Sök i Ratio Lex

Angående förändrad bestämstämmelse i fråga om nedgrafven skatt. bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes

1873-02-22 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1873:16, Angående förändrad bestämstämmelse i fråga om nedgrafven skatt. bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl Majds Måd. Proposition JV:o id.

1

M:o 16,

Ank. till Riksd. Kansli den 22 Febr. 1873, kl. 11 f. m.

Kongl. Majds nådiga Proposition till Riksdagen, angående förändrad bestämstämmelse

i fråga om nedgrafven skatt. bottenfynd eller annat dylikt,

hvartill egare ej finnes; Gifven Stockholms Slott den 18 Januari

1873.

De föreskrifter, som i fråga om statens lösningsrätt till hittade fornsaker af

vissa slag nu äro här i riket gällande och innefattas dels i det från 48 Kap. 2 §

Missgernings-balken hem tade stadgandet i 16 § 3 inom. af Förordningen den 16

Februari 1864 om nya strafflagens införande, nemligen att nedgrafven skatt, bottenfynd

eller annat slikt, hvartill egare ej linnés, skall, när det består af »gammalt

mynt, guld, silfver, koppar, metall eller andra konststycken», af upphittaren hembjudas

åt Konungen, hvilken, om lian inlöser fyndet, gifver upphittaren »fulla värde!

och en åttondedel dertill», dels ock i 8 § af Förordningen den 29 November

1867 angående forntida minnesmärkens fredande och och bevarande, hvarigenom

sättet för det anbefallda hembjudande! af guld-, silfver-, koppar- och brons-fynd

närmare bestämmes med tillägg, att Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-Akademien,

der den finner hela fyndet eller någon del deraf höra för statens samlingar

inlösas, skall erlägga för det som inlöses af guld eller silfver falla metallvärdet

med eu åttondedel förhöjning samt för koppar och brons hvad utöfver metallvärdet

kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde, men deremot hembjudande!

åt kronan af andra tillfälligtvis anträffade fornsaker göres beroende af innehafvarens

egen önskan, hafva, i hvad angår fornfynd af brons eller, såsom det i förstnämnda

författning kallas, »metall», blifvit tid efter annan gjorda till föremål för

anmärkningar och ändringsförslag af personer, som med nit och kärlek egna! sig

åt fornforskningen och derigenom förvärfva! en obestridlig erfarenhet i hithörande

ämnen.

JJih. till Riksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 8 Ptäft,

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

De betänkligheter, hvilka sålunda yppat sig mot den gällande lagstiftningen, äro

till Kongl. Maj:t framburna, i det att Svenska Fornminnesföreningen, hvars ändamål

är att efterforska och undersöka våra fosterländska fornminnen och att i landet

sprida upplysning om och deltagande för desamma, genom sin styrelse under den

30 April 1871 gjort underdånig hemställan om förändring af 8 § 1 mom. i nådiga

Förordningen den 29 November 1867 derhän, att äfven bronsfynd, likasom redan

nu fynd af sten och jern samt andra fornsaker af ringa materiel! värde, må af finnaren

fritt disponeras. Föreningen, som förmält sig dermed åsyfta möjliggörandet

för fornforskaren att i vidsträcktare morr, än hittills kunnat ske, lagenligt verka

för de svenska fornminnenas bevarande och tillgodogörande för den allmänna odlingen,

vetenskapen och den nationel andans utveckling, har till stöd för sin

framställning om ändring af 1867 års förordning anfört hufvudsakligen följande:

»Donna nådiga förordning åsyftar att, hvad lösa fornsaker af dyrare eller

mera sällsynta metaller — guld, silfver och brons — beträffar, rädda dessa undan

vinnings- och förstörelselystnaden genom åläggande för hittaren att mot lösen hembjuda

desamma åt staten. Beträffande deremot lösa fornsaker af ringare materiel!:

värde, af sten och jern, står det hittaren fritt, att, om han det föredrager, dem behålla

eller till annan person afyttra. Sådana uppköpas ock af ett stort antal vetenskapsidkare

och samlare inom landet, hvilka deremot icke få bilda fornsakssamlingar

af guld, silfver eller brons. Erfarenheten har dock tyvärr visat, att just

sådana fornsaker, hvilka det är enskilde inhemska samlare förbjudet att förvärfva

och ega,'' trots. den åberopade nådiga förordningen, hvilken icke kan tillräckligt

öfvervakas, af utländske kringresande uppköpare efterforska och förvärfvas, så att

till och med en systematisk transitohandel med slika svenska fornsaker eger rum

öfver Danmark till England och flera andra länder.»

