Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående skattläggning smetod för Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker

1873-02-22 · 40 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 32 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1873:19, Med förslag till förordning angående skattläggning smetod för Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

3

N:o 19.

Ank, till Riksd. Kansli den 22 Februari 1873, kl, 11 f. m.

Kongl. May.ts nätliga Proposition till Riksdagen, med förslag

till förordning angående skattläggning smetod för Vesterbottens

och Norrbottens läns lappmarker; Gifven Stockholms

Slott den 30 Januari 1873.

Sedan, på Kongl. Maj:ts nådiga befallning, förslag till stadgande!! om afvittring

och skattläggning i Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker blifvit

af vederbörande afgifna, har Kongl. Maj:t, som funnit, att i sammanhang med afvittringen

åtgärder herde vidtagas till betryggande af skogens framtida bestånd och

bevarande af Lapparnes renbetesrätt inom nämnda lappmarker, derom till Riksdagen

aflåtit nådig proposition den 3 innevarande månad, med tillkännagifvande att,

i afvaktan på Riksdagens beslut, afvittringsfrågan komme att hvila. Då skattläggning

eller bestämmande af ränta och mantal bör ske i sammanhang med afvittring,

har Kongl. Maj:t funnit jemväl frågan om skattläggningsmetod, som fordrar

Riksdagens medverkan, höra afgöras innan afvittringsfrågan kommer under slutlig

pröfning. Och har Kongl. Maj:t, som under denna dag besluta aflåta nådig proposition

till Riksdagen om införande af bevillningstaxering i Vesterbottens och

Norrbottens läns lappmarker, velat härmed, under förutsättning af Riksdagens bifall

till nämnda proposition, i nåder föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till

“Förordning angående skattläggningsmetod för Vesterbottens och Norrbottens

läns lappmarker.

Med upphäfvande af hvad genom nådiga stadgan för afvittring och skattläggning

i Luleå lappmark den 30 December 1850 är om skattläggning förordnadt,

varder härigenom, angående skattläggningsmetod för Vesterbottens och

Norrbottens läns lappmarker, förordnadt som följer:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 19.

§ I
-

Genom skattläggning bestämmes hemmantal efter inegornas uppskattade

afkastning.

All åkerjord och odlingsmark äfvensom äng och annan slåttermark uppskattas

efter den höatkastning, ogerna anses kunna, odlingsmarken efter verkställd

odling, i medeltal årligen gifva.

§ 2-

Vid uppskattning räknas till forsta klassen: godt hårdvallshö och annat

dermed jemförligt hö; andra klassen: mindre godt hårdvallshö och rödningshö;

tredje klassen-, gröfre och finare starrgräs samt hö af bättre myrer, som med fördel

kunna af bergås hvarje år; fjerde klassen: hö af sämre myrer, som, för gräsväxtens

bibehållande, ej höra årligen afbergas.

§* 3-

Ränta beräknas|för hvarje lass eller tio centner af höafkastningen, i första

klassen till sex öre, andra klassen fyra öre, tredje klassen tre öre, tredje klassen

tre öre och fjerde klassen två öre, allt silfvermynt.

Det sammanräknade öretalet utföres i hela tiotal, sä att hvad, som understiger

eller blott uppgår till ett hälft tiotal, uteslutes, och hvad, som öfverstiger

ett hälft utföres såsom helt tiotal.

När räntan, sålunda beräknad, uppgår till 640 öre (20 daler) silfvermynt,

åsättes ett helt mantal och, när räntan blifver högre eller lägre, i förhållande

derefter större eller mindre mantal.

§ 4.

Räntan kommer, äfven efter fullbordad afvittring, att utgå med tio riksdaler

riksmynt för helt mantal och i förhållande derefter för större eller mindre

mantal.

§ 5.

Kronotionde kommer ej att åsättas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 19.

5

§ ti
Hvad

bär ofvan är stadgadt gäller ej allenast slutlig skattläggning, som skört

sammanhang med afvittring, utan och skattläggning, som före den allmänna afvittringen

provisionel verkställes. “

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse

välde vågen.

OSCAR.

C. Fr. Wwrn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kong!. Mäjäs Nåd. Proposition, Näs 18 och 19.

Utdrag af Protokollet öfver Finans-ärenden, hållet

inför Hans Maja Konungen i Stats-Rädet å

Stockholms Slott den 30 Januari 1873.

Närvarande:

Hans Excellens, Herr Justitie-statsministern Adlercreutz;

Hans Excellens, Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna; samt

Statsråden Bredberg;

Berg; . ''

Friherre Leijonhufvud;

Warn; 1

Wennerberg;

Bergström;

Weidenhielm och

Friherre Alströmer.

Sedan protokollet öfver finans-ärenden för den 24 innevarande månad

blifvit till justering uppläst, föredrog Departements-chefen, Statsrådet Wsern i

underdånighet efter beredning gemensamt med Chefen för Civil-departementet:

l:o.

Riksdagens underdåniga skrifvelse i fråga om införande åt bevillniugs-taxering

i Vester- och Norrbottens läns Lappmarker,

2:o.

Handlingarne i målet angående utfärdande af förordning om skattläggningsmetod

för Lappmarkerna i Vester- och Norrbottens län.

Föredragande Departements-chefen anförde i underdånighet:

Uti underdånig skrifvelse den 30 April 1872 har Riksdagen anfört, att hos

Riksdagen förslag blifvit iramstäldt om införande af bevillnings-taxering i Norrbottens

och Vesterbottens iåns lappmarker, i ändamål att bereda dessa orters in
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19. 7

byggare fördelarne af kommunalförfattningarnes tillämpning äfvensom likställighet i

statsmedborgerligt hänseende med landets invånare i öfrigt; och då Riksdagen ansett

önskvärd! om lappmarksbefolkningen kunde beredas dessa fördelar, hvithet

med den nuvarande lagstiftningen dock icke synts Riksdagen kunna ske, utan införande

af bevillnings-taxering i nämnda lappmarker, men möjligen någon svårighet

för en sådan åtgärds genomförande kunde mota i de så kallade lappmarksfriheterna,

och det dessutom torde befinnas lämpligt, att befolkningen inom lappmarkerna bereddes

tillfälle att yttra sig i frågan, har Riksdagen anhållit, det Eders Kong!.

Maj:t täcktes låta tillse, huruvida och på hvad sätt kommunalförfattningarne må

kunna i Norr- och Vester!)ottens läns lappmarker vinna tillämpning och lappmarksbefolkningen

derigenom göras likställd i kommunalt och statsmedborgerligt

hänseende med rikets öfriga invånare samt, då detta icke utan bevillningstaxerings

införande i lappmarkerna torde låta sig gorå, jemväl låta verkställa den i sådant

afseende erforderliga utredning; äfvensom att Eders Kongl. Maj:t derefter måtte

till Riksdagen gorå den nådiga framställning, hvartill omständigheterna för ernående

af ofvanberörda ändamål kunde föranleda.

Genom nådiga remisser den PA Maj 1872 anbefaldes Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Norrbottens- och Vesterbottens län hvar för sig att, sedan

lappmarksbefolkningarne på lämpligt sätt lemnats tillfälle att i det uti nämnda

skrifvelse omhandlade ämne sig yttra och vederbörande myndigheter i orterna blifvit

börda, till Eders Kongl. Magt inkomma med de afgifna yttrandena jemte eget

underdånigt utlåtande.

Till följd häraf har lappmarkernas befolkning blifvit i ämnet hord dels, i

Norrbottens län, vid sammanträde som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

hållit med befolkningen inom Arvidsjaurs socken och vid kommunalstämmor inom

länets öfriga lappmarkssocknar, dels ock, i Vesterbottens län, vid sammanträden,

hållna af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med befolkningen inom samtliga

de till länets lappmarker hörande socknar, med undantag af Malå kapellförsamling,

hvarest befolkningen blifvit i kommunalstämma hord.

Derjemte hafva underdåniga yttranden blifvit afgifna af kronofogdarna i båda

länen och domhafvandena i Norrbottens läns domsagor och i Vesterbottens norra

domsaga, som omfattar Arvidsjaurs och Arjeplougs lappmarker i Norrbottens län.

Och hafva de afgifna yttrandena tillika med Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

underdåniga utlåtanden inkommit från Vesterbottens län den 18 September

1872 och från Norrbottens län den 18 påföljande December.

Innan jag öfvergå!- till en närmare framställning af dessa underdåniga utlåtanden,

utbedjer jag mig att i korthet få redogöra dels för beskaffenheten af de

i Riksdagens skrifvelse omförmälda lappmarksfriheter dels ock för åtgärder, som i

fråga om kommunalförfattningarnes tillämpning inom Vesterbottens och Norrbottens

lappmarker hittills blifvit vidtagna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Rongl. Maj:ts Nåd, Proposition, N:is 18 och 19.

Med de så kallade lappmarksfriheterna förstås vanligen sådana friheter, som

till befordrande af lappmarkens behuggande och odling blifvit genom äldre författningar

den dit inflyttande befolkningen förunnade i afseende å utgörande af grundskatter

och andra allmänna utskylder och besvär.

I fråga om de egentliga Lappar ne, hvilkas beskattningsförhållanden således

ej under lappmarksfriheterna inbegripas, inhemtas af nådiga brefvet den 8 Juli

1695 till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbotten om lappskatten

m. m. och 1760 års lappfogde-instruktion in. fl. författningar, jemte orternas undervisningar,

att Lapparne från äldre tider till och med år 1694 varit underkastade

såväl ordinarie ränta som tionde till kronan och presterskapet, med skyldighet att

utgöra räntan och tionden dels i persedlar och dels i penningar. Men genom

nämnda, ännu gällande nådiga bref bestämdes lappskatten, tionden deri inberäknad,

för hvarje by eller stam till en viss summa i reda penningar, med försäkran

att Lapparne intet vidare skulle blifva graverade.

Hvad åter angår den i lappmarken bosätta befolkningen, torde den äldsta

författning, som till stöd för deras friheter kan åberopas, vara Hertig Carls instruktion

den 3 December 1603 för fogdarne i Piteå och Luleå lappmark. Deri

anbefaldes fogdarne att, såsom orden lyda “tala med dem, som bo der uppå landsbygden,

att om någon ville draga upp i fjellen, der som lägenheter äro, och der

blifva boende, så vilje WI hjelpa dem med renar och annat, såsom ock unna dem

frihet, så länge de kunna komma sig före*.

Kongl. plakatet den 27 September 1673 angående lappmarkernas bebyggande

innehåller, att de svenske eller finske, uti Vester- och Österbotten samt

Ångerman- och Jernband boende, som kunde låta sig öfvertala att flytta till lappmarkerna,

skulle, efter frihetsårens förlopp, icke läggas för högre skatt än sjelfva

Lapparne, med hvilka de öfver allt göras like; ett stadgande som, i betraktande

af den vid samma tid Lapparne åliggande skyldighet att erlägga såväl ränta som

tionde dels i persedlar och dels i penningar, icke torde kunna anses innebära någon

särskild förmån i afseende å grundskatt eller tionde, utan endast den genom nämnda

författning uttryckligen medgifna frihet för knekteskrifning i alla tider, samt

den Lapparne äfven tillkommande frihet för mantalspenningar jemte extra ordinarie

utlagor.

Genom 4 § af Kongl. brefvet den 8 Juli 1695 är omförmälda stadgande i

1673 års plakat så förklarad!:, att i kraft deraf de, som sig i lappmarkerna ljusligen

nederlåtit eller Lomme att nederlåta, skulle “skattläggas i proportion af de

egor, som de häfda och nyttja, men undslippa eljest likasom andra Lappar mantalspenningar

och knekteskrifning tillika med annat extra ordinarie; kunnande

skatten efter frihetsårens förlopp således påsättas, som det för vårt intresse pröfva

vara nyttigast och för landet drägligast".

Det nämnda stadgandet om frihet för mantalspenningar och knekteskrifning

tillika

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Korn)!. Mrrjrls Nåd. Proposition, N:is 18 och It).

tillika med annat extra ordinarie förnyades dels genom Kong!, plakatet den 3

September 1695, om lappmarkernas bebyggande och de förmåner och friheter, som

de, Indika sig der nedsätta, åtnjuta skola, dels ock, i andra ordalag, genom lappmarksreglementet

den 24 November 1749, hvars 15 § innehåller, att “enär nvbyggarne

eller hemmans!,rukarne i Lappland sig efter detta reglemente rätteligen förhålla.

och utvisa behörig åhåga, flit och arbetsamhet vid jordbruket, så skola de

till godo njuta de fri- och rättigheter, som förre förordningar och detta reglemente

och deras barn skola undgå alla andra utlagor, än hvarföre

som de ock då ifrån utskrifningar och soldathåll

dem tillägga, i det de

hemmanet kan varda

varda förskonte".

Sedan

skattlagdt.

liv

, „ „„ inte i Åsele lappmark genom fullmäktig vid 1792 års riksdag

i underdånighet gjort ansökning om nådig stadfästelse på de dem förunnade privilegier,

till stöd hvarför åberopades 1673 års plakat och 1749 års reglemente jemte

Kongl. resolutionen den 19 September 1720, som angår det nämnda plakatets

tillämpning för nybyggarne i några hvar af samma lappmark; så har genom Kongl

resolutionen den 13 November 1794 blifvit förklarad t, att någon .sådan stadfästelse

icke vore för sökandena nödig, utan både de så dädanefter som dittills att vid

nämnda Kongl. påbud och författningar sig i underdånighet trygga.

