Sök i Ratio Lex

Angående åtskilliga skogsväsendet rörande frågor

1874-03-23 · 73 sidor, varav 63 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 63 av 73 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1874:52, Angående åtskilliga skogsväsendet rörande frågor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 52.

1

52.

Ank. till Riksfl. Kansli don 23 Mars 1874, kl. 3 e. in.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, angående åtskilliga

skogsväsendet rörande frågor; Gifven Stockholms Slott den ''20

Mars 1814.

På derom af 18G 8 års Riksdag framställd begäran uppdrog Kongl. Maj:t den

18 Juni samma år åt en komité att afgifva förslag till ordnande af de norrländska

skogsförbållandena. Till fullgörande af detta uppdrag har komitén den 21 December

1870 till Kongl. Maj:t inkommit med ett sakrikt och omfattande betänkande, innehållande

jemväl förslag till en särskild skogsordning för Norrbottens, Yesterbottens,

Vester-Norrlands, Jemtlands och Gefleborgs län, hvilket förslag komitén ansett kunna

åtminstone i dess väsendtligaste delar tillämpas äfven för Kopparbergs län; och har

öfver komiténs berörda betänkande och förslag Skogsstyrelsen den 11 November 1872

afgifvit underdånigt utlåtande.

Vidare och sedan Landtbruksakademien i April 1870 inkommit med en framställning

angående behöfiigheten af lagstiftning för de enskilda skogarne och de grunder

hvarå en dylik lagstiftning borde byggas, hafva, på nådig befallning, ej mindre rikets

samtliga landsting med undantag af det i Gotlands län, för hvilket redan finnes en

särskild lagstiftning uti ifrågavarande hänseende, än ock Skogsstyrelsen deröfver afgifvit

underdåniga yttranden.

Och slutligen har Kongl. Maj:t från olika länsstyrelser och landsting m. fl.

fått, rörande skogshushållningen och lagstiftningen derom, emottaga en mängd framBill.

till Bikscl. Prot. 1874. 1 Sami. 1 Afd. 24 Häjt. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 52.

ställningar, innefattande glädjande bevis om det lifliga intresse, hvarmed detta för

landet så vigtiga ämne numera omfattas.

Kongl. Maj:t, som ansett sig böra öfver en del af sistnämnda framställningar

inhemta utlåtande dels från General-tullstyrelsen och dels från Skogsstyrelsen, har

låtit de öfriga framställningarne sig föredragas i sammanhang med skogskomiténs betänkande;

och ehuru Kongl. Maj:t dervid funnit sig icke kunna i dess helhet gilla

det förslag till en särskild skogsordning för Norrland, som komitén framställt, hafva

likväl, på sätt närmare inhemtas af härvid bilagda utdrag af det vid tillfället inför

Kongl. Maj:t förda protokoll i finansärenden, många af komitén förordade bestämmelser

ansetts böra godkännas, jemte det såväl komiténs förslag som de hos Kongl. Maj:t

gjorda framställningarne gifvit anledning till att nu gällande skogslagstiftning blifvit i

liera vigtiga delar underkastad ett förnya dt öfvervägande och att dervid åtskilliga förslag

till nya föreskrifter eller till ändring i de hittills varande framkommit, af hvilka

några härmed af Kongl. Maj:t framläggas till pröfning af Riksdagen.

Hvad först de allmänna skogarne angår, så anser Kongl. Maj:t det icke

kunna förnekas, att den omskapning af derom gällande lagstiftning, som egt rum under

1865 och derefter följande år, i allmänhet visat sig ändamålsenlig och medfört goda

frukter, på samma gång det dock måste erkännas att med förbyggande på den lagda

grunden ännu mycket återstår att uträtta, innan hushållningen å de nämnda skogarne

blir i alla afseenden så god som skäligen kan önskas.

I främsta rummet gäller detta om de talrika och till en del mycket värdefulla

skogar, som tillhöra militie- och ecklesiastika boställen hvilka skogar, enligt

uppgifter från olika håll, mångenstädes befinna sig i ett mindre vårdadt skick. Kongl.

Maj:t finner det derföre vara synnerligen angeläget att hushållsplaners upprättande för

dessa skogar och deras indelande till ordnad hushållning såvidt möjligt påskyndas.

Sådant skulle dock medföra betydliga kostnader, hvartill det hufvudsakligen för andra

ändamål afsedda reservationsanslaget till skogsväsendet, äfven om det erhåller den af

Kongl. Maj:t hos Riksdagen äskade förhöjning icke kan anses ensamt lemna erforderlig

tillgång. Dessutom och då statsverket icke erhåller någon del af dessa skogars afkastning,

synes det ifrågavarande anslaget icke gerna böra för dem annorlunda än förskottsvis

anlitas, och det blir då fråga om huru dylika förskott skola återgäldas.

I sådant afseende stadgas i § 32 af Kongl. förordningen den 29 Juni 1866, angående

hushållningen med de allmänna skogarne i riket, att till gäldande af så beskaffade

förskott af allmänna medel skola i främsta rummet användas försäljningsmedlen

för det virke, som vid skogsindelningen fälles i mätnings- och skifteslinierna

och att, om dessa medel ej förslå, bristen skall efterhand fyllas genom skogens år,- liga afkastning utöfver boställshafvarens husbehof samt kostnaderna för skogens bevak
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 52.

3

ning och skötsel. Vid skogar af större betydenhet möter således ingen svårighet

för förskottets återgäldande, men vid mindre skogar, hvilkas afkastning icke lemnar

något öfverskott öfver hushehofvet och förvaltningskostnaden, finnes dertill icke någon

tillgång, och författningen stadgar ingenstädes att den ena boställsskogens öfverflödiga

tillgång skall uti ifrågavarande eller andra hänseenden användas till fyllande af den

andras brist.

Väl anser Kongl. Maj:t intet hinder förefinnas för ett regementes boställsdirektion

att till bekostande af ordnad skogshushållnings införande å ett regementet

anslaget boställe använda medel, hvilka såsom afkastning af ett samma regemente

tillhörigt annat boställes skog till direktionen influtit, på sätt ock synes vara åsyftadt

med den i § 22 af 1866 års skogsordning lemnade antydning om fall, då dylik kostnad

af boställsdirektion utbetalas, och denna utväg synes derföre utan förnärmande af

någons rätt kunna vid behof genom ett formligt påbud för ändamålet anlitas, så mycket

hellre som ett sålunda utbetaldt belopp icke skulle vara för regementets löntagare

förloradt utan antagligen komma att mer än återbetala sig genom en ökad afkastning

af skogen.

Men då för ett skyndsamt ernående af det åsyftade målet, eller ordnad skogshushållnings

införande å boställsskogarne, erfordras att större summor på en gång eller

inom en jemförelsevis kortare tidrymd utbetalas, hvilkas godtgörande först i en mer

eller mindre aflägsen framtid kan förväntas, och den nämnda utvägens anlitande i någon

större utsträckning följaktligen skulle af den nuvarande generationens löntagare fordra

dryga uppoffringar, hvaraf icke de utan först en kommande generation finge skörda

någon fördel, har Kongl. Maj:t varit betänkt på en annan utväg, hvarigenom, utan

intrång i den årliga afkastning af boställsskogarne, som kan anses vara nuvarande

löntagare författningsenligt tillförsäkrad, och derjemte utan statsverkets betungande med

nya anslag, det ifrågavarande ändamålet skulle kunna vinnas.

1866 års skogsordning stadgar i § 24 att, intilldess ordnad hushållning blifvit

å boställsskog införd, boställshafvaren endast eger begagna skogen till husbehof, der

han ej personelt erhållit vidsträcktare rätt; att, sedan ordnad hushållning blifvit å

skogen införd, boställshafvaren, om skogen bibehålies under hans vård, kan få åtnjuta

ända till halfva behållna afkastningen utöfver husbehofvet, och att den behållna afkastning

af skogen, som ej tillfaller boställshafvaren, vid militieboställen disponeras af

vederbörande boställsdirektion och vid ecklesiastika boställen användes i öfverensstämmelse

med Kongl. förordningen den 11 Juli 1862 till bidrag vid reglerande af presterskapets

inkomster.

Det synes Kongl. Maj:t vara tydligt att med den behållna afkastning, som

härigenom tillagts dels boställshafvaren och dels vederbörande boställsdirektion eller

prestlöneregleringsfonden, måste, på sätt ock §:n i allmänhet lärer blifvit tolkad, förstås

den årliga afkastning, som i enlighet med fastställd hushållsplan kan år efter år med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 52.

större eller mindre, dock föga skiljaktiga belopp komma att öfverstiga samma års

kostnader för skogens skötsel och förvaltning.

Men då, enligt såväl 1805 års skogsordning som 1836 års militieboställsordning,

det varit boställshafvarc förbjudet att,''utom i särskildt medgifna undantagsfall,

begagna skogen till annat än husbehof, och detta förhållande enligt 1866 års skogsordning,

på sätt nyss är nämndt, ännu fortfar i afseende på alla do boställsskogar,

hvarå ordnad hushållning icke är införd, så har deraf blifvit en följd, att många boställen

finnas med sparad och fullmogen skog, hvarå den första åtgärd, som för ordnad

hushållnings införande erfordras, är afverkning af de träd, som icke längre stå sig

sjelfva till nytta men väl andra till skada och som, om de få qvarstå, årligen förlora

i värde. Tillgodogörande af sådana från förgångna tider sparade skogstillgångar kan

stundom inbringa ganska betydliga belopp.

Då nu enligt de före utfärdandet af 1866 års skogsordning gällande författningar

hvarken regementenas boställsdirektioner och prestlöneregleringsfonden hade någon

rätt till inkomst af boställenas skogar, såvidt den icke innefattades i det betingade

arrendet för de boställen, som voro utarrenderade, eller boställshafvaren i regeln hade

annan rätt än till husbehofvet, samt den behållna afkastning af boställsskogarne, som

först genom nämnda skogsordning blef boställsdircktionerna, prestlöneregleringsfonden

och boställshafvarne tillagd, såsom ofvan är nämndt, endast afsåg den reguliera årliga

afkastning, som skogarne efter fastställd hushållningspinn lemna, så synas hvarken berörda

direktioner eller löneregleringsfond eller boställshafvare kunna hafva något författningsenligt

anspråk på omförmälda vid skogarnes indelande derå befintliga behållningar

af moget virke, Indika egentligen utgöra besparad afkastning för en redan förfluten

tid, och desamma följaktligen kunna utan ingrepp i någons rätt användas till

befrämjande af ordnad skogshushållning ej blott å de boställen, hvarå behållningarna

uppstått, utan äfven å andra, tillhörande den stat eller tjenstemannakorps, till hvilken

de förstnämnda boställena äro anslagna.

Dylika behållningar å ecklesiastika boställen skulle således kunna användas till

förmån för andra ecklesiastika boställen; dervid bör dock undantag göras för de behållningar

af ifrågavarande slag, som uppstått å ecklesiastika boställen af frälse- eller

skattenatur, Indika blifvit af menigheter eller enskilde till sitt ändamål anslagna, och

hvilkas afkastning icke gerna lärer kunna användas till förmån för andra församlingar

än dem, boställena tillhöra. Vidare bör, innan de virkesbehållningar, som å öfriga

ecklesiastika boställen uppstått, användas till förmån för andra dylika boställen, derifrån

billigtvis afdragas hvad församlingen deraf möjligen kan behöfva till egen kyrkoeller

prestgårdsbyggnad.

Beträffande militieboställena så måste dessa visserligen, enligt hittills gällande

grunder, betraktas såsom anslagna, icke till arméen i sin helhet, utan till särskilda

regementen eller korpser, hvaraf åter borde följa, att de skogsbesparingar, som å ett

sadant boställe uppstått, icke skulle kunna användas till förmån för andra boställen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj\ts Nåd. Proposition No 52.

5

än dom, som tillhöra samma regemente eller korps. Men då genom ett strängt fasthållande

af denna grundsats det åsyftade målet endast ganska ofullständigt skulle

vinnas, emedan det är otvifvelaktigt att, under det somliga regementens och korpsers

boställen hafva öfverflöd på den slags tillgång, hvarom nu är fråga, andras deremot

alldeles sakna sådan men hafva stort behof af åtgärder till skogens upphjelpande, så

anser Kongl. Maj:t det böra stadgas, att de tillgångar af omförmälda beskaffenhet,

som å militieboställen förefinnas, må, sedan behofvet deraf till främjande af en förbättrad

skogshushållning a do bostallen, som tillhöra samma regemente eller korps,

blifvit fyldt, användas i enahanda afseende till förmån för andra militieboställen i allmänhet.

Att staten, som anslagit boställena, också är befogad att meddela ett dylikt

stadgande, hvarigenom ingen enskild löntagares rätt skulle förnärmas, synes Kongl.

Maj.t vaia uppenbait, men da dels sådant kan anses innebära någon rubbning i de

bestämmelser, hvarunder boställena ursprungligen blitvit till vissa regementen eller

korpser anslagna, och dels möjligheten att för ett skyndsamt åstadkommande af ordnad

hushållning ä såväl ecklesiastika som militära boställen anlita den nu ifrågasatta

utvägen i allmänhet berör på en tolkning af den på Rikets Ständers beslut vid 1863

års riksdag grundade § 24 i 1866 års skogsordning, har Kongl. Maj:t icke velat i

ämnet besluta utan Riksdagens medverkan.

Kongl. Maj:t föreslår således att inflytande försäljningsmedel för de besparade

tillgångai af växande eller vindfäld skog, som vid uppgörande af planer för införande

af ordnad hushållning å skogar, tillhörande militieboställen eller sådana ecklesiastika

boställen, hvilka ej visas utgöra någon viss församlings enskilda egendom, derå förefmnas

och omedelbart eller inom den närmaste framtiden måste för att ej lida eller

föranleda skada tillgodogöras, men icke kunna anses tillhöra skogens reguliera årliga

afkastning efter den ordnade hushållningens vidtagande eller, hvad ecklesiastika boställen

angår, erfordras till kyrko- eller prästgårdsbyggnad inom församlingen må, utan

att ingå till vederbörande boställsdirektion eller prestlöneregleringsfondcn och i den

mån de icke behöfvas till utgifter för skogsindelning eller skogsodlingsarbeten å de

skogar, hvarifrån de härröra, af Kongl. Maj:t disponeras till bekostande af skogsindelning

och erforderliga skogsodlingsarbeten å andra boställsskogar eller till ersättande

af dertill möjligen från anslaget till skogsväsendet lernnade förskott, allt dock med

iakttagande deraf att dylika medel användas, de som erhållits från militieboställsskogar

endast till förmån för andra militieboställen, företrädesvis sådana, som tillhöra

samma regemente eller korps, och de, som ''erhållits från ecklesiastika boställen, endast

till förmån för andra ecklesiastika boställen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 63.

Ett annat slag af allmänna skogar, som också, för beredande deråt af en ändamålsenlig

skötsel, synes Kongl. Maj:t påkalla särskilda åtgärder, utgöres af de skogar,

som i de norra orterna blifvit mot skogsränta upplåtna åt sågverk i ersättning

för privilegierad stockfångst. Från sådana skogar, har Kronan icke förbehållit sig rätt

till någon afkastning, och sågverksegaren eger endast att årligen efter utsyning af

skogstjensteman erhålla det åt sågverket privilegierade trädantal, som skogen vid dess

utbrytning beräknats kunna lemna, hvarjemte i Kongl. brefvet den 29 Maj 1852

stadgades, att, om i framtiden utrönes att genom omsorgsfull vård och ordnad hushållning

skogen så förökats att den med sitt fulla bestånd medgifver årlig fällning af

ett större antal träd, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle ega att gifva tillstånd

till högre aftorkning. Genom Kongl. brefvet den 21 December 18(15 har Kongl.

Maj:t förbehållet Sig att sjelf bestämma på livilka vilkor en sådan förökad aftorkning

må kunna medgifvas och att fastställa en deremot svarande förhöjning i afgifterna till

Kronan. För att en sågverksegare skall kunna få disponera öfver den afkastning af

hans stockfångst-skog, som öfverstiger det vid utbrytningen beräknade trädantalet fordras

således enligt nu gällande bestämmelser, att han derom gör särskild ansökning

hos Kongl. Maj:t och, om ansökningen bifalles, erlägger den betalning Kongl. Maj:t

bestämmer.

Under sådana omständigheter kan det ej skäligen förväntas, att en sågverksegare

skall finna det för sig synnerligen angeläget att till uppdrifvande af skogens afkastning

bekosta dess indelning och vidtagande derå af öfriga åtgärder, som till en

rationel skogshushållning höra. Detta förhållande har ock föranledt den Norrländska

skogskomitén att till beredande för sågverksegaren af ett nu saknadt motiv till införande

af ordnad skogshushållning föreslå, att den sågverksegare, hvilken på egen bekostnad

låter för sin stocldangstskog uppgöra ordentlig hushållniugsplan, som af Skogsstyrelsen

fastställes, må ega att utan särskild afgift till Kronan behålla det gall ringsvirke,

som vid planens tillämpning finnes kunna tagas utan skada för skogen; Och har

Skogsstyrelsen funnit detta förslag förtjena afseende, såvidt ej sågverksegare skulle

kunna tillförbindas att under alla förhållanden bekosta skogsindelning å utbrutna stockfångstområden

och att iakttaga dervid upprättade hushållningsplaner.

Kongl. Maj:t, som delar komiténs och Skogsstyrelsens åsigt om vigten af att

de utbrutna stockfångstskogarne varda till ordnad hushållning indelade, men icke kan

med komitén antaga att någon sågverksegare endast genom utsigten till fri disposition

af möjligen uppkommande gallringsvirke skall förmås att underkasta sig de med en

sådan indelning förenade kostnader, utan att vida kraftigare medel äro för ändamålet

erforderliga, finner det således böra ovilkorligen föreskrifvas, att indelningen skall ske

samt att den sågverksegare, som åtager sig kostnaden såväl derför som för en i öfrigt

ändamålsenlig vård af skogen, må utan särskild afgift erhålla all den ökade afkastning

deraf, som genom dess af honom påkostade förbättrade vård kan uppkomma,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N-.o 52.

7

toen att deremot den skogsegare, som undandrager sig gäldandet af denna kostnad,

ock bör hafva förlorat all rätt att af sådan ökad afkastning komma i åtnjutande.

Kongl. Maj:t anser det således böra stadgas;

att Skogsstyrelsen skall draga försorg derom, att för hvarje mot skogsränta

utbrutet stockfångstområde efter vetenskapliga grunder upprättas en ordentlig hushållningsplan,

som af Skogsstyrelsen fastställes;

att tillsynen öfver planens behöriga efterföljd uppdrages åt vederbörande skogstjensteman,

hvilken också fortfarande eger verkställa all utsyning och utstämpling å

det utbrutna området;

att, derest områdets innehafvare underkastar sig att betala kostnaderna såväl

för planens upprättande som för de förvaltningsåtgärder, hvilka af dess tillämpning

blifva en följd, han utan någon annan afgift utöfver den vid områdets utbrytning bestämda

skogsräntan än den i allmänhet föreskrifna utsyningskostnaden skall ega full

och fri dispositionsrätt öfver områdets hela skogsafkastning, och

att, om deremot områdets innehafvare icke vill betala kostnaden för planen

och deraf föranleda förvaltningsåtgärder, han utöfver det vid utbrytningen beräknade,

honom enligt privilegierna tillkommande trädantalet ej må kunna erhålla annan öfverskottsafkastning

än den, hvartill af honom redan före hushållningsplanens fastställande

vidtagna åtgärder till skogsväxtens befrämjande kunna pröfvas hafva gifvit anledning,

och denna endast på de vilkor och mot den förhöjning i afgiften, Kongl. Maj:t kan

finna godt bestämma, men all annan öfverskottsafkastning af området för Kronans

räkning försäljas.

Och som dessa bestämmelser innefatta ändring i nu gällande grunder för förvaltningen

af utbrutna stockfångstskogar, hvilka måste anses tillhöra de Kronans egendomar,

som omförmälas i 77 § Regeringsformen, så vill Kongl. Maj;t härmed föreslå

Riksdagen att samma bestämmelser jemväl för sin del godkänna.

Beträffande derefter do enskilda skogarne, hvilka för riket i allmänhet af den

senare skogslagstiftuingen lemnats alldeles ovidrörda, har Landtbruks-akademien, efter

hushållnings-sällskapens hörande, uti sin ofvan omförmälda framställning, förmält sig

dela den af 19 hushållnings-sällskap uttryckta mening, att en ändamålsenlig skötsel

å enskilda skogar ej ensamt på öfvertygelsens väg stode att vinna, utan att lagstiftningen

i sådant syfte måste träda imellan, dervid Akademien ansett det böra stadgas,

att skogsegare skall vara skyldig att efter utverkning bereda återväxt, och att kontrollen

häröfver skall utöfvas af någon myndighet inom kommunen.

Uti de yttranden, som . de särskilda landstingen med undantag af Gotlands

häröfver afgifvit, har åsigten om behöfligheten af lagstiftningens mellankomst för skogs
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No £>2.

återväxtens befrämjande blifvit med eller utan förbehåll biträdd af 11 landsting, nemligen

af dem i Södermanlads, Wermlands, Westmanlands, Jönköpings, Kronobergs,

Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Elfsborgs och Skaraborgs län samt Calmar

läns norra landstingsområde, hvartill sedermera kommit ett 12:te landsting, nemligen

det i Westerbottens län, under det deremot de öfriga landstingen ansett en dylik mellankomst

för närvarande icke behöfvas eller de i afseende derå ifrågasatta bestämmelserna

icke vara lämpliga. Af de nämnda 12 landstingen hafva endast 8, nemligen de i

Jönköpings, Blekinge, Elfsborgs, Skaraborgs, Wermlands, Westmanlands och Westerbottens

län och Calmar läns norra landstingsområde, instämt i Landtbruks-akademiens förslag att

kontrollen öfver de ifrågavarande bestämmelsernas efterlefnad skulle uppdragas åt någon

kommunalmyndighet, hvaremot Hallands samt Göteborgs och Bohus läns landsting

ansett skogstjenstemännen böra i kontrollens handhafvande deltaga, och landstingen i

Södermanlands och Kronobergs län afstyrkt dess uppdragande åt kommunalmyndighet.

Skogsstyrelsen, hvars utlåtande häröfver blifvit iuhemtadt, har med hufvudsaklig

ledning af grunder, som Göteborgs-och Bohus läns landsting i sitt yttrande angifvit,

uppgjort ett förslag till författning angående skyldighet för enskilde skogsegare

eller innehafvare att efter afverkning befordra skogens återväxt och hemställt att denna

författning måtte antagas för de landstingsområden, hvilkas landsting utan erinringar

godkänt de af Landtbruks-akademien uppställda punkterna; och slutligen har jemväl

skogskomitén, som haft kännedom om Landtbruks-akademiens framställning, i sitt

skogsordningsförslag intagit åtskilliga dermed öfverensstämmande stadganden.

De framställningar om åtgärders vidtagande för betryggande deraf, att den af

naturen till skogsbörd egnade mark, som ej användes till andra för egaren mera afseviirda

ändamål, må, om skogen derå afverkas, varda återförsatt i skogbärande skick,

hvilka sålunda blifvit gjorda af Landtbruks-akademien, flora bland rikets landsting,

skogsstyrelsen och skogskomitén, förtjena obestridligen allt behjertande; och då berörda

syftemål är ett sådant, för hvilket lagstiftningen, om den understödjes af allmänna

meningen hos befolkningen, kan med något hopp om framgång verka, har Kongl. Maj:t

funnit Sig böra till Riksdagens pröfning framlägga ett förslag till förordning angående

enskilde skogsegares skyldighet att efter afverkning sörja för skogsåterväxt.

