycket deltagande i dessa ärendens handläggning,

som, i saknad af en unionen representation, later förena sig med bibehållandet

af eu ensamt inför Svenska representationen ansvarig Svensk Utrikes

Minister, ett deltagande, som måste vara v ilkoret för att ett kraftigt uppträdande

till upprätthållande af styrelsens yttre politik skall i behofvets stund

kunna äfven af Norge med säkerhet påräknas, än ock från Svensk konstitutionell

synpunkt, dymedelst att dels närmare föreskrifter blifvit meddelade

om vidden af den förberedande handläggning af diplomatiska ärenden, som

må eg a rum utan anmälan vare sig i ministerjelt eller fulltaligt Stats-Råd,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

angående hvilket ämne nu gällande stadganden i vår Regeringsform synas

mig vara alltför otydliga och obestämda och dels de vigtigare diplomatiska

frågorna, af Indika de förnämsta såsom om krig och fred med flera icke

heller nu kunna slutligen afgöras, utan att hela Stats-Rådet öfver dem höres,

bringas in i Stats-Rådet under ett så tidigt stadium, att ej äfventyras må,

det hvarje råd i ämnet kommer för sent. På sätt komitéen upplyser, har

den ock härvid endast velat till lag upphöja den praxis, som till följd af

omständigheternas tvång gjort sig gällande, och för min del kan jag icke

finna något hinder för eu dylik åtgärd i den omständigheten, att icke en

unionen representation samtidigt kan tillvägabringas. Bristen på en dylik

representation synes mig tvärtom gorå det ännu angelägnare att å ifrågavarande

ärendens handläggning bereda åtminstone den kontroll, som bör

vinnas genom öfverläggningar inom ett fulltaligare Stats-Råd. På intet sätt

lärer det väl i alla fall kunna förhindras Norge att hysa eu åsigt i afseende

å den utrikes politiken, och vådan af meningsskiljaktigheter härutinnan rikena

emellan är visserligen icke mindre derföre att Norge nu är i en obilligt

hög grad betaget möjligheten att i detta ämne utkräfva någon konstitutionel]

ansvarighet.

Likaledes kan jag icke finna skål att gorå den föreslagna Föreningsaktens

godkännande beroende deraf att en lag angående storleken af hvardera

rikets krigskontingent blefve samtidigt antagen. Frånvaron af en sådan

lag gör icke något enda stadgande i Föreningsakten mindre behöfligt eller

önskvärd!. Antagandet af en dylik lag kan ej heller anses såsom ett större

medgifvande af det ena riket än af det andra, så att det innefattade ett

slags valuta, hvaraf motsvarande medgifvanden å andra sidan äro betingade.

I närvarande ögonblick och medan Sveriges armé utgör föremål för ännu ej

pröfvade och godkända planer till en väsendtligen förändrad organisation,

föreställer jag mig att det från Svensk sida skulle vara synnerligen svårt att

ingå på en sådan lag, utan att fordringar ne derpå skulle ställas alltför låga.

Det är möjligt att denna svårighet kan så tidigt afhjelpas att den ifrågasätta

lagen kan komma till stånd samtidigt med det slutliga åtgörande! af förslaget

till Föreningsakt, men, då säkerhet derom icke gifves, torde redan af

detta skäl försigtigheten bjuda att icke gorå Föreningsakten häraf beroende.

Hvad angår de af Norska regeringen mot vissa punktör af komitéens

förslag framställda anmärkningar, så finner jag, beträffande först bestämmelserna

i § 8 och l:a punkten af § 9, dessa stadganden vara af större betydelse

än Norska regeringen synes hafva velat tillägga dem. De öfverensstämma

visserligen för det närvarande med båda rikenas grundlagar, men

genom deras intagande i Föreningsakten skulle vinnas, att intetdera riket

kunde så ändra sin särskilda grundlag, att Konungen i detta rikes inre angelägenheter

förlorade sin allena beslutanderätt och t. ex. såsom i Sverige

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kong!. Majds Nåd. Proposition No 6.

under frihetstiden i vissa regeringsärenden endast egde rösta med Rådet. Och

då jag finner det för föreningen betryggande, att icke konungamakten i någotdera

riket kan i detta fall inskränkas, synes mig berörde §§'' böra i enlighet

med komitéens förslag bibehållas.

Deremot har jag, på de af Norska regeringen åberopade skäl, icke

något att invända mot, att i första punkten af § 33 orden ”i vigtigare fall”

utgå.

i § 35 har Norska Regeringen föreslagit eu redaktionsforändring, hvilken

förklaras icke afse någon ändring i meningen, men anses nödvändig dels

för att förebygga allt missförstånd derom, att icke paragrafens första punkt

skulle uppfattas såsom innehållande en mera absolut föreskrift om till vägabringande

af den der ifrågasätta gemensamma lag, än som är förenlig med

paragrafens fjerde punkt, jemförd med § 29 inom. 3, enligt hvilken eu sådan

lag är beroende af sammanstämmande beslut af Konungen och båda Nationalrepresentationerna

; och dels för att tillvägabringa den behöfliga logiska

öfverensstämmelsen emellan paragrafens båda ifrågavarande punkter. Möjligheten

af ett så beskaffad! missförstånd om meningen är för mig ofattlig, dä

Ra punkten i paragrafen icke innehåller någon föreskrift, huru den gemensamma

lagen skall stiftas, men den 4:e punkten innehåller en sådan, hvaraf

alldeles oförtydbart följer, att tillkomsten af denna lag är beroende af båda

Nationalrepresentationernas frivilliga bifall och att, såsom Norska Regeringen

också anmärker, det kommer att stå hvilkendera af dem som helst Öppet att

icke antaga något förslag till lag, hvars ändamålsenlighet icke å båda sidor

erkännes. Icke heller kan jag finna någon brist på logisk öfverensstämmelse

emellan den förutsättning om eller det kraf på eu sådan gemensam lag, som

finnes i första punkten, och den hänvisning om sättet för lagens stiftande,

som innehålles i den sista. Sådana förutsättningar eller kraf äro i grundlagar

ganska vanliga och finnas t. ex. i ursprungliga lydelsen af vår Regeringsforms

§ 85 och i Norska grundlagens § 7 2alra punkten, samt § 94.

Jag kan derföre icke finna att 35 § i komitéens förslag tarfva!’ någon

förändring på de af Norska Regeringen framställda grunder. Den föreslagna

redaktionen finner jag i alla händelser oantaglig, dels emedan den mening,

som på Norska lärer kunna uttryckas med orden ”söges fastsat”, icke kan i

Svensk lagstil återgifvas utan en längre omskrifning, och dels derföre att

denna redaktion skulle innebära ett antagande på förhand, att den ifrågasätta

gemensamma lagen icke skulle komma till stånd samtidigt med Föreningsakten,

ehuru komitéen särskild! framhållit önskligheten deraf. Komitéens redaktion

är deremot lika riktig, antingen den ifrågasätta lagen tillkommer

samtidigt med Föreningsakten eller icke.

Biträdande den af Norska Regeringen föreslagna omflyttning af några

ord i § 42, hyser jag någon tvekan, om icke den tillåtelse, som i 1 :a punk
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

ten af denna § lemnas Konungen att med begge Nationalrepresentationernas

samtycke för sin regeringstid eller någon del deraf förordna Regent eller

Regentskap bort inskränkas så, att densamma icke jemväl kunde omfatta de

fall, att Konungen förblifver sjuk eller utrikes utöfver ett år, dervid jag i

synnerhet fäster vigt vid det sistnämnda af dessa fall. Den i vår Regeringsform

åt Representationen gifha rättighet att då taga den författning om rikets

styrelse, hvilken Representationen nyttigast finner, måste tvifvelsutan

utgöra ett starkt band, om ett sådant skulle behöfvas, på hvarje Konung att

icke emot Representationens vilja alltför länge vistas utom sina riken. Detta

band upphör att finnas till, om, på sätt enligt komitéens förslag kan ske,

förordnande meddelas utan inskränkning för en Regent eller ett Regentskap att

under en Konungs hela lifstid fora riksstyrelsen i Konungens och Thronföljarens

frånvaro. Då det emellertid jemväl, efter komitéens förslag, står Nationalrepresentationerna

Öppet att så begränsa sitt samtycke till ett dylikt

förordnande, att det icke omfattar ifrågavarande fall, torde det icke vara

nödvändigt att i donna del af förslaget gorå någon ändring.

Den vigtigaste anmärkningen är utan tvifvel den, som afser de af

komitéen föreslagna stadganden att vid konunga- och thronföljareval ingen

skall anses vald med mindre, än att lian erhållit absolut röstpluralitet samt

att, derest sådan pluralitet icke af någon vinnes, valförrättningen skall upplösas

och nytt val efter längre eller kortare tid åter företagas. Erkännande

giltigheten af hvad Norska Regeringen framhållit om den olägenhet och fara,

som kan uppstå genom en längre tids uppskof med konungaval under en

tronledighet, kan jag deremot icke annat än finna förhållandet helt annorlunda,

då fråga är om thronföljareval. Så länge eu Konung linnés, synes

det mig vida mindre betänkligt att uppskjuta med valet af hans efterträdare,

än att framtvinga en tronföljare emot det ena landets genom dess valmän

enhälligt uttalade vilja. I fråga om detta sistnämnda val måste jag derföre

åt komitéens förslag gifva företräde framför hvad Norska Regeringen ifrågasatt

att sätta i stället; och såvida som förfarandet vid konungaval och thronföljareval

bör vara lika, anser jag det vara vigtigare att föreskrifterna äro

afpassade efter hvad som för val af Tronföljare befinnes bäst, än att de,

mindre väl lämpade härtill, hufvudsakligen äro beräknade för konungaval.

Det är nemligen antagligt att i de flesta fall faran af tronledighet skall

kunna förebyggas genom ett i rätt tid anstäldt thronföljareval och att således

konungaval ännu mera sällan än thronföljareval skall komma i fråga.