L ti underdånigt utlåtande, som Kammar-kollegium den 26 Maj 1862 afgifvit

i ett, af Kong], Majrt genom nådigt bref den 16 på följande Juli afgjordt mål angående

sökt odlingsunderstöd för ett lappmarksnybygge, bär kollegium anfört, att,

jemte det hemmansränta,! vid skattläggningar i lappmarkerna beräknas efter endast

6 K:dr 32 skilling-,-.- specie för helt mantal, förefunnes i öfrig! i afseende å beskattmngsgrunderna

än större skiljaktigheter inom lappmarken emot hvad för det

nedre landet egde ruin, enär nybyggare och deras barn i lappmarken, vore, enligt

15 § af Kongl. reglementet den 24 November 1749, befriade från alla utlagor, utom

den obetydliga hemmansränta,, samt derjemte förskonade från utskrifning, knektehåll

och skjutsningsbesvär, så att hvarken mantalspenningar, eganderättsafgift eller någon

annan bevillning, kronotionde, rotering, beväringsskyldighet eller skjutsning af lappmarkernas

jordbrukande befolkning utgjordes, utan allenast hemmansränta», hvilken

numera, i följd af penningevärdets fall, uppginge till blott 10 Ridt- Kant för

helt mantal.

ledning

marken

att de

markör

befrielse

I ett annat underdånigt utlåtande, afgifvet den 18 December 1868,

i an
-

at väckt fråga om afskiljande af de till odling tjenlig», delaree af lappad1

(ieras införlifvande med det nedre landet, har Kammar-kollegium yttrat,

.iiheter och förmåner, som nybyggare i Vester- och Norrbottens läns lappatnjuta,

vore. pa sätt åberopade Kongl. plakater och reglemente visade,

från utgörande af mantalspenningar, kronotionde, rotering och bevar,agsäfvensom

hvarken någon eganderätts- eller annan bevillning till ''kronan

Bill. till Bil,srl Prof. 1878. 1 Sami. 1 Af il. 9 Höft. " o

skyldighet

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kong!. Majds Nåd. Proposition, N:is IS och 19.

derstädes utgjordes. Särskild! vore, enligt Kongl. resolutionen på presterskapets i

Vesterbotten besvär den 12 Januari 1733, ll:te punkten, och Kongl. brefvet den

17:de November 1743, klockare samt deras hustrur och barn samt prester och

deras tjenstefolk i lappmarkerna försäkrade om befrielse från mantalspenningars

erläggande; äfvensom, enligt Kongl. brefvet den 19 December 1741, alla de, som

vid Ecklesiastikverket derstädes gorå tjenst och njuta lön, vore frikallade för centonal

och bevillning. Genom nådiga blefven den 31 Januari 1856 och den 5

Oktober 1860 både slutligen dessa lappmarkers invånare vunnit befrielse från den

särskilda afgift, som under namn af “näst“ från äldre lider af dem utgjorts till

domare, kronofogdar och tingstolkar; och hade vackt fråga om utgörande i stället

af en deremot svarande afgift blifvit genom nådiga brefvet deri 9 November 1866

förklarad förfallen. I följd häraf bestode kronans enda inkomst från lappmarkerna

för närvarande, utom den så kallade lappskatten för Lapparnes renbeten,

af hemmansränta!!, hvilken i följd af penningevärdets fall utginge med allenast 10

Rall'' Bunt för helt mantal.

Vid hvad sålunda blifvit af Kammar-kollegium yttradt angående hemmansränta!!

i lappmarkerna torde dock höra erinras, att densamma för skatte- och

kronohemman åtminstone i allmänhet är bestämd endast tillsvidare; att räntan,

enligt 33 § af 1850 års stadga för afvittring och skattläggning i Luleå lappmark,

skulle äfven efter slutligt bestämmande af mantalet i nämnda lappmark komma

att tillsvidare och intilldess för lappmarkerna i allmänhet blefve annorlunda förordnadt

erläggas med 6 R:dr 32 skillingar banko för mantalet; och att räntans

belopp ej kan antagas vara genom hittills i lappmarkerna verkställda skattläggningar

slutligen bestämdt annat än möjligen i de högst få fall, der, efter hvad Kammarkollegium

i sitt bär förut åberopade underdåniga utlåtande den 26 Maj 1862

upplyst, ordentlig refning och skattläggning egt rum. Kongl. brefvet den 27 November

1792, hvarigenom de längst bort belägna nybyggen i Fölinge och Ströms

socknar uti Jemtland förklarats ega till godo njuta den metod, som för Vesterbottens

lappmarksnybyggen blifvit antagen, innehåller angående den ränta, som enligt

nämnda metod bör åsättas, att densamma skall utgöra “eu dräglig penningeränta".

Hvarken i denna eller i andra gällande författningar finnes något hinder emot att

i en blifvande skattläggningsmetod för Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker

bestämma hemmansränta!! vare sig, på sätt alla de i ämnet börda myndigheterna

i orten i sina under åren 1862—1866 afgifna yttranden föreslagit, till

likhet med hemmansränta!! i kustlandet, hvilken utgör i Norrbottens län 58 R:dr

76 öre och i Vesterbottens län 59 Rdr 34 öre för helt mantal, eller ock, såsom

Kammar-kollegium år 1871, och sedermera äfven Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i de nämnda länen, ansett billigt, till 32 eller 30 R,:dr för mantalet.

Hvad angår kronotionde!! bär Kammar-kollegium i förenämnda två utlåtanden

ansett den af lappmarkernas jordhmkande befolkning hittills åtnjutna frihet

opaginerad Kontrollera mot PDF

It

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

från sådan tionde vara grundad på åberopade för lappmarkerna gällande författningar;

men uti ett genom nådig resolution den It December 1794 afgjordt mål

bär Kam mar-kollegium i underdånigt utlåtande yttrat, att författningarne angående

de förmåner och lriketer, nybyggarne i Lappland förunnats, icke undan loge de in

ilrån skyldigbeten att lika med andra krononvbyggare och hemmansbrukare i riket

utgöra tionde ej mindre till kronan än pimsten, när frihetsåren till ända gått och

de hunnit upparbeta sina nybyggen till ordentliga hemman.

Kedan enligt Helsiugelagen, som genom Konung Magnus Erikssons bref den

lti Mars 1340 förklarades höra lända till efterrättelse för lappmarkernas dåvarande

eller blifvande inbyggare, skulle tionde utgöras. Ostridligt är oek, att presterskapet

i lappmarkerna intill senaste tid antingen åtnjutit eller lagligen bort åtnjuta

såväl tertial- som annan tionde. Och då Lapparne, med Indika enligt 1600-talets

författningar hemmansbrukare i lappmarken skulle vara i skattskyldighet likställde,

utgjort tionde äfven till krona», hvilken tionde, jemlik!, Kongl. brefvet de» 8:de

''bill 1695, ingått i den nuvarande lappskatt»», samt hemmansbrukare i lappmarkerna

ej äro genom någon författning uttryckligen befriade från kronotiondes åtgörande;

måste jag antaga, att sådan tionde skulle kunna vid skeende skattläggning

i lappmarkerna åsättas såväl frälse- som skatte- och kronohemman, utan att

de dem förunnade friheter derigenom kunde anses inskränkta.

Äfven må anmärkas, att lappmarksfriheterna ej medföra befrielse från de

särskilda slag åt bevillning, som, utom den allmänna bevil hunger!, omförmälas i

60 § Regeringsformen ; dock att, eldigt gällande författning angående stämpel pappersatgitten,

Lappar skola vara frie från sådan afgift för afhandling mellan svensk och

utländsk Lapp.

Deremot kan till ofvan uppräknade skattefriheter läggas den vissa hemman

i lappmarkerna tillkommande frälsefrihct: och må i sådant hänseende erinras att,

på grund af det genom Eders Kongl. Maj ds plakat och förordning den 27 Augusti

1723 stadfästade Kongl. privilegium deri 9 Augusti 1673 för dem, som uti lappmarken

upptaga åtskilliga slags metallbruk, samt Kongl. kungörelse» den 20 November

1741, angående ödeslands upptagande i Westerbotten, uppkommit bergsoch

odlingsfrälse inom Norrbottens läns lappmarker. Antalet frälsehemman derstädes

utgör, ''efter hvad Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i länet uti detta

ärende upplyst, tillhopa 25| mantal; af hvilka hemman, enligt de i Kammarkollegium

förvarade jordeböcker, ränta ej utgår.

Särskilda friheter äro ock, genom Kongl. privilegium deri 24 December 1637

med derå författningar, beviljade till understöd för Nasafjclls silfvermalmsgrufvor

och derpå grundade silfverbruk inom Arjeplougs socken af Piteå lappmark; men,

enligt hvad Landshöfdingens i Norrbottens län den 9 Januari 1860 afgifua, till

trycket befordrade embetsberättelse utvisar, hafva de ifrågavarande grufvorna år

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konyl. Muj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

182b förklarad öfvcrgifua och de till bruksdriftens understödjande med burgsfrälseirihct

försedda nybyggen, 21 till antalet, ar 1827 indragits till kronan.

Att nu gällande kommu Half örluttningar icke kunna inom lappmarkerna vinna

fullständig tillämpning, så länge allmogen derstädes åtnjuter frihet för bevillning»

utgörande, är uppenbart. Redan år 1862, kort efter nämnda författningars utfärdande,

anmälde Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestcrbottcns län, hurusom

inom länets lappmarksfögderi hinder mötte för verkställighet af de uti §§ 4,

H, 57, 58 och 59 af förordningen om kommunalstyrelse på landet meddelade bestämmelser,

enär hvarken mantals- och skattskrifning eller bevillning»taxering inom

lappmarken egde rum; och hemställde Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande, att

med nämnda förordnings tillämpning inom lappmarksfögderict mätte tills vidare fä

anstå, och att emellertid förordningarna af den 29 Augusti 1843, om sockuestämmor

i riket och om socknenämnder å landet, Unge derstädes fortfarande lända till

efterrättelse; hvarjemte Eders Kongl. Maj;ts Befallningshafvande i underdånighet

föreslog, att det i § 3 af förordningen om landsting föreskrifna utkorande af valmän

för härad eller tingslag, som innefattar flera än eu kommun, måtte fä å

sockenstämma verkställas. Och har till hvad sålunda blifvit föreslaget Eders Kongl.

Maj:t genom nådigt bref den 5 December 1862 lemna! bifall.

Sedermera har Vestcrbottcns läns år 1868 församlade landsting i eu af

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet insänd ansökningsskrift i underdånighet

anhållit, det Eders Kongl. Maj:t täcktes förklara, att nådiga förordningen

om kommunalstyrelse på landet skall jemväl i länets lappmarker lända till efterrättelse

; och har dels Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län,

i underdånig skrifvelse den 27 Oktober 1863, anhållit om nådig stadfästelse å ett

efter öfverläggning med deputerade från länets samtliga lappmarker, utom Uellivara,

uppgjordt förslag till sådana ändringar i nämnda förordning, att densamma

skulle kunna, utan införande af bevillningstaxering, tillämpas i länets alla lappmarker;

dels ock Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län år

1866 inkommit med ett i vissa delar från det nyss nämnda afvikande förslag till

ändringar i samma förordning. Genom nådigt bref den 8 Maj 1868 har Eders

Kongl. Maj:t förklara! omforma!da underdåniga framställningar icke för det närvarande

till någon Eders Kongl. Majt:s åtgärd föranleda, enär den omarbetning i

liera väsendtliga delar af förordningen om kommunalstyrelse på landet, som, i anseende

till de ännu rådande särskilda förhållanden inom rikets lappmarker, måste

verkställas för att denna förordning i den nuvarande lappmarken skulle kunna

tillämpas, icke vidare komme att erfordras, såvida Eders Kongl. Magt, vid slutlig

pröfning af vackt fråga om lappmarksfriheternas upphörande, funne sig höra der
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

lo

Kongl. Majds Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

till lemna bifall, i hvilken händelse den för landet i allmänhet gällande kommunalförordning

kunde äfven inom i fråga varande delar af riket göras gällande.

Inom Norrbottens läns lappmarker och den före år 1869 dit hörande Mala

kapellförsamling har väl nådiga förordningen den 21 Mars 1862, om kommunalstyrelse

på landet, i viss mån blifvit tillämpad; men man har dervid, särdeles i

fråga om kommunalutskyldernas fördelning, måst följa från nämnda förordning helt

och hållet afvikande och derjemte inom särkilda socknar olika grunder. I sådant

afseende har, vid de i förevarande ärende hållna sammanträden, blifvit uppgifvet,

i Arvidsjaurs socken: att ko in m lina! nämnden, förstärkt af dertill i kommunalstämma

utsedda personel-, haft i uppdrag att vid årets slut verkställa sä kallad

inkomsttaxering, upptagande i penningar hvarje röstberättigad samhällsmedlems inkomster

under det förflutna året, och att donna inkomst sedan utgjort grunden

för fyrktalssättningeu;

i Jochnoclcs socken: att kommunalnämnden, jemte ett ,visst antal andra

kunniga personel-, verkställt den erforderliga taxeringen i sammanhang med den

derpå grundade fyrktalssättningeu, hvithet tillgått sålunda, att fyrkar tilldelats efter

hvars och ens inkomst, arbetsförtjenst och fastighets värde;

i Gellivara socken: att fyrktalslängden uppgöres sålunda, att å hvarje helt

mantal sättas 100 fyrkar och å Lapparne i förhållande till deras grundränta;

i Juckasjärvi socken: att kommunalutskylderna utdebiteras af nybyggare

efter rök och mantal samt af lappallmogen efter rök och årlig taxering;

i Enontekis socken: att kommunalförfattningen blifvit tillämpad efter samma

grund som förr ; att fyrktalslängden val, hvad den jordbrukande befolkningen angår,

blifvit upprättad efter nya kommunalförordningen; men att man ej visste, efter

hvilken grund lappallmogen skulle kunna åsättas fyrkar; och

i Mala kapellförsamling: att kommunalnämnden, förstärkt af några andra

inom församlingen kunniga personel-, verkställt den erforderliga taxeringen i sammanhang

med den sig derpå grundande fyrktalssättningeu.

