Sök i Ratio Lex

Med förslag dels till Förordning angående ändring i vissa delar af Kyrkolagen med dertill hörande författningar, dels ock till Förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning

1873-02-08 · 41 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 40 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1873:15, Med förslag dels till Förordning angående ändring i vissa delar af Kyrkolagen med dertill hörande författningar, dels ock till Förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

1

N:o 15.

Aak. till Biksd. Kansli den 8 Febr. 1873, kl. 10 f. m.

Kongl, Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag dels

till Förordning angående ändring i vissa delar af Kyrkolagen

med dertill hörande författningar, dels ock till Förordning

angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning;

Gifven Stockholms Slott den 30 Januari 1873.

Uti underdånig skrifvelse den 13 Maj 1869 förmälde Riksdagen, att

hos densamma framställningar blifvit gjorda om förändrade stadgande!! angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning, samt att Riksdagen,

efter öfvervägande af detta vigtiga ämne, funnit åtskilliga ändringar

i nu gällande Förordning den 23 Oktober 1860 vara af behofvet påkallade

och i följd deraf för sin del beslutat utfärdande af en författning i ämnet af

den lydelse, det i den underdåniga skrifvelse!! införda förslag innehåller.

I afseende å detta förslag, öfver hvilket Högsta Domstolen blifvit hord,

framställdes bland annat den anmärkning, att i förslaget berördes ämnen,

som borde hänföras till Kyrkolag, och att detsamma förty icke kunde utan

Kyrkomötets samtycke oförändrad t antagas; och har Kongl. Maj: t, vid underdånig

föredragning den 16 November 1869 af Riksdagens skrifvelse, på grund

af berörda anmärkning och då Kongl. Maj:t ej ansåg skal kalla Kyrkomöte,

som nyligen vant församladt, att åter före nästa riksdag sammanträda, funnit

skäligt låta Riksdagens lagförslag förfalla.

Under innevarande år inträffa!'' Kyrkomötets ordinarie sammanträde,

och Kongl. Maj:t har derföre ansett tiden nu vara inne att hos Riksdagen

gorå framställning i förevarande lagstiftningsärende. För sådant ändamål har

Kongl. Maj:t från den för ombesörjande af en revision af 1686 års Kyrkolag

förordnade Komité infordrat underdånigt utlåtande angående ej mindre hvilka

Bih. till Riksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 7 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 15.

af de ämnen, som beröras i Riksdagens omförmäla författningsförslag, vore

af egenskap att i en ny lagstiftning fortfarande böra till Kyrkolag hänföras,

än ock hvad i sistberörda ämnen borde blifva gällande; hvarefter i öfverensstämmelse

med de af Komitén i dess underdåniga utlåtande uttryckta asigter

samt med ledning jemväl af de i Högsta Domstolen, vid granskning af Riksdagens

lagförslag, emot detsamma framställda anmärkningar, förslag till två

särskilda författningar blifvit utarbetade, af hvilka den ena upptager alla sådana

hithörande ämnen, som ansetts vara hänförliga till Kyrkolag, samt den

andra innehåller öfriga i förevarande hänseende erforderliga föreskrifter.

Med öfverlemnande af de i Högsta Domstolen och Stats-Rådet angående

frågan hållna protokoll, vill Kongl. Näjd alltså, jemlikt § 87 Regeringsformen,

till Riksdagens antagande framlägga nedanstående förslag dels till

Förordning angående ändring i vissa delar af Kyrkolagen med dertill hörande

författningar, och dels till Förordning angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning; dock med det förbehåll i afseende å

den senare förordningen, att den skall blifva gällande endast för det fall,

att den förra varder jemväl af Kyrkomöte godkänd; och komma under sistberörda

förutsättning båda Förordningarne att af Kongl. Maj:t under samma

dag utfärdas.

Do. Förordning angående ändring i vissa delar af Kyrkolagen med

dertill Förande författningar.

Med upphäfvande af hvad Kyrkolagen jemte dertill hörande författningar

innehålla stridande mot nedannämnda bestämmelser, förordnas som

följer.

1 §•

Medlem af svenska kyrkan, som vill ur kyrkan utträda, må ej anses

från henne skild, förrän han uppnått den ålder och uppfyllt de föreskrifter,

som särskild, till kyrkolag ej hörande, förordning af donna dag angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning stadgar såsom vilkor för

utträde ur svenska kyrkan.

2 §.

Äktenskap mellan medlem af svenska kyrkan och bekännare af främmande

kristen troslära må, der båda det begära, med vigsel afslutas efter

det sätt, kyrkohandboken för äktenskap mellan medlemmar af svenska kyrkan

föreskrifver.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

3

3 §•

Främmande trosbekännare ega att, efter anmälan hos vederbörande

kyrkoherde, på allmän begrafningsplats erhålla lägerstad för sina döda.

4 §•

Kyrkoherde i församling, tillhörande svenska kyrkan, åligger att i afseende

å främmande trosbekännare, jemte iakttagande af hvad kyiko ag

stadgar, fullgöra hvad honom genom allmän lag eller författning föresknfves.

2;o. Förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Vilja bekännare af annan kristen troslära, än den evangeliskt lutherska,

bilda särskild församling och önska de, att densamma varder af staten erkänd;

göre derom hos Konungen ansökan, samt uppgifve sin trosbekännelse

och församlingsordning; bifoga ock, der de svenska kyrkan tillhört, bevis om

sådan anmälan för utträde derur, som i 3 § omförmäla. Finner Konungen

skål att ansökningen bifalla; ege den församling rätt till offentlig rehgions
0flimg

Enahanda rätt tillkomma ock de, på grund af hittills gällande författningar,

redan bildade församlingar af främmande trosbekännare.

2 §.

Församling, hvilken enligt 1 § eger rätt till offentlig religionsöfning,

anställa såsom föreståndare en dertill lämplig person samt göre derom anmälan,

i Stockholm hos Öfverståthållare-embetet och annorstädes i riket hos

Konungens Befallningshafvande; och må ej, innan sådan anmälan skatt, nybildad

församling träda i utöfning af den henne i omförmälda afseende tillkommande

rättighet.

Föreståndare hafva tillsyn derå, att församlingens offentliga gudstjenst

öfverensstämmer med dess uppgillra trosbekännelse och församlingsordning

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maji?, Nåd. Proposition N:o 15.

samt att allmän lag dervid ej öfverträdes. Sker annorlunda, och varder på

anmärkning, af föreståndaren det felaktiga ej rättadt; anmäla han förhållandet

hos Ofverstathallare-embetet eller Konungens Befallningshafvande.

Derjemte vare föreståndaren pligtig att fora de anteckningar, hvarom

Konungen föroidnar; att lemna erforderliga upplysningar angående församlingens

medlemmar; samt att för ölrigt ställa sig till efterrättelse de särskilda

föreskrifter, som af vederbörande honom meddelas.

Afgar föreståndare från sin befattning; anställe församlingen ofördröjligen

en annan och göre derom anmälan, såsom ofvan är sagd!.

3 §■

Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och

vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt tillkänna för kyrkoherden

i den församling, han tillhör; uppgifve ock det trossamfund, hvartill han vill

öfvergå. Framhärdar han i sin afsigt; inställa sig, sedan minst två månader

förflutit, personligen hos kyrkoherden samt anmäla sig till utträda ur kyrkan;

och göre kyrkoherden derom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på

grund af anmälan, som skatt innan han fyllt aderton år, anses från svenska

kyrkan skild. I främmande församling må ej heller någon före nämnda

ålder upptagas.

4 §•

Fön än äktenskap af främmande trosbekännare ingås, skall lysning afkunnas

i den till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars område

qvinnan är boende. Kyrkoherden i samma församling utfärde lysningen; hvarvid

för främmande trosbekännare ej erfordras bevis om dop och nattvardsgång.

5 §.

Äktenskap emellan dem, hvilka begge tillhöra samma främmande trossamfund

med sådant presterskap, att Konungen funnit åt detsamma kunna

anförtros att vigsel med laga verkan förrätta och förty rättighet dertill medgift,

skall afslutas med vigsel efter samfundets kyrkobruk.

Tillhöra de olika främmande trossamfund, med sådant presterskap, som

nyss är nämndt, eller är blott endera medlem af dylikt samfund; då må

äktenskapet kunna afslutas antingen medelst vigsel, förrättad af dertill berättigad

prest inom enderas trossamfund, eller inför borgerlig myndighet, på

sätt här nedan sägs. Samma lag vare i fråga om äktenskap emellan bekännare

al främmande kristen troslära och medlem af svenska kyrkan.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 15.

Der ingendera tillhör svenska kyrkan eller sådant främmande trossamfund,

som ofvan omförmäldt är, skall äktenskapet ingås inför borgerlig

myndighet.

Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må afslutas, vare i stad

magistrat och på landet kronofogde. Dessa myndigheter hafva att i fråga

om äktenskapshinder öfva den tillsyn, som vigselförrättare enligt lag åligger.

Sedan i slägtingars eller andra vittnens närvaro såväl mannen som qvinna!!

inför den borgerliga myndigheten afgifvit sitt frivilliga ja och samtycke till

giftermålet; värde de för äkta makar förklarade. Hvad sålunda förekommit,

skall upptagas i särskild! öfver sådana ärenden fördt protokoll, hvilket, der

äktenskapet är inför kronofogde ingånget, af vittnen bestyrkes. Det äktenskap

ege full borgerlig giltighet, ändock att vigsel ej tillkommer.

6 §•

Barn af äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar af samma

främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Äro föräldrarne vid barnets

födelse medlemmar af skilda främmande trossamfund, ege fadren bestämma,

i hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Tillhör endera sådant

trossamfund och den andra svenska kyrkan; då skall barnet i evangelisktlutherska

läran uppfostras. Har emellan makarne träffats aftal om deras

barns uppfostran i evangeliskt-lutherska läran eller främmande troslära, som

en af makarne bekänner; vare sådant aftal gällande, så framt det blifvit före

äktenskapets ingående skriftligen upprättad t och uppvisa»!!, för vigselförrättare,

derest vigsel skott, men eljest för den myndighet, inför hvilken äktenskapet

afslutats.

Barn af föräldrar, som ej ingått äktenskap med hvarandra, må, der

modren tillhör främmande trossamfund, i dess troslära uppfostras.

Då begge föräldrarne eller, när endera död är, den efterlefvande, eller,

der de lefva åtskilda, den af dem, som hav barnet i sin vård, öfvergå!'' från

svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från ett sådant till annat,

må, der begge öfvergå, fadren och, i öfriga fall, den efterlefvande eller den

af makarne, som har barnet i sin vård, bestämma i hvilketdera samfundets

lära barnet skall uppfostras.

Den, som fyllt femton år eller blifvit inom svenska kyrkan konfirmerad,

må dock ej, på grund af hans föräldrars öfvergång till främmande

lära, anses från svenska kyrkan skild, utan gälla om honom hvad i 3 §

stadgas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

7 §•

I afseende å folkundervisningen skola främmande trosbekännare och

deras barn vara underkastade derom gällande stadgar och anses tillhöra det

skoldistrikt, inom hvilket de äro boende. Barn, som icke skall uppfostras

i evangeliskt-lutherska läran, må, på framställning af vederbörande målsman,

fritagas från undervisning deri såväl i folkskola som vid elementarläroverk;

dock åligger, vid den förra skolstyrelsen och vid det senare rektor tillse,

att sådant barn genom målsmans försorg erhåller tillbörlig religionsundervisning.

Försummar målsman, oaktadt af skolstyrelse eller rektor erhållen

påminnelse, sin skyldighet härutinnan, skall barnet deltaga i den religionsundervisning,

som i folkskola eller vid elementarläroverk meddelas.

8 §•

Främmande trosbekännare skola, der Konungen för viss församling

ej annorlunda förordnar, för anteckning öfver deras borgerliga förhållanden,

särskild! upptagas i kyrkoboken för den till svenska kyrkan hörande församling,

inom hvars område de äro boende; och galle i afseende å derför

erforderlig anmälan hvad af Konungen särskild! föreskrifves.

9 §.

Magistrat och kronofogde skola de inför dem ingångna äktenskap inom

sex veckor derefter anmäla,

då båda makarne tillhöra främmande församling, åt hvars föreståndare

eller presterskap lagligen blifvit uppdraget att öfver törsamlingsmedlemmarne

fora kyrkobok, hos den eller de personel-, Indika fora de kyrkoböcker, deri

makarne äro upptagne,

då endast en af makarne tillhör sådan församling, som nyss är nämndt,

dels hos den person, af hvilken samma församlings kyrkobok föres, och dels

hos kyrkoherden i den svenska församling, der den andra makan bor; samt

i öfråga fall hos kyrkoherden i den svenska församling, der qvinnan

är boende.

