Sök i Ratio Lex

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 34

1873-03-01 · 57 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 55 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1873:34, Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 34

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 34.

1

N:o 34.

Ank. till Riksd. Kansli den 1 Mars 1873, kl. 11 f. in.

Kongl. May.ts nådiga Proposition till Piksdagen, med förslag till

förordning angående lagfart ä fång till fast egendom

in. ro.; Gifven Stockholms Slott den 22 Februari 1873.

Behofvet af en förändring i stadgandena angående sakrätter i fast

egendom är ^allmänt erkändt. Vid riksmötet 1859—1860 utgjorde det

föremål för uppmärksamhet hos Rikets Ständer, hvilka uti skrifvelse

den 11 Augusti 1860 — med tillkännagifvande det de för sin del ansåge

det en hvar, som genom laga fång, af hvad beskaffenhet det vara

må, åtkommit fast egendom, borde förpligta att derå söka lagfart, samt

att sådana grund- och hypotheksböcker, som i flera främmande länder

blifvit antagna, borde bär i riket införas — hos Kong]. Maj:t anhöllo,

det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt för Rikets Ständer framlägga

förslag till de stadgande!!, som i nämnda hänseenden kunde erfordras

och voro af beskaffenhet att höra antagas i den ordning § 87

Regeringsformen bestämmer. I enlighet med de grundsatser, som sålunda

uttalats, blef derefter af särskilde komiterade utarbetadt ett omfattande

förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok. Vid den granskning,

som detta förslag genomgått, hafva dock så störa svårigheter visat

sig möta mot att genom allmän lag omedelbart införa specificerade

fastighetsböcker, sådana som komiterade afsett, att Kongl. Maj:t funnit

sig icke kunna på komiterades förslag grunda en framställning till Riksdagen

om antagande af ny lag i förevarande ämne.

I ändamål att åt eganderättsförhållanden rörande fast egendom

bereda den ordning, reda och säkerhet, som under närvarande omstänBih.

till Bihsd. Prof. 1873. 1 Samt. I A/d. 16 Eäft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

digheter står att vinna samt derjemte bringa härtill hörande stadganden

i öfverensstämmelse ej mindre med hvarandra inbördes, än ock med

den öfriga lagstiftningen, tiar emellertid förslag såväl till förordning

rörande lagfart å fång till fast egendom, som ock till några dermed

sammanhängande lagförändringar blifvit utarbetade samt jemväl undergått

granskning i Högsta Domstolen. Erhållandet af fullständiga fastighetsböcker

är likväl ett mål, hvartill Kong!. Maj:t väntan att lagstiftningen

inom en icke alltför aflägsen framtid skall föra, och anser Kong].

Maj:t äfven det nu uppgjorda förslaget om lagfart å fast egendom utgöra

ett steg i den uppgifva riktningen.

Med öfverlemnande af Högsta Domstolens och Stats-Rådets i frågan

hållna protokoll, vill Kong]. Maj:t alltså, jemlikt § 87 Regeringsformen,

föreslå Riksdagen antagande af nedanstående författningar:

Do. Förordning angående lagfart å fång till fast egendom.

Med upphäfvande af 4 Kap. 1, 2, 3 och 4 §§ Jordabalken; förordningen

om lagfart och bord af jord på landet den 13 Juni 1800;

förordningen angående fördelning af böter för försummad lagfart den 10

Juni 1841; 1 och 5 §§ i förordningen angående vissa förändrade föreskrifter

i afseende på lagfart och nyttjanderättsinteckning den 19 Maj

1845; samt förordningen angående lagfart af fast egendom, som genom

testamente åtkommen är, den 21 December 1857; så ock med ändring

af hvad 5 Kap. 8 § Jordabalken samt andra lagens ruin och författningar

innehålla mot donna förordning stridande, stadgas som följer:

1 §■

Hvar, som genom köp, byte, gåfva, testamente, arf, giftorätt,

skattelösen af kronojord eller annorledes med eganderätt åtkommer fast

egendom, söke lagfart å fånget vid den Rätt, hvarunder egendomen

lyder. Hörer egendomen under flera Rätter, skall med hvarje del lagfaras

vid den Rätt, hvarunder den del lyder.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl frälseränta, fast egendom,

som innehafves såsom fideikommiss, samt sådana på ofri grund i stad

uppförda hus eller andra byggnader, hvarifrån egaren ej må skiljas så

länge han erlägger tomtören eller utan att lösen för byggnaderna

gifves,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

2 §•

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller

näst efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget

skedde; dock att, i fråga om giftorätt i makars bo äfvensom bolagsmans

andel i bolags sarnfälda gods, skyldigheten att lagfara inträder

först då boet delas eller bolagsmannens andel utbrytes; och skall vid

arf lagfartstiden räknas, der för arfslottens bestämmande skifte eller

bodelning erfordras, från det dylik förrättning hölls, men i annat fall

från det bouppteckningen efter arflåtaren afslutades.

3 §•

Sökes ej lagfart inom den i 2 § stadgade tid, ege Rätten, på framställning

af allmänna åklagaren eller af den, hvars rätt är beroende

derpå att lagfarten sker, genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra

sitt åliggande.

4 §•

Den, som sökgr lagfart, skall för Rätten uppvisa sin fångeshandling;

och läte Rätten handlingen eller den del deraf, som angår fånget

och välboren derför, offentligen uppläsas och i lagfarts protokollet införas.

Då lagfart första gången sökes å egendom, som innehafves såsom fideikommiss,

värde fideikommissbrefvet till alla delar i protokollet infördt.

Skall med fånget lagfaras vid flera Rätter, må afskrift af fångeshandlingen,

besannad af domaren eller ordföranden i den ena af dessa

Rätter, uppvisas för den andra.

5 §•

Företer ej den, som lagfart söker, fångeshandling så upprättad,

som lag i hvart särskilt fall föreskrifver, eller finner Rätten eljest

uppenbart, att fånget icke är lagligt, värde ansökning om lagfart genast

afslagen.

6 §•

År lagfart sökt på grund af testamente, dom eller annan handling,

som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det

vises, att handlingen blifvit ståndande.*

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

7 §•

När lagfart sökes, skall förre egarens laga åtkomst styrkas och i

protokollet tecknas; och vare förty den, som egendom till annan öfverlåtit,

skyldig att till denne aflemna derför nödiga handlingar. Innan

förre egarens åtkomst blifvit styrkt, må lagfarten ej beviljas.

8 §•

Sökes lagfart å egendom, som till ny egare öfvergått innan föregående

egare, hvilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant

fullgjort, må lagfart å sista fånget ej beviljas förr än med förre egarens

fång blifvit lagfaret.

Har det fång, hvarmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande

författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof

eller om ändring eller utrifning af vattenverk, vare för lagfarts beviljande

ej af nöden att med föregående fång lagfaren, eller att åtkomst

styrkes på sätt i 7 § är föreskrifvet.

9 §•

Den, som söker lagfart å gård eller tomt i stad, vare pligtig att

visa i hvilket qvarter och vid hvilka gator tomten är belägen samt tomtens

ytinnehåll och längden • af dess särskilda sidor.

Hvad nu är stadgadt om stad skall ock, i de fall der Konungen

sådant förordnar, gälla om köping och annan dermed jemförlig ort,

hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.

10 §.

Kan, till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter, sökt

lagfart ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig eller möter

mot bifall till ansökningen annat hinder, som icke är af beskaffenhet

att den enligt 5 § genast bör afslås, förklara Rätten ansökningen hvilande

i afbidan på hindrets undanrödjande.

Tvist, som bör afdömas innan ansökningen slutligen pröfvas, skall,

om den ej redan är vid domstol anhängig, af Rätten förvisas till särskilt

utförande i laga ordning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

11 §•

Då lagfart är beviljad, utfärde Rätten bevis derom medelst fastebref.

Lagfares samtidigt med liera efter hvarandra följande fång, så

som i 8 § sägs, värde fastebref utfärdadt endast för siste egaren.

1 fastebref skall fångst samt vid köp jemväl köpeskillingen anmärkas,

så ock vilkor, der sådant förekommer, som inskränker egarens

rätt att egendomen öfverlåta eller med inteckning belasta. 1 fall, som

omförmäles i 9 §, skall tomtens läge och storlek i fastebrefvet antecknas.

Fastebref skall i lagfartsprotokollet införas.

12 §.

Öfverlåter någon egendom till derå, galle den öfverlåtelse, derå

lagfart först sökes. Har lagfart å de särskilda öfverlåtelserna blifvit

sökt samma dag, vare den öfverlåtelse gällande, som först skedde. Uppstår

tvist om företrädet dem emellan, vare lag som i 10 § sägs.

13 §.

Hvar, som till Rätten instämt klander å annans åtkomst till fast

egendom eller käromål om återgång af köp, byte eller gåfva, så ock

om rätt till lösen af frälseskatte]ord eller frälseränta eller om annan

lösningsrätt till fast egendom, vare skyldig låta denna talan i lagfartsprotokollet

antecknas; lyder egendomen under derå Rätter, skall anteckning

göras vid hvar af dem. Har sådan anteckning ej skett, då

kär o målet till handläggning förekommer, gifve den Rätt, dit saken är

instämd, käranden nödig tid dertill, och hvile emellertid käromålet.

Försummas denna tid, vare käromålet förfallet.

14 §.

Sökes lagfart å egendom samma dag sådan anteckning sker, som

i 13 § sägs, eller efteråt, vare ansökninged hyllande till dess det vises,

att laga kraft egande dom tinnes i den sak, hvarom anteckning blifvit

gjord.

15 §.

Slutes aftal, hvarigenom besvär och last lägges å fast egendom

till förmån för annan sådan egendom, såsom angående utsigt eller fenster,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

väg, fädrift, vattenstall^, vattens ledning eller uppdämning, ler- eller

grustägt, eller annat dylikt, värde det servitutsaftal för Rätten uppvist

och i lagfartsprotokollet intaget, så framt det skall gälla mot annan egare

till någon af de egendomar, avtalet rörer, än den som detsamma slutit eller

lika med honom är förbunden. Är ej avtalet skriftligen upprättadt och

af vittnen styrkt, må dess intagande i protokollet icke medgifvas.

16 §.

Har den, som genom aftal på sätt i 15 § sägs, låtit servitut läggas

å egendom, derförinnan öfverlåtit egendomen till annan, vare servitutsaftalet

gällande om det blifvit i protokollet intaget förr än lagfart å

öfverlåtelse söktes. Intages aftal om servitut samma dag lagfart sökes,

gälle aftalet om det är äldre än öfverlåtelse!!.

17 §.

Utan hinder af lagfart eller servitutsaftals intagande i protokoll t

må talan å fång eller tvist om servitutsrättens bestånd lagligen pröfvas.

18 §.

Nu vises, att hinder, hvarför lagfartsansökning lemnats hyllande,

blifvit undanröjdt, eller att servitutsaftal, hvarom anteckning skott, upphört

att gälla, eller att annan omständighet, som föranledt särskild

anteckning i lagfartsprotokollet, ej vidare eger ruin, värde då det förändrade

förhållandet i nämnda protokoll antecknadt, och meddele Rätten

i öfverensstämmelse dermed beslut öfver lagfartsansökning, der sådan

är hyllande.

19 §.

För hvart ting å landet och i stad för hvarje månad skall inom

åtta dagar derefter förteckning å beviljade lagfarter, upptagande fånget

och vid köp jemväl köpeskillingen, af domaren å landet och af Rätten

i stad insändas till Konungens Befallningshafvande, hvilken har att

ofördröjligen genom tryck kungöra förteckningen så som med bemälde

myndighets kungörelser vanligen förfares. Domaren å landet sände ock

inom samma tid dylik förteckning till kronofogde eller länsman, att i

tingslagets kyrkor offentligen uppläsas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

20 §.

Vid Rätten skall föras bok i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet,

så inrättad att deraf lätteligen kan ses: hvarje egendom derå

lagfart blifvit sökt, tiden då det skeft, sökandens namn, fånget samt

tiden då lagfart blifvit beviljad eller afslagen. Då servitutsaftal är i

protokollet intaget eller anteckning enligt 13 och 18 §§ skeft, värde

ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

21 §.

A fastebref eller annat i lagfartsärende utfärdadt protokollsutdrag

skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt uti den i 20 §

nämnda bok.

22 §.

Lagfartsärende må af Rätten upptagas, å landet endast på lagtima

ting samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar,

nästa söcknedag derefter.

23 §.

Den, som ej nöjes åt Underrätts beslut i lagfartsärende, eger

deröfver sig besvära i Hofrätten inom den i 16 Kap. 1 § Rättegångsbalken

stadgade tid. Öfver Hofrättens utslag må klagan genom besvär

hos Konungen fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 Kap.

18 § nämnda balk föreskrifves.

24 §.

Der i lag eller författning intecknings beviljande eller annat rättsförhållande

göres beroende deraf att uppbud skett, skall hvad sålunda

om uppbud är stadgadt gälla om lagfart, som enligt donna förordning

beviljas.

25 §.

Donna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari

1874; dock att, derest, med hänsyn till särskilda förhållanden i någon

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

ort, hinder möter mot förande af sådan bok, som i 20 § omtalas, anstånd

dermed må af Konungen medgifvas.

Lagfartsansökning, som vid nämnda tid är på Rättens pröfning

beroende, behandlas enligt donna författning; och skall, der uppbud

skott men fasta ännu icke utfärdats, lagfarten anses slutad å den rättegångsdag,

då lagfartsärenden första gången förekomma, sedan donna

förordning trädt i kraft.

2:o. Förordning angående förändrad lydelse af 11 Kap. 2 §

Jordabalken.

Härigenom förordnas att 11 Kap. 2 § Jordabalken skall erhålla

följande förändrade lydelse:

Nu häfver den, som sålde, icke uppburit tulla penningar, ändock

han i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit;

njute sin säkerhet i det, som såldt är, framför andra köparens borgenärer.

Söker han ej inteckning för sin fordran i stad inom tre månader och

å landet sist vid det ting, som infaller näst efter sex månader, efter

det lagfart för köparen beviljades, ege sedan ej bättre rätt än de andre.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1874.

3:o. Förordning angående upphörande af hembudsskyldighet.

Allt hvad lag och författningar innehålla om skyldighet för köpare

af fast egendom att åt annan hembjuda köpet varder till all kraft

och verkan upphäfdt; och blifva hittills gällande bestämmelser om tiden

för anhängiggörande af talan om lösningsrätt till fast egendom i de fall,

der hembudsskyldighet varit stadgad, sålunda ändrade, att den, som

vill utöfva sin lösningsrätt, skall instämma talan derom i stad inom

sex månader och å landet senast till första rättegångsdagen af det ting,

som infaller näst efter natt och år, sedan lagfart beviljades å det fång,

som föranleda lösningsanspråket.

Donna förordning träder i kraft den 1 Januari 1874.

4.0. Förordning angående ändring af gällande bestämmelser

om lagfart å fast pant.

Hvad i 9 Kap. Jordabalken samt lag och författningar i öifrigt

stadgas om rättighet för borgenär, som i fast pant sitter, att efter lag
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

9

fart förvärfva eganderätt till panten, upphäfves till all kraft och verkan

i afseende å de rättsförhållanden, som uppkomma efter det denna författning

träd t i kraft; och varder, i fråga om äldre rättsförhållanden,

med ändring af nu gällande bestämmelser förordnadt: att panthafvaren,

der han vill förvärfva eganderätt till hvad pantsatt blifvit, skall, sedan

han i öfverensstämmelse med föreskrifterna i 9 Kap. 1 § Jordabalken

och förordningen den 10 April 1810 kungjort pantegaren, att han vill

med panten lagfara låta, vara pligtig att å panten söka lagfart; att, om

kätteri finner panthafvarens rätt vara sådan att, derest panten icke återlöses,

lagfart kan beviljas, ansökningen må, i afbidan på lösningstidens

utgång, förklaras hvilande; att derefter inom åtta månader på landet

och tre månader i stad laga värdering, der sådan erfordras för bestämmande

af pantens värde, skall förrättas på sätt i 6 Kap. 1 § Utsökningsbalken

föreskrifves, vid hvilken värdering kommer att förblifva;

samt att egaren skall hafva tid att återlösa panten å landet inom natt

och år samt i stad inom sex månader efter det lagfartansökningen förklarades

hvilande.

