Angående förändrad bestämstämmelse i fråga om nedgrafven skatt. bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes
1873-02-22 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1873:16, Angående förändrad bestämstämmelse i fråga om nedgrafven skatt. bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes
Dokumentets text
Kongl Majds Måd. Proposition JV:o id.
1
M:o 16,
Ank. till Riksd. Kansli den 22 Febr. 1873, kl. 11 f. m.
Kongl. Majds nådiga Proposition till Riksdagen, angående förändrad bestämstämmelse
i fråga om nedgrafven skatt. bottenfynd eller annat dylikt,
hvartill egare ej finnes; Gifven Stockholms Slott den 18 Januari
1873.
De föreskrifter, som i fråga om statens lösningsrätt till hittade fornsaker af
vissa slag nu äro här i riket gällande och innefattas dels i det från 48 Kap. 2 §
Missgernings-balken hem tade stadgandet i 16 § 3 inom. af Förordningen den 16
Februari 1864 om nya strafflagens införande, nemligen att nedgrafven skatt, bottenfynd
eller annat slikt, hvartill egare ej linnés, skall, när det består af »gammalt
mynt, guld, silfver, koppar, metall eller andra konststycken», af upphittaren hembjudas
åt Konungen, hvilken, om lian inlöser fyndet, gifver upphittaren »fulla värde!
och en åttondedel dertill», dels ock i 8 § af Förordningen den 29 November
1867 angående forntida minnesmärkens fredande och och bevarande, hvarigenom
sättet för det anbefallda hembjudande! af guld-, silfver-, koppar- och brons-fynd
närmare bestämmes med tillägg, att Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-Akademien,
der den finner hela fyndet eller någon del deraf höra för statens samlingar
inlösas, skall erlägga för det som inlöses af guld eller silfver falla metallvärdet
med eu åttondedel förhöjning samt för koppar och brons hvad utöfver metallvärdet
kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde, men deremot hembjudande!
åt kronan af andra tillfälligtvis anträffade fornsaker göres beroende af innehafvarens
egen önskan, hafva, i hvad angår fornfynd af brons eller, såsom det i förstnämnda
författning kallas, »metall», blifvit tid efter annan gjorda till föremål för
anmärkningar och ändringsförslag af personer, som med nit och kärlek egna! sig
åt fornforskningen och derigenom förvärfva! en obestridlig erfarenhet i hithörande
ämnen.
JJih. till Riksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 8 Ptäft,
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.
De betänkligheter, hvilka sålunda yppat sig mot den gällande lagstiftningen, äro
till Kongl. Maj:t framburna, i det att Svenska Fornminnesföreningen, hvars ändamål
är att efterforska och undersöka våra fosterländska fornminnen och att i landet
sprida upplysning om och deltagande för desamma, genom sin styrelse under den
30 April 1871 gjort underdånig hemställan om förändring af 8 § 1 mom. i nådiga
Förordningen den 29 November 1867 derhän, att äfven bronsfynd, likasom redan
nu fynd af sten och jern samt andra fornsaker af ringa materiel! värde, må af finnaren
fritt disponeras. Föreningen, som förmält sig dermed åsyfta möjliggörandet
för fornforskaren att i vidsträcktare morr, än hittills kunnat ske, lagenligt verka
för de svenska fornminnenas bevarande och tillgodogörande för den allmänna odlingen,
vetenskapen och den nationel andans utveckling, har till stöd för sin
framställning om ändring af 1867 års förordning anfört hufvudsakligen följande:
»Donna nådiga förordning åsyftar att, hvad lösa fornsaker af dyrare eller
mera sällsynta metaller — guld, silfver och brons — beträffar, rädda dessa undan
vinnings- och förstörelselystnaden genom åläggande för hittaren att mot lösen hembjuda
desamma åt staten. Beträffande deremot lösa fornsaker af ringare materiel!:
värde, af sten och jern, står det hittaren fritt, att, om han det föredrager, dem behålla
eller till annan person afyttra. Sådana uppköpas ock af ett stort antal vetenskapsidkare
och samlare inom landet, hvilka deremot icke få bilda fornsakssamlingar
af guld, silfver eller brons. Erfarenheten har dock tyvärr visat, att just
sådana fornsaker, hvilka det är enskilde inhemska samlare förbjudet att förvärfva
och ega,'' trots. den åberopade nådiga förordningen, hvilken icke kan tillräckligt
öfvervakas, af utländske kringresande uppköpare efterforska och förvärfvas, så att
till och med en systematisk transitohandel med slika svenska fornsaker eger rum
öfver Danmark till England och flera andra länder.»
