Sök i Ratio Lex

Kongl. Majrts Nåd. Proposition, N:o 17

1871-02-15 · 32 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 30 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1871:17, Kongl. Majrts Nåd. Proposition, N:o 17

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majrts Nåd. Proposition, N:o 17.

1

N:o 17.

Ank. till Biksd. Kansli d. 15 Febr. 1871, kl. 2 e. in.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Biksdagen, med förslag till

författning angående förändradt stämningssätt i vissa fall;

Gifven Stockholms Slott den 26 Januari 1871.

Uti underdånig skrifvelse den 11 Maj sistlidna år anmärkte Riksdagen

att, i fråga om stämnings delgifvande åt svarande, genom gällande lag vore

föga sörj dt för kärandens rätt i de fall, att svarandens vistelseort vore okänd

eller lian rest ur landet; i anseende hvartill och då behofvet af en förändring

härutinnan under sednare tider framträdt såsom eu nödvändighet, synnerligast

med afseende å den betydliga emigrationen från vårt land till Amerika, Riksdagen,

i ändamål att bereda kärandepart erforderlig lättnad i berörda hänseende,

framställde förslag till ett tillägg vid 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken.

På sätt af Kongl. Maj ds uen 7 innevarande Januari till Riksdagen aflåtna

nådiga skrifvelse inhemtas, farin Kongl. Maj:t, med afseende å de emot förslaget

gjorda anmärkningar, sig icke kunna detsamma bifalla; men då förändring

i donna del af lagstiftningen synes vara af behofvet påkallad, bär

Kongl. Maj:t låtit, med ledning af de mot Riksdagens förslag framställda anmärkningar,

upprätta ett nytt förslag i ämnet, och vill alltså, med öfverlemnande

af de i Högsta Domstolen och Statsrådet angående donna fråga hållna

protokoll, jemlik! 87 § Regeringsformen, föreslå Riksdagen antagande af

följande:

”Förordning angående förändradt stämningssätt i vissa fall.

Med upphäfvande af sista punkten i 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken,

stadgas som följer:

Bih. Ull liiksd. Prat. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 7 Käft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

§ I
Har

någon å särskilda dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt,

utan att han eller ombud för honom dervid kunnat träffas, och kan ej heller,

vid efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller der han tjenst eller näring

har, säker anvisning vinnas, hvarest han eller ombud för honom sig

uppehåller: förekomma i öfrig! omständigheter, söm gifva anledning dertill,

att han håller sig undan, och är det ej veterlig!, att han utom riket vistas,

värde då stämningen fästad å hans husdörr samt tillika delgifven hans husfolk,

om sådan! finnes.

§ 2.

ISiu är den, som stämmas skall, veterligen ur riket faren, utan att

upplysning kunna! vinnas, hvar han sig uppehåller: har han ej hos domaren

eller domstolen i den ort, der han sednast var i riket boende, uppgifvit viss

person, som eger att för honom stämning emottaga, eller anvisning å sådan!

ombud eljest kunna! erhållas, och förekomma derjemte omständigheter, de der

utmärka, att han håller sig undan, såsom i 1 § sägs, eller att lian" har {biafsigt

ätt för framtiden bosätta sig å främmande ort; då må stämningen honom

genom allmänna tidningarne kungöras, och läte käranden den kungörelse

i tidningarne införas tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång och

sista gången minst sex månader före den tid, som i stämningen förelagd är;

hörande dock stämningen derjemte inom sistnämnda tid, der svaranden inom

riket'' har känd! hemvist, fästas å hans husdörr och delgifvas hans husfolk,

om sådan! finnes, samt, om han ej har känd! hemvist, men inom riket eger

fastighet, tillställas den, hvilken förvaltningen af samma fastighet utöfva!-."

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

CARL.

Axel Adlerereutz.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

3

Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rådet å Stockholms

Slott Fredagen den 2 December 1870,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena, Grefve Wachtmeister,

Statsråden: Bredberg,

Ateism,

Berg,

FEkorre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade:

”1 ändamål att bereda kärandepart en af behofvet påkallad lättnad vid

stämnings delgifvande åt svarande, som antingen håller sig undan eller ock

rest till utrikes ort utan att han för sig ställt ombud eller känd t är, å hvilken

främmande ort han satt sig neder, får jag, sedan Eders Kongl. Maj:t

donna dag ansett sig icke kunna godkänna ett af Riksdagen i omförmälda

syftning framstäldt förslag, härmed framlägga ett nytt sådant af följande

innehåll:

Förordning angående förändradt stämningssätt i vissa fall.

Med upphäfvande af sista punkten i 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken,

stadgas som följer:

§ 1.

Har någon å särskilda dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt,

utan att han eller ombud för honom dervid kunnat träffas: kan ej heller vid

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller der han tjenst eller näring

bär säker anvisning vinnas, hvarest han eller ombud för honom sig uppehåller,

och förekomma i öfrig! omständigheter, de der gifva, anledning dertill,

att han håller sig undan, värde då stämningen fästad å hans husdörr samt

tillika delgifven hans husfolk, om sådant finnes.

§ 2.

Lag, som i föregående § sägs, vare ock der den, som med

stämning solros, begifvit sig utom riket, utan att han hos domstolen eller

domaren i den ort, der han sednast var i riket boende, uppgifvit viss person,

som eger att för honom svara, eller anvisning å sådant hans ombud eljest

kunna! erhållas samt trovärdige män i orten intyga, att anledning ej är, det

han inom kortare tid till riket återvänder och att tillförlitlig upplysning saknas,

å hvilken främmande ort han satt sig neder. Har i fall, som nu sagd!

är, den sökte icke känd! hemvist inom riket, men eger fastighet derstädes,

då må stämningen tillställas den, hvilken förvaltningen af samma fastighet

utöfva!’. Eger han ej heller fastighet, må stämningen genom allmänna tidnumarne

honom kungöras och läte käranden den kungörelse i tidningarne

införas tre gånger minst fjorton dagar mellan hvarje gång och sista gången

minst sex månader före den tid, som i stämningen svaranden förelagd är.

i 3.

Der i sak, som enligt § 2 instämd är, svaranden ej kommer hos Rätten

tillstädes, förordna Rätten ombud för honom att hans rätt och talan bevaka".

Och hemställde Hans Excellens Herr Justitiestatsminister!!, att öfver

detta förslag Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål 87 § Regeringsformen

omförmäler, medelst nöta ur protokollet infordras.

Donna af Stats-Rådets öfrige ledamöter biträdda hemställan

behagade Hans Näjd Konungen i nåder bifalla.

Ex protocollo

C. J. E. Åkerstedt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17,

o

Protokoll öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol

Tisdagen den 15 December 185 0.

Andra Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Södergren,

Gramér,

Friherre Leuhusen,

Garleson,

Wretman,

Naumann,

Huss.

Tillförordnade Revisions-sekreteraren Friherre Stael von Holstein föredrog

i underdånighet nöta ur protokollet öfver Justitie-departements-ärenden

för den 2 innevarande December, innehållande, hurusom Hans Excellens

Herr Justitie-statsministern nyssnämnda dag inför Hans Maj:t Konungen i

Stats-Rådet. anfört, att, i ändamål att bereda kärande part en af behofvet

påkallad lättnad vid stämnings delgifvande åt svarande, som antingen håller

sig undan eller oek rest till utrikes ort, utan att han för sig ställt ombud

eller känd! är, å hvilken främmande ort häri satt sig neder, Hans Excellens,

sedan Kongl. Maj:t berörda dag ansett sig icke kunna godkänna ett af

Riksdagen i omförmälda syftning framstäldt förslag, finge framlägga ett

nytt sådant af följande innehåll:

”Förordning angående förändradt stämningssätt i vissa fall.

Med upphäfvande af sista punkten i 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken,

stadgas som följer:

§ 1.

Har någon å särskilda dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt,

utan att han eller ombud för honom dervid kunnat träffas: kan ej heller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

vid efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller der lian tjenst eller näring

har säker anvisning vinnas, hvarest lian eller ombud för honom sig

uppehåller, och förekomma i öfrig! omständigheter, de der gifva anledning

dertill, att han håller sig undan, värde då stämningen fästad å hans husdörr

samt tillika delgifven hans husfolk, om sådant finnes.

§ 2.

Lag, som i föregående § sägs, vare ock der den, som med stämning

sökes, begifvit sig utom riket, utan att han hos domstolen eller domaren i

den ort, der han sednast var i riket boende, uppgifvit viss person, som eger

att för honom svara, eller anvisning å sådant hans ombud eljest kunnat erhållas

samt trovärdige män i orten intyga, att anledning ej är, det han inom

kortare tid till riket återvänder och att tillförlitlig upplysning saknas, å hvilken

främmande ort lian satt sig neder, blår i fall, som nu sagd! är, den

sökte icke känd! hemvist inom riket, men eger fastighet derstädes, då må

stämningen tillställas den, hvilken förvaltningen af samma fastighet utöfva!’.

Eger lian ej heller fastighet, må stämningen genom allmänna tidningarne

honom kungöras och läte käranden den kungörelse i tidningarne införas tre

gånger minst fjorton dagar emellan hvarje gång och sista gången minst sex

månader före den tid, som i stämningen svaranden förelagd är.

§ 3-

Der i sak, som enligt § 2 instämd är, svaranden ej kommer hos Rätten

tillstädes, förordne Rätten ombud för honom att hans rätt och talan bevaka.”

Och sedan Hans Excellens Herr Justitie-statsministern hemställt, att

öfver detta förslag Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål 87

§ Regeringsformen omförmäler, medelst note ur protokollet infordras, samt

Stats-Rådets öfrige ledamöter berörda hemställan biträd t, både Hans Näjd

Lönnligen behagat densamma i nåder bifalla.

Justitierådet Buss yttrade: ”Vid jemförelse emellan 1 och 2 §§ i före
varande

förslag synes mig dess mening vara, att förstnämnda § skulle omfatta

de händelser, då, under i öfrig! förutsatta förhållanden, anledning icke

är att den sökte lemna! riket, men att i detta sednare fall föreskrifterna i

2 § alltid borde tillämpas. Denna mening synes mig likväl icke vara i

förslaget med full tydlighet uttryckt och jag anser derföre några ord höra i

1 §,- tilläggas, som utmärka att den eger tillämpning i de fall, då det icke

är veterlig! att den, som skall stämmas, begifvit sig ur riket.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Majds Nåd. Proposition, N:o 17.