»Den äldre lagstiftningen i afseende på fosterländska fornsaker grundar sig

tydligen på den åsigte.n, att slika lösa så väl som fasta fornlemningar, likasom

andra fornminnen af ändlig art, för hvilka ingen lagstiftning kunnat ifrågakomma,

vore det allmännas, samhällets tillhörighet, och ej rätteligen kunde såsom enskild

persons egendom anses, om också en belöning under namn af lösen lemnades till

fyndens finnare eller öfverlemnare. Till och med den Kongl. Förordningen af den

17 April 1828 ålade derföre upphittaren af hvarje antiqvariskt fynd, äfven af sten

eller jern, att desamma till Kongl. Maj:t och Kronan hembjuda, vid straff af böter

eller kroppsplikt. Men åtskilliga fornforskningens målsmän funno sedermera, att en sådan

exklusivitet lade väsendtligt hinder i vägen just för ernåendet af de ändamål, som

med bevarandet och samlandet af inhemska fornfynd åsyftats. Och i samma mon,

som de staten tillhöriga fornsakssamlingarne högst betydligt ökades, insåg man såväl

onödigheten af att på ett ställe sammanföra ett obegränsad! antal fullkomligt

likartade exemplar af de särskilda typiska fornsaksformerna, som ock det för den

allmänna bildningen och fornforskningen menliga af detta öfverdrifna centraliserande,

hvilket hindrade kännedomen om våra lösa fornsaker att blifva allmännare

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

spridd, och särskild! beröfvade kulturhistorikern, ethnologen, konstkritikern och

den studerande ungdomen möjligheten att på mer än ett enda ställe få ex visu studera

desamma, Förordningen hade också ingenstädes kunnat upprätthållas; större

och mindre samlingar hade bildats, till fromma så väl för statens archeologiska

museum, — som till en ganska betydlig del bildats just genom dylika enskilda

samlingar, hvilka efter hand med densamma införlifvats, — som för fornkunskapen

öfverhufvud. Andra enskilda samlingar bilda nu här och der medelpunkter för i

landsorterna upprättade fornminnesföreningar, eller hafva skänkts till läroverken

och framkalla ho g för archeologiens studium. Dessa skal låg o antagligen till grund

för de medgifvanden, som i 1867 års nådiga förordning gjordes i afseende på fynd

af vissa »tillfälligtvis anträffade fornsaker af ringare materiel! värde», hvarmed hufvudsakligen

afsågs fornsaker af sten och jern.»

»Fornforskningen har till syftemål, att efterforska menniskoslägtets lefnadsförliällanden

från de aldra äldsta tider, till dess historien öfver skilda länder utbredt

sitt ljus. Men det ocftergifliga vilkoret för all verklig forskning rörande denna

förhistoriska tid, är fri tillgång till de fornsaker, som karakterisera densamma,

icke blott till dylika saker af sten och jern, utan äfven af brons; och om det är

forskaren medgifvet, att på nära håll studera det material, som ligger till grund

för tvänne perioder af ifrågavarande tid, så är dock forskningen i sin helhet omöjlig,

om det är förbjudet att samla och ega något enda slag af detta material,

Nämnda Kongl. förordning medgifver emellertid icke bildande af samlingar utaf i

jorden funna bronssaker, och det står således den enskilde forskaren fritt att egna

sitt arbete åt undersökningen af stenåldern och jernålder!!, men den mellanliggande

bronsåldern måste af honom förbigås, såvida han ej är nog lycklig att vara bosatt

eller har tillfälle till att längre tid uppehålla sig på den enda plats inom fosterlandet,

der samlingar af bronssaker finnas eller få finnas. Detta hinder, som

ifrågavarande Kongl. förordning lägger för tillgången till materialet för kännedomen

om en särdeles vigtig period af vårt lands utveckling, lägger också hinder i

vägen för vetenskapen, eller gör vetenskapsmannen till en lagbrytare.»

»Då den länk i forskningskedjan öfver menniskoslägtets äldre utvecklig, som

utgöres af bronsåldern, saknas, är donna kedja afbruten i midten, just der den är

märkvärdigast, enär bronsen är den första metall, som af de gamle användes till

något annat än prydnader, och derefter den ena stammen efter den andra , just

genom biträde af densamma, kunna! inträda ur vildhetens tillstånd i den börjande

civilisationens stadium. Tillika är det af vigt att kunna studera de lösa bronssakerna

i den ort der de blifvit funna, och der det folk, som hos oss infört bronsen,

bott, och dervid anställa jemförelse!? med samma orts fasta fornminnesmärken från

samma tidrymd.»

