Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående verkställighet, i pissa fall, af straff, ådömdt genom icke lag akr af teg ande utslag

1873-03-31 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1873:42, Med förslag till förordning angående verkställighet, i pissa fall, af straff, ådömdt genom icke lag akr af teg ande utslag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl Maj ds Nåd. Proposition No 42.

1

N:o 42.

Ank. till lliksd. Kansli den 31 Mars 1873, kl. 5 e. m.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag till

förordning angående verkställighet, i pissa fall, af straff,

ådömdt genom icke lag akr af teg ande utslag; Gifven Stockholms

Slott den 28 Mars 1873.

Då häkte, hvari någon, såsom misstänkt för brott, hålles, ej kan anses

såsom straff, utan endast såsom en för det allmänna rättstillståndets upprätthållande

nödig säkerhetsåtgärd, synes den häktade ega rättmätiga anspråk

att häktningen, hvilken för honom medför ett ofta känbart lidande,

icke blifver långvarigare än det afsedda ändamålet oundgängligen krafvel''.

Det måste derföre vara statens pligt att träffa sådana anordningar, hvarigenom

tiden för häktningens fortvara i möjligaste mån förkortas; och i

sådant afseende är det af vigt att det angående den häktade meddelade

utslag så fort omständigheterna det medgifva till verkställighet befordras.

För närvarande är genom Kongl. brefvet den 16 December 1819 stadgadt,

att, då en tilltalad, efter erhållen del af det angående honom gifna utslag,

förklarar sig dermed nöjd och vid ett sådant förklarande förblifver, samt

fråga ej heller eger rum om högre ansvar, än hvartill dömdt blifvit, hinder

för verkställigheten af samma utslag icke bör mota deraf, att tiden

för ändringssökande ännu icke förflutit. Då verkställigheten sålunda gjorts

beroende deraf, att fråga ej eger rum om högre ansvar, är nämnda stadgande

icke tillämpligt i de fall, då åklagare eller målsegare besvära sig

öfver utslaget, utan måste i dessa icke sällan förekommande fall, intill

dess slutlig dom hinner meddelas, fången i häktet qvarhållas, till ökadt

lidande för honom sjelf och till kostnad för staten, som under liden måste

besörja hans underhåll. Med anledning häraf och under anmärkning tilllika,

att förenämnda bestämmelse, hvarigenom fången lemnades frihet att

Bih. till Riksd. Prat. 1813. 1 Sami. 1 Afd. 22 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

I

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

erm dagen förklara sig med utslaget nöjd samt begynna straffet, och andra

dagen återkalla sitt förklarande och afbryta bestraffningen, vore

olämplig, bär Riksdagens Justitie-ombudsman uti underdånig skrifvelse

den 31 October 1870 hemställt om borttagande ur ofvan åberopade Kongl.

bref af de der för straffets bringande till verkställighet förutsatta vilkor,

att den tilltalade förblef vid sitt förklarande att harr med den ådörnda

bestraffningen åtnöjdes och att fråga icke vore om straffets skärpning, så

att följaktligen det ådörnda straffet skulle kunna verkställas, så snart den

dömde dermed förklarade sig nöjd.

Kongl. Maj:t, som anser att ett sådant förfaringssätt skulle i många

fall medföra väsendtliga fördelar såväl för den häktade, som för staten,

samt att de oegentligheter, som derigenom undantagsvis kunde uppstå,

äro af underordnad vigt, vid jemförelse med de störa olägenheter, nu

gällande bestämmelser föranleda, har derföre låtit utarbeta ett lagförslag

i ofvan antydda syftning; och vill Kongl. Maj:t alltså, med öfverlemnande

af Högsta Domstolens och Stats-Rädets i frågan hållna protokoll, jemlik!

§ 87 Regeringsformen, föreslå Riksdagen antagande af följande:

Förordning angående verkställighet i vissa fall, af straff, ddömdt

genom icke lag akraft eg ande utslag.

Med ändring af hvad lag och författningar innehålla häremot stridande,

förordnas som följer:

1 §•

klar den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse

och skall hållas häktad i afbidan derå att det öfver honom fällda

utslag vinner laga kraft, icke besvärat sig öfver utslaget inom den för

ändringssökande föreskrift^ tid, eller har lian före besvärstidens utgång, i

den ordning 2 § bestämmer, förklara! sig nöjd med utslaget och villig att

undergå den ådörnda bestraffningen; då bör straffet genast gå i verkställighet

utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär.

År utslaget af domstolen understäldt högre Rätts pröfning, eger hvad

nu sagd! är ej tillämpning.

2 §•

Vill häktad afgifva sådan! förklarande, hvarom i 1 § är nämndt; bör

det ske inför Konungens Befallningshafvande, derest den häktade förvaras

i länsfängelset, men i annat fall inför Tillsyningsmannen eller Föreståndaren

vid häkte! i vittnens närvaro; dock må förklarandet ej gälla med

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kougl, May.ts Nåd. Proposition N:o 42.

mindre den häktade inom fängelset haft minst två dagars betänketid efter

det underrätts utslag för honom afkunnades eller öfverrätts utslag blef

honom delgifvet. Förklarande, som skott i öfverensstämmelse med hvad

nu är sagdt, må icke återkallas.