Emot den i 1 § sålunda föreslagna utsträckning af rättigheten att begagna

ifrågavarande stämningssätt anser jag mig icke ega anledning att framställa

någon erinran, sa vida det såsom vilkor för dess användning i nu gällande

lag uttryckligen förutsatta vilkor är för handen, nemligen att den sökte

håller sig undan i uppsåt att derigenom förhindra anhängiggörandet af emot

honom riktade rättsanspråk. Af synnerlig vigt synes det mig dock vara, att

detta stämningssätt icke af lagen godkännes i andra fall, än der uppsåtet att

undandraga sig stämning verkligen förefinnes; och ehuru det förekommer

mig otvifvelaktigt, att med de i förslaget begagnadö orden: ”de der gifva anledning

dertill att han håller sig undan”, afsetts att uttrycka en fordran på

ådagaläggandet af sådant uppsats tillvaro, synas mig dessa ord likväl lemna

rum för någon tvetydighet, enär, äfven om man anser uttrycket ”hålla sig

undan” nödvändigt innebära något annat eller mera än blott frånvaro från

hemvistet, undanhållandet dock kan vara föranledt af annan orsak, än för

att undandraga sig stämning, såsom t. ex. af önskan att aflägsna sig från

pestsmittad ort o. s. v., i Indika händelser undanhållandet icke lärer kunna

anses utgöra tillräcklig anledning för medgifvande af stämningens anslående

å husdörren. Till förekommande af missförstånd, så mycket möjligare, som

just uteslutandet i förslaget af de uti nu gällande lagtext förekommande orden

”förty, att han väntar stämning" skulle kunna föranleda den uppfattning, att

sådant motiv för undanhållandet icke vidare behöfde förefinnas, anser jag nödigt

att förslagets mening i detta hänseende bestämdare uttrycka, hvithet

synes mig enklast kunna ske derigenom, att efter orden ”håller sig undan”

tilläggas nyss anförda, från textens nuvarande lydelse hemtade ord ”förty, att

han väntar stämning.”

På sätt uti eu åt innevarande års Riksdag till Kongl. Näjd aflåten underdånig

skrifvelse blifvit antydt, hafva, genom det under de sednare åren

ökade antalet af dem, som öfvergifvit riket i afsigt att för framtiden bygga

och bo i främmande land, förhållanden inträda som synas påkalla särskilda

föreskrifter om huru dessa utvandrande personer må kunna till svensk domstol

instämmas. Det nu föreliggande förslagets 2 § åsyftar afhjelpandet af

detta behof; men enligt dess ordalydelse skulle förslaget blifva tillämpligt

äfven i sådana fall, der den, som skall stämmas, fortfarande eger sitt hemvist

inom riket, då han nemligen begifvit sig utom landet på resa, hvarifrån

han ej väntas inom kortare tid återkomma. Såvidt jag kunnat erfara, har

likväl någon allmännare klagan hittills icke låtit sig förnimmas öfver svårigheten

att med stämning anträffa dessa tillfälligtvis resande personer, hvilkas

återkomst tiU fäderneslandet, om ock någon tid fördröjd, likväl är att med

sannolikhet påräkna; och då fråga nu ej är om införande af en fullständig

ny lagstiftning angående stämning, utan endast om meddelande af särskilda

stadganden för vissa fall, der saknaden af gällande lag gjort sig mera k än
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

bär, vid hvilket förhållande dessa särskilda stadgande^ efter mitt omdöme,

icke böra sträckas utöfver hvad omständigheterna för tillfället kräfva, synes

mig åt ifrågavarande § höra gifvas sådan lydelse, att dess tillämpning bhfver

inskränkt allenast till förstnämnda slags utom riket sig begifvande ^personer

eller de s. k. emigranterna, en inskränkning, efter min tanke, så mycket

nödigare, som det föreslagna stadgandet i sin nu varande omfattning lätt nog

torde kunna gifva anledning till missbruk. För öfrig! och då genom iakttagande

af de stämningssätt, som omförinälas i de två första momenten af

denna §, ingalunda åstadkommes någon visshet derom att svaranden verkligen

erhåller kännedom om den utfärdade stämningen, men för uppnåendet

af detta ändamål hvarje tjenlig åtgärd torde höra anlitas, anser jag det höra

åligga käranden att uti alla de i denna § upptagna händelser besörja om

stämningens kungörande i allmänna tidningarne, på sätt i Bistå momentet ar

föreslaget. Slutligen synas mig de i §:ns början förekommande orden ”för

honom svara” böra utbytas emot orden ”för honom stämning emottaga.

Det uti 3 § föreslagna stadgandet om tillförordnande af ombud för eu

uteblifven svarande skulle komma att medföra en högst vigtig förändring i

afseende å den lagliga betydelsen och verkan af domstolens utslag uti en enligt

2 § instämd sak. Om nemligen denna sak blefve af Rätten afdöind utan

att svaranden, sjelf eller genom ombud, varit der tillstädes, stode för honom

alltid öppen den utväg, som, enligt 12 Kap. 4 § Rättegångs-balken, i allmänhet

tillkommer en tredskovis dömd svarande, utvägen att, sedan lian åt

domen erhållit del, stämma sin vederpart om återvinning. Har deremot ombild

för svaranden förordnats och sig inställt, blifver deråt en följd, att domen

emot svaranden vinner laga kraft, såvida talan emot densamma icke inom

laga tid fullföljes, och återvinningsrätten skulle således härigenom för svaranden

gå förlorad. Den fördel, som man genom ombudets tillförordnande

velat bereda svaranden, eu fördel, som i allt fall synes vara af tvifvelaktig

beskaffenhet, enär det tillsätta ombudet val i allmänhet ej lärer kunna antagas

om den instämda saken ega den närmare kännedom, som för försvaret

af hufvud mannens rätt vore erforderlig, körnare sannolikt att mer an uppvägas

af den olägenhet, som drabbade svaranden genom återvinningsrättens

förlust. I betraktande torde derjemte böra tagas, att, oaktadt de i 2 § föreskrifna

åtgärder i afseende å stämningens kungörande blifva iakttagna, det

likväl i många, kanske de bestå, fall kunde med temlig sannolikhet antagas,

att svaranden icke erhållit någon kännedom om det emot honom väckta rattsanspråket,

och att svaranden således i sjelfva verket saknat tillfälle att förete

de för honom möjligen tillgängliga bevis, hvarigenom han med lätthet kunnat

ådagalägga obefogenheten af vederpartens talan, samt, å andra sidan, att för

kärandens rätt synes vara tillräckl igt sörj dt, då honom lenmats tillfälle att

åt sig utverka eu tredskodom, hvarå i allmänhet verkställighet kan enligt lag

” följa.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kong/,. Maj;ts Nåd. Proposition, N:o 17.

följa. Att under sådana förhållanden förordna om vidtagandet af en åtgärd,

som skulle hafva till följd, att svaranden betoges rättigheten till återvinningstalans

anställande, synes mig mindre rådlig!. Emot förelagets verkställbarhet

synes för öfrig! hinder mota deraf, att medel oftast icke torde finnas tillgängliga

för ombudet till bestridande af nödiga kostnader för sakens utförande

och fullföljande till högre instans, om sådan! ansåges erforderlig!,

hvilka kostnader man ej torde kunna fordra att ombudet skulle sjelf vidkännas.

På grund af hvad sålunda blifvit anförd t, anser jag mig förhindrad

att tillstyrka aflåtande af nådig Proposition till Riksdagen å det förslag, som

i 3 § innefattas.”

Justitierådet Naumann afgaf följande yttrande:

”Då Högsta Domstolen inom de sista tio åren två gånger afstyrkt nådig

sanktion å förslag, dem Riksdagen för sin del antagit, till ändring i 11 Kap.

7 § Rättegångs-balken i fråga om stämning, anser jag mig höra vid detta

tillfälle erinra om beskaffenheten af dessa förslag samt de skäl, som föranled t

Högsta Domstolens afstyrkande utlåtande.

Vid riksdagen 1859—1860 hadd derå motioner blifvit väckta i förevarande

ämne. Eu af dem åsyftade att till ofvannämnda kapitels 4 § gorå

ett tillägg af innehåll: ”att, om det icke vore känd! på hvilken ort, inom eller

utom riket, citandus uppehälle sig, och han annorledes laglikmätig! icke kunde

stämmas, skulle käranden låta stämningen införas tre gånger i allmänna tid - ningarne, minst fjorton dagar emellan hvarje gång och så tidigt, att stä-mningstid

Klafve sex månader från sista kungörande!.” Denna motion afstyrktes

af Lag-Utskottet, emedan det föreslagna stämningssättet, för sig allena, syntes

alltför vådlig! för en svarande parts rätt, den der måhända icke hyst någon

afsigt att för käranden hålla sig undan eller ens haft någon aning derom

att stämning väntade honom. Har den, som solros, yttrade Utskottet, gods

i riket, lärer det väl i de flesta fall icke dräja länge, innan underrättelse

kan vinnas om den ort, der lian uppehåller sig. Finnes deremot ej någon

hans egendom, men solros något af honom ut, så vore föga vunnet genom

att å honom eg a utslag innan han kunde träffas. Emellertid villo Utskottet

icke bestrida, att det jemväl under nuvarande förhållanden kunde för en kärandepart

stundom vara önskvärd t, att lagen medgåfve det föreslagna stämningssättet

genom allmänna tidningarne, men Utskottet faun det lika vigtig!

•att tillse, det svarandens rätt icke äfventyrades, hvadan Utskottet befarade,

att vådorna af motionärens förslag, q in detsamma upphöjdes till lag, kunde

blifva större än de fördelar, som dymedelst åsyftades.

Deremot tillstyrkte Utskottet eu förändring af kapitlets 7 § till följande

lydelse: ”Har man med stämning sökt någon i hans hemvist å två

särskilda dagar, men ej funnit honom; då må man, der han äfven tredje

Bih. till. Riksd. Prof, 1871. 1 Sami, 7 Af A. 7 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kong!. Maj ris Nåd. Proposition, N:o 17.

dagen borta är, stämningen för hans husfolk uppläsa och densamma å husdörren

fästa: linnés ej husfolk, värde ändå stämningen å husdörren fästad:”

Detta förslag (hemtadt ur Lagberedningens Rättegångsbalk, förra delen,

11 Kap. 15 §) blef af Ridderskapet och Adeln, Borgare och BondeStånden

bifallet.

I det utlåtande, som, jemnlikt 87 § Regeringsformen, Högsta Domstolen

deröfver afgaf, blef lagförändringen äfstyrkt hufvudsakligen på det skäl: att,

om till förmån för käranden en lag skulle antagas af ifrågavarande innehåll,

fordrade rättvisa och billighet att på samma gång, till svarandens förmån

och till bibehållande af hans rätt, bestämmelser meddelades, sådana ej mindre

Lagkomitéen än Lagberedningen (i denna sistnämndas förslag till Rättegångsbalk,

förra delen, 16 Kap. 9 och 12 §§) funnit nödvändiga i det fall, då

tredskodom gifvits, nemligen: att, om den svarande icke annorlunda vore

stämd, än att stämningen blifvit å hans husdörr fästad eller i allmänna tidningarne

införd, och han ej, innan dorn gata, någon gång varit i den saken

tillstädes vid Rätten, sjelf eller genom ombud, skulle domen kungöras honom,

och käranden förty vara pligtig tillställa honom en afskrift deraf, å

hvilken bevis om delfående! tecknades. Vistades svaranden utomlands, eller

det icke vore veterlig! hvar han uppehälle sig, skulle afskrift af domen lemnas

i förvar hos domaren eller Rättens ordförande, och käranden sedan låta

kungöra i allmänna tidningarne tre gånger, att dorn i den saken vore gifven

och afskrift hos domaren eller Rättens ordförande till finnandes. Svaranden

skulle i slikt fall hafva tid att vädja, eu månad efter det domen blifvit honom

tillstånd, men sex månader från sista kungörelsen, i händelse sådan i

tidningarne infördes. Hvarförutan Högsta Domstolen faun olämpligt att som

lag antaga det framställda förslaget, utan att tillika, i öfverensstämmelse

dermed, ändring skedde af nu gällande föreskrift i 2 Kap. 3 § Utsökningsbalken.

