Sök i Ratio Lex

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 3

1874-01-26 · 27 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 23 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1874:3, Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 3

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 3.

N:o 3.

Ank. till Riksrl. Kansli den 26 Jan. 1874 kl. 2 e. m.

kont/l, Mnj:ts Nådiga ''Proposition till Riksdagen, med förslag till

Förordning angående förändradt sätt för offentliggörande

i kyrka oj allmänna författningar och kungörelser samt

enskilda tillkännagifva^<<len: 6äfven Stockholms Slott den

21 November 1873.

Med föranledande af en framställning utaf Upsala stifts vid allmänt

prestmöte i Juni månad 1865 församlade presterskap hemställde domkapitlet

i namnda stift ^ i underdånig skrifvelse den 27 September samma år. att

Kongl.

vidtagas till afhjelpande och förminskande af de olägenheter, som vore föronade

med det nu brukliga sättet för offentliggörande af såväl allmänna som

enskilda kungörelser m. m.; i anledning af hvilken hemställan det vid 1866

ars riksdag församlade Presteståndet afgifvit infordradt yttrande, hvarefter

• e ö liga stiftens domkapitel samt Stockholms städs konsistorium och Hofkonsistorium

äfvensom Ofverståthållare-embetet samt Ivongl. Makts samtlige

befallningshafvande i länen, på gifven nådig befallning, inkommit med under<

aniga utlåtanden och förslag i ämnet. Vidare anhöll Kyrkomötet i underdånig

skrifvelse den 24 September 1868, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga

sadana åtgärder, som funnes vara af omständigheterna påkallade, på d°et

ungorelsers och allmänna författningars uppläsande ä predikstolarne måtte

upphora eller att, derest detta mötte hinder i afseende å nådiga förordningars

samt embetsmyndigheters kungörelser, Kongl. Maj:t ville taga i nådigt

» ''vem ägande, huruvida icke antalet af de författningar och kungörelse)1,

hvilkas uppläsande blefve anhefaldt, kunde i väsendtlig mån inskränkas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o S.

Ett förslag till författning i don uti dessa skrivelser antydda syftning

blef med anledning deraf utarbetadt; och sedan detsamma undergått den i §

87 Regeringsformen föreskrifna granskning inom 1 Högsta Domstolen samt, på

grund af dervid framställda anmärkningar, i vissa delar omarbetats, har Kyrkomötet,

hvars yttrande öfver det sålunda reviderade förslaget Kongl. Maj:t den

9 sistl. September infordrat, uti underdånig skrifvelse den ö derpåföljde

Oktober förklarat, att Kyrkomötet för sin del godkände nyssberörda förslag.

Med öfverlemnande af Stats-Rådets i frågan hållna protokoll, deruti

äfven de i Högsta Domstolen afgifna yttranden i ämnet äro intagna, vill

Kongl. Maj:t alltså, jemlikt ofvan åberopade grundlagsbestämmelse, föreslå

Riksdagen att antaga följande

jFörordning (ingående föriindradt sätt Jör offentliggörande i kyrka af allmänna

författningar och kungörelser samt enskilda tillkänvajifvanden.

I fråga om offentliggörandet i kyrka af allmänna författningar, vederbörande

embetsmyndigheters kungörelser samt andra allmänna eller enskilda

tillkännagivanden varda följande förändrade bestämmelser meddelade:

§ 1.

Vid offentliggörande i kyrka af sådana författningar eller kungörelser,

som finnas intagna i Svensk Författningssamling, må endast deras rubrik och

datum uppläsas, der de ej angå kyrkliga angelägenheter eller eljest i vissa

fall annorlunda särskild! förordnas.

Det årligen förnyade offentliggörandet i kyrkan af dylika författningar

eller kungörelser, som hittills varit föreskrivet, kommer hädanefter att upphöra.

§ ''3.

I fråga om de kungörelser, som af Öfverståthållare-embetet utfärdas eller

af öfrige Kongl. Majds Befallningshafvande genom deras tryckta länskungörelser

meddelas, må likaledes, vid deras offentliggörande i kyrka, såvida ej

Öfverståthållare-embetet eller Kongl. Majds Befallningshafvande i särskild! fall

om någon viss kungörelses fullständiga uppläsning förordna, endast en kort

uppgift om ämnet för hvarje kungörelse meddelas; börande förty nämnda

kungörelser, då de för offentliggörande till vederbörande presterskap aflemnas,

alltid innehålla eller vara åtföljda af sådan uppgift, som nu sagd är.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kong!. Maj.is Nåd. Proportion N:o .7.

§ 3.

1M dom utslag eller resolution skall, medelst offentliggörande 1 kyrka

någon memghet delgrfvas, må för sådant ändamål, jemte uppgift i den modighet

som domen, utslaget eller resolutionen meddelat, och ! den men Tet

beslutet angår, endast sjelf™ beslutet med besvärshänvisning uppläsa” ”

§ I
K

handkam™ r’lihillkat-|i ??,"**, “j*? tfll sMana'' hvarom »n***d«

bb dia men liktal, till följd af vederbörande embetsmyndis-hets förordnande

skola i kyrkan allmänheten delgifvas; så oek sådana meddelanden af

kommunala embetsman eller enskilda personer, hvilka på grund af föreskrift

stMg^iåS °ffentIiggÖraS’ Sk°''“ *« sMa"‘ ändamål derstädTfulf
-

§

der deDeei föTpt §§ ,7?™““ k»***» och andra handlingar skola,

presttTrrt* i;s, kTT,

u™%oh “ankoTTT6 7rmuMbtJreIse h»>'' ^aT kTrfhcmtande

kTlTitationTeTnåln

resolutionens offentlio-o-"^ S^° a Således, cd:er kommunikations
vodtts:

«asft,nsaramans raed Ä™"a i- ■*- *«

§ 6.

för,,! na|.011 andra meddelanden eller handlingar än sådana, som

ml 1 denna förordning omförmälda äro, må offentliggöras, ege lian att deBdi.

Ull micsd. Prof. 1874. 1 Sand. 1 Afd. 2 Uäft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o

a rn j.n af vederbörande kommunalstyrelse, enligt § o, till

samma aflemna till den åt

10

samma aflemna till flen aived—.’ att de, i flen

kungörelsers emottagande utsed . p ’ hållas för kommunens med
ordning

kommunalstyrelsen^ ^fvan(jc ,’,m aflemnandet jemte en kort

lemmar tillgängliga; och ma ■ V* ; kyrkan uppläsas, derest skriftligt

uppgift I flet ämne, phheikap tiltatälles och ämnet prof
sådant

tillkännagivande \u < I vidsträcktare mån, an nu sagdt

ir t1"? *£ 1 kyAa - *“*•* me<Me‘

landen eller handlingar, som i denna § afses.

§ 7-

Sådana kungörelser, om hyilkas ^^■adt, lysningar till

eller i förordningarne om kyrkostam J}aPmeddelanden i kyrkliga angeäktenskap,

bönedagspla^at samt i est i hittills stadgad

lägenheter komma fortfarande a J pUer handlingar, hvilka hora

ordning att offentliggöras. - u( | p högmessogudstjenstens slut offent
“f

Se oSeutliggotauflet, « «M«»t tfraga
»“

K“”*L "SA °Ch y",,eSt

städse välbevågen.

O S C A K.

Axel Adlercreiiix.

STOCKHOLM

IS A A C MAI i < !1IS’ 110KTRYCK l-i HT-AK TT K HOT. AR, 18 T f.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen uti Siats-Rådet ä Stockholms

Slott Tisdagen den 7 September 1860,

i närvaro af:

Hans Excellens Justitie-statsministern, Herr Friherre De Geer,

Statsråden: Friherre af Ugglas,

Bredberg,

von Ehrenheim,

Abelin,

Berg,

Adlercreutz.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet:

ej mindre Domkapitlets i Upsala stift underdåniga skrifvelse den 27

September 1865, hvaruti, med föranledande af en framställning utaf stiftets

vid allmänt prestmöte i Juni månad nämnda år församlade presterskap,

Domkapitlet hemställt, att Kongl. Maj:t måtte taga i nådigt öfvervägande,

huruvida icke åtgärder kunde vidtagas till afhjelpande eller förminskande af

de olägenheter, som vore förenade med det nu brukliga sättet för offentliggörande

af såväl allmänna som enskilda kungörelser m. m.; i anledning

hvaraf det vid 1866 års riksdag församlade Presteståndet afgifvit infordradt

underdånigt yttrande, hvarefter de öfriga stiftens Domkapitel samt Stockholms

stads Konsistorium och Hofkonsistorium, äfvensom Öfvcrståthållare-embetet

och Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande i länen, på gifven nådig befallning,

inkommit med underdåniga utlåtanden och förslag i ämnet;

