Med förslag till förklaring af 17 kap. 3 § Ilandelsbalkcn, angående företrädesrätt till betalning ur lös pant
1872-02-14 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1872:9, Med förslag till förklaring af 17 kap. 3 § Ilandelsbalkcn, angående företrädesrätt till betalning ur lös pant
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Kongi. Maj-.ts Nåd, Proposition No 9.
N:o S.
Ank. till Riked. Kansli den 14 Febr. 1872, kl. 12 midd.
Kongl. Maj-.ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag till
förklaring af 17 kap. 3 § Ilandelsbalkcn, angående företrädesrätt
till betalning ur lös pant; Gifven Stockholms Slott
den 26 Januari 1872.
Sedan hos sistlidne års lagtima Riksdag framställning blifvit gjord om behofvet
af en lag angående så kallade upplagshus eller upplagsplatser, der en producent
eller handlande kunde upplägga en vara emot ett qvitto af den beskaffenhet, att det
representerade sjelfva varan, så att denna ej kunde säljas eller pantsättas utan genom
ett öfverflyttande af beviset, har Riksdagen, som erfarit, att man i flera andra länder,
bland dem Danmark, begagnade sig af dylika inrättningar, samt ansåg, att här i
riket behofvet deraf vore ännu mera kännbart än annorstädes och att genom uppfyllandet
af detta behof varuomsättningen skulle underlättas och såmedelst produktionen
befordras, uti underdånig skrifvelse den 6 Maj 1871, bland annat anfört, att det
läge i sakens natur, att inrättningar af omförmälda slag icke kunde vinna någon omfattning
och motsvara affärslifvets behof, med mindre lagliga Innehafvande! af de bevis,
som utfärdas öfver inlemnade varor, gåfva ovilkorlig rättighet att utbekomma sj elfva
varan; att, efter Riksdagens åsigt, en sådan rättighet icke kunde härledas från vår nu
gällande lag, samt att, för uppnående af det med ifrågavarande inrättningar afsedda
ändamål, jemväl bestämmelser i åtskilliga andra hänseenden syntes vara af nöden,
såsom: att de upplagda varorna icke må utmätas eller beläggas med qvarstad annorledes,
än genom utmätning af eller qvarstad å upplagsbeviset m. m.; och anhöll Riksdagen,
att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta en lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de af Riksdagen anförda grunder samt derom aflåta nådig proposition till Riksdagen.
Vid bedömandet af de fördelar, hvilka genom en författning i förevarande
ämne kunde tillskyndas producenter och handlande, synes Riksdagen hafva lågt en icke
ringa vigt derå, att de bevis öfver inlemnade varor, som af upplagshusen utfärdades,
skulle, i fråga om köp och pantsättning, representera sjelfva varan. Ett lagstadgande
i sådan syftning komme dock ostridigt att innebära en ganska väsendtlig afvikelse från
Kongl. Maj:ts Nåd. "Proposition No 9.