Fråga om inskränkning i lappmarksfriheterna för Vesterbottens och Norrbottens

län har, såsom i det här förut anförda nådiga brefvet den 8 Maj 1868,

angående kommunalförfattningarnes tillämpning, finnes antydt, redan tillförene blifvit

gjord till föremål för Eders Kong!. Maj ds nådiga pröfning. Uti underdånigt

utlåtande, so in Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län afgifvit

i anledning af den vid 1866 års riksdag väckta frågan om bestämmande af eu

provisionel gräns mellan den egentliga fjellbyggden och den till odling tjenliga

delen af Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker, har förslag blifvit framstäldt,

bland annat, om de nedanför odlingsgränsen belägna lappmarksdelars af
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kanyl. Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

skiljande från öfriga lappmarken och införlifvande, i vissa hänseenden, med det

nedre landet. Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län har, uti

sitt af K a in in ar -k o 1 le g i u in infordrade yttrande i ämnet den 16 September 1868,

föreslagit, att i de delar af lappmarkerna, som komme att falla nedanför den

blifvande odlingsgräns©!!, hemmansegare, ny by ggesi n u ehafvare och andra invånare,

efter fullbordad afvittring och skattläggning, måtte erhålla lika rättigheter och tillförbindas

lika skyldigheter med den utom lappmarkerna i nedre landet boende

befolkningen, äfven hvad beträffar de från hemmanen utgående räntor; eller, alternativt,

att lic in in ansräntorna måtte utbytas mot bevillning efter 2:dra artikeln bcviilningsstadgan,

såsom för inkomst af kapital eller arbete, för den taxerade inkomst,

som årligen kunde anses erhållas af hvarje hemman. Och har Kammar-kollegium i

underdånigt utlåtande den 18 December 1868 yttrat, att i utgörande af bevillning,

allmänna besvär och utskyld©!'', som icke äro af grundskatts natur och hvarifrån

lappmarkernas inbyggare icke uttryckligen blifvit befriade, syntes alla de delar af

landet, som komme att falla nedanför den blifvande odlingsgräns^!, äfvensom den

der boende befolkning, med undantag af nomadiserande lappar för deras reubetesland,

böra, på de af länsstyrelserna uppgillra skäl, deltaga och ställas i likhet med

nedre landet och dess invånare, så snart ofvan berörda, gräns blifvit behörigen bestämd

och de hinder blifvit undanröjda, som mötte genom vissa för lappmarkerna

egendomliga förhållande!!, nemligen att val mantalsskrifning eller folkräkning, men

icke skattskrifning och bevillningstaxcring i lappmarkerna ega rum, och att, i Vester!)!!

ttens läns lappmarker, de nya kommunalförfattningarne icke tillämpas. Häruppå

har Eders Kong]. Maj:t genom nådigt bref den 3 Mars 1871 förklarat, att

enär, om det än, på sätt Kammar-kollegium ansett, vore af omständigheterna påkalla^,

att gällande bestämmelse!'' om grundskatters och andra utskylders utgörande

i nämnda lappmavksdelar blefve i viss mån ändrade, lagstiftningen i detta ämne

likväl icke lämpligen kunde grundas på den endast provisionel odlingsgräns»!!,

Eders Kong!. Maj:t funne frågan icke för närvarande höra någon åtgärd föranleda.

Rörande det nu ifrågasätta förslaget om kominunalförfattningarnes fullständiga

tillämpning ooh bevillningstaxerings införande i Vesterbottens och Norrbottens

lappmarker har belolkningen i orten, såsom ofvan förmäles, blifvit hord och vid

hållna sammanträden yttrat,

i Stensele socken: att socknemännen ej ville, att bevillning i lappmarken

infördes, men underkastade sig de beslut i frågan, Eders Kong!. Maj:t och Riksdagen

kunde komma att fatta;

i Tärna kapellförsamling'', att kapellist insågs de fördelar, hvilka genom

likställighet för lappmarkens befolkning i kommunalt och statsborgerligt hänseende

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kong!. Mnj:ts Nåd. Proposition. N:is fS och 19. 15

med landets invånare i (ifrigt skulle lappmarksbefolkningen beredas, och till vinnande

af berörda ändamål gerna underkastade sig de utgifter, som genom bevillningataxerings

införande kunde påföras, dock under uttryckande af de» »sigte», att

man hoppades det lappmarken måtte för framtiden såsom hittills blifva befriad från

rotering och mantalspenningar» erläggande;

i Sorsélc socken: att socknemännen, Indika i (''ifrigt hufvudsakligen afgifvit

enahanda yttrande som 1 ärna kapellags invånare, dock vid medgifvandet om bevillningstaxerings

införande fästade det vilkor, att hemmansränta» fortfarande finge

utgå med 10 Rall’ för mantalet;

i Lycksele socken: att med den kännedom, man egde om kommunaiförfattningarnes

tillämpning å nedre landet, synnerligast till följd af de» ojemnhet i rösträtt,

som enligt nu gällande lagstiftning kunde uppstå mellan kapitalisten, å ena,

och fastighetsinnehafvaren, A andra sidan, genom dessa författningars införande i

lappmarken några mot bevil 1 »ingstaxeriagens åtagande motsvarande fördelar icke

ansåges vara att emotse; och att socknemännen således för närvarande så mycket

mindre villo påtaga sig bevillningens införande, som det vore att befara, att de

lappmarken tillförene beviljade fri- och rättigheter derigenom kunde rubbas;

''< Asele, Dorotea och Wilhelmina socknar: att kommunalförfattningarnes och

Riksdags-ordningens tillämpning i lappmarken påtagligen skulle medföra gagn och

nytta för dess befolkning; men att, ehuru föga känbar bevillningsafgiften efter no

gällande bevillningsförordning skulle blifva, man dock, under fruktan att, om bevillningstaxering

i lappmarken infördes, de friheter och förmåner, som i öfrigt vört;

lappmarksbefolkningen genom äldre Kongl. bref och förordningar medgifna, såsom

frihet från rotering och mantalspenningars erläggande in. m., snart kunde komma

att upphöra, icke ansåg sig höra antaga förslaget om hevillningstaxerings införande

i lappmarken.

i Fredrika socken: att bevillningstaxering icke skäligen borde i lappmarken

införas, förr än utvittring»!! derstädes slutat och hemmanen fatt fastställd tilldelning

al mark och skog. samt den väntade nya skogslagen utkommit, hvarf brinna»

fastigheternas värde ej kunde bedömas; och att, ehuru kommunalförfattningarnes

tillämpning i lappmarken val kunde medföra gagn och nytta, menigheten likväl

icke ansåg, att dessa författningars införande i lappmarken skulle, efter deras nuvarande

bestämmelser, medföra så väsendtlig» förmåner, att det vore skal att för

deras tillämpning åtaga sig bevillning, helst man fruktade, att genom bevillningstaxeringstaxeriugs

införande i lappmarken öfrig» friheter och förmåner,'' som från

äldre tider vore lappmarkerna förunnade, kunde gå förlorade;

i Mala kapellförsamling: att kommunalförfattningarnes tillämpning hos kommunens

medlemmar grundlagt öfvertygelse och visshet, såväl att dessa författningar

egde stort företräde framför den gamla socknestämmoförordningen, som ock att eu

sådan tillämpning ganska val ku nde ske, utan att bevillningstaxering infördes. Dess
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Kong!. Maj.ls Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

utom ansågs det outförbar att vid en taxering, som skulle ligga till grund för

bevillning till staten, kunna finna ett i förhållande till fastigheterna å kustlandet

rättvist värde på fastigheter i lappmarken, så länge de sednare ännu icke vore

afvittrade och följaktligen ej heller skatt-lagda annorledes än provisionel!. Socknemännen,

som på grund af åberopade författningar ansågo sig helt och hållet frikända

från bevillning till staten, villo ej heller nu åtaga sig någon sådan, emedan

de insågo, att försörjningen åt fattigblifna lappar nog skulle komma att kräfva

alla möjliga uppoffringar, sedan de fattiga förlorat rättigheten att anlägga nybyggen

för att sig genom jordbruk försörja;

i Arvidsjaur: i öfverensstämmelse med Mala socknemän yttrande; hvarjemte

begärdes, att Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande måtte vidtaga den åtgärd,

som kunde anses nödig för vinnande af den ändring eller tillägg till kommu*

nalförfattningarne, att lappmarkens invånare berättigades att till grund för fvrktalssättningen

årligen verkställa inkomsttaxering, samt att denna taxering äfven måtte

få gälla vid val af Riksdagsman i Andra Kammaren; och yttrade vice Pastor Fjellström,

att lappmarken ej ännu hunnit den utveckling och det välstånd, att den,

med frånträdande af sina en gång för alla lider tillförsäkrade fri- och rättigheter,

kunde utan fara att gå sin undergång till mötes ikläda sig någon skatteförhöjning;

i Arjeplouff: att befolkningen, so in af kommunalstämmans ordförande tillfrågades,

om den med frångående af sina lapp marksfriheter ville ikläda och åtaga

sig det nedre landets skattebördor, vore ense om att, i anseende till sin medellöshet,

på det aldra i frigaste undanbedja sig den tilltänkta förhöjningsbeskattningen;

■i Jockmoch: att kommunalförfattningarne ganska val kunde tillämpas utan

bevillningstaxerings införande, och att socknemännen ej ville åtaga sig bevillning,

så mycket mindre som skälen, hvarföre ifrågavarande privilegier beviljats lappmarken,

ännu qvarstode och tvifvelsutan kom me att qvarstå i alla tider;

i Gellivara: att, då de förmåner, som skulle tillfalla lappmarksbefolkningen

genom att blifva likställd med landets ofri ga invånare i statsborgerligt och kommunalt

hänseende, icke kunde vinnas annorlunda än med uppoffring af hittills åtnjutna

friheter, så förklarade sig de närvarande heldre vilja fortfarande lefva under hittills

varande förhållanden i nämnda hänseende, än afsåga sig de friheter och förmåner,

som blifvit dem tillförsäkrade för everdliga tider af framlidne regel!ter, och

hvilka privilegier kommunens ledamöter enständigt vidhöllo måtte varda allt framgent

bibehållna;

i Juekasjärvi: att socknemännen önskade kommimalförfattningarnes tillämpning

till alla delar, och att föreskrift måtte gifvas angående verkställande af den

för fyrktalssättningen erforderliga bevillningstaxering, på det att kommunalutskylderna

måtte komma att utgå efter rättvisare grunder och i förhållande till både

hemmansegares, embetsman?; och näringsidkares af laglig myndighet uppskattade

förmögenhets vilkor och inkomst både af arbete och kapital;

i Enoniekis:

s. 17 Kontrollera mot PDF

I

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19. 17

i Enontekis: att författningen om socknestämmor icke visat sig så olämplig,

att den icke längre borde tillämpas; och att socknemännen hyste farhåga för de

förändringar och uppoffringar, som kunde föranledas genom bevillningstaxerings införande,

hvarföre de ansågo Önskligast, att de förhållanden, som nu äro för handen,

fortfarande måtte ega rum, isynnerhet som, enligt socknemännens åsigt, några mot

bevillningstaxerings åtagande motsvarande fördelar icke vore att emotse; och anhöllo

socknemännen att fortfarande få åtnjuta de lappmarkens invånare tillförsäkrade förmåner,

således äfven frihet från erläggande af bevillning.

Vederbörande myndigheter i orterna hafva i ämnet hufvudsakligen anfört,

Kronofogden i Vesterbottens andra fögderi, dit Mala kapellförsamling hörer:

att för Mala kapellförsamling, med svensk, finsk och lappsk befolkning af tillhopa

907 personer, alla till staten utgående skatter för år 1871 uppgått till 80 R;dr 30

öre, hvilket utgjorde ett intet mot de uppoffringar, staten tidt och ofta, synnerligast

under fortgående svagår, fatt gorå för kapellförsamlingen; att donna rättvisligen

herde i någon större mån än hittills bidraga till statskassan, och att enda

grunden för vidare bidrags utgörande torde höra vara taxeringsbevillning; samt att

ehuru, hvad anginge Mala kapellförsamling, någon synnerlig fördel ej vore att påräkna

genom bevillningens införande, förhållandet dock vore olika inom andra församlingar,

såsom till exempel Lycksele, der en stor mängd handlande, embetsman

med flere nu vore så godt som frie från utgifter för sina inkomster; hvadan det

ansåges vara för lappmarken i sin helhet godt, om det vid riksdagen väckta förslag

finge framgång;

t. f. Kronofogden i Vesterbottens lappmarks fögderi: att kommunallagarnes

införande skulle, utom fördelarne af eu jemnare och rättvisare fördelning af de inbördes

utskylderna, medföra ökadt lif uti och intresse för de kommunala angelägenheterna,

samt att någon nämnvärd större svårighet icke syntes förefinnas för dessa

författningars tillämpande derstädes än å nedre landet, så vida nemligen icke lappmarkernas

fordna privilegier lada hinder i vägen för införande af bevillning, hvilken

utgjorde vilkoret för ifrågavarande lagars tillämpning;

Kronofogden i Piteå fögderi: att enligt hans förmenande kommunalförfattningafne

herde i lappmarken tillämpas på sätt hittills skett; men att lappmarken

visst icke saknade förmåga att utgöra eu så ringa afgift som bevillningen, enär

med få undantag jorden till sin beskaffenhet derstädes icke vore o fruktbarare än

flertalet af tillstötande byars inom nedre landet;

Kronofogden i Luleå fögderi, dit Jochnocks socken hörer: att kommunalförfattningarne

inom lappmarkens område ännu icke kunnat i sina väsentliga delar

tillämpas, då bevillningstaxering ej försiggått; att ett slags taxering visserligen

skedde å de skattskyldiges inkomster, af en komité, sammansatt efter å kommunalstämma

antagen grund; men att något allmänt ombud ej funnes, som bevakade

Bih. till Riksd. Prof. 1879. 1 Samt. 1 Afd. 9 Raft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition. N:is 18 och 19.

kronans rätt ock i allmänhet inom taxeringskomitéerna utgjorde regulator; att till

följd deraf den lappska befolkningen, som saknade stadigt hemvist och ej kunde

bevaka sin rätt, finge draga en börda, långt större än den rättvisligen skulle, och

betala åtskilliga skattebördor, som ensamt borde falla på den jordbrukande befolkningen;

att således hindren borde undanrödjas, för att författningar af så genomgripande

art måtte kunna i sin helhet inom ifrågavarande kommuner tillämpas

och skydda kommunalmedlemmarnes rättigheter sinsemellan; att vid jemförelse

med de utskylder, invånarns i socknar utom lappmarken finge bära, någon orättvisa

ej kunde anses vara förenad med den föreslagna bevillningen; och att ej heller

någon svårighet mötte vid taxeringens genomförande, om blott ersättning bereddes

för de resor, som i och för uppbörd sförvaltningen i fögderierna måste

verkställas;

Kronofogden i Kalix fögderi, dit Gellivara socken hörer: att allmogen i

nämnda lappmark redan tillgodonjuter likställighet med landets öfriga invånare i

kommunalt och äfven i statsborgerligt hänseende, utom hvad beträffar rättigheten

att välja riksdagsman; och att således förslaget om bevillningstaxerings införande

afstyrktes, såsom stridande mot de privilegier och friheter, som flere Kong!, bref

och resolutioner lappallmogen tillförsäkrat; hvartill komme, att Gellivara lappmarks

inbyggare redan förut vore mycket betungade af stor fattigvård och höga kommunalutskylder

i öfrigt;

Kronofogden i Torned fögderi: att det missförhållande, som bestode deri,

att lappmarkens invånare vore uteslutne från både valbarhet och valrätt till riksdagsman

i Andra Kammaren, svårligen kunde afhjelpas pa annat sätt, än genom

införande af årlig bevillningstaxering; hvarvid det likväl torde vara hvarken rådligt

eller önskvärd!, att bevillningsprocenten bestämdes till samma belopp som

inom öfriga delar af landet; att för ändamålets vinnande vore tillräckligt om afgiften

utginge efter så lag beräkningsgrund som möjligt, emedan dess införande

syntes icke så mycket höra afse beredande af ökade inkomster åt statsverket,

som fast mer bestämmande af eu allmän grund, hvarigenom lappmarkens invånare

kunde komma i åtnjutande af samma medborgerliga rättigheter, som rikets öfriga

invånare; samt att bevillningstaxeringen kunde verkställas, i likhet med hvad vid

mantalsskrifningsförrättningarne egde rum, af kommunernas länsmän;

Domhafvanden i Westerbottens norra domsaga: att, för den händelse meningen

vore, att den föreslagna reformen skulle gälla icke allenast lappmarkernas

befästa befolkning utan äfven nomaderna, erinrades, hurusom grundsatsen om likställighet

väl vore riktig, men i förevarande fall ej kunde fullt genomföras, helst

det ej vore välbetänkt att i kommuner, som hafva blandad befolkning af nomader

och befästa personer, införa en beslutande- och beskattningsrätt, som komme att

nästan uteslutande utöfva» af de senare och derföre tyngre drabba de förre;

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kong!,. Majds Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

t.j. Domhafvanden i Jockmocks tingslag: att han ansape sig böla afstaka,

att bevillningstaxering i Jockmocks lappmark infördes, med mindre dess inbyggare,

i ämnet lagligen hörde, sådant medgifva;

t. f. Domhafvanden i Gelikar a tingslag: att han ansåge bevillningstaxering

rättvisligen icke kunna i lappmarkerna utan befolkningens samtycke införas;

Domhafvanden i Norrbottens norra domsaga-, att hall ej kunde tillstyrka

Hägra åtgärders vidtagande för det med bevillningstaxering afsmida ändamålets

vinnande, så vidt icke invånarne i de till domsagan hörande Juckasjärvi och Enontekis

lappmarker sjelfve skulle vilja åtaga sig erlägga bevillning till staten.