Men äfven med uteslutande afseende å konungaval finner jag tvifvelaktigt,

om det af Norska Regeringen framställda alternativ skulle vara ändamålsenligare

än komitéens. Särskildt skulle jag, om Norska Regeringens grunder

i öfrig! godkändes, deruti önska den förändring, att, derest vid valet två

personer erhöllo de flesta och lika många röster, åtgörande! heldre Unge

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6. 31

bero på lottkastning än läggas i händerna på ordföranden i valnämnden. 1

händelse af olika meningar efter nationaliteterna skulle nemligen eljest ledamöterna

af valnämnden från det rike, som ordföranden tillhörde, på förhand

veta, att deras mening skulle segra, om de icke gjorde någon’eftergift

en omständighet, som icke kunde hafva någon förmånlig inverkan på möjligheten

af en öfverenskommelse. J 8

För egen del har jag ingå ändringsförslag att framställa, men anser

mig höra fästa uppmärksamheten på ännu eu omständighet. Då nemligen

Förenmgsakten icke kan vinna någon giltighet utan bifall af de lagstiftande

makterna i båda rikena och i detta fall skiljer sig från rikenas särskilda

grundlagar, toide det höra tagas i öfvervägande huruvida någon framställning

bör ske till Representationerna angående den form, under hvilken den

föreslagna gemensamma grundlagen bör utfärdas, i händelse den blifver

vederbörligen antagen. Nu gällande Riksakt har i hvardera riket, på dess

sPråk, blifvit utfärdad med eu af samtliga ledamöterna i båda rikenas Representationer

undertecknad ingress, deruti Representationerna gemensamt gorå veterlig!,

att de om samma Åkt öfverenskommit; hvarjemte finnes Konungens derå

meddelade sanktion och påbud om författningens efterlefnad. Förhållandena äro

nu i Hela utseenden skiljaktiga från dem, som egde rum vid Riksaktens

stiftande. Båda Representationerna voro då samtidigt samlade och fattade

sitt beslut med några få dagars mellanrum. Någon säkerhet att så jemväl

nu må komma att^ ega rum kan icke beredas, äfven om den utväg att i

Sverige uppskjuta fragans slutliga afgörande, som 64 § Riksdagsordningen

erbjuder, tages i beräkning, en utväg, som det för" fiffigt icke beror&på

Konungen ensam att anlita, men i samma män som Representationernas beslut

kom me att fattas a mera skilj da lider, skulle deras gemensamma kungörelse

förefalla mera oegentlig. Härtill kommer att initiativet till utfärdande afen

särskild Riksakt togs från Representationernas sida och att bådas beslut således

erfordrade Konungens sanktion, under det nu är fråga om eu Konungens Proposition,

hvilken, enligt Svensk grundlag, om den af Riksdagen godkännes,

eger kraft af lag utan sanktion, men deremot i Norge måste sanktioneras

före slutet af det Storting, under hvilket beslutet fattas. Vid sådana förhållanden

torde ock förfaringssättet icke kunna blifva alldeles lika. Men

då sjelfva formen för utfärdandet af en grundlag och dess ingress icke lärer

i något fall behöfva behandlas i samma ordning som sj elfva grundlagen

hvilket åtminstone icke plägat ske i Sverige, torde, äfven om någon framställning

från Kongl. Maj:t skulle i detta afseende finnas lämplig, en sådan

icke behöfva ske förr än närmare den tid, då det slutliga åtgörande! förestår.

Derest hvarken en sådan framdeles sker eller någondera Representationen

väcker fråga om antagande af en gemensam ingress, ser jag intet hinder

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kongl. Majrts Nåd. Proposition N:o 6.

för utfärdandet en sådan förutan, t. ex. på det sätt, att ICongl. Maj:t, med

tillkännagifvande att båda Representationerna, hvar för sig, bifallit den

Kongl. Propositionen, - dervid, om så nödigt anses, sjelfva de för bifallet å

ömse sidor begagnade ordalagen kunna jemte underskrifterna i kungörelsen

intagas, — i båda rikena påbjuder den antagna grundlagen till efterlefnad.

På dessa skål finner jag åtminstone för närvarande ej anledning att angående

ifrågavarande ämne något hemställa. .

På grund af hvad nu blifvit anförd t, hemställer jag i underdånighet

att Eders Kongl. Maj:t nu täcktes besluta att föreslå Sveriges Riksdag och

Norges Storthing vid deras nästa sammanträden, att såsom grundlag i stadgad

ordning antaga komitéens af mig nu anmälda ”Förslag till Föreningsakt

emellan Sverige och Norge,” utan andra förändringar, än de i W 33 och 42

af Norska Regeringen föreslagna, samt att nådiga Propositioner härom måtte

i hvartdera rikets särskilda Stats-Råd uttal das . _

Stats-Rådets Svenska ledamöter instämde i hvad Herr Justitie-Stats
ministern

hemställt, . , .

Den Norska Statsråds-afdelningens ledamöter anförde i underdånighet

att likasom de i allt väsendtligt hänförde sig till Norska Regeringens^utlåtande

så funno de, hvad särskilt angår Unions-komitéens förslag till 35 §

l:a punkten, att det visserligen i och för sig betraktad! kunde hafva vant

önskligt att densamma underginge en förändring i den af Norska Regeringen

antydda riktning, men att de icke desto mindre, då det, efter hvad Hans

Excellens Herr Justitie-Statsministern anfört, • blefve så mycket mera klart

att komitéens förslag i denna punkt icke i meningen afviker från den af

Norska Regeringen föreslagna redaktion, samt, i betraktande af den åt Hans

Excellens antydda språksvårighet, icke droge i betänkande att också i denna

punkt biträda hvad af Herr Justitie-Statsministern blifvit hemstäldt.

Hvad Herr Justitie-Statsministern hemställt täcktes Hans

Maj:t Konungen i nåder bifalla, under förklarande, att

Hans Maj:t funne frågan om en förändring i den afkomitéen

föreslagna lydelsen af 35 § l:a punkten vara utan

praktisk betydelse, då man å ömse sidor är ense derom,

att, äfven utan förändring, tillkomsten af den uti nämnde

lagrum afsedda gemensamma lag är, likasom Föreuingsakten,

beroende af båda Nationalrepresentationernas frivilliga

bifall, och att det kommer att stå hvilken af dom

som helst Öppet, att icke antaga något förslag till en sådan

lag, hvars ändamålsenlighet icke å båda sidor erkännes.

Ex protocollo

E. Helting.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 6.

33

Öfversättning

af

Kong!. Norska Regeringens underdåniga betänkande af

den 17 Juli 1868.

Chefen för Justitie- och Politie-departementet, Statsrådet Meldahl anförde

i underdånighet:

Sedan den genom Kongl. Resolutionen af den 6:te Februari 1865 nedsatta

komitée af Norske och Svenske män, som haft sig uppdraget att, i öfverensstämmelse

med de af Hans Maj:t Konungen i sammansatt Stats-Råd den 18

Februari 1862 uppgillra grunder, utarbeta förslag till de förändrade bestämmelser

angående de förenade rikenas inbördes förhållande, som kunde finnas

nödvändiga och ändamålsenliga, den 29 Augusti 1867 afgifvit underdånigt

betänkande angående revision af Föreningsakten mellan Norge och Sverige

jemte motiveradt förslag till omarbetad Föreningsakt mellan rikena, samt detta

komitéens arbete blifvit tryckt och tillgängligt för allmänheten i begge rikena,

behagade Hans Näjd Konungen i sammansatt Stats-Råd den 12 November

1867 befalla, att Norska Regeringens Betänkande angående nämnda förslag

skulle inhemtas.

Då nu Departementet, till hvars behandling detta ärende blifvit öfverlemnadt,

går att gorå detsamma till föremål för underdånig föredragning, har

det ej ansetts obehöflig! att förutskicka någon utförligare framställning af de

åtgärder, som hittills blifvit vidtagna för en revision af föreningsbestämmelserna.

Såväl den äldre, genom Kongl. Resolution af den 30 Januari 1839 nedsalta

och genom Kongl. Resolution af den 7 December 1843 med utvidgad fullmakt

försedda komitéens den 4 November 1844 afgifna motiverade förslag

till ny Föreningsakt, som den Norska Regeringens deröfver inhemtade underdåniga

betänkande af den 27 Februari 1847 hafva begge, i enlighet med

Hans Maj:t Konungens den 18 Februari 1862 gifna föreskrift, blifvit tryckta

och finnas intagna i Storthings-förhandlingarne för 1862—63, lista B. S. N:o 3;

och hvad i afseende å revisionsfrågan tilldragit sig, efter det Norska Regeringen

afgifvit sitt nyssnämnda Betänkande, är i den sist nedsalta komitéens betänBih.

till Biksd. Prat. 1869. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 6.

kande så fullständigt angifvet, att Departementet kan inskränka sig till att i

dessa delar hänvisa till detsamma.

Af allt, som förekommit, framgår, att, i fråga om behofvet och önskvärdheten

af förbättrade och mera tydliga bestämmelser angående Lera föreningen

vidkommande förhållanden icke i och för sig på något stadium af

frågans behandling från Norsk sida visat sig någon meningsskiljaktighet. Det

var de från Norsk sida i donna riktning uttalade önskningar, som år 1837

föranledde nedsättandet af den första Unionskomitéen, och det var denna komités

under dess arbete vunna erfarenhet af hvad som till ett ändamålsenligt utförande

af dess uppdrag erfordrades, som föranledde den utvidgade fullmagt,

hvilken 1843 blot komitéen gifven. Då Norska Regeringen 1847 afgaf sitt

betänkande öfver nämnda komités förslag till ny föreningsakt emellan rikena,

uppstod hos densamma intet tvifvel om lämpligheten af revisionsfrågans befrämjande,

under det att den i Lera af förslagets särskilda bestämmelser tillstyrkte

icke oväsendtlig förändringar.

Äfven då frågan år 1860, efter flerårig hvila, från Svensk sida a nyo

bragtes å bane under omständigheter och på ett sätt, som bär i landet

framkallade en uppfattning, åt hvilken Sthorthingets underdåniga adress af

den 23 April 1860 gaf uttryck, var det icke önskvärdheten af rättelse och

förbättringar i unionsbestämmelserna, som förnekades, utan endast fruktan

för, att man under dåvarande omständigheter skulle sökt gifva revisionen en

för Norge otillfredsställande karakter, som förmådde Storthinget antaga, att

tidpunkten då icke var lämplig för återupptagande af revisionsförhandlingarna.

