Sök i Ratio Lex

Med förslag till förklaring af 17 kap. 3 § Ilandelsbalkcn, angående företrädesrätt till betalning ur lös pant

1872-02-14 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1872:9, Med förslag till förklaring af 17 kap. 3 § Ilandelsbalkcn, angående företrädesrätt till betalning ur lös pant

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kongi. Maj-.ts Nåd, Proposition No 9.

N:o S.

Ank. till Riked. Kansli den 14 Febr. 1872, kl. 12 midd.

Kongl. Maj-.ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag till

förklaring af 17 kap. 3 § Ilandelsbalkcn, angående företrädesrätt

till betalning ur lös pant; Gifven Stockholms Slott

den 26 Januari 1872.

Sedan hos sistlidne års lagtima Riksdag framställning blifvit gjord om behofvet

af en lag angående så kallade upplagshus eller upplagsplatser, der en producent

eller handlande kunde upplägga en vara emot ett qvitto af den beskaffenhet, att det

representerade sjelfva varan, så att denna ej kunde säljas eller pantsättas utan genom

ett öfverflyttande af beviset, har Riksdagen, som erfarit, att man i flera andra länder,

bland dem Danmark, begagnade sig af dylika inrättningar, samt ansåg, att här i

riket behofvet deraf vore ännu mera kännbart än annorstädes och att genom uppfyllandet

af detta behof varuomsättningen skulle underlättas och såmedelst produktionen

befordras, uti underdånig skrifvelse den 6 Maj 1871, bland annat anfört, att det

läge i sakens natur, att inrättningar af omförmälda slag icke kunde vinna någon omfattning

och motsvara affärslifvets behof, med mindre lagliga Innehafvande! af de bevis,

som utfärdas öfver inlemnade varor, gåfva ovilkorlig rättighet att utbekomma sj elfva

varan; att, efter Riksdagens åsigt, en sådan rättighet icke kunde härledas från vår nu

gällande lag, samt att, för uppnående af det med ifrågavarande inrättningar afsedda

ändamål, jemväl bestämmelser i åtskilliga andra hänseenden syntes vara af nöden,

såsom: att de upplagda varorna icke må utmätas eller beläggas med qvarstad annorledes,

än genom utmätning af eller qvarstad å upplagsbeviset m. m.; och anhöll Riksdagen,

att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta en lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med de af Riksdagen anförda grunder samt derom aflåta nådig proposition till Riksdagen.

Vid bedömandet af de fördelar, hvilka genom en författning i förevarande

ämne kunde tillskyndas producenter och handlande, synes Riksdagen hafva lågt en icke

ringa vigt derå, att de bevis öfver inlemnade varor, som af upplagshusen utfärdades,

skulle, i fråga om köp och pantsättning, representera sjelfva varan. Ett lagstadgande

i sådan syftning komme dock ostridigt att innebära en ganska väsendtlig afvikelse från

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. "Proposition No 9.

13

de i vår lagstiftning gällande grundsatser och dertill åstadkomma den oegentlighet,

att handlingar, utfärdade med enahanda ordalydelse, möjligen äfven af en och samma

person, icke alltid komma att inför lagen medföra samma verkan. De betänkligheter,

som häraf måste uppstå mot antagande af ett dylikt stadgande, anser Kongl. Maj:t

vara af beskaffenhet att kunna rubbas endast genom ett tydligt ådagalagt behof deraf

för våra näringar. Tvifvel om detta behofs tillvaro torde dock vara desto mera berättigad^

som i Danmark, det enda land som af Riksdagen exempelvis namngifvits,

på grund af en i början af år 1866 utfärdad lag af det innehåll, som blifvit af

Riksdagen ifrågasatt, blott ett enda upplagsmagasin uppstått, och hvilken såsom sådant,

icke ens varit i någon stor utsträckning begagnadt. På de vigtigaste handelsplatserna

här i riket äro numera bolag bildade eller under bildning för åstadkommande

af upplagsmagasin i stor skala, och detta förhållande synes utmärka, att den svenska

lagstiftningen redan i förevarande hänseende medgifver den frihet, hvaraf, efter våra

näringsförhållanden, göres behof. Skulle emellertid en särskild lagstiftning angående

upplagshus verkligen af behofvet påkallas, synes kännedomen såväl derom, som ock

huru beskaffad den särskilda lagen bör blifva, säkrast kunna vinnas genom erfarenheten

