Sök i Ratio Lex

Tisdagen den 25 April 1871

43 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 34 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1871:425, Tisdagen den 25 April 1871

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tisdagen den 25 April 1871.

Kl. 10 f. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 18 och

April.

protokollsutdrag för den 24

Föredrogs men bordlädes för andra gången: Konstitutions-Utskottets

memorial N:o 6.

På hemställan af Herr Talmannen beslöt Kammaren, att slutliga behandlingen

af detta memorial skulle ega rum i det sammanträde, som

komme att hållas nästa Lördag den 29 i denna månad.

r fisf1"6.! ble^° f<£ andra 8ällS°n bordlagda Stats-Utskottets memorial

och utlåtanden Nas 45—54.

§ 3.

. Föiedrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 20, i anledning af Kong!.

• nådiga proposition om antagande af en författning rörande Lapparne

i de lorenade konungarikena Sverige och Norge.

PunJäen 1.

Herr Rutberg: Herr Talman! mine Herrar! När jag genomläste

•ng - x'' :,ts proposition, så måste jag erkänna, att jag icke kunde känna

tillfredsställd. Jag tror mig hafva reda på förhållandena och det

före tall er mig, som Lappames intressen blifvit förbisedda. Enligt min

uppfattning har Herr Carlén i sin reservation väl uttryckt hvad jag anser

vara rätt. Jag får derför förklara, att jag kommer att rösta för bilall

till denna och afslag å det föreliggande utlåtandet.

Herr Alm q ui st: Herr Talman! mine Herrar! Den fråga, som här

föreligger, kan visserligen synas vara af underordnad betydelse från allmännare

synpunkt betraktad, men den är sannerligen icke af inskränkt

och ringa vigt för hela den nationalitet frågan gäller. Den har för afsigt

att ordna förhållandena mellan de förenade rikenas Lappbefolkning och

mellan Lapparne och den öfriga befolkningen. Den som haft tillfälle att

närmare se huru omständigheter och förhållanden mellan dessa båda folk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Ilen 25 April.

klasser, jag kali gerna säga nationaliteter, den lappska och den svenska,

hafva utvecklat sig, måste djupt beklaga de missförhållanden, den ovilja,

för att icke begagna ett hårdare uttryck, som småningom utbildat sig dem

emellan och äfven de sträfvanden, som verkligen understundom förmärkts

att i viss män bereda hvarandra skada. Det är derför utaf ofantligt betydelsefull

vigt för dessa orters befolkning synnerligen den lappska, att

förhållandena så ordnas, att hvar och eu må fullt klart veta, hvillca rättigheter

och skyldigheter han eger, äfvensom att dessa skyldigheter och

rättigheter må blilva å ömse sidor så stadgade, att ingendeia af dem må

kunna å någon sida förnärmas i hvad som är dem tilllörsäkradt. hör att

kunna bedöma deras nuvarande lagliga rättigheter är det enligt min uppfattning

nödvändigt, att man tager kännedom om de författningar, Kong!.

bref och kungörelser, på Indika dessa rättigheter och skyldigheter grunda

sig. Det är visserligen sannt, att förevarande lagförslag hufvudsakligen

after att ordna förhållandena mellan den svenska och norska befolkningen

i dessa bygder, men 7 § af det föreliggande lagförslaget innehåller

bestämmelser, hvilka jag icke kan förklara på annat sätt, än att de afse

reglerande utaf förhållandena jemväl emellan den svenska befolkningen

eller emellan nybyggare och Lappar ensamt på svenska sidan. Hufvudsakligast

af denna anledning eller derföre, att i den internationela konventionen

eller lagen stadganden blifvit intagna, som röra våra enskilda

svenska förhållanden, har jag funnit skäl till anmärkningar emot det lirågavarande

förslaget. Jag ber att i afseende å de rättsförhållanden, hval på

jag anser författningen hör stödja sig, få nämna, att den eftei min uppfattning

icke endast bör grunda sig på 1751 års gränsetraktat och den

första kodicillen till densamma, utan ock på andra äldre författningar och

föreskrifter, som äro meddelade lör reglerandet af förhållandena mellan

den jordbrukande befolkningen och Lappärne. Den ängdun kodicillen alser

nemligen endast att ordna förhållandena mellan svenskar och norrmän,

med hufvudsakligt afseende på den lappska folkstammens särskilda sedvanor

och behof, samt dess periodiska öfverflyttningar från det ena landet

till det andra för beredandet åt deras renhjordar af nödigt uppehälle.

Den svenska Lappbefolkningen har särskild! blifvit tillförsäkrad rättigheter,

som i föreliggande lagförslag ej heller böra alldeles förbises, då dessa

stödja sig på äldre Kongl. bref och resolutioner, utgifna, så vidt jag har

mig bekant, ända från början af 1600-talet. från nämnda tid all år

1694 utkommo nemligen åtskilliga Kongl. resolutioner och bref, hvilka

stadga, att Lapparne egde oinskränkt rätt till bete i landet.^ Småningom

fingo de begagna denna rätt så, att en renegare icke ilek göra

intrång på en annans område. Sedermera, som det tyckes omkring åi

1650, bestämdes, att Lapparne skulle erlägga skatt för sina renbeten. Denna

skatt bestämdes i början att utgå efter renhjordarnes antal i åtskilliga naturaprestationer,

men öfvergick sedermera till åsatt skatt för det begagnade

renbeteslandet, hvilken genom Kongl. bref år 1694 skulle betalas med penningar

eller som det heter i specie-riksdalrar lör det område, som Lappen

egde att disponera. Men i den mån odlingen började intränga i dessa

bygder och Lapparne derigenom bletvo mer inskränkta till sina områden,

så utgafs det så kallade Lappmarksreglementet af den 24 November 1749,

genom hvilket stadgas, huru med nybyggare skulle förfaras, och vidare

s. 5 Kontrollera mot PDF

Den 25 April. 5

med afseende på deras rättigheter till det land, de ville upptaga till odling;

det hade redan förut blifvit stadgadt om huru hvar och en skulle

hafva sitt särskilda område. Detta 1749 års Lapp-reglemente föranledde

emellertid sådant hat och sådan ovilja emellan Lappar och nybyggare, att

myndigheterna ansågo sig nödsakade att göra särskilda framställningar för

att^ fa aessa förhållanden ordnade. Till följd härutaf utgafs den 5 Augusti

1760 den s. k. Lappfogde-instruktionen. Oaktadt dess benämning, hvaraf

man kunde förmoda att denna handling skulle inskränka sig att utgöra

instruktion för fogden, är det egentligen densamma, som reglerar förlig.!- landet emellan Lappar och nybyggare; den är ganska lång och innehåller

många paragrafer. Jag anser det derföre allt för tidsödande och jemväl

öfverflödigt att genomgå densamma helt och hållet, men jag ber dock att

få uppläsa några paragrafer derutur, som för Kammaren torde tillräckligt

ådagalägga, att Lapparne verkligen hafva bestämda rättigheter att stödja

sig till i afseende på sina renbeten. Det heter nemligen i 3 §: “Vid

uppbörden häfver fogden att ställa sig till rättelse then jordebok, som nu

är eller framdeles genom landshöfdingens föranstaltande kan fastställd

varda, livad skatte-Lapparne angår, så att then summan, som på hvarje

therutinnan påföres, må varda riktigt och utan afkortning årligen uppbuien".

\i se härutaf att det redan då fanns en så kallad Lappjordebok,

upprättad såsom jordeböcker i allmänhet, och som bland annat innehöll

stadgande om de skatter, som från Lapp skulle utgå. Då hade Lapparne

ännu icue fått någon resolution på sina landområden, men sedermera hafva

de flesta Lappar t. ex. i W ester bottens Lappmark fått fullständig införsel

derå. I afseende på skatterna gick man så strängt till väga, att om en

Lapp icke förmådde betala sin skatt, så voro de öfriga skyldiga att göra

det. Det stadgas nemligen i 4 §: “när någon skatte-Lappman blifver fattig

eller oförmögen eller ock genom döden afgår, utan att hafva barn eller

efterträdare, som kunna erlägga thess förre "skatt, måste de öfriga Lapparne,

såsom af ålder vanligt varit, lika fullt utbetala byens hela skattesumma

efter then fastställte jordeboken". Således synes det att de icke

endast både full bestämningsrätt öfver sitt Lappskatte-land, utan äfven att

sä stränga stadgande!! om skattens erläggande^ voro meddelade, att om

någon skatte-Lapp saknade tillgång att densamma gälda, de öfriga Lapparne

inom viss trakt skulle ansvara derför, hvilken föreskrift än i dag tillämpas.

Detta stadgande för Lapparne är mycket strängare än i fråga om ödeshemman,

dei skatterna afskrifvas, då ingen åbo finnes å stället eller brukar

detsamma. Någon giltig anledning att behandla Lapparne strängare än

landets öfriga befolkning lärer dock icke förefinnas, hvarför det tyckes som

dessa fortfarande åtminstone må få åtnjuta de rättigheter orubbade, som

dem från fordom blifvit tillförsäkrade. Det heter vidare i 6 §: “vill någon

skatte-Lappman, för arf eller giftermål eller andra skäliga orsakers

skull, afflytta på annor land, gifve thet tingsrätten och kronofogden tillkänna,

som theröfver hörer allmogen i byalaget. Häfver then, som flytta

vill, någon annan i sitt ställe, som kan svara för thess innehafde land

och skatt, må flyttningen tillåtas; dock kungöres thet kronobetjenten i

samma ort till uttagande vid skatters uppbärande therstädes. Eko. som

annorlunda och utan erhållit tillstånd flyttar, bör återhemtas och vid

tingsrätten beläggas med den plikt, som brottet förtjena karm. Således

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Den 25 April.

synes äfven här, att man varit mycket sträng, hvad beträffar Lapparnes

åligganden, och det är verkligen en brist i den för dem gällande lagstiftningen,

att deras rättigheter icke äro lika bestämdt utstakade eller

stå i lämpligt förhållande till deras skyldigheter. Uti 10 § heter det

vidare: “när något Lappland blifver anslaget till nybygge, så att thet ej

vidare af Lappfolket kan nyttjas till rendjurs bete, fisk och djurfång, bör

Lappebyen icke vidare graveras med ett sådant therifrån gånget Lappland,

utan kommer thess i jordeboken påförde skatt att afdragas från byens

skattesumma." Det är sålunda här stadgadt, att de hafva rättighet att

vara befriade från skatt för Lappland, som ingår till odling eller som öfverlemnas

till nybyggare, men det finnes ingenting bestämdt eller stadgadt

derom, att Lapparne ega att eller kunna vägra sådant inträng på

deras områden, hvarigenom de stå i ett för dem bekymmersamt beroende

af odlingens och nybyggesväsendets framgång och utveckling, hvilket

jag dock i min mån sökt och jemväl lyckats att få till någon del förebygdt

i våra svenska Lappmarker. I afseende på skatten ber jag att få

uppläsa några rader ur 11 §: “som Lappskatten allt ifrån then tid skatt af

dem fordrad blef thensamma dels uti persedlar till och med 1694 och

dels ifrån then tiden uti specie-riksdalrar erlagts, men uti sednare tider

allenast uti kourant silfvermynt blifvit upptagen och beräknad; allt så och

emedan riksdalrar specie numera icke äro till fångs, men alla Lappmarksvaror

likväl i jemnlikhet af then difierence, som är emellan berörde myntsorter

till högre pris uppstigit; thy åligger thet kronofogden att noga

eftersinna och med förslag till landshöfdingen inkomma, på hvad sätt

kronan må komma till ersättning för en sådan existerad saknad uti Lappmarksräntan

anten genom vissa pelterier eller andra persedlar, som allmogen

utgöra kunde efter thet pris beräknade, som emot riksdalers värde

svara kan“. Denna skatt utgår dock numera efter vissa bestämda grunder

i nu gällande mynt. I 13 § läsa vi vidare: “uppbördsboken på Lappskatten

inrättas sålunda, att in debito upptages then summa, som efter

vanligheten utgå bör, och in credito införes huru mycket hvar och en

therpå betala. Utaf allt detta synes det mig att Lapparnes rätt till vissa

områden mot erläggande af särskild skatt derför till staten varit ganska bestämd

och att hvarje ifrågakomma!]de stadgande, som kan inskränka eller

beröfva dem denna rätt, bör med största varsamhet ompröfvas. Uti 1751

års gränsetraktats första kodicill finnes ett stadgande, som betryggar Lappen

mot skadligt intrång på hans skatteland. Det heter nemligen i 16 §:

“Lapp-länsmannen och nämndemännerne skola reciproce besörja åt the

öfverflyttande Lappar för theras djur njuta tillräckeligt underhåld, dock så

att Lappen sjelf, som för landet skattar, icke af främmande Lappar utträngas

och lider brist"

Här är sålunda ett förbehåll gjordt, att de Lappar, som innehafva

lappskatteland och derför erlägga afgift till staten, icke må lida inskränkning

med afseende på deras fulla betesrätt för sina renar. Något stadgande

i detta hänseende har jag icke funnit i det föreliggande lagförslaget.

Då Lapparne haft och fortfarande ega rättighet att begagna vissa

land, som mot åsatt skatt äro till dem upplåtna, så synes det mig dock

att bestämmelse derom jemväl bort i den nya lagen inrymmas. Det skulle

visserligen kunna sägas, att lagförslaget endast afser att reglera förhållan
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Ilen 25 April.

7

dena de svenska och norska lapparne emellan, och att det af sådan anledning

vore af mindre betydenhet, huruvida den omständigheten jag här

tagit mig friheten påpeka särskild! beaktades. Jag har dock icke kunnat

uppfatta detta lagförslag från sådan endast international synpunkt. Ty

då det i förslagets 3 § heter: “Lapparne äro berättigade att årligen med

sina renar flytta från det ena riket in i det andra och uppehålla sig å

de trakter, hvilka hvardera rikets Lappar efter gammal sedvana hitintills

hafva besökt”; så säges det i 7 §: “Lapp, som vill med renar flytta till

en annan socken i hemlandet än den, hvarest han har sitt hemvist, eller

öfver gränsen till det andra riket, åligger att för länsmannen i hemorten

uppgifva sitt eget och medföljande husfolks namn etc.“, hvaraf synes att

författningen ej endast afser norska och svenska förhållanden sinsemellan,

utan jemväl de svenska förhållandena ensamt, Det tyckes sålunda, som

fara vore för handen, att Lappar, som nu gifva skatt för sina land, kunde

komma att i viss grad blifva i sina rättigheter förnärmade derigenom att det

skulle bero på eu Lapps eller renegares vilja att begagna renbete i annan

socken, oberoende af dervarande Lappars möjligen ensamt, i författningsenlig

ordning innehafvande renbetesland. Det är, som jag i början

tog mig friheten nämna, hufvudsakligast af detta skäl jag ansett lagen

vara betänklig. I öfrigt förekomma visserligen flera stadganden, som för

Lapparne blifva särdeles tryckande och betungande utöfver hvad förut varit

fallet; då det nemligen uti 16 § af den ifrågavarande kodicillen, hvarest

det först säges att de öfverflyttande Lapparne skola njuta tillräckligt underhåll

för deras djur, endast stadgas att de främmande Lapparne skola

noga akta sig att under deras flyttningar icke göra landets egna innevånare

någon skada å deras särskildt angifna egendom, med skyldighet att

efter metismannaordom ersätta den skada som vållas, är nu i det föreliggande

lagförslaget mycket stränga förpligtelse!’ för Lapparne i detta

hänseende intagna, hvilka för dem blifva svåra att efterkomma, synnerligast

beträffande uppskattningen af och godtgörelsen för den skada, som deras

renar möjligen kunna föranleda på den jordbrukande befolkningens tillhörigheter.

Genom de bestämmelser, som i detta hänseende äro i lagförslaget intagna,

vill det synas som den jordbrukande befolkningen bör kunna påräkna

att alltid erhålla full ersättning för den skada, som Lapparnes renar

kunna göra å dess egendom; då deremot den ofta ganska betydliga och

beklagliga, kanske mest af ovänlighet och afundsamhet mot Lapparne, af

den jordbrukande befolkningen och af dess hundar vållade skada å Lapparnes

renhjordar svårligen, eller åtminstone endast undantagsvis, efter

detta lagförslag, torde komma att blifva Lapparne godtgjord. Det är

visserligen sannt, att Lapparne för sådan skada hafva rättighet att söka

ersättning inför domstol, men man måste betänka, huru svårt det lärer

blifva för dem att utröna och styrka hvem som varit vållande till den

skada, som skett. Lapparne, hvars renhjordar ofta äro ganska stora och

skiljda i flockar på långa distanser, understundom en hel fjerdingsväg och

deröfver, kunna påtagligen endast med största svårighet få leda på hvilka

af den jordbrukande befolkningen eller dess hundar, som dödat eller skadat

deras renar, då sådant inträffar innan Lappen eller hans folk kommer

till stället. Det synes derföre som man borde hafva uppställt en lika

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Den 25 April.

sträng bestämmelse i ersättningsväg med afseende på nybyggarne eller den

bofasta befolkningen, som man gjort mot Lapparne, nemligen att de förra

samfäldt skulle ansvara för och ersätta den skada, som på Lapparnes renhjordar

tillkom inom deras gemensamma byaområden eller egor, med rättighet

att sedermera söka ersättning af den, hvilken personligen eller genom

hvars hundar skadan tillfogats Lapparne. Då så icke varit fallet synes

det mig att man icke iakttagit full reciprocitet, ty Lapparne blifva ovilkorligen

den lidande parten. Man har derjemte alldeles förbisett de stadganden,

som förefinnas uti Kungörelsen af den 18 Oktober 1801, Kongl.

Brefvet af den 3 Maj 1825 och Kongl. Brefvet af den 31 Mars 1831, genom

hvilka bestämmes, att den jordbrukande befolkningen i Lappmarken

skall vara skyldig att der de icke förvara sitt hö uti ordentliga lador utan

lägga detsamma i stack böra “sådana sina höstackar med en stadig och

tät gärdesgård till 4 alnars höjd samt 5 å 6 alnars afstånd å alla sidor

ifrån stacken instänga, så att renkreaturen ej kunna åtkomma höet“. Det

heter vidare i den förstnämnda kungörelsen, att jordbrukarne må skylla

sig sjelfva, om hädanefter deras hö af renar uppätes eller nedtrampas. Det

är för Lappen alldeles omöjligt att förebygga, att hans renar kunna göra

någon skada på upplagda höstackar, då de icke äro tillräckligt omhägnade.