Det var ej för revisionsarbetets öfvergifvande, utan blott för dess uppskjutande

”till en framtid, då en sannare uppfattning af förhållandet mellan rikena äfven

i Sverige både gjort sig gällande”, som Storthinget uttalade sig, framhållande

tillika, att en revision från Norsk sida icke kunde ega rum utan på den i

Riksakten gittra grundval, nemligen rikenas likställighet och hvardera rikets

sjelfbestämmelserätt i alla ärenden, hvilka ej betecknades såsom unionella. I

samma riktning yttrade sig Norska Regeringen i sitt underdåniga betänkande

af den 21 Oktober 1861, hvari också afstyrkande! af den Svenska Justitiestatsministerns

förslag om att då nedsätta en komité för revision af unionsbestämmelserna

grundades dels på de för handen varande, för ett sådant arbete

ogynnsamma förhållandena i öfrig!, dels på det omfång och den riktning af

revisionen, som i Justitie-statsministerns underdåniga anförande af den 9 April

1861 funnos angifna.

Såsom allmänna vilkor för ett gynnsamt resultat af förhandlingarne angående

de unionella förhållandena framhölls i betänkande!, att utgångspunkten

kunde tagas från en erkänd gemensam grund, bildad af de å alla håll tidigare

erkända hufvudprinciperna för föreningen, och tillika att arten och omfånget

af de ämnen, som efter hand gjordes till föremål för förhandlingarne,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

lämpades efter den utsigt, tidsomständigheterna kunde gifva, på eu ömsesidig

god vilja att befordra förhandlingarnes fortgång mot det på eu sådan

grund eftersträfva»^ gemensamma målet.

Den fruktan, som således i Norge uppstått att åt en blifvande revision

af föreningsakten skulle gifvas eu grund, som icke öfverensstämde med

rikenas likställighet, eller eu riktning och ett omfång, som ginge hvardera

rikets sjelfständighet för nära, faun Hans Näjd lämpligt att söka få aflägsnad

så fort som möjligt, hvarför Hans Näjd i sitt nådiga diktamen af den 18

Februari 1862, efter att hafva uttalat sin öfvertygelse om att en revision af

föreningsakten påkallades af begge de förenade rikenas sanna intresse, uttryckligen

förklarade icke allenast, att de nya bestämmelserna borde hvila på den

principiella likhet, som utgör grundvalen för föreningen emellan två fria och

sjelfständiga folk, utan ock, att föreningen icke må föras utom det område,

som låter förena sig med dess ursprungliga syfte och karakter samt med

hvardera rikets sjelfständighet, och att bestämmelserna herde afmattas med

försigtigt hänsyn till det bestående och blott åsyfta att förbättra detta i riktningar,

der förbättring påtagligen kräfdes af den större insigt och fördomsfrihet,

som borde vara vunnen genom ett hälft århundrades framåtskridande,

och framför allt i riktningar, der full trygghet för det ena eller begge rikenas

intressen erkändes nu icke vara för handen, men kunna helt och hållet

eller i större mån än för närvarande tillvägabringas.

Genom detta Hans Maj:ts yttrande, som, så vidt kändt är, hvarken i

Norge eller Sverige framkallade någon afvikande meningsyttring, men hvari

det Norska Storthinget den 14 Juni 1863 förklarade sig erkänna ett uttryck

af samma uppfattning af vilkoren för en revision, som i Storthingets

adress åt den 23 April 1860 voro anförda, var revisionen för framtiden

ställd på fast grund. Dess befordrande, för så vidt det berodde af den

verkställande magten, var gifvet; blott tidpunkten var flyttad till en framtid,

som Hans Näjd hoppades icke vara aflägsen och åt revisionen sjelf var

både med hänsyn till principer och till utsträckning gifven en fast och betryggande

grundval.

Att mot revisionens återupptagande på en sådan grundval och med en

sådan begränsning icke från Norsk sida kunde framställas någon invändning,

så snart det lät sig antagas att en motsvarande uppfattning äfven i Sverige

kunde vänta villig anslutning, följde icke allenast af sakens hela utveckling

och samtliga gjorda uttalanden, utan omedelbart deraf, att intresset för revisionens

lyckliga fullbordande ingalunda kunde anses mindre på Norsk än på

Svensk sida.

Då Svenske J ustitie - statsministern den 4 Januari 1865 föreslog, att

saken måtte tagas under behandling, skedde detta, såsom det lag i sakens

natur, med hänvisning till ofvannämnda nådiga diktamen och, då revisionens

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 6.

grund och karakter i och med detsamma voro gittra, var det blott sin uppuppfattning

af revisionsarbetets nödvändiga begränsning, som den Norska

Regeringen fann lämpligt att, så vidt möjligt var, på förhand närmare tydliggöra

i dess underdåniga Betänkande af den 28 Januari 1865.

Vid den ställning saken både fått genom det nådiga förklarandet den

18 Februari 1862 måste bedömandet af frågan, när den gynnsamma tidpunkten

för arbetet kunde anses för handen, såsom väsendtligen beroende på huruvida

i Sverige både inträdt en mot det Norska föreställningssättet svarande

uppfattning, hufvudsakligen grundas på dess kännedom om de Svenska förhållandena,

som endast hos Hans Maj:ts Svenske rådgifvare kunde finnas.

Att man icke misstagit sig vid valet af tidpunkt bevisas, efter Departementets

förmenande, bäst af den enighet, som under den nedsätta gemensamma

komitéens arbete varit rådande mellan komitéens Norska och Svenska

medlemmar och som härleder sig från den af de Svenska ledamöterne äfven

uttryckligen uttalade öfvertygelsen, att man från Svensk sida, lika litet som

från Norsk, önskade andra förändringar i det nuvarande föreningsaftalet, än

sådana, för hvilka välvilligt tillmötesgående kunde påräknas hos begge folken.

Med denna uppfattning å begge sidor, och endast med den, kunde

med trygghet och lugn arbetas på de förbättringar, för hvilka föreningsakte

n är mottaglig, och det är Departementets öfvertygelse, att det af komitéen

aflemnade förslaget i sin helhet bär prägeln af denna uppfattning äfvensom

af ett omsorgsfullt iakttagande af den besigtiga hänsyn till det bestående,

som deri utlofvas.

Beträffande behandlingen i öfrig! af detta förslag tillåter Departementet

sig att förutsända den anmärkningen att, efter Departementets åsigt, det icke,

så framt ett praktiskt resultat skall kunna uppnås, kan ifrågasättas att i ett

arbete af beskaffenhet såsom det förevarande gorå någon mera ingripande

förändring; utan att till besvarande endast förekommer frågan, huruvida förslaget,

sådant det är, egnar sig till antagande i allt väsendtligt, under det

att i motsatt fall hoppet att för närvarande genomföra den åsyftade revisionen

torde så godt först som sist höra uppgifvas.

Att så är förhållandet följer icke allenast deraf, att förslaget visar sig

som ett i sin helhet och i enskilda delar noga öfvervägdt och omsorgsfullt

verkstäldt arbete, utan företrädesvis deraf att det uppstått genom upprepadt

samarbete mellan män från begge rikena, hvilka under sina öfverläggningar

naturligtvis med den möjligast största omsorg hafva vägt hvart enskild! rikes

önskningar och kraf mot det ändras och derefter med ömsesidigt tillmötesgående

eller med andra ord genom förhandlingar, som nödvändigt skulle antaga

något af en underhandlings natur, åstadkommit ett arbete, hvars enskilda

delar betinga eller förutsätta hvarandra på det sätt, att förändringar i ett

hänseende lätteligen kunde komma att störa de förutsättningar, hvarunder

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

enighet i andra hänseenden uppnåtts. Sådant som förslaget i sin helhet nu

föreligger, tror Departementet, att det med skäl kan betraktas såsom ett

uttryck af hvad som i begge rikena bör kunna vänta bifall af förståndiga

och fördomsfria män, hvilka med kärlek till sitt särskilda fädernesland och

dess sjelfständighet förena kärlek till föreningen, under det hvarje betydligare

förändring deri, som från det ena riket kunde föranledas, lätteligen

skulle kunna störa förhållandet och hafva till följd, att nya förändringar från

det andra riket komme att äskas eller, måhända, att alltsammans der fanns

otillfredsställande. Från Norsk sida visar detta förhållande sig tydligast, om

man föreställer sig, att från Svensk sida skulle föreslås förändring i afseende

å någon af de förbättringar, hvarpå de Norske komité-ledamöterne för Norges

del lågt särskild vigt; men det är af sig sjelf klart, att förhållandet icke

gestaltar sig annorledes eller bättre, om från Norsk sida förslag gjordes till

förändring i bestämmelser, för hvilkas upptagande i deras nuvarande skick

de Svenske ledamöterne hafva arbetat.

Att det här anförda deremot icke hindrar en och annan rättelse eller

förändring, så framt dertill efter öfvervägande från begge sidor kunde finnas

skäl, är klart.

Den första frågan, som, vid bedömande af det föreliggande förslaget,

må framställas, är naturligtvis, om den jemnlikhet och sidoordnade ställning

mellan rikena, som är föreningens grundval, fullständigt är upprätthållen så,

som den vid föreningens ingående och enkannerligen genom Riksakten är

erkänd och gifven. Att komitéens första och ständiga sträfvan just gått ut

härpå torde redan följa af det nådiga förklarandet, som bildar revisionens

utgångspunkt och arbetets grund, och vid ett noggrann! genomgående af

förslagets samtliga bestämmelser visar sig, efter Departementets åsigt, ej allenast

att principen upprätthållits, utan också att den afvikelse derifrån, som

det nuvarande föreningsförhållandet medför, i sin vigtigaste punkt blifvit

förminskad och begränsad med för Norge betryggande garantier. Som bekant

är, finnas nemligen tvenne punktör, hvari de hittills bestående föreningsvilkoren

medföra en afvikelse från den nämnda hufvudprincipen, nemligen

derutinnan att Konungens hufvudsakliga eller ständiga vistelseort förutsattes

vara i Sverige och att ledningen af de förenade rikenas diplomatiska angelägenheter

— när frågan om krig och fred undantages — är lagd i den

Svenske Utrikes-ministerns hand, utan att någon konstitutionel kontroll eller

garanti dervid, vare sig i Grundlagen eller Föreningsakten, blifvit Norge försäkrad,

då föreskriften att den Norske Statsministern, eller, i händelse af förfall

för honom, en ledamot af det Norska Stats-Rådet skall vara närvarande,

såväl när diplomatiska angelägenheter, hvilka särskild! angå Norge, af Statsministern

för utrikes ärendena föredragas till nådigt afgörande, som när i

enlighet med den Svenska Regeringsformens 11 och 12 §§ diplomatiska eller

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 6.

så kallade ministeriella ärenden föredragas för Konungen, endast hvilar på en

Kongl. Resolution (eif. Kongl. Resolution den 13 April 1835) likasom företagandet

i sammansatt • Stats-Råd till och med af de vigtigaste dylika ärenden

blott beror på Kongl. Resolutioner eller Konungens beslut vid särskilda

tillfällen.