Ett försök till lagstiftning i samma syftning har redan blifvit gjordt genom

den särskildt för Gotland utfärdade förordningen af den 10 September 1869, hvilken

dock skiljer sig från de af Landtbruks-akademien, Skogsstyrelsen och skogskomitén föreslagna

bestämmelser deruti att, under det enligt dessa förslag skogsegaren skulle direkt

åläggas att draga försorg om återväxten, den nämnda förordningen deremot söker

nå målet på en omväg, genom stadgandet att, då skogsmark blifvit sköflacl eller förödd

så, att skogens naturliga återväxt omöjliggöres eller äfventyras, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

eger förbjuda anlitande af hemmanets skog för annat än husbehof,

tilldess egaren visat, att han vidtagit ändamålsenliga åtgärder för skogens återväxt å

den afbrukade marken.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 52.

9

Emot ett sådant sätt att verka för målets vinnande har dock anmärkts, bland

annat, dels att förbud mot en redan sköflad skogs begagnande till annat än husbehof

synes vara temligen betydelselöst, dels att, om författningens mening är, att, då af

en skog en del sköflats, återstoden skall ställas under det nämnda förbudet, det möter

stora svårigheter att bestämma, när sköflingen nått en sådan omfattning, att förbudet

bör inträda, dels ock att, då det ju kan hända, att den under förbud ställda del af

skogen är sä beskaffad, att dess rätta skötsel fordrar utverkning utöfver husbehofvet,

förbudet i sådant fall skulle i strid med sitt ändamål föranleda till vanvård

af skogen.

Dessa olägenheter hafva redan gjort sig på Gotland vid författningens tilllämpning

bemärkta, hvarföre ock dervarande länsstyrelse nyligen hos Kongl. Maj:t

förordat ett af senaste landsting fattadt beslut, bland annat, om den ändring i författningen

att skogsegare skulle såsom påföljd för skogssköfling alternativt kunna direkt

åläggas att vidtaga ändamålsenliga åtgärder för beredande af återväxt; Och då derjemte

de o införmälda förslagen framför nyssnämnda författning hafva den stora fördelen

att lemna egarens dispositionsrätt öfver den växande skogen helt och hållet

oantastad, så har den förordning, som af Kongl. Maj:t framlägges till Riksdagens

pröfning, ansetts heldre böra grundas på dessa förslag än affattas i enlighet med

den för Gotland redan gällande författningen.

Vidare och då i betraktande af de högst olika förhållandena i olika delar af

Riket och de skiljaktiga åsigter, som hos de särskilda landstingen försports, det svårligen

kan antagas, att den förordning, som Kongl. Maj:t nu går att föreslå, skall

finnas lämplig för alla rikets län, samt dertill kommer, att enligt denna förordning

kontrollen öfver dess efterlefnad skulle öfverlemnas åt tillsyningsman, valda å kom
munalstämma,

och, der så beslutas, jemväl åt skogsfiskaler tillsatte af landstinget,

så att det måste blifva i väsendtlig mån beroende af det intresse, livarmed förordningen

af de kommunala myndigheterna omfattas, huruvida densamma skall medföra

påräknadt gagn eller icke, har samma förordning blifvit så uppställd, att, om den

antages, dess bestämmelser skulle blifva gällande endast för de delar af riket, hvilkas

landsting förklara sig sådant önska.

Under åberopande för öfrigt af hvad härvid bilagda protokollsutdrag i frågan

vidare innehåller, vill Kongl. Maj:t alltså härmed föreslå Riksdagen att antaga

följande:

Bik. till Biksd. Frot. 1874. 1 Sami. 1 Afd. 24 Iläft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konyl. Majris Nåd. Proposition N:o 52.

Förordning

avqdeude enskilde sko g se gar es skyldighet att efter af verkning sörja för

skogsåterväxt.

§ 1.

I de orter, Kongl. Maj:t uppå vederbörande landstings förslag bestämmer,

skall all af naturen till skogsbörd egnad mark dertill bibehållas, der den ej odlas

till åker eller äng eller afrödjes till trädgård eller byggnadstomt eller för annat likartadt

ändamål.

§ 2.

Mom. i. Sker afverkning af skog å mark, som enligt föregående § skall till

skogsbörd bibehållas, vare jordens egare skyldig att sörja för fullgod återväxt och

att, om för återväxtens betryggande erfordras särskilda åtgärder, såsom afstängning,

sådd eller plantering, dem verkställa. Gör han det ej, ege Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i länet att med utsättande af de åtgärder, som för ändamålet pröfvas

nödiga, vid vite ålägga jordegaren att dessa åtgärder inom förelagd tid med viss del

årligen fullborda. Ställer sig icke jordegaren denna föreskrift till efterrättelse, varde

han fälld till vitet, hvilket tillfaller landstinget, och ny tid honom förelagd, vid

äfventyr att, om äfven den försittes, arbetet kommer att på hans bekostnad genom

allmän försorg utföras. Låter han äfven denna tid förflyta utan att sin skyldighet

fullgöra, förordne Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skogstj en steman att besörja om

den föreskrifna åtgärdens verkställande; och må kostnaden härför förskjutas af landstingets

medel emot ersättning, som hos den tredskande uttages.

Mom. 2. Hvad nu är sagdt om jordens egare skall, i fall jorden på grund

af arrende eller dylikt aftal af annan innehafves, gälla i afseende på denne, med rätt

för honom att för den kostnad, han till befrämjande af skogsåterväxt fått vidkännas

och som icke finnes härröra af hans egen försumlighet eller vanvårdnad, i laga ordning

erhålla ersättning af jordens egare. Saknar jordens innehafvare tillgång till

gäldande af kostnad, som för befrämjande af skogsåterväxt blifvit af landstingsmedel

förskjuten, må denna kostnad, i den mån densamma, enligt hvad nyss är

sagdt, pröfvas böra slutligen drabba jordegaren, omedelbart hos denne af landstinget

utsökas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition N;o 53.

11

§ 3.

Mom. 1. För utöfvande af uppsigt öfver skogsåterväxtens befrämjande skola

för hvarje kommun å kommunalstämma utses särskilde tillsyningsman, hvilka hafva

till åliggande att, när försummelse i berörda hänseende någonstädes inom kommunen

eger rum, derom göra anmälan hos Kong!. Maj:ts Befallningshafvande; egande jemväl

landstinget att, der så finnes lämpligt, tillsätta särskilda skogsfiskaler, för att inom

landstingsområdet jemte kommunernas tillsyningsman hafva uppsigt öfver skogsåterväxtens

befrämjande och dervid anmärkta försummelser hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

anmäla.

Mom. 2. Jägmästare eller de, som deras tjenst förrätta, kunna dock icke

vara skogsfiskaler eller tillsyningsman.

§ 4.

Mom. I. Anmäles af skogsfiskal eller tillsyningsman, att försummelse i afseende

å skogsåterväxtens befrämjande skott, eller förekommer eljest anledning dertill,

ege Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, innan föreläggande, enligt § 2 här ofvan, meddelas

att, efter vederbörandes hörande, förordna skogstjensteman att med gode män

förhållandet å stället i jordiunehafvarens närvaro undersöka samt att, der försummelse

finnes ega rum och åtgärder för skogsåterväxtens betryggande icke redan äro föreskrifna,

afgifva förslag till de åtgärder, som i sådant afseende böra föreskrifvas,

äfvensom till den tid, hvarinom arbetet skäligen kan vara afslutadt, och huru mycket

deraf bör årligen verkställas.

Mom. 2. Kostnaden för dylik undersökning skall, då den föranleder till

något åläggande för jordinnehafvaren, hvilket vinner laga kraft, af denne gäldas, men

eljest, äfvensom då tillgång hos jordinnehafvaren saknas, af landstingsmedel utgå.

§ 5.

Mom. I. De gode män, hvilka skola hafva att jemte skogstjensteman verkställa

sådana undersökningar, som i § 4 omförmälas, utses inför Häradsrätt i samma

ordning som ledamöter i Egodelningsrätt, två för hvarje länsmansdistrikt.

Mom. 2. Dessa gode män väljas för två år i sender, och böra vid hvarje

undersökning två ojäfviga sådana vara tillstädes, helst de, som blifvit utsedda för det

distrikt, der undersökningen skall ske.

Mom. 5. Under förrättning samt resan dit och derifrån njnte gode männen

ersättning för underhåll och skjuts såsom för gode män vid landtmäteriförrättning är

stadgadt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 52.

§ 6.

Den, som icke nöjes med Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut i de mål,

hvarom här ofvan sägs, ege att deröfver hos Kongl. Maj:t föra klagan i den ordning,

som för fullföljd af talan i ekonomimål i allmänhet är stadgadt; dock lände, intilldess

Kongl. Maj:t annorlunda förordnat, det öfverklagade beslutet till efterrättelse,

der ej verkan af klagan skulle derigenom omintetgöras.

Handlingarne i detta ärende skola tillhandahållas det Utskott, till hvars handläggning

detsamma af Riksdagen öfverlemnas; Och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen

med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

O

Q t

''< i 1>

J J. Jl. JL- V 6

C. Fr. Wccrn.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konyl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 52.

13

Utdrag af Protokollet öfver Finans-ärenden, hållet inför Hans May.t

Konungen i Stats-Rådet ä Stockholms Slott den 50 Januari 1874.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Justitie- statsministern Adlercreutz;

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna;

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer och

Weidenhielm.

Vidare föredrog Departementschefen Statsrådet Waern

6:o

Den af Ivongl. Maj:t den 18 Juni 1868 för afgifvande af förslag till ordnande

af skogsförhållandena i Norrland tillsatta komités betänkande och förslag af

den 21 December 1870 jemte Skogsstyrelsens underdåniga utlåtande deröfver af den

11 November 187 2, i sammanhang hvarmed anmäldes följande framställningar:

a) af Hallands Läns Landsting den 24 September 1869 angående meddelande

af ändamålsenliga stadgande!! rörande ljungbränningen i länet, hvaröfver dels

Skogsstyrelsen den 21 December 1869 och dels Kammar-kollegium den 17 Oktober

1870 afgifvit underdåniga utlåtanden;

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Majt\s Nåd. Proposition N:o 52.

b) af Landtbruks-akademien den 7 April 1870 angående nödvändigheten af

lagstiftningens mellankomst för åvägabringande af ändamålsenlig skötsel å enskilda

skogar och de bestämmelser, som i sådant hänseende enligt Akademiens åsigt borde

meddelas, hvaröfver dels rikets samtliga landsting, med undantag af Gotlands, och

dels den 14 Juni 1871 Skogsstyrelsen afgifvit underdåniga utlåtanden;

c) af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län den 23 December

1871 angående åtgärder till förekommande af olägenheter genom skedda skogsköp i

Lycksele, Stensele och Försele lappmarkssocknar, hvaröfver Skogsstyrelsen den 1 i November

1872 afgifvit underdånigt utlåtande;

d) af D:o I):o den 22 September 187 3 angående behofvet af inskränkning i

skattehemmansegares rätt till afverkning å sin skog eller åtminstone af förbud mot

utförsel af virke under vissa dimensioner;

e) af Landstinget i Calmar läns norra landstingsområde den 27 September

187 3 angående de grunder, hvarå en lag för landstingsområdet rörande skogshushållning

borde byggas;

f) af Norrbottens läns landsting den; 25 September 1 873 angående

stadgande af förbud mot afskeppning från orten eller försågning af träd, som icke vid

16 fots längd i lilländan hade en diameter af 7 dec.-tum;

g) af Landstinget i Vesterbottens län den 6 Oktober 18 73 om stadgande

för nedra landet af enahanda föreskrifter, som innefattades i den mot skogsförödelse å

Gotland den 10 September 1869 utfärdade författning och om exportförbud under 10

år för pitprops och sparrar af mindre dimensioner;

h) af Hushållningssällskapet i Vesterbottens län den 2 7 Oktober 1873 angående

stadgande af exportförbud, i enlighet med den Norrländska skogskomiténs

förslag, för virke, som ej innehade eu diameter af 8,3 dec.-tum vid 16 fots längd;

i) af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län, med öfverlemnande

af en från länets flesta lappmarkskommuner gjord ansökning om att någon betalning

för utsyning ej måtte behöfva af utsynings-sökauden erläggas;

k) af Göteborgs och Bohus läns landsting den 4 November 1873 innefattande

tillägg till landstingets förut afgifna yttrande öfver Landtbruks-akademiens

ofvan omförmälda framställning;

l) af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gotlands län den 8 December 1873

angående af landstinget i samma län förordade ändring,ul i Kongl. Förordningen den

10 September 1869 till förekommande af skogsförödelse å Gotland;

m) af Sällskapets för Norrlands väl den 13 December 1873 om fastställande

af de bestämmelser till förekommande af undermåligt virkes skadliga afverkning och

export, som den Norrländska skogskomitén föreslagit, och

n) af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län om att frälse- och

skattehemmansegare i länet skulle i afseende på skogsafverkning ställas under samma

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd■ Proposition N:o 52.

15

uppsigt och kontroll af skogsstatens tjensteman som kronohemman» åbor och nybyggare,

samt att utsyning måtte ske utan kostnad för sökanden.

Föredragande Departementschefen anförde i underdånighet:

Till följd af det ofvannämnda, på Riksdagens begäran den 18 Juni 1868

tillsatta komité, lemnade uppdrag, som ä ena sidan var vidt omfattande, i det att

det rörde hushållningen å både allmänna och enskilda skogar, men å andra sidan

skarpt begränsadt, enär det uteslutande gällde Norrland, har komitén afgifvit ett omfattande

förslag till skogsordning för de Norrländska länen, innehållande ändringar

äfven i allmänna lagen och i många för hela riket gällande författningar samt nya

föreskrifter om tjenstemannaåligganden ej blott för skogsstatens utan äfven för tullstatens

personal m. fl., afvikande från dem, som berörde tjensteman i det öfriga riket

hafva att iakttaga. Några af dessa föreslagna förändringar äro föranledda af specielt

Norrländska förhållanden, men flera grunda sig på skäl, som äro lika gällande för

hela riket. Många §§ i förslaget äro deremot blott för komplettering deruti införda,

så att de endast innehålla hänvisningar till stadganden i redan gällande allmänna

författningar eller äro ordagrannt afskrifna från sådana eller deraf utgöra omskrifningar

med så ringa skiljaktigheter, att derigenom uppkommande förändringar tryggt kunna

anses icke hafva ifrågakommit, derest ej af andra orsaker ett dessa stadganden upptagande

författningsförslag ansetts böra afgifvas.

Då det emellertid ej kan vara skäl att, när sådant icke af särskilda förhållanden

bestämdt påkallas, för en del af riket hafva en annan lagstiftning än för öfriga

delar deraf och det måste vara olämpligt att i särskilda provinsförordningar upprepa

eller med andra ord och obetydande afvikelser återgifva föreskrifter, hvilka äro och

fortfarande böra vara för hela riket gällande, så kan jag ej förorda utfärdande af en

skogsordning för Norrland med den omfattning komitén föreslagit, utan afstyrker afseende

å alla de delar af komiténs förslag, som endast utgöra ur redan gällande allmänna

författningar, med eller utan redaktionsförändring, hemtade bestämmelser, för

hvilkas införande i förslaget jag ej kunnat finna annan grund än komiténs önskan att

framställa en alltomfattande, fullständig och systematisk pro vindel skogsordning. -M.

Vidare kommer jag i fråga om sådana föreslagna nya eller i sak förändrade

bestämmelser, hvilka ej afse en redan nu blott för de norra länen gällande författ
ning,

att i främsta rummet taga i betraktande, huruvida dessa bestämmelser må vara

för hela riket lämpliga, då de torde böra i en för hela riket gällande författning intagas,

och, der detta finnes ej vara fallet, huruvida de till stöd för förslaget anförda

skäl kunna anses vara sådana, att på grund deraf en särskild lagstiftning för Norrland

bör i det ifrågakomna hänseendet ega rum.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N-.o 52.

Af de uti 1 — 3 Kapitlen af komiténs förslag förekommande bestämmelser,

jemförda med nu gällande stadganden i samma ämnen, är det endast en, som innefattar

en förändring af någon betydenhet, och derföre, i enlighet med hvad jag nyss

anfört, bör tagas i särskildt betraktande. Kongl. Förordningen den 21 December

1865 angående kronoparkers bildande innehåller i § 3, att, om vid afvittring fråga

väckes om kronoparkers afsättande, afvittringslancltmätaren skall, efter fullbordad mätning

och kartläggning, men innan det slutliga afvittringsförslaget uppgöres och skiftesläggningen

sker, i samråd med den närvarande skogstjenstemannen uppgöra provisoriskt

förslag till områden för en eller flera kronoparker och underställa detsamma Skogsstyrelsens

bedömande, efter inhemtando af hvars yttrande frågan af Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande pröfvas i sammanhang med landtmäteri-förrättningen i dess

helhet. Detta preliminära hänskjutande af förslaget till bedömande af Skogsstyrelsen

har komitén ansett, såsom utan motsvarande gagn uppehållande afvittringens fortgång

böra utgå, och i likhet med Skogsstyrelsen finner jag mig i detta hänseende böra

instämma med komitén, så mycket heldre som enligt Kongl. Kungörelsen den 25

November 1870 angående sättet för bevakande af kronans rätt i afseende på fullföljd

af talan emot Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvaudes utslag i dylika frågor

Skogsstyrelsen i alla fall efter utslagets meddelande får tillfälle att granska detsamma

i tillräcklig tid för att deremot genom Kammar-advokatfiskalen fullfölja talan, i händelse

kronans rätt och bästa skulle finnas vara genom Utslaget åsidosatta. Jag anser

således slutet af § 3 i ofvanbemälda nådiga förordning den 21 December 1865

böra ändras till följande lydelse: »Väcker han fråga om kronoparks afsättande, skall

landtmätaren i samråd med honom uppgöra förslag till områden för en eller flera

kronoparker, hvarefter frågan af Vår Befallningshafvande pröfvas i sammanhang med

landtmäteri-förrättningen i dess helhet».

Komiténs förslag att upphäfva de i § 4 af samma förordning meddelade föreskrifter

om provisorisk afvittring till kronopark af oafvittrad skog kan jag deremot

icke understödja, icke derföre att jag anser dessa föreskrifters bibehållande vara af

någon synnerlig vigt, helst sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt beslut den 2 September

nästlidne år uti ett särskildt mål angående en krouotrakt i Jockmocks socken funnit

den omständighet att marken ej vore afvittrad icke utgöra hinder för upplåtelse derå

af flerårig afverkningsrätt, utan derföre att jag ej finner tillräckligt skäl till upphäfvande

af dessa föreskrifter, som kunna vara af gagn, men icke gerna medföra

någon olägenhet efter de tillägg dertill, som genom § 2 af 1869 års instruktion för

Skogsstyrelsen och skogsstaten blifvit meddelade och bland annat innehålla, att beslut

om afsättande af oafvittrad mark till kronopark skall af Skogksstyrelsen underställas

Eders Kongl. Maj:ts pröfning, innan det må sättas i verket.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kong t. Maj-.ts Nåd. Proposition N-o 52.

17

I kap. IV, som handlar om kronoskogar, hvilka blifvit till privilegierade

sågverk för stockfångst anslagna, har komitén utom några förslag, som röra utsyningsförordningen

och till hvilka jag anhåller att längre fram få återkomma, förordat

följande bestämmelser, hvilka dels äro nya och dels innefatta ändringar i Kongl. brefven

den 29 Maj 1852 och den 21 December 1865, nemligen:

l:o beträffande outbruten kronomark, hvarå sågverk åtnjuter privilegierad

stockfångst;

i § 9 att, derest outbruten stockfångstmark linnes med skogens framtida

bestånd ej kunna årligen lemna det privilegierade trädantalet, sågverksegarenj intill

dess utbrytning sker, ej skall njuta annan ersättning än en mot bristen svarande

nedsättning i stubböresafgiften.

Rörande detta förslag har Skogsstyrelsen erinrat, att detsamma, då ej bristen

uppkommit genom oloflig afverkning å privilegii-innehafvarens sida, står allt för mycket

i strid med den honom genom privilegierna tillförsäkrade rätt och att det synes vara

vanskligt att meddela ett allmänt stadgande i ett sådant ämne som detta, der hvarje

förekommande fall påkallar särskild pröfning; och finner jag mig på detta sistnämnda

skäl icke kunna förorda det ifrågavarande förslaget.

Vidare har komitén

2:o, beträffande utbrytning af stockfångstområden, föreslagit:

i § 10, att i stället för den i Kongl. brefvet den 21 December 186 5 meddelade

föreskrift, att utbrytningarne böra utan afvaktan å den allmänna afvittriugen

fortskyndas på bekostnad af allmänna medel, skulle stadgas, att med utbrytning af

stockfångstområden får anstå tills den kan ske i sammanhang med den allmänna

afvittringen, der ej särskilda omständigheter föranleda tidigare utbrytning, eller sågverksegaren

sjelf vill bekosta förrättningen;

i § 12, att vid uppskattning af mark för stockfångstutbrytning afseende ej

må fästas å annat än markens naturliga förmåga att framalstra skog, till belopp

motsvarande det privilegierade trädantalet, och att uppkommande temporär brist i

detta trädantal alltid skall fyllas genom utsyning från annan kronoskog, samt

i § 14 att utbruten stockfångstmark alltid skall beläggas med skogsränta

och således ej vidare kunna, på sätt i 1852 års bref medgifves, indelas till hemman.

Af dessa förslag har endast det, som afser, att stockfångstutbrytning skall

ske på grund uteslutande af markens bördighet, vunnit understöd af Skogsstyrelsen,

likväl på det sätt att styrelsen anser äfven den temporära brist i stockfångst, som

vid områdets uppskattande efter bördighet merendels uppstår, böra kunna ersättas

genom ytterligare anslag af så mycket mark, som i värde motsvarar det bristande

träd antalet.

För min del kan jag icke finna det vara lämpligt att, efter det stoekfångstutbrytningarne

under en lång följd af år pågått och till större delen böra vara afslutade,

nu stadga nya grunder för deras verkställande; hvilket ock torde så mycket mindre

Bih. till Bilcsd. Prot. 1874. 1 Sami. 1 Afd. 34 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongi. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 5$.

behöfvas, som det i praktiken visat sig, att äfven de nu gällande bestämmelserna

icke utgöra hinder för fastställande af stockfångstutbrytningar, som blifvit uppgjorda

med uteslutande afseende å markens bördighet, och Skogsstyrelsen alltid har tillfälle

att, då andra grunder blifvit följda, deremot göra anmärkning och vinna ändring,

om sådan pröfvas vara af omständigheterna påkallad.

Öfriga ofvannämnda förslag hafva deremot blifvit af Skogsstyrelsen afstyrkta,

på grund dels af angelägenheten att kronans skogar så snart som möjligt befrias

från dom vidlådande tjenstbarketer, samt dels deraf att beläggande med skogsränta

äfven af sådana stockfångstområden, som innefatta odlingsmark, kan för längre tid,

om ej för alltid, hindra odling af samma mark; och anser jag mig på sålunda anförda

skäl böra i Skogsstyrelsens afstyrkande instämma.

Slutligen har komitén

3:o, beträffande dispositionen öfver utbruten stockfångstmark och derå växande

skog, föreslagit;

i § 17, att sågverksegare, som sådant önskar, må varda berättigad att efter

anmälan hos revierförvaltaren erhålla utsyning för flera, högst 5 år på en gång, dock

ieke förskottsvis, och kunna med Skogsstyrelsens medgifvande erhålla utsyning för

ännu längre tid;

i § 13 mom. 1, att det tillstånd till afverkning å utbrutet stockfångstområde

af större trädantal än det privilegierade, som enligt Kongi. brefvet den 21

December 18G5 kan af Eders Kongi. Maj:t meddelas, må hvarje gång lemnas för

eu tid af högst 10 år;

i § 13 mom. 2, att öfverskjutande skogstillgång, som sågverksegaren ej förvärfvat

sig tillåtelse att för egen räkning begagna, men som för skogsvårdens främjande

anses böra afverkas, skall för kronans räkning försäljas; och

i § 18, att sågverksegare, som på egen bekostnad låtit för sin stoekfångstskog

uppgöra ordentlig hushållningsplan, hvilken af Skogsstyrelsen fastställes, må ega

att utan särskild afgift till kronan behålla det gallringsvirke, som vid planens tilllämpning

finnes kunna utan skada för skogen tagas. ■

Af dessa förslag torde det första ej böra till någon åtgärd föranleda, emedan

Kongi. brelvet den 29 Maj 1852 redan medgifver, att, om ringare antal träd än

det bestämda något år hugges, sågverksegaren må under de nästföljande fem åren

fålla och afföra det besparade antalet, och någon särskild anvisning, till hvem sågverksegare

bör vända sig i det sällsynta fall, att han för längre tid än fem år vill

spara skogen och derefter på en gång erhålla utsyning för hela tiden, ej synes mig

behöflig.

