Med förslag till Förordning angående de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva eg anderätt till fastighet i Sverige
1874-02-20 · 36 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 24 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1874:42, Med förslag till Förordning angående de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva eg anderätt till fastighet i Sverige
Dokumentets text
Kong!,. Magis Nåd. Proposition N:o 42.
1
N:o 42.
Ank. till Riksd. Kansli deri R Mars 1871, kl. 3 e. m
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag till
Förordning angående de vilkor, hvarunder utländing må
förvärfva eg anderätt till fastighet i Sverige; Gifven Stockholms
Slott den 20 Februari 1874.
Sedan uti särskilda inom Riksdagens båda Kamrar väckta motioner uppmärksamheten
fästats å de vådor, som, efter motionärernes förmenande, kunde föranledas
deraf, att utländingar, utan att i riket sig bosätta och blifva svenska medborgare,
finge med Kongl. Maj:ts tillåtelse förvärfva och besitta fast egendom, har
Riksdagen i underdånig skrifvelse den 23 Maj 1873 funnit sig föranlåten att, med
uttalande af de betänkligheter, som hos Riksdagen uppstått i fråga om lämpligheten
af obegränsadt medgifvande för utländingar, och särskildt hvad anginge tillåtelse
för utländska bolag, handelsfirmor eller föreningar af dylika, att här i riket
förvärfva fast egendom, i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga under
öfvervägande, om och i hvad mån ytterligare bestämmelser, till inskränkning i så
beskaffade medgifvandeu eller eljest angående vilkoren derför, utöfver hvad genom
Kongl. Kungörelsen den 3 Oktober 1829 i detta afseende redan vore stadgadt,
kunde vara behöfliga och böra meddelas, samt derom till Riksdagen göra den framställning,
hvartill Kongl. Maj:t funne omständigheterna föranleda.
Med anledning häraf har Kongl. Maj:t från dess samtlige Befallningshafvande
infordrat upplysning om de fastigheter å landet, hvilka tillhöra utländske män, äfvensom
uppgifter såväl å fastigheternas taxeringsvärde samt huruvida egarne äro i riket
boende eller ej, som ock angående deras sätt att sköta fastigheterna och särskildt
hushållningen med skogarne äfvensom förhållandet till underhafvande jemte hvad
Bih. till Rilcsd. Prot. 1874. 1 Sami. 1 Afä. 20 Häft. 1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 42.
mera, som kunde på bedömandet af fördelarne eller olägenheterna af svensk
jords upplåtelse åt utländsk man hafva inflytande. De upplysningar, som sålunda
erhållits, har Kongl. Maj:t funnit vara af beskaffenhet, att Kongl. Maj:t ej vill
föreslå lagstiftningens mellankomst, i ändamål att åstadkomma inskränkning i medgifvanden
för utlänningar att här förvärfva fastighet eller att uppställa skärpta
vilkor för sådana medgifvanden. Deremot anser Kongl. Mäj:t hinder icke möta att
låta den i grundlagen stadgade ordning för stiftande af civillag tillämpas äfven å
bestämmelserna i förevarande ämne. I sådant afseende har ett författningsförslag
blifvit utarbetadt; och vill Kong]. Maj:t, med öfverlemnande af de i Högsta Domstolen
och Stats-Rådet angående denna fråga hållna protokoll, jemlikt § 87 Regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga följande
•’Förordning angående de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva eganderätl
till fastighet i Sverige.
Med upphäfvande af Kongl. Kungörelsen den 3 Oktober 1829 angående vilkoren,
hvarunder utländske män kunna förvärfva och besitta tast egendom i riket
äfvensom af nådiga Förordningen den 4 Juni 1808 om utsträckt frihet för Kongl.
Maj:ts norske undersåter att här i riket drifva näring m. m., i hvad densamma
angår norsk mans eller norsk qvinnas rätt att i Sverige besitta fast egendom, förordnas
som följer:
1 §•
Vill utländing här i riket förvärfva eganderätt till annan fastighet, än som
honom i arf tillfaller, begäre Konungens samtycke dertill. Innan detta erhållits,
må ej utländingen på grund af sitt fång såsom egare till fastigheten anses eller
ansökan om lagfart derå af domstol upptagas.
Om utländings arfsrätt till fast egendom inom riket gälle hvad allmänna
lagen derom innehåller.
2 §•
Utländing vare i afseende å förvaltning af fastighet, som han i riket eger,
underkastad svensk lag samt sålunda äfven den inskränkning i nyttjanderätt till
skog, som nu är eller framdeles kan genom allmän författning för hela landet eller
viss del deraf varda stadgad.
3 §•
För hvarje egendom, som utländing här i riket eger, skall han alltid hafva
ett i orten bosatt ombud, som är svensk undersåte och vid de tillfällen, då egaren
icke veterligen i riket sig uppehåller, skall ega att i angelägenheter, som röra
fastigheten, ej mindre å egarens vägnar emottaga stämningar, kallelser och andra
delgifvande n, än äfven vid domstolar och hos andra embetsmyndigheter svara för
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
3
egaren; i hvilket afseende den utländske egaren åligger att hos vederbörande domstol,
icke allenast då lagfart sökes, uppgifva ombudets namn och vistelseort, utan
ock sedermera anmäla inträffande ombyten af sådant ombud, vid äfventyr att, i
händelse föreskriften derom skulle finnas icke vara iakttagen, domaren å landet eller
domstol i stad må, uppå anmälan, i förekommande fall så beskaffadt ombud å
egarens vägnar med laga verkan utse.
4 §•
Der, genom redan afslutad öfverenskommelse med främmande makt, dess
undersåter är tillförsäkrad viss förmån i afseende å förvärfvande och besittning af
fastighet i riket, vare den, utan hinder af hvad ofvan sägs, fortfarande gällande.
5 §•
Norsk undersåte vare berättigad att utan särskild tillåtelse förvärfva fastighet
i Sverige. Om sådan egare galle hvad i 2 § samt, der han ej är här i riket bosatt,
hvad i 3 § af denna Förordning angående utländing finnes stadgadt. “
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
Axel Aålercreutz.
4
Kongl- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
Transsumt af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet
inför Hans Majtt Konungen uti Stats-Rådet ä Stockholms
Slott Torsdagen den 12 Juni 1873,
i närvaro af:
Haus Excellens Herr Justitie-statsrainistern Adl-ercreuts,
Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Bredberg,
Friherre Leijonhufvud,
Wennerberg,
Bergström,
Friherre Alströmer,
Weidenhielm.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet:
Riksdagens underdåniga skrifvelse den 23 sistlidne Maj af följande lydelse:
“Uti flera, inom Riksdagens båda Kamrar väckta motioner har uppmärksamheten
fästats å de vådor, som, efter motionärernes förmenande, kunde föranledas
deraf, att utländingar, utan att i riket sig bosätta och blifva svenska medborgare,
få med Kongl. Maj:ts tillåtelse förvärfva och besitta fast egendom, idka
bergsbruk m. m., hvilken åsigt motiouärerne hufvudsakligen grundat på nedannämnda
förhållanden:
Sedan genom Kongl. Kungörelsen den 3 Oktober 1829 förklarats — — —
särskildt torde förtjena uppmärksamhet.“
I enlighet med Stats-Rådets hemställan täcktes Hans Maj:t
Konungen i nåder förordna, dels att för behandling al Riksdagens
ifrågavarande framställning, såvidt den afser tillåtelse
för
opaginerad Kontrollera mot PDF
j:ts
.0
för utländing att här i riket idka bergsbruksrörelse eller att bedrifva
skogsafverkning utan förening med eganderätt till jord,
note ur protokollet skulle aflåtas till Civil- och Finans-departementen,
dels ock att Justitie-statsministern skulle anbefalla
Kongl. Maj:ts samtliga Befallningshafvande att införskaffa och
före den 1 nästkommande November till Kongl. Maj:t inkomma
med upplysning om de fastigheter å landet, hvilka, belägna
inom det hvarje Befallningshafvande anförtrodda län, tillhöra
utländske män, samt dervid tillika uppgifva såväl fastigheternas
taxeringsvärde samt huruvida egarne äro i riket boende eller
ej som ock hvad i öfrigt rörande deras sätt att sköta fastigheterna
och särskildt hushållningen med skogarne äfvensom
förhållandet till underhafvande och arbetare m. m. kan på
bedömandet af fördelarne eller olägenheterna af svensk jords
upplåtande åt utländsk man hafva inflytande.
Ur protokollet
O. W. Österdahl.
Bih. titt Riksd. Frot. 1814. 1 Samt. 1 Afd. 20 Höft.
2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rådet å Stockholms
Slott dén 5 December 1873,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutx,
Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Bredberg,
Berg,
Friherre Leijonhufvud,
Wcern,
Wennerberg,
Bergström,
Friherre Ahlströmer.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde Riksdagens underdåniga,
uti statsrådsprotokollet öfver Justitie-departements-ärenden för den 12 sistlidne Juni
intagna skrifvelse, deruti Riksdagen af anförda orsaker, med uttalande af de betänkligheter,
som hos Riksdagen uppstått i fråga om lämpligheten af obegränsadt
medgifvande för utländingar och särskildt hvad angår tillåtelse för utländska bolag,
handelsfirmor eller föreningar af dylika att här i riket förvärfva fast egendom
eller idka bergsbruk, i underdånighet anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes taga under
öfvervägande, om och i hvad mån ytterligare bestämmelser, till inskränkning i så
beskaffade medgifvanden, eller eljest angående vilkor derför, utöfver hvad genom
Kongl. Kungörelserna den 3 Oktober 1829 och den 12 April 1872 i detta afseende
redan vore stadgadt, kunde vara behöfliga och böra meddelas, samt derom till
Riksdagen göra den framställning, hvartill Kongl. Maj:t funnit anledning, dervid
frågan om utländings rätt att här bedrifva skogsafverkning, utan att en sådan brukningsrätt
vore förenad med eganderätt till jorden, särskildt torde förtjena uppmärksamhet;
i anledning af hvilken skrifvelse Kongl. Maj:t låtit anbefalla Dess
Bih. till Biksd. Bred. 1874. 1 Sami. 1 Afä. 1
2
samtlige Befallningshafvande att införskaffa och till Kongl. Maj:t inkomma med
upplysning om de fastigheter å landet, hvilka, belägna inom det enhvar af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande anförtrodda län, tillhöra utländske män samt dervid
tillika uppgifva såväl fastigheternas taxeringsvärde, samt huruvida egarne äro i riket
boende eller ej, som ock hvad i öfrigt rörande deras sätt att sköta fastigheterna
och särskildt hushållningen med skogarne äfvensom förhållandet till underhafvande
m. m. kunde på bedömandet af fördelarne eller olägenheterna af svensk jords upplåtande
åt utländsk man hafva inflytande.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade:
“Med förevarande framställning torde Riksdagen mindre hafva afsett rikets
städer, helst eganderätten till fastigheterna der måste antagas vara underkastad en
större vexling, samt dessa dessutom hvar för sig upptaga endast en försvinnande
obetydlig del af hela rikets jordområde, utan fastmera landet och företrädesvis
sjelfva jordbruksfastigheten derstädes.
Från Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande infordrade upplysningar i ämnet
gifva vid handen, att, när icke i betraktande tagas fastigheter tillhörande norrmän,
för hvilka särskild tillåtelse till förvärfvande och besittande af jord i Sverige icke
erfordras, eller till födseln utländska män, de der sedermera erhållit svensk medborgarerätt,
utgör antalet af utländingar, som här i riket besitta landtfastighet:
i Stockholms
„ Upsala
„ Södermanlands
„ Östergötlands
„ Jönköpings
„ Kronobergs
„ Calmar
„ Gotlands
„ Blekinge
län
5?
