Sök i Ratio Lex

Med förslag till Förordning angående de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva eg anderätt till fastighet i Sverige

1874-02-20 · 36 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 24 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1874:42, Med förslag till Förordning angående de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva eg anderätt till fastighet i Sverige

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kong!,. Magis Nåd. Proposition N:o 42.

1

N:o 42.

Ank. till Riksd. Kansli deri R Mars 1871, kl. 3 e. m

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag till

Förordning angående de vilkor, hvarunder utländing må

förvärfva eg anderätt till fastighet i Sverige; Gifven Stockholms

Slott den 20 Februari 1874.

Sedan uti särskilda inom Riksdagens båda Kamrar väckta motioner uppmärksamheten

fästats å de vådor, som, efter motionärernes förmenande, kunde föranledas

deraf, att utländingar, utan att i riket sig bosätta och blifva svenska medborgare,

finge med Kongl. Maj:ts tillåtelse förvärfva och besitta fast egendom, har

Riksdagen i underdånig skrifvelse den 23 Maj 1873 funnit sig föranlåten att, med

uttalande af de betänkligheter, som hos Riksdagen uppstått i fråga om lämpligheten

af obegränsadt medgifvande för utländingar, och särskildt hvad anginge tillåtelse

för utländska bolag, handelsfirmor eller föreningar af dylika, att här i riket

förvärfva fast egendom, i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga under

öfvervägande, om och i hvad mån ytterligare bestämmelser, till inskränkning i så

beskaffade medgifvandeu eller eljest angående vilkoren derför, utöfver hvad genom

Kongl. Kungörelsen den 3 Oktober 1829 i detta afseende redan vore stadgadt,

kunde vara behöfliga och böra meddelas, samt derom till Riksdagen göra den framställning,

hvartill Kongl. Maj:t funne omständigheterna föranleda.

Med anledning häraf har Kongl. Maj:t från dess samtlige Befallningshafvande

infordrat upplysning om de fastigheter å landet, hvilka tillhöra utländske män, äfvensom

uppgifter såväl å fastigheternas taxeringsvärde samt huruvida egarne äro i riket

boende eller ej, som ock angående deras sätt att sköta fastigheterna och särskildt

hushållningen med skogarne äfvensom förhållandet till underhafvande jemte hvad

Bih. till Rilcsd. Prot. 1874. 1 Sami. 1 Afä. 20 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 42.

mera, som kunde på bedömandet af fördelarne eller olägenheterna af svensk

jords upplåtelse åt utländsk man hafva inflytande. De upplysningar, som sålunda

erhållits, har Kongl. Maj:t funnit vara af beskaffenhet, att Kongl. Maj:t ej vill

föreslå lagstiftningens mellankomst, i ändamål att åstadkomma inskränkning i medgifvanden

för utlänningar att här förvärfva fastighet eller att uppställa skärpta

vilkor för sådana medgifvanden. Deremot anser Kongl. Mäj:t hinder icke möta att

låta den i grundlagen stadgade ordning för stiftande af civillag tillämpas äfven å

bestämmelserna i förevarande ämne. I sådant afseende har ett författningsförslag

blifvit utarbetadt; och vill Kong]. Maj:t, med öfverlemnande af de i Högsta Domstolen

och Stats-Rådet angående denna fråga hållna protokoll, jemlikt § 87 Regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga följande

•’Förordning angående de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva eganderätl

till fastighet i Sverige.

Med upphäfvande af Kongl. Kungörelsen den 3 Oktober 1829 angående vilkoren,

hvarunder utländske män kunna förvärfva och besitta tast egendom i riket

äfvensom af nådiga Förordningen den 4 Juni 1808 om utsträckt frihet för Kongl.

Maj:ts norske undersåter att här i riket drifva näring m. m., i hvad densamma

angår norsk mans eller norsk qvinnas rätt att i Sverige besitta fast egendom, förordnas

som följer:

1 §•

Vill utländing här i riket förvärfva eganderätt till annan fastighet, än som

honom i arf tillfaller, begäre Konungens samtycke dertill. Innan detta erhållits,

må ej utländingen på grund af sitt fång såsom egare till fastigheten anses eller

ansökan om lagfart derå af domstol upptagas.

Om utländings arfsrätt till fast egendom inom riket gälle hvad allmänna

lagen derom innehåller.

2 §•

Utländing vare i afseende å förvaltning af fastighet, som han i riket eger,

underkastad svensk lag samt sålunda äfven den inskränkning i nyttjanderätt till

skog, som nu är eller framdeles kan genom allmän författning för hela landet eller

viss del deraf varda stadgad.

3 §•

För hvarje egendom, som utländing här i riket eger, skall han alltid hafva

ett i orten bosatt ombud, som är svensk undersåte och vid de tillfällen, då egaren

icke veterligen i riket sig uppehåller, skall ega att i angelägenheter, som röra

fastigheten, ej mindre å egarens vägnar emottaga stämningar, kallelser och andra

delgifvande n, än äfven vid domstolar och hos andra embetsmyndigheter svara för

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

3

egaren; i hvilket afseende den utländske egaren åligger att hos vederbörande domstol,

icke allenast då lagfart sökes, uppgifva ombudets namn och vistelseort, utan

ock sedermera anmäla inträffande ombyten af sådant ombud, vid äfventyr att, i

händelse föreskriften derom skulle finnas icke vara iakttagen, domaren å landet eller

domstol i stad må, uppå anmälan, i förekommande fall så beskaffadt ombud å

egarens vägnar med laga verkan utse.

4 §•

Der, genom redan afslutad öfverenskommelse med främmande makt, dess

undersåter är tillförsäkrad viss förmån i afseende å förvärfvande och besittning af

fastighet i riket, vare den, utan hinder af hvad ofvan sägs, fortfarande gällande.

5 §•

Norsk undersåte vare berättigad att utan särskild tillåtelse förvärfva fastighet

i Sverige. Om sådan egare galle hvad i 2 § samt, der han ej är här i riket bosatt,

hvad i 3 § af denna Förordning angående utländing finnes stadgadt. “

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Axel Aålercreutz.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

Transsumt af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet

inför Hans Majtt Konungen uti Stats-Rådet ä Stockholms

Slott Torsdagen den 12 Juni 1873,

i närvaro af:

Haus Excellens Herr Justitie-statsrainistern Adl-ercreuts,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Bredberg,

Friherre Leijonhufvud,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet:

Riksdagens underdåniga skrifvelse den 23 sistlidne Maj af följande lydelse:

“Uti flera, inom Riksdagens båda Kamrar väckta motioner har uppmärksamheten

fästats å de vådor, som, efter motionärernes förmenande, kunde föranledas

deraf, att utländingar, utan att i riket sig bosätta och blifva svenska medborgare,

få med Kongl. Maj:ts tillåtelse förvärfva och besitta fast egendom, idka

bergsbruk m. m., hvilken åsigt motiouärerne hufvudsakligen grundat på nedannämnda

förhållanden:

Sedan genom Kongl. Kungörelsen den 3 Oktober 1829 förklarats — — —

särskildt torde förtjena uppmärksamhet.“

I enlighet med Stats-Rådets hemställan täcktes Hans Maj:t

Konungen i nåder förordna, dels att för behandling al Riksdagens

ifrågavarande framställning, såvidt den afser tillåtelse

för

opaginerad Kontrollera mot PDF

j:ts

.0

för utländing att här i riket idka bergsbruksrörelse eller att bedrifva

skogsafverkning utan förening med eganderätt till jord,

note ur protokollet skulle aflåtas till Civil- och Finans-departementen,

dels ock att Justitie-statsministern skulle anbefalla

Kongl. Maj:ts samtliga Befallningshafvande att införskaffa och

före den 1 nästkommande November till Kongl. Maj:t inkomma

med upplysning om de fastigheter å landet, hvilka, belägna

inom det hvarje Befallningshafvande anförtrodda län, tillhöra

utländske män, samt dervid tillika uppgifva såväl fastigheternas

taxeringsvärde samt huruvida egarne äro i riket boende eller

ej som ock hvad i öfrigt rörande deras sätt att sköta fastigheterna

och särskildt hushållningen med skogarne äfvensom

förhållandet till underhafvande och arbetare m. m. kan på

bedömandet af fördelarne eller olägenheterna af svensk jords

upplåtande åt utländsk man hafva inflytande.

Ur protokollet

O. W. Österdahl.

Bih. titt Riksd. Frot. 1814. 1 Samt. 1 Afd. 20 Höft.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rådet å Stockholms

Slott dén 5 December 1873,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutx,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Ahlströmer.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde Riksdagens underdåniga,

uti statsrådsprotokollet öfver Justitie-departements-ärenden för den 12 sistlidne Juni

intagna skrifvelse, deruti Riksdagen af anförda orsaker, med uttalande af de betänkligheter,

som hos Riksdagen uppstått i fråga om lämpligheten af obegränsadt

medgifvande för utländingar och särskildt hvad angår tillåtelse för utländska bolag,

handelsfirmor eller föreningar af dylika att här i riket förvärfva fast egendom

eller idka bergsbruk, i underdånighet anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes taga under

öfvervägande, om och i hvad mån ytterligare bestämmelser, till inskränkning i så

beskaffade medgifvanden, eller eljest angående vilkor derför, utöfver hvad genom

Kongl. Kungörelserna den 3 Oktober 1829 och den 12 April 1872 i detta afseende

redan vore stadgadt, kunde vara behöfliga och böra meddelas, samt derom till

Riksdagen göra den framställning, hvartill Kongl. Maj:t funnit anledning, dervid

frågan om utländings rätt att här bedrifva skogsafverkning, utan att en sådan brukningsrätt

vore förenad med eganderätt till jorden, särskildt torde förtjena uppmärksamhet;

i anledning af hvilken skrifvelse Kongl. Maj:t låtit anbefalla Dess

Bih. till Biksd. Bred. 1874. 1 Sami. 1 Afä. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

samtlige Befallningshafvande att införskaffa och till Kongl. Maj:t inkomma med

upplysning om de fastigheter å landet, hvilka, belägna inom det enhvar af Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande anförtrodda län, tillhöra utländske män samt dervid

tillika uppgifva såväl fastigheternas taxeringsvärde, samt huruvida egarne äro i riket

boende eller ej, som ock hvad i öfrigt rörande deras sätt att sköta fastigheterna

och särskildt hushållningen med skogarne äfvensom förhållandet till underhafvande

m. m. kunde på bedömandet af fördelarne eller olägenheterna af svensk jords upplåtande

åt utländsk man hafva inflytande.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade:

“Med förevarande framställning torde Riksdagen mindre hafva afsett rikets

städer, helst eganderätten till fastigheterna der måste antagas vara underkastad en

större vexling, samt dessa dessutom hvar för sig upptaga endast en försvinnande

obetydlig del af hela rikets jordområde, utan fastmera landet och företrädesvis

sjelfva jordbruksfastigheten derstädes.

Från Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande infordrade upplysningar i ämnet

gifva vid handen, att, när icke i betraktande tagas fastigheter tillhörande norrmän,

för hvilka särskild tillåtelse till förvärfvande och besittande af jord i Sverige icke

erfordras, eller till födseln utländska män, de der sedermera erhållit svensk medborgarerätt,

utgör antalet af utländingar, som här i riket besitta landtfastighet:

i Stockholms

„ Upsala

„ Södermanlands

„ Östergötlands

„ Jönköpings

„ Kronobergs

„ Calmar

„ Gotlands

„ Blekinge

län

5?