Har sådan! aftal, som i 6 § omförmäles, blifvit träffad! och inför den

borgerliga myndigheten före äktenskapets afsilande uppvisad!; skall en bestyrkt

afskrift deraf vid anmälan om äktenskapets ingående öfverlemnas, för

att i kyrkoboken antecknas.

Hvad sålunda för magistrat och kronofogde är stadgadt, gälle äfven i

tillämpliga delar för prest, som viger dem, af hvilka icke någon eller endast

endera tillhör svenska kyrkan.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

10 §•

Främmande trosbekännare församlingar, inrättningar och stiftelser må

icke, utan Konungens tillstånd, förvärfva och besitta fast egendom i riket.

11 §.

Innan något hus eller rum af främmande församling till offentlig gudstjenst

begagnas, skall föreståndaren derom gorå anmälan, å landet hos

kronofogden i orten och i stad hos poliskammare, der sådan finnes,^men eljest

hos magistraten.

Tillträde till församlingens gudstjenst må ej offentlig myndighet förvägras.

12 §.

Munk- eller nunneorden eller kloster må ej i riket inrättas.

13 §.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade utgifter till svenska

kyrkan eller hennes presterskap eller betjening må ej påföras främmande

trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran

verkställd.

14 §.

Med de undantag och inskränkningar, som af grundlag eller eljest

gällande författning föranledas, skall skiljaktighet i kristen trosbekännelse

icke medföra någon olikhet i svenska medborgares rättigheter och skyldigheter.

15 §.

Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, offentlig

tjenst; värde han derifrån skild, der ej tjensten är af beskaffenhet, att han

utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma nämnas samt

Konungen eller den myndighet, som eget’ att tjensten tillsätta, finner skäligt

att honom dervid bibehålla.

16 §.

Är främmande trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädj er honom

att aflägga ed, då den enligt lag erfordras; förordne Konungen, huru förfaras

bör.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

17 §.

Varder rättigheten till offentlig religionsöfning af församling missbrukad;

då må, efter Konungens förordnande, den rättighet upphöra.

Samma lag vare, då föreskriften i 2 § om anställande af föreståndare

icke efter särskild! föreläggande fullgöres.

18 §.

Underlåter främmande församlings föreståndare eller prest att iakttaga

hvad honom enligt denna förordning åligger; dömes till böter från och med

fem till och med femhundra Riksdaler.

Viger främmande församlings prest dem, hvilkas äktenskap för laga

hinder återgå måste, eller utan att laga lysning till äktenskap föregått;

straffes med fängelse i högst sex månader eller böter högst ett tusen Riksdaler.

19 §.

De angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning hittills

gällande bestämmelser varda genom donna författning uppbädda, utom

hvad angår mosaiska trosbekännare, i afseende på h vilka ej sker annan ändring,

än att om lysning till äktenskap mellan sådan trosbekännare och" medlem

af svenska kyrkan eller annat främmande trossamfund, äfvensom i fråga

om den troslära, hvari barn af dylikt äktenskap bör uppfostras, skalljgälla

hvad i 4 och 6 §§ här ofvan sägs.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Axel Adlercreutz.

s. 9 Kontrollera mot PDF

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

9

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet å Stockholms Slott

den 8 November 1812.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Grefve von Plåten,

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmerr och

Weidenhielm.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade:

“Uti underdånig skrifvelse den 13 Maj 1869 förmälde Riksdagen, att

hos densamma framställningar blifvit gjorda om förändrade stadganden angående

främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning, samt att

Riksdagen, efter öfvervägande af detta vigtiga ämne, funnit åtskilliga ändringar

i nu gällande förordning den 23 Oktober 1860 vara af behofvet

påkallade och i följd deraf för sin del beslutat utfärdande af en författning

i ämnet af den lydelse, det i den underdåniga skrifvelsen införda förslag

innehåller.

I afseende å detta förslag, öfver hvilket Högsta Domstolen blifvit hord,

fram ställes bland annat den anmärkning, att i förslaget berördes ämnen, som

borde hänföras till kyrkolag, och att detsamma förty icke kunde utan Kyrkomötets

samtycke oförändrad! antagas; och har Eders Ivongl. Maj:t, vid underdånig

föredragning den 16 November 1869 af Riksdagens skrifvelse, på grund

Bill. till Iliksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 7 Höft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

JO

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 15.

af berörda anmärkning och då Eders Kong!. Maj:t ej ansåg skäl kalla Kyrkomöte,

som nyligen varit församlad t, att åter före nästa riksdag sammanträda,

funnit skäligt låta Riksdagens lagförslag förfalla.

Förevarande lagstiftningsärende har sedermera den 1 8 sistlidne Oktober

åter varit föremål för Eders Kongl. Majrts omtanka. Då det nämligen synts

ensidigt att redan nästinstundade år kunde för Riksdagen framläggas förslag

till förändrade stadgande!! i ämnet, men för ifrågavarande syfte vore af vigt

att inhemta den för ombesörjande af en revision af 1686 års kyrkolag förordnade

komités åsigt ej mindre Indika af de ämnen, som beröras i Riksdagens

omförmälda för fatta i ngsforslag, äro af egenskap att i en ny lagstiftning

fortfarande höra till kyrkolag hänföras, än ock hvad i si stberörda ämnen

herde blifva gällande, har Eders Kongl. Maj:t genom nådig skrifvelse

ofvannämuda dag anbefallt komité!! att med underdånigt utlåtande i nämnda

hänseende!! till Eders Kongl. Maj:t inkomma.

Det sålunda infordrade utlåtandet har komité!! den ''22 i sistförfluten

månad afgifvit samt deruti hufvudsakligen yttrat, att åt de ämnen, som berördes

i Riksdagens författningsförslag, efter komiténs åsigt ej andra kunde

anses vara af egenskap att i en ny lagstiftning fortfarande höra till kyrkolag

hänföras än

dels den i sednare momentet af § 3 indirekt innehållna förpligtelse

för svenska kyrkan att fortfarande för längre eller kortare tid såsom sin

medlem betrakta en person, som redan förklarat sig vilja ur kyrkan utträda,

men af lagen förhindrades att gorå det;

dels det i § 5 alternativt gjorda medgifvande att äktenskap mellan

främmande trosförvandt och medlem af svenska kyrkan kan afslutas medelst

vigsel, förrättad af prest i samma kyrka;

dels oek stadgandet i § 10, att främmande trosförvandt!!!'' ega enahanda

rätt som medlemmar af svenska kyrkan att å allmän begrafningsplats

erhålla lägerstad för sina döda;

och har komitén tillika meddelat ordalydelse!! af de stadgande!! angående

dessa ämnen, som komitén hade för afsigt att i dess förslag till kyrkolag

införa; hvarjemte komitén, under anmärkning att de skyldigheter, som enligt

författningsförslagets §§ 4 och 8 skulle åligga svenska kyrkans presterskap

med afseende å främmande trosbekännare, efter komiténs åsigt vore att hänföra

till samma klass, som de åligganden af fyrfaldiga slag, som staten i

rent borgerliga angelägenheter pålägger nämnda presterskap, men Indika icke

rimligtvis kunde i kyrkolag särskild! omnämnas, förmält, att på det föreskrifterna

angående sådana åligganden skola varda af svenska kyrkans presterskap

åtlydda, herde i kyrkolagen ingå ett allmänt stadgande, hvarigenom

kyrkoherdarne i de till svenska kyrkan hörande församlingar tillförbundos

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 15.

att i förvaltningen af sitt embete ställa sig till efterrättelse, hvad allmän lag

och särskilda författningar dem föreskrefve.

I öfverensstämmelse med de af komitén sålunda uttryckta åsigter samt

med ledning jemväl af de i Högsta Domstolen, vid granskning af Riksdagens

lagförslag, emot detsamma framställda anmärkningar, har jag, efter samråd

med chefen för Ecklesiastik-departementet, låtit utarbeta förslag till två

särskilda författningar, af hvilka den ena upptager alla sådana hithörande

ämnen, som äro att hänföra till kyrkolag, samt den andra innehåller öfriga

uti förevarande hänseende efter mitt omdöme erforderliga föreskrifter; och

torde i afseende å dessa förslag få anmärkas, att det sednare ej är afsedt

att upphöjas till lag i annan händelse än att jemväl det förra varder i vederbörlig

ordning godkändt.“

Hans Excellens uppläste härefter ifrågavarande förslag, hvilka voro så

lydande:

Do). Förordning angående ändring i vissa delar af kyrkolagen med

dertill hörande författningar.

Med upphäfvande af hvad kyrkolagen jemte dertill hörande författningar

innehålla stridande mot nedannämnda bestämmelser, förordna» som följer :

Medlem af svenska kyrkan, som vill ur kyrkan utträda, må ej anses

från henne skild, förrän lian uppnått den ålder och uppfyllt de föreskrifter,

som särskild, till kyrkolag ej hörande, förordning af donna dag angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning stadgar såsom vilkor för

utträde ur svenska kyrkan.

2 §.

Äktenskap mellan medlem af svenska kyrkan och bekännare af främmande

kristen) troslära må, der båda det begära, med vigsel afslutas efter

det sätt, kyrkohandboken för äktenskap mellan medlemmar af svenska kyrkan

föreskrifver.

3 §.

Främmande trosbekännare ega att, efter anmälan hos vederbörande

kyrkoherde, på allmän begrafningsplats erhålla lägerstad för sina döda.

4 8-

Kyrkoherde i h församlingen, tillhörande svenska kyrkan, åligger att i

afseende å främmande trosbekännare, jemte iakttagande af hvad kyrkolag

stadgar, fullgöra hvad honom genom allmän lag eller författning föreskrifves.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kong!. Majrts Nåd. Proposition N:o 15.

2:o). Förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning.

Med upphäfvande af hvad angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning finnes stadgadt, förordnas som följer:

1 §•

Vilja bekännare af annan kristen troslära, än den evangeliskt-lutherska,

bilda särskild församling och önska de, att densamma varder af staten erkänd;

göre derom hos Konungen ansökan, samt uppgifva sin trosbekännelse och

församlingsordning; bifoge ock, der de svenska kyrkan tillhört, bevis om

sådan anmälan för utträde derur, som i 3 § omförmäles. Finner Konungen

skäl att ansökningen bifalla; eger den församling rätt till offentlig religionsöfning.

Enahanda rätt tillkomma ock de, på grund af hittills gällande författningar,

redan bildade församlingar af främmande trosbekännare.

3 §•

Församling, hvilken offentlig religionsöfning enligt 1 § tillkommer, anställa

såsom föreståndare en dertill lämplig person samt göre derom anmälan,

i Stockholm hos Öfverståthållare-embetet och annorstädes i riket hos Konungens

Befallningshafvande; och må ej, innan sådan anmälan skett, nybildad

församling träda i utöfning af de henne tillkommande rättigheter.

Föreståndare kåfve tillsyn derå, att församlingens offentliga gudstjenst

öfverensstämmer med dess uppgifna trosbekännelse och församlingsordning

samt att allmän lag dervid ej öfverträdes Sker annorlunda, och varder på

anmärkning af föreståndaren det felaktiga ej rättadt; anmäla lian förhållandet

hos Öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande.

Derjemte vare föreståndaren pligtig att fora de anteckningar, hvarom

Konungen förord nar; att lemna erforderliga upplysningar angående församlingens

medlemmar; samt att för (ifrigt ställa sig till efterrättelse de särskilda

föreskrifter, som af vederbörande honom meddelas.

Afgår föreståndare från sin befattning; an ställe församlingen ofördröjligen

en annan och göre derom anmälan, såsom ofvan är sagd!.

3 §.

Ilar medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och

vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifva sin afsigt tillkänna för kyrkoherden

i den församling han tillhör; uppgifve ock det trossamfund, hvartill han vill

öfvergå. Framhärdar han i sin afsigt; inställa sig, sedan minst två månader

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

förflutit, personligen hos kyrkoherden samt anmäle sig till utträde ur kyrkan;

och göre kyrkoherden derom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på

grund af anmälan, som skett innan han fyllt aderton år, anses från svenska

kyrkan skild. 1 främmande församling må ej heller någon före nämnda

ålder upptagas.

t §•

Förr än äktenskap af främmande trosbekännare ingås, skall lysning

afkunna» i den till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars område

qvinnan är boende. Kyrkoherden i samma församling utfärda lysningen;

hvarvid för främmande trosbekännare ej erfordras bevis om dop och nattvardsgång.

5 §•

Äktenskap emellan dem, hvilka begge tillhöra samma främmande trossamfund

med sådant presterskap, att Konungen funnit åt detsamma kunna

anförtros att vigsel med laga verkan förrätta och förty rättighet dertill medgifvit,

skall afslutas med vigsel efter samfundets kyrkobruk.