W
Transport
med taxeringsvärde
å jordbruks-
å annan
fastighet.
fastighet.
3
2,
deraf ett konsortium af
297,200
16,000.
affärsfirmor ....
1,111,400
47,584.
4
.......
729,880
---
1
30,000
- -
13,
deraf 3 utgöra före- ningar af 2 eller flere
personer.....
797,600
3,400.
114,
utom för annat län in-
räknad person; varan- de af de här upptagna
egarne 2 föreningar
och 2 bolag ....
1,469,700
21,000.
c,
hvaraf ett bolag . .
236,643
35,560.
18
508,450
13,450.
4,
utom för annat län
inräknad person . .
254,700
14,000.
165,
Transport
5,435,573
150,994.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Transport 165, Transport 5,435.573 150,994.
i Christianstads
län
37, utom för annat län in-
räknad person; varan-
de af de här upptagna
egarne 1 förening . .
1,580,900
3,800.
„ Malmöhus
55
56, utom för annat län in-
räknad person; varan-
de af de här upptagna
egarne 3 föreningar .
4,576,400
6,800.
„ Hallands
55
19, hvaribland 1 förening
af två personer . .
1,075,400
128,300.
„ Göteborgs och Bohus
55
1........
25,000
- -
„ Elfsborgs
55
5........
394,800
4,000.
„ Skaraborgs
55
4........
1,112,200
14.300.
,, Wermlands
55
3, hvaraf 2 föreningar .
705,733
85,861.
„ Örebro
55
3, hvaraf 1 aktie-bolag
samt 1 konsortium af
affärsfirmor ....
1,769,500
81,275.
,, Westmanlands
55
1, utom förut omnämndt
konsortium ....
263,150
35,800.
„ Kopparbergs
5)
4, d:o d:o; varande af de
här upptagne egarne
2 bolag.....
921,387
198,600.
.. Geflehorgs
55
2, utom för annat län in-
räknad person .
399,500
677,708.
„ Jemtlands
55
endast 1 förut uppta-
get bolag .....
10,000
- -
„ Wester-JNorrlands
55
2, hvaraf ett bolag, för-
utom ett förut upp-
taget sådant . . .
137,000
296,000.
„ Westerbottens
55
1 ........
48,200
100,500.
(För Norrbottens
län
saknas upplysning).
Summa
304. Summa
18,454,743
1,783,938.
Af förenämnde 304 utländska jordegare äro 247 här i riket boende.
Sammanräknade taxeringsvärdet för år 1872 å all bevillning underkastad
jordbruksfastighet i riket uppgick till 1,674,548,018 R:dr.
Om, med afseende å de särskilda förhållandena, som med vissa af de nu
ifrågavarande egendomarne eger rum, nemligen med en egendom i Upsala län, att
den i arf led efter led, öfvergått till nuvarande egaren, som, ehuru engelsk under
-
4
såte, likväl tillhör svensk adelig familj och hvilkens äldste sou, gift med svensk
qvinna, nu förvaltar och bebor egendomen;
med en egendom i Södermanlands län, att den tillhör svensk född qvinna,
gift med utländsk man, som är boende på egendomen och densamma förvaltar,
samt
med en egendom i Calraar län, att den likaledes tillhör svensk född qvinna,
gift med utländsk man,
dessa egendomars jordbruksfastighetsvärde, efter 1872 års taxering omkring
1,350,000 R:dr, uteslutes ur beräkningen samt hänsyn derjemte tages dels dertill
att, då i åtskilliga af de inkomna uppgifterna taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
ej upptagits särskildt från det å annan landtfastighet, hela värdet för dessa fall påförts
jordbruksfastigheten, dels ock dertill, att i det ofvan uppgifna taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet för hela riket, icke ingå staten tillhöriga hemman och lägenheter
af betydligt värde, synes det kunna med fullt fog antagas, att den
utländingar tillhöriga jordbruksfastighet i Sverige icke bör beräknas till mera än
högst 1 procent af samtlig sådan fastighet i landet. Denna beräknings tillförlitlighet
blifver än uppenbarare, då man besinnar, att de höga pris, som i allmänhet
blifvit af utländingar för fastigheterna betalda, redan på många håll verkat till ett
jemförelsevis förhöjdt taxeringsvärde just å de ifrågavarande fastigheterna; och såsom
bevis på huru betydligt de köpeskillingar, som af utländingar utfästas, åtminstone
understundom öfverstiga de inköpta egendomarnes förutvarande taxeringsvärden,
beder jag få åberopa exemplet af en i Riksdagens skrifvelse omnämnd
landt- och bruksegendom i Westmanlands län, som med dertill hörande skogar,
malmfält m. m. betingat ett pris af 1,192,700 R:dr, under det att taxeringsvärdet
utgjorde blott 279,950 R:dr samt af en nyligen i Upsala län för 170,000 R:dr såld
fastighet, hvilken var taxerad till allenast 30,000 R:dr. I öfrigt torde jag böra
tillägga, att i de ofvan upptagna egendomarne äro iuberäknade sådana, å hvilka
besittningsrätten först i år blifvit medgifven, och ännu andra, i afseende å hvilka
sådant medgifvande alls icke eller åtminstone icke före forteckningarnes insändande
blifvit lemnadt; att en och annan, jemväl betydligare, egendoms värde blifvit
upptaget enligt 1873 års betydligt höjda taxering; samt att några främmandejordegare
efter; forteckningarnes upprättande vunnit svensk medborgarerätt, såsom förhållandet
varit med 2 tyske fastighetsegare på Gotland;
att oaktadt de ingalunda få tillåtelser att här i riket förvärfva fast egendom,
som blifvit utländingar gifna, de i dessas hand nu varande svenska fastigheter
ej uppgå till mera än hvad i verkligheten är, beror på omständigheter, som uppenbarligen
ej blifvit nog beaktade. Ofta afser den gifna tillåtelsen endast förvärfvandet
af en egendom, som redan är i utländings hand. Så var förhållandet med
Gellivare egendom, som i Riksdagen särskildt framhållits såsom ett bevis, huru under
år 1872 utländingar obegränsadt tillåtits att förvärfva fast egendom i riket.
5
Tillåtelsen gick dervid endast ut på att eganderätten öfverfördes från ett utländskt
aktiebolag på en enskild utländsk man. Under det att nu genom sådana öfverlåtelser
myckenheten af den i utländsk mans hand varande svenska fastigheten hvarken
ökas eller minskas, så inträffar deremot detta senare i alla de visserligen långt
ifrån sällsynta fall, då utländsk man, som eger fast egendom i riket, förvärfva!’ svensk
medborgarerätt eller egendomen varder till svensk undersåte öfverlåten.
Utur de från länsstyrelserna afgifna yttranden i ämnet framgå vidare följande,
för bedömande af fördelarne eller olägenheterna af svensk jords upplåtande
åt utländsk man, meddelade upplysningar. Å utländingarnes egendomar egnas i
allmänhet mycken omsorg åt jordens skötsel, hvadan ock från södra Sverige, der
utländingar i större mängd sig nedsatt, allmänt vitsordas det inflytande de haft till
det svenska jordbrukets höjande. Från eu och annan ort uppgifves äfven deras
skogshushållning vara ett föredöme för kringboende. De sägas hafva på ett berömligt
sätt ej allenast vårdat sig om redan befintliga skogstillgångar, utan äfven
nedlagt kostnader för uppdragande af skog, jemväl å ställen, der sådan förut ej
på länge funnits. Det goda vitsordet är dock i denna del ej så samstämmigt,
men der det anmärkes att utländingarne mindre väl vårda eller hardt anlita skogen,
tillägges vanligen, att det ej är bättre stäldt å egendomar tillhörande inländske
män.
Förhållandet till arbetare och underhafvande befinnes ock hafva varit godt
och endast ytterst undantagsvis gifvit anledning till någon anmärkning. Från ett
län uppgifves det vara utmärkt för ömsesidigt förtroende och välvilja. Från ett
af de nordliga länen säges, att utländingarne iakttaga omsorg för underhafvandes
trefnad och helsovård äfvensom för uppfostran af deras barn. Från ett annat,
sydligare län, der mycken egendom innehafves af utländingar, heter det, att arbetstiden
blifvit af dem förkortad och arbetslönerna höjda. Der åter förhållandet
med de underlydande varit mindre godt, synes sådant vara föranledt deraf, att utländingarne
fordrat strängare arbete än förut varit vanligt, men hvarför de äfven
lemnat högre betalning.
En länsstyrelse har yttrat den generela uppfattning, att, med undantag
för två jemförelsevis mindre hemmansdelar, hvilka kunde anses vara inköpta endast
för skogens afverkande, erfarenheten icke inom det länet visat några menliga följder
deraf, att utländske män vunnit eganderätt till fast egendom på landet, men
väl tvärtom. I motsatt riktning hafva allmänna omdömen uttalats af en annan
länsstyrelse samt af en kronofogde och en häradsskrifvare gemensamt. Länsstyrelsen
i ett af de nordliga länen har nemligen ansett det vara högst önskligt, att väsendtlig
inskränkning meddelas i hittills gällande rättighet för utländsk man att besitta
fast egendom här i riket. Då likväl i omförmälda län fastighet å laudet eges
af endast en utländing och med taxeringsvärde å jordbruksfastigheten af allenast
48,200 R:dr, torde inom det länet tillfälle ej hafva funnits för någon väsendtligare
6
inskränkning i förevarande hänseende. På erfarenhet vunnen inom orten synes ej
heller det af förbemälde landtstatstjenstemän afgifna omdöme vara grundadt, helst
inom det i Sveriges sydligaste provins belägna fögderi, hvarest de äro tjenstgörande,
numera ingen fastighet eges af utländsk man, samt särdeles förmånliga vitsord
gifvas åt vården af de egendomar, livilka, samtliga af betydligt värde, tillhöra
hit inflyttade män, som numera äro svenska medborgare.
De farhågor, som Riksdagen i afseende å utländingar medgifven rätt att
förvärfva fast egendom här i riket uttalat, synas mig icke af de erhållna upplysningarne
vinna ringaste stöd. I förhållande till värdet af samtliga landtfastigheter
i riket utgör den del som tillhör utländingarne en obetydlighet. Genom det tillträde
till den svenska jorden, som lemnats utländingarne, har jordbruket fått en
lyftning, som eljest uteblifvit eller först senare kommit landet till godo. Med
skogsskötselu är flerestädes enahanda förhållande; och om bergshandteringen förr
haft mycket att vinna af de insigter, som genom utländske män blifvit hit öfverflyttade,
saknas icke möjlighet att så ännu en gång kan ske.