än äfven Kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 24 September 1868,

med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, som funnes

vara af omständigheterna påkallade, på det kungörelsers och allmänna författningars

uppläsande å predikstolarne måtte upphöra, eller att, derest detta

Bill. till Rilcsd. Prot. 1874. 1 Sami. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

mötte hinder i afseende på nådiga förordningar samt embetsmyndigheters

kungörelser, Kongl. Maj:t ville taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke

antalet af de författningar och kungörelser, hvilkas uppläsande blefve anbefaldt,

kunde i väsentlig mån inskränkas; hvilka båda skrifvelser blifvit, till

följd af Kongl. Maj:ts beslut den 23 Oktober 1868, uppå Ecklesiastik-departementets

föredragning, till Justi tie-depar temen tets handläggning öfverlemnade;
hvarefter

Hans Excellens TIerr Jusfitie-statsministern uppläste ett uti

ifrågavarande ärende inom Justitiedepartementet uppgjordfc förslag till förordning

avgående förändradt sätt för offentliggörande i lajrlca af allmänna

författningar och kungörelser samt enskilda tillkännagif''vanden, så lydande:

“I fråga om offentliggörandet i kyrka af Yåre författningar, vederbörande

embetsmyndigheters kungörelser samt andra allmänna eller enskilda

tillkännagifvanden varda följande förändrade bestämmelser meddelade:

Uppläsning från predikstolen af Yåre författningar samt andra, vare

sig allmänna eller enskilda, kungörelser eller meddelanden må med de undantag,

hvartill § 8 föranleder, icke vidare ega rum, utan skola i stället desamma

i de fall, då deras offentliggörande i kyrka är eller varder föreskrifvet,

efter slutad liögmessogudstjenst, under dervid tjenstförrättande prests

tillsyn, af klockaren eller annan lämplig person, som derom af presten anmodas,

från kyrkogången delgifvas den församlade menigheten, på sätt här

nedan närmare bestämmes.

§ 2.

Yid offentliggörande i kyrkan af sådane författningar eller kungörelser,

som finnas intagne i Svensk Författningssamling, må endast deras rubrik och

datum uppläsas, der ej i vissa fall annorlunda särskildt förordnas.

Det årligen förnyade offentliggörandet i kyrkan af dylika författningar

eller kungörelser, som hittills varit föreskrifvet, kommer hädanefter att upphöra.

§ 3.

I fråga om de kungörelser, som af Öfverståthållare-embetet utfärdas

eller af öfrigc Yåre Befallningshafvande genom deras tryckta länskungörelser

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

m»Gu(°naS’ ma, ^kfdedes Vld deras offentliggörande i kyrkan, såvida ej Öfverstathallare-embetet

eller Yåre Befallningshafvande i särskild t fall om mVon

viss kungörelses tullständiga uppläsning förordna, endast en kort uppgiftom

a!™et „ ^vaide kungörelse meddelas; Börande förty nämnde kungörelser,

da de för offentliggörande till vederbörande presterskap aflemnas, alltid innenalla

eller vara åtföljde af sådan uppgift som nu sagd är.

§ 4.

„ Dä dora> utelaS e]!er resolution skall, medelst offentliggörande i kyrka,

någon menighet delgitvas, varde för sådant ändamål, jemte uppgift å den

myndighet som domen, utslaget eller resolutionen meddelat, och å den menighet,

beslutet angår, sjelfva beslutet uppläst.

8 o.

. Allmänna eller enskilda kungörelser eller meddelanden, hvilka ej äro

att hänföra till sadana, hvarom föregående §§ handla, men likväl till följd af

vederbörande embetsmyndighets förordnande eller på grund af föreskrift i

tag bora i kyrkan offentliggöras, skola derstädes fullständigt uppläsas.

§ 6.

1 2> fö ^ch 5 §§ omförmälde kungörelser och andra handlingar

skola genast efter det de, på der stadgadt sätt, blifvit i kyrkan offentlio-- gjouio, genom tjenstförrättande prestens försorg emot qvitto, som vid kyrkan

förvaras, aflemnas till den person, som vederbörande kommunalstyrelse har

att till deras emottagande utse; och åligge det kommunalstyrelsen vidtaga

sadana åtgärder att sa val nyssnämnde kungörelser och handlingar som

vensk Författningssamling, af hvilken hvarje kommunalstyrelse, på sätt särsluldt

ar stadgadt, eger att undfå del, varda på lämpligt sätt hållna till
gangbga

för dem bland kommunens medlemmar, som önska att deraf tana

närmare kännedom. b

Besvärs- eller ansökningshandlingar, hvilka blifvit utställda till kommunikation

med någon menighet, skola likaledes, efter kommunikationsresolutio
SLtmS^:ulaammms

mcd denna pä nyss stati»’ade *

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

§ 7.

Yill någon att andra meddelanden eller handlingar an sådana, som

förut i denna förordning omförmälde äro, må offentliggöras, ege han att desamma

aflemna till den af vederbörande kommunalstyrelse, enligt § 6, till

kungörelsers emottagande utsedde person, hvilken föranstaltar att de, i den

ordning nyssnämnde § stadgar, hållas för kommunens medlemmar tillgängliga;

Och må tillkännagifvande om aflemnandet jemte en kort uppgift å det ämne,

meddelandet afser, i kyrkan uppläsas, derest skriftligt sådant tillkännagifvande

vederbörande presterskap tillställes och ämnet prölvas tjenligt att på

sådant sätt kungöras.

8 8.

Hvad i denna förordning föreskrifves ege ej tillämpning å sådana

kungörelser, om hvilkas uppläsning från predikstolen i grundlag eller Yåre

förordningar om kyrkostämma och prestval stadgas; ej heller å lysningar till

äktenskap, bönedagsplakatet samt andra kungörelser och meddelanden i

kyrkliga angelägenheter, utan förhålles med deras offentliggörande på hittills

öfligt sätt/1

Uppå Stats-Rådets tillstyrkan täcktes Kongl. Maj:t i nåder förordna,

att öfver berörda förslag Högsta Domstolens yttrande skulle, för

det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, genom note ur

protokollet infordras.

Ex protocollo

Oscar David Egge.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet

inför Hans Maj.i Konungen uti Stats-Rädet ä Stockholms

Slott Tisdagen den 9 September 1875,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

WyRRN,

Wennerbeeg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

"Weidenhielm,

J ustitieråden: Almqvist,

von Hofsten.

„ T'' c^e^en för Justitie-departementet, Statsrådet Berg anmälde i underdånighet,

att sedan Kongl. Maj:t den 7 September 1869 infordrat Högsta

Domstolens utlåtande, öfver ett inom Justitie-departementet uppgjordt förslag

till förordning angående förändradt sätt för offentliggörande i kyrka af

allmänna författningar och kungörelser samt enskilda tillkännagifvanden; så

hade, enligt Högsta Domstolens protokoll den 13 Oktober 1869, af de i förslagets

granskning deltagande Justitieråd följande yttranden blifvit afHfna

nemligen af: ° ’

Justitierådet Dreijer: “Då, enligt förevarande förslag, författningars

och andra allmänna kungörelsers offentliggörande fortfarande skulle ske i

kyrka — hvilket ej heller för närvarande torde kunna här i landet undvikas_

sa kan jag för min del ej inse giltig grund, hvarför kungörelsernas uppläsning

borde, förflyttas från predikstolen till kyrkogången och hvarför uppläsningen

hädanefter skulle vara presten förbjuden, men i stället ålagd kloc
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

karen eller på prestens anmodan annan person. Från rent kyrklig synpunkt

borde det vara temligen likgiltigt, om kyrkogång eller predikstol härtill användes.

Hvad angår en väsentligare del af frågan, nemligen huru ändamålet

med publikationen vinnos, förefaller det deremot föga tvifvelaktigt, att

ju läsningen bättre skall höras, när hon sker från predikstolen, och äfven

i största allmänhet att läsningen bäst skall af menigheten fattas, näi hon

verkställes af presten. Härvid må dock medgifvas, att presterskapets upplåsningsåliggande

hittills varit sträckt längre än som svarat emot det dermed

åsyftade och uppnådda gagn, då åtskilliga författningar, hvilkas innehåll

svårligen, att ej säga omöjligen, lämpat sig för åhörares uppfattning vid en

kursiv läsning, ändock skolat enligt gifven föreskrift in extenso uppläsas;

och jag anser likaledes det årligen förnyade offentliggörandet af vissa författningar

och kungörelser, som nu eger rum, kunna utan skada upphöra.