Likaledes upphäfves hvad i 5 Kap. 5 § Utsökningsbalken samt i

öfrig! i lag eller författningar stadgas om rätt för borgenär, som efter

utmätning vunnit införsel i gäldenär fasta gods, att dermed lagfara;

och galle om rättsförhållanden, som tillkommit innan donna förordning

träd! i kraft, hvad här ofvan angående pant är föreskrifvet.

Denna förordning länder till .efterrättelse från den 1 Januari

1874; skolande dock, der vid donna tid uppbud på grund af panträtt

eller införsel blifvit meddeladt utan att lagfarten hunnit afslutas, uppbuden

fortgå samt jemväl i öfrig! gälla hvad hittills varit stadgadt.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med afl Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Axel Adlercreutz.

Bih. till Riksd. Prof. 1873. 1 Sand. 1 A/d. 16 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departement särenden, hållet

inför Hans Magt Konungen uti Stats-Eådet å Stockholms

Slott den 12 November 1872,

i närvaro af

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Grefve von Plåten,

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Ahlströmer,

Weidenhielm.

Hans Exellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet

följande, af den inom Justitie-departementet inrättade Lagbyrå uppgjorda

förslag nemligen:

l:o. »Förslag till Förordning angående lagfart å fång till fast

egendom.

Med upphäfvande af 4 Kap. 1, 2, 3 och 4 §§ Jordabalken, Kongl.

Förordningen om lagfart och hord af jord på landet den 13 Juni 1800;

stadgandet i Kongl. Förordningen angående frälseränta^ förvärfvande m. m.

den 10 April 1810 derom att endast köp, skifte och gåfva af frälseränta

skola lagfaras; Kongl. Förordningen angående fördelning af böter

för försummad lagfart den 10 Juni 1841; 1 och 5 §§ i Kongl. Förordningen

angående vissa förändrade föreskrifter i afseende på lagfart och

nyttjanderätts inteckning den 19 Maj 1845, samt Kongl. Förordningen

angående lagfart af fast egendom, som genom testamente åtkommen är,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

11

flen 21 December 1857; så ock med ändring af hvad 5 Kap. 8 § Jordabalken

samt andra lagens ruin och författningar innehålla mot donna

Förordning stridande, stadgas som följer:

1 §•

Hvar, som genom köp, byte, gåfva, testamente, arf, giftorätt, skattelösen

af kronojord eller annat laga fång åtkommit fast egendom, lagfare

med fånget vid den Rätt, inom hvars domvärjo egendomen ligger. Lyder

egendomen under flera Rätter, skall med hvarje del lagfaras vid den

Rätt, hvarunder den del lyder.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl sålunda på ofri grund i stad

uppförda hus eller andra byggnader, hvarifrån egaren ej må skiljas så

länge han erlägger tomtören eller utan att lösen för byggnaderna gifves.

2 §•

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting som infaller

näst efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget skedde;

dock att, i fråga om giftorätt i makars bo äfvensom bolagsmans andel i

bolags samfälda gods, skyldigheten att lagfara inträder först då boet delas

eller bolagsmannens andel utbrytes; och skall vid arf, der för arfslottens

bestämmande skifte eller bodelning erfordras, lagfartstiden räknas

från det dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen

efter arflåtaren afslutades.

3 §•

Sökes ej lagfart inom den i 2 § stadgade tid, ege Rätten, på framställning

af allmänna åklagaren eller af den, hvars rätt är beroende derpå

att lagfarten sker, genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt

åliggande.

4 §.

Den, som söker lagfart, skall för Rätten uppvisa sin fångeshandling;

och läte Rätten handlingen eller den del deraf, som angår fånget

*

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

och vilkoren derför, offentligen uppläsas och i lagfartsprotokollet

införas. Då lagfart första gången sökes å egendom, som innehafves såsom.

fideikommiss, värde fideikommissbrefvet till alla delar i protokollet

infördt.

Skall fånget lagfaras vid flera Rätter, må afskrift af fångeshandlingen,

besannad af domaren eller ordföranden i den ena af dessa Rätter,

uppvisas för den andra.

5 §•

Företer den, som lagfart söker, icke fångeshandling så upprättad,

som lag i hvart särskild! fåll föreskrifver, eller finner Rätten eljest uppenbart,

att fånget icke är lagligt, värde ansökning om lagfart genast

utslagen.

6 §•

År lagfart sökt på grund af testamente, dom eller annan handling,

som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det vises

att handlingen blifvit ståndande.

7 §•

När lagfart sökes, skall förre egarens laga åtkomst styrkas och i

protokollet tecknas; och vare förty den, som egendom till annan öfverlåtit,

skyldig att till denne aflemna derför nödiga handlingar. Innan förre

egarens åtkomst blifvit styrkt, må lagfarten ej beviljas.

8 §•

Sökes lagfart å egendom, som till ny egare öfvergått innan föregående

egare, den der varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant

Ådlgjort, må lagfart å sista fånget ej beviljas förr än med förre egarens

fång blifvit lagfaret.

. Har det fång, som skall lagfaras, skott i enlighet med gällande

författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof äfvensom

angående ändring eller utrifning af vattenverk, vare för lagfarts

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

beviljande ej af nöden att föregående fång lagfares, eller att åtkomst

styrkes på sätt i 7 § är föreskrifvet.

9 §•

Den, som söker lagfart å gård eller tomt i stad, vare pligtig att

visa i hvilket qvarter och vid hviska gator tomten är belägen samt tomtens

ytinnehåll och längden af dess särskilda sidor.

Hvad nu är stadgadt om stad skall ock, i de fall der Konungen

sådant förordnar, gälla om köping och annan dermed jemförlig ort,

hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.

10 §.

Kan, till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskifter, sökt lagfart

ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig, eller möter mot

bifall till ansökningen annat hinder, som icke är af beskaffenhet att den

förty bör af slås, förklare Rätten ansökningen hvilande i afbidan på hindrets

undanrödjande.

Tvist, som bör afdömas innan ansökningen slutligen pröfvas, skall,

om den ej redan är vid domstol anhängig, af Rätten förvisas till särskilt

utförande i laga ordning.

11 §•

Då lagfart är beviljad, utfärde Rätten bevis derom medelst fastebref.

Lagfaras samtidigt flera efter hvarandra följande fång, såsom i 8 § sägs,

varde fastebref utfärdadt endast för siste egaren.

o I fastebref skall fånget samt vid köp jemväl köpeskillingen anmärkas,

så ock vilkor, der sådant förekommer, som inskränker egarens rätt

att egendomen öfverlåta eller med inteckningar belasta. I fall, som omförmäles

i 9 §, skall tomtens läge och storlek i fastebrefvet antecknas.

Fastebref skall i lagfartsprotokollet införas.

12 §.

Utan hinder af lagfart må talan å fång lagligen pröfvas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Majds Nåd Proposition N:o 34.

13 §.

Öfverlåter någon egendom till derå, galle den öfverlåtelse, derå

lagfart först solros. Har lagfart å de särskilda öfverlåtelserna blifvit sökt

samma dag, vare den öfverlåtelse gällande, som först skedde. Uppstår

tvist om företrädet dem emellan, vare lag som i 10 § sägs.

14 §.

Hvar, som till Rätten instämt klander å annans åtkomst till fast

egendom eller käromål om återgång af köp, byte eller gåfva, så ock om

rätt till lösen af frälseskatte^ord eller frälseränta eller om annan lösningsrätt

till fast egendom, vare skyldig låta donna talan i lagfartsprotokollet

anteckna; lyder egendomen under flera Rätter, skall anteckning göras

vid hvar af dem. Har sådan anteckning ej skett, då käromålet till handläggning

förekommer, gifve deri Rätt, dit saken är instämd, käranden

nödig tid dertill, och hvile emellertid käromålet. Försummas denna tid,

vare käromålet förfallet.

15 §.

Sökes lagfart å egendom samma dag sådan anteckning sker, som

i 14 § sägs, eller efteråt, vare ansökningen Infilande till dess det vises,

att laga kraft egande dom finnes i den sak, hvarom anteckning blifvit

gjord.

16 §.

Slutes aftal, hvarigenom besvär och last lägges å fast egendom till

förmån för annan sådan egendom, såsom angående utsigt eller fenster,

väg, fädrift, vattenställe, vattens ledning eller uppdämning, ler- eller

grustägt, eller annat dylikt, värde aftal et för Rätten upp vist och i lagfartsprotokollet

intaget, så framt det skall gälla mot annan egare till någon

af de egendomar, aftalet rörer, än den som aftalet slutit eller lika

med honom är förbunden. År aftalet ej af vittnen styrkt, må dess intagande

i protokollet icke medgifvas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

17 §•

15

Har den som genom aftal på sätt i 16 § sägs, låtit besvär och

last läggas å egendom, derförinnan öfverlåtit egendomen till annan, vare

avtalet gällande om det blifvit i protokollet intaget förr än lagfart å öfverlåtelsen

söktes. Intages sådant aftal samma dag lagfart sökes, galle

aftalet om*det''*är äldre än öfverlåtelsen.

18 §•

Nu vises, att hinder, hvarför ansökning lemnats hvilande, blifvit

nndanröjdt, eller att aftal, hvarom enligt 16 § anteckning skett, upphört

att gälla, eller att annan omständighet, som föranleda särskild anteckning

i lagfartsprotokollet, ej vidare eger rum, värde då det förändrade förhållandet

i nämnde protokoll antecknadt; och meddela Rätten i öfverensstämmelse

dermed beslut öfver lagfartsansökning, der sådan är hvilande.

19 §.

För hvart ting å landet och i stad för hvarje månad skall inom

åtta dagar derefter förteckning å beviljade lagfarter, upptagande fånget

och vid köp jemväl köpeskillingen, af domaren å landet och af Rätten

i stad insändas till Konungens Befallningshafvande, hvilken har att ofördröjligen

genom tryck kungöra förteckningen såsom med bemälde myndighets

kungörelser vanligen förfares. Domaren å landet sände ock inom

samma tid dylik förteckning till kronofogde eller länsman, att i tingslagets

kyrkor offentligen uppläsas.

20 §.

Vid Rätten skall föras bok, i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet,

så inrättad att deraf lätteligen kan ses: hvarje egendom derå

lagfart blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget samt

tiden då lagfart blifvit beviljad eller af slagen. Då aftal enligt 16 §

är i protokollet intaget eller anteckning enligt 14 och 18 §§ skett,

värde ock det i boken anmärkt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

21 §.

A fastebref eller annat i lagfartsärende utfärdadt protokollsutdrag

skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt uti den i

20 § nämnda bok.

22 §.

Lagfartsärende må af kätteri upptagas, å landet endast på lagtima

ting samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar,

nästa söknedag derefter.

23 §.

Den, som ej nöjes åt Underrätts beslut i lagfartsärende, eger deröfver

sig besvära i Hofrätten inom den tid, som i 16 Kap. 1 § Rättegångsbalken

stadgas. Öfver Hofrättens utslag må klagan genom besvär

hos Konungen fullföljas inom hälften af den i 30 Kap. 9 § nämnda balk

för tvistemål i allmänhet utsätta tid.

24 §.

Der i lag eller författning intecknings beviljande eller annat rättsförhållande

göres beroende deraf att uppbud skett, skall hvad sålunda

om uppbud är stadgadt gälla om lagfart, som enligt denna förordning

beviljas.

25 §.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari

1874; dock att, derest, med hänsyn till särskilda förhållanden i någon

ort, hinder möter mot förande af sådan bok, som i 20 § omtalas, anstånd

dermed må af Konungen medgifvas.

Lagfarts
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 34.

17

Lagfartsansökning, som vid nämnda tid är på Rättens pröfning

beroende, behandlas enligt donna författning; och skall, der uppbud

skett, men fasta ännu icke utfärdats, lagfarten anses slutad å den rättegångsdag,

då lagfartsärenden första gången förekomma sedan donna förordning

trädt i kraft.»

2:o. »Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 11

Kap. 2 § Jordabalken.

Härigenom förordnas att 11 Kap. 2 § Jordabalken skall erhålla

följande förändrade lydelse:

Nu häfver den, som sålde, icke uppburit tulla köpeskillingen, ändock

lian i köpebrefvet tilstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit,

njute sin säkerhet i det, som såldt är, framför andra köparens borgenärer.

Söker han ej inteckning för sin fordran i stad inom tre månader

och å landet sist vid det ting, som infaller näst efter sex månader,

sedan lagfart för köparen beviljades, ege sedan ej bättre rätt än de

andre.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1874».

3:o. »Förslag till förordning angående upphörande af hembudsskyldighet.

Allt hvad lag och författningar innehålla om skyldighet för köpare

af fast egendom att åt annan hembjuda köpet varder till all kraft

och verkan upphäfdt; och blifva hittills gällande bestämmelser om liden

för anhängiggörande af talan om lösningsrätt till fast egendom i de fall,

der hembuds skyldighet varit stadgad, sålunda ändrade, att den, som vill

utöfva sin lösningsrätt, skall instämma talan derom i stad inom sex månader

och å landet senast till första rättegångsdagen af det ting, som

infaller näst efter natt och år, sedan lagfart beviljades å det fång, som

föranledt lösningsanspråket.

Donna förordning träder i kraft den 1 Januari 1874».

4:o. »Förslag till förordning angående ändring af gällande bestämmelser

om lagfart å fast pant.

Hvad i 9 Kap. Jordabalken samt lag och författningar i (ifrigt

stadgas om rättighet för borgenär, som i fast pant sitter, att efter lagfart

förvärfva eganderätt till panten, upphäfves till all kraft och verkan

i afseende å de rättsförhållanden, som uppkomma efter det denna författning

trädt i kraft; och varder i fråga om äldre rättsförhållanden, med

ändring af nu gällande bestämmelselser, förordnadt att panthafvaren,

der lian vill förvärfva eganderätten till hvad pantsatt blifvit, skall, i

stället att uppbjuda panten, söka lagfart derå; att, om Rätten finner

Bill. till Biksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 16 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Eongl. Maj:ts Tsåd Proposition N:o 34.

panthafvarens rätt vara sådan att, derest panten icke återlöses, lagfart

kan beviljas, ansökningen må, i afbidan på lösningstidens utgång, förklaras

hvilande; att på landet inom åtta månader och i stad inom tre

månader derefter laga värdering, der sådan -erfordras för bestämmande

af pantens värde, skall förrättas på sätt i 6 Kap. 1 § Utsökningsbalk en föreskrifves,

vid hvilken värdering kommer att förblifva; samt att egaren

skall hafva tid att återlösa panten å landet inom natt och år samt i

stad inom sex månader efter det lagfartsansökningen förklarades hvilande.

Likaledes upphäfves hvad i 5 Kap. 5 § Utsökningsbalken samt i

öfrigt i lag eller författningar stadgas om rätt för borgenär, som efter

utmätning vunnit införsel i gäldenär fasta gods, att dermed lagfara; och

galle om rättsförhållanden, som förut tillkommit, hvad här ofvan angående

pant är föreskrifvet.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1874; skolande

dock, der vid donna tid uppbud på grund af panträtt eller införsel blifva

meddeladt utan att lagfarten hunnit afslutas, uppbuden fortgå samt

jemväl i öfrigt gälla hvad hittills varit stadgadt».

Jemte förestående förslag anmäldes i underdånighet de dertill hörande

motiver, som finnas detta protokoll bilagda.