I anledningen af de öfriga tvenne förslagen har Skogsstyrelsen yttrat, att den

lika med komitén funne rätt till uppkommande öfverskottsvirke icke böra sågverkegare

medgifvas mer än för högst 10 år i sender, men derjemte ansåg sådan rätt icke

böra beviljas, med mindre än att genom en på sågverksegaren» bekostnad uppgjord

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 53.

19

och af Skogsstyrelsen fastställd hushållningsplan ådagalades, att öfverskott uppkomme,

att intet vore att erinra emot förslaget om försäljning för kronans räkning af sådant

öfverskottsvirke, hvartill sågverksegaren ej förvärfvat sig rätt, samt att förslaget om

medgifvande af fri disposition öfver gallringsvirke för den sågverkegare, som sjelf

bekostade skogsindelning å sitt stockfångstområde, förtjenade afseende »såvidt ej sågverksegare

skulle kunna tillförbindas att under alla förhållanden bekosta skogsindelning

å utbrutna stockfångstområden och att iakttaga dervid upprättade hushållningsplaner.»

Rörande öfverskottsvirke å utbruten stockfång,stskog stadgades i 1 852 års

bref, att, om i framtiden utrönes, att genom omsorgsfull vård och ordnad hushållning

skogen så förökats, att den med sitt fulla bestånd medgifver årlig fällning af

ett större antal träd, än vid utbrytningen beräknats, vederbörande länsstyrelse skulle

ega att gifva tillstånd till högre utverkning. Genom Kongl. brefvet den 21 December

1865 har det förbehållits Eders Kongl. Maj:ts egen nådiga pröfning att bestämma,

på hvilka vilkor en sådan förökad afverkning må kunna medgifvas, och att fastställa

en deremot svarande förhöjning i afgifterna till kronan. För att en sågverksegare

skall kunna få disponera öfver den afkastning af hans stockfångstskog, som öfverstiger

det vid utbrytningen beräknade trädantalet, fordras således enligt nu gällande

bestämmelser, att han derom gör särskild underdånig ansökning och. om den begärda

ökade afverkningen beviljas, erlägger den betalning, Eders Kongl. Maj:t bestämmer.

Delande Skogsstyrelsens åsigt om angelägenheten af att stockfångstskogarne

varda till ordnad hushållning indelade, men icke kunnande med komitcu föreställa

mig, att någon sågverksegare endast genom utsigten till fri disposition af möjligen

uppkommande gallringsvirke skall förmås att underkasta sig de med en sådan indelning

förenade kostnader, anser jag vida kraftigare medel vara för berörda ändamåls

ernående erforderliga och att det derför bör ovilkorligen stadgas, att indelningen

skall ske samt, beträffande öfverskottet, att den sågverksegare, som åtager sig kostnader

och förpligtelse)- för en ändamålsenlig vård af den egendom, hvartill staten

gifvit honom besigtningsrätten, ock bör af staten tillförsäkras all den ökade afkastning

af samma egendom, som genom dess af honom påkostade förbättrade vård kan

uppkomma, men att deremot den sågverksegare, som undandrager sig gäldandet af

denna kostnad, bör hafva förlorat all rätt att af sådan ökad afkastning komma i

åtnjutande.

Mitt förslag är således:

att Skogsstyrelsen ålägges draga försorg derom, att för hvarje mot skogsränta

utbrutet stockfångstområde efter vetenskapliga grunder upprättas en ordentlig

hushållningsplan, som af Skogsstyrelsen fastställes;

att tillsynen öfver planens behöriga efterföljd uppdrages åt vederbörande

skogstjensteman, hvilken också fortfarande skall ega verkställa all utsyning och utstämpling

å det utbrutna området;

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 52.

att, derest områdets innehafvare underkastar sig att betala kostnaderna såväl

för planens upprättande som för de förvaltningsåtgärder, hvilka af dess tillämpning

blifva en följd, han utan någon annan afgift utöfver den vid områdets utbrytning

bestämda skogsräntan, än den i allmänhet föreskrifna utsyningskostnadcn, skall ega

full och fri dispositionsrätt öfver områdets hela skogsafkastning; och

att, om deremot områdets innehafvare icke vill betala kostnaden för planen

och deraf föranledda förvaltningsåtgärder, han utöfver det vid utbrytningen beräknade,

honom enligt privilegierna tillkommande trädantalet ej må kunna erhålla annan öfverskottsafkastning

än den, hvartill af honom redan före hushållningsplanens fastställande

vidtagna åtgärder till skogsväxtens befrämjande kunna pröfvas hafva gifvit anledning,

och denna endast på de vilkor och mot den förhöjning i afgifter, Eders Kongl. Maj:t

i enlighet med 1865 års bref kan finna för godt att bestämma, men all annan

öfverskottsafkastning af området för kronans räkning försäljas.

Då det af mig således gjorda förslag skulle innefatta ändring i nu gällande

grunder för förvaltningen af utbrutna stockfångstskogar, hvilka måste anses tillhöra

de kronans egendomar, som omförmälas i 77 § Regeringsformen, så lärer, derest

samma förslag i nåder gillas, Eders Kongl. Maj:t finna godt att dertill jemväl inhemta

Riksdagens bifall, i hvilket afseende jag alltså hemställer, att nådig Proposition

måtte till Riksdagen afl åtas.

De i kap. V om kronohemmans och krononybyggens skogar §§ 20—26 af

komitén föreslagna bestämmelser angå i allmänhet sådana ämnen, hvarom för närvarande

stadgas i utsvningsförordningen, och torde derföre nu få tillsvidare förbigås.

Likaså lärer frågan om ansvar för nybyggare, som beträdes med oloflig

afverkning å nybyggets eller annan närliggande kronoskog, hvarom handlas i § 27

mom. 1 och 2, lämpligast böra tagas i öfvervägande i sammanhang med det förslag

till författning rörande nybyggesväsendet i allmänhet, som, sedan deröfver på nådig

befallning infordrade yttranden från vederbörande länsstyrelser inkommit, blir färdigt

att anmälas till Eders Kongl. Maj:ts pröfning, och jemväl innehåller förslag till

bestämmelse i nämnde hänseende, hvarföre jag hemställer, att med pröfning af förevarande

fråga måtte tilldess få anstå.

I anledning af komiténs förslag i § 27 mom. 3 om inhämtande af revierförvaltarens

och Skogsstyrelsens yttrande rörande åboledigt nybygges behöflighet för

statens skogsväsende, innan detsamma till annan åbo upplåtes, lärer vid det förhållande

att redan nu i allmänhet så förfares i afseende å ej blott nybyggen, utan

äfven kronohemman, då ingen till åborätten derå berättigad förefinnes, någon särskild

föreskrift ej kunna anses vara af behofvet påkallad.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 52.

21

Hvad derefter angår komiténs förslag i § 28 om uppställande af särskilda

vilkor för medgifvande af begärd utsyning å viss del af skogen, der åbon uppgifver

sig vilja verkställa odling, så synes, då åbon icke ens, om vilkoren fullgöras, skulle

kunna erhålla utsyning till större belopp, än hvartill han eljest är berättigad, en

sådan bestämmelse vara öfverflödig och endast onödigtvis försvåra odlingar.

Slutligen och då, på sätt Skogsstyrelsen erinrat, Eders Kongl. Maj:t för icke

länge sedan i ett särskildt mål förklarat kronotorpare icke vara berättigad till erhållande

af utsyning för afsalu och intet skäl för frångående af den härigenom uttalade

grundsats blifvit anfördt, så afstyrker jag den af komitén i § 29 föreslagna bestämmelse

om kronotorps likställighet med nybyggen.

I kap. Yl angående boställsskogar samt kungsgårds- och andra kronan omedelbart

förbehållna hemmans och lägenheters skogar har komitén föreslagit tvär.ne

förändringar af större betydenhet.

Den ena af dessa förändrigar åsyftar att, medan för närvarande ifrågavarande

skogar i allmänhet bibehållas under vederbörande boställshafvares och arrendatorers

egen vård samt endast i de fall, då skogen i betydligare mån öfverstiger gårdens

behof, ställes under skogsstatens förvaltning, detta sednare deremot hädanefter skulle

blifva regeln, så att endast de skogar, hvilkas beskaffenhet icke medgifver ordnad

hushållnings införande, äfvensom skogarne å sådana ecklesiastikboställen, hvilka, såsom

genom laga fång förvärfvade af församlingarne, utgöra deras egendom, skulle vara

från berörda förvaltning undantagna. Till den första klassen af de skogar, som

således icke skulle förvaltas af skogsstaten, hänförer komitén dock alla sådana skogar,

hvilkas afkastning icke öfverstiger gårdens behof.

Den andra betydande förändring, som komitén föreslagit, angår dispositionen

af ifrågavarande skogars behållna afkastning utöfver gårdsbehofvet. Enligt nu gällande

bestämmelser åtnjuter kronan denna afkastning endast af sådana kungsgårds- och

dermed jemförliga skogar, som blifvit afskiljda till kronoparker, äfvensom af andra civilstatsboställen

fm landshöfdingeboställen, i den mån andel i samma afkastning ej

blifvit boställshafvaren tillerkänd, hvarjemte kronan, af de för dess räkning utarrenderade

kungsgårds- och dylika skogar, hvilkas gårdsbehofvet öfverstigande afkastning

tillfaller arrendatorn, uppbär särskildt skogsarrende. Deremot ingår den behållna

afkastning utöfver gårdsbehofvet, som lemnas såväl a.f landshöfdingeboställen som af

militie- och ecklesiastika boställen, till vederbörande boställsdirektion eller löningsfonder,

med iakttagande likväl deraf, att en boställshafvare, som sjelf sköter sin skog, kan,

i sammanhang med ordnad hushållnings införande derå, af Eders Kongl. Maj:t tilläggas

högst hälften af samma afkastning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:0 52.

I stället föreslår nu komitén, att den gårdsbehofvet öfverstigande afkastningen al

alla till ifrågavarande kategori hörande skogar, utom församlingarne tillhöriga ecklesiastikbostiillens,

skulle med några obetydande undantag tillfalla kronan, som deremot ock

både att bekosta skogarnes både indelning och skötsel. Dervid skulle likväl iakttagas,

att en boställshafvare, men, såsom det synes, icke en kronoarrendator, hvilken

med bevis af revierförvaltaren kunde styrka, antingen att åverkan under året ej skett

å egendomens skog eller ock af hvem densamma begåtts, egde i ränteriet utbekomma

l''10:del af den behållna afkastning, skogen under året lemnat.

Skogsstyrelsen, som anser berörda förslag vara af beskaffenhet att, derest de

antagas för Norrland, äfven böra blifva gällande för öfriga delar af riket, har i

sådant hänseende, med erinran dels i fråga om de skogar, hvilkas afkastning ej öfverstiger

gårdsbehofvet, att, ju knappare skogstillgången vore, desto angelägnare påkallades

ett klokt anordnande af hushållningen dermed, och beträffande ecklesiastiska boställen,

som tillhörde församlingarne, att deras uteslutande från den vård, som från statens

sida egnades de öfriga boställsskogarne, icke torde öfverensstämma med statens pligt

att öfvervaka jemväl de nämnda boställenas ändamålsenliga användande, vidare anfört,

att, då redan nu förvaltningen af de betydligare bland de skogar, som tillhörde

ifrågavarande kategori, kunde öfverlemnas åt skogsstaten och förvaltningskostnaden å

boställsskogarne i hvarje fall bestredes af afkastningen, steget till uppdragande åt

skogsstaten af förvaltningen å samtliga dessa skogar ej vore synnerligen stort och

att, då nuvarande bestämmelser ej syntes kunna å ifrågavarande allmänna skogar

åstadkomma en sådan vård och förvaltning, hvarförutan staten ej skäligen kunde

fordra, att de enskilda skulle åt hushållningen med sina skogar egna en större omtanka,

styrelsen icke skulle tveka att tillstyrka vidtagande af nyssnämnda åtgärd,

såvida afkastningen jemväl af militie- och ecklesiastika boställsskogar kunde inflyta

till statsverket och de större skogarne således komme att ersätta förvaltningskostnaden

för de mindre, hvilkas hela afkastning behöfdes för gårdens eget behof, men att

styrelsen ej tilltrodde sig att afgöra, huruvida en sådan förändring i afseende

a afkastningen kunde ega rum; anmärkande styrelsen derjemte, dels att öfverlemnande,

på sätt komitén föreslagit, till styrelsen af den nu Eders Kongl. Maj:t

förbehållna rätten att bestämma, hvilka kungsgårds- och boställsskogar borde såsom

kronoparker förvaltas, icke öfverensstämde med det förfarande, som i enahanda fråga

rörande öfverloppsmarker blifvit af komitén förordadt, och dels att en bestämmelse,

hvarigenom boställshafvare, såsom godtgörelse för hans biträde vid skogens skyddande

mot åverkan, tillförsäkrades VlO:del af skogens behållna afkastning, om han kunde visa,

att åverkan ej under året å skogen egt rum, eller af hvem densamma blifvit begången,

skulle hafva till följd, att berörda godtgörelse alltid komme att åtnjutas å

sådana orter, der skogsåverkningar ej vore brukliga och der bevakningen således icke

kostade någon möda,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o bit. 2*d

Instämmande med Skogsstyrelsen deruti, att de af komitén i detta kapitel

gjorda förslag böra betraktas ur synpunkten af deras lämplighet, ej ensamt för

Norrland, utan för hela riket, anhåller jag att i afseende å komiténs förslag om

indragning till statsverket af boställsskogarnes afkastning få erinra om de närmare

omständigheterna vid det stadgande i 1866 års skogsordning, hvarigenom andel i

det militära och ecklesiastiska boställsskogarnes behållna afkastning blifvit vederbörande

stater och korpser tillagd. Dessa omständigheter inhemtas bäst af Eikets Ständers

underdåniga skrifvelse den 25 November 1863, hvilken hufvudsakligen ligger till

grund för nämnda skogsordning. I denna skrifvelse yttra Ständerna, bland annat,

att de med antagande, att boställsskogarnes afkastning genom deras regelbundna behandling

och sorgfälliga vård skulle kunna i framtiden åtminstone fördubblas, ansågo

alla billiga anspråk vara tillgodosedda, om kronan, ehvad hon sjelf öfvertoge skogshushållningen

eller endast förbehölle sig kontroll derå, tillerkände sig hälften af

skogens afkastning såsom sin andel. Härvid mötte likväl betänklighet deruti att dels

genom indragning till kronan af någon del utaf de ecklesiastika boställenas afkastning

intrång kunde synas hafva skett i presterskapets privilegier, dels enahanda åtgärd i

afseende å militieboställena, hvilka af ålder ansetts vara genom indelningsverket för

alltid anslagna till de särskilda regementena och korpserna, kunde synas förminska

de militära embetsmäns rätt, hvilka ingått i krigstjenst under förutsättning, att

löningsfonderna skulle varda bibehållna vid all den jordegendom, från hvilken deras

inkomster härflöto, och Eikets Ständer ansågo derföre kronan höra till presterskapet

och militärkorpserna afstå hela sin andel i de ecklesiastika och militära boställenas

afkastning till förbättrande af dithörande embetsmäns lönevilkor, hvarjemte Ständerna

yttrade, att ett sådant afstående icke uteslöte möjligheten att framdeles, sedan de

särskilda korporationernas eller korpsernas behof af inkomster på annan väg blifvit

fyllda, i sammanhang dermed till statsverkets eller Skogsstyrelsens omedelbara disposition

indraga den ifrågavarande andelen af boställsskogarnes afkastning. Häraf

visar sig, att, då Eikets Ständer ansågo afkastning af berörda skogar böra åt de

särskilda korpserna anvisas, sådant skedde i det uttryckliga syftet att dermed förbättra

dithörande embetsmäns lönevilkor och med uttalande deraf att den endast i

sammanhang med fyllande på annan väg af korpsernas behof af inkomster skulle kunna

indragas. Vid sådant förhållande synes det mig icke kunna ifrågakomma att nu

utan någon ersättning afhända landtförsvaret eller presterskapet dem sålunda tillförsäkrade

väl behöfliga inkomster af boställsskogarne.

Icke heller anser jag vare sig komitén eller Skogsstyrelsen hafva anfört tillräckliga

skäl, hvarföre icke de mindre skogarne, som lemna föga afkastning öfver

gårdsbehofvet och hvilka just befaras icke skola ersätta förvaltningskostnaden, om deras

vård åt skogsstaten uppdrages, böra hädanefter som hittills lemnas åt vederbörande

bostäilshafvares eller arrendators egen förvaltning under kontroll och tillsyn af skogsstatspersonalen.

Visserligen liar Skogsstyrelsen i afseende derå åberopat erfarenheten,

opaginerad Kontrollera mot PDF

''24

Kongl. Maj-As Nåd. Proposition N-.o 52.

att denna tillsyn »ganska ofta» upptager lika mycket af nämnda personals tid, som

om sjelfva förvaltningen vore åt densamma uppdragen, men, utom det att sjelfva argumentet

ej är synnerligen vigtigt, bevisar just dervid använda uttryck, att detsamma

ej liar allmän giltighet, och då, såsom nu är förhållandet, boställskafvaren och arrendatorn

hafva ett direkt eget intresse i en omsorgsfull vård af skogen, bör det

väl kunna förutsättas, att de villigt efterkomma de råd och tillsägelser, hvartill den

skogstjenstemannen åliggande tillsynen kan föranleda.

Denna tillsyn anser jag lika med Skogsstyrelsen fortfarande höra sträckas ej

blott till skogar, hvilka lemna afkastning utöfver husbehofvet, utan äfven till de mindre,

med hvilket detta icke är förhållandet.

Deremot synes mig sjelfva förvaltningen, på sätt ock nu är stadgadt, höra

uppdragas åt skogstjenstemannen endast i sådana fall, då skogens storlek ger anledning

till antagande, att det bättre resultat, som kan vinnas genom en mera omsorgsfull

och på vetenskapliga regler grundad skötsel, är af större betydenhet; och så

framt ej de uppgifter, jag från olika landsorter erhållit om det förfall, hvari högst

värdefulla boställsskogar skola befinna sig, äro mycket äfverdrifna, så förefinnes här

i allt fall ett stort fält för skogspersonalens verksamhet.

Men, då jag alltså finner mig icke ega skäl att med anledning af komiténs

omförmälda förslag tillstyrka någon förändring i nu gällande grunder för ifrågavarande

skogars förvaltning, är jag deremot med komitén fullkomligt ense om angelägenheten

af att hushållsplaners upprättande för dessa skogar och deras indelande till

ordnad hushållning, såvidt möjligt, påskyndas.

Eu sådan åtgärd skulle dock medföra betydliga kostnader, hvartill medel

erfordras.

Hvad angår skogarne å de egendomar, som stå under kronans omedelbara

disposition, såsom kungsgårdar, indragna boställen o. s. v., hvilka skogars afkastning

antingen, då de förvaltas af skogsstaten, ingår bland statsverkets skogsmedel, eller,

då deras vård är lemnad åt vederbörande arrendatorer, kommer statsverket i form

af skogsarrende till godo, kan kostnaden för hushållningsplaners upprättande lämpligen

bestridas af det under Sjunde Hufvudtiteln för skogsväsendet anvisade reservationsanslag,

hvilket ock torde kunna användas för enahanda åtgärd å de boställen, som,

utom landshöfdingeboställena, äro åt civilstaten anslagna, emedan äfven deras behållna

skogsafkastning, i den mån den ej tillfaller boställshafvaren, ingår till statsverket,

och synes det nämnda anslaget, under förutsättning att deruti af Eders Kongl.

Maj:t äskade förhöjning vinner Riksdagens bifall, dertill kunna lemna erforderlig

tillgång.

Deremot torde detta anslag icke ensamt förslå till bestridande af utgifterna

för ett skyndsamt åstadkommande af hushållningsplaner å de till antalet särdeles talrika

skogar, som tillhöra militie- och ecklesiastika boställen. Dessutom lärer, då

statsverket icke erhåller någon del af dessa skogars afkastning, ifrågavarande anslag

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 52.

25

ej gerna böra för dem annorlunda än förskottsvis anlitas, och det blir då fråga om,

huru dylika förskotter skola återgäldas. Derom stadgas i § 32 af 186G års skogsordning,

att dertill skall i främsta rummet användas försäljningsmedlen för det virke,

som vid skogsindelningen fälles i mätnings- och skifteslinierna, och, att om dessa

medel ej förslå, bristen skall efterhand fyllas genom skogens årliga afkastning utöfver

boställshafvarens husbehof samt kostnaderna för skogens bevakning och skötsel. Vid

skogar af större betydenhet möter således ingen svårighet för förskottets återgäldande,

men vid mindre skogar, hvilkas afkastning icke lemnar något öfverskott öfver husbeliofvet

och förvaltningskostnaden, finnes dertill icke någon tillgång, och författningen

stadgar ingenstädes, att den ena boställsskogens öfverflödiga tillgång skall uti ifrågavarande

eller andra hänseenden användas till fyllande af den andras brist.

Väl förefinnes enligt min uppfattning intet hinder för ett regementes boställsdirektion

att till bekostande af ordnad skogshushållnings införande å ett regementet

anslaget boställe använda medel, hvilka såsom afkastning af ett, samma regemente

tillhörigt annat boställes skog till direktionen influtit, på sätt ock synes vara åsyftadt

med den i § 22 af 1866 års skogsordning lemnade antydning om fall, då dylik

kostnad af boställsdirektion utbetalas; och jag anser derföre denna utväg utan förnärmande

af någons rätt kunna vid behof genom ett formligt påbud för ändamålet

anlitas, så mycket heldre som ett sålunda utbetaldt belopp icke skulle vara för regementets

löntagare förloradt, utan antagligen komma att mer än återbetala sig genom

en ökad afkastning af skogen.

Men då för ett skyndsamt ernående af det åsyftade målet eller ordnad skogshushållnings

införande å boställsskogarne det erfordras, att större summor på en gång

eller inom en jemförelsevis kortare tidrymd utbetalas, hvilkas godtgörande först i en

aflägsen framtid kan förväntas, och den nämnda utvägens anlitande i någon större

utsträckning följaktligen skulle af den nuvarande generationens löntagare fordra dryga

uppoffringar, hvaraf icke de, utan först en kommande generation komme att skörda

någon fördel, har jag sökt uttänka en annan utväg, hvarigenom, utan intrång i den

årliga inkomst af boställsskogarne, som kan anses vara nuvarande löntagare författningsenligt

tillförsäkrad, och derjemte utan statsverkets betungande med nya anslag

det ifrågavarande ändamålet skulle kunna vinnas.

1866 års skogsordning stadgar i § 24, att, intilldess ordnad hushållning

blifvit å boställsskog införd, boställshafvaren endast eger begagna skogen till husbehof,

der han ej personelt erhållit vidsträcktare rätt; att, sedan ordnad hushållning

blifvit å skogen införd, boställshafvaren, om skogen bibehålies under hans vård, kan

få åtnjuta ända till halfva behållna afkastningen utöfver husbehofvet, och att den behållna

afkastning af skogen, som ej tillfaller boställshafvaren, vid militieboställen disponeras

af vederbörande boställsdirektion och vid ecklesiastika boställen användes i

öfverensstämmelse med Kongl. förordningen den 11 Juli 1862 till bidrag vid reglerande

af presterskapets inkomster.