Tillhöra de olika främmande trossamfund med sådant presterskap, som

nyss är nämndt, eller är blott endera medlem af dylikt samfund; då må

äktenskapet kunna afslutas antingen medelst vigsel, förrättad af dertill berättigad

prest inom enderas trossamfund, eller inför borgerlig myndighet, på

sätt bär nedan sägs. Samma lag vare i fråga om äktenskap emellan bekännare

af främmande kristen troslära och medlem af svenska kyrkan.

Der ingendera tillhör svenska kyrkan eller sådant främmande trossamfund,

som ofvan omförmäldt är, skall äktenskapet ingås inför borgerlig

myndighet.

Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må afslutas, vars i stad

magistrat och på landet kronofogde. Dessa myndigheter hafva att i fråga

om äktenskapshinder öfva den tillsyn, som vigselförrättare enligt lag åligger.

Sedan i slägtingars eller andra vittnens närvaro så väl man tum som qvinnan

inför den borgerliga myndigheten afgifvit sitt frivilliga ja och samtycke

till giftermålet, värde de för äkta makar förklarade. Hvad sålunda förekommit

skall upptaga» i särskilt öfver sådana ärenden lärdt protokoll, hvithet,

der äktenskapet är inför kronofogde ingånget, af vittnen bestyrkes. Det

äktenskap ege full borgerlig giltighet, ändock att vigsel ej tillkommer.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kvngl,. Maj ds Nåd. Proposition N:o lo.

0 §•

Barn af äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar af samma

främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Äro föräldrarne vid

barnets födelse medlemmar af skilda främmande trossamfund; egc lädren bestämma

i hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.

Tillhör endera sådant trossamfund och den andra svenska kyrkan; då

skall barnet i evangeliskt-lutherska läran uppfostras, klar emellan makarne

träffats aftal om deras barns uppfostran i ev ängelsk t - lutherska läran eller

främmande troslära, som en af makarne bekänner; vare sådant aftal gällande,

så framt det bl H vit före äktenskapets ingående skriftligen upprättadt

och uppvisadt, för vigselförrättare, derest vigsel skeft, men eljest för den

myndighet, inför hvilken äktenskapet afstötats.

Barn af föräldrar, som ej ingått äktenskap med hvarandra, må, der

modern tillhör främmande trossamfund, i dess troslära uppfostras.

Då begge föräldrarne eller, när endera död är, den efterlefvande, eller,

der de lefva åtskilde, den af dem, som hav barnet i sin vård, öfvergå!’

från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från ett sådant till

annat, må, der bägge öfvergå, fad ren och, i öfrig» fall, den efterlefvande

eller den af makarne, som har barnet i sin vård, bestämma i hvilketdera

samfundets lära barnet skall uppfostras.

Den, som fyllt femton år eller bl Hvit inom svenska kyrkan konfirmerad,

må dock ej, på grund af hans föräldrars öfvergång till främmande

lära, anses från svenska kyrkan skild, utan gälla om honom hvad i 3 §

stadgas.

7 §.

I afseende å folkundervisningen skola främmande trosbekännare och

deras barn vara underkastade derom gällande stadgar och anses tillhöra det

skoldistrikt, inom hvitkål de äro boende. Barn, som icke skall uppfostras i

evangeliskt-lutherska läran, må, på framställning af vederbörande målsman,

fri tagas från undervisning deri så val i folkskola som vid elementarläroverk;

dock åligger, vid den förra skolstyrelsen och vid det sednare rektor tillse,

att sådant barn genom målsmans försorg erhåller tillbörlig religionsundervisning.

Försummar målsman, oaktadt af skolstyrelse eller rektor erhållen

påminnelse, sin skyldighet härutinnan, skall barnet deltaga i den religionsundervisning,

som i folkskola eller vid elementarläroverk meddelas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongi. Majds Nåd. Proposition N:o 15

15

8 §.

Främmande trosbekännare skola, der Konungen för viss församling ej

annorlunda förordnar, för anteckning öfver deras borgerliga förhållanden,

särskildt, upptagas i kyrkoboken för den till svenska kyrkan hörande församling,

inom hvars område de äro boende; och galle, i afseende å derför

erforderlig anmälan, hvad af Konungen särskildt föreskrifves.

9 §•

Magistrat och kronofogde skola de inför dem ingångna äktenskap inom

sex veckor derefter anmäla,

då båda makarne tillhöra främmande församling, åt hvars föreståndare

eller presterskap lagligen blifvit uppdraget att öfver församlingsmedlemmarna

fora kyrkobok, hos den eller de personer, hvillca fora de kyrkoböcker, deri

makarne äro upptagne;

då endast en af makarne tillhör sådan församling, som nyss är nämndt,

dels hus den person, af hvilken samma församlings kyrkobok föres, och dels

hos kyrkoherden i den svenska församling, der den andra makan bor; samt

i öfriga fall hos kyrkoherden i den svenska församling, der qvinnan

är boende.

Har sådant aftal, som i 6 § omförmäla?;, blifvit träffadt och inför den

borgerliga myndigheten före äktenskapets afsilande uppvisad t; skall en bestyrkt

afskrift deraf vid anmälan om äktenskapets ingående öfverlemnas, för

att i kyrkoboken antecknas.

Hvad sålunda för magistrat och kronofogde är stadgadt, gälla äfven i

tillämpliga delar för prest, som viger dem, af Indika icke någon eller endast

endera tillhör svenska kyrkan.

10 §.

Främmande trosbekännare?; församlingar, inrättningar och stiftelser må

icke, utan Konungens tillstånd, förvärfva och besitta fast egendom i riket.

11 §.

Innan något hus eller rum af främmande församling till offentlig gudstjenst

begagnas, skall föreståndaren derom gorå anmälan, å landet hos

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 15,

kronofogden i orten och i stad hos poliskammare, der sådan finnes, men

eljest hos magistraten.

Tillträde till församlingens gudstjenst må ej offentlig myndighet förvägras.

12 §.

Munk- eller nunneorden eller kloster må ej i riket inrätta

13 §.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade utgifter till svenska

kyrkan eller hennes presterskap eller betjening må ej påföras främmande

trosförvandt i annat fall än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran

verkställd.

14 §.

Med de undantag och inskränkningar, som af grundlag eller eljest

gällande författning föranledas, skall skiljaktighet i kristen trosbekännelse

icke medföra någon olikhet i svenska medborgares rättigheter och skyldigheter.

15 §.

Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, offentlig

tjenst; värde han derifrån skild, der ej tjensten är af beskaffenhet, att han

utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma nämnas samt Konungen

eller den myndighet, som eg er att tjensten tillsätta, finner skäligt

att honom dervid bibehålla.

16 §.

Är främmande trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädj er honom

att aflägga ed, då den enligt lag erfordras; förord ne Konungen, huru förfaras

bör.

17 §.

Varder rättigheten till offentlig religionsöfning af församling missbrukad;

då må, efter Konungens förordnande, deri rättighet upphöra.

Samma lag vare, då föreskriften i 2 § om anställande af föreståndare

icke efter särskild! föreläggande fullgöras.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 15.

17

18 §.

Underlåter främmande församlings föreståndare eller prest att iakttaga

hvad honom enligt donna förordning åligger; dömes till böter från och med

fem till och med femhundra riksdaler.

Viger främmande församlings prest dem, hvilkas äktenskap för laga

hinder återgå måste, eller utan att laga lysning till äktenskap föregått;

straffes med fängelse i högst sex månader eller böter högst ettusen riksdaler.

19 §.

_ Genom donna författning sker ej annan ändring af hvad i afseende å

mosaiska trosbekännare är stadgadt, än att om lysning till äktenskap mellan

sådan trosbekännare och medlem af svenska kyrkan eller annat främmande

trossamfund, äfvensom i fråga om den troslära, hvari barn af dylikt äktenskap

bör uppfostras, skall gälla hvad i 4 och 6 §§ här ofvan sägs.

Uppå tillstyrkan af Hans Excellens Herr Justitie-statsministern och

Stats-Rådets ofri ge ledamöter, behagade Hans Maj: t Konungen i nåder förordna,

att öfver nu föredragna två lagförslag Högsta Domstolens utlåtande

skulle, för det ändamål § 87 Regeringsformen omförmäler, medelst note

ur protokollet infordras.

Ex protocollo

G. TI. Broberg.

Bih. till Riksd. Prot. 1873. 1 Sami 1 Afd. 7 Käft.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Propositicm N:o 15.

Protokoll öfver lag-ärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol

Tisdagen den li Januari 1815.

Ändra rummel.

Närvarande:

Jnstitieråden: Qvensel,

Friherre Leuhusm,

Almqvist,

Bolin,

Olivecrona,

Buss,

von Segebadm.

Sedan de, genom note ur statsråds-protokollet öfver Justitie-departementsärenden

den 8 November sistlidne år, till Högsta Domstolens utlåtande öfverlemnade

förslag till dels förordning angående ändring i vissa delar af

kyrkolagen med dertill hörande författningar, och dels förordning angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning, jemlikt Högsta Domstolens

beslut den 11 nästlidne December, för närmare granskning cirkulerat

emellan Högsta Domstolens ledamöter, företogs nu detta ärende till slutlig

behandling.

Hvarvid Justitierådet von Segebaden yttrade:

“Vid granskning i Högsta Domstolen den 14 Juli 1869 af Riksdagens

den 1.3 förutgångne Maj afgifna förslag till förordning angående främmande

trosbekännare och deras religionsöfning anmärktes af Högsta Domstolens

fleste i granskningen deltagande ledamöter, bland annat, att giltiga skäl saknades

för uteslutande af den i 1 § i nu gällande 1860 års förordning förekommande

erinran, att den religionsfrihet, som medgifves främmande trossamfund,

skall utöfvas inom de af lag och sedlighet bestämda gränser: att den

i samma § befintliga föreskrift, att offentliga kyrkobruk och andaktsöfningar

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kong!, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

19

af främmande tillåtet religionssamfund endast få förrättas inom dess kyrka,

bönehus eller kyrkogård, lämpligen ej borde upphäfvas, samt att den, enligt

förslagets 3 §, medlem af svenska kyrkan medgifna rättighet, att från

henne skiljas utan att ingå i annat här i Iliket befintligt tillåtet religionssamfund,

icke vore förenlig med grunderna för svenska stats- och kyrkofattningen.

Då dessa sålunda anmärkta brister äfven vidlåda nu förevarande lagförslag

och jag för min del instämmer i de åsigter, som ligga till grund för

omförmälda anmärkningar, varda desamma af mig vidhållne.

I öfrig! finner jag mig föranlåten anmärka mot förslaget, att deri saknas

det i 8 § af åberopade förordning intagna stadgande, att skolor och andra

undervisningsanstalter ej må af främmande trosbekännare inrättas, eller upplåtas

för andre, än bekännare af deras egen troslära eller deras barn. Meningen

synes således vara, om förslaget blifver lag, att främmande trosbekännare

skola ega att i vårt land inrätta och till allmänt begagnande upplåta

alla slags undervisningsanstalter. En sådan rättighet tror jag icke höra

dem inedgifvas, enär, såsom känd t är, skolundervisningen mångenstädes, särdeles

af katolikerne, begagnas såsom medel till proselytmakeri. Följden

klafve sannolikt att många, genom den riktning, deras religiösa uppfostran

i dessa skolor erhölle, komma att förledas att öfvergifva den kyrka, som af

grundlagarne blifvit sanktionerad såsom Sveriges statskyrka, ett ändamål, som

lagstiftningen icke lärer höra befordra, äfven om den icke vill lägga hinder

i vägen för statskyrkans medlemmar att derifrån utträda.

Vidkommande förslaget till förordning angående ändring i vissa delar

af kyrkolagen med dertill hörande författningar, så och då, äfven med antagande,

att icke något af de i den i 1 § omnämnda särskilda förordning angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning förekommande

stadgande!! fuller inom kyrkolagstiftningens område, det synes mig olämpligt

att samma § innehåller förklarande, att åberopade förordning icke är af kyrkolags

egenskap, anser jag orden “till kyrkolag ej hörande" höra ur § utgå;

likasom, enligt min åsigt, de i nämnda § införda orden "af donna dag" utan

olägenhet torda kunna borttagas, hvarigenom den fördel vunnes, att § ej

behöfde ändras, i fall omförmälda förordning blefve upphäfd och af annan

ersatt."