Uppå tillstyrkan af Stats-Rådet behagade Hans Maj :t

Konungen i nåder förordna, att öfver ifrågavarande

förslag Högsta Domstolens utlåtande skulle för det

ändamål § 87 Regeringsformen omförmäler genom note

ur protokollet infordras.

Ex protocollo

(j. W. Westberg.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

19

Det förslag, som af komiterade år 1867 afgafs till ordnande af

lagfarts- jemte inteckningsväsendet, utgick från tanken på införande af

fullt specificerade fastighetsböcker, der hvarje fastighet hade sitt särskilda

blad, å hvilket allt, som i fråga om lagfarter och inteckningar

rörde egendomen, skulle finnas antecknadt. Dessa böcker skulle ega

ovilkorlig! vitsord i dithörande frågor; och omkring föreskrifterna angående

böckernas ändamål, beskaffenhet och vitsord ordnades den öfriga

lagstiftningen om lagfarter och inteckningar.

Detta sätt att lösa frågan hvilade på förutsättningen att sådana

böcker, hvarom ofvan förmäles, kunde hos oss införas i deras fullt specificerade

form. Kunde ej detta ske, måste komiterades förslag uppgifva^

äfven om det i öfrig! ansåges antaglig!.

I Högsta Domstolens utlåtande öfver komiterades förslag synes

emellertid vara ådagalagd!, att sådana svårigheter, till följd af den ambulatoriska

domstolsinrättningen, bristande arbetskrafter för böckernas

uppläggning och förande samt andra för oss egendomliga förhållanden,

förekomma för införande på landet af specificerade fastighetsböcker, att

all tanke derpå för närvarande måste öfvergifvas.

1 afseende å det nu uppgjorda förslaget om lagfart å fång till

fast egendom har iakttagits samma förfaringssätt, som redan af lagkomitén

och lagberedningen biff vit använda eller att i främsta rummet

uti de civilrättsliga lagstadgandenä göra de förbättringar, som finnas af

behofvet påkallade, och såsom tillägg dertill påbjuda införandet åt böcker

eller register till lagfarts- och inteckningsprotokollen, sådana de

under närvarande förhållanden kunna åstadkommas, hvilka böcker äfven

uti en till en del mindre fullkomlig form måste medföra väsendtlig reda

och öfverskådlighet i afseende å de rättsförhållanden, som angå fast

egendom.

Lagfarter af fång till fast egendom samt inteckningar af pant- eller

nyttjanderätt till sådan egendom hafva i vår lagstiftning hittills blifvit

behandlade hvar för sig. Då ämnena äro väsendtligen olika har hinder

icke ansetts möta att äfven nu göra frågan om lagfarter till föremål för

särskild behandling.

Första vilkoret för att kunna åstadkomma den ordning och reda

i eganderättsförhållandena, som bör afses med lagstiftningen om lagfart

å fast egendom, är att alla fång af sådan egendom, och således ej såsom

hittills blott köp, byte, gåfva och testamente, genom deras lagfarande

offentliggöras. Förslaget börjar med påbudet härom, samt sluter sig

härutinnan, lika som i flera andra delar, nära till lagberedningens

förslag.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

Sedan bördsrätten upphört, har den fortgående lagfarten under

flera på hvarandra följande ting eller rättegångsdag''^ förlorat så godt

som all betydelse; och någon tvekan torde derföre icke finnas derom

att de upprepade uppbuden böra borttagas, genom hvilken åtgärd jemväl

olägenheterna af en menlig tidsutdrägt undanrödja^. Lagfarten framstår

härefter mera klart i sin betydelse af ett blott offentliggörande af fånget

genom dess anmälan hos Rätten samt fångeshandlingens uppläsande

för tingsmenigheten och intagande i lagfartsprotokollet, tillika med Rättens

pröfning af verkligheten utaf sökandens fång samt huruvida sökanden

iakttagit hvad som i afseende å offentliggörandet är föreskrifvet.

Denna föregående pröfning från Rättens sida innan bevis om fullgjord

lagfart får utfärdas har, såsom nödig för ordningen och rättssäkerheten,

bibehållits från nu gällande stadgande!!.

Frågan om häfd i afseende å åtkomst till fast egendom, hvilken

fråga visserligen står i nära beröring med den om lagfart och jemväl

påfordrar en förbättrad lagstiftning, har emellertid ej blifvit i förevarande

förslag upptagen, emedan detta ämne dels icke o vilkorligt sammanhänger

med frågan om lagfarter, dels, på sätt äfven Högsta Domstolen

erinrat, är så vigtigt och grannlaga att det krafvel1 att varda särskilt

behandladt.

I afseende å en del af de i förslaget förekommande speciel.-! stadgande!!

har ansetts nödigt att, på sätt som följer, i korthet angifva de

skäl, som för dem ligga till grund.

1 §•

Såsom redan är nämn dt börjar förslaget bär med påbud derom att

alla fång skola lagfaras. Att fullständigt uppräkna alla slag af fång är

ej möjligt; men för större åskådlighet och till ledning för den i lagen

mindre hemmastadde äro de allmännast förekommande särskilt omförmälda.

Bland dem, som icke blifvit uppräknade, äro fideikommiss samt

expropriation antydda på andra ställen i förslaget.

Den rätt, fideikomissupplåtelse medför, ligger så nära en fullständig

eganderätt, att donna omständighet utgör giltig anledning att i

fråga om lagfart behandla sådan upplåtelse lika med fång i allmänhet.

Hvad angår expropriation och dermed jemförlig!! förvärfvet af fast

egendom för vinnande af ändring eller utrifning af vattenverk, som skada

jord eller hindra dess odling, så synes det ej finnas skål hvarföre icke

dessa fång skola lagfaras lika som andra. Om än här någon rätt emot

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

21

tredje man icke behöfver genom lagfarten skyddas, så som fallet är

med åtskilliga andra fång, återstår dock, på samma sätt som t. ex. vid

arf, det allmänna skälet för lagfart af fång utan undantag, nemligen

.den trygghet och den ordning i eganderätts- och andra förhållanden

som uppstå genom fångens offentliggörande. Egendom, som förvärfvas

genom lösen för ändring eller utrifning af vattenverk, kan alltid sedermera

gå i handel enskilde emellan; och samma förhållande kan ofta

inträffa med exproprierad egendom, såsom då på egarens yrkande mera

jord måste tagas, än som erfordras för det åsyftade ändamålet, eller då

exproprierad mark ej användes för afsedt ändamål och förre egaren

icke återfordrar marken inom den i expropriationslagen bestämda tid.

I dessa fall synes det ligga för öppen dag att lagfart bör ske. Men

äfven i öfrigt förvärfvas genom expropriation jordlotter af större sammanhängande

vidd, såsom mark till allmänna byggnader eller andra

anläggningar, jernvägsstationer in. in., hvilka lotter äro helt och hållet

jemförliga med heinmansdelar eller från hemman utklufna lägenheter

på landet eller tomter i stad; och hvad angår sådana jordstycken, som

användas för framdragande af jern vägar, kanaler och dylikt, så ligger

ingenting oegentligt uti att dessa lagfaras såsom andra afsöndringar.

Det kan möjligen invändas, att exproprierad jord, såsom afsedd

för allmänt behof, icke borde få intecknas och att, då rätt att låta inteckna

lämpligen bör blifva en följd af fullgjord skyldighet att lagfara,

åtkomst af exproprierad jord ej borde göras till föremål för lagfart.

Men utom det att förbud mot inteckning af exproprierad jord icke lärer

kunna blifva någon allmängiltig regel, så löses i allt fall den nämnda

frågan lämpligast i lagstiftningen om inteckningar, der de undantagsbestämmelser,

som må anses nödiga i afseende å inteckning af exproprierad

jord in. m., rätteligen få sin plats.

Om expropriation icke skulle lagfaras, lärer den ändock i hvarje

händelse höra hos Rätten anmälas för att i lagfartsprotokollet intagas.

Emellan eu sådan anteckning och det föreslagna lagfartsförfarandet blir

emellertid skilnaden så ringa att derifrån ej kan hemtas stöd för en

afvikelse från regeln att alla fång skola lagfaras. Genom utbyte af benämningen

lagfart mot den af anteckning torde ej heller frågan huruvida

inteckning må medgifvas i exproprierad egendom vara bragt närmare

sin lösning.

Hos oss saknas ännu bestämda lagstadganden om hvad med fast

egendom skall förstås. Att nu lagstifta härom endast för lagfartsfrågans

skull har dock ansetts hvarken lämpligt eller behörigt. Afgörandet

häraf kan tills vidare såsom hittills utan synnerlig olägenhet få ske eu
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 34.

ligt allmänna rättsgrunder, hvilket ock i de aldra flesta fall ej möter

någon svårighet.

Emellertid förekommer hos oss en egendomlighet deri att frälseränta

samt byggnader å ofri grund i stad betraktats såsom fast egendom

utan att sådant ovilkorligen följer af dessa föremåls beskaffenhet. Beträffande

den förra finnas bestämda föreskrifter att den skall betraktas

såsom fast egendom, och någon erinran derom i förevarande förslag har

följaktligen ej varit behöflig. Men då sådana uttryckliga föreskrifter

icke finnas i afseende å omförmälda byggnader, och ett upphäfvande af

den allmänt medgifna rättigheten att dem inteckna icke.lärer kunna

ifrågasättas, har det ansetts nödigt att, till förekommande af missförstånd,

i förslaget gorå en erinran derom att förvärf af byggnader å ofri

grund i stad är föremål för lagfart. Någon dylik bestämmelse om byggnader

på annans grund å landet har så mycket mindre kunnat komma

i fråga, som någon sådan äldre rättighet, som nyss är nämnd, i afseende

å dem icke torde vara att iakttaga, en uppfattning som äfven synes

ligga till grund för de yttranden hos Rikets Ständer, som föregångo

utfärdandet af inteckningsförordningen den 13 Juli 1818 och Kongl.

kungörelsen den 18 December 1823.

Förevarande författningsförslag kan icke hafva något afseende å

kronobergsmanshemman, hvilka, oaktadt de i öfverensstämmelse med föreskrifterna

i Kongl. förordningen den 4 Juli 1739 vid försäljning utom

bord å häradstingen uppbjudas, fortfarande äro kronan tillhöriga och

såsom kronojord i jordeböckerna upptagna, intill dess de blifva af åboerne

till skatte losta. De förändrade föreskrifter, som med afseende å

kungörandet af öfverlåtelser utaf dessa hemman blifva erforderliga i

följd af uppbudens upphörande, torda icke utgöra föremål för civilrättsliga

stadgande!!.

2 och 3 §§.

I de bestå fall skall utan tvifvel den civilrättsliga påföljd af försummad

lagfart, som ligger uti möjligheten att blifva i eganderätten

undanträngd, eller att få sin egendom belastad med inteckningar för

föregående egares gäld, äfvensom uti hindret mot att sjelf belåna sin

fastighet eller deröfver i andra afseenden fritt förfoga, utgöra en tillräcklig

maning att fullgöra lagfartsskyldigheten. Emellertid är det gifven

att fall af försummelse härutinnan kunna inträffa till följd deraf

att nämnde påföljd antingen ej hnnes till eller icke är nog verksam.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

23

För sådan händelse bör utväg icke saknas att kunna förmå en tredsk

an de eller eljest försumlig ägare att lagfara med sitt fång; och det

har derföre blifvit föreskrifvet i 3 § att Rätten eget på framställning

af allmänna åklagaren eller af den, hvars rätt är beroende derpå att

lagfarten sker, genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande.

Längre i tvångsstadganden synes man icke höra gå redan af

det skål att det åsyftade ändamålet kan genom donna mildare utväg

fullständigt ernås. Att här stadga böter vore eu tvångsåtgärd utöfver

behofvet, hvilken så mycket mindre bör anlitas, som vitet bär har ett

afgjordt företräde deruti att en erinran eller varning föregår straffpåföljden,

att vederbörande får tillfälle att på förhand meddela upplysning

om hinder, som tilläfventyrs mott, och att tidpunkten för fullgörandet

kan lämpas efter de sålunda upplysta förhållanden. Böter deremot

medföra en synnerlig svårighet i tillämpningen, enär, äfven med

iakttagande af största omsorg, deri tid, inom hvilken lagfart i hvart

särskilt fall skall verkställas, svårligen kan nog bestämdt uttryckas.

Det misstroende i afseende å rättmätigheten af hittills gällande bötesbestämmelser

för försummad lagfart, hvithet ovedersägligen ofta uppenbarat

sig och sannolikt i ej ringa grad omintetgjort syftet med bestämmelserna,

talar icke heller för bötesstraffets bibehållande.

Det kan invändas, att ett lagstadgande om vite icke verkar nog

hastigt samt dessutom medför onödigt besvär för domare och åklagare.

Men deri omständigheten, att vitet någon gång skulle först en eller annan

månad senare än böter lyckas framkalla lagfart, torde vara af ingen

betydelse; och hvad angår besväret må erinras, att medvetandet

att kunna blifva inkallad till Rätten redan utgör ett äfventyr, som ofta

skall medföra tillräcklig verkan, och att i de återstående fall, då inkallelse

till Rätten måste ske, den försumlige, då han i hvarje händelse

nödgas infinna sig vid domstolen, skall med få undantag heldre fullgöra

sin lagfartsskyldighet, än afvakta föreläggandet af vite och dettas tillämpning.

För stadgandet om viten måste några allmänna bestämmelser gifvas

om de tider, inom hvilka lagfart bör ske, till ledning för bedömandet

när försummelse må antagas hafva förelupit. Dessa bestämmelser,

hvilka dock icke behöfva göras så omständliga som om fråga vore om

böter, äro i 2 § intagna.

4 §.

Enligt lagberedningens förslag i 8 Kap. 2 § Jordabalken, skulle

endast den del af eu vid ansökning om lagfart hos Rätten företedd

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 34.

åtkomsthandling, som styrker åtkomsten, behöfva uppläsas och i protokollet

införas. Då likväl, på sätt Högsta Domstolen vid granskning af

lagkomité^ i denna del af lagberedningen upptagna förslag anmärkt,

nämnda bestämmelse kunde gifva anledning till uteslutande af delar i

handlingen, som, ehuru de icke styrkte åtkomsten, dock innefattade

sådane omständigheter och vilkor att det vore angeläget icke allenast

för de afhandlande sjelfva att få dem i protokollet förvarade, utan äfven

för andra, hvilkas rätt kunde deraf bero, att derom erhålla fullständig

kännedom, har i donna § föreslagits att jemväl de delar af fångeshandlingen,

som angå vilkoren för fånget, skola uppläsas och intagas i protokollet.

5 §.

I fråga om behandlingen vid Rätten af der anhängiggjord lagfartsansökning,

har lagberedningen uppställt såsom regel att sådan ansökning,

emot hvars bifallande laga hinder möter, icke skall afslås utan lemnas

hyllande till dess sökanden visar att hindret upphört. Med god ordning

är dock ej förenligt att sådant medgifves derest ansökningen är

uppenbart obefogad, såsom t. ex. då fångeshandling icke företes eller

ock befinnes i formelt hänseende ej så upprättad, som lagen i hvarje

särskilt fall föreskrifver, eller då lagfart sökes å kronohemman eller

egendom, som omyndig försålt m. in. d. I anledning deraf har i donna

§ intagits föreskrift derom att i dylika fall Rätten skall genast afstå

ansökningen; och torde af de ordalag, hvari donna föreskrift är affattad,

tydligt framgå att Rätten icke bär att så förfara med mindre än det

yppade hindret ligger i öppen dag och någon tvekan om fångets ogiltighet

ej förefinnes.

8 §•

En följdriktig tillämpning af den grundsats, hvarå nu föreslagna

lagstiftning hvilar, eller att hvart fång till fast egendom skall lagfaras,

måste föranleda dertill att, då egendom öfvergått till ny egare, men

en eller flere af föregående egarne icke lagfarit med sina fång ehuru

sådant vare sig enligt äldre lag eller till följd af bär föreslagna stadgande

ålegat dem, lagfart å sista fånget ej bör beviljas förr än med

äldre fång blifvit lagfaret. I öfverensstämmelse härmed är donna § uppställd.