13
de i vår lagstiftning gällande grundsatser och dertill åstadkomma den oegentlighet,
att handlingar, utfärdade med enahanda ordalydelse, möjligen äfven af en och samma
person, icke alltid komma att inför lagen medföra samma verkan. De betänkligheter,
som häraf måste uppstå mot antagande af ett dylikt stadgande, anser Kongl. Maj:t
vara af beskaffenhet att kunna rubbas endast genom ett tydligt ådagalagt behof deraf
för våra näringar. Tvifvel om detta behofs tillvaro torde dock vara desto mera berättigad^
som i Danmark, det enda land som af Riksdagen exempelvis namngifvits,
på grund af en i början af år 1866 utfärdad lag af det innehåll, som blifvit af
Riksdagen ifrågasatt, blott ett enda upplagsmagasin uppstått, och hvilken såsom sådant,
icke ens varit i någon stor utsträckning begagnadt. På de vigtigaste handelsplatserna
här i riket äro numera bolag bildade eller under bildning för åstadkommande
af upplagsmagasin i stor skala, och detta förhållande synes utmärka, att den svenska
lagstiftningen redan i förevarande hänseende medgifver den frihet, hvaraf, efter våra
näringsförhållanden, göres behof. Skulle emellertid en särskild lagstiftning angående
upplagshus verkligen af behofvet påkallas, synes kännedomen såväl derom, som ock
huru beskaffad den särskilda lagen bör blifva, säkrast kunna vinnas genom erfarenheten
från de anstalter, Indika snart torde hos oss uppstå. I en omständighet har
dock Kongl. Maj:t ansett lagstiftningens mellankomst möjligen vara af nöden. Det
har nemligen hos affärsmän visat sig en viss tvekan, huruvida den företrädesrätt till
betalning, hvilken enligt lag tillkommer den, som häfver lös pant i händer, äfven
gäller för det fall att gods, hvari egaren medgift panträtt, innehafva af tredje man,
som förbundit sig att detsamma eller dess värde panthafvaren tillhandahålla. Med
afseende derå att en sådan tvekan kan lägga hinder i vägen för bildande af upplagshus
med syfte att i den upplagda varan bereda säkerhet för lån hos annan person,
har ett lagförslag i ämnet blifvit upprätta^: och efter att deröfver hafva bort Högsta
Domstolen och Stats-Rådet, hvilkas protokoll i frågan bårhus bifogas, vill Kongl. Maj:t
alltså, jemlikt § 87 Regeringsformen, till Riksdagens antagande framställa följande förslag
till
»Förklaring af 17 kap. 3 § Handelsbalken, angående företrädesrätt till betalning
ur lös pant.
Häiigenom förklaras, att med det i 17 kap. 3 § Handelsbalken förekommande
stadgande, att den, som häfver lös pant i händer, njuta derutur betalning framför
gäldenärens öfriga fordringsegare, afses äfven det fall, att gods, hvari panträtt är af
egaren medgifven, innehafves af tredje man, som förbundit sig att godset eller dess
värde panthafvaren tillhandahålla.»
Kongl. Maj: t föi bl ifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
CARL.
Axel Adlercreute.
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.
Note ur Protokollet öfver Justitie- departementets-ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen uti Stats-Bådet d Stockholms Slott
Thor sdagen den 9 November 187 i,
i närvaro af:
Hans Excellens, Justitie-statsministern Herr Adlercreutz,
Statsråden Bredberg,
Abelin,
Berg,
Friherre Leijonhufvud,
Wcem,
Wennerberg,
Bergström,
Friherre Älströmer.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde Riksdagens underdåniga
skrifvelse den 6 sistlidne Maj, om utarbetande af en lag angående upplag af produkter
och varor, hvilken skrifvelse var af följande lydelse:
»Hos “Riksdagen har framställning blifvit gjord om behofvet af en lag, angående
så kallade upplagshus eller upplagsplatser, der en producent eller handlande
kunde upplägga en vara emot ett qvitto af den beskaffenhet, att det representerade
sjelfva varan, så att denna ej kunde säljas eller pantsättas, utan genom ett öfverflyttande
af beviset, eller tagas i mät eller beläggas med qvarstad, utan att sådan
åtgärd träffade sjelfva beviset. Fördelen af sådana inrättningar vore, dels att affärer
underlättades genom sålunda beredd möjlighet att lägga upp en vara på ett ställe
och sända upplagsbeviset till ett annat inom landet, eller till och med utomlands, till
försäljning, hvarigenom öfverflödiga transporter och utgifter af flera slag kunde undvikas,
dels ock att tillfälle bereddes varuegare att begagna varan såsom säkerhet
för lån.