Kong!. Maj:t vägrade sanktion å detta Riksens Ständers förslag.

Vid riksdagen 1870 förekom frågan ånyo. 1 underdånig skrifvelse

den 11 Maj samma år anförde Riksdagen: att, då lagen i 11 Kap. 7 ,§ Rättegångs-balken,

såsom undantag från det allmänna stadgande, att stämning skall

svaranden i händer ställas, medgåfve att den måtte fästas å hans husdörr,

såvida han hölle sig undan, förty att han stämning väntade, och veterlig!

vore att han i häradet eller staden vistades, så förutsattes här eu bevisning

om anledningen till svarandens bortovaro, som i de hosta fall vore omöjlig

att åstadkomma; hvarförutan han kunde fria sig från stämningen blott dermed,

att han begåfve sig öfver häradsgränsen eller utom staden, i hvithet

fall, likasom när han vore utrikes faren, omförmälda allmänna stadgande

lände till efterrättelse; att, när svarandens vistelseort vore okänd, det icke

lät sig gorå att iakttaga ett sådan! stadgande, hvithet förhållande nästan

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kong!,. Maj.is Nåd. Proposition, N:o 17.

blefve detsamma då han rest ur landet, äfven om upplysning kunde erhållas

om den ort, dit han begifvit sig; att i dessa fall vore genom gällande lag

föga sörj dt för härandens rätt, och behofvet åt eu förändring härutinnan

hade under sednare tider framträdt såsom en nödvändighet, synnerligast med

afseende å den betydliga emigrationen från vårt land till Amerika; att, enär

bruket att delgifva stämning genom dess kungörande i tidningar^ icke vore

främmande för'' vår lagstiftning, samt någon tjenligare utväg att uti ifrågavarande

händelser få stämning kungjord ej torde gifvas, syntes detta stämningssätt

lämpligen kunna här medgifvas; att det till förekommande af missbruk

dock torde höra ankomma på domstolen att i hvarje särskilt fall på

förhand pröfva, huruvida sådana omständigheter voro för hand, som betingade

rättigheten att begagna nämnda utväg; men att förmånen af detta stämningssätt

syntes ej lämpligen kunna käranden förunnas, i fall svaranden vistades

utrikes i Konungens eller rikets ärende.

I öfverensstämmelse härmed hade Riksdagen för sin del beslutat ett

tillägg till 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken af följande lydelse:

”Är det ej kunnigt hvar han sig uppehåller, eller vistas han utrikes

utan att vara stadd i Konungens och rikets ärende, och finnes ej för honom

ombud, som stämningen tillställas kan, då må Rätten förordna, att stämningen

genom allmänna tidningarne honom kungöras skall, och läte käranden

den kungörelse i tidningarne införas tre gånger, minst fjorton dagar mellan

hvarje gång och sista gången minst sex månader före den tid, som i stämningen

svaranden förelagd är.”

Äfven detta förslag blef af Högsta Domstolen afstyrka och hufvudskälet

dertill var detsamma, som föranledde det afstyrkande utlåtandet i fråga

om 1860 års förslag till ändring i oftanämnda lagrum, att nemligen förslaget

visserligen vore egnadt att undanrödja de svårigheter, Indika nu stundom

mota en kärande part vid anställande af rättegång, hvaremot svarandens rätt

icke syntes vara i samma mån genom förslaget tryggad. Tillika anmärkte

Högsta Domstolen: att förslaget icke gåfve någon anvisning om sättet huru

svarandens förordnande af det derutinnan antydda ombud borde kungöras

för att anses vara allmänt bekant ; att förslaget ej medgåfve domstol att förordna

fullmäktig för en uteblifven, om stämningen tilläfventyrs okunnig, svarande

part; att den föregående pröfningen af Rätten skulle kunna leda derhän,

att, om svaranden i sista stunden erhölle kunskap om stämningen och

infunne sig vid domstolen, lian likväl der ej egde att gorå invändning emot

stämningens laglighet, enär donna fråga redan vore af domstolen prof vad;

atVHögsta Domstolen, under erkännande af behofvet af förändrade stadganden

angående stämning, till lättnad för eu kärande part, i öfrig t hänvisade

till de mot 1860 års förslag uttalade betänkligheter.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

Icke heller Riksdagens förslag af år 1870 blef af Kongl. Maj:t sanktionerad!.

Af hvad bär är anförd t torde klarligen framgå, att Högsta Domstolen

i dessa sina särskilda utlåtanden sökt upprätthålla det första v ilkoret för all

ordentlig rättegång, hvithet tillika innefattar eu dyrbar medborgerlig förmån,

att nemligen ingen må dömas ohörd, samt att derföre undantag från den allmänna

regeln i 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken, att stämning skall svaranden

i händer ställas, icke må medgifvas utan i särdeles trängande fall.

Dessa utlåtanden lemna jemväl antydningar om den sanning, hvilken jag

anser höra härvid företrädesvis upprätthållas, att de förbättringar, som efter

förändrade tidsförhållanden blifvit nödiga i lagens stadgande!! om stämning,

med hvad dertill hörer, icke kunna med framgång verkställas genom ett eller

annat smärre tillägg till någon af 11 kapitlets §§, utan tarfvas för detta

ändamål en revision ej mindre af samma kapitel i dess helhet, än äfven af

12 kapitlets stadgande!! angående contumacie-domar, deras kommunicerande

och verkställighet samt rättigheten att i dem söka ändring eller ock återvinning.

I afseende på sådana förbättringar lemnas rika. materialier i Lagkomitéens

och Lagberedningens förslag, om än dessa icke äro för vår tid i

allo tillfredsställande hvad beträffar förevarande ämne, vid hvars behandling

i lagstiftningen särskilda bestämningar måste noggrann! göras dels för det fall,

att något pligtstndigt ligger i eu persons försvinnande; dels med afseende

på svensk man, som för sitt yrkes, sin vetenskaps eller konsts behof och

angelägenheter, eller sin helsas vårdande, eller i Konungens och rikets tjenst,

eller annat lofligt ärende, temporärt begifvit sig utom fäderneslandets gränser

och måhända ofta omvexla!1 vistelseort; dels med hänseende till bevisligen

utflyttade personel-, som det oaktadt stå i undersåtlig! eller hälft undersåtlig!

förhållande till Sverige; dels i fråga om dem, hvilka, enligt lagens ord i 15

Kap. 7 § Årfda-balken, ”öfvergifvit sitt fädernesland och satt sig alldeles

neder att bygga och bo under främmande herrskap; hvarförutan jemväl

torde komma i betraktande, huruvida icke sådana stämningar, hvilkas ändamål

endast är att afbryta preskription, kunde få meddelas i annan ordning

än den vanliga, när eif andas ej kan påträffas; äfvensom huruvida icke i

vissa fall genom Sveriges beskickningar utomlands borde försökas att få

kännedom om personens vistelseort o. s. v. — allt under klart medvetande

af det oskiljaktiga sammanhang, i hvithet, jemväl hvad donna särskilda gren

af lagstiftningen vidkommer, delarne stå till hvarandra och till det hela.

Skulle likväl eu sådan jemförelsevis större revision icke anses höra

vidtagas, finner jag mig föranlåten att, med anledning af det nu remitterade

förslaget, framställa följande speciela anmärkningar :

Vid 1 §. 1 :o) Orden: ”och förekomma i öfrig! omständigheter, de der

gifva anledning dertill, att han håller sig undan” torde vara alltför sväfvande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

och kunna orsaka missförstånd eller godtycke. Jag anser dem derföre höra

utbytas mot följande: ”och styrkes af omständigheterna, att han häller sig

undan derföre att han väntar stämningGenom ett sådant stadgande mcdgåfves

vanlig circumstantiel bevisning (en förmodan, en anledning är här ej

tillräcklig, om svarandens rätt skall tillgodoses) och skulle tillika uttryckas

ändamålet, hvarföre den sökte hölle sig från hemmet, nemligen att lian på

ett pligtstridig! sätt ville undandraga sig att genmäla rättsanspråk, som mot

honom kunde väckas; och då här endast är fråga om sådana rättsanspråk,

som anhängiggöras hos domaren genom stämning, torde ett bibehållande af

gällande lags uttryck i denna del vara fullt påkallad t.

2:o) Då stämningens fästande å husdörren, särskild! der intet husfolk

tinnes till hvithet dokumentet kan öfverlemnas, är en särdeles vansklig method,

enär en illvillig kärande lätteligen kan i hemlighet låta borttaga eu

kort förut i vittnens närvaro å dörren anslagen stämning och sålunda förekomma,

det innehållet blir bekant ens för närmaste grannar, hvilka sistnämnda

dessutom i glest bebygga orter kunna hafva sin bostad relativt mycket

aflägsen från den med stämning söktes, torde i våra dagar, då en allmän

tidning utgifves i hvarje län, genom hvilken dylika meddelanden bäst komma

till en vidsträcktare kännedom, höra såsom en supplementär åtgärd stadgas,

att stämningen i förevarande fall jemväl skall införas i ortens allmänna tidning.

Skulle de bindande omständigheter och liknelser, de indicier, som förefinnas

för det antagande, att citandus hölle sig undan derföre att han väntade

stämning, i sjelfva verke! bedraga (såsom händelsen kan vara med dylik!

bevismedel), så bringar ett införande i ortens tidning stämningens innehåll i

vanligaste fall till den i god tro varande svarandens kännedom genom anhöriga

och vänner, så att han blir i tillfälle att i behörig tid, sjelf eller genom

ombud, sin rätt bevaka.

3:o) Skulle 1 § endast afse det fall, då citandus uppehåller sig inom

riket, torde sådan! höra tydligen uttryckas. Är åter meningen den, att lagstadgandet

skall ega tillämpning i alla de händelser, då han aflägsna! sig

från hemmet derföre att han väntade stämning, ehvad lian håller sig dold

på inrikes eller utrikes ort, så att säker underrättelse om honom icke

kan vinnas, till och med icke ens huruvida lian ännu lefver, när han med

stämning sökes; så torde äfven ett förtydligande i den riktningen blifva af

nöden.

Uti 2 §, hvilken handlar om det fall, då den, som med stämning sökes,

bevisligen begifvit sig utom riket, torde

ko) orden ”kortare tid”, såsom alltför obestämda i en lag, höra undvikas,

och den erforderliga bevisningen få ske genom indicier (t. ex. bref

från den bortreste, eller yttranden af honom före eller efter afresan, eller

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kong!. Majds Nåd. Proposition, N.-o 17.