W

Transport

med taxeringsvärde

å jordbruks-

å annan

fastighet.

fastighet.

3

2,

deraf ett konsortium af

297,200

16,000.

affärsfirmor ....

1,111,400

47,584.

4

.......

729,880

---

1

30,000

- -

13,

deraf 3 utgöra före- ningar af 2 eller flere

personer.....

797,600

3,400.

114,

utom för annat län in-

räknad person; varan- de af de här upptagna

egarne 2 föreningar

och 2 bolag ....

1,469,700

21,000.

c,

hvaraf ett bolag . .

236,643

35,560.

18

508,450

13,450.

4,

utom för annat län

inräknad person . .

254,700

14,000.

165,

Transport

5,435,573

150,994.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Transport 165, Transport 5,435.573 150,994.

i Christianstads

län

37, utom för annat län in-

räknad person; varan-

de af de här upptagna

egarne 1 förening . .

1,580,900

3,800.

„ Malmöhus

55

56, utom för annat län in-

räknad person; varan-

de af de här upptagna

egarne 3 föreningar .

4,576,400

6,800.

„ Hallands

55

19, hvaribland 1 förening

af två personer . .

1,075,400

128,300.

„ Göteborgs och Bohus

55

1........

25,000

- -

„ Elfsborgs

55

5........

394,800

4,000.

„ Skaraborgs

55

4........

1,112,200

14.300.

,, Wermlands

55

3, hvaraf 2 föreningar .

705,733

85,861.

„ Örebro

55

3, hvaraf 1 aktie-bolag

samt 1 konsortium af

affärsfirmor ....

1,769,500

81,275.

,, Westmanlands

55

1, utom förut omnämndt

konsortium ....

263,150

35,800.

„ Kopparbergs

5)

4, d:o d:o; varande af de

här upptagne egarne

2 bolag.....

921,387

198,600.

.. Geflehorgs

55

2, utom för annat län in-

räknad person .

399,500

677,708.

„ Jemtlands

55

endast 1 förut uppta-

get bolag .....

10,000

- -

„ Wester-JNorrlands

55

2, hvaraf ett bolag, för-

utom ett förut upp-

taget sådant . . .

137,000

296,000.

„ Westerbottens

55

1 ........

48,200

100,500.

(För Norrbottens

län

saknas upplysning).

Summa

304. Summa

18,454,743

1,783,938.

Af förenämnde 304 utländska jordegare äro 247 här i riket boende.

Sammanräknade taxeringsvärdet för år 1872 å all bevillning underkastad

jordbruksfastighet i riket uppgick till 1,674,548,018 R:dr.

Om, med afseende å de särskilda förhållandena, som med vissa af de nu

ifrågavarande egendomarne eger rum, nemligen med en egendom i Upsala län, att

den i arf led efter led, öfvergått till nuvarande egaren, som, ehuru engelsk under
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

såte, likväl tillhör svensk adelig familj och hvilkens äldste sou, gift med svensk

qvinna, nu förvaltar och bebor egendomen;

med en egendom i Södermanlands län, att den tillhör svensk född qvinna,

gift med utländsk man, som är boende på egendomen och densamma förvaltar,

samt

med en egendom i Calraar län, att den likaledes tillhör svensk född qvinna,

gift med utländsk man,

dessa egendomars jordbruksfastighetsvärde, efter 1872 års taxering omkring

1,350,000 R:dr, uteslutes ur beräkningen samt hänsyn derjemte tages dels dertill

att, då i åtskilliga af de inkomna uppgifterna taxeringsvärdet å jordbruksfastighet

ej upptagits särskildt från det å annan landtfastighet, hela värdet för dessa fall påförts

jordbruksfastigheten, dels ock dertill, att i det ofvan uppgifna taxeringsvärdet

å jordbruksfastighet för hela riket, icke ingå staten tillhöriga hemman och lägenheter

af betydligt värde, synes det kunna med fullt fog antagas, att den

utländingar tillhöriga jordbruksfastighet i Sverige icke bör beräknas till mera än

högst 1 procent af samtlig sådan fastighet i landet. Denna beräknings tillförlitlighet

blifver än uppenbarare, då man besinnar, att de höga pris, som i allmänhet

blifvit af utländingar för fastigheterna betalda, redan på många håll verkat till ett

jemförelsevis förhöjdt taxeringsvärde just å de ifrågavarande fastigheterna; och såsom

bevis på huru betydligt de köpeskillingar, som af utländingar utfästas, åtminstone

understundom öfverstiga de inköpta egendomarnes förutvarande taxeringsvärden,

beder jag få åberopa exemplet af en i Riksdagens skrifvelse omnämnd

landt- och bruksegendom i Westmanlands län, som med dertill hörande skogar,

malmfält m. m. betingat ett pris af 1,192,700 R:dr, under det att taxeringsvärdet

utgjorde blott 279,950 R:dr samt af en nyligen i Upsala län för 170,000 R:dr såld

fastighet, hvilken var taxerad till allenast 30,000 R:dr. I öfrigt torde jag böra

tillägga, att i de ofvan upptagna egendomarne äro iuberäknade sådana, å hvilka

besittningsrätten först i år blifvit medgifven, och ännu andra, i afseende å hvilka

sådant medgifvande alls icke eller åtminstone icke före forteckningarnes insändande

blifvit lemnadt; att en och annan, jemväl betydligare, egendoms värde blifvit

upptaget enligt 1873 års betydligt höjda taxering; samt att några främmandejordegare

efter; forteckningarnes upprättande vunnit svensk medborgarerätt, såsom förhållandet

varit med 2 tyske fastighetsegare på Gotland;

att oaktadt de ingalunda få tillåtelser att här i riket förvärfva fast egendom,

som blifvit utländingar gifna, de i dessas hand nu varande svenska fastigheter

ej uppgå till mera än hvad i verkligheten är, beror på omständigheter, som uppenbarligen

ej blifvit nog beaktade. Ofta afser den gifna tillåtelsen endast förvärfvandet

af en egendom, som redan är i utländings hand. Så var förhållandet med

Gellivare egendom, som i Riksdagen särskildt framhållits såsom ett bevis, huru under

år 1872 utländingar obegränsadt tillåtits att förvärfva fast egendom i riket.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tillåtelsen gick dervid endast ut på att eganderätten öfverfördes från ett utländskt

aktiebolag på en enskild utländsk man. Under det att nu genom sådana öfverlåtelser

myckenheten af den i utländsk mans hand varande svenska fastigheten hvarken

ökas eller minskas, så inträffar deremot detta senare i alla de visserligen långt

ifrån sällsynta fall, då utländsk man, som eger fast egendom i riket, förvärfva!’ svensk

medborgarerätt eller egendomen varder till svensk undersåte öfverlåten.

Utur de från länsstyrelserna afgifna yttranden i ämnet framgå vidare följande,

för bedömande af fördelarne eller olägenheterna af svensk jords upplåtande

åt utländsk man, meddelade upplysningar. Å utländingarnes egendomar egnas i

allmänhet mycken omsorg åt jordens skötsel, hvadan ock från södra Sverige, der

utländingar i större mängd sig nedsatt, allmänt vitsordas det inflytande de haft till

det svenska jordbrukets höjande. Från eu och annan ort uppgifves äfven deras

skogshushållning vara ett föredöme för kringboende. De sägas hafva på ett berömligt

sätt ej allenast vårdat sig om redan befintliga skogstillgångar, utan äfven

nedlagt kostnader för uppdragande af skog, jemväl å ställen, der sådan förut ej

på länge funnits. Det goda vitsordet är dock i denna del ej så samstämmigt,

men der det anmärkes att utländingarne mindre väl vårda eller hardt anlita skogen,

tillägges vanligen, att det ej är bättre stäldt å egendomar tillhörande inländske

män.

Förhållandet till arbetare och underhafvande befinnes ock hafva varit godt

och endast ytterst undantagsvis gifvit anledning till någon anmärkning. Från ett

län uppgifves det vara utmärkt för ömsesidigt förtroende och välvilja. Från ett

af de nordliga länen säges, att utländingarne iakttaga omsorg för underhafvandes

trefnad och helsovård äfvensom för uppfostran af deras barn. Från ett annat,

sydligare län, der mycken egendom innehafves af utländingar, heter det, att arbetstiden

blifvit af dem förkortad och arbetslönerna höjda. Der åter förhållandet

med de underlydande varit mindre godt, synes sådant vara föranledt deraf, att utländingarne

fordrat strängare arbete än förut varit vanligt, men hvarför de äfven

lemnat högre betalning.

En länsstyrelse har yttrat den generela uppfattning, att, med undantag

för två jemförelsevis mindre hemmansdelar, hvilka kunde anses vara inköpta endast

för skogens afverkande, erfarenheten icke inom det länet visat några menliga följder

deraf, att utländske män vunnit eganderätt till fast egendom på landet, men

väl tvärtom. I motsatt riktning hafva allmänna omdömen uttalats af en annan

länsstyrelse samt af en kronofogde och en häradsskrifvare gemensamt. Länsstyrelsen

i ett af de nordliga länen har nemligen ansett det vara högst önskligt, att väsendtlig

inskränkning meddelas i hittills gällande rättighet för utländsk man att besitta

fast egendom här i riket. Då likväl i omförmälda län fastighet å laudet eges

af endast en utländing och med taxeringsvärde å jordbruksfastigheten af allenast

48,200 R:dr, torde inom det länet tillfälle ej hafva funnits för någon väsendtligare

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

inskränkning i förevarande hänseende. På erfarenhet vunnen inom orten synes ej

heller det af förbemälde landtstatstjenstemän afgifna omdöme vara grundadt, helst

inom det i Sveriges sydligaste provins belägna fögderi, hvarest de äro tjenstgörande,

numera ingen fastighet eges af utländsk man, samt särdeles förmånliga vitsord

gifvas åt vården af de egendomar, livilka, samtliga af betydligt värde, tillhöra

hit inflyttade män, som numera äro svenska medborgare.

De farhågor, som Riksdagen i afseende å utländingar medgifven rätt att

förvärfva fast egendom här i riket uttalat, synas mig icke af de erhållna upplysningarne

vinna ringaste stöd. I förhållande till värdet af samtliga landtfastigheter

i riket utgör den del som tillhör utländingarne en obetydlighet. Genom det tillträde

till den svenska jorden, som lemnats utländingarne, har jordbruket fått en

lyftning, som eljest uteblifvit eller först senare kommit landet till godo. Med

skogsskötselu är flerestädes enahanda förhållande; och om bergshandteringen förr

haft mycket att vinna af de insigter, som genom utländske män blifvit hit öfverflyttade,

saknas icke möjlighet att så ännu en gång kan ske.