från de anstalter, Indika snart torde hos oss uppstå. I en omständighet har

dock Kongl. Maj:t ansett lagstiftningens mellankomst möjligen vara af nöden. Det

har nemligen hos affärsmän visat sig en viss tvekan, huruvida den företrädesrätt till

betalning, hvilken enligt lag tillkommer den, som häfver lös pant i händer, äfven

gäller för det fall att gods, hvari egaren medgift panträtt, innehafva af tredje man,

som förbundit sig att detsamma eller dess värde panthafvaren tillhandahålla. Med

afseende derå att en sådan tvekan kan lägga hinder i vägen för bildande af upplagshus

med syfte att i den upplagda varan bereda säkerhet för lån hos annan person,

har ett lagförslag i ämnet blifvit upprätta^: och efter att deröfver hafva bort Högsta

Domstolen och Stats-Rådet, hvilkas protokoll i frågan bårhus bifogas, vill Kongl. Maj:t

alltså, jemlikt § 87 Regeringsformen, till Riksdagens antagande framställa följande förslag

till

»Förklaring af 17 kap. 3 § Handelsbalken, angående företrädesrätt till betalning

ur lös pant.

Häiigenom förklaras, att med det i 17 kap. 3 § Handelsbalken förekommande

stadgande, att den, som häfver lös pant i händer, njuta derutur betalning framför

gäldenärens öfriga fordringsegare, afses äfven det fall, att gods, hvari panträtt är af

egaren medgifven, innehafves af tredje man, som förbundit sig att godset eller dess

värde panthafvaren tillhandahålla.»

Kongl. Maj: t föi bl ifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

CARL.

Axel Adlercreute.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.

Note ur Protokollet öfver Justitie- departementets-ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen uti Stats-Bådet d Stockholms Slott

Thor sdagen den 9 November 187 i,

i närvaro af:

Hans Excellens, Justitie-statsministern Herr Adlercreutz,

Statsråden Bredberg,

Abelin,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcem,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Älströmer.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde Riksdagens underdåniga

skrifvelse den 6 sistlidne Maj, om utarbetande af en lag angående upplag af produkter

och varor, hvilken skrifvelse var af följande lydelse:

»Hos “Riksdagen har framställning blifvit gjord om behofvet af en lag, angående

så kallade upplagshus eller upplagsplatser, der en producent eller handlande

kunde upplägga en vara emot ett qvitto af den beskaffenhet, att det representerade

sjelfva varan, så att denna ej kunde säljas eller pantsättas, utan genom ett öfverflyttande

af beviset, eller tagas i mät eller beläggas med qvarstad, utan att sådan

åtgärd träffade sjelfva beviset. Fördelen af sådana inrättningar vore, dels att affärer

underlättades genom sålunda beredd möjlighet att lägga upp en vara på ett ställe

och sända upplagsbeviset till ett annat inom landet, eller till och med utomlands, till

försäljning, hvarigenom öfverflödiga transporter och utgifter af flera slag kunde undvikas,

dels ock att tillfälle bereddes varuegare att begagna varan såsom säkerhet

för lån.

Riksdagen, som erfarit, att man i flera andra länder, bland dem Danmark,

begagnar sig af sådana inrättningar, har ansett, att i Sverige, hvarest, till följd af

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

15

landets naturbeskaffenhet, afstånden äro stora, kommunikationsmedlen ännu ofullständiga

och vattenvägarne under en icke obetydlig del af året stängda, samt betydande

marknadsplatser till antalet få, såsom följd hvaraf svårighet uppstår för producenten

att, då han det önskar, afyttra sin vara, behofvet af sådana inrättningar är ännu

mera kännbart, än i andra länder, samt att, genom uppfyllandet af detta behof, utan

allt tvifvel varuomsättningar skulle underlättas och såmedelst produktionen befordras.