Att likväl endast för siste egaren bevis om fullgjord lagfart behöfver

utfärdas framgår af den i 11 § derom meddelade föreskrift.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kong!. Majds Nåd. Proposition No 34.

Emot ifrågavarande stadgande om lagfart å äldre fång, hvilket öfverensstämmer

med grunderna för nu gällande rätt och hvad i praxis

iakttages, kan möjligen invändas, att derigenom förorsakas onödig tunga

för lagfartssökande. Härvid bör likväl tagas i betraktande att den som

söker lagfart å ett senare fång, ovilkorligen måste styrka de äldre; att

för detta ändamål de handlingar, som angå fången, måste uppvisas; att

sökanden, derest han kan fullgöra detta, i och med detsamma fullgjort

hvad för lagfarts vinnande å de äldre fången erfordras, och att följaktligen

i sådant fall lagfart kan, der sökanden det äskar, utan vidare omgång samtidigt

beviljas å alla fången. Är han deremot icke genast i stånd att

styrka de äldre fången, måste han i allt fall tillhålla sina företrädare

att antingen sjelfve fullgöra lagfartsskyldigheten eller ock förse honom

med derför erforderliga handlingar. I hvad fall som helst länder således

ifrågasätta stadgandet hvarken nye egaren eller de föregående till

någon nämnvärd tunga, helst om, såsom ömkligt är, kostnaderna för

lagfarten göras så lindriga som möjligt. Deremot medför stadgandet

väsendtliga fördelar, såsom att nödvändigheten af en noggrann pröfning

af hvart särskilt fång ytterligare inskärpes, och att hvarje öfvergång

af eganderätten tydligare framstår. Särskild! vid köp är lagfart å hvart

sådant desto mera nödvändig, som rättsförhållandet i fråga om förmånsoch

inteckningsrätt för köpeskillingsfordran svårligen kan på lämpligt

sätt ordnas annorledes än med hänsyn till lagfarts beviljande å köpet.

Uti det fall att sterbhusdelegare utan föregången delning gemensamt

afyttra sterbhusets fastighet, är det visserligen icke af någon synnerlig

vigt att sterbhusdelegarnes eget fång särskild! lagfares. °Men då

här om möjligt ännu mindre olägenhet eller besvär än i de bestå andra

fall deraf förorsakas, har det ej ansetts nödigt att i berörda hänseende

gorå undantag från den allmänna regeln.

, Till följd af det egendomliga förhållande, som utmärker expropriation

i så måtto att förre egarens rättstitel dervid är alldeles lik o-i 1- tig, har deremot vid lagfart å sådan! fång befrielse från skyldigheten

att styrka och lagfara äldre fång medgifvits.

9 §•

Det bär i afseende a stad intagna stadgande öfverensstämmer

med nu gällande lag; och har det funnits lämplig! att lemna tillfälle

till utsträckning deraf jemväl till andra i likhet med stad indelade och

b obygd a orter.

Pilt. till Biksd. Prof. 1873. 1 Sami. ± Afd. 16 Käft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

10 §.

Enligt den uppfattning af lagfartens ändamål, som ligger till grund

för nu framlagda förslag, eger den sin hufvudsakliga betydelse såsom

ett offentliggörande af fång till fast egendom. Att utöfver de till såväl

allmän som enskild trygghet gifna föreskrifter, hvarigenom den, som

förvärfvat fast egendom, fått sig ålagdt att offentliggöra sitt fång, jemväl

söka genom tvångsåtgärder tillhålla honom att inom viss tid fullgöra

de bestämmelser, hvilkas iakttagande erfordras innan bevis om fullgjord

lagfart må af Rätten meddelas, synes deremot icke erforderligt,

vare sig ur samhällets eller den enskilda rättssäkerhetens synpunkt.

Än mindre låter det med nämnda uppfattning af lagfartens betydelse

förena sig att en i laga ordning vunnen och genom ansökning om lagfart

offentliggjord eganderätt kan genom misstag eller försummelse i

fråga om den för ansökningens fullföljd utsätta tid gå förlorad, hvilket

kan inträffa enligt Kongl. förordningen den 19 Maj 1845.

På dessa och öfriga i donna fråga af lagberedningen anförda skål

hafva, med afvikande från nämnda förordning, bestämmelserna i denna

§ blifvit affattade i enlighet med grunderna för lagberedningens förslag.

I)å emot detta förslag blifvit invändt, att enligt detsamma obefogade

lagfartsansökningar kunde komma att under obestämd tid besvära fast

egendom, torde, jemte erinran derom att, på sätt redan inom lagberedningen

framhållits, någon olägenhet i detta hänseende ytterst sällan

vore att i verkligheten befara, tillika böra anmärkas att, enligt det nu

framlagda förslaget, möjligheten af en dylik olägenhet blifvit ytterligare

förminskad genom den i 5 § meddelade föreskrift om omedelbart afslag

å obefogade lagfartsansökningar i deri uppgifna fall.

11 §•

Då det för vederbörande ofta kan vara till ej ringa beqvämlighet

att hafva beviset om vunnen lagfart i en mera sammandragen form, än

det mången gång rätt vidlyftiga lagfartsprotokollet, har fastebrefvet,

vid hvilket allmänheten vant sig och ännu fäster vigt, blifvit i förslaget

bibehållet, men endast med betydelsen af en kortare expeditionsform i

stället för protokollsutdraget.

Den form, som väljes för lagfartsbeviset, bör icke hafva något

inflytande på lagfartskostnaderna. I afseende å dessa är det i hvarje

händelse önskligt att de så mycket som möjligt nedsättas, så att lag
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

27

fartssökanrlet ej må till följd af höga afgifter vara för allmänheten afskräckande

eller motbjudande.

14 och 15 §§.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad lagberedningen föreslagit,

har blifvit föreskrifvet, att i vissa uppräknade fall käromål angående

fast egendom skall antecknas i lagfartsprotokollet med den verkan

att samtidigt eller efteråt gjord lagfartsansökning skall hvila till

dess rättegången blifvit afgjord. Den fördel, som vinnes derigenom att

uti lagfartsprotokollet samt den i 20 § omnämnda bok, hvari anmärkning

om rättegången jemväl skall göras, upplysning tinnes att tillgå om

tillvaron af en tvist, som kan utöfva ett väsendtligt inflytande på de

rättsförhållanden, hvilka röra egendomen, uppväger vida det obetydliga

besvär, som förorsakas den stämmande parten, och den olägenhet, som

möjligen i något enstaka fall kan tillskyndas jemväl den stämde derigenom

att han af en till äfventyr obefogad rättegång hindras att föryttra

sin egendom.

Det har blifvit ifrågasatt att jemväl utmätning å fast egendom

borde antecknas i protokollet, i hufvudsakligt syfte att derigenom bringa

till lösning frågan om utmätningens bestånd och verkan emot ny egare

af den utmätta fastigheten. Det är dock uppenbart, att hithörande

rättsförhållanden i framstå rummet bero på det sätt, hvarå det exekutiva

förfarandet anordnas; och först i sammanhang dermed torde det

kunna tillförlitligt bedömas i hvad mån bestämmelser derutöfver lämpligen

kunna eller böra till utmätningens betryggande meddelas. Frågan

huruvida förmånsrätt i den utmätta fastigheten bör tillerkännas den,

som vunnit utmätningen, har, såsom stående i omedelbart samband med

hypotheks-lagstiftningen, icke heller bort behandlas i det nu framlagda

förslaget.

16 §.

Bristen i nu gällande lag på bestämmelser rörande servituters

uppkomst, omfattning och bestånd har länge varit insedd och inom lagskipningen

framkallat skiljaktiga åsigter om hvad som i detta hänseende

herde anses öfverensstämma med lagens anda och mening. Att söka afhjelpa

denna brist genom en fullständig lagstiftning har icke kunnat

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Majts Nåd. Proposition N:o 34.

göras till föremål för det nu framlagda förslaget och detta så mycket

mindre som, med afseende å de mångskiftande och invecklade förhållanden,

hvilka med servituterna ega gemenskap, en sådan lagstiftning är af

den omfattande och svårlösta beskaffenhet att den ovilkorlig erfordrar

att blifva särskild! behandlad. Under förutsättning att lagstiftningen

om servitut^, huru den än ordnas, dock ej kan umbära föreskrift om

servitutsaftals offentliggörande, och med hänsyn tillika å det nära samband,

som egen rum emellan eganderätt och servitut^, hvilka senare

såsom i allmänhet afsedda att för framtiden fortfarande ega bestånd,

väsendtligen skilja sig från aftal en om nyttjanderätt, har i donna §, i öfverensstämmelse

med lagberedningens förslag, intagits den bestämmelse

att servitutsaftal skola införas i lagfartsprotokollet så framt de skola

gälla emot ny egare till någon af de egendomar aftal et rörer. I sammanhang

dermed har föreskrift derom att dessa aftal icke må intagas

utan att vara bevittnade ansetts kunna och höra här meddelas.

Då benämningen »servitut» icke vunnit det burskap inom vårt lagspråk

att den kunnat användas i lagtexten, har här, likasom i lagberedningens

förslag, det i 1734 års lag på några ställen, såsom i 10 Kap.

20 § och 25 Kap. 17 § Rättegångsbalken, begagnade uttrycket »besvär

och last» blifvit användt såsom den svenska öfversättningen af servitut.

Under antagande att donna redan häfdvunna lagterm innefattar hvarken

mer eller mindre än hvad som åsyftats att dermed uttrycka eller servitutsbegreppet,

sådant det enligt allmänna rättsgrunder är utvecklad! och

bestämdt, har det ansetts snarare vilseledande än upplysande att, på

sätt i 8 Kap. 18 § Jordabalken af lagberedningens förslag skett, söka

genom ytterligare bestämningar åstadkomma en definition å nämnda begrepp.

Den af lagberedningen gifna definitionen, enligt hvilken utan

vidare inskränkning sådana aftal »hvarigenom till den ena egendomen

upplåtes förmån eller rättighet, som inskränker egaren af den andra i

utöfningen af hans eganderätt», kunna hänföras till servitutsaftalen, torde

dessutom befinnas alltför vidsträckt, då uppenbart är att ganska många

aftal, på hvilka denna definition passar in, icke lagligen kunna grundlägga

servitutsrätt, utan höra betraktas såsom aftal om nyttjanderätt.

Till missuppfattning i sådan! hänseende torde benämningen »besvär och

last» ej gifva anledning och detta så mycket mindre då beskaffenheten

af de aftal, som dermed åsyftas, blifvit genom några upplysande exempel

antydd.

Slutligen bör erinras att bär föreslagna stadgande icke kunna

ega tillämpning å äldre servitutsaftal, samt att sådan! förfarande, som

här blifvit föreskrifvet, icke kan erfordras för att bereda giltighet åt

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34. 29

servitut, som uppkommer vid laga skifte eller annan dermed jemförlig

offentlig förrättning.

17 §•

Föreskriften om offentliggörande af servitutsaftalen har föranledt

bestämmelser för de fall, der sådant aftal kommer i kollision med ansökning

om lagfart. Härvid hafva enahanda grunder blifvit följda, som

i 13 § i fråga om företräde emellan flera särskilda öfverlåtelser af eganderätt.

Såsom skäl för den afvikelse, som derutinnan egt rum från den

i Kongl. förordningen den 19 Maj 1845 uttalade grundsatsen om eganderättens

företräde vid kollision med annan mindre omfattande sakrätt,

torde få åberopas hvad lagberedningen i fråga om kollision emellan

agande- och nyttjanderätt anfört såsom varande tillämpligt jemväl å

servitut.

De i fråga om kollision emellan servitut samt pant- eller nyttjanderätt

nödiga bestämmelser falla deremot ej inom området för nu

förevarande förslag.

19 §.

Olämpligheten af att, på sätt hittills varit stadgadt, genom anslag å

Rättens dörr söka åstadkomma ett slags offentliggörande af beviljade lagfarter

har gifvit anledning till föreskrift att förteckningarne i stället

skola genom tryck kungöras. Den större offentlighet, som derigenom

beredes densamma, är desto mera nödvändig om, såsom jemväl blifvit

föreslaget, hembudsskyldigheten såväl i stad som å landet kommer att

upphöra.

* 20 §.

Fastän, såsom förut är erinradt, den i förevarande § omförmälda

bok icke kan, hvad landet angår, för närvarande blifva fullt specificerad

med särskilt blad för hvarje fastighetslott, bör hon dock kunna göras

sådan att hvarje hemmansnummer får sitt särskilda blad. Äfven i denna

mindre fullkomliga form skall boken, om hon i öfrigt genom en ändamålsenlig

uppställning så inrättas, att de olika omständigheter, som skola

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Eongl. Maj:ts Nåd. Preposition N:o 34.

antecknas, blifva, så vidt möjligt, i ögonen fallande, medföra ganska

mycket af den nytta, man genom ifrågavarande slags böcker vill vinna.

Den blir dessutom icke vidlyftigare än att häradshöfdingarne böra medhinna

att fora den, och kommer ej att omfatta flera band, än att dessa,

der sådant behöfves, kunna utan allt för stor svårighet medtagas till

tingen.

Hvad städerna beträffar torde boken kunna och höra genast uppläggas

fullt specificerad med särskilt blad för hvarje tomt eller annan

för sig bestående fastighetslott. Tillräckliga arbetskrafter för bokens

uppläggande och förande i denna form böra, der de icke redan finnas,

kunna i städerna lätt beredas.

Då, på sätt Högsta Domstolen erinrat i fråga om Dalarne och

Wermland, hinder kan i någon ort möta för bokens förande, är i 25 §

föreslaget, att anstånd dermed kan af Konungen medgifvas.

21 §.

Om den i 20 § föreskrifna bok skall kunna uppfylla sitt ändamål

måste den föras med en noggrannhet, som är öfver allt tvifvel; och

har, på det att nödig kontroll i detta hänseende må kunna utöfvas,

den här meddelade föreskrift ansetts nödig.

22 §.

Det här meddelade stadgande! öfverensstämmer i allo med nu

gällande lag.

24 §.

Hvad denna § innehåller har närmast afseende å sista mom. i

12 § af Kongl. förordningen den 13 Juli 18.18 äfvensom å 11 Kap. 4 §

Jordabalken.

I sammanhang med förslaget om lagfart å fång till fast egendom

hafva jemväl förslag blifvit utarbetade dels till förändrad lydelse af

11 Kap. 2 § Jordabalken, dels angående ändring af gällande bestäm
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

31

melser om lagfart å fast pant, dels ock angående upphörande af hembudsskyldighet

äfvensom förändrade bestämmelser om tiden för anhängiggörande

af talan om lösningsrätt till fast egendom.

Att rättigheten för borgenär att genom lagfart med fast pant

dertill förvärfva eganderätt icke lämpar sig för nuvarande förhållanden,

torde vara ovedersägligt. Äfven för hembudsskyldighetens borttagande

bär hinder ej ansetts mota, helst med afseende å den större offentlighet,

som vinnes, derest förteckningarne öfver Deviljade lagfarter komma att,

på sätt föreslaget blifvit, genom tryck kungöras. Öfriga bestämmelser

äro hufvudsakligen föranledda af den forändrade anordningen af lagfarten

samt uppbudens upphörande.

Stockholm i November 1872-

Alb. Lindhagen. Axel Örbom. L. Annerstedt.

Skiljaktiga meningar.

l:o af Assessoren Örbom.

Ifrån det afgifna förslaget är jag i ett hänseende af skiljaktig mening.

I öfverensstämmelse med nu gällande lag, har jag för min del velat stadga

böter för försummelse att inom föreskrifven i tid anmäla fång till lagfart.