Eders Kongl. Majt:s Befallningshafvande i Vesterbottens län bär hufvudsakligen

anfört: att det hinder för kommunalförfattningarnes tillämpning i lappmarkerna,

som bestått deri, att mantalsskrifning ej egde rum, numera upphört;

att något hinder otvifvelaktigt icke vore att befara af brist på lämpliga personer,

som kunde öfvertaga de vigtiga kommunalbestyren: att det enda återstående hinder

för kommunalförfattningarnes tillämpning vore, att bevillningstaxering i lappmarkerna

ej egde rum. Det i Mala kapellförsamling följda sätt att tillvägagå vid

taxering och fyrktalssättning innebära icke, efter hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

kunde finna, de garantier, som för en jemn och rättvis beskattning

vore erforderliga. Då, jemlik! kommunalförfattningarne, fyrktalssättnmgen skall

grundas på den en hvar påförda bevillning efter andra artikeln, samt denna bevillning

i första hand bestämmes af vederbörande taxeringskomité, uti hvilkens

beslut ändring kan sökas hos pröfningskomité, så skulle, derest det åt kommunalnämnd

inom lappmarken uppdroges att ensam, eller förstärkt af nagra

bland kommunens medlemmar, verkställa erforderlig taxering och derpå grundad

fyrktalssättning, någon annan utväg icke återstå för erhållande- af ändring uti de

sålunda fattade besluten i fråga om taxering, än antingen att underställa ärendet

kommunens gemensamma pröfning, eller att anföra besvär hos Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande. Men i förra fallet kunde den enskildes rätt Äfventyra*,

om åt kommunalstämman uppdroges att pröfva och bestämma den enskildes bidrag till

kommunens gemensamma utgifter, särdeles som det kunde bero på eu ren tilltal ighet,

, om vid kommunalstämman flere eller färre af kommunens medlemmar tillstädeskomme,

eller sådane sig infunne, som med den ändringssökandes förmögenhetsvilkor

voro förtrogne, — och i det senare fallet vore det för Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande, utan biträde af personer, som med ortens förhållanden vore

på det närmaste bekanta, i de flesta fall en omöjlighet att med tillförlitlighet och

rättvisa kunna uppskatta enskilda samhällsmedlemmars förmögenhet eller årsinkomst.

Dessa svårigheter ansåge Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kunna

helt och hållet undanrödjas genom bevillningstaxerings verkställande i lappmarken

på enahanda sätt som å nedre landet. Genom bevillnings erläggande till staten

skulle visserligen i det hela en förökad utgift drabba lappmarkerna; men dels

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Majds Nåd, Proposition, N:is 18 och 19.

skulle denna förökade utgift i sjelfva verket blifva en obetydlighet, och dels skulle

genom den jemnare fördelningen af kommunalutskylderna en direkt minskning i

samtliga utskylder komma den jordbrukande befolkningen till godo; hvilket förhållande

genom gjorda beräkningar, hvad särskildt angår Lycksele socken, vore

ådagalagdt i det att, förutom aflöning till pastor, klockare och kyrkovaktare, samt

vägunderhållet, hvilka bördor fortfarande torde komma att åligga endast jordbruksfastigheterna,

öfriga kommunalutskylder för Lycksele socken år 1871 uppgått

till ett sammanlagdt belopp af 8,960 R:dr 1 öre, som, fördeladt på de i skattskyldighet

ingånga 53,2 mantal, utgjorde för hvarje helt mantal 171 R:dr 65 öre;

hvaremot, om k ommun alförfattnin garn e tillämpades och bevillningstaxqring infördes

samt bevillning efter 30 öre för hvarje 1,000 R:dr af taxeringsvärdet påfördes

hemmanen, hvilka kunde antagas blifva uppskattade i medeltal till 30,000 R:dr för

mantalet, och inkomstbevillning, efter en för hundrade, påfördes de inkomstbelopp,

som, efter behöriga afdrag, kunde beräknas för pastor, skollärare, klockare,

kronofogde, två länsmän, två jägmästare, fyra kronojägare, provincialläkare, apotekare,

postexpeditör, fyra handlande, en sågverksinspektor, fyra flottningsföreständare

och tre handtverkare, kommunalbeskattningen skulle, fördelad på hela

det efter bevillningsbeloppet bestämda fyrktal, utgöra för helt mantal 117 R:dr 12 öre,

hvartill borde läggas bevillningsafgiften......... 6 ,, ;

då kommunalafgiften och bevillningen tillhopa blefve omkring 30 procent lägre,

än hvartill kommunalskatten under nuvarande förhållanden ensam uppginge. Och

enär de lappmarkens befolkning förunnade privilegier icke torde vara orubbliga

och, så vidt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kunnat finna, icke afsåge andra

inom lappmarken boende än nybyggare; samt rotering och mantalspenningars

införande ej blifvit ifrågasatt, och de farhågor härutinnan, åtskilliga lappm arksförsamlingar

uttalat, således saknade all grund, tillstyrkte Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande, det Eders Kongl. Maj:t täcktes, ej mindre, med upphäfvande

af nådiga brefvet den 5 December 1862, föreskrifva, att k o mmunalf ö rfattnin g ar n e

böra i lappmarkerna tillämpas, än ock till Riksdagen aflåta nådig proposition om

bevillningstaxerings införande inom nämnda landsort.

Eders Kong!.. Majds Befallningshafvande i Norrbottens län har, efter redogörelse

för de kamerala förhållandena inom länets lappmarker och de för inbyggarne

derstädes gällande friheter, hufvudsakligen anfört, hurusom genom Kongl.

plakaten af 1673 och 1695 samt reglementet af år 1749 de personer, hvilka odla

och byggt inom lappmarkerna, emot fullgörandet af vissa skyldigheter, blifvit tillförsäkrade

de friheter, som nämnda handlingar innehålla. Att dessa friheter hittills

ansetts såsom sådana privilegier, hvilka icke utan ömsesidigt medgifvande

kunna upphäfvas, framginge deraf, att lappmarkernas invånare ännu njuta dem till

godo, och att hvarken från Regeringens eller Rikets Ständers och Riksdagens

sida någon åtgärd blifvit vidtagen för att återkalla eller upphäfva de en gång be
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

vilja de friheterna. När det derjemte vore bekant, att vissa friheter och fördelar

genom Kongl. plakater, bref eller resolutioner blifvit tillerkända rikets städer och

åtskilliga stiftelser, och att dessa friheter antingen ännu bibehölles eller, der de

blifvit afskaffande, ersatts af statsmedel, så borde, enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

förmenande, de kongl. försäkringarna jemväl för lappmarkernas

jordbrukare förblifva gällande, intill dess de med de jordbrukande invånarnes

begifvande antingen afskaffa^ eller aflösas. De friheter, som ofvannämnda kongl.

plakater och reglemente tillerkände dem, som bygga och bo i lappmarken, ansåge

dock Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande endast tillkomma nybyggare och

hemmansbrukare; hvaremot, med undantag af lapparne, lappmarkernas öfriga inbyggare,

såsom tjensteman, handlande, handtverkare och arbetare, med flere, icke

funnes upptagna bland dem, hvilka njuta lappmarksfriheterna till godo, hvarför

något hinder icke syntes mota för att ålägga dessa personer bevillning efter gällande

bevillningsstadga. Och då det åberopade kongl. reglementet befriade nybyggare

och hemmansbrukare från andra utskylder än dem, för hvilka hemmanet

kan varda skattlagdt, kunde enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt,

denna befrielse icke afse annat än personel utgifter samt bevillning och utskylder

för inkomst af jordbruket, men ingalunda fritaga jordbrukare från bevillning

och utskylder för sådana inkomster, som härflyta af andra näringar än jordbruk.

De äldre kongl. plakaterna talade endast om, att de personer, som i lappmarken

sig husligen nedsätta och der uppodla åker och äng, skola åtnjuta friheter;

1749 års reglemente tillerkände endast nybyggare och hemmansbrukare de uppräknade

friheterna, och detta för så vidt de visade flit och arbetsamhet vid jordbruket;

och den genomgående tanken i alla författningarne vore otvifvelaktigt

den, att friheterna beviljats endast för att befordra jordens uppodling. Till följd

häraf villo det synas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som vore inkomst

af all annan näring än jordbruk och renskötsel — och donna senare endast då

den af lappallmogen bedrifves — icke innefattad i lappmarksprivilegierna och således

icke befriad från bevillning eller andra allmänna utskylder. Om denna åsigt

icke godkändes, skulle det enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förmenande

gagna till intet att införa bevillning i lappmarkerna, ty de personer, som

nu ovilkorligen äro underkastade en sådan beskattning, skulle säkerligen förskaffa

sig hemman för att derigenom undgå bevillnings utgörande. Hvad beträffade

Lapparne så vore dessa skattlagda till visst belopp för hvarje by eller stam, samt

försäkrade att icke vidare blifva beskattade; och då deras näring icke heller

undergått någon förändring, ansågs hädanefter höra förblifva vid hvad derom

redan vore stadgadt. Med anledning häraf ansåge Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

sig höra i underdånighet föreslå,

dels att lappmarkernas invånare måtte åläggas bevillning i likhet med

rikets öfriga inbyggare, dock med följande undantag:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

l:o att personlig skyddsafgift icke utgår af den nomadiserande lappallmogen

eller af nybyggare och hemmansegare eller brukare, såvida de icke derjemte

innehafva tjenst, annan näring eller yrke,

2:o att bevillning icke utgöres af hemman och jordbruksfastighet eller för

inkomst deraf,

3:o att någon bevillning icke erlägges af Lapparne för deras inkomst af

renskötsel, och

4:o att bevillning enligt artikeln 111 Lit. A. af bevillningsstadgan icke utgår

af frälse-egendomar;

dels ock att vid den taxeringsförrättning, som häraf skulle blifva en följd,

alla hemman och jordlägenheter måtte värderas och uppskattas till deras råtta

värde, hvithet då komme att motsvara och utgöra taxeringsvärdet. Genom dessa

åtgärder, jemte de upplysningar, skattelängden öfver Lapparne innehölle, skulle

alla de uppgifter erhållas, som erfordrades för att upprätta fyrktalslängd, hvarför

något hinder icke mötte för tillämpningen af k o in m u n al fö rf åtta in gar n e, utom hvad

Lapparne vidkomme. Enär den ständiga skatt, som utgöres af dessa, tillkommit

i och för begagnandet af betesmarker för renarne, vore den rätteligen att betrakta

såsom grundskatt, och kunde icke till hela sitt belopp jemte ras med bevillning

samt i sådan egenskap utgöra grund för fyrktalssättningen, emedan Lapparne

derigenom, enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förmenande,

skulle blifva alltför mycket betungade med kommunalutskylder i jemförelse med

jordbrukarne. Vid betraktande af det fyrktal, som belöper på ett ordinärt lappmarkshemman,

jemfördt med den skatt, som till kronan utgår af en burgen lappfamilj,

ansåge Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande endast eu tredjedel höra

tagas i beräkning vid upprättande af fyrktalslängden. Grunderna för upprättande

af fyrktalslängd blefve då

för jordbruksfastighet: de i förordningen om kommunalstyrelse på landet,

§ 58 Lit. B. (andra stycket) meddelade föreskrifter om sådan jordbruksfastighet,

hvarför bevillning ej erlägges, samt

för annan fastighet, frälseränta och hvarje annat beskattning sföremål utom

renskötsel af lappallmogen: stadgandet i § 58 Lit. B. af nyss åberopade förordning,

hvarjemte

för Lapparnes skatt till kronan skulle påföras fyrkar sålunda, att en fyrk

åsattes för eu skatt af 1 till och med 30 öre, två fyrkar för skatt öfver 30 öre

till och med 60 öre, 3 fyrkar för skatt öfver 60 öre till och med 90 öre o. s. v.

Till stöd för berörda förslag har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

andragit, att, enär gällande riksdagsordning i § 14 stadgade, att valrätt tillkommer

inom den kommun, der han bosatt är, eu hvar i kommunens allmänna angelägenheter

röstberättigad man, hvilken antingen eger eller med stadgad åborätt

innehafver fast egendom på landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst Ett

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

tusen Riksdaler, skulle hinder så mycket mindre kunna mota för hemmansegares

deltagande i val af riksdagsman i Andra Kammaren, som grundlagen icke såsom

vilkor föreskrefve, att bevillning skall utgå af taxeringsvärdet. Vidare stadgade

samma § 14, att den, som erlägger till staten bevillning för en till minst åtta

hundra riksdaler uppskattad årlig inkomst, äfven eger valrätt; och enär bevillning

enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förslag komme att åsättas lappmarkernas

invånare för all inkomst med undantag af den för jordbruk och renskötsel,

förefunnes icke heller i detta fall något hinder för deltagande i riksdagsmannaval

till Andra Kammaren.