Bil. till Eiksd. Trot. 1874. 1 Sami. J Afd. 24 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Korgi. Maj-M Nåd. Proposition N:o Sä.

Det synes mig vara tydligt, att med den behållna afkastning1, som härigenom

tillagts dels boställshafvaren och dels vederbörande boställsdirektion eller prestlöneregleringsfonden,

måste, på sätt ock §:n i allmänhet blifvit tolkad, förstås den årliga

afkastning, som i enlighet med fastställd hushållningsplan kan år efter år med större

eller mindre, dock föga skiljaktiga belopp komma att öfverstiga samma års kostnader

för skogens skötsel och förvaltning.

Men då såväl enligt 1805 års skogsordning som 1836 års militieboställsordning

det varit boställshafvare förbjudet att'', utom i särskildt meclgifna undantagsfall,

begagna skogen till annat än husbehof, och detta förhållande enligt 1866 års

skogsordning, på sätt nyss är närnndt, ännu fortfar i afseende å alla de boställsskogar,

hvarå ordnad hushållning icke är införd, så har deraf blifvit en följd, att

många boställen finnas med sparad och fullmogen skog, hvarå den första åtgärd, som

för ordnad hushållnings införande erfordras, är afverkning af de träd, som icke längre

stå sig sjelfva till nytta, men väl andra till skada, och som, om de fä qvarstå,

årligen förlora i värde. Tillgodogörande af en sådan från förgångna tider sparad

skogstillgång kan stundom inbringa ganska betydliga belopp. Då nu, enligt de före

utfärdandet af 1866 års skogsordning gällande författningar, hvarken regementenas

boställsdirektioner och prestlöneregleringsfonden hade någon rätt till inkomst af boställenas

skogar, såvidt deri icke innefattades i det betingade arrendet för de boställen,

som voro utarrenderade, eller boställshafvaren i regeln hade annan rätt än till husbehofvet,

samt den behållna afkastning af boställsskogarne, som först genom nämnda

skogsordning blef boställsdirektionerna, prestlöneregleringsfonden och boställshafvaren

tillagd, såsom jag härförut sökt utreda, endast afsåg den reguliera årliga afkastning,

som skogarne efter fastställd hushållningsplan lemna, så synes mig hvarken berörda

direktioner och löneregleringsfond eller boställshafvare kunna hafva något författningsenligt

anspråk på omförmälda, vid skogarnes indelande derå befintliga behållningar af

moget virke, hvilka egentligen utgöra besparad afkastning för en redan förfluten tid,

och desamma följaktligen kunna utan ingrepp i någons rätt användas till befrämjande

af ordnad skogshushållning ej blott å de boställen, hvarå behållningarne uppstått,

utan äfven å andra, tillhörande den stat eller tjenstemannakorps, till hvilken de förstnämnda

boställena äro anslagna. Dylika behållningar å ecklesiastika boställen skulle

således, efter afdrag dock för hvad deraf erfordras till kyrko- eller prestgårdsbyggnad

inom församlingen, enligt min åsigt kunna användas till förmån för andra ecklesiastika

boställen, men då, ehuru Rikets Ständer uti deras ofvanbemälda skrifvelse

den 25 November 1863 ansett det vara obestridligt, att staten är befogad att oinskränkt

disponera äfven öfver de boställen, hvilka tilläfventyrs äro af frälse- eller skattenatur

och härleda sig från donationer, hvarigenom de blifvit af enskilda eller menigheter till vissa

tjenster anslagna, det likväl synes vara tvifvelaktigt, huruvida statens rätt öfver sådana

boställen kan sträckas ända derhän, att den skulle ega använda deras afkastning till

s. 27 Kontrollera mot PDF

Korujl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

27

förmån för andra församlingar, än dem boställena tillhöra, så torde undantag böra

göras för de virkesbehållningar af ifrågavarande slag, hvilka finnas å boställen, tillhörande

nu nämnda kategori. Beträffande derefter militieboställena, sa maste dessa visserligen

betraktas såsom anslagna, icke till arméen i sin helhet, utan till särskilda

regementen eller korpser, hvaraf åter skulle följa, att de skogsoespaiingai, som å

ett sådant boställe uppstått, icke kunna användas till förmån för andra boställen än

dem, som tillhöra samma regemente eller korps. Men då genom ett strängt fasthållande

af denna grundsats det åsyftade målet endast ganska ofullständigt skulle

vinnas, emedan det är otvifvelaktigt, att, under det somliga regementens och korpsers

boställen hafva öfverflöd på den slags tillgång, hvarom nu är fråga, andras deremot

alldeles sakna sådan, men hafva stort behof af åtgärder till skogens upphjelpande,

så vore det synnerligen fördelaktigt, om det kunde stadgas, att de tillgångar

af omförmälda beskaffenhet, som å militieboställen förefinnas, må, sedan behofvet

deraf till befrämjande af en förbättrad skogshushållning å de boställen, som tillhöra

samma regemente eller korps, blifvit fyldt, användas i enahanda afseende till förmån

för andra militieboställen i allmänhet. Att staten, som anslagit boställena, också är

befogad att meddela ett dylikt stadgande, hvarigenom ingen enskild löntagares rätt

skola förnärmas, synes mig vara uppenbart, men då dels sådant kan anses innebära

någon rubbning i de bestämmelser, hvarunder boställena ursprungligen blifvit till vissa

regementen eller korpser anslagna, samt dels den af mig för ett skyndsamt åstadkommande

af ordnad skogshushållning å såväl ecklesiastika, som militära boställen

nu ifrågasatta utvägen i sin helhet erfordrar en närmare förklaring af den pa Rikets

Ständers beslut vid 1863 års riksdag grundade § 24 i 1 866 års skogsordning, så

torde nådigt beslut i ämnet ej böra fattas utan Riksdagens medverkan.

I följd häraf tillstyrker jag således, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå

Riksdagen, att inflytande försäljningsmedel för de besparade tillgångar af växande

eller vindfälld skog, som vid uppgörande af plan för införande af ordnad hushållning

å skogar, tillhörande militieboställen eller sådana ecklesiastika boställen, hvilka ej

visas utgöra någon viss församlings enskilda egendom, derå förefinnas och omedelbart

eller inom den närmaste framtiden maste, för att ej lida eller föranleda skada,

tillgodogöras, men icke kunna anses tillhöra skogens reguliera arliga afkastning efter

den ordnade hushållningens vidtagande, eller, hvad ecklesiastika boställen angår, erfordras

till kyrko- eller prestgårdsbyggnad inom församlingen, må, utan att ingå till

vederbörande boställsdirektion eller prestlöneregleringsfonden och, i den mån de icke

behöfvas till utgifter för skogsindelning eller skogsodlingsarbeten å de skogar, hvarå

de uppstått, af Eders Kongl. Maj:t disponeras till bekostande af skogsindelning och

erforderliga skogsodlingsarbeten å andra boställsskogar, eller till ersättande af dertill

möjligen från anslaget till skogsväsendet lemnade förskott, med iakttagande dervid

att dylika medel användas, de som erhållits från militieboställsskogar, endast till för
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 52.

mån för andra i»ilitieboställen, företrädesvis sådana som tillhöra samma regemente

eller korps, och de, som erhållits från ecklesiastika boställsskogar, endast till förmån

för andra ecklesiastika boställen.

Utom de ofvannämnda förslagen af större betydenhet har komitén uti förevarande

kapitel framställt följande, mera speciella ändringsförslag, nemligen:

i § 32 mom. 2, att boställshafvare eller arrendator vid begagnande af mulbete

och höslåtter å skogen skulle vara oberoende af den för skogen fastställda luishållningsplan,

dock med skyldighet att underkastar-sig afstångande till skogsodling af

högst V20:del utaf skogens areal;

i § 35, att militieboställe, som ej från egen skog kan erhålla sitt gårdsbehof

af skogseffekter, må deri få fyllnad från annat inom tre mil beläget militieboställe,

som har öfverflödig skog; och

i § 33, att socknemäns rätt till erhållande å prestgårdsskog af utsyning för

kyrkobyggnad ej skulle, såsom nu är stadgadt, vara beroende af för skogen antagen

hushållningsplan.

De förstnämnda två förslagen hafva Skogsstyrelsen afstyrkt, det förra derföre

att föreskrift om afstängning af den mark, som användes till skogsodling, skulle medföra

betydligt ökade kostnader för hägnad och denna marks inskränkande till högst

f20;del af arealen väsendtligen förhindra skogsodlingar; samt det senare derföre att det

ej funnes något skäl att för militieboställe uti ifrågavarande hänseende stadga en afvikelse

från förhållandet med boställen i allmänhet; och anser jag också för min del

dessa förslag ej böra vinna nådigt afseende.

Deremot måste jag lika med komitén finna den för socknemäns rätt att å

prestgårdsskog hemta virke till kyrko- och prestgårdsbyggnad nu i § 26 af 186 6

års skogsordning genom tillägg af orden “efter antagen hushållsplan» gjorda inskränkning

vara mindre lämplig. En hushållningsplan afser vanligen afkastningens jemna

fördelning, så att den år efter år blir ungefär densamma, men behofvet för kyrkoeller

prestgårdsbyggnad rättar sig ej efter en sådan plan, och skulle år efter år eu

del af det virke, som efter planen fälles, besparas för att vid behof af byggnad vara

tillgängligt, så är fara värdt, att det betydligt försämras. Då emellertid något missnöje

med den nämnda inskränkningen icke försports och densamma icke lärer förhindra

Eders Kongl. Maj:t att på särskilda underdåniga framställningar, om så finnes skäligt,

medgifva afverkning för ifrågavarande ändamål jemväl å sådana prestgårdsskogar,

för hvilka hushållningsplaner icke blifvit fastställda, eller med afvikelse från dy
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 52.

29

lika planer, så torde §:s nuvarande lydelse kunna utan egentlig olägenhet lemnas

oförändrad, tilldess en förändring deraf kan ske i sammanhang med andra och mera

vigtiga ändringar i förordningen.

De af komitén i kap. VII angående skogar å allmänna inrättningars hemman

föreslagna bestämmelser afvika från de nu för dylika skogar gällande egentligen endast

i det hänseende, att komitén anser det äfven för sådana bland ifrågavarande

hemman, hvilka icke med stadgad åborätt innehafvas, höra föreskrifvas, att skogen i

allmänhet endast må till husbehof af innehafvare!! nyttjas.

Skogsstyrelsen har också ansett en sådan föreskrift vara väl behöflig, men då

i afseende å de hemman, hvarom nu är fråga, och hvilka vanligen fao utarrenderade,

vederbörande inrättnings styrelse är, enligt § 19 i 1866 års skogsordning, förpligtad

att vidtaga erforderliga åtgärder för att få ordnad, af statens skogstjenstemän

öfvervakad skogshushållning derå införd, och det med säkerhet kan antagas, att,

intilldess sådant hunnit ske, styrelsen ej underlåter att i de arrendekontrakter, som å

hemmanen utfärdas, införa de närmare föreskrifter i afseende å skogens begagnande,

som kunna anses vara af omständigheterna påkallade, saknar jag anledning att i förevarande,

icke synnerligen vigtiga hänseende tillstyrka någon ändring i nu gällande bestämmelser.

Deremot anser jag mera afseende böra fästas vid det af Skogsstyrelsen gjorda

förslag att jemväl skogar å allmänna inrättningars hemman må, då hemmanen ej

innehafvas under åborätt, kunna ställas under vård och förvaltning af skogsstaten,

och är öfvertygad, att, hvad de mera betydande af dessa skogar angår, ett stadgande

i sådan syftning skulle vara ganska ändamålsenligt. Då emellertid den fåtaliga

skogsstatspersonalens krafter redan för åstadkommande af eu rationel hushållning

å statens egna skogar böra under den närmaste tiden blifva hårdt anlitade, så

torde detta få blifva eu framtidsfråga, hvarföre jag nu inskränker mig till den underdåniga,

hemställan, det Skogsstyrelsen måtte anbefallas att efter inhemtad kännedom

om de ifrågavarande skogarnes beskaffenhet taga frågan i öfvervägande och afgifva

underdånigt förslag till de bestämmelser och åtgärder, som i nämnda hänseende

kunna finnas lämpliga.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N;o 52.

I kap. VIII angående skogarne å enskilda hemman utom lappmarkerna har

komitén, jemte en föreskrift rörande oafvittrade skatte- och frälsehemman, till hvilken

jag torde få återkomma längre fram, då fråga blir om ändringar i utsyningsförordningen,

meddelat åtskilliga bestämmelser, som åsyfta dels att mot anlitande skydda

den växande ungskogen och dels att betrygga skogsåterväxten å afverkad skogsmark.

I förra hänseendet har komitén i motiverna, med erinran om nödvändigheten

att under alla förhållanden bevara ungskogen undan förstörelse, så att i Norrland alltid

måtte komma att finnas en skogsmossa, som vore mot allmännare skogsbrist för framtiden

betryggande, anfört, att den i Kongl. förordningen den 10 September 1869

mot skogsförödelse å Gotland stadgade påföljd, förbud att begagna skogen annorledes

än till husbehof, i de flesta fall, då den kunde vinna tillämpning, skulle komma för

sent för att skydda ungskogen, och att enligt komiténs åsigt det säkraste medlet för

ändamålets ernående vore att söka i föreskrifter af beskaffenhet, att derigenom skogsegaren

betoges all utsigt att medelst ungskogens anlitande bereda sig någon fördel

och frestelsen dertill således förlorade sin förledande makt. Att i sådan syftning vid

påföljd af konfiskationer och bötesansvar förbjuda all afverkning af träd under vissa

dimensioner skulle dock utan tvifvel vara ett alltför betänkligt ingrepp i den enskildes

dispositionsrätt. Svårligen torde det kunna honom betagas att för eget husbehof använda

skog af hvilka dimensioner som helst. Äfvenså och då virke af mindre dimensioner

vore för hvarjehanda ändamål inom orten i allmänhet behöfligt ansåge

komitén billigheten fordra, att all afyttring af virke inom oiten lemnades fri, destoheldre

som, der afverkuingen icke öfverstege ortens eget behof af skogsprodukter, någon

synnerlig våda deraf för framtiden icke i allmänhet syntes kunna uppstå. Deremot

ansåge komitén att föryttring utom orten af virke under vissa dimensioner böra genom

bestämda lagbud på det kraftigaste motverkas. Utöfvandet af kontroll å efterlefnaden

af denna föreskrift skulle, hvad rundvirke och bilade virkespiecer beträffade, icke möta

någon svårighet. Vore åter trädet försågadt till bräder eller plank, när det förekomme

till afskeppning, skulle det oftast blifva nästan omöjligt att med full säkerhet urskilja,

huruvida varan tillkommit af undermåligt virke. I betraktande häraf och då erforderlig

kontroll icke stode att vinna annorledes än genom absolut förbud mot all försågning

af dylikt virke, ansåge komitén ett sådant förbud böra meddelas. Olägenheterna

häraf syntes komitén icke vara af någon betydenhet i jemförelse med det

ändamål, som genom förbudet befordrades, och skulle i alla händelser finna fullkomligt

rättfärdigande deri, att de voro af omständigheternas kraf med nödvändighet betingade.

På grund häraf har komitén i § 42 föreslagit, att, om träd af mindre dimensioner

än 8,3 dec.-tum i diameter vid 16 fots längd från storändan afverkas, och afverkningen

ej skett till följd af föreläggande vid laga skifte eller eljest med vederbörligt

tillstånd, det träd hvarken må i form af sparre, pitprops eller annat rundvirke från

orten afskeppas eller försågas till plank, bräder eller dylikt eller ens intagas inom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Itongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 52.

81

område, som vid såginrättning, ehvad den drifves medelst ånga, vatten- eller handkraft,

begagnas till sågplats, sågbacke eller sågränna.

I anledning häraf har Skogsstyrelsen yttrat, att, då de föreslagna, i den enskildes

dispositionsrätt djupt ingripande förbuden, hvilka billigtvis ej kunde blifva gällande

för Norrland, utan att utsträckas äfven till öfriga delar af riket, torde vara af

beskaffenhet att hvarken kunna påräkna något tillmötesgående af befolkningen eller att

under sådant förhållande kunna af skogspersonalen upprätthållas, med mindre antalet

revierförvaltare mångdubblades och uppsyningsman anställdes icke blott vid hvarje sågverk,

utan ock vid hvarje by, Styrelsen funne sig ej kunna instämma i hvad komitén

här föreslagit.

Deremot har den af komitén uttryckta tanken att genom exportförbud hejda

skogsförödelsen med förkärlek omfattats af myndigheterna i de två nordligaste länen,

och hafva särskilda underdåniga framställningar i denna syftning blifvit gjorda såväl

af landstingen i nämnda båda län som af länsstyrelsen och hushållningssällskapet i

Vesterbottens län. Öfver dessa framställningar, till hvilka sedermera kommit en från

sällskapet för Norrlands väl ingifven framställning med enahanda syftning och i hvilka

den mest lifliga öfvertygelse om behofvet af ett exportförbud och dess lämplighet att

hejda skogsförödelsen, framför hvarje annan dertill möjligen ifrågakommande åtgärd,

uttalar sig, har jag på nådig befallning infordrat General-tullstyrelsens utlåtande, med

särskild föreskrift för Styrelsen att yttra sig, huruvida det må vara lämpligt att för

särskilda län, hvilkas landsting kunna sig derom förena, uti ifrågavarande hänseende

meddela bestämmelser, afvikande från dem, hvilka i det öfriga riket äro gällande,

samt huruvida kontrollen öfver sådana bestämmelser må kunna behörigen upprätthållas;

Och torde det tillåtas mig att, sedan detta utlåtande inkommit, få till nådig pröfning

särskildt anmäla såväl frågan om exportförbud för undermåligt virke som det dermed

nära sammanhängande förslaget om förbud mot dylikt virkes försågning eller införande

å sågplats.

I fråga vidare om åtgärder för skogsåterväxtens betryggande har komitén föreslagit

bestämmelser, åsyftande att, om mark, som af naturen är egnad till skogsbörd,

afrödjes annorledes än för odling eller annat likartadt gagneligt ändamål, jordegaren

skall vara skyldig att inom viss tid befordra skogen till återväxt, vid äfventyr dels

af viten och dels af de erforderliga arbetenas verkställande genom allmän försorg på

hans bekostnad.

I sammanhang härmed torde jag få redogöra för hvad som förekommit i anledning

af den från Landtbruks-akademien ingifna framställning rörande samma ämne,

men för riket i allmänhet, hvilken redan den 16 April 1370 blifvit inför Eders

Kongl. Maj:t anmäld.

Uti berörda framställning hade, efter hushållningssällskapens hörande, Akademien,

med uttalande af den åsigt att ändamålsenlig skötsel af enskildes skogar ej

ensamt på öfvertygelsens väg stode att åstadkomma, utan att för vinnande af detta

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kong!. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 62.

syfte lagstiftningen måste mellankomma, hemställt, att i sådant hänseende, bland annat,

skogsegare borde åläggas efter afverkning bereda skogsåterväxt och kontrollen häröfver

uppdragas åt någon myndighet inom kommunen.

Med anledning häraf lät Eders Kongl. Maj:t från samtliga landstingen infordra

yttranden, om och i hvad mån stadgande;), öfverensstämmande antingen med dem,

som meddelats genom Kongl. förordningen den 10 September 1869 till förekommande

af skogsförödelse på Gotland, eller med dem, som Landtbruks-akademien föreslagit,

kunde anses vara för de enskildes skogar i de särskilda länen erforderliga och ändamålsenliga

;

anhållande jag att, i afseende å det landstingen sålunda lemnade valet emellan

nyssnämnda för Gotland gällande förordning och Landtbruks-akademiens förslag, få

erinra, att den egentliga skilnaden mellan båda består deri att under det, enligt Akademiens

förslag, skogsegaren skulle direkt åläggas att draga försorg om återväxten,

söker deremot Gotlandsförordniugen alt nå samma mål på en omväg genom stadgande

att, då skogsmark blifvit sköflad eller förödd, så att skogens naturliga återväxt omöjliggöres

eller äfventyras, Eders Maj:ts Befallningshafvande eger förbjuda anlitande af

hemmanets skog för annat än husbehof, tilldess egnren visat, att lian vidtagit ändamålsenliga

åtgärder för skogens återväxt å clcn afbrukade marken.

Af de yttranden, som till följd af berörda nådiga föreskrift från de särskilda

landstingen inkommit, framgår visserligen, hvad icke få län angår, det glädjande förhållandet,

att någon skogsbrist der ej synes vara att befara och att ordnad skogshushållning

mångenstädes redan är på de enskildes skogar införd. Så anför t. ex.

Malmöhus läns landsting: »att de enskilda skogarne inom länet, som nästan utan undantag

vid de större egendomarne och jemväl vid många bland de mindre redan finnas

ställda på ordmult skogsbruk, i allmänhet väl vårdas, likasom att hågen för plantering

af dertill passande mark för hvarje år tilltager, i samma mån som insigten om skogarnes

värde blir alltmera spridd;» Östergötlands: att »om äfven i åtskilliga orter

skogstillgången må vara knapp, någon egentlig skogsbrist likväl icke är förhanden eller

synes vara att snart befara»; Södermanlands: »att tillgångarne å skogsprodukter af

alla slag i riklig mån äro förhanden å landskapets, i allmänhet varsamt anlitade

skogar»; Vestmanlands: att å bruks- och större jordegendomar en ändamålsenlig

skogshushållning redan är för längesedan införd, att någon total uthuggning eller sköfling

af skog med få undantag ingenstädes egt rum och att, sedan det visat sig, att

trakthuggningen i mindre skala medfört god sjelfsådd från kringliggande skogsskiften

samt en snabbare och bättre återväxt än som genom blädning kan åstadkommas, äfven

de mindre skogsegarne börjat ingå på en ändamålsenligare skogsskötsel; Örebro: att

någon skogsbrist icke förefinnes och att, enligt länsstyrelsens redan till 1856 års

skogskomité afgifna utlåtande, en större uppmärksamhet inom länet numera egnas skogsskötsel)),

de flesta egare af större egendomar vinnlägga sig om skogssådd och plantering,

egendomsköp i spekulation å skogs snara realiserande eller skogars upplåtande

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 52.

33

pa vissa ar endast undantagsvis ega rum samt svedjande aftagit; Verrnlands: »att

de flesta af provinsens större skogsegare sökt under ledning af bildade skogstjensteuiän

sköta sina skogar på ett rationelt sätt och med afseende på deras framtida bestånd»;

Kopparbergs: »att skogarne med skogsalstrens stigande i värde numera vårdas och skötes

bättre än tillförene»; Gefleborgs: »att med don hushållning å skogarne, som nu eger

rum, något tvifvel icke kan hysas, det ju skogen skall för all framtid icke allenast

blifva tillräcklig för ortens behof utan äfven lemna betydliga öfverskotter, helst genom

skogsprodukternas stigande i pris nu långt större månhet och varsamhet i afseende å

skogens vard och ålitaude uppstått hos skogsegarne sjelfva än som förut varit händelsen,

så att, bland annat, vid utverkning numera alltid omsorgsfullt tillses, att tillgång

pa erforderliga fröträd icke saknas»; Vester-Norrlands: »att allmänheten numera

börjat inse behofvet och gagnet att vid skogsalstrens stigande värde bättre vårda sina

skogar, hvilket, bland annat, visas deraf, att i allmänhet, vid senare försäljningar af

skogsafverkuingsrätt, säljarne begränsat denna rättighet till vissa dimensioner, hvarigenom

skogens återväxt fullständigt betryggas».