Icke heller i förhållandet till underhafvande hafva några betänkliga tecken

visat sig. Erfarenheten har ej i ringaste mån ådagalagt, att den utländske egendomsegaren

stadnat efter den inländske i fullgörandet af de moraliska pligter honom i

detta hänseende åligga. Ej ens om de utländska bolag eller konsortier af affärsfirmor

kan sådant påstås. Vore det en sanning hvad Riksdagen säger om de utländska

bolagsföreningar med begränsad eller obegränsad ansvarighet samt andra föreningar, de

der af lag erkännas föreställa juridiska eller sammansatta personligheter, att ingen af de

individer, af livilka de utgöras, eger i dem något annat eller högre intresse än det,

som tillf redsställes genom ymniga dividender och att deras egendomsfor valtar es liufvudsträfvan

således kommer att företrädesvis riktas uppå att tillgodose detta intresse

utan afseende på inverkningarne deraf på de underlydande, då vore i sanning vårt

land högligen att beklaga. Hvad som säges om de utländska bolagen och öfriga

omförmälda föreningar måste nemligen enligt sakens natur i det allraväsendtligaste

gälla äfven om de inländska bolagen och föreningarne, helst det här är gemensamhet

i eganderätten och icke nationaliteten, som är det egentligen utmärkande

karaktersdraget. Nu ligger emellertid i de omständigheter, hvarunder vår bergshandtering

sig utvecklat, snart sagdt ett tvång att alla större bruksegendomar förr

eller senare sättas under bolag, hvilket redan torde hafva inträffat med de allraflesta,

så att de numera egas af aktiebolag. Om nu vid alla dessa endast sträfvades

efter den högsta möjliga årsutdelning, utan all hänsyn till de underhafvandes

ställning och derjemte, såsom Riksdagen synes antaga, bådas intressen vore

olika, så hade vi visserligen i de stora landsdelar, der brukshandteringar utgör

den förnämsta, om ej enda näringen, att snarligen emotse svåra förvecklingen och

en obegränsad nöd. Lyckligtvis afgifver erfarenheten ett helt annat vittnesbörd.

Den kloke egaren och industriidkare!! vet ej att så helt skilja de under
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

lydandes intressen från sina egna. Omsorgen om de underlydandes goda ställning

utgor fast hellre en väsendtlig del af omsorgen om de egna fördelarne. Denna sanning

blifver allt mer känd och erkänd; och de fall, då underlydandes bästa minst

tillgodoses, aro vanligen de, då egaren eller industriidkaren sjelf, i brist af nödiga

medel, sträfvar med stora svårigheter och ständigt är upptagen med undanrodjandet

af ögonblicklig förlägenhet. I begreppet af bolag ingår deremot just

samlandet af det erforderliga kapitalet för att kunna, med en från början riktigt

anlagd plan, företaga och genomföra den verksamhet, som det sig föresatt. Skulle

i ofrigy något exempel behöfvas. för ådagaläggande att inom vårt land aktiebolag

icke må anses likgiltiga för sina underhafvandes väl, ber jag att blott få erinra

om den verksamhet, som i sådan väg blifvit af Höganäs stenkolsaktiebolag utöfvad.

Bland de utländska bolag, som här i riket, efter erhållet tillstånd, besitta fast jord

å landet är, såvidt jag känner, endast ett aktiebolag, nemligen “La Vieille Montagne,

“ som eger Åmmeberg i Nerike med underlydande hemman och lägenheter,

utgörande inemot y2o af den i utländingars hand varande svenska landtfastighet.

Angående detta bolags skogsegendomar och skötseln deraf har Jägmästaren

Adr. Giobel afgifvit ett af länsmannen i Sundbo härad till riktigheten vitsordadt

yttrande, så lydande:

Då bolaget inköpte dessa, omkring Åmmeberg belägna skogar, så voro de

mycket uthuggne och vanvårdade, men sedan dess har bolaget infört en ordnad

hushållning och verkställt stora sådder och planteringar, för att uppdraga ny skog,

men endast huggit och tillgodogjort sjuk och gles eller vindfälld skog, så att skogen’

för närvarande företer ett mycket lofvande utseende. Särskild skogvaktare finnes

anställd och för öfrigt kan med fullt fog sägas, att skogshushållningen derstädes

bedrilves med lika mycken omsorg, som någonstädes inom hela landet.

Hvad sarskildt angår torpen, som äro belägna i skogsmarken, så äro de

utarrenderade på billiga vilkor och på de grunder, som en af landets skickligaste

agronomer upprättat. Allt “hofveri“ är afskaffadt, så att torparne hafva kontant

airendeafgift, men få fullt upp med arbete mot i orten gällande dagspenning. Då

torparne dertill alltid behandlats med mildhet och godhet samt äro delaktige, om

de vilja, uti de af bolaget inrättade välgörenhetsanstalter, såsom besparings- och

sjukhjelpskassor, lånbibliotek m. m., hvarförutan goda skolor äro inrättade, särskild

kikare anställd o. s. v., så har bolaget på ett faderligt sätt sörjt för alla sina

underhafvande och kan i detta hänseende endast jemföras med de ypperste inom

land et, livilket allt är ett stort nöje att kunna intyga. “

Angående detta bolag har kronofogden i Vestra Nerikes fögderi vidare

meddelat;

“att bolaget, enligt dess böcker, under tiden från 1857 till och med 1872

här i landet verkställt utbetalningar:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

för egendomarnes inköp, nybyggnader, verk och inrättningar samt

maskiner m. ................

för malmbrytningen och malmens förädlande.......

för malmens utskaffning med flere omkostnader . . •

till sammanlagdt belopp af.........®:c*r 12,514,189: 42,

hvilken summa till stor del måste betraktas såsom vinst för landet, enär zinkmalmen,

hvilken bolaget exporterar i rostadt tillstånd, icke lärer kunna med någon

fördel härstädes vidare förädlas;

att bolaget har för arbetarne stiftat en “Arbetare Kassa11, om hvilken goda

stiftelse, som vid pariserutställningen år 1867 belönades med den stora guldmedaljen

och en premie af 10,000 francs, åberopas härvid bilagde ett exemplar af de för

densamma upprättade stadgar; — ur kassan har vid bolagets härvarande etablissement

under förut nämnda tidrymd utbetalts i sjukhjelp och sjukvård samt understöd

till ålderstigna och enkor 135,836 R:dr 71 öre:

att särskild läkare är anställd hos bolaget för sjukvården vid Åmmeberg och

zinkgrufvorna, hvarest ock finnes tvänne sjukhus, vid hvilka särskilda diakonissor

jemväl äro i verksamhet; ... . ,

att en sparbank, gifvande delegare 5 procent årlig ränta och med miniuninsättning

af 1 R:dr, lemnar arbetarne tillfälle att samla kapital, samt att insättningarne

under förut åberopade tidrymd uppgått till en summa af 129,181 R:dr 7 öre;

att bolaget har vid zinkgrufvorna egen skola, som för närvarande begagnas

af 103 barn och vid Åmmebergs skolhus tillsammans med Hammars sockens Norra

6,439,127: 87.

4,961,956: 18.

1,113,105: 37.

Rote, hvarest undervisning meddelas åt 280 barn;

att bolaget nyligen uppsatt ett passande och särdeles väl valdt bibliotek af

öfver 500 band, hvilka stå arbetarne till förfogande utan afgift;

att under år 1872 blifvit vid etablissementet använde

arbetare i medeltal:

vid zink-, koppar- och koholtgrufvorna ............ 555-

» valsverket...................

» rosthyttan...................

» verkstäderna..................

» landtbruket..................

» diverse arbeten...... ..........

198.

48.

35.

63.

49.

948.

samt

att det bästa förhållande i allmänhet råder emellan disponenten och arbetarne,

hvilka senare hafva goda vilkor, och att disponenten vid särskilda tillfällen

af arbetarne en corps fått mottaga vedermälen af deras tillgifvenhet och tacksamhet.11

Vidare må anmärkas, hurusom ett af de i Riksdagens skrifvelse omnämnda

konsortier af affärsfirmor, hvilket nästlidne år inköpte betydlig landt- och bruksegendom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

egendom i Örebro och Kopparbergs län, redan första året, till befrämjande af

skogens återväxt ställde till den svenska skogsförvaltarens disposition ett penningebelopp,

som till och med öfversteg hvad denne kunde för ändamålet använda,

äfvensom det af egen drift kort efter köpet höjde aflöningsvilkoren för de fasta

arbetarne. I motsats mot hvad Riksdagen antagit, har således detta konsortium

redan, på den korta tid det varit egare af fastighet härstädes, ådagalagt omtanke

både om egendomens framtida bestånd och om sin underhafvandes bästa. Angående

ett norskt bolag “Hillringsbergs Aktiebolag11, som i Vermland eger fastighet till

närmare 1/2 million taxeringsvärde, säges, att dess egendomar skötas utmärkt väl,

hvad jordbruket beträffar, äfvensom hushållningen med de vidsträckta skogarne

handhafves med synnerlig omsorg, samt att de under aktiebolaget lydande arbetares

och underhafvandes vilkor jemväl under nuvarande egare blifvit så förbättrade, att

deras ställning kan kallas god. Slutligen uppgifves om de Sågbruksföreningen i

Fredrikshall tillhöriga egendomar i Vermland, att så väl jorden, som i synnerhet

skogarne skötas väl, likasom förhållandet till underhafvande är godt.

I fråga om utländska bolag och föreningar har Riksdagen mellertid ansett uppmärksamheten

äfven böra fästas dels å de förluster hvilka svenska medborgare kunna få

vidkännas, då de under vissa förhållanden blifva nödsakade att å utländsk ort göra sina

personliga fordringar gällande, dels å de förvecklingar, som kunna uppkomma

derigenom att representanterne af de mäktiga intressen, af hvilka de utländska bolagen

i sina spekulationer ledas, möjligen finna sig i sin verksamhet störda genom

utöfningen af den ekonomiska lagstiftningsrätt, som för statens ändamål är oeftergiflig.

Utan att vilja bestrida möjligheten deraf att förluster och förvecklingar af

omförmälda beskaffenhet kunna inträffa, tillåter jag mig blott erinra, att endast

genom en fullständig isolering, om ens sålunda, de här afsedda olägenheterna

kunna förekommas, men att på en sådan väg Sverige visserligen aldrig kommit att

intaga den ställning, det nu har och ej heller skall kunna behålla densamma.

Farhågorna i förra hänseendet torde ock, såsom äfven Riksdagen synes medgifva,

endast i det fall kunna tillerkännas något berättigande, då fråga är om utländska

bolag, som för verklig kapitalstyrka eller soliditet äro mindre väl kända, och efter

hvad mig veterligt är eger för närvarande icke något sådant bolag svensk jord.

Derjemte har det på senare tiden städse iakttagits, att vid meddelande af tillstånd

för utländing att ega svensk fastighet fästas vilkoret att i orten hafva ett kändt

ombud, som talar och svarar i allt som rörer egendomen äfvensom bruksrörelsen,

när sådan ifrågakommer; och alla affärsförhållanden, som för bolag vid sidan deraf

kunna förekomma, måste vara af beskaffenhet att tillhöra det egentliga affärslifvet,

der den, som mottager förbindelser, bör vara i tillfälle att bedöma den ställning,

hvari han derigenom försätter sig. Hvad åter vidkommer möjligheten af politiska

förvecklingar, lärer svårligen förnekas, att en inblandning af antydda orsak i vårt

Bih. Ull JRiJcsd. Prof. 1874. 1 Sami. 1 Afä. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

lands inre angelägenheter vore fullkomligt obefogad, och för obefogade anspråk

finnes ingen utväg att värna sig, om det blott i den fordrandes intresse ligger att

framställa dem. I ändamål att så vidt möjligt är förebygga all anledning till inblandning

på ifrågavarande grund liar vid de på sista tiden gifna tillåtelser för

främlingar att besitta svensk jord lemnats en erinran derom, att de i afseende å

fastigheter vore underkastade svensk lag samt sålunda jemväl den inskränkning i

nyttjanderätt till skog, som framdeles kunde varda meddelad.