Angående sättet för verkställighet af den föreslagna bevillningstaxeringen

och uppskattningen i lappmarkerna har bemälda Befallningshafvande i underdånighet

hemställt, att bevillningsberedningarne och taxeringskomitéerna måtte ordnas

i öfverensstämmelse med bevillningsstadgan, dock att Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande egde att efter behof framskjuta tiden för förrättningarne;

men som häradsskrifvarne nu icke både någon befattning med mantalslängderna

för lappmarkerna, enär dessa enligt förordningen den 9 November 1866, § 4, upprättas

af vederbörande länsman ansåge Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande

den förändring i 10 § 2 mom. af nämnda förordning erfordras, att mantalsskrifningsförrättaren

skall innan Februari månads utgång aflemna det för länsstyrelsen

hittills afsedda exemplar af mantalslängden till häradsskrifvaren i fögderiet,

hvilken derefter skulle förfara som i 37 § af bevillningsstadgan föreskrifves. För

upprättandet af de längder, som enligt nyssnämnda § erfordras, borde nuvarande

innehafvare af häradsskrifvarebeställningarne åtnjuta ersättning enligt expeditionstaxan

såsom för utdrag af taxeringslängd. Enär hvarken kronofogde eller häradsskrifvare

förut haft till åliggande att vid den tid, då taxeringarne komme att ega

rum, besöka lappmarken, ansåge Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dessa

tjenstemän höra tilldelas rese- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente

för såväl förrättningarne som färden till och ifrån desamma, beräknad

från det närmast belägna taxeringsställe inom fögderiets kustsocknar samt dit

åter. Uppbörden i lappmarken verkställdes redan af kronofogden, hvarför någon

särskild resa derför icke behöfde företagas. Att i häradsskrifvarens ställe tjenstgöra

vid uppbörden kunde länsmannen förordnas.

Slutligen har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fullständigt formulerat

de nya eller förändrade stadganden, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

ansett höra införas i bevillningsstadgan, i förordningen om mantalsskrifning i lapp

markerna och i förordningen om kommunalstyrelse på landet.

Att nu gällande kommunalförfattningar icke, under de förhållanden, som

för närvarande förefinnas, kunna inom Vesterbottens och Norrbottens lappmarker

opaginerad Kontrollera mot PDF

PA

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

beredas fullständig och ändamålsenlig tillämpning, har redan blifvit antydt; och

de försök, som i sådant hänseende blifvit inom vissa socknar gjorda, gifva derom

ytterligare vittnesbörd. På sätt ofvan förmäles, hafva derföre förslag blifvit framställda

om sådan ändring i kommunallagstiftningen särskildt för lappmarkerna,

att den der, utan införande af bevillningstaxering, skulle i öfrig! kunna vinna

giltighet. Dessa förslag hafva dock icke vunnit framgång. Bevillningstaxeringen,

såsom utgörande hufvudgrunden för fyrktalssättningen och kommunalmedlemmar - nes deraf beroende såväl rösträtt som skyldighet att till de kommunala behofven

lemna bidrag, intager ett alltför vigtig! rum i den för laude! gällande kommunalförfattningen

för att derifrån utan olägenhet kunna borttagas. Att i ställe! för

bevillningstaxering utfinna någon annan utväg att på ett fullt tillfredsställande sätt

fördela kommunalutskylderna emellan kommunens medlemmar, måste dessutom,

såsom Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande i Vesterbottens län på ett öfvertygande

sätt ådagalagt, alltid mota störa svårigheter, och om än dessa undanrödja^,

skulle i allt fall lappmarkernas befolkning på grund af § 14 Riksdagsordningen

vara betagen förmånen att få i val till riksdagsmän deltaga.

Enligt officiela uppgifter uppgick vid 1870 års slut befolkningen uti de

ifrågavarande lappmarkerna till ett antal af inemot 30,000 personer. Och den

undantagsställning, hvari donna talrika befolkning, i förhållande till rikets öfriga

innebyggare, i så väl kommunalt som statsborgerligt hänseende sig befinner, är

alltför oegentlig och obillig för att ej påkalla rättelse. Att genom bevillningstaxrings

införande undanrödja det enda hinder, som deremot nu möter, synes derföre

vara ett i hög grad eftersträfvansvärdt mål; och de betänkligheter deremot,

man velat från de så kallade lappmarksfriheterna hemta, synas mig ej vara af deri

vigt, att på grund deraf frågan bör förfalla.

Lappmarksbefolkningen utgöres, utom af Lappar, till hvilkas förhållanden,

såsom med de öfrigas äfven i kommunalt hänseende olika, jag heder att särskild!

få'' återkomma, af dels nybyggare och hemmansbrukare och dels andra der bosätta

personer, hvilka hvarken sysselsätta sig med renskötsel eller med jordbruk,

såsom tjenstemän, handlande, handtverkare, sågverksagenter, med flere.

Hvad de nämnde, bofaste men icke jordbrukande lappmarksinbyggarne angår,

lärer, i den mån de ej äro att hänföra till sådana ecklesiastike tjenstemän, som

i det af Kammar-kollegium åberopade Nådiga brefvet den 19 December 1741 omförmälas,

något stöd från de så kallade lappmarksfriheterna ej kunna hemtas för

deras befriande från bevillning. Lappmarksfriheterna, afsedda att befrämja landets

bebyggande och uppodling, äro nemligen, enligt uttryckliga innehållet i såväl

1695 års plakat som 1749 års reglemente endast gällande för dem, som visa flit

och arbetsamhet vid jordbruket, och hafva således ingen tillämpning å dem, som

dermed ej taga befattning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

I fråga åter om den jordbrukande lappmarksallmogen, bär denna visserligen

blifvit tillförsäkrad frihet från icke allenast mantalspenningar och knekteskrifning

utan äfven från “annat extra ordinarie,“ hvartill obestridligen bevillning torde böra

hänföras; och ordalagen i de åberopade författningarne synas ej ens gifva stöd åt

det af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län gjorda antagande,

att den medgifna friheten skulle afse allenast personel utgifter samt bevillning för

inkomst af jordbruket. Det kan således ej förnekas att genom bevillningstaxerings

införande i lappmarkerna den jordbrukande befolkningen derstädes skulle komma

att gå i mistning af eu genom lappmarksfriheterna förunnad förmån.

Privilegier böra dock ej längre bibehållas, om de äro menliga för dem,

som deraf kommit i åtnjutande; och minst bör val den form, de i förflutna tider

erhållit, respekteras, om det är just donna form, som medför skada och olägenhet.

Men alldeles enahanda förmån, som af ålder varit afsedd och som, der den ej utgör

hinder för ett mera utveckladt samhällsskicks fordringar, man gerna vill låta nyl>yggarne

och hemmansbrukarne i lappmarkerna fortfarande åtnjuta, kan på annat

sätt åt dem. beredas. Den förmån, om hvilken här är fråga, är lindring i skatt,

men ingalunda skattefrihet, eller löfte om att ingen annan skattläggning än den,

som vid privilegiernas medgifvande redan blifvit gjord, skulle kunna i lappmarkerna

göras. Tvärtom äro de “utlagor, hvarföre hemmanet kan varda skattlagdt“ uttryckligen

i Kongl. reglementet den 24 November 1749 undantagna. Och om derföre

fråga med fog kan uppstå om att vid den definitiva skattläggningen bestämma

grundskatten till högre belopp än hittills utgått, och möjligen äfven åsätta kronotionde,

så bör tillfället ej försummas att, i stället för en sådan efter nutidens begrepp

mindre lämplig skatteförhöjning, ålägga lappmarkernas jordbrukande befolkning

den bevillning, från hvilken privilegierna visserligen befria densamma, men

hvars införande skulle efter nuvarande förhållanden medföra störa fördelar. Är

beloppet af den skatt, som borde hemmanen påläggas, högre än beloppet af deri

bevillning, som kan ifrågakomma, så medför åtgärden visserligen icke någon minskning

i förmåner.

Uti det af Kammar-kollegium, såsom nämndt är, den 26 Maj 1862 afgifna

underdåniga utlåtande i fråga om sökt odlingsunderstöd, är anmärkt, hurusom lappmarkernas

skattebördor äro, genom gjorda eftergifter, så nedsätta, att de utgöra

blott eu ringa del af de icke obetydliga kostnader, som staten får vidkännas till

aflöning åt presterskap, skolor och kronobetjening, in. m. Enligt den på gammal

häfd grundade metod, som hittills blifvit följd vid den provisionel skattläggningen

i lappmarkerna, åsättes mantal och ränta, utan att dervid för lägenheten tages i

beräkning något skogsområde eller rätt till utverkning af skog för afsalu. Men på

grund af nådiga Förordningen den 21 December 1865, angående utsyning och försäljning

af skogsalster från kronans skogar i Stora Kopparbergs län och de norrBih.

till Bihscl. Prof. 1878. 1 Sami 1 Afd. 9 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kongl. Maj:ts Nod. Proposition, N:is 18 och 19.

ländska länen, tillkommer hemman och nybyggen i lappmarkerna uteslutande rätt,

inom visst afstånd från bolstaden, till begagnande af skog för husbehof och, efter

utsyning, äfven till afsalu. Och då, enligt af vederbörande afgifna förslag till afvittringsstadga

för lappmarkerna, hemman och nybyggen höra vid blifvande afvittring

erhålla vissa områden af skogsmark; och mantalet ändå, enligt det förslag till skattläggningsmetod

för lappmarkerna, jag är sinnad att till Eders Kongl. Mapts pröfning

framlägga, skulle komma att bestämmas i förhållande endast till i neger nas

afkastning; synes mig, under förutsättning att förslagen i berörda hänseenden godkännas,

billigheten fordra någon förhöjning af den jordbrukande befolkningens nuvarande,

obetydliga skatt till staten.

På sätt ofvan blifvit anfördt, utgår hemmansränta!! tillsvidare, och intilldess

annorlunda kan blifva förordaadt, endast med 10 R:dr för helt hemman, men har

af alla de i ämnet börda myndigheterna i orten blifvit föreslagen till likhet med

räntan i kustlandet, hvilken utgör i Norrbottens län 58 Rall’ 76 öre och i Vesterbottens

län 59 R:dr 34 öre för helt mantal, samt har af Kammar-kollegium och

sedermera äfven af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i de nämnda länen ansetts

billigtvis kunna bestämmas till 32 eller 30 R:dr för mantalet. Sålunda skulle

en såsom billig ansedd skattläggning af liera manen medföra eu jemförelsevis ganska

betydlig skatteförhöjning; hvaremot, genom införande af bevillningstaxering och

deraf följande rättvisare fördelning af kommuualutskylderna, jordbruket skulle

tillskyndas en fördel, som tillväxer genom den med kulturen fortgående uppkomsten

och utvecklingen af andra näringar. Att denna fördel redan nu ej vore

ringa, visar sig, hvad särskild! angår Lycksele socken, af den utredning, Edeis

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län i detta hänseende åstadkommit.

Antagligen är förhållandet likartad! inom andra, företrädesvis för odling

tjenliga delar af lappmarken. Och ej ens i de fattigaste landsdelar kan

bevillning efter andra artikeln af nu gällande bevillningsstadga vara tryckande.

Också bär befolkningen i en af de nordligast belägna lappmarkssockuarne, Juckasjärvi,

vid den i ärendet hållna kommunalstämma, uttryckligen förklarat sig önska

kommunalförfattningarnes tillämpning till alla delar, och att föreskrift måtte gifvas

angående verkställande af den för fyrktalssättningen erforderlig-! bevillningstaxering,

på det att kommuualutskylderna måtte komma att utgå efter rättvisare

grunder och i förhållande till både hemmansegares, embetsmål^ och näringsidkares

af laglig myndighet uppskattade förmögenhetsvilkor och inkomst både

af arbete och kapital. Uti de likaledes af naturen mindre lyckligt lottade Tärna

kapellförsamling och Sorsele socken hafva, vid sammanträden, hållna af Edeis

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, de närvarande yttrat, att de gerna underkastade

sig de utgifter, som genom bevillningstaxering kunde dem påföras, dock,

i Sorsele socken, med vilkor att hemmansränta,! fortfarande finge utgå såsom

hittills med 10 R:dr för mantalet.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

I de öfriga lappmavkssocknarne har befolkningen visserligen protesterat

emot införande af bevillningstaxering. Men grunden för dessa protester synes ingenstädes

hafva varit befarad svårighet för bevillning åtgörande. Tvärtom bär

man flerestädes förklarat, att donna afgift skulle vara föga kännbar. I ett par

socknar bär man väl, såsom skål emot kommunalförfattningarnes införande, åberopat

det öfvervägande inflytande, kapitalisten, tjenstemanuen och industriidkare!!,

i jemförelse med fastighetsinnehafvaren, skulle komma att utöfva på behandlingen

af kommunens angelägenheter. Men den egentliga anledningen till den af befolkningen

i de flesta lappmarkssocknarne uttryckta motvilja emot införande af bevillning

synes, att döma af de afgifna yttrandena, hafva varit farhåga, att deraf

skulle föranledas inskränkning eller upphäfvande af lappmarksfriheterna i öfrig!.

Domhafvandena i Norrbottens domsagor hafva emellertid ansett bevillningstaxering

i lappmarkerna rättvisligen ej kunna utan befolkningens samtycke införas.

Och Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län bär äfven uttala!

den åsigt, att lappmarksfriheterna utgöra privilegier, som icke utan ömsesidigt

medgifvande kunna upphäfvas, och som höra förblifva gällande, intill dess de med

de jordbrukande invånarnes begifvande antingen afskaffa^ eller aflösas.

Eu sådan åsigt kan jag icke dela. Jag finner de ifrågavarande, hufvudsakligen

till jordbrukets befordrande gifna friheterna icke vara att anse lika med

privilegier, gifna åt enskilda personer eller korporationer, sa att på den glunt!

något deltagande i beslutet om dessa friheters bibehållande eller upphäfvande

lagligen skulle kunna tillerkännas befolkningen, samlad vare sig i kommunal- eller

socknestämmor eller vid sammanträden inför Eders Kong]. Maj:ts Beiallnin gshalvande.