Billigheten synes sålunda tala för att någonting göres för Lapparne

äfven i detta afseende, ty om nu det föreliggande förslaget skulle

blifva antaget, utan att någonting härom i detsamma blefve stadgadt,

så anser jag att den nya lagen skulle blifva för Lapparne till den grad

menlig, att deras existens blefve i icke ringa mån deraf beroende. Jag

hade derföre helst önskat att detta lagförslag kunde uppskjutas och

ånyo bearbetas och fullständiggöras; men för den händelse detsamma

anses antagligt, skulle jag gerna se att det ändock först återremitterades

till Utskottet, på det ett tillägg dertill kunde blifva fogadt med stadgande,

att nu gällande föreskrifter beträffande de svenska nybyggarne och

de svenska Lapparne sinsemellan förblifva oförändrade. Det är väl möjligt,

att ett sådant tillägg icke är formenligt med den form lagförslaget

har, men jag har dock icke kunnat underlåta att yttra min åsigt om nödvändigheten

deraf, att nuvarande stadganden beträffande ensamt de svenska

förhållandena inom våra vidsträckta lappmarker fortfarande må förblifva

orubbade, den föreliggande lagens antagande oaktadt. Då man

känner de bekymmersamma förhållanden, som ega rum mellan den jordbrukande

befolkningen och Lapparne och huru denna gamla folkstam allt

mer tillbakasättes och inskränkes till sitt antal, måste man också söka

försvara dess äldre rättigheter och tillse, att de förmåner densamma hittills

åtnjutit må, såvidt möjligt är, orubbade bibehållas, så att dess undergång

icke hastigare påskyndas, än hvad som ligger i naturens ordning och

hvilket en gång'' blir en följd af odlingens utbredande. Ty om än den

tiden visserligen stundar, då denna nationalitet måste utdö, så måste vi

dock, så länge den ännu finnes till och för sin existens behöfver vårt bistånd,

behandla den med välvilja och billighet.

Jag anser mig icke för närvarande böra göra något bestämdt yrkande,

då flera talare, som anmält sig, ännu icke yttrat sig och vidare utredning

i frågan genom dem möjligen kan erhållas. En reservant har ansett det

vara bäst att för närvarande icke antaga den föreliggande lagen, och om

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Den 25 April.

ett uppskof dermed kunde låta sig göra, skulle jag, på de skäl jag haft

äran anföra, vilja understödja detsamma, men då detta icke lärer gå för

sig, afstår jag, såsom jag tagit mig friheten nämna, för närvarande från

något yrkande.

Herr Kolmodin: Svårigheten för Lag-Utskottet att uttala sig rö
rande

denna fråga har i sanning icke varit ringa. Det är naturligt, att

obekantskapen med lokala och åtskilliga andra förhållanden, hvilka'' vid

densammas afgörande måste tagas i noggrant öfvervägande, åtminstone

för flertalet af Utskottets ledamöter gjort det svårt att komma till ett

bestämdt omdöme och framkallat många betänkligheter, som måst undanrödjas,

innan man vågade säga sitt “jaa eller sitt “nej“. Efter ett noggrant.

studium af alla de akter, som för mig varit i Lag-Utskottet tillgängliga,

har jag emellertid för min del kommit till den åsigten, att någonting

i denna sak nödvändigt och ofördröjligen måste göras för undanrödjande

af de svåra missförhållanden, hvilka i närvarande stund existera

i den del af landet, hvarom här är fråga. Mellan de tvänne olika racerna,

nybyggare å ena sidan och Lappande å den andra, den fasta befolkningen

och nomaderna, äro emellertid intressena så ofantligt skiljaktiga, att

man, med tanken på dessa olikheter, nästan kan förtvifla om möjligheten

af en^ lag, som till alla delar skulle kunna tillfredsställa såväl den ena

som den andra parten. Vilkoren för de skiljda stammarnes trefnad äro

så olika, att^ blott till följd deraf mänga obestämdheter, många svagheter

i lagens stadgauden ovilkorligen måste komma att förefinnas.

Eu högt ärad talare på Norrlands-bänken har emot Utskottets förslag^

framställt flera anmärkningar och såsom stöd för dem åberopat åtskilliga

Kongl. Bref, bland andra ett par från åren 1760 och 1801. Han

har dock, enligt min uppfattning, med dessa anmärkningar vidrört den

lagstiftning, som hela tiden gått bredvid gränstraktaten samt helt och hållet

utanför dess område.

Traktaten liksom den nu föreliggande lagen afse regleringen af de

internationeia förhållandena; de citerade Kongl. Brefven åter röra sig på

ett område, som det för framtiden, likasom hittills, tillhör de särskilda

staterna, Sverige och Norge, att hvar för sig och oberoende af hvarandra

ordna. Utaf de anförda årtalen framgår tydligt att så måste vara förhållandet,

och att des således icke förefinnes något hinder för den svenska

staten att inom egna landamäre!!, oberoende af och bredvid den nu föreliggande

lagen, genom särskilda anordningar bereda Lapparne de fördelar,

hvilka den kan finna med rättvisa och billighet öfverensstämmande. Efter

hvad jag nu sagt, synes de framställda anmärkningarnas betydelse hafva

förfallit, sa att jag icke kan anses vara skyldig att ingå i någon speciel

vederläggning åt de särskilda punkterna i den ärade talarens anförande.

De handlingar, som för Utskottet varit att tillgå, hafva emellertid

visat, att under närvarande förhållanden konflikterna mellan den fastboende

befolkningen och Lapparne för hvarje dag blifva allt skarpare och skarpare.

b1} byggaren skjuter Lapparnes renar för att få reda på hvem som är

deras egare, och Lappen i sin ordning skjuter nybyggarnes hundar för att

freda sm hjord. Begge söka de att, såvidt möjligt är, undandraga sig all

skadeersättning. Hvilken utaf dem båda på detta sätt slutligen skall

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Den 25 April.

komma till korta, derom kan sannerligen icke något tvifvel finnas. _ Hvar

och en, som tänker på dessa stridiga intressen, skall, det tager jag för

gifvet, inse, att det är Lappen, som måste gifva vika, i fäll icke något

från lagstiftningens sida göres för att skydda och bevara hans rätt. Orsaken

till det lugn, hvarmed man i allmänhet tyckes uppfatta ett ytterligare

dröjsmål i denna nog länge fördröjda sak, synes mig i de flesta fall

ligga i en väsendtlig öfverskattning af den mycket omtalade kodicillens

innehåll. Men att man der skulle kunna finna någon så särdeles fast

grund för Lapparnes rättigheter, något stöd för eu lagskipning, som kunde

tillfredsställa de särskilda intressena och de särskilda ländernas befolkning,

detta betviflar jag på det högsta.

Jag vill ej genom kodicillens uppläsande söka att vederlägga dessa,

efter min tanke, oberättigade meningar; jag vill blott hänvisa till det enkla

faktum, att just under denna kodicill tillvaro de missförhållanden uppkommit,

öfver hvilka man nu klagar. Kodicillen har icke uppställt någon gräns

för nybyggens upptagande. Innan den tillkom, var redan största delen af

jorden upplåten åt enskilda; kronoskogarne voro redan då en obetydlighet,

och det var icke förbjudet att på dessa stora, åt enskilda upplåtna

domäner göra afsöndringar eller upprätta huru många nybyggen som helst.

Den enkla följden af allt detta blot naturligtvis, att nybyggare fortsatte

sin odlingsverksamhet och afsöndrade jord åt nya egare, samt att de fastboendes

antal ökades. Den bofasta befolkningen inom dessa distrikt anses

i närvarande stund utgöra ett antal af 150,000 personer. Tror man väl,

att man, genom att behålla kodicillen, kan hejda denna starka utvecklingsström

? Tror man icke, att dessa 150,000 menniskor skola än vidare

förökas och slutligen taga hvarje odlingsbar punkt af landet i besittning ?

För min del kan "jag icke ett ögonblick betvifla, att så länge man låter

det nuvarande förhållandet fortfara, så måste vådorna för Lappracens bestånd

blifva allt större och större. Att genom nu bestående stadganden

förekomma nybyggareväsendets spridande är omöjligt. Kodicillen har också,

såsom jag förut antydt, blifvit å båda sidor öfverträdd; då man icke fått

rätt, så har man siikt att sjelf förskaffa sig den. Detta gäller icke blott

om nybyggarne, utan äfven om Lapparne. Dessa hafva sålunda under

sednare tider uppträdt på åtskilliga Öar, hvilka visst icke af ålder utgjort

deras betesmarker. Det är ej mer än 40 år sedan de första Lapparne

visade sig ute i skärgården, nu qvarstadna de der understundom äfven

öfver vintrarne. Jag anför detta icke såsom något tadel, utan blott för

att visa, det kodicillen icke numera på någondera sidan respekteras såsom

bindande lag.

Vid sådant förhållande måste väl tiden kunna anses vara inne att afskaffa

densamma och att medelst nya lagstadganden återföra ordningen.

Kongl. Maj:t har derom till Riksdagen aflåtit nådig proposition, och

Lag-Utskottet har förordat det framlagda lag!årslagets antagande nästan

oföräudradt. Detsamma har emellertid mötts af många anmärkningar. De

af Herr Almquist framställda beröra, som jag redan visat,_ egentligen endast

våra inre förhållanden och behof vit att, oberoende af de interna donela

bestämmelserna, bereda våra Lappar de förmåner, som för deras trefnad

och existens kunna anses erforderliga. Jag lemnar dem således med

allt skäl å sido. Eu liufvudanmärkning mot den nya lagen gjorde dock

s. 11 Kontrollera mot PDF

Den 25 April. 11

Herr Almquist, i det han framhöll den för Lapparne i vissa fall stadgade

gemensamma ansvarigheten.

Man har ansett detta stadgande utomordentligt hårdt. Jag vill dock

i det afseendet påpeka, att vid alla sammanträden de svenska och norska

komiterade år 1866 liöllo med befolkningen inom de särskilda orterna,

medgåfvo Lapparne denna ansvarighet; de erkände dess nödvändighet, och

det var endast på några få ställen de påyrkade samma slags ansvarighet

äfven för nybyggarne. För min del anser jag det oundvikligt, att en sådan

ansvarighet, der distriktindelning finnes, ålägges Lapparne. Det är

nemligen för _ nybyggaren omöjligt att, då renarne, som äro hvarandra ytterst

lika, ej kunna fasttagas, få reda på hvem som är deras egare; och

vill man icke gifva honom rätt, att af Lapparne gemensamt utkräfva skadestånd,

så återkommer säkert den gamlä methoden att skjuta ned en och

annan ren, för att taga reda på hjordens egare och skaffa sig skadeersättning.

För att en gång för alla undanrödja detta våld, har föreskriften

om den gemensamma ansvarigheten blifvit i lagen intagen. Hvad deremot

nybyggarne beträffar, så är förhållandet med dem i detta afseende helt

annorlunda. De bo, om några kyrkobyar undantagas, på stora afstånd

från hvarandra, och under det svårigheten att inom en talrik renhjord

skilja den ena Lappens tillhörighet från den andras är ganska stor, måste

det deremot vara mycket lätt för Lappen att taga reda på den person,

som genom skott gjort skada på hans hjord, eller egaren till "den

hund, som jagat och bitit hans renar.

Den andra anmärkningen, som, ehuru i dag icke specielt vidrörd,

dock man och man emellan med stort eftertryck blifvit framhållen, rörer

stadgandet i 9 § 4 inom., som handlar om ersättningsskyldighet för skada

å utmark. Jag medgifver, att detta stadgande väckt stora betänkligheter

inom Utskottet. Icke allenast de ledamöter, som reserverat sig mot hela

förslaget, utan äfven andra, hvilka inom Utskottet tillstyrkt bifall till detsamma,

hafva här trott sig finna den svåraste stötestenen. Momentet

stadgar nemligen, att den skada, som af renhjord kan på utmark åstadkommas,

skall af de Lappar, hvilka inom distriktet hafva sitt tillhåll, gemensamt

ersättas. Man har sagt, och detta med skäl, att genom denna

föreskrift Lapparnes från gamla tider egande betesrätt skulle blifva i betydlig

mån inskränkt. Jag ber dock få erinra, att, enligt momentets ordalydelse,

denna ersättningsskyldighet inträder först i det fall, att jordens

egare eller innehafvare genom den skedda skadan kommit i saknad af erforderligt

bete för sina egna husdjur. Föreskriften gäller således endast

de närmast kring nybygget belägna egorna, hvilka nybyggaren sjelf begagnar

för sina kreatur, och det måste vara lika lätt för Lapparne att afhålla

sina hjordar från dessa utmarker, som från de i kodicillen omtalade

multebärs- och hjortronmyrar, hvilka ofta ligga midt inne i betesmarken

och hvilka Lapparne, enligt kodicillen, äro skyldiga att skona.

Tvänne af Utskottets mest framstående ledamöter, hvilkas åsigter,

såsom naturligt är, i denna Kammare ega stort gehör, hafva, på anförda

skäl, tillstyrkt uppskof med lagens antagande. Af deras i frågan afgifna

reservationer framgår, att hufvudskälet, hvarföre de ej velat tillstyrka lagen,

har varit, att de önskade afbida fullbordandet af de pågående mätnings-

och kartläggningsarbetena i Tromsö amf, hvilka från norsk sida

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Den 25 April.

blifvit företagna i och för den mycket omtalade distriktsindelningen. Först

sedan dessa distrikt blifvit uppmätta, indelta och kartlagda, först då är

det, enligt deras mening, möjligt att med någon säkerhet bedöma, huru

lagen kommer att i verkligheten taga sig ut; först då kan lämpligheten af

distriktsväsendet afgöras och hela saken tagas i ett fullständigt och moget

öfvervägande. Jag har varit i tillfälle att se den karta, som blifvit uppgjord

öfver distriktsindelningen i eu del af Tromsö amf, men jag får säga,

att det för bedömandet af, huruvida dessa distrikt äro för Lapparne beqväma,

huruvida vaktandet af renarne med afseende på den odlade jorden

är förenadt med större eller mindre svårigheter, eller huruvida distriktsindelningen

är så utförd, att dertill tjenliga naturhinder lemna säkerhet

för, att renarne icke löpa in från det ena området på det andra, fordras

ett skarpsinne, mycket större än det, som kommit på min lott. För att

kunna afgöra allt detta, måste man ega eu lokalkännedom, som endast på

ort och ställe, men icke genom studium af kartan, kan vinnas. Jag tagen

derföre för gifvet, att Lag-Utskottet, äfven sedan kartarbetet blifvit fullbordadt

och distriktsindelningen utförd, skall vara lika litet i stånd att

bedöma lagens nytta och betydelse för Lapparne, som i denna stund. En

af reservanterne, Herr Carlén, säger uttryckligen, att man bör förbida den

tid, då de i Sverige och Norge pågående arbetena med uppgörandet af så

kallade Lappgränser hunnit afslutas.

För min del har jag mig visserligen bekant, att ett sådant arbete i

Sverige pågår, men måste bestrida, att det ens blifvit påtänkt i Norge.

Derstädes är det för närvarande icke fråga om annat än uppdragandet af

gränserna för betesdistrikterna, således ej om bestämmandet af några Lappgränser

i svensk mening. Hela operationen gäller bestämmandet af de

områden, inom hvilka den gemensamma ansvarigheten för Lapparne skall

ega rum.

Af denna fråga om Lappgränserna föres min tanke fram till en annan

paragraf i förslaget, den 25:te. Några reservanter, och bland dem

äfven jag, hafva inom Utskottet förordat det tillägg till denna paragraf,

enligt hvilket den. vid i framtiden möjligen skeende utbyten af betesland,

åt Lapparne eu gång anvisade marken ej sedermera skall vara underkastad

något intrång från nybyggarnes sida, utan alltid få af Lapparne till deras

renars underhåll begagnas. Afsigten med detta tillägg är naturligtvis att

gifva ett bestämdare uttryck, än som skett i Iiongl. Maj:ts förslag, åt

Lapparnes rätt att, der utbyte af betesmark försiggått på grund af Konungens

pröfning, få förblifva i orubbad besittning åt det åt dem såsom

ersättning anvisade området. Derigenom att lagen för all framtid tillförsäkrar

dem ett ostördt begagnande af dessa marker, skulle efter hand en

verklig “kulturgräns11 uppkomma, öfver hvilken nybyggarne ej hade rätt

att framtränga. Dermed vore, efter min uppfattning, ett stort steg framåt

taget för Lappstammens bevarande från att blifva undanträngd och tillintetgjord.

Kunna vi, trots alla bemödanden, nu icke förskaffa oss den aldra

bästa lag vi kunna önska, så torde det dock vara skäl att taga emot hvad

som bjudes, en lag, som, oaktadt alla sina brister, vida bättre än kodicillen

är egnad att reglera rättsförhållandena inom dessa aflägsna bygder.

Efter min uppfattning finnes det tvänne skäl, som göra, att man borde

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Deri 25 April.

besinna sig, innan man förkastar detta förslag. Det första är, att, såsom

vi nogsamt, känna, största delen af de betesmarker, som ifrån svensk sida

genom kodicillen af år 1/51 blifvit de norska Lapparne tillförsäkrade, för

dem. gått förlorad derigenom att Ryssland, sedan Sverige åt denna makt

afträdt Finland, företog sig att stänga de vidsträckta finska lappmarkerna

för båda grannländernas nomader medelst den ryktbara gränsspärrningen

år 1852. Följden af allt detta var, att norska Finmarkens Lappar kommo

i stor betesbrist samt nödgades att öfverflytta till Sverige, dels genom

att kringgå, dels genom att smyga sig igenom gränsbevakningen. Såväl

dessa nykomna, som ock de svenska Lappar, hvilka förut plägat söka

sommarbete för tina renar norrut i Finmarken, kastades nu samt och

synnerligen på Tromsö amt, hvarigenom förökade anledningar till tvister

och konflikter med nybyggare uppkommit. Norrmännen skulle, ej utan

skäl, kunna ..saga, att Sveriges afträdande af Finland i väsendtlig män

rubbat de förhållanden, som bildade grundvalen för 1751 års kodicill

Det andra skälet, som bör afhålla oss ifrån att visa omedgörlighet i denna

fråga, är eu eventualitet, som, efter min mening, mycket lätt kan inträffa.

Norrmännen torde nemligen tröttna vid att år ifrån år vänta på

vår medverkan vid undanrödjandet af de öfverklagade missförhållandena

samt företaga sig att lagstifta på egen hand. Denna utväg kan dem ej

formenas; och tror man. val, att man på det sättet skall erhålla en för

Lapparne förmånligare ställning än den, som genom den föreliggande lagen

beredes dem?

för mig återstår blott att framställa några anmärkningar mot den

ändring Utskottet ansett sig böra göra i 28 § i det af Kongl. Mai:t

framlagda lagförslaget. °

Jag anser nemligen den derstädes intagna bestämmelsen synnerligen

olämplig, enligt hvilken denna lag efter fyra års tid kan ensidigt af det

ena. riket uppsägas, så att don tolf månader derefter förlorar all gällande

kraft. Denna uppsägbar!^ skulle verka derhän, att lagen förlorade all

sin kraft och nytta, dels emedan en dylik bestämmelse aldrig är egnad

att gifva eu lag det anseende, den bör ega, dels emedan särskildt denna

lag förutsätter uppmätning och kartering af vidsträckta trakter samt expropriation

af jord, allt saker, som kosta penningar och i sanning ej företagas,

om man ej har utsigt att dermed åstadkomma ett varaktigt och beståndande

gagn. Då derjemte i nyssnämnda paragraf stadgas, att, derest

icke inom tolf månader, efter det uppsägning skett, någon öfverenskommelse

mellan båda rikena kunnat träffas, 1751 års kodicill ånyo skall

uppstå ur sin .graf och ega gällande kraft, så kan jag för min del ej biträda

ett dylikt stadgande. Denna traktat har nemligen under hela sin

tillvaro .och i synnerhet under de sista decennierna af densamma visat sig

sakna förmåga att upprätthålla rättstillståndet i dessa bygder, och nu

hoppas ^man, att den efter fem års bortovaro skall kunna träda fram på

nytt och fungera såsom. lag. Skall våldet regera, så kan det rätt så gerna

framträda ohöljdt som ikläd t trasorna af en gammal förmultnad traktat.