Då Riksdagen slutligen framhåller tänkbarheten deraf, att krig skulle kunna

uppstå mellan Sverige och någon af de makter, hvilkas undersåter förunnats rättighet

att här i landet förvärfva fastighet, så har hänsyn tagits uteslutande till de olägenheter,

som för den utländska egendomsegaren vore att befara; ty svenska staten

skall utan tvifvel vid ett sådant tillfälle ej hafva ringaste svårighet att göra sin

rätt gällande i afseende å de prestationer, som från fastigheter böra utgöras.

Men om sålunda i Riksdagens skrifvelse en omvårdnad visas om den utländing,

som här i landet skulle vilja förvärfva fast egendom, så saknas å andra

sidan allt spår till välvillig omtanke för den svenska jordegare, som kan önska

eller, ännu mera, vara i behof att föryttra den fastighet, hvilken utgör hans väl

förvärfvade egendom. Minnet af den tid, då jordbrukets betryck var, så att säga,

på hvarje mans tunga, då jordegendomarne sjönko i vanpris, då det ansågs för en

lycka om en utländsk man erbjöde sig såsom köpare till den skuldbelastade fastigheten,

synes icke mera finnas till. Minnet af den nyss förflutna tid, då äfven

bergverksrörelsen, till följd af ytterst nedtryckta pris å dess tillverkningar, hotades

med undergång, ocli till räddande af någon liten återstod af den forna förmögenheten,

hvarigenom en ny gagnelig verksamhet kunde beredas, egarne förgäfves sago

sig om i landet för att finna en köpare — äfven detta synes vara försvunnet. Om

jag än skulle våga hoppas, att dylika tider icke mera återkomma, känner jag mig

ändock uppfordrad till värnande af den enskilde jordegarens rätt att, i den mån vigtiga

statsintressen derigenom icke förnärmas, fritt disponera öfver sin egendom och

låta den gälla hvad den kan. Såsom svensk medborgare kan jag långt ifrån med

fägnad se svensk fastighet i utländings hand, men utom det att jag vill åt egaren

bevara rätten att förfoga öfver sin välfångna egendom, hyser jag den förvissning,

att förhållandena här såsom i så många andra fall genom en utsträckt, ehuru icke

okontrollerad frihet skola i allmänhet ordna sig på det bästa sätt. Jag är öfvertygad

att vårt land genom den trygghet i eganderätt samt i åtnjutandet af lagligen

förvärfvade förmåner, som vårt läge och våra institutioner erbjuda, småningom med

sig införlifvar de främmande element, som hit inkomma. Exempel härpå förekomma

i icke ringa mån äfven i de nu från länsstyrelserna afgifna yttranden,

ehuru de ej derför egentligen utgjort föremål, och ett bevis för sanningen häraf

ligger deruti, att värdet af den nu i utländingars hand varande jord ej uppgår

högre än hvad ofvan är sagdt. Något undantag från denna regel tror jag ej heller

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

komma att förefinnas för de bruksegendomar, som i senare tid blifvit af utländska

handelskonsortier inköpta. Inom längre eller kortare tid återgår utan tvifvel eganderätten

helt eller delvis i svenska undersåters händer, vare sig genom öfverlåtelse,

eller derigenom att arfvingar till nuvarande egare förvärfva sig svensk medborgarerätt.

Att betvifla detta, vore, efter min uppfattning, att underskatta de förmåner

vårt land har att bjuda och den kraftiga utveckling i industrielt och ekonomiskt

hänseende hos vårt folk, hvartill tecken redan äro förhanden.

Fullkomligt okontrollerad bör dock, efter min åsigt, såsom jag redan yttrat,

rättigheten för utläudingar att förvärfva svensk jord ej lemnas. Särskilda politiska

förhållanden kunna i vissa fall göra en begränsning nödig, likasom det för landet

måste vara af vigt att för redbarhet eller soliditet mindre väl kända personer eller

bolag ej må der blifva egendomsegare, men dessa och dylika förhållanden pröfvas

utan tvifvel bäst af Kongl. Maj:t i de särskilda fallen.

Rörande utländsk mans rätt till arf här i landet finnas stadganden gifna i

15 Kap. 2 § Arfda-balken, livilka kunna anses för ändamålet lämpliga. För öfriga

fång lärer tillåtelse fortfarande böra af utländing hos Kongl. Maj:t sökas; äfvensom

för utländings rätt att här med egauderätt besitta fastighet böra vara fastade de

vilkor, som hittills i dylika fall plägat af Kongl. Maj:t föreskrifvas angående svenskt

ombud på orten, jemte en erinran om egarens förpligtelse att vara underkastad

svensk lag samt sålunda äfven möjligen blifvande inskränkningar i nyttjanderätten

till skog. Deremot vill jag ej afråda, att bestämmelserna i detta ämne sammanfattas

i en förordning, hvilken såsom civillag af Kongl. Maj:t och Riksdag gemensamt

stiftas.

Härvid nödgas jag dock fästa uppmärksamheten å ännu eu omständighet,

som torde böra i förordningen särskildt beröras. Frågan om utländingars rätt att

här i riket besitta fast egendom har blifvit upptagen i afhandlingar, som blifvit

med främmande makter ingångna. Så har, t. ex., enligt hvad vid ett annat

tillfälle blifvit inför Eders Kongl. Maj:t anmäldt, uti en (len ~ 1838 mel
lan

de Förenade Rikena och Belgien under form af ministeriela deklarationer,

hvarå Kongl. ratifikation toljt, träffad öfverenskommelse, hvarigenom den s. k. jus

detraetus förklarats skola mellan de respektive länderna upphöra, det blifvit tillagdt,

att till följd deraf skulle Hans Maj:t Konungens af Belgien undersåter vara öppet

icke allenast att genom testamente, arf, gåfva eller annorledes förfoga öfver den

lösa eller fasta egendom, som kunde komma att tillfalla dom inom Sverige, utan

äfven att der, vare sig genom testamente, arf, gåfva eller annorledes förvärfva lös

eller fast egendom af hvad beskaffenhet som helst, och härvid behandlas lika med

inländska. Utan att känna, i hvad mån anspråk kunna på nämnda och likartade

redan afslutade afhandlingar grundas, torde dock i förordningen böra göras förbehåll

om deras fortfarande giltighet i nu förevarande hänseende.

På de af mig sålunda utvecklade grunder är inom Justitie-departemeutet det

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

förslag till förordning i ämnet upprättadt, som jag nu anhåller af för Eders Kougl.

Maj:t förelägga“.

Detta förslag upplästes och var af följande lydelse:

“Förordning

angående de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva eganderätt till fastighet i

Sverige.

Med upphäfvande af Kougl. Kungörelsen den 3 Oktober 1829 angående

vilkoren, hvarunder utländske män kunna förvärfva och besitta fast egendom i riket,

förordnas som följer:

§ I
Vill

utländing, vare sig enskild man, bolag eller annan förening häri riket

förvärfva eganderätt till fastighet, som honom ej i arf tillfallit, begäre Konungens

tillåtelse dertill. Ej må, innan sådan tillåtelse erhållits, ansökan om lagfart å

fånget af domstol upptagas.

§ 2.

Utländing vare i afseende å förvaltning af fastighet, som han i Sverige eger,

underkastad svensk lag samt sålunda äfven den inskränkning i nyttjanderätt till

skog, som nu är eller framdeles kan genom allmän författning för hela landet

eller viss del deraf varda stadgad.

§ 3.

För hvarje egendom, som utländing här i riket eger, skall han alltid hafva

ett i orten bosatt ombud, som är svensk undersåte och vid de tillfällen, då egareu

icke personligen i riket sig uppehåller, skall ega att i angelägenheter, hvilka

röra fastigheten, vid domstolar och andra einbetsmyndiglieter å egarens vägnar

svara, i hvilket afseende det åligger den utländske egaren att hos vederbörande

domstol ej mindre då lagfart sökes uppgifva ombudets namn och vistelseort, än

ock sedermera anmäla inträffande ombyten af sådant ombud, vid äfventyr att, i

händelse föreskriften derom skulle finnas icke vara iakttagen, domaren å landet

eller domstol i stad må, uppå anmälan, i förekommande fäll så beskafiadt ombud

å egarens vägnar med laga verkan utse.

§ 4.

Der, genom redan afslutad öfverenskommelse med främmande makt, dess undersåter

är tillförsäkrad viss förmån i afseende å förvärfvande och besittning af

fastighet i riket, vare den, utan hinder af hvad ofvan sägs, fortfarande gällande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

§ 5.

Norsk undersåte vare berättigad att utan särskild tillåtelse med eganderätt

innehafva fastighet i Sverige. Om sådan egare gälle hvad i 2 § samt, der han

ej tillika är här bosatt, hvad i 3 § af denna förordning angående utländing finnes

stadgadt*1.

Uppå tillstyrkan af Stats-Rådet behagade Hans Maj:t

Konungen i nåder förordna, att öfver berörda förslag Högsta

Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87 Regeringsformen

omförmäler, genom note ur protokollet infordras, äfvensom

att de från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inkomna

yttranden i ämnet skulle med anledning af hvad der om skogarne

förekommer till Finans-departementet öfverlemnas.

Ex protocollo

G. V. Österdahl.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Protokoll öfver ett Justitie-ärende, hållet i Kongl. Mafts Högsta

Domstol Måndagen den 26 Januari 1874.

Första Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Qvensel,

Friherre Leuhusen,

Almqvist,

Bolin,

Bcihe,

Olivecrona,

Lagerstråle.

Sedan jemlik! Högsta Domstolens beslut den 12 December sistlidet år, vid

föredragning af det till dess utlåtande remitterade förslag till Förordning angående

de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva eganderätt till fastighet i Sverige,

förslaget för närmare granskning emellan Högsta Domstolens ofvanbemälde ledamöter

cirkulerat, företogs ärendet nu till afgörande; varande ifrågavarande förslag

intaget i bilagan till detta protokoll.

Justitierådet Lagerstråle framställde vid förslaget följande “anmärkningar:

§ I
Lydelsen

af denna paragraf synes mig lemna rum för tvekan, huruvida

meningen är, att ett med utländing ingånget aftal angående öfverlåtelse af fastighet

skall vara ogildt, derest utländingen icke begär Konungens tillåtelse till fastighetens

förvärfvande, eller ock, oaktadt gjord begäran, icke erhåller dylik tillåtelse, —

eller om i thy fall endast den påföljd anses böra ega ruin, som i sista punkten

omförmäles, nemligen att ansökan om lagfart å fånget icke varder af domstol upptagen.

Likasom jag för min del tror, att den allmännaste uppfattningen af Kongl.

Kungörelsen den 3 Oktober 1829 varit, att endast sist omförmälda påföljd hitintills

ansetts böra följa på utländings försummelse att begära Konungens tillåtelse till

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

fastighetsförvärf här i riket, kan jag icke heller betrakta såsom en förbättring i

lagstiftningen, om hädanefter från en slik försummelse eller från Konungens afslag

å ansökningen derom skulle i civil-rättsligt hänseende dragas den slutföljd, att det

med utländingen ingångna aftalet blefve ogildt. En fullständig återgång deraf, möjligen

sedan köpeskillingen blifvit till fullo erlagd och använd eller ock, sedan ingendera

af kontrahenterne sjelfva yrkat återgången, men frågan blifvit väckt först efter

det fastigheten öfvergått i annan hand än utländingens, skulle i min tanke i många

fall knappt blifva verkställbar, eller åtminstone leda till stora förluster, icke blott

för utländingen, som förvärfvat fastigheten, utan i lika hög grad för den inländske

fastighetsegare, som med honom inlåtit sig i aftal, eller för dennes rättsinnehafvare.