3 §•

Varder straff, hvars verkställighet börjat, af öfverrätt skarpt, skall

bestraffningen ändock fortgå enligt underrättens utslag, till dess den häktade,

på sätt ofvan sägs, förklarat sig nöjd med öfverrättens utslag, eller

detta eljest emot honom vunnit laga kraft.

4 §•

Då fängelsestraff, som den häktade undergått, skall å straffarbete

afräknas, förfares enligt de i 4 Kap. 6 § Strafflagen stadgade grunder.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSC AR

Axel Adlercreutz.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

Transsumt af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet å Stockholms

Slott Fredagen den 24 Januari 1873.

Närv arande:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet

följande af den inom Justitie-departementet inrättade lagbyrå uppgjorda

lagförslag, nemligen:

l:o) Förslag till Kong]. Maj:ts nådiga förordning angående straffs

befordrande till verkställighet i vissa fall.

Med ändring af hvad lag och författningar innehålla häremot stridande,

förordnas som följer:

1 §•

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse

och skall hållas häktad i afbidan derå att det öfver honom fällda

utslag vinner laga kraft, icke besvärat sig öfver utslaget inom den för

ändringsökande föreskrifna tid, eller har han före besvärstidens utgång,

i den ordning 2 § bestämmer, förklarat sig nöjd med utslaget och villig

att undergå den ådömda bestraffningen, då må straffet genast gå i verkställighet

utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär.

År utslaget enligt lag understäldt högre Rätts pröfning, eger hvad

nu sagdt är ej tillämpning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

2 §.

Vill häktad afgifva sådant förklarande, hvarom i 1 § är nämndt,

bör det ske inför Konungens Befallningshafvande, derest den häktade

förvaras i länsfängelset, men i annat fall inför Ti 11 sy n i n gs in an n en eller

Föreståndaren vid häktet i vittnens närvaro; dock må förklarandet ej

gälla med mindre den häktade inom fängelset haft minst två dagars betänketid

efter det underrätts utslag för honom afkunnades eller öfverrätts

utslag blef honom delgifvet. Förklarande, som skott i öfverensstämmelse

med hvad nu är sagdt, må icke återkallas.

3 §•

Varder straff, hvars verkställighet börjat, af öfverrätt skärpt, skall

bestraffningen ändock fortgå enligt underrättens utslag till dess den häktade,

på sätt ofvan sägs, förklarat sig nöjd med öfverrättens utslag, eller

detta eljest emot honom vunnit laga kraft.

4 §■

Då fängelsestraff, som den häktade undergått, skall å straffarbete afräkna^,

förfares enligt de i 4 Kap. 6 § Strafflagen stadgade grunder.

5 §•

Bestraffning, hvilken är ådömd den som icke hålles häktad, må utan

afbidan på besvärstidens utgång gå i verkställighet, derest såväl den

dömde som åklagare och målsegande förklarat sig nöjde med utslaget.

Jemte förestående förslag anmäldes i underdånighet de dertill hörande

motiver, som finnas detta protokoll bilagde.

Uppå tillstyrkan af Stats-Rådet behagade Hans

Maj:t Konungen i nåder förordna, att öfver ifrågavarande

förslag Högsta domstolens utlåtande skulle för

det ändamål § 87 Regeringsformen omförinäler genom

note ur protokollet infordras.

Ex protocollo

C. ./. E. Åkerstedt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 42.

Transsumt.

Till Hans Excellens Justi ti e-statsministern.

Sedan Riksdagens Justitie-ombudsman i underdåniga skrivelser den

31 Oktober 1870 och den 27 December 1871, med förmälan hurusom

häri under utökningen af sitt embete mer och mer kommit i erfarenhet

af att gällande lagstiftning rörande straffs verkställande och dermed sammanhang

egande ämnen i vissa delar vore otydlig, i andra för sitt ändamål

mindre lämplig och slutligen i några alldeles ofullständig, gjort hemställan,

bland annat, om nya eller förändrade stadgande!! dels i syfte att

påskynda den tidpunkt, då häktad kunde få börja undergå det honom

ådömda straff, dels derom att någon del af den ransakningstid, som förflyter

före underrättens utslag, eller efter detta utslags meddelande, möjligen

kunde få afräknas från strafftiden; så har Eders Excellens till oss

öfverlemnat dessa skrivelser jemte Fångvårdsstyrelsens deröfver afgifna

utlåtanden tillika med bemälda Styrelses underdåniga skrifvelse den 6

November 1871 angående utsträckning af tiden för cellstraffs användande;

och trafve vi, med anledning häraf, uppgjort förslag:

a) till Kongl. förordning angående straffs befordrande till verkställighet

i vissa fall;

Då dessa förslag nu öfverlemnas, få vi tillika i korthet angifva skälen

för de föreslagna stadgandena, i de delar sådant möjligen kärr vara

af nöden.

A) Förslaget till Kongl. förordning angående straffs befordrande till

verkställighet i vissa fall.