Icke heller i förhållandet till underhafvande hafva några betänkliga tecken
visat sig. Erfarenheten har ej i ringaste mån ådagalagt, att den utländske egendomsegaren
stadnat efter den inländske i fullgörandet af de moraliska pligter honom i
detta hänseende åligga. Ej ens om de utländska bolag eller konsortier af affärsfirmor
kan sådant påstås. Vore det en sanning hvad Riksdagen säger om de utländska
bolagsföreningar med begränsad eller obegränsad ansvarighet samt andra föreningar, de
der af lag erkännas föreställa juridiska eller sammansatta personligheter, att ingen af de
individer, af livilka de utgöras, eger i dem något annat eller högre intresse än det,
som tillf redsställes genom ymniga dividender och att deras egendomsfor valtar es liufvudsträfvan
således kommer att företrädesvis riktas uppå att tillgodose detta intresse
utan afseende på inverkningarne deraf på de underlydande, då vore i sanning vårt
land högligen att beklaga. Hvad som säges om de utländska bolagen och öfriga
omförmälda föreningar måste nemligen enligt sakens natur i det allraväsendtligaste
gälla äfven om de inländska bolagen och föreningarne, helst det här är gemensamhet
i eganderätten och icke nationaliteten, som är det egentligen utmärkande
karaktersdraget. Nu ligger emellertid i de omständigheter, hvarunder vår bergshandtering
sig utvecklat, snart sagdt ett tvång att alla större bruksegendomar förr
eller senare sättas under bolag, hvilket redan torde hafva inträffat med de allraflesta,
så att de numera egas af aktiebolag. Om nu vid alla dessa endast sträfvades
efter den högsta möjliga årsutdelning, utan all hänsyn till de underhafvandes
ställning och derjemte, såsom Riksdagen synes antaga, bådas intressen vore
olika, så hade vi visserligen i de stora landsdelar, der brukshandteringar utgör
den förnämsta, om ej enda näringen, att snarligen emotse svåra förvecklingen och
en obegränsad nöd. Lyckligtvis afgifver erfarenheten ett helt annat vittnesbörd.
Den kloke egaren och industriidkare!! vet ej att så helt skilja de under
-
7
lydandes intressen från sina egna. Omsorgen om de underlydandes goda ställning
utgor fast hellre en väsendtlig del af omsorgen om de egna fördelarne. Denna sanning
blifver allt mer känd och erkänd; och de fall, då underlydandes bästa minst
tillgodoses, aro vanligen de, då egaren eller industriidkaren sjelf, i brist af nödiga
medel, sträfvar med stora svårigheter och ständigt är upptagen med undanrodjandet
af ögonblicklig förlägenhet. I begreppet af bolag ingår deremot just
samlandet af det erforderliga kapitalet för att kunna, med en från början riktigt
anlagd plan, företaga och genomföra den verksamhet, som det sig föresatt. Skulle
i ofrigy något exempel behöfvas. för ådagaläggande att inom vårt land aktiebolag
icke må anses likgiltiga för sina underhafvandes väl, ber jag att blott få erinra
om den verksamhet, som i sådan väg blifvit af Höganäs stenkolsaktiebolag utöfvad.
Bland de utländska bolag, som här i riket, efter erhållet tillstånd, besitta fast jord
å landet är, såvidt jag känner, endast ett aktiebolag, nemligen “La Vieille Montagne,
“ som eger Åmmeberg i Nerike med underlydande hemman och lägenheter,
utgörande inemot y2o af den i utländingars hand varande svenska landtfastighet.
Angående detta bolags skogsegendomar och skötseln deraf har Jägmästaren
Adr. Giobel afgifvit ett af länsmannen i Sundbo härad till riktigheten vitsordadt
yttrande, så lydande:
Då bolaget inköpte dessa, omkring Åmmeberg belägna skogar, så voro de
mycket uthuggne och vanvårdade, men sedan dess har bolaget infört en ordnad
hushållning och verkställt stora sådder och planteringar, för att uppdraga ny skog,
men endast huggit och tillgodogjort sjuk och gles eller vindfälld skog, så att skogen’
för närvarande företer ett mycket lofvande utseende. Särskild skogvaktare finnes
anställd och för öfrigt kan med fullt fog sägas, att skogshushållningen derstädes
bedrilves med lika mycken omsorg, som någonstädes inom hela landet.
Hvad sarskildt angår torpen, som äro belägna i skogsmarken, så äro de
utarrenderade på billiga vilkor och på de grunder, som en af landets skickligaste
agronomer upprättat. Allt “hofveri“ är afskaffadt, så att torparne hafva kontant
airendeafgift, men få fullt upp med arbete mot i orten gällande dagspenning. Då
torparne dertill alltid behandlats med mildhet och godhet samt äro delaktige, om
de vilja, uti de af bolaget inrättade välgörenhetsanstalter, såsom besparings- och
sjukhjelpskassor, lånbibliotek m. m., hvarförutan goda skolor äro inrättade, särskild
kikare anställd o. s. v., så har bolaget på ett faderligt sätt sörjt för alla sina
underhafvande och kan i detta hänseende endast jemföras med de ypperste inom
land et, livilket allt är ett stort nöje att kunna intyga. “
Angående detta bolag har kronofogden i Vestra Nerikes fögderi vidare
meddelat;
“att bolaget, enligt dess böcker, under tiden från 1857 till och med 1872
här i landet verkställt utbetalningar:
8
för egendomarnes inköp, nybyggnader, verk och inrättningar samt
maskiner m. ................
för malmbrytningen och malmens förädlande.......
för malmens utskaffning med flere omkostnader . . •
till sammanlagdt belopp af.........®:c*r 12,514,189: 42,
hvilken summa till stor del måste betraktas såsom vinst för landet, enär zinkmalmen,
hvilken bolaget exporterar i rostadt tillstånd, icke lärer kunna med någon
fördel härstädes vidare förädlas;
att bolaget har för arbetarne stiftat en “Arbetare Kassa11, om hvilken goda
stiftelse, som vid pariserutställningen år 1867 belönades med den stora guldmedaljen
och en premie af 10,000 francs, åberopas härvid bilagde ett exemplar af de för
densamma upprättade stadgar; — ur kassan har vid bolagets härvarande etablissement
under förut nämnda tidrymd utbetalts i sjukhjelp och sjukvård samt understöd
till ålderstigna och enkor 135,836 R:dr 71 öre:
att särskild läkare är anställd hos bolaget för sjukvården vid Åmmeberg och
zinkgrufvorna, hvarest ock finnes tvänne sjukhus, vid hvilka särskilda diakonissor
jemväl äro i verksamhet; ... . ,
att en sparbank, gifvande delegare 5 procent årlig ränta och med miniuninsättning
af 1 R:dr, lemnar arbetarne tillfälle att samla kapital, samt att insättningarne
under förut åberopade tidrymd uppgått till en summa af 129,181 R:dr 7 öre;
att bolaget har vid zinkgrufvorna egen skola, som för närvarande begagnas
af 103 barn och vid Åmmebergs skolhus tillsammans med Hammars sockens Norra
6,439,127: 87.
4,961,956: 18.
1,113,105: 37.
Rote, hvarest undervisning meddelas åt 280 barn;
att bolaget nyligen uppsatt ett passande och särdeles väl valdt bibliotek af
öfver 500 band, hvilka stå arbetarne till förfogande utan afgift;
att under år 1872 blifvit vid etablissementet använde
arbetare i medeltal:
vid zink-, koppar- och koholtgrufvorna ............ 555-
» valsverket...................
» rosthyttan...................
» verkstäderna..................
» landtbruket..................
» diverse arbeten...... ..........
198.
48.
35.
63.
49.
948.
samt
att det bästa förhållande i allmänhet råder emellan disponenten och arbetarne,
hvilka senare hafva goda vilkor, och att disponenten vid särskilda tillfällen
af arbetarne en corps fått mottaga vedermälen af deras tillgifvenhet och tacksamhet.11
Vidare må anmärkas, hurusom ett af de i Riksdagens skrifvelse omnämnda
konsortier af affärsfirmor, hvilket nästlidne år inköpte betydlig landt- och bruksegendom
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
egendom i Örebro och Kopparbergs län, redan första året, till befrämjande af
skogens återväxt ställde till den svenska skogsförvaltarens disposition ett penningebelopp,
som till och med öfversteg hvad denne kunde för ändamålet använda,
äfvensom det af egen drift kort efter köpet höjde aflöningsvilkoren för de fasta
arbetarne. I motsats mot hvad Riksdagen antagit, har således detta konsortium
redan, på den korta tid det varit egare af fastighet härstädes, ådagalagt omtanke
både om egendomens framtida bestånd och om sin underhafvandes bästa. Angående
ett norskt bolag “Hillringsbergs Aktiebolag11, som i Vermland eger fastighet till
närmare 1/2 million taxeringsvärde, säges, att dess egendomar skötas utmärkt väl,
hvad jordbruket beträffar, äfvensom hushållningen med de vidsträckta skogarne
handhafves med synnerlig omsorg, samt att de under aktiebolaget lydande arbetares
och underhafvandes vilkor jemväl under nuvarande egare blifvit så förbättrade, att
deras ställning kan kallas god. Slutligen uppgifves om de Sågbruksföreningen i
Fredrikshall tillhöriga egendomar i Vermland, att så väl jorden, som i synnerhet
skogarne skötas väl, likasom förhållandet till underhafvande är godt.
I fråga om utländska bolag och föreningar har Riksdagen mellertid ansett uppmärksamheten
äfven böra fästas dels å de förluster hvilka svenska medborgare kunna få
vidkännas, då de under vissa förhållanden blifva nödsakade att å utländsk ort göra sina
personliga fordringar gällande, dels å de förvecklingar, som kunna uppkomma
derigenom att representanterne af de mäktiga intressen, af hvilka de utländska bolagen
i sina spekulationer ledas, möjligen finna sig i sin verksamhet störda genom
utöfningen af den ekonomiska lagstiftningsrätt, som för statens ändamål är oeftergiflig.
Utan att vilja bestrida möjligheten deraf att förluster och förvecklingar af
omförmälda beskaffenhet kunna inträffa, tillåter jag mig blott erinra, att endast
genom en fullständig isolering, om ens sålunda, de här afsedda olägenheterna
kunna förekommas, men att på en sådan väg Sverige visserligen aldrig kommit att
intaga den ställning, det nu har och ej heller skall kunna behålla densamma.
Farhågorna i förra hänseendet torde ock, såsom äfven Riksdagen synes medgifva,
endast i det fall kunna tillerkännas något berättigande, då fråga är om utländska
bolag, som för verklig kapitalstyrka eller soliditet äro mindre väl kända, och efter
hvad mig veterligt är eger för närvarande icke något sådant bolag svensk jord.
Derjemte har det på senare tiden städse iakttagits, att vid meddelande af tillstånd
för utländing att ega svensk fastighet fästas vilkoret att i orten hafva ett kändt
ombud, som talar och svarar i allt som rörer egendomen äfvensom bruksrörelsen,
när sådan ifrågakommer; och alla affärsförhållanden, som för bolag vid sidan deraf
kunna förekomma, måste vara af beskaffenhet att tillhöra det egentliga affärslifvet,
der den, som mottager förbindelser, bör vara i tillfälle att bedöma den ställning,
hvari han derigenom försätter sig. Hvad åter vidkommer möjligheten af politiska
förvecklingar, lärer svårligen förnekas, att en inblandning af antydda orsak i vårt
Bih. Ull JRiJcsd. Prof. 1874. 1 Sami. 1 Afä. 2
10
lands inre angelägenheter vore fullkomligt obefogad, och för obefogade anspråk
finnes ingen utväg att värna sig, om det blott i den fordrandes intresse ligger att
framställa dem. I ändamål att så vidt möjligt är förebygga all anledning till inblandning
på ifrågavarande grund liar vid de på sista tiden gifna tillåtelser för
främlingar att besitta svensk jord lemnats en erinran derom, att de i afseende å
fastigheter vore underkastade svensk lag samt sålunda jemväl den inskränkning i
nyttjanderätt till skog, som framdeles kunde varda meddelad.