Den minskning i tryggheten af fastighetens besittning och den inskränkning i rättigheten

till densammas begagnande såsom säkerhet för lån på grund af inteckning,

som är en följd deraf att lagfart ej får beviljas, äro, efter min förmening,

i och för sig tillräckliga för att afvärja utländingens försök att, utan Konungens

tillstånd, förvärfva fastigheter i riket. Så vidt denna min uppfattning må finnas

antaglig och ett förtydligande af paragrafen i sådan riktning önskvärd, synes mig

en vägledning för den rätta tillämpningen kunna vinnas derigenom, att efter orden

“förvärfva eganderätt till fastighet11 tillädes “och derå vinna betryggande genom

lagfart14.

Beträffande paragrafen i öfrigt, så enär allmänna lagen fortfarande skulle

lända till efterrättelse i fråga om utländings arfsrätt till fastighet, samt med sjelfva

arfvet af fastighet eganderätt till densamma uppkommer, synes mig som skulle

lämpligt vara att ur § 1 utesluta orden “som honom ej i arf tillfallit44, och i

stället uti särskild paragraf antyda, att om utländings arfsrätt till fast egendom gäller

hvad allmänna lagen derom innehåller.

§ 2.

Så vida det må anses erforderligt att i förevarande lag upptaga en, oberoende

af uttryckligt stadgande, ändock så allmänt erkänd grundsats, som den hvilken

i paragrafen uttalas, förefaller det som de deri använda uttrycken “förvaltning11

af fastighet och “nyttjanderätt44 till skog icke skulle fullt återgifva hvad som

antagligen velat bestämmas i afseende å bruk och nyttjande af fastighet och rätt att

använda eller afverka skog.

§ 3.

Det i denna paragraf omförmälda ombuds behörighet skulle, enligt min

tanke, inskränkas allt för mycket om, såsom af ordalagen kan följa, ombudets åtgärder

skulle vara obehöriga, då de vidtagits vid tillfälle, när utländingen uppehållit

sig å någon ort inom riket, ehuru sådant varit hvarken för ombudet eller

för vederparten kändt. Hvad med stadgandena i detta hänseende antagligen afses

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

»kulle, efter min åsigt, bäst uppfyllas, i händelse ombudets behörighet bestämdes

sålunda, att ombudet i angelägenheter, som röra utländingcns fastighet, skulle

ega ej mindre att å hans vägnar emottaga stämningar, kallelser och andra delgifvanden,

än äfven att vid domstolar och hos andra embetsmyndigheter svara för

utländingen, när denne ej sjelf sin talan utför.

§ 5.

Då i afseende å norsk undersåte stadgandet i § 2 ostridigt lärer gälla,

äfven om det här icke upprepas, och då i Förordningen den 4 Juni 1868 om utsträckt

frihet för Kongl. Maj:ts norske undersåter att här i riket drifva näring m.

m. förekomma bestämmelser, likartade med dem, som upptagas i § 3 af förevarande

lag, om än icke fullt så omfattande som dessa, synes mig som man utan

någon särdeles olägenhet skulle kunna undgå att i denna lag, den der egentligen

afser att bestämma vilkoren för fastighetsöverlåtelser till utländingar af annan

nationalitet än den norska, inblanda förändringar i de stadganden, som nu gälla

för Konungens norske undersåter. Jag hemställer alltså, om icke i detta afseende,

likasom här ofvan blifvit föreslaget i fråga om utländings arfsrätt till fast egendom,

vore tillräckligt att endast lemna en hänvisning derom att, beträffande norsk

undersåtes rätt att förvärfva fast egendom i riket, är särskildt stadgadt1''.

Justitierådet Olivercrona yttrade:

“Förslagets särskilda paragrafer synas mig föranleda till följande erinringar:

§ 1.

1 första punkten af denna paragraf, så lydande: “Vill utländing, vare sig

“enskild man, bolag eller annan förening här i riket förvärfva eganderätt till fastighet,

som honom ej i arf tillfallit, begäre Konnungens tillåtelse dertill11, synas

orden: “som honom ej i arf tillfallit11 böra utgå, enär dessa ord, oaktadt det sammanhang,

hvari de äro ställda till det föregående, icke kunna hänföras hvarken

till “bolag eller annan föreninghvilka, såsom juridiska personer, icke kunna ärfva

eller genom arf förvärfva något. Och då, beträffande utländsk mans arfsrätt, ett

särskildt stadgande redan finnes gifvet i 15 Kap. Ärfda-balken, vill det förekomma

mig som skulle en erinran härom, vid författningens slut, vara vida lämpligare och

bättre på sin plats.

Den ifrågavarande paragrafen föreskrifver vidare, att “vill utländing, vare

sig enskild man, bolag eller annan förening här i riket förvärfva eganderätt till

fastighet, som honom ej i arf tillfallit", skall Konungens tillåtelse dertill sökas;

men orden “bolag eller annan förening11 äro ej tillräckligt uttömmande bestämningar

för att fullständigt utmärka alla de juridiska personer, som skulle kunna tänkas

åstunda att förvärfva fastighet här i landet. Om det anses nödigt att angifva

“bolag

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

“bolag eller annan förening" blir det ock lika nödigt att i paragrafen upptaga

främmande stat, kommun, korporation eller stiftelse, emedan ingen af dem kan

rubriceras såsom bolag eller förening. Den enklaste utvägen att i formelt hänseende

uttrycka den grundsats, som förslaget synes afse, torde vara, att först stadga

att utländsk undersåte, som vill här i riket förvärfva och besitta fastighet, skall

dertill begära Konungens tillåtelse, och att omedelbart derefter tillägga eu föreskrift

af denna lydelse:

Lag samma vare der främmande stat, kommun, korporation, stiftelse, bolag

eller förening vill förvärfva och besitta fast egendom här i landet.

Utom dessa anmärkningar af hufvudsakligen formel beskaffenhet tillåter jag

mig att erinra, att, då sista punkten af 1 § innehåller: “Ej må, innan sådan

tillåtelse erhållits, ansökan om lagfart å fånget af domstol upptagas", stannar man

i villrådighet om omfånget af den juridiska verkan, som uppstår, vare sig af utländings

fortsatta uraktlåtande att söka Konungens tillåtelse att här i riket ega

och besitta fastighet, hvilken han redan inköpt, eller af Kongl. Maj:ts afslag på

hans gjorda ansökning i nämnda hänseende. Förslaget stadgar nemligen allenast,

att lagfartsansökningen icke får af domstol upptagas; men den lemnar frågan alldeles

oafgjord, huruvida den rättshandling, hvarigenom utländing i thy fall förvärfvat

sig eganderätt till fastigheten i fråga, är att betrakta såsom en nullitet

eller icke, och om alltså i förra fallet allmänna lagens stadgande i 1 Kap. 1 §

Jorda-balken, att “olagligt återgånge“ här skall tillämpas. En fråga af sådan vigt

som denna torde dock icke böra lemnas alldeles oafgjord, då ny lag i ämnet

skall stiftas.

Enligt min uppfattning af den nu gällande lagen, d. ä. Kungörelsen af den

3 Oktober 1829, är man icke berättigad att anse ett köpeaftal ogildt af den orsak

allena, att utländsk undersåte köpt fast egendom här i landet, men köparen sedermera

icke erhållit Konungens tillåtelse att den ifrågavarande fastigheten ega och

besitta. Köpeaftalet, så vida det eljest lagligen tillkommit, måste vara för begge

kontrahenterne bindande och begge skyldige att uppfylla de af dem åtagna förbindelser.

Men alldenstund köparen blifvit nekad rätt att ega och besitta fastigheten,

måste följden häraf blifva den, att fastigheten skall åter föryttras, så vida icke förre

egaren godvilligt låter köpet gå åter. Alla bestämmelser saknas emellertid inom

hvilken tid utländing i thy fall skall åter afyttra sin fastighet och om de tvångsmedel,

som skola användas emot honom, i fall han tredskas. Dylika bestämmelser

hafva dock hittills icke erfordrats, emedan 1829 års Kungörelse, såsom en administrativ

författning, måste lemna åt Konungen öppet att i hvarje särskildt fall

stadga hvad honom för ändamålet nyttigast synes. Men förhållandet torde böra

blifva annorlunda, då nämnda Kungörelse skall upphäfvas och ersättas af en ny

författning, åt hvilken tillägges egenskap af civil lag.

Bih. till Bils it. Broi. 1874. 1 Sand. 1 Afd.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

För närvarande stadgar lagen det äfventyr för en hvar, som försummar,

att söka lagfart, eller som icke får sin lagfartsansökning af domstolen upptagen,

att förre egarens borgenärer kunna vinna inteckning i den af honom förvärfvade fastigheten

eller att, om förre egaren öfverlåtit samma fastighet till tvänne, en annan kan

derå erhålla lagfart, oaktadt öfverlåtelsen varit af senare dag. Utländske undersåtar, icke

mindre än de svenske, lära säkerligen vid förvärfvandet af eganderätt till fast

egendom här i riket vara angelägne att vinna den trygghet för ostördt åtnjutande

af eganderättens förmåner, som lagfart medför. Och det vill derför synas mig,

som det redan i lag stadgade äfventyr i allmänhet skulle vara fullt tillräckligt för

att mana hvarje försigtig köpare af fäst egendom att skyndsamt uppfylla de gifna

vilkoren för lagfarts erhållande. Men det är ganska möjligt att utländske män,

bolag eller korporationer kunde finnas, hvilka, sedan de här i landet köpt fastighet

under sådana förhållanden att icke något vore att befara från förre egarens

borgenärers sida eller af någon tredje person, icke frågade efter svenska lagens

stadganden om lagfart; det är möjligt att de trotsade den svenska lagens bud i

detta hänseende och att de fortsatte att år ut och år in innehafva och bruka

fastigheter och att göra sig till godo all deras afkomst, intill dess de slutligen

kunde finna med sin fördel förenligt att på annan, vare sig svensk eller främmande

undersåte, öfverlåta sin eganderätt. Förvecklingar och osäkerhet i eganderätts-förhållandena

skulle på detta sätt lätteligen kunna uppstå, hvilka icke böra tillåtas

få ega rum. För staten måste finnas medel att kunna betvinga den, som trotsar

de föreskrifter, hvilka äro gifna för god ordnings skull. Staten måste kunna skilja

den utländske egare från sin egendom här i riket, hvilken uraktlåter att söka Konungens

tillstånd för att ega och besitta sådan fastighet, eller som, i händelse

tillstånd dertill varder honom förnekadt, ändock fortsätter utöfningen af en rättighet,

hvilken icke vunnit vederbörligt erkännande. Om derföre staten otvifvelaktigt

måste ega en sådan rätt att skilja den tredskande från lians eganderätt, så torde

ock i lag böra vara utsatt, dels inom hvad tid ett sådant skiljande skall ega rum,

dels sättet derför eller beskaffenheten af den exekutiva tvångsåtgärd, som staten

ämnar vidtaga, för att blifva qvitt yttringarne af en här inom landet oberättigad

eganderätt.

§ 2.