»I den händelse att afsigten med bronsens undantagande varit den, att nationalmuseet

måtte erhålla en så fullständig samling för ifrågavarande period som

möjligt, så tillåter sig Föreningen uttala den åsigt, att sannolikt ett sådan! ända
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

mål lättare, mindre kostsamt och utan att förnärma landsortsmuseers billiga anspråk,

vunnits, om förbudet hvarken funnits i den senaste eller i 1828 års författning,

enär en stor del af de bronser, som nu förvaras i nationalmuseet, erhållits

från enskilda samlingar, och att sådana skulle funnits i större antal, om intet förbud

utfärdats emot deras anläggande. Förpligtelsen att till staten hembjuda äfven

materiel t värdelösa jernsaker förorsakar ofta, åt t dessa bortkastas eller förstöras

för att undvika trassel med kronobetjeningen. År deras innehafvande fritt för en

hvar, så bevaras de snarare, och kommma vanligen ur enskild till någon offentlig

samling.»

»Svenska fornforskningens Nestor, Professor Emeritus och Kommendören m. in.

Sven Nilsson har i en längre skrifvelse, införd i Svenska Fornminnesföreningens

tidskrift, l:a häftet, yrkat att Föreningen måtte hos Kong!. Maj:t underdånigst anhålla

om ändring af ifrågavarande nu gällande nådiga förordning, i den syftning,

att äfven fynd af bronssaker, likasom förut de af sten eller jern, måtte få af finnaren

behållas eller till annan person afyttras, och Svenska Fornminnesföreningen kan

icke annat än erkänna den bindande bevisningskraften i de skäl, som af honom för

en sådan förändring anförts.»

»Bland annat hänvisar Professor Nilsson till vårt grannrike Danmark, hvars

hufvudstad har en af de största och bäst ordnade antiqvariska samlingar, som finnas

i något land, och som likväl tillkommit utan det ringaste förbud. Dess grundläggare,

och ända till sin död dess föreståndare, Konferensrådet Thomsen, påyrkade

alltid fullständig frihet för en hvar att samla antiqviteter, och uppmanade särskilt

alla, som han faun dertill ega ho g, att anlägga privatsamlingar, dels för att

uppmuntra till studium af vetenskapen, dels emedan han visste att de enskilda

samlingarne förr eller senare komma att förenas med de allmänna.»

»Fornminnesföreningeu vill för närvarande lemna förut omnämnda grundsats

— om det allmännas rättighet till fornfynden — å sido, men den nödgas framhålla

det ändam ålsvidriga i dess tillämpning, då donna afser alltför vidsträckta och

uteslutande rättigheter för en enda samling.»

Sedan Föreningens underdåniga ansökning blifvitt remitterad till Vitterhets-,

Historie- och Antiqvitets-Akademien, som deröfver infordrat Riksantiqvariens yttrande,

har denne afgifvit sådant yttrande deri, jemte redogörelse för den äldre lagstiftningen

i förevarande hänseende, derå ifrågavarande stadgande grundar sig och

som skulle haft till följd, att Sverige egde ett fosterländskt fornsaks-museum, som

i rikedom och vetenskapligt värde står långt framom likartade samlingar i andra

länder, i öfrigt hufvudsakligen blifvit anfördt:

att Förordningen af den 29 November 1867 ingalunda innehölle någon utsträckning

af äldre stadgande om hembud af jordfynd, utan i stället en väsendtlig

eftergift, i det Kong!. Maj:t icke förbehållit sig hembud af andra jordfynd, än fornsaker

af guld, silfver och koppar eller brons, lemnande fritt åt den, som hittar andra

jernsaker att, om han så, vill, desamma Kong!. Maj:t och Kronan hembjuda;