Hvad Konungens vistande i hvardera riket angår, så bär visserligen

från Norsk sida aldrig framställts fordran på eller funnits någon förväntan

om någon praktisk förändring i det bestående förhållandet, och under sådana

omständigheter bifaller Departementet obetingadt komitéens åtgärd att hafva

gifvit den i föreningsakten föreslagna bestämmelsen en affattning, som svarar

mot dess verkliga och sanna idé, i stället för att följa den förra Unionskomitéens

mera sväfvande och obestämda ordalag. Föreningsaktens första

sträfvan bör tvifvelsutan vara att klart och bestämdt uttala hvad som i

sjelfva verket åsyftas såsom gällande regel mellan rikena, och hvarje afvikelse

derifrån skulle, om också en större likhet på papperet kunde uppnås,

otvifvelaktigt i framtiden straffa sig sjelf genom att öppna dörren för

strid och missnöje. Bestämmelsen är till innehållet blott ett upprepande

af den Norska Grundlagens § 11; men att den med skål blifvit föreslagen

till upptagande i Föreningsakten, följer tydligen deraf, att bestämmelsen just

rörer föreningen, af hvilken den ensam är framkallad, och icke af någotdera

riket ensidigt bör kunna förändras.

Med hänsyn till den andra afvikelsen från likställighetsprincipen, nemligen

den som eger rum vid de diplomatiska ärendenas behandling, har deremot

komitéen i fjerde hufvudafdelningen af sitt utkast — cfr. med hänsyn

till förhållandet under interimsregering §§ 51 och 54 — föreslagit, att Norske

ansvarige embetsman skulle försäkras om del uti behandlingen af dessa

angelägenheter, hvithet på samma gång skulle bereda Norge den garanti och

kontroll, som hittills saknats, och utjemna olikheten i rikenas ställning i dessa

saker så mycket som är möjligt, medan ännu Utrikes-ministerns ställning som

medlem af det ena rikets särskilda Stats-Råd bibehålies. Att sträfva till en

förändring i detta sistnämnda förhållande anser Departementet som en för

närvarande opraktisk tanke, under det att genom de af komitéen föreslagna

regler skulle uppnås så väsendtliga fördelar, att all verklig grund till missnöje

med denna punkt af föreningsvilkoren synes höra försvinna. När nemligen,

såsom af komitéen är föreslaget, alla de vigtigare diplomatiska ärendena

behandlas och afgöras i det unionella Stats-Rådet, hvari begge rikena efter

komitéens förslag, alltid är o lika representerade, under det att den Norske

Statsministern eller, i händelse af förfall för honom, en annan ledamot af

det Norska Stats-Rådet, i kraft af unionsakten gifves såte och stämma i det

ministeriella Stats-Rådet, kommer det, oafsedd de särskilda Statsråds-betänkandena,

aldrig att vid ärendenas afgörande saknas Norsk embetsman, som står

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 6. 39

i ansvar för de fattade besluten, medan Utrikes-ministerns särskilda befattning

inskränka till hvad som nödvändigt måste åligga honom såsom Departementschef,

nemligen sakernas förberedande och föredragning, och till och

med detta med den begränsning som förslagets 23 § bestämmer och hvarvid

icke allenast deltagande i förberedelsen, utan också sjelfva föredragningen i

det unionella Stats-Rådet är försäkrad hvart särskilt rikes vederbörande Statsrådsledamot

vid alla tillfällen, der icke sakernas rent politiska natur nödvändigt

klöfver, att desamma åligga Utrikes-ministern.

Starkare kan, såvidt Departementet inser, med bibehållande af Utrikesministerns

ställning i det Svenska Stats-Rådet, rikenas rätt till lika inflytande

och kontroll äfven i detta slags ärenden icke gerna framträda eller erkännas.

I det ministeriella Stats-Rådet bör, efter detsamma beskaffenhet, Utrikes-ministern

i viss mån anses representera rikenas gemenskap utåt, så att det redan

häraf kan synas lämpligt, att lian vid sin sida har såväl en Svensk som en

Norsk Statsrådsledamot, något som också otvifvelaktigt kommer att gorå det

lättare för Utrikes-ministern att se bort från sin särskilda ställning till Sverige;

men om man äfven betraktar det som en olikhet, att på detta sätt två

medlemmar af det Svenska, men blott en ledamot af det Norska Stats-Rådet

får såte i det ministeriella Stats-Rådet, så är åtskilnaden blott en följd deraf,

att Utrikes-ministeriet vid Utrikes-ministerns förfall och frånvaro bör öfvertagas

af en Svensk Statsrådsledamot, hvilket gör det lika vigtig! för begge rikena,

att härtill alltid finnes ett Svenskt Statsråd, som ständigt kan följa de

ministeriella sakernas behandling och känna Utrikes-ministerns åsigter och

uppfattning.

Att Norges sidoordnade ställning i unionen med den af komitéen föreslagna

sammansättning af det unionella Stats-Rådet skall få ett klarare och

bestämdare uttryck, än hittills i de sammansätta Stats-Råden varit händelsen,

faller af sig sjelf i ögonen. Efter komitéens förslag (§ 14) skall likheten så

till vida, oafsedt dess 21 § som svarar mot Riksaktens 4 § sista mom., blifva

fullständig och ovilkorlig, utan hänsyn till hvarest eller angående Indika ärenden

det unionella Stats-Rådet hålles; och ehuruväl den fördel både i yttre form

och i verklig garanti, som härigenom för Norge kommer att vinnas i jemförelse

med det bestående förhållandet, starkast framträder vid behandlingen

af de diplomatiska ärendena, så är den dock naturligtvis äfven tillstädes med

hänsyn till de andra ärenden, som äro föremål för behandling i sammansatt

Stats-Råd och Indika nu, under hvad tolkning som helst af Riksaktens 5 §,

oftast torde förekomma i Svenskt-Norskt sammansatt Stats-Råd, det vill såga

hela det Svenska Stats-Rådet, förstärkt med tre Norska medlemmar. Norges

saknad af konstitutionella garantier för de diplomatiska ärendenas försvarliga

behandling har alltid betraktats såsom den väsendtligaste besvärspunkt^! från

Norsk sida mot de nu bestående föreningsvilkoren; och när hänsyn tages till

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

den afgörande betydelse, detta slags ärenden kunna hafva på rikets välfärd

och öde, visar sig den vigt, som varit lagd på uppnåendet af en i detta hänseende

för Norge betryggande ordning, fullt befogad och naturlig. Att det

Norska folket skulle hafva förändrat sin uppfattning af detta ärende och icke

längre sätta fullt värde på den betryggande ordningen, finner Departementet

intet skål att antaga; och i Departementets tanke hafva de nu föreslagna

bestämmelserna afgjordt företräde framför den förra Unionskomitéens, i det

den fullständigare" formella likhet mellan rikena, som då åsyftades, var så

beskaffad, att man kunde förutse, att den i tillämpningen skulle bringa Norge

blott liten tillfredsställelse, under det den derjemte hade framkallat så få

praktiska utvägar att gorå ansvarigheten gällande, att den verkliga garantien

för begge rikena i betänklig grad skulle hafva förminskats.

Fördelen af att utbyta det felaktiga och från Norsk sida öfverklagade

förhållandet mot en så tillfredsställande och betryggande ordning som den

af komitéen föreslagna, kan icke bestridas, och Departementet kan icke dela

det åskådningssätt, att något motskäl med fog skulle kunna sökas i den åsigt,

att Norge icke genom ingående på förslagets bestämmelse (§ 27) om att den

Svenske Utrikes-ministern fortfar som hittills att vara chef för Utrikes-departementet

samt att iakttaga och bevaka begge de förenade rikenas utrikes angelägenheter,

bör uttryckligen erkänna en afvikelse från likhetsprincipen, som

hittills dock faktiskt består, och det i en helt annan och större utsträckning,

men hvars uppkomst antages grunda sig på ett ofrivilligt misstag eller missförstånd

från Norsk sida med hänsyn till § 4 i Riksakten och dess tillämpning,

och hvars grund (”hjemmel”) i sjelfva Riksakten, som den nu en gång

är, påstås kunna bestridas.

Då Departementet anser det i detta hänseende icke vara af någon nytta,

skall Departementet icke heller inlåta sig på de skilda åsigter, som framställts

eller möjligen kunna framställas om hvad som verkligen varit Grundlagens

och Riksaktens tanke med hänsyn till behandlingen af de diplomatiska

ärendena. Faktiskt är, att Grundlagen, sådan som den i November 1814

blef antagen, i detta hänseende efterlemnade en lucka eller ofullständighet i

sina bestämmelser, som icke blef fylld eller af hjelp! genom Riksakten, men

som under den praktiska tillämpningen måste fyllas och som redan från början

och utan protest från Norsk sida blef det genom det faktiska införande

af det förhållande, som sedan har bestått utan andra förändringar än dem,

som härflyta af Kongl. Resolutionen den 13 April 1835 samt af den skedda

modifikationen i det Svenska Stats-Rådets sammansättning.