Justitierådet fluss anförde:

"Uti förslaget till förordningen angående främmande trosbekännare och

deras religionsöfning förekomma stadgande!! dels i 3 och 6 §§ derom, att,

under vissa uppgifva förhållanden i afseende å ålder och konfirmation, minderårige

personer icke må på grund af skedd anmälan om utträde ur svenska

kyrkan, eller i följd af föräldrars öfvergång till främmande lära, anses

från kyrkan skilde, dels ock i 5 § derom, att äktenskap emellan bekännare af

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kong!. Maj.is Nåd. Proposition N.-o 15.

främmande kristen troslära och medlem af svenska kyrkan må kunna afsining

med vigsel, förrättad af prest i nämnda kyrka. Då dessa stadgande^

så vidt desamma, från en viss synpunkt betraktade, innefatta bestämmelser

om att vissa personer skola anses såsom tillhörande svenska kyrkan samt

föreskrift eller medgifvande att'' viss kyrklig förrättning må af prest inom

samma kyrka verkställas, efter min tanke, äro att hänföra till kyrkolag,

synes mig den ifrågasätta nya förordningen angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning, om den kommer att i berörda delar blifva

lika tydande med det till Högsta Domstolen remitterade förslaget, icke kunna

i sin helhet sägas vara “till kyrkolag ej hörande." Till följd häraf och då

det dessutom synes mig mindre lämpligt att i den förslagna förordningen

angående ändring i vissa delar af kyrkolagen meddela ett förklarande, huruvida

hvad i annan författning linnés föreskrifvet utgör kyrkolag eller ej,

hvilket fastheldre måste antagas framgå af sjelfva föreskrifternas egen inre

beskaffenhet, anser jag de anförda orden “till kyrkolag ej hörande" höra ur

l § af nämnda förordning uteslutas.

För (ifrigt lemnas ifrågavarande förslag af mig utan anmärkning."

Justitierådet Olivecrona utlät sig: "Vid redaktionen af de tvänne till

utlåtande af Högsta Domstolen remitterade förslagen om dels förordning angående

ändring i visna delar af kyrkolagen med dertill hörande författningar

och dels förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning,

synes det vara afsedt, att strängt från hvarandra afsöndra alla

lagbestämmelser, som äro att hänföra till kyrkorätt, och sådana, hvilka åter

äro att anse såsom varande allena af civillags natur. Detta framgår tydligen

af 1 § i förslaget till förstnämnda författning. Det ändamål, som med

en sådan afsöndring åsyftas, torde icke vara något annat, än ett rent praktiskt.

Man har uppenbarligen eftersträfva t att i en enda författning sammanföra

alla de lagstadganden rörande omförmälda ämnen, hvilka skola för

framtiden betraktas såsom uteslutande tillhörande civilrättens område, på det

att de, till följd af innehållets beskaffenhet, sedermera lätteligen må kunna

underkastas de förändringar, som Konungen och Nationalrepresentationen gemensamt,

vid de årligen återkommande riksdagarna, finna skäligt besluta,

utan att något samtycke dertill erfordras af allmänt Kyrkomöte, såsom återigen

händelsen måste förblifva vid alla ifrågaställa förslag till förändring af

författningar, tillhörande kyrkorätten. Men, om också berörda ändamål allena

har en sådan praktisk syftning, lärer det dock icke kunna nekas, att det

ligger vigt derpå, att afsöndringen göres konseqvent och med ledning af en

fullt riktig princip.

Villigt måste erkännas att det i flera afsenden är en ganska vansklig

sak att uppdraga en bestämd gränslinie emellan området för kyrkolagstiftningen

och den civila lagstiftningen. Så länge presteståndet utgjorde en del

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

af Rikets Ständer och med dem deltogo i stiftandet af lagar, tillhörande så

väl den ena som den andra arten af lagstiftning, var en sådan noggrann

gränsbestämning icke af något särdeles behof, icke heller af den betydelse,

som den numera måste ega, sedan åt den myndighet, som grundlagen kallar

allmänt kyrkomöte, blifvit tillerkänd eu rätt att antaga eller förkasta väckta

förslag om stiftande, ändrande eller upphäfvande af kyrkolag. Man behöfver

icke gå långt för att finna huru meningarne varit delade just i afseende på

eu af hufvudpunkterna för bestämmande af nämnda skiljolinie. Om en sådan

meningsskiljaktighet vittnar nemligen ej blott det yttrande i ämnet, som blifvit

införd råd t från den för revision af 1686 års kyrkolag förordnade komité, utan

ock den i Första Kammaren den 7 Maj 1869 torda diskussion vid behandlingen

af ett från Lag-Utskottet inkommet förslag till ny"dissenterlag, hvarmed

det nu ifrågavarande förslaget till förordning angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning är i de bestå §§ nära ordagrannt öfverensstämmande.

Det kan nu visserligen icke vara lämpligt att bär ingå i eu närmare

undersökning af de allmänna principer, Indika böra läggas till grund

för ett åtskiljande af området för civillagstiftningen och för kyrkolagstiftningen.

Endast så mycket torde det tillåtas mig att i detta hänseende i korthet få

anföra, som kan vara af nöden för att angifva den synpunkt, hvarifrån, enligt

min uppfattning, sakförhållandet bör skärskådas.

Då den evangeliska lutherska kyrkan, eller den svenska kyrkan, såsom

förslagen kalla henne, är en institution i ändamål att bevara och utbreda

kristlig tro samt att väcka och underhålla ett i kristlig mening sannt religiöst

lif bland donna kyrkas medlemmar; då hon eger en genom grundlagen erkänd

rättslig ställning; då hon till följd häraf både har rättighet och pligt

att, inom de af kyrkolagen med dithörande författningar utstakade gränser,

verka för nämnda ändamål och kyrkans dermed öfverensstämmande intressen,

synes det mig svårligen kunna förnekas, att konseqvensen af dessa förutsättningar

leder dertill, att vilkoren och sättet för utträdande ur den svenska

kyrkan till den grad på det allra närmaste beröra kyrkans både rättsförhållanden

och intressen att, om något för framtiden bör bibehålla karakter

af kyrkolags stadgande, synes det för visso vara allt, som härom i 3 § samt

6 § sista mom. af förslaget till förordning angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning linnés intaget. Nu innehåller emellertid 1 § i förslaget

till förordning angående ändring i vissa delar af kyrkolagen allenast

detta, att “medlemmar af svenska kyrkan, som vill ur kyrkan utträda, må

ej anses från henne skiljd, förrän lian uppnått den ålder och uppfyllt de

föreskrifter, som särskild, till kyrkolag ej hörande, förordning af denna dag

angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning stadgar såsom

vilkor för utträde ur svenska kyrkan11, domför man härmed §§ 3 och 6,

sista mom. i förslaget till nämnda särskilda förordning, till hvilken hänvisning

1

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Katigt. Majds Nåd. Proposition N:o 15.

är gjord och hvilken uttryckligen säges icke tillhöra kyrkolag, så framgår

häraf,

att det skall gälla såsom ett kyrkolagstadgande, att icke någon medlem

af svenska kyrkan skall anses från henne skiljd, förr än han uppnått

den ålder, och iakttagit de föreskrifter, som genom en till civil-rättens område

hörande författning bestämmas; men

att det deremot skall betraktas såsom civillag stadgande, att den, som

vill utträda ur svenska kyrkan, icke varder från kyrkan skiljd förrän han,

dels fyllt 18 år, samt

dels iakttagit att

l:o hos kyrkoherden i församlingen tillkännagifva sin afsigt att utträda

ur kyrkan;

2:o för honom uppgifva det trossamfund, hvartill han vill öfvergå; samt

3:o sedan minst 2 månader förflutit, personligen inställa sig hos kyrkoherden

för anmälan om utträdande ur kyrkan,

hvarefter det slutligen skall tillhöra kyrkoherden att om dessa anmälande)!

gorå anteckning i kyrkoboken.

Jag kan icke fatta nödvändigheten af att på detta sätt särskilja lagbestämmelser,

som otvifvelaktigt till hvarandra stå i närmaste sammanhang,

icke heller den konseqvens, som skulle bjuda att till civillag hänföra ett och

till kyrkolag ett annat af dessa stadgande)!, hvilka gemensamt bestämma,

huruvida en person skall fortfarande anses tillhöra svenska kyrkan, eller

vara derifrån lagligen skiljd. Om man hänför vilkoren äfvensom stadgandena

om sättet för utträdande ur kyrkan till civillagens område, uppstår häraf

den följd, att alla dessa vilkor och stadgande!) kunna, i den ordning grundlagen

föreskrifver angående civillags ändrande eller upphäfvande, ändras, ja

helt och hållet ur lagen borttagas, utan att svenska kyrkan genom allmänt

Kyrkomöte varder derom bord; och dock torde det icke kunna bestridas, att

det måste djupt ingripa i donna kyrkas intressen, i hennes både rättighet

och pligt att egna religiös omvårdnad åt alla sina medlemmar, huruvida alla

vilkor för utträdande ur hennes gemenskap med ens, och henne ohördan,

skulle ur lag uteslutas. Om den svenska kyrkan verkligen innehar eu af

kyrkolag hittills skyddad rättslig ställning; om det är, såsom jag tror, för

statens eget välbefinnande nyttigt, att denna rättsliga ställning upprätthållas;

om bon, inom de af nämnde lag utstakade gränser, eger att genom sina organet''

utöfva verksamhet, kan det ingalunda vara henne likgiltigt om sättet

och vilkoren, hvarunder henne tillhörande medlemmar medgifvas att kunna

öfvergifva henne, hänvisas till lagstiftningsområdet för den allmänna privaträtten,

såsom en sak, hvilken icke alls rörde henne. Skulle man med fog

kunna gorå detta, herde man ock med lika göda skål kunna påstå, att det

icke alls ingriper i kyrkans rätt eller hennes intressen, om tjerdedelen, eller

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Katigt. Majds Nåd. Proposition N:o It».

hälften af församlingen för henne försvinner, eller om kyrkan alldeles upplöses

i ett kaos af individer, hvilka i religiöst hänseende icke hafva det

ringaste att göra med hvarandra. Skulle icke heller förberörda vilkor för

utträdande ur svenska kyrkans gemenskap tillhöra kyrkolagstiftningens

område, inser jag icke, att det finnes någon giltig grund för stadgandet, att

en anmälan om öfvergifvande t af kyrkan skall göras hos församlingens kyrkoherde,

icke heller hvarföre en förnyad anmälan härom nödvändigt skall göras

-personligen hos honom. Den kunde eljest lika val göras hos polismyndigheten

i orten, eller i sammanhang med mantalsuppgifterna, i fall sjelfva skilsmessan

från kyrkan allena vore att anse såsom en privaträttslig angelägenhet

för individen, eller blott af ett offentligt intresse för den officiela statistiken,

rörande de särskilda trossamfundens numeriska styrka inom landet. Men

just de båda välboren, som § 3 i förslaget till förordning om främmande

trosbekännare och deras religionsöfning innehåller, nemligen, att anmälan om

utträdande ur svenska kyrkan skall ske hos församlingens kyrkoherde och

personligen förnyas efter ett förlopp af minst 2 månader, synas gifva vid

handen ett erkännande af nödvändigheten att bereda kyrkan möjlighet att

genom församlingens pastor fullgöra sin pligt att tala upplysande och förmanande

ord till sådane af kyrkans medlemmar, som måhända af lättsinne

eller yttre bevekelsegrunder stå färdiga att öfvergifva den kyrka, inom hvilkens

sköte de njutit religiös omvårdnad. Erkännes det, att kyrkan eget eu

sådan pligt att uppfylla, bör det väl äfven för kyrkan gifvas eu motsvarande

rättighet att- gorå gällande, hvilken genom kyrkolagens stadgande!! skall bestämmas

och skyddas, och af detta förhållande hemta:- jag stöd för mitt tillstyrkande

i närvarande fall, att allt hvad som rörer sättet och vilkoren för

utträdande ur svenska kyrkan, bör öfverföras till den författning, hvilken

skall betraktas såsom innehållande föreskrifter af kyrkolags egenskap.

I afseende på det formela åtskiljandet af ämnena för ifrågavarande

t värme förslag till författningar, tillåter jag mig vidare att anmärka, att, om

det ock må anses tillhöra den civila lagstiftningen att bestämma de formaliteter,

hvarunder ett äktenskap skall tillerkännas laga verkan, såsom till exempel

lysning, vigsel eller en civil actus i vigselns ställe, kärr jag dock icke

finna annat, än att stadgande!! af beskaffenhet som de, hvilka förekomma i

4 § af förslaget till förordning angående främmande trosbekännare och deras

religionsöfning, eller om skyldighet för kyrkoherde inom den svenska kyrkan

att utfärda och afkunna lysning till äktenskap mellan främmande, måhända

icke ens kristna trosbekännare, deremot måste hemfalla till kyrkolagens område.