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

att Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademiens underdåniga tillstyrkande

af donna eftergift hade sin grund deri, att statens historiska museum numera egde

högst betydliga förråd af jernsaker af ringare materiel värde, särdeles af sten,

och sålunda inom donna afdelning ej vidare behöfde annan tillökning, än af enstaka

pjes er, hvithet ingalunda vore förhållandet med jernsaker af guld, silfver och

brons, deraf årligen inkommo nya förmer och variationer;

att bibehållandet af föreskriften af hembud af bronsfynd äfven afsett hittarens

fördel, enär många saknade förmåga att skilja mellan guld och brons, och det sålunda

ej sällan kunde inträffa, att den, som hittat en fornsak af guld, blefve förledd

att för en obetydlig penning lemna den ifrån sig, hvithet ej kunde hända, om

hittaren enligt lagens föreskrift hembjöd sitt fynd åt staten;

att föreskrifterna i den äldre förordningen af år 1828 jemte de underrättelser

om förordningens innehåll, som blifvit införda i almanachorna och som haft

till följd, att den hos en stor del af allmogen äfven efter 1734 bibehållna föreställningen,

att Kronan egde utan lösen behålla två tredjedelar af hembjudet jordfynd,

blifvit skingrad, ledt derhän att, då före 1828 sällan flere än 2, 3 eller möjligen

ett tiotal af fynd under ett år hembjödos, både efter nämnda förordnings utfärdande

antalet städse mer och mer tilltagit och uppgått till hundratal på året, hvarigenom

och medelst inköp af enskilda samlingar riksmuseet vunnit en sådan tillväxt,

att detsamma med afseende å den förhistoriska tiden intog ett af de främsta

rummen, vetenskapen till fromma och fäderneslandet till heder;

att samtidigt med utfärdandet af 1828 års förordning och medan den ännu

var gällande, de dittills föga rika museerna i Upsala och Lund vunnit betydligare

tillväxt, än förut, hvarförutan en och annan gymnast! samling börjat bildas och äfven

en stor mängd enskilda samlingar, innehållande talrika fornsaker från sten-, bronsoch

jernålder!! uppstått, hvithet allt ovedersägligen visade, att nämnda förordning,

på samma gång den möjliggjort bildandet af ett nationalmuseum, icke lågt hinder

för samlingars bildande vid läroverken eller för den enskilde forskarens samlingslust;

att, hvad som bland annat anfördes derom, dels att det skulle vara onödigt

att på ett ställe sammanföra ett obegränsadt antal fullkomligt likartade exemplar

af de särskilda typiska fornsaksformerna, dels att det för den allmänna bildningen

och fornforskningen skulle ligga något menligt i ett öfverdrifvet centraliserande,

hvithet hindrade kännedomen om våra lösa fornsaker att blifva allmännare spridd

och särskild! beröfvade kulturhistorikern, ethnologen, konsthistorikern och den studerande

ungdomen möjligheten att på mer än ett enda ställe få ex visa studera

desamma, ej syntes förtjena särdeles afseende;

att, hvad beträffade den omtalade försäljningen till utlandet af svenska fornsaker,

uppenbart vore, att sådan ej skulle upphöra, utan snarare förökas, der den

föreslagna lagförändringen vidtoges;

att vidkommande de åberopade exemplen från Danmark och andra länder,

der något förbud för fyndens fria användande ej skulle finnas, så vore donna upp
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

K&ngl. Maj:ts Nåd.. Proposition N:o 16.

gift, hvad angick Danmark, så till vida oriktig, som der ännu gällde den gamla

lagen, enligt hvilken fynd af guld och silfver ovilkorligen skall hembjudas staten,

hvarförutan förhållandena i Danmark i (ifrigt vore helt olika mot i Sverige, och

af de öfriga uppgifna länderna, hvilka, åtminstone ej alla, saknade fyndlagar, funnes

icke något enda, som hade ett nationalmuseum, hvithet i afseende å den inhemska

förhistoriska tiden kunde jemföra® med det Danska eller Svenska;

att hittills gällande lagstiftning medfört en fördel, som i vetenskapligt afseende

egde stor betydelse, nemligen att de fynd, som antingen direkte eller genom

Kong!. Maj:ts Befallningshafvande hembjödos, åtföljdes af uppgifter om lokalen,

der de anträffats, om hvad som funnits tillsammans jemte andra omständigheter,

som kunde sprida ljus öfver de funna sakernas ålder och användande, under det

dylika uppgifter i en stor del af de enskilda samlingar, som för museum inköpts,

saknades; samt

att afseende val ock, såsom ofvan nämnes, borde fästas vid hittarens rätt,

hvilken, erkänd i våra äldsta lagar, alltsedan år 1734 varit af allmänna lagen värnad,

icke blott med uppoffring af statens ursprungliga andel, utan äfven med beviljande

af lösen, öfverstigande fyndets materiela värde, och att i detta hänseende

särskildt vore att märka, att enär fornsaker af brons hade ringa sådant värde, hade