»Den äldre lagstiftningen i afseende på fosterländska fornsaker grundar sig
tydligen på den åsigte.n, att slika lösa så väl som fasta fornlemningar, likasom
andra fornminnen af ändlig art, för hvilka ingen lagstiftning kunnat ifrågakomma,
vore det allmännas, samhällets tillhörighet, och ej rätteligen kunde såsom enskild
persons egendom anses, om också en belöning under namn af lösen lemnades till
fyndens finnare eller öfverlemnare. Till och med den Kongl. Förordningen af den
17 April 1828 ålade derföre upphittaren af hvarje antiqvariskt fynd, äfven af sten
eller jern, att desamma till Kongl. Maj:t och Kronan hembjuda, vid straff af böter
eller kroppsplikt. Men åtskilliga fornforskningens målsmän funno sedermera, att en sådan
exklusivitet lade väsendtligt hinder i vägen just för ernåendet af de ändamål, som
med bevarandet och samlandet af inhemska fornfynd åsyftats. Och i samma mon,
som de staten tillhöriga fornsakssamlingarne högst betydligt ökades, insåg man såväl
onödigheten af att på ett ställe sammanföra ett obegränsad! antal fullkomligt
likartade exemplar af de särskilda typiska fornsaksformerna, som ock det för den
allmänna bildningen och fornforskningen menliga af detta öfverdrifna centraliserande,
hvilket hindrade kännedomen om våra lösa fornsaker att blifva allmännare
3
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.
spridd, och särskild! beröfvade kulturhistorikern, ethnologen, konstkritikern och
den studerande ungdomen möjligheten att på mer än ett enda ställe få ex visu studera
desamma, Förordningen hade också ingenstädes kunnat upprätthållas; större
och mindre samlingar hade bildats, till fromma så väl för statens archeologiska
museum, — som till en ganska betydlig del bildats just genom dylika enskilda
samlingar, hvilka efter hand med densamma införlifvats, — som för fornkunskapen
öfverhufvud. Andra enskilda samlingar bilda nu här och der medelpunkter för i
landsorterna upprättade fornminnesföreningar, eller hafva skänkts till läroverken
och framkalla ho g för archeologiens studium. Dessa skal låg o antagligen till grund
för de medgifvanden, som i 1867 års nådiga förordning gjordes i afseende på fynd
af vissa »tillfälligtvis anträffade fornsaker af ringare materiel! värde», hvarmed hufvudsakligen
afsågs fornsaker af sten och jern.»
»Fornforskningen har till syftemål, att efterforska menniskoslägtets lefnadsförliällanden
från de aldra äldsta tider, till dess historien öfver skilda länder utbredt
sitt ljus. Men det ocftergifliga vilkoret för all verklig forskning rörande denna
förhistoriska tid, är fri tillgång till de fornsaker, som karakterisera densamma,
icke blott till dylika saker af sten och jern, utan äfven af brons; och om det är
forskaren medgifvet, att på nära håll studera det material, som ligger till grund
för tvänne perioder af ifrågavarande tid, så är dock forskningen i sin helhet omöjlig,
om det är förbjudet att samla och ega något enda slag af detta material,
Nämnda Kongl. förordning medgifver emellertid icke bildande af samlingar utaf i
jorden funna bronssaker, och det står således den enskilde forskaren fritt att egna
sitt arbete åt undersökningen af stenåldern och jernålder!!, men den mellanliggande
bronsåldern måste af honom förbigås, såvida han ej är nog lycklig att vara bosatt
eller har tillfälle till att längre tid uppehålla sig på den enda plats inom fosterlandet,
der samlingar af bronssaker finnas eller få finnas. Detta hinder, som
ifrågavarande Kongl. förordning lägger för tillgången till materialet för kännedomen
om en särdeles vigtig period af vårt lands utveckling, lägger också hinder i
vägen för vetenskapen, eller gör vetenskapsmannen till en lagbrytare.»
»Då den länk i forskningskedjan öfver menniskoslägtets äldre utvecklig, som
utgöres af bronsåldern, saknas, är donna kedja afbruten i midten, just der den är
märkvärdigast, enär bronsen är den första metall, som af de gamle användes till
något annat än prydnader, och derefter den ena stammen efter den andra , just
genom biträde af densamma, kunna! inträda ur vildhetens tillstånd i den börjande
civilisationens stadium. Tillika är det af vigt att kunna studera de lösa bronssakerna
i den ort der de blifvit funna, och der det folk, som hos oss infört bronsen,
bott, och dervid anställa jemförelse!? med samma orts fasta fornminnesmärken från
samma tidrymd.»