Men om i dessa delar, hvad ock genom förslaget är afsedt, inskränkning i

författningsläsandet vidtoges, så synes mig derigenom så mycken lättnad vara

för presterskapet uti dess ifrågavarande åliggande avågabragt, som lör sakens

skull bör under närvarande förhållanden medgifvas. Och när presten i allt

fall skulle, enligt förslaget, hålla tillsyn öfver klockaren eller hans substitut,

så bör, allrahelst med förutnämnda lindring, prestens tjensteverksamhet härutinnan

ej anses vara för vida tagen i anspråk, om det fordras, att han i

stället såsom hittills sjelf fullgör läsningen. En betänklighet emot förslaget

förekommer ock efter min tanke deri, att enligt detsamma de upplasta Kungörelserna

skulle icke vidare förvaras och tillgänglighållas på nu stadgade

sätt, utan öfverlemnas till den person, som vederbörande kommunalstyrelse

utsåge till deras emottagande, hvarefter tillgänglighållandet berodde pa åtgärd,

som vidare vore af kommunalstyrelsen vidtagen. Hittills har varit föresknfvet,

särskildt angående Svensk Författningssamling, att densamma skulle vid

hvarje kyrka förvaras och i ordning hallas, för att vara för församlingsboarne

tillgänglig; vidare i allmänhet, att alla de kungörelser, h vilka icke

enligt särskilda författningar borde påtecknade återlemnas, skulle vid kyrkorna

i god ordning förvaras; och genom andra stadganden har omsorg egnats

deråt, att nämnde ordning hlefve iakttagen. Huru åter genom det nu löieslagna

sättet för författningars förvarande och tillgänglighållande ändamalet

i allmänhet komme att vinnas, må vara oafgjordt: men åtminstone sy ne mig

anledning icke saknas för farhåga, att nämnda ändamål icke hade någon

vinst af förändringen att vänta, och redan på förhand vill det förefalla klart,

att för hvarje söndag, då det omförmälda kommunalombudet komme att vara

från kyrkan frånvarande och presten således vore satt ur tillfälle att, såsom

förslaget afser, genast efter kungörelsernas offentliggörande aflemna dem emot

qvitto till nämnda ombud, jemväl församlingsboarnes _ rätt att om dem taga

närmare kännedom, der sådan önskades, hlefve tillsvidare ställd utom möj
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

ighet att uppfyllas; och i lika mån blefve ock för den, som till laga offentlggorande

aflemna!; handling, hvilken han egde att med uppläsningsbevis

återfå, hans rätt derutinnan honom förhållen. Hvad förslaget i ofvanberorda

hanseenden mnehåller, till förändring i nuvarande bestämmelser, kan

jag således dels icke, dels endast till någon del biträda.

... 1Iv,ad .a“8''ai'' de alldeles enskilda kungörelserna och frågan om deras

uppläsande i kynca så torde i de städer, der tidning utgifves, detta sätt

nfulda publikationer högst sällan förekomma, och det vore således för

nagra de minsta städerna och för landsbygden, hufvudsakligast dock för den

senare, som _ saken praktiskt är af någon betydelse. Att flertalet af den

H0]% ,rlkn!ngen på landsbygden lägger stor vigt vid att på nu öfliga sätt

undfå kännedom om äfven dessa meddelanden, lärer vara nog bekant. Men

t et kan ej heller förnekas både att den vigt och fordran, som från statens

sida maste fastas dervid, att de allmänna publikationerna ske i viss öfver

lefa riket, hka och solenn ordning, här ej förefinnas, och att dessa enskilda

‘ kauuagafvanden aro af den beskaffenhet, att deras offentliggörande eo-entigen

borde tillhöra den enskildes omtanke eller på sin höjd hvarje kommuns

ioi sig. Och om i sadant hänseende det är kommunen obetaget att för sin

del besluta hvar och huru slika kungörelser finge aflemnas och offentlighållas

sa synes, för att isynnerhet under öfvergångstiden gå allmogens gamla vanor

till

stämmelse med förslaget, rättighet är medgifven den, som kungörelsen aflemnat,

att _ fa ett kort tillkännagifvande derom i kyrkan uppläst. Dock torde

för den jemförelsevis obetydliga uppläsning, som derefter i fråga om enskilda

kungörelser komme att i kyrkan qvarstå, ingen ny anordning behöfva göras,

utan detta uppläsande kunna ske i sammanhang med och näst efter läsningen

ai de allmänna kungörelserna. °

1 i Af hvad sålunda blifvit anfördt lärer framgå, att enligt min åsigt 88

och 6 borde ur förslaget uteslutas, hvarefter hvad som återstode icke torde

vara af annan beskaffenhet, än att Kongl. Maj:t egde enligt 89 8 Regerino-sformen

derom ensam besluta. ö ° °

• i !°r„ deU- händelse clock att raiu ofvan uttalade uppfattning om saken

icke skulle vinna afseende, har jag vid vissa delar af förslaget, uti hvilka

,CS,5 y.f!e s0, s^nfs kunna föranleda missförstånd, ansett mig böra framställa

följande erinringar:

• .. ,Zld § 4:. att, enär af det här förekommande “värde11, jemfördt med det

i nästföregående två §§ förekommande “må“, lätteligen den följd kan dragas

lt’A0Ch.reSO!Utr iGke 4» uppläsas i sin helhet;

l J‘ö r0,re? er In^>. att för (fen härvid tjenstförrättande, isynnerhet om

,enne enligt förslaget blir klockaren eller annan med honom likställd person,

opaginerad Kontrollera mot PDF

det ej sällan bör falla sig vida lättare, på samma gång som för menigheten

redigare, om uppläsandet får ske in extenso, lydelsen måtte derhän andras;

vid 8 6: att innehållet gör det tveksamt, huruvida förslaget afser, att

presterskapet skulle åligga att öfver skedd publikation meddela bevis såsom

hittills. I saknad al bestämdt förklarande härutinnan, formodar jag likväl,

hvad ock synes mig ändamålsenligast, att ingen ändring är i nu gå aru e

stadganden härom åsyftad; men efter mm tanke hade sadant^desto hellre

bort uttryckas (vare sig i denna eller i slutet af 8 §), som pa slikt bevis

mången vigtig rättsföljd kan vara beroende, och

vid 8 8: att då det icke linnes i grundlag särskildt uttaladt, att någon

der föreskrifven kungörelse skall i kyrka uppläsas från predikstol, redaktionen

af § 8 synes böra till förekommande af missuppfattning i någon man

samt att, enär efter min tanke med offentliggörande af kungörelser

eller meddelanden i ärenden, som angå skolorna, jemväl bör forhallas pa

hittills öflig! sätt, sådant måtte uttryckas. “

Justitierådet Babe: “Lika med Justitierådet Dreijer anser jag, att 1

och 6 §8 böra ur förslaget uteslutas, äfvensom att hvad derefter skulle

återstå, faller inom det lagstiftningsområde, hvarom 89 § Regeringsformen

handlar. .. ,

Då offentliggörande af författningar och andra allmänna kungörelser

icke, åtminstone för närvarande, torde kunna ändamålsenligt ske annorstädes

än i kyrkan, synes mig lämpligast vara, att den uppläsning, som dervid bor

e«,-a rum, fortfarande såsom hittills, verkställes af tjenstförrättande piesten,

för hvilken dessutom, genom hans befrielse från uppläsmngsbestyret, efter

mitt omdöme icke någon lindring i besvär skulle åstadkommas, enär han i

allt fall, enligt förslaget, borde hafva tillsyn derå, att den person, som komme

att deDifva den församlade menigheten författningar och kungörelser, sadant

riktigt °fullgiorde. Skola emellertid stadgandena i 1 § hufvudsakligen bibehållas,

torde dock sådan ändring af densamma böra vidtagas, att, för en

händelse hinder någongång mötte för klockaren att delgifmngsbestyret verkställa

samt annan person antingen icke ville det sig ataga ellei funnes i v

lämplig derför, det skulle åligga prosten sjelf att berörda bestyr utöfva.

Vidkommande åter 6 §, förefalla mig, med hänsyn till _ giltigheten och

vigten af omsorg från det allmännas sida i fråga om författningars och andra

allmänna kungörelsers förvarande och i ordning kallande för

het, de nu derom gällande bestämmelser vara att föredraga fiamtor loisif

frets, helst för utlemnande! från kyrkan af de i 6 § omformalda kungoielser

och handlingar, enligt förslaget, icke ens skulle erfordras godkännande från

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

det ° allmännas sida af de åtgärder, som inom kommunerna kunde beslutas

angående dessa kungörelsers och handlingars tillgänglighållande och behöriga

förvai ande. I vissa fall, såsom cia, jemlikt befintliga föreskrifter, resolutioner

och utslag, besvärshandlingar m. m. skola efter deras offentliggörande

utlemnas till annan vederbörande än kommunalstyrelse, synas mig äfven de

nu i nämnda hänseenden gällande stadganden vara lämpligare än° förslagets.

Uteslutes icke 6 §, är efter min tanke angeläget och behöflig!, ej mindre

att föreskrifter införas dels om skyldighet för vederbörande prest att före

utlemnandet till kommunalstyrelsens ombud förse sådana kungörelser och

handlingar, hvarom i §:n är fråga, med bevis om det skedda offentliggörandet,

dels om skyldighet för.detta ombud att, genast efter det berörda kungörelser

och handlingar blifvit i kyrkan offentliggjorda, bos tjenstförrättande presten

sig anmäla till deras emottagande, än ock att närmare bestämmelser meddelas

beträffande aflemnande till vederbörande af besvärs- och ansökningshandlingen

samt utslag- och resolutioner, hvarom handlas i Ivongl. brefvet den 5

Januari 1808, när sådana handlingar och beslut ej röra sjelfva kommunen,

äfvensom angående utfärdande af bevis derom.