Enligt det nu gällande Kongl. Brefvet den 16 December 1819 är

det väl medgivet, att utslag angående tilltalad må utan afbidan på besvärstidens

utgång befordras till verkställighet så snart den tilltalade förklarar

sig nöjd med utslaget; men härvid är stadgadt såsom vilkor dels

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42. 7

att den tilltalade förblifver vid sitt nämnda förklarande, dels att fråga

ej, till följd af besvär af åklagare eller målsegande, eger rum om högre

ansvar än hvartill dörndt blifvit. Justitie-ombudsmannen har, för befordrande

af skyndsammare verkställighet af utslag angående häktade, hemställt

att dessa inskränkande bestämmelser må borttagas.

Strängt taget är utan tvifvel riktigast, att straff ej får verkställas,

med mindre att utslaget vunnit laga kraft samt straffet sålunda blifvit

tall art och storlek slutligen bestämdt; och det kan ifrågasättas, huruvida

det vore lämpligt att afvika från denna regel, och om det ej vore bättre

att. söka förekomma olägenheterna af en onödigt förlängd häktningstid,

sä i förevarande som i andra fall, genom att, medelst förbättringar i lagstiftningen

och kontroll å lagtillämpningen, så mycket som möjligt dels

söka inskränka fallen då häktning kan komma i fråga, dels påskynda

ransakningarne och förkorta den tid, som åtgår för att utslag angående

häktad må vinna laga kraft eller blifva af högre Rätt pröfvadt.

Men äfven härvid mota flera svårigheter, synnerligast derigenom att

väsendtliga .förbättringar af rättegångsordningen angående häktade svårligen

kunna åstadkommas utom i samband med processordningens omarbetande

i allmänhet, och att hos oss störa hinder för åstadkommande

af en skyndsam process ligga uti saknaden af permanenta domstolar på

landet samt den omständigheten att i en stor del af riket utstånden till

domstolarne äro särdeles störa och befolkningen är glest spridd på eu

stor yta. 1 1

Då det i följd häraf icke så hastigt torde låta sig gorå att åstadkomma

ofvan omförmälda förbättringar, och dessutom, äfven efter det

sådana blifvit införda, fall alltid maste förekomma, då det vore önskligt

att de häktade kunde straxt efter utslagens afkunnande få ingå på bestraffning,

torde det ej vara skäl att, i afvaktan på mera genomgripande

lagförbättringar, undanskjuta hvad som nu blifvit ifrågasatt.

Det har derföre blifvit föreslaget, att, när häktad antingen icke besvärat

sig öfver det angående honom gifna utslag inom den för ändrings

sökande föreskrift^ tid eller ock före besvärstidens utgång förklarat sig

nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen,

sträfhet genast må gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller målsegandes

besvär. Detta medgifvande kan emellertid icke ega tillämpning

i det fall att. utslaget är af domstolen understäldt högre Rätts pröfning;

och det har icke heller ansetts höra utsträckas till dem, som äro dömda

till straffarbete på lifstid, enär för den, som i allt fall under hela sin

lefnad skall hållas i fängelse, någon mildring genom det föreslagna för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

farandet icke kan antagas uppstå. För åtnjutande af förmånen att straxt

få börja bestraffningen bär uppställts såsom vilkor att den häktade ej

blott är villig undergå straffet, utan ock förklarar sig nöjd med utslaget

äfven i öfriga delar.

God ordning fordrar att, när en häktad afgifvit ett sådant förklarande,

som nyss är nämn dt, och i följd deraf fått börja sitt straff, förklarandet

sedermera icke må återkallas eller straffet afbrytas. Men

innan den häktade tillätes afgifva ett för honom så vigtig! förklarande,

är det nödigt att han haft tillräckligt rådrum att i lugn inom fängelset

noga betänka sig; och förklarandet bör afgifvas med iakttagande af sådana

formaliteter att något tvifvel icke må finnas om dess verklighet eller

derom att det skett fullkomligen frivilligt.

Sedan deri häktade börjat undergå bestraffningen kan inträffa, att

straffet till följd af åklagares eller målsegandes besvär af Hofrätten

skärpes. Sker detta med bibehållande af samma straffart, uppstår ingen

svårighet. Blir åter donna ändrad, torde ändock straffet höra fortgå enligt

underrättens utslag ända till dess straffarten genom lagakraftegande

beslut blifvit slutligen bestämd. Nedsättning till mildare straffart än den

i underrättens utslag bestämda kan icke ega rum, när deri häktade förklarat

sig nöjd med detta utslag. För den händelse åter att ändring

sker genom straffets skärpande, lärer det få anses gifvet, att den häktade

skall njuta afräkning för den bestraffning harr redan utstått, så att något

uttryckligt stadgande härom icke erfordras. För sådan afräkning, då

den skall ega ruin vid straffets förändring från fängelse till straffarbete,

är i förslaget hänvisadt till de i 4 kapitlet 6 § strafflagen stadgade mätningsgrunder.

Då den i 1 § af förevarande förslag afsedda anordning hvilar på

förutsättningen att den dömde fortfarande hålles häktad, har särskild

föreskrift icke ansetts behöflig för det fall, att det ådömda straffet är till

fullo utståndet innan högre Rätts utslag meddelas. Det är nemligen

klart att fången i det oinförmälda fallet förblifver i häkte, såvida ej den

högre Rätten annorlunda bestämt.