1867 års förordning bestämt, att, om sådant fynd för statens museum af Akademien

inlöstes, skulle till hittaren erlägga® hvad som utöfver metallvärdet kunde

anses motsvara fyndets vetenskapliga värde, hvilket Akademien otvifvelaktigt bestämde

med större säkerhet, än kringströfvande uppköpare;

Och har, då sålunda förändring i fyndlagen i don riktning Fornminnesföreningen

ifrågasatt skulle tillintetgöra möjligheten att fortfarande gifva statens historiska

museum en större och för vetenskapens främjande ensidig utveckling; då

erfarenheten visat, att denna lag icke hindrat bildandet af andra offentliga och äfven

enskilda samlingar inom fäderneslandet, ej heller i ringaste mon verkat menligt

på den archeologiska vetenskapens utbildning och spridande; då lagens upphäfvande

skulle hafva till följd, att våra fornsaker skulle i större mängd och mera

obehindradt, än hittills, af uppköpare föras ur landet; och då slutligen en sådan

förändring skulle för hittaren medföra väsendtlig skada, på grund af allt detta

Riksantiqvarien hemställt, om icke Akademien skulle finna skäl att hos Kong!.

Maj:t tillstyrka, att Fornminnesföreningens anhållan om förändring i ifrågavarande

Förordning måtte lemnas utan afseende.

Med öfverlemnande af detta Biksantiqvariens yttrande, har Vitterhets- Historie-

och Antiqvitet®-Akademien för egen del anfört, att, alldenstund samlingen

af bronsantiqviteter ännu vore jemförelsevis fattig i statens historiska museum och

behöfde fortfarande ökas, och då erfarenheten visat, att den gällande lagen icke

medfört någon olägenhet för den archeologiska vetenskapens främjande och spridande,

icke heller lågt hinder för bildandet af andra offentliga och äfven enskilda

samlingar, men deremot lagens upphäfvande skulle ofelbart hafva till följd, att vå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Majzts Nåd. Proposition N:o 16. fy

ra fornsaker mera, än hittills, skulle ur landet bortföras, ansåg Akademien sig böra

afstyrka bifall till Fornminnesföreningens hemställan om ändring i 1867 års

förordning, hvars ur allmänna lagen hemtade föreskrifter rörande hembud af jordfynd

icke kunde ändras eller upphäfvas i annan ordning, än den 87 § Regeringsformen

bestämde.

Slutligen har Justitie-kanslersembetet, i anbefaldt underdånigt utlåtande, för

sm del instämt i hvad Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademien i saken

anfört, jemväl i afseende å ifrågavarande stadgandes egenskap af sådan lag, som

omförmäles i § 87 Regeringsformen; på grund hvaraf och med anledning af hvad

Riksantiqvarien -indrägtt, Justitie-kanslersembetet hemställt, att Kongl, Maj:t måtte

förklara Fornminnesföreningens underdåniga ansökning för närvarande ej höra

till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Vid jemförelse af hvad sålunda blifvit i ärendet anfördt, anser Kongl. Maj:t

frågan, huruvida föreskriften om bronsfynds hembjudande må upphäfvas, höra bedömas

med afseende å den archeologiska vetenskapens eget bästa. I detta hänseende

torde det vara klart, att, om en hvar berättigas, utan hembud till staten,

samla äfven inhemska bronsfynd, allt flera personer inom landet skola fatta intresse

för bildande af samlingar af fornsaker, livilka de egde ostördt behålla, föröka och

studera, utan fruktan för anspråk från statens sida att derur bekomma de måhända

värdefullaste föremålen. Med visshet lärer det ock kunna antagas, att de aldra

flesta sådana samlingar i sinom tid, antingen genom gåfva eller genom köp,

komma att öfvergå till statens historiska museum, hvilket just på detta sätt skulle

vinna den största förkofran. Om ock lagens stadgande angående hembudsskyldio''- heten och påföljderna för dess underlåtande icke i verkligheten skulle tillämpas,

synes det dock mindre riktigt att bibehålla ett lagbud, hvars blotta tillvaro måste

för en samvetsgrann medborgare gorå betänkligt att förvärfva sig dylika fynd, äfven

om derigenom kunde förhindras deras afyttrande till utländsk man.