Det ligger i sakens natur, att dylika inrättningar icke kunna vinna någon

omfattning och motsvara affärs!Livets behof, med mindre lagliga innehafvande! af de

bevis, som utfärdas öfver inlemnade varor, gifver ovilkorlig rättighet att utbekomma

sjelfva varan, och då Riksdagen anser, att en sådan rättighet icke kan härledas från

vår nu gällande lag, samt, för uppnående af det med ifrågavarande inrättningar afladda

ändamål, jemväl bestämmelser i åtskilliga andra hänseenden torde vara af

nöden, såsom: att de upplagda varorna icke må utmätas eller beläggas med qvarstad

annorledes, än genom utmätning af eller qvarstad å upplagsbeviset; att innehafvare

af upplagsbevis har samma rätt till assuransbeloppet för en förlorad vara, som han

haft till sj elfva varan; att förkommet upplagsbevis må, med iakttagande af vissa

formaliteter, kunna dödas; och att under vissa förhållanden upplagd vara hemfaller

till egaren af upplagshuset, får Riksdagen, på grund af hvad sålunda blifvit anfördt,

i underdånighet anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta en lag i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med de af Riksdagen anförda grunder samt derom aflåta

nådig proposition till nästsammanträdande Riksdag.”

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade härefter:

”Vid bedömandet af de fördelar, hvilka genom en författning angående upplagshus

kunde tillskyndas producenter och handlande, synes Riksdagen hafva lågt eu

icke ringa vigt derå, att de bevis öfver inlemnade varor, som från upplagshusen utfärdades,

skulle, i fråga om köp och pantsättning, representera sjelfva varan. Ett

lagstadgande i sådan syftning komma dock ostridigt att innebära en ganska väsendtlig

afvikelse från de i vår lagstiftning gällande grundsatser och dertill åstadkomma den

oegentlighet, att handlingar, utfärdade med enahanda ordalydelse, möjligen äfven af

en och samma person, icke alltid komma att inför lagen medföra samma verkan.

De betänkligheter, som häraf måste uppstå mot antagande af ett dylikt stadgande,

synas mig vara af beskaffenhet att kunna rubbas endast genom ett tydligen ådagalagdt

behof deraf för våra näringar. Tvifvel om detta behofs tillvaro torde emellertid

vara desto mera berättigad!, som, enligt hvad jag varit i tillfälle att inhemta, i vårt

grannrike Danmark, det enda land, som af Riksdagen exempelvis narnngifvits, på grund

af en i början af år 1 866 utfärdad lag af det innehåll, som här blifvit ifrågasatt,

blott ett enda upplagsmagasin uppstått, och hvithet, såsom sådant, icke ens vant i

någon stor utsträckning begagnadt.

Långt ifrån att vilja förneka den nytta, som af upplagsmagasins inrättande

eljest kan vara att vänta, anser jag, att vår närvarande lagstiftning i detta afseende

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 9 ■

medgifver all den frihet, hvaraf, efter våra näringsförhållanden, göres behof. Endast

i en omständighet bär jag trött lagstiftningens mellankomst möjligen vara af nöden.

Det har nemligen hos affärsman visst sig eu viss tvekan, huruvida den företrädesrätt

till betalning, hvilken enligt lag tillkommer den, som häfver lös pant i händer, äfven

galler för det fall att gods, hvari egaren medgifva panträtt, innehafves af tredje man,

som förbundit sig att detsamma eller dess värde panthafvaren tillhandahålla. Med

afseende derå, att en sådan tvekan kan lägga hinder i vägen för bildande af upplagshus

med syfte att i den upplagda varan bereda säkerhet för lån hos annan person,

har jag inom Justitie-departementet låtit upprätta förslag till förklaring af 17 kap.

3 § Handelsbalken.»

Detta förslag, som nu upplästes, var af följande lydelse:

»Förklaring af 17 kap. 3 § Handelsbalken, angående företrädesrätt till betalning

ur lös pant.

Härigenom förklaras, att med det i 17 kap. 3 § Handelsbalken förekommande

stadgande, att den, som häfver lös pant i händer, njute derutur betalning

framför gäldenärens öfriga fordringsägare, afses äfven det fall, att gods, hvari panträtt

är af egaren medgifven, innehafves af tredje man, som förbundit sig att godset

eller dess värde panthafvaren tillhandahålla.»

Och hemställde Hans Excellens Herr Justitie-statsministern, att öfver detta

förslag högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87 Regeringsformen

omförmäler, medelst note ur protokollet infordras.

Denna af Stats-Rådets öfriga ledamöter biträdda hemställan

behagade Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.

Ex protocollo

E. Helting.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

17

Utdrag af särskildt Protokoll öfver Justitie-ärenden, hållet uti Kongl.

Maj:ts Högsta Domstol T börsdag en den 7 December 1871.

Första rummet,

Närvarande:

Justitieråden Quensel,

friherre Leuhusen,

Almqvist,

Naumann,

Rabe,

Dreijer,

Lagerstråle.