Denna paragraf synes mig vara alldeles öfverflödig och derföre böra ur förslaget

utgå, enär det är en allmänt erkänd grundsats i den internationela rätten,

att fast egendom i regeln är underkastad det landets lagar, inom hvilket fastigheten

är belägen, och att följaktligen egaren deraf, vid utöfningen af sin eganderätt, är

bunden af dessa lagar och icke är berättigad att vidtaga några deremot stridande

åtgärder. Om, såsom under senare åren skett, i tillståndsresolutionerna för utländingar

att här i riket ega och besitta fastighet införes eu erinran härom, synes

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

ej vidare erfordras. Såsom § 2 nu är redigerad torde den icke uppfylla sitt ändamål.

Ordet “förvaltning“ har nemligen en allt för inskränkt betydelse och uttrycker

icke hvad som här är det väsendtliga, eller att utländsk man skall i afseende

på sjelfva utöfningm af sin eganderätt till fastigheten i alla dess riktningar

vara underkastad svensk lag. Om en person köpt tomt i stad, får han icke bygga

derpå i strid med gällande brand- eller byggnadsordning; men hans byggnadsföretag

kunna svårligen rubriceras såsom hörande till tomtens förvaltning. Det synes

äfven föga lämpligt att i denna paragraf väl omförmäla nyttjanderätten till skog,

men deremot utelemna nyttjanderätten till vattendrag, fiske deri m. m.

§ 3.

Jag instämmer med Justitierådet Lagerstråle i hvad han anmärkt mod afseende

på denna paragraf.

§ 5.

Da det i afseende pa norsk undersåte heter, att han skall vara berättigad

att, utan särskild tillåtelse “med eganderätt innehafva’ fastighet i Sverige, hemställer

jag, att dessa ord mätte utbytas mot orden “förvärfva och besitta fastighet i

Sverige", hvarigenom en likhet i användningen af bestämningar kunde vinnas, hvilken

i lag alltid är önskvärd. 1 öfverensstämmelse med hvad jag förut yttrat,

hemställer jag ock att vid författningens slut måtte fogas en ny paragraf af innehåll

att angående utländsk mans arf här i riket är särskild t stadgadt,

Hvad sedan angår det remitterade förslagets rubrik, så lydande: ‘-Förordning

angående de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva eganderätt till fastighet

i Sverige", synas mig de begagnade orden" “förvärfva eganderätt titt fastighet*

höra utbytas mot orden “förvärfva och besitta fastighet“ alldenstund innehållet

af §§ 2 och 5, jemfördt med § 4. gifver vid handen att förslaget afser icke blott

lörvärfvandet af sjeltva eganderätten utan oek den för utöfningen af dispositionsrätten

öfver fast egendom nödvändiga besittningen deraf. Det är ock knappt sannolikt

att någon främmande undersåte skulle hår i landet åsyfta att förvärfva, sig ett

dominium, hvarmed icke skulle följa rätt att äfven besitta den fastighet, hvarpå

hans eganderätt har. afseende. När nu dessutom kungörelsen af den 3 Oktober

f829, i hvars ställe den nya förordningen är ämnad att träda, begagnar orden

törväriva och besitta", synes skäl icke vara för handen att i närvarande förslag

använda ordalag, åt hvilka kunna gifvas eu tydning af inskränktare omfång i detta

hänseende än 1829 års författning redan stadgat.

Vidkommande slutligen ingressen, sä, enär hvad § 5, jemförd med § 2, innehåller

angående norsk undersåte otvifvelaktigt utgör eu ändring i förordningen

den 4 Juni 1868, torde det äfven i ingressen böra anmärkas att ändring af samma

författning skett".

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Justitierådet Rabe yttrade: “Jag anser ifrågavarande lagförslag gifva anledning

till följande anmärkningar:

vid ingressen.

Då förslaget, om det blir lag, skulle komma att i vissa delar ändra och i

andra återgifva innehållet af den angående utsträckt frihet för Kongl. Maj:ts norske

undersåter att här i riket drifva näring m. m. under den 4 Juni 1868 utfärdade

förordning, i hvad densamma angår norsk mans eller norsk qvinnas rätt att i

Sverige under eganderätt besitta fast egendom, torde uti ingressen till förslaget

böra antydas, att berörda förordning i anförda hänseende skulle upphöra att gälla.

vid § 1.

Enär det ansetts nödigt att gifva en närmare bestämmelse om hvad med

utländing skall förstås, så, och om meningen är, att derunder skulle inbegripas

icke blott enskild man utan ock hvarje så kallad juridisk person, synes mig, som

borde, jemte “enskild man, bolag eller annan förening", här äfven nämnas: främmande

stat, kommun, korporation eller stiftelse, hvarom jemväl Justitierådet Olivecrona gjort anmärkning;

och instämmer jag i Justitierådet Lagerstråles yttrande om lämpligheten

deraf, att orden: “som honom ej i arf tillfallit", må utgå och i stället uti särskild

paragraf antydas, att om utländings arfsrätt till fast egendom gäller hvad allmänna

lagen derom innehåller.

vid § 2.

Att utländing i afseende å fastighets bruk och nyttjande, eller dess förvaltning,

är underkastad lagen i det land, der fastigheten ligger, och således jemväl

den inskränkning i nyttjanderätt till skog, som är eller kan blifva stadgad genom

landets lag, utgör, efter mitt omdöme, en så klar följd af allmänt erkända

och antagna grundsatser, att en föreskrift i sådant hänseende icke behöfver i förslaget

förekomma. För öfrigt torde en bestämmelse, som icke är uttömmande i

fråga om utländings rättigheter och skyldigheter såsom fastighetsegare möjligen

kunna snarare föranleda än förekomma missförstånd, såsom t. ex. att utländing

kunde föreställa sig, att han beträffande fastighet endast i de i förevarande paragraf

eller eljest i förslaget omförmälda afseenden vore underkastad svensk lag.

vid § 3.

Jag förenar mig i hvad Justitierådet Lagerstråle yttrat vid denna paragraf.

vid § 5.

Då hvarken i förslagets rubrik eller i dess 1 § talas om utländings rätt att

besitta fast egendom, utan om hans rättighet att sådan egendom förvärfva, synes

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

mig, att de i § 5 begagnade ordalagen: “med egande rätt innehafva" lämpligen

borde utbytas mot ordet: “förvärfva"; och torde, i stället för orden: “der han ej

tillika är här bosatt", det böra heta: “der han ej är här i riket bosatt11.

Justitierådet Bolin yttrade: “Beträffande § 1 i förslaget instämmer jag

med Justitierådet Rabe.

Vid § 2 delar jag Justitierådet Lagerstråles uppfattning att det begagnade

uttrycket "förvaltning" icke synes fullt återgifva hvad dermed antagligen afses; och

jag anser följaktligen samma ord, till undvikande af missförstånd, böra utbytas

mot annat uttryck, som i sin omfattning närmare motsvarar utöfning af eganderätten.

Hvad paragrafen i dess senare del innehåller angående inskränkning i

nyttjanderätten till skog torde, såsom infallande under föreskriften om eganderättens

utöfning, kunna ur förslaget utgå.

I afseende å § 3 förenar jag mig i Justitierådet Lagerstråles yttrande och

instämmer i fråga om § 5 likasom angående ingressen till författningen med Justitierådet

Rabe".

Justitierådet Almqvist yttrade: “Då förevarande förslag afser att till civillag

upphöja det nu i administrativ författning meddelade förbud för utländsk man

att utan Konungens tillstånd förvärfva och besitta fast egendom i Sverige, synes

det för fullständighetens skull hafva varit af vigt att förslaget innehållit icke allenast

ett försök att i allmänhet bestämma, i hvilka fall Konungens tillstånd borde

leinnas eller förvägras, utan äfven stadgande om de påföljder ett fastighetsförvärf,

som skett utan Konungens tillstånd, vore underkastadt. Nu har i den föreslagna

lagen Konungen ingen regel angifven för afgörandet af ansökningar af ifrågavarande

beskaffenhet, och allmänheten ingen underrättelse om hvad som skall följa, derest

Konungen ej finner för godt att gilla det fastighetsköp, hvari utländing inlåtit sig

med svensk man.

I senare hänseendet, och under förutsättning att lagen vore påkallad af ett

verkligt statsintresse och således borde allvarligen tillämpas, vore det ej nog att

stadga att, utan Konungens tillstånd till köpet, lagfart derå ej finge beviljas, ty

sådan är ej för köpets bestånd nödvändig, eller att köpet vore ogiltigt, om dermed

blott menades att dess återgång skulle bero på talan af enskild part; utan staten

borde naturligtvis mellankomma, för att äfven då, när ingen enskild part ville

rubba köpet, sätta lagen i verket och genom fastighetens tvungna bortföryttrande

för den utländske köparens räkning och risk eller på annat sätt skilja honom

derifrån.

Men då man vid närmare eftersinnande måste stanna i tvifvel om lämpligheten

af de stadganden, som sålunda synas erforderliga till den föreslagna lagens

fullständigande, väckes äfven tvekan om rättmätigheten af sjelfva syftemålet med

lagen och om ej den aktningsvärda fosterlandskänsla är missledd, som så ifrigt påkallat

densamma.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förbud för utläuding att förvärfva och besitta svensk fastighet innebär ju

äfven hinder för svensk man, som önskar eller behöfver föryttra sin fasta egendom,

att deröfver fritt förfoga genom att söka den köpare, som vore villig att bäst betala

honom; och den utländske man, som i sina affärsförhållanden med den svenske

handlanden eller industriidkaren lemnat denna kredit mot inteckning i hans

fastighet, skulle blifva förhindrad att, för bevakande af sin fordran, uppträda såsom

spekulant vid den intecknade pantens försäljning. Dessa ingrepp i enskildes rättigheter

synas mig svårligen kunna försvaras af de ekonomiska och politiska skäl, som

blifvit åberopade till stöd för angelägenheten af att i vår civil-lag införa ett dylikt

förbud. Väl kan det invändas, att det föreslagna stadgandet icke afser att innefatta

ovilkorligt förbud för utländing att förvärfva fastighet i Sverige; men då rättigheten

till sådant förvärf skulle i hvarje fall blifva beroende af särskild pröfning,

der någon giltig grund för afslag vid ena tillfället och bifall vid ett annat näppeligen

torde kunna uppgifvas eller fastställas, och då den utländske köparen således

alltid måste sväfva i ovisshet om lian finge behålla sin inköpta egendom eller icke,

så skulle stadgandet hafva till följd att från förvärfvande af fast egendom i Sverige

aflägsna de redbara utländske spekulanterna, hvilka framför allt måste fordra säkerhet

för besittningen af den inköpta egendomen. Förordningen komme då, derest

den blefve tillämpad och ej alldeles lagd å sido — i hvilket fall det naturligtvis

vore bättre om den ej utfärdats — att i det väsendtliga verka såsom rent förbud och

blefve, efter min åsigt, att betrakta såsom fullt jemförlig med de strängaste åt

forna tiders ekonomiska tvångslagar, fastän meddelad i en tid, då ett tillstånd af

isolering är mindre än förr för något folk tillrådligt eller möjligt. För öfrigt, när

den af utländsk köpare för svensk fastighet erlagda köpeskillingen tillfader

svensk man och fastigheten äfven måste stanna qvar inom våra gränser samt

det således är klart, att i allmänhet en mot köpesummans belopp svarande

vinst tillflyter landet; och när senare tiders erfarenhet äfven gifver vid handen, att

den förvånande utveckling, som Sveriges industri och ej minst dess jord- och bergsbruk

sfi hastigt vunnit, och det högre värde, hvartill den fasta egendomen stigit, i

ej oväsendtlig mån är att tillskrifva den omständighet att utländska penningar, till

betydlig del mot pant af svensk fastighet, funnits tillgängliga att här i landet användas,

eller att utländingar sjelf ve hitkommit och här nedlagt sina kapital samt

sökt användning för sin företagsamhet och skicklighet, kan jag icke finna det vara

i national-ekonomiskt hänseende välbetänkt att stifta en lag, hvarigenom äfventyrades

att landet förlorade ett väsendtligt stöd, ett nästan oumbärligt hjelpmedel för sin

förkofran.