Jag har nu yttrat mig om denna fråga och får till sist uppriktigt

saga, att, ehuru jag för min del gerna vill träda Norrmännen till mötes

så mycket som möjligt, jag dock i detta fall företrädesvis sett på, att man

e må tråda Lapparnes rätt för nära. När alla offentliga och enskilda

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Den 25 April.

underrättelser gifva vid handen, att våldet herrskar och rätten ligger nere

i dessa aflägsna bygder, då frågar jag, om det ej är skäl att se dessa,

som utgöra den svagare parten, till godo genom att nu antaga en lag,

som, ehuru ofullständig den än må vara, likväl gifver några bestämda hållpunkter

för lagskipningen och så ordnar rättsförhållandena deruppe i Norden,

att de stridande parterna å ömse sidor kunna låta vapnen falla. Om

dessutom de båda statsmakterna bifalla hvad Utskottet i 2:dra punkten

af detta utlåtande tillstyrkt och således de svenska Lapparne, vid de rättstvister

de kunna få att utföra under sin vistelse i Norge, blifva i tillfälle

att erhålla nödigt biträde, så tror jag, att genom den nu föreslagna lagen

tillståndet skall blifva ojemförligt bättre, än om Lapparne fortfarande skola

sucka under de förhållanden, som framkallats af 1751 års gränstraktat.

Jag yrkar bifall till Kongl. Majrts förslag, dock med det tillägg till

25 §, som i Herr Itibbings, af mig biträdda, reservation blifvit föreslaget.

Herr Bexelius: Jag ber att i korthet få instämma med Herr Alm
quist.

Jag anser nemligen, att det nu föreliggande förslaget skall komma

att ställa Lapparne i ett långt sämre rättstillstånd mot de inkräktande

nybyggarne än nu är händelsen. Jag vill dock ej inlåta mig på någon

närmare granskning af förslaget i dess helhet, utan ber endast få lägga

Herrarne på lijertat, att dessa Lappar icke äro vid Riksdagen representerade,

hvadan det ock ej kan vara skäl att, dem oåtspordt, nu antaga

ett lagförslag, hvilket helt och hållet sätter vapen i hand på nybyggarne

och deremot lemnar Lapparne alldeles rättslösa.

Jag yrkar bifall till det af Herr Caiién i hans reservation formulerade

förslag till beslut i detta ämne.

Herr Hreggs trona: Till Herr Almquists långa och sakrika an
förande

i denna fråga, har jag föga att tillägga. Jag ber endast att ta

fästa uppmärksamheten derå, att man enligt min tanke icke hatt fullt

skäl att tillskrifva 1751 års kodicill de tvister och tejder, som varit rådande

mellan nybyggarne och Lapparne, och att densammas stadganden

icke skulle betrygga Lapparnes rättigheter. Felet ligger deremot hos dem,

som vid dessa stadgandens handhafvande och tillämpning icke ställt sig

desamma till efterrättelse, ty om man rätt tillämpat 10 § i denna

kodicill, så synes det mig klart, att nybyggarne icke kunnat få ohejdadt

fortgå i sitt inkräktande på Lapparnes rätt, och hade man nu

vid framläggande af förslag till ny lag mera hållit på 10 §. så hade

man icke beliöft att sätta något annat i stället. . Af motiveringen i Utskottets

Betänkande synes att äfven Utskottet sjelf icke varit fullkomligt

öfvertygadt om det nya förslagets företräde framför 1751 års kodicill.

Jag för min del befarar, att rättstillståndet för Lapparne skulle genom

ifrågavarande lagförslag blifva sämre än förut, ty nu har man gjort allt,

för att skydda nybyggarnes rättigheter gent emot Lapparne, men icke i

samma förhållande tillgodosett de sistnämndes rättigheter. Beträffande

nybyggarne, är förhållandet sådant, att de behöfva Lapparne, men Lapparne

behöfva icke nybyggarne, utan långt innan nybyggarne trängt upp mot

fjellen och in på betesmarkerna derstädes funnos Lapparne der och redde

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Den 25 April.

sig val. En föregående talare har redan erinrat, att Lapparne icke ega

några representanter i denna församling. Vid sådant egendomligt förhållande

synes det mig vara lämpligt att höra Lapparne i saken, innan

man beslutar sig för det nya lagförslagets antagande, och man kunde ju

i detta afseende infordra upplysningar från Lapplänsmännen och presterskapet.

Nu känner man icke Lapparnes tanke om förslaget. Nå«ra af

den för ordnandet af ifrågavarande rättsförhållanden tillsatta komités

ledamöter hafva visserligen under sammanträdet i Norge, heter det, samtalat

med några Lappar om saken, men dessa Lappar hafva icke varit så

många, att man med skäl kan antaga, att deras åsigter innefattat ett

uttryck af den allmänna meningen bland Lapparne rörande de af komitéen

föreslagna stadganden.

. ^.e ^märkningar, jag har att framställa emot ifrågavarande lagförslag,

afse förnämligast bestämmelsen om en gemensam ansvarighet för Lapparne

i händelse af skada å.nybyggarnes egor. Man säger väl, att detta stränga

stadgande är nödvändigt, för att skydda nybyggarnes rätt till skadeersättning

i följd af svårigheten att bevisa hviikens eller hvilkas renar förorsakat

ska,dan; men då nybyggaren, som under Lapparnes genomresa fått

skada å sina egor, skall för densammas besigtigande och värdering tillkalla

två ojäfvige män, så väljer han naturligtvis dertill två nybyggare,

och huru ojäfvige dessa med samma intressen som han kunna blifva, inses

lätt. Derigenom blir Lapparnes rätt icke fullt tillgodosedd. Ofta inträffar

skada genom nybyggarnes egna kreatur, och då skylla naturligtvis

nybyggarne på Lapparne och deras renar. Och man har likväl föreslagit

gemensam ansvarighet för Lapparne!

Jag finner således för min del stora betänkligheter vid att antaga

det ifrågavarande lagförslaget, och förenar mig i det af Herr Bexelius

framställda yrkande.

Deri'' Säckström förenade sig i detta anförande.

Herr C ar lön: Vi hörde i går från statsrådsbänken eu sats uttalas,

som af alla lärer erkännas såsom riktig, nemligen att, innan man byter

ut hvad man egen eller ändrar de stadganden som finnas, man i allmänhet

bör vara säker på två saker: den ena, att de bestämmelser, som redan

finnas, verkligen äro otillfredsställande, och den andra, att de stadganden,

hvilka skola träda i de förras ställe, verkligen blifva tillfredsställande.

Tillämpar jag denna sats på förevarande fråga, så tror jag

att endast den ena betingelsen är förhanden, nemligen den förra; ty det

nödgas jag medgifva, att de nuvarande bestämmelserna i fråga om Lapparne

ej äro rätt tillfredsställande, ja! jag ger en föregående talare rätt

i hvad han yttrade, eller att nuvarande stadganden icke kunnat hindra

snart sagdt ett krigstillstånd att uppstå mellan nomaderna och de bofaste

nybyggarne. Det är dock, efter hvad jag hört från tillförlitligt håll, för

närvarande ej ett så svårt och brinnande krig mellan dessa båda parter,

som för något år sedan; dag efter dag synes tvärtom tillståndet i någon

man förmildras, så att det numera kan betraktas snarare såsom ett vapenstillestånd,

hvilket torde uppkommit i följd deraf, att man å ömse sidor

nu vet, att det är allvarligt fråga om att genom ny lagstiftning rätta be
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Den 25 April.

fintliga missförhållanden. För min del tror jag derföre, att vi böra i

någorlunda lugn kunna afgöra saken och icke behöfva förhasta oss. Dessutom

är det icke rätt förståndigt af eu krigförande part att genast nedlägga

vapen och gifva sig på nåd och onåd, hvilket jag anser att vi skulle

gorå, om vi nu antaga Kong! Mnj:ts proposition i detta ämne med eller

utan de af Utskottet föreslagna vilkor och förändringar. Några svårare

stridigheter mellan Lappar och nybyggare lära ej ega rum annorstädes än

i Tromsö amt, isynnerhet den del af detsamma, som ligger mera inemot

kusten. Dessa stridigheter biläggas säkrast genom att så vidt som möjligt

skilja Lappar och nybyggare, och då man redan börjat uppdraga och

utstaka sä kallade Lappgränser derstädes, synes det vara en mycket olämplig

tidpunkt, att just nu förändra den befintliga lagen, som, om den också

ej betyd t så mycket till Lapparnes skyddande, dock enligt bokstafvera erkänner

deras gamla rätt. Det är godt och väl att den föreslagna nya

lagen kan blifva bättre, om den på ett välvilligt sätt tillämpas, men

liufvudsaken är dock, att den i den nya lagen ifrågasatta distriktsindelningen

blir väl ordnad, ty derförutan finnes ingen säkerhet derför att lagen0

kan för Lapparne anses tillfredsställande. Genom den karta öfver

distriktuppmätningarne med tillhörande beskrifning, som för Utskottet

varit tillgänglig, kan man väl redan nu få ett begrepp om de af sedda

Lappdistriktens beskaffenhet; men det är ej nog att på en karta finna

ytinnehållet utmärkt, eller beräkning öfver den mark, som för renarnes

bete kan vara erforderlig, samt de utmarker, hvilka af staten skulle inlösas;

man måste äfven sättas i tillfälle, att på marken taga förhållandena

i betraktande, för att derigenom kunna bedöma huruledes distriktsindel
ningen

kommer att verka. .

Som jag i min reservation omnämnt, synes mig alldeles giivet, att

Lapparne ega rättighet att få tillräckligt bete för sina kreatur, och det

är, i min tanke, fåfängt att invända, att sådant skulle utgöra ett hinder

för nybyggarnes odlingar. . ...... ...

Försynen har nemligen så ordnat, att det ar alldeles omöjligt för

nybyggarne att helt och hållet förmena Lapparne denna lätt, enär dei

finnes ofantliga marker, som ej på annat sätt kunna tillgodogöras, än att

använda dem till renbete, och ett försök å nybyggarnes _ sida att inkräkta

på dessa marker skulle straffa sig sjelft. Men det finnes bland dessa

marker sådana, att Lapparnes rätt dock ej vore skyddad derigenom, att

de anvisades uteslutande till dem. Om t. ex. Lapparne hänvisades till en

del högt belägna platser, hvilka under vissa årstider aro för dem särdeles

lämpliga, men der inom ett trångt område året om innestängdes, skalle

kunna hända att Lappen, som är van vid ett fritt lif, småningom förtvinade

och hans renhjordar förgingos. Andra trakter finnas, som äro

lämpliga både för Lappår och nybyggare. Befinnas dessa nödvändiga för

de förra och kunna de undvaras af de sednare, derest de kunna erhåLa ännu

bättre på annat ställe, så fordrar rättvisan, liksom nu gällande lag, att

Lappen ej derifrån förtränges. Att ännu bida något litet och se tiden an,

till dess förhållandena härutinnan hinna utredas och ordnas, synes derföre

synnerligen angeläget. Jag har ingen fruktan för utgången. Ty det

har redan visat sig, att tillmötesgåendet från norska sidan ej. vant långa.

Den norske landtmätare, hvilken uppmätt en del af Tromsö, har i väl
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Den 25 April.

.lUige yfte /aWt.rt sitt uppdrag, och om sä fortgär, är jag ofrertvead

dl “ port ''f 1 “*“*> atS L“?Pal™ <fe"iS ila finn,“S

nar «/ hel» a betfia som torde redan inom ett eller ett

PiiÄJSrjSiSS11 distril!^* >*» ■■ * -

Ingenting ar emellertid säkert. Det kunde in hända att distrikt

anordningarne i sm fortsättning misslyckades. Jag har4 min VeseSIt

a;,tat uppmaiksambeten derå, att uppfattningen om Lapparne är mvcket

olika i Sverige och i Norge. Det är naturligt, att man ^ Sverige ei anse

iL allmänhet “af-1 t ^ tvärtom 6°dt- 1 Noi’ge deremot sei man

mand“ endasr^kad? „iT ffSt mTed oblida ÖS011- ^om åstadkomma^

, dast skadan och »^enheter. Det är möjligt att denna opinion

hån nybyggarne sprider sig till tjenstemännen och auktoriteterna samtfrån

t L LrSTir --,,Dfa fr » — väld“ ,1

;;i,T äf 4 J1^S °? SÄÄ5 “ a

lasen ej sla“ &säm“1 stäl,el Ä *ä

Lapp,™? rätJT.rln'' IT? frä?a''. '',‘T* m»‘ -1™, som förfäktat

barbariet Det ’ ;; °fta talats om ekvationens rättighet att besegra

Larbanet. Det ai en sanning att civilisationen uttränger och bör ut

fen .°m man viU deraf draga den slutsats, att Lapparne

bola uttiangas af nybyggare, bestrider jag satsens tillämpning. Det är

ernhgen icke med Lappen såsom med Indianen, att han är oemottaglfo för

civilisationen långt derifrån. Det är kandi att Lapparne fordom hat

stor benägenhet för spirituösa drycker, och att de i denna last foto till

samma,, ytterligheter som Indianen. Men det fanns för några tiotal af år

Srit* eu prest om hvilken troligen^ ÄSJ

gar fiol t talas hans namn var Laestadms. Denne upphäfde ett väckelse

ImiisiT -Ska adTe Vlda omkring och blef ett stridsrop. En häftig strid

ppstod inom Lappmarkerna emot dryckenskapslasten, och den slutade

deirned att tusentals Lappar, efter att förut hafva funnit sin högsta njut
tuöft

JagdfSw’ hdt °Ch häll6t afsVU1''° förtärandet af allt spmj,

. • ö. frågar, om en race, som visat sig mäktig af en sådan

uppoffring kan anses oemottaglig för civilisationen? Dessutom är det ett

aktum, att Lapparne icke äro obenägna för fasta bostäder, utan att de

m\eVin e/n.V1S,taSTPä tasta P^atser ocb sysselsätta sig med’haudaslöider

samt för öfrigt skicka sig som annat folk. De gå, alltfomt framåt i in

St bita man* lin fo ^Vf^foffffk från Lappmarkerna berömmes såsom

uet basta man kan få. Det ar ej ett berättigadt anspråk af den så att

saga fastboende civilisationen att vilja uttränga och tilli utefoöra eu sådan

nomadrace och dermed förfara de rika håfvor, som Försynen ost ut öfver

skulle de! förib,otVll|ka kl“na af nomader ''''pphemtas. För öfrigt

skulle det loi något hvar blifva en stor afsaknad, om Lappen och med

tyckamoma renstek It fi ^lneS tilL Ja§ vädJar till de herrar, som

tLa renstek, ait icke tala om renost och renmjölk. Äfven de som

tycka om nybyggarne, skulle komma att sakna Lappen; ty om ei renar

lÄVtSr01 Lawar''och -ej ä* Ä

Rikscl. Prat. 1871. 2 A/d. 4 Band.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Den 25 April.

Då iaff sålunda för min del ej kan finna skäl att nu antaga en lag,

som skulle hvila på Lapparne tyngre än den nuvarande, kan jag ej biträda

det föreliggande förslaget. Ty händelsen ar den, att om man genomgår

detta förslag har man svårt att finna en enda paragraf, som ger Lapnarne

någon ny rätt, till vederlag mot de nya förmåner, som gifvits nyErn»

på Lappens bekosta»!. 1 detta afseende åberopar M föreskrifterna

om gemensam ansvarighet, inskränkning l betesi a ten oeh distiik

indelningen. Nu kan visserligen i den sistnämnda äfven finnas fördel

Uppå,ne, men endast en problematisk fördel, om nemligen .ndelnmgen

med välvilja anordnas. Då jag ingalonda afse, ett defmitivli afsla», boklagar

jag att våra konstitutionela forhållanden icke tillåta oss att gorå

hela denna fråga ledande, hvilket jag annars helst skulle önskat. Det

låter sig emellertid ej göra, och derföre måste jag vidhålla ram reservation.

Hela motiveringen af densamma visar, att jag endast önskar uppsköt

då den enda formen derför är den i ram reservation föreslagna, yikai jaö,

i likhet med Norrlands-representanterna, bifall dertill.

Herr Hörn fel dt: Då jag i denna fråga icke eger tillräcklig sak
kännedom,

kan jag icke inlåta 111ig på bedömandet af det nu föreliggande

förslaget till en författning rörande Lapparne 1 den utsträckning jag önskade*

men jag är dock öfvertygad derom, att man vid blott eu genomläsning

af förslaget lätteligen funnit att nybyggarnes ratt emot Lapparne

bikt allt för mycket tillgodosedd. Ett stadgande, som synnerligen fastat

min uppmärksamhet, är det om gemensam ansvarighet för skada, hvaiom

7 3 mom handlar. Jag her att få uppläsa detta moment. Denna solidariska

ansvarighet skall uppenbarligen blott leda till oenighet och osämja

Lapp ar ne emellan, och man bör, enligt mm tanke, noga akta sig foi att

genom lagstadganden uppväcka split och söndring bland dessa nomader.

Lika mecf Herr Carlén tror jag, att vi icke hora antaga ifråga varan t v

lagförslag innan de arbeten med indelning och uppmätning af distrikten,

Z fc härvarande pågå, blifvit fullbordade.. Derjemte baner''ja? för

min del det vara särdeles önskvardt, att regeringen undei tiden inför

drade utlåtanden från landstingen i de norra länen rörande nu föreslagna

lagstadganden, af hvilka utlåtanden eu god belysning af frågan om beSa

s°tadgandens lämplighet sannolikt skulle kunna vinnas På grun

häraf får jag för min del yrka af slag pa. Utskottets förslag och bifall till

Herr Carléns reservation.

Grefve Sparre: Det är obestridligt, att lösningen af den nu före
liggande

frågan är förenad med många och stora svårigheter. Det Kongl.

förslaget innebär eu anvisning till dennas lösning och utstakar eu väg,

somi8raåmm afseende!! kan beträdas. Jag är också, 1 likhet med en foie5

j tnlare af den åsigt att, då den af norska regeringen påbörjade

uppmätningen och indelningen af uppsyningsdistrikten med thy åtföljande

åtgärder blifvit fullbordad, ifrågavarande lag skall kunna godkannas med

en och annan modifikation, men för närvarande kan jag för min del ej

tillstyrka lagens antagande. Eu talare i denna Kammare bär med mycken

värma sökt ådagalägga, att 1751 års kodicill icke är tillfredsställande utan

brfstfälligheter. Mine Herrar! det är icke ovanligt att man

visat sig ega

s. 19 Kontrollera mot PDF

Den 25 April.