Erfarenheten i fråga om de fång, derå lagfart'' hittills varit påbjuden, synes

mig hafva utvisat att de vådor i civilrättsligt hänseende, hvilka i vissa

fall varit förknippade med dröjsmålet att lagfara, icke ensamma kunnat

framtvinga lagfart, och att fruktan för böter varit vida mer verksam. Då

enligt förslaget lagfartsskyldigheten nu skall utsträckas äfven till sådana

fång, der någon civil påföljd icke kan uppstå genom underlåtenhet att

lagfara, har det förefallit mig så mycket mera nödvändigt att genom bötesbestämmelser

söka förekomma att stadgandet om lagfartsskyldighet nedsjunker

till en tom bokstaf. Dessa böter äro för öfrigt att anses endast

såsom ett af lagen på förhand stadgadt vite och synes försvara sin plats

lika väl som böter för uteblifvande eller andra dylika för rättsordningens

befrämjande meddelade ansvarsbestämmelser. Genom att, såsom i förslaget

skott, låta det bero dervid att domstolen, efter gjord anmälan af åklagare

eller enskild part, må ega förelägga den försumlige vite, torde ganska ringa

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

fördel vinnas, då antagligen endast en ytterst obetydlig del af fången på

detta sätt kommer till domstolens kännedom. Skulle åter, emot förmodan,

sådan anmälan oftare förekomma, torde följden blifva att mycket onödigt

besvär förorsakas domstolar och kronobetjening genom föreläggandens utfärdande

och delgifvande. Då lagen på förhand bestämt äfventyret, undvikas

dessa olägenheter och allmänheten vänjes småningom till en laglydnad,

hvaraf såväl samhället som den enskilde skördar fördel. Skulle man

efter någon tids förlopp kunna antaga att föreställningen om nödvändigheten

eller fördelarne af en skyndsam lagfart så rotfästat sig i det allmänna

tänkesättet att böterna kunna anses öfverflödiga, så är det lätt att borttaga

dem, men blifva de afskaffade redan nu, innan erfarenheten ådagalagt

deras obehöflighet, måste det befaras att man derigenom motverkar

det mål, man vill vinna, eller en så vidt möjligt fullständig kännedom

om de rättsförhållanden, som angå fast egendom.

Det af mig föreslagna stadgandet om böter har föranledt att närmare

bestämmelser om tidpunkten, då skyldigheten att lagfara i vissa

fall bör anses hafva inträdt, blifvit nödvändiga. Vidare torde billigheten

fordra det föreskrift gifves att böter ej må ega rum för den, som

genom öfverlåtelse eller annorledes före lagfartstidens utgång upphört

att vara egare af den fastighet, lian genom laga fång förvärfva^ I sammanhang

dermed har blifvit nödigt att utmärka det skyldigheten att

lagfara, oaktadt sådan öfverlåtelse, ej försvunnit utan qvarstår såsom en

privaträttslig förpligtelse i det fall att en senare egare icke vill eller

kan ombesörja lagfart å det föregående fånget och i följd deraf påyrkar

att hans företrädare skall fullgöra hvad honom i sådant hänseende

åligger. _ „

I fråga om böternas fördelning torde, med afseende å det sätt,

hvarpå fattigvården numera är ordnad, nu gällande föreskrift, att hälften

af böterna skall tilldelas de fattiga, lämpligen kunna bortfalla; hvaremot

åklagarens andel ansetts höra bibehållas jemväl ur den synpunkt

att böterna kunna betraktas såsom närmast jemförliga med vanliga

vitesböter.

De afvikelse!'' från pluralitetens förslag, som föranledas af mina

ofvan uttalade åsigter, innefattas i efterföljande tre §§, af hvilka de

båda första äro betecknade med samma ordningsnummer, som motsvarande

§§ i förslaget.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition jN:o 34.

2 §■

33

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller

näst efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget

skedde; dock att, i fråga om giftorätt i makars bo äfvensom bolagsmans

andel i bolags samfäld a gods, skyldigheten att lagfara inträder

först då boet delas eller bolagsmannens andel utbrytes; Och skall lagfartstiden

räknas: vid arf, der för arfslottens bestämmande skifte eller

bodelning erfordras, från det dylik förrättning hölls, men i annat fall

från det bouppteckning efter arflåtaren afslutades; vid fideikommiss från

det egendomen fick tillträdas; om fånget grundas å testamente eller

annan handling, som lager åt sig laga kraft, från det testamentet eller

handlingen blef ståndande; samt, derest fånget skott i enlighet med

gällande författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof äfvensom angående ändring eller utrifning af vattenverk, från det

vilkoren för förvärfvande! samt jordvidden blifvit i laga ordning

bestämda och tillträde! skett.

År tvist om fångets giltighet eller om bättre rätt till egendomen,

må lagfartstiden räknas från det tvisten blef genom laga kraft

agande beslut afgjord.

3 §•

Sökes ej lagfart inom tid, som i 2 § stadgad är, böte den, hvilken

bort lagfara, minst 5 högst 200 riksdaler; och ege Rätten förelägga

honom vid vite att inom viss tid sitt åliggande fullgöra; visar

han att egendomen öfvergå!! till ny ägare, må sådan! föreläggande ej

gifvas med mindre än att nye egaren det yrkar; och vare färre egaren

jemväl från böter fri, derest hans eganderätt upphörde före utgången

af den tid, inom hvilken hans fång skola! lagfaras.

234 §.

Af böter, som ådömas enligt donna förordning, undfår allmänna

åklagaren hälften.

Bih. till Riksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 16 Halt.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 34.

II. Af Akademi-adjunkten Annerstedt.

1 §•

Från den i 1 § gifna föreskrift, att hvarje fång skall lagfaras, bör

enligt min åsigt undantag göras med afseende å expropriation. Val

medgifves, att lagfarts protokollet bör innehålla upplysning jemväl angående

deri jord, som från enskild egare blifvit exproprierad, men „i

följd af den särskilda beskaffenheten af ifrågavarande fång synes mig

det af reservanterna i fastighetsbokskomitéen för vinnande af detta mål

föreslagna stadgande, att vid expropriation anteckning om den jord, som

blifvit exproprierad, skall i lagfartsprotokollet ske, ega företräde för

den i detta förslag följda grundsats, att äfven vid expropriation lagfart

skall ega rum.

Vid expropriation kommer nemligen lagfart att, enligt min åsigt,

sakna samma betydelse, som vid de öfriga fången. Med lagfarten kan

icke förknippas någon ökad säkerhet med afseende å rätt till deri exproprierade

jorden i förhållande till tredje man, och ej heller är det

möjligt att vid expropriation gifva lagfarten den betydelse, hvarigenom

föreskriften om lagfart vid arf finner sitt rättfärdigande, eller att genom

densamma vinnes den fullständiga rätten att afyttra eller med inteckning

belasta den fastighet man förvärfvat. Ty då i följd af expropriationens

begrepp, sådant, detta är bestämdt i så väl vår egen som främmande

länders rätt, hvad som genom expropriation förvärfvats skall

för allmänt behof användas, och icke får till andra ändamål fritt disponeras,

måste den enskilde, som genom expropriation bekommit jord,

äfven om han dermed lagfarit, i sin dispositionsrätt vara underkastad

de inskränkningar, som af det allmänna bestämmas såsom garantier fordon

exproprierade jordens fortfarande användande till det dermed afvrida

allmänna ändamål. Endast på det sätt och i den ordning, som med

afseende å sådan jord särskilt föreskrifves, tillkommer följaktligen egaren

rätt att densamma inteckna eller afyttra, och vid sådant förhållande

kan icke nämnde rätt genom blotta lagfarten vinnas.

Enär sålunda den lagfart, som vid expropriation föreskrifves,

endast till namnet öfverensstämmer med lagfart vid öfriga fång, men

saknar motsvarande inre likhet, synes mig föreskriften derom vid förstnämnda

fång icke blott från teoretisk synpunkt mindre lämplig utan

äfven, särskilt med hänsyn till rättigheten att inteckna exproprierad jord, i

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

35

praktiskt, afseende möjliggörande en missuppfattning, som lätteligen kan

medföra icke oväsendtliga olägenheter.

Då härtill kommer, att, derest lagfart vid expropriation skall

föreskrifvas, särskilda undantagsbestämmelser i fråga om detta fång

måste meddelas i afseende å vilkoren för lagfarts beviljande, och då

den omständighet, att, vid expropriation i något undantagsfall jemväl

sådan jord, som till det allmänna ändamålet icke är behöflig, af den

expropriationsberättigade måste öfvertagas, icke torde kunna tillerkännas

någon betydelse vid bestämmandet af formen för expropriationens intagande

i lagfartsprotokollet, förefinnes enligt min åsigt fullt giltiga

skål att med afseende å expropriation föreskrifva allenast dess antecknande

i lagfartsprotokollet.

På grund häraf anser jag en så lydande § höra näst före 16 §

införas:

Då jord eller lägenhet för allmänt behof afstås, varde sådant hos

Rätten anmäldt och i lagfartsprotokollet antecknadt. Sker icke sådan anmälan

af den, som jorden eller lägenheten förvärfvat, å landet sist å det

ting, som infaller näst efter tre månader, och i stad inom tre månader

efter utgången af den i lag stadgade tid för utgifvande af lösen för jorden

eller lägenheten, ege domaren på anmälan af allmän åklagare tillhålla

den försumlige att sitt åliggande fullgöra.

8 §•

Donna § synes mig höra erhålla följande lydelse: Sökes lagfart a

egendom etc.--— blifvit lagfaret. Säljes egendom efter utmätning å

offentlig auktion eller under konkurs i den ordning, som om utmätt fast

egendom är stadgadt, må dock för den, som å sådan auktion egendomen

inropat, lagfart å hans fång beviljas utan hinder deraf, att en eller flere

föregående egare underlåtit att med sina fång lagfara. Då arffallen fastighet

af arfvingarne gemensamt öfverlåtes eller fast egendom tillhörande

afliden makes bo af sterbhusdelegarne gemensamt afyttras, må likaledes

lagfart å nya eg ar ens fång beviljas utan hinder deraf att med arfvingarnes

eller sterbhusdelegarnes fång icke blifvit lagfaret.

Att såsom vilkor för beviljande af lagfart för den, som å utmätningsauktion

inköpt en fastighet, föreskrifva att, der eu eller flere föregående

egares fång varit sådant att lagfart derå bort ega rum, men

detta af egarne underlåtits, dylika fång förut skola lagfaras synes mig

sakna giltig rättsgrund. I detta fall härleder köparen sin rätt till fastigheten

uteslutande från den offentliga förrättningen, och vid sådant

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

förhållande finnes det enligt min tanke icke något skål att låta föregående

egares försumlighet verka till uppehåll i köparens rätt att fritt

disponera öfver sin egendom. På sådan grund är ock, äfven i de länder,

hvilka sökt att konseqvent tillämpa publicitetsprincipen i afseende

å sakrätterna, såsom t. ex. i Sachsen och Preussen, den som visar sig

hafva å tvångsauktion förvärfvat en fastighet endast på grund af hvad

han sålunda visat berättigad att å sitt fång erhålla inskrifning.

Någon praktisk fördel synes mig icke heller följa af förslagets

stadgande i förevarande hänseende. Ty sedan egendomen blifvit å tvångsauktion

försåld, och den som egendomen å sådan auktion inropat erhållit

lagfart å sitt fång, synes mig kännedomen om kedjan af föregående

egare, som underlåtit att med sina fång lagfara, icke af större

vigt än att densamma alltförväl kan hemtas ur den redogörelse för köparens

åtkomst, som vid lagfarten å dennes fång skall i protokollet intagas.

Stadgandets egentliga betydelse biafvel- derföre enligt min uppfattning

endast den, att, till förmån för statens fordringsanspråk för

stämpelpapper in. in., en tyst förmånsrätt i fastigheten skapas till förminskande

af inteckningsinnehafvarnes realsäkerhet. Ty vid utmätningsauktionen

kommer påtagligen så mycket mindre att betalas för den utmätta

egendomen, som kostnaderna för verkställandet af de försummade

lagfarterna kunna anses utgöra.

Likaledes synes mig yrkandet att samarfvingar eller sterbhusdelegare,

hvilka gemensamt öfverlåta en arffallen fastighet, skola vara förpligtade

att sjelfve först lagfara med sina fång, innebära en allt för

sträng formalism. Erfarenheten från främmande länder, der samarfvingar,

äfven enligt de lagstiftningar, som gått längst i fordran på inskrifning

af hvarje fång, äro berättigade att utan föregående inskrifning af arfvet

afyttra den arffallna fastigheten, gifver uppenbarligen vid handen att

eu dylik föreskrift är helt och hållet obehöflig för åstadkommande af

ordning och reda i lagfartsväsendet, och vid detta förhållande synes

mig eu sådan föreskrift utan någon fördel för det allmänna åstadkomma

allenast obehöfliga kostnader, omgång och besvär, samt lagfartsprotokollets

och registrets belastande med derå och vidlyftigare anteckningar

än behofvet kräfver.

16 §.

Följande lydelse å denna § föreslås:

»Slutes aftal, hvarigenom last eller besvär lag ges å fast egendom

till förmån för annan sådan egendom eller hvarigenom eljest till den ena

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 34.

egendomen upplates förman eller rättighet, som inskränker egaren af den

andra, i utöfningen af sin eganderätt,'' värde det aftal för Rätten upplyst

och i dess lagfartsprotokoll intaget, sä framt det skall gälla mot annan

egare till någon af de egendomar, avtalet rörer, än den, ''som aftalet slutit

eller lika med honom förbunden är. _ Upphäfves sådant aftal varde och

anmälan derom hos Rätten gjord och i lagf artsprotokollet intagen.»

Derjemte föreslås att i särskild författning stadgas: »Aftal, hvarigenom

last eller besvär lägges å fast egendom till förmån för annan sådan

egendom eller hvarigenom eljest till den ena egendomen upplåtes förmån

eller rättighet ? som inskränker egaren af den andra i utöf ningen af sin

eganderätt, skall, skriftligen och med vittnen upprättas.»

Med det i 8 Kap. 18 § uti lagberedningens förslag till Jordabalk

använda uttryck »aftal hvarigenom eljest till den ena egendomen upplåtes

förmån eller rättighet, som inskränker egaren af den andra i utöfningen

af sin eganderätt», har beredningen, enligt min åsigt, icke

gifvit någon definition å begreppet realservitut utan allensat åsyftat

att dermed håntyda på de så kallade negativa servituterna, hvilka icke

kunna lämpligen betecknas med de föregående orden »aftal hvarigenom

last eller besvär lägges å fast egendom till förmån för annan°sådan

egendom». Då vid sådant förhållande, enligt min uppfattning, den förstnämnda

delen af lagberedningens bestämmelse icke bör lättare kunna

misstydas, än den del deraf, som med någon modifikation blifvit i förslaget

såsom benämning för servitutsaftalet upptagen, anser jag mig

sakna skål att frångå det af lagberedningen föreslagna sättet för servitutsaftalens

betecknande, helst samma uttryck blifvit af fastighetsbokskoinitéen

använda

Äfvenledes eger, enligt min tanke, lagberedningens redaktion af

denna § företräde deruti, att den i sammanhang med föreskriften om

servitutsaftalens intagande i protokollet upptager den i 18 § i förslaget

införda bestämmelsen om anmälan hos Rätten om upphäfvande! af sådant

aftal, och sålunda de lagbestämmelser som angå servituter blifva,

såsom sig bör, på ett ställe sammanförda.

Då det föreslagna förbudet att i lagfartsprotokollet intaga servitutsaftal,

livilka icke äro med vittnen styrkta, synes mig för sitt berättigande

förutsätta att dylika aftal böra, för att hafva förbindande

kraft äfven emot kontrahenterna, vara skriftligen och med vittnen upprättade

— i annat fall torde nemligen de i förordningen den 13 September

1864 angående sättet för inteckning af nyttjanderätt till fast

egendom följda grunder böra jemväl i fråga om servituter gifvas ett

obetingadt företräde — har jag ansett att i särskild författning före
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

skrifter med afseende å formen för servitutsaftals ingående böra gifvas

i öfverensstämmelse med hvad i afseende å aftal angående eganderätt

till fast egendom i lag är bestämdt.