Ty om den svenska kyrkans pastor i denna sin egenskap skall handla

såsom ett organ för svenska statskyrkan, bör hon äfven eg a rätt att deltaga

i stiftandet af de lagbestämmelser, hvarefter hon genom sina organer skall

utöfva verksamhet. Enahanda synes mig äfven förhållandet i viss mån vara

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kong!,. Majrfs Nåd. Proposition N:o 15.

med föreskrifterna i § 8 angående skyldighet för svenska kyrkans presterskap

att i kyrkoböckerna upptaga främmande trosförvandter, hvadan jag, i öfverensstämmelse

med donna uppfattning, äfven måste tillstyrka, att stad gande na

i 4 och 8 §§ af förslaget till nyssnämnda förordning höra till förslaget om

förordning angående ändring i vissa delar af kyrkolagen öfverflyttas.

Efter dessa allmänna anmärkningar rörande de grunder, i anledning

hvaraf ämnena för de båda författningsförslagen blifvit fördelade mellan lagstiftningsområdet

för civillagen och kyrkolagen, torde det tillåtas mig anföra

följande specifik anmärkningar i afseende på förslaget till förordning angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning.

Uti ingressen till detta förslag heter det: “Med upphäfvande af hvad

angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning tinnes stadgadt,

förordnas som följer" o. s. v. Häraf måste i förbigående den slutsats kunna

dragas, att, då förordningen af den 23 Oktober 1860 sålunda upphäfves,

hvilken otvifvelaktigt tillkommit i den ordning, som för stiftande af kyrkolag

funnits före skrifdon, måste ock ifrågavarande lagförslag, såsom afsedt att

ersätta 1860 års förordning, komma att i den ordning, som grundlagen omförmäler

för behandling af kyrkolagstadganden underställas allmänt kyrkomötes

godkännande.

Genom ingressens ordalydelse upphäfves äfven till en början allt hvad

förut i afseende på mosaiska trosbekännares religionsöfning linnés stadgadt,

men i § 19 återtages detta igen till hufvudsakligaste delar, hvilket förfarande

i lagstiftande icke synes vara rätt lämpligt, såsom möjligen föranledande

oreda eller tvifvelsmål, huru vidsträckt ett sådant upphäfvande

skall tolkas.

Jemföras nu 1 och 3 §§ i förslaget med hvarandra, finner man, att

enligt desamma skulle medlemmar af svenska kyrkan, under de deri utsätta

vilkor, fritt kunna utträda derur för att:

l:o efter uppgifvandet af kristen trosbekännelse och församlingsordning

bilda särskild församling, som af staten skulle erkännas, — i hvilket

fall staten, å sin sida, skulle medgifva sådan församling urätt till offentlig

religionsöfningu;

2:0 bilda särskild församling, utan att sådan trosbekännelse eller församlingsordning

behöfde uppgifvas, — i hvilket fall staten blott skulle tolerera

församlingen, men icke tillerkänna sådan församling “offentlig religionsöfning“

i likhet med de erkända församlingarne; samt

3:o vara fria från alla församlingsband, i det de icke tillträdde någon,

vare sig af staten erkänd eller blott tolererad församling af kristna

trosbekännare.

Jag erkänner såsom riktig grundsats, att staten och svenska kyrkan

icke höra genom lagstiftningen förhindra dem, som omfattat annan troslära,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. 3,[aj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

att utträda ur svenska kyrkans gemenskap och antingen förena sm med

andra redan, på grund af hittills gällande författningar, här i landet bildade

församlingar af främmande trosbekännare, eller ock att, sedan de uppgifvit

sin troslära och församlingsordning, sjelfve, om de utgöra ett tillräckligtldort

antal, bilda nya, egna, församlingar, då Konungen finner skäligt ansökning

härom bifalla; men vilkoren, hvarunder en fri religionsöfning åt dem synes

böra meddelas, äro, enligt min tanke, de, som i 1 § af 1860 års förordning

finnas uttryckta sålunda, att denna fria religionsöfning allena medgifves

“inom de af lag och .sedlighet bestämda gränser, och att offentliga kyrkobruk

och andaktsöfning ar endast inom dylik församlings kyrka, bönehus eller kyrkogård,

må förrättas“. Jag anser att göda skål tala för bibehållandet af dessa

vilkor, vare sig att församlingarne erkännas såsom sådana af staten, eller

icke, helst en påminnelse i dissenterförfettningen om andaktsöfningarnes inskrankande

inom de af lag och göda seder utstakade gränser väl kan vara

behöflig med afseende på vissa sekters uppträdande — eu erinran, som äfven

den norska dissenterlagen af den 16 Juli 1845 funnit skäligt att upptaga.

Att polismyndigheten skall ega att ingripa, i händelse allmän lag öfverträdes

lärer väl vara otvifvelaktigt; men då, enligt § 17, äfventyra! af ett missbrukande

af lemnad religionsfrihet synes stadna vid förlust af rättighet till

“offentlig religionsöfning“ om Konungen pröfvar skäligt så förordna, men icke

till församlingens upplösande, torde det vara sa mycket större skål att fortfarande.

bibehålla samma inskränkning för dissenters, som 1860 års författning

förut uppställt såsom vilkor för fri religionsöfning. Då den i samma

författning befintliga begränsning af anställandet af offentliga kyrkobruk och

andaktsöfning ar till området för församlingens kyrka, bönehus eller kyrkogård

blifvit ur ifrågavarande lagförslag borttagen, kan jag icke underlåta att

påpeka, att dermed endast en bred väg öppnas för katolicismen, hvilken företrädesvis

plägar använda mycken ståt på gatuprocessioner vid kringbärandet

af helgonbilder eller reliker, med brinnande ljus och facklor, granna tronhimlar

och mera dylikt, allt i ändamål att verka på den okunniga massan

att väcka dess uppmärksamhet och slutligen förvärfva åt sig anhängare!

Att lagstiftningen nu skulle börja gynna katolicismen i sina bemödanden att

vinna insteg i Sverige, derför varnar likväl på det allvarligaste erfarenheten

i vara dagar från just de länder, der katolicismen lyckats erhålla någon fast

fot och der den, under ständiga konflikter med statsmakten och dess örminer

ihärdigt sträfva!- att fortfarande qvarhålla massan af folket i den gröfsta

okunnighet, för att så mycket lättare kunna leda den efter egen nyttiga afsigt61'';.

Jag anser mig derföre höra tillstyrka att förberörda, il § af 1860

års förordning upptagna vilkor för åtnjutande af fri religionsöfning fortfarande

matte bibehållas, vara sig att församlingar af främmande trosbekännare

Bih. till Riksd. Prof, 1873. 1 Samt, 1 Afd. 7 Iläft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

erhålla ett officiel! erkännande eller icke, och att samma vilkor följaktligen

äfven införas i den proposition till författning angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning, som kan komma att Riksdagen föreläggas.

Ett sådant bibehållande af ofvan omförmälda vilkor för fri religionsöfning,

som 1860 års författning innehåller, skulle äfven medföra den fördel,

att ifrågavarande förslag till dissekering kunde erhålla en större fullständighet

och derjemte uttala en tolerans, som icke inskränkte sig till blott främmande

kristna och mosaiska trosbekännare. Rubriken till förslaget säger,

att det skall utgöra eu förordning “angående främmande trosbekännare och

deras religionsöfning“, men innehållet af texten afser i de första 18 §§ allena

främmande kristna, och först den 19 eller sista § mosaiska trosbekännare,

men huruvida andra icke kristna trosbekännare, än mosaiska, till exempel

mormoner, här i landet kunna åtnjuta fri religionsöfning — nämnes icke ett

ord. Då det likväl är ett känd! faktum, att inom vårt fädernesland finnes

ett icke så ringa antal mormoner, och att mormonpredikanter ej sällan härstädes

uppträda, förkunnande sina lärer, utan att auktoriteterna lägga hinder

i vägen derför, herde, vid stiftandet af en ny dissekering, frågan, huruvida

sådana trosförvandter lagligen ega att bär i landet åtnjuta fri religionsöfning,

icke helt och hållet med tystnad förbigås.

Såsom jag redan visat, skulle, enligt förslaget, den egentliga åtskilna(len

mellan de af sviten erkända och de af staten icke erkända, men

dock tolererade, församlingar af främmande kristna trosbekännare bestå deri,

att de förra egde rätt att offentligen, äfven utom sina kyrkor, bönehus eller

kyrkogårdar, anställa religionsöfningar, hvithet återigen icke skulle medgitvas

de sednare, som deremot, för utöfningen af sina religionsbruk, skulle förblifva

allena hänvisade till sina kyrkor, bönehus och begrafningsplatser. Men de

af staten icke erkända församlingarne skulle dock, på det hela taget, komma

i en bättre ställning, än de förra, enär de alls icke behöfde uppgifva någon

församlingsordning och icke heller skulle blifva underkastade den officiel

kontroll genom församlingens föreståndare, som § 2 föreskrifter samt dertill

undslippa alla de kriga åligganden, som samma § uppräknar. Det kan derföre

egentligen för katolikerna blifva af intresse att vinna eikännande af

staten och dermed rätt att äfven utom kyrkorna uppträda inför den störa

allmänheten med all yttre glans vid kyrkobruken, emedan det hufvudsakligen

är katolikerna, som anställa religiösa processioner under bär himmel.

Betänkligast synes mig dock vara, att förslaget i § 3 medgift^- åt

enhvar att utträda ur svenska kyrkan, utan att ingå ^ i något annat erkändi,

eller blott tolererad!, religionssamfund, allenast han eller hon uppnått 18 ars

ålder samt i öfrig! uppfyllt de i samma § bestämda iakttagelse! i afseende

på anmälan om afgång från svenska kyrkans gemenskap. Det heter visserligen

i den anförda §, att den, som ämnar öfvergifva svenska kyrkan, skall

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

vid skeende anmälan härom uppgifva det “trossamfund, hvartill han vill öfvergå''1;

men det är ingalunda påbjudet, att han skall, för att varda från svenska

kyrkan skiljd, styrka, det han äfven blifvit upptagen vare sig i det uppgift)

a eller något annat bär i landet existerande religionssamfund. Antagandet

af förevarande förslag i denna punkt skall otvifvelaktigt hafva till

följd, att inom Sveriges landamäre)) snart körnare att finnas en mängd personel1,

icke tillhörande något religionssamfund, personer, om hvilkas religiösa

tro icke någon hade skyldighet att taga kännedom eller pligt att egna

dem den ringaste religiösa omvårdnad. Jag tillåter mig att i afseende på

dessa förhållanden upprepa hvad jag yttra! i Lag-Utskottet vid riksdagen

1859—1860 (se Lag-Utskottets betänkande N:o 21), helst jag under den

tid, som sedan dess förflutit, icke funnit anledning att ändra min mening i

detta hänseende, nemligen: att “religiös tro sammanhänger så noga med

individens sedlighet och aktning för lag och samhällsordning, att det ingalunda

kan vara staten värdigt, eller med dess ändamål förenligt, att tillåta

individer att slita alla band med kristen församling, för att, ställda utom

gemenskap med den svenska kyrkan, eller något annat känd! trossamfund,

förblifva från kyrkan helt och hållet skilj de och från dess inflytande alldeles

oberoende. Om man på det sociala området måste ogilla allt lösdrifveri,

såsom allena ledande till hvarjehanda oordningar, så måste man af likartade

skål äfven förkasta lösdrifveriet på det kyrkliga gebietet.11 Genom antagandet

af ett förslag af sådant innehåll, som det nu ifrågavarande, skulle, såsom

jag anförde i Lag-Utskottet, “utan tvifvel uppkomma ett slags religiösa

lösdrifvare — ordet må förlåtas mig, men jag kan ej finna lämpligare —

om hvilkas religiösa öfvertygelse och moralitet staten saknade all garanti.

På det uppväxande slägte! skulle häraf i synnerhet visa sig en förderflig

verkan. Ty föräldrar, som tråda ur den svenska kyrkan och icke heller

vilja tråda till annat kristet trossamfund, lära vara föga egna de att söka

ingifva sina barn aktning för religion, eller vördnad för gudomlig och mensklig

ordning/'' Visserligen har man i''§ 7 i sistnämnda hänseende sökt inlägga

ett korrektiv genom föreskriften derstädes, att det skall åligga folkskolestyrelse,

eller rektor vid vederbörande elementarläroverk, att tillse, att

barn af föräldrar, som utträdt ur svenska kyrkan, ändock genom målsmans

försorg erhålla 11 tillbörlig religionsundervisning11; men att en sådan föreskrift

kommer att såsom en död bokstaf stanna på papperet samt i verkligheten

blir utan all betydelse framgår deraf, att icke någon folkskolestyrelse eller

rektor vid elementar!äroverk kan anses skyldig att förvärfva sig den kunskap

om beskaffenheten af alla sekters olika dogmer, att de kunna pröfva

huruvida meddelad religionsundervisning i den ena eller andra sektens lärosatser

må anses vara tillbörlig11. Då en undersökning härom sannolikt blir

för skolstyrelse eller rektor obehaglig, ja rent af förhatlig, lärer följden

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

snart blifva den, att, om föräldrar eller målsmän, sedan de sj elfva lemna!

svenska kyrkan och icke inträdt i gemenskap med annat trossamfund, sakna

religiositet och intresse för sina barns religiösa uppfostran, komma barnen

icke att erhålla den religiösa omvårdnad, som kraftigast af allt bidrager till

danandet af gudfruktig^ samvetsgranna och laglydiga medborgare.