SSSn.b!lSter 1 Z synnerligast en sådan

19

räH^TCsi. “T““ 1 CV, iag’ sJIJIierilgast en sådan som skall bestämma

♦J?Safena “el!a? tvä särskilda folkstammar och olika nationalf

tetei. Men derom ar icke nu fråga; tv lag med-ufver att 17M r

cd! tarfvar förbättring, men frågan’ ä^om det kgfelt soL mi S''

Jögei, på ett tillfredsställande satt undanrödjer svårigheterna så att th

jmmarkta tjasterna emellan nybyggarne och 4parne fnÄp för ta

virre °t f StaUer Silkei) sä’ att tillståndet blir för Lappare

ne an förut. Ty pa samma gång den ärade, talaren sn/p ii ...

varande tillståndet är olidligt, har lian medgifvit ^ L^ne oej d

anta/Of" ^ ?nder 1 betydlig lån’tillväxtS St

några^år SÄ''- “!■ lckft inindre än 150.000 mera än för

nagra ai tillbaka. Det ar visserligen sannt, att en del af chassé T

kommit öfver från den norska sidan mot Ryssland men i alla Till ^ ‘

det sig att förnämligast på 1860-talet och just då klagomålfiSnoX''

i il'' C+entS.eilhetei''. ;tl''s kodicill skulle hafva medfört en hö»st lie

ydlig tillökning egde rum, och det är således icke SS’ att de öfv-er''

i agade olägenheterna hindra Lapparnes tillväxt och förkofran Herr

Almquist har uppgifva, att tillståndet förbättrats under de sednare åran

åberopa öpH "S Ifr- naP,kla§omål under sednaste tiden. Jag har velat

i ■ ?i i hloiå for att dermed bemöta den invändning att I7Ö1 årkodicill

och det nuvarande tillståndet äro ai'' den bS^nhet V? m ^

ifrård«gälhnd?''a irlStan hrtrSl5S ]fg SOm helst för att komma

haf.ro

hafva vi att tillse om den nya lagen innehåller nödiga garantier för be

Ryggande af Lapparnes rättigheter i förhållande till nybyggarne I detta

afseende ber jag att, med anledning af en representants från W

Ä rjsfc

»TÄlÄfi KSS

löjligt att undvika bestämmelsen om gemensam ansvarighet Denna

grundsats finner jag mig således nödsakad att godkänna men nå ™

gång som jag medgifver att en så väsendtlig förmån inrymmes åt nvbra

Qaine och huru väsendtlig denna fördel är svnes deraf att såsom vi älta

veta, ett dylikt stadgande icke finnes i den för Sve^s öiH^ hin (f

gare gällande lag om egors fredande emot skada af annans hemdi t-m

vi måste, då sådan skada skett, söka reda på e-aran till de d r n

åstadkommit skadan äfven om detta sökande^ aldrig så svårt— åt "in!

. > ‘ ''<‘1 Sansen och att dervid till underhåll för si" och sina diur

J5“f“ “ “h str>“lil,> ,,,e<1 ■»*» •*» ™cie.-»ätÄ thhä

“ ,l’ atl »1 Om rättighet i *» Mia utsMihöh

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Den 25 April.

skulle leda till den orimlighet, att nybyggens anläggning

hindrades - men då Norrmännen således äro ur denna synpunkt moiahs

ÄÄ-ssi-iiiiii

5»SaS5W»SÉ!?tf

Ä-U r«* fÄÄ KTÉÄ

ministern, och jag be ^ fä belagda delarne äro renbetena och

de^ deremellan liggande hvita punkterna äro nybyggen. Jag hemställer nu,

de dei emellan ligga ^narne på dessa smala sträckor, som lnu

att fästa Ten koTiSon, som Varit ned
satt

för att reglera^ Lappames förhållanden i den till ryska gränsen sto
man

har gjort framställning derom till noiska störtning^ ö

ur denna framställning få uppläsa följande: 0nmaae Ondet

Efter Commissionens iormenmg gaaei et i k 1 s dem til

ved åt forbyde Fjeidtmnerne Adgang til s^te^d fordi en saadan

SSSf-2 HSSSSSS

SSSSsfsSs

fcnjJt Vald red kungen //*''“““■

-W»'' »72 Ta» have deres Op
hvorved

vil opnaaes, åt det Kura, som i jemn til byrdefulde

mserksomhed henvendt paa, bliver mindre og al Ankdmng th byra ^

Erstatningskrav for Skadetilfpielser paa fjerne Ldskmtt. ö g

bortfalde tt man funnit det vara för Lappare under som
liga

ÄT edligt eder åtmiroiie Imgst svält ^-^rename

é =, is

måste expropriera just dessa hvita punktei, J I *> 1 h

pekat, för att uppnå nyssnämnda ändamål. Hvarken i det

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Den 25 April.

den för öfverseende och förbättring af 1751 års codicill tillsatta komitén

afgifvit, eller i det nu föreliggande lagförslaget finner man dock något

tal om att expropriera andra trakter än renvägarne, och då man icke

föreslagit_att inlösa sådana smala sträckor, som dem jag utvisat, men

ändock vill stadga gemensam ansvarighet för Lapparne vid fråga om skadeersättning,

kommer ett dylikt stadgande att leda till orimlighet. Jag tviflar

icke på norska regeringens benägenhet för sådana åtgärder, som att expropriera

dessa mellanliggande områden, men från svenska statens sida är

man enligt min tanke berättigad att erhålla visshet derom, att sådana åtgärder

vidtagas, hvarom man åtminstone för närvarande icke sett någon

antydan i den svenska komitéens förslag. Då man under reglering af de

norska Lapparnes i Finnmarken förhållanden erkände Lapparnes urgamla

rättigheter till flyttning och oinskränkt begagnande af betesmarkerna, så

äro vi på svensk sida berättigade att framställa det anspråket, att då vi

skola afstå från ett allmänt begagnande af betesmarken, distrikten bestämmas

så att bevakningen af renhjordarue icke omöjliggöres.

Beträffande den inskränkning i Lapparnes betesrätt det nu föreliggande

lagförslaget gör, tillåter jag mig att särskildt fästa uppmärksamheten

på 9 § 4 mom., hvars första punkt lyder sålunda: “Skada å ut
mark,

som ej ofvan är omnämnd, ersättes jemväl efter ofvan stadgade

grunder, dock endast i det fall att jordens egare eller innehafvare genom

densamma kommit i saknad af erforderligt bete för sina hemdjur“. I 1751

ars kodicill talas icke om skada å utmark, utan blott likasom i det

nya lagförslaget 9 § 2 mom. å åker, äng, utängsslåtter, växande skog eller

hjortronland. Här har man nu ytterligare föreskrifvit ersättningsskyldighet

för skada å utmark. För att nu lemna eu framställning om huru

detta stadgande i 9 § 4 mom. skall i verkligheten komma att taga sig

ut, ber jag att ur den af norske agronomen Häuckland afgifna berättelsen

öfver eu af honom efter offentligt uppdrag under nästlidna års sommar

verkställd resa genom Tromsö amt få anföra ett bevis på nybyggarnes

inkräktning på Lapparnes betesrätt. Han berättar nemligen följande:

Det förste Niels Björnstad — Kirkesdalens förste Beboer—byggede sin

frater i Iselvdalen, boede oärlig lige fra Vaaren til Hösten 5 Lappefamilier,

der tilsammen havde omkring 5,000 Ren. Slaatterne vare den Gång

ubetydelige og Lappernc vare velvillige; Alt gik af i god Orden, og forsikrede

Björnstad, åt der ingensinde opstocl Tratte. For tiden er der:

Bakkehaug Saker med 15 Kjör, — — — tilsammen 71 Kjör, förliden

Ungkreature og. Smaafee, som havne her circa 60 å 70 Dagern Nu finner

man otvifvelaktigt det vara alldeles klart, att, då nybyggare ega rätt att

låta sina kreatur heta på den utmark, som af Lapparne i urgamla tider

begagnats, det icke blir särdeles mycket qvar för Lapparnes hjordar, ty

71 kor hela temligen mycket på en sommar, och derföre har man väl lågt

alltför stor makt i nybyggarnes hand genom bestämmelsen, att Lapparne

skola ersätta den skada å utmark, som uppslår derigenom att de icke

qvarlemnat tillräckligt bete för nybyggarnes hemdjur. Det är dessutom

högst sannolikt, att, då denna skada kommer att bedömas af andra nybyggare,

saken alltid kommer att afgöras sålunda, att man finner det qvarlemnade

betet otillräckligt för nybyggarens kreatur och att Lappen får ersätta

skadan. Detta stadgande kan således i praktiskt afseende icke an
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Den 25 April.

ses lämpligt, och jag har äfven reserverat mig mot detsamma. Men om

ändring göres härutinnan och distriktindelningen verkställes så att bevakningen

åt'' renarne möjliggöres, så anser jag att lagen kan i öfrigt antagas,

med de modifikationer blott som blifva eu följd häraf.

Jag ber äfven att få yttra några ord i anledning af hvad en värd

talare i likhet med flere andre reservanter inom Utskottet anfört, och

hvilket å deras sida betraktas såsom ett riktigt kardinalargument för nödvändigheten

af det nya lagförslagets antagande med några af desse reservanter

ifrågasatta förändringar, nemligen att afträdandet af Finland gjort

omöjligt för Sverige att å sill sida uppfylla den i 1751 års kodicill åt

norska Lappar utlofvade renbetesrätten i den omfattning och mening, som

vid affattande t af nämnda kodicill afsågs, och att det således skulle bero

på Norrmännen att ensidigt stadga de bestämmelser rörande Lapparne i

Norge, som Norrmännen kunde finna för godt att föreskrifva. Jag kan

för min do) icke finna att, om Sverige med en annan makt ingått eu

traktat rörande eu viss del af sitt land och sedermera förlorar en del af

det område, hvilket traktaten angår, det i och med detsamma får anses

gifvet att traktaten rörande den återstående delen af området upphört

att vara gällande. Men om man, i likhet med reservanterna, antoge detta

vara ett faktum, så kommer man dock till ett helt annat resultat, nemligen

att icke blott 1751 års kodicill, utan hela gränsetraktaten af nämnda

är upphört att ega gällande kraft; ty tredje artikeln i gränsetraktaten

lyder sålunda: “Ingenthera Cronorne — ....... —; men som ömse sidors

Lappar behöfva begge Rikens Land till theras Rendjurs uppehälle, sä har

man i anseende till them öfverenskommit om sådane inrättningar, som

uti thenne Gräntse-Tractats Förste Bihang eller codicill innehålles“, och

åttonde artikeln stadgar att “Föregående Gräntze-Tractat tillika med thess

tilhörande bihang eller codiciller, Jivilka äro af lika kraft, som the uti

them ta Tractat ord ifrån urd voro införde, skal — —DS, de värde

roservanterne således påstå, att 1751 års kodicill upphört att gälla i följd

af Finlands afträdande, så måste de äfven medgifva, att hela gränsetraktaten

på samma gång blifvit upphäfd, och då må man gorå en ny traktat

med Norge, men något sådant har icke ens från Norska sidan blifvit anfördt.

Om vi således gå till väga med den logiska skärpa, hvilken man

är van att finna hos den ärade reservant, som författat ifrågavarande reservation,

så måste vi antingen upphäfva hela traktaten eller också låta

kodicillen qvarstå på samma gång som traktaten. Samme reservant bär

vidare yttrat, att norska staten i allt fall är alldeles oförhindrad att för

sin del stifta lag i ifrågavarande hänseende, dock icke i strid med kodicillen.

Jag kan icke rätt fatta detta yttrande i sammanhang med härofvan

anförda argument. Kan norska staten icke stifta lag i strid med

kodicillen, så måste vill densamma ega gällande kraft, och den lag som

skall stiftas stå i nödvändigt sammanhang med kodicillens bestämmelser.

Jag slutar med att i korthet redogöra för de åsigter, på grund af

hvilka jag för min del icke finner mig kunna för närvarande tillstyrka

antagande af detta lagförslag. Jag har börjat med att erkänna, att sjelfva

grundvalen för detsamma — hvilken blifvit bestridd här — eller den

gemensamma ansvarigheten •— synes mig vara riktig.

Vidare skulle jag gerna hafva sett, att i lagen inkommit några så be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Don 25 April.

skaffade stadgande^ som finnas i 1751 års kodicill derom, att, vid tvister

mellan nybyggare och Lappar, som anhängiggöras vid norsk domstol, skulle

närvara nämndemän från båda sidor för att sålunda bilda eu slags kompromiss.

Det kan nemligen, såsom en talare jemväl erinrat, vara anledning

att befara, att de värderingar, hvilka skola företagas, icke kunna

göras med tillräcklig oväld, då spänning tilläfventyrs förefinnes mellan nybyggare

och Lappar, och jag tror således, att den tanke är riktig, som i

nämnda kodicill funnit sitt uttryck i bestämmelsen, att en kompromiss

skall ä båda sidor förordnas att derom besluta.

Jag föreställer mig slutligen, att det ej vore omöjligt att åstadkomma

en rätt tillfredsställande och betryggande lagstiftning, om man ändrar

tillägget i betänkandet, om ändring göres i 9 och 25 §§ i af mig angifva

syltning, samt slutligen om distriktindelningen blir fullbordad och

lörevisad, likasom man på svensk sida framlägger sin lappgräns.

Med dessa förändringar anser jag för min del lagen vara antaglig;

och då man således Irån svensk sida icke vill protestera mot den grund,

hvarpå lagen med ömsesidigt samtycke är byggd, utan endast begär någon

förändring af de anordningar, som med densamma afses, synes mig ock

vara iakttagen all den grannlagenhet mot brödrafolket, som jag älskar att

befordra. Man behöfver följaktligen icke afslå lagen, utan endast uppskjuta

^det. fullständiga och slutliga afgörandet af densamma, till dess de

båda i Sverige och Norge nu pågående arbetena för uppgörande af så kallade

lappgränser hinna fullbordas.

Jag tillåter mig alltså anhålla om bifall till hvad jag i korthet hemställt

i min reservation och som blifvit mera fullständigt utveckladt af

Herr Garlén.

Herr Ribb ing: Då ifrågavarande lagförslag berör ganska inveck
lade

förhållanden, så nödgas jag begära Herrarnes tålamod, om jag skulle

eu något längre stund än jag önskar upptaga tiden med dess skärskådande.

Såsom medlem åt Lag-Utskottet har jag ansett det vara min skyldighet

att etter bästa förmåga söka sätta mig in i frågan och för Kammaren

göra de framställningar, som jag funnit mig föranledd till. Jag ber

till en början få fästa uppmärksamheten på — skulle sådant ock måhända

anses öfverflödigt erinra — att synpunkten vid bedömande af föreliggande

förslag icke kan eller får vara, vare sig den huruvida någon befogenhet

eller så kallad historisk eller i kulturens fortgång grundad rätt

finnes att skada eller undantränga Lapparne, ej heller den att göra eftergifter

å Norrmännen. Vackra tal för att Lapparne skola skyddas och för

att å andra sidan Norrmännens anspråk skola tillbakavisas äro således här

lika litet, som de varit det inom Utskottet, behöfliga. Frågan gäller endast

att firma en lag, som såvidt möjligt på rättvist och billigt sätt tryggar

Lapparnes tillvaro och rättigheter, på samma gång den inför ordning

i förhållandena mellan Lapparne och nybyggarne samt deraf härflytande

sämja mellan båda parterne. Endast såvida lagen i någon mån

svarar. emot denna fordran, förtjenar den att antagas. Men på samma

gång jag uppställer detta såsom lagens syfte, ber jag få fästa uppmärksamheten

på två omständigheter vid bedömandet af det i sådant syfte

framlagda lagförslaget.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Den 25 April.

Den första omständigheten är, att de allmänna rättsförhållandena

mellan Lapparne och de bofasta innevånarne inom de nordligare delarne

af Sverige och Norge för det närvarande är bestämdt genom den internationela

traktaten af år 1751 förmedelst eu till densamma särskild! fogad

kodicill. Att nu begära, det Lapparne skulle få större rättigheter i

sak eller hufvudsakligen utvidgade rättigheter i Norge mot hvad denna

kodicill tillerkänner dem, är icke att tänka på, sedan dessa trakter i Norge

blifvit så tätt befolkade mot hvad de då voro, att de norska myndigheterna

tvärtom öppet förklara, det Lappväsendet numera, med den odling

och bofasta befolkning, som i meromnämnda trakter finnas, i det hela för

Norge är en tunga och eu obeqvämlighet; — man må nemligen märka,

att dessa vestlig» kuster vid Lathet hafva ett helt annat klimat och tillåta

eu helt annan ordnad odling iin våra Lappmarker. Några hufvudsakligen utvidgade

rättigheter mot hvad i 1751 års kodicill bestämmes må man således

icke för Lapparne begära, men väl att det ofta obestämda i denna

codicill må få eu närmare bestämdhet för att tjena till regel vid rättsförhållandenas

ordnande, och att denna bestämdhet derjemte blir så vidt

möjligt fördelaktig för Lapparne. Det enda man i detta hänseende har

att se till är således, att Lapparnos förhållande i Norge genom den föreslagna

lagen icke i sak blir sämre än förut, men om möjligt genom tolkningen

af dess obestämda stadganden i någon mån bättre än genom kodicillen,

samt derjemte att samma tolkning och på den grundade noggrannare

lagbestämmelser må vara egnade att i laga form begränsa och uttrycka

de ömsesidiga rättigheterna, lagen sålunda kunna på de gifna förhållandena

komma till tillämpning för deras rättvisa och billiga ordnande.

Den andra omständigheten, som måste tagas i betraktande, är förefintligheten

af de enorma svårigheter, som visa sig när man skall stifta

en lag för att ordna gränsförhållanden mellan nomader och bofasta innevånare.

Dessa svårigheter framträda, man må göra hvithet förslag som

helst, och de hafva äfven på alla håll blifvit erkända. De visa den verkan,

att äfven förevarande lagförslag, ehuru, efter mitt omdöme, ett väsendtligt

steg till det bättre, jemfördt med lcodicillen, icke desto mindre

ingalunda är fritt från många obestämdheter och långt från i sådant afseende

motsvarar hvad som i och för sig af en lag vore att önska, men

dessa obestämdheter härflyta i grunden icke från felaktigheter i lagens affattande,

utan från beskaffenheten af de förhållanden, hvilka genom lagen

skola, såvidt möjligt är, rättsligt ordnas.