18 §.

I följd af den föreslagna ändringen i 16 § bör donna § erhålla

följande lydelse samt uppflyttas näst efter 15 §.

Nu vises att hinder, hvarför ansökning lemnats hvilande, blifvit

undanröjdt eller att annan omständighet som föranledt etc. — — —

— — — är hvilande.

20 §.

I följd af ändringen i 16 § bör sista punkten i donna § erhålla

följande lydelse:

Vid Rätten--------------eller af slagen.

Då aftal eller anmälan enligt 16 § i protokollet intagas eller anteckning

efter etc. hvarjemte med afseende å de i §:n citerade paragrafnummer

vidtages den ändring, som blifver en följd af ofvan upptagne

förslag.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majts Nåd. Proposition No 34.

39

Utdrag af Särskildi Protokoll öfver Justitie-ärenden, hållet uti

Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Måndagen den 3 Februari

1873.

Andra rummet.

N ärvarande:

Justitieråden Cramér,

Almqvist,

Carleson,

Wretman,

von Hofsten,

Strandberg,

Huss.

Sedan Högsta Domstolen slutat granskningen af de till Högsta Domstolens

utlåtande remitterade förslag till förordningar, angående lagfart

å fång till fast egendom;

angående förändrad lydelse af 11 Kap. 2 § Jordabalken;

angående upphörande af hembudsskyldighet; och

angående ändring af gällande bestämmelser om lagfart å fast pant;

så företogos nu dessa förslag, hvilka finnas intagna uti härvid bilagd

Note ur protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet den 12 November 1872, till afgörande,

nemligen:

l:o.

Förslag till förordning angående lagfart å fång till fast egendom.

Justitierådet Huss yttrade:

»Knappast torde inom något annat område af den civila lagstiftningen

en revision af gällande stadgande!) vara af behofvet mera påkallad,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Eongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 34.

än i de delar, hvilka afse eganderätt samt pant- och nyttjanderätt till fast

egendom. Det otillfredsställande skick, hvari vår lagstiftning i dessa delar

sig befinner, har ock med oemotståndlig styrka trängt sig på det

allmänna rättsmedvetandet och föranledde vid 1 859—1860 årens riksdag

en underdånig skrifvelse, deruti Rikets då församlade Ständer, med angifvande

af de hufvudsakliga grunder, hvarpå de ansågo den önskade

reformen höra byggas, anhöllo om Kongl. Maj:ts medverkan för uppgörande

af förslag till förändrade föreskrifter i ämnet. Ett sådant förslag

blef ock derefter af en för ändamålet tillsatt komité utarbetadt, hvilket

förslag utgår från den grundsats, att all eganderätt samt pant- och nyttjanderätt

till fast egendom skulle, för att gälla mot annan än den, som

aftal derom slutit eller eljest vore personligen förbunden, inskrifvas i en

så ballad fastighetsbok, deruti för hvarje särskild fastighet, ehvad den

bestode af ett eller flera hemman, hus, tomter, jordlotter eller lägenheter,

eller delar deraf, skulle uppläggas ett särskilt folium, hvilket således

komme att innehålla en fullständig och lätt öfverskådlig tablå öfver

alla de sakrätter, som anginge fastigheten. Fastighetsboken skulle

följaktligen, enligt komiterades i motiverna uttryckta mening, blifva den

kardinalurkund, hvarefter alla de rättsförhållanden, som boken vore afsedd

att omfatta, herde bedömas. Väl ansågo sig komiterade icke kunna

föreslå, att åt fastighetsboken skulle i fråga om dessa förhållanden tillerkännas

ovilkorlig!; och oinskränkt vitsord; men äfven med den inskränktare

betydelse, som i nämnda hänseende åt fastighetsboken i förslaget

inrymdes, skulle densamma otvifvelakligt komma att för ingående

af aftal om fast egendom och bedömande af dessa aftals lagliga verkan

ofta bereda eu säkrare grundval, än under nuvarande förhållanden kan

åstadkommas samt följaktligen medföra en hittills saknad trygghet för

förvärfvade rättigheters bestånd. Genomförandet af en lag i den hufvudsakliga

syftning, som komiterades förslag innehåller, skulle således,

om det läte sig verkställas, efter min tanke, utgöra ett väsendtligt framsteg

i lagstiftningen. Vid förslagets granskning i Högsta Domstolen anmärktes

likväl, på grunder, som synas mig fullt giltiga, att för närvarande

oöfvervinneliga hinder, åtminstone såvidt angår fastigheter på landet,

möta för den ifrågasätta fastighetsboksinstitutionens bringande till

stånd i det omfång, som af komiterade föreslagits. Men om ock till följd

häraf tanken derpå måste tills vidare uppgifvas, bör dock målet ej lemna^

ur sigte, och åtgärder torde derför höra vidtagas, som på samma

gång de åt lagstiftningen angående eganderätt till fastighet och annan

sakrätt deri bereda all under nuvarande förhållanden möjlig utveckling

och

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

41

och förbättring, tillika underlätta institutionens fullständiga införande i

en iner eller mindre aflägsen framtid. Ett steg i sådan riktning synes

mig innefattas i nu föreliggande »förslag till förordning angående lagfart

å fång till fast egendom», vid hvilket förslags särskilda delar jag

endast anser mig böra framställa följande erinringar.

Då de i Förordningen den 13 Juni 1800 gifna föreskrifter angående

hembuds fullgörande och uppbud å pantsatt fastighet beröra ämnen,

som ej utgöra föremål för behandling i nu förevarande lagförslag,

torde, om än berörde föreskrifter äro afsneda att, samtidigt med nämnda

förordnings ifrågavarande bestämmelser om lagfart, genom särskilda författningar

ändras, samma förordning likväl icke böra uti ingressen till

detta förslag upptagas såsom i dess helhet upphäfd. Till följd häraf

och då för öfrigt, utom de i ingressen uppgifva författningar, jemväl åtskilliga

andra skulle genom förslagets antagande komma att antingen

helt och hållet eller i vissa delar förlora gällande kraft samt ett fullständigt

uppräknande af dessa författningar, jemte utmärkande af hvad

deri ändrades, icke kan utan allt för stor vidlyftighet ske, synes lämpligast

vara att förteckningen å de författningar, som, utöfver allmänna

lagens rum, blifva genom donna förordning uppbädda, från ingressen

uteslutes.

Enär uttrycket »laga fång» i 1 Kapitlet 1 § Jorda-balken förekommer

uti en annan och mindre omfattande betydelse än den, som i förslagets

1 § blifvit samma uttryck tillagd, samt då förslagets mening

lärer vara att det bär gifna stadgandet om skyldighet att söka lagfart

skall ega tillämplighet endast å de fång, som inträffa efter det förslaget

erhållit giltighet af lag, synas mig de i nämnde § förekommande

orden »eller annat laga fång åtkommit» höra ändras till följande lydelse:

»eller annorledes med eganderätt åtkommer»; äfvensom, för vinnande af

enhet i uttryckssätt emellan denna och följande §§, ordet »lagfare» torde

lämpligen höra utbytas mot orden »söke lagfart». I 2 inom. af 1 § synas

mig till det der omförmälda slag af fastighet höra läggas jemväl

frälseränta och såsom fideikommiss åtkommen fast egendom.

Af gällande lag torde i allmänhet följa förbindelse för säljare att

tillhandahålla köparen de säljarens åtkomst till den öfverlåtna fastigheten

styrkande handlingar, som af säljaren innehafvas. Något ytterligare

stadgande härom synes mig ej vara af behof påkalladt, och en föreskrift,

hvarigenom säljare ovilkorligen ålägges att till köparen aflemna sådana

handlingar, synes mig så mycket mindre lämplig, som det stundom kunde

vara för säljaren omöjligt att samma föreskrift fullgöra. Den i 7 § förese.

till Biksd. Prof. 1873. I Sami. 1 Afd. 16 Saft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

t

42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

kommande satsen »och vare förthy.....nödiga handlingar» anser jag i

följd häraf höra utgå.

Förordningen den 19 Maj 1845 stadgar skyldighet för lagfartssökande

att, i händelse han ej kan genast så styrka förre egarens åtkomst,

att lagfarten må beviljas, inom viss tid fullgöra hvad till lagfartens

vinnande nödigt är eller stämma sin talan till rätten in, vid påföljd

att, om det försummas eller lagfartsansökningen icke fullföljes inom viss

tid efter det laga kraft egande beslut meddelats, samma ansökning skall

vara förfallen. Detta stadgande är ur förslaget uteslutet, hvaraf följden

skulle blifva, att en lagfartsansökning, som, ehuru af beskaffenhet att

ej kunna på grund af 5 § i nu föreslagna förordning straxt afslås, likväl

i sjelfva verket vore fullkomligt oberättigad, komme att under obestämd

tid i lagfarts-protokollet och den i enlighet dermed förda bok

qvarstå såsom besvärande egendomen samt att fastighetsegaren eller annan

lagfartssökande, för hvilken det vore angeläget att få verkan af den

hyllande lagfartsansökningen undanröjd, blefve för vinnande af detta

mål nödsakad att anställa rättegång. En sådan förändring af nu gällande

lag synes mig likväl hvarken vara förenlig med den reda i eganderättsförhållanden

rörande fast egendom, hvartill lagstiftningen om lagfart

bör hufvudsakligen medverka, eller vara af rättvisans fordringar

påkallad. Det är sannt att eu lagligen vunnen rätt bör af lagen skyddas,

men det är icke mindre sannt att ingen bör genom obefogade anspråk

kunna hindra eller uppehålla eu annan i åtnjutande af hans rätt;

och då anvisning i lagen lemnas om hvad en lagfartssökande har att

iakttaga för bevarande af den rätt honom tillkommer, synes hans fordran

på skydd vara nöjaktigt tillgodosedd. På grund häraf och då något

missnöje med ofvanberörda nu gällande föreskrift icke, mig veterligen,

försports, anser jag ett dermed öfverensstämmande stadgande höra

i lO § införas. — För öfrigt synes mig som skulle meningen med de

i samma § förekommande orden »som icke är af beskaffenhet att den

förthy bör afslås» blifva tydligare om före ordet »afslås» tillsättas orden

»enligt 5 § genast.»

Då uttrycket »besvär och last», som i 16 § användes för betecknande

af det rättsförhållande, som der omförmäles, hvarken .synes fullt

passande eller torde kunna antagas blifva af allmänna bruket i denna bemärkelse

godkändt, samt icke heller något annat för begreppets. uttryckande

lämpligt ord i språket linnés, skulle jag anse det för en vinst, om

genom begagnande så väl i nämnde, som i 17 §, af ordet servitut donna

benämning pa ifrågavarande rättsförhållande blefve i vår rätt införd.

Till föreskriften i 16 § att servitutsaftal skola vara af vittnen styrkta,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

43

för att de må i protokollet intagas, synes mig äfven böra läggas bestämmelsen

att dylika aftal skola vara skriftligen upprättade.

Af beskaffenheten utaf den i 20 § omförmälda bok beror i hufvudsaklig

man, huruvida af nu ifrågavarande lagstiftning skall kunna hemtas

det gagn, som dermed åsyftas. Man kan tänka sig donna bok inrättad

på flera olika sätt. Den skulle t. ex. kunna komma att endast utgöra

ett efter ordningen i lagfartsprotokollet gjordt tabellariskt sammandrag

deröfver, utan att de ärenden som röra samma fastighet blefve på ett

ställe i boken sammanförda. Den kan äfven komma att uppställas så,

att hvarje hemman eller lägenhet eller del deraf, som vore föremål för

lagfart, erhölle sitt särskilda folium, der alla samma fastighet angående

lagfartsärenden blefve anmärkta. — Ingendera af dessa metoder skulle

strida mot den föreslagna lydelsen af 20 §. I förra fallet förmår jag

dock ej inse att boken skulle blifva till ringaste nytta. 1 senare

fallet deremot skulle boken blifva af hufvudsakligen enahanda beskaffenhet

som den af ofvannämnda komité föreslagna fastighet sboken, såvidt

denna afsåge eganderätt till fast egendom, ehuru, till följd deraf att

lagfart med en fastighet, enligt nu föreslagna förordning, i allmänhet ej

komme att ske förrän fastigheten öfverginge till ny egare, boken blott

småningom och först efter längre tids förlopp kunde vinna den fullständighet

i afseende å eganderättsförhållanden, som ko mit eu genom särskilda

föreskrifter åsyftat att redan från början bereda åt fastighetsboken.

Emot en sådan anordning skulle dock, med afseende å dels den blifvande

bokens omfång, dels svårigheten för domare, åtminstone i de större domsagorna,

att,, jemte ett omsorgsfullt bestridande af öfriga dem åliggande

vigtiga göromål, med tillbörlig noggrannhet ombesörja bokens förande,

dels ock åtskilliga andra omständigheter, väsendtligen samma hinder mota,

som anförts emot den af komitén föreslagna fastighetsboken. Ett annat

förfaringssätt, som utaf en bland komiténs ledamöter blifvit förordadt

och jemväl uti de inom lagbyrån utarbetade motiverna till förevarande

förslag framhålles såsom ändamålsenligt, vore att i boken gåfves åt hvarje

hemman eller hemmansnummer ett gemensamt folium. Eu på detta sätt

förd bok torde äfven under nuvarande förhållanden kunna komma till

Stånd, och befintligheten deraf skulle, om införandet af en fastighetsboksinstitution,

sådan komitén tänkt sig densamma, framdeles anses böra

företagas, göra öfvergången dertill jemförelsevis lätt.

Då emellertid frågan om sättet för bokens förande, efter min tanke,

är af synnerligt stor vigt och i visst hänseende till och med kan sägas

bilda kärnpunkten af hela det förevarande lagstiftningsarbetet, synes mig

i sjelfva författningen böra meddelas några föreskrifter, som gifva visshet

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kongl. Majrfs Nåd. Proposition N:o 34.

å ena sidan derom att boken skall medföra den största möjliga nytta,

och å den andra att dess ordentliga förande skall blifva under för handen

varande förhållanden verkställbar!.

I afseende å sättet för Överklagande af Hofrätt^ utslag i lagfartsärenden

finner jag anledning saknas att föreskrifva annan tid och ordning

än den, som i 30 kapitlet 18 § Rättegångs-balken i allmänhet stadgas

för anförande af besvär öfver Hofrätts dom eller utslag, hvadan 23

§ i förslaget synes mig höra i öfverensstämmelse dermed ändras.»

Justitierådet Strandberg anförde: »Om förevarande lagförslag ock

må vara egnadt att gifva en viss sammanhållning åt en, hufvudsakligen

genom bördsrättens borttagande, i ett slags upplösningstillstånd befintlig

lagstiftning, synes mig dock tvekan kunna uppstå, huruvida derigenom

komme att läggas några fastare grunder för eganderättens säkerhet och

fastighetskreditens deraf beroende stadga. Men det är just i sådan retning

som en förändring i detta lagstiftningsämne torde vara af behofvet

förnämligast påkallad. Detta var grundtanken i Rikets Ständers underdåniga

skrifvelse den 11 Augusti 1860, hvaruti Rikets Ständer förordade

införande jemväl i vårt land af sådana grund- och hypotheksböcker, som

i flera främmande länder voro antagna och hvilka innefattade säker och

bestämd upplysning om alla i rättsligt hänseende en fastighet rörande

förhållanden. Och denna Rikets Ständers åsigt synes ock varit delad

af Kongl. Maj:t, — att döma af den nådiga instruktion, som den 6

Februari 1865 meddelades utsedde komiterade för utarbetande af förslag

till stadgande!! i den af Rikets Ständer angifna syftning. Min

öfvertygelse är ock att, utan dylika fastighetsböcker såsom mål, man

föga skall hafva uträttat för ett bättre sakernas skick i ifrågavarande

hänseende. Af donna min åsigt följer visserligen icke att jag anser dylika

fastighetsböcker nu med ens kunna hos oss införas. Jag är tvärtom

långt ifrån att bestrida, det svårigheter, tilläfventyrs oöfvervinneliga,

derför skulle mota, och jag inser fullt väl att mycket penningar och

mycken tid måste uppoffras, innan en önskvärd hypoteksboksinstitution

hos oss kan komma till stånd. Men just derför anser jag det vara af

synnerlig vigt att icke på detta lagstiftningsområde vidtaga förändringar,

som icke i nämnvärd mån närma till målet eller vid hvilka man

icke håller detta klart i sigte. Det är således ur synpunkten af en öfvergångslag,

som det nu remitterade förslaget i första rummet framställer

sig för mig såsom tänkvärdt. Min tvekan om förslagets ändamålsenlighet

i detta hänseende är det min pligt att uttala.