Enär fall förekomma, då det kan vara af vigt att äfven personer,

som icke äro häktade, få innan besvärstidens slut undergå dem ådömd

bestraffning, har det ansetts nödigt att i förslaget införa ett stadgande

jemväl härom. I afseende å dem torde dock bestraffningen i'' sådant fall

icke böra få gå i verkställighet, med mindre att ej blott den dömde utan

ock lians vederpart^ förklara! sig nöjde med utslaget, så att detta kan

anses såsom lagakraftvunnet å ömse sidor. Det har ej synts lämpligt

eller

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Ma.j:ts Nåd. Proposition N:o 42.

D eller behöflig! att på förhand bestämma någon viss form för afgifvandet

af dessa förklarande^ utan torde det böra bero på vederbörande myndigheters

eller tjenstefel än s bedömande huruvida verkligheten af ett sådant

förklarande kan anses vara ådagalagd eller ej.

Stockholm i Januari 1873.

Aib. Lindhagen.

Axel örbom.

L. Annerstedt.

Ex officio:

C. F. W. Lamberg.

Bill. till Piksd. Prof. 187:1 1 Sund. 1 Afil. LS Muff.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

Utdrag af Särskilt Protokoll öfver Justitie-ärenden, hållet uti

Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Tisdagen den 4 Mars

1873.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden Cramér,

Almqvist,

Bolin,

Rahe,

Olivecrona,

Lagerstråle,

von Segebaden.

Sedan, jemlik! Högsta Domstolens beslut den 12 sistlidne Februari,

vid föredragning af det till dess utlåtande remitterade förslag till Kongl.

Maj:ts nådiga förordning angående straffs befordrande till verkställighet

i vissa fall, förslaget för närmare granskning emellan Högsta Domstolens

ofvanbemälde Ledamöter cirkulera!, företogs ärende! nu till afgörande;

varande ifrågavarande förslag af den lydelse, som i bilagan till detta

protokoll förmärs.

Högsta Domstolen faun ifrågavarande lagförslag hufvudsakligen gifva

anledning till följande anmärkningar:

att, då i gällande straff- och fängelse-lagar bestämd skilnad är uppdragen

emellan straffarbete och fängelse, såsom straff af olika art, samt

strafflagen icke tillåter, att den svårare straffarten — straffarbete — må

öfvergå till den lindrigare — fängelse —, härmed icke öfverensstämma

att låta på den dömdes val ankomma att få till större eller mindre del

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

eller möjligen helt och hållet försona sitt brott med fängelse i stället för

straffarbete, hvithet dock enligt förslaget kunde inträffa i den händelse

att ålagdt fängelse finge, utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär,

genast på den dömdes önskan verkställas, men högre Rätt ådömde

straffarbete i stället för fängelse;

att, ehuru visserligen det i allmänhet skulle lända den dömde till

förmån att få i de fall, förslaget afser, genast, utan hinder af åklagares

eller målsegandes besvär, undergå ålagd bestraffning, motsatsen likväl

kunde inträffa, när högre rätt, i anledning af åklagares eller målsegandes

besvär, i anseende till förelupna rättegångsfel eller af annan orsak, upphäfde

det fällda utslaget samt återförvisade målet till ny ransakning och

dervid sådana omständigheter yppades, att den tilltalade blefve frikänd

från allt ansvar, eller dömd till ringare bestraffning än förut, hvadan

och då i dessa händelser ett oförtjent straff skulle drabba den tilltalade,

det äfven ur annan än ofvan först anförda synpunkt icke torde vara

riktigt att afvika från den nu, utan annat undantag, än som medgifvits

genom Kongl. Brefvet den 16 December 1819, gällande regeln, att straff

endast få verkställas på grund af laga kraft egande utslag;

att i de fall, då den dömde, sedan han begynt undergå ådömd bestraffning,

men innan ännu tiden för besvärs anförande öfver det fällda

utslaget tilländagå^, antingen Unge tillgång till bevisning, som, om den

förebragts, möjligen föranledt till befrielse för honom från allt ansvar

eller till ringare straff, än det ådömda, eller erhölle upplysning, att sådan

gerning som den, för hvilken häri dömts till ansvar, ansetts af högre

rätt i annat mål icke vara straffbar, det synes vara obilligt, att, såsom

af stadgandet att den dömde ej egde återkalla sitt förklarande att åtnöjas

med det gifna utslaget, lärer följa, den började bestraffningen icke

(inge afbrytas och deri dömde kunna genom besvär vinna befrielse från

det återstående sträfhet; hvarförutan jemväl, i händelse den dömdes omförmälda

förklarande icke skulle utgöra hinder för honom att söka och

vinna ändring i det meddelade utslaget, den begynta bestraffningen torde

böra få afbrytas, derest deri dömde inom besvärstiden öfverklagade utslaget;
att

föreskriften i 3 §, enligt Högsta Domstolens omdöme, skulle dels

leda till obillighet mot den dömde, i händelse det honom ålagda straff

blefve af Hofrätt förhöj dt till straffarbete på lifstid, dels icke motsvara

rättvisans kraf, i ty att, efter förslaget, fastän öfverrätt ålagt straffarbete

i stället för fängelse, den dömde ändock skulle icke allenast under tiden

I

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kouijl. Maj:ts Nåd. Proposition N:u 42.