I afseende a förslagets stadganden om hvad vid offentliggörande i

kyrka af allmänna författningar och kungörelser samt enskilda tillkännagifvanden

uppläsas borde, får jag, jemte instämmande i den af Justitierådet

Dreijer vid 8 § framställda anmärkning, i öfrigt endast i underdånighet erinra,

att, i anledning°af 4 §:s innehåll, om förslaget blefve lag, tvekan mången

gång torde uppstå om hvad af domar, utslag eller resolutioner skulle såsom

innefattande sjelfva beslutet uppläsas, och att den granskning, som i sådant

hänseende erfordrades till undvikande af misstag och förekommande af befogade

anmärkningar, ofta kunde medföra större besvär, än uppläsning af

handlingarne i deras helhet; hvadan mig synes lämpligt, om, på sätt Justitierådet

Dreijer jemväl ansett, fullständig uppläsning af de i 4 § omförmälda

handlingar blefve vederbörande medgifven. “

Justitierådet Cctrleson: “Sa vida myndigheters och enskilda personers

tillkännagifvanden för allmänheten måste fortfarande ske i kyrkan samt ansvaret

för det lagliga förfarandet dervid skall åligga presten, med skyldighet

föi honom att behörigen redovisa aflemnandet af de offentliggjorda handlingaine;

sa. synes äfven mig det nu ölliga promulgationssättet, med en inskränkning.

i den understundom öfverflödiga uppläsningen af handlingarne

samt en tillåtelse för presten att vid sitt bestyr använda lämpligt biträde,

vara att såsom ändamalsenligare föredraga det föreslagna.

• i ^oen läsning, som sker från predikstolen, skall vara lättare för
nimbar

för åhöraren och lata sig verkställas med större ordning, än läsningen

Bih. till Biksd. Prof. 1874. 1 Sami. " 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

från kyrkogången, följer redan af valet af predikstolens särskilda plats, och

att icke sällan kan inträffa att presten finnes vara den för tillfället lämpligaste,

om icke enda lämpliga person att rätt fullgöra den föreskriftm låsningen

i kyrkan, förefaller åtminstone högst sannolikt. Hufvudsakligast ligger

dock det öfliga promulgationssättets företräde framför det föreslagna deruti

att, då enligt det förra de offentliga påbuden skola för allmänheten uppläsas

och hållas tillgängliga af en viss, för ortens innebyggare nogsamt känd

person, af hvilken kan på en gång väntas den största beredvillighet att tillhandagå

med nödiga upplysningar och tillika utkräfvas det strängaste ansvar

för hvarje försummelse i hans åligganden, så har man för närvarande full

befogenhet att antaga, det ingen sina gerningar tillräknelig samhällsmedlem,

i hvilken ställning han för öfrigt må befinna sig, saknar tilliälle att förskaffa

sig kunskap om de lagar eller andra allmänna föreskrifter, hvilkas

efterlefnad honom affordras; men att deremot, då förslaget^icke gör de tryckta

påbudens uppläsning till regel utan till undantag samt åt de faktiskt oansvarige

kommunalstyrelsernas urskilning och godtfinnande öfverlemuar att

förordna huru sådana påbud må hållas för allmänheten tillgängliga, sa skulle

det föreslagna promulgationssättet vara förenadt med ett ständigt öfverhängande

äfventyr för många att blifva lagbrytare i följd af en för dera oofvervinnerlig

svårighet att erhålla nödig kännedom om de utfärdade påbuden.

Ännu är på flera orter i olika delar af riket hvarje kommunalbestyr oetiaivtadt

såsom en börda, hvilken fördrages med ovilja och utan tvekan _ öfverlåtes

åt personer, som äro oskickliga att bära den. Det är klart att x kommuner,

der ett sådant förhållande eger rum, kommunalstyrelsens ^åligganden

ofta blifva åsidosatta eller illa fullgjorda, och det kan icke påräknas att

åligganden af beskaffenhet, som de i 6 § omförmälda, blefvo utförda bättre

än andra. Derpå skulle emellertid för större delen af kommunens medlemmar

och i synnerhet för mängden af dem, som äro oberättigade att deltaga

i kommunalvården och kontrollera densamma, bero möjligheten att erhålla

kunskap om innehållet af hvarjehanda påbud, hvilka det ålåge dem att efterlefva.

Antagandet att en lag eller annan allmän föreskrift, intagen i eu författningssamling

eller tryckt länskungörelse, blifvit, efter skedd uppläsning af

en kort och såsom ämnesbeteckning föga upplysande rubrik, behörigen promulgerad,

äfven om vederbörande kommunalstyrelse underlåtit att göra trycket

tillgängligt för allmänheten, skulle hvila på en ren fiktion, som naturligtvis

icke bör läggas till grund för någon lagtillämpning. Icke heller torde det

gå an att låta giltigheten af statsmyndigheternas förordnanden blifva beroende

af kommunalmyndigheternas åtgärder.

Enligt förslaget skulle några olägenheter af det nu brukliga promulgationssättet

väl minskas, men ingalunda undanrödjas, samt till dessa komma

nya såsom följd af det för närvarande åt en ende person, eller presten, upp
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

dra gna bestyrets fördelning på flera, eller presten, klockaren, kommunalstyrelsen

och någon af samma styrelse utsedd person, mellan hvilka hvarjehanda

kollisioner vore att förutse. Den förnämsta olägenheten af förslaget

blefve dock den, om på sätt jag vågat i underdånighet anmärka, promulgationsförfarandet

förfelade sitt ändamål. Under den förutsättning, hvarifrån

detta mitt underdåniga yttrande utgått, tror jag icke att i det nu öfliga

sättet att offentliggöra myndigheters och enskilda personers kungörelser någon

väsentligare förbättring, än förkortningen af uppläsningen och tillåtelsen

för presten att i och för läsningen påkalla annans biträde, kan tills vidare

åstadkommas. “

Jnstitierådet Södergren: “Förevarande lagförslag innefattar erkännande

af den sanning, att den till gudstjenst egnade och invigda tempelsalens helgd

ingalunda förnärmas deraf, att, när dagens gudstjenst slutat och församlingen

står redo att återgå till sina verldsliga bestyr i den samhällsordning, som

skall sammanhållas, ledas och förädlas genom inflytelsen af religionens läror

och förutan hvilken verldsliga inrättning den kyrkliga ordningen icke kunde

cga bestånd, genast derefter i samma rum, men såsom en från gudstjensten

afskild förrättning, sker ett förkunnande af statsstyrelsens och de derunder

lydande myndigheters påbud i de till samhällsordningen hörande ämnen.

Det lärer väl således icke vara på denna förrättnings karakter af verldslig

syftning man ville grunda ett förslag om den nya ordning, att hädanefter

icke, såsom förut under seklernas lopp, den i tempelsalen inrättade talaretribunen,

beräknad att genom sin plats i rummets höjd låta talaren blifva

sedd och säkrare hörd, men icke hitintills genom lag eller sedvanans begrepp

uteslutande förbehållen det rent kyrkliga, såsom altaret varit och är — att

icke denna talaretribun, predikstolen, finge begagnas vid frambärande af den

verldsliga samfundsordningens bud och meddelanden till församlingen, utan

detta skulle ske från “kyrkogången“, der sålunda, enär i de redan befintliga

tempelbyggnaderna kyrkogångens egna ändamål måste fordra att den

icke vore belamrad med någon ständig talarestol, talaren, för att icke nödgas

att orda osed och blott oredigt hörd af församlingens större del, hvarvid

just derföre sorlet af hans röst kunde komma att af mången misstänkas

vara skrålet af någon okynnig fridsstörare i folkhopen, måste åt sig för

tillfället välja utväg att upphöja sig öfver mängden och göra sig åtminstone

något hufvud högre än de andra. Orsaken till talarens förvisning från

predikstolen till kyrkogången torde då böra sökas endast deri, att man

vill till talare utse någon annan, än en prest, men icke anser tillständigt

att låta denne nye talare, en af den underordnade kyrkobetjeningen, intaga

prestens ställe å talarestolen. Klockaren eller någon annan — det skulle

nemligen bero på prestens fria bestämmande att dertill utse hvilken annan

som helst, möjligen i nödens stund kyrkovaktaren eller dödgräfvaren —

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

sändes åstad att å kyrkogången uppklättra på någon stol eller bänk eller

pall, för att derifrån framföra regeringsmaktens bud och befallningar. Och

dervid skulle den ecldesiastike tjensteman, som under den slutade gudstjensten

varit innehafvare af talaretribunen, ställa sig invid klockarens tillfälliga

talareplats på kyrkogången, för att rätt utöfva “tillsyn11 öfver hans förrättning

och i afseende å hvarje författning kunna intyga, att densamma verkligen

blifvit till efterlefnad kungjord: en i sjelfva förrättningens stund lifligt

framträdande påminnelse, att statsstyrelsens värf blifvit flyttadt till den lägre

regionen af de offentliga funktionärernas krets.