åtgärder och förfoganden, som han vidtagit), men icke uteslutande genom

trovärdige mäns intyg.

2:o) att för den händelse citandus egdo fastighet i riket, stämningen

skulle, äfven i saker som rörde hans person, få med laga verkan tillställas

förvaltaren ä Tians faslighet, vore ingalunda att tillråda. Lagberedningen

antager, som bekant är, ett dylikt stämningssätt, men endast i sak, som

rörer den stämdes fasta egendom eller fordran, för hvilken han efter 10 Kap.

Rättegångs-balken sökes i den ort, der egendomen ligger. Blefve det nu

remitterade förslaget lag i donna del, så skulle, då intet undantag finnes

gjordt, en hustru t. ex., som hade sitt hemvist i södra Sverige och villo till

domstol stämma den bortreste mannen om äktenskapsskilnad för annan orsak

än desertio malitiosa, ega kommunicera stämningen med rättaren, som

förvaltade ett mannen tillhörigt hemman i Norrland.

I det remitterade förslagets 3 § stadgas, att, då i sak, som enligt 2 §

är instämd, svaranden ej kommer tillstädes vid Rätten, skall donna förordna

ombud för honom att hans rätt och talan bevaka. Långt ifrån att i en sådan

domstolens åtgärd skulle i alla händelser finnas något principvidrigt, kan

det blifva en oundgänglig pligt för det allmänna att, om egendom, som af

den emigrerade egaren bl hvit qvarlemnad, utan att någon finnes, som för

densamma lagligen svarar, så att den kan i sådan mening betraktas som eu

res deserta, låta taga erforderlig vård, och derest fordringsegarne, på grund

af sakrätter i det fasta godset, vilja söka sitt ut, tillse att liqvidation emellan

dem och egaren verkställes på ett med lag öfverensstämmande sätt, utan

hinder af den utflyttade egarens frånvaro. Det är ock en sådan anordning,

hvilken, med afseende på bevisligen emigrerade fastighetsegare, torde för närvarande

anses mest af behofvet påkallad. Den, som af domstol erhåller ett

dylikt uppdrag, torde dock heldre vara att betrakta som god man med förmyndareansvar,

än som rättegångsombud. Derest ingå andra rättigheter honom

medgåfvos enligt domstolens på lag grundade förordnande, än som i

15 Kap. Rättegångs-balken tilläggas fullmäktig, skulle lian icke ens ega att

ulan hufvudmannens lof saken i högre Rätt fullfölja, i händelse af tvist;

och anordningens ändamål skulle sålunda alldeles förfelas.

Att, utan en genomgående revision af lagens stadgande!! om stämning

och contumacie-domar samt hvad dertill hörer, utsträcka jemväl till sådana

saker, som angingo den utflyttades person, domstolens rättighet och åliggande,

jemlik! förslagets 3 §, att för honom förordna ombud till bevakande af hans

rätt, oaktadt ett sådant ombud i många fall icke kunde ega materialier för

bemötande af obehöriga anspråk, som riktades mot den frånvarande i afseende

på personliga förbindelser af hvad beskaffenhet som helst, skulle kunna

leda till dennes oförskylda lidande, helst han, vid den tid han begagnade

den fria emigrationsrätten, väl kunnat och bort förutse nödvändigheten af

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. ''Proposition, N:o 17.

15

ett ombuds förordnande för att bevaka hans rätt med hänseende till egendom,

hvilken lian bär i landet qvarlemnade, men icke alltid kunde ega anledning

till samma varsamhet i afseende på alldeles oförmodade och oberäkneliga

anspråk, hvilka någon kunde finna för sig förmånligt att, inom jemförelsevis

längre eller kortare tid efter hans utflyttning, anhängiggöra mot

hans person.

På dessa alla skål anser jag mig pligtenlig! nödsakad att afstyrka det

remitterade förslagets öfverlemnande till Riksdagen i det skick, hvari detsamma

nu befinner sig.”

Justitieråd et Wretman anförde:

”Enär för tillämpning af de i förslagets 1 § förekommande stadgande!!

val bör förutsättas, att den, som skall stämmas, håller sig undan i ändamål

att undgå förväntad t rättsanspråk, men förslaget torde kunna medgifva olika

tolkning i nämnda hänseende, anfeer äfven jag ett förtydligande härutinnan

höra ske; och som, enligt min åsigt, stämning enligt donna § ej bör ifrågakomma

för annat fall, än då anledning är att antaga, det svaranden uppehåller

sig i riket, hvarom bevisning likväl ofta torde vara omöjlig att förebringa,

hemställer jag, att såsom ett ytterligare vilkor för tillämpning af det

här föreslagna stämningssättet stadgas, ”det icke veterlig! är, att svaranden

begifvit sig utur riket.”

Vidare och då stämning genom anslag å husdörr, som förut varit inskränkt

till det fall, att svaranden veterligen vistades i häradet eller staden,

nu komme att tillämpas äfven om lian uppehälle sig å inrikes ort, så aflägsen

från hans hemvist, att han omöjligen kunde hinna få kunskap om stämningen

och inställa sig till svaromål inom nu gällande, ofta korta stämningstid,

anser jag rättvisan fordra, att något stadgande införes, som lemnade domstolen

rättighet att i slikt fall efter ompröfvande låta med den instämda

sakens afgörande anstå så lång tid, att svaranden, efter å honom utfärdad

ny kallelse, kunde blifva i tillfälle att sig hos domstolen inställa.

I öfrig! anser jag, lika med Justitierådet Ranmana, det höra ifrågasättas,

huruvida icke, i de fall då nu föreslagna stämningssätt Unge begagnas,

underrättelsen derom tillika borde i ortens tidning införas.

Hvad angår § 2 instämmer jag i den af Justitierådet Buss framställda

anmärkning, att det bär föreslagna lagbudet lämpligen kunde inskränkas så

att det angick endast dem, som öfvergifvit fäderneslandet och sig utrikes

bosatt; och anser jag, att det föreslagna stadgandet om utrikes faren fastighetsegares

instämmande medelst stämningens öfverlemnande åt fastighetens

förvaltare icke bör medgifvas i andra frågor, än som röra sjelfva fastigheten,

enär man icke i allmänhet får antaga, åt! eu slik förvaltare, som t. ex. kan

utgöras af en ålderstigen och okunnig person, hvilken lätt till nyttjande upplåten

en ganska ringa jordlägenhet, har kännedom om andra fastighets
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

egarens angelägenheter, än som röra egendomen, samt en slik jordinnehafvare

ofta kan vara fullkomligt okunnig om fastighetsegavens vistelseort.

I afseende å förslagets 3 § anser jag, lika med Justitieråd et Nattman n,

den föreslagna skyldigheten för domstolen att för en uteblifven svarande förordna

ombud eller god man böra inskränkas till sådana ärenden, som röra

svarandens i riket befintliga fasta egendom, och kan jag på grund af hvad

sålunda blifvit mot förslaget an för dt, icke tillstyrka detsammas öfverlemnande

i nu befintligt skick till Riksdagen.’''

Juetitierådet Garleson utlät sig:

”Då ett afsteg från grundsatsen att ingen må dömas ohörd, derest han

icke egenvillig!: undandragit sig att varda hord, inskränker rättssäkerheten i

samhället, så synes äfven mig angeläget, att i § 1 tydligen utmärkes, att

deruti är fråga endast om den, som bevisligen håller sig undan derför att han

väntar stämning.

Förenämnda grundsats påkallar jemväl efter min förmening en ändring

af § 2, såvidt deruti afses stämning å den som, utan att hålla sig undan,

hvarom donna § ej talar, rest utrikes och icke åter väntas inom kortare tid,

hvarmed förmodligen förstås högst sex månader eller längsta stämningstiden.

Ehuru ingen må förpligta^; till det omöjliga, skulle likväl enligt förslaget af

hvar och eu, som för sin vetenskap, sin handel eller hushållning, sin helsa

eller sitt nöje reste utrikes på några månader, fordras, vid äfventyr enligt

§ 2, att han ständigt höl le ett lämpligt ombud, att i hemlandet svara å hvarje

upptänkligt käromål, som under liden och tilläfventyrs någon gång med beräkning

å vederpartens frånvaro gjordes anhängig! För den frånvarandes

rätt vore ett af domstolen utsedt, med saken obekant och för hufvudmannen

ointresserad t ombud ett ganska ofullständigt skydd, och hvarje vetenskapsman,

köpman, fabrikant eller annan person, som nödgades, utöfver hvad domstolen

funne skäligt hänföra till kortare tid, vistas utrikes, men saknade utväg att

under liden hålla ett ombud, lämpligt att fullgöra hvad enligt förslaget herde

åligga detsamma, skulle alltid hafva resan förknippad med äfventyra! af sin

välfärd. Han hade alltid att frukta, om icke att vänta, att under hans

bortovaro en stämning anslagits å hans dörr eller i fördelaktigaste fall kungjorts

i tidningarne, samt att på vittnesmål eller handlingar, Indika lätteligen

han sjelf, men svårligen någon annan kunnat jäfva, blifvit vunnen och verkställd

eu dom, hvaremot hans återvinningstalan befunnes fruktlös. Allenast på

grund af en juridisk fiktion kunde han anses hafva varit kallad till svaromål

genom den å hans dörr i hemorten anslagna och hans husfolk delgifna

eller i en och annan af hemlandets tidningar införda stämningen. Enahanda

vore förhållandet om stämningen tillställts den, som utöfvade förvaltningen

af hans fastighet, men både af stämningsmålets utgång ett eget, mot fastigheteegarans

stridande intresse och saknade all ansvarsskyldighet för stäm
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

ningens fortställande till vederbörande. I verkligheten blefve i en sålunda

anhängiggjord rättegång den svarande dömd ohörd och af lag betagen all

utväg att sjelf värja sin rätt. Den, som nödgades utöfver en kortare tid

vistas utrikes, skulle nödsakas att realisera och medtaga sin egendom, kanske

expandera sig, för att undgå äfventyret att under tiden tå den spolierad.