Efter att detta förhållande bestått i öfver ett hälft århundrade, lärer

det icke kunna nekas, att det nu icke är möjligt att förändra detsamma utan

genom en öfverenskommelse med Sverige; och erkänner man detta, kommer

man

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o (i.

man tillbaka till frågan huruvida den ordning, som genom närvarande förslags

antagande skulle erhållas, icke både i sig sjelf är så tillfredsställande

och betryggande, att Morge dermed kan finna sig belåtet och, med hänsyn

till framträdandet af Norges likställighet, äfven i donna punkt går så långt,

som man i allt fall för närvarande kan vänta sig hinna.

Efter Departementets åsigt måste begge dessa frågor besvaras jakande,

och förutsättas förhållandena i en framtid ställa sig så, att de gifva utsigt

till att på ett praktiskt användbart sätt genomföra den sidoordnade ställningen

fullständigt, äfven med hänsyn till Utrikes-departementets ordnande, lärer

det också öfverensstämma med allmän erfarenhet att antaga, att det skall

blifva lättare att verkställa det mindre steget, som, efter antagandet af komitéens

förslag, skulle stå åter, än att på en gång öfverspringa den större

klyfta, som, så länge det bestående behålles oförändradt, för framtiden skall

förblifva oförminskad. ”Allt eller intet” är i det hela en regel, som icke på

förståndigt vis kan följas, der det, såsom här, icke är fråga om störa förändringar,

utan blott att uppnå förbättringar i det rättsligen bestående medelst

ömsesidigt och billigt tillmötesgående.

Utom de här omnämnda punkterna finnes i förslaget ingen bestämmelse,

deri icke rikenas sidoordnade ställning och jemlikhet är fullständigt genomförd;

och utanför föreningsakten kan ingen fråga om olikhet uppstå, när det,

i öfverensstämmelse med förslagets 71 §, klart och bestämdt stadgas att allt,

som ligger utanför denna akt, icke rörer unionen och följaktligen utan förbehåll

är öfverlemnadt till hvart rikes fria myndighet såsom sjelfständig stat.

Den andra mera allmänna undersökning, hvarvid Departementet fästat

sin uppmärksamhet, är, huruvida komitéen har hållit sina föreslagna förändringar

inom de gränser, som i Hans Maj:ts nådiga yttrande af den 18

Februari 1862 är o angifna.

Angående sin uppfattning af den dervid glida begränsning har Departementet

uttalat sig i det underdåniga anförande, som ligger till grund

för Norska regeringens Betänkande af den 28 Januari 1865, till hvilket

Departementet äfven nu i underdånighet hänvisar, och att komitéen i det hela

lågt samma åskådningssätt till grund för sitt arbete, framgår klart nog af

dess förslag. Liksom man icke sökt utvidga gemenskapen i reelt hänseende

till andra föremål eller förhållanden än hittills, så äro de nya bestämmelserna,

hvarigenom komitéen sökt dels att ordna och närmare fastställa rikenas

förpligtelser med afseende å de redan förut gemensamma förhållanden

och föremål (förslagets § 29 samt 32—38), dels att gifva fasta och tydliga

regler till lösning af den hittills existerande meningsskiljaktigheten om det

sammansätta Statsrådets funktioner (förslagets § 15—19), efter DepartemenBih.

till Riksd. Prof. 1869. 1 Sami. 1 Afd. 3 Käft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

tets åsigt affattade med försigtig hänsyn till det bestående och med iakttagande

af den derunder vanna erfarenhet.

I begge dessa afseenden finner Departementet det tillräckligt att hänvisa

till förslagets bestämmelser och de af komitéen derför lemnade motiver,

hvari förhållandet mellan det bestående och det föreslagna med klarhet är

framstäldt.

Huruvida de gemensamma lagar, Indika komitéen antagit komma att

tillämpas vid fastställandet af hvardera rikets bidrag till de med de diplomatiska

ärendena och konsulatväsendet förbundna utgifter, samt vid hvartdera

rikets förpligtelse!1 till det gemensamma försvaret, verkligen skola komma

till stånd, beror efter förslaget på nationalrepresentationernas godtfinnande,

under det att genom förslaget blott öppnas en utväg till lagbestämd ordning,

som det står fritt att lemna obegagnad, så länge ändamålsenligheten

deraf icke på alla håll erkännes. Genom de föreslagna reglorna om det

unionella Stats-Rådet, som vid alla tillfällen skall bestå af lika många medlemmar

från hvartdera riket, skall det vacklande och den strid, som hittills

egt rum om det så kallade sammansätta eller unionella Stats-Rådets sammansättning,

otvifvelaktigt finna sin lyckligaste lösning, under det att likväl hvarken

medlemmarne eller ärendena på något sätt lösryckas från de särskilda

Statsråden, till hvilka de, hvad Norge vidkommer, förblifva i samma förhållande

som hittills, medan af sjelfva sättet för bildande af det unionella

Stats-Rådet följde att betänkande äfven skall inhemtas från de öfriga ledamöterna

af det Svenska Stats-Rådet, hvilket hittills icke varit föreskrifvet.

I afseende å omfånget för det unionella Stats-Rådets verksamhet har komitéen

med skål fästat uppmärksamheten på, att den nu föreslagna, för alla

tillfällen för begge rikenas del lika, sammansättningen i väsendtlig grad torde

aflägsna den sträfvan, som under det hittills varande olika och omtvistade

sammansättningssättet från Norsk sida helt naturligen gjorts att hålla dess

användning inom så trångt område som möjligt och deremot medföra, att

man vid bestämmandet af hvilka ärenden, som i detsamma komma att behandlas,

mera fritt kan låta det i sig sjelf ändamålsenliga och för rikenas

reella behof gagneligaste vara det bestämmande. Förslagets beskaffenhet gör

det onödigt för Departementet att inlåta sig på någon ny granskning af de

inbördes afvikande tolkningar af Riksaktens 5 §, som från Norsk och Svensk

sida framställts och förfäktats och hvaröfver komitéen i sina motiver lemnat

tillräcklig förklaring. Säkert är att de skilja sig så mycket från hvarandra

och så länge varit fasthållna, hvar å sin sida, att meningsskiljaktigheten icke

kan väntas löst eller utjemna»! utan genom nya bestämmelser, under det att

vigten af att detta sker i tid icke af någon uppriktig vän till föreningen lärer

kunna misskännas. Att uppgiften icke kunde uppnås utan billigt afseende

på begge uppfattningarne var naturligt; men komitéen har, efter De
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

partementets åsigt, lyckligen förstått att så underordna donna fråga under

det, som i sig sjelf måste erkännas såsom det råtta och ändamålsenliga, samt

derjemte med så stor försigtighet byggt sitt förslag på det från det faktiskt

bestående hemtade erfarenhetsrön, att hvarje fruktan för att det unionella

Stats-Rådet skulle kunna missbrukas till att söka utvidga gemensamheten

mellan rikena eller tråda det enskilda rikets sjelfständighet för nära, måste

försvinna. Tvärtom synes det som om den i detta afseende strängt specificerande

och uppräknande formen i förslaget innebure en långt större säkerhet,

än den mera obestämda och för skiljaktiga tolkningar utsätta regel, som

för närvarande finnes i Riksaktens 5 §. Huru nära förslagets 15 § vid bestämmandet

af de ärenden, som skulle afgöras i unionelit Stats-Råd, hållit

sig till redan gällande praxis, framgår af den förklaring derom, som i komitéens

motiver är gifven; och Departementet inser icke, att i donna paragraf

finnes upptagen någon art ärenden, om hvilken det ej måste erkännas,

att dess behandling i unionelit Stats-Råd följer både af ärendets natur och

föreningens behof.

Genom de i de tvänne sista punkterna af bemälde § 15 N:o 2 och i

dess N:o 3 upptagna inskränkande bestämmelser är derjemte ytterligare sörj dt

för, att den råtta gränsen emellan det särskilda och det unionella Stats-Rådet

hvarken i reelt eller formel! hänseende trades för nära. Ändamålsenligheten

af den möjlighet till förberedande öfverläggning i det unionella Stats-Rådet,

som i förslagets 16 § omhandlas, finnes tillräckligen angifven i komitéens motiver,

och att det genom ett blott i sådant syfte försiggående sammanträde

af ledamöter från begge Stats-Råden skulle kunna framkallas någon fruktan

för utvidgad gemensamhet eller oberättigadt inflytande från det andra riket,

synes föga tänkbart, helst den nämnda möjligheten efter förslaget är inskränkt

till ärenden, hvilka äro af den beskaffenhet, att en afgörandet förutgående

inledande öfverläggning mellan de tvänne regeringarne icke allenast

måste anses önskvärd, utan i allmänhet af ärendets egen natur synes påkallad.

Följden af donna bestämmelse är derför i verkligheten endast, att

öfverläggningen erhåller en bestämd form och kommer att försiggå under allmän

kontroll och ansvar, i stället för att ske under hand, en skilnad, som

allena kan medföra ökad trygghet för behörigt iakttagande af hvardera rikets

bästa. Genom de diplomatiska ärendenas hänskjutande till det unionella

Stats-Rådet faller det af sig sjelf!, att ingen utvidgning af gemensamheten,

utan blott eu ökad trygghet för begge rikena och synnerligen för Norge

åstadkommes och det på ett sätt, som just öfverensstämmer med den tanke,

som antagits ligga till grund för bestämmelsen i Grundlagens 38 §, men som

förfelades genom bestämmelsen i den Svenska Regeringsformens 11 §.

Efter hvad anförd t blifvit, finner Departementet det klart, att äfven den

andra i Hans Kaj ds nådiga yttrande uppställda hufvudfordran på den blif
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 6.

vande revisionen, nemligen att den skulle försiggå med försigtig hänsyn till

det bestående och så att föreningen icke fördes utom det område, som låter

sig förena med dess ursprungliga syfte och karakter samt med hvardera rikets

sjelfständighet, genom komitéens arbete strängt och fullständigt är verkställd.

Att hvarje spår af helstatstendens eller amalgamationsidé saknas,

följer af sig sjelf!.

I detta revisionsverkets förhållande till det bestående gör det, efter

Departementets uppfattning, ingen förändring, att komitéen funnit det ändamålsenligare

att i en fullständig föreningsakt samla alla unionsbestämmelser

än att gifva förändringarna form af tillägg till den bestående Riksakten.