Med blicken under eu dylik scen vexlande emellan den tomma ordinarie

talarestolen och den på någon bänk uppklättrande förkunnaren af

Ivongl. Maj:ts bud till dess trogna folk, skall ofelbart mången åskådare göra

den tysta betraktelse, att man numera alltför väl förstått att i yttre måtto

göra skilnaden stark emellan dagens begge officiela värf, den föregående

förrättningen i religionens tjenst och den efterföljande i statens tjenst. Emot

den förras äfven i yttre form betecknade karakter af det höga, det sublima,

det för tanken och känslan lyftande, afsticker skarpt den senare föirättningens

totala saknad af all yttre värdighet, dess egenskap att i estetiskt hänseende

sänka sig ned åtminstone hardt nära gränsen af det platta och

lumpna. Åskådaren vid denna scen lärer få synnerligen svart att inse tillfredsställande

skäl till en dylik förändring af den under århundraden häfdvunna

ordningen. Han har visserligen hört sadant tal, att slumt af en

gudstjenst, särdeles i städerna, företedde ett för det allvarliga religiösa sinnet

vidrigt skådespel, då presten på det rum, der han nyss förkunnat eviga

lifsens ord, uppträder för att uppläsa kungörelser för en menighet, hvars

ojemförligt större del härunder vänder honom ryggen och lemnar. templet,

utan att aktgifva på läsningen, hvilken det oaktadt maste fortfara, intilldess

han befinner sig ensam med kyrkobetjeningen; att ehuru således det egentliga

ändamålet med uppläsningen, att bringa författningar och kungörelser till

allmänhetens kännedom, vore i detta tall alldeles förfeladt, qvarstode dock

för presten vid hvarje högmessogudstjenst i stad som pa landet den motbjudande

pligten att vända åhörarnes sinnen till verldsliga omsorger, pa det

att den laga formen för ifrågavarande akters promulgerande matte iakttagas.

Sådant tal och hvarjehanda annat i dylik syftning har han hört, men han

finner, att den sålunda klagande måste hafva förbisett den sanning, att den

verldsliga förrättningen icke är någon fortsättning eller slutet af gudstjensten,

utan är en särskild akt, alldeles i den mening, som framkallade förordningen

den 8 Maj 1849, hvarigenom den ditintills förda klagan öfver de verldsliga

bestyrens inblandning i gudstjensten an saga vara i tillit matt afhulpen,

att väl icke borde förväntas, att, utan afseende derå, om samhällslagarnes

promulgerande vore en för samhällsordningen nödvändig angelägenhet eller

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

icke, någon skulle blott derföre, att denna angelägenhet hörer till den verldsliga

samhällsordningen, icke till den kyrkliga, tilltro sig kunna uttala den

missaktning för samma angelägenhet, att det vore för en prest ”motbjudande”

att vända sina åhörares sinnen till denna verldsliga omsorg, eller för öfrigt

vilja, i likartad syftning, såsom någon stund af förnedring för menniskosinnet

beteckna den naturligt nödvändiga öfvergången från afhörande af religionslärarna

i templet till sysselsättningen med den borgerliga sammanlefnadens

för menniskolifvet oundvikliga omsorger, hvaruti städse förekommer den

pligtutöfning, som i väsentlig man utgör tillämpning af religionens sanningar

i hvad angår den ena menniskans förhållande till don andra; — att

den, som kunde hysa sådana åsigter, måste vara i behof att ännu sysselsätta

sitt eget sinne med öfvervägande och utredande af åtskilliga grundbegrepp,

hvilka väl slutligen, i en rätt ordnad tankegång, skola leda derhän, att,

åtminstone i vårt land och åtminstone ännu, innan vissa nyare läror i religionsväsendet

fått fullt insteg i lagstiftningen, kyrkan icke är något i den

luftiga rymden frittsväfvande, från beröring med det borgerliga samhället

frigjordt samfund, utan deremot staten och kyrkan med hvarandra så införlifvade

och samverkande, att prosten i sin anställning såsom kyrkoföreståndare

är statens tjenare, så att ännu såsom i fordna dagar, då svenska folket

visst icke var mindre ömtåligt i sin vördnad för religionen än i våra dagar,

staten kan ålägga kyrkoherdeembetet ett göromål af ifrågavarande beskaffenhet,

lämpadt efter nödvändigheten att begagna den enda möjlighet, der

kyrkodistriktets innevånare kunna vara att påräkna såsom mera ofta och

mera mangrannt församlade och sålunda tillgängliga för emottagande af hvad

samhällsordningen har nödigt att meddela; — att sådana den borgerliga ordningens

värf ovilkorligen kräfva aktning ej mindre af presten, än af hvarje

annan samhällets medlem, och att prestmannens värdighet i samhällsordningen

är ingalunda förnärmad derigenom, att han är utsedd till förkunnare af

hvad statens och kyrkans gemensamma högste styresman sjelf eller genom

sina underlydande organer förordnar. Yår reflekterande åhörare i kyrkan

har vidare måhända väl någon gång bemärkt, att, vid kungörelsers uppläsande

från predikstolen, ”menighetens ojemförligt större del vändt presten

ryggen och lemnat templet, utan att aktgifva på läsningen”; men han besinnar,

att svårligen lärer utan öfverdrift kunna sägas, att allmänneligen i

landet så tillgår, som denna, måhända mest från förhållandet särskildt i

hufvudstaden hemtade lifliga skildring innebär, enär åtskilliga kyrkoherdar i

landsortsförsamlingar, derom tillsporda, bestämdt förneka det skildrade förhållandet;

äfvensom det lärer komma under besinning, att i allt fall man i

lagstiftningen måste vara ytterst aktsam att icke, på grund blott af sådana

allmänna skildringar, utan säkra undersökningar, låta timade partiela missbruk

upphäfva regeln, till förfång för dom, hvilka för sin del vilja hemta

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

nytta af regelns iakttagande. Han tror sig för öfrigt veta, att i våra dagar

presterskapet i Sverige icke fått sina embetsgöromål af verldslig beskaffenhet

ökade, utan fastheldre, i följd af senare tidens inrättningar i kommunalväsendet,

i betydlig mån minskade; och i afseende på det rent andliga kallet

är det för honom svårt att rätt inse, huruledes detta skulle i senare tid

fått någon betydlig utsträckning, i annan måtto, än genom den prestbrist,

som väl skäligen bör förmodas vara en öfvergående olägenhet, i detta hänseende

således icke af beskaffenhet att, till beredande af någon fjerdedels

timmas afkortning i prestens tjenstgöring i kyrkan, böra verka omstörtning

af de under hela århundraden gällande lagstadganden. Och kommer slutligen

härvid i betraktande, att om ifrågavarande särskilda bestyr i och för

sig, inom sin egen utsträckning, vore mödosamt och betungande, sa att en

förenkling och afkortning deruti erfordrades — så, som förevarande lagförslag

i särskilda delar afser — denna förenkling i bestyret lika väl kunde

göras under dess bibehållande såsom prestens åliggande, som vid dess nedlyftning

till en underordnad kyrkobetjent® kall.

Visserligen medgifves det, att om de sociala inrättningarne kunde erbjuda

möjlighet att på annat rum, än i kyrkan, gifva allmänheten del af

kungörelser i verldsligt angelägenheter, borde utan tvifvel denna möjlighet

begagnas, så framt nemligen dervid kunde tillfredsställas det oundgängliga

vilkor, att det nya sättet skall innebära minst lika stor säkerhet om vinnande

af hufvudändamålct i sjelfva saken, som det nuvarande kungörandet

i kyrkan medför. Men sådan tid är ännu icke inne i vårt land. Glada

förhoppningar för framtiden om stor och ändamålsenlig utbildning af de

sociala institutionerna, om talrikt besökta, täta och lifiiga sammankomster i

och för ett högt utveckladt kommunallif, må man gerna ega, men icke låta

lagstiftningen skynda framom verkligheten i sådana förhållanden, på hvilka

lagarnes tillämpning och nytta måste bero.