Jag måste således, såsom redan sagdt, ställa mig på den af flere

föregående talare angifna ståndpunkten, att nemligen vid förslagets bedömande

utgå från den frågan: utgör och medför, under de gifna förhållandena,

ifrågavarande lagförslag, jemfördt med 1751 års kodicill, en förbättring

i någon mån, eller är det en försämring af Lapparnes rättsförhållanden

till de bofaste ? De anmärkningar, som i ena eller andra hänseendet

blifvit gjorda, låta sammanfatta sig i vissa hufvudsynpunkter för

betraktandet af Lapparnes och de bofastes rättsförhållande samt på samma

gång för bedömandet af lagförslagets innehåll, hvilka hufvudsynpunkter

jag ber att få upptaga till skärskådande.

Man har anmärkt, att redan inskränkandet — i förslagets B § — af Lapparnes

rätt att begifva sig från ena riket till det andra till rätt att om

s. 25 Kontrollera mot PDF

Den 25 April.

25

höst och vår flytta från ena till andra sidan gränsen skulle vara ett ingrepp

i deras rätt, som skulle bestå i att vistas och stanna hvar som

helst i det ena eller andra landet, då de enligt kodicillen hafva lika rätt

med landets egna undersåtar till land och strand. Men redan af inledningen

till samt 18 och 14 §§ i Iföl års kodicill, jemförde med §§ 2-9,

är alldeles tydligt, att samma begränsning gäller enligt densamma, ja att

den i sjelfva verket är eu lag endast för flyttande Lappar. Skälet härtill

är ock lätt funnet och tillika sådant, att ingen farhåga för Lappames

rätt och förmån dervid bör uppstå: det är helt enkelt det faktiska förhållande,

att Lapparne icke med större renhjordar kunna uppehålla sig

hvarken i Sverige eller i Norge annat än under vissa årstider, behöfva

således icke vara i Norge hela året om.

En andra hufvudanmärkning är den, som riktas mot den föreslagna

distriktindelningen, hvarigenom, säger man, eu inskränkning är gjord i

Lapparnes, i kodicillens 10:de §, dem medgifna rätt att "lika med landets

undersåtar begagna land och strand till underhåll för sina djur" och

sig sjelfva: således rätt utan begränsning till vissa distrikt, som skulle

gorå omöjligt för nomader att trifvas, instängde i dessa begränsade trakter.

Men den anförda bestämmelsen afser och innebär icke att inskränka

deras dem enligt kodicillen tillerkända rättigheter, den afser endast att

reglera de områden, hvilka af Lapparne kunna fritt disponeras gent emot

landets bofasta innevånare. Aldranhnst är dervid fråga om att instänga

dem: distrikten få de begagna när de komma flyttande. Till det sagda

kommer, att distriktindelningen ingalunda, såsom en reserverant inom

Utskottet och talare här i Kammaren yttrat, är tillkommen endast för att

åstadkomma en bättre uppsigt öfver Lapparne, utan lika mycket för att

sätta dem sjelfva i stånd och tillfälle att vistas på sådana trakter der de

icke, i följd af den tätare kolonisationen och bebyggandet ovilkorligen behöfva

komma i kollision med nybyggarno; och slutligen för att tillika ordna

bådas rättsförhållanden vid utöfningen af hvarderas rätt, såsom lätt är

att inhemta al vederbörandes yttranden och utredningar i denna punkt.

Den är, denna distriktindelning, således lika väl till fördel för Lapparne

och i dessas eget välförstådda intresse, då man sålunda anvisar dem trakter,

der de något så när få vara i fred och der de icke heller äro i fara

att mot sin vilja göra skada åt de bofaste. Man liar vid detta stadgande

om distrikt mycket klandrat, att det icke tillika upptoge åläggande för

norska staten att expropriera de nybyggare, som kunde finnas inom ett

sådant lapp-distrikts område, för att sålunda gifva Lapparne full säkerhet

att icke komma i kollision med nybyggare. Frågan om sådan expropriation

såsom en möjlig fordran har i sjelfva verket blifvit uppkastad af

norska regeringen sjelf i dess utlåtande öfver lagförslaget, men den besvarades

af samma regering dermed, att eu sådan fullständig expropriation

inom lappdistrikten helt enkelt vore omöjlig, såsom gående öfver statens

finansiela förmåga. För att åskådliggöra detta behöfver man blott erinra

om att t. ex. endast inom Tromsö a nät finnas 87.000 tunnland odlad jord

fördelad på 33,000 innevånare, och denna jord ligger spridd här och der.

Skulle nu större eller mindre delar af denna jord exproprieras, så är redan

af anförda siflror från ett amf klart, att kostnaden blefve för stor,

och det vore således att begära det orimliga. Deremot har norska rege
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ringen verkligen föreslagit, att, der inom ett distrikt en gård ligger synnerligen

obeqvämt i förhållande till distriktindelningen, och möjligheten

för lappan 10 att vakta sina renar från skada vid vistelsen inom distriktet

eller vid flyttningen är synnerligen svår, der skulle expropriationer ega ruin,

hvartill lika noggranna som väl motiverade förslag för Tromsö amt blifvit

uppgjorda af den agronom, som af norska regeringen haft uppdrag att

kartlägga samma amt och på samma gång föreslå distrikt. Och i sammanhang

och öfverensstämmelse härmed stadgar ock § 26 af föreliggande

lagförslag skyldighet för de bofaste att medgifva dylik expropriation. Slutligen

stadgar § 25, att der inom en trakt kollisioner emellan Lappar och

bofaste blefve oundvikliga, annan betesmark, erforderlig och tjenlig, må

Lapparne af Konungen anvisas. Tillägges nu, enligt mitt förslag, att inom

sådant gebiet nybyggen oj få ske, så blifva derigenom expropriationer, inom

(kasa gebiet, öfvertiödiga. Eu annan sida, från hvilken man klandrat

distriktindelningen och dermed i sammanhang stående laga stadgande!!,

är den, att dessa stadgande^ genomförande voro omöjligt af det skal,

att renarne icke kunna hålles inom distriktet, utan måste hafva tillgång

till hafvet. Men redan 1751 års kodicill visar genom ordalagen i början

af 13 §, att det icke ens då ansågs nödvändigt för renarne att hållas vid

hafvet, ty det heter: “The svenske lappar, som väl flytta öfver gräutsen

med theras djur in på norsk grund, men dock icke komma till ha,Irot eller

fjordarnc etc. “Samma sak är vidare upplyst åt alla myndigheter som behandlat

frågan, att nemligen renarne icke nödvändigt behöfva komma till

hafvet, utan på sin höjd till ställen der det finnas friska vindar som blåsa bort

insekterna; ja, protokollen öfver komiterades besök hos och samtal med

Lapparne ådagalägga, att Lappar finnas, som med sina renar förblifva sommaren

öfver inom de svenska lappmarkernas skogar. Att således uppställa

det nämnda påståendet såsom en naturhistorisk sats, visar erfarenheten

vara oriktigt. Ett stadgande i lagförslaget, som temligen nära sammanhänger

med det om distriktindelning, är det i § 0 mom. 4 förekommande,

att skada å utmark skall ersättas, dock endast i det fall att jordens egare

eller innehafvare genom densamma kommit i saknad af erforderligt bete

för sina hemdjur. Häremot hafva stränga anmärkningar riktats: utmarken

vore nemligen företrädesvis den, å hvilken betesrätt otvetydigt tillkomme

Lapparne. Att denna punkt i formelt hänseende och i fråga om noggrann

rättsbegränsning är den svagaste och mest otillfredsställande i hela lagförslaget,

vill jag icke neka. Det oaktadt anser jag, att man med den

kommit så långt man kan komma i fråga om det rättsförhållande den

berör, och likaså att den icke försämrar Lapparnes rätt mot hvad den

förut varit. Först och främst står det nemligen i kodicillens 10 § att

Lapparna hafva lika rätt till land och strand med landets egna innevånare

eller undersåtar, icke hällre rätt ån dessa, d. v. s. Lapparne hafva icke rätt

att låta sina renar såsom Egyptens gräshoppor komma och förtära hvarje

grönt grässtrå för jordegarne eller jordinnehafvarne, ty då hade de större

rätt än dessa. Men sedan tillägges ock i samma citerade § 10 : “undantagande

på sådana ställen, som här nedanföre anföresri De undantagna

ställena äro dels, enligt § 12 i kodicillen, sådana, der skälfångst och insamling

af fogeldun äro fridlysta, på liviika Lapparne icke få inkräkta eller

göra skada. Redan härmed äro llerr Almquists anmärkningar: om att inga

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Den 25 April.

inskränkningar i Lapparnes rätt att begagna land och strand skulle i kodicillen

finnas, besvarade. Men dels och för det andra heter det i ko<Siciliens § 16,

att de främmande Lapparne noga skulle akta sig att de icke göra landets

egna innevånare någon skada, hvarken vinter eller sommar, på skog, åker

och äng, multebärs- eller hjortronmyrar eller något annat, vid laga plikt

Der finnes ju således en fullständig motsvarighet mot den i lagförslaget

stadgade skyldigheten för Lapparne att ersätta skada som de gjort för

innevånarne, hvilket Herr Almquist förmodlingen icke observerat, när han

blott citerar 10 §. Nu säger man måhända att utmarker bär icke stå

uppräknade, och icke heller utängsslåtter. Men det står likväl: “åker

äng, multebärsmyror, eller något annat"''. Hvad tänkte man på när man

tilläde dessa sista ord?

Jag tror visserligen, såsom eu föregående talare, att man icke tänkte

på utmarker, emedan dessa trakter den tiden voro så litet bebyggda, att

kollisioner mellan Lappar och bofaste jemförelsevis föga voro att befara —

synnerligen på utmarker — hvilket ock synes deraf, att kodicillen mest

eller uteslutande innehåller bestämmelser beträffande tvisters slitande mellan

Lapparne inbördes. Men i alla händelser stå dessa ord i lagen: "eller

något annat“, nemligen något annat som tillhör innevånarne. Nu tillhöra

utmarkerna dem, då enligt 1666 års Kungabref med få undantag alla

marker i denna del af Norge äro upplåtna till enskilde att ega och besitta;

och om således Lapparne för att beta sina renhjordar gå in på nybyggares

utmarker, gå de in på privat egendom; om de låta afbeta dem

sa att intet återstår för dessa sednares kreatur, så blir det ock en dem

tillfogad skada — det kan icke hjelpas. Och, mine Herrar, vi måste ock

något tänka äfven på de bofaste. Jag har gjort en odling, åker, äng

o. s. v.o och eger invid dessa odlingar marker, behöfiiga för mina kreaturs

bete; sa kommer eu främmande person, som ej blott “begagnar" de sistnämnda

‘-till bete för sina renar" — det må vara ett servitut på min

j01 d_ men begagnar dem sä, att de för mig blifva obegagneliga: är det

servitut? eller lika rätt? hvarvid jag skall finna mig? Nej, det vore obilligt.

Men mer är det ej, som i detta 4:de moment af § 9 förbjudes Lapparne.

Och dertill kommer, att enligt samma stadgande, för att skadan

skall leda till ersättning, nybyggaren måste åstadkomma erforderlig bevisnmg,

att skadan, sådan den i lagen bestämmes, skett. Det blir således i

verkligheten så, att nybyggaren och Lappen dela utmarkerna eller rättare

användandet åt dem, och endast å ömse sidor se till att den ene icke förstör

allt för den andre. Härvid lärer, efter af vederbörande lemnade upplysningar,

det vanliga vara, att de bofaste för sina kreatur begagna den

närmast den odlade marken belägna utmarken, under det de längre bort

belägna ostördt af Lapparne få användas. Men det aldra vigtigaste och

afgörande i denna punkt är dock, att för sig uppställa och söka ett svar

pa den fråga: hvad som skulle blifva följden, om man ville tillförsäkra

Lapparne oinskränkt rätt till utmarkerna och således gifva dem en slags

företrädesrätt i detta hänseende framför de bofaste. Renarnes antal har,

enligt^ uppgift, sedan 1840-talet ökats från 50,000 till 139,000. Om nu

a a ^ en ^el vai''it en följd af att, efter ryska gränsspärrningen

r i ra nors‘ia Lappar blefvo svenska undersåtar, så låter sig i alla

fall tankas, att renarnes antal successivt ökas allt mer, med den följd att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Den 25 April.

tillräckligt bete slutligen icke finnes för nybyggarnes kreatur jemte renarne.

Skulle då de bofaste vara skyldige att rent af utrymma landet? Detta kan

icke vara meningen, utan meningen måste vara att de tå komma öfverens

bäst de kunna. Det är nemligen noggrant att märka, att kodicillen ej

ens ger den ringaste antydning om att fortfarande rätt till kolonisering

och odling skulle vara Norge och dess innevånare betagen till förmån för

Lappanio. Tvärtom begränsar samma kodicill, såsom redan blifvit anfördt,

Lapparnes rätt så, att skada icke får göras, der odlad mark ••eller annat"

landets innevånare tillhörigt finnes, och på samma sätt, då den Lappväsendet

rörande förordning af 1749. som af Herr Almquist citerades, i

dess § 10, enligt hans egen uppgift, stadgar, att “när Lappland anslås

till nybygge, skall skatt derföre ej mer betalas af Lappar, utan detsamma

uttagas ur Lappjordeboken", så innebär ju och utsäger detta, att odlingen

af landet icke skall, med afseende på Lapparnes renbeten, förhindras eller

inskränkas.

Herr Almquist har talat om stadgandet, att Lapparne skulle få hafva

rätt till land och strand, och till stöd härför citerat förut omnämnda 10:de

paragraf af 1751 års kodicill, men äfven denna innehåller ju endast

Lappens rätt till bete för sina renar, men den upphäfver icke eller inskränker

nybyggarnes lika rätt för sina kreatur. Begge hafva alltså lika

rätt till land och strand, men ingendera kan utrota den andre. Dessutom

må jag väl fråga, om någon stat i verlden skulle utan tvång vilja gå in

på att stora, bebyggda trakter af dess område skulle raseras för att nomader

från eu annan stat skulle få bete för sina kreatur? Det är emellertid

just sä, som frågan här bör ställas, ty å, ena sidan har man odlingen

med dess förposter nybyggare, och å andra sidan har man Lappmän

med deras renar. Hvad är nu att gorå för att så mycket som möjligt

söka jemka tillsammans deras ömsesidiga anspråk? Ett sätt finnes visserligen

att upphäfva alla stridigheter, och detta består uti att uppdraga en

nomadgräns, nedanför hvilken Lapparne icke må iå finnas, likasom nybyggare

icke må, sträcka sina odlingar ofvanför densamma. Men detta

sätt, nu begagnad t, blefve till Lapparnes förlust. Det är nemligen af den

norske agronom, jag förut citerat, upplyst och beräknadt, att endast inom

Tromsö amt finnes för det närvarande bredvid och intill nybyggarnes utmarker

bete för 50,000 renar. Gör man nu det stadgandet, att Lapparne

icke skulle få gå med sina renar nedom lokalgränsen för att söka bete;

hvad blefve följden? Endast den att man uteslöte dem från bete för sina

renar på trakter, der do, åtminstone ännu, hafva sådant bete och utan

invändning af de bofaste, jemte desse, kunna få begagna det. Men antaget

ock att stadgandet i'' § 9 mom. 4 genom sin obestämdhet ej skulle

göra tillfyllest för undanrödjande af stridigheter mellan Lapparne och de

bofaste vid begagnande af utmarkerna. Det värsta, som då kan hända,

är att Lapparne i sådant fall, såsom den svagare parten, nödgas draga

sig upp öfver en viss gräns mot fjellen och icke få komma längre ned.

Men icke hafva vi skäl att påskynda detta genom att nu vidtaga åtgärder

just i den riktningen. Blir eu sådan begränsning, i framtiden nödvändig,

så må det småningom gå derhän; och äfven det utgör en förtjenst hos det

nu framlagda lagförslaget, att dess § 25 ger eu anvisning om sättet att i

ramtiden och i den män sådant visar sig af omständigheterna påkalladt

s. 29 Kontrollera mot PDF

Cell 25 April.

29

lösa de svårigheter, som, med tilltagande odling å ena sidan, tilltagande

antal renar å den andra, ordna rättsförhållandena mellan bofaste och

Lappar medelst anvisande åt de sednare af bestämda delar af landet.

Synnerligen om till denna paragraf fogas det förtydligande tillägg, jag i

min reservation föreslagit, är med detsamma ett gebiet åt Lapparne förbehållet,

derinom de utan intrång af bofaste få vistas. Så länge åter nybyggarnes

behof icke äro större, än att clessa trakter kunna föda både

deras och Lapparnes hjordar, må båda vistas der jemte hvarandra, men

först der sådant ej längre blir möjligt, må Lapparne maka åt sig. Den

strängt rättsliga bestämmelsen, att, der den enes egor sluta, der börja

den andres, kunna här, vid ordnandet af förhållandena mellan bofaste

och nomader, icke tillämpas.

Man har slutligen — och jag kommer dermed till den sista bland

de hufvudpunkter i lagförslaget, mot hvilka klander riktats — man

har gjort anmärkningar mot stadgandet om Lapparnes gemensamma ansvarighet

i vissa fall för af renar förorsakad skada. Skälen för detta

stadgande äro redan af andra talare anförda. Stadgandet derom är nemligen

att betrakta såsom eu preventiv åtgärd för att kunna få rätt och

rättskipning der skada skett. Mån har sagt att sådant stadgande åtminstone

borde vara reciprok! och äfven gälla de bofastes hundar. Men

detta är ju icke mera rimligt eller af behofvet påkalladt här, än med andras

hundar. Renarne äro de, som äro stadda i flyttning och dervid gå

i flock samt icke kunna särskiljas efter olika egare; nybyggarnes hundar

deremot hålla sig inom sina husbönders områden och kunna der lika lätt

åtskiljas från hvarandra som alla andra hundar. Det är härvid samma

förhållande, som om jag går eller åker inom en bys eller eu sockens gebit,

och en hund der kommer och biter mig eller min häst, icke kan eller får

jag derföre, att jag ej genast vet, hvem som eger hunden, fordra gemensam

ansvarighet af alla byamännen eller sockenboarne. Och är väl detta

stadgande om gemensam ansvarighet så illa för Lapparne? Ja, så vida

det är illa att få laga ordning, men så vida sådant är en lycka, så får

man äfven lof att taga hvad som utgör ett vilkor för att befordra densamma

till verklighet. Utom dess hafva, såsom komiterades protokoll

vitsorda, Lapparne funnit det meranämnda stadgandet rimligt; hvarförutan

märkas bör att den gemensamma ansvarigheten är inskränkt till de fall,

der egaren till de renar, som gjort skada, ej kan upptäckas, och till de

Lappar, som vistas inom samma distrikt.

Man har här under diskussionen yrkat, att vi borde skicka upp lagförslaget

för att Lapparnes länsmän och prester måtte få yttra sig derom.

Till en början ber jag med anledning häraf få erinra, att komitéledamöterne

rest deruppe och hört sig före, såväl våra som de norska, och att,

efter hvad desse upplyst, Lapparne icke haft något emot de föreslagna förändringarne.

Jag betvifla!'' icke att Lapparnes länsmän och prester äro

kunnige om hithörande förhållanden, men huruvida de äro lämplige att

skrifva lagar, tillåter jag mig att draga i betänkande; då tror jag det är

lämpligare att vi här, med ledning af de upplysningar, som blifvit lemnade,

försöka göra det.