Liksom den sistnämnda formen icke gifver någon särskild garanti för, att de

föreslagna förändringarna hållas inom de tillbörliga gränserna, så synes det

af komitéen nyttjade förfaringssättet icke hafva hindrat den från att uppnå

detta resultat. Sina skål för valet af den fullständigare formen har komitéen

angifvit, och Departementet tillåter sig att hänvisa dertill, i det man allenast

särskild! framhåller det företräde, den nyttjade formen har med hänsyn till

det sätt, hvarpå de föreslagna förändringarna från Sveriges sida måste komma

att beslutas. Att detta nemligen sker i den för grundlagsstadganden bestämda

form, är en nödvändig följd deraf, att flera af de föreslagna bestämmelserna

medföra modifikationer i Sveriges Regeringsform såväl som i Successions-ordningen;

men nu är, som bekant, den nuvarande Riksakten icke i

Sverige antagen i grundlagsform och den innehåller icke heller för Sveriges

del, såsom för Norges, någon bestämmelse om att den skall gälla såsom

grundlag, medan det dock vore ett egendomligt förhållande, om den akt,

som i allt fall i förmon skulle bestå såsom grunden för föreningen, fortfarande

komme att intaga donna utanför Sveriges grundlagsbestämmelser liggande

ställning, då tilläggsakten äfven der erhölle grundlagsform. Och till

och med om man villo betrakta donna skiljaktighet blott såsom en formel

brist och egenhet, i det man ut ginge derifrån att förhållandets egen beskaffenhet

medförde, att det återstående af Riksakten äfven i Sverige måste

tilläggas samma kraft af grundlag som de i grundlagsform vidtagna förändringar

och tillägg, så är det utan tvifvel obestridligt, att föreningens lika

betydelse för begge rikena och dessas sidoordnade ställning inom densamma

tydligast framträder, när sj elfva föreningsdokumentet både i form och bindande

kraft ställes i samma förhållande till begge rikena. Någon skada

eller betänklighet vid att låta Riksakten helt och hållet aflösas af den reviderade

föreningsakten kan, så vidt Departementet inser, icke vara för handen,

förutsatt att det, såsom Departementet finner vara förhållandet med det föreliggande

utkastet, lyckas att gifva den sistnämnda nödig tydlighet och bestämdhet.

För så vidt man afser Riksaktens egenskap af gällande lag, kan

dess upphäfvande icke efterlemna någon saknad, då allt, som man af den

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

åsyftar att bibehålla oförändradt, upptages under revisionen; och den betydelse

Riksakten, i förening med de af Konungen och Sveriges Ständer åren

1814 och 1815 gjorda uttalanden, har, såsom vittnesbörd ej mindre om föreningens

frivillighet än om den anda, hvari den blef ingången och dervid i

synnerhet om den likställighetsprincip, hvarpå den blef byggd, synes icke

kunna förminskas, vare sig att den ena eller den andra formen för revisionsarbetet

vädjas. En annan sak är, att det blifvcr mera öfverflödigt att taga

sin tillflykt till dessa vittnesbörd och de derifrån hemtade tolkningsgrunder,

när den reviderade Föreningsak ten utskär de tvifvel och löser den skiljaktighet

i åsigter, under hvilkens behandling de hittills varit använda; men häri

kan blott ligga en fördel för föreningen. Skulle det oaktadt någonsin försök

göras att bestrida eller tråda för när donna föreningens grundprincip,

inträffar ofelbart, att allt, hvad som tilldragit sig i anledning af den nu

åsyftade revisionen, kommer att bilda ett nytt och afgörande led i den argumentation,

hvarmed ett sådant försök på hvarje tid skulle komma att

mötas.

I det Departementet, efter hvad hittills anförts, finner, att komitéens

arbete tillfredsställer de allmänna fordringar, som från Norsk sida kunna

göras vid en revision af föreningsakten, har det icke heller vid genomgående

af förslagets särskilda stadganden funnit något väsendtligt att anmärka. Den

motivering, hvarmed komitéen ledsagat dem, har förekommit Departementet

tillfredsställande, och då ett upprepande deraf icke kan vara till någon nytta,

anser Departementet det riktigast att i allmänhet inskränka sig till att hänvisa

till komitéens motiver. De anmärkningar, hvartill Departementet finner

anledning, skola således hvarken blifva många eller väsendtligt!..

I förslagets 1 § är, liksom i den förra Unionskomitéens förslag, till

stadgandet om att begge rikena skola vara oupplösligen förenade under en

Konung med inbördes jemlikhet och sidoordnad ställning, tillagd! ”på sätt

donna föreningsakt närmare bestämmer”. Denna hänvisning förekommer äfven

Departementet naturlig och korrekt, och den synes ej kunna försvaga det i

sammanhang dermed uttalade erkännandet af rikenas jemlikhet och sidoordnade

ställning. Jemlikhetsprincipen är, såsom förut anmärkts, i förslaget genomförd

med endast de tvänne från föreningens ingående bestående modifikationerna,

nemligen med afseende å Konungens vistelseort och de diplomatiska

ärendenas behandling genom den Svenska Utrikes Ministern, den sistnämda.

dock med nya och väsendtligt! garantier, och i hänvisningen ligger derföre

lika såväl å ena sidan, att dessa modifikationer äro de enda, som principen

i sin tillämpning kommer att underkastas, som å den andrafjdet erkännande

af dessa modifikationers tillvaro, som man är skyldig den oförtäckta sanningen,

för hvilken Föreningsakten bör vara det fullständiga uttrycket. Det

synes icke heller kunna vara till någon nytta för Norges del att sky hän
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

visningen, då de der åsyftade stadgande^ skulle hafva samma betydelse som

gällande delar af föreningsakten, antingen hänvisningen funnes eller ej, underdel

att de såsom enskild! stående undantag icke kunna gifva stöd åt något

åsidosättande af jeinnlikheten i något utanför nu gällande föreningsakt varande

förhållande och det så mycket mindre som förslagets 71 § uttryckligen innebär,

att hvarje sådant faller utanför unionen och följaktligen in under den

fria och lika beslutande rätt, hvardera riket som sjelfständig stat tillkommer.

I afseende å förslagets 6 § kan Departementet för öfrig! hänföra sig

till hvad det redan förut haft anledning att anmärka.

Af de i 8 och 1) §§ innehållna stadganden må det, som innehålles i

sista delen af 9 §, erkännas lika så väl vara ändamålsenligt som det, enär

begge representationernas samtycke erfordras, ej lärer mota betänklighet. De

öfriga i dessa paragrafer intagna stadganden förekomma visserligen Departementet

mindre nödvändiga, då de redan följa af eller blott hänvisa till rikenas

särskilda grundlagar och den myndighet öfver inre ärenden, som måste

vara dem förbehållen; men då de å andra sidan måste erkännas såsom oskadliga,

finner Departementet sig ej uppfordrad! att afstyrka deras upptagande,

när det från Svensk sida finnes önskvärd! eller försigtigt.

De i 10—13 §§ om thronföljden innehållna regler gifva ej Departementet

anledning till någon anmärkning, då de enskilda afvikelserna från det

bestående, som deri innehållas, af komitéen äro tillräckligen förklarade och derjemte

vid en sammanhållning strax! visa sig som ett utjemnande af de brister

och otydligheter, som i de motsvarande delarne af Successions-ordningen hafva

- erkänts.

I anledning af förslagets stadganden i 3:dje Afdelningen om det unionella

Stats-Rådets sammansättning och verkningskrets så väl som de i nära

sammanhang dermed stående föreskrifter i 4: de Avdelningen om de diplomatiska

ärendenas behandling, har Departementet redan här ofvan uttala! den

åsigt, att det lyckats komitéen att föreslå eu ordning, som för begge rikena

måste anses tillfredsställande och särdeles hvad Norge vidkommer afhjelper

de väsendtligaste klagomål, som hafva gjorts emot det bestående förhållande!.

För öfrig! höra samtliga dessa stadganden till de delar af förslaget, hvarom

det i synnerlig grad gäller, att de ej lätteligen kunna göras till föremål för

någon partiel förändring utan fara för att de ömsesidiga förutsättningarna i

det hela storas. Departementet åberopar sig på komitéens motivering äfven

med hänsyn till de enskilda paragraferna, vid hvilkas affattning man icke

heller finner något att erinra.

I de föreslagna bestämmelserna om försvarsväsendet har komitéen inskränkt

sig till föreskrifter, som såväl af den förra Unionskomitéen som af

den 1856 nedsätta Försvarskommissionen ansetts nödvändiga och hvilkas be
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6. 47

höflighet otvifvelaktigt blifvit så mycket mera tydlig genom sednare tids erfarenhet

om flen raskhet och kraft, som de nuvarande kommunikations- och

krigsmedlen förmå att gifva ett fiendtligt anfall och som nödvändigt fordrar,

både att hvardera rikets här på hvarje tid hålles så organiserad, öfvad och

utrustad, att den kan rycka i fält, och att i det hela de mått och steg, som

till försvar emot eller till förekommande af anfall ändamålsenligen kunna

träffas, må kunna förberedas och utföras utan någon tidspillan eller hinder.