Obestridligen fordrar rättvisan lika omsorg om kärandens som om svarandens

rätt; men om lagstiftningen under sträfvande!: att efterkomma donna

fordran stannar i valet emellan, å ena sidan, förmer, som i någon man finnas

hinderliga för det rättmätiga angreppet och, å andra sidan, sådana, som

understundom hindra och i vissa fall omöjliggöra det rättmätiga försvaret,

bör valet af de förra, såsom för samhällsordningen minst farliga, hafva företrädet

för de senare. Då nu dertill kommer att förslaget, i öfverensstämmelse

med en efter min tanke alldeles riktig lagstiftningsmethod, går ut på

att, med bibehållande af det för närvarande fastställda stämningssättet, såvidt

deraf någon väsendtlig olägenhet icke försports, afhjelpa vissa anmärkta brister

deruti, samt det af ålder bestämda sättet att stämma den, som tillfälligtvis

vistas utrikes utan afsigt att undandraga sig stämning, icke medfört, mig

veterligen, någon anmärkningsvärd olägenhet, så föreställer jag mig, att förslagets

nu ifrågavarande 2 § herde inskränkas till föreskrift om stämnhugstor

farandet mot emigranter, i afseende å hvilka 1 § ej vore tillämplig. Undandragande

sig svenska medborgares skyldigheter hafva de förverkat anspråket

på motsvarande rättigheter. Deras intresse har icke för det samhälle,

de öfvergifvit, samma vigt som deras, hvilka erkänna sig tillhöra detsamma,

och ett för de senare inrätta dt stam ningsförfar ande blir vanligen oanvändbart

i afseende å de förra. A.tt anse den emigrant, som efterlemna^ fastighet,

vara vederbörligen stämd derigenom, att stämningen tillställts den, som

utöfvar förvaltningen af fastigheten, förefaller mig mer än nödigt summariskt

och tarfva ytterligare stöd af en föreskrift om stämningens kungörande i allmänna

tidningarne; men för öfrig! och under förutsättning att de emigranter,

som blifvit upptagne till medborgare i främmande stat, icke anses under §:n

hänförlige, har jag för min del ingenting att invända mot deruti föreslagna

stämningssätts tillämpande på emigranter, hvarmed efter min föreställning

förstås de svenska medborgare, som öfvergifva riket i afsigt att bosätta sig

för framtiden utom detsamma. Bevisningen om donna afsigt kan vara vansklig,

dock näppeligen vanskligare än den, som skulle ernås genom det i förslaget

antagna bevisningssätt; och trovärdige mäns intyg om afsigten eller

att anledning är, det den utreste lemna! riket i ändamål att bosätta sig för

framtiden utom detsamma, kan vara lika mycket värdi som intyget att anledning

icke är att den utreste ”inom kortare tid till riket återvänder

och att tillförlitlig upplysning saknas, å hvilken främmande ort han satt sig

Kitt. till Riksd. Prof. 1871. 1 Smil, 1 Afd. 7 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

neder”. Grundadt på intyg åt , förstnämnda beskaffenhet biefve i allt fall

2 §:ns stämningssätt vida mindre äfventyrligt, än om det grundades på intyg

af beskaffenhet förslaget innehåller.

Hvad angår § 3 har jag för min del endast att erinra, det densamma

synes påkalla bestämmelse om bestridandet af de med en rättegångs utförande

förenade kostnader, Indika den till främmande land utflyttande ej gitter gälda.

Utan någon bestämmelse derom förfelas väsendtligen paragrafens sannolika

syfte att befrämja vården om den frånvarande partens rätt, och det vore i

sådan händelse efter min tanke riktigare, att paragrafen uteslötes, ehuru den

åsyftade betydelsen af § 2 förmodligen vore dermed förringad.”

Justitieråd et Friherre

”Ehuru jag, vid jemförelse af 1 och 2 §§ i detta förslag, för min del

anser stadgande^'' i den förra af nämnda paragraferna tillämpliga endast å

dem, som vistas inom riket, äfvensom att afsigten med det i sagde paragraf

omförmälda undanhållande är att derigenom undgå förväntadt rättsanspråk,

torde likväl eu olika tolkning härutinnan kunna ega rum; hvadan jag instämmer

i de erinringar, som i dessa hänseenden bl hvit framställda af de Högsta

Domstolens ledamöter, hvilka i ämnet redan yttrat sig.

Den utsträckning af rättigheten till stämnings förkunnande medelst dess

anslående å svarandens husdörr, som uti förslagets t § blifvit tillåten, gifver

mig anledning befara, det svaranden i de flesta fall, der detta stämningssätt

begagnas, skall komma att förblifva i okunnighet derom, att rättegång blifvit

mot honom anställd, såvida icke derjemte någon annan åtgärd för stämningens

förkunnande blifver vidtagen. 1 likhet med hvad Justitierådet Naumann föreslagit,

hemställer jag alltså, att stämningen jemväl bör genom införande i

ortens allmänna tidning kungöras.

Hvad vidare angår förslagets 2 och 3 §§, förenar jag mig med Justitierådet

Huss i hvad bemälde Justitieråd anmärkt rörande nämnda delar af den

föreslagna författningen, hvilkens öfverlemnande till Riksdagen med dess nuvarande

lydelse jag finner mig icke kunna tillstyrka.”

Justitierådet Gramér anförde:

”Jag förutsätter att det i förslagets 1 § angifna stämningssätt är afsedt

att tillämpas i hvarje fall, der den som sökes håller sig undan, vare sig inom

riket eller derutom. En sådan uppfattning öfverensstämmer med ordalydelsen;

och det föreslagna lagbudet horn mer då i analogi med stadgandet i 2 § 1

mom. konkurslagen. Den motsätta meningen, att paragrafen endast skulle

syfta på flen, som inom riket håller sig undan, finner jag destomindre antaglig,

som ändamålet med det ifrågasätta påbudet komma att hufvudsakligen

förfelas genom svårigheten, ja nästan omöjligheten, för den kärande parten

att på samma gång ådagalägga undanhållandet och den söktes befintlighet

inom riket.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:te Nåd. Proposition, N:o 17.

Under nämnda förutsättning har jag emot förslaget härutinnan ej annan

anmärkning än den, som Högsta Domstolens öfrige ledamöter jemväl uttalat,

att den lagstridiga afsigten med undanhållandet bör tydligen uttryckas med

de derför i nu gällande lag begagnade ord.

Beträffande 2 § instämmer jag i hvad Justitierådet Carleson härom

yttrat.

Vid § 8 erinras, att donna akter en domareåtgärd, som först ifrågakommer,

då rättegången börjats, och att således den föreslagna bestämmelsen

ej rätteligen har sin plats inom den afdelning af Rättegångs-balken, hvilken

afhandlar stämningssättet.

I öfrig! förefaller det mig tvifvelaktigt, huruvida någon verklig förmån

beredes den stämda men uteblifna parten genom det bär föreslagna stadgandet.

Domaren skall ej utan svårighet reda sig med utfinnandet af personel'',

villige att mottaga sådant, oftast lönlöst ombudsmannaskap, synnerligen som

han icke ens är i tillfälle att anvisa ombudet nödiga medel till lösen af rättegångshandlingar

; och skulle än domaren deri lyckas, så torde det vara föga

förhoppning att ombudets tillgöranden komme att sträcka sig längre, än till

det omstämda anspråkets förnekande, en omständighet, som, i fall af svarandens

uteblifvande, ändock måste vid målets pröfning förutsättas. Om jag ån

får såsom förslagets mening antaga, att det ombud, som af Rätten namnes,

har befogenhet att jemväl i högre domstolar fullfölja den uteblifnes talan,

hvilket synes mig maktpåliggande och kanske bort, med afseende a innehållet

i 15 Kap. 7 § Rättegångs-balken, bestämdare uttryckas, torde likväl af förslaget

i donna del icke kunna förväntas något väsendtligt gagn, såvida icke, i

sammanhang med utfärdandet af den föreslagna lagen, nödiga medel anslås

till bestridande af de med slika rättegångar förenade kostnader.”

Justitierådet Söder gren afgaf följande yttrande:

”Under antagande såsom otvifvelaktigt, att med förslagets ord i 1 §

”huller sig undan'''' måste afses detsamma, som med orden i 11 Kap. 7 §

Rättegångs-balken: "håller sig undan förthy att han väntar stämning”, tror

jag den hufvudsakliga skilnaden emellan detta lagrum och det föreslagna

stadgandet ligga i uteslutandet från detta senare af vilkoret i lagen, att den

med stämning eftersökte personen veterligen i häradet eller i staden vistas;

i stället för hvilket vilkor synes'' mig i förslaget, såsom sammanställningen af

1 och 2 §§ föranleder, vara förutsatt, att personen antagligen linnés moln

riket, icke begifvit sig derutom. Mot den sålunda föreslagna utsträckningen

af rättigheten till stämningens förkunnande medelst dess anslående å den sig

undanhållande, men dock inom riket befintlig''-; svarandens husdörr har jag

icke någon betänklighet. Det förutsätta onda uppsåtet att hålla sig otillgänglig

för domstols kallelse manar icke till synnerligt undseende för de olä
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

genheter, svaranden derigenom kunde ådraga sig i den förestående rättegången;

och nutidens äfven inom vårt land i allmänhet långt utvecklade beqvämlighet

och skyndsamhet i kommunikation emellan skilda orter synas

mig utesluta farhågan, att den, som i en på aflägga are håll inom riket vald

undanflykt från stämningen varder blott genom dess anslående å husdörren

till svaromål förbunden, skall vara satt ur möjlighet att vid domstolen sin

rätt bevaka, åtminstone att i rätt tid söka ändring i den dom, som vid första

domstolen faller, så att kontumacialförfarandets senare akt, en återvinningstalan,

skall kunna undvikas.

Men jag hyser tvifvel om lämpligheten att göra donna lagförändring

medelst den vidlyftiga text, som är föreslagen. Allt hvad häruti är anfördt

såsom omständigheter, de der skulle ”gifva anledning dertill, att han håller

sig undan”, synes mig naturligen innefattas under lagens nuvarande enkla

och korta ord: ”håller han sig undan”, hvilken ordställning i 1734 års lag,

detta o förgängliga mönster i lagstilens förträfflighet, synes mig ock ega företräde

i den deruti klart framgående förutsättningen, att domaren verkligen

antager — icke blott finner någon sannolikhet för — det förhållande, hvars

verklighet skulle berättiga till det exceptionela förfarandet i stämningssättet.

Icke lärer någon domare antaga detta förhållande vara ådagalagdt, så framt

icke det utredes, att personen särskilda dagar förgäfves varit sökt, — att

hvarken af någon hans ombudsman eller af hans husfolk eller grannar eller

på ställen för hans utöfning af tjenst eller näring kunnat vinnas anvisning

om hans tillhåll; — och jag föreställer mig, att lagens ofvananmärkta nuvarande

ord icke framkalla större anspråk på absolut visshet om den sig

undanhållandes verkliga afsigt, än som uttrycka i det nu föreslagna. Det

är ostridigt ett ämne, hvaruti af yttre omständigheter måste slutas till den

inre afsigten, likasom i de fall inom kriminallagskipningen, der ansvarigheten

skall bero af det uppsåtliga i gerningen. Vid sådant förhållande och då nu

varande lydelsen af ifrågavarande punkt i 7 § af 11 Kap. Rättegångs-balken,

i allt hvad som nu icke behöfde ändras, skulle vid framdeles blifvande kodrfikation

af de spridda lagbuden ega afgjordt företräde att användas såsom

lagtext, synes det mig vara lämpligare, att den ifrågaställa lagförändringen

blefve gjord med möjligen minsta rubbning af lagens nuvarande ordalag,

således skedde medelst donna nya lydelse af berörde punkt: “Håller någor

sig undan, för thy att han väntar stämning, och är det ej ytterligt, att han

utom riket vistas, varde dä stämning fästad ä husdörr hans. “ Härvid kunde,

om man så vill, göras det från Lagkomitéens och Lagberedningens förslag

hem tade tillägget, som afser att derjemte stämningen skulle delgifvas svarandens

husfolk, ett stadgande, som synes mig ega ringa vigt. Om icke till

någon nytta, kan det åtminstone icke lända till någon skada. De sålunda

upptagna orden om personens vistelse inom riket torde vara nödiga för tyd
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17

ligt utmärkande af skilnaden från det fall, hvarom lagförslagets 2 § handlar,

nemligen att den med stämning eftersökte veterligen begifvit sig utom riket,

utom hela distriktet för svenska lagens tillämpning och de verkställande myndigheternas

verkningskrets, i hvilket fall den bevekelsegrund för aflägsnande!

från hemmet, som i 1 § eger så afgörande speciel vigt, icke vidare lärer

förblifva det hufvudsakligt bestämmande för lagstiftningsgrunderna i hvad

angår processordningen i allmänhet.