»I den händelse att afsigten med bronsens undantagande varit den, att nationalmuseet
måtte erhålla en så fullständig samling för ifrågavarande period som
möjligt, så tillåter sig Föreningen uttala den åsigt, att sannolikt ett sådan! ända
-
4
Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.
mål lättare, mindre kostsamt och utan att förnärma landsortsmuseers billiga anspråk,
vunnits, om förbudet hvarken funnits i den senaste eller i 1828 års författning,
enär en stor del af de bronser, som nu förvaras i nationalmuseet, erhållits
från enskilda samlingar, och att sådana skulle funnits i större antal, om intet förbud
utfärdats emot deras anläggande. Förpligtelsen att till staten hembjuda äfven
materiel t värdelösa jernsaker förorsakar ofta, åt t dessa bortkastas eller förstöras
för att undvika trassel med kronobetjeningen. År deras innehafvande fritt för en
hvar, så bevaras de snarare, och kommma vanligen ur enskild till någon offentlig
samling.»
»Svenska fornforskningens Nestor, Professor Emeritus och Kommendören m. in.
Sven Nilsson har i en längre skrifvelse, införd i Svenska Fornminnesföreningens
tidskrift, l:a häftet, yrkat att Föreningen måtte hos Kong!. Maj:t underdånigst anhålla
om ändring af ifrågavarande nu gällande nådiga förordning, i den syftning,
att äfven fynd af bronssaker, likasom förut de af sten eller jern, måtte få af finnaren
behållas eller till annan person afyttras, och Svenska Fornminnesföreningen kan
icke annat än erkänna den bindande bevisningskraften i de skäl, som af honom för
en sådan förändring anförts.»
»Bland annat hänvisar Professor Nilsson till vårt grannrike Danmark, hvars
hufvudstad har en af de största och bäst ordnade antiqvariska samlingar, som finnas
i något land, och som likväl tillkommit utan det ringaste förbud. Dess grundläggare,
och ända till sin död dess föreståndare, Konferensrådet Thomsen, påyrkade
alltid fullständig frihet för en hvar att samla antiqviteter, och uppmanade särskilt
alla, som han faun dertill ega ho g, att anlägga privatsamlingar, dels för att
uppmuntra till studium af vetenskapen, dels emedan han visste att de enskilda
samlingarne förr eller senare komma att förenas med de allmänna.»
»Fornminnesföreningeu vill för närvarande lemna förut omnämnda grundsats
— om det allmännas rättighet till fornfynden — å sido, men den nödgas framhålla
det ändam ålsvidriga i dess tillämpning, då donna afser alltför vidsträckta och
uteslutande rättigheter för en enda samling.»
Sedan Föreningens underdåniga ansökning blifvitt remitterad till Vitterhets-,
Historie- och Antiqvitets-Akademien, som deröfver infordrat Riksantiqvariens yttrande,
har denne afgifvit sådant yttrande deri, jemte redogörelse för den äldre lagstiftningen
i förevarande hänseende, derå ifrågavarande stadgande grundar sig och
som skulle haft till följd, att Sverige egde ett fosterländskt fornsaks-museum, som
i rikedom och vetenskapligt värde står långt framom likartade samlingar i andra
länder, i öfrigt hufvudsakligen blifvit anfördt:
att Förordningen af den 29 November 1867 ingalunda innehölle någon utsträckning
af äldre stadgande om hembud af jordfynd, utan i stället en väsendtlig
eftergift, i det Kong!. Maj:t icke förbehållit sig hembud af andra jordfynd, än fornsaker
af guld, silfver och koppar eller brons, lemnande fritt åt den, som hittar andra
jernsaker att, om han så, vill, desamma Kong!. Maj:t och Kronan hembjuda;
5
Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.
att Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademiens underdåniga tillstyrkande
af donna eftergift hade sin grund deri, att statens historiska museum numera egde
högst betydliga förråd af jernsaker af ringare materiel värde, särdeles af sten,
och sålunda inom donna afdelning ej vidare behöfde annan tillökning, än af enstaka
pjes er, hvithet ingalunda vore förhållandet med jernsaker af guld, silfver och
brons, deraf årligen inkommo nya förmer och variationer;
att bibehållandet af föreskriften af hembud af bronsfynd äfven afsett hittarens
fördel, enär många saknade förmåga att skilja mellan guld och brons, och det sålunda
ej sällan kunde inträffa, att den, som hittat en fornsak af guld, blefve förledd
att för en obetydlig penning lemna den ifrån sig, hvithet ej kunde hända, om
hittaren enligt lagens föreskrift hembjöd sitt fynd åt staten;
att föreskrifterna i den äldre förordningen af år 1828 jemte de underrättelser
om förordningens innehåll, som blifvit införda i almanachorna och som haft
till följd, att den hos en stor del af allmogen äfven efter 1734 bibehållna föreställningen,
att Kronan egde utan lösen behålla två tredjedelar af hembjudet jordfynd,
blifvit skingrad, ledt derhän att, då före 1828 sällan flere än 2, 3 eller möjligen
ett tiotal af fynd under ett år hembjödos, både efter nämnda förordnings utfärdande
antalet städse mer och mer tilltagit och uppgått till hundratal på året, hvarigenom
och medelst inköp af enskilda samlingar riksmuseet vunnit en sådan tillväxt,
att detsamma med afseende å den förhistoriska tiden intog ett af de främsta
rummen, vetenskapen till fromma och fäderneslandet till heder;
att samtidigt med utfärdandet af 1828 års förordning och medan den ännu
var gällande, de dittills föga rika museerna i Upsala och Lund vunnit betydligare
tillväxt, än förut, hvarförutan en och annan gymnast! samling börjat bildas och äfven
en stor mängd enskilda samlingar, innehållande talrika fornsaker från sten-, bronsoch
jernålder!! uppstått, hvithet allt ovedersägligen visade, att nämnda förordning,
på samma gång den möjliggjort bildandet af ett nationalmuseum, icke lågt hinder
för samlingars bildande vid läroverken eller för den enskilde forskarens samlingslust;
att, hvad som bland annat anfördes derom, dels att det skulle vara onödigt
att på ett ställe sammanföra ett obegränsadt antal fullkomligt likartade exemplar
af de särskilda typiska fornsaksformerna, dels att det för den allmänna bildningen
och fornforskningen skulle ligga något menligt i ett öfverdrifvet centraliserande,
hvithet hindrade kännedomen om våra lösa fornsaker att blifva allmännare spridd
och särskild! beröfvade kulturhistorikern, ethnologen, konsthistorikern och den studerande
ungdomen möjligheten att på mer än ett enda ställe få ex visa studera
desamma, ej syntes förtjena särdeles afseende;
att, hvad beträffade den omtalade försäljningen till utlandet af svenska fornsaker,
uppenbart vore, att sådan ej skulle upphöra, utan snarare förökas, der den
föreslagna lagförändringen vidtoges;
att vidkommande de åberopade exemplen från Danmark och andra länder,
der något förbud för fyndens fria användande ej skulle finnas, så vore donna upp
-
6
K&ngl. Maj:ts Nåd.. Proposition N:o 16.
gift, hvad angick Danmark, så till vida oriktig, som der ännu gällde den gamla
lagen, enligt hvilken fynd af guld och silfver ovilkorligen skall hembjudas staten,
hvarförutan förhållandena i Danmark i (ifrigt vore helt olika mot i Sverige, och
af de öfriga uppgifna länderna, hvilka, åtminstone ej alla, saknade fyndlagar, funnes
icke något enda, som hade ett nationalmuseum, hvithet i afseende å den inhemska
förhistoriska tiden kunde jemföra® med det Danska eller Svenska;
att hittills gällande lagstiftning medfört en fördel, som i vetenskapligt afseende
egde stor betydelse, nemligen att de fynd, som antingen direkte eller genom
Kong!. Maj:ts Befallningshafvande hembjödos, åtföljdes af uppgifter om lokalen,
der de anträffats, om hvad som funnits tillsammans jemte andra omständigheter,
som kunde sprida ljus öfver de funna sakernas ålder och användande, under det
dylika uppgifter i en stor del af de enskilda samlingar, som för museum inköpts,
saknades; samt
att afseende val ock, såsom ofvan nämnes, borde fästas vid hittarens rätt,
hvilken, erkänd i våra äldsta lagar, alltsedan år 1734 varit af allmänna lagen värnad,
icke blott med uppoffring af statens ursprungliga andel, utan äfven med beviljande
af lösen, öfverstigande fyndets materiela värde, och att i detta hänseende
särskildt vore att märka, att enär fornsaker af brons hade ringa sådant värde, hade
1867 års förordning bestämt, att, om sådant fynd för statens museum af Akademien
inlöstes, skulle till hittaren erlägga® hvad som utöfver metallvärdet kunde
anses motsvara fyndets vetenskapliga värde, hvilket Akademien otvifvelaktigt bestämde
med större säkerhet, än kringströfvande uppköpare;
Och har, då sålunda förändring i fyndlagen i don riktning Fornminnesföreningen
ifrågasatt skulle tillintetgöra möjligheten att fortfarande gifva statens historiska
museum en större och för vetenskapens främjande ensidig utveckling; då
erfarenheten visat, att denna lag icke hindrat bildandet af andra offentliga och äfven
enskilda samlingar inom fäderneslandet, ej heller i ringaste mon verkat menligt
på den archeologiska vetenskapens utbildning och spridande; då lagens upphäfvande
skulle hafva till följd, att våra fornsaker skulle i större mängd och mera
obehindradt, än hittills, af uppköpare föras ur landet; och då slutligen en sådan
förändring skulle för hittaren medföra väsendtlig skada, på grund af allt detta
Riksantiqvarien hemställt, om icke Akademien skulle finna skäl att hos Kong!.