Förslaget synes hufvudsakligen hemtadt från Lagberedningens förslag

till Jordabalk. Donna komités med skål så berömda arbete torde

s. 45 Kontrollera mot PDF

Sötigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

45

dock, med afseende å den allmänna kreditens på senaste tider högt

stegrade anspråk på snabbhet och säkerhet i transaktioner, nu mera

icke i dessa delar befinnas fullt tillfredsställande. Ett förslag, i hvars

motiver man finner uttalade sådana grundsatser, som att »lagfarten icke

fordras för att i egendomen skapa någon ny sakrätt, utan att donna

redan är vunnen genom eganderättens öfvergång i och med sjelfva

fånget», (och detta på samma gång förslaget innehåller att om »någon

öfverlåter egendom till flere, den öfverlåtelse skall gälla hvarå lagfart

först sökes»,) — eller att »man måste betrakta lagfart å eganderätt från

en annan synpunkt än inteckning för fordringsrätt», — ett sådant förslag

torde icke få anses stö dt på grundvalar, som förmå uppbära någon

starkare byggnad. Det är genom ett noggrannare och mer följdriktigt

bestämmande af råtta tidpunkten för eganderättens öfvergång i förhållande

till tredje man eller för uppkomsten af en verklig sakrätt och af

lagfartens inflytande på dessa förhållanden, som en af de första grunderna

för större trygghet i egendomsbesittning, efter mitt omdöme, bör

sökas. Men det är häruti som det nu remitterade förslaget väckt mina

första betänkligheter. Det sluter sig derutinnan i det väsendtligaste till

nu gällande lagstiftning, hvars sväfvande och obestämda uppfattning i

dessa fall således skulle vinna ytterligare bekräftelse. Så har t. ex.,

jemte det förslaget i dess 13 § från Förordningen den 19 Maj 1845

upptagit det fullt rationela stadgande att, om någon öfverlåter egendom

till flere, den öfverlåtelse skall gälla, derå lagfart först sökes,

tillika bibehållits den föreskrift att, om lagfart å de särskilda öfverlåtelserna

blifvit sökt samma dag, skall den öfverlåtelse blifva gällande,

som först skedde, — en föreskrift, som står i motsägelse mot grunden

för det förra stadgandet och som redan för billighetskänslan blifver sårande

i det fall att den siste köparen betalt hela, men den förste icke

ens någon del af köpeskillingen. Men äfven med uteslutande af denna

föreskrift vore berörda 13 §, såsom endast afseende kollisionsfall, icke

tillräcklig att gifva full klarhet och bestämdhet åt ifrågavarande förhållanden.

För ett särskilt fall deremot uttalar förslaget en grundsats,

åt hvilken jag skulle önskat en vida större utsträckning, nemligen den

i 16 § uttryckta att servitutsaftal bör lagfaras »så framt det skall gälla

mot annan egare till någon af de egendomar, aftalet rörer, än den som

avtalet slutit eller lika med honom är förbunden.» Hade denna grundsats

blifvit tillämpad jemväl å andra fång, skulle, efter min uppfattning,

ett betydelsefullt steg till grundläggande af ett bättre system blifvit

erbjudet. Nu är det mig icke fullt klart, hvarföre en grundsats, ämnad

att gälla i afseende å den del af eganderätten till en fastighet, hvars

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

titulus är ett servitutsaftal, icke skulle kunna tillämpas jemväl vid aftal

om den öfriga delen af eganderätten.

Villigt erkänner jag att förslaget innehåller stadgande^ hvilkas

upptagande redan nu i lagstiftningen vore af vigt såsom föregångare till

ett fullt ordnadt rättsskick. Ett sådant är den nyss vidrörda föreskriften

om lagfart af realservituter, hvilken föreskrift dock näppeligen synes

kunna genom en särskild författning meddelas. Ett annat måhända än

vigtigare stadgande är det i 1 § meddelade om skyldighet att lagfara

med hvarje fång till fast egendom, hvarvid jag dock måste anmärka, att,

då meningen lärer vara att detta stadgande blott skulle afse fång, som

uppstått efter den föreslagna lagens trädande i kraft, men Förordningen

den 21 December 1857 angående lagfart å fast egendom, som genom

testamente åtkommen är, hvilken författning förslagets ingress uppöfver,

blifvit i praxis sålunda tolkad, att den egde tillämplighet jemväl å derförut

testamentsfallna fastigheter, — en tolkning, som visserligen icke

medför någon retroaktiv verkan af författningen, enär intet förut bestående

rättsförhållande derigenom rubbas, — så skulle genom förslagets

upphöjande till lag uppstå en betänklig tillbakagång i lagstiftningen,

såvidt den rörer testamenterad fastighet. Men i allt fall och äfven med

en önskvärd utsträckning af förslagets ifrågavarande grundsats till äldre

fång anser jag ett dylikt stadgande kunna meddelas genom en särskild

författning, likasom år 1857 skedde i afseende å fång genom testamente.

En tredje föreskrift, som skulle kunna blifva af vigt för uppläggande i

en framtid af fastighetsböcker, är stadgandet i 20 § om förande af bok

öfver lagfarter. Betydelsen af denna föreskrift är jag dock icke i tillfälle

att fullt bedöma, då något formulär för dessa böcker nu icke föreligger.

Men då i allt fall ett dylikt »tabellariskt sammandrag af protokollet»

— för att begagna ett uttryck af Lagberedningen — icke i och

för sig komme att spela någon sjelfständig rol eller reglera något rättsförhållande

emellan enskilde, torde föreskrifter om dessa böckers förande

lämpligen kunna på administrativ väg meddelas.

Oaktadt de frön till ett bättre, som jag således erkänner vara nedlagda

i förslaget, — och bland dess förtjenst^ kunde äfven räknas borttagandet

af de ännu Kvarstående, dock mera vanprydande än skadliga

uppbuden, — tvekar jag likväl att tillstyrka att detsamma i dess helhet

lägges till grund för nådig Proposition till Riksdagen. Det skulle nemligen

ytterligare sanktionera ett system, som visat sig icke vara mäktigt

att gifva nödig stadga och säkerhet åt eganderättsförhallanden, och som

förty, enligt min uppfattning, icke kan vara framtidens. De närmare

grunder, hvarpå jag stöder denna min åsigt, äro hufvudsakligen desam
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

ma, som finnas utvecklade i Lag-Utskottets Betänkande N:o 31 vid 1860

års riksdag, äfvensom i motiverna till förenämnde af Kongl. Maj:t den 6

Februari 1865 förordnade komiterades förslag till Lag om inskrifning i

fastighetsbok. Genom antagande af det nu remitterade förslaget, som icke

ser ut som en öfvergångslag och ej heller på det hela torde kunna så betraktas,

skulle den åsigt lätt kunna gorå sig gällande att man tills vidare

gjort nog på detta område: andra maktpåliggande lagstiftningsfrågor, af

hvilka dock ingen i vigt stode framför den ifrågavarande, skulle tränga

sig i förgrunden, och en mer på djupet gående reform af värf lagfartsväsende

skulle sannolikt komma att uppskjutas till en aflägsen framtid.

Ett annat skål emot antagande af förslaget i dess helhet har jemväl framställt

sig för mig i saknaden af ett samtidigt förslag till förändrade stadgande

om inteckning, — stadgande!!, som enligt min uppfattning rätteligen

borde hafva sin plats i samma lag som föreskrifterna om lagfart, då

begge dessa åtgärder borde afse vinnande af sakrätt och följaktligen till

hufvudsaklig del bedömas efter samma grunder. Jag faster dock för

närvarande mindre vigt vid donna anmärkning, då, med afseende å det

remitterade förslagets innehåll, jag icke vågar förutsäga att några bättre

garantier för säkerheten af en inteckning än den gällande lag erbjuder

skulle genom förändrade stadgande!! nu kunna meddelas.

Betraktar man åter förslaget icke såsom en öfvergångslag, utan

i och för sig, och följaktligen med stegrade anspråk på inre fasthet och

afslutenhet, så måste man fråga sig: hvilken är den ledande tanke, som

genomgår det hela och hvarur de särskilda stadgande!!!! uppspira? hvilken

betydelse gifver man numera åt lagfarten, sedan bördsrätten upphört?

hvad är syftemålet dermed? Jag har ej förmått att med full

klarhet och bestämdhet för mig sjelf besvara dessa frågor. Lagberedningen

yttrar i sina motiver: »ändamålet med lagfart är att offentliggöra

hvarje förändring i eganderätten af fast egendom». Dessa ord

synas mig dock endast innehålla ett slags definition å ordet »lagfart».

Lagfarten är ett offentliggörande; men hvad är ändamålet med detta

offentliggörande. Vore publicerandet sitt eget mai, sa kunde i sanning

hela lagstiftningen om lagfart vara ganska kort; och vore publicerandet

blott anbefaldt i det allmännas intresse, så folie hela lagstiftningen

knappt inom privaträttens område. I 1734 års lag finner man ett bestämdt

syfte med lagfart angifvet. Det är visserligen sannt att om,

såsom mången antager, nämnde lags stiftare förenade med lagfarten

jemväl den. afsigt att befästa eganderätten emot hvilken tredje man

som helst, så är sådant icke med tillräcklig skärpa uttalad!;; men följden

har också blifvit att en sådan lagstiftarens möjliga afsigt gått för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

rättsuppfattningen alldeles förlorad. I fråga åter om lagfartens verkan

till afskakande af bördsklander har någon tvekan icke kunnat uppstå

med anledning af ordställningen i 4 kapitlet 1 § Jorda-balken och flere

följande stadgande!!. Men hvithet, blifver numera i privaträttsligt hänseende

ändamålet med lagfart? Det synes hafva varit så mycket mer

nödigt att bestämdt uttrycka detta som, efter bördsrättens upphörande,

detta ändamål icke vidare kan vara i hufvudsak detsamma som förr. I

16 § angifver förslaget visserligen för ett särskild! fall syftet med lagfart;

men jag inser ej att behofvet af ett sådant angifvande är större,

när frågan är om en servitutsrätt än när det handlar om annan del af

eganderätten. En verkan af lagfart bestämmes ock i 13 §; men donna,

icke i spetsen för förslaget ställda § afser endast att, reglera kollisionsfall

och utgör sålunda blott ett specialstadgande. Åter en annan verkan

framgår ur 24 §; men det synes mig som skulle t. ex. rättigheten

att få inteckna sin fastighet, hvilken rättighet mången köpare icke ens

eftersträfva!-, vara något sekundärt och visst icke kunna betraktas såsom

första ändamålet med offentliggörandet genom lagfart, hvithet ej heller

synes hafva varit förslagets mening, enär ifrågavarande stadgande icke

fått någon mer framstående plats i förslaget. Då jag således i fråga

om lagfartens betydelse i privaträttsligt hänseende icke kunnat i förslaget

finna ett klart angifvet och med nödig skärpa begränsad! rättsbegrepp,

— hvithet gerna må tillskrifvas bristen i min uppfattning, men

icke bristen på omsorgsfullt bemödande att finna ett sådan!, — är jag

icke heller i stånd att bedöma ändamålsenligheten af förslagets särskilda

stadgande!! i förhållande till det hela, och vågar icke tillstyrka dess

framläggande för Riksdagen.»

Justitierådet von Hofsten yttrade: »Jag instämmer uti det af Justitierådet

Buss afgifna yttrande, så vidt det innefatta!- anmärkningar

emot inledningen till Förordningen samt förslagets 1, 16, 17 och 23 §§,

men i öfrig! tiar jag icke något att emot samma förslag vidare erinra,

än att bland de i senare momentet af 8 § upptagna undantag från de

i allmänhet meddelade föreskrifter om lagfarts beviljande jemväl torde

höra upptagas sådan! fång, som tillkommit i enlighet med Förordningen

den 30 November 1841 om jords afstående vid sjötappningar och vattenafledningar

till beredande af jords odling.»

Justitierådet Wretman afgaf följande yttrande: »Med tillkännagifvande

att, enligt min åsigt, det i flera afseende!! varit lämplig!, att ny

lag angående lagfart och inteckning i ett sammanhang kommit under

bedömande, får jag emot det nu framlagda förslaget erinra följande:

På

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kor/gl, Majds Nåd. Proposition No 34.

49

På förut anförda grunder hemställer äfven jag att ur ingressen

måtte utgå de deri såsom upphäfda uppräknade särskilda förordningar;

likasom jag instämmer i de af Justitieiådet Huss vid § 1 gjorda anmärkningar.

_ § 3. Då ändamålet med den nu föreslagna vidsträcktare lagfartsskyldigheten

torde vara, bland annat, behof från det allmännas sida att

få officiel kännedom om förändringarna i eganderätten till fast egendom,

hvadan förslaget ock medgifver allmän åklagare rätt att påkalla vite för

fullgörande af underlåten lagfart, synes mig ingalunda skäl att borttaga

bötesansvar för slik försummelse. Jag anser nemligen ett i lag bestämdt,

för alla således på förhand bekant äfventyr af böter vara den lämpligaste

sporren för fullgörande af dylik skyldighet, der icke det egna

intresset dertill uppmanar; och hemställer derföre att författningen i

donna del förändras hufvudsakligen i öfverensstämmelse med den inom

Lagbyrån härom yttrade särskilda mening.

§ 4. Någon giltig anledning synes mig icke vara för handen att

på sätt som här skett meddela vissa inskränkningar i Rättens skyldighet

att låta fullständigt offentligen uppläsas och i protokollet införas

de handlingar, hvarå lagfart sökes; hvadan enligt min åsigt dessa inskränkningar

torde utgå.

§ 7. Härvid instämmer jag i den af Justitieråd^ Huss gjorda

anmärkning.

§ 8. Från den i inom. 1 af donna § gifna föreskrift att lagfart

å ny egares fång icke får beviljas förr än med äldre fång till samma

egendom blifvit lagfaret, synes utan olägenhet undantag kunna mcdgifvas

för fast egendom, som blifvit inropad å utmätnings- eller konkursauktion,

äfvensom för arffallen eller i sterbhus befintlig egendom,

som af arfvingar eller sterbhusdelegare gemensamt försäljas. I följd

häraf torde i §:n böra införas bestämmelser i den riktning, som blifvit

följd uti den inom Lagbyrån härom yttrade särskilda mening.

§ 10. I afseende härå biträder jag de af Justitierådet Huss framställda

anmärkningar.

§ 11. Enär, enligt förslaget, fastebref skulle erhålla annan betydelse

än den, som efter nu gällande lag är fästad vid dylik handling,

synes benämningen fastebref ej böra bibehållas; utan i stället, på sätt

Lagberedningens förslag i 8 Kapitlet 7 § Jorda-balken innehåller, höra

stadgas att, då lagfart är beviljad, Rätten deröfver bör gifva sökanden

bevis.

Bih. till Biksd. Prat. 1873. 1 Samt. 1 Afd. 16 Bäft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

Godkännes denna anmärkning torde i sednare punkterna af ifrågavarande

11 § likasom i § 21 ordet fastebref utbytas mot bevis.