Hvad nu angår 2 § i förslaget, måste jag förklara, att jag ingalunda

kan tillstyrka densamma, derest den måste framkalla ett sådant stadgande,

som förekommer i 3 § uti detta förslag.

Då jag, å ena sidan, erkänner behörigheten och vigten af den grundsats,

att ingen, som lyder under svenska lagen, bör eg a att genom sin frånvaro

ur landet, utan vidtagande af någon anstalt att för sig ställa behörigt

ombud till stämnings emottagande, för någon längre tid draga sig undan

möjligheten af lagens tillämpning i afseende på rättsanspråk, som kunna mot

honom väckas, samt att derföre lagstiftningen må vara befogad att från den

allmänna regeln om stämning, att den skall svaranden eller hans dertill befullmäktigade

ombud tillställas, gorå sådana undantag, som bereda möjlighet

att, oaktadt hans bortovaro, gorå honom förbunden att vid domstol svara,

kan jag, å andra sidan, icke förbise angelägenheten deraf, att donna omsorg

för kärande parts behof icke drifves så långt, att derigenom förnärmas de

allmängiltiga rättsgrunder, som afse att skydda den enes välfärd ej mindre

än den andres, och måste utgå från förutsättningen att, så länge eu tvistefråga

ännu icke kommit under domarens pröfning, den ena parten lika väl,

som den andra, han hafva det råtta på sin sida. Det må väl vara ett fel,

att, utan nödig förberedelse för sina rättsangelägenheters vårdande, företaga

en färd för t. ex. långvarig naturforskning på Andernas bergskedjor eller i

Oapstadens omgifningar, der ingen vederpart kan uppsöka honom med stämning;

men det kan ifrågasättas, om äfven tyre! af donna försumlighet bör

göras svårare från och med den ståndpunkt, der lian får anses vara till

Hätta stämd, än om lian hemma här i landet förslita stämningen. Till

det ämne, som afhandlas i 11 Kap. Rättegångs-balken och som, enligt titeln

och ingressen i den nu föreslagna författning, skulle utgöra dess enda innehåll,

måste räknas endast bestämmandet, huru den person, som skall i egenskap

af svarande part dragas för Råtta, må genom stämning dertill kallas.

Till ett annat stadium i processordningen, upptaget i senare afdelningar af

Rättegångs-balken och under helt andra titlar, än 11 kapitlet, hörer frågan

om hvad som skall följa, sedan personen i enlighet med sistnämnda kapitel

blifvit stämd och dermed fått förbindelsen att hos domstolen mota sin vederpart.

Redan donna yttre ordning af lagbuden manar fram frågan: hvarföre

skulle till det nu i 2 § föreslagna stadgande om sättet att stämma den, som

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kong!. Ma j ds Nåd. Proposition, N:o 17.

utrikes vistas och ej fullmäktig för sig ställt, fogas det till författningens angifna

ämne alls icke hörande stadgandet derom, att derest i det stadium af

processen, hvarom handlas i 12 Kap. Rättegångs-balken, denne svarande från

domstolen uteblefve, icke skulle för honom gälla hvad samma kapitel för svarandeparter

i allmänhet stadgar, nemligen att ”Rätten dömer i saken efter

thy som sanning deri utletas kan”, och att svaranden, efter erhållet kungörande

af domen, eger att deruti söka återvinning, utan denne svarandepart

skulle i stället, genom ett skarpt afsteg från den vigtiga regeln i 15 Kap.

4 § Rättegångs-balken, hvilket lagrum sålunda komma att undergå eu verklig

förändring, få af domstolen åt sig utse dt ett ombud, som komma att i hans

ställe utföra saken och lemna den till sådan dom, hvaruti sedermera ingen

återvinning Unge sökas? Svaret på donna fråga, efter hvad af den nu valda

lagstiftningsmethoden vill synas, måste väl vara det, att det i 2 § af förslaget

legaliserade stämningssättets beskaffenhet gåfva möjlighet, måhända sannolikhet,

att svaranden icke komma att i behörig tid få verklig kunskap om stämningen,

och att det sålunda, af undseende för kärandens behof, något långt

vågade i medgifvande! af beqvämlighet för käranden fordrade en exception^

anstalt till vårdande af svarandens rätt; i hvilken syftning af förmän för

svaranden det föreslagna stadgande! i 3 8 skulle tillkomma och ega sin blott

såsom modifikation till regeln om stämningssättet berättigade plats i en förordning,

som skulle angå endast “förändrad! stämningssätt i vissa fall.”

I förmodan att donna uppfattning af syftningen i förslagets 3 § är den

råtta, måste jag dock förklara, att jag icke anser den föreslagna åtgärden

vara en förmån för svarandeparten, utan tvärtom höra i allmänhet betraktas

såsom en för svaranden vådlig anstalt, som, under lånad! sken af den regelbundna

rättegångens yttre form, i verkligheten låter svaranden stå qvar i det

uti 12 Kap. Rättegångs-balken stadgade, kontumacialforfarandets olägenheter,

men alldeles beröfva!- honom dess mot v ägande fördel, lian blefve, enligt

min tanke, väsendtligt sämre lottad, än andra från . Rätten uteblifvande svarandeparter.

Ovetande finge han öfver sig en slutlig dom. Eu tredskodom,

mot svaranden satt i verkställighet, kunde väl för honom medföra skada och

obehag, det han dock hade att betrakta såsom eu sjelfförvållad följd af hans

underlåtenhet att för tiden af hans bortovaro ur riket ordna eu möjlighet af

hans rättegångsangelägenheters tillbörliga vård; men efter donna rättvisans

interimsreglering egde han den lagliga utvägen att väcka återvinningstalan

och få sin sak pr öfvad, — just den rättighet, medelst h vilkens bibehållande

åt svaranden i kontumacialförfarandet den vigtiga grundsatsen upprätthållas,

att ingen skall dömas ohörd. Stora praktiska svårigheter skulle här ock

mota. Friheten att sjelf, efter eget förtroende, välja rättegångsfullmäktig, är

en dyrbar förmån, på hvilken partens hela välfärd karl bero. Ett sådan! val,

i hans frånvaro och utan hans hörande gjordt af domstolen, kan utfalla långt

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition-, No 17.

annorlunda, än han sjelf skulle hafva det gjort. Detta val skulle nu af

domstolen göras sannolikt i allmänhet under ganska ogynsamma förhållanden,

som kunde nödga domstolen, att låta valet falla inom en mindre värderad

krets af de praktiserande advokaterna. En sakförare af ömtåligare grannlagenhetskänsla

kan nemligen skygga undan från emottagande af ett ombudsmannaskap,

som vore principalen påtvingad! och just derigenom kunde hos

honom väcka misstroende och förtrytsam klanderlystnad vid bedömandet af

sakförarens vidtagna åtgärder, då framdeles någon gång åtminstone den moraliska

redogörelsens stund för sakföraren vore inne. Men äfven betänkligheter

af ännu större vigt kunde verka sakförarens olust för uppdraget. Under

det rättegångens jemna framskridande, som måste blifva en obehindrad följd

af det förhållande, att sakförare för svaranden sålunda icke saknades, utan

stode der inför Rätta, just på grund af ett lagbud, som hade för afsigt att

befria käranden från långt dröjsmål i anledning af vederpartens bortovaro

utom riket, skulle sakföraren vara i saknad af utväg att inhemta principalens

anvisningar för sakens utförande, sakna kunskap om de betningsmedel,

principalen möjligen kunde ega att begagna, icke kunna med någon visshet

urskilja hvad sakföraren kunde höra erkänna eller bestrida af de å motsidan

förekommande uppgifter om sådant, till hvars utredning säkra skriftliga

bevis icke företeddes. Att sålunda partiel!, för ett särskild! rättsärende,

sätta sig in i en myndig, sig sjelf rådande persons ställe, är något helt annat,

än att såsom, förmyndare hafva myndlingens hela förvaltning. Jag vet

sannerligen icke heller, hvarföre jag skulle nödgas erkänna någon öfverdrift

i den föreställning, att advokaten, derest domstolen nödgats välja honom

inom den mindre högsinnade kretsen af de allmänneligen praktiserande,

kunde tro det vara af hans i ofvanantydda måtto egendomliga ställning i

saken nödvändigt, att blindt neka till allt hvad å motsidan talades, måhända

ock, för all säkerhets skull, förneka egenhändigheten af principalens underskrift

å hvarje i rättegången företedd handling. Ombudsmans-arvodets belopp,

eu visst icke likgiltig sak för den, som gjort" advokatyrket till sitt försörjningsmedel,

måste ock vara en ömtålig punkt i dessa fall: för advokaten

den mest sannolika utsigt till all möjlig snäfhet i lynnet hos principalen,

om denne vid sin återkomst skulle sjelf bestämma aflöningsbeloppet; för

domstolen ett bryderi att bestämma lämpliga beloppet af vedergällning för

ett uppdrag, gifvet och emottaget under sådana förhållanden, att, troligen i

de bestå fall, det måste, oaktadt sakförarens bästa vilja och bemödande, blifva

för sitt verkliga ändamål illa utfärd!, måhända till skada för sakförarens af

framgångarne i hans värf mycket beroende allmänna anseende. Och under

all denna ogynsamma utsigt i fråga om vedergällningen för sakförarens

möda och obehag, blefve det väl ock hans lott att nödgas af egna medel

förskottsvis för principalens läkning vidkännas kostnaderna i rättegången,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

hvilken måhända sakföraren, hvars förordnande enligt 3 § i förslaget val

skulle afse behörighet till sakens utförande i alla instanserna, med makt att

sätta annan i sitt ställe då det behöfdes, kunde anse sig förbunden att draga

fram genom samtliga instanserna, i anseende till möjligheten af principalens

återkomst i så läglig tid, att lian åtminstone i yttersta stunden, innan den

oåterkalleliga slutliga domen folie, kunde begagna de skål och bevis, om

hvilkas tillvaro sakföraren icke ens halt aning.