Men äfven inom flera af dessa län, nemligen i Södermanlands, Verrnlands och

Vestmanlands, hafva landstingen uttalat sig för behofvet af lagstiftningens mellankomst

till befrämjande af en förbättrad hushållning å de enskilda skogarne, och en sådan

mellankomst pakallas derjemte af landstingen i Jönköpings, Kronobergs, Blekinge,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Elfsborgs och Skaraborgs län samt Calmar läns norra

landstingsområde, hvaremot de öfriga landstingen ansett en dylik mellankomst för närvarande

icke behöfvas eller de i afseende derå ifrågasatta bestämmelserna icke vara

lämpliga.

Af de förstnämnda 11 landstingen har endast det i Jönköpings län funnit

1869 års förordning till förekommande af skogsförödelse på Gotland vara för sig ändamålsenlig,

under det de andra 10 landstingen yttrat mera benägenhet för Landtbruks-akademiens

förslag om direkt åläggande för skogsegare att efter afverkning sörja

för återväxt, i öfverensstämmelse hvarmed ock Göteborgs och Bohus läns landsting

upprättat ett utkast till särskild författning för länet.

Körande kontrollen öfver de föreslagna bestämmelsernas iakttagande hafva landstingen

i Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Blekinge, Hallands, Elfsborgs, Skaraborgs,

Verrnlands och Vestmanlands län samt Calmar läns norra landstingsområde i likhet

med Landtbruks-akademien ansett densamma lämpligen böra öfverlemnas åt någon kommunalmyndighet,

likväl så att, enligt både Hallands samt Göteborgs och Bohus läns

landstings åsigt, skogstjenstemännen borde i kontrollens handhafvande deltaga, hvaremot

landstingen i Södermanlands och Kronobergs lån afstyrkt koutroilens uppdragande åt

kommunalmyndighet.

Uti häröfver den 4 Juli 1871 på nådig befallning afgifvet utlåtande har Skogsstyrelsen

yttrat, att den med undantag för jemförelsevis få orter rastlöst pågående sköfBih.

till liiksd. Prat. 1874. 1 Sand. 1 Afä. 24 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

lingen af de enskildas skogar syntes gifva fullt skäl att, med fortgående på den genom

1869 års förordning för Gotland öppnade banan, införa lämpliga stadganden af enahanda

syftning äfven i andra orter, der sådana stadganden företrädesvis vore behöfliga

och kunde påräkna erforderligt stöd af den allmänna meningen inom orten.

I sådant afseende har Skogsstyrelsen meddelat ett förslag till författning, grundad!

hufvudsakligen på förut omförmälda, hos Göteborgs och Bohus läns landsting uppgjorda

utkast, hvilken författning, efter upptagande i § I af det nr gotlandsförordningen

liemtade stadgande, att den af naturen till skogsbörd egnade mark skall dertill bibehållas,

der den ej odlas till åker eller äng eller afrödjes till trädgård eller byggnadstomt

eller för annat likartadt ändamål, vidare innehåller:

i § 2 att, om efter skedd afverkning af skog återväxten ej befordras och

skyddas af jordens egare eller innehafvare, och han ej af laga skifte eller annan laglig

orsak är derifrån förhindrad, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall ega vid

verkande vite ålägga honom att inom viss lämplig tid hafva om skogens återväxt

dragit försorg, vid äfventyr derjemte att, efter förloppet af ytterligare utaf Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande förelagd förnyad sådan tid, erforderliga åtgärder för skogsåterväxtens

befordrande enligt nämnda myndighets förordnande af vederbörande skogstjensteman

vidtagas på den försumliges, af landstingets medel förskjutande bekostnad

; och

i § 3 att särskilda å kommunalstämma utsedda tillsyningsman skola hålla

uppsigt å befordrandet af och vården om återväxten å enskildas skogar och göra anmälan

hos Eders Kongl. Majtts Befallningshafvande, när försummelse i sådant afseende

eger rum; att, om sådan anmälan sker eller eljest anledning förekommer till vidtagande

af åtgärd som här föreskrifven är. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall, sedan

egaren eller innehafvaren af marken blifvit hörd, förordna, huruvida genom vederbörande

skogstjensteman och två gode män förhållandet bör på stället undersökas och derefter

meddela sitt beslut, samt att kostnaden för sådan undersökning, då den till någon

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes åtgärd emot skogsegaren eller innehafvaren

föranleder, skall af honom godtgöras men eljest, äfvensom då tillgång hos denne saknas,

utgå af landstingsmedel, hvarjemte i §§ 4 och 5 meddelas föreskrifter om val af omförmälda

gode män, om den dem tillkommande ersättning, och om sättet för fullföljd

af talan emot Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut uti ifrågavarande mål.

Skogsstyrelsen har nu hemställt, dels att den sålunda föreslagna författningen,

hvilken väsendtligen öfverensstämmer med skogskomiténs §§ 44 och 45, måtte utfärdas

att gälla för Göteborgs och Bohus län, norra delen af Calmar län samt Blekinge,

Elfsborgs och Skaraborgs län, hvilkas landsting uttalat sig för de af Landtbruks-akademien

uppställda punkterna, utan att dervid göra några erinringar, äfvensom för Hallands

lan, derest Eders Kongl. Maj:t skulle finna skäligt att genom lämpliga åtgärder

hämma den der i länet öfliga ljungbränningen, hvilket landstinget derstädes ansett vara

nödigt för att en författning med ifrågavarande syfte skulle medföra någon verkan samt

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kongl. McyUs Nåd. Proposition N:o 52.

35

dels att 1869 års för Gotland meddelade förordning måtte förklaras vara gällande

jemväl för Jönköpings län.

Hvad deremot angick de öfriga länen, livilka ansett någon lagstiftning i förevarande

hänseende ej vara för sig behöflig eller väl instämt med Landtbruks-akademien

i fråga om behofvet af stadgande om skogsegares skyldighet att efter afverkning sörja

för återväxt, men dervid fogat vilkor och förbehåll, som icke syntes lämpliga, hemställde

Skogsstyrelsen att med utfärdande af författning rörande de enskilda skogarne

i dessa län måtte tills vidare få anstå.

Sedan Skogsstyrelsen afgifvit det yttrande, för hvars hufvudsakliga innehåll,

så vidt det rörer ifrågavarande ämne, jag nu redogjort och hvilket för öfrigt finnes

tryckt såsom bilaga till Skogsstyrelsens utlåtande öfver den Norrländska Skogskomiténs

betänkande, hafva till Eders Kongl. Maj:t särskilda framställningar inkommit dels från

Elfsborgs läns landsting med anhållan, att de bestämmelser, som innefattas i 1869

års förordning till förekommande af skogs förödelse på Gotland, måtte blifva gällande

äfven för Elfsborgs län, dels från landstinget i Calmar läns norra landstingsområde,

som, bestämdt afstyrkande det väckta förslaget om exportförbud, såsom endast ledande

till minskning i skogsvärdet samt derigenom motverkande sitt eget ändamål och innefattande

en orättvisa mot de skogsegare, hvilka val sköta sin skog deremot förordat

införande i folkskolorna af undervisning i skogshushållning och dithörande ämnen jemte

stadgande af skogsegares skyldighet att draga försorg om återväxt, samt dels från

Göteborgs och Bohus läns landsting med åtskilliga erinringar vid Skogsstyrelsens

ofvanberörda författningsförslag, hvarförutom Vesterbottens läns landsting uti dess

förut om förmälda till General-tullstyrelsen remitterade framställning om exportförbud

för pitprops och sparrar af mindre dimensioner tillika anhållit att för länets nedra

del enahanda föreskrifter som de, hvilka innefattas i den nämnda för Gotland gällande

författningen, måtte stadgas.

De framställningar om vidtagande af åtgärder för betryggande deraf att den

af naturen till skogsbörd egnade mark, som ej användes till andra för egaren mera

ufsevärda ändamål, må, om skogen, derå afverkas, varda återförsatt i skogbärande

skick, hvilka sålunda blifvit gjorda af Skogskomitén, Landtbruksakademien, Skogsstyrelsen

och af flera bland rikets landsting, förtjena obestridligen allt behjertande;

Och då jag derjemte tror, att berörda syftemål är ett sådant, för hvilket lagstiftningen,

så vida den understödjes af allmänna meningen hos befolkningen, kan med något hopp

om framgång verka, så anser jag det böra tagas under omsorgsfullt öfvervägande

hvad i sådant hänseende lämpligen må kunna och böra göras.

Ett försök till lagstiftning i den nämnda syftningen har redan blifvit gjordt

genom den särskildt för Gotland utfärdade förordningen af den 10 September 1869.

Emot de bestämmelser, som innehållas i denna förordning, har dock anmärkts, bland

annat, dels att förbud mot en redan sköflad skogs begagnande till annat än husbehof

synes vara temligen betydelselöst, dels att, om författningens mening är att, då af

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 52.

en skog en del sköflats, återstoden skall ställas under det nämnda förbudet, det inöter

stora svårigheter att bestämma när skötlingen nått en sådan omfattning, att förbudet

bör inträda, dels o ek att, då det ju kan hän la. att den under förbud ställda del af

skogen är så beskaffad, att dess rätta skötsel fordrar utverkning utöfver husbekofvet,

förbudet i sådant fall skulle i strid med sitt ändamål föranleda till vanvård af skogen.

Dessa olägenheter hafva redan gjort sig på Gotland vid författningens tillämpning

bemärkta, hvarföre ock dervarande länsstyrelse uti ett den 13 nästlidna

December inkommet underdånigt memorial förordat bifall till åtskilliga af senaste

landsting beslutade ändringar i författningen, deribland en åsyftar att skogsegare

skulle såsom påföljd för skogssköfling alternativt kunna direkt åläggas att vidtaga

ändamålsenliga åtgärder för beredande af återväxt.

Då således äfven Gotlands landsting synes hafva i viss mån öfvergått till

ofvan omförmälda af Landtbruks-akademien framställda förslag, och detta derjemte har

den stora fördelen att lemna egarens dispositionsrätt öfver den växande sk gen helt

och hållet oantastad samt att direkt leda till det åsyftade målet eller skogsåterväxtens

befrämjande, så anser jag den författning, som kan komma att i ämnet utfärdas,

hellre böra grundas pa nämnda förslag än affattas i öfverensstämmelse med gotlandsförordningen.

Vid den författning, som på sålunda af mig förordade grund blifvit, enligt

hvad ofvan år nämndt, af Skogsstyrelsen uppgjord, synes mig emellertid följande erinringar

kunna göras.

I fråga om hvem som skall vara skyldig att draga försorg om återväxt å

afbiukad skogsmark begagnas i § 2 uttrycket: “jordens egare eller innehafvare".

Detta uttryck mesto i det fali, att jonlen innehafves af en, men eges af eu annan,

föranleda tvekan om, hvilkendera som åsyftas och bör derföre förtydligas. Härvid

föiekommer å ena sidan, att innehafvaren naturligtvis är närmast i tillfälle att vidtaga

de ifrågavarande åtgärderna och till och med han vara ensam dertill berättigad, men

å den andra att det väl i allmänhet är jordegaren, som kommer att draga nyttan

af samma åtgärder, hvarigenom värdet af lians egendom måste antagas blifva i någon

mån föihöjdt. Vid sådant förhållande synes det vara rättast, att skyldigheten till

åkerväxtens befrämjande ålägges innehafvaren och att den talan, som i afseende derå

tillkommer det allmänna, också vändes emot honom, men att lian deremot berättigas

att af jordegaren erhålla ersättning för all kostnad, som icke finnes härröra af hans

egen försumlighet eller vanvård.

Enligt samma § skulle skyldigheten att ombesörja skogsåterväxt icke ega rum,

då joi degaren "är af laga skifte eller annan laglig orsak derifrån förhindrad”. Dessa

ord anser jag höra utgå, emedan jag icke förstår, huru laga skifte skall kunna hindra

vidtagande af åtgärder för skogsåterväxt och icke heller vill erkänna några andra orsakei

såsom giltiga hinder för åtgärder, livilkas fullgörande icke kan antagas vara

bundet vid vissa dagar eller ens månader. Att det ofta kan inträffa, att den, som

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 52.

37

måste vidtaga åtgärder för skogsåterväxt, icke sjelf kommer att deraf draga någon

nytta, synes mig så mycket mindre förtjena afseende, som de ifrågavarande föreskrifterna

ju egentligen äro ämnade att tillgodose framtidens rätt och dessutom en godtgörelse

för det besvär och de kostnader, som deraf föranledas, kan anses ligga i vinsten

af den föregående afverkningen.

Beträffande de viten, som enligt denna § kunna varda förelagda, anser jag

det böra tilläggas att desamma, om de komma att utgå, skola tillfalla landstinget,

för hvilket åtskilliga utgifter kunna af författningen föranledas.

Då det vidare i slutet af § 2 stadgas, att kostnaden för de åtgärder, som i

tredskofall verkställas genom det allmännas försorg, skall förskjutas af landstingsmedel

och drabba den försumlige, så anser jag, i följd af hvad jag yttrat rörande jordegares

skyldighet att, äfven då han icke sjelf innehafver jorden, vidkännas kostnaden för

skogsåterväxtens befrämjande, dervid böra tilläggas att, om jordinnehafvaren saknar

tillgång till gäldande af kostnad, som landstinget förskjutit, samma kostnad, i den

mån jordegaren pröfvas böra deraf drabbas, må omedelbart hos honom uttagas.

§ 3 öfverlemnar hela kontrollen öfver författningens efterlefnad åt tillsyningsman,

utsedda å kommunalstämma. I afseende å verksamheten af en kontroll, uteslutande

utöfvad af sålunda utsedda tillsyningsman, hvilka icke kunna i alla fall antagas

ega någon egentlig sakkunskap och kanske ej heller kunna alltid frigöra sig

från konsiderationer, hafva dock hos flera landsting yttrats betänkligheter, hvilkas

giltighet icke lärer kunna bestridas. Då jag emellertid, för att ej bortblanda den

rent kommunala karakter, som ifrågavarande, den enskildes skogshushållning rörande

författning, enligt min åsigt, lämpligen erhållit, icke vill tillstyrka, att något deltagande

i kontrollen uppdrages åt statens skogstjenstemän, hvilka också, när de efter skedd

anmälan om försummad återväxt skola på förordnande af länsstyrelsen såsom sakkunnige

undersöka förhållandet, alltid böra vara fullt opartiska, så anser jag deremot

möjlighet till en bättre kontroll än den föreslagna kunna vinnas derigenom, att det

öfverlemnas åt landstinget att, der så finnes lämpligt, tillsätta särskilda skogsfiskaler

för att jemte de inom kommunen valda tillsyningsmännen hafva uppsigt öfver skogsåterväxtens

befrämjande inom landstingsområdet, i sammanhang hvarmed det dock af

nyss anförda skäl torde böra stadgas, att jägmästare eller de som bestrida dessa

tjenstemäns befattningar icke kunna vara skogsfiskaler eller tillsyningsman.

Vidare och då, i betraktande af de högst olika förhållanden i olika delar af

riket och de skiljaktiga åsigter, som hos de särskilda landstingen försports, det svår
ligen

kan antagas, att ifrågavarande författning skall finnas lämplig för alla rikets

län samt dertill kommer att det i väsendtlig mån beror af det intresse, hvarmed

författningen af de kommunala myndigheterna omfattas, huruvida den skall medföra

påräknadt gagn eller icke, torde författningen böra så uppställas, att densamma, om

den antages, blir gällande endast för de delar af riket, hvilkas landsting förklara

sig sådant önska.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj-M Nåd. Proposition N:o 52.

Med iakttagande häraf och af några mindre betydande andra jemkningar

skulle författningen komma att erhålla denna lydelse:

Förordning

angående enskilda skogsegares skyldighet att efter afverkning sörja för

skogsåterväxt.

§ 1.

I de orter, Kongl. Maj:t uppå vederbörande landstings förslag bestämmer,

skall all af naturen till skogsbörd egnad mark dertill bibehållas, der den ej odlas

till åker eller äng eller afrödjes till trädgård eller byggnadstomt eller för annat likartadt

ändamål.

§ 2.

Mom. /. Sker afverkning af skog å mark, som enligt föregående § skall

till skogsbörd bibehållas, vare jordens egare skyldig att sörja för fullgod återväxt och

att, om, för Storväxtens betryggande, erfordras särskilda åtgärder såsom afstängning,

sådd eller plantering, dem verkställa. Gör han det ej, ege Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i länet att med utsättande af de åtgärder, som för ändamålet pröfvas

nödiga, vid vite ålägga jordegaren att dessa åtgärder inom förelagd tid med viss del

årligen fullborda. Ställer sig icke jordegaren denna föreskrift till efterrättelse, varde

lian fälld till vitet, hvilket tillfaller landstinget, och ny tid honom förelagd vid äfventyr

att, om äfven den försittes, arbetet kommer att på hans bekostnad genom allmän

försorg utföras. Låter han äfven denna tid förflyta utan att sin skyldighet fullgöra,

förordne Kong!. Majrts Befallningshafvande skogstjensteman att besörja om den föreskrifna

åtgärdens verkställande; och må kostnaden härför förskjutas af landstingets

medel emot ersättning, som hos den tredskande uttages.

Mom. 2. Hvad nu är sagdt om jordens egare skall, i fall jorden på grund

af arrende eller dylikt aftal af annan innehafves, gälla i afseende på denne med rätt

för honom att för den kostnad han till befrämjande af skogsåterväxt fått vidkännas

och som icke finnes härröra af hans egen försumlighet eller vanvårdnad; i laga ordning

erhålla ersättning af jordens egare. Saknar jordens innehafvare tillgång till

gäldande af kostnad, som för befrämjande af skogsåterväxt blifvit af landstingsmedel

förskjuten, må denna kostnad, i den män densamma, enligt hvad nyss är sagdt,

pröfvas böra slutligen drabba jordegaren, omedelbart hos denne af landstinget utsökas.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

39

§ 3.

Mom. /. För utöfvande af uppsigt öfver skogsåterväxtens befrämjande skola

för hvarje kommun å kommunalstämma utses särskilda tillsyningsman, hvilka hafva

till åliggande att, när försummelse i berörda hänseende någonstädes inom kommunen

eger rum, derom gorå anmälan hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande; egande jemväl

landstinget att, der så finnes lämpligt, tillsätta särskilda skogsfiskaler för att inom

landstingsområdet jemte kommunernas tillsyningsman hafva uppsigt öfver skogsåterväxtens

befrämjande och dervid anmärkta försummelser hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

anmäla.

Mom. 2. Jägmästare eller de, som deras tjenst förrätta, kunna dock icke

vara skogsfiskaler eller tillsyningsman.

§ 4.

Mom. i. Anmäles af skogsfiskal eller tillsyningsman, att försummelse i afseende

å skogsåterväxtens befrämjande skett, eller förekommer eljest anledning dertill,

ege Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, innan föreläggande enligt § 2 här ofvan meddelas,

att, efter vederbörandes hörande, förordna skogstjensteman att med gode män

förhållandet å stället i jordinnehafvarens närvaro undersöka samt att, der försummelse

linnes ega rum och åtgärder för skogsåterväxtens betryggande icke redan äro föreskrifna,

afgifva förslag till de åtgärder, som i sådant afseende böra föreskrifvas, äfvensom

till den tid, hvarinom arbetet skäligen kan vara afslutadt och huru mycket deraf

bör årligen verkställas.

Mom. 2. Kostnaden för dylik undersökning skall, då den föranleder till något

åläggande för jordinnehafvaren, hvilket vinner laga kraft, af denne gäldas, men eljest,

äfvensom då tillgång hos jordinnehafvaren saknas, af landstingsmedel utgå.

§ 5.

Mom. !. De gode män, hvilka skola hafva att jemte skogstjensteman verkställa

sådana undersökningar, som i § 4 omförmälas, utses inför Häradsrätt i samma

ordning, som ledamöter i Egodelningsrätt, två för hvarje länsmansdistrikt.

Mom. 2. Dessa gode män väljas för två år i sender och böra vid hvarje

undersökning två ojäfviga sådana vara tillstädes; helst de. som blifvit utsedda för det

distrikt, der undersökning skall ske.

Mom. 5. Under förrättning samt resor dit och derifrån njute gode männen

ersättning för underhåll och skjuts såsom för gode män vid landtmäteri-förrättning är

stadgadt.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N-.o 52.

§ 6.

Den som icke nöjes med Kongl, Maj:ts Befallningsbafvandes beslut i de mål,

hvarom här ofvan sägs, ege att deröfver hos Kongl. Maj:t föra klagan i den ordning,

som för fullföljd af talan i ekonomimål i allmänhet är stadgadt; dock lände, intilldess

Kongl. Maj:t annorlunda förordnat, det öfverklagade beslutet till efterrättelse, der ej

verkan af klagan skulle derigenom omintetgöras.

Såsom jag ofvan nämnt, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gotlands

län hos Eders Kongl. Maj:t anmält och förordat af senaste landsting fattade

beslut om ändringar i den för ön gällande författning af den 10 September 1869.

Dessa ändringar afse dels att åt Eders Kongl. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande måtte

medgifvas rätt att, då anmälan om skogssköfling egt rum, få, äfven innan slutligt utslag

kan hinna meddelas, tills vidare vid vite förbjuda skogsafverkning å ifrågakomma

egendom, dels att såsom påföljd för skogssköfling måtte alternativt eller i förening

med förbud mot skogens anlitande till annat än husbehof kunna föreskrifvas vidtagande

af ändamålsenliga åtgärder för beredande af skogsåterväxt å den afbrukade

marken och dels att i författningen begreppet af skogsförödelse måtte tydligare definieras,

så att sådan förödelse skulle anses vara för handen, då skogstrakt i strid med

vilkoren för ordentlig hushållning så afbrukades, att hvarken fröträd, ungskog eller

växande plantor till erforderlig mängd och beskaffenhet derå funnes qvar.

Då det emellertid låter tänka sig att Gotlands läns landsting efter erhållen

kännedom af det författningsförslag jag nyss för Eders Kongl. Maj:t framlagt, hvilket

förslag åsyftar samma mål som den nu redan för Gotland gällande författningen och

dermed skulle vinna ökad öfverensstämmelse, i fall landstingets beslut rörande positiv

föreskrift om vidtagande af åtgärder till skogsåterväxt blefve faststäldt, möjligen skulle,

om berörda för rikets öfriga län afsedda förslag vinner Riksdagens bifall, finna detsamma

böra äfven för Gotland blifva gällande, hemställer jag att med pröfningen af

landstingets omförmälda beslut och Länsstyrelsens i afseende derå gjorda framställning

måtte få anstå tilldess, efter det Riksdagen meddelat svar å den nådiga Propositionen,

landstingets önskan i berörda hänseende kunnat inhemtas.

En den 17 i denna månad inkommen, af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Norrbottens län gjord framställning om att frälse- och skattehemmans

skogar i länet måtte ställas under enahanda uppsigt och kontroll af statens skogstjenstemän

som kronohemmans och nybyggens skogar och att utsyning måtte kostnads
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N-.o 52.

41

iritt meddelas har jemte eu af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens

län anmäld ansökning af länets flesta lappmarkskommuner om kostnadsfri utsyning

blifvit på nådig befallning remitterad till Skogsstyrelsen och torde, då dess

utlåtande inkommit, få af mig till Eders Kongl. Maj:ts pröfning anmälas.

Uti den underdåniga framställning af Landtbruks-akademien, som här ofvan

blifvit omnämnd, har Akademien tillika såsom medel för åstadkommande af en förbättrad

skogsvård föreslagit, att premier skulle utsättas för skogsodling å nu skoglös

mark, och skoglös ödemark för statens räkning inlösas till skogsodling, öfver hvilka

förslag såväl landstingen som Skogsstyrelsen sig yttrat.

Hvad inköpande af skoglös mark beträffar, så torde jag få erinra, att Eders

Kongl. Maj:t, bland annat, för sådant ändamål redan i den till nu församlade Riksdag

aflåtna nådigai Propositionen om Statsverkets tillstånd och behof, äskat en betydlig

förhöjning a reservationsanslaget till skogsväsendet, och lärer vid sådant förhållande

det icke vara skäl att ingå i någon närmare pröfning af denna fråga förr

än sig visat om de för ändamålet erforderliga medlen varda af Riksdagen beviljade.