Då Riksdagen slutligen framhåller tänkbarheten deraf, att krig skulle kunna
uppstå mellan Sverige och någon af de makter, hvilkas undersåter förunnats rättighet
att här i landet förvärfva fastighet, så har hänsyn tagits uteslutande till de olägenheter,
som för den utländska egendomsegaren vore att befara; ty svenska staten
skall utan tvifvel vid ett sådant tillfälle ej hafva ringaste svårighet att göra sin
rätt gällande i afseende å de prestationer, som från fastigheter böra utgöras.
Men om sålunda i Riksdagens skrifvelse en omvårdnad visas om den utländing,
som här i landet skulle vilja förvärfva fast egendom, så saknas å andra
sidan allt spår till välvillig omtanke för den svenska jordegare, som kan önska
eller, ännu mera, vara i behof att föryttra den fastighet, hvilken utgör hans väl
förvärfvade egendom. Minnet af den tid, då jordbrukets betryck var, så att säga,
på hvarje mans tunga, då jordegendomarne sjönko i vanpris, då det ansågs för en
lycka om en utländsk man erbjöde sig såsom köpare till den skuldbelastade fastigheten,
synes icke mera finnas till. Minnet af den nyss förflutna tid, då äfven
bergverksrörelsen, till följd af ytterst nedtryckta pris å dess tillverkningar, hotades
med undergång, ocli till räddande af någon liten återstod af den forna förmögenheten,
hvarigenom en ny gagnelig verksamhet kunde beredas, egarne förgäfves sago
sig om i landet för att finna en köpare — äfven detta synes vara försvunnet. Om
jag än skulle våga hoppas, att dylika tider icke mera återkomma, känner jag mig
ändock uppfordrad till värnande af den enskilde jordegarens rätt att, i den mån vigtiga
statsintressen derigenom icke förnärmas, fritt disponera öfver sin egendom och
låta den gälla hvad den kan. Såsom svensk medborgare kan jag långt ifrån med
fägnad se svensk fastighet i utländings hand, men utom det att jag vill åt egaren
bevara rätten att förfoga öfver sin välfångna egendom, hyser jag den förvissning,
att förhållandena här såsom i så många andra fall genom en utsträckt, ehuru icke
okontrollerad frihet skola i allmänhet ordna sig på det bästa sätt. Jag är öfvertygad
att vårt land genom den trygghet i eganderätt samt i åtnjutandet af lagligen
förvärfvade förmåner, som vårt läge och våra institutioner erbjuda, småningom med
sig införlifvar de främmande element, som hit inkomma. Exempel härpå förekomma
i icke ringa mån äfven i de nu från länsstyrelserna afgifna yttranden,
ehuru de ej derför egentligen utgjort föremål, och ett bevis för sanningen häraf
ligger deruti, att värdet af den nu i utländingars hand varande jord ej uppgår
högre än hvad ofvan är sagdt. Något undantag från denna regel tror jag ej heller
11
komma att förefinnas för de bruksegendomar, som i senare tid blifvit af utländska
handelskonsortier inköpta. Inom längre eller kortare tid återgår utan tvifvel eganderätten
helt eller delvis i svenska undersåters händer, vare sig genom öfverlåtelse,
eller derigenom att arfvingar till nuvarande egare förvärfva sig svensk medborgarerätt.
Att betvifla detta, vore, efter min uppfattning, att underskatta de förmåner
vårt land har att bjuda och den kraftiga utveckling i industrielt och ekonomiskt
hänseende hos vårt folk, hvartill tecken redan äro förhanden.
Fullkomligt okontrollerad bör dock, efter min åsigt, såsom jag redan yttrat,
rättigheten för utläudingar att förvärfva svensk jord ej lemnas. Särskilda politiska
förhållanden kunna i vissa fall göra en begränsning nödig, likasom det för landet
måste vara af vigt att för redbarhet eller soliditet mindre väl kända personer eller
bolag ej må der blifva egendomsegare, men dessa och dylika förhållanden pröfvas
utan tvifvel bäst af Kongl. Maj:t i de särskilda fallen.
Rörande utländsk mans rätt till arf här i landet finnas stadganden gifna i
15 Kap. 2 § Arfda-balken, livilka kunna anses för ändamålet lämpliga. För öfriga
fång lärer tillåtelse fortfarande böra af utländing hos Kongl. Maj:t sökas; äfvensom
för utländings rätt att här med egauderätt besitta fastighet böra vara fastade de
vilkor, som hittills i dylika fall plägat af Kongl. Maj:t föreskrifvas angående svenskt
ombud på orten, jemte en erinran om egarens förpligtelse att vara underkastad
svensk lag samt sålunda äfven möjligen blifvande inskränkningar i nyttjanderätten
till skog. Deremot vill jag ej afråda, att bestämmelserna i detta ämne sammanfattas
i en förordning, hvilken såsom civillag af Kongl. Maj:t och Riksdag gemensamt
stiftas.
Härvid nödgas jag dock fästa uppmärksamheten å ännu eu omständighet,
som torde böra i förordningen särskildt beröras. Frågan om utländingars rätt att
här i riket besitta fast egendom har blifvit upptagen i afhandlingar, som blifvit
med främmande makter ingångna. Så har, t. ex., enligt hvad vid ett annat
tillfälle blifvit inför Eders Kongl. Maj:t anmäldt, uti en (len ~ 1838 mel
lan
de Förenade Rikena och Belgien under form af ministeriela deklarationer,
hvarå Kongl. ratifikation toljt, träffad öfverenskommelse, hvarigenom den s. k. jus
detraetus förklarats skola mellan de respektive länderna upphöra, det blifvit tillagdt,
att till följd deraf skulle Hans Maj:t Konungens af Belgien undersåter vara öppet
icke allenast att genom testamente, arf, gåfva eller annorledes förfoga öfver den
lösa eller fasta egendom, som kunde komma att tillfalla dom inom Sverige, utan
äfven att der, vare sig genom testamente, arf, gåfva eller annorledes förvärfva lös
eller fast egendom af hvad beskaffenhet som helst, och härvid behandlas lika med
inländska. Utan att känna, i hvad mån anspråk kunna på nämnda och likartade
redan afslutade afhandlingar grundas, torde dock i förordningen böra göras förbehåll
om deras fortfarande giltighet i nu förevarande hänseende.
På de af mig sålunda utvecklade grunder är inom Justitie-departemeutet det
12
förslag till förordning i ämnet upprättadt, som jag nu anhåller af för Eders Kougl.
Maj:t förelägga“.
Detta förslag upplästes och var af följande lydelse:
“Förordning
angående de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva eganderätt till fastighet i
Sverige.
Med upphäfvande af Kougl. Kungörelsen den 3 Oktober 1829 angående
vilkoren, hvarunder utländske män kunna förvärfva och besitta fast egendom i riket,
förordnas som följer:
§ I
Vill
utländing, vare sig enskild man, bolag eller annan förening häri riket
förvärfva eganderätt till fastighet, som honom ej i arf tillfallit, begäre Konungens
tillåtelse dertill. Ej må, innan sådan tillåtelse erhållits, ansökan om lagfart å
fånget af domstol upptagas.
§ 2.
Utländing vare i afseende å förvaltning af fastighet, som han i Sverige eger,
underkastad svensk lag samt sålunda äfven den inskränkning i nyttjanderätt till
skog, som nu är eller framdeles kan genom allmän författning för hela landet
eller viss del deraf varda stadgad.
§ 3.
För hvarje egendom, som utländing här i riket eger, skall han alltid hafva
ett i orten bosatt ombud, som är svensk undersåte och vid de tillfällen, då egareu
icke personligen i riket sig uppehåller, skall ega att i angelägenheter, hvilka
röra fastigheten, vid domstolar och andra einbetsmyndiglieter å egarens vägnar
svara, i hvilket afseende det åligger den utländske egaren att hos vederbörande
domstol ej mindre då lagfart sökes uppgifva ombudets namn och vistelseort, än
ock sedermera anmäla inträffande ombyten af sådant ombud, vid äfventyr att, i
händelse föreskriften derom skulle finnas icke vara iakttagen, domaren å landet
eller domstol i stad må, uppå anmälan, i förekommande fäll så beskafiadt ombud
å egarens vägnar med laga verkan utse.
§ 4.
Der, genom redan afslutad öfverenskommelse med främmande makt, dess undersåter
är tillförsäkrad viss förmån i afseende å förvärfvande och besittning af
fastighet i riket, vare den, utan hinder af hvad ofvan sägs, fortfarande gällande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
15
§ 5.
Norsk undersåte vare berättigad att utan särskild tillåtelse med eganderätt
innehafva fastighet i Sverige. Om sådan egare gälle hvad i 2 § samt, der han
ej tillika är här bosatt, hvad i 3 § af denna förordning angående utländing finnes
stadgadt*1.
Uppå tillstyrkan af Stats-Rådet behagade Hans Maj:t
Konungen i nåder förordna, att öfver berörda förslag Högsta
Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87 Regeringsformen
omförmäler, genom note ur protokollet infordras, äfvensom
att de från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inkomna
yttranden i ämnet skulle med anledning af hvad der om skogarne
förekommer till Finans-departementet öfverlemnas.
Ex protocollo
G. V. Österdahl.
14
Protokoll öfver ett Justitie-ärende, hållet i Kongl. Mafts Högsta
Domstol Måndagen den 26 Januari 1874.
Första Rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Qvensel,
Friherre Leuhusen,
Almqvist,
Bolin,
Bcihe,
Olivecrona,
Lagerstråle.
Sedan jemlik! Högsta Domstolens beslut den 12 December sistlidet år, vid
föredragning af det till dess utlåtande remitterade förslag till Förordning angående
de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva eganderätt till fastighet i Sverige,
förslaget för närmare granskning emellan Högsta Domstolens ofvanbemälde ledamöter
cirkulerat, företogs ärendet nu till afgörande; varande ifrågavarande förslag
intaget i bilagan till detta protokoll.
Justitierådet Lagerstråle framställde vid förslaget följande “anmärkningar:
§ I
Lydelsen
af denna paragraf synes mig lemna rum för tvekan, huruvida
meningen är, att ett med utländing ingånget aftal angående öfverlåtelse af fastighet
skall vara ogildt, derest utländingen icke begär Konungens tillåtelse till fastighetens
förvärfvande, eller ock, oaktadt gjord begäran, icke erhåller dylik tillåtelse, —
eller om i thy fall endast den påföljd anses böra ega ruin, som i sista punkten
omförmäles, nemligen att ansökan om lagfart å fånget icke varder af domstol upptagen.
Likasom jag för min del tror, att den allmännaste uppfattningen af Kongl.
Kungörelsen den 3 Oktober 1829 varit, att endast sist omförmälda påföljd hitintills
ansetts böra följa på utländings försummelse att begära Konungens tillåtelse till
opaginerad Kontrollera mot PDF
15
fastighetsförvärf här i riket, kan jag icke heller betrakta såsom en förbättring i
lagstiftningen, om hädanefter från en slik försummelse eller från Konungens afslag
å ansökningen derom skulle i civil-rättsligt hänseende dragas den slutföljd, att det
med utländingen ingångna aftalet blefve ogildt. En fullständig återgång deraf, möjligen
sedan köpeskillingen blifvit till fullo erlagd och använd eller ock, sedan ingendera
af kontrahenterne sjelfva yrkat återgången, men frågan blifvit väckt först efter
det fastigheten öfvergått i annan hand än utländingens, skulle i min tanke i många
fall knappt blifva verkställbar, eller åtminstone leda till stora förluster, icke blott
för utländingen, som förvärfvat fastigheten, utan i lika hög grad för den inländske
fastighetsegare, som med honom inlåtit sig i aftal, eller för dennes rättsinnehafvare.