Expeditionschefen Hernmark föredrog i underdånighet:

Note ur det i Stats-Rådet den 9 nästlidne November öfver Justitie-departements-ärenden

hållna protokoll, enligt hvilket Kongl. Maj:t behagat infordra Högsta

Domstolens utlåtande öfver ett inom Justitiedepartementet upprättadt förslag till förklaring

af 17 kap. 3 § Handelsbalken, af följande lydelse:

»Förklaring af 17 kap. 3 § Handelsbalken, angående företrädesrätt till betalning

ur lös pant.

Härigenom förklaras, att med det i 17 kap. 3 § Handelsbalken förekommande

stadgande, att den, som häfver lös pant i händer, ni ute derutur betalning framför

gåldenärens (Kriga fordringsägare, afses äfven det fall, att gods, hvari panträtt är af

egaren medgifven, innehafves af tredje man, som förbundit sig att godset eller dess

värde panthafvaren tillhandahålla.»

Berörda note, som finnes detta protokoll bilagd, lästes, hvarefter ärendet

företogs till afgörande, dervid Högsta Domstolens fleste ledamöter lemnade förslaget

utan anmärkning.

Justitierådet Lagerstråle anförde: »Emot ifrågavarande förslag, ehuru genom

detsamma den fördel för affärsverksamheten medelst lättad belåning af produkter och

Bih. till Biksd. Prot. 187ä. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. Z

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj(ts Nådiga Proposition N:o 9.

varor å upplag, som är afsedd i Riksdagens, uti föredragna noten ur statsråds-protokollet

onaförmälda, skrifvelse, syntes blifva endast i mindre mån beredd, har jag, med

afseende å den föreslagna förklaringens närmaste ändamål, för min del, icke annan

anmärkning att framställa, än att, för vinnande af större tydlighet, det fall syntes

jemväl höra i texten inrymmas, att gods, hvari panträtt är medgifven, innehafves af

annan panthafyare, som emottagit godset till säkerhet för visst belopp, men ändock

iklädt sig förbindelse att tillhandahålla andra större eller mindre del af panten eller

dess värde.»

Justitierådet Namn ann instämde med Justitierådet Lagerstråle i hvad af honom

blifvit anmärkt samt yttrade vidare:

att, som bekant är, antager Gode Napoléon i 17 Titeln 1 kap. om handfången

pant, det panten är behörigen traderad, äfven om den med gäldenärens och

borgenärens samtycke verkligen sättes under tredje mans förvar (»en la possession d un

tiers convenu entre les parties»), hvilken mening äfven uttryckes i motiverna till 6

kap. af Lagkomitéens förslag till Handelsbalk samt är antagen hos oss både i jurisprudencens

theori och i praxis, så att någon förklaring genom Konung och Riksdag

i detta afseende icke torde vara af nöden;

att, om, sådant oaktadt, en förklaring . skulle anses höra utfärdas, den, efter

Justitierådets mening, hade sin råtta plats icke i förmånsrättskapitlet (Handelsbalkens

17:de), utan i kapitlet om handfången pant (Handelsbalkens 10:de);

att föreskriften i det nu remitterade förslaget om den tredje mannens förbindelse

att tillhandahålla panthafvaren godset eller dess värde, syntes vara mindre

lämplig, bland annat af det skål att i många fall, då handfången pant sättes under

tredje mans förvar, detta torde ske just derföre, att denne sjelf har varan (eller värdepapperet)

förut som pant, samt harr således rimligen icke kan förbinda sig att i slikt

fall tillhandahålla en annan panthafvare mera af värdet, än som blir öfver sedan hans

egen fordran blifvit godtgjord;

att bestämdt borde uttryckas, det panten är med borgenärens och gäldenärens

ömsesidiga samtycke satt under tredje mans förvar;

att, när det galler handfången lösörepant, orden i det remitterade förslaget:

»gods, hvari panträtt är af pantegaren medgifven», (hvilket uttryck har anstrykning

af underpants-institutionen) äro oegentliga och torde rättas till: »det pantsatta godset»;

att den fingervisning, som skulle gifvas genom det remitterade förslaget, om

det blefve lag och i förmånsrättskapitlet infördt, kunde lätteligen i det commerciela

lifvet föranleda ett vidsträcktare bruk af detta slags pantsättning med all dess osäkerhet

i anseende till svårigheten att styrka identiteten af det i tredje mans förvar

lemnade godset, särdeles då detta består af fungibla ting t. ex. skogseffekter, spanmål,

handelsvaror, produkter af hvarjehanda beskaffenhet o. s. v., svårigheten således att

freda detta från utmätning för den tredje mannens (depositariens) egen gäld, och möjligheten

för denne att i hemligt förstånd med gäldenären bereda långifvare förluster;