Lagens syftemål att utestänga utländingar från fästighetsbesittning i Sverige

skulle emellertid^endast högst ofullständigt uppnås, så vida man icke ville gå ända

derhän att jemväl undertrycka en af de förnämsta häfstängerna för det industriela

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

lifvet, nemligen de föreningar som blifvit tillåtna och reglerade genom lagen om

aktiebolag den 6 Oktober 1848; ty så länge denna lag gäller, kan det icke betagas

utländske män eller utländska bolag att tillsammans med svenskar, under svensk

firma, upprätta eller ingå såsom delegare i de anonyma svenska bolag, hvilka, med

jord- eller bergsbruk till ändamål, nästan dagligen oktrojeras. Visserligen stå dessa

bolag under svensk lag; men så bör förhållandet naturligtvis också vara med hvarje

utländing, som i Sverige förvärfvar fastighet, så att allt hvad lagen bjuder den

svenske jord-, bruks- och skogsegaren att i afseende å sin fastighet och dess begagnande

iakttaga äfven gäller för den utländske. Men derutöfver anser jag något band

i nyssnämnda hänseende icke böra läggas på utländingen eller på friheten i aftal med

honom. Stadgar lagen en sådan likställighet emellan svenske och utländske män i afseende

å fastighetsbesittning i Sverige, så vore åt utländingen medgifvet allt hvad som kunde

med lätta fordras för honom; och en sådan lag torde i. alla hänseenden blifva ändamålsenligare

samt lättare kunna mot förespeglade reklamationer från utländska

makter upprätthållas, än en lag, som lemnade på den svenska regeringsmaktens

godtfinnande beroende, huruvida utländing, som här förvärfvat fast egendom, finge

densamma besitta eller borde derifrån fördrifvas. Äfven från politisk synpunkt synes

tvekan icke böra ega rum om hvilkendera vore den lämpligaste.

Om än den makt, Konungen enligt ofvanberörda författning nu tillkommer

att förvägra utländing att besitta fast egendom i Sverige borde bibehållas för att

under vissa vigtiga omständigheter kunna utöfvas, tror jag, på anförda skäl, mig

likväl icke böra förorda antagande såsom civii-lag af andra stadganden uti ifrågavarande

ämne, än de i förslagets 2 och 3 §§ upptagna, eller att utländsk egare till

svensk fastighet är i allt hvad denna fastighet rörer ställd under svensk lag och

svensk domstol samt att han är skyldig att här hafva ombud, som svarar för fastigheten

vid alla tillfällen, då egaren ej sjelf sin talan utför".

Justitierådet Friherre Leuhuscn yttrade: "I likhet med hvad Justitierådet

halm redan erinrat, hemställer jag, huruvida ej uti förevarande förslag eller ingressen

dertill bör, om samma förslag blifver såsom lag antaget, införas förklarande

derom, att förordningen den 4 Juni 18G8 om utsträckt frihet för norske

undersater att här i riket drifva näring upphört att vara gällande, i hvad den angur

uorsk mans ocli norsk qvinnas rätt att i Sverige besitta fast egendom.

Beträffande förslagets lista § instämmer jag i den af Justitieråden Rabe

och Olivecrona gjorda anmärkning derom, att den i förslaget införda bestämmelse

om hvad med “utländing11 skal! förstås ej är tillräckligt omfattande; och delar jag

Justitierådet Lagerstråles åsigter derom, att från ifrågavarande paragraf borde uteslutas

orden “som honom ej i arf tillfallit11, och att i stället uti en särskild paragraf

borde införas, att allmänna lagens stadgande om utländings arfsrätt till fast egendom

fortfarande vore gällande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Vidkommande 2 och 3 §§ förenar jag mig med Justitierådet Lagerstråle

i de af bemälde Justitieråd gjorda erinranden; och enär utländing, som här

i riket förvärfvat fast egendom, kan uraktlåta att å fånget söka lagfart eller

dermed dröja under en längre tid, anser jag mig böra hemställa, huruvida

ej, i sådan händelse och då uppgift om ombud för utförande af utländingens

svarande talan i frågan rörande den förvärfvade fasta egendomen ej heller blifvit

af utländingen gjord, det ändock borde vara domaren å landet eller domstol i stad

medgifvet att ombud utse.

I afseende på 5 § instämmer jag i de af Justitierådet Rabe gjorda framställningar".

Justitierådet Qvensel yttrade: “Med hänsyn dertill att den fråga, som skall

besvaras, är huruvida för utländings och särskildt utländska bolags, handelsfirmors

eller föreningars af dylika förvärfvande af fast egendom i riket erfordras ytterligare

inskränkningar än de som innefattas i kongl. kungörelsen den 3 Oktober 1829,

finner jag mig böra yttra vid

§ L

Då i afseende å påföljden af utländings uraktlåtenhet att söka Konungens

tillåtelse eller afslag å ansökningen tre olika uppfattningar visat sig möjliga, nemligen:

l:o) att fånget är ogildt, 2:o) att utländingen är underkastad äfventyret af

den otrygghet, som uteblifven lagfart medför, och 3:o) att han skall föryttra

fastigheten, synes det vara af vigt, att utmärka hvilkendera uppfattningen är

den rätta och detta ej blott till förekommande af ojemnhet i författningens

tillämpning utan äfven på det utländingen skall på förhand kunna med

någorlunda visshet göra beräkningar af det företag, i hvilket han tänker inlåta

sig. I fråga om valet emellan de olika uppfattningssätten delar jag Justitierådet

Lagerstråles mening, men hemställer om det tillägg att, derest utländingen

öfverlåter fånget på svensk man, denne må vara berättigad och, derest så nödigt

pröfvas, pligtig att för vinnande af egen lagfart jemväl lagfara med utländingens

mellanliggande fång. Varande jag jemväl i öfrigt med Justitierådet Lagerstråle

ense.

§ 2

lemnar jag utan anmärkning, emedan, då dess innehåll öfverensstämmer med

hvad i senare tider varit i meddelade tillstånds-resolutioner intaget, något missförstånd

ej synes vara att befara, samt stadgandet efter mitt omdöme bör finnas till

upplysning för utländingen.

På

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

§ 3.

På hufvudsakligen enahanda grunder som vid 2:dra § äro anförda lemnar

jag äfven denna paragraf utan anmärkning.

§ 5-

Enär norsk undersåte ej betraktas som utländing i den bemärkelse förslaget

åsyftar och någon ändring i de för brödrarikets innevånare gällande bestämmelser

måhända ej torde böra ske i denna författning, instämmer jag i Justitie-rådet Lagerstråles

erinran vid förevarande paragraf".

In fidem

C. J. E. Åierstedt.

Bih. till Rilsd. Prot. 1874

1 Sami,

1 A/d.

4

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Transsumt af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rådet ä Stockholms

Slott Fredagen den 20 Februari 1814,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreuts,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Fri h er re L eij onhufmd,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weiäenhielm,

Justitieräden: Friherre Leuhusen,

von Hofsten.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde att, till åtlydnad af

Kong]. Maj:ts den 5 December nästlidna år meddelade nådiga befallning, Högsta

Domstolen afgifvit infordradt utlåtande öfver det inom Justitiedepartementet upprättade

förslag till Förordning angående de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva

eganderätt till fastighet i Sverige.

Sedan Hans Excellens Herr Justitie-statsministern redogjort för de inom

Högsta Domstolen enligt dess protokoll den 2G sistlidne Januari afgifna yttranden

samt tillika meddelat att, jemlikt de från Norrbottens län numera inkomna upp=

lysningar, inom samma län ej annan fastighet å landet vore i utländings ego än

Gellivara egendom, samt att den derunder lydande jordbruksfastighet, som är underkastad

taxering och under eganderätt innehafves, är uppförd till sammanräknadt

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

taxeringsvärde af 878,706 Riksdaler och annan Gellivara tillhörande fastighet till

taxeringsvärde af 413,300 Riksdaler, yttrade Hans Excellens vidare:

Uti nu gällande författning i ämnet, eller Kongl. kungörelsen den 3 Oktober

1829, stadgas, att utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarerätt, icke

är berättigad att i riket “förvärfva och besitta“ fast egendom, utan att han dertill

undfått Kongl. Maj:ts tillstånd. Med “besitta” lärer här icke böra förstås annat,

än såsom egare besitta eller under eganderätt innehafva och har icke heller, såvidt

till min kännedom kommit, på senare tiden blifvit ifrågasatt, att omförmälda kungörelse

skulle lägga hinder i vägen för utländing att såsom arrendator besitta

svensk fastighet. För rättigheten att med eganderätt innehafva förutsättes med

nödvändighet rättigheten att förvärfva, men icke så tvärtom, hvarför och då orden

förvärfva och besitta äro i författningen med och sammanbundna det med skäl

kunnat dragas i tvifvelsmål, huruvida för blotta förvärfvandet af svensk fastighet

Konungens tillstånd varit erforderligt. Huru delade meningarne härom varit mellan

dem, som haft lagens tillämpning sig anförtrodd, synes af en i 31:sta bandet af

Juridiskt arkiv införd redogörelse för en rättstvist, vid hvars afgörande tre af

Högsta Domstolens ledamöter finnas hafva hyllat den åsigt, att sådan tillåtelse icke

varit nödig för egarulerättens förvärfvande, under det att de två återstående ledamöterne,

lika med de tre revisionssekreterare, som i saken afgifvit betänkande, uttalat

den mening, att sjelfva köpeaftalet, i saknad af Konungens medgifvande, var

att såsom ogildt anse. För att för framtiden förekomma sådana olika tydningar af

hvad gällande lag bjuder, har en förändring af de hittills använda ordalagen ansetts

nödig, och det till Högsta Domstolen remitterade förslagets 1 § var derför äfven

formulerad sålunda, att om utländing vill “förvärfva eganderätt till fastighet41 här i

riket, skall Konungens tillstånd dertill begäras. Genom utbyte af orden “förvärfva

och besitta“ uti nådiga kungörelsen den 3 Oktober 1829 mot “förvärfva eganderätt

till“ hade det, enligt min uppfattning, blifvit klart, att med förslaget afsågs,

det redan för sjelfva eganderättens öfvergång erfordrades Konungens bifall. Den

tvekan, som icke desto mindre i detta hänseende blifvit af två ledamöter i Högsta

Domstolen uttalad rörande den föreslagna lagens verkliga innehåll, har följaktligen

synts mig oberättigad, och då den ena af dessa ledamöter yttrar, att 1 § lemnar

den frågan alldeles oafgjord huruvida den rättshandling, hvarigenom utländing förvärfvat

sig eganderätt till fastighet, till hvars egande och besittande han ej erhållit

eller måhända ej ens sökt Konungens tillåtelse, är att betrakta såsom en

nullitet eller icke, och om alltså i förra fallet allmänna lagens stadgande i 1 kap.