Maj:t tillstyrka, att Fornminnesföreningens anhållan om förändring i ifrågavarande
Förordning måtte lemnas utan afseende.
Med öfverlemnande af detta Biksantiqvariens yttrande, har Vitterhets- Historie-
och Antiqvitet®-Akademien för egen del anfört, att, alldenstund samlingen
af bronsantiqviteter ännu vore jemförelsevis fattig i statens historiska museum och
behöfde fortfarande ökas, och då erfarenheten visat, att den gällande lagen icke
medfört någon olägenhet för den archeologiska vetenskapens främjande och spridande,
icke heller lågt hinder för bildandet af andra offentliga och äfven enskilda
samlingar, men deremot lagens upphäfvande skulle ofelbart hafva till följd, att vå
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kongl. Majzts Nåd. Proposition N:o 16. fy
ra fornsaker mera, än hittills, skulle ur landet bortföras, ansåg Akademien sig böra
afstyrka bifall till Fornminnesföreningens hemställan om ändring i 1867 års
förordning, hvars ur allmänna lagen hemtade föreskrifter rörande hembud af jordfynd
icke kunde ändras eller upphäfvas i annan ordning, än den 87 § Regeringsformen
bestämde.
Slutligen har Justitie-kanslersembetet, i anbefaldt underdånigt utlåtande, för
sm del instämt i hvad Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademien i saken
anfört, jemväl i afseende å ifrågavarande stadgandes egenskap af sådan lag, som
omförmäles i § 87 Regeringsformen; på grund hvaraf och med anledning af hvad
Riksantiqvarien -indrägtt, Justitie-kanslersembetet hemställt, att Kongl, Maj:t måtte
förklara Fornminnesföreningens underdåniga ansökning för närvarande ej höra
till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.
Vid jemförelse af hvad sålunda blifvit i ärendet anfördt, anser Kongl. Maj:t
frågan, huruvida föreskriften om bronsfynds hembjudande må upphäfvas, höra bedömas
med afseende å den archeologiska vetenskapens eget bästa. I detta hänseende
torde det vara klart, att, om en hvar berättigas, utan hembud till staten,
samla äfven inhemska bronsfynd, allt flera personer inom landet skola fatta intresse
för bildande af samlingar af fornsaker, livilka de egde ostördt behålla, föröka och
studera, utan fruktan för anspråk från statens sida att derur bekomma de måhända
värdefullaste föremålen. Med visshet lärer det ock kunna antagas, att de aldra
flesta sådana samlingar i sinom tid, antingen genom gåfva eller genom köp,
komma att öfvergå till statens historiska museum, hvilket just på detta sätt skulle
vinna den största förkofran. Om ock lagens stadgande angående hembudsskyldio''- heten och påföljderna för dess underlåtande icke i verkligheten skulle tillämpas,
synes det dock mindre riktigt att bibehålla ett lagbud, hvars blotta tillvaro måste
för en samvetsgrann medborgare gorå betänkligt att förvärfva sig dylika fynd, äfven
om derigenom kunde förhindras deras afyttrande till utländsk man.
Kongl. Maj:t finner således göda skål tala för upphäfvande af skyldigheten
att hembjuda bronsfynd; och då donna skyldighet grundar sig å ofvan anmärkta
stadgande i Förordningen den 16 Februari 1864, hvaraf 8 § i den uti administrativ
väg utfärdade Förordningen den 29 November 1867 endast utgör en tillämpning,
vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af de i Högsta Domstolen och Statsrådet i
detta ärende hållna protokoll, jemlik! § 87 Regeringsformen, föreslå Riksdagen
antagandet af följande:
»Förordning angående nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill
egare ej finnes.