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

19

att den nu föreslagna lagförklaringen icke syntes kunna skäligen remplacera

den af Riksdagen begärda förordning angående upplagshus för produkter och varor,

med den trygghet, som en sådan på göda grunder bygd lagstiftning skulle medföra,

vare sig i fråga om det upplagda godsets identitet, förvarande, frihet från utmätning

m. m.;

att genom så beskaffade institutioner, liknande den hos oss redan existerande

i afseende å »vågförda ejfejder», ingalunda komma att erkännas det slags lösöreunderpantvåsende

(hypotheca conventionalis communis), hvilket, sedan det blifvit i

andra länder afskaffadt, man för tio år sedan sökt hos oss införa, i hvilket afseende

Jnstitierådet åberopade sina anmärkningar till Högsta Domstolens protokoll dels den

18 September 1861, dels den 26 September 1866;

att den af Riksdagen begärda lagstiftning angående s. k. upplagshus, åt

hvilken Jnstitierådet önskade all framgång, till och med från vårt grannrike Danmark,

der en sådan institution ännu är i sin begynnelse, erhållit det vid nu remitterade

handlingar fogade vitsord af Grosserer-Societetens Comité i Köpenhamn: »åt med de

fornödne Bestemmelser till Garanti mod Misbrug, saadane som Boven af d. 23 Febr.

1866 indeholder, kan man ikke Andet end anbefale Oplagshusen som tjenlige Befordringsmidler

för Handeln.»

På dessa alla skål fann sig Jnstitierådet förhindrad att tillstyrka det remitterade

förslaget om en förklaring af L7 kap. 3 § Handelsbalken.

Jnstitierådet Almqvist utlät sig: »En sådan tolkning, som genom den föreslagna

förklaringen skulle gifvas åt stadgandet i 17 kap. 3 § Handelsbalken, finner

man vara af Lagkomitéen antagen, då i motiven till 6 kap. i den af komitéen föreslagna

Handelsbalk säges, att panträtt i lös egendom vinnes derigenom, att panten

öfverlemnas i borgenärens hand eller ock, med hans och gäldenärens samtycke, sättes

under tredje mans förvar, och. då vidare i kapitlets text, 10 §, omtalas den händelse

att flera ega del i fordran, derför pant är lemnad, hvilket med andra ord vill såga

att flere borgenärer hafva säkerhet i en och samma lösa pant, som i donna händelse,

på sätt i motiven yttras, är att i dens hand, till hvilken panten blifvit lemnad, betrakta

såsom af de andre förtro dt gods, det lian ej må lemna ifrån sig utan att

hafva sörjt för de ändras rätt och bästa. Antagligen skulle också den lagtillämpning,

som genom den föreslagna förklaringen åsyftas, hos domstolarne gorå sig gällande,

äfven om förklaringen ej blefve meddelad.

Men enär åsigterna i ämnet ej lära vara eniga, anser jag mig icke höra

afstyrka utfärdandet af en förklaring i ofvan antydd syftning, ehuru pantsättning af

gods, som står hos tredje man, städse måste blifva vansklig och aldrig för de störa

affärerna torde komma i allmänt bruk, enär derigenom någon otvifvelaktig säkerhet ej

kan beredas och således ej heller någre väsentliga lättnader för varubelåningen åstadkommas

annorlunda, än under sådana vilkor och kontroller, som Riksdagen synes hafva

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o S.

åsyftat uti sin, enligt hvad af det föredragna statsråds-protokoilet inhemta», hos Kong!.

Maj:t gjorda underdåniga framställning.