De genom lappmarksfriheterna åt allmogen i vissa af rikets provinser

medgifna förmåner synas mig ej kunna ega större helgd eller orubblighet än de

åt det fordne. Bondeståndet i dess helhet förunnade privilegier; och då dessa, enligt

§ 114 Regeringsformen, kunna medelst Eders Kong!. Maj:ts och Riksdagens

sammanstämmande beslut ändras, lärer så äfven kunna ske med lappmarksfriheterna.

Men ehuru statsmakterna således måste antagas ega rätt att inskränka

nämnda friheter, synes dock billigheten fordra, att donna rätt ej begagnas i vidsträcktare

mån, än som för vinnande åt något högre statsändamål tinnes\aia nödigt.

Att åt den talrika lappmarksallmogen kunna bereda den vigtiga fördelen

att i så väl kommunalt som statsborgerligt hänseende vinna likställighet med rikets

öfriga inbyggare synes mig emellertid just vara att till ett sådan! högre ändamål

hänföra; och då bevillningstaxerings införande i lappmarkerna utgör ett

oeftergiflig! vilkor för uppnående af detta mai, samt lappmarksallmogen, t Öl den

obetydliga uppoffring den härigenom komme att tillskyndas, skulle kunna beiedas

mer än tillräckligt vederlag om, såsom jag, vid framläggande af förslag till skattläggningsmetod

för ifrågavarande lappmarker, ämnar föreslå, jord bruka! no de t -

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

städes tillförsäkrades att ej vid framdeles skeende skattläggning kunna åläggas

högre beskattning än den nu provisionelt påförda låga rånteafgiften af 10 B:dr

Bunt för helt mantal och att äfven framgent såsom hittills vara för åtgörande af

kronotionde befriade; tvekar jag icke att, under förutsättning att detta mitt förslag

godkännes, förorda det den jordbrukande befolkningen i lappmarken må

åläggas bevillning efter andra artikeln bevillningsförordningen för inkomst så väl

af sjelfva jordbruksrörelsen som af kapital och arbete. Lika med Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län anser jag deremot för ändamålet ej

erforderligt, att bevillning efter Art. Ill litt. A. för de inom lappmarkerna befintliga

frälseegendom^'' påbjudes; och jag finner ej heller nödigt, att personlig skyddsafgift

der införes.

Vidkommande härefter Lapparne torde de ibland dessa, som hafva fast

egendom, eller till äfventyra idka sådan, jordbruket ej tillhörande näring, som

förutsätter fast bostad, böra, i afseende på dessa beskattningsföremål, vara likställda

med lappmarkernas ofri g a bofasta befolkning. Men att, för beredande af

likställighet i kommunalt och statsborgerligt hänseende, stadga skyldighet för

Lapparne att för inkomst af renskötsel utgöra bevillning till staten, torde så

mycket mindre böra i fråga sättas, som Lapparne, så vidt de idka renskötsel,

sakna fast bostad; hvilket förhållande, äfven om det ej anses, på grund af ordalydelsen

i § 14 Biksdags-ordningen, utesluta möjligheten af deras likställande

i statsborgerligt hänseende med iuvånarne i öfriga delar af riket, likväl måste

gorå Lapparne i allmänhet mindre lämpliga till deltagande i vården om så väl

hela landets som kommunens allmänna angelägenheter. Förordningen om kommunalstyrelse

på landet, hvilken förordning, enligt hvad stadgandet i § 75 mom. 2

utmärker, skulle gälla äfven för lappmarkerna, innehåller ej någon föreskrift

om skyldighet för Lappar, hvilka bevillning ej påföres, att deltaga i bestridande

af utgifter, hvarom kommunalstämma egen att besluta; och då tillräcklig upplysning

ännu ej är vunnen i frågan om eller i hvad mån sådan skyldighet nu åligger

eller rättvisligen må kunna åläggas Lapparne, för så vidt bevillning ej kommer

att påföras dem, torde donna fråga, som icke egen oskiljaktigt sammanhang med

den af Riksdagen gjorda framställning, få bero på vidare utredning; dervid synes

böra tillses, bland annat, huruvida icke fattigvården inom lappmarkssocknarne,

hvartill statsverket under en följd åt år lemnat bidrag, må kunna lämpligen så

ordnas, att, å ena sidan, den befästa befolkningen befrias från utgifter för vården

om Lapparnes fattige och, å andra sidan, Lapparne fritagas från att bidraga

till underhåll af fattige, som ej tillhöra den lappska folkstammen.

Hvad slutligen angår de vid ecklesiastikverket i lappmarken anställde personer,

hvilka genom Kongl. b refvel den 19 December 1741 blifvit frikallade från

bevillning, så anser jag högligen önskvärd!, att jemväl donna frihet måtte upphäfvas,

på det att ej dessa personer må utestängas från rösträtt i allmänna an
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

gelägenheter. Men då samma frihet måste antagas vara att hänföra till sådana

presterskapets förmåner, som i § 114 Regeringsformen afses, hemställer jag, att

Eders Kong!. Maj:t nu endast villo begära Riksdagens medgifvande för dess del

till donna frihets upphörande, för att derefter gorå framställning derom till nästa

allmänna kyrkomöte.

På grund af hvad sålunda anfördt blifvit och under förutsättning, att det

förslag till skattläggningsmetod, jag här nedan skall hafva nåden framlägga, vinner

Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens bifall, får jag i underdånighet tillstyrka, att

Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition täcktes föreslå Riksdagen:

dels att den allmänna bevillningsstadgan må förklaras

gällande äfven i Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker,

dock med följande undantag nemligen:

att personlig skyddsafgift ej må utgå vare sig af Lapparne

eller lappmarkernas öfriga befolkning;

att Lapparne ej heller påföres inkomstbevillning för andra

beskattningsföremål än fast egendom och sådan, jordbruket

ej tillhörande näring, som förutsätter fast bostad, och

att bevillning efter Art. III litt. A. ej utgår för de inom

nämnda lappmarker befintliga frälseegendomar;

dels ock att upphörande af den, personer anställda vid

ecklesiastik verket i lappmarken nu försäkrade frihet från bevillning

må anses i beslutet om bevillnings införande inbegripet,

men ej vidtaga förr än allmänt kyrkomöte dertill lemnat

bifall.

Såvida nådig Proposition i öfverensstämmelse härmed kommer att allåtas,

och Riksdagen le moär bifall till densamma, torde det genom nådiga brefvet till

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län den 5 December

1862 medgifva anstånd med tillämpning, inom länets lappmarksfögderi, af förordningen

om kommunalstyrelse på landet, äfvensom den tillika meddelade tillåtelsen

att å sockenstämma verkställa det i § 3 af förordningen om landsting föreskrifna

utkorande af valmän för härad eller tingslag, som innefatta!'' flera än eu kommun,

höra förklaras hafva förfallit.

Nödiga kostnader för verkställighetsåtgärder, som torde föranledas åt bevilluingstaxerings

införande i lappmarkerna, anser jag kunna, åtminstone tillsvidare,

bestridas af tillgängliga besparingar; och lärer Eders Kongl. Maj:t ej vilja

rörande sådana verkställighetsåtgärder besluta, innan Riksdagen i hutvudsaken

sig yttrat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Kont/l. Maj.is Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

Sedan, på Eders Kong!. Majt:s nådiga befallning, förslag till stadgande!! om

afvittring och skattläggning i Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker blifvit

åt vederbörande afgifna, har Eders Kong!. Maj it,'' som funnit, att i sammanhang

med atvittringen åtgärder herde vidtagas till betryggande af skogens framtida bestånd

och bevarande af Lapparnes renbetesrätt inom nämnda lappmarker, derom

till Riksdagen aflåtit nådig Proposition! den 3 innevarande Januari, med tillkännagifvande

att, i afvaktan på Riksdagens beslut, afvittringsfrågan kom me att hvila.

Då skattläggning eller bestämmande al‘ ränta och mantal lärer höra ske i sammanhang

med afvittring, helst omfånget af enskildes blifvande skogsområden i lappmarkerna

torde komma att, såsom det skott i nedre landet, bestämmas i förhållande

till mantalet, synes det vara nådigt, att jemväl frågan om skattläggningsmetod,

som fordran Riksdagens medverkan, afgöres, innan afvittringsfrågan kommer

under slutlig pröfning. Och då ska tf läggningsfrågan egen sammanhang med frågan

om införande af bevillningstaxering i Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker,

hvilken sednare fråga nyss blifvit af mig i underdånighet föredragen, torde

jag nu få öfvergå till föredragning af den förra af dessa frågor.

I sammanhang med frågan om afvittring i Vesterbottens och Norrbottens

läns lappmarker hafva, angående skattläggning i samma lappmarker, yttranden

blifvit afgifna, år 1862 af styresmannen vid afvittringsverket i Norrbottens län, år

1865 al Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i nämnda län och af styresmannen

vid afvittringsverket i Vesterbottens län, år 1866 af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i sist nämnda län, år 1869 af Skogsstyrelsen och år 1871 af Kammarkollegium.

Landtmäteristyrelsen, som, jemte underdånigt utlåtande i afvittringsfrågan

den 13 Augusti 1866, afgifvit förslag till “stadga angående afvittring och

skattläggning uti Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker11, har dervid förbigått

frågan om skattläggning, såsom utgörande föremål i framstå rummet för

Kammar-kollegii bedömande. Sedan omförmälda yttranden till Civil-departementet

inkommit, har inom nämnda departement, jemte förslag till afvittringsstadga tillika,

efter beredning gemensamt med Finans-departementet, utarbetats förslag till förordning

angående skattläggningsmetod för Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Öfver dessa tvänne förslag, och rörande andra med atvittringen sammanhängande

ämnen, har genom nådig remiss den 3 Juni 1872 Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i de nämnda länen blifvit anbefaldt att afgifva underdåniga

utlåtande!!, hvilka ock, jemte yttranden af styresmännen vid afvittringsverket, inkommit

från Vesterbottens län den 12 September 1872 och från Norrbottens län

den 1 påföljande Oktober.

Angående skattläggning af nybyggen i lappmarkerna är, genom Kongl. biafvel

den 8 Juli 1695 och Kongl. plakatet den 3 September samma år, förklarad!,

att nybyggare skulle skattläggas i proportion af de egor, som de häfda och nyttja.

Uti 6 § af Lappmarks-reglementet den 24 November 1749 är föreskrifvet, att ny
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

hyggen skulle efter frihetsårens förlopp geometrien aftagas och skattläggas, icke

just efter de gränser och råmärken, som vid första utsyningen uppgifvits, utan till

det mantal, som de egors beskaffenhet. Indika åhorne villo hafva och utan ändras

förfördelande kunde få under hemman, befunnes svara före. Genom 9 § af lappfogdeinstruktionen

den 5 Augusti 1760 stadgades, att, när frihetsåren vore till ändan

lupne, herde hemmanet vid tingsrätten uti kronofogdens närvaro provisionaliter

skattläggas, och skatten derefter uppbäras; och sedan hade fogde» att gifva sådant

vid landskontoret tillkänna, då landshöfdingen skulle beordra laudtmätaren detsamma

geometri ce aftaga, hvarefter skattläggningen vid nästa ting kom me att upprättas

och examineras till landshöfdingens öfverseende och fastställande.

Det genom sist nämnda två författningar gifna löftet om egornas geometriska

aftagande och skattläggning förnyades genom 22 § af Kong!. Maj:ts resolution

och förklaring den 17 Augusti 1762 på allmogens allmänna besvär. Dock

har, enligt hvad Kammar-kollegium, i underdånigt utlåtande den 26 Maj 1862 uti

ett den 16 påföljande Juli afgjordt mål angående sökt odlingsunderstöd, upplyst,

ordentlig refning och skattläggning i lappmarkerna icke egt ruin annat än undantagsvis

i högst få fall, emedan dels erforderliga landtmätare saknats, dels ock någon

metod för hemmans skattläggande inom lappmarkerna icke funnits förr än afvittringsstadgan

för Luleå lappmark den 13 December 1850 utkom.

Att i sådana fall, som de af Kammar-kollegium omförmälda, den föreskrifna

affattningen blifvit utsträckt vidare än till nybyggets inegor, lärer så mycket mindre

kunna antagas, som något område af skogsmark icke af nybyggare i lappmarken

innehafves. Berörda geometriska affattning är ock, för Vesterbottens läns

lappmarker, enligt nådiga brefvet den 30 September 1851 uttryckligen inskränkt

till inegorna, i följd hvaraf tillika förklarades, att med afskiljandet från angränsande

af de en by eller ett hemman tillhörande egor skulle anstå, till dess den

allmänna utvittring»» i lappmarkerna konnne att för sig gå.

Genom nyss nämnda nådiga bref stadgades, att de landtmätare, som komma

att verkställa förberörda geometriska affattning af inegorna, skulle cga att jemväl

upprätta förslag till mantals och räntas bestämmande. Uti ofvan åberopade § 22

af Kong!, resolutionen den 17 Augusti 1762 omförmäles “Kongl. Maj:ts nyligen

utfärdade förordning och deruti fastställda skattläggningsmetod, angående lappmarkernas

så väl som flera landsorters upphjelpande i riket11. Dermed torde, hvad

lappmarkerna angår, vara afsedd 1760 års lappfogdeinstruktion; möjligen ock Kongl.

brefvet den 20 Juli 1762 angående frihet för hemmansåbor i lappmarkerna från

skattens utgörande i speciemynt. Men angående skattläggningens grunder finnes

för Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker intet i lag bestämdt utom, för

Luleå lappmark, genom afvittringsstadgan den 13 December 1850 och, för Vesterbottens

läns lappmarker, genom det ofta nämnda Kongl. brefvet den 30 September

1851.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kongl. Maj:t$ Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

Deri förra af dessa författningar lärer, efter det genom nådig skrifvelse den

28 December 1861 förordnats om utarbetande af förslag till ny afvittringsstadga,

icke vidare blifvit tillämpad. Förut hafva, enligt hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Norrbottens län uti infordradt yttrande deri 5 April 1862 upplyst,

för afvittring af åtskilliga hemman i Luleå lappmark på grund af nämnde

stadga vidtagits förberedande åtgärder, Indika dock ej blifvit af Eders Kongl. Mäjrts

Befallningshafvande pröfvade.