Riksdagen, som erfarit, att man i flera andra länder, bland dem Danmark,
begagnar sig af sådana inrättningar, har ansett, att i Sverige, hvarest, till följd af
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
15
landets naturbeskaffenhet, afstånden äro stora, kommunikationsmedlen ännu ofullständiga
och vattenvägarne under en icke obetydlig del af året stängda, samt betydande
marknadsplatser till antalet få, såsom följd hvaraf svårighet uppstår för producenten
att, då han det önskar, afyttra sin vara, behofvet af sådana inrättningar är ännu
mera kännbart, än i andra länder, samt att, genom uppfyllandet af detta behof, utan
allt tvifvel varuomsättningar skulle underlättas och såmedelst produktionen befordras.
Det ligger i sakens natur, att dylika inrättningar icke kunna vinna någon
omfattning och motsvara affärs!Livets behof, med mindre lagliga innehafvande! af de
bevis, som utfärdas öfver inlemnade varor, gifver ovilkorlig rättighet att utbekomma
sjelfva varan, och då Riksdagen anser, att en sådan rättighet icke kan härledas från
vår nu gällande lag, samt, för uppnående af det med ifrågavarande inrättningar afladda
ändamål, jemväl bestämmelser i åtskilliga andra hänseenden torde vara af
nöden, såsom: att de upplagda varorna icke må utmätas eller beläggas med qvarstad
annorledes, än genom utmätning af eller qvarstad å upplagsbeviset; att innehafvare
af upplagsbevis har samma rätt till assuransbeloppet för en förlorad vara, som han
haft till sj elfva varan; att förkommet upplagsbevis må, med iakttagande af vissa
formaliteter, kunna dödas; och att under vissa förhållanden upplagd vara hemfaller
till egaren af upplagshuset, får Riksdagen, på grund af hvad sålunda blifvit anfördt,
i underdånighet anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta en lag i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de af Riksdagen anförda grunder samt derom aflåta
nådig proposition till nästsammanträdande Riksdag.”
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade härefter:
”Vid bedömandet af de fördelar, hvilka genom en författning angående upplagshus
kunde tillskyndas producenter och handlande, synes Riksdagen hafva lågt eu
icke ringa vigt derå, att de bevis öfver inlemnade varor, som från upplagshusen utfärdades,
skulle, i fråga om köp och pantsättning, representera sjelfva varan. Ett
lagstadgande i sådan syftning komma dock ostridigt att innebära en ganska väsendtlig
afvikelse från de i vår lagstiftning gällande grundsatser och dertill åstadkomma den
oegentlighet, att handlingar, utfärdade med enahanda ordalydelse, möjligen äfven af
en och samma person, icke alltid komma att inför lagen medföra samma verkan.
De betänkligheter, som häraf måste uppstå mot antagande af ett dylikt stadgande,
synas mig vara af beskaffenhet att kunna rubbas endast genom ett tydligen ådagalagdt
behof deraf för våra näringar. Tvifvel om detta behofs tillvaro torde emellertid
vara desto mera berättigad!, som, enligt hvad jag varit i tillfälle att inhemta, i vårt
grannrike Danmark, det enda land, som af Riksdagen exempelvis narnngifvits, på grund
af en i början af år 1 866 utfärdad lag af det innehåll, som här blifvit ifrågasatt,
blott ett enda upplagsmagasin uppstått, och hvithet, såsom sådant, icke ens vant i
någon stor utsträckning begagnadt.
Långt ifrån att vilja förneka den nytta, som af upplagsmagasins inrättande
eljest kan vara att vänta, anser jag, att vår närvarande lagstiftning i detta afseende
16
Kongl Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 9 ■
medgifver all den frihet, hvaraf, efter våra näringsförhållanden, göres behof. Endast
i en omständighet bär jag trött lagstiftningens mellankomst möjligen vara af nöden.