Justitieråd et Namnam), bär redan fästat uppmärksamheten på möjligheten

af det fäll, att den förmente svarandeparten redan vore med döden

afgången den stund, då stämningen mot honom uttogs. Justitierådet Nanna

ann har i största korthet, och egentligen vid 1 § i förslaget, framställt

denna träffande anmärkning; men man inser ganska lätt Indika i anmärkningen

sannolikt åsyftade, fastän icke närmare antydda, sällsamma och betänkliga

förhållanden skulle uppstå, derest, uppå stämning mot en person,

som i främmande land redan vore död, rättegång utfördes, den dödes af

domstolen förordnade fullmäktig tappade saken — och den verkliga, saJeegaren,

då han uppträdde att taga sin egendom i besittning, erfors att denna

egendom på grund af domen öfver den döde vore, med fullt laglig verkan

och oåterkalleligen, bortsåld af segervinnaren, som sedermera sjelf emigrerat

till främmande land. Jag biträder denna af Justi tierådet Naumann gjorda

anmärkning, så vidt den naturligen kan ega tillämpning i afseende på 2

och 3 §§ i förslaget.

1 alla de mål, der stämning, såsom grunden för rättegång, skall svaranden

tillställas på det sätt i 1J Kap. 7 § Rättegångs-balken, enligt dess nuvarande

lydelse, sägs, lärer visshet icke saknas derom, att svaranden finnes

i lifvet den stund, då stämning anses vara åt honom lemnad; ty det förutsättes

äfven vid anslag på hans dörr, att han är så nära, i häradet eller

inom staden, att det antages böra vara känd t, om han skulle hafva dött.

Från den stunden är stämningen bindande för hans arfvingar, derest han

under den sålunda öppnade rättegången dör. Blir ock icke dödsfallet anmäldt

hos domstolen, utan denna fortgår i sina förhandlingar, i tro att svaranden

lefver, så är det dock i verkligheten icke en process utan verklig

svarandepart: den instämdes arfvingar äro svarande parter, ehvad de veta

det eller icke. Genom den föreslagna ändringen af 11 Kap. 7 § Rättegångsbalken,

enligt 2 och 3 §§ i förslaget, skulle åter inträda full möjlighet af

sådan händelse, att den, som skulle stämmas, är död innan stämningen utfärdas.

Ligger då icke häruti en nödvändighet till den varsamhet, att rättegången

ej får starkare betydelse, än kontumacialförfarandet?

Lagens system i 12 Kap. Rättegångs-balken i afseende på den, som i

tvistemål dömes tredsk ovis, har jag här ofvan tagit mig friheten att benämna

såsom

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Muj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

såsom en rättvisans interimsreglering. Jag tror detta system innefatta sanna

och göda grunder. Då svarande part utan anmäldt laga förfall uteblifver

från domstolen, sker detta antingen ofrivilligt eller ock uppsåtlig!. I förra

fallet vore det ytterst obilligt och i sednare fallet mycket för ”strängt, att

låta svaranden dermed vara ovilkorligen och definitivt underkastad en dom

i saken, som kan innefatta svår villfarelse om det verkligen råtta och otillbörliga,

såsom tillkommen utan svarandens hörande, blott på kärandens andragande;

lagstiftaren vill icke med eu sådan rättvisans totala förlust bestraffa

olydnaden mot stämningen, än mindre det icke frivilliga missödet att ej hafva

kunna! anmäla sitt lagliga hinder för inställelse. Men icke heller bör såsom

allmän regel gälla, att pretendenten, käranden, skulle med ett för honom

måhända ytterst skadligt dröjsmål lida, vare sig för det missöde, som drabba!

vederparten i tillfälligt hinder för hans inställelse, eller — och det än mindre

— för hans tredska. Genom dom regleras saken så, att käranden får tråda in i

den rätt. som pa för handen varande skål synes honom tillkomma, så att lian

icke lider af dröjsmål; men vederparten bär inom en viss tid efter erhållen

kunskap härom rättighet att genom sakens instämning till utförande af regelbunden

rättegång påkalla definitiv pröfning af rättsfrågan. På lagens bestämningar

angående sättet och vilkoren för verkställighet af sådan ad interim

meddelad dom ankommer ett varsamt ordnande, att den till återvinningstalau

behöriges rätt icke förnärmas genom uteslutande af möjligheten för honom

att, derest han får gynnsam dom i återvinningsprocessen, stå fri från skada af

hvad som skett. Det ligger i sakens natur, att stundom tiden för behörighet

till sådan återvinningstalau, då den måste vara beroende på erhållen kunskap

om tredskodomen, kan komma att länge stå öppen, i anseende till svarandepartens

frånvaro, vare sig inom eller utom riket; likasom ock, att icke hvarje

tredskodom kan ad interim verkställas, när saken vore sådan, att återvinning

då blefve onyttig. Men denna olägenhet, hänförlig under de menskliga inrättningarnes

allmänna lott af ofullkomlighet, får icke afhjelpas genom våldsamt

ingrepp i någon rättvisans fundamentalprincip i rättegångsväsendet, en

sådan som den, att ingen skall dömas ohörd.

I många fall kan det blifva kärandens lott att lida skada af inrättningen

med tvångsadvokat för svaranden och rättegångens förvandling till

definitiv process. Det händer ej sällan, att käranden till sin fördel åberopar

förhållanden, för Indika bevis ej finnas, men dem vederparten, då han är eu

man af heder, ej förnekar, utan deremot erkänner. Tvångsadvokaten åter,

för sakens alla inre förhållanden främmande, ser sig nödsakad att tillämpa

”prima regula juris”, lian förnekar. Här finnes ej utvägen i regelmässiga

rättegången, enligt 15 Kap. 1 § Rättegångs-balken, att få svaranden personligen

hord öfver hvad fullmäktigen förneka!; och domaren, som i en kontuBih.

till Riksd. Prof, 1871. 1 Sami 1 Afä. 7 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition, N:o 17.

maciedom, den der kunde genom återvinningstalan upprifvas, icke skulle

halva tvekat att, såsom af andra omständigheter i viss mån bekräftad, taga

kärandens uppgift, hvaremot något nekande ej skott, för god och trovärdig,

han måste nu, i följd af svarandepartens uttryckliga förnekande, anse uppgiften,

såsom ej med laga bevis styrkt, icke kunna vinna, afseende. Derpå

kan käranden förlora hela saken; och svaranden, då lian hemkommer och

får kännedom af processen, finner med förvåning sig hafva vunnit en sak,

hvilken, om han sjelf utfört den, han skulle hafva gifvit alldeles förlorad.

Och hela utvägen, der bevisningen ej läcker till att få svaranden dömd till

värjemålsed, den möter motstånd i tvångsadvokatens rop på skyndsamt slut i

saken och ersättning för de af honom förskjutna kostnader.

Ett vanligt inkast, mot den, som framhåller någon bemärkt skuggsida

i ett förslag till ändring i samhällsförfattningen, är det, att han målar för

mörkt, målar i svart, lian är pessimist, — man hoppas, att det icke i verkligheten

skall gå så illa, som den mulna inbillningen förutsatt. Det är ock

en mörk tafla, jag här ofvan framställt, men den lian blifva en sanning; och

möjligheten i ett tänkbart fall visar möjligheten af många likartade. Och

dermed framstår oafvislig den frågan, om en sådan anstalt i lagstiftningen

som den nu afhandlade, hvilken för skyndsamheten uppoffrar rättssäkerheten,

vore af verkligt tvingande nödvändighet framkallad. Talar man om olägenheten

af långt dröjsmål för kärandepart, så talar jag om rättssäkerhet för svarandepart;

— talar man om behof af större möjlighet att stämma en vederpart,

så talar jag om behof af visshet, att denna person finnes och är representant

för den rättighet, hvarom man vill tvista, så att icke rättvisans förhandlingar

må blifva ett tomt gyckelspel; — talar man om svårigheterna i allmänna

rättsordningen af långvarig ovisshet genom en öppen stående rätt till återvinningstalgn,

så talar jag om den allmänna skadan af rättssäkerhetens uppoffring

för brådska att utföra rättegång om eganderätts öfverflyttning genom

dom från egendomens innehafvare till en annan; — talar man om våra dagars

kosmopolitiska liflighet i skilda länders ömsesidiga beröring, såsom skål till

snäfhet i rättegångsförmåner för den, som begifvit sig utom riket, så talar

jag om den just på samma grund ökade lättheten att utrikes uppsöka sin

vederpart med stämning och kungörande af dom; -— talar man om den i

våra dagar betydligt ökade emigrationen såsom manande till större lättnad

för processer mot emigranter, så talar jag om nödvändigheten att bibehålla

lagligt rättsskydd för hvar och en mot dem, som vilja bedrifva skälmstycken

i rättegångar, innan de genom emigration sätta sig i personlig säkerhet i aflägse

are verldsdel. Och allt detta talar jag till varning mot hvarje utöfver

det verkligt tvingande behofvet sträckt rubbning åt sådana rättvisans grundsanningar,

som i alla tidehvarf och i alla lagstiftningar måste gorå sig gällande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition, N:o 17.

Hvad emigrationsfenomenet särskild! angår, så har jag val af flera hos

Högsta Domstolen handlagda mål mig bekant, att en mängd personer, som

emigrerat, dessförinnan tillställt stor villervalla i rättsförhållanden; men merendels

har jag deraf fatt den föreställning, att dessa personers försvinnande

ur landet icke varit någon egentlig förlust ens för deras vederparter; deras

egendom, om de qvarlemna någon, går ofta till konkurs, der för de förorättade

väl icke vanligen lärer blifva tillgång för skadeersättningar. Mera bekymrande

och långvariga torde åter de invecklade förhållanden höra anses,

som genom slägtskap-;- och arfsrättssambandet mellan emigranter och i landet

qvarblifna familjer eller personer uppkomma uti de till Giftermåls- och

Ärfda-balkarne i vår lag hörande ämnen. Sådant må, efter närmare utredning

af det behof, som visar sig i vissa delar af civillagens ämnen, såsom

speciela preskriptions,stadganden, jemkningar i lagen om äktenskapsskilnad,

— i lagen ”huru förhållas bör med egendom, som tillhört den, hvilken

längre tid varit borta utan att låta höra af sig”, — i lagen om förmyndareväsendet,

— i bestämningarna om borgenärs rätt att utsöka sin fordran ur

intecknad egendom, och annat sådant, påkalla de bestämningar, som må finnas

nödiga såsom tvång af inträffade förändringar i de samhällets inre förhållanden,

efter Indika lagstiftningen måste foga sig, — men icke utöfver

det tvingande behofvet, blott för beqvämlighet i lagstiftningssättet, der ofta

några få penndrag kunna uträtta mycket mera, än man egentligen ville, gorå

våldsam omstörtning af lagstiftningens högsta och vigtigaste principer. Häruti

fordras yttersta varsamhet. Olägenheter skola alltid finnas i samka! Isinrättningen,

hvarthän man än må blicka; och till sådana höra svårigheterna

i enskildes rättsförhållanden till personer, som vistas utom riket, — det särskilda

missödet för de personel'', som råkat i sådana rättskonflikter. Frågan

blir alltid att ordna så, att de största fördelar ne vinnas med de minsta olägenheterna.

1 det ämne, som nu är under öfvervägande, vågar jag icke tro,

att detta problem skulle väl lösas på det föreslagna sättet, åtminstone icke

med detta så vidsträckt, så obegränsad! som förslaget innebär.