Redan häri finnes tillräcklig grund för de föreslagna krigskreditiven så väl som

för upphäfvande! af förbudet mot att bruka Norges trupper och roddflotta till

anfallskrig förrän Stortbingets samtycke erhållits, stadgande^ angående hvilkas

ytterligare grund man för öfrig! kan hänvisa till komitéens betänkande. De

öfriga modifikationer och närmare förklaringar, hvarmed bestämmelserna i den

Norska Grundlagens 25 § äro upptagna i förslagets 30—32 §§, äro alla af

beskaffenhet att ej ingifva betänklighet och af så klar ändamålsenlighet, att

derom ingen skiljaktighet i åsigter bör kunna uppstå. Att stadgande^ om

rikenas ömsesidiga förpligtelse!^ med hänsyn till försvarsväsendet icke i föreningsakten

föras vidare eller i större detalj, än af komitéen föreslagits, måste

Departementet så mycket mera gilla, som derigenom vinnes, att hvardera

rikets nationalrepresentations fria bestämmelserätt kan upprätthållas i största

möjliga utsträckning. Äfven den frågan, huruvida landhärens minimistyrka i

förhållande till hvart rikes folkmängd skall bestämmas genom en gemensam

lag, kommer, såsom redan ofvanför blifvit anmärkt, att bero på nationalrepresentationernas

beslut. På frågan, huruvida förslag till en sådan lag lämpligen

kan framställas så i rättan tid, att det kan företagas till behandling

hos representationerna samtidig! med revisionsarbetet, tror Departementet sig

icke höra bär inlåta sig, då saken hör under ett annat Departements behandling

och lärer kräfva närmare undersökning och förberedelse än hittills

kunna! ske. Departementet vill endast anmärka, att det icke kan biträda

den åsigt, som af enskilde inom komitéen synes hafva blifvit yttrad, att en

sådan lags samtidiga bringande till stånd herde göras till vilkor för föreningsaktens

sanktion, i det Departementet finner, att revisionsarbetet berör

så många andra för föreningen vigtiga punktör, att dess genomförande icke

bör göras beroende af någon utanför densamma liggande omständighet, utan

ske med full tillit till att begge folken samvetsgrann! och efter förmåga skola

efterkomma hvarje kraf, som föreningens ändamål och säkerhet med lärer.

Med hänsyn till de om försvarsväsendet föreslagna stadgandenas speciella

innehåll är det endast tvänne anmärkningar, hvartill Departementet har

funnit anledning.

I första punkten af § 33 har man trott rättast att orden ”i vigtigare

fall” utgå, hvarigenom i det hela blifver regeln, att för rikena gemensamma

föreskrifter i kommandomål endast kunna meddelas af Konungen i de före
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

dragandes samtidiga närvaro. Det kan antagas att nödvändigheten af verkligen

gemensamma föreskrifter — särskilda föreskrifter för hvart rike, om

de också voro af samma eller likartad! innehåll, beröras nemligen ej af stadgandet

— icke skall inträda så ofta, att de föredragandes sammanträden i

det rike, der Lönnligen för tillfället uppehåller sig, under nuvarande kommunikationsförhållanden

skola medföra någon väsendtlig svårighet eller olägenhet,

under det att för det rike, hvars föredragande icke komme att vara tillstädes

det icke vore tillfredsställande, att någon för detsamma gällande föreskrift

afgafs endast i närvaro af det andra rikets föredragande, om också

skriftligt betänkande från den frånvarande förefunnes. Gränsen emellan vigtigare

och mindre vigtiga fall är icke heller sa säker, att derpå utan nödvändighet

någon väsendtlig skilnad i behandlingssättet bör byggas. Regeln

om förutgående inhemtande af betänkande från begge rikenas föredragande

lärer väl bäst iakttagas genom den af Departementet föreslagna förändringen,

då dessa betänkande», bäst skulle sätta Konungen i stånd att bedöma, om

någon gemensam föreskrift kräfves eller om beslutet, såsom i vanliga fall,

kan afgifvas särskild! för hvardera riket.

Beträffande stadgandena i § 35 framgår det visserligen af 4:de momentet,

sammanstäldt med § 29 N:o 3, att åstadkommandet af samtliga i

paragrafen omhandlade gemensamma lagar beror på nationalrepresentationernas

beslut, på enighet emellan dem och derjemte bifall från Konungens sida;

men mot donna åsigt svara icke de i paragrafens första moment nyttjade

ordalag, som, lästa för sig sjelfva, snarast måste uppfattas som om en annan,

mera absolut regel skulle gälla angående den på samma ställe omförmälda

gemensamma lagen. För att förebygga hvarje missförstånd och tillvägabringa

den nödiga logiska öfverensstämmelsen emellan paragrafens första och fjerde

moment, anser Departementet det derför nödvändigt, att paragrafens begynnelseord:

”1 gemensam lag stadgas” förändras till: ”Genom gemensam lag

sökes stadga” o. s. v. Någon förändring i bestämmelsens verkliga betydelse

härflyter icke häraf och ordalagen skulle, sammanhållna med 2 och 3 inom.,

likaväl vara tillräckligt betecknande för den framstående vigt, som lägges på

ifrågavarande gemensamma lags åstadkommande.

I förslagets 6:te Afdelning, om rikenas styrelse, när Konungen har

förfall, samt under tronledighet, har komitéen genom stadgande^ som Departementet

i det hela finner ändamålsenliga, sökt att inskränka nödvändigheten

af att taga sin tillflykt till en Interimsregerings sammansätta och alltid

något svårhandterliga maskineri, likasom den för det fall, att det likväl icke

kan undvikas, föreslagit regler, som i väsendtlig grad förminska de olägenheter

och anledningar till klagomål, som icke helt och hållet kunna aflägsnas

från en sådan institution. Liksom Departementet gillar, att antalet af

Interimsregeringens

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 6.

Tnterimsregeringens medlemmar icke sättes högre, än i förslagets 48 § skett,

nemligen tre för hvart rike, förutom ordföranden, som Konungen, när lian

utnämner Interimsregering, kan utnämna bland de arfsberättigade Prinsar,

som fyllt 18 år, så har ej heller i frågan om de öfriga speciella bestämmelserna

i denna afdelning skål till anmärkning förefunnits.

I förslagets 42 § skulle dock måhända ordställningen blifva lika korrekt,

om orden: ”i de fall, som i föregående paragraf afses” flyttas ned till

slutet af paragrafens första punkt, som då skulle komma att lyda på följande

sätt: ”Med begge Nationalrepresentationernas samtycke kan Konungen för

sin regeringstid eller någon del deraf förordna Regent eller Regentskap att

fora riksstyrelsen i de fall, som i föregående paragraf afses.”

Genom de i förslagets 7:de Afdelning införda stadgande!! åsyftas tvänne

väsendtliga förändringar i nu gällande regler för konunga- eller thronföljareval.

Den första af dessa förändringar, som går ut på att redan från

första början öfverföra valet från rikenas nationalrepresentationer sjelfva till

en nämnd, bestående af 80 medlemmar från hvart rike, välde af Nationalrepresentationen

bland dess medlemmar, och att derföre icke heller något

förslag om hvem som bör väljas blifver framstäldt för nationalförsamlingarne,

måste Departementet, efter det omsorgsfullaste öfvervägande, godkänna, enär de af

komitéen för donna förändring anförda grunder, efter Departementets uppfattning,

icke kunna frånkännas en afgörande vigt. De äro i komitéens motiver tillräckligt

utvecklade, så att Departementet härutinnan blott behöfver hänvisa till dem.

Den andra föreslagna förändringen går ut på, att Konung eller tronföljare

aldrig skall anses vald, med mindre än att för hans val inom Nämnden

erhålles absolut pluralitet eller minst 81 röster, medan i motsatt fall

Nämnden skall åtskiljas och valet uppskjutas tills konungamaktens utöfvare,

så snart utsigt visar sig till lyckligare utgång och sednast inom tre år, åter

föranstaltar om nytt val, eller nationalrepresentationerna, när de derom blifva

eniga, sj elfva anordna sådant (förslagets 61 och 62 §§). Äfven för donna

afvikelse från de hittills gällande reglorna har komitéen anfört skäl, hvilkas

vigt icke kan bestridas, men de hafva dock icke helt och hållet kunnat

hafva Departementets tvifvel om huruvida donna utväg verkligen är att föredraga

framför den att i nödfall låta sig nöja med enkel pluralitet och vid

tillfälle af likhet i röstantal i yttersta fall låta antingen ordförandens röst

eller lottdragning gifva utslaget. Departementet erkänner naturligtvis de

störa betänkligheter och olägenheter, som vidlåda detta system, och företrädesvis

den fara för föreningen, som kan framkallas, derest det ena riket

någonsin skulle påtvingas en Konung eller tronföljare, som af dess komiterade

icke hade erhållit någon röst och på hvars val det således icke haft

minsta inflytande. Men liksom Departementet finner det föga sannolikt, att

det under den uppkomna skiljaktigheten om valet någonsin skulle inträffa,

Bih. till Riksd. Prat. 1869. 1 Sand. 1 Afä. 3 Häft, 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 6.

att de Norska och Svenska komiterade skulle blifva stående på detta sätt

emot hvarandra just efter nationaliteterna, så förekommer det Departementet,

som om den fara, hvilken — under förutsättning af möjligheten af ett slikt

inträffande — häraf skulle uppstå, icke heller i tillräcklig grad aflägsnas

genom komitéens förslag. När man nemligen icke vågar att ställa fordran

på röstpluralitet högre än till den minsta möjliga absoluta pluralitet — och

Departementet vågar i alla fall ej att tillråda en större fordran — synes

faran likafullt blott i ringa grad och mera i formen än i verkligheten vara

förminskad, i det att skilnad en emellan att rikena erhålla en Konung eller

Thronföljare, som från det ena riket icke erhållit någon röst, och att Konung

eller Thronföljare anses lagligen vald, om han från det ena riket möjligen

blott har en enda röst, icke synes kunna vara af stor reel betydelse.

Men är det så, att man i sj elfva verket bereder sig så liten trygghet,

som donna skilnad angifver, synes det ej vara nog för att berättiga ett

bortseende från den olägenhet och fara, som å andra sidan under tronledighet

onekligen ligger deri, att valet icke bringas till slut, utan kan blifva

uppskjutet möjligen under eu följd af år. Svaghet i styrelsen, oro och

spänning i sinnena samt anledning till split och intriger äro alltför sannolika

följder af ett sådant tillstånd, och om än fruktan derför, som komitéen

anmärker, må förutsättas i allmänhet skola bidraga till att absolut pluralitet

uppnås, så kan det svårligen nekas, att det äfven kan finnas stärka önskningar

och intressen, som just skulle tjenas med en fortsatt tronledighet

och som derföre kunna tänkas vilja nyttja alla medel för att splittra rösterna

och förstöra valet. Departementet medgifver emellertid, att dessa betänkligheter

i väsendtlig grad förminskas, när Konungen nyttjar sin rätt till att

redan i sin lifstid föranstalta om val af Thronföljare och att han härtill i

allmänhet skall känna sig så starkt uppfordrad, att en verklig inträffad tronledighet

blott ställer sig som en timligen aflägsen möjlighet, och då det

likaledes med komitéen måste erkännas, att man här står framför ett lyckligtvis

ytterst sällsynt, sannolikt aldrig inträdande fall, för hvilket icke några

regler låta sig upptänkas, som i alla hänseenden tillfredsställa, är det ingalunda

Departementets tanke, att komitéens förslag i det här

seendet skulle vara oantagligt, hvaremot Departementet endast velat uttala,

att det för sin del af de tvänne utvägar, som erbjuda sig och som begge

hafva sina fördelar och brister, är benäget till att gifva den företrädet, som

genast leder till ett afgörande. Det är derjemte en sjelfkär sak, att försöket

att åstadkomma ett val med absolut pluralitet icke bör uppgifvas, förrän

allt hopp derom är förloradt och att man derför i hvarje fall bifaller komitéens

förslag om upprepade omröstningar, hvarunder de skiljaktiga meningarne

kunna hafva fri anledning att förena sig, förrän man skrider till

den sista omröstningen, vid hvilken enkel pluralitet antages höra fålla utslaget.