8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.
Med upphäfvande af 16 § 3 mom. 1 Förordningen den 16 Februari 1864 om
nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, förordnas som
följer:
Af nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes,
tage jordegaren hälften och hälften den som hittade, der det ej utgöres af forntida mynt,
vapen, redskap, prydnader eller kärl eller andra fornsaker. Dessa fälle upphittaren
ensam till; vare han dock skyldig, om fyndet är af guld, silfver eller koppar, att,
i den ordning Konungen stadgat, det till staten hembjuda. Anses fyndet böra för
statens räkning inlösas, njute upphittaren för det som inlöses af guld eller silfver
fulla värdet med en åttondedels förhöjning samt för koppar hvad utöfver metallvärdet
kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde.
Om skeppsfynd och strandvrak skils i Sjölagen.»
Derest detta förslag af Riksdagen antagen vill Kongl. Maj:t tillse att 8 § 1
mom. i Förordningen den 29 November 1867 kommer i öfverensstämmelse med
det nya lagstadgandets innehåll.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
Axel Adlercreutz.
U tdrag
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.
9
Utdrag af Protokollet öfver Ecklesiastik-årenden,. hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Stats-Rådet å Stockholms Slott den 1 November 1872.
Närvarande:
Hans Excellens, Herr Justitie-statsministern, Adlercreutz,
Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Grefve von Plåten,
Statsråden: Bredberg,
Berg,
Friherre Leijonhufvud,
Wcern,
Wennerberg,
Bergström,
Friherre Älströmer,
Weidenhielm.
Efter verkställd justering — — — — — — — — — — — —
föredrog Departements-chefen, Statsrådet Wennerberg:
2:o
En af Svenska Fornminnes-föreningens styrelse gjord underdånig ansökning,
att Kongl. Maj:t, för att för fornforskare gorå det möjligt att med framgång
verka för de svenska fornminnenas bevarande, täcktes i 8 § 1 mom. af Förordningen
den 29 November 1867, angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande,
vidtaga den ändring, att äfven bronsfynd, likasom redan nu fynd af sten och
jern samt andra forns ak er af ringa materiel!: värde, må af finnaren fritt disponeras;
öfver hvilken ansökning Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademien, äfvensom
Justitiekanslers-embetet med infordrade utlåtanden inkommit.
Bill. till Riksd. Prot. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 8 Höft.
2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.
Föredragande Departements-chefen yttrade:
»Vid jemförelse af hvad i detta ärende blifvit anförd t för och emot det af
Fornminnesföreningen ifrågasätta upphäfvande! af föreskriften om bronsfynds hembjudande,
har jag ansett, för min del, frågan höra bedömas med afseende å den arkeologiska
vetenskapens eget bästa. I detta hänseende synes mig vara klart, att om en
hvar berättigas, utan hembud till staten, samla äfven inhemska bronsfynd, allt flera
personer inom landet skola fatta intresse för bildande af samlingar af fornsaker, Indika
de egde ostördt behålla, föröka och studera, utan fruktan för anspråk från statens
sida att derur bekomma de måhända värdefullaste föremålen. Med visshet
tror jag mig ock kunna antaga, att de aldra flesta sådana samlingar i sinom tid,
antingen genom donation eller genom köp, komma att öfvergå till statens historiska
museum, hvilket just på detta sätt skulle vinna den största förkofran. Då
dessutom, om ock lagens stadgande angående hembudsskyldigheten och påföljderna
af dess underlåtande icke i verkligheten skulle tillämpas, det synes mindre
riktigt att bibehålla ett lagbud, hvars blotta tillvaro dock måste för en samvetsgrann
medborgare gorå betänkligt att förvärfva sig dylika fynd, äfven om derigenom
kunde förhindras deras hemliga afyttrande till utländsk man, synes mig göda
skäl tala för bifall till den underdåniga ansökningen. Men då åtgärd i sådan
syftning förutsätter ändring i det från Missgerningsbalken i 1734 års lag bibehållna
stadgande, som omförmäles i 16 § 3 mom. af Förordningen den 16 Februari 1864
om nya Strafflagens införande m. m., och frågan om ändring i sistnämnda författning
torde höra behandlas i den ordning, 87 § .Regeringsformen bestämmer, hemställer
jag i underdånighet, att de till detta ärende hörande handlingar måtte till
Justitie-departementet öfverlemnas för utarbetande af ifrågavarande lagförslag».
Donna underdåniga hemställan, i hvilken Stats-Rådets öfluga
ledamöter instämde, blef af Hans Maj:t Konungen i nåder
bifallen.