Det har nemligen hos affärsman visst sig eu viss tvekan, huruvida den företrädesrätt
till betalning, hvilken enligt lag tillkommer den, som häfver lös pant i händer, äfven
galler för det fall att gods, hvari egaren medgifva panträtt, innehafves af tredje man,
som förbundit sig att detsamma eller dess värde panthafvaren tillhandahålla. Med
afseende derå, att en sådan tvekan kan lägga hinder i vägen för bildande af upplagshus
med syfte att i den upplagda varan bereda säkerhet för lån hos annan person,
har jag inom Justitie-departementet låtit upprätta förslag till förklaring af 17 kap.
3 § Handelsbalken.»
Detta förslag, som nu upplästes, var af följande lydelse:
»Förklaring af 17 kap. 3 § Handelsbalken, angående företrädesrätt till betalning
ur lös pant.
Härigenom förklaras, att med det i 17 kap. 3 § Handelsbalken förekommande
stadgande, att den, som häfver lös pant i händer, njute derutur betalning
framför gäldenärens öfriga fordringsägare, afses äfven det fall, att gods, hvari panträtt
är af egaren medgifven, innehafves af tredje man, som förbundit sig att godset
eller dess värde panthafvaren tillhandahålla.»
Och hemställde Hans Excellens Herr Justitie-statsministern, att öfver detta
förslag högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87 Regeringsformen
omförmäler, medelst note ur protokollet infordras.
Denna af Stats-Rådets öfriga ledamöter biträdda hemställan
behagade Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.
Ex protocollo
E. Helting.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
17
Utdrag af särskildt Protokoll öfver Justitie-ärenden, hållet uti Kongl.
Maj:ts Högsta Domstol T börsdag en den 7 December 1871.
Första rummet,
Närvarande:
Justitieråden Quensel,
friherre Leuhusen,
Almqvist,
Naumann,
Rabe,
Dreijer,
Lagerstråle.
Expeditionschefen Hernmark föredrog i underdånighet:
Note ur det i Stats-Rådet den 9 nästlidne November öfver Justitie-departements-ärenden
hållna protokoll, enligt hvilket Kongl. Maj:t behagat infordra Högsta
Domstolens utlåtande öfver ett inom Justitiedepartementet upprättadt förslag till förklaring
af 17 kap. 3 § Handelsbalken, af följande lydelse:
»Förklaring af 17 kap. 3 § Handelsbalken, angående företrädesrätt till betalning
ur lös pant.
Härigenom förklaras, att med det i 17 kap. 3 § Handelsbalken förekommande
stadgande, att den, som häfver lös pant i händer, ni ute derutur betalning framför
gåldenärens (Kriga fordringsägare, afses äfven det fall, att gods, hvari panträtt är af
egaren medgifven, innehafves af tredje man, som förbundit sig att godset eller dess
värde panthafvaren tillhandahålla.»
Berörda note, som finnes detta protokoll bilagd, lästes, hvarefter ärendet
företogs till afgörande, dervid Högsta Domstolens fleste ledamöter lemnade förslaget
utan anmärkning.
Justitierådet Lagerstråle anförde: »Emot ifrågavarande förslag, ehuru genom
detsamma den fördel för affärsverksamheten medelst lättad belåning af produkter och
Bih. till Biksd. Prot. 187ä. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. Z
18
Kongl. Maj(ts Nådiga Proposition N:o 9.
varor å upplag, som är afsedd i Riksdagens, uti föredragna noten ur statsråds-protokollet
onaförmälda, skrifvelse, syntes blifva endast i mindre mån beredd, har jag, med
afseende å den föreslagna förklaringens närmaste ändamål, för min del, icke annan
anmärkning att framställa, än att, för vinnande af större tydlighet, det fall syntes
jemväl höra i texten inrymmas, att gods, hvari panträtt är medgifven, innehafves af
annan panthafyare, som emottagit godset till säkerhet för visst belopp, men ändock
iklädt sig förbindelse att tillhandahålla andra större eller mindre del af panten eller
dess värde.»