Jag tillåter mig slutligen nämna, att år 1862 ingafs till norska stortinget

ett förslag till lag för att ordna förhållandena mellan de norska

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Den 25 April.

nybyggarne och de norska Lapparne, uppgjordt af norska koraiterade, samt

med bifogadt utlåtande och tillstyrkande af en norsk byfogde Saxlund,

som förut hade varit sorenskriver inom Lappmarken många år. I detta

förslag kan man, då det angick blott de norska Lapparne, ej förutsätta

någon oginhet eller partiskhet mot Sverige och svenska undersåter. Icke

desto''mindre återfinnas i samma förslag stadganden om Lappmarkens indelning

uti vissa distrikt, gemensam ansvarighet för Lapparne, ersättning

för skada å utmarker, uppsyningsman med rättighet att ingå förlikning å

distriktets vägnar, samt kort process genom kompromisser; alltså detsamma

som nu här föreslås, och på hufvudsakligen enahanda grunder.

Man har, hvad angår frågan om tvisters slitande medelst värdering af

skada och kompromiss, särskilt talat om att dessa kompromisser borde

bestå af bofaste och Lappar, samt åberopat kodicillen till stöd för denna

åsigt. Läser man emellertid kodicillens 16 och 24 §§, så finner man att

der alldeles icke är fråga om något sådant, utan om lappnämnd för slitande

af tvister mellan Lapparne inbördes. Dertill kommer att synemännen

vid första synen enligt lagförslaget egentligen äro vittnen med afseende

på skadan, för den händelse tvisten vidare, inför rätt, skall fullföljas;

liksom det ock blifvit bemärkt att nomader föga äro egnade att

värdera skada å odlingar. Hvad som behöfs för att hjelpa Lapparne i

rättegångssaker, är i sjelfva verket sakkunnige och lagkunnige personer,

och derom hafva såväl komiterade som ytterligare Lag-Utskottet gjort

hemställan i det de till Kong!. Maj:ts bepröfvande velat öfverlåta att, om

lagen antoges, ombesörja utseendet af sådan hjelp, till och med om staten

derför skulle vidkännas någon ekonomisk uppoffring.

Sammanfattar jag således allt som bär förekommer, så vågar jag påslå

att Lapparne genom förslaget icke få sämre rättigheter i något afseende

mot hvad de hittills haft, men att de deremot skola vinna en bestämdare

tolkning och begränsning af de allmänna stadganden, som i kodicillen

förekomma och dermed en garanti för bibehållande eller vindicerande

af rättighet'', hvilkas tillerkännande åt Lapparne och skyddande enligt

kodicillen äro tvetydiga, ej utsagda och derföre ej till verklighet

bragta. Sådana bestämda och uttryckligt Lapparne tillförsäkrade fördelar

äro hufvudsakligast en fullkomligt säker garanti för renegarne, hvarförutan

de icke kunna sig tillgodogöra betesrätten för sina renar äfven der

denna är dem på bestämda trakter tillförsäkrad. Vidare, få Lapparne en

dem uttryckligen tillförsäkrad, inskränkt rätt att begagna enskildes skogar,

en oinskränkt till begagnande af statens, hvad löfskog beträffar,

i sednare fallet större, än landets egna innevånare hafva. De få slutligen

distrikt, i hvilka de med mera trygghet kunna hålla sig, samt garanti

för ersättning i nya sådana med erforderligt eller tillräckligt bete åt sina

kreatur, der de gamla ej längre för deras trefnad och fred äro lämpliga.

Det är således enligt mitt omdöme fullt skäl att antaga denna lag,

och jag vill för min del yrka bifall till det nådiga förslaget, med det

tillägg uti 25 §, som jag uti min reservation föreslagit, samt med borttagande

af den förändring uti den 28:de, som Utskottet tillstyrkt. Om

det sistnämnda blir för öfrigt, om så behöfves, sedermera tillfälle att tala,

för den händelse lagförslaget skulle komma att punktvis föredragas till

antagande eller förkastande.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Den 25 April. 31

Herr östman: Jag tror, att man bör gå varligen tillväga i denna

sak, ty man bör komma ihåg att Lapparne äro det nordliga Sveriges urinnevånare,

och att de genom den" inflyttade befolkningens nybyggen och

odlingar blifvit mer och mer jagade uppåt fjellen, der de lefva ett nästan

all beqvämlighet saknande lif. Väl må det vara sannt, att något bör åtgöras

för bestämmandet af rättigheter såväl mellan de svenska och norska

Lapparne, som mellan Lapparne och nybyggarne, men jag anser det icke

vara i sin ordning att här lagstifta för detta folk, förrän det blifvit hördt

i saken. Min mening är således, att antingen Konungens Befallningshafvande

i norra länen eller landstingen derstädes borde, genom tillsättandet

åt komitéer, bestående både af svenska nybyggare och Lappar, inhemta

dessas yttranden öfver här föreliggande författningsförslag, hvadan jag

1 Öl enar mig i den af Herr Carlén vid betänkandet fogade reservationen,

med yrkande att förslaget för närvarande icke måtte antagas.

Herr Hjelm: Jag hade visserligen önskat lemna åtskilliga upplys
ningar

rörande detta ämne, men då tiden är långt framskriden och flere

bland de föregående talarne temligen fullständigt utredt frågan, så afstår

jag från min nämnda föresats med tillkännagifvande, att jag önskar framgång

åt Herr Carléns förslag.

Herr Kol modin: Äfven jag skulle hafva önskat att något vidare

yttra mig ^ i ämnet, och särskildt hade jag velat nämna några ord i anledning

af Grefve Sparres anförande, men jag afstår likväl derifrån och

inskränker mig till att ändra det yrkande, jag nyss hade äran framställa,

derhän att jag nu yrkar bifall till Kong! Maj:ts förslag med den förändring

i 25:te paragrafen, som Herr Ribbing i sin reservation föreslagit.

Herr Åstrand: Det är väl en ganska kinkig sak för Kammaren

att fatta ett bestämdt omdöme, om hvad i förevarande fall är bäst och

gagneligast, då tvisten gäller antagande af eu lag, som rör en folkstam,

hvilken städse stått tillbaka, och hvilken genom lagstiftningen hittills åtminstone

icke kan anses hafva erhållit det skydd, som hvar och eu, som

tillhör ett ordnadt och lagbundet samhälle, från dess statsmakters sida

bör hafva att påräkna. Otvifvelaktigt synes mig, att många grundade

anledningar till missnöje mot de stadganden, som finnas i den nu gällande

kodicillen, och mot tillämpningen af densamma kunna framställas, men, å

andra sidan, tror jag icke, att den lag, som här blifvit framlagd, rörande

förhållandena mellan den fästa befolkningen i Norge och Lapparne, har

så tillgodosett de sistnämndes anspråk på likställighet, att den kan af

Riksdagen oförändrad bifallas.

Det har af en talare till höger om mig blifvit yttradt, att den synpunkt,

från hvilken vi böra utgå, vid bedömande af denna lag är, huruvida

Lapparnes rättsförhållanden i Norge förbättras eller försämras genom

samma lag. Jag kan icke bestrida, att dessa förhållanden i viss mån

förbättras, sä till vida, som lagen lemnar Lapparne tillfälle att obehindradt

kunna förflytta sig och sina renhjordar från en trakt till en annan,

enär lagen säger, att vägarne icke få tillstängas för dem, trots hvilken

lagstiftning, som i öfrigt må finnas. A. andra sidan har likväl ett så stort

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Den 25 April.

ingrepp skett i Lapparnes rättvisa anspråk på likställighet inför lagen

med de norska ny bygga!''ne, att jag, med hänsyn till det skick, hvari detta

lagförslag sig nu befinner, icke kan med min röst bidraga till detsammas

antagande. Den olikhet, jag åsyftar, vållas af bestämmelserna i lagen,

rörande Lappens ersättningsskyldighet i händelse någon ren intränger på

nybyggarnes område, och gör skada på deras åker och äng eller till och

med betesmark, så att betet blir otillräckligt för nybyggarnes djur, under

det man deremot icke med ett enda ord sökt att skydda de stackars

Lapparne mot de ingrepp, som från nybyggarnes sida kunna göras på Lapparnes

område och egendom. Vi veta allesamman, att det icke är renen,

som följer Lappen, utan Lappen, som följer renen. När våren nalkas, så

går renen ovilkorligen, drifven af sin instinkt, undan, för att söka svalare

nejder, der han kan finna friskare bete, och derigenom, bland annat,

undgå den så kallade klöfsjukan, som ofta uppkommer af att renen uppehåller

sig längre tid på samma plats. På dessa vandringar få Lapparne

mången gång anstränga sig, för att kunna följa efter de undanvikande

renarne, hvilka de kanske först efter flera dagars sökande kunna påträffa. Under

denna tid, då Lappen varit urståndsatt att vakta sina renar, har renen

gjort skada på någon nybyggares åker och äng, och då, oaktadt

Lappen till den uppkomna skadan icke på något sätt varit vållande,

skola, enligt föreskriften i lagen, alla de Lappar, som vistas i trakten,

vara solidariskt ansvarige för ersättandet af nämnda skada. Om åter,

hvilket jag är öfvertygad om, nybyggaren värjer sina egor genom att

hetsa sina hundar på renarne, skjuta på dem eller något dylikt, hvem

ersätter Lappen för den skada honom derigenom tillfogas? Ingen! Lappen

skall stämma och bevisa, hvem som är skyldig till skadan. Jag frågar

blott, huru sådant kan vara för honom möjligt? Vore det icke rättvisare,

att äfven alla i trakten boende nybyggare hade gemensam ansvarighet för

den förlust Lappen kan komma att sålunda lida.

En talare från Gotland sade, att det skulle vara svårt att uppdaga,

hvilken som vore egare till den ren, som förorsakat skadan, då han deremot

påstod, att det skulle vara lätt att upptäcka, hvem som skrämt eller

skadat renen. Jag kan icke följa honom i denna bevisning, eller finna

att det ligger någon sanning i hans uppgift, ty det är och blir en omöj
lighet

för Lappen att kunna bevisa, hvem som skjutit, eller hetsat hundar

på hans renar, då dessa under sina ilmarscher mången gång passera

utan vaktare förbi flera nybyggen. Följden af denna lag skulle blifva

den, att nybyggaren, ställande sig på lagens grund, kunde för Lappen

tillintetgöra möjligheten att vistas på de ställen, der han är van att

uppehålla sig, och derigenom vålla hela folkstammens undergång. Det

kan icke för ofta framhållas, att detta nomadiserande folk icke är så

pass herrar öfver sina renar, att de kunna jemt bevaka dem, eller begränsa

deras vistelse på den ena eller andra trakten, men, enligt nu föreslagna

lag, vill man det oaktadt för dem såsom oundgängligt vilkor uppställa

just denna skyldighet att bevaka renarne, hvilket, såsom jag nämnt,

är för dem omöjligt, hvaraf följden blir att de måste upphöra med att

hafva renar, och i samma stund äro de sjelfva tillintetgjorda.

Det är visserligen sann!, att Lapparne äro tillgänglige för civilisation

och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Oeu 25 April. gg

i k(wendf0n''’ Iärist “ Infjianer och flera andra nomadstammar,

men deremot ar äfven faktiskt ådagalagdt, att de icke äro tillgängliga

or den civilisation som krafvel- fasta bostäder. Det finnes nemligen numera

flera fasta skolor i Lappmarken, inrättade för Lapparnes barn.

Denna vackra och fortjenstfulla omtanke bär dock klarligen bevisat det

rin t, ,n^ ,ora°Jhp utl att omskapa Lapparnes ursprungliga lefnadssätt,

ty oaktadt deras barn under sin uppväxttid, ofta ända till 4 å 6 år bifrat

bland vårt folk. delande dess bruk, vanor och sysselsättningar, så

deJ dock mycket sällan att de Lappbarn, hvilka åtnjutit undersnm?

i skolorna, förskaffa sig derefter fasta bostäder, utan de återvända

till sin stam och till de seder och bruk, i hvilka de uppvuxit under sin

spadaste barndom, och om något af dessa barn skulle stadna qvar hos

nybyggare, sa har detsamma då så fattiga föräldrar, att dessa icke längre

ega nagla renar. ö

Uti 10 § af kodicill säges, “att Lappare hädanefter såsom tillförene

lika med landets undersåtare, undantagande på sådana ställen, som

bär nedanföre anfores, få betjena sig af land och strand till underhåll

för theras djur och sig sjelfva". Från denna allmänna regel finnes dock

ett undantag i 16 §, som stadgar “att Lappare skola noga äckla sig, åt

the icke under theras flyttningar gjöra Landets egne invånare någon

,: a’nhVrke\rVlnter n 6r S0ommar Pä Sk°g* Åker och Äng, MultebärseHer

Hjortron-Myrar eller något annat, vid Läge plikt, och bör skadan

ersattas efter matismanna ordonvk Jag ber herrarne observera or■

./^‘l aktH Sig för,,. Rån man påstå, att icke Lappare noga akta

dä de folJf s,mr hJm''d, så fort de kunna, för att tillse att djuren icke

gorå någon skadat -Tåg vill tolka lagen så, att om jag anstränger min

yttei sta f oi inäga för att afvärja att skada genom någon min försummelse

annan til fogas så har jag fullgjort hvad mig åligger; men med det nu

föreliggande lagförslaget skulle det vara ett annat förhållande, tv då skulle

Lapparne blifva ersattnmgsskyldige i alla hänseenden; och de personer,

hvilka skulle sitta till doms öfver dem, blefve just sådana, som sjelfva

iiciit skadan, eller dessas grannar. J

Hem Ribbing anmärkte, att då vi handlägga denna lag, måste vi

äfven so till, ato vi icke tråda de bofasta innevånarnes rätt för nära. lian

yttrade dervid ungefär: “om jag är eu bofast man och har eu egendom

samt. framlmgar komma och öfversvämma mina egor, så vore det hårdt,’

om jag icke derför skulle erhålla någon ersättning. “ Jag vill då fråga,

vilka aro dessa framlmgar, som öfversvämma andras egor? Jo just nybyggare;

ty långt innan de slogo sig ned i dessa nordliga trakter egdes

landet utaf Lapparne. Dessa hade väl icke ett ordnadt samhälle eller

ägon fast lagstiftning, ty då hade de haft fastebref på sin jord och då

hade det vant svårt för de underkufvande folken, svenskar och norrmän

att, såsom nu skett, med våld fråntaga dem den jord, de ärft af sina

loi tadel. Ai hora icke tro, mule Herrar, att, huru tålmodigt och mildt

an Lappens lynne ar, han icke närer ett djupt rotadt hat både emot o«s

och norrmannen. lian säger: ni hafva tagit ifrån oss vår jord, ni hafva

ojoi t allt för att bereda vår undergång, ni hafva stiftat lagar för att betaga

oss in vagen att kunna lifnära oss, under det vi icke hafva på något

Riksd. Pro\ IH71. 2 Af3. 4 Band. g

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Den 25 April.

sätt förnärmat eder. Det är således, för att vi icke genom vårt beslut

skola lägga ett nytt glöd till de kol, som den svenska lagstiftningen ovilkorligen

sökt samla öfver denna fattiga, betryckta befolkning, som jag

icke vill bidraga till antagandet af den nu föreslagna lagen; _ men da jag

också erkänner, att i densamma finnas många förbättringar i nu rådande

förhållanden, hvilka ovilkorligen komma att allt mer och mer invecklas,

så vida icke lagstiftningen på ett verksamt sätt ingriper, och då jag ar

öfvertygad, att de norska auktoriteterna skola söka att för framtiden

undanrödja nu befintliga tvistefrön, vill jag icke direkt afstå lagen, utan

hemställer, att Kammaren i detta afslag ville inlägga något yttrande, i

sådan syftning, att, med hänseende till lagens nuvarande uppställning,

densamma i sin helhet icke kan anses lämplig och derföre icke bor an
agaSJag

har varit i tillfälle att se de trakter på svenska sidan, der Lapparne

vistas, men icke varit på den norska sidan och jag har icke utan

förtrytelse kunnat se — hvad man dock i allmänhet framhållit såsom ett

Vädjande tecken till de nordliga trakternas fortskridande population och

upplysning — huru den ene nybyggaren efter den andre skyndar att tillegna

sig störa områden i de trakter, hvilka till följd af sin natur egentligen

uteslutande borde tillhöra Lapparne, och hvarigenom Lappen sä

småningom undantränges. Jag föreställer mig den förbittring i kanshin,

som ovilkorligen måste uppstå hos Lappen, då han anlander till trakter,

hvilka han år efter år af ålder vant van att under vissa perioder besöka

och dervid får se röken från eu nybyggares stuga uppstiga i nejder,

der ''Lappen förut varit ensam herrskare. Vi kalla dessa nybyggare or

civilisationens utposter, Lappen åter ser i dem förposter för sin stams

undergång. Lapparne kunna icke anse nybyggarnes åtgöranden för annat

än öppet rån på deras egendom, öppet våld på deras urgamla, från fadi eu

arfdajatfToik derföre att vi böra taga hänsyn till den lappska nationalitetens

''egendomliga förhållanden och icke uteslutande stalla oss pa sådan

rättsgrund, som vi i andra frågor kunna och höra gorå, då viskola

döma emellan personer, som tillhöra vår egen nationalitet.

Jag yrkar afslag å det här framlagda förslaget.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: Herr

Talman! mine Herrar! Det lagförslag, som nu föreligger till Kammarens

pröfning, är icke ett ögonblickets verk, utan resultatet åt ett arbete, som,

om än med något afbrott, pågått under mer än ett fjerdedels sekel. Lagförslaget

är icke heller tillkommet i följd åt några fria funderingar p;

studerkammaren, utan har framgått ur den tvingande nödvändigheten att

ordna förhållanden, deri oreda uppkommit, och att upphäfva det rattslöshetstillstånd,

som den förutvarande lagen icke maktat förebygga

eller afhjelpa. Förslaget är vidare grundadt på icke mindre an tvenne

särskilda komitéers arbeten: komitéer, i hvilka från båda rikena deltagi

de personer, som ansetts mest lämpliga till ett sådant uppdrag, hvarefter

förslaget varit föremål för eu allvarlig behandling inom svenska och norska

regeringarne. Alla dessa förhållanden mana till betänksamhet att

icke alltför hastigt förkasta ett så grundligt bearbetadt och profvadt foi
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Uen 25 April.

35

slag, synnerligen som det är mera än ovisst, om ett dylikt någonsin åter

kommer på Riksdagens bord.