Ex protocollo
J. E. Wahlström.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.
11
Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-årenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen uti Stats-Rådet ä Stockholms Slott den 8 November
1872,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,
Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Grefve von Plåten,
Statsråden: Bredberg,
Berg,
Friherre Leijonhufvud,
Wcern,
Wennerberg,
Bergström,
Friherre Alströmer,
Weidenhielm.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet att,
sedan Svenska Fornminnesföreningens styrelse i underdånighet anhållit att Kongl.
Maj:t, för att för fornforskare göra det möjligt att med framgång verka för de
svenska fornminnenas bevarande, täcktes i 8 §:s 1 mom. af Förordningen den 29
November 1867, angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande, vidtaga
klen ändring, att äfven bronsfynd, likasom redan nu fynd af sten och jern samt
andra jernsaker af ringa materielt värde, må af den, som det funnit, fritt disponeras;
och Kongl. Maj:t, efter det Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademien
äfvensom Justitiekanslers-embetet med infordrade utlåtanden öfver ansökningen
inkommit, den 1 i denna månad, på föredragning af Chefen för Ecklesiastikdepartementet,
enär göda skål syntes tala för bifall till den underdåniga ansökningen,
men åtgärd i sådan syftning, som dermed afsåges, förutsatte ändring i det från
Missgerningsbalken i 1734 års lag bibehållna stadgande, som omförmäldes i 16 §
3 mom. af Förordningen den 16 Februari 1864 om nya Strafflagens införande
m. m., och frågan om ändring i sistnämnda författning borde behandlas i den ordning
87 § Regeringsformen bestämde, förordnat att de till ärendet hörande handlingar
skulle till Justitie-departementet öfverlemnas för utarbetande af ifrågava
-
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.
rande lagförslag. Hans Excellens låtit utarbeta förslag till författning i omförmälda
hänseende, så lydande:
»Förordning angående nedgräfva skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill
egare ej linnés.
Med upphäfvande af 16 § 3 inom. i Förordningen den 16 Februari 1864, om
nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, förordnas
som följer:
Af nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes,
läge jordpäron hälften och hälften den som hittade, der det ej utgöres af forntida
mynt, vapen, redskap, prydnader eller kärl eller andra fornsaker. Dessa fälle upphittaren
ensam till; vare han dock skyldig, om fyndet är af guld, silfver eller koppar,
att, i den ordning Konungen stadgat, det till staten hembjuda. Anses fyndet
böra för statens räkning inlösas, njute upphittaren för det som inlöses af guld
eller silfver fulla värdet med en åttondedels förhöjning samt för koppar hvad utöfver
metallvärdet kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde.
Om skeppsfynd och strandvrak skils i Sjölagen».
På tillstyrkan af Hans Excellens Herr Justitie-statsministern
och Stats-Rådets öfrige ledamöter, behagade Hans Maj:t Konungen
i nåder förordna, att öfver detta lagförslag Högsta
Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87 Regeringsformen
omförmäler, medelst note ur protokollet infordras.
Ex protocollo
C. II. Broberg.
Utdrag af Protokollet öfver Justitie-ärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta
Domstol Onsdagen den 11 December 1872.
Expeditionschefen Hernmarck föredrog vidare Note ur protokollet öfver Justiti
e-departementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet den 8
nästlidne November, hvarigenom, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmä
-
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.
ler, Högsta Domstolens utlåtande blifvit infordradt öfver ett inom Justitie-departementet
uppgjordt, så lydande förslag till
»Förordning angående nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill
egare ej finnes.
Med upphäfvande af 16 § 3 mom. i Förordningen den 16 Februari 1864, om
nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, för ordnas som
följer:
Af nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes,
läge jordegaren hälften och hälften den som hittade, der det ej utgöres af forntida
mynt, vapen, redskap, prydnader eller kärl eller andra fornsaker. Dessa fälle upphittaren
ensam till; vare han dock skyldig, om fyndet är af guld, silfver eller koppar,
att, i den ordning Konungen stadgat, det till staten hembjuda. Anses fyndet
höra för statens läkning inlösas, njute upphittaren för det som inlöses af guld
eller silfver lulla värdet med eu åttondedel förhöjning samt för koppar hvad utöfver
metallvärdet kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde.
Om skeppsfynd och strandvrak skils i Sjölagen.»