Den nuvarande ordningen för lagars samt öfriga från statsstyrelsen

och derunder lydande myndigheter utgående påbuds kungörande afser naturligen

att; dessa lagar och påbud skola blifva kända för dem, till hvilkas

efterrättelse de äro gifna. Ett högt och stort ändamål, bestämdt af en ädel

grundsats: staten vill icke låta sin inrättning skadas genom lagöfvertrådelser,

i följd af saknad kunskap om lagarne, och vill så litet som möjligt vara

nödsakad att genom straff för omedvetna lagöfvertrådelser inskärpa kunskap

om lagarne. De menskligt inrättningarnes allmänna lott åt ofullkomlighet

vidlåder visserligen äfven denna ordning, så att ändamålet vinnes blott ofullständigt,

måhända i hög grad ofullständigt. Men staten har dock, sä långt

det varit möjligt, begagnat det enda tillgängliga medlet att låta de för

samhällfinrättningen nödiga offentliga meddelanden komma till allmänhetens

kännedom, väl vetande nemligen, att den tid ännu icke är kommen, om den

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

ens någonsin kan komma, då det vore till förväntande, att hvar och en inom

samhället skall prenumerera på Svensk Författningssamling eller på sådana

tidningar, som meddela sina läsare underrättelse om allmänna författningar,

äfvensom att lagars kungörande medelst deras uppspikande på gathörnen, så

raskt och beqvämt detta än är att uttala och dermed affärda, vore ett ytterligt

dåligt medel. För den, som verkligen velat der, har det varit möjligt,

att genom publikationernas afhörande i kyrkan få kunskap i allmänhet om

hvad han i sin verldsligt verkningskrets hade att iakttaga för att icke blifva

lagbrytare. Och äfven den, som icke sjelf söker ett sådant tillfälle, kan

vinna det ofrivilligt. Så t. ex. kan den, som idkar jagt eller fiske, genom

kungörelsernas afhörande i kyrkan få en af honom icke sjelfmant sökt kunskap

derom, att det af honom begagnade sätt i dessa yrken nu icke vidare

är lofligt; den, som idkar seglation, får höra nya föreskrifter till hans, likasom

till den öfriga allmänhetens, iakttagande, o. s. v. lan sådan undgår

då att blifva lagbrytare, hvilkct åter lätt kunde inträffa, derest antingen alls

icke skedde något offentligt kungörande af den nya lagen, eller ock detta

kungörande innefattade blott underrättelse, att i sådant ämne funnes ett nytt

lagstadgande, om hvars innehåll han egde att skaffa sig kännedom hos en

af kommunalstyrelsen utsedd person, som icke ständigt kan träffas och icke

kan åt hundratals på en gång efterfrågande tillhandahålla det enda exemplaret

af Svensk Författningssamling, för hvars åtkommande den efterfrågande

sålunda kunde nödgas en annan dag åter göra en resa till den utsedde författningssamlaren,

efter att emellertid hafva fortsatt sitt yrke på vanligt sätt

och således mot sin vilja blifvit lagbrytare. Ofullkomligheten i den nuvarande

publikationsordningen kan, enligt min åsigt, icke vara giltigt skäl för

staten att öfvergå till en ytterlighet derigenom, att något kungörande alls

icke skedde eller ock skedde på sådant sätt, att allmänheten derigenom blott

finge underrättelse att något funnes, om hvars innehall ett verkligt kungar

ande för allmänheten vore behöjUgt. Tvärtom påstår jag det vara statens

oafvisliga pligt att genom sådana anstalter för lagarnes kungörande till allmän

kännedom, som mest kunna befrämja detta ändamål, förekomma de

ofvan antydda skadorna: för staten sjelf, att den stadgade allmänna ordningen

brytes af den enskilde i följd af hans ovetenhet om lagens innehåll,

och för den enskilde, att han, i följd af bristande tillfälle att få denna kunskap

eller af en eller annan för honom enskildt, billigtvis, men icke juridiskt,

ursäktande svårighet att vinna sådan kunskap, komme att svika sina

pligter mot samhällsordningen.

Skulle någon vilja påstå, att de i tryck meddelade författningarnes förvarande

hos en enskild, af kommunalstyrelsen derom anmodad person, för

att under närmaste tid och all framtid tillhandahålla:''; såsom ett fortgående

kungörande af författningarne, skall medföra samma säkerhet om allmännare

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

kunskap i författningarnes innehåll samt om reda, ordning och ständig tillgänglighet

i författningarnes tillhandahållande åt allmänheten, som är grundad

i nuvarande stadganden om författningarnes kungörande i kyrkan, deras

förseende med embetsbevis om detta kungörande, deras förvarande under

kyrkoförvaltningens vård och kontrollen deröfver vid de inom ecklesiastika

ordningen påbjudna offic.iela visitationerna: då vågar jag, med varm öfvertygelse,

Öppet och bestämdt förneka sanningen i detta omdöme. Och lärer

jag härvid kunna tillägga den betraktelse, att om, under den föreslagna nya

ordningen, sträfvandet till kunskap i de dåmera icke någonstädes offentligen

upplästa författningarnes innehåll blefve så allmänt, som det utan tvifvel

vore att önska, enär motsatt förhållande vore tecken af sjuklighet i det

sociala lifvet, måste tilloppet hos den af kommunalstyrelsen utsedde författningssamlaren

blifva så stort och så vid spridda tillfällen ofta besvärande

för honom, att väl ingen skulle vilja länge innehafva detta uppdrag, utan

blefve detsamma ambulatoriskt, vid hvarje ombyte allt mera osäkert i fråga

om fullständigheten i samlingen af författningar, slutligen måhända icke

tillsättligt annorlunda än mot aflöning och kanske i sådant fall utbjudet pa

offentlig auktion till den, som fordrade lägsta arvodet. Eller har verkligen

den allmänna erfarenheten i kommunallifvet varit af beskaffenhet att aflägsna

alla sådana farhågor? Måste det icke fordras stor uppoffring af egen huslig

trefnad och beqvämlighet, att hålla sitt hem dagligen och stundligen öppet

för okända författningsläsare ? Får man i allmänhet förlita sig derpå, att

män med nog ädelmod att tåligt underkasta sig sådant obehag städse skola

i kommunerna finnas?

Mig synes det således icke vara klokt och statsnyttigt, att den offentliga

makten, i stället för att åt en hvarje Söndag af en och samma ständiga

orsak talrikt församlad menighet på en gång erbjuda ett vetande, som rörer

denna menighets samtliga medlemmar och angår något så vigtigt, som innehållet

af de lagar de skola efterlefva, blott uppmanar dem att, sedan de

blifvit skingrade, hvar för sig uppsöka en viss person för att förskaffa sig

detta vetande. Skulle dessa många menighetsmedlemmar genast efter uppmaningen

vilja efterkomma densamma, så möter det hinder, att, enligt 6 §

i förslaget, presten och den af k om mun alstyrelsen utsedde författningssamlaren

(derest denne funnits tillstädes i kyrkan) äro sinsemellan sysselsatta med de

måhända ganska många författningarnes och kungörelsernas inventering och

öfverlemnande emot qvitto. I sådant fall, likasom derest författningssamlaren

icke är i kyrkan närvarande (i hvilken händelse presten väl icke, mera än

eljest, torde vilja åtaga sig samlarens åliggande till allmänheten), inträder

nödvändigheten för de läslystne att vänta till annat tillfälle; de resa hem —

och måste välja att antingen göra en särskild resa till författningssamlaren

eller

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

eller ock förblifva i saknad af den kunskap om förfatfcningarnes och kungörelsernas

innehåll, som de, om nuvarande ordning fått gälla orubbad

skulle genast i kyrkan hafva vunnit utan annan olägenhet, än möjligen att

någon fjerdedel timma sednare hemresa från kyrkan. Att denna nya ordning

blefve bättre för allmänheten, kan jag alls icke fatta. Om —''hvilket

•jag., dock i det hela betviflar, men hvarom jag icke nu behöfver inlåta mioi

närmare betraktelse — den föreslagna ordningen blefve bättre för presters/cajmt,

vore dock denna förmån dyrköpt, då den vunnits på hela allmänhetens

bekostnad. En så långt drifven egoism i personliga önskningar bör

jag icke förutsätta hos svenska presterskapet.

I det föregående har jag yttrat mig hufvudsakligen i afseende på frågan

om ofjiciela kungörelser. Det är naturligt, att de enskilda meddelanden

och kungörande!!, om hvilka förslaget jemväl handlar, kunna, i den mån

deras ämnen ma finnas verkligen förtjena en sådan behandling, publiceras i

samma ordning, som gäller för de officiela.

Måhända kunde jag komma att få höra till försvar för detta förskoframdragas

exempel från främmande länder. Jag har dock icke kommit till

sådan missaktning för mitt eget fosterland, att jag nödvändigt skulle tro allt

utländskt vara bättre än vårt inhemska. Det ankommer på sorgfällio- pröfning

i hvarje sak. En lag eller en sedvana, som är nyttig eller åtminstone

o 1 Franknkes eller Englands landsbygd, torde icke just ega

sa alldeles lika verkan i Sveriges nordliga landskap, o. s. v. — Visserlkon

har jag af förevarande ärendes föredragning inhemta t, att mån o-a röster höjt

sig för en reform med den hufvud sakliga syftning förslaget innebär; men

detta synes mig klart framstå såsom en bekräftelse af den gamla sanningen

om nödvändigheten deraf, att i statsärenden de många rösterna icke blindt

antagas såsom uttryck af det sanna, lämpliga och nödvändiga, blott derföre

att de aro många, utan deremot, såsom Sveriges statsförfattning afser statsinrättningens

rubbning väsentligt ankommer på statsstyrelsens verkliga pröfning.