för besvärs anförande mot Hofrättens utslag, utan äfven sedermera till

följd af egna besvär få fortsätta det började fängelsestraffet och sålunda,

oaktadt det utslag, som dömt honom dertill, blifvit ändradt, likväl kunna

under längre tid och tilläfventyrs helt och hållet undgå förtjent, ålagdt,

straff af svårare art;

att, äfven om giltig grund för förslagets bestämmelser, så vidt de

angå häktad person, skulle, oaktadt här ofvan framställda anmärkningar,

kunna emot Högsta Domstolens åsigt antagas bestå deri, att genom förslaget

bereddes möjlighet för den dömde att undgå en långvarigare förlust

af sin frihet och för Staten att vinna minskning i kostnaderna för

fångars nnderhåll, nämnda grund dock icke förefinnes i de fall, hvarom

förslagets 5 § handlar, eller då den dömde ej är häktad i afbidan derå,

att det angående honom gifna utslag skall vinna laga kraft;

att, om icke förty sådant stadgande, som 5 § innehåller, skall meddelas,

skål icke synas förekomma, hvarföre dels icke här, likasom i 1 §,

undantag för tillämpningen gjorts i den händelse, att det utslag, hvarigenom

till straff dömts, blifvit understäldt högre rätts pröfning, dels

icke heller här, likasom i 2 §, bestämmelse meddelats derom, att deri

dömde ej må återkalla af honom gjordt förklarande, att han åtnöjes med

det öfver honom fällda utslaget; samt slutligen

att förslaget i åtskilliga delar, enligt Högsta Domstolens tanke, icke

är affattadt med önskvärd tydlighet, i hvithet afseende må erinras, att

rubriken torde böra närmare, än nu är fallet, angifva förslagets innehåll;

att tvekan med skål lärer kunna uppstå om råtta betydelsen af ordet:

»må» i den uti l:a momentet af förslagets 1 § förekommande satsen: »då

må straffet genast gå i verkställighet» etc.; att lydelsen af 2:a momentet

i 1 § möjligen skulle kunna gifva exekutor anledning till förmodan, att

han borde ingå i bedömande, huruvida det utslag, hvars verkställighet

vore i fråga, blifvit enligt lag understäldt högre rätts pröfning; att, med

hänsyn till de hittills angående straffs verkställighet antagna och i Kongl.

Brefvet den 16 December 1819 uttryckta grunder samt vid jemförelse af

ingressen uti förslaget samt dess 2 och 5 §§, villrådighet i anledning af

bestämmelsen att den dömde ej må återkalla gjordt förklarande att han

åtnöjes med det öfver honom fällda utslag, torde kunna uppkomma derom,

huruvida af berörda bestämmelse skall följa, att den dömde, som

afgilvit sådant förklarande, förverkat rättighet att, det oaktadt, söka och

kunna vinna ändring i utslaget och derigenom erhålla befrielse från den

del af straffet, som må återstå, när högre rätts utslag fallit, eller endast

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42. 13

att straffet skall, ändå att den dömde förändrat vilja, verkställas; och

att ordalydelsen åt 5 § icke utmärker, att densamma ej skall afse

svårare bestraffning, än fängelse eller straffarbete på viss tid.

På grund af det anförda ansåg Högsta Domstolen sig icke böra

tillstyrka öfverlemnande till Riksdagen af ifrågavarande förslag.

Ex protocollo

N. Becker.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

Transsumt af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rådet å Stockholms

Slott Fredagen den 28 Mars 1873,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Justitieråden: Friherre Leuhusen,

Wretman.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet,

att sedan Kongl. Maj:t den 24 sistlidne Januari infordrat Högsta Domstolens

yttrande öfver ett inom J ustitie-Departementets Lagbyrå uppgjordt

förslag till Förordning angående straffs befordrande till verkställighet i

vissa fall, Högsta Domstolen den 4 innevarande månad afgifvit det infordrade

utlåtandet.

Efter att hafva redogjort för innehållet deraf yttrade Hans Excellens:

Häkte, hvari någon, såsom misstänkt för brott, hålles, torde ej kunna

anses såsom straff, utan endast såsom en för det allmänna rättstillståndets

upprätthållande nödig säkerhetsåtgärd.

Häktningen kan således, om giltiga skål dertill förefunnos, lika litet

för den häktade, derest han varder om det angifva brottet förvunnen,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

medföra någon rätt till minskning i det straff, lagen derå utsätter, som

han, i händelse han ej kan om brottet öfvertygas, erhåller någon godtgörelse

för den förlust af frihet, honom genom häktningen tillskyndats.

Det kan emellertid ej förnekas, att denna frihets förlust för den häktade

medför ett ofta känbart lidande och det måste således vara af vigt, ej

blott att häktningsåtgärderna i möjligaste måtto inskränkas, utan ock

att, der de ej kunna undvikas, det dermed förenade lidandet icke göres

svårare och långvarigare, än det afsedda ändamålet oundgängligen klöfver.