Justitierådet Namn ann instämde med Justitierådet Lagerstråle i hvad af honom
blifvit anmärkt samt yttrade vidare:
att, som bekant är, antager Gode Napoléon i 17 Titeln 1 kap. om handfången
pant, det panten är behörigen traderad, äfven om den med gäldenärens och
borgenärens samtycke verkligen sättes under tredje mans förvar (»en la possession d un
tiers convenu entre les parties»), hvilken mening äfven uttryckes i motiverna till 6
kap. af Lagkomitéens förslag till Handelsbalk samt är antagen hos oss både i jurisprudencens
theori och i praxis, så att någon förklaring genom Konung och Riksdag
i detta afseende icke torde vara af nöden;
att, om, sådant oaktadt, en förklaring . skulle anses höra utfärdas, den, efter
Justitierådets mening, hade sin råtta plats icke i förmånsrättskapitlet (Handelsbalkens
17:de), utan i kapitlet om handfången pant (Handelsbalkens 10:de);
att föreskriften i det nu remitterade förslaget om den tredje mannens förbindelse
att tillhandahålla panthafvaren godset eller dess värde, syntes vara mindre
lämplig, bland annat af det skål att i många fall, då handfången pant sättes under
tredje mans förvar, detta torde ske just derföre, att denne sjelf har varan (eller värdepapperet)
förut som pant, samt harr således rimligen icke kan förbinda sig att i slikt
fall tillhandahålla en annan panthafvare mera af värdet, än som blir öfver sedan hans
egen fordran blifvit godtgjord;
att bestämdt borde uttryckas, det panten är med borgenärens och gäldenärens
ömsesidiga samtycke satt under tredje mans förvar;
att, när det galler handfången lösörepant, orden i det remitterade förslaget:
»gods, hvari panträtt är af pantegaren medgifven», (hvilket uttryck har anstrykning
af underpants-institutionen) äro oegentliga och torde rättas till: »det pantsatta godset»;
att den fingervisning, som skulle gifvas genom det remitterade förslaget, om
det blefve lag och i förmånsrättskapitlet infördt, kunde lätteligen i det commerciela
lifvet föranleda ett vidsträcktare bruk af detta slags pantsättning med all dess osäkerhet
i anseende till svårigheten att styrka identiteten af det i tredje mans förvar
lemnade godset, särdeles då detta består af fungibla ting t. ex. skogseffekter, spanmål,
handelsvaror, produkter af hvarjehanda beskaffenhet o. s. v., svårigheten således att
freda detta från utmätning för den tredje mannens (depositariens) egen gäld, och möjligheten
för denne att i hemligt förstånd med gäldenären bereda långifvare förluster;
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
19
att den nu föreslagna lagförklaringen icke syntes kunna skäligen remplacera
den af Riksdagen begärda förordning angående upplagshus för produkter och varor,
med den trygghet, som en sådan på göda grunder bygd lagstiftning skulle medföra,
vare sig i fråga om det upplagda godsets identitet, förvarande, frihet från utmätning
m. m.;
att genom så beskaffade institutioner, liknande den hos oss redan existerande
i afseende å »vågförda ejfejder», ingalunda komma att erkännas det slags lösöreunderpantvåsende
(hypotheca conventionalis communis), hvilket, sedan det blifvit i
andra länder afskaffadt, man för tio år sedan sökt hos oss införa, i hvilket afseende
Jnstitierådet åberopade sina anmärkningar till Högsta Domstolens protokoll dels den
18 September 1861, dels den 26 September 1866;
att den af Riksdagen begärda lagstiftning angående s. k. upplagshus, åt
hvilken Jnstitierådet önskade all framgång, till och med från vårt grannrike Danmark,
der en sådan institution ännu är i sin begynnelse, erhållit det vid nu remitterade
handlingar fogade vitsord af Grosserer-Societetens Comité i Köpenhamn: »åt med de
fornödne Bestemmelser till Garanti mod Misbrug, saadane som Boven af d. 23 Febr.