Beträffande åter förslaget om utsättande af premier för skogsodling, så finner

jag lika med Skogsstyrelsen detta vara en angelägenhet, hvarom omsorgen i främsta

rummet bör tillkomma landstingen, såsom den ock på somliga ställen, t. ex. i Upsala

län, uppfattats. Skulle åter jemväl statens medel anses böra för berörda ändamål

tagas i anspråk, så torde några andra medel icke kunna dertill anlitas än det

nämnda reservationsanslaget, hvarföre äfven detta ämne synes först då kunna lämpligen

komma under öfvervägande när det blir kändt till hvad belopp omförmälda anslag

varder af Riksdagen faststäldt, och det således kan bedömas, om detsamma till

en sådan utgift lemnar tillgång eller icke.

Nionde kapitlet af skogskomiténs betänkande, hvilket angifves handla om afsöndring

af mark för skogsbruk och om hushållningen med skogen å dylik mark,

innefattar likväl tillika föreskrifter rörande flerårig afverkningsrätt å skogsmark, som

icke är från det öfriga hemmanet afsöndrade.

I motiveringen till kapitlet börjar komitén med att vitsorda nyttan af skogslotters

sammanförande till skogsegendomar af den storlek, att egaren kan finna med

Bih. till Bifcsd. Prof. 1874. 1 Sami. 1 Afd. 24 Häft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kongl. Maj\ts Nåd. Proposition N\o 58<

sin fördel förenligt att der införa ordnad skogshushållning och omnämner med erkännande

den nyare lagstiftningens sträfvande till detta mål genom undanrödjande af

de hinder en förut på jordens odling nog ensidigt riktad omtanke uppställt mot bildandet

af större sammanhängande skogsegendomar. Komitén anser dock denna lagstiftning

hafva gitt längre än som med tillbörligt afseende å skogarnes förnämsta

ändamål vore förenligt, enär det ingenstädes kunde vara likgiltigt, men i norra

orterna af högsta vigt, att hemmansegaren icke inom sitt eget område saknade de

för hemmanets eget behof nödiga skogseffekter. Med anledning häraf har komitén

ur 1864 års förordning om hemmansklyfning och jordafsöndring upptagit stadgandet,

att för skogsbruk större afsöndring än tV eller från säterier, rå- och rörs- eller insockne

frälsehemman -1 af hemmanets hela ego vidd ej må ega rum annorledes än

under eganderätt, men dervid tillagt det nya vilkor, att sådan afsöndring ej må ske

med mindre än vid en af landtmätare, skogstjensteman och gode män verkställd

undersökning befinnes, att den mark, som vid stamhemmanet bibehålies, är under

förutsättning af ändamålsenlig skötsel tillräcklig att, jemväl om hemmanet komme

att undergå klyfning eller göras till föremål för utsträckt odling, i all framtid fylla

hemmanets behof af skogsalster.

Svårigheterna af en sådan undersökning, hvarigenom skall bestämmas huru

mycket ett hemman i all framtid kommer att behöfva af skogsalster, torde icke

behöfver närmare påpekas, men då jag lika med komitén anser gagneligt, att de

hinder, som förefinnas mot1 större skogsegendomars sammanbringande af afsöndrade

skogslotter, såvidt möjligt, undanrödjas och derföre ingalunda vill att några nya

hinder deremot uppställas, kan jag för min del icke tillstyrka det af komitén föreslagna

nya vilkoret, helst detta dessutom torde vara mindre behöfligt för afsöndringar,

hvilka, såsom de här ifrågavarande, ske till skogsbruk, då stamhemmanet sannolikt

kan påräkna att derifrån erhålla sina nödiga skogseffekter, än för afsöndringar, hvilka

ske till annat ändamål, som möjligen erfordrar skogens afröjning.

Då jag emellertid å min sida anser nu gällande hemmansklyfnings- och

fordafsöndrings-förordning hafva i § 8, hvilken just handlar om sådana afsöndringar,

som nu äro i fråga, erhållit en redaktion, som, enligt hvad jag tror, emot dess

verkliga syfte, måste verka hindrande för tillkomsten af större till skogsbruk afsedda

afsöndringar under eganderätt, så anhåller jag att här få framställa ett underdånigt

förslag till någon jemkning af denna redaktion, i hvilket afseende jag först torde få

lemna en redogörelse för tillkomsten af den nämnda §:s nuvarande lydelse.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 52.

43

Uti 4 kap. 9 § Jordabalken var i 1734 års lag stadgadt: ”Ej må den,

som å skattskyldig jord sitter, genom köp, skifte eller på annat sätt något söndra

och minska af det som dertill med rätta hörer; gör det någon, vare ogildt».

Redan i början af detta århundrade, genom författningar för vissa landskap,

och i större utsträckning genom Enskiftes-förordningen af den 2 Februari 1807 tilläts

det egare af enskiftade hemman att under full eganderätt aflåta till och med Vio af

sin erhållna ouppodlade jordrymd, dock ingen lägenhet mindre än 4 tunnland, men

särskild lagstiftning om jordafsöndringar och huru vid dem skulle tillgå tillkom först

genom Hemmansklyfnings-förordningen den 19 December 182 7, som tillät egare af

krono-, skatte- och frälsehemman att, utan att besutenhet dertill erfordrades, af hemmanets

jordrymd till eu eller flera emot årlig, af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

bestämd afgäld upplåta till och med en tiondedel, vare sig för alltid eller

till besittning på viss tid, hvilken dock icke fick sträckas öfver 50 år; från hemman,

hvartill mer än vanlig egovidd hörde, kunde, efter anmälan hos Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande och tillstånd af Kammarkollegium, äfven större afsöndring ske.

Ännu vid tiden för denna förordnings utfärdande ansågs deremot icke något hinder

förefinnas att från säterier, rå- och rörs-, samt insockne frälsehemman afsöndra jord

utan afgäld till stamhemmanet, enär sådana hemman icke hänfördes till skattskyldig

jord. Först genom Kongl. kungörelsen den 14 November 1829 blef från dylika

hemman afsöndring utan särskild anmälan och behandling begränsad till en femtedel

af egorymden.

Att med det ursprungliga förbudet och den senare begränsningen för undantag

derifrån icke afsågs annat än bevarande af hemmanets förmåga att utgöra skatter

och onera framgår af de motiv, som i handlingar såväl från denna som från senare

tid blifvit anförda. I Rikets Ständers skrifvelse den 10 November 182.3, som föranledde

1827 års Förordning, heter det, att Kammarkollegium, då fråga om afsöndring

blifvit till detsamma hänskjuten, borde »om afsöudriugen förordna med iakttagande,

att säkerheten för hemmansräntans och öfriga utskylders everdeliga utgörande

blifver förvarad», och i nådiga Propositionen till Rikets Ständer den 13 November

182 8, som var uppslaget till 1829 års Kungörelse, motiveras säteriernas, rå- och

rörs- samt insockne frälsehemmans inbegripande under förenämnda förordning dermed,

att genom de allmänna besvär, som dessa hemman i senare tider måst vidkännas,

kunna de i vissa fall äfven jemföras med skattskyldig jord», och utsträckningen af den

afsöndring, som från dem finge utan särskilda omständigheter ske, till Vb af egorymden,

med »deras vanligen innehafvande större jordrymd samt ringare utskylder och

allmänna onera».

Medgifvande^ åter af afsöndringar från skattskyldiga hemman härrörde, såsom

af förfilttningarne sjelfva angifves, ■ af önskan att befrämja jordens odling. I Enskiftesförordningen

1807 medgafs afsöndring endast af ouppodlad jord och i Hemmansklyfnings-förordningen

1827 förbjöds användande dertill af odalåker eller äng. Och

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 52.

såsom ett uttryck af Rikets Ständers önskan att genom de afsöndringar, som kunde

tillåtas, landets odling måtte befrämjas, men ingalunda såsom en uttryckt önskan eller

ett beslut att utsöndrade lägenheter skulle ställas under något särskildt förmynderskap.

måste uppfattas deras begäran i 1823 års skrifvelse, att Kammar-kollegium

vid ifragakommande afsöndring borde »förordna, med iakttagande — — —___

att jordegornas uppodling och förmånliga häfd befordras», hvilket yttrande i 1827 års

h örordning på det sätt återgåfs, att Kammar-kollegium egde »så förordna att____

jordens odling befordras», ty den fråga, som hvarje gång till Kammar-kollcgii förordnande

lhinsköts, var endast huruvida ifrågakommande afsöndring var sådan, att jordens

odling kunde derigenom väntas befrämjad, och ej huru den blifvande egaren af den

utsöndrade lotten skulle vid uppodling deraf tillvägagå.

Det var genom Kongl. förordningen den 6 Augusti 1864 tillstånd att för

skogsbruk afsöndra större andel af ett hemmans område än y,o eller y5 medgafs, och

hade donna förordning sin grund i Rikets Ständers skrifvelse af den 5 December

1863, i hvilken det heter:

»Genom svårigheten för industriidkare eller jordegare, som å egna egor sakna

skog, att få tillhandla sig för dem behöfliga skogstrakter utan att nödgas i sammanhang

dermed förvärfva inegor, som de ej kunna eller vilja begagna, har anlitandet

af de för skogarnes bestånd så förderfliga afverkningskontrakten i hög grad befordiats.

midast af den, som med full eganderätt områder en skog, är någon omsorg

om dess fortfarande bestånd att förvänta och Rikets Ständer hafva derföre trott eu

stor vinst för skogsvården vara att hemta ur ett stadgande, hvarigenom tillfälle

bereddes att lättare än nu förvärfva eganderätt till skog för ordnad skogshushållnings

införande å densamma. Rikets Ständer hafva alltså ansett det böra stadgas, att vid

pröfningon af ansökningar om rätt till större afsöndring än i allmänhet äAnedgifven,

Kammar-kollegium må fästa afseende ej allenast, såsom nu, vid ändamålet af jordens

uppodling, utan äfven vid befordrandet af en ordnad skogshushållnings införande å

den afsöndrade egorymden».

Edeis Kongl. Maj:t ansåg större afsöndring för skogsbruk böra medgifvas,

men endast under full eganderätt, och derjemte att den pröfning, som i afseende å

jordafsöndringar dittills varit upplåten åt Kammar-kollegium, borde åt Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande öfverlemnas, i följd hvaraf § 8 i Kongl. förordningen den

6 Augusti 1864 erhöll sin i denna del ännu oförändrade lydelse, att »Vår Befallningshafvande

har att meddela utslag och dervid så förordna, att--jor
dens

odling eller ändamålsenlig skogshushållning, när sådan genom skogsmarks upplåtande

under full eganderätt afses, varder befordrad».

Hos 186 8 års riksdag gjordes eu framställning, afseende skogsväsendets

befrämjande, i hvilken yrkades upphäfvande af maximum för jordafsöndiång och af

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes pröfning af frågor derom och om afgäld,

i hvars ställe ren skogsmark borde kunna åsättas mantal, Lag-Utskottet var af

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 52.

45

samma åsigt, som Rikets Ständer 1863 tillkännagifvit, att skogsbrukets skiljande

från jordbruket vore af icke ringa vigt för införande af en ordnad skogshushållning,

men framhöll omöjligheten att med gällande skattläggningsmetoder förena lagligt

bestämmande af mantal å skog och trodde motionärens syfte lika väl kunna vinnas

genom utsträckning af den redan i § 8 af 18 (i 4 års Förordning medgifna rättighet

till afsöndring, hvarför Utskottet föreslog borttagande ur samma § af de alltsedan

182 7, såsom betecknande de hemman, från hvilka större afsöndring än yl0 eller ''g

af egorymden kunde medgifvas, qvarstående orden »hvartill mer än vanlig egovidd

hörer». Riksdagen beslöt en anhållan härom, hvilken af Kongl. Maj:t bifölls och

föranledde Kongl. kungörelsen den 8 September 186'', genom hvilken oftanämnda §

erhållit sin nuvarande lydelse.

Det framgår af denna historik att det uppdrag, som först lemnades Kammarkollegium

och derefter öfverflyttades på Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, var

att i fråga om medgifvande af jordafsöndringar förordna så att, å ena sidan, säkerheten

för kronans inkomster bevarades, och, å andra sidan, det ändamål, för hvilket

afsöndringen afsågs, befrämjades, men icke att ingripa i den enskildes hushållning

och derför fastställa regler, och att den utvidgade möjlighet till verkställande af

större jordafsöndringar som 1864 infördes, åsyftade att underlätta uppstående af

joi dpossessionei, som bestodo af endast skogsmark, men att icke heller af då angifna

motiv framgår någon önskan att ingripa i eller gifva regler för den enskildes hushållning.

De ordalag, i hvilka de nya stadgandena 1864 affattades, åro emellertid

sadana, att man maste finna naturligt, att vid gjord ansökning om medgifvande af

afsöndring. för skogsbruk det fall inträffat, att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

åliggande att förordna sa, att ändamålsenlig skogshushållning befordrades,

uppfattats pa det satt, att sökanden såsom vilkor för bifall till ansökningen ålagts

låta pa sin bekostnad genom skogstjensteman upprätta sådan plan för ändamålsenlig

skogshushållning å det afsöndrade området, som kunde af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

fastställas.

Om något nödtvång förefunnes för den, som kunde önska köpa skogsmark,

att göra det under så beskaffade vilkor och att underkasta sig de kostnader, som

deraf föranledas, sa vore härom icke så mycket att säga. Men nu förefinnes ej

något sadant nödtvång, och då maste den risk af kostnader och af ingrepp i den

enskildes eget val af det för honom ändamålsenligaste liushållningssätt, som sålunda

visat sig kunna vara förenad med det i författningen stadgade förfaringssätt föt vinnande

af större skogsmarksafsöndringar, afskräcka från anlitandet af detta förfaringssätt

och således motverka just det som författningen åsyftar att underlätta och

befrämja.

Också har på förfrågningar hos de särskilda länsstyrelserna den upplysning

erhållits, att sedan 1864 endast fem ansökningar om dylika afsöndringar blifvit gjorda.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 52.

och af dessa har eu blifvit återkallad och en afslagen, så att under nära 10 år

inalles tre blifvit bifallna och dessa, såsom det tyckes, alla af mindre betydenhet.

Deremot är mig sagd!, att ett sågverksbolag på annat sätt förvärfvat eganderätt

till öfver 100,000 tunnland, från öfriga delen af hemmanet frånskiljd skogsmark,

ett annat bolag öfver 50,000 tunnland och troligen finnas ännu flera sådana köp.

Förklaringen till detta egendomliga förhållande ligger deruti, att bland de

förändringar, som 1864 gjordes uti 1827 års hemmansklyfnings- och jordafsöndringsförordning,

var en af vida större omfång och betydenhet än den om möjligheten att

för skogshushållning göra större afsöndringar. Jag har i det föregående nämnt att

det i 1827 års Förordning var förbjudet att afsöndra "odalåker eller äng». Detta

förbud uteslöts 1864 och dermed voro ock de då bibehållna eller tillagda bestämmelserna,

som särskildt afsågo afsöndring af annan slags mark eller för vissa ändamål,

utan all betydelse.

I stället nemligen för att köpa från åker och äng afsöndrad skogsmark,

köper man hela hemmanet samt återsäljer åker och äng såsom afsöndring. Och då

det finnes medföra tidsutdrägt, kostnad och risk af ingrepp i den fria dispositionsrätten

att i ansökning om tillåtelse till afsöndring uppgifva att en ändamålsenlig

skogshushållning dermed afses, så inför man icke någon sådan uppgift i inlagan.

Men icke kan det vara lämpligt att i förevarande hänseende en lagstiftninggäller

för afsöndring af skog från åker och en annan för afsöndring af åker från

skog, då en och samma handling kan verkställas på båda sätten. Ej heller befrämjas

aktning för lag genom lätthet att evadera den.

Då jag är öfvertygad om riktigheten af de såväl vid 1862—63 och 1868

årens riksdagar, som af den norrländska skogskomitén och skogsstyrelsen yttrade åsigter

om det å skogsvårdens befrämjande fördelaktiga inflytande, som bildandet af större

skogscgendomar skulle medföra, ocli att derföre möjligheten att förvärfva egandorätt

till områden, som bestå af endast skogsmark, bör underlättas, men jag tillika fullkomligt

delar den åsigt, som föranledt förbudet att till skogsbruk afsöndra mer än

V10 resp. Vo af ett hemmans egorymd på viss tid eller lifstid, skulle jag alltså vilja

föreslå, att § 8 i nu gällande Hemmansklyfnings- och Jordafsöndrings-förordning må

erhålla denna förändrade lydelse:

»Åstundar innehafvare af hemman att derifrån afsöndra mark, som ensam

eller tillsammans med hvad redan kan vara från hemmanet afsöndradt utgör mer

än -en tiondedel eller, då frågan rörer säteri-, rå- och rörs- eller insockne frälse- #

hemman, en femtedel af dess egoområde, må han sådant anmäla hos Konungens

Befallningshafvande, som har att beträffande så väl tillstånd dertill som bestämmande

af afgäld å jorden meddela utslag och dervid eger till ansökningen lemna bifall i

den mån sådant finnes förenligt med kronans säkerhet för hemmansnäntans och öfriga

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kong!, Maj:ts Nåd■ Proposition No 52.

47

skyldigheters framtida utgörande; dock må i det ifrågavarande fallet afsöndring, som

hufvudsakligen består af skogsmark, endast under full eganderätt från hemman upplåtas.”

Öfver detta förslag torde, innan detsamma företages till nådig pröfning,

Kammar-kollegii underdåniga utlåtande infordras.

Skogskomitén har vidare under uttalande af den åsigt "att fara för misshushållning

med skogen å en särskildt för densammas tillgodogörande afsöndrad eller

upplåten skogstrakt i allmänhet torde vara större än om skogen stode uteslutande

under hemmansegarens vård ”och att alltså inskränkningar i dispositionsrätten öfver

skogen borde stadgas för egare af afsöndrad skogsmark, i sådant afseende föreslagit:

i § 51, att å afsöndrad lägenhet träd, som icke vid 16 fots längd hålla

minst 8,3 dec.-tum i diameter, ej må fällas utom till husbehof eller med särskildt

tillstånd af vederbörande revierförvaltare eller till följd af föreläggande vid laga

skifte, och

i § 52, att, om skogen å afsöndrad lägenhet finnes så afröjd att särskild

skogsodling för återväxten erfordras, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande må ega

att, jemte meddelande af derom nödiga föreskrifter, tillika för viss tid vid vite förbjuda

skogens begagnande annorledes än för husbehof.

Derjemte har komitén, till en uppmuntran för egare af större afsöndrade

skogsegendomar att derå införa ordnad skogshushållning, i § 50 föreslagit, att de

skulle berättigas att få för deras skogar uppgjorda hushållningsplaner af Skogsstyrelsen

pröfvade, likväl med skyldighet att, sedan en sådan plan blifvit fastställd,

ställa sig densamma till efterrättelse; dervid Skogsstyrelsen anmärker att under

sådant vilkor autagligen ingen skogsegare lärer vilja begagna sig af den nämnda

rättigheten.

Att temporär besittningsrätt ej ger samma intresse för en egendoms vård till

bibehållande af dess framtida värde, som stadgad eganderätt är sannolikt, men att

faran för misshushållning med skogen skulle å en afsöndrad skogslägenhet, äfven om

densamma under full eganderätt innehafves, vara större än om skogen står under

stamhemmansegarens vård, är ett påstående hvars riktighet synes mig vara tvifvel

underkastad. Icke kan egandet af bredvid skogen belägen åker och möjligheten att

väsendtligen deraf hemta nödig utkomst gifva större intresse för skogens vård än medvetandet

derom att skogens vanvård skulle äfventyra egendomens hela värde. Snarare

borde det väl kunna antagas, att en skogsegendom blir bättre vårdad, om den af

egaren bedrifna industri hufvudsakligen grundas på skogens afkastning än om denna

för honom blott är en bisak.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N-.o 52.

Huru ån härmed må förhålla sig, så torde deri dock icke finnas någon giltig

anledning till olika lagstiftning för den som eger eu skog och för den som tillika

eger åker eller äng. Så snart eganderätten i båda fallen är fullständig, måste aktningen

för allas lika rätt förbjuda stadgande af inskränkningar eller förmåner för den

ena, som icke skulle gälla äfven för den andra.

Pa grund häraf måste jag afstyrka komiténs ifrågavarande förslag, hvarigenom

egare af afsöndrad skogslägenhet skulle dels åläggas en inskränkning i dispositionsrätten

öfver skogen, som icke stadgas för egare af hemmansskog, dels kunna drabbas af en

påföljd vid skogsafverkning, som under enahanda förhållanden icke kan åläggas en

hemmansegaie, och dels tillerkännas ett särskildt berättigande framför hemmansegare

att få hushållningsplan för sin skog pröfvad af Skogsstyrelsen.

Såsom jag redan härofvan nämnt har komitén i förevarande kap. IX föreslagit

bestämmelser jemväl för s. k. skogsköp.

Dermed förstås ett aftal, hvarigenom en skogsegare oftast mot en vid aftalets

ingående i ett för allt bestämd köpesumma till annan person för viss tid, i Norrland

af gammalt vanligen 50 år, upplåter rättighet till skogens utverkande med eller utan

dervid fästadt förbehåll om vissa minimidimensioner å de träd, som skola få afverkas.

Bruket af dylika afverkningsrättsupplåtelser har sin allmänna anledning och

sitt berättigande i samma omständigheter som annan arbetets fördelning. För det

ändamålsenliga tillgodogörandet af skogsprodukter fordras nemligen likasom för annan

industri vissa specialinsigter och erfarenhet, förmåga att anskaffa och använda arbetsfolk

samt nödiga tillgångar att förskottera deras aflöning m. m. Och då en hemmansegare

saknar dessa medel att draga afkastning af sin skog, hvilken han dock ej

viil genom försäljning afhända sig, emedan han inser dess värde för framtiden och

äfven behöfver skogsbetet för sina kreatur, är ingenting naturligare än att han genom

upplåtande åt en annan af afverkningsrätt å skogen skaffar sig större inkomst af denna

egendom än han sjelf kan derur uttaga och på samma gång ledighet att använda sin

omtanke och sitt arbete på den näring, som är hans specialitet, åkerbruket eller

boskapsskötseln. Mångenstädes skulle ock skogstillgångar, som ej kunna tillgodogöras

utan så betydliga kostnader för utdrifning, strömrensning och flottning, att hemmansegaren

ej kan anskaffa dertill nödiga medel, blifva gagnlöst förspillda, om ej ett bolag

ellei en enskild affärsman, som disponerar erforderligt kapital, men ej liar lust att

oi\eitaga hemmansbruket i öfrigt, kunde genom ett afverkningskontrakt förvärfva sig

lätt att till sin nytta använda skogen. Under sådana förhållanden lärer det ej böra

ifrågasättas att alldeles förbjuda eller ens väsendtligen försvåra ingåendet af dylika

kontrakter.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:t Nåd. Proposition No 62.

49

Emellertid synes det onekligen ligga något oegentligt deruti att en egendomscgaie

skall genom ett afvelkningskontrakt kunna från egendomen skilja och såsom

lösör 6 föl sälja hvad som icke vid försäljningstiden finnes till eller under den närmaste

framtiden blir egendomens afkastning, utan först i hans barns eller barnabarn tid

kommer atc vaxa ä egendomen; och då dertill kommer att det näppeligen är vare sig

löi köpare ellei säljaie möjligt att bilda sig ett något så när riktigt omdöme om det

värde, som skogsprodukter kunna ega efter förloppet af flera decennier, så torde en

dylik försäljning, om den galler för mycket lång tid, icke kunna anses lämplig.