Genom de i nu gällande lag uppställda vilkor för häktning har

man väl sökt förebygga, att en sådan åtgärd utan giltiga skål vidtages,

men i fråga om tiden för häktningens fortvaro synes man ej hafva fäst

det afseende vid den häktades rättmätiga anspråk, dessa utan tvifvel

förtjena. Detta gäller egentligen det fall, då den tilltalade, efter slutad

ransakning, för det emot honom angifna brott blifvit dömd till frihetsstraff

på viss tid, men, ehuru han förklarat sig nöjd med bestraffningen,

likväl måste qvarhållas i ransakningshäktet, till dess utslaget, såsom laga

kraftvunnen kan till verkställighet befordras.

För att i någon man förmildra donna obillighet stadgades genom

Nådiga Brefvet den 16 December 1819 att, då en tilltalad, efter erhållen

del af det angående honom glida utslag, förklara! sig dermed nöjd och

vid ett sådant förklarande förhinder, samt fråga ej heller eger rum om

högre ansvar än hvartill dömd! blifvit, bör något hinder för verkställigheten

af samma utslag icke möta deraf, att tiden för ändrings sökande

ännu icke förflutit. Genom detta stadgande har den antydda olägenheten

dock endast högst ofullständigt blifvit afhulpen. Då nemligen verkställigheten

gjorts beroende deraf, att fråga ej eger rum om högre ansvar,

förlorar stadgandet all betydelse i de fall, då åklagare eller målsegande

finna anledning att anföra besvär öfver utslaget, och i dessa, ej sällan

förekommande, fall måste således fången under hela den tid, som förflyter

innan slutlig dom hinner meddelas, i häktet qvarhållas, och det

ökade lidande, som härigenom utan hans eget förvållande honom tillskyndas,

kan mången gång, särdeles då han är dömd endast till någon

kortare tids frihetsstraff, vara för honom känbarare, än sjelfva straffet.

Med anledning häraf och under erinran tillika, hurusom den frihet, genom

det åberopade stadgandet, lemnades fången, att ena dagen förklara sig

med utslaget nöjd samt begynna straffets undergående, och andra dagen

återkalla sitt förklarande och afbryta straffet, för att måhända, — hvarpå

exempel ej saknades, — en eller annan dag derefter ånyo förklara det

han åtnöjde sig med utslaget och omigen börja straffets aftjenande,

innebure ett gyckel, som förnärmade på en gång lagens anseende och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

den verkställande maktens värdighet, har Riksdagens Justitie-ombudsman,

i sin till grund för förslaget liggande underdåniga skrifvelse af den 31

Oktober 1870, hvilken i donna del nu af mig till slutlig handläggning

anmäles, hemställt om borttagande ur 1819 års Nådiga Bref af de båda

der för straffets bringande till verkställighet förutsatta vilkor, att den

tilltalade förblef vid sitt förklarande att han med den ådömda bestraffningen

åtnöjdes och att fråga icke vore om straffets skärpning; så att

följaktligen det ådömda straffet skulle kunna verkställas så snart den

dömde dermed förklarade sig nöjd, emot hvilket förfaringssätt Justitieombudsmannen

ansåg den omständighet, att straffet möjligen, på grund

af åklagares eller målsegandes besvär, framdeles kunde blifva skarpt

destomindre numera böra utgöra giltig! hinder, som fängelse och straffarbete

utgjorde snart sagd! de enda straffarter, som ådömdes häktade

personer, samt dessa straff’ icke allenast uteslutande mättes efter liden,

under hvilken de varade, så att förlängning af donna tid ensamt åstadkom

deras skärpning, hvart i sitt slag, utan äfven stodo till hvarandra

i ett sådant af lagen bestämdt förhållande, att ett verkstad! fängelsestraff,

om det sedermera, på grund af besvär, förvandlades till straffarbete,

kunde efter gifna grunder anses motsvara en viss del af donna

senare straffart. Den af Justitieombudsmannen sålunda uttalade och i

den underdåniga skrifvelsen närmare utvecklade åsigt har i det nu föreliggande

förslaget blifvit följd och tillämpad. Att emellertid nämnda

åsigt, enligt hvilken ett utslag under vissa vilkor skulle kunna bringas

till verkställighet, innan det ännu vunnit laga kraft, icke kunnat genomföras

utan att i särskilda fall framkalla oegentligheter, ligger i sakens

natur, men detta förhållande anser jag ej i och för sig utgöra tillräcklig

grund för förslagets förkastande, helst de dermed förenade oegentligheterna

endast undantagsvis komma i fråga, samt dessutom äro af underordnad

vigt vid jemförelse med de störa olägenheter, hvilka, såsom ofvan

blifvit antydt, enligt regeln åtfölja det nuvarande förfaringssättet.

Det torde dock härvid till en början böra tillses om icke de öfverklagade

olägenheterna må kunna undanrödjas på något annat mera lämpligt

sätt än nu blifvit föreslaget. I sådant hänseende skulle kunna ifrågasättas

att låta den straffdom^, för den tid han, på grund af motpartens

besvär, utan eget förvållande, hållits i häkte, tillgodonjuta något visst

afdrag å det slutligen bestämda straffet. Härigenom skulle dock häktningen

förlora sin nuvarande egenskap af en blott säkerhetsåtgärd och

antaga karakteren af en verklig straffpåföljd, och om ett begånget brott

finge till större eller mindre del anses med donna påföljd försonad t,

skalle mången gång den verkligen brottslige ej blifva svårare behandlad

än

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 42.