Kongl. Maj:t finner således göda skål tala för upphäfvande af skyldigheten

att hembjuda bronsfynd; och då donna skyldighet grundar sig å ofvan anmärkta

stadgande i Förordningen den 16 Februari 1864, hvaraf 8 § i den uti administrativ

väg utfärdade Förordningen den 29 November 1867 endast utgör en tillämpning,

vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af de i Högsta Domstolen och Statsrådet i

detta ärende hållna protokoll, jemlik! § 87 Regeringsformen, föreslå Riksdagen

antagandet af följande:

»Förordning angående nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill

egare ej finnes.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

Med upphäfvande af 16 § 3 mom. 1 Förordningen den 16 Februari 1864 om

nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, förordnas som

följer:

Af nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes,

tage jordegaren hälften och hälften den som hittade, der det ej utgöres af forntida mynt,

vapen, redskap, prydnader eller kärl eller andra fornsaker. Dessa fälle upphittaren

ensam till; vare han dock skyldig, om fyndet är af guld, silfver eller koppar, att,

i den ordning Konungen stadgat, det till staten hembjuda. Anses fyndet böra för

statens räkning inlösas, njute upphittaren för det som inlöses af guld eller silfver

fulla värdet med en åttondedels förhöjning samt för koppar hvad utöfver metallvärdet

kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde.

Om skeppsfynd och strandvrak skils i Sjölagen.»

Derest detta förslag af Riksdagen antagen vill Kongl. Maj:t tillse att 8 § 1

mom. i Förordningen den 29 November 1867 kommer i öfverensstämmelse med

det nya lagstadgandets innehåll.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Axel Adlercreutz.

U tdrag

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

9

Utdrag af Protokollet öfver Ecklesiastik-årenden,. hållet inför Hans Maj:t

Konungen i Stats-Rådet å Stockholms Slott den 1 November 1872.

Närvarande:

Hans Excellens, Herr Justitie-statsministern, Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Grefve von Plåten,

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Älströmer,

Weidenhielm.

Efter verkställd justering — — — — — — — — — — — —

föredrog Departements-chefen, Statsrådet Wennerberg:

2:o

En af Svenska Fornminnes-föreningens styrelse gjord underdånig ansökning,

att Kongl. Maj:t, för att för fornforskare gorå det möjligt att med framgång

verka för de svenska fornminnenas bevarande, täcktes i 8 § 1 mom. af Förordningen

den 29 November 1867, angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande,

vidtaga den ändring, att äfven bronsfynd, likasom redan nu fynd af sten och

jern samt andra forns ak er af ringa materiel!: värde, må af finnaren fritt disponeras;

öfver hvilken ansökning Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademien, äfvensom

Justitiekanslers-embetet med infordrade utlåtanden inkommit.

Bill. till Riksd. Prot. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 8 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

Föredragande Departements-chefen yttrade:

»Vid jemförelse af hvad i detta ärende blifvit anförd t för och emot det af

Fornminnesföreningen ifrågasätta upphäfvande! af föreskriften om bronsfynds hembjudande,

har jag ansett, för min del, frågan höra bedömas med afseende å den arkeologiska

vetenskapens eget bästa. I detta hänseende synes mig vara klart, att om en

hvar berättigas, utan hembud till staten, samla äfven inhemska bronsfynd, allt flera

personer inom landet skola fatta intresse för bildande af samlingar af fornsaker, Indika

de egde ostördt behålla, föröka och studera, utan fruktan för anspråk från statens

sida att derur bekomma de måhända värdefullaste föremålen. Med visshet

tror jag mig ock kunna antaga, att de aldra flesta sådana samlingar i sinom tid,

antingen genom donation eller genom köp, komma att öfvergå till statens historiska

museum, hvilket just på detta sätt skulle vinna den största förkofran. Då

dessutom, om ock lagens stadgande angående hembudsskyldigheten och påföljderna

af dess underlåtande icke i verkligheten skulle tillämpas, det synes mindre

riktigt att bibehålla ett lagbud, hvars blotta tillvaro dock måste för en samvetsgrann

medborgare gorå betänkligt att förvärfva sig dylika fynd, äfven om derigenom

kunde förhindras deras hemliga afyttrande till utländsk man, synes mig göda

skäl tala för bifall till den underdåniga ansökningen. Men då åtgärd i sådan

syftning förutsätter ändring i det från Missgerningsbalken i 1734 års lag bibehållna

stadgande, som omförmäles i 16 § 3 mom. af Förordningen den 16 Februari 1864

om nya Strafflagens införande m. m., och frågan om ändring i sistnämnda författning

torde höra behandlas i den ordning, 87 § .Regeringsformen bestämmer, hemställer

jag i underdånighet, att de till detta ärende hörande handlingar måtte till

Justitie-departementet öfverlemnas för utarbetande af ifrågavarande lagförslag».