Mot det nu framlagda förslaget till lagförklaring framställer sig för öfrigt,

efter min uppfattning, den erinran, att dess sista mening, hvaraf den slutsats kunde

dragas, att den, hvilken innehar gods, hvari panträtt är åt någon annan af egaren

medgifven, nödvändigt skall, såsom vilkor för donna panträtt, hafva särskildt förbundit

sig, att godset eller dess värde panthafvaren tillhandahålla, möjligen kan leda till

missförstånd och olägenhet. Ty om än panthafvare i allmänhet må anse försigtigheten

bjuda att förskaffa sig en sådan förbindelse af pantgodsets innehafvare, kan dock

denna förbindelse icke betraktas såsom något väsendtligt vid pantsättningen, hvilken

beror på aftal allenast emellan pantegaren och hans borgenär. Frågan om innehafva

rens af godset skyldighet att detsamma vårda och vederbörande tillhandahålla, antingen

detsamma vore honom lemnadt för att t. ex. utgöra pant jemväl för hans egen

fordran eller eljest blifvit honom anförtrodt, är föremål för stadgande!! på annat ställe

i lagen och torda ej höra sättas i sammanhang med det i 17 kap. Handelsbalken

behandlade ämnet om fordringsegarnes företrädesrätt till betalning, derest meningen

icke är att gorå pantsättningen helt och hållet beroende af en dylik förbindelse. Men

då borde kanske förslaget tydligare och bestämdare uttrycka donna mening; ty eljest

lärer det val knappast blifva antaget att, sedan aftal om pantsättning skott emellan

pantegaren och hans borgenär, samt godset blifvit skilj dt från egarens besittning och,

i det förutsatta fallet, befinnes hos tredje man för borgenärens räkning, dessutom för

pantsättningens giltighet nödvändigt skall fordras dennes förbindelse om godsets förvarande.

Vidare, och så framt man ej vill betaga gäldenären tillfälle att använda hos

tredje man insatt gods till pant åt flere borgenärer, återstår en fråga, som förslaget

icke berör, nemligen flen, huruvida i nämnda händelse de särskilde borgenärerne, ehvad

godsets pantförskrifning till den ena skeft tidigare än till den andra, skola med lika

rätt i förhållande till sina fordringars belopp njuta betalning ur godset och i samma

förhållande vidkännas bristen, derest godset ej förslår till alla fordringarnas gäldande;

eller om en tidigare pantförskrifning i sådant gods skall medföra bättre rätt än en

senare. Då pantsättning af lösegendom icke, såsom inteckning i fast gods, är föremål

för offentlighet, så att tidsföljden pantsättningarne emellan, kan på sådant sätt konstateras,

synes det vara betänkligt att till grund för borgenärernas inbördes företrädesrätt

lägga den uppgiga tiden för hvarje pantförskrifning. Åtminstone kunna meningarna

härom vara delade, och frågan synas vara af den vigt att densamma, vid

förklarings utfärdande i ämnet, måhända ej bör lemna» o vidrörd.»

Ex protocollo

C. H. Broberg.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 9.

21

\

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rådet å Stockholms Slott Fredagen

den 26 Januari ''1872,

i närvaro af:

Hans Excellens, Justitie-statsministern, Herr Adlercreutz.

Hans Excellens, Statsministern för utrikes ärendena, Herr Grefve von Plåten,

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Justitieråden: Dreijer,

Strandberg.

Hans Excellens, Herr Justitie-statsministern anmälde, att, sedan Kong!. Maj:t

den 9 November nästlidet år infordrat Högsta Domstolens utlåtande öfver ett inom

Justitie- departementet upprättadt förslag till förklaring af 17 kap. 3 § Handelsbalken,

angående företrädesrätt till betalning ur lös pant; så både Högsta Domstolen, enligt

dess protokoll den 7 sistlidna December, afgifvit yttrande öfver förslaget; och anförde

härvid hans Excellens:

Inom Högsta Domstolen hafva tre ledamöter, deraf två dock endast antydningsvis,

uttalat sig för önskligheten af en särskild lagstiftning angående upplagshus. Jag

beklagar, att icke jemväl de grunder dervid blifvit angifna, hvarpå bemälda ledamöter

anse en sådan lagstiftning höra hvila, så att dessa grunder kunnat blifva föremål för

granskning, och, derest de befunnits antagliga, en författning i ämnet derpå byggas.

Då den ene af dessa ledamöter, för att ådagalägga fördelen af ifrågavarande speciallagstiftning,

åberopar exempelj[från vårt grannrike Danmark, torde jag dock icke sakna

allt fog antaga, att det är den Danska lagstiftningen i frågan, som han särskild!