Den minskning i tryggheten af fastighetens besittning och den inskränkning i rättigheten
till densammas begagnande såsom säkerhet för lån på grund af inteckning,
som är en följd deraf att lagfart ej får beviljas, äro, efter min förmening,
i och för sig tillräckliga för att afvärja utländingens försök att, utan Konungens
tillstånd, förvärfva fastigheter i riket. Så vidt denna min uppfattning må finnas
antaglig och ett förtydligande af paragrafen i sådan riktning önskvärd, synes mig
en vägledning för den rätta tillämpningen kunna vinnas derigenom, att efter orden
“förvärfva eganderätt till fastighet11 tillädes “och derå vinna betryggande genom
lagfart14.
Beträffande paragrafen i öfrigt, så enär allmänna lagen fortfarande skulle
lända till efterrättelse i fråga om utländings arfsrätt till fastighet, samt med sjelfva
arfvet af fastighet eganderätt till densamma uppkommer, synes mig som skulle
lämpligt vara att ur § 1 utesluta orden “som honom ej i arf tillfallit44, och i
stället uti särskild paragraf antyda, att om utländings arfsrätt till fast egendom gäller
hvad allmänna lagen derom innehåller.
§ 2.
Så vida det må anses erforderligt att i förevarande lag upptaga en, oberoende
af uttryckligt stadgande, ändock så allmänt erkänd grundsats, som den hvilken
i paragrafen uttalas, förefaller det som de deri använda uttrycken “förvaltning11
af fastighet och “nyttjanderätt44 till skog icke skulle fullt återgifva hvad som
antagligen velat bestämmas i afseende å bruk och nyttjande af fastighet och rätt att
använda eller afverka skog.
§ 3.
Det i denna paragraf omförmälda ombuds behörighet skulle, enligt min
tanke, inskränkas allt för mycket om, såsom af ordalagen kan följa, ombudets åtgärder
skulle vara obehöriga, då de vidtagits vid tillfälle, när utländingen uppehållit
sig å någon ort inom riket, ehuru sådant varit hvarken för ombudet eller
för vederparten kändt. Hvad med stadgandena i detta hänseende antagligen afses
opaginerad Kontrollera mot PDF
16
»kulle, efter min åsigt, bäst uppfyllas, i händelse ombudets behörighet bestämdes
sålunda, att ombudet i angelägenheter, som röra utländingcns fastighet, skulle
ega ej mindre att å hans vägnar emottaga stämningar, kallelser och andra delgifvanden,
än äfven att vid domstolar och hos andra embetsmyndigheter svara för
utländingen, när denne ej sjelf sin talan utför.
§ 5.
Då i afseende å norsk undersåte stadgandet i § 2 ostridigt lärer gälla,
äfven om det här icke upprepas, och då i Förordningen den 4 Juni 1868 om utsträckt
frihet för Kongl. Maj:ts norske undersåter att här i riket drifva näring m.
m. förekomma bestämmelser, likartade med dem, som upptagas i § 3 af förevarande
lag, om än icke fullt så omfattande som dessa, synes mig som man utan
någon särdeles olägenhet skulle kunna undgå att i denna lag, den der egentligen
afser att bestämma vilkoren för fastighetsöverlåtelser till utländingar af annan
nationalitet än den norska, inblanda förändringar i de stadganden, som nu gälla
för Konungens norske undersåter. Jag hemställer alltså, om icke i detta afseende,
likasom här ofvan blifvit föreslaget i fråga om utländings arfsrätt till fast egendom,
vore tillräckligt att endast lemna en hänvisning derom att, beträffande norsk
undersåtes rätt att förvärfva fast egendom i riket, är särskildt stadgadt1''.
Justitierådet Olivercrona yttrade:
“Förslagets särskilda paragrafer synas mig föranleda till följande erinringar:
§ 1.
1 första punkten af denna paragraf, så lydande: “Vill utländing, vare sig
“enskild man, bolag eller annan förening här i riket förvärfva eganderätt till fastighet,
som honom ej i arf tillfallit, begäre Konnungens tillåtelse dertill11, synas
orden: “som honom ej i arf tillfallit11 böra utgå, enär dessa ord, oaktadt det sammanhang,
hvari de äro ställda till det föregående, icke kunna hänföras hvarken
till “bolag eller annan föreninghvilka, såsom juridiska personer, icke kunna ärfva
eller genom arf förvärfva något. Och då, beträffande utländsk mans arfsrätt, ett
särskildt stadgande redan finnes gifvet i 15 Kap. Ärfda-balken, vill det förekomma
mig som skulle en erinran härom, vid författningens slut, vara vida lämpligare och
bättre på sin plats.
Den ifrågavarande paragrafen föreskrifver vidare, att “vill utländing, vare
sig enskild man, bolag eller annan förening här i riket förvärfva eganderätt till
fastighet, som honom ej i arf tillfallit", skall Konungens tillåtelse dertill sökas;
men orden “bolag eller annan förening11 äro ej tillräckligt uttömmande bestämningar
för att fullständigt utmärka alla de juridiska personer, som skulle kunna tänkas
åstunda att förvärfva fastighet här i landet. Om det anses nödigt att angifva
“bolag
17
“bolag eller annan förening" blir det ock lika nödigt att i paragrafen upptaga
främmande stat, kommun, korporation eller stiftelse, emedan ingen af dem kan
rubriceras såsom bolag eller förening. Den enklaste utvägen att i formelt hänseende
uttrycka den grundsats, som förslaget synes afse, torde vara, att först stadga
att utländsk undersåte, som vill här i riket förvärfva och besitta fastighet, skall
dertill begära Konungens tillåtelse, och att omedelbart derefter tillägga eu föreskrift
af denna lydelse:
Lag samma vare der främmande stat, kommun, korporation, stiftelse, bolag
eller förening vill förvärfva och besitta fast egendom här i landet.
Utom dessa anmärkningar af hufvudsakligen formel beskaffenhet tillåter jag
mig att erinra, att, då sista punkten af 1 § innehåller: “Ej må, innan sådan
tillåtelse erhållits, ansökan om lagfart å fånget af domstol upptagas", stannar man
i villrådighet om omfånget af den juridiska verkan, som uppstår, vare sig af utländings
fortsatta uraktlåtande att söka Konungens tillåtelse att här i riket ega
och besitta fastighet, hvilken han redan inköpt, eller af Kongl. Maj:ts afslag på
hans gjorda ansökning i nämnda hänseende. Förslaget stadgar nemligen allenast,
att lagfartsansökningen icke får af domstol upptagas; men den lemnar frågan alldeles
oafgjord, huruvida den rättshandling, hvarigenom utländing i thy fall förvärfvat
sig eganderätt till fastigheten i fråga, är att betrakta såsom en nullitet
eller icke, och om alltså i förra fallet allmänna lagens stadgande i 1 Kap. 1 §
Jorda-balken, att “olagligt återgånge“ här skall tillämpas. En fråga af sådan vigt
som denna torde dock icke böra lemnas alldeles oafgjord, då ny lag i ämnet
skall stiftas.
Enligt min uppfattning af den nu gällande lagen, d. ä. Kungörelsen af den
3 Oktober 1829, är man icke berättigad att anse ett köpeaftal ogildt af den orsak
allena, att utländsk undersåte köpt fast egendom här i landet, men köparen sedermera
icke erhållit Konungens tillåtelse att den ifrågavarande fastigheten ega och
besitta. Köpeaftalet, så vida det eljest lagligen tillkommit, måste vara för begge
kontrahenterne bindande och begge skyldige att uppfylla de af dem åtagna förbindelser.
Men alldenstund köparen blifvit nekad rätt att ega och besitta fastigheten,
måste följden häraf blifva den, att fastigheten skall åter föryttras, så vida icke förre
egaren godvilligt låter köpet gå åter. Alla bestämmelser saknas emellertid inom
hvilken tid utländing i thy fall skall åter afyttra sin fastighet och om de tvångsmedel,
som skola användas emot honom, i fall han tredskas. Dylika bestämmelser
hafva dock hittills icke erfordrats, emedan 1829 års Kungörelse, såsom en administrativ
författning, måste lemna åt Konungen öppet att i hvarje särskildt fall
stadga hvad honom för ändamålet nyttigast synes. Men förhållandet torde böra
blifva annorlunda, då nämnda Kungörelse skall upphäfvas och ersättas af en ny
författning, åt hvilken tillägges egenskap af civil lag.
Bih. till Bils it. Broi. 1874. 1 Sand. 1 Afd.
3
18
För närvarande stadgar lagen det äfventyr för en hvar, som försummar,
att söka lagfart, eller som icke får sin lagfartsansökning af domstolen upptagen,
att förre egarens borgenärer kunna vinna inteckning i den af honom förvärfvade fastigheten
eller att, om förre egaren öfverlåtit samma fastighet till tvänne, en annan kan
derå erhålla lagfart, oaktadt öfverlåtelsen varit af senare dag. Utländske undersåtar, icke
mindre än de svenske, lära säkerligen vid förvärfvandet af eganderätt till fast
egendom här i riket vara angelägne att vinna den trygghet för ostördt åtnjutande
af eganderättens förmåner, som lagfart medför. Och det vill derför synas mig,
som det redan i lag stadgade äfventyr i allmänhet skulle vara fullt tillräckligt för
att mana hvarje försigtig köpare af fäst egendom att skyndsamt uppfylla de gifna
vilkoren för lagfarts erhållande. Men det är ganska möjligt att utländske män,
bolag eller korporationer kunde finnas, hvilka, sedan de här i landet köpt fastighet
under sådana förhållanden att icke något vore att befara från förre egarens
borgenärers sida eller af någon tredje person, icke frågade efter svenska lagens
stadganden om lagfart; det är möjligt att de trotsade den svenska lagens bud i
detta hänseende och att de fortsatte att år ut och år in innehafva och bruka
fastigheter och att göra sig till godo all deras afkomst, intill dess de slutligen
kunde finna med sin fördel förenligt att på annan, vare sig svensk eller främmande
undersåte, öfverlåta sin eganderätt. Förvecklingar och osäkerhet i eganderätts-förhållandena
skulle på detta sätt lätteligen kunna uppstå, hvilka icke böra tillåtas
få ega rum. För staten måste finnas medel att kunna betvinga den, som trotsar
de föreskrifter, hvilka äro gifna för god ordnings skull. Staten måste kunna skilja
den utländske egare från sin egendom här i riket, hvilken uraktlåter att söka Konungens
tillstånd för att ega och besitta sådan fastighet, eller som, i händelse
tillstånd dertill varder honom förnekadt, ändock fortsätter utöfningen af en rättighet,
hvilken icke vunnit vederbörligt erkännande. Om derföre staten otvifvelaktigt
måste ega en sådan rätt att skilja den tredskande från lians eganderätt, så torde
ock i lag böra vara utsatt, dels inom hvad tid ett sådant skiljande skall ega rum,
dels sättet derför eller beskaffenheten af den exekutiva tvångsåtgärd, som staten
ämnar vidtaga, för att blifva qvitt yttringarne af en här inom landet oberättigad
eganderätt.
§ 2.
Denna paragraf synes mig vara alldeles öfverflödig och derföre böra ur förslaget
utgå, enär det är en allmänt erkänd grundsats i den internationela rätten,
att fast egendom i regeln är underkastad det landets lagar, inom hvilket fastigheten
är belägen, och att följaktligen egaren deraf, vid utöfningen af sin eganderätt, är
bunden af dessa lagar och icke är berättigad att vidtaga några deremot stridande
åtgärder. Om, såsom under senare åren skett, i tillståndsresolutionerna för utländingar
att här i riket ega och besitta fastighet införes eu erinran härom, synes
19
ej vidare erfordras. Såsom § 2 nu är redigerad torde den icke uppfylla sitt ändamål.