Högsta Domstolen lemnade detta förslag utan annan anmärkning, än att,
enär, enligt inledningen till detsamma, skulle upphäfva allenast 16 § 3 mom. i
Förordningen den 16 Februari 1864, men förslaget jemväl innefattade ändring af
stadgandena i 8 § 1 mom. åt Förordningen den 29 November 1867, angående forntida
minnesmärkens fredande och bevarande, inledningen borde erhålla en häremot
svarande, förändrad lydelse; i hvilket afseende Högsta Domstolen föreslog följande
redaktion:
»Med upphäfvande ej mindre af 16 § 3 inom. i Förordningen den 16 Februari
1864, om nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall,
än äfven af hvad för öfrig!, i strid mot nedannämnda bestämmelser finnes stadgadt,
förordnas som följer:»
Ex protocollo
E. Adlerstråle.
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.
Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen uti Stats-Rådet å Stoekkolms Slott Lördagen den
18 Januari 1873,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,
Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Bredberg,
Berg,
Friherre Leijonhufvud,
Wcern,
Wennerberg,
Bergström,
Friherre Alströmer,
Weidenhielm,
Justitieråden: Naumann,
Olivecrona.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet:
att sedan, på sätt det inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet den 8 November
1872 hållna protokoll utvisar, Kongl. Maj:t i nåder förordna t att, för det
ändamål § 87 Regeringsformen omförmäler, Högsta Domstolens utlåtande skulle
infordras öfver ett inom Justitie-departementet utarbetadt, så lydande förslag till
»Förordning angående nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill
egare ej linnés.
Med upphäfvande af 16 § 3 mom. i Förordningen den 16 Februari 1864, om
nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, förordnas
som följer:
Af nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes,
tage j or degaren hälften och hälften den som hittade, der det ej utgöres af forntida
mynt, vapen, redskap, prydnader eller kärl eller andra fornsaker. Dessa fälle upphittaren
ensam till; vare han dock skyldig, om fyndet är af guld, silfver eller koppar,
att, i den ordning Konungen stadgat, det till staten hembjuda. Anses fyndet
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16. 15
böra för statens räkning inlösas, njute upphittaren för cist som inlöses af guld eller
silfver fulla värdet med en åttondedels förhöjning samt för koppar hvad utöfver
metallvärdet kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde.
Om skeppsfynd och strandvrak skils i Sjölagen;»
Så hade Högsta Domstolen, vid ärendets föredragning derstädes den 11 sist—
lidne December, lemna! detta förslag utan annan anmärkning, än att, enär, enligt
inledningen till detsamma, skulle upphäfva allenast 16 § 3 inom. i Förordningen
den 16 Febiuari 1864, men förslaget jemväl innefattade ändring af stadgandena i
8 § 1 mom. af Förordningen den 29 November 1867, angående forntida minnesmärkens
fredande och bevarande, inledningen borde erhålla en häremot svarande förändrad
lydelse; i hvilket afseende Högsta Domstolen föreslagit följande redaktion:
»Med upphäfvande ej mindre af 16 § 3 mom. i Förordningen den 16 Februaii
1864 om nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall,
än äfven hvad för öfrig! i strid mot nedannämnda bestämmelser finnes stadgadt,
förordnas som följer:»
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade:
»Enär Förordningen den 29 November 1867, angående forntida minnesmärkens
fredande och bevarande, tillkommit i administrativ väg samt följaktligen kan
och jemväl torde höra i enahanda ordning af Eders Kong], Maj:t blifva ändrad i
den män anledning dertill gifves af eu ändring i sjelfva det lagstadgande, hvaraf
Förordningens 8 § I inom. endast är en tillämpning, anser jag den af Högsta
Domstolen framställda anmärkning ej höra till något afseende föranleda, och hemställer
alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte i nådig Proposition föreslå Riksdagen
att antaga ifrågavarande författning'' oförändrad samt uti Propositionen tillkännagifva.
att, i händelse förslaget af Riksdagen bifalles, Eders Kongl. Maj:t vill tillse,
det 8 § 1 inom. i Förordningen den 29 November 1867 kommer i öfverensstämmelse
med det nya lagstadgandets innehåll.»
Justitierådet Olivecrona, som bidragit till Högsta Domstolens i ärendet afgifna
yttrande, åberopade detsamma; hvaremot Stats-Rådets öfriga ledamöter instämde
med Hans Excellens Herr Justitie-statsministern; och täcktes Hans Maj:t
Konungen bifalla hvad Hans Excellens Herr Justitie-statsministern, på sätt ofvan
förmärs, hemställt samt förordna, att Proposition i ämnet, sådan den finnes detta
protokoll bilagd, skulle till Riksdagen aflätas.
Ex protocollo
A. Th. Welin.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.