1866 indeholder, kan man ikke Andet end anbefale Oplagshusen som tjenlige Befordringsmidler
för Handeln.»
På dessa alla skål fann sig Jnstitierådet förhindrad att tillstyrka det remitterade
förslaget om en förklaring af L7 kap. 3 § Handelsbalken.
Jnstitierådet Almqvist utlät sig: »En sådan tolkning, som genom den föreslagna
förklaringen skulle gifvas åt stadgandet i 17 kap. 3 § Handelsbalken, finner
man vara af Lagkomitéen antagen, då i motiven till 6 kap. i den af komitéen föreslagna
Handelsbalk säges, att panträtt i lös egendom vinnes derigenom, att panten
öfverlemnas i borgenärens hand eller ock, med hans och gäldenärens samtycke, sättes
under tredje mans förvar, och. då vidare i kapitlets text, 10 §, omtalas den händelse
att flera ega del i fordran, derför pant är lemnad, hvilket med andra ord vill såga
att flere borgenärer hafva säkerhet i en och samma lösa pant, som i donna händelse,
på sätt i motiven yttras, är att i dens hand, till hvilken panten blifvit lemnad, betrakta
såsom af de andre förtro dt gods, det lian ej må lemna ifrån sig utan att
hafva sörjt för de ändras rätt och bästa. Antagligen skulle också den lagtillämpning,
som genom den föreslagna förklaringen åsyftas, hos domstolarne gorå sig gällande,
äfven om förklaringen ej blefve meddelad.
Men enär åsigterna i ämnet ej lära vara eniga, anser jag mig icke höra
afstyrka utfärdandet af en förklaring i ofvan antydd syftning, ehuru pantsättning af
gods, som står hos tredje man, städse måste blifva vansklig och aldrig för de störa
affärerna torde komma i allmänt bruk, enär derigenom någon otvifvelaktig säkerhet ej
kan beredas och således ej heller någre väsentliga lättnader för varubelåningen åstadkommas
annorlunda, än under sådana vilkor och kontroller, som Riksdagen synes hafva
20
Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o S.
åsyftat uti sin, enligt hvad af det föredragna statsråds-protokoilet inhemta», hos Kong!.
Maj:t gjorda underdåniga framställning.
Mot det nu framlagda förslaget till lagförklaring framställer sig för öfrigt,
efter min uppfattning, den erinran, att dess sista mening, hvaraf den slutsats kunde
dragas, att den, hvilken innehar gods, hvari panträtt är åt någon annan af egaren
medgifven, nödvändigt skall, såsom vilkor för donna panträtt, hafva särskildt förbundit
sig, att godset eller dess värde panthafvaren tillhandahålla, möjligen kan leda till
missförstånd och olägenhet. Ty om än panthafvare i allmänhet må anse försigtigheten
bjuda att förskaffa sig en sådan förbindelse af pantgodsets innehafvare, kan dock
denna förbindelse icke betraktas såsom något väsendtligt vid pantsättningen, hvilken
beror på aftal allenast emellan pantegaren och hans borgenär. Frågan om innehafva
rens af godset skyldighet att detsamma vårda och vederbörande tillhandahålla, antingen
detsamma vore honom lemnadt för att t. ex. utgöra pant jemväl för hans egen
fordran eller eljest blifvit honom anförtrodt, är föremål för stadgande!! på annat ställe
i lagen och torda ej höra sättas i sammanhang med det i 17 kap. Handelsbalken
behandlade ämnet om fordringsegarnes företrädesrätt till betalning, derest meningen
icke är att gorå pantsättningen helt och hållet beroende af en dylik förbindelse. Men
då borde kanske förslaget tydligare och bestämdare uttrycka donna mening; ty eljest
lärer det val knappast blifva antaget att, sedan aftal om pantsättning skott emellan
pantegaren och hans borgenär, samt godset blifvit skilj dt från egarens besittning och,
i det förutsatta fallet, befinnes hos tredje man för borgenärens räkning, dessutom för
pantsättningens giltighet nödvändigt skall fordras dennes förbindelse om godsets förvarande.