Kongl. brefvet den 30 September 1851 innehåller, i fråga om grunderna

för skattläggning, endast att, tillsvidare och intilldess annorlunda kunde varda bestämdt,

de grunder, som dittills varit följda för mantalets bestämmande å hemman

i Vesterbottens läns lappmarker, skulle fortfarande lända till efterrättelse. De vid

den provisionel skattläggningen i så väl Norrbottens som Vesterbottens läns lappmarker

följda grunder är o, enligt hvad Kammar-kollegium i bär förut omförmälda

underdåniga utlåtande den 26 Maj 1862 upplyst, att de nybyggen, hvarå, enligt

tingsrättens undersökning, ansetts kunna underhållas en häst och åtta kor utom

mindre kreatur, blifvit safta till \ mantal, och att proportionaliter högre skattetal

blifvit åsatt efter det större antal kreatur, som å nybygget kunde födas.

De förslag till grunder för skattläggning, som i detta ärende blifvit afgifna

af myndigheterna i orten och af Skogsstyrelsen, öfverensstämma sinsemellan samt

med den för Vesterbottens och Norrbottens läns kustland gällande skattläggningsmetod

af den 23 Augusti 1773 och den metod för skattläggning, som genom 1850

års stadga gata för Luleå lappmark, deruti att mantalet skulle bestämmas hufvudsakligen

i förhållande till inegornas beskaffenhet och afkastning, så att tillgång på

skog, bete och fiske skulle endast i ringa mån verka på mantalets storlek; äfvensom

i det att, då ränta, beräknad på föreskrifvet sätt, uppginge till 20 daler silfvermynt

eller 10 R:dr R:mt, skulle lägenheten åsättas ett helt mantal, och att, i

samma proportion, för högre eller lägre ränta skulle åsättas större eller mindre

mantal.

Enligt 1773 års metod skall åkerjorden, dels efter jordmånens beskaffenhet

och markens läge, och dels efter den afkastning, åkern funnits gifva, fördelas

i 4 grader, och grundräntan beräknas efter arealen till visst belopp inom hvarje

grad; dock att, jemlikt nådiga brefvet till Kammar-kollegium den 19 December

1829, ända till hälften af åkerjordens areal må såsom trädesjord vid skattläggningen

lemnas oberäknad; och må enligt samma metod på ett helt mantal ej beräknas

mer än 8 tunlands utsäde. Ängsmarken skall fördelas i tre klasser, i förhållande

endast till beskaffenheten af det hö, som deraf kan erhållas. Grundräntan förän

gs marken beräknas för hvarje lass eller parm (48 LW) af höafkastningen inom

de särskilda klasserna till visst belopp, som numera, enligt nådiga brefvet till

Kammar-kollegium den 11 Maj 1860, är nedsatt, så att det utgör i första klassen

!, i andra klassen jj och i tredje klassen f af det ursprungliga. För skog till

husbehof

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19. 33

husbehof beräknas såsom grundränta ett obetydligt belopp “efter hvarje tunlands

utsäde11, eller, med andra ord, för hvarje j mantal. Derjemte är stadgadt, att för

hvad af skogen, med bestånd i längden, kunde förädlas och försäljas, skulle beräknas

skatt till | eller minst (V„ i förhållande till afståndet från afsättningsort;

ett stadgande, som, efter hvad upplyst blifvit, sällan om ens någonsin iakttagits.

Icke blott för skog till husbehof utan ock för mulbete och. fiske skall grundränta

beräknas till visst, obetydligt belopp för hvarje tunlands utsäde, dock, hvad mulbetet

angår, till olika belopp, allt efter som betet anses godt, sämre eller svagt.

För fiske till afsalu skulle skattas såsom för skog till afsalu.

Hvad 1850 års stadga innehåller, angående skattläggningsmetod för Luleå

lappmark, är grund ad t på förslag, som afgafs år 1842 af dertill i nåder utsedde

komiterade. Uti motiven till nämnda förslag är, såsom skål för en betydande

nedsättning af grundräntan för åkerjord i lappmarken, emot hvad 1773 års metod

för kustlandet upptager, anfördt att skördand i lappmarken oftare slå fel, och

att, då missväxt ej inträffar, äringen af åkern i allt fall är betydligt mindre i förhållande

till utsädet, än i kustlandet. Och då ängarne i lappmarken i allmänhet

vore svårbergade, och hemmansbruket der egentligen bonde grundas på boskapsskötsel,

ansågs det vara nödigt att, hvad ängsmarken angår, nedsätta grundräntan

dels genom minskning af dess belopp för hvarje lass hö, och dels genom

att beräkna lasset till 60 i stället för 48 EU. Enligt de sålunda motiverade bestämmelserna

i 1850 års stadga skulle grundräntan för åkerjord blifva, med iakttagande

att afdrag för träde ej finge ega rum, ungefär hälften och för ängsmark

3 af hvad grundräntan för åker och äng skulle blifva vid tillämpning af 1773 års

metod med de bestämmelser, som gällde innan densamma, hvad ängsmarken angår,

undergick förändring år 1860, på sätt redan är sagdt. Metoderna öfverensstämma

deri, att då vid en lägenhet funnes jemförelsevis mer åker än äng, borde en del

af åkerjorden uppskattas såsom ängsmark. Skilnaden i metodernas bestämmelser

angående grundränta för skog, bete och fiske är af föga betydenhet.

Det af styresmannen vid afvittringsverket i Norrbottens län afgifna förslag,

som till formen närmast öfverensstämmer med 1850 års metod, skulle gifva en

grundränta, som för åkerjorden blefve ungefär lika med resultatet af 1773 års

metod, då enligt denna afdrages för träde hälften af åkerjordens areal, och, hvad

ängsmarken angår, skulle i anseende till den olika beräkningen af hölassets vigt

uppgå till en fjerdedel mer än grundräntan för sådan mark enligt 1850 års metod.

Den af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län föreslagna

skattläggningsmetod, som icke väsendtligen skiljer sig från 1773 års metod med

deri åren 1829 och 1860 gjorda ändringar, skulle i det hela gifva något lägre

grundränta än denna.

Styresmannen vid afvittringsverket i Westerbottens län har i hufvudsak inBih.

till Riksd. Prof. 1873. 1 Sand. 1 Afd. 9 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kong!. Mnj:ts Nåd. Proposition, N:is 1.8 och W.

stämt med Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län, allenast med

den jemkning i fråga om grundräntan för fjerde klassens ängsmark, att beloppet

deraf, som Eders Kong]. Maj ds Befallningshafvande föreslagit till “2 å 2i öre

parmen. efter beskaffenheten", icke skulle sättas högre än till 2 öre. Dock bär

bemälde styresman funnit sig föranlåten att underkasta förslaget sådan omarbetning,

som blefve eu följd af det gamla ytmåttets och si Ifver myntets förvandling

1 ny!l ytmått och riksmynt. Dervid har hölassets vigt blifvit beräknad till

8 centner.

Eders Kong!. Majds Befallningshafvande i Westerbottens län har i underdånigt

memorial den 16 Februari 1866 förorda! det af afvittrings-styresmannen i

länet utarbetade förslag, med den ändring att grundräntan för ängsmark af andra

klassen skulle sättas till 6 i stället för 5 öre och för 4:de klassens ängsmark till

2 i stället för 21 öre riksmynt för 8 centner hö.

Den skattläggilingsmetod, som Skogsstyrelsen föreslagit, är, med hänsyn till

grunderna för deri förekommande klassindelning af inegor och skogsmark, väsendtligen

skiljd från ofvan beskrifva metoder och förslag, synnerligast deri att, enligt

Skogsstyrelsens åsigt, sämre mossar, kärrängar och fjellmyrer skulle hänföras till

afrösningsjord och således knappt märkbart inverka på grundräntans belopp, som

deremot, enligt de öfriga myndigheternas åsigter, borde blifva i ej ringa man beroende

på höafkastningen af nämnda slags ägor.

Kammar-kollegium har ansett det af Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande

i Norrbottens län afgifna förslag vara företrädesvis lämplig! och antaglig! med

den af afvittringsstyresmannen i Westerbottens län förordade jemkning, men utan

den af honom gjorda omarbetning, hvilken Kammar-kollegium funnit medföra åtskilliga

olägenheter. Dock har Kammar-kollegium, för undvikande af det oegentliga

deri, att, oaktadt ett hemmans alla förmåner herde gemensamt grundlägga mantalet,

detta sednare, som således blefve sist bestämdt, likväl skulle utgöra grunden

lör taxeringen af skog, mulbete och fiskevatten, föreslagit ett i viss mån förändra

t sätt för beräkning af grundräntan för sist nämnda tre beskattningsföremål.

Det inom Civil-departementet upprättade förslag till skattläggningsmetod innehåller,

att grundräntan, och i följd deraf äfven mantalet, skall bestämmas efter

inegornas uppskattade afkastning. För äng och annan slåtterinark är grundräntans

belopp föreslaget lika med hvad Ivammar-kollegium tillstyrkt, endast med den obetydliga

nedsättning, som kan blifva eu följd deraf, att vigten af ett lass hö beräknas

till 10 i stället för 9,6 centner. Enligt detta förslag skulle för skattläggning

ej verkställas någon gradering af åkerjord, utan borde grundräntan äfven för

åker beräknas efter den Inkastning, marken anses kunna i medeltal årligen gifva.

Emot sist omtörmälda förslag, i hvad angår beräkning af grundränta för

inegorna, är icke någon anmärkning gjord af de myndigheter, som blifvit öfver

förslaget börda. Men den omständighet att, enligt samma förslag, hvarken skog,

t

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, Kris 18 och 19.

bete eller fiske skulle äsättus grundränta, bär bl i svit föremål för anmärkningar ai

styresmännen vid afvittringsverket och af Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande

i Norrbottens län.

Afvittringsstyresmannen i Westerbottens län bär hemställt, om icke skog,

mulbete och fiskevatten äfven bonde tagas i beräkning vid skattläggningen.

Afvittringsstyresmannen i Norrbottens län bär föreslagit, att nyss nämnda

förmåner måtte ingå i skattläggningen samt åsättas 1 till 2 öre silfvermynt för

hvarje falla 20 öre, som åsättas inegorna.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län bär yttrat

följande:

»Uti gällande skattläggningsmetoder för särskilda delar af landet finnes föreskrift

om, huru grundränta åsättes, och huru stort belopp af sådan ränta erfordras

för ett helt hemman eller mantal. Likaledes stadgas, att hemmanens alla förmåner

skola tagas i betraktande när grundränta åsättes. Inom de norrländska länen

utgår derföre grundränta för åker, äng, skog, mulbete och fiske, och hvarföre alla

dessa olika förmåners bättre eller sämre beskaffenhet bestämmer grundräntan och

mantalet. Om, såsom nu är föreslaget, endast åker och äng åsätta? grundränta,

men öfriga förmåner icke uppföras till beskattning, så inträffar det, att af två eller

flera hemman, som hafva lika förmåner i åker och äng och derföre åsätta? lika

grundränta och mantal, samt till följd deraf påläggas lika störa allmänna onera,

det ena hemmanet egen tillgång till godt fiske, det andra har godt mulbete, hvaremot

det tredje saknar fiske eller har sämre betesmark, och hvarföre det efter den

föreslagna metoden åsätta mantalet icke kommer att stå i förhållande till hemmanens

förmåner och förmåga att utgöra åsatt skatt. Om hemmanens alla allmänna

utskylder utginge i förhållande till taxeringsvärdet, så behöfdes icke någon skattläggning

för bestämmande af mantal, men sä länge de flesta onera, så väl till

kronan som till kommunen, utgå efter mantalet, så synes det äfven vara både nödigt

och rättsenlig^ att detta mantal åsättes i förhållande till alla förmåner, som

inverka på förmågan att utgöra utskylderna, och att alla dessa förmåner alltså

åsätta? grundränta. För den händelse Eders Kongl. Maj:t nådigst gillar dessa åsigter,

så för Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande underdånigst föreslå, att 3 §:s

första moment erhåller följande tillägg: För skog och mulbete till husbehof och afsalu

beräkna? från till och för fiske till husbehof från nV<> till tb af''grundräntan

för höafkastningen11.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anmärkt, torde jag få erinra, hurusom

den ifrågaställda skaf tl äggni ngs m e to de n, för så vidt derigenom mantalet skulle

bestämmas utan afseende på blifvande skogsområde, öfverensstämmer icke blott med

de, såsom nämndt är, vid den provisionel?, skattläggningen i lappmarkerna hittills

följd? grunder, utan ock med den i 1824 års afvittringsstadga § 3 mom. 2 uttalade,

men genom skattläggningsmetoderna för de orter, der stadgan varit gällande

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

icke tillit verkliggjorda grundsats, att hemmantalet bör, genom beräkning af till

åker och äng dugliga lägenheter, törst blifva bestämdt, samt behöflig betesmark och

skog, etter mantal och godhet, derefter anslagen. Jag antagen, att hemman i

lappmarkerna skola vid afvittringen erhålla skogsområden, hvilkas omfång kommer

att bestämmas i förhållande till mantalet, med tillika fästailt afseende på skogens

och betets bättre eller sämre beskaffenhet och markens olika växtlighet. Vid sådant

förhållande anser jag hvarken nödigt eller lämpligt, att äfven vid skattläggning

tages hänsyn till förmånerna åt skog och bete. Härtill kommer, att det vore

önskvärd!, om vid de provisionel skattläggningar, Indika äfven hädanefter torde

erfordras i lappmarkerna, innan afvittring i de särskilda socknarne hinner företagas,

samma skattläggningsmetod blefve tillämpad, som bör gälla vid slutlig skattläggning.

Men eu skattläggningsmetod, som fordrar kännedom om det blifvande skogsområdet,

kan svårligen tillämpas vid provisionel skattläggning, som icke egen sammanhang

med afvittring. ''

Hvad angår förmånen fiske, synes den ej vara af beskaffenhet, att derå

hädanefter mer än hittills i lappmarkerna bör grundas någon man talsberäkning.

Det lägre mantal, som enligt förslaget skulle uppkomma, hufvudsakligen i

följd af de nyss nämnda förmånernas uteslutande från beräkning vid skattläggningen,

anser jag vara lämpadt efter ortens förhållanden.

På dessa skäl, och då förslaget synes ega fördelen af enkelhet i tillämpningen,

kan jag ej annat än godkänna detsamma i fråga om grunderna och sättet

för mantalets bestämmande.

Kammar-kollegium har i sitt här förut anförda underdåniga utlåtande de»

26 Maj 1862 upplyst, att hemmansränta!! vid den provisionel-! skattläggningen i

lappmarkerna beräknats efter 6 k:dr 32 skillingar specie för helt mantal, hvilken

ränta numera, i följd åt penningevärdets fall, uppginge till blott 10 R:dr R:mt för

mantalet.