Desto mera jag begrundar 3 § i det remitterade förslaget, ju mera

kommer jag till tvekan, om icke detta stadgande skall ega syftningen att

innebära icke, såsom jag förutsagt, en förmån för svaranden, utan fast heldre

eu påföljd, den han genom sin underlåtenhet att för sig ställa ombud, skulle

hafva ådragit sig, till vederpartens förmån att få skyndsammare slut i saken.

.lag kan icke finna rättvisa deruti. Man får icke fålla en alltför sträng och

obillig förkastelsedom öfver den, som för någon jemförelsevis längre tid företager

resa i främmande länder, men icke vill med en rättegångsfullmakt in

blanco förtro hela sin ekonomiska välfärd i en advokats hand. Det kan härvid

i allmänhet icke vara fråga om sådana personer, hvilkas egentliga yrke

sätter dem i vidsträckta affärsförbindelser, deras ställning förbjuder dem att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

gorå sina utländska resor så, att på längre tider judiciela beröringsmedel

mot dem bär hemma saknas; och om de resa utur landet i följd af inträffad

ruin i deras affärslif, tager utredningen af deras förhållanden snart en hastigare

och skarpare form, än de vanliga lugna och långsamma rättegångarnas.

Frågan gäller egentligen den öfriga störa mängden, som för mångahanda

orsaker, såsom för vetenskap eller konst, för behaget, mången gång behofvet

af mildare luftstreck o. s. v. stadnar på utländsk ort. Med de nu varande

lätta kommunikationerna, som gorå det möjligt att på ett mindre antal timmar

förflytta sig från vårt land till Medelhafvets stränder, tycker man sig

icke vara så aflägsnad från hemmet, att icke, om man blir påkallad till rättegång

bär hemma, man lätteligen kan få underrättelse om kallelsen samt

hemsända fullmakt och nödiga instruktioner för en advokat. Man verkställer

detta och lefver derefter i trygghet för rättegångens lopp; man har förtrott

sakföraren blott en angelägenhet af vissa hända gränser, vet således

huru mycket man vågat med fullmakten. Men denna lugna tro kan vara

en irring: brefvet med fullmakten och instruktionerna har förkommit på vägen,

eller och har man icke ens fatt emottaga brefvet med underrättelsen om

den ågångna stämningen, som af en hemmavarande vän eller tjenare blifvit

afsändt; följaktligen har man icke heller afskildt någon fullmakt. Bör man

i dessa fall stå värre äfventyr, än nu gällande lag bestämmer? Bör man

vara utsatt för den svåra påföljd, att domstolen förordnar en advokat, som

icke känner saken och derföre förlorar den? Jag t vi tiar sannerligen på det

moraliskt giltiga och under donna synpunkt inom lagstiftningen antagliga i

en sådan allmän princip, att blott för m,öjligheten af blifvande okända, ej i

någon mån förutsedda rättsanspråk, man skall tvingas att åt främmande personel''

gifva ett så obegränsadt förtroende medelst blanco-fullmakter, som nu

är i fråga. Längre synes mig lagens fordran i detta afseende icke höra

sträckas, än till krafvel att den bortresande skall i hemorten förordna och

hos offentlig myndighet uppgifva fullmäktig, som eger att å principalens vägnar

emottaga stämning. Det klafve då denne fullmäktigs och hans principals

omsorg att föranstalta så, att den sednare får underrättelse om stämningen

och förordnar sakförare för sjelfva rättegången. Men under sådant

lagstiftande synes det mig ovedersägligt, att de många möjligheterna af ofrivilliga

missöden med dessa ömsesidiga meddelanden till och från utländsk

ort kräfva minst lika stort undseende, som enligt 12 Kap. Rättegångsbalken

tillkommer inrikes vistande.

Lika med de Högsta Domstolens ledamöter, Indika den 14 Mars 1861

och den 11 Juli innevarande år yttrat sig öfver Rikets Ständers och Riksdagens

särskilda förslag till ändring i 11 Kap. 7 § Rättegångsbalken, anser

jag, att antagandet af ett stämningssätt, som, mera än nu gällande regel

derom, medförde fara, att utrikes vistande svarandeparter förblefve i saknad

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

29

af kunskap om stämningen, icke bör ega ruin, utan att i och med detsamma

skedde de till förvarande af svarandes rätt nödiga jemkningar af lagens stadganden

om rättighet att söka Återvinning i tredskodom; likasom ej heller,

efter hvad mig synes, i syftningen af förevarande lagförslag ingår, att dess

2 § kunde antagas ensam för sig, utan någon i samband dermed ställd anstalt

till svarandes fördel. Jag ''kan således icke tillstyrka hvad förslaget i

2 och 3 §§ innehåller.

Ur protokollet

G. V. Österdahl.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 11.

Utdrag af protokollet öfver Just it ie-departements- ärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rudet d Stockholms

Slott, den Z6 Januari i 877,

i närvaro af: <

Hans Excellens Herr Justil ie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena, Grefve Wachtmeister,

Statsråden: Bredberg,

Abelin,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Justitieråden: Wrehnan,

Dreijer.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde, att till åtlydnad

af Kongl. Maj:ts den 2 December nästlidet år meddelade nådiga befallning

Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande öfver ett inom Justitie-departementet

upprättadt förslag till förordning angående förändradt stämningssätt

i vissa fall; och, efter lenmad redogörelse för de inom Högsta Domstolen enligt

dess protokoll den 13 i berörda månad öfver förslaget afgifna yttranden,

utlät sig Hans Excellens:

Med anledning af hvad sålunda inom Högsta Domstolen är vordet yttradt,

har jag låtit förslaget undergå någon omarbetning och får i afseende

derå i underdånighet anföra följande:

Enär det i förslaget upptagna stadgande derom, att domstol i vissa fall

både att för en uteblifvande svarande förordna rättegångsombud, onekligen

kan, vid sidan af fördelar, som deraf äro att vinna, medföra åtskilliga ej all
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kong!. Majds Nåd. Proposition, No 17.

deles oväsendtliga olägenheter, har jag, som i förslaget upptog detsamma

hufvudsakligen till följd af det enhälliga yttrande, Högsta Domstolen den 11

Juli 1870 till förmån för ett sådant stadgande afgaf, numera, då de ledamöter

i Högsta Domstolen, Indika i granskning af det remitterade förslaget

deltogo, fästat ett öfvervägande afseende vid de menliga följder, som. af stadgandet

möjligen vore att förvänta, låtit detsamma ur förslaget utgå.

En följd al detta uteslutande har varit, att tillämpningen af bestämmelserna

i § 2, angående sättet att stämma den, som rest utrikes, synes

höra inskränkas till dem, som öfvergifvit fäderneslandet antingen i ändamål

att hålla sig undan, på sätt i § 1 sägs, eller ock i antaglig afsigt att bosätta

sig utomlands. Vid den förändring § 2 af sådan anledning undergått, hafva

jemväl ytterligare garantier sökt beredas derför, att en utrikes vistande svarande

icke skall blifva i okunnighet om den honom på extraordinär väg delgifna

stämning.

Den af Högsta Domstolens samtlige ledamöter gjorda erinran om behof

vet att i § 1 närmare uttrycka afsigten med det undanhållande, som der

förmäles, har jag ej funnit tillräckligt motiverad. Orden “håller sig undan,“

synnerligen i den följd, hvari de i förslaget förekomma, innebära otvifvelaktigt

en afsigt att förhemliga sin vistelseort, och donna afsigt, den må nu ock

stundom hvila på annan grund än omedelbar fruktan för en stämning, synes

i och för sig innebära tillfyllestgörande anledning att medgifva det här stadgade

stämningssättets användande. Uti 2 Kap. ö § Ufsöknings-balken begagnas

ock redan för likartad! syftemål enahanda ordalag, som de i förslaget

upptagna, hvarförutan ej torde höra förbises den störa svårighet, som ofta

måste förefinnas för åstadkommande af bevisning derom, att undanhållandet

vant föranled! af önskan att undvika den då ifrågavarande eller någon annan

stämning, och hvilken svårighet, af erfarenheten bekräftad, just utgjort eu af

de vigtigaste anledningarne dertill, att ett lagförslag i detta ämne af sistlidna

Riksdag framställdes.

Af hvad i öfrig! blifvit inom Högsta Domstolen anmärkt, finner jag ej

heller något annat vara af beskaffenhet att hafva bort föranleda ändring i

förslaget, med undantag allenast i fråga om utbyte i § 2 af orden “för honom

svara" till “för honom stämning emottaga", samt ett tydligare utmärkande

deraf att i § 1 afses endast personer, Indika ej veterligen begifvit sig

utom riket; och får jag alltså hemställa, att Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition

täcktes föreslå Riksdagen antagande af ett så lydande förslag till

Förordning angående förändrad t stämningssätt i vissa fall.

Med upphäfvande af sista punkten i 1 1 Kap. 7 § Rättegångs-balken,

stadgas som följer:

opaginerad Kontrollera mot PDF

82

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

§ I
Har

någon å särskilda dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt,

utan att han eller ombud för honom dervid kunnat träffas, och kan ej heller,

vid efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller der han tjenst eller näringhar,

säker anvisning vinnas,'' hvarest han eller ombud för honom sig uppehåller

: förekomma i öfrig! omständigheter, som gifva anledning dertill, att

han håller sig undan, och är det ej veterlig!, att lian utom riket vistas, värde

då stämningen fästad å hans husdörr samt tillika delgifven hans husfolk, om

sådant tinnes.

§ 2.

Nu är den, som stämmas skall, veterligen ur riket faren, utan att upplysning

kunnat vinnas, hvar lian sig uppehåller: har han ej hos domaren eller

domstolen i den ort, der han sednast var i riket boende, uppgifvit viss person,

som eget'' att för honom stämning emottaga eller anvisning å sådant ombud

eljest kunnat erhållas, och förekomma derjemte omständigheter, de der

utmärka, att han håller sig undan, såsom i 1 § sägs, eller att han har för

afsigt att för framtiden bosätta sig å främmande ort; då må stämningen honom

genom allmänna tidningarne kungöras, och läte käranden den kungörelse

i tidningarne införas tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång och

sista gången minst sex månader före den tid, som i stämningen förelagd är;

hörande dock stämningen derjemte inom sistnämnda tid, der svaranden inom

riket bär känd! hemvist, fästas å hans husdörr och delgifvas hans husfolk,

om sådant finnes, samt, om han ej har känd! hemvist, men inom riket egetfastighet,

tillställas den, hvilken förvaltningen af samma fastighet utöfvar.

På tillstyrkan af Stats-Rådets öfrige ledamöter täcktes Hans

Näjd Konungen, med bifall till Hans Excellens Herr Just!

tie-statsministerns berörda hemställan, förordna att Proposition

i ämnet, sådan den finnes detta protokoll under

lutt. A bifogad, skulle till Riksdagen aflåta^.

Ex protocollo,

C. J. E. Åkersi ed t.

STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISÅAC MARCUS, 1871

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.