•• Det vha1ruVarit “ed synnerliS fägnad, som jag här bevittnat det allmänna

och hfhga intresset för den lappska befolkningen och jag kan försakra,

att samma hfhga intresse led t Regeringen vid framläggandet af

detta förslag. Vore vi lika eniga om sättet, hvarpå Lapparnes väl bäst

beframjas, som vi aro emga i den önskan, att efter bästa förmåga se

Lapparne till godo så skulle saken vara ganska lätt afgjord; men så synes

icke vara forhållandet. J

Då jag i det förra hänseendet hyser en mening, fullkomligt afvikande

nån den, som uttalats af de norrländska jemte flera andra representanter

l K‘™aren, så måste jag i första rummet framhålla den omständigheten,

att vi icke hafva fullkomlig frihet att efter vårt godtfinnande ordna

den ifrågavarande lagstiftningen, utan är vår rättighet härutinnan begränsad

af hvad vi med våra norska bröder kunna öfverenskomma Derföre

galler nu bär egentligen att tillse, huruvida det som genom lagförslaget

erbjudes, har företräde framför hvad som redan finnes, eller ej

Kunde vi med full frihet röra oss med stiftandet af lagar för Lapparne,

så skulle jag visserligen icke vara obenägen att lyssna till de norrländska

representanternas åsigter, helst desse böra bättre än andra känna de

lappska förhållandena i allmänhet; men då, såsom jag redan anmärkt,

hai förnämligast galler vårt förhållande till norrmännen, anser ja°’ min

destommdre kunna fasta någon uteslutande vigt vid de nämnda representanternas

uppfattning, som de icke, så vidt jag bär mig bekant, om Lapparnes

ställning vid beröringen med de norske fastboende ega någon särskild

sakkännedom.

Vid frågans bedömande måste man således först se till hvilka lagstadganden

nu finnas. Oss möter då den omnämnda kodicillen till 1751

års gränsetraktat; men då man nämner denna lag och derpå vill grunda

sina i ättsanspråk, må man icke helt och hållet glömma hvad från norsk

sida blifvit erinradt derom att de förhållanden, som i kodicillen förutsättas

blifvit i högst väsendtlig mån rubbade genom Finlands afträdande till

Ryssland och den derpå år 1852 skedda gränsespärrningen, hvarigenom

Lapparne i norska Finnmarken förbjudits att för sina renar begagna

bete på finska området.

Hvad representanten från Wenersborg härom yttrat, kan jag för min

del icke godkänna; och jag tror icke heller att många skola dela hans

tanke Men om det äfven med fog kan påstås, att 1751 års kodicill

qvarstår i sm fulla giltighet, och det ytterligare skulle kunna antagas att

Lapparnes rättigheter uti densamma vore på ett tillfredsställande sätt tillgodosedda,

så måste likväl med de faktiska förhållandena för ögonen medgifvas

att lagen numera kommit i ett svaghetstillstånd och icke kan uppfylla

det med densamma afsedda ändamål.

^ nu emellertid tillse hvilka de fördelar äro, som i kodi
cillen

tillförsäkras. Lapparne. I 10 § stadgas, att det skall vara Lapparne

tillåtet höst och vår att flytta med deras renhjordar öfver

gransen in i det andra riket, och framgent såsom tillförene, lika med landets

undersåtare, utom på sådana ställen, som nedanföre anföras få betjena

sig af land och strand till underhåll för deras djur och sig sjelfva,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

och

Den 25 April.

vidare i 16 §, att Lapplänsmannen och nämdemännerne skola

ia att de öfverflyttande Lappar för deras djur njuta tillräckligt

underhåll; men efter detta stadgande följer likväl omedelbart denna begränsning:

"dock så att Lappen sjelf, som for landet skattar icke åt

främmande Lappar uttränges och lider brist"; hvarföre ock, enligt samma

paragraf, “de främmande Lappar, om så beholves och begares, tik beavämlige

ställen må kunna anvisas". Häraf synes

fråga om de

Häraf synes, att

svenska Lapparnes rätt till bete för sina renar i Norge, hvilken fråga

-just är den ömtåligaste punkten i lagen, nämnde Lappar aro satte i ett

underordnadt förhållande redan till de norska Lappare, och således an

mera till den bofasta befolkningen; ty obestridligt lärer val vara att icke

nå^otdera riket haft för afsigt att förhindra en vidsträcktare odling i de

af°Lapparne besökta trakterna, och då det mycket talats om nybyggarnes

intrång på Lappare inom det norska gebitet, lår man icke heller förbise,

att enahanda intrång på det svenska området egt ruin, och det i ännu

mera vidsträckt omfång, äfvensom att detta område ar till odling vida

mindre lämpligt, än hvad fallet är i Norge. För den asigten att Lappare

skola hafva ovilkorlig rätt att för afl framtid besöka och begagna

betet å alla de trakter, som de fordom besökt, gifver alltså, enligt mitt

förmenande, kodicillen icke något stöd. , , -

En ytterligare begränsning af Lapparnes rättigheter förekommer i

16 8 der det heter: “Å ömse sidor skola de främmande Lappar

noga akta sig, att de icke under deras flyttningar gorå landets egna

innevånare någon skada, hvarken vinter eller sommar, på skog. åker och

äng, multebärs- eller hjortron-myrar eller något annat-. Dessa orden

“något annat“ äro mycket sväfvande. Man kan gifva dem eu vidsträckt

tolkning, och dermed äro Lapparnes rättigheter betydligt inskrämma, sa

att i motsats till förmenandet, att dessa ord omöjligen kunna afse jemväl

utmark, det likaväl kan påstås, att de verkligen innefatta äfven sådan

mark ehuru, i fråga om skada derå af renar, någon sådan icke kan anses

uppkomma, derest ej jordens innehafvare blir i saknad a tfl vekligt

bete för sina hemdjur. Frågan om huru långt Lapparnes betesiatt å utmarken

sträcker sig, har alltid vant föremål for olika tolkning inom de

begge länderna, i det att man från svensk sida velat tillerkänna dem sådan

rätt å all öppen utmark, då deremot Norrmannen icke velat medgifva

densamma annorstädes, än å allmänmngarne. Enär i förevarande

förslag betesrätten är fortfarande bibehållen oinskränkt å Kronans allmanmngar,

och i det förutnämnda begränsade omfånget medgifven a den mark,

som af enskilde innehafves, så synes det mig, som om åt Lappare blifvit

i detta hänseende beredd all den fordel, som skäligen kunnat begaras

Det är särskildt en bestämmelse i detta lagforslag, som gjorts till

föremål för anmärkningar, och, efter hvad mig synes, orsakat de största

betänkligheterna mot lagen, nemligen bestämmelsen om Lapparnes gemensamma

ersättningsskyldighet för skada, som ftf deras renar fororsakatei

För min del inser jag dock icke, huru man kunnat finna denna, till

undanrödjande af det närvarande rattsloshetstillståndet, nödiga bestämmelse

vara så obillig. Den är fastmera, synes mig, eu naturlig följd åt

den Lapparne gemensamt medgift undantagsrätt till bete å annans mark;

och, tillsporde om ifrågavarande stadgande, hafva Lapparne — särskilt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Den 25 April.

37

de i Tromsö amf, der förvecklingarne varit störst — förklarat att de icke

hade någon anmärkning deremot. Att å andra sidan vilja för nybyggarne

föreskrifva gemensam ansvarighet för den skada, som t. ex. deras hundar

åstadkomma på renkjordarne, synes mig gränsa till det orimliga. Nybyggena

ligga ofta långt från hvarandra, och huru skulle det vara möjligt

för den ena nybyggaren att tillse, huruvida icke den andre på ett

eller annat sätt föröfvat någon skada å Lapparnes renar. Härtill skulle

fordras, att de ömsesidigt bevakade hvarandra, hvartill jag likväl tror att

ingen vill nödga dem. Med Lapparne är förhållandet helt olika; de hafva

renskötseln till sitt lefnadsyrke och sysselsätta sig, snart sagdt, icke med

något annat. Förmågan att sammanhålla renhjorden är icke heller så

liten, som här påståtts; jag hänvisar i detta afseende till de handlingar,

som inom Utskottet varit att tillgå, och som visa, att Lapparne i allmänhet

kunna med mycken säkerhet föra sina renhjordar från ett ställe till

ett annat, så att det ingalunda är renen, som är Lappens herre, utan

tvärtom.

Om nu, såsom jag är förvissad, de förmenta bristerna i förslaget icke

i verkligheten finnas till, så bör det å andra sidan icke af någon kunna

förnekas, att detta förslag, om det antäges, skall medföra ganska väsendtliga

fördelar. Det skall åstadkomma klarhet i förhållandena emellan den

fasta och den nomadiserande befolkningen, något som nu icke finnes.

Sverige får rätt att deltaga i lagstiftningen angående Lapparnes rättsliga

ställning i Norge, hvilken omständighet är af en icke ringa vigt.

Under det att Lappen, enligt 1751 års kodicill, möjligen kan fällas

till bötesansvar för hvarje skada, som genom hans renar sker, må, enligt

lagförslaget, sådant ansvar ådömas endast då skadan skett af uppsåt eller

grof vårdslöshet. Äfven innehåller lagförslaget ett stadgande om ansvar

för renars ofredande, hvilket stadgande deremot icke finnes i den gamla

lagen. En annan likaledes ny bestämmelse, hvilken har en icke ringa

betydelse för Lapparne, är den, att dessa, som i allmänhet endast med

svårighet kunna bevaka sin rätt, skulle af myndigheterna erhålla nödigt

biträde vid utförande af sina rättegångar i Norge. Äfven blefve, enligt

detta förslag, den svenska Lappen, i motsats mot hvad nu är fallet, under

vistelsen i Norge alldeles likställd med den norske Lappen. Och slutligen

må man bemärka det vigtiga stadgandet i detta förslag angående

dels förbud mot renvägarnes afstångande, som hittills förnämligast varit

en orsak till upprepade klagomål, dels rätt för Lapparne att på statens

föranstaltande få öppnade sådana renvägar, som blifvit stängda, men

fortfarande äro behöfliga. På det att sådana vägar hädanefter alltid må

finnas, äfvensom i ändamål att bereda Lapparne lämpliga ersättningsområden

för det fall, som i § 25 omtalas, innehåller förslaget ett för

grannriket alldeles nytt stadgande, nemligen angående expropriation af

enskild mark.

Jag vill icke vidare sysselsätta mig med lagförslagets detaljer, utan

skall nu yttra några ord om det af reservanter inom Utskottet väckta

förslaget angående ett tillägg till 25 §, enligt hvilket de särskilda områden,

till iivilka renegarne kunde komma att hänvisas, skulle till deras

renars underhåll städse oförkränkt bibehållas. Emot detta tillägg

har jag ingenting att erinra, emedan det innehåller just hvad som

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Den 25 April.

med nämnda paragraf varit af mig åsyftadt. Hvad vidare angår den

ifrågaställa uppsägningsrätten, så anser jag det visserligen vara olämpligt

och mindre formenligt att antaga lagen under sådant vilkor, men jag är

förvissad om, att en sådan uppsägningsrätt aldrig skulle från vår sida

begagnas, emedan norrmännen, med det tillmötesgående, som de i denna

sak redan visat oss, helt visst skola behandla frågan så, att hos oss icke

kan uppstå en önskan att återgå till de gamla förhållandena, hvarigenom

skulle kunna hända att renvägar ånyo komme att afstängas och till Lapparnes

nytta exproprierad mark dem åter fråntages. Skulle det emellertid

anses tänkbart, att 1751 års kodicill under några förhållanden kunde

bereda våra Lappar större fördelar, än den nya lagen, så må man, heldre

än att förkasta hela lagen, antaga densamma med ifrågavarande af Utskottet

föreslagna tillägg.

I)å man funnit det vara af vigt att förbättra Lapparaes ställning, så

vill jag slutligen erinra, att, genom det förevarande förslaget, något hinder

ej är lagd! för den svenska lagstiftningen att på bästa sätt ordna

för Lapparne inom vårt eget land; och om här i allmänhet finnes det

intresse för Lapparne, som nu inom denna Kammare och särskilt af

representauterne från Norrland blindt uttaladt, är det icke något tvifvel

om att allt skall göras som ske kan, för att skydda Lapparne. Hvad vi

sålunda göra till förmån för de svenska Lapparne, kommer också de

norska Lapparne till del; hvadan någon anmärkning deremot icke kan

från Norges sida göras; men vi böra icke förbise den fördel, som, derigenom

att de rent svenska förhållandena icke gjorts till föremål för lagens

bestämmelser, tillkommer oss i fråga om möjlighet att härutinnan

kunna stifta eller förändra lag i Lapparnes intresse, uteslutande efter

vårt eget bepröfvande.

Jag önskar således lifligt framgång åt förslaget, vare sig med eller

utan de modifikationer i detsamma, Indika här framställts.

Herr Hediu: Herr Talman! Förhölle det sig verkligen så, som eu

talare antydt, att den af Kong!. Maj:t framlagda lag till ordnande af förhållandena

mellan nomader och fastboende i de förenade rikenas nordliga

delar vore ett mot Lapparne riktadt svärd, som höjts i den grundsatsens

namn, att barbariet skall vika för civilisationen, då skulle jag i sanning ej

spilla ett ord till dess försvar. Ty våra nomader äro ej barbarer. De

äro af ett fogligt och humant lynne; de växa upp i samma religion som

vi. de akta och lyda våra lagar, de röja ofta — enligt hvad jag af en

ärad vän och representant för Norrland erfarit — bättre bokliga kunskaper

än nybyggaren. Och, äfven ekonomiskt, representera de i många

fall, vida mer än nybyggaren, kulturens intressen i våra nordligaste bygder;

att så är förhållandet i Sveriges Lappmarker, der nybyggeväsendet

ofta verkat mera förstörande än främjande på den samhälleliga ordning

och odling, der fanns, torde nu allmänt erkännas, och att i det nuvarande

Finnmarkens am t i Norge nomadlifvet är ett oumbärligt vilkor för denna

stora landsträckas utveckling, för de der fästboendes verksamhet och möjlighet

att försörja sig, att befordra den fiskerinäring och handelsrörelse,

som börja uppblomstra på kusten, är af norrmän, som noga känna förhållandena,

tydligen ådagalagdt. Endast i Tromsö amt är motsatsen mel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

J>cn 2 5 April.

39

lan kolonist- och nornadintressena i ögonen fallande, ty der kan ett verkligt

åkerbruk trifvas på öarne och i fjorddalarne, och det är också här

de svåra slitningar uppstått, som påkallat den nu föreslagna lagstiftningen,

hvilken jag vill förorda, icke derföre, som sagdt, att jag i detta fall erkänner

någon “kulturens rätt mot barbariet,*1 utan derföre att denna lagstiftning,

enligt min tanke, är egnad att skaffa nomaderna ett skydd, som

de nu sakna och som de ej på den nuvarande rättsgrundvalen kunna

vinna.

Jag skall gerna bekänna, att första intrycket af denna lag var ogynsamt,

att jag fann den obillig och hård mot Lapparne. Men under den

grundliga behandling, förslaget genomgått i Utskottet, och efter noggrant

studium af kodicillen till 1751 års gränsetraktat, kom jag efterhand till

den öfvertygelsen, att de nu gällande bestämmelserna äro alldeles otillfredsställande.

Det är också naturligt, att så skall vara. Mellan då och

nu ligger en tidrymd af etthundratjugu år. Man lagstiftade då för förhållanden,

som äro vida skiljaktiga från de nuvarande, och hvilkas förändring

till hvad de nu äro säkerligen ingen då kunde förutse. Ett enda exempel

må anföras, som slående belyser det faktiska tillståndets olikhet nu och i

sednare hälften af 1700-talet. Det har blifvit upplyst — yttrade de

svenske komiterade i sitt betänkande, sid. 3 — att i slutet af förra århundradet

bestod dalgången långs Målselfvens vattendrag endast af öde

skogar, och nu är denna elfdal helt och hållet ända upp mot riksgränsen

intagen och bebygd. Härtill vill jag foga den närmare uppgiften, att

Målselfvens pastorat, bestående af socknarne Målselfven och Bardodalen i

Tromsö amt, som år 1751 var en ödemark, år 1865 räknade en befolkning

af 3,379 innebyggare. Det faller af sig sjelf, att efter en dylik kolonisation

—• och mångenstädes är förhållandet enahanda — de stadganden,

som för hundra år sedan funnos tjenliga, ej längre kunna vara tillräckliga.

Då jag hör, att man anser 1751 års kodicill innebära för Lapparne förmånligare

bestämmelser, än den nu föreslagna lagstiftningen, måste jag

väl tro, att de, som så tala och skrifva, verkligen läst denna kodicill, men

det är mig rent af omöjligt att fatta, huru de der kunnat läsa hvad de

ur densamma åberopa, ty mig synes det klart, att flera af de vigtigaste

bestämmelserna i den föreliggande lagen omöjligen kunna tolkas fram eller

deduceras ut ur kodicillen — annat än med eu ur luften gripen förutsättning,

att nemligen nybyggeväsendets fortgång uti ifrågavarande trakter

skulle genom 1751 års traktat vara förbjuden, hvilket emellertid för

ingen del är händelsen och väl ej heller af någon blifvit påstådt.

Om det nu förhåller sig så, att ett i många fall upprörande rättslöshetstillstånd

eger rum, der nomad- och nybyggarlifvets stridiga intressen

sammanstöta, och om detta beklagliga förhållande icke heror deraf,

att god och gällande lag ej behörigen tillämpas, utan deraf att de bestående

bestämmelserna ej förslå, ej duga, sedan det faktiska tillstånd,

som utgjorde deras förutsättning,''är väsendtligen förändradt, samt om detta

rättslöshetstillstånd svårast drabbar den svagaste parten, Lapparne, så

innebär redan detta för mig en stark anledning att betrakta den nya lagen

med andra ögon, än i första början, emedan den, huru sträng mot

Lapparne den ock i vissa afseenden förefaller, åtminstone sätter ordning

och laga former i rättslöshetens ställe samt, med all sin stränghet, till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Den 25 April.

försäkrar Lapparne förmåner, som ej kunna härledas ur 1751 års kodicill.

Men härtill komma tvänne andra skäl, som till slut fullkomligt bestämt

mitt votum i frågan.

Det ena är, att norrmännen, såsom länge redan från svensk sida erkänts,

ej af 1751 års kodicill äro förhindrade att, så som de för godt

finna, ordna förhållandet mellan fastboende och nomader inom Norges

gränser, blott de icke bereda svenska, öfver gränsen flyttande Lappar eu

sämre ställning, än de medgifva sina egna nomader. Jag tillåter mig erinra

om, att norrmännen verkligen äro obenägna, ej särskilt mot de

svenska Lapparne, utan mot allt nomadväsen, för så vidt det är fråga om

Tromsö amf. Om de nu ej kunna förhindras att, på sätt dem godt synes,

derstädes reglera Lapp förhållandena, så behöfver man ingalunda antaga,

att de skola göra det på ett för de svenska Lapparne särskild! menligt

sätt, men väl kan man befara, att de skola göra det med ringa undseende

för nomadlifvct i det hela, lika strängt och sträft mot sina egne,,

som mot Sveriges flyttlappar. Nu erbjudes oss ett tillfälle att få vara

med om, samt genom eu internationel akt lagfästa detta ordnande; men

huru länge detta erbjudande står fast, veta vi ej. Nödvändigheten att få

ett slut på det nuvarande beklagliga tillståndet skall säkerligen föranleda

norrmännen, att på egen hand reglera dessa angelägenheter i Tromsö amf,

och de kunna göra det huru de behaga blott att ej Sveriges Lappar der

få sämre vilkor, än Norges egna. Detta kan komma att ske på ett för

Lapparne vida värre sätt, än i den nu föreslagna lagen.