17

än den, som lika med honom hållits häktad, men icke kunnat sakfällas.

Utan uppoffring af nödig konseqvens torde man ej heller under vissa

omständigheter kunna betrakta häktningen såsom straff, utan att äfven

gorå det under andra, och de fall då den skyldige komme att undgå all

annan påföljd för sitt brott än den, som äfven den slutligen frikände

fatt vidkännas, skulle i betänklig man ökas. Mera lämpligt synes mig

då det nu föreslagna sättet vara. Häktningen i och för sig skulle derigenom

lika litet som hittills komma att anses för en del af sjelfva bestraffningen;

den dömde lemnades endast Öppet att använda den tid, han

i afvaktan på sin slutliga dom måste vara sin frihet beröfvad, till att

undergå det genom första utslaget ådömda frihetsstraffet. Denna min

åsigt har ej heller blifvit rubbad af de anmärkningar, Högsta Domstolen

mot förslaget framställt och hvilka jag nu ber att få till granskning

upptaga.

Då straffarbete och fängelse utgöra särskilda straffarter, utaf hvilka

den svårare ej i allmänhet får öfvergå i den mildare, anser Högsta Domstolen

härmed icke öfverensstämma att en till fängelse dömd person lemnas

valfrihet att underkasta sig denna bestraffning innan ännu blifvit afgjordt,

om ej straffet af högre rätt kan komma att bestämmas till straffarbete,

i hvilket fall han skulle komma att till fullo eller någon del

försona sitt brott med en ringare straffart än hvartill han rätteligen gjort

sig förfallen. Om än häri kan anses ligga någon oegentlighet, synes den

mig dock ej vara af beskaffenhet att för undvikande deraf fången bör

underkastas det ökade lidande, som för honom ovilkorligen måste uppstå,

om med straffverkställigheten anstår till dess slutlig dom fallit, men han

under tiden qvarhålles i häktet. Att, i händelse Underrättens dom

fastställes, detta ökade lidande kan blifva känbarare än sjelfva straffet

är redan antydt, och äfven om straffet skärpes till straffarbete synes mig

rättskänslan i allt fall vida mindre förnärmas, om han fått i stället för

en del af detta straff undergå fängelse under motsvarande längre tidrymd,

än om straffarbetet varder till sitt tulla mått verkställa utan afkortning

för den, detta matt måhända vida öfverstigande, tid, han efter

rån sak ningens fullbordan, varit i afvaktan på det slutliga utslaget utan

eget förvållande sin frihet beröfvad. Att undergånget fängelsestraff i

vissa fall kan lå afräkna^ å straffarbete, hvartill den brottslige gjort sig

förfallen, är dessutom redan nu i lagen förutsatt. Om till exempel

någon, sedan han blifvit till straff för ett brott dömd, varder öfvertygad

att förut hafva föröfvat annat brott, skall han enligt 4 Kap. 9 § Strafflagen

så dömas som hade han på eu gång varit för båda brotten lagföra!

och skall vid straffets tillämpning afräknas hvad han af det förut ådömda

Bill. till Biksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 22 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

straffet redan undergått. Om nu detta bestått i fängelse, men det straff,

han för båda brotten finnes rätteligen hafva förtjent, bestämmes till

straffarbete, hummer ju en del af detta att anses aftjenadt genom det

förut undergångna fängelset, och att på det af Högsta Domstolen förutsatta

fall tillämpa enahanda grundsats synes mig således desto mindre

höra mota betänklighet som något annat sätt icke blifvit uppgifvet, hvarigenom

det erkändt obilliga i lagens nuvarande stadgande må kunna

förmildras.

Den andra af de anmärkningar, som Högsta Domstolen framställt,

går derpå ut, att straffets verkställande, innan utslaget vunnit laga kraft,

skulle, ehuru det skott med den dömdes eget begifvande, likväl komma

att blifva för honom menligt, i händelse Öfverrätten på grund af rättegångsfel

eller annan dylik orsak undanröjde det förra utslaget och visade

målet åter till ny ransakning, hvarefter, på grund af ny utredning i

målet, den tilltalade blefve frikänd eller ansedd skyldig till lindrigare

straff än det förut ådömda. Detta af Högsta Domstolen förutsatta fall,

då en för brott dömd, som sjelf ej klagat öfver straffet, ändå skulle,

till följd af motpartens besvär, komma att njuta lindring i eller befrielse

från det förut ådömda straffet, synes emellertid kunna räknas till sådana

sällsynta undantag, hvilka vid bestämmande af regeln för straffs verkställighet

gerna kunna lennias å sido. Den, som genom utslag, hvilket

emot honom vunnit laga kraft, blifvit dömd till straff, lärer väl icke

kunna anses hafva någon laglig rätt att vinna befrielse från dettas undergående,

och om han med fri vilja underkastar sig detta, lärer han ej

kunna klaga öfver rättsförnärmelse, äfven om, såsom Högsta Domstolen

antagit, han derigenom skulle komma att gå i mistning af den lindring

i straffet, som endast var en följd af hans motparts missnöje med utslaget.