§ 16. I anmärkningen derom, att aftal angående så kallade servituter

böra, för att i lagfartsprotokollet kunna intagas, vara skriftligen

upprättade och bevittnade, instämmer äfven jag; och anser jag slutligen

23 § höra ändras så, att klagan öfver Hofrätts utslag i lagfartsärende

bör fullföljas hos Konungen i den ordning 30 Kapitlet 18 § Rättegångsbalken

föreskrifver.»

Justitierådet Carleson utlät sig: »Instämmande med Justitierådet

Huss i fråga om lämpligheten af dels en förkortning af förslagets inledning

medelst uteslutning af deruti uppräknade författningar dels ett

tillägg till 1 § af föreskrift om lagfart af åtkomsten till frälseränta äfvensom

under fideikommissrätt erhållen fast egendom af jord, hus och

grund å landet eller i staden, dels ock uppgifna ändringar af §§ 7, 10

och 23, anser jag mig för öfrigt höra i underdånighet anmärka:

vid §§ 2 och 3,

att påbudet om eganderättsomflyttningars lagfarande inom viss tid

är lika öfverflödigt i fall hinder för lagfarten icke möter, som otjenligt i

motsatt fall; att vid lagfarts framtvingande genom viten domaren utsättes

för äfventyret att föreskrifva en lagfart, som han sedermera måste

afstå eller låta förfalla; att den i bästa fall påräkneliga fördelen af

tvångslagfarten vore efter förslaget ganska ringa och att derför begge

de ifrågavarande §§ syntes kunna utgå;

vid § 16,

att derest icke servitutsaftalen erhålla annan och närmare bestämning,

än den föreslagna, är fara värdi att de icke sällan blifva med

nyttjanderättsaftal förblandade och att till följd deraf understundom

inträffar att aftal af den förra beskaffenheten införas i intecknings-protokollet,

men att deremot hvarjehanda nyttjanderättsaftal intagas i lagfartsprotokollet,

hvarigenom betänkliga rättsförvecklingar kunna framkallas,

samt att i anseende till saknaden af laga begränsning af servitutsaftalen

kan § 16 möjligen anses innefatta en form för legalisering af dylika

aftal i allmänhet änskönt dymedelst ofta betingas preedium dominans

en förmån af obetydligt värde mot den å praedium serviens kastade

tungan och någon gång kan föranledas den sednare egendomens fullkomliga

förfall;

samt vid § 17,

att, likasom i donna § förutses kolliderande servituts- och eganderättsanspråk,

torde ock höra förutses kollisioner mellan servituts- och inteckningsrätter

samt föreskrifter för lösningen af sistnämnda tvistefrågor

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

51

jemväl erfordras fastän formen för den föreslagna författningen hänvisar

dylika föreskrifter till särskild lag.»

Justitierådet Almqvist ytttrade: »Sedan lagfarten numera förlorat

sin fordna betydelse, så att knappast namnet, såsom ej motsvarande

det dervid ursprungligen fästande begrepp, torda böra i lag vidare* bibehållas,

synes det ligga i sakens natur, att frågan om betryggande af

sakrätt i fast egendom, vare sig agande-, pant- eller nyttjanderätt,

hädanefter bör oskiljaktigt utgöra föremål för gemensam lagstiftning.

Jag anser det således icke lämpligt att såsom nu är föreslaget i särskild

författning eller i flera författningar behandla en del af ämnet

utan sammanhang med de öfriga; och då jag äfven eljest hufvudsakligen

delar de af Justitierådet Strandberg utvecklade åsigter, instämmer

jag med honom uti att afstyrka ifrågavarande förslag.»

Justitierådet Cramér utlät sig: »Äfven jag biträder den af flertalet

bland Högsta Domstolens ledamöter uttalade åsigten om lämpligheten

af en förkortning utaf inledningen till den föreslagna lagen. Granskningen

af förslaget i öfrigt synes mig föranleda följande erinringar:

§ I
tji

Ehuru en retroaktivt verkande bestämmelse om skyldighet att å fång

till fast egendom söka lagfart otvifvelaktigt skulle påskynda tidpunkten för

fastighetsböckers ordnande, befarar jag likväl att fördelen af ett redan nu

antaget stadgande i denna syftning skulle komma att mötas af öfvervägande

olägenheter. Påtagligen komme oftast lagfarten att framkallas genom

tvång, orsakande kostnader för den enskilde och ovilja mot den nya

ordningen. Jag hemställer derföre att bestämmelsen måtte få ega tillämplighet

endast å de fång, som uppkomma efter det den föreslagna författningen

trädt i kraft, och att uttrycket »åtkommit» i enlighet härmed förändras.

Vid 2 mom. tillstyrker jag intagande af sådant tillägg, som Justitierådet

Huss föreslagit. Förslagets mening att lagfartsskyldighet bör

ega rum jemväl för sådan egendom, som under fideikommissrätt bekommes,

framgår väl af innehållet i 4 § och likaledes är frälseränta^ likställighet med

fast egendom i lag redan påbjuden; men oinförrnälande här af dessa eganderättsarter

torde ändock ej höra saknas.

§ 7.

Jag instämmer i den anmärkning Justitierådet fluss härvid fram*

ställt.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 34.

§ 11.

Lika med Justitierådet Wretman anser jag det bevis, som öfver beviljad

lagfart af Rätten meddelas, ej lämpligen böra benämnas »fastebref.»

§§ 16 och 17.

Åberopande de af Justitierådet Carleson anförda grunder, hemställer

jag att dessa §§ måtte utur förslaget utgå. Det synes mig nemligen vara

för tidigt och förknippadt med våda för rättskollisioner att lagstifta om

sättet för här ifrågavarande aftals offentliggörande, innan servitutsbegreppet

blifvit genom lag närmare bestämdt.

§ 23.

Jag biträder den af flertalet bland Högsta Domstolens ledamöter

härvid gjorda erinran.»

2:o. Förslag till Förordning angående förändrad lydelse af 11

kapitlet 2 § Jordabalken.

Högsta Domstolens fleste ledamöter lemnande det ifrågavarande förslaget

utan anmärkning.

Då antagandet af detta förslag berodde af godkännande af förslaget

till förordning angående lagfart å fång till fast egendom, åberopade Justitieräden

Strandberg och Almqvist sina yttranden vid granskning af sistnämnda

förslå g.

3:o. Förslag till Förordning angående upphörande af hembudsskyldighet.

Högsta Domstolens fleste ledamöter lemnade detta förslag utan anmärkning.

Da antagandet af detta förslag berodde af godkännande af förslaget

till förordning angående lagfart å fång till fast egendom, åberopade Justi
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34. 53

tieråden Strandberg och Almqvist sina yttranden vid granskning af sistnämnda

förslag.

4:o. Förslag till Förordning angående ändring af gällande bestämmelser

om lagfart å fast pant.

Högsta Domstolens fleste ledamöter förenade sig i följande yttrande:

Då den föreslagna förordningen lämpligen synes höra i ett sammanhang

omfatta alla de föreskrifter, som i fråga om lagfart å fast pant skola för

framtiden blifva gällande, torde deruti jemväl höra intagas bestämmelser

om pantinnehafvare!,!; skyldighet att kungöra pantens egare sin afsigt att

med panten lagfara, helst förslagets redaktion icke utesluter tvekan, huruvida

de i berörda hänseende nu gällande stadgande!! höra äfven framdeles

tillämpas.

Justitierådet Carleson lemnade förslaget utan anmärkning.

Då antagandet af detta förslag berodde af godkännande af förslaget

till förordning angående lagfart å fång till fast egendom, åberopade Justitieråden

Strandberg och Almqvist sina yttranden vid granskning af sistnämnda

förslag.

Ex protocollo

E, AdlersträMe.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

... i , fflin i; rnagiU no ■ i - ■ rtitii

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet

inför Hans May.t Konungen uti Stats-Rädet å Stockholms

Slott Lördagen den 22 Februari 1873,

i närvaro af:

Hans Excellens, Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens, Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonlmfvud,

Woern,

| Wennerberg,

Bergström,

Friherre AIströmer, ''

Weidenliielm,

Justitieråden: Carleson,

von Rofsten.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde att, till åtnjutande

af Kongl. Maj:ts den 12 November 1872 meddelade nådiga befallning,

Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande öfver de inom

Justitie-departementets Lagbyrå upprättade förslag till:

l:o. Förordning angående lagfart å fång till fast egendom;

2:o. Förordning angående förändrad lydelse af 11 Kap. 2 § Jordabalken

;

3:o. Förordning angående upphörande af hembudsskyldighet; och

4:o. Förordning angående ändring af gällande bestämmelser om

lagfart å fast pant.

Efter lemnad redogörelse för de inom Högsta Domstolen enligt

dess protokoll den 3 innevarande månad afgifna yttranden, utlät sig

Hans Excellens:

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

55

Ändamålet med antagande af en ny Förordning angående lagfart

å fång till fast egendom måste utan tvifvel vara att åt eganderättsförhållandena

angående fast egendom bereda nödig ordning, reda och säkerhet

samt att bringa de härtill hörande stadgande!) i öfverensstämmelse

ej mindre med hvarandra inbördes, än ock med den öfriga lagstiftningen.

Detta ändamål synes mig blifva genom det ifrågavarande

förslaget om lagfart uppnådt, så vidt ske kan under närvarande omständigheter,

de der, på sätt jag redan vid underdånig anmälan af det år

1867 utaf särskilda komiterade för ordnande af lagfarts- jemte inteckningsväsendet

afgift)a förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok haft

nåden anföra, icke torde medgifva, att genom allmän lag omedelbart

införas fullt specificerade fastighetsböcker, sådana som komiterade föreslagit.

Önskligt både visserligen varit, om erforderliga ändringar i gällande

inteckningslagen kunnat föreslås samtidigt med dem, som angå

egand orätt en till fast egendom; men då nu icke kunnat så ske, synes

mig anledning deraf ej höra hemtas till uppskof med det nu föreliggande

förslagets antagande. Lagfart och inteckning hafva nemligen hittills i

lagstiftningen blifvit särskild! behandlade, samt, om än dessa ämnen äro

i viss män beslägtade, stå de dock icke med hvarandra i det sammanhang,

att det ena är af det andra ovilkorlig! beroende.

Bland de anmärkningar, som inom Högsta Domstolen blifvit framställda

mot förevarande förslags särskilda delar, möter först den, att, då

de i förordningen den 13 Juni 1800 gifna föreskrifter angående hembuds

fullgörande och uppbud å pantsatt fastighet beröra ämnen, som ej

utgöra föremål för behandling i omförmälda lagförslag, samma förordning

icke bonde uti ingressen till förslaget upptagas såsom i dess helhet

upphäfd. Utan tvifvel länder det dock till reda, att i hvarje ny författning,

så vidt ske kan, uttryckligen omnämnas de äldre lagstadganden

som derigenom upphäfvas; och detta måste framför allt gälla förordningar

af den omfattning och betydelse, som förordningen den 13 Juni

1800; och då dess stadgande)) om hembud samt om uppbud å pantsattfastighet,

hvilkas upphäfvande äfven blifver en följd af de i dessa ämnen

uppgjorda särskilda förslag, icke torde kunna bibehållas vid gällande

kraft, derest hvad förordningen innehåller om lagfart å fast egendom

nu upphäfva, samt således måste antagas, att, om den föreslagna

författningen om lagfart vinner Riksdagens godkännande, äfven nyssnämnda

särskilda förslag eller andra deremot svarande stadgande)) i

förberörda ämnen varda antagna, har jag trött någon ändring af ingressen

i nu omnämnda hänseende icke höra göras. Fn annan mindre jemkning

i ingressen har deremot blifvit vidtagen, äfvensom förslaget ändrats

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

i enlighet med de erinringar, som blifvit framställda vid § 1 af Högsta

Domstolens fleste ledamöter, vid § 10 om inskjutande af orden »enligt

5 § genast» samt vid § 23 rörande sättet för lagfartsären den as fullföljd

från Hofrätten till Kongl. Maj:t.

De betänkligheter, som af två ledamöter i Högsta Domstolen äro

uttalade i afseende på förslagets bestämmelser rörande aftal om besvär och

last, som lägges å fast egendom till förmån för annan sådan egendom,

synas mig väsendtligen undanröjda derigenom att i förslaget nu intagits

en uttrycklig bestämmelse att ett dylikt aftals införande i lagfartsprotokollet

icke utgör hinder för laglig pröfning af den betingade rättighetens bestånd.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen yttrats rörande utbyte

af uttrycket »besvär och last» mot ordet »servitut», har den jemkning

i redaktionen vidtagits, att, utan uppoffring af tydligheten i stadgandet,

den åsyftade benämningen blifvit införd.

Hvad i öfrigt mot förslaget till förordning om lagfart blifvit anmärkt,

har jag icke ansett vara af beskaffenhet att föranleda ändringar

deri.

Innan jag lemnar detta ämne, heder jag emellertid underdånigst få

tillägga, att erhållandet af fullständiga fastighetsböcker är ett mål, hvartill

jag hoppas att lagstiftningen inom en icke altför aflägsen framtid skall

föra; att det förevarande förslaget enligt mitt förmenande utgör ett steg

i donna riktning, att målets hastigare uppnående visserligen skulle kunnat

befordras genom att ovilkorligen påbjuda lagfart å de fång, hvilka tillkommit

förr än den nya Förordningen träder i kraft samt äro af beskaffenhet,

att väl enligt densamma men icke enligt hitintills gällande lag vara underkastade

lagfart; samt att då jag icke tilltrott mig att tillstyrka en dylik

bestämmelse, jag likväl förutsätter, att om, såsom nödigt är, kostnaderna

för lagfart af de fång, hvilka förut ej behof! lagfaras, ej blifva betungande,

de enskilde fasligt)etsegarne manade af omsorgen att bringa allt, som rörer

deras eganderätt, på klar fot, och upplyste af tillmötesgående domhafvande,

skola finna med sin egen fördel förenligt att låta sina fång i lagfartsprotokollet

antecknas, derför hinder af den föreslagna Förordningen

icke möter.

I förslaget till Förordning angående ändring af gällande bestämmelser

om lagfart å fast pant är ändring skedd i öfverensstämmelse

med den inom Högsta Domstolen gjorda anmärkning och får jag alltså

i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagens

antagande framlägga följande förslag till:

Do).

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34. 57

l:o). Förordning angående lagfart å fång till fast egendom.

Justitierådet Carleson anförde:

För min del åberopar jag i underdånighet mitt till Högsta Domstolens

protokoll vid förslagets granskning derstädes afgifna yttrande,

förnämligast i afseende å bestämmelserna om servitutsaftalen. Oaktadt

meningen med lagfarten af dessa aftal blifvit genom den skedda redaktionsförändringen

förtydligad, synes mig likväl att berörda bestämmelser,

hvilka skulle angifva förmon för tillskapandet af nya servitutsaftal

af obegränsad omfattning, icke kunde undgå att framkalla såväl

nya hinder för lagstiftningen vid det erkändt behöfliga och tilläfventyrs

snart förestående ordnandet af den i gällande lag endast antydningsvis

omförmälda servitutsrätten som ock ökad förvirring inom lagskipningen

i uppfattningen af nyttjanderättsaftalens beskaffenhet och

verkan, hvarför jag icke vågar tillstyrka att förevarande förslag jemte

deraf beroende eller dermed sammanhängande förslag till andra lagförändringar

varder i befintligt skick såsom nådig proposition till Riksdagen

aflemnadt.

Stats-Rådets öfriga ledamöter instämde uti Hans Excellens Herr

Justitie-statsministerns ofvanberörde hemställan;

Och behagade Hans Maj:t Konungen densamma i

nåder bifalla; i följd hvaraf nådig proposition af den

lydelse bilagan till detta protokoll utvisar skulle till

Riksdagen aflåtas.

Vidimeras

ex protocollo

C. F. W. Lamberg.

Bih. till Riksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 16 Höft.

8

i

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.