Vidtiie ligger vid afverkningskontrakten en våda för slagen deri, att densamma

genom ett dylikt kontiakt i väsendtlig mån undandrages egarens vård och kommer i

händerna på eu köpare, som vid utöfningen af sin afverkningsrätt icke har något iller

esse i bevarandet af skogsmarkens värde eller annat motiv att skona skogen och

smn derföre, jemte det han till det yttersta uttager sin rätt, ofta ovarsamt och vårdslöst

behandlar hvad af skogen icke hörer derunder; och får en dylik vanvård fortgå

under en lång följd af år, så kommer skogen lätteligen i sådant förfall, att den °ej

utan ansträngningar, som möjligen öfverstiga egarens förmåga, kan återbringas i sitt

förra skick.

De förslag, som till förebyggande af afverkningskontrakternas menliga verkningar

blifvit af skogskomitén i §§ 48 och 53 framställda, åsyfta dels inskränkning

af den tid, för hvilken sådana kontrakter må kunna uppgöras, i hvilket afseende

komitén föreslagit högst 10 ar, och dels fastställande af en viss minimidimension,

nemligen 8,3 dec.-tum i genomskärning vid 16 fots afstånd från storändan, hvarunder

tiad ej skulle få pa grund al dylikt kontrakt af verkas: hvarjemte komitén ansett afverkningsråttsupp]atelsen

icke böra iå ega rum, såvida från hemmanet redan skett så

stora afsöndringar för skogsbruk, att den återstående skogen icke lemnar tillgång till

mer än hemmanets eget husbehof.

^ Skogsstyrelsen, som, derest utskeppningsförbud för smärre virke ej skulle komma

till stånd, ansett stadgandet om miuimidimensionen behöfligt, har i afseende å den

föreslagna tidsbestämmelsen anmärkt, att, då de strömrensnings- och utdrifningskostnadei

eu skogsköpare maste vidkännas för tillgodogörande af den inköpta afverkningsrätten

understundom vore så betydliga, att lian, för att, jemte skälig vinst, erhålla

godtgöielse för dessa, kan behöfva mer än 10 år, tiden för afverkningsrättsupplåtelser

enligt styrelsens åsigt borde bestämmas till högst 20 år eller samma tid hvarå enligt

§ 19 i utsyningsförordningen afverkningsrätt å kronoparker får högst upplåtas.

lör min del kan jag icke biträda komiténs och Skogsstyrelsens åsigt om lämpligheten

af ett förbud mot att på grund af afverkningskontrakt fälla träd nnder den

nämnda storleken. Ett dylikt förbud skulle nemligen omöjliggöra alla på kolning

syftande skogsköp och förhindra skeppsbyggare, snickerifabriker m. fl. att genom sådana,

egna eller andras, köp förvärfva det mindre virke de för sin näring behöfva. Dossliih.

till Riksd. Prut. 1874. 1 Sami 1 Afä. 21 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

KongL Maj:t Nåd. Proposition K:o 53.

utom kan ett sådant förbud ej gerna stadgas utan medgifvande af undantag åtminstone

för det smärre virke, som erfordras till strömbyggnader, flottbommar eller andia föi

timmerutdrifningen nödiga anstalter äfvensom, der ordnad hushållning år införd, för

gallringsvirket, hvarigenom allt åter ett vidsträckt fält skulle öppnas för eludering al

förbudet, hvilket redan i och för sig måste blifva synnerligen svårt att upprätthålla.

Då vidare statens intresse i skogens bevarande är detsamma antingen skogens afvalkande

bedrifves af egaren sjelf eller af en skogsköpare, så lärer det allmänna rättsmedvetandet

svårligen erkänna befogenheten af ett sådant förbud, om det skall galla

i ena fallet men icke i det andra.

Deremot ser jag intet hinder för att genom inskränkning af tiden för afverkningskontrakters

bestånd minska den oegentlighet, som, enligt hvad jag förut nämnt,

vidlåder dessa kontrakter, då de omfatta allt för lång tidrymd, och tillika i någon

mån afhjelpa de öfverklagade missbruken af dylika kontrakter; och torde dervid på

det af Skogsstyrelsen anförda skäl denna tid, som nu anses kunna utsträckas ända till

50 år, böra bestämmas till högst 20 år.

Beträffande åter det föreslagna stadgandet att afverkningsrätt ej må upplåtas,

såvida från hemmanet förut är till skogsbruk afsöndrad så stor del af egovidden, att

den återstående skogen icke öfverstiger hvad för hemmanets eget behof af skogsalster

tarfvas, vill jag nu endast anmärka, att det för syftemålet med ett sådant stadgande

synes vara likgiltigt, om de föregående afsöndringarne skett till skogsbruk eller för

annat ändamål.

Vidare och då, på sätt jag ofvan nämnt, för skogen den egentliga vadan al

afverkningskontrakter ligger deri, att innehafvaren af afverkningsråtten saknar allt intresse

i skogens bevarande, så anser jag denna brist böra och kunna suppleras genom

ett lagstadgande, som ålägger honom att vid utöfningen af sin rätt sörja för skogens

återväxt samt att, om särskilda åtgärder för återväxtens betryggande erfordras, dem

verkställa. Och som faran för skogens misshandling snarare ökas än minskas i den

mån afverkningstiden närmar sig sitt slut, lärer denna skyldighet icke höra upphöra

samtidigt med kontraktet, utan i afseende på åtgärder för återväxt, hvilka efter

af skogsköparen verkställd afverkning kunna erfordras, fortfara ännu någon tid, t. ex.

3 år efter kontraktets upphörande. Kontrollen öfver det nämnda stadgandets efterlefvande

torde med trygghet kunna öfverlemnas åt skogsegaren sjelf, hvilken, sedan

köpesumman är qvitterad, säkerligen icke skall vara benägen att öfverse, med åsidosättande

af någon skogsköparens skyldighet till förmån för skogen. Då vidare gagnet

af stadgandet icke bör komma skogsegaren tillgodo annorlunda än genom föi bättring

af skogen, så bör, i händelse skogsköparen försummar att vidtaga nödiga anstalter för

återväxten, någon betalningsskyldighet icke åligga honom förr än skogsegaren visar, att

samma anstalter blifvit genom hans egen försorg vidtagna, då skogsköparen skulle

vara förpligtad att ersätta den dermed förenade kostnad. Och som skogsegaren följaktligen

kan blifva skogsköparens fordringsegare och det vid sådant förhållande icke

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:t Nåd. Proposition N:o 53.

51

synes billigt, att den säkerhet för fordringen, som förefinnes i den då ännu återstående

afverkningsrätten, skulle kunna af skogsköparen förskingras förr än fordringen

blifvit betald, så anser jag skogsegaren böra beredas tillfälle att, derest hans ersättningskraf

hos Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finnas vara af tvistig beskaffenhet,

kunna få all vidare utöfning af afverkningsrätten inställd, tilldess laga dom i målet

fallit, dervid likväl sådana försigtighetsmått naturligtvis måste stadgas, alt en sådan

inhibition icke utan giltig anledning kommer att ega rum.

På dessa grunder anser jag en förordning angående upplåtelse af afverkningsrätt

å skog, som tillhör enskild! hemman eller lägenhet, böra byggas; men, då detta

ämne står i nära sammanhang med frågan om stadgande af allmän skyldighet för

enskilda skogsegare att efter utverkning sörja för återväxt af skogen, hvarom jag här

förut föreslagit aflåtande af nådig proposition till Riksdagen, så torde, i afvaktan på

den utgång nämnda proposition kommer att hos Riksdagen erhålla, lämpligen kunna

anstå med uppgörande af ett sådant förordningsförslag, hvaröfver för öfrigt med afseende

hufvudsakligen å den ifrågasatta inskränkningen i tiden för afverkningsrättsupplåtelsens

bestånd, Högsta Domstolens yttrande lärer böra inhemtas.

De af koraitén i kap. X om enskildes skogar i Norrbottens och Vesterbottens

lappmarker föreslagna bestämmelser hafva redan i allt väsendtligt hlifvit gällande lag

genom den för nämnda lappmarker den 30 Maj nästlidna år utfärdade afvittringsstadga.

Denna stadga bestämmer nemligen, bland annat, att egare af frälse- och skattehemman

och lägenheter i lappmarkerna ej må öfver den vid afvittring tilldelade skogen

ega vidsträcktare dispositionsrätt än enligt § 1 af Kongl. förordningen den 29 Jun

186 6 angående dispositionsrätten öfver skogen å vissa skattehemman är egare af deruti

omförmälda hemman förunnad. Häraf följer åter, att försäljning af skogsefifekter från

frälse- och skatteskogar i lappmarkerna får ske endast i den mån sådant med skogens

framtida bestånd är förenligt, och att tillämpningen deraf betryggas genom stadgandet,

att intet träd får till afsalu fällas utan att förut vara utsynadt af vederbörande

skogstjensteman.

Med afseende å den inskränkning i dispositionsrätten öfver skogen, som sålunda

blifvit för enskilda skogsegare i lappmarkerna i allmänhet stadgad, och den kontroll

öfver detta stadgandes efterlefvande, som åligger statens skogstjensteman, torde en

från Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län den 4 Januari 1872

inkommen underdånig framställning om de olägenheter, som förmenades skola uppkomma

genom åtskilliga inom Lycksele, Stensele och Sorsele lappmarkssoknar afslutade

femtioåriga skogsköp, icke böra till någon särskild nådig åtgärd föranleda.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 52.

Rörande utsyning och försäljning af skogsalster från kronans skogar har komitén

dels i kap. XI och dels på andra ställen i sitt betänkande framställt åtskilliga nya

förslag, af hviska de bestå åsyfta ändringar i nu gällande utsyningsförordning af den

21 December 1865; och torde vid sådant förhållande denna förordning lämpligen böra

läggas till grund för föredragningen, så att redogörelse för komiténs förslag lemnas i

den ordning, hvari ämnets särskilda delar blifvit i nämnda förordning behandlade.

2 § af utsyningsförordningon stadgar nu, bland annat, i afseende å det

område af kronomarken, hvarinom oafvittradt hemman eller nybygge skall i afvaktan

på afvittringen hafva uteslutande utsyningsrätt, att detta område, der ej lokala omständigheter

föranleda till undantag, beräknas för enstaka hemman eller nybygge till

ett afstånd från bolstaden åt hvarje håll af Vts mil för mindre by af högst 3

grannar till ett afstånd af J/4 mil och för större by till ett afstånd af Vs mil,

med iakttagande dervid, att, om hemman eller nybyggen, som ej tillsammans utgöra

byalag, äro belägna så nära hvarandra, att enligt de nämnda grunderna något område

skulle för dem blifva gemensamt, de sinsemellan ega lika rätt till utsyning

derinom.

Härvid liar nu komitén anmärkt, att genom ett sådant beräknande af området

efter en viss radie högst betydlig ojemnhet i virkestilldelningen uppstått till följd deraf,

att åbornas antal i de skilda trakterna icke varit lika. Så hade på icke få ställen,

der antalet åbor inom byn icke uppginge till 30 å 40 och derutöfver, dessa fått

åtnöja sig med enahanda skogsanslag, som på andra ställen endast 4 åbor haft åt

sig emellan fördela, och saknades icke exempel på fall, der ojemnheten sträckt sig

vida längre, så att under det en åbo bekommit på sin lott 200 träd en annan icke

undfått mer än 10. Vidare måste vid tillämpning af det nämnda beräkningssättet

svårigheter ofta uppstå i så måtto, att till bolstaden rätteligen torde böra räknas alla

de inegor, som tillhörde den egendom, hvarom fråga vore, men dessa vanligen eller

åtminstone icke sällan voro vidt spridda, hvarigenom kollision med angränsande byalagmåste

uppkomma.

Med afseende å sålunda förekomna anmärkningar mot det nu stadgade beräkningssättet

har komitén i § 20 i dess ställe föreslagit, att ifrågavarande område skulle

för hvarje oafvittradt hemman eller nybygge vid förefallande utsyning bestämmas af

revierförvaltaren efter grunderna i den för orten gällande afvittringsstadga.

Ett härmed öfverensstämmande förslag framställdes redan år 1862 af Skogsstyrelsen,

men förkastades då på tillstyrkan af Kammarkollegium derföre, att den ifrågavarande

områdestilldelningen ej ansågs böra grundas på utsyningsförrättarens blotta

förmodan om den skogsvidd, som enligt afvittringsförfattningarne framdeles kunde komma

att tilläggas hemmanen och nybyggena.

För min del tror jag icke heller att mycket skulle vinnas på utbyte af nu

stadgade beräkningssätt, hvars tillämpning är lätt och kan af hvar och en kontrolleras,

emot sådana af en revierförvaltare på höft gjorda och derföre alltid i viss mån god
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 53.

53

tyckliga områdestilldulningar, som synns mig skola blifva en följd af hvad komitén

föreslagit, men är deremot öfvertygad, att de ojemnheter, som äfven vid dylika efter

revierförvaltares olika uppfattning och utan någon noggrann undersökning af marken

gjorda tilldelningar icke lära kunna uteblifva, skulle framkalla ett vida svårare missnöje

än de. som härröra från en enkel och obestridlig tillämpning af allmänt gällande

lag. Dessutom bör erinras, att äfven enligt nuvarande § 2 i utsyningsförordningen

undantag från de i regeln gällande radiebestämmelserna kan ega rum, då sådant af

lokala omständigheter påkallas.

På, dessa skäl kan jag icke tillstyrka bifall till komiténs förslag utan anser

den nu gällande grundsatsen böra bibehållas, att området för den uteslutande utsyningsnitten

bestämmes af en viss radie från hemmanets eller nybyggets bolstad, hvarmed

jag antager böra förstås åbyggnaderna med de närmast deromkring belägna inegorna.

Men då do på donna grund byggda beräkningsbestämmelserna torde, för alt

icke föranleda så obilliga och i ögonen fallande ojemnheter, som från flera håll uppgifva

s hafva inträffat i följd af paragrafens nuvarande lydelse, böra anordnas med

större afseende å antalet af byamän än nu är fallet, samt eu i detta hänseende lycklig

lösning af frågan synes mig hafva träffats af det förslag, som vid 1868 års

skogsmöte framställdes och enligt h vil ket radien skulle blifva för enstaka lägenhet och

by med två grannar 1 3 mil, för by med tre till och med åtta, grannar Va mil, för

by med nio till och med sexton grannar P3 mil och för by med flera än sexton

grannar fy2 mil, så anser jag 3 mom. af utsyningsförordningens § 2 böra ändras

i enlighet med nämnda förslag.

§ 4 i utsyningsförordningen innehåller endast den allmänna bestämmelse, att

kostnaden lör utsyning inom sådana områden, der hemman, nybyggen eller sågverk

hafva uteslutande utsyningsralt, skall enligt de grunder, som Eders Kong], Maj:t bestämmer,

af utsyningssökanden gäldas.

De nu i sådant hänseende gällande bestämmelser förekomma i Kong!, trefven

den 11 Maj 1866 och den 13 Juni 1867, hvarigenom stadgas att utsyningssökande

icke skall gälda kostnaden för sjolfva utsyningsrosan, hvilken anses godtgjord genom

de hvarje skogstjensteman på stat anslagna resepenningar, men deremot för den tid,

förrättningen å stället upptagit till skogstjenstemannen erlägga ett arfvode af 5 Edr

mil dagen samt derjemte förse honom med kost och husrum eller, om dessa förnödenheter

af skogstjenstemannen sjelf anskaffas, derför ersätta honom med 1 Rdr 5 0

öre för kost och med 50 öre för husrum om dagen.

Med anledning af särskilda underdåniga framställningar af skogstjenstemännen

i Norrbottens och Vesterbotteus län, hvaruti emot de ofvannämnda bestämmelserna

anmärkes, att med tillämpning deraf kostnaderna drabbade utsyningssökanderne mycket

olika och ojemnt, så att enligt eu för Vesterbotteus län ur 186 7 uppgjord beräkning

utsyningskostnaden för somliga ål)or uppgått ända till 35 öre för hvarje träd, under

det densamma för andra icke utgjort ens 12 öre trädet; att det ofta vore mycket

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 52.

svårt för skogstjenstemännen att, om mer fm cn förrättning på dagen verkställs, behörigen

fördela kostnaden på de särskilda utsyningssökandcrnc, och att beloppet af den

ersättning, som, enligt berörda bestämmelser, tillkomme skogstjenstemännen, vore alltför

ringa, har nu komitén föreslagit andra bestämmelser, åsyftande att godtgörelse till

skogstjenstemännen för ifrågavarande inrättningar skulle enligt resereglementet till dem

af allmänna medel utgå och att utsyningssökanderne, i stället för hvad de nu hade

att till skogstjenstemännen betala, skulle såsom ersättning för den tillsyn och kontroll

å deras skogar, som af kronan bekostades, till kronan erlägga en afgift af 6

öre för hvarje utsynadt träd om 8,3 dec.-tmns diameter vid 16 fots längd och för

hvarje 4 lass af annat utsynadt virke, hvilka afgifter borde uppbäras i sammanhang

med de allmänna kronoutskylder]]a.

Skogsstyrelsen har härvid hufvudsakligen anmärkt, att hvilka beiäkningsgiundei

för utsyningskostnaden fm uppställdes, sjelfva liqviden syntes höra blifva en sak emellan

utsyningssökanden och förrättningsmannen, enär frågan här icke gällde trädsom

från kronan inköptes, utan träd, hvartill sökanden ensam egde rätt; och då förrättningen

alltså kunde anses vara af mera enskild natur, borde lika litet här som vid

1 andtmäteriförrättningar staten mellankomma såsom förskottsgifvaro och sedermera uppbördsman

; hvarjemte Skogsstyrelsen ansett utsyningsersättningen till förrättningsmannen

fortfarande böra utgå efter dagberäkning men i ett för allt, enligt gällande arvodestaxa

för landtmäteriförrättningar, med 8 B:dr för hel dag.

Det af komitén framställda förslag om utsyningsafgiftens beräknande efter visst

belopp för hvarje utsynadt träd synes mig dock förtjena mera afseende ån Skogsstyrelsen

velat deråt lemna, likväl så att jag delar styrelsens åsigt om att denna afgift

fortfarande bör förblifva en affär mellan förrättningsmannen och utsyningssökanden samt

således icke ingå till kronan och uppbäras i sammanhang med de allmänna utskylderna,

hvarigenom de gamla stnbbörcsafgifterna skulle under en ny form återställas

och mycket onödigt skrifveri för debitering och redovisning föranledas. Och som afgiften

således enligt min åsigt bör tillfalla utsyningsförrättaren, lärer den ock för att

de sv a "t aflönande skogstjenstemännen skola derigenom erhålla skälig godtgörelse för

ifrågavarande förrättningar böra till beloppet förhöjas utöfver hvad komitén föreslagit

och synes tills vidare kunna skäligen bestämmas till 10 i stället för af komitén föreslagna

(i öre. Inkomsten häraf kan väl somliga dagar blifva knapp nog, men sådant

torde komma att ersättas genom ett fördelaktigare förhållande under andra dagar.

De nya bestämmelser, som, om mitt förslag i nåder gillas, skulle komma att stadgas,

synas dock icke böra intagas i utsyningsförordningen, på det ej hvarje jemkning i

afgiftens belopp, som af erfarenheten och vexlande förhållanden kan påkallas, må behöfva

föranleda ändring i nämnda förordning, utan kunna, i likhet med de nu gällande,

meddelas i nådigt bref till Skogsstyrelsen, med befallning att derom utfärda

kungörelse. Jag anser det således, med upphäfvande af de föreskrifter uti if låga varande

hänseende, som förekomma i nådiga brefven den 11 Maj 1866 och 13 Juni

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kongl. Mnjds Nåd. Proposition N:o o2.

55

1807, böra i nåder förklaras, att den synekostnad, som enligt § 4 af utsyningsfömvdningen

åligger denr, som utsyning påkallat, att gälda, skall till föirättningsmannen

erläggas med ett belopp, som tillsvidare bestämmes till 10 öre för hvarje vid

förrättningen utsynadt, till bjelkar eller sågtimmer dugligt träd af minst 8,3 dec.-tums

diameter vid 16 fots längd, och till enahanda belopp föi hvait fjeide lass af annat

utsynadt virke; allt dock under förutsättning att något utseende finnes icke kunna fastas

vid de framställningar från så väl Norrbottens som Westerbottens län om afskaffande

af all utsyningsafgift, hvilka jag förut omnämnt och kommer att, sedan

Skogsstyrelsen afgifvit infordradt utlåtande, framdeles anmäla till nådig pröfning.

§ 5 i utsyningsförordningen handlar om utsyningsförrättning å sådana områden,

der hemmansegare, nybyggare eller sågverksegare hafva uteslutande utsyningsiätt.

Dervid föreslår komitén först den förändring, att tiden inom hvilken ansökning om

sådan förrättning sist må göras, framflyttas från den 1 Mars till den 1 April och

anför såsom skäl dertill, att det i sådana fall, då ombyte af åbo å hemman egei mm,

hvilket i regeln sker den 14 Mars, kan vara af vigt att den nya åbon för sin ansökning

har tid på sig till den 1 April. Emot detta förslag har Skogsstyrelsen ej

haft något att invända, och som detsamma kan medföra gagn men ej gerna någon

olägenhet, emedan utsyniugsförrättningen i allt fall ej kan ske förr än längre fram på

året, så anser jag att komiténs ifrågavarande förslag bör i nåder gillas.

Likaså och då, enligt § 36 i skogsstatens instruktion, utsyningssökanden skall

genom jägmästarens försorg underrättas om tiden för utsyningen minst 14 dagar förut,

så anser jag lika med komitén den omständighet, att sökanden ändock uteblifver vid

förrättningen, icke böra hindra dess fortgång, och att således de nu i §:n förekommande

orden "i sökandens närvaro» kunna utgå.

Hvad åter angår det af komitén i 61 § af dess betänkande gjorda förslag,

att å områden, hvarå hemman eller nybyggen hafva uteslutande utsyningsrätt, utsyning

alltid skall verkställas för en tid af 3 år i sender, så har Skogsstyrelsen erinrat, att

derigenom det i nu gällande författningar afsedda ändamål att bereda åbon eller nybyggaren

en årlig inkomst af skogen skulle omintetgöras samt förty och med afseende

jemväl å erfarenhetens vittnesbörd om det sätt, hvarpå de af skogarne influtna

större inkomstposter hittills af nybyggarne användts, afstyrkt detta förslags antagande

såsom regel, hvaruti jag också för min del instämmer. Deremot och då utsyning för

flera år på en gång äfven af bjelk- och sågtimmerträd kan i särskilda fall vara af

omständigheterna påkallad, såsom då skogens beskaffenhet fordrar dess skyndsammare

tillgodogörande eller då strömrensningar och andra kostsamma anstalter för virkesutdrifningen

betinga en större utverkning för utgifternas betäckande, så delai jag Skogsstyrelsens

åsigt om att möjlighet bör beredas till ei hållande af sådan utsyning, likväl

endast med särskildt tillstånd af Styrelsen, och kommer derföre att härnedan vid § 9

föreslå en bestämmelse, som jag tror skall i sådant hänseende blifva tillfyllestgörande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

66

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 53.

Då vidare, på sätt Skogsstyrelsen anmärkt, det nu gällande och äfven af komitcn

bibehållna stadgandet, att utsyningsförrättningarne ovilkorligen skola verkställas

iöre den första Oktober, visat sig vid tillämpningen möta svårigheter och stundom af

orsaker, som ej berott på jägmästaren, icke kunnat uppfyllas, så synas dervid orden

»såvidt möjligt» böra tilläggas, hvarigenom stadgandet kommer i full öfverensstämmelse

med 17 § af utsyningsförordningen och 36 § af skogsstatsiustruktionen samt

komiténs förslag i § 74 inom. 2, att Skogsstyrelsen skall på anmälan af jägmästare,

som ej anser sig kunna medhinna alla utsyningar till den 1 Oktober, förordna

annan skogstjensteman till verkställande af större eller mindre del deraf, blir

obehöfiigt.