Ordet “förvaltning“ har nemligen en allt för inskränkt betydelse och uttrycker
icke hvad som här är det väsendtliga, eller att utländsk man skall i afseende
på sjelfva utöfningm af sin eganderätt till fastigheten i alla dess riktningar
vara underkastad svensk lag. Om en person köpt tomt i stad, får han icke bygga
derpå i strid med gällande brand- eller byggnadsordning; men hans byggnadsföretag
kunna svårligen rubriceras såsom hörande till tomtens förvaltning. Det synes
äfven föga lämpligt att i denna paragraf väl omförmäla nyttjanderätten till skog,
men deremot utelemna nyttjanderätten till vattendrag, fiske deri m. m.
§ 3.
Jag instämmer med Justitierådet Lagerstråle i hvad han anmärkt mod afseende
på denna paragraf.
§ 5.
Da det i afseende pa norsk undersåte heter, att han skall vara berättigad
att, utan särskild tillåtelse “med eganderätt innehafva’ fastighet i Sverige, hemställer
jag, att dessa ord mätte utbytas mot orden “förvärfva och besitta fastighet i
Sverige", hvarigenom en likhet i användningen af bestämningar kunde vinnas, hvilken
i lag alltid är önskvärd. 1 öfverensstämmelse med hvad jag förut yttrat,
hemställer jag ock att vid författningens slut måtte fogas en ny paragraf af innehåll
att angående utländsk mans arf här i riket är särskild t stadgadt,
Hvad sedan angår det remitterade förslagets rubrik, så lydande: ‘-Förordning
angående de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva eganderätt till fastighet
i Sverige", synas mig de begagnade orden" “förvärfva eganderätt titt fastighet*
höra utbytas mot orden “förvärfva och besitta fastighet“ alldenstund innehållet
af §§ 2 och 5, jemfördt med § 4. gifver vid handen att förslaget afser icke blott
lörvärfvandet af sjeltva eganderätten utan oek den för utöfningen af dispositionsrätten
öfver fast egendom nödvändiga besittningen deraf. Det är ock knappt sannolikt
att någon främmande undersåte skulle hår i landet åsyfta att förvärfva, sig ett
dominium, hvarmed icke skulle följa rätt att äfven besitta den fastighet, hvarpå
hans eganderätt har. afseende. När nu dessutom kungörelsen af den 3 Oktober
f829, i hvars ställe den nya förordningen är ämnad att träda, begagnar orden
törväriva och besitta", synes skäl icke vara för handen att i närvarande förslag
använda ordalag, åt hvilka kunna gifvas eu tydning af inskränktare omfång i detta
hänseende än 1829 års författning redan stadgat.
Vidkommande slutligen ingressen, sä, enär hvad § 5, jemförd med § 2, innehåller
angående norsk undersåte otvifvelaktigt utgör eu ändring i förordningen
den 4 Juni 1868, torde det äfven i ingressen böra anmärkas att ändring af samma
författning skett".
20
Justitierådet Rabe yttrade: “Jag anser ifrågavarande lagförslag gifva anledning
till följande anmärkningar:
vid ingressen.
Då förslaget, om det blir lag, skulle komma att i vissa delar ändra och i
andra återgifva innehållet af den angående utsträckt frihet för Kongl. Maj:ts norske
undersåter att här i riket drifva näring m. m. under den 4 Juni 1868 utfärdade
förordning, i hvad densamma angår norsk mans eller norsk qvinnas rätt att i
Sverige under eganderätt besitta fast egendom, torde uti ingressen till förslaget
böra antydas, att berörda förordning i anförda hänseende skulle upphöra att gälla.
vid § 1.
Enär det ansetts nödigt att gifva en närmare bestämmelse om hvad med
utländing skall förstås, så, och om meningen är, att derunder skulle inbegripas
icke blott enskild man utan ock hvarje så kallad juridisk person, synes mig, som
borde, jemte “enskild man, bolag eller annan förening", här äfven nämnas: främmande
stat, kommun, korporation eller stiftelse, hvarom jemväl Justitierådet Olivecrona gjort anmärkning;
och instämmer jag i Justitierådet Lagerstråles yttrande om lämpligheten
deraf, att orden: “som honom ej i arf tillfallit", må utgå och i stället uti särskild
paragraf antydas, att om utländings arfsrätt till fast egendom gäller hvad allmänna
lagen derom innehåller.
vid § 2.
Att utländing i afseende å fastighets bruk och nyttjande, eller dess förvaltning,
är underkastad lagen i det land, der fastigheten ligger, och således jemväl
den inskränkning i nyttjanderätt till skog, som är eller kan blifva stadgad genom
landets lag, utgör, efter mitt omdöme, en så klar följd af allmänt erkända
och antagna grundsatser, att en föreskrift i sådant hänseende icke behöfver i förslaget
förekomma. För öfrigt torde en bestämmelse, som icke är uttömmande i
fråga om utländings rättigheter och skyldigheter såsom fastighetsegare möjligen
kunna snarare föranleda än förekomma missförstånd, såsom t. ex. att utländing
kunde föreställa sig, att han beträffande fastighet endast i de i förevarande paragraf
eller eljest i förslaget omförmälda afseenden vore underkastad svensk lag.
vid § 3.
Jag förenar mig i hvad Justitierådet Lagerstråle yttrat vid denna paragraf.
vid § 5.
Då hvarken i förslagets rubrik eller i dess 1 § talas om utländings rätt att
besitta fast egendom, utan om hans rättighet att sådan egendom förvärfva, synes
21
mig, att de i § 5 begagnade ordalagen: “med egande rätt innehafva" lämpligen
borde utbytas mot ordet: “förvärfva"; och torde, i stället för orden: “der han ej
tillika är här bosatt", det böra heta: “der han ej är här i riket bosatt11.
Justitierådet Bolin yttrade: “Beträffande § 1 i förslaget instämmer jag
med Justitierådet Rabe.
Vid § 2 delar jag Justitierådet Lagerstråles uppfattning att det begagnade
uttrycket "förvaltning" icke synes fullt återgifva hvad dermed antagligen afses; och
jag anser följaktligen samma ord, till undvikande af missförstånd, böra utbytas
mot annat uttryck, som i sin omfattning närmare motsvarar utöfning af eganderätten.
Hvad paragrafen i dess senare del innehåller angående inskränkning i
nyttjanderätten till skog torde, såsom infallande under föreskriften om eganderättens
utöfning, kunna ur förslaget utgå.
I afseende å § 3 förenar jag mig i Justitierådet Lagerstråles yttrande och
instämmer i fråga om § 5 likasom angående ingressen till författningen med Justitierådet
Rabe".
Justitierådet Almqvist yttrade: “Då förevarande förslag afser att till civillag
upphöja det nu i administrativ författning meddelade förbud för utländsk man
att utan Konungens tillstånd förvärfva och besitta fast egendom i Sverige, synes
det för fullständighetens skull hafva varit af vigt att förslaget innehållit icke allenast
ett försök att i allmänhet bestämma, i hvilka fall Konungens tillstånd borde
leinnas eller förvägras, utan äfven stadgande om de påföljder ett fastighetsförvärf,
som skett utan Konungens tillstånd, vore underkastadt. Nu har i den föreslagna
lagen Konungen ingen regel angifven för afgörandet af ansökningar af ifrågavarande
beskaffenhet, och allmänheten ingen underrättelse om hvad som skall följa, derest
Konungen ej finner för godt att gilla det fastighetsköp, hvari utländing inlåtit sig
med svensk man.
I senare hänseendet, och under förutsättning att lagen vore påkallad af ett
verkligt statsintresse och således borde allvarligen tillämpas, vore det ej nog att
stadga att, utan Konungens tillstånd till köpet, lagfart derå ej finge beviljas, ty
sådan är ej för köpets bestånd nödvändig, eller att köpet vore ogiltigt, om dermed
blott menades att dess återgång skulle bero på talan af enskild part; utan staten
borde naturligtvis mellankomma, för att äfven då, när ingen enskild part ville
rubba köpet, sätta lagen i verket och genom fastighetens tvungna bortföryttrande
för den utländske köparens räkning och risk eller på annat sätt skilja honom
derifrån.
Men då man vid närmare eftersinnande måste stanna i tvifvel om lämpligheten
af de stadganden, som sålunda synas erforderliga till den föreslagna lagens
fullständigande, väckes äfven tvekan om rättmätigheten af sjelfva syftemålet med
lagen och om ej den aktningsvärda fosterlandskänsla är missledd, som så ifrigt påkallat
densamma.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förbud för utläuding att förvärfva och besitta svensk fastighet innebär ju
äfven hinder för svensk man, som önskar eller behöfver föryttra sin fasta egendom,
att deröfver fritt förfoga genom att söka den köpare, som vore villig att bäst betala
honom; och den utländske man, som i sina affärsförhållanden med den svenske
handlanden eller industriidkaren lemnat denna kredit mot inteckning i hans
fastighet, skulle blifva förhindrad att, för bevakande af sin fordran, uppträda såsom
spekulant vid den intecknade pantens försäljning. Dessa ingrepp i enskildes rättigheter
synas mig svårligen kunna försvaras af de ekonomiska och politiska skäl, som
blifvit åberopade till stöd för angelägenheten af att i vår civil-lag införa ett dylikt
förbud. Väl kan det invändas, att det föreslagna stadgandet icke afser att innefatta
ovilkorligt förbud för utländing att förvärfva fastighet i Sverige; men då rättigheten
till sådant förvärf skulle i hvarje fall blifva beroende af särskild pröfning,
der någon giltig grund för afslag vid ena tillfället och bifall vid ett annat näppeligen
torde kunna uppgifvas eller fastställas, och då den utländske köparen således
alltid måste sväfva i ovisshet om lian finge behålla sin inköpta egendom eller icke,
så skulle stadgandet hafva till följd att från förvärfvande af fast egendom i Sverige
aflägsna de redbara utländske spekulanterna, hvilka framför allt måste fordra säkerhet
för besittningen af den inköpta egendomen. Förordningen komme då, derest
den blefve tillämpad och ej alldeles lagd å sido — i hvilket fall det naturligtvis
vore bättre om den ej utfärdats — att i det väsendtliga verka såsom rent förbud och
blefve, efter min åsigt, att betrakta såsom fullt jemförlig med de strängaste åt
forna tiders ekonomiska tvångslagar, fastän meddelad i en tid, då ett tillstånd af
isolering är mindre än förr för något folk tillrådligt eller möjligt. För öfrigt, när
den af utländsk köpare för svensk fastighet erlagda köpeskillingen tillfader
svensk man och fastigheten äfven måste stanna qvar inom våra gränser samt
det således är klart, att i allmänhet en mot köpesummans belopp svarande
vinst tillflyter landet; och när senare tiders erfarenhet äfven gifver vid handen, att
den förvånande utveckling, som Sveriges industri och ej minst dess jord- och bergsbruk
sfi hastigt vunnit, och det högre värde, hvartill den fasta egendomen stigit, i
ej oväsendtlig mån är att tillskrifva den omständighet att utländska penningar, till
betydlig del mot pant af svensk fastighet, funnits tillgängliga att här i landet användas,
eller att utländingar sjelf ve hitkommit och här nedlagt sina kapital samt
sökt användning för sin företagsamhet och skicklighet, kan jag icke finna det vara
i national-ekonomiskt hänseende välbetänkt att stifta en lag, hvarigenom äfventyrades
att landet förlorade ett väsendtligt stöd, ett nästan oumbärligt hjelpmedel för sin
förkofran.