I § 2 stadgas, att föreståndare för församling, hvilken tillkommer

offentlig religionsöfning enligt § 1, skall “hafva tillsyn derå, att församlingens

offentliga gudstjenst öfverensstämmer med dess uppgillra trosbekännelse och

forsamlingsordning"; men der nära nes ej ett ord om sådan tillsyn öfver andra

andaktsöfningar, än gudstjenst, t. ex. offentliga processioner och dermed sammanhang

egande kyrkobruk, öfver Indika uppsigt kan vara lika erforderlig,

som öfver gudstjensten. Ett tillägg i sådan syftning synes mig derföre vara

nödvändigt.

Uti § 5 meddelas stadganden om äktenskaps afsilande; och föreskrifves

i sådant afseende i 1 mom.,

att der begge kontrahenterna “tillhöra samma främmande trossamfund

med sådant presterskap att Konungen funnit åt detsamma kunna anförtros

att vigsel med laga verkan förrätta och förthy rättighet dertill medgifvit,"

skall afslutandet ske umed vigsel efter samfundets kyrkobruk"; samt i 2 mom.,

att om 1) begge tillhöra “olika främmande trossamfund med sådan!

presterskap, som nyss är nämndt," eller 2) “om blott endera är medlem af

dylikt samfund,“ eller 3) uendera är bekännare af främmande kristen troslära,

men den andre tillhör svenska kyrkan" skall äktenskap kunna afslutas,

antingen medelst vigsel eller inför borgerlig myndighet;

hvarefter i 3 inom. tillägges “att derest ingendera

tillhör svenska kyrkan, eller sådant främmande trossamfund, som

ofvan omförmäldt är"

skall äktenskapsförbindelsen alltid afslutas medelst en civil actus inför kronofogde

eller magistrat.

Dessa föreslagna stadga oden synas mig hvila på vacklande grundsatser,

och det är derföre att emotse osäkerhet och bryderi vid tillämpningen. För

Konungen torde det blifva odiöst att i administrativ väg pröfva, dels huruvida

alla de här i riket uppträdande främmande kristna trossamfund hafva

sä qvalif,ceradt presterskap att åt detsamma kan anförtros, med laga verkan

att förrätta vigsel, dels huruvida de inom de särskilda religionssamfunden

antagna former för vigseln kunna anses så beskaffade, att af dem skall

framgå en rättsgiltig verkan åt sj elfva äktenskapet. En föregående undersökning

härom blefve nemligen alltid nödvändig, innan resolution kunde

meddelas om ritualen för vigseln inom den ena eller den andra församlingen

skulle, med afseende på nämnda ändamål gillas eller kasseras; och det

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15. 29

torde måhända blifva svårt att härvid med konseqvens genomföra någon bestämd

princip.

Vigseln (benedictio sacerdotalis) är ursprungligen en judisk ceremoni,

som tidigt, med någon förändring, blot sedvanlig bland de kristna församlingarna.

Århundraden förflöto emellertid innan nagla bestämmelser härom

upptogos i verdslig lag; och efter kanonisk rätt blef det mannens och qvinnans

högtidligen uttalade samtycke till äktenskapet (consensus matrimonialis)

som förlänade åt äktenskapet k ar akter en af sakrament, icke den af prestera

öfver dem lasta välsignelsen (benedictio sacerdotalis). Efter Tridentinska

mötets, för katolska kyrkan ännu gällande, beslut rörande detta ämne, är

äktenskapssamtycket, afgifvet af mannen och qvinna)! inför prest i närvaro

af 2 eller 3 vittnen, det egentligen nödvändiga vilkoret för äktenskaps afstötande,

men icke ovilkorligen sjelfva välsignelsen (benedictio,) uttalad af

prest öfver brudparet, hvilken välsignelse deremot betraktas såsom en

sollennitet för att gorå äktenskapets ingående så mycket högtidligare. Enligt

den lutherska kyrkans uppfattning är äktenskapet icke något sakrament,

men vigselakten deremot en enda odelbar handling, som innefattar både afgifvande

inför den vigselförrättande prosteri af äktenskapssamtycke från mannens

och qvinnans sida och den derpå af vigselförrättaren uttalade välsignelsen.

Men inom öfriga protestantiska trossamfund äro meningarne i dessa

hänseenden från hvarandra skiljaktiga, hvilket synes, bland annat, deraf, att

t. ex. baptister väl nyttja bönor och sång vid äktenskapssamtyckets afgifvande

inför församlingen, men icke presterlig välsignelse.

Vid sådant förhållande, och då det från statens sida egentligen är af

vigt att genom den civila lagstiftningen bestämma eu notorisk handling såsom

utgångspunkt för äktenskapets juridiska verkningar, synes den på en

gång enklaste och mest följdriktiga utväg, som härvid är att iakttaga, vara

den, att lagstiftaren uppställer såsom regel:

l:o att äktenskap mellan makar, der begge tillhöra deri svenska kyrkan,

skall, såsom hittills skott, fortfarande afslutas genom vigsel; men

2 ro att i alla de fall, der åter endera eller begge makarne icke tillhöra

svenska kyrkan, skall äktenskapets afsilande ega rum genom en civil

adus inför borgerlig myndighet, ankommande det sedan på makarne

sj elfva, om de så önska, att låta den äktenskapliga förbindelsen helgas

genom de religiösa ceremonier, som äro brukliga inom de trossamfund,

hvaraf makarne kunna vara medlemmar.

Om denna regel skulle följas, kunde bestämmelserna i § 5 mom. 1,2,3

göras ganska enkla. 1 alla händelser synes ett tillägg till författningen vara

erforderligt angående skilsmessa i de på civil väg ingångna äktenskapen;

ty om eu lag skall stiftas angående sådana äktenskaps lagliga ingående, bör

det icke heller saknas stadgande!!, huru och i hvad ordning dylika äkten
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 15.

skapsföreningar m-i kunna under begge makarnes lifstid lagligen upplösas,

äfvensom föreskrifter om hvilken myndighet skall utfärda skiljebref; ty det

kan ingalunda vara lämpligt att kyrkoherden och kyrkorådet inom den svenska

territorialförsamlingen, inom hvilken främmande trosbekännare äro boende,

skola gifva oeniga makar af främmande lära de i lag föreskrifha varningar för

missämja i äktenskap, ej heller att domkapitlet i orten skall med utfärdande

af skiljebref taga befattning i de fall. då makarne icke tillhöra den svenska

kyrkan.

Vid en jemförelse mellan 1860 års författning och förevarande förslag,

finner man att det i § 8 af nämnda författning förekommande förbud för

främmande trosbekännare att inrätta skola och att upplåta dem för andra,

än bekännare 11 af deras egen troslära eller deras barnf1 blifvit ur förslaget

helt och hållet borttaget. Att utelemna eu så högst vigtig begränsning

äfven för andra främmande trosförvandter, än de mosaiske, anser jag

vara ganska betänkligt.

Då till de sednares religiösa åskådningssätt och tendenser, efter hvad

kändt är, alls icke hörer någon benägenhet för proselytmakeri, har man derföre

icke från deras skolor anledning att frukta någon menlig inverkan på

den till svenska kyrkan hörande ungdomen, men faran är så mycket större

från annat håll, ty borttagandet af nämnda förbud är att rent ut inbjuda

katolska emissarie!1 att bär i landet utöfva en vidsträckt verksamhet för

katolicismens utbredande. Det är t. ex. bekant, huru den katolska propagandan

öfverallt, hvar den kan kan finna tillfälle, anstränger sig att upprätta

friskolor för fattiga barn, icke för att bibringa dem någon sann och

verklig upplysning, utan allena för att medelst lockelse!1 om åtskilliga verld»- ,

liga och andliga fördela!1 vinna anhängare, för att sedermera kunna ockra

på deras okunnighet, vantro och vidskepelse. De bedröflig-! frukterna af

ett sådant förfaringssätt uteblifva icke, derom kan man vara fullt förvissad

och de framträda i dagen öfverallt, der katolsk troslära hunnit rotfästa sig.

Det ligger i katolicismens innersta sträfvande!! att bringa ungdomens undervisning

i sina händer, för att befordra hierarkiens egoistiska syften. Undervisningsfrågan

blir derföre alltid för katolska hierarkien eu hufvudfråga,

som förr eller sednare leder till allvarsamma konflikter med staten, såsom

det redan inträffat i våra dagar på flera ställen i Europa, och det karl derföre

ingalunda vara lämpligt att lagstiftaren likasom öppnar ett vidt fält för

dylika konflikter, hvilka alltid måste komma att störande inverka på samhällsutvecklingens

lugna gång.

§ 14 synes mig vara öfverflödig och torde derföre höra ur förslaget

utgå. Den grundsats, som § uttalar, måste nemligen anses gälla äfven utan

att upprepas i dissenterlagen, ty om, i anledning af främmande troslära,

icke i gällande lag några inskränkningar finnas gjorda med afseende på

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

medborgerliga rättigheter eller skyldigheter, lärer det icke finnas tvifvel om

dessa rättigheters eller skyldigheters tillvaro för svenska medborgare.14

Justitierådet Bolin anförde: “Förslaget till förordning angående främmande

trosbekännare och deras religionsöfning lemna-; af mig utan anmärkning

; likasom mot förslaget till ändring i vissa delar af kyrkolagen med

dertill hörande författningar jag ej finner skäl till annan erinran, än att,

dår såsom redan blifvit yttradt, det synes mindre lämpligt (eller åtminstone

oegentligt) att i en förordning om ändring i kyrkolagen meddela förklarande,

huruvida hvad som i annan författning finnes föreskrifvet utgör kyrkolag

eller ej, jag anser orden “till kyrkolag ej hörande“ höra ur förslagets 1

§ utgå. "

Justitierådet Almqvist yttrade: “Då det till Högsta Domstolen remitterade

förslaget rill förordning angående främmande trosbekännare och deras

religionsöfning befinnes i sina flesta och hufvudsakligaste delar vara öfverensstämmande

med den af Riksdagen år 1869 beslutade och hos Kongl. Maja

anmälda, men förfallna författning i ämnet, lärer det höra antagas, att de

motiv, som anföras i Riksdagens derom då »flatna underdåniga skrifvelse

samt i det Lag-Utskottets betänkande, hvilket för nämnda skrifvelse ligger

till grund, äfven få anses gälla för det nu ifrågavarande förslaget.

Dessa motiv, Indika börja med erinran, hurusom, enligt nu gällande

lag, den, som omfattar främmande lära, icke skall anses från svenska kyrkan

skiljd, förrän han blifvit i annat tillåtet religionssamfund upptagen, innehåller

vidare: att frågan huruvida medlem af svenska kyrkan, som.omfattat främmande

lära, bör i kyrkan qvarhållas till dess han blifvit i annat religionssamfund

upptagen, måste i svenska kyrkans eget intresse besvaras nekande:

att det icke kunde vara någon vinst för kyrkan att genom tvång inom sig

behålla olika tänkande: att ett sådant tvång vore egnadt att framkalla split

och söndringar inom kyrkan: att grundsatsen af samvete- och bekännelsefrihet

fordrade, att den, som bekänner sig till en främmande lära, må vinna

utträde från svenska kyrkan äfven om det trossamfund, hvars lärosatser han

omfattar, icke är genom någon församling här i landet representerad!, eller

han ej finner liktänkande nog talrik» att kunna bilda en församling; och att

lagens förbud uti ifrågavarande hänseende utan svårighet kunde kringgås

derigenom, att den dissekerande först inträder i en främmande församling

och sedermera derifrån utgår.

Det synes som skulle dessa obestridliga sanningar hafva bort föranleda

dertill, att i Riksdagens förslag till förordning om främmande trosbekännare

icke blifvit infördt eller antyd t något slags vilkor i den syftning att utträdande

ur svenska kyrkan ej kunde ske utan i sammanhang med öfvergång

till visst annat trossamfund. Och likväl har i Riksdagens förslag kommit

att inflyta ett i 3 § af det till Högsta Domstolen nu remitterade försatt
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kongl. Mapts Nåd. Proposition N:o 15.

ningsförslaget äfven upptaget stadgande, hvithet måste anses innebära ett

sådant vilkor och torde vara under donna benämning åsyftadt i 1 § af det

till Högsta Domstolens granskning jemväl framlagda förslaget till förordning

angående ändring i vissa delar af kyrkolagen, det stadgande nemligen, att

den, som utträder från svenska kyrkan, skall, vid anmälan derom hos kyrkoherden,

uppgifva det trossamfund, hvartill han vill öfvergå.