Vidare, och så framt man ej vill betaga gäldenären tillfälle att använda hos
tredje man insatt gods till pant åt flere borgenärer, återstår en fråga, som förslaget
icke berör, nemligen flen, huruvida i nämnda händelse de särskilde borgenärerne, ehvad
godsets pantförskrifning till den ena skeft tidigare än till den andra, skola med lika
rätt i förhållande till sina fordringars belopp njuta betalning ur godset och i samma
förhållande vidkännas bristen, derest godset ej förslår till alla fordringarnas gäldande;
eller om en tidigare pantförskrifning i sådant gods skall medföra bättre rätt än en
senare. Då pantsättning af lösegendom icke, såsom inteckning i fast gods, är föremål
för offentlighet, så att tidsföljden pantsättningarne emellan, kan på sådant sätt konstateras,
synes det vara betänkligt att till grund för borgenärernas inbördes företrädesrätt
lägga den uppgiga tiden för hvarje pantförskrifning. Åtminstone kunna meningarna
härom vara delade, och frågan synas vara af den vigt att densamma, vid
förklarings utfärdande i ämnet, måhända ej bör lemna» o vidrörd.»
Ex protocollo
C. H. Broberg.
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 9.
21
\
Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rådet å Stockholms Slott Fredagen
den 26 Januari ''1872,
i närvaro af:
Hans Excellens, Justitie-statsministern, Herr Adlercreutz.
Hans Excellens, Statsministern för utrikes ärendena, Herr Grefve von Plåten,
Statsråden: Bredberg,
Berg,
Friherre Leijonhufvud,
Wcern,
Wennerberg,
Bergström,
Friherre Alströmer,
Justitieråden: Dreijer,
Strandberg.
Hans Excellens, Herr Justitie-statsministern anmälde, att, sedan Kong!. Maj:t
den 9 November nästlidet år infordrat Högsta Domstolens utlåtande öfver ett inom
Justitie- departementet upprättadt förslag till förklaring af 17 kap. 3 § Handelsbalken,
angående företrädesrätt till betalning ur lös pant; så både Högsta Domstolen, enligt
dess protokoll den 7 sistlidna December, afgifvit yttrande öfver förslaget; och anförde
härvid hans Excellens:
Inom Högsta Domstolen hafva tre ledamöter, deraf två dock endast antydningsvis,
uttalat sig för önskligheten af en särskild lagstiftning angående upplagshus. Jag
beklagar, att icke jemväl de grunder dervid blifvit angifna, hvarpå bemälda ledamöter
anse en sådan lagstiftning höra hvila, så att dessa grunder kunnat blifva föremål för
granskning, och, derest de befunnits antagliga, en författning i ämnet derpå byggas.
Då den ene af dessa ledamöter, för att ådagalägga fördelen af ifrågavarande speciallagstiftning,
åberopar exempelj[från vårt grannrike Danmark, torde jag dock icke sakna
allt fog antaga, att det är den Danska lagstiftningen i frågan, som han särskild!
22
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
haft, för ögonen. Jag anser mig då, utöfver hvad jag redan vid remissens aflåtande
till Högsta. Domstolen hade nåden anföra, här höra ytterligare fästa uppmärksamheten
derpå, att enligt nämnda lagstiftning rättigheten för bolag eller enskilda medborgare
att under hägn af speciallagen bilda upplagshus, ankommer på särskild! bemyndigande
af Regeringen (i Danmark Justitsministeriet); att en sådan inskränkning i friheten till
ordnande af upplagshus synes svårligen kunna undvikas, derest lagens öfriga bestämmelser
skola blifva tillämpliga, men att dermed äfven dessa upplagshus äro förvandlade
till privilegierade inrättningar, så att deras antal och omfattning blifva beroende
af Regeringen, i hvars händer regleringen af donna vigtiga rörelse således skulle centraliseras.