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

haft, för ögonen. Jag anser mig då, utöfver hvad jag redan vid remissens aflåtande

till Högsta. Domstolen hade nåden anföra, här höra ytterligare fästa uppmärksamheten

derpå, att enligt nämnda lagstiftning rättigheten för bolag eller enskilda medborgare

att under hägn af speciallagen bilda upplagshus, ankommer på särskild! bemyndigande

af Regeringen (i Danmark Justitsministeriet); att en sådan inskränkning i friheten till

ordnande af upplagshus synes svårligen kunna undvikas, derest lagens öfriga bestämmelser

skola blifva tillämpliga, men att dermed äfven dessa upplagshus äro förvandlade

till privilegierade inrättningar, så att deras antal och omfattning blifva beroende

af Regeringen, i hvars händer regleringen af donna vigtiga rörelse således skulle centraliseras.

Jag bär svårt föreställa mig, det ett sådant ordnande af donna angelägenhet

skulle vid en slutlig pröfning vinna representationens bifall, likasom jag ingalunda

är öfvertygad om dess gagnelighet för vårt land under närvarande förhållanden.

Hvad samma ledamot i Högsta Domstolen vidare yttrat derom att genom

den ifrågasätta lagförklaring^, derest den blefve antagen, skulle gifvas en fingervisning,

som lätteligen kunde i det kommerciela lifvet föranleda ett vidsträcktare bruk

af detta slags pantsättning med all dess osäkerhet i anseende till svårigheten att

styrka identiteten af det i tredje mans förvar lemnade godset, särdeles då det består

af fungibla ting o. s. v., synes mig hvila på den långt ifrån berättigade förutsättningen,

att ett upplagsmagasin, grundad! på den allmänna lagen, icke lika val skall

kunna komma i åtnjutande af en redbar och pålitlig förvaltning, som det hvithet inrättas

efter den speciel, en förutsättning, som jemväl lärer motsägas från detta

samma grannrike Danmark, hvarest, enligt hvad mig är vordet meddelad!, vid sidan

af det på 1866 års speciallag grundade, men ej i stor utsträckning begagnade upplagshuset

»Blå Packhus», en ganska betydlig och gagnande verksamhet, skall utvecklas

af en dylik, likväl endast på den allmänna lagen grundad anstalt.

Den förhoppning, jag vid remissens aflåtande uttalade derom att vår lagstiftning

redan i förevarande hänseende medgifver erforderlig frihet och hvarom, bland

annat, anordningen med vågförda effekters belåning i viss mån bär vittnesbörd, har

blifvit ytterligare bekräftad genom hvad jag erfarit derom, att särskilda bolag äro

bildade eller under bildning på våra vigtigaste handelsplatser för åstadkommande af

upplagsmagasin i stor skala, och detta oberoende af någon förväntad ny speciallagstiftning

i frågan. Skulle emellertid en sådan lagstiftning verkligen af behofvet påkallas,

synes kännedomen såväl derom, som ock huru beskaffad den nya lagen bör

blifva, säkrast kunna vinnas genom erfarenheten från de anstalter, som snart torde

hos oss uppstå.

Den utvidgning af lagförklaringens innehåll, som i något olika hänseenden blifvit

af särskilda ledamöter inom Högsta Domstolen ifrågasatt, synes mig desto mindre

höra ske, som majoriteten af Högsta Domstolens ledamöter lemna! förslaget utan anmärkning.

På grund af hvad jag nu och vid remissens aflåtande anfört, hemställer jag

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

23

i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes förklara Riksdagens ifrågavarande underdåniga

skrifvelse ej till annan åtgärd föranleda, än att nådig proposition skall till

Riksdagen aflåtas om antagande af följande förslag till

»Förklaring af 17 kap. 3 § Handelsbalken angående företrädesrätt till betalning

ur lös pant.

Härigenom förklaras, att med det i 17 kap. 3 § Handelsbalken förekommande

stadgande att den, som häfver lös pant i händer, njute derutur betalning framför

gäldenärens öfriga fordringsägare, afses äfven det fall, att gods, hvari panträtt är

af egaren medgifven, innehafves af tredje man, som förbundit sig att godset eller

dess värde panthafvaren tillhandahålla.»

På tillstyrkan af Stats-Rådets öfriga ledamöter, täcktes Hans Maj:t Konungen

bifalla Hans Excellens Herr Justitie-statsministerns berörda hemställan samt förordna

att proposition i ämnet, sådan den finnes detta protokoll under Lätt. B bifogad, skulle

till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo

TV. Se eker.

opaginerad Kontrollera mot PDF

STOCKHOLM, tryckt hos J. & A. Biis, 1872.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.