‘ & 1

Då jag för min del på ofvananförda grunder afstyrker allt förslag i

sådan hufvudsyftning, som det nu granskade eger, och derföre leranar å sido

de säl skilda anmärkningar jag eljest kunde hafva att göra vid vissa delar

förbiser eller nekar jag visst icke verkligheten af åtskilliga svåra oläo-onheter

i den nuvarande ordningen. Men, enligt min tanke, kunna de afhjelpa8

utan omstörtning af denna ordnings hufvudgrunder. Jag föreställer mionemligen,

att utan förändring- af hvad i kyrkolagstiftningen finnes i detta

ämne stadgadt, nemligen i 2 kap. 5 § Kyrkolagen och den såsom ändring

, „a Eldrum tillkomna förordningen den 8 Maj 1849, och således utan

den nödvändighet af allmänt Kyrkomötes samtycke, som, i följd af 87 8

Bill. till Rämd. Vroi. lS7i. 1 Samt. o b

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

2 mom. Regeringsformen, enligt min öfvertygelse förefinnes för antagande af

förevarande förslag om ändring i livad Kyrkolagen bjuder om hvad i kyrkan

far förelagar, kunde uti den författning, Kongl. cirkuläret till Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande den 2 April 1833, som bestämmer tiden, hvarifrån utfärdade

författningar skola anses ländande till efterrättelse, göras en jemkning,

som gjorde det möjligt, att vissa författningar, t. ex. medicinaltaxor och

andra sådana, hvilkas innehåll och vidd icke lämpade sig för kungörande

medelst fullständig uppläsning, skulle, enligt i samma författningar utsatta

eller dem åtföljande särskilda bestämningar, på viss tid inträda i gällande

kraft utan att hafva annorlunda, än med rubrik och datum eller derjemte

andra bestämdt uppgifna delar, blifvit offentligen upplästa. Efter sådana

bestämningar i sjelfva författningarne, som skola kungöras, fogar sig naturligen

tillämpningen af kyrkolagsstiftningens ofvanberörda föreskrifter, hvilka

afse icke den för samma lagstiftning främmande frågan om hvad som, för

att blifva gällande lag, måste kungöras, utan blott frågan om tid och sätt

för det kungörande i kyrkan, som varder äskadt. Men då detta nya lagstiftningsämne

icke hufvudsakligt ingår i föremålet för Ivongl. Maj:ts nu

föredragna nådiga remiss, har jag blott med denna korta antydan velat erkänna,

att någon del af det, granskade förslagets syftning, fastän icke dess

hufvudsakliga, påkallar lagstiftningens åtgärd;”

Justitierådet Friherre Leuhusen instämde hufvudsakligen i de af

Justitieråden Dreijer och Rabe afgifna yttranden.

Justitierådet Oramér: “Statens styrelse måste, såsom mig synes, hafva

en oeftergiflig pligt att tillse, det de påbud, som innefatta förändringar i

allmänna lagstiftningen inom landet, på ändamålsenligaste och lämpligaste

sätt bringas till folkets kännedom. Denna uppgift löses, enligt min tanke,

vida bättre genom nu gällande föreskrifter om påbudens publikation af pimsten

från predikstolen, än genom det remitterade förslagets bestämmelser.

Till stöd för min åsigt härom åberopar jag Justitieråden Rabes och Dreijers

yttranden, uti hvilka jag jemväl i öfrigt hufvudsakligen instämmer. “

Justitierådet Alexanderson biträdde i det hufvudsakliga de af Justitieråden

Dreijer och Rabe framställda anmärkningar samt tilläde i afseende på

förslagets § 5, att enär stadgandet om fullständig uppläsning af en del allmänna

eller enskilda kungörelser eller meddelanden, nemligen sådana, hvilka

“på grund af föreskrift i lag böra i kyrkan offentliggöras“, men ej äro att

hänföra under föregående §§, syntes blifva för obestämdt och förutsätta en

vidsträcktare kännedom och mera ständig hugkomst af hithörande spridda

lagbud (t. ex. om beviljade lagfarter å fast egendom, ny åbos antagande å

kronohemman, arrendeauktioner å kronans fastigheter, rågångs- eller skiftesförrättningar,

egodelningsrättssammanträden, ändring af vattendrag för jords

odling, utlagda försåt emot skadedjur, undersökningar angående nya vägars

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

och broars anläggande, vägsyner, utmätningsauktioncr, tiden för lagtima

ting, o. s. y.\ än som skäligen kunde i allmänhet hos presterskapet eller

kyrkobetjeningen förväntas, det måhända vore skäl påbjuda, att ifrågavarande

kungörelser eller meddelanden, Indika äro af beskaffenhet att på grund af

föreskrift i lag böra i kyrkan offentliggöras, och som afse fullständig uppläsning,

skulle vara försedda med vederbörandes förordnande eller anhållan

om sådan uppläsning.

Tillförordnade Departements-chefcn anförde härefter i underdånighet:

“Att publikation af såväl allmänna som enskilda kungörelser i verldslig’1

angelägenheter är ett för den allmänna gudstjenst™ och de presterliga

förrättningarne främmande bestyr lärer icke kunna förnekas, och, då dessutom

publikationen afser äfven andra än statskyrkans medlemmar, hade det

visserligen varit mest ändamålsenligt, om nämnda bestyr kunnat, såsom

Kyrkomötet önskat, helt och hållet öfverflyttas från den presterliga till den

verldsliga myndigheten och på annat ställe än i kyrkan fullgöras. En sådan

förändring i det hittills af ålder följda förfaringssättet kan dock, af lätt

insedda skäl, ej under nuvarande förhållanden på en gång fullständigt genomföras

och i det framlagda förslaget har man derföre endast dels genom inskränkning

eller förkortning af den uppläsning af publicerade författningar

och kungörelser, som nu oger rum, och dels genom tillåtelse att denna uppläsning

må, ehuru under prostens tillsyn, af någon annan person verkställas,

sökt att, i öfverensstämmelse med Kyrkomötets senare alternativ, undanrödja

de mest framstående olägenheterna af det nuvarande publikationssättet; hvarjemte

det åt vederbörande kommuners egen omtanke blifvit öfverlemnadt att

vidtaga de vidare åtgärder, som kunna finnas erforderliga för att de publicerade

handlingarne må hållas för allmänheten tillgängliga.

I förstnämnda hänseende, eller i fråga om den minskade uppläsningsskyldigheten,

har egentligen endast en af Högsta Domstolens i förslagets

granskning deltagande ledamöter framställt anmärkning. Af de skäl, som af

honom blifvit anförda, har jag dock ej kunnat öfvertygas om det nuvarande

förfaringssättets företräde eller lämplighet.

I fråga om sådana meddelanden af enskilda personer, hvilka ej på

grund af föreskrift i lag, men till följd af gammalt bruk, ofta till stort antal,

synnerligen på landet, genom uppläsning i kyrkan delgifvas allmänheten, har

af andra ledamöter inom Högsta Domstolen blifvit framhållet, hurusom den

vigt och fordran, som från statens sida måste fästas dervid, att do allmänna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

publikationerna ske i viss öfver hela riket lika och solenn ordning, ej i afseende

å dessa enskilda meddelanden förefinnes och att deras offentliggörande

egentligen borde tillhöra den enskildes egen omtanke eller på sin höjd hvarje

kommun för sig; och då det oaktadt enligt förslaget är medgifvet den, som

vill ett dylikt meddelande offentliggöra, att få en kort uppgift om ämnet

derför i kyrkan publicerad, synes mig en tidsödande uppläsning af sjelfva

meddelandet, till hela dess ofta vidlyftiga och mången gång mindre sammanhängande

innehåll, utan våda kunna undvaras.

Hvad åter angår allmänna författningar samt andra offentliga kungörelser

eller officiela meddelanden, har i afseende å deras uppläsning inskränkning

blifvit föreslagen endast i fråga om sådana, som äro intagna i

Svensk Författningssamling och de tryckta länskungörelserna, med rättighet

för vederbörande embetsmyndighet att i särskilda fall, då så anses nödigt,

äfven om deras fullständiga uppläsning förordna. Då nu dessa författningar

och kungörelser genom tryck allmängöras samt, såsom i förslaget afses,

komma hvarje kommun i riket särskildt tillhanda, synes mig, om derjemte

ämnet för desamma i kyrkan offentligen meddelas, vara från statens sida

tillräckligen sörjdt för deras publicerande, utan att vederbörande må betungas

med hvarje särskild författnings eller kungörelses fullständiga uppläsning,

hvilken i de flesta fall, då, i anseende till det upplästas vidlyftighet eller beskaffenhet

i öfrigt, äfven den mest uppmärksamma ej kan blott genom

åhörandet göra sig med innehållet förtrogen, måste blifva utan allt gagn

och förefalla tröttande, ej blott för den som läser, utan äfven för de åhörande.