Det andra skälet är, att norrmännen näppeligen kunna anses bundna

af 1751 års traktat, derföre att Sverige ej längre är i tillfälle att bereda

Norges nomader fördelar, reciproka med dem som våra Lappar åtnjuta i

Norge; men denna ömsesidighet är ju sjelfva principen i 1751 års traktat.

Af Norges 105,000 renar — det antal, som uppgifves vid midten af sista

årtiondet — funnos utom Finnmarkens amf blott 40,000, och det är blott

dessa, således knappt två femtedelar af hela antalet, som — till större

delen — söka vinterbete i Sverige. De tre femtedelarue deremot, de

65,000 renarue i nuvarande Finmarkens amf — hvilket den föreslagna

lagen icke afser — de hålla till i Norge hela året om, sedan de genom

den bekanta, ryska gränsspärrningen år 1852 beröfvats sina fordom förnämsta

vinterbeten, de stora mossmarkerna i de finska, men 1751 under

svenska'' Kronan lydande, distrikten Enontekis, Filare och Dtsjok. Då

Sverige till annan makt afträdt de vigtigaste områden, der det 1751 upplät

betesrätt för norska renar såsom eqvivalent för svenska renars bete i

Norge, och då dess diplomati sedermera ej förmått hindra, att den nye

herrskaren öfver dessa områden derifrån uteslutit Norges flyttlappar, så

kan åtminstone jag ej yrka, att norrmännen, ena parten, fortfarande äro

bundna af ett kontrakt, som vi, den andra parten, redan länge ej förmått

å vår sida uppfylla. Hvad nu från norsk sida i detta fall framställes

blott såsom en anmärkningsvärd sida af saken, men af hvilken man ännu

ej vill draga en bestämd praktisk slutföljd, kan en vacker dag blifva en

kategorisk förklaring, inför hvilken Sverige, enligt min tanke, kommer att

stå svarslös.

Vid sådant förhållande finner jag, att man ej bör ringakta ett tillfälle

att deltaga i och gifva traktatshelgd åt ordnandet af ifrågavarande

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Den 25 April.

förhållanden. Jag tror att man bör taga hvad som bjudes och som måhända

ej länge står till buds.

Till slut ville jag yttra några ord om den af Utskottet förslagna uppsägningsrätten.

Jag medgifver att, när man — såsom jag för min ringa

del gjort — förfäktar lagens antagande, såsom en bestämd och gifven

förbättring af det nuvarande förhållandet, det kan synas besynnerligt att

yrka på denna uppsägningsrätt, såsom vilkor för antagande af lagen i öfrig^

Jag bekänner också, såsom sanningen är, att detta mitt yrkande

icke stödjer sig på ett resonnement, som jag sjelf vågar utgifva för fullt

hållbart, utan snarare på en envis och obesegrad känsla af tvekan, ovisshet

och farhåga beträffande lagens verkningar. Detta är, om man vill,

oresonligt; men jag kan ej hjelpa det. Jag motbevisar mina egna tvifvelsmål

och farhågor, men de sitta qvar ändå, Till någon undskyllan

torde det dock kunna lända, att till och med de svenske ledamöterne i

Lappkomitéen, som varit i tillfälle att genom egen åskådning och undersökning

af förhållandena på ort och ställe förvärfva en helt annan sakkännedom,

än den som Utskottets ledamöter kunnat vinna, sjelfva förklara sig

osäkra, om ej ■— såsom det heter å sid. 6 af deras utlåtande i bilagan

till Kongl. Maj:ts proposition — -‘förordningen kan komma att medföra

helt andra verkningar, än dermed af de svenske komité-ledamöterna afsetts“,

hvarföre de ock förordat lagens antagande endast på viss kortare

tid eller ock med ömsesidig uppsägningsrätt. För öfrigt vill jag tillägga

att, om Jag i denna uppsägningsrätt ser eu borgen för lagens fogliga

tillämpning, iag icke derför i ringaste mån hyser någon misstro till de

norska myndigheterna eller betvifla!- deras goda vilja att lojalt utföra lagens

bestämmelser;^ men jag har funnit, som redan är sagdt, att normännen

hafva ett åskådningssätt rörande nomadväsendet —• så snart det blir

fråga om Tromsö amf — som ej så litet skiljer sig från vårt, och som

tilläfventyrs, skulle kunna göra en i sig sjelf bister lags tillämpning mindre

foglig, än hvad man, med ett annat sätt att se sakerna, skulle finna

skäligt.

Oformligheten i det af Utskottets pluralitet föreslagna vilkoret synes

mig för öfrigt icke så stor. Denna lag är ju dock en konvention mellan

tvänne stater, och .uppsägning af traktater är ej någonting oerhördt. Om

nu under loppet af några års tillämpning de öfverordnade lokalmyndigheterna

noggrannt iakttaga lagens verkningar och derom till vederbörande

inlemna upplysningar, så skall det säkerligen — derest uppsägningsrätt

finnes — ej möta synnerliga svårigheter att öfverenskomma om de ändringar

i bestämmelserna, som man möjligen funnit nödiga, och kanske

skall man då ej tveka att låta denna traktat blifva definitiv med uteslutande

af den ensidiga uppsägningsrätten.

Då jag i den föreslagna lagen ser ett skydd för Lapparne, som de nu

sakna, och af dess förkastande befarar den följd, att deras ställning blott

ytterligare förvärras, yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Herr Carlén: Jag ber blott att i. korthet få säga några ord, med

anledning af hvad Herr Justitie-statsministern och den siste talaren i

ämnet anfört.

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Den 25 April.

Den siste talaren synes mig vara i sin uppfattning af denna fråga

mera norsk-norsk, än någon af de norrmän, som i ii ägan sig yttrat. Hvad lian

omnämnde rörande ryska fredsslutet 1809 äfvensom om gränsespärrningen

1852, nemligen, att derigenom en del marker blifvit stängda för de norska

Lapparne, var alltsammans mycket riktigt, men lians slutföljder deraf kan

jag icke dela. Icke heller från norsk sida har man omtalat nämnda förhållande

såsom något, hvarpå norrmännen kunna grunda rätt att undandraga

sig de förpligtelse!'', dem enligt bestämmelserna i 1751 års kodicill

åligga, utan endast framhållit samma förhållande såsom billighetsskäl,

hvarför man från svensk sida borde uti ifrågavarande hänseende gå norrmännens

önskningar mera till mötes ån annars kanske varit fallet. Icke heller

lärer man väl i allmänhet kunna antaga, att, om två makter ingå eu

traktat, och endera maktens gränser sedermera rubbas genom eu tredje

makts fiendtliga angrepp, sådant skall kunna inverka på de förbindelser,

den icke minskade staten ursprungligen enligt traktaten iklädt sig emot

den andra af de kontrollerande makterna, äfven om gränseförändringen

minskat den förra statens med traktaten afsedda fördelar.

I afseende å hvad Ilerr Justitiestatsminister!! anfört, skall jag endast

fästa mig vid några hufvudmomenter. Hans Excellens fann det vara nära

nog orimligt att man från Lapparnes gemensamma ersättningsskyldighet

för den skada, deras renar tillskynda nybyggarnes egor, ville härleda skyldighet

för nybyggare att äfven gemensamt ansvara för den skada, som

någon eller några af dem kunde tillfoga Lapparne, genom att skjuta på

renarne, hetsa hundar på dem eller dylikt. Det är visserligen möjligt, att

en sådan likställighet är underkastad praktiska svårigheter, men jag formår

ej fatta, hvarför den skulle vara i princip oriktig, isynnerhet om man

besinnade att renen är nödvändig för Lappens existens, hvilket hunden

icke är för nybyggarens. För min del tror jag dock, att de praktiska

svårigheterna för genomförande af eu dylik likställighetsprincip åro för

stora, och jag antager äfven att den ej behöfver stadgas, om blott den

ifrågasatta distriktsindelningen på ett förståndigt sätt verkställes, sa att

Lapparne icke inom distrikten behöfva vakta sina renar för alltför många

nybyggen med deras spridda utegor.

Hans Excellens yttrade vidare, att det skulle vara Lappens ^lefnadsuppgift1-

att vakta renar. Fog är väl Lappens lefnadsuppgift något annat,

och meningen var kanske att angifva hans yrke, och jag medgifver att

derifrån kan härledas hans skyldighet att taga vård om sina renar; men

denna skyldighet är honom ju föreskrifven, liksom i den gamla lagen, älven

i den nu föreslagna.

Bland de fördelar för Lapparne, ifrågavarande lagförslag skulle innehålla,

har särskild! betonats den omständighet, att bötesbestämmelser

för skadegörelse å renarne äro bestämdt stadgade, men, äfven om några

sådana bestämmelser icke funnits, så saknas ej. skydd, enär såväl den

norska allmänna kriminal-lagen som vår strafflag i allmänhet stadgar ansvar

för skadegörelse å annans egendom. __

Hans Excellens talade äfven om den stora fördel, som låg deri, att

norska regeringen förbundit sig att öppna renvägar för Lapparne. Det

är på visst sätt sorgligt, att man kanske får anse detta som en nyvunnen

fördel. Det skulle ej kunnat så betraktas, om man ej förut underlåtit

opaginerad Kontrollera mot PDF

Den 25 April.

43

att fullgöra sina förbindelser, tv det framgår alldeles otvetydigt af stadgandet

i kodicillen, att norrmännen icke hafva rättighet att stänga de erforderliga

renvägarne, hvadan norrmännens medgifvande i förevarande fall

icke är att anse annat än såsom erkännande af en redan åliggande skyldighet,

Hans Excellens yttrade vidare, att vi böra besinna, att vi vid bedömande

af denna fråga icke hafva afgjordt full frihet, utan att vi dervid

voro beroende af norrmännen. Detta är nog sannt, men jag hemställer,

om denna frihet kan anses ännu vidare minskad, om vi uppskjuta frågans

afgörande ännu någon tid. Vi hafva ju samma gränsetraktat qvar, och

hvarken dess bestämmelser eller möjligheten att få dem ändrade lida det

ringaste genom ett uppskof, som ej heller gerna kan blifva långvarigt, då

det är antagligt, att lika mycket som vi för Lapparnes räkning önska

ändring af nuvarande förhållanden, lika mycket önska norrmännen för

sina nybyggare en förändring.

Den nästföregående ärade talaren frågade: hvad skola vi göra, om

norrmännen säga att de icke äro bundne af ifrågavarande traktat? Ja!

det är naturligt, icke kunna vi kriga med våra bröder; — men det lärer

icke heller behöfvas, ty deras aktning för lag och rätt är val öfver allt

tvifvel; och obestridligt är väl, att kodicillen är eu internationel traktat,

hvars bestämmelser såväl ena som andra parten äro skyldiga att uppfylla.

Herr Justitie-statsministern började sitt yttrande med något, som jag

ej rätt förstad, men hvilket lät ganska strängt. Han sade nemligen, att

vi böra besinna, att tillfället att få ett förslag till ordnande af ifrågavarande

förhållanden ånyo framlagdt å Riksdagens bord icke återkommer.

Det är väl obestridligt, det att beror på regeringen att afgöra, om den sjelf vill

framlägga ett nytt förslag eller icke; men jag har svårt att föreställa mig

att, — om förhållandena gestalta sig så, att sedan arbetena för uppgörande

af de s. k. lappgränserna blindt fullbordade, man å ömse sidor finner eu

förändrad lagstiftning fördelaktig och att någon väsendtlig anmärkning mot

detalj bestämmelserna då mer icke förefinnes, eller med ett ord att de hinder,

som nu möta för förslagets genomförande, äro undanröjda — regeringen

skulle tveka att ånyo framlägga förslaget. Dessutom tillåter jag

mig anmärka, att det står äfven hvarje representant öppet att i ämnet

väcka förslag, ehuru detsamma naturligtvis, innan det kan blifva lag,

tarfvar regeringens bifall, men icke kan man förmoda, att regeringen skall

vägra sanktion på eu af regeringen sjelf en gång förut framlagd lag rörande

ordnandet af ifrågavarande förhållanden, endast derföre att den

uppå enskild motionärs framställning blifvit af Riksdagen antagen.

Jag vill nu blott tillägga några ord med afseende å den s. k. uppsägningsrätten.

Jag finner densamma olämplig, ty den föreslagna lagen

innehåller äfven bestämmelser af civilrätts natur, och jag tror ej att en

civillag bör ställas på uppsägning. Det förefaller mig för öfrigt vida mer

förtroendefullt mot norrmännen att, såsom jag yrkat, förklara det man

för närvarande icke kan antaga lagen, än att säga det densamma antages

gällande, till dess uppsägning sker, hvilket skulle kunna tolkas, som om man

ville sätta norrmännen på prof, huru de komma att uppfylla sina åligganden.

Detta kan jag icke finna vara grannlaga, utan jag anser då bättre

att, såsom jag föreslagit, säga: lagen är måhända bra, men hvarken ni

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Den 25 April.

eller vi kunna nu bedöma sådant med säkerhet: låtom oss derföre i all

sämja uppskjuta frågans afgörande till dess vi å ömse sidor samlat mera

erfarenhet rörande dithörande förhållanden.

Jag vidhåller mitt förut framställda yrkande, att Riksdagen måtte

förklara sig för det närvarande icke kunna bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande

nådiga proposition.

Herr Hedin: Herr Talman! Ehuru jag visserligen vågar hoppas,

att Kammaren ej anser mig i stånd att fara med oriktiga uppgifter,

finner jag mig likväl uppfordrad att bestyrka mina ord, då en ärad

talare, som nyss hade ordet, behagat karakterisera min åsigt om giltigheten

af 1751 års kodicill såsom "mera norsk-norsk än norrmännens14.

Jag anhåller derföre att få uppläsa några rader ur norska regeringens

Indstilling af den 2 Februari 18(59; de återfinnas å sid. 145 i den Kongl.

propositionen. Efter att hafva påpekat, att Sverige redan 1852 varit ur

stånd att uppfylla ens hälften af sina, såsom vederlag för Svenska Lappars

rättigheter, åtagna prestanda, yttrar sig den norska regeringen, som följer:

“Spörges der nu, hvilken Indflydelse dette har paa Norges retslige

Stilling tii Sägen, saa er det altsaa åt overveie, om ikke Codicillen fra

samme Tidspunkt har ophört åt vane juridisk forpligtende for Norge, og

om ikke dette Rige har faaet en gyldig Adkomst til åt erklsere sig löst

fra det bele Contraktsforhold. Dette Spörgsmaal maatte formeentlig besvares

bekrseftende, hvis der handledes om et privatretligt Forhold og

hvad der maatte blive åt overveie er altsaa, om det ikke er åt besvare paa

samme Maade, naar der handles om et traktatmaessigt. Uden Hensyn til,

hvorvidt der nogensinde maatte blive Spörgsmaal om åt give denne side

af Sägen nogen praktisk Anvendelse, fortjener den dog åt tages i Betragtning“

o. s. v.

Med hänvisning till dessa ord dristar jag nu spörja, om jag sagt mer,

än jag kan svara för, när jag i mitt yttrande för en stund sedan antydde,

att man å norsk sida hyser den uppfattning, att 1751 års kodicill ej

längre är bindande, ehuru man hittills uttalat denna mening i eu moderat

form och tydligen hoppas, att ej behöfva skrida till att göra den praktiskt

gällande ?

Hvad för öfrigt angår epitetet norsk-norsk, så hemställer jag huruvida

dermed för sakens och sanningens upplysning någonting kan vinnas.

Kan det emellertid göra den ärade talaren något nöje att i sak-debatten

inblanda dylika personligheter, så skall jag gerna vidkännas både den benämningen"

och namnet dansk-dansk, öfvertygad som jag är att dermed ej

göra något intrång på min svenskhet, ty för mitt politiska förstånd, som

för min tro på försynen och mitt hopp på framtiden stadnar mitt fädernesland

ej på denna sidan Kölen och ej vid Öresund; och den tanken

följer mig ej blott, såsom med åtskillige är händelsen, i festernas jubel,

utan framför allt i det allvarliga arbetet, således äfven i Andra Kammaren,

så länge jag har äran att i dess förhandlingar deltaga.

Hans Excellens Ilerr Justitie-statsministern Adlercreutz: Jag bär

aldrig tilltrott mig att ega profetisk förmåga; och skulle, mot min afsigt,

mina ord nyss hafva fallit så, att denna fråga icke vidare skulle återkom
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Den 25 April.

45

ma på Riksdagens bord, derest den nu folie, ber jag att få rätta dem derhän,

att de uttrycka hvad jag verkligen menade, nemligen att det icke

vore antagligt, att ett sådant lagförslag, som det föreliggande, snart skall

komma att för Riksdagen åter framläggas. Den som vet hvilka svårigheter

varit att bekämpa, för att kunna framlägga det omfattande lagförslaget,

bör icke förundra sig öfver den farhåga, jag i detta afseende hyser,

och den bör äfven, om han eljest anser förslaget innebära några fördelar,

icke till frågans undanskjutande finna giltig anledning uti ett förment,

men i verkligheten ingalunda befintligt behof att afvakta, huru regleringen

af de för Lapparne möjligen i en framtid afsedda områden i Tromsö amf

kommer att i sin helhet utfalla.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, framställdes, enligt

de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till Utskottets förslag,

dels på bifall till Kongl. Maj:ts nådiga proposition i ämnet dock med ett

sådant tillägg till den föreslagna förordningens 25 §, som förordats af

Herr Ribbing, och dels slutligen på afslag å Utskottets hemställan på sätt

Herr Carlén i sin vid utlåtandet fogade reservation föreslagit.

Propositionen på sistnämnda yrkande fann Herr Talmannen hafva blifvit

med öfvervägande ja besvarad. Till den votering, som då begärdes, antogs

Herr Ribbings förslag såsom kontraproposition. På grund häraf erhöll

voteringspropositionen följande lydelse:

Den, som vill att Kammaren, med afslag å Lag-Utskottets hemställan

i första punkten af dess utlåtande N:o 20, skall förklara sig för det närvarande

ej kunna bifalla Kongl. Maj:ts nådiga proposition i det ämne,

hvarom berörda utlåtande handlar,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med bifall i öfrigt till Kongl. Maj:ts

ifrågavarande nådiga proposition, besluta att till den i samma proposition

föreslagna förordnings 25 § skall fogas ett så lydande tillägg:

“Betesmark, som sålunda blifver Lapparne anvisad, skall sedermera

icke vara underkastad intrång genom rödjning, odling eller på annat sätt,

utan alltid få af Lapparne till deras renars underhåll oförkränkt begagnas11.

Omröstningen utföll med 78 ja mot 62 nej; och hade alltså Kammaren

fattat sitt beslut i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Punkten 2.

Bifölls.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. ''/23 e. m.

In fidem

Ii. Husberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.