Skulle vid detta sista tillfälle flere erhålla de flesta och lika många

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

röster, må det dock anses riktigast att ordförandens röst gifver utslaget

såsom komitéen äfven föreslagit i förslagets 64 § i afseende å val af Regentskap.

Departementets här uttalade tvifvel inskränker sig till konunga- och

tronföljare val, medan det i fråga om val af Regent ej finner någon öfvervägande

betänklighet mot att med komitéen (se § 63) fordra absolut pluralitet

och att, i brist af sådan, låta ett Regentskap inträda. De skäl, som

tala för en sådan fordran, hafva bär, såsom af komitéen blifvit anmärkt,

full, ja ökad tillämplighet, under det att motskälen och betänkligheterna

förlora sin väsende igaste vigt derigenom, att man genom att låta Regentskap

inträda bär en utväg, som både bringar saken till ett afgörande och i sig

sjelf måste anses för den bästa, när ingen enskild man finnes, som inom

begge nationerna njuter så öfvervägande tillit, att fordran på absolut öfvervigt

icke kan bilda något hinder emot hans val. I förslagets 63 § synes

derföre ett iakttagande af Departementets åsigt med afseende å reglorna för

konunga- och tronföljare val icke höra verka annan förändring än den, som

följer deraf, att den för valkomitéens längsta sammanvaro föreslagna terminen

af 30 dagar under donna förutsättning bortfaller. De förändringar, som

i förslagets 64 och 65 §§ skulle komma att företagas, falla nästan af sig

sjelfva, medan det är en naturlig följd, att förslagets|62 § måste utgå. För

att lätta öfversigten skall dock Departementet bär i ett sammanhang angifva

de förändringar i lagtexten, som antagas höra införas, så framt Departementets

åsigt lägges till grund för redaktionen.

Af förslagets 57 § skulle de sista orden i andra punkten ”eller nämnden

i följd af § 62 åtskiljas” utgå.

Förslagets 61 § torda kunna lyda på följande sätt:

”Vid val af Konung eller Thronföljare är första omröstningen fri, så

att enhvar väljande kan rösta på den han helst vill hafva uthorad. På

annat sätt må ingen ledamot af nämnden någon föreslå.

Erhåller någon åttioen rester eller flera, är han uthorad till Konung

eller Thronföljare. Har vid första omröstningen ingen uppnått detta antal,

anställes särskild votering först om den, som fatt de flesta rösterna, skall

antagas eller icke och derefter, så framt han ej erhåller det nämnda antalet,

på enahanda sätt om den, som vid första omröstningen stod honom närmast

i rester, och så vidare till dess någon uppnår minst åttioen röster. Hafva

två eller flere vid första omröstningen fått lika många rester, afgöres genom

lottning i hvilken ordning om dem sedermera röstas skall.

Erhåller ingen åttioen röster eller flera, företages ny^omröstning, vid

hvilken en hvar väljande liksom vid den första har full frihet att rösta på

den person, han helst vill, äfven om denne förr icke erhållit någon röst.

Uppnår icke heller någon af dem, som härvid erhålla röster, minst åttioen

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 6.

röster, anställas särskilda voteringar om den ene efter den andre så som

ofvan är sagdt. Erhåller icke heller härunder någon det nämnda antalet

röster, företages åter omröstning på det sätt, att det icke får röstas på andra

än dem, som förr hafva erhållit röster, och är den, som vid donna sista omröstning

erhåller de flesta rösterna, till och med om de äro färre än åttioen,

lagligen korad till Konung eller Thronföljare. Hafva två fatt de flesta eller

lika många röster, anställes omval dem emellan. Ordföranden afgifver då

två röstsedlar, af hvilka den ena förseglas och aflägges för att bestämma utgången,

i fall begge ånyo få lika många röster. Hafva flere än två erhållit

de flesta och lika många röster, företages i den ordning, som genom lottning

afgöres, omval enligt nyss angifna grunder mellan två af dem och derefter

mellan den af dessa, som dervid erhållit de flesta rösterna, och en af de Afviga,

och så vidare, intilldess alla hafva varit under sådant omval, och anses

den lagligen vald, som vid donna votering erhåller de flesta rösterna.

Huruvida de föreskrifna omröstningarne samtligen skola företagas vid

samma möte eller med något mellanrum i tid, dock icke mer än tre dagar

mellan hvarje, bestämmes af nämnden.

Utom sjelfva valet afgöras alla frågor, som under valförrättningen

uppstå, genom omröstning efter de flesta rösterna. Äro rösterna lika delade”

o. s. v., som i komitéens förslag.

Förslagets 62, § skulle naturligtvis utgå, under det att §§ 63 och 64,

som då blefve 62 och 63 §§, antagas kunna affatta^ på följande sätt:

§ 63.

”Val af Regent försiggår på enahanda sätt som val af Konung eller

Thronföljare, dock med den skilnad, att ingen anses vald till Regent, med

mindre han erhåller minst åttioen röster. Uppnår ingen vid någon af

de föreskrifna omröstningarne ett så stort antal röster, företager nämnden,

så som i § 45 bestämmes, val af Regentskap”.

§ 64.

”Då val af Regentskap anställes, väljer nämnden först ordförande i

Regentskap^, derefter vexelvis en ledamot från hvardera riket, intilldess

det bestämda antalet blifvit fyldt. För hvilketdera riket ledamot först skall

utväljas, afgöres genom lottning. Vid valförrättningen iakttagas för (ifrigt

de föreskrifter, som angående konunga-. och thron följ are val stadgade äro;

dock att den, som vid första omröstningen erhåller de flesta rösterna, äfven

om de äro färre än åttioen, anses lagligen vald. Hafva två eller flere erhållit
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

53

hållit de flesta och lika många röster, förhålles som i § 61 med hänsyn till

sista omrostnmgen vid konunga- och thronföljareval för sådant är bestämdt.

Vid val af de regentskapsmedlemmar, som utses särskilt för hvardera

riket o. s. v. efter konutéens förslag.

Derjemte lära i § 65, som under här afsegla förutsättning skulle blif
64,

,nrd?lvOCh °™ ^ (y k°mmit till stånd, då tillkännagifvande derom,

begge fallen hora utgå liksom paragrafcitatet i § 45 sista punkten komma

att forandras från 63 till 62 och naturligtvis de efter den uteslutna 8 62

wllande paragrafers nummer att ryckas ett tal tillbaka.

.. ,De ^adganden, som i 8:de och sista afdelningen af komitéens utkast

aro föreslagna framkalla ingen anmärkning från Departementets sida.

Genom det satt hvarpå § 71 är affattad, är gränsen emellan hvad som

ar att hänföra till rikenas umonella rätt och allt hvad som, liggande utanför

densamma ar underkastadt hvart enskildt rikes särskilda fria bestämmelseratt

klart och bestämdt uppdragen, och således hvarje tvifvel och meningsskiljaktighet

aflagsnad i en punkt, hvarom skiljaktig uppfattning i hvardera

riket icke kan existera utan fara för den inbördes enighet och tillit, som är

vilkoret för föreningens styrka.

, } det Departementet här bifogar den nedsätta komitéens arbete, tillåter

det s!g sålunda underdanigst tillstyrka, att det af komitéen utarbetade

forslaget till Foremngsakt emellan Norge och Sverige” med de ofvanför

omförmalda förändringar pa det för grundlagsförslag i hvartdera riket bestämda

satt matte framställas, som nådig Proposition för Norges Storting och

Sveriges Riksdag. 6

Under åberopandet af det ofvan anförda, som af Stats-Rådets öfriga

ledamöter i det väsendtlig!! biträdes, hemställes underdånigst:

”Att det nådigst må behaga Hans Näjd att befalla, det

afskrift af förevarande underdåniga betänkande angående

den genom Kong! Resolution af den 6 Februari” 1865

nedsätta komitéens förslag till Föreningsakt emellan Norge

och Sverige tillika med alla till saken hörande biläger

varder tillställd vederbörande Svenska Regerings-departement.

” r

In fldem

IL Schlytter.

Bih. till liiksd, Prof, 1869. 1 Sami. 1 Afd. 3 Käft.

8

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kongl. ilIaj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-Departements-ärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen uti Stats-Bådet å

Stockholms Slott Tisdagen den 5 Januari 1869,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern, Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes ärendena, Grefve

Wachtmeister,

Statsråden: Friherre af Ugglas,

Bredberg,

Thulstrup,

Carlson,

von Ehrenheim,

Abelin,

Berg,

Adlercreutz.

Till åtlydnad af Kong!. Maj:ts i sammansatt Svenskt och Morskt Statsråd

den 12 September 1868 fattade beslut, anmälde hans Excellens Herr

Justitie-Statsministern förslag till Kong!. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen,

om antagande af en ny Föreningsakt emellan Sverige och Norge.

Hans Maj:t Konungen täcktes, enligt Stats-Radets tillstyrkan,

gilla ofvanberörda förslag samt förordna att^i

öfverensstämmelse dermed skulle till Riksdagen aflatas nådig

Proposition af den lydelse bilagan till detta protokoll

utvisar.

In ndem

C. J. E- Åkerstedt.

STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCTJS, 1869.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.