Lagens syftemål att utestänga utländingar från fästighetsbesittning i Sverige
skulle emellertid^endast högst ofullständigt uppnås, så vida man icke ville gå ända
derhän att jemväl undertrycka en af de förnämsta häfstängerna för det industriela
opaginerad Kontrollera mot PDF
33
lifvet, nemligen de föreningar som blifvit tillåtna och reglerade genom lagen om
aktiebolag den 6 Oktober 1848; ty så länge denna lag gäller, kan det icke betagas
utländske män eller utländska bolag att tillsammans med svenskar, under svensk
firma, upprätta eller ingå såsom delegare i de anonyma svenska bolag, hvilka, med
jord- eller bergsbruk till ändamål, nästan dagligen oktrojeras. Visserligen stå dessa
bolag under svensk lag; men så bör förhållandet naturligtvis också vara med hvarje
utländing, som i Sverige förvärfvar fastighet, så att allt hvad lagen bjuder den
svenske jord-, bruks- och skogsegaren att i afseende å sin fastighet och dess begagnande
iakttaga äfven gäller för den utländske. Men derutöfver anser jag något band
i nyssnämnda hänseende icke böra läggas på utländingen eller på friheten i aftal med
honom. Stadgar lagen en sådan likställighet emellan svenske och utländske män i afseende
å fastighetsbesittning i Sverige, så vore åt utländingen medgifvet allt hvad som kunde
med lätta fordras för honom; och en sådan lag torde i. alla hänseenden blifva ändamålsenligare
samt lättare kunna mot förespeglade reklamationer från utländska
makter upprätthållas, än en lag, som lemnade på den svenska regeringsmaktens
godtfinnande beroende, huruvida utländing, som här förvärfvat fast egendom, finge
densamma besitta eller borde derifrån fördrifvas. Äfven från politisk synpunkt synes
tvekan icke böra ega rum om hvilkendera vore den lämpligaste.
Om än den makt, Konungen enligt ofvanberörda författning nu tillkommer
att förvägra utländing att besitta fast egendom i Sverige borde bibehållas för att
under vissa vigtiga omständigheter kunna utöfvas, tror jag, på anförda skäl, mig
likväl icke böra förorda antagande såsom civii-lag af andra stadganden uti ifrågavarande
ämne, än de i förslagets 2 och 3 §§ upptagna, eller att utländsk egare till
svensk fastighet är i allt hvad denna fastighet rörer ställd under svensk lag och
svensk domstol samt att han är skyldig att här hafva ombud, som svarar för fastigheten
vid alla tillfällen, då egaren ej sjelf sin talan utför".
Justitierådet Friherre Leuhuscn yttrade: "I likhet med hvad Justitierådet
halm redan erinrat, hemställer jag, huruvida ej uti förevarande förslag eller ingressen
dertill bör, om samma förslag blifver såsom lag antaget, införas förklarande
derom, att förordningen den 4 Juni 18G8 om utsträckt frihet för norske
undersater att här i riket drifva näring upphört att vara gällande, i hvad den angur
uorsk mans ocli norsk qvinnas rätt att i Sverige besitta fast egendom.
Beträffande förslagets lista § instämmer jag i den af Justitieråden Rabe
och Olivecrona gjorda anmärkning derom, att den i förslaget införda bestämmelse
om hvad med “utländing11 skal! förstås ej är tillräckligt omfattande; och delar jag
Justitierådet Lagerstråles åsigter derom, att från ifrågavarande paragraf borde uteslutas
orden “som honom ej i arf tillfallit11, och att i stället uti en särskild paragraf
borde införas, att allmänna lagens stadgande om utländings arfsrätt till fast egendom
fortfarande vore gällande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
u
Vidkommande 2 och 3 §§ förenar jag mig med Justitierådet Lagerstråle
i de af bemälde Justitieråd gjorda erinranden; och enär utländing, som här
i riket förvärfvat fast egendom, kan uraktlåta att å fånget söka lagfart eller
dermed dröja under en längre tid, anser jag mig böra hemställa, huruvida
ej, i sådan händelse och då uppgift om ombud för utförande af utländingens
svarande talan i frågan rörande den förvärfvade fasta egendomen ej heller blifvit
af utländingen gjord, det ändock borde vara domaren å landet eller domstol i stad
medgifvet att ombud utse.
I afseende på 5 § instämmer jag i de af Justitierådet Rabe gjorda framställningar".
Justitierådet Qvensel yttrade: “Med hänsyn dertill att den fråga, som skall
besvaras, är huruvida för utländings och särskildt utländska bolags, handelsfirmors
eller föreningars af dylika förvärfvande af fast egendom i riket erfordras ytterligare
inskränkningar än de som innefattas i kongl. kungörelsen den 3 Oktober 1829,
finner jag mig böra yttra vid
§ L
Då i afseende å påföljden af utländings uraktlåtenhet att söka Konungens
tillåtelse eller afslag å ansökningen tre olika uppfattningar visat sig möjliga, nemligen:
l:o) att fånget är ogildt, 2:o) att utländingen är underkastad äfventyret af
den otrygghet, som uteblifven lagfart medför, och 3:o) att han skall föryttra
fastigheten, synes det vara af vigt, att utmärka hvilkendera uppfattningen är
den rätta och detta ej blott till förekommande af ojemnhet i författningens
tillämpning utan äfven på det utländingen skall på förhand kunna med
någorlunda visshet göra beräkningar af det företag, i hvilket han tänker inlåta
sig. I fråga om valet emellan de olika uppfattningssätten delar jag Justitierådet
Lagerstråles mening, men hemställer om det tillägg att, derest utländingen
öfverlåter fånget på svensk man, denne må vara berättigad och, derest så nödigt
pröfvas, pligtig att för vinnande af egen lagfart jemväl lagfara med utländingens
mellanliggande fång. Varande jag jemväl i öfrigt med Justitierådet Lagerstråle
ense.
§ 2
lemnar jag utan anmärkning, emedan, då dess innehåll öfverensstämmer med
hvad i senare tider varit i meddelade tillstånds-resolutioner intaget, något missförstånd
ej synes vara att befara, samt stadgandet efter mitt omdöme bör finnas till
upplysning för utländingen.
På
opaginerad Kontrollera mot PDF
25
§ 3.
På hufvudsakligen enahanda grunder som vid 2:dra § äro anförda lemnar
jag äfven denna paragraf utan anmärkning.
§ 5-
Enär norsk undersåte ej betraktas som utländing i den bemärkelse förslaget
åsyftar och någon ändring i de för brödrarikets innevånare gällande bestämmelser
måhända ej torde böra ske i denna författning, instämmer jag i Justitie-rådet Lagerstråles
erinran vid förevarande paragraf".
In fidem
C. J. E. Åierstedt.
Bih. till Rilsd. Prot. 1874
1 Sami,
1 A/d.
4
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Transsumt af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rådet ä Stockholms
Slott Fredagen den 20 Februari 1814,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreuts,
Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Bredberg,
Berg,
Fri h er re L eij onhufmd,
Wcern,
Wennerberg,
Bergström,
Friherre Alströmer,
Weiäenhielm,
Justitieräden: Friherre Leuhusen,
von Hofsten.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde att, till åtlydnad af
Kong]. Maj:ts den 5 December nästlidna år meddelade nådiga befallning, Högsta
Domstolen afgifvit infordradt utlåtande öfver det inom Justitiedepartementet upprättade
förslag till Förordning angående de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva
eganderätt till fastighet i Sverige.
Sedan Hans Excellens Herr Justitie-statsministern redogjort för de inom
Högsta Domstolen enligt dess protokoll den 2G sistlidne Januari afgifna yttranden
samt tillika meddelat att, jemlikt de från Norrbottens län numera inkomna upp=
lysningar, inom samma län ej annan fastighet å landet vore i utländings ego än
Gellivara egendom, samt att den derunder lydande jordbruksfastighet, som är underkastad
taxering och under eganderätt innehafves, är uppförd till sammanräknadt
27
taxeringsvärde af 878,706 Riksdaler och annan Gellivara tillhörande fastighet till
taxeringsvärde af 413,300 Riksdaler, yttrade Hans Excellens vidare:
Uti nu gällande författning i ämnet, eller Kongl. kungörelsen den 3 Oktober
1829, stadgas, att utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarerätt, icke
är berättigad att i riket “förvärfva och besitta“ fast egendom, utan att han dertill
undfått Kongl. Maj:ts tillstånd. Med “besitta” lärer här icke böra förstås annat,
än såsom egare besitta eller under eganderätt innehafva och har icke heller, såvidt
till min kännedom kommit, på senare tiden blifvit ifrågasatt, att omförmälda kungörelse
skulle lägga hinder i vägen för utländing att såsom arrendator besitta
svensk fastighet. För rättigheten att med eganderätt innehafva förutsättes med
nödvändighet rättigheten att förvärfva, men icke så tvärtom, hvarför och då orden
förvärfva och besitta äro i författningen med och sammanbundna det med skäl
kunnat dragas i tvifvelsmål, huruvida för blotta förvärfvandet af svensk fastighet
Konungens tillstånd varit erforderligt. Huru delade meningarne härom varit mellan
dem, som haft lagens tillämpning sig anförtrodd, synes af en i 31:sta bandet af
Juridiskt arkiv införd redogörelse för en rättstvist, vid hvars afgörande tre af
Högsta Domstolens ledamöter finnas hafva hyllat den åsigt, att sådan tillåtelse icke
varit nödig för egarulerättens förvärfvande, under det att de två återstående ledamöterne,
lika med de tre revisionssekreterare, som i saken afgifvit betänkande, uttalat
den mening, att sjelfva köpeaftalet, i saknad af Konungens medgifvande, var
att såsom ogildt anse. För att för framtiden förekomma sådana olika tydningar af
hvad gällande lag bjuder, har en förändring af de hittills använda ordalagen ansetts
nödig, och det till Högsta Domstolen remitterade förslagets 1 § var derför äfven
formulerad sålunda, att om utländing vill “förvärfva eganderätt till fastighet41 här i
riket, skall Konungens tillstånd dertill begäras. Genom utbyte af orden “förvärfva
och besitta“ uti nådiga kungörelsen den 3 Oktober 1829 mot “förvärfva eganderätt
till“ hade det, enligt min uppfattning, blifvit klart, att med förslaget afsågs,
det redan för sjelfva eganderättens öfvergång erfordrades Konungens bifall. Den
tvekan, som icke desto mindre i detta hänseende blifvit af två ledamöter i Högsta
Domstolen uttalad rörande den föreslagna lagens verkliga innehåll, har följaktligen
synts mig oberättigad, och då den ena af dessa ledamöter yttrar, att 1 § lemnar
den frågan alldeles oafgjord huruvida den rättshandling, hvarigenom utländing förvärfvat
sig eganderätt till fastighet, till hvars egande och besittande han ej erhållit
eller måhända ej ens sökt Konungens tillåtelse, är att betrakta såsom en
nullitet eller icke, och om alltså i förra fallet allmänna lagens stadgande i 1 kap.