Donna underdåniga hemställan, i hvilken Stats-Rådets öfluga

ledamöter instämde, blef af Hans Maj:t Konungen i nåder

bifallen.

Ex protocollo

J. E. Wahlström.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

11

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-årenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen uti Stats-Rådet ä Stockholms Slott den 8 November

1872,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Grefve von Plåten,

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet att,

sedan Svenska Fornminnesföreningens styrelse i underdånighet anhållit att Kongl.

Maj:t, för att för fornforskare göra det möjligt att med framgång verka för de

svenska fornminnenas bevarande, täcktes i 8 §:s 1 mom. af Förordningen den 29

November 1867, angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande, vidtaga

klen ändring, att äfven bronsfynd, likasom redan nu fynd af sten och jern samt

andra jernsaker af ringa materielt värde, må af den, som det funnit, fritt disponeras;

och Kongl. Maj:t, efter det Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademien

äfvensom Justitiekanslers-embetet med infordrade utlåtanden öfver ansökningen

inkommit, den 1 i denna månad, på föredragning af Chefen för Ecklesiastikdepartementet,

enär göda skål syntes tala för bifall till den underdåniga ansökningen,

men åtgärd i sådan syftning, som dermed afsåges, förutsatte ändring i det från

Missgerningsbalken i 1734 års lag bibehållna stadgande, som omförmäldes i 16 §

3 mom. af Förordningen den 16 Februari 1864 om nya Strafflagens införande

m. m., och frågan om ändring i sistnämnda författning borde behandlas i den ordning

87 § Regeringsformen bestämde, förordnat att de till ärendet hörande handlingar

skulle till Justitie-departementet öfverlemnas för utarbetande af ifrågava
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

rande lagförslag. Hans Excellens låtit utarbeta förslag till författning i omförmälda

hänseende, så lydande:

»Förordning angående nedgräfva skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill

egare ej linnés.

Med upphäfvande af 16 § 3 inom. i Förordningen den 16 Februari 1864, om

nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, förordnas

som följer:

Af nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes,

läge jordpäron hälften och hälften den som hittade, der det ej utgöres af forntida

mynt, vapen, redskap, prydnader eller kärl eller andra fornsaker. Dessa fälle upphittaren

ensam till; vare han dock skyldig, om fyndet är af guld, silfver eller koppar,

att, i den ordning Konungen stadgat, det till staten hembjuda. Anses fyndet

böra för statens räkning inlösas, njute upphittaren för det som inlöses af guld

eller silfver fulla värdet med en åttondedels förhöjning samt för koppar hvad utöfver

metallvärdet kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde.

Om skeppsfynd och strandvrak skils i Sjölagen».

På tillstyrkan af Hans Excellens Herr Justitie-statsministern

och Stats-Rådets öfrige ledamöter, behagade Hans Maj:t Konungen

i nåder förordna, att öfver detta lagförslag Högsta

Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87 Regeringsformen

omförmäler, medelst note ur protokollet infordras.

Ex protocollo

C. II. Broberg.

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-ärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta

Domstol Onsdagen den 11 December 1872.

Expeditionschefen Hernmarck föredrog vidare Note ur protokollet öfver Justiti

e-departementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet den 8

nästlidne November, hvarigenom, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmä
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

ler, Högsta Domstolens utlåtande blifvit infordradt öfver ett inom Justitie-departementet

uppgjordt, så lydande förslag till

»Förordning angående nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill

egare ej finnes.

Med upphäfvande af 16 § 3 mom. i Förordningen den 16 Februari 1864, om

nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, för ordnas som

följer:

Af nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes,

läge jordegaren hälften och hälften den som hittade, der det ej utgöres af forntida

mynt, vapen, redskap, prydnader eller kärl eller andra fornsaker. Dessa fälle upphittaren

ensam till; vare han dock skyldig, om fyndet är af guld, silfver eller koppar,

att, i den ordning Konungen stadgat, det till staten hembjuda. Anses fyndet

höra för statens läkning inlösas, njute upphittaren för det som inlöses af guld

eller silfver lulla värdet med eu åttondedel förhöjning samt för koppar hvad utöfver

metallvärdet kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde.

Om skeppsfynd och strandvrak skils i Sjölagen.»