För dessa ords uteslutande ur förslaget kan jag icke åberopa några

vigtigare eller bättre skäl, än de i Riksdagens ofvannämnda skrifvelse anförda,

hvilkas hufvudsumma är att det ifrågavarande vilkoret strider emot

samvets- och tankefrihetens grundsats. Donna frihet är lika helig och oantastlig

som till sitt väsende obegränsad, då densamma, såsom angående menniskans

uteslutande inre angelägenheter, icke katt förnärma någon annans rätt

eller frihet; hvadan staten icke bör söka tillvälla sig makt att derför i lag

utstaka gränser eller uppställa vilkor; och ehuru 1860 års förordning, hvilken,

fastän innehållande den föreskrift eller det vilkor, jag nu klandrar, likväl utgjorde

ett verkligt, om än ofullkomligt, framsteg i jemförelse med hvad förut

var stadgadt, af mig under då varande förhållanden i underdånighet tillstyrktes,

kan jag numera ej-annat än afstyrka föreskriftens bibehållande, sedan

hos Riksdagen gjort sig gällande deremot stridande åsigter och dessa blifvit

så uttryckligt uttalade, att det synes som om Riksdagens författningsförslag

i omför mål da punkt tillkommit blott genom bristande uppmärksamhet vid dess

redigerande.

Den omständighet torda ej förhöja föreskriftens värde, att densamma

vore ändamålslös i fall den, som beslutat skilja sig från svenska kyrkan utan

att hafva hinni t något annat trossamfund, hvars lärosatser lian kan omfatta,

icke droge i betänkande att, för vinnande af sitt ändamål, gorå en uppgift i

det antydda hänseendet, som ej vore öfverensstämmande med sanningen och

hvars riktighet för öfrig! kyrkoherden icke fatt sig ålagdt att efterforska.

Men till ett sådant pris bör äfven den dyrbaraste förmån icke köpas och

aldraminst bör lagen dertill innebära anledning.

I motsats således till hvad af andre ledamöter i Högsta Domstolen

blifvit i detta ämne yttradt, hemställer jag, för min del, huruvida icke förslagets

ifrågavarande 3 §, hvilkens första ord äfven synas mig höra utbytas

emot det efter min åsigt riktigare uttrycket i motsvarande 14 § af förordningen

den 23 October 1860, kunde erhålla följande lydelse:

“Faller någon af från den rena evangeliska läran och vill fördenskull

ur svenska kyrkan utträda, gifve sin afsigt tillkänna för kyrkoherden i den

församling, hatt tillhör. Framhärdar lian etc. “

För öfrig t instämmer jag i hvad som blifvit anmärkt om saknad af

föreskrift i förslaget rörande de församlingars ställning, hvilka må hafva bildat

sig eller kunna uppstå, men ej äro att hänföra till kristna trosbekännare;

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 15.

om 14 §:s olämplighet, såsom öfverflödig; och om oegentligheten af den föreslagna

författningens inledning, jemförd med 19 §, samt anser, hvad angår

förslaget till ändring i vissa delar af kyrkolagen, att 1 § kan ur förslaget

helt och hållet uteslutas, enär hvad i samma § finnes stadgadt icke är annat

än sådant, som kan anses inbegripet under förslagets sista eller 4 §, hvilken

ålägger kyrkoherde att i afseende å främmande trosbekännare fullgöra hvad

honom genom allmän lag eller författning föreskrifves.

I afseende å redaktionen af 3 § i samma förslag anser jag mig böra,

med åberopande härvid jemväl af grunderna för den anmärkning jag framställt

beträffande 3 § i den föreslagna förordningen om främmande trosbekännare

och deras religionsöfning, tillstyrka sådan förändring, att lydelsen

blefve följande:

“Å allmän begrafningsplats skall lägerstad, efter anmälan hos vederbörande

kyrkoherde, upplåtas äfven för dem, som vid sin död icke tillhört

svenska kyrkan. “

Justitierådet friherre Leuhusen utlät sig: “Under den öfverläggning

hos Hans Maj:t Konungen i Ståts-Rådet den 30 Maj 1857, som inledde den

år 1860 verkställda, sedermera år 1869 till en del förändrade lagstiftningen

angående utvidgad religionsfrihet och vissa dermed gemenskap egande ämnen,

antogs den grundsats, att “från rättigheten att fritt utöfva den religion, hvartill

en hvar af inre öfvertygelse sig bekänner, kan icke härledas någon rätt att

äfven utom eget trossamfund söka utbreda sina lärosatser och derigenom

sprida söndring och oro inom både stat och kyrka; och såsom olyckligt kunde

antagas, att, till förekommande af dylika söndringar, kyrkans enhet alltid

måste betraktas såsom en fördel för samhället, hvars vidmakthållande, der

den förefunnes, lagstiftningen icke bör underlåta att befordra, så långt det

utan samvetstvång kan ske.“

Denna grundsats blef tillämpad i de tvänne förordningarne af den 23

Oktober 1860. I den ena, som angick främmande trosbekännare och deras

religionsöfning, stadgades bland annat i 8 §: “Skolor och andra undervisningsanstalter

må ej af främmande trosbekännare inrättas eller upplåtas för andra,

än bekännare af deras egen troslära eller deras barn. Sker annorledes, värde

skolan eller undervisningsanstalten stängd och föreståndaren för densamma

dömd till böter från och med femtio till och med trehundra R:dr. Vid enahanda

hot vare ock främmande trosbekännare förbjudet att vid sammankomst

till andaktsöfning af svenska kyrkans medlemmar hålla föredrag. “

I den andra författningen, angående ändring i gällande bestämmelser

om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära, meddelades,

bland annat, straffbud i 1 § för den, som offentligen förkunnade eller till annans

förledande annorledes utsprida lärosatser, som mot den rena evangeliska

Bih, till Riksd. Prat. 1873. 1 Sami. 1 Åfd. 7 Häft. 5

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kong1. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o Ib.

lärår! vore stridande, — dock med tillägg att härigenom ej skedde någon

inskränkning i den frihet i religionsöfning och undervisning, som bekännare

af annan lära, än den rena evangeliska, medgifven var; — i 2 § för den

som genom bedrägliga medel, hotelser eller löften om timliga fördelar söker

förmå annan till affall från den rena evangeliska läran; äfvensom detta straffbud

skulle gälla, om någon, hvilken af föräldrar eller målsman fatt sig anförtro»!!

att uppfostra eller undervisa barn, som tillhör svenska kyrkan, söker under

utöfningen af sådant uppdrag bibringa barnet annan tro, än den, som med

den rena evangeliska läran öfverensstämmer;K — samt i 4 § för den, som

till deltagande i främmande trosbekännare? andaktsöfning nödgar eller lockar

den, som minderårig är eller under hans lydnad står och till svenska

kyrkan hörer.

Uti den förordning af den 16 November 1869, som trädde i .stället

för nyssnämnde förordning af den 23 Oktober 1860 om ansvar för den, som

utsprider villfarande lära, blef innehållet af dess stadgande!! i 2 och 4 §§

bibehållet, blott med någon jemkning i straffbestämmelserna, men deremot

hvad som påbjudits i I § upphäfdt; och hade Hans Excellens herr Justitiestatsministern

vid frågans föredragning inför Hans Maj:t Konungen i StatsRådet

förstnämnde dag förklarat sig finna det mota mindre betänklighet att

upphäfva hötes- och fängelsestraffet för offentligt förkunnande och utspridande

af villfarande meningar, då det sker utan bedräglig afsigt, om i lag likväl

q var stode förbud för främmande trosbekännare dels att hålla offentliga andaktsöfningar

utom sin egen kyrka och dels att inrätta skolor för andra än bekännare

af deras egen lära.

Det har således varit och är ännu lagstiftningens uppenbara mening,

att säkerheten mot proselytmakeriets inflytelse hos barn och ungdom skulle

vara sökt icke endast i hvad lagen om ansvar för utspridande af villfarande

lära innehaller j utan skulle, i bredd med denna, lag och jemte densamma,

gälla ofvan anförda förbud i 8 § af förordningen om främmande trosbekännare

och deras religionsöfning mot upplåtande af främmande trosförvandters skolor

eller andra undervisningsanstalter till begagnande af andra, än bekännare af

deras egen troslära eller deras barn.

I den skrifvelse af den 13 Maj 1869, hvarigenom Riksdagen hos Kongl.

Maj:t anmälde den af Riksdagen för dess del beslutade nya författning angående

främmande trosförvandter och deras religionsöfning, anfördes i särskilda

punkter de frågor, uti hvilka Riksdagen önskade förändring i den

gällande lagen af den 23 Oktober 1860, med framställning af grunderna för

Riksdagens asigter i dessa frågor; och afslutades skrifvelse!! med det förklarande,

att, pa grand af hvad sålunda bil fint anför dt i afseende på de

hufvudsakligaste förändringar, som ansetts nödiga, Riksdagen fattat sitt beslut

om den nya författningen. Donna skrifvelse omförmäla!'' icke på något sätt

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Majds Nåd, Proposition N:o 15.

8 § i 1860 års förordning; men denna § är till hela sitt innehåll utesluten

i förslaget till den nya författningen, genom hvilken nämnde förordning till

hela dess vidd skulle upphäfvas. Sådant uteslutande har ock skeft i det lagförslag,

som nu är remitterad! till Högsta Domstolens utlåtande.

Det synes mig vara att förmoda, det Riksdagens åtgärd i detta fall

härrört från den föreställning, att det uteslutna stadgandet, i hvad det angår

skolor och undervisningsanstalter, icke skulle för sitt ändamål vara behöflig!,

jemte den särskilda lagen om ansvar för utspridande af villfarande lära, utan

deremot att donna skulle vara tillräcklig att hindra proselytväsendet bland

barn och den studerande ungdomen; samt att under den frihet till offentligt

förkunnande af främmande religiösa grundsatser, som genom förordningen

den 16 November 1869 beviljades, förbudet mot främmande trosbekännares

föredrag vid sammankomst till andaktsöfning af svenska kyrkans medlemmar

icke vidare vore lämpligt.

I donna sednare punkt kan jag, vid betraktande af lagstiftningens närvarande

ståndpunkt, anse mig icke föranlåten till någon motsägelse, men i

den torra frågan kan jag ingalunda biträda åsigten om lämpligheten att

upphäfva förbudet i 8 § af förordningen den 23 Oktober 1860.

Om någonsin den i öfverläggningen lins Kongl. Maj:t den 30 Maj

1857 antagna, bär ofvan anförda grundsats skulle kräfva noggrann och allvarlig

tillämpning, så måste det. enligt urin öfvertygelse, ^ vara genom hvad

som i lagstiftningen skott och ännu eget'' bestånd just i frågan om tillfällena

till att förleda barn och ungdom i läroåren. Det synes mig ligga i sakens

natur, att om främmande trosbekännare med lull! laglig rättighet i sin skola

emottag!!, jemte sina trosförvandters ungdom, äfven den, som tillhör svenska

kyrkans bekännelse, skulle emot honom fåfängt och förgäfves grundas en

anklagelse enligt förordningen den 16 November 1869 på det förhållande,

att, undervisningsplanen haft sin riktning efter det hufvu dsakliga ändam niet

för de för svenska kyrkan främmande trosförvandterna. Der skulle icke

förekomma något behof af "bedrägliga medel, hotelser eller löften om timliga

fördela!", af något "nödgande och lockande" för att låta de till svenska

kyrkan hörande barnens tankar, känslor, böjelser och vaner gå i samma

stråt med lärarnes och medlärjungarnes. Barnen åhöra dagligen en undervisning,

som för den främmande religionslära^ elever utveckla!'' donna och

visar förkastligheten i all annan troslära. Af skolans föreståndare och lärare

hvarken nödgas eller lockas de att med de öfråga eleverna besöka

gudstjensterna, men af dessa dragas de dit, då deras egna föga utvecklade

begrepp icke för dem framställa någon våda häruti. De uppnå omsider

konfirmationsåren och sluta sig frivilligt till den främmande religionslära!!,

och om verkligen "bedrägliga medel, hotelse!'', löften, nödgande eller lockande

skulle komma att användas: huru skulle åklagaremakten kunna inom sko*

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 15.

tillgå/*Utna ^ uPPtä°ka sådant? och huru kunde vittnen vara att

„ . „.Det, vore> bnhgt min föreställning, visst icke genom upphäfvande af 8

§ i forordningen den 23 Oktober 1860 och förlitande endast på förordningen

den 16 November 1869 man skulle tillbörligen afse svenska kyrkans

behof af frid och enighet, eller svenska samhällsordningens behof för dess

inre frid och styrka mot det, som inom Högsta Domstolen den 16 Januari

18o7, vid dess öfverläggning i fråga om lagstiftningen angående religionsfriheten,

kallades patrycket af lärosatser, hvilkas sändebud tillförene hatt

maktigare talan i fäderneslandets angelägenheter, än som å ena sidan gerna

kan ånyo medgi vas, och som å den andra icke eller lärer eftersättas längre,

an utsigterna till framgång påfordra.”