Beträffande slutligen §:s sista moment, om sätt och tid för anförande af besvär

öfver utsyningsfönättning af ifrågavarande beskaffenhet, så synes detta moment för att

komma i öfverensstämmelse med Kongl förordningen den 14 December 1866 böra

förändras så, att besvären skola hos Skogsstyrelsen anföras, från Kopparbergs och Gefieborgs

län innan klockan 12 å trettionde dagen samt från öfriga Norrländska län innan

klockan 12 å fyrationdefemte dagen från delfående af det beslut, som öfverklagas.

Vid § 6, som innehåller att hemman, nybyggen och boställen må utan utsyning

taga sitt husbehofsvirke å det område, hvarå de, hvart för sig, ega uteslutande

utsyningsrätt, har komitén i §§ 21 och 2 2 af dess betänkande föreslagit tillägg af

bestämmelser, dels att till husbehofsvirke i främsta rummet skola användas torra, vindfällda

eller eljest skadade träd, skatar och dylika mindre värdefulla skogsalster, ciels

att dertill erforderliga friska träd skola företrädesvis tagas å det ställe af skogen,

som revierförvaltaren anvisar, samt dels att löfsimgen väl må fritt användas till löftägt

men icke topphuggas. Då alla dessa bestämmelser, af hvilka några likna redan

nu i Byggninga-balken meddelade stadganden, äfven om derjemte antages den såsom

påföljd för öfverträdelse deraf i 25 § föreslagna nödtvungna besparing af 3 års utsyning,

säkerligen icke skulle hafva större verkan än de nämnda stadgandena i Byggninga-balken,

så lärer det ej vara skäl att åt dem lemna plats i utsyningsförordningen.

Deremot och då enligt utsyningsförordningens nuvarande lydelse det synes icke

vara tillåtet för en hemmansåbo eller nybyggare att å sitt utsyningsområde utöfver husbehofvet

taga stubbar och rötter till tjärbränning eller skadad löfskog till pottaskeberedning

annorlunda än efter föregången utsyning, men jag lika med både komitén och Skogsstyrelsen

anser sådant böra vara utan utsyning tillåtet, så torde ett tillägg i detta

syfte böra göras vid § 6 af utsyningsförordningen.

Den i § 8 af nämnda förordning nu för afgifvande af utsyningsförslag i afseende

å skogar, hvarifrån virke för kronans räkning försäljes, stadgade tid ”före den

1 April” har komitén, på det auktionernas förrättande ej må onödigtvis fördröjas, ansett

böra ändras till ”före den förste Mars”. Då Skogsstyrelsen funnit en sådan ändring

kunna utan olägenhet ske, men tillika hemställt om beredande för styrelsen af

tillfälle att, då förhållandena så fordrade, meddela särskild föreskrift om annan tid

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nw 53.

57

för utsyningstorslagens afgifvande, sa bör, enligt min åsigt, slutet af 8:de §:s inom. 1

erhålla denna lydelse »--— samt att ingifva dessa förslag till Vår Befall
ningshafvande

före den 1 Mars, der ej af särskild anledning annan tid för förslagets

ingifvande blifver af Skogsstyrelsen bestämd»;.

2:a mom. af förevarande § stadgar nu, att, om enskilda personer, bolag eller

kommuner önska utsyning å viss trakt, anmälan derom skall göras före den 1 Mars,

det ar, då utsyningen åstundas, och att kostnaden för den föregående undersökning al

trakten, som jägmästaren kan finna behöflig, skall förskjutas af sökanden.

I stället har komitén föreslagit att ansökning om utsyning å viss trakt skall,

för att ej allt för mycket störande inverka å den jemna gången af skogstjenstemanmms

öfriga åligganden, göras inom den 1 Juni året före det, då utsyningen åstundas,

samt att, om särskild undersökning erfordras, sökanden skall vara fri från all kostnad

derför.

Det förra af dessa förslag har Skogsstyrelsen tillstyrkt såsom gagneligt, men

anmärker i afseende på det senare, att derigenom ej blott ansenliga kostnader säkerligen

skulle uppstå, utan ock skogstjenstemännens tid alltför mycket upptagas, då de

pa hvarje lös förmodan af enskilda skulle vara pligtige att i deras intresse, fastän

måhända mången gång förgäfves, förfoga sig till aflägsna platser.

Då meningen med det nuvarande stadgandet, att omförmälda undersökningar

skola ske på sökandens förskjutande kostnad, just synes vara att förhindra sådana undersökningars

påkallande utan bättre grund än en lös förmodan hos sökanden om en

på någon aflägsen plats befintlig utsyningstilIgång, och det icke kan vara obilligt att

sökanden, om någon utsyning finnes icke kunna ega rum på det af honom uppgifna

stallet, far betala det fruktlösa besvär han förorsakat, så finner jag ej skäl att i denna

del förorda komiténs förslag, hvaremot jag lika med Skogsstyrelsen anser den af komitén

i afseende på tiden för ifrågavarande ansökningars ingifvande föreslagna ändring

vara lämplig.

Vidare och medan enligt utsyningsförordningen utsyningsförslagen i regeln

skola uppgöras för endast ett år i sender, anser komitén dem i stället böra hvarje

gång omfatta 3 ars utverkning, hvarigenom enligt komiténs tanke skulle vinnas ej blott

minskning i förvaltningsbesväret utan ock högre försäljningspris.

Da, på sätt Skogsstyrelsen vitsordat, afverknings- och utdrifningskostnaderna för

hvarje träd minskas i mån af trädantalets ökning och det således är sannolikt, att

försäljningarne i många fall skulle för kronan utfalla fördelaktigare, om större virkesbelopp

från samma skogstrakt på en gång utbjudas, så synes detta förslag hafva goda

skäl för sig. Skogsstyrelsen har emellertid upplyst, att densamma på grund af det

bemyndigande, som ansetts innefattas i § 9 af utsyningsförordningen, funnit sig redan

nu oförhindrad att, der lifligare efterfrågan eller skogens beskaffenhet dertill gilvit anledning,

förordna om större utsyning på en gång än som motsvarade ett års afkastltih.

till Iliksd. Prat. 1874. 1 Sami. 1 Afd. 34 Häft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kongl. Mnyts Nåd. Proposition N:o 62.

ning, hvilken utsyning då ersatts genom besparingar under påföljande är, och ansåg

Styrelsen det vara lämpligast att dylika fall äfven hädanefter finge blifva på särskild

pröfning beroende undantag. Vid sådant förhållande torde förevarande förslag ej böra

föranleda annan åtgärd än att, då det af Skogsstyrelsen åberopade bemyndigande till

en sådan åtgärd, som nu är i fråga, ej synes nog tydligt framgå af den 9:de §:s

nuvarande innehåll, ett tillägg derom i §:n införes, hvilket då tillika torde kunna bereda

dem möjlighet till erhållande af större utsyningar å enskildas utsyningsområdeu

som jag härofvan vid § 5 förordat, och alltså erhålla denna lydelse: ringande oek

Skogsstyrelsen när skäl dertill åro att, hvad angår de i § 2 omförmålda områden, på

ansökning af den som derå har uteslutande utsyningsrätt, och hvad angår de skogar,

hvarom sägs i § 7, på eljest förekommen anledning, förordna, att utsyning af träd,

användbara till bjelkar och timmer, må på en gäng ske sa väl för det närmaste året

som för högst 2 påföljande år.»

De ändringar af bestämmelserna i § 10 af utsyningsförordningen, som komitén

föreslagit och hvilka hufvudsakligen åsyfta, dels att mindre sågtimmerträd, hvilka

vid 16 fots längd i lilländan hålla 8,3 dec.-tum i genomskärning, skulle äfven utan

att vara kortväxta och krokiga, så att de icke kunna väntas framdeles utväxa till

större sågtimmerträd, få i allmänhet utsynas, och dels att skogsalster, tjenliga till

tjärubränning och pottaskeberedning, icke skulle kunna tillgodogöras annat än efter uppgjord

afverkningsplan, finner jag mig böra lika med Skogsstyrelsen afstyrka, hvaremot

jag i anledning af hvad komitén i 16 § af dess betänkande föreslagit anser, att det

i slutet af § 10 i utsyningsförordningen lemnade medgifvande, att undantagsvis för

privilegierade sågverk med utbrutna områden sågtimmerträd, som i lilländan hålla

minst 8,3 dec.tum i genomskärning, få utsynas, bör utsträckas att gälla jemväl för

privilegierade sågverk, som ännu icke erhållit utbrutna områden.

Rörande de för virkesförsäljningen erforderliga uppgifter, som vid utsyningsförslagens

upprättande böra af jägmästaren meddelas, har komitén föreslagit åtskilliga

tillägg till de bestämmelser, som i sådant afseende nu meddelas i § 12 af utsyningsförordningen,

och de föreslagna tilläggen, vid hvilka Skogsstyrelsen ej hatt annat att erinra

än att en del deraf redan är af styrelsen till efterrättelse föreskrifven, synas kunna vara

gagneligt, torde §:n lämpligen böra erhålla denna lydelse: »Vid upprättande-----

ej mindre att föreslå, på hvilka vägar eller flottleder virket lämpligast må framföras till

afsättningsorterna, de platser, der virket, innan detsamma må vidare affora», bör för erforderlig

kontrollering uppläggas, samt för öfrigt hvad i hvarje fall kan vara af beskaffenhet,

att föreskrift derom bör vid försäljningen meddelas, än äfven att lemna uppgift

å de priser, han med afseende å så väl virkets beskaffenhet, som afverkningsställets belägenhet,

utdrifningskostnaden och andra dylika omständigheter anser virket betinga.»

Hvad åter angår komiténs förslag, att de i utsyningsförslaget upptagna träden

skola af jägmästaren förses med tjenliga märken till ledning för hugade köpare, så

skulle en sådan föreskrift, om än i och för sig lämplig, likväl, på sätt Skogsstyrelsen

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 52.

59

anmärkt, så betydligt öka skogstjenstemännens besvär ej blott genom sjelfva märkningen

utan ock genom nödvändigheten att sedermera åt hvarje köpare uppsöka de särskilda

träd, som lian inköpt, att föreskriften ej kunde utföras utan en väsendtlig förökning

i tjensternännens antal, vid hvilket förhållande det nämnda förslaget ej kan af

mig förordas.

I sammanhang med afstyrkande af berörda förslag har Skogsstyrelsen anfört,

afl, i den mån indelning af kronoskogarne medhinnes och noggrann kännedom om dem

sålunda vinnes, det allt oftare inträffar, att utstämpling af träden kan, såsom i södra

delarne af landet, ske före försäljningen och att det derföre syntes icke böra, såsom

nu är fallet, vara ovilkorligen föreskrifvet att stämplingen alltid skall ske efter försäljningen,

hvilket kan lägga hinder för utsyningsåtgärdernas och försäljningens ordmindo

på lämpligaste sätt, utan att i stället stadgandena borde så affatta», att Skogsstyrelsen

må kunna taga de mått och steg, som af förhållandena påkallas.

Då emellertid de fall, i hvilka å sådana kronoskogar i Norrland, som icke

blifvit enligt 19 § i utsyningsförordningen upplåtna under flerårig afverkningsrätt,

stämplingen kan ske före försäljningen, ännu torde vara jemförelsevis få, så synes det

mig icke vara skäl att i anledning af hvad Skogsstyrelsen sålunda yttrat nu vidtaga

någon ändring i utsyningsförordningen, utan det tills vidare böra ankomma på Eders

Kongl. Maj:t att i dylika förekommande fall, uppå särskild framställning af Skogsstyrelsen,

medgifva de undantag från förordningens föreskrifter, som kunna i berörda hänseende

finnas vara lämpliga.

De i afseende på sättet för försäljningens verkställande nu dels i 13 § af

utsyningsförordningen dels i 38 § af Skogsstatens instruktion och dels i Kongl. Cirkuläret

den 23 September 1870 meddelade bestämmelser skilja sig från hvad komitén

i sadant afseende föreslagit egentligen deri, att de rm gällande bestämmelserna lemna

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande något friare händer att dervid efter omständigheterna

i hvarje särskildt fall förfoga, hvilket ock synes mig vara lämpligare. Öfriga

mindre skiljaktigheter bestå deri, att komitén dels uteslutit den nu gällande föreskriften,

att bland auktionsvilkoren något minimipris å virket ej må upptagas, och dels

ansett dessa vilkor böra innehålla, huruvida köparen skall vidkännas kostnaden för

handtlangning vid virkets utstämpling, men då, på sätt Skogsstyrelsen anmärkt, stämplingskostnaden

i förevarande fall väl alltid bör drabba kronan och något skäl för uteslutande

af föreskriften rörande minimipris ej blifvit anfördt, så torde icke heller dessa

förslag böra till någon åtgärd föranleda.

Vid § 15 i utsyningsförordningen, som bland annat stadgar, det utsyningslängdema

skola af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillställas skogstjenstemännen

"der så ske kan före den 1 Juni", bar komitén föreslagit den ändring, att samma

längder böra skogstjenstemännen tillställas "senast den 15 Juni,” mot hvilken ändring

jag lika med Skogsstyrelsen icke har något att erinra.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 52.

Det af komitén i § i14 af dess betänkande gjorda förslag om stadgande, att

förrättningar, som afse utsyning och stämpling af försäljningsvirke, skola, så vidt ske

kan, verkställas i sammanhang med utsyningar å sådana områden, hvarå enskilda

hafva uteslutande utsyningsrätt, sammanhänger med förslaget, att kostnaden för resorna

till alla dessa förrättningar skall af kronan gäldas enligt resereglemente! och afser

att minska de utgifter, som i följd häraf skulle för kronan uppstå. Men om, såsom

jag här ofvan hemställt, detta senare förslag icke godkännes, utan ifrågavarande resekostnad

fortfarande kommer att, såsom nu, bestridas af jägmästaren sjelf, med det

dertill afsedda resepenningeanslag, som till fixt belopp finnes för hans tjenst i staten

uppfördt, så blir det förstnämnda förslaget obehöflig!, emedan det då är för kronan

likgiltigt, huru jägmästaren anordnar sina resor, men deremot för jägmästaren af så

stort intresse att göra det på det föreslagna sättet, att något stadgande derom ej lärer

vara erforderligt.

De uti 17 § af utsyningsförordningen förekommande bestämmelser om utsyningsförrättningars

kungörande, afslutande och Överklagande angå icke de förrättningar

af nämnda slag, som enligt § 5 verkställas å områden, derå enskilda hafva uteslutande

utsyningsrätt; utan återfinnas de för sistnämnda förrättningar i samma hänseenden

gällande bestämmelser dels i nyssnämnda § och dels i 36 § af instruktionen.

Enligt dessa bestämmelser skall vederbörande utsyningstagare af jägmästaren på lämpligt

sätt underrättas om tiden för utsyningen i Kopparbergs och de Norrländska länen,

minst 14 dagar förut, samt besvärstiden beräknas från den dag, då utsyningstagaren

fick del af instrumentet. De af komitén häri föreslagna ändringar, enligt livilka så väl

början som slut jemväl af nu ifrågavarande utsyningar ovilkorligen skola kungöras från

predikstolen och besvärstiden räknas från den senare kungörelsens uppläsande, synas

mig icke utgöra några förbättringar, hvarföre de af mig afstyrkas.

Beträffande åter utsyningar och stämplingar af försäljningsvirke stadgas nu i

§ 17 af utsyningsförordningen, att hvarje sådan förrättning, omfattande en hel kronopark

eller annat i särskild! utsyningsförslag afsedt område, skall kungöras från predikstolen

i socknens kyrka minst 14 dagar förut med tillkännagifvande af de tider, då

förrättningsmannen är att förvänta till hvarje block eller annan särskildt utmärkt trakt,

att förrättningens afslutande skall på samma sätt kungöras å nästa söndag derefter

och att under besvärstiden, som räknas från sistnämnda kungörelse, någon afverkning

af det utsynade virket ej må ske.

I stället föreslår nu komitén, att början endast af den första förrättningen i

socknen skall 14 dagar förut kungöras, men dervid tillika angifvas den ordning, hvari

de särskilda förrättningarne komma att efter hvarandra företagas, att kungörelsen om

samtliga förrättningarnes afslutande skall ega rum å andra söndagen efter sista förrättningens

afslutande, och att båda kungörelserna skola uppläsas antingen i socknens

eller i dertill hörande kapellförsamlings kyrka eller i båda; hvarjemte komitén uteslutit

föreskriften om afverkningens inställande tills besvärstiden tilländagått.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kontjl. M<kj:ts Nåd. Proposition N:o 52

61

Af dessa ändringar synes mig den sistnämnda vara olämplig och hvad angår

do öfriga, hvilka i allmänhet förordas af Skogsstyrelsen, anser jag med anledning deraf

lydelsen af § 17 inom. 1 i utsyningsförordningen böra på följande sätt jeinkas.

“Hvarje utsyningsförrättning — — — — — skall densamma från predikstolen

kungöras i socknens eller dertill hörande kapellförsamlings kyrka eller, der

omständigheterna så föranleda, i båda dessa kyrkor, med tillkännagivande

trakt. Likaledes skall kungörelse om förrättningens slut senast å derefter inträffande

andra söndagen, då gudstjenst i socknens eller kapellförsamlingens kyrka förrättas,

der uppläsas; och förmenar — — — må ske».

Rörande försalut virkes afhemtande stadgas nu i 18 § af utsyningsförordningen

att detta i allmänhet skall vara verkståldt innan den 1 Juni året eftei det, d.i

virket utsynades, men att Eders Kongl. Majits Befallningshafvande eger att antingen

i auktionsvilkoren eller på särskild ansökning medgifva längre anstånd, högst 5 Sr

från utsyningen, samt att, om köparen försummar sin skyldighet härutinnan, han förlorar

sin rätt till virket.

Komiténs förslag i 70 § af dess betänkande går deremot ut på att framflytta

den förstnämnda tidpunkten till den 1 Juli och att den köpare, som inom donna tidpunkt

hos revierförvaltaren anmäler sin önskan att dröja med afhemtningen, skall utan

vidare vara berättigad att låta virket qvarligga till den 1 Juli näsipåföljande ar, da

detsamma ovilkorligen bör vara affördt.

Skogsstyrelsen anser uppskofvet till den 1 Juli vara lämpligt för att lemna

köparen rådrum att under Juni månad öfverräkna hvad som till äfventyra ej hunnit utdrifvas

och derå begära restliygge, och som derjemte ett års resthygge bör vara tillräckligt

för de virkesbelopp, som å de årliga auktionerna försäljas, sa tillstyrker Styrelsen,

att komiténs berörda förslag godkännes men med tillägg att, då på en gång

(lera års utverkning försäljes, hyggestiden må kunna i auktionsvilkoren bestämmas till

högst 5 år, , ,, .

I öfverensstämmelse med livad Skogsstyrelsen sålunda tillstyrkt, anser jag förevarande

5 utsyningsförordningen böra erhålla donna förändrade lydelse:

»Virke, som utsynats å de i § 7 omförraälda skogar, skall i allmänhet vara

afverkadt och ur skogen bortfördt föro den 1 Juli året näst efter det, da stamp ingen

blifvit verkställd. Vill utsyningstagaren dermed dröja, anmäle det inom naranda tid

hos vederbörande revhrförvaltare och hafre sedan tid att fullgöra afforshngen till den

1 Juli nästpåföljaude år, då virket ovilkorligen bör vara affordt. Dock må i tall, u

Skogsstyrelsen enligt § 9 förordnat att utsyning af virke skall pa en gång ske foi

flo:a år Vår Befallningshafvande i auktionsvilkoren eller pa särskild, foie sistnämnda

dag ingifven ansökning bestämma längre tid för sådant virkes afhemtande an nu ar

sao-dt, högst 5 år från utsyningen, och lände då den bestämmelse till elterratte se.

Försummas något af hvad nu är föreskrift hafre utsyningstagaren sm ratt till virket

förlorat.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kong]. Majits Nåd. Proposition N:o 52.

Hvad deremot angår det af komitén, i syfte bland annat att söka tvinga köparno

tillgodogöra äfven de dugliga toppstockarne af de afverkade träden, gjorda förslå.

- om hans åläggande att vid vite af 5 K:dr för hvarje toppstock från skogen afhemta

alla sadana piecer, som vid 14 fots längd från storändan hålla 7.5 dec.tum eller

mera i genomskärning och ej äro af röta skadade, så lärer ett sådant stadgande hvarken

vara behöflig!:, om toppstocken kan med någon fördel användas, eller eljest kunna

anses lämpligt.

Vid §19 i utsyningsförordningen angående upplåtande genom kontrakt af

fleiäiig af\erkningsrätt a kronoparker, för hvilka hushållsplan blifvit uppgjord, har komit.

éa föreslagit inskränkande af längsta tiden för sådana kontrakters bestånd från nu

stadgade 20 år till 10 år, hvilket förslag jag på skäl, som här ofvan i fråga om tiden

för dylika kontrakter å enskilda skogar blifvit anförda, icke kan understödja.

Deremot anser jag i öfverensstämmelse med den åsigt, som uttalats vid ett

af Skogsstyrelsen med åtskilliga skogstjenstemän i Juni 1869 hållet sammanträde,

ett den nu i 19 § af utsyningsförordningen meddelade föreskrift om årliga utsyningar

jemväl å sadana kronoparker, som blifvit under flerårig afverkningsrätt upplåtna,

1 6m''1 ett onödigt band pa afverkningsrättsirmehafvarens disposition öfver skogen, hvarföre

jag tillstyrker att ordet rårliga” må utgå.

Hvad slutligen angår komiténs förslag, att, om någon, för upparbetande af

flottled eller annat dylikt arbete af allmänt gagn, önskar komma i åtnjutande af virke

från kronans skogar, Skogsstyrelsen skall ega bestämma om och på hvilka vilkor

sadant må . kunna beviljas, så kan jag icke finna någon olägenhet af det nuvarande

håfdvuima förhållandet., att frågan om dylika undantagsdisposiiioner af kronoskogarnes

afkastning prölVas och afgöras af Eders Kongl. Maj:t, hvarföre jag afstyrker det

nämnda förslaget.

I 12 kap. af komiténs betänkande föresläs, med afvikelse från hvad nu är

stadgadt, att försäljning af bete och hösl&tter å kronoskogarne skall verkställas samtidigt.

med försäljning af virke derifrån. Men då genom en sådan föiändring försäljningen

af bete och höslåtter skulle, på sätt Skogsstyrelsen anmärkt, komma att ega.

rum å eu derför mindre tjenlig tid, eller i allmänhet i Mars månad, så kan berörda

förslag icke af mig förordas.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj;ts Nåd. Preposition N:o 5 2.

63

Bland allmänna föreskrifter till förekommande af skogsföröilelse föreslår komitén

i 13 kap. till en början förbud mot barkning af växande tallträd för beredande

af tjäruvirke eller annat dylikt ändamål.

Skogsstyrelsen erinrar härvid, dels att tallbark vid missväxter stundom an ■

vändes till föda åt kreatur och till nödbröd, dels att, då tallträds fällande till tjäruvirke

ej torda kunna förbjudas, det ej heller rättvisligen syntes böra hindras att några

är före fällningen göra dem tjenliga till tjärubränning genom barkens afskalande, dels

att tjäruindustrien på flera ställen utgjorde det enda möjliga sättet att af skogen

hemta någon inkomst, hvarföre ock den metod att barkskala träden, som komitén

nu ville förbjuda, för några tiotal år sedan på allmän bekostnad utlärdes till befolkningen

samt dels att de likartade förbud, som i den äldre lagstiftningen försökts,

aldrig ledt till det åsyftade målet; och finner jag mig på dessa skäl böra lika med

Skogsstyrelsen afstyrka ifrågavarande förslag.

Vidare föreslår komitén förbud mot allt svedjande äfvensom mot ljungbränning.

Hvad förbudet mot svedjande angår, så lärer vid det af Skogsstyrelsen anförda

förhållande, att odlingen i Norrland