Men ehuru Högsta Domstolens flesta ledamöter, såsom jag redan antydt,

lemnat utan anmärkning den ifrågasatta inskränkningen i de publicerade

författningarnes uppläsning, hafva de dock ansett donna uppläsning, i

den mån den komme att bibehållas, fortfarande böra af prosten fullgöras och

således afstyrkt förslaget om offentliggörandets verkställande af annan person

under prostens tillsyn. Detta offentliggörande är dock ej af beskaffenhet att

taga i anspråk några sådana kunskaper eller egenskaper, som företrädesvis

hos presterskapet kunna förutsättas. Ej heller ligger det för ändamålets vinnande

någon vigt derpå, huruvida publikationen sker af en prest eller en

lekman; och, om än presten ej, åtminstone ännu, kan helt och hållet befrias

från detta till sin natur verldsligt bestyr, ser jag dock ingen anledning att

göra detsamma för honom mera betungande än ändamålet oundgängligen

k räfvel’. Jag anser derföre billigheten fordra, att han må dervid, om han

så finner lämpligt, begagna sig af annan tjenlig persons biträde, deraf, enär

publikationen i allt komme att ske under prostens ansvar och tillsyn, några

olägenheter ej torde kunna befaras. Genom en redaktionsförändring har jagtrott

böra förebyggas den missuppfattning, att presten icke ens skulle ega att

sjelf verkställa publikationen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

De betänkligheter, som vidare inom Högsta Domstolen blifvit yttrade

rörande förslagets stadgande i 6 § om de publicerade handlingarnes öfverlemnande

till cn af kommunen utsedd person för att hållas för kommunens

medlemmar tillgängliga, kan jag icke heller dela. Då, såsom ofvan är nämndt,

publikationen afser äfven andra än statskyrkans medlemmar, synes redan

häri en giltig förklaringsgrund finnas, hvarför man ansett de i kyrkan publicerade

handlingarne böra särskildt delgifvas den borgerliga kommunen.

Men härtill kommer dessutom att publikationen i kyrkan, på hvad sätt den

än må ske, dock aldrig ensam kan blifva tillfyllestgörande för att bibringa

allmänheten erforderlig kännedom om de publicerade handlingarnes innehåll.

Det måste således ligga icke ringa vigt derpå, att dessa, äfven efter publikationen,

hållas lätt tillgängliga, så att en hvar må ega tillfälle att af dem

taga närmare del, och att detta tillfälle ej lemnas obegagnadt är i hög grad

att önska. För nämnda ändamål synes dock handlingarnes förvarande i

kyrkans arkiv ej rätt lämpligt, då det svårligen torde kunna fordras att

piesten, sa ofta någon derom sig anmäler, skulle begifva sig till den stundom

aflägsna kyrkan för att i. arkivet framtaga och tillhandahålla en äskad handling.

En större tillgänglighet af de offentliggjorda handlingarne, än som nu

dr fallet, lärer derföre vara af behofvct påkallad, men sättet huru en sådan

skall _ kunna lämpligast beredas är allt för mycket beroende af lokala omständigheter

för att kunna genom en allmän, för hela riket gemensam författning

bestämmas, och jag tror derföre ändamålet bäst vinnas, om man

later fragan härom blifva föremål för de särskilda kommunernas egen omtanke.

Da emellertid en hvar kommun får sig Svensk Författningssamling

tillställd och den jemväl utan svårighet torde kunna förskaffa sig del af

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes tryckta kungörelser, kunna från de handlingar,

hvilka efter publikationen i kyrkan böra af presten till kommunen

utlemnas, utan olägenhet undantagas ej blott författningssamlingen, utan

äfven länskungörelserna, och om dessa sålunda fortfarande komme att, såsom

hittills, qvarblifva vid kyrkan, synas de af Högsta Domstolen i donna del

framställda betänkligheter emot förslaget komma att till största delen förfalla,

utan att syftemålet dermed ändock förfelas.

Pa . grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag mig böra i allt väsentligt

tillstyrka antagande af förslaget. På sätt jag ofvan till en del redan

antydt har jag dock, med anledning af de gjorda anmärkningarne, trott

några ändringar i vissa detalj bestämmelser böra ske och har af sådan orsak

låtit uppsätta ett nytt, i någon mån omarbctadt förslag, hvilket, sådant det

finnes detta protokoll bilagdt, jag nu har nåden till Eders Kongl. Maj:ts

godkännande öfverlemna, med underdånig hemställan, att Eders Kongl. Maj :t

täcktes förklara sig vilja genom nådig proposition framställa detsamma till

Riksdagens antagande, såvida Kyrkomötets samtycke till förslaget erhålles,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

samt att Eders Kong]. Maj:t förty nu måste besluta att i nådig skrifvelse

ett sådant samtycke af Kyrkomötet äska”.

Justitierådet Almqvist utlät sig: “Efter genomläsning af de yttranden,

som den 13 Oktober 1869 vid granskning af det då framlagda förslaget till

förändrade bestämmelser om författningars och kungörelsers offentliggörande

i kyrka afgåfvos i Högsta Domstolen, der jag då ej var ledamot, har jag

funnit mig böra biträda den åsigt, som af Domstolens ledamöter mer eller

mindre bestämdt uttalades derom, att det nuvarande sättet för kungörelsers

uppläsande i kyrkorna vore att föredraga framför det föreslagna och derför

borde bibehållas, intilldess förhållandena må göra det möjligt och lämpligt —

hvad som för närvarande icke lärer få ifrågasättas — att från kyrkorna förvisa

alla kungöranden, som ej röra kyrkliga angelägenheter.

Emellertid har uti der år 1869 granskade förslaget nu blifvit vidtagen

en förändring af väsentlig beskaffenhet. Nämnda förslag började nemligen

i sin första paragraf med en bestämd föreskrift huru med kungörelsernas

uppläsande i kyrkorna skulle tillgå: det borde verkställas ej af presten från

predikstolen, utan af klockaren eller någon annan från kyrkogången. Uti

det i dag anmälda förslaget är nämnde paragraf borttagen och vid slutet af

sista paragrafen i stället införd t det alternativa stadgande, att kungörandet

skall ske antingen af presten från predikstolen eller af klockaren eller annan

tjenlig person från kyrkogången. Om detta antages, skulle således möjligen

och ganska sannolikt inträffa, att i en församling kungörandet skedde af

presten från predikstolen, under det att i grannsocknen klockaren eller någon

annan hade detta bestyr å kyrkogången, eller att i samma kyrka ena söndagen

tillämpades det ena sättet, den andra ett annat. En sådan brist på

ordning och regelbundenhet i de förrättningar, som i kyrkan förehafvas, torde

böra undvikas; och då nu den i 1869 års förslag uttalade grundsats om de

verldsligt kungörelsernas skiljande helt och hållet från predikstolen ansetts

i det förändrade förslaget böra öfvergifvas och nämnda ändamål således ej

genom förslagets antagande vinnes, framstår detta senare förslag såsom sak
nande

egentlig vigt och såsom icke egnadt att tillfredsställande ersätta den

ordning, som uti ifrågavarande afseende för närvarande är gällande.''1

Stats-Rådets öfriga ledamöter instämde uti t. f. Departements-chefens

underdåniga hemställan;

Och behagade Hans Maj:t Konungen densamma i nåder

bifalla; i följd hvaraf skrifvelse till Kyrkomötet skulle

aflåtas af det innehåll, som bilagan till detta protokoll

utvisar.

Ex protocollo

C. II. Broberg.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen uti Stats-Bådet å Stockholms Slott

Fredagen den 21 November 1873,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justi tie-statsmi ni stern Adlercreijtz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena ''Björnstjerna

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijoniiufvud,

Waern,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Justitieråden: Qvensel,

Friherre Leuhusen.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet

åt, sedan Kongl. Maj:t medelst nådig skrifvelse den 9 sistlidne September

askat Hyrkomotets godkännande till ett inom Justitiedepartementet utarbetadt

och i Högsta Domstolen granskadt samt derefter i vissa delar omarbe

tadt förslag till förordning angående förändradt sätt för offentliggörande i

,yika af allmänna forfattningar och kungörelser samt enskilda tfllkännao-ifvanden,

Kyrkomötet i underdånig skrifvelse den 3 sistförflutne Oktober för<

aiat, att Kyrkomötet for sin del godkände omförmälda förslag; och hemställde

Hans Excellens att Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition till Riksdagens

antagande framlägga samma författningsförslag.

Uppå tillstyrkan af Stats-Ilådets öfrige ledamöter behagade

Hans Maj:t Konungen bifalla Hans Excellens Herr Justitiestatsministcrns

berörde hemställan; i följd hvaraf nådfö

proposition af den lydelse bilagan till'' detta protokoll

utvisar skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo

N. Becker.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.