Högsta Domstolen lemnade detta förslag utan annan anmärkning, än att,

enär, enligt inledningen till detsamma, skulle upphäfva allenast 16 § 3 mom. i

Förordningen den 16 Februari 1864, men förslaget jemväl innefattade ändring af

stadgandena i 8 § 1 mom. åt Förordningen den 29 November 1867, angående forntida

minnesmärkens fredande och bevarande, inledningen borde erhålla en häremot

svarande, förändrad lydelse; i hvilket afseende Högsta Domstolen föreslog följande

redaktion:

»Med upphäfvande ej mindre af 16 § 3 inom. i Förordningen den 16 Februari

1864, om nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall,

än äfven af hvad för öfrig!, i strid mot nedannämnda bestämmelser finnes stadgadt,

förordnas som följer:»

Ex protocollo

E. Adlerstråle.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen uti Stats-Rådet å Stoekkolms Slott Lördagen den

18 Januari 1873,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Justitieråden: Naumann,

Olivecrona.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet:

att sedan, på sätt det inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet den 8 November

1872 hållna protokoll utvisar, Kongl. Maj:t i nåder förordna t att, för det

ändamål § 87 Regeringsformen omförmäler, Högsta Domstolens utlåtande skulle

infordras öfver ett inom Justitie-departementet utarbetadt, så lydande förslag till

»Förordning angående nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill

egare ej linnés.

Med upphäfvande af 16 § 3 mom. i Förordningen den 16 Februari 1864, om

nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, förordnas

som följer:

Af nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes,

tage j or degaren hälften och hälften den som hittade, der det ej utgöres af forntida

mynt, vapen, redskap, prydnader eller kärl eller andra fornsaker. Dessa fälle upphittaren

ensam till; vare han dock skyldig, om fyndet är af guld, silfver eller koppar,

att, i den ordning Konungen stadgat, det till staten hembjuda. Anses fyndet

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16. 15

böra för statens räkning inlösas, njute upphittaren för cist som inlöses af guld eller

silfver fulla värdet med en åttondedels förhöjning samt för koppar hvad utöfver

metallvärdet kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde.

Om skeppsfynd och strandvrak skils i Sjölagen;»

Så hade Högsta Domstolen, vid ärendets föredragning derstädes den 11 sist—

lidne December, lemna! detta förslag utan annan anmärkning, än att, enär, enligt

inledningen till detsamma, skulle upphäfva allenast 16 § 3 inom. i Förordningen

den 16 Febiuari 1864, men förslaget jemväl innefattade ändring af stadgandena i

8 § 1 mom. af Förordningen den 29 November 1867, angående forntida minnesmärkens

fredande och bevarande, inledningen borde erhålla en häremot svarande förändrad

lydelse; i hvilket afseende Högsta Domstolen föreslagit följande redaktion:

»Med upphäfvande ej mindre af 16 § 3 mom. i Förordningen den 16 Februaii

1864 om nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall,

än äfven hvad för öfrig! i strid mot nedannämnda bestämmelser finnes stadgadt,

förordnas som följer:»

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade:

»Enär Förordningen den 29 November 1867, angående forntida minnesmärkens

fredande och bevarande, tillkommit i administrativ väg samt följaktligen kan

och jemväl torde höra i enahanda ordning af Eders Kong], Maj:t blifva ändrad i

den män anledning dertill gifves af eu ändring i sjelfva det lagstadgande, hvaraf

Förordningens 8 § I inom. endast är en tillämpning, anser jag den af Högsta

Domstolen framställda anmärkning ej höra till något afseende föranleda, och hemställer

alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte i nådig Proposition föreslå Riksdagen

att antaga ifrågavarande författning'' oförändrad samt uti Propositionen tillkännagifva.

att, i händelse förslaget af Riksdagen bifalles, Eders Kongl. Maj:t vill tillse,

det 8 § 1 inom. i Förordningen den 29 November 1867 kommer i öfverensstämmelse

med det nya lagstadgandets innehåll.»

Justitierådet Olivecrona, som bidragit till Högsta Domstolens i ärendet afgifna

yttrande, åberopade detsamma; hvaremot Stats-Rådets öfriga ledamöter instämde

med Hans Excellens Herr Justitie-statsministern; och täcktes Hans Maj:t

Konungen bifalla hvad Hans Excellens Herr Justitie-statsministern, på sätt ofvan

förmärs, hemställt samt förordna, att Proposition i ämnet, sådan den finnes detta

protokoll bilagd, skulle till Riksdagen aflätas.

Ex protocollo

A. Th. Welin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.