Vid underdånig föredragning af frågan om införande af bevillningstaxering

i WesterbottenS och Norrbottens läns lappmarker har jag anfört, hurusom i lappmarkerna

inom det sist nämnda länet finnas frälsehemman, utgörande tillhopa,

efter hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet upplyst, 25i mantal;

åt hvilka hemman, enligt de i Kammar-kollegium förvarade jordeböcker, ränta ej

utgår: att ränta för skatte- och kronohemmanen åtminstone i allmänhet är bestämd

endast tillsvidare; att ränta», enligt 33 § af 1850 års stadga för afvittring och

skattläggning i Luleå lappmark, skulle äfven efter slutligt bestämmande af mantalet

i nämnda lappmark komma att tillsvidare, och intilldess för lappmarkerna i allmänhet

blefve annorlunda förordnadt, erläggas med 6 rdr 32 skillingar banko för man
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition, Kris 1tf och 19.

tiilet; och att räntans belopp ej kan antagas vara genom hittills i lappmarkerna

verkställda skattläggningar slutligen bestämdt annat än möjligen i de högst få fall.

der, etter hvad Kammar-kollegium upplyst, ordentlig refning och skattläggning

egt ruin.

Nyss berörda föreskrift i 1850 års afvittringsstadga är i förslaget till stadgan

motiverad dermed, att införandet ensamt i Luleå lappmark af grundränta i

persedlar skulle medföra mycken obelåtenhet, då räntan, antingen betalningen

skedde in natura eller i penningar etter markegång, betydligt komme att öfverstiga

den dittills erlagda grundskatten. Derföre borde, enligt komiterades åsigt,

med förändringen i hemmansräntans åtgörande anstå till den tid, då jemlikhet

härutinnan kunde på en gång i alla lappmarkerna införas.

Saväl Eders Kong!. Majds Befallningshafvande som afvittringsstyresmauneu

i Westerbottens och i Norrbottens län hafva i sina under åren 1862—1866 afgifna

yttranden i ämnet föreslagit, att hemmansränta!! i lappmarkerna måtte vid afvittririgen

bestämmas till likhet med räntan i kustlandet; hvilken ränta, enligt hvad

Kammar-kollegium i sitt år 1871 aigitna underdåniga utlåtande upplyst, skall, med

tillämpning åt Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855 och Förordningen den 23

Juli 1869, utgöras i Westerbottens län med 59 R:dr 34 öre och i Norrbottens län

med 58 R:dr 76 öre för helt mantal. Derjemte har i Norrbottens län afvittringsstyresmannen

som föreslagit, att utöfver det område af inegor och skogsmark,

som enligt hans åsigt herde vid afvittringen bestämmas till högst 3,500 tunnland

för helt mantal, hemmanen måtte tilldelas högst 1,000 tunnland skogsmark på

mantalet emot särskild skogsränta — hemställt, att sådan skogslilja måtte åsättas

med 3, 2 5 eller 2 öre riksmynt för hvarje geometriskt tunnland duglig skogsmark,

allt efter skogens beskaffenhet.

Det föreslagna bestämmandet af grundskatt till högre belopp, än hittills i

lappmarkerna utgått, har Skogsstyrelsen afstyrka dels emedan derigenom landets

bebyggande och uppodlande skulle komma att motverkas, dels ock under förmenande,

att i afseende å grundskatten, dess belopp och sättet för dess utgörande,

lappmarkernas inbyggare erhållit, genom Kongl. brefvet den 27 November 1792, en

försäkran, som ej utan förbiseende af laglig rätt kunde rubbas.

Härvid må dock erinras, att, enligt det ännu gällande Kongl. brefvet den

8 Juli 1695 till Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande i Westerbotten, skatten i

lappmarkerna kan åsättas så, som det pröfvas vara för kronans intresse nyttigast

och för landet drägligast: och att det af Skogsstyrelsen åberopade Kongl. brefvet

den 27 November 1792, hvarigenom de längst bort belägna nybyggen i Fölinge och

Sti öms socknar uti Jernband förklarats ega tillgodonjuta den skattläggningsmetod,

som för Westerbottens lappmarksnybyggen blifvit antagen, innehåller, angående den

ränta, som enligt nämnda metod bör åsättas, endast att densamma skall utgöra

“eu dräglig penningeränta". Någon vidare försäkran i afseende å beloppet af hem
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

mansräntan inom Westerbottens och Norrbottens läns lappmarker lärer ej finnas i

gällande författningar. Hvad åter angår sättet för räntans åtgörande är att märka,

att i Lappland de så kallade orternas undervisningar upphört att gälla, sedan, enligt

Kongl. brefvet den 8 Juli 1695, Lapparnes skatt blifvit bestämd, för hvarje

stam eller by, till en viss summa i reda penningar. Och så val det åberopade

Kong], brefvet den 27 November 1792 som Kongl. blefven den 20 Juli 1762 och

deri 11 December 1766 utvisa, att lappmarkernas bofasta befolkning, långt före

invånarne i andra delar af riket, lagligen egt att utgöra hemmansränta!! i penningar.

Kammar-kollegium bär yttrat, att räntans utgörande i lappmarkerna med

allenast 10 R:dr R:mt för helt hemman måhända i äldre lider och under andra

förhållanden varit billigt och af behofvet påkalladt; men att det ej torde kunna

förnekas, att detta belopp numera vore allt för lågt, så väl i förhållande till de

förmåner, som genom afvittringen skulle tillkomma hemmanen, som i jemförelse

med den ränta, som utginge af öfriga hemman i de norra länen. De af lappmarksbefolkningen,

som i afvittringsfrågan sig yttrat, nemligen Jockmocks och

Gellivara socknemän, både ock medgifvit, att räntorna bonde billigen höjas mot

hvad de äro. Dock funne Kammar-kollegium det vara väl strängt att höja räntan

för hemman i lappmarkerna till samma belopp som i kustlandet, då i betraktande

tages dels det nordligare och högre läget, dels ock den skyldighet, som, enligt de

afgifna förslagen till afvittringsstadga, äfven framgent skulle vara fästad vid hemmanen,

att under vintermånaderna låta Lapp änne vistas och deras renar beta i

hemmanens skogar. Derför har Kammar-kollegium i underdånighet hemställt, att

räntan för lappmarkshemman och nybyggen måtte bestämmas till omkring hälften

af räntan för hemman i nedre landet, eller till 32 R:dr R:mt för helt mantal,

hvilket belopp skulle kunna, utan omsättning i persedlar och återförvandling i penningar

såsom ständig ränta vid afvittringen åsättas.

Uti det inom Civildepartementet uppgjorda förslag till skattläggningsmetod är

frågan om det slutliga bestämmandet af räntans belopp lemnad öppen, och räntan

föreslagen att tillsvidare utgå såsom hittills med 10 Rall- Runt för helt mantal.

I afseende å sist nämda förslag har Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande

i Westerbottens län förklarat sig icke hafva något att erinra, så vidt bevillning

komma att i lappmarken införas, hvarigenom någon, om än ringa, afgift komma

att, utöfver grundräntan, till staten utgöras, och hvilken afgift, i män af hemmanets

uppodling och stigande värde, komma att ökas; hvaremot, om bevillning icke

skulle komma att införas i lappmarken, och de så kallade herrligheterua, såsom

skog, mulbete och fiske icke komma att vid mantalets bestämmande tagas i beräkning,

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansåge sig höra hemställa, att grundräntan,

på sätt Kammar-kollegium föreslagit, måtte bestämmas att utgå med 32

R:dr för mantalet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kong!;. Maj ds Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län bär i sitt år

1872 afgifna underdåniga utlåtande i ämnet anfört, att när man tager i betraktande,

att hemmansegare i lappmarken, enligt 1749 års Kongl. reglemente, vore frikallande

från alla andra utlagor, än hvarföre hemmanen kunna varda skattlagda, så ville

det synas, som räntan för ett mantal kunde skäligen sättas något högre än 10

Båll’. Det både visserligen blifvit sagdt, att hemmansegarne i lappmarken herde

för sin jordegendom åläggas bevillning och öfriga mera, lika med jordegare i nedre

landet; men då detta säkerligen vore stridande emot de friheter, som genom särskilda

konungabref blifyit tillförsäkrade lappmarkens jordbrukare, ansåge Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ett sådant åläggande emot deras bestridande icke

kunna tillvägabringas, hvarför Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande föresloge, att

räntan för helt mantal måtte sättas till 30 R:dr R:mt.

Tionde till kronan har hittills ej utgått af hemman i lappmarken. Till

stöd för det i 34 § af 1850 års afvittringsstadga för Luleå lappmark intagna stadgande,

att icke någon kronotionde komme att för åkerjorden åsättas, hafva komité

rade, som uppgjort förslaget till stadgan, anfört, att af åker i lappmarken ej

kunde påräknas särdeles nytta, utan vore hemmanens bestånd egentligen beroende

på ladugårdsskötsel. Enahanda stadgande har blifvit förordadt af alla de i nu

förevarande ärende börda myndigheter, som i denna fråga sig yttrat. Såsom skål

är anfördt, att någon ständigt öppen åker i lappmarkerna ej funnes.

Lika med Kammar-kollegium och myndigheterna i orten anser jag väntan

lör skatte- och kronohemman i Wusterbottens och Norrbottens läns lappmarker lagligen

kunna bestämmas att efter skodd afvittring utgå med högre belopp än hittills.

Uti mitt underdåniga yttrande i frågan om införande af bevillningstaxering i nämnda

lappmarker har jag visat, ej mindre att tionde till kronan skulle kunna vid skattläggning

i lappmarkerna åsättas så väl frälse- som skatte- och kronohemman, utan

att do dem förunnade friheter derigenom kunde anses inskränkta, än äfven att

billigheten fordrar förhöjning af den från lappmarkerna hittills utgående obetydliga

skatt till staten. Men på redan anförda skål anser jag, att sådan förhöjning bör

utgå hellre i form af bevillning än som grundskatt eller tionde; och tillstyrker

derföre, att genom förordning angående skattläggningsmetod för Westerbottens och

Norrbottens läns lappmarker må förklaras, att räntan kommer, äfven efter fullbordad

afvittring, att utgå med 10 R:dr R:mt för helt mantal och i förhållande derefter

för större eller mindre mantal, samt att kronotionde ej kommer att åsättas.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Westerbottens län har vid det

inom Civildepartementet utarbetade förslag till berörda förordning anmärkt, att

föreskrift borde meddelas angående vissa frihetsår, och i sådant hänseende föreslagit,

att nybyggare inom lappmarken måtte förklaras berättigade att fortfarande

åtnjuta den jemlikt hittills gällande föreskrifter upptagare af nybyggen inom lappmarken

tillförsäkrade frihet från erläggande af ränta under eu tid af högst femton

år från början af ställets första bearbetande.

Berörda fråga anser jag icke för närvarande böra komma under pröfning,

helst den lärer blifva föremål för bedömande i sammanhang med den till Kammark

olle gii underdåniga utlåtande öfverlemnade frågan om förnyade stadgande!)

angående nybyggesväsendet i allmänhet.

På grund af hvad jag sålunda hatt nåden anföra och under förutsättning,

att det af mig framlagda förslaget till bevillningstaxerings införande i Westerbottens

och Norrbottens läns lappmarker vinner Eders Kongl. Majrts bifall, hemställer

jag i underdånighet, det Eders Kongl. Näjd täcktes i nådig proposition

föreslå Riksdagen att, såvida nämnda förslag jemväl å Riksdagens sida godkännes,

antaga följande förslag till

“Förordning angående skattläggningsmetod för Westerbottens och Norrbottens

läns lappmarker.

Med upphäfvande af hvad genom nådiga stadgan för afvittring och skattläggning

i Luleå lappmark den 13 December 1850 är om skattläggning förordnadt,

varder härigenom, angående skattläggningsmetod för Westerbottens och Norrbottens

läns lappmarker förordnadt som följer:

§ I
Genom

skattläggning bestämmes hemmantal efter inegornas uppskattade

afkastning.

All åkerjord och odlingsmark äfvensom äng och annan slåttermark uppskattas

efter den höafkastning, ogerna anses kunna, odlingsmarken efter verkställd

odling, i medeltal årligen gifva.

z 2.

Vid uppskattning räknas till

första Mässen: godt hårdvallshö och annat dermed jemförlig! hö;

andra klassen: mindre godt hårdvallshö samt rödnirigshö;

tredje klassen

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

tredje klassen: gröfre och finare starrgräs samt hö af bättre myrer, som med fördel

kunna afbergas hvarje år;

fjerde klassen: hö af sämre myrer, som, för gräsväxtens bibehållande, ej höra årligen

afbergas.

§ 3.

Ränta beräknas för hvarje lass eller tio centner af höafkastningen i första

klassen till sex öre, andra klassen fyra öre, tredje klassen tre öre och fjerde

klassen två öre, allt silfvermynt.

Det sammanräknade öretalet utföres i hela tiotal, så att hvad som understiger

eller blott uppgår till ett hälft tiotal utesluta och brådkorn öfverstiger

ett hälft utföres såsom helt tiotal.

När räntan, sålunda beräknad, uppgår till 640 öre (20 daler) silfvermynt,

åsättes ett helt mantal och, när räntan blifver högre eller lägre, i förhållande

derefter större eller mindre mantal.

§ 4.

Räntan kommer, äfven efter fullbordad afvittring, att utgå med tio riksdaler

riksmynt för helt mantal och i förhållande derefter för större eller mindre

mantal.

§ 5.

Kronotionde kommer ej att åsättas.

§ 6.

Hvad bär ofvan är stadgadt gäller ej allenast slutlig skattläggning, som

sker i sammanhang med afvittring, utan ock skattläggning som före den allmänna

afvittringen provisiönelt yerkställes.“

Hvad föredragande Departements-chefen sålunda föreslagit och

hemställt och deruti Stats-Rådets öfriga ledamöter instämde, täcktes

Bill. till Biksd. Prat. 1873. 1 Samt. 1 Afä. 9 Häft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

Hans Maj.-t Konungen i nåder gilla och bifalla; hvarjemte, sedan Departements-chefen

till justering uppläst förslag till de nådiga propositioner

soin jemlikt Kongl. Maj:ts beslut bolde till Riksdagen aflåtas,

Kong!. Maj:t behagade, enligt Stats-Rådets underdåniga tillstyrkande, i

nåder gilla berörda förslag, sådana de finnas detta protokoll bilagda,

och befallde, att i enlighet dermed nådiga propositioner skulle till Riksdagen

afgå.

Ex protocollo

Mildhog Lundgren.

STOCKHOLM, tryckt hos A. L Norman, 1873.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.