Jag bär svårt föreställa mig, det ett sådant ordnande af donna angelägenhet
skulle vid en slutlig pröfning vinna representationens bifall, likasom jag ingalunda
är öfvertygad om dess gagnelighet för vårt land under närvarande förhållanden.
Hvad samma ledamot i Högsta Domstolen vidare yttrat derom att genom
den ifrågasätta lagförklaring^, derest den blefve antagen, skulle gifvas en fingervisning,
som lätteligen kunde i det kommerciela lifvet föranleda ett vidsträcktare bruk
af detta slags pantsättning med all dess osäkerhet i anseende till svårigheten att
styrka identiteten af det i tredje mans förvar lemnade godset, särdeles då det består
af fungibla ting o. s. v., synes mig hvila på den långt ifrån berättigade förutsättningen,
att ett upplagsmagasin, grundad! på den allmänna lagen, icke lika val skall
kunna komma i åtnjutande af en redbar och pålitlig förvaltning, som det hvithet inrättas
efter den speciel, en förutsättning, som jemväl lärer motsägas från detta
samma grannrike Danmark, hvarest, enligt hvad mig är vordet meddelad!, vid sidan
af det på 1866 års speciallag grundade, men ej i stor utsträckning begagnade upplagshuset
»Blå Packhus», en ganska betydlig och gagnande verksamhet, skall utvecklas
af en dylik, likväl endast på den allmänna lagen grundad anstalt.
Den förhoppning, jag vid remissens aflåtande uttalade derom att vår lagstiftning
redan i förevarande hänseende medgifver erforderlig frihet och hvarom, bland
annat, anordningen med vågförda effekters belåning i viss mån bär vittnesbörd, har
blifvit ytterligare bekräftad genom hvad jag erfarit derom, att särskilda bolag äro
bildade eller under bildning på våra vigtigaste handelsplatser för åstadkommande af
upplagsmagasin i stor skala, och detta oberoende af någon förväntad ny speciallagstiftning
i frågan. Skulle emellertid en sådan lagstiftning verkligen af behofvet påkallas,
synes kännedomen såväl derom, som ock huru beskaffad den nya lagen bör
blifva, säkrast kunna vinnas genom erfarenheten från de anstalter, som snart torde
hos oss uppstå.
Den utvidgning af lagförklaringens innehåll, som i något olika hänseenden blifvit
af särskilda ledamöter inom Högsta Domstolen ifrågasatt, synes mig desto mindre
höra ske, som majoriteten af Högsta Domstolens ledamöter lemna! förslaget utan anmärkning.
På grund af hvad jag nu och vid remissens aflåtande anfört, hemställer jag
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
23
i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes förklara Riksdagens ifrågavarande underdåniga
skrifvelse ej till annan åtgärd föranleda, än att nådig proposition skall till
Riksdagen aflåtas om antagande af följande förslag till
»Förklaring af 17 kap. 3 § Handelsbalken angående företrädesrätt till betalning
ur lös pant.
Härigenom förklaras, att med det i 17 kap. 3 § Handelsbalken förekommande
stadgande att den, som häfver lös pant i händer, njute derutur betalning framför
gäldenärens öfriga fordringsägare, afses äfven det fall, att gods, hvari panträtt är
af egaren medgifven, innehafves af tredje man, som förbundit sig att godset eller
dess värde panthafvaren tillhandahålla.»
På tillstyrkan af Stats-Rådets öfriga ledamöter, täcktes Hans Maj:t Konungen
bifalla Hans Excellens Herr Justitie-statsministerns berörda hemställan samt förordna
att proposition i ämnet, sådan den finnes detta protokoll under Lätt. B bifogad, skulle
till Riksdagen aflåtas.
Ex protocollo
TV. Se eker.
opaginerad Kontrollera mot PDF
STOCKHOLM, tryckt hos J. & A. Biis, 1872.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.