Enligt min åsigt kan det icke eller sägas, att ifrågavarande 8 8 i

förordningen den 23 Oktober 1860 till sitt ämne läge utanför lagen om

främmande^ trosbekännare och deras religionsöfning. Den utgör en begränsning

åt sadana trosbekännare civila rättigheter inom landet, ett undantag

frän den i 13 § af nämnda förordning förkunnade likställighet för främmande

kristna trosbekännare med svenska medborgare. Till lagen om ansvar

för utspridande af villfarande lära hörer icke detta ämne,'' enär inrättandet

åt skolor och undervisningsanstalter väl inskränkes i anseende till

möjligheten af dess religiösa inflytelse på den till svenska kyrkan hörande

ungdom men icke i och för sig är hvad förordningen den 16 November

186J af hand] ar, nemligen utspridande af villfarande lära.

Något tvifvel synes mig icke kunna skäligen finnas om möjligheten

att uttvinga lydnad för ifrågavarande förbud. Om så skulle vara, att det

redan i något fall opåtalt!! blifvit öfver träd t, inses dock lätt den, i frå»a om

skadans vidd, oändligt störa skilnaden emellan en åtgärd, som i följd af

dess lagstridighet och af nödvändigheten till dess beslöjande hålles inom

trång gräns, och det genom förbudets upphäfvande lagligen gränslösa.

I afseende på förslaget till förordning angående ändring i vissa delar

af kyrkolagen med dertill hörande författningar, anhåller jag att få instämma

med Justitieråd et Bolin.”

Justitieråd^ Qvensel yttrade:

”Förslaget till ändring i Kyrkolagen".

”Jag anser frågan om främmande trosbekännare och deras religionsöfning

icke utgöra föremål för kyrkolagen, äfven om dessa främmande trosbekännare

_ till större eller mindre del bestå af affällingar från statskyrkan

och jag instämmer derför till alla delar i de af kyrkolagskomitén i detta

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Maj:U Nåd. Proposition N:o li>.

ämne uttalade åsigter. Emot detaljerna af det uppgjorda förelaget tiar jag

endast följande att anmärka:

De i 1 § förekommande orden ej till kyrkolag hörande, synas ej val

lämpa sig för lagtext. Anses den särskild t föreslagna lagen om främmande

trosbekännare och deras religionsöfning icke kunna af Konung och Riksdag

antagas, eller träda i kraft, förr än Kyrkomötet tillsett, och om hvad deruti

finnes, som är att till kyrkolag hänföras, lär Kyrkomötets instämmande i

åsigten att de särskilda förslagen rätteligen afdela! hvad som hör till ena

eller andra området vara lika tydligt uttalad! genom bifall till förevarande

förslag med uteslutande af de anmärkta orden. Orden af denna dag kunna

alstra tvekan, huruvida förordningen om främmande trosbekännare och deras

religionsöfning mä, utan Kyrkomötets hörande, ändras, fastän Kyrkomötet icke

gjort anspråk på deltagande i dess beslutande. Lämpligast synes, att hela

denna 1 § utgår, såsom inbegripen under stadgandet i 4 §. Dertill fordras

dock att antaga, det affälling från Svenska kyrkan blifver främmande trosbekännare

i och med det han omfattar främmande lära, ehvad han anmält

sig till utträde ur kyrkan eller icke, ett antagande som jag finner fullt

öfverensstämmande med 3 § i det andra förslaget, men betänklighet i detta

hänseende kunde häfvas, om i 4 § näst efter orden främmande trosbekännare

tillädes ”och deras utträde ur svenska kyrkan, som omfatta! främmande

lära”, hvarefter till meningens förtydligande det följande kunde blifva ”iakttaga

hvad här ofvan är stadgadt och derjemte fullgöra hvad” etc. etc.

Förslaget till förordning angående, främmande trosbekännare och deras

religionsöfning.

1 §•

Då såväl 1860 års förordning som 1869 års förslag fordrat, att kristna

trosbekännare af annan lära, än statskyrkans, skulle som vilkor för rättigheten

att förena sig i församling söka Konungens tillstånd dertill, har åter

föreliggande förslag utgått från den i min tanke riktiga grundsats, att främmande

tres bekännare efterlätes, hvad svårligen kan förhindras, att bilda

församling men åläggas att, såvida de önska att församlingen varder af staten

erkänd, derom gorå ansökan hos Konungen. Detta statens erkännande

synes mig dock, vid betraktande af slutorden i §:ns första moment jemte

andra ställen i förslaget ej innebära annat, än ett medgifvande för sökanderne

att under vissa begränsningar offentligen utöfva sin religion. Emellertid

kan af §:ns föreslagna uppställning dragas den slutsats, att ansökningen

och Konungens bifall dertill går ut på att den bildade församlingen af staten

erkännes och att en, bland andra följder af sådan! erkännande är rätt

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 15.

till offentlig religionsöfning. Erkännandet skulle således utmärka ett begrepp

af större omfång, än det, som betecknas med rätt till offentlig religionsöfning.

1 sådant fall skulle stadgandet i 17 §, att sistnämnda rätt kan i

der upptagna fall, efter Konungens förordnande, upphöra, lemna rum för

den tydning, att eu församling, hvars berörde rätt upphört, lika fullt vore

af staten erkänd. Denna troligen emot förslagets mening stridande tydning

kunde undanrödjas derigenom, att antingen föremålet för den i 1 § omtalade

ansökning begränsas till församlingens önskan om offentlig religionsöfning

eller ock påföljden af de i 17 § upptagna fall blifver, att Konungen, efter

hopropande, återtager det gifna förklarandet att församlingen af staten erkännes.

Vid granskning af motsvarande 14 § i 1860 års förordning kunna

ordalagen föranleda dertill, att affälling från statskyrkan kan derifrån skiljas,

då hatt blifvit upptagen i annat, i riket tillåtet, religionssamfund, hvartill

äfven är att hänföra mosa!ske trosbekännare^ Till stöd härför kunde åberopas

sista punkten i förordningens 1 §, att den för i §:n kristne bekännare

af annan lära, än den rena evangeliska, beviljade rätt tillkommer de, på

grund af gällande författningar, redan bildade församlingar af främmande

trosbestämmelser. Det i förslagets 3 § förekommande stadgande, att utträde

ur statskyrkan medgifves den, som omfattat främmande kristen lära,

skulle derföre kunna betraktas som en inskränkning i rättigheten att ur kyrkan

utträda, på samma gång som befrielsen från vilkoret att vara i annat

trossamfund upptagen vore eu utvidgning af samma rättighet, en utvidgning,

som betingas deraf, att församlingar af främmande trosbekännare enligt förslaget

kunna bildas utan Konungens lof, blott de ej önska att af staten erkännas,

men enär, hvad angår den omförmäld a inskränkningen, anförda slutpunkt

i 1 § af 1860 års förordning ej kan hafva tillämpning på andra, än

kristne trosbekännare, då nemligen, enligt 16 § i förordningen, densamma

icke i något fall rör mosaiske trosbekännare, de enda icke kristna, som hade

församlingsrätt i riket, torde stadgandet i 14 § ej heller kunna anses innefatta

tillåtelse att öfvergå till dem och förslaget således härutinnan öfverensstämma

med förordningen. Eu annan fråga är om skål finnes att i statskyrkan

qvarhålla den, som i verkligheten genom ombyte af tro affällig ej

blott från statskyrkan, utan äfven från kristendomen, men på donna fråga

inlåter jag mig ej vidare af den anledning, att jag i allmänhet ej anser mig

höra sträcka granskningen af förslaget till andra delar, än dem, i Indika

det afviker från hvad förut är stadgadt. I (ifrigt faster jag uppmärksamhet

vid det i sista punkten af 3 § förekommande förbud för främmande för sam
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kong!. Nåd. Proposition No 15. 39

ting att upptaga någon, som ej uppnått aderton ärs ålder, hvilket förbud

väl endast bör gälla den, som tillhört statskyrkan.

Emot förslagets öfrig» bestämmelse har jag ej något att anmärka, men

hemställer, om icke i afseende å upplösning af äktenskap, der båda makarne,

eller endera, äro främmande trosbekännare, någon jemkning af föreskrifterna

angående äktenskapsskillnader, hvad rörer statskyrkans andliga myndigheters

befattning med dessa ärenden, är af nöden.”

Justitierådet Olivgrön a tilläde, att då han, lika med Justitierådet Friherre

Leuhusen, anmärkt, att innehållet af § 8 i 1860 års förordning från

dissenterlagförslaget uteslutits, instämde han derföre till alla delar i hvad

Justitierådet Friherre Leuhusen i detta ämne yttrat.

In fidem

C. J. Björkman.

Vidimeras:

ex protocollo

C. F. W. Lamberg.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

KongI. Maj.is Nåd. Proposition N:o 15.

Transsumt af Protokollet öfver Justitie-departements- ärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet d Stockholms

Slott Torsdagen den 30 Januari 1873,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Statsministern för utrikes ärendena Herr Björnstjerna,

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm.

Justitieråden: Almqvist och

Strandberg.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmäld att, till utledande

af Kongl. Maj:ts den 8 November nästlid ne år meddelade nådiga befallning,

Högsta Domstolen afgifvit infördradt utlåtande öfver de inom Justitiedepartementet

upprättade förslag till dels förordning angående ändring i vissa

delar af kyrkolagen med dertill hörande författningar och dels förordning

angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning.

Efter lemnad redogörelse för de inom Högsta Domstolen, enligt dess

protokoll den 14 innevarande månad, öfver förslagen afgifna yttranden, utlät

sig Hans Excellens:

”Af de liera, till eu del mot hvarandra stridande, anmärkningar, som

inom Högsta Domstolen blifvit mot förslagen framställda, är af dess fleste

ledamöter endast den omfattad, hvilken går derpå utr att i förordningen om

ändring i vissa delar af kyrkolagen med dertill hörande författningar icke

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

" | | Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

borde sägas, att förordningen angående främmande trosbekännare och deras

religionsöfning ej vore till kyrkolag hörande. Det anmärkta uttrycket är

emellertid i författningsförslaget intaget i ändamål att bereda Riksdagen och

kyrkomöte! tillfälle att fatta samt i tydliga ord uttala ett beslut derom, att

samtliga de i förordningen angående främmande trosbekännare och deras

religionsöfning upptagna ämnen, hvilka förut kunnat anses tillhöra kyrkolag,

ej vadare vore dit hänförliga; och då vinnandet af fullständig reda i detta

stycke utan tvifvel är af stor vigt, då någon annan utväg för syftemålets

ernående icke blifvit af Högsta Domstolen ens antydd, och då vid en sannolikt

inom kort tid förestående granskning af förslag till ny kyrkolag ordalagen

kunna med större frihet väljas, anser jag den ifrågavarande anmärkningen

ei höra till ändring i redaktionen föranleda. De öfriga anmärkningarne

finner jag icke heller vara af beskaffenhet, att på dem bör grundas

någon annan afvikelse från hvad de remitterade förslagen innehålla, än en

jemkning af ordalagen i ingressen samt 19 § af förslaget till författning om

främmande trosbekännare och deras religionsöfning, och hemställer jag alltså,

att Eders Kong!. Näjd täcktes till Riksdagens antagande framlägga nedanstående

förslag dels till förordning angående ändring i vissa delar af kyrkolagen

med dertill hörande författningar och dels till förordning angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning; dock med det förbehåll

i afseende å den sednare förordningen, att den skall blifva gällande endast

för det fall, att den förra varder jemväl af Kyrkomöte godkänd; och torde

tillika höra förklaras, att under sistberörda förutsättning båda förordningarne

komma att af Eders Kong!. Näjd under samma dag utfärdas.”

Hans Excellens uppläste härefter följande förslag:

Justitierådet Almqvist åberopade det af honom vid behandlingen af

detta ärende i Högsta Domstolen afgifna yttrande.

Stats-Rådets öfrige ledamöter instämde uti Hans Excellens Herr Justitie-statsministerns

of vanberörda hemställan; och behagade Hans Majestät

Konungen densamma i nåder bifalla; i följd hvaraf nådig Proposition af den

lydelse, bilagan till detta protokoll utvisar, skulle, till Riksdagen aflåtas.

. - In liden,

C. J. Björkman.

Vidimeras:

Ex protocollo

C. F. W. Lamberg.

m. till Rilcsd. Prat. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 7 Käft.

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.