1 § Jorda-Balken, att “olagligt återgånge11 här skall tillämpas, så tillåter jag mig hänvisa

till 22 kap. 3 § Ärfda-balken, der det om förmyndare i fråga om bortsäljande

af omyndiga barns jord och fasta gods heter: tage närmaste fränders råd och domarens

samtycke. Om påföljden för underlåtenhet af den gifna föreskriftens fullgörande

finnes lika litet der som i nu förevarande förslag något sagdt, men ännu

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

torde ej tvekan hos någon domare visat sig att vid förmyndares underlåtenhet

tillämpa den allmänna satsen i 1 kap. 1 § Jorda-balken om återgång af olagliga

aftal, hvilken sats just för sin allmänlighets skull ej behöfver för hvarje förekommande

fall upprepas.

En annan fråga, och denna af synnerlig vigt, är åter den om lämpligheten

af det föreslagna stadgandet, enligt hvilket ett aftal, hvarigenom svensk fastighet

öfverlåtes till utländing, skall anses ogildt, derest ej Konungens tillåtelse erhålles

att densamma förvärfva. Två af Högsta Domstolens ledamöter hafva förklarat, det

de ej anse annan påföljd för utländings uraktlåtenhet att söka Konungens tillåtelse

eller afslag å ansökningen böra finnas, äu att utländingen är underkastad älventyret

af den otrygghet, som uteblifven lagfart medför. En tredje ledamot anser

ock detta äfventyr i allmänhet vara fullt tillräckligt för att mana hvarje försigtig

köpare af fast egendom att skyndsamt uppfylla de gifna vilkoren för lagfarts erhållande,

men anmärker tillika, såsom mig synes ifrån denna ståndpunkt med fullt

skäl, att det vore ganska möjligt, att utländska män, bolag eller korporationer

kunde finnas, hvilka, sedan de här i landet köpt fastighet under sådana förhållanden,

att icke något vore att befara från förre egarens borgenärers sida eller af

någon tredje person, icke frågade efter svenska lagens stadganden om lagfart, utan,

trotsande lagens bud, fortsatte att år ut och år in innehafva och bruka fastigheter

och att göra sig till godo all deras afkomst, intilldess de slutligen kunde finna med

sin fördel förenligt att på annan, vare sig svensk eller främmande undersåte öfverlåta

sin eganderätt, samt att, enär förvecklingar och osäkerhet i eganderättsförhållanden

på detta sätt lätteligen skulle kunna uppstå och för staten måste

finnas medel att kunna betvinga den som trotsade de för god ordnings skull gifna

föreskrifter, staten måste kunna skilja den utländske egare från sin egendom här

i riket, hvilken uraktläte att söka Konungens tillstånd för att ega och besitta sådan

fastighet, eller som, i händelse tillstånd dertill varder honom förnekadt, ändock

fortsatte utöfningen af rättighet, hvilken icke vunnit vederbörligt erkännande, hvadan

ock i lag borde vara utsattjfdels inom hvad tid ett sådant skiljande skulle ega

rum, dels sättet derför eller beskaffenheten af den exsekutiva tvångsåtgärd, som

staten ämnade vidtaga för att blifva qvitt yttringarne af en här inom landet oberättigad

eganderätt. Beskaffenheten af de för ändamålet erforderliga stadganden

har bemälde domstolsledamot dock icke ens angifvit; men visst är, att hvilken gestalt

de än komme att erhålla, eu pregel af våldsamhet och godtycklighet skulle de

aldrig kunna undgå, och det förundrar mig i sanning ej att under det starka

intrycket deraf en fjerde domstolsledamot, hvilken äfven anser de ifrågavarande

stadgandena nödiga för lagens fullständighet, bringas till tvekan om rättmätigheten

af lagens sjelfva syftemål och slutar med att anse endast de i 2 och 8 §§ af förslaget

upptagna bestämmelser böra såsom civillag antagas.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Men om sålunda de omnämnda tvångsbestämmelserna äro egnade att mot

den lag, hvari de inrymmas, väcka ovilja till följd af sin egen beskaffenhet, så

synas de mig icke heller så sällan kunna komma att helt och hållet eluderas.

Den utländing, som ej önskar söka lagfart och förty underlåter att begära Konungens

tillstånd till fastighetens förvärfvande, skall näppeligen kunna förmås att

förete sin åtkomsthandling, och utan tillgång till denna saknas möjlighet ej mindre

att pröfva huruvida handlingen är i laga form upprättad och om utländingen sålunda

genom laga fång verkligen blifvit egai-e till fastigheten, än äfven i följd deraf

at-t vidtaga tvångsåtgärder för eganderättens öfverlåtande på annan person. Svårligen

skola ock dessa tvångsbestämmelser kunna uppställas så, att ej det blifver

möjligt att genom fingerade köp och transporter utländingar emellan i det närmaste

omintetgöra verkningarne deraf.

Uti den åsigten att utländing genom blotta köpeaftalet må förvärfva eganderätt

till fastighet, men ej hans ansökning om lagfart upptagas förrän Konungens

tillåtelse till förvärfvandet erhållits, synes mig äfven ligga en stor inkonseqvens.

Är hans eganderätt af lagen erkänd, så saknas rättmätig grund att vägra honom

nödigt skydd för siu rätt, och främsta medlet dertill är att han kan få sin lagfartsansökan

upptagen. Det låter ju tänka sig, att en utländing omedelbart efter

det han inköpt en fastighet söker Konungens tillstånd att besitta densamma, erhåller

detta, men innan han med expeditionen derom hinner inställa sig hos vederbörande

domstol har fastigheten genom en senare köpares lagfart med sitt fång

redan gått honom ur händerna. Här har ingen försummelse egt rum, och alltså

skulle den lag, som gifver utländingen eganderätten i och med aftalet, låta honom

densamma frånhändas, utan att han dertill varit på minsta sätt vållande. En sådan

lag synes mig ingalunda tillfredsställa rättvisans fordringar. Lika litet lärer

densamma vara förenlig med nutidens stegrade anspråk på offentlighet i eganderättsförhållandena.

Med fastighetsbokssystemet i dess yttersta tillämpning, der fastighetsboken

ensam har vitsord om, hvilken eganderätten till en fastighet tillhör, skulle

den komma i den uppenbaraste strid, men äfven mot principen om nödvändigheten

af alla fångs offentliggörande strider det visserligen i ej ringa mån att öfverflyttningar

af eganderätt skola finnas, de der af lagen erkännas, men ändock icke få

offentliggöras på det sätt, som för öfriga likartade fall anses ytterst vigtigt och af

lagen med bestämdhet fordras.

Helt förmånligare synes mig saken gestalta sig, om till utgångspunkt tages

den grundsats, att sjelfva aftalet blifver ogildt, derest utländingen ej erhåller Konungens

tillåtelse till fastighetens förvärfvande. Det måste då ligga ej mindre i

säljarens än i köparens intresse att väl se sig före innan de låta det uppgjorda

aftalet om köp gå i verkställighet, och ännu mera angelägen måste åtminstone endera

blifva att få aftalet skyndsamt annulleradt, derest Konungens tillåtelse uteblifver

å en redan i verkställighet bragt öfverlåtelse. Lagen tillerkände då ej

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

vidare utländingen en rättighet, hvilken den sedan undandroge sitt skydd. Krafvet

på offentlighet vore icke förbisedt, då ej något giltigt fång förefunnes. Några

tvångsåtgärder mot en utländsk fastighetsköpare blefve ej heller från det allmännas

sida behöfliga, enär, om än han någongång, emot hvad sannolikt vore, komme att

under längre tid qvarblifva vid en egendom, den hau ej undfått Konungens medgifvande

att förvärfva, han dock ej sute der såsom egare, utan endast med den

rätt säljaren funne för godt att låta honom tillgodonjuta. I afseende å de af en

ledamot i Högsta Domstolen förespeglade olägenheter, som skulle kunna uppkomma

derest fråga om återgång af ett med utländing slutet köpeaftal blefve väckt möjligen

först efter det fastigheten öfvergått i annan hand, än utländingens, anhåller

jag blott få erinra, att den nya lagen naturligtvis ej skulle hafva retroaktiv verkan,

samt att efter dess antagande det vore nästan otänkbart att någon köpte svensk

fastighet af en utländing, som ej undfått Konungens tillstånd att densamma förvärfva.

Jemte det jag alltså vidblifver den åsigt härutinnan, som jag tror redan

ligga i förslaget uttryckt, har jag låtit detta i förevarande afseende, med särskild

hänsyn till dess betydelse just för utländingar, för hvilka vår lagstiftning i öfrigt

kan vara mera främmande, erhålla ytterligare förtydligande.

Beträffande derefter hvad inom Högsta Domstolen blifvit yttradt derom, att

i 1 § jemte bolag eller annan förening äfven borde intagas främmande stat, kommun,

korporation och stiftelse, får jag underdånigst anföra att, om än icke, i motsats

mot hvad jag för min enskilda del antagit och fortfarande vågar antaga, under

benämningen “förening11 i förevarande fall skulle kunna inbegripas stat, kommun,

korporation och stiftelse, det i allt fall med den nu föreslagna lydelsen af lagen

och i saknad af ett allmänt förbud för utländska så kallade juridiska personer att

bär i riket förvärfva fast egendom, icke vore en utländsk stat eller kommun o. s.

v. förvägradt att förvärfva svensk fastighet, men att å andra sidan, med tillämpning

af den satsen, att hvad som gäller för det mindre äfven måste gälla för det

större, det vore uppenbart, att den tillåtelse af Konungen, som erfordrades för

den enskilde utländingens eganderätt, äfven vore för den utländska statens eller

kommunens oumbärlig. Någon verklig ändring i sak skulle således efter mitt förmenande

icke genom den gjorda erinringens iakttagande vinnas, men den om än

aldrig så obetydliga antydan, som sålunda skulle gifvas, att vårt land stode öppet

för främmande stater samt utländska kommuner, korporationer och stiftelser att

här blifva fastighetsegare, synes mig föga tilltalande och jag föredrager då att ur

paragrafen må få utgå jemväl bolag eller andra föreningar, hvilkas upptagande der

eljest låta sig af de för handen varande förhållandena förklaras.

Den i 2 § gifna bestämmelse anse Högsta Domstolens fleste ledamöter

hvila på en så allmänt erkänd internationel grundsats, att hela paragrafen kunde

vara öfverflödig, hvaremot, på sätt jag redan haft nåden nämna, en annan ledamot

af hela lagen velat behålla endast denna och den nästföljande paragrafen. Jag de
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

lai fullkomligt de flesta ledamöternes åsigt, men då paragrafen kan vara egnad

att i någon mån stilla farhågor, som inom Riksdagen vid senaste riksmötet läto

sig förnimma, och jag icke inser, att paragrafen är egnad att åstadkomma ringaste

skada, tror jag mig nu ej böra tillstyrka stadgandets uteslutande ur förslaget. För

ändring af ordalagen i denna paragraf har jag ej funnit tillräcklig ledning i hvad

inom Högsta Domstolen derom erinrats.

Ai hvad i öfrigt inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt hafva några jemkningar

i förslaget blifvit föranledda, och får jag alltså i underdånighet hemställa,

att Fiders Rongl. Maj:t täcktes till Riksdagens antagande framlägga följande förslag till

Förordning (ingående de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva Äganderätt

till fastighet i Sverige.

Uppå tillstyrkan af Stats-Rådets öfriga ledamöter biföll

Hans Maj:t Konungen Hans Excellens Herr Justitie-statsministerns

ofvanberörda hemställan; i följd hvaraf nådig proposition

af den lydelse, bilagan till detta protokoll utvisar,

skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo

A. Th. Welin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.