1 § Jorda-Balken, att “olagligt återgånge11 här skall tillämpas, så tillåter jag mig hänvisa
till 22 kap. 3 § Ärfda-balken, der det om förmyndare i fråga om bortsäljande
af omyndiga barns jord och fasta gods heter: tage närmaste fränders råd och domarens
samtycke. Om påföljden för underlåtenhet af den gifna föreskriftens fullgörande
finnes lika litet der som i nu förevarande förslag något sagdt, men ännu
28
torde ej tvekan hos någon domare visat sig att vid förmyndares underlåtenhet
tillämpa den allmänna satsen i 1 kap. 1 § Jorda-balken om återgång af olagliga
aftal, hvilken sats just för sin allmänlighets skull ej behöfver för hvarje förekommande
fall upprepas.
En annan fråga, och denna af synnerlig vigt, är åter den om lämpligheten
af det föreslagna stadgandet, enligt hvilket ett aftal, hvarigenom svensk fastighet
öfverlåtes till utländing, skall anses ogildt, derest ej Konungens tillåtelse erhålles
att densamma förvärfva. Två af Högsta Domstolens ledamöter hafva förklarat, det
de ej anse annan påföljd för utländings uraktlåtenhet att söka Konungens tillåtelse
eller afslag å ansökningen böra finnas, äu att utländingen är underkastad älventyret
af den otrygghet, som uteblifven lagfart medför. En tredje ledamot anser
ock detta äfventyr i allmänhet vara fullt tillräckligt för att mana hvarje försigtig
köpare af fast egendom att skyndsamt uppfylla de gifna vilkoren för lagfarts erhållande,
men anmärker tillika, såsom mig synes ifrån denna ståndpunkt med fullt
skäl, att det vore ganska möjligt, att utländska män, bolag eller korporationer
kunde finnas, hvilka, sedan de här i landet köpt fastighet under sådana förhållanden,
att icke något vore att befara från förre egarens borgenärers sida eller af
någon tredje person, icke frågade efter svenska lagens stadganden om lagfart, utan,
trotsande lagens bud, fortsatte att år ut och år in innehafva och bruka fastigheter
och att göra sig till godo all deras afkomst, intilldess de slutligen kunde finna med
sin fördel förenligt att på annan, vare sig svensk eller främmande undersåte öfverlåta
sin eganderätt, samt att, enär förvecklingar och osäkerhet i eganderättsförhållanden
på detta sätt lätteligen skulle kunna uppstå och för staten måste
finnas medel att kunna betvinga den som trotsade de för god ordnings skull gifna
föreskrifter, staten måste kunna skilja den utländske egare från sin egendom här
i riket, hvilken uraktläte att söka Konungens tillstånd för att ega och besitta sådan
fastighet, eller som, i händelse tillstånd dertill varder honom förnekadt, ändock
fortsatte utöfningen af rättighet, hvilken icke vunnit vederbörligt erkännande, hvadan
ock i lag borde vara utsattjfdels inom hvad tid ett sådant skiljande skulle ega
rum, dels sättet derför eller beskaffenheten af den exsekutiva tvångsåtgärd, som
staten ämnade vidtaga för att blifva qvitt yttringarne af en här inom landet oberättigad
eganderätt. Beskaffenheten af de för ändamålet erforderliga stadganden
har bemälde domstolsledamot dock icke ens angifvit; men visst är, att hvilken gestalt
de än komme att erhålla, eu pregel af våldsamhet och godtycklighet skulle de
aldrig kunna undgå, och det förundrar mig i sanning ej att under det starka
intrycket deraf en fjerde domstolsledamot, hvilken äfven anser de ifrågavarande
stadgandena nödiga för lagens fullständighet, bringas till tvekan om rättmätigheten
af lagens sjelfva syftemål och slutar med att anse endast de i 2 och 8 §§ af förslaget
upptagna bestämmelser böra såsom civillag antagas.
29
Men om sålunda de omnämnda tvångsbestämmelserna äro egnade att mot
den lag, hvari de inrymmas, väcka ovilja till följd af sin egen beskaffenhet, så
synas de mig icke heller så sällan kunna komma att helt och hållet eluderas.
Den utländing, som ej önskar söka lagfart och förty underlåter att begära Konungens
tillstånd till fastighetens förvärfvande, skall näppeligen kunna förmås att
förete sin åtkomsthandling, och utan tillgång till denna saknas möjlighet ej mindre
att pröfva huruvida handlingen är i laga form upprättad och om utländingen sålunda
genom laga fång verkligen blifvit egai-e till fastigheten, än äfven i följd deraf
at-t vidtaga tvångsåtgärder för eganderättens öfverlåtande på annan person. Svårligen
skola ock dessa tvångsbestämmelser kunna uppställas så, att ej det blifver
möjligt att genom fingerade köp och transporter utländingar emellan i det närmaste
omintetgöra verkningarne deraf.
Uti den åsigten att utländing genom blotta köpeaftalet må förvärfva eganderätt
till fastighet, men ej hans ansökning om lagfart upptagas förrän Konungens
tillåtelse till förvärfvandet erhållits, synes mig äfven ligga en stor inkonseqvens.
Är hans eganderätt af lagen erkänd, så saknas rättmätig grund att vägra honom
nödigt skydd för siu rätt, och främsta medlet dertill är att han kan få sin lagfartsansökan
upptagen. Det låter ju tänka sig, att en utländing omedelbart efter
det han inköpt en fastighet söker Konungens tillstånd att besitta densamma, erhåller
detta, men innan han med expeditionen derom hinner inställa sig hos vederbörande
domstol har fastigheten genom en senare köpares lagfart med sitt fång
redan gått honom ur händerna. Här har ingen försummelse egt rum, och alltså
skulle den lag, som gifver utländingen eganderätten i och med aftalet, låta honom
densamma frånhändas, utan att han dertill varit på minsta sätt vållande. En sådan
lag synes mig ingalunda tillfredsställa rättvisans fordringar. Lika litet lärer
densamma vara förenlig med nutidens stegrade anspråk på offentlighet i eganderättsförhållandena.
Med fastighetsbokssystemet i dess yttersta tillämpning, der fastighetsboken
ensam har vitsord om, hvilken eganderätten till en fastighet tillhör, skulle
den komma i den uppenbaraste strid, men äfven mot principen om nödvändigheten
af alla fångs offentliggörande strider det visserligen i ej ringa mån att öfverflyttningar
af eganderätt skola finnas, de der af lagen erkännas, men ändock icke få
offentliggöras på det sätt, som för öfriga likartade fall anses ytterst vigtigt och af
lagen med bestämdhet fordras.
Helt förmånligare synes mig saken gestalta sig, om till utgångspunkt tages
den grundsats, att sjelfva aftalet blifver ogildt, derest utländingen ej erhåller Konungens
tillåtelse till fastighetens förvärfvande. Det måste då ligga ej mindre i
säljarens än i köparens intresse att väl se sig före innan de låta det uppgjorda
aftalet om köp gå i verkställighet, och ännu mera angelägen måste åtminstone endera
blifva att få aftalet skyndsamt annulleradt, derest Konungens tillåtelse uteblifver
å en redan i verkställighet bragt öfverlåtelse. Lagen tillerkände då ej
30
vidare utländingen en rättighet, hvilken den sedan undandroge sitt skydd. Krafvet
på offentlighet vore icke förbisedt, då ej något giltigt fång förefunnes. Några
tvångsåtgärder mot en utländsk fastighetsköpare blefve ej heller från det allmännas
sida behöfliga, enär, om än han någongång, emot hvad sannolikt vore, komme att
under längre tid qvarblifva vid en egendom, den hau ej undfått Konungens medgifvande
att förvärfva, han dock ej sute der såsom egare, utan endast med den
rätt säljaren funne för godt att låta honom tillgodonjuta. I afseende å de af en
ledamot i Högsta Domstolen förespeglade olägenheter, som skulle kunna uppkomma
derest fråga om återgång af ett med utländing slutet köpeaftal blefve väckt möjligen
först efter det fastigheten öfvergått i annan hand, än utländingens, anhåller
jag blott få erinra, att den nya lagen naturligtvis ej skulle hafva retroaktiv verkan,
samt att efter dess antagande det vore nästan otänkbart att någon köpte svensk
fastighet af en utländing, som ej undfått Konungens tillstånd att densamma förvärfva.
Jemte det jag alltså vidblifver den åsigt härutinnan, som jag tror redan
ligga i förslaget uttryckt, har jag låtit detta i förevarande afseende, med särskild
hänsyn till dess betydelse just för utländingar, för hvilka vår lagstiftning i öfrigt
kan vara mera främmande, erhålla ytterligare förtydligande.
Beträffande derefter hvad inom Högsta Domstolen blifvit yttradt derom, att
i 1 § jemte bolag eller annan förening äfven borde intagas främmande stat, kommun,
korporation och stiftelse, får jag underdånigst anföra att, om än icke, i motsats
mot hvad jag för min enskilda del antagit och fortfarande vågar antaga, under
benämningen “förening11 i förevarande fall skulle kunna inbegripas stat, kommun,
korporation och stiftelse, det i allt fall med den nu föreslagna lydelsen af lagen
och i saknad af ett allmänt förbud för utländska så kallade juridiska personer att
bär i riket förvärfva fast egendom, icke vore en utländsk stat eller kommun o. s.
v. förvägradt att förvärfva svensk fastighet, men att å andra sidan, med tillämpning
af den satsen, att hvad som gäller för det mindre äfven måste gälla för det
större, det vore uppenbart, att den tillåtelse af Konungen, som erfordrades för
den enskilde utländingens eganderätt, äfven vore för den utländska statens eller
kommunens oumbärlig. Någon verklig ändring i sak skulle således efter mitt förmenande
icke genom den gjorda erinringens iakttagande vinnas, men den om än
aldrig så obetydliga antydan, som sålunda skulle gifvas, att vårt land stode öppet
för främmande stater samt utländska kommuner, korporationer och stiftelser att
här blifva fastighetsegare, synes mig föga tilltalande och jag föredrager då att ur
paragrafen må få utgå jemväl bolag eller andra föreningar, hvilkas upptagande der
eljest låta sig af de för handen varande förhållandena förklaras.
Den i 2 § gifna bestämmelse anse Högsta Domstolens fleste ledamöter
hvila på en så allmänt erkänd internationel grundsats, att hela paragrafen kunde
vara öfverflödig, hvaremot, på sätt jag redan haft nåden nämna, en annan ledamot
af hela lagen velat behålla endast denna och den nästföljande paragrafen. Jag de
-
31
lai fullkomligt de flesta ledamöternes åsigt, men då paragrafen kan vara egnad
att i någon mån stilla farhågor, som inom Riksdagen vid senaste riksmötet läto
sig förnimma, och jag icke inser, att paragrafen är egnad att åstadkomma ringaste
skada, tror jag mig nu ej böra tillstyrka stadgandets uteslutande ur förslaget. För
ändring af ordalagen i denna paragraf har jag ej funnit tillräcklig ledning i hvad
inom Högsta Domstolen derom erinrats.
Ai hvad i öfrigt inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt hafva några jemkningar
i förslaget blifvit föranledda, och får jag alltså i underdånighet hemställa,
att Fiders Rongl. Maj:t täcktes till Riksdagens antagande framlägga följande förslag till
Förordning (ingående de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva Äganderätt
till fastighet i Sverige.
Uppå tillstyrkan af Stats-Rådets öfriga ledamöter biföll
Hans Maj:t Konungen Hans Excellens Herr Justitie-statsministerns
ofvanberörda hemställan; i följd hvaraf nådig proposition
af den lydelse, bilagan till detta protokoll utvisar,
skulle till Riksdagen aflåtas.
Ex protocollo
A. Th. Welin.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.