För den händelse ett på viss tid ådömdt frihetsstraff, som med den

dömdes begifvande blifvit satt i verkställighet, sedermera skulle af högre

Rätt blifva skarpt till straffarbete på lifstid anser Högsta Domstolen äfven

härigenom en obillighet mot den dömde ega ruin. Donna skulle då bestå

deri, att den dömde under tiden emellan de båda utslagen, i stället för

att blott hållas i ransakningshäkte, fått undergå fängelse eller straffarbete.

Skilnaden emellan häkte och fängelse torde dock vara alltför obetydlig

för att genom det enas utbytande mot det andra något ökadt lidande

kan anses hafva blifvit den dömde tillskyndadt. Äfven i det fall, då

han under mellantiden hållits till straffarbete, har ej något värre inträffat,

än som skulle hafva skeft om det straff, som slutligen pröfvas lagligt,

blifvit redan af första domstolen tillämpad! och genast gått i verk
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

ställighet, och den olägenhet, som härigenom någon gång kan, med den

dömdes eget begifvande, komma att vederfaras honom, synes således icke

i någon man kunna jemföra» med den, som nu i de mera vanliga fallen

att äfven i den högre rättens utslag fängelsestraffet bestämmes till viss

tid, honom mot hans vilja tillskyndas derigenom, att med straffets verkställande

måste anstå till dess Öfverrättens utslag fallit. Att åter, för

det af Högsta Domstolen anmärkta fall, att Öfverrätt ålagt straffarbete i

stället för fängelse, den dömde enligt förslaget skall icke allenast under

tiden för besvärs anförande mot Öfverrättens utslag, utan äfven sedermera

till följd af egna besvär få fortsätta det började fängelsestraffet,

torde närmast böra följa af sjelfva tillåtelsen att, innan underrättens utslag

vunnit laga kraft, börja undergåendet af det derigenom ådömda straff.

Såsom ett ytterligare skål för sitt afstyrkande af förslaget har Högsta

Domstolen erinrat att om den dömde, sedan han förklarat sig nöjd

med utslaget, men innan besvärstid^ gått till ända, skulle på grund af

något i högre rätt ineddeladt utslag, genom hvilket den gerning, för

hvilken han blifvit dömd, skulle förklarats str afflå, eller af annan orsak

skulle finna giltig anledning att, med frångående af sitt förra förklarande,

söka ändring i utslaget och sålunda möjligen vinna befrielse från den

återstående delen af straffet, det skulle innefatta en obillighet att, såsom

förslaget antydde, vägra honom donna förmån. Ej heller i donna anmärkning

anser jag mig kunna instämma. Att en part, som icke begagnat

sig af det honom lemnade rådrum för ett utslags Överklagande,

sedermera kan finna anledning att åligga donna sin underlåtenhet, lärer

ej kunna undvikas, huru långt det honom lemnade rådrummet varit.

Någon gräns för detta måste dock bestämmas, och att utsträcka donna

gräns längre än parten sjelf anser sig behöfva synes ej vara af omständigheterna,

påkallan. När fången sjelf förklarar sig med det om honom

fällda utslag nöjd, synes mig, under förutsättning att nödiga garantier

gifva» att förklarandet ej skett af öfverilning, något hinder ej höra mota

att anse utslaget mot honom lagakraftvunnet, och om han sedan ångrar

sitt förklarande, torde han ej hafva mera skål till klagan än i händelse

donna ånger inträffat några dagar senare, då äfven den i lag fastställda

besvärstid^ gått till ända.

Slutligen har Högsta Domstolen anmärkt, att äfven om giltig grund

för förslagets bestämmelser, såvidt de anginge häktad person, skulle

kunna antaga» bestå deri, att genom förslaget bereddes möjlighet för

den dömde att undgå eu långvarigare förlust af sin frihet och för staten

att vinna minskning i kostnaderna för fångars underhåll, nämnda grund

dock icke förefunnes i de fall, hvarom förslagets 5 § handlar, eller då

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

den dömde ej är häktad i afbidan derå att det angående honom gifna

utslag skall vinna laga kraft. Befogenheten af donna anmärkning vill

jag icke bestrida, hvadan omförmälde §, hvilken torde hafva tillkommit

endast för åstadkommande af eu viss yttre likformighet i afseende å förfaringssättet

i mål, som röra häktade och andra, synes höra ur förslaget

utgå. Men i öfrigt finner jag Högsta Domstolens utlåtande ej föranleda

vidare ändringar, än att, för åstadkommande af större bestämdhet och

tydlighet;,_ redaktionen på ett par ställen underkastas någon jemkning;

och får jag alltså i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. May t

täcktes till Riksdagens antagande framlägga följande förslag till

Förordning angående verkställighet i vissa fall af straff, ädömdt

genom icke lag akr af teg ande utslag.

Uppå tillstyrkan af Statsrådets öfrige Ledamöter täcktes

Hans Maj:t Konungen lemna bifall till hvad Hans

Excellens Herr Justitie-statsministern, såsom ofvan omförmäldes,

hemställt, samt förordna att Proposition i

ämnet af den lydelse, bilagan A. till detta protokoll

utvisar, skulle till Riksdagen afiåtas.

Ex protocollo

C. J. Björkman.

Stockholm, tryckt hos K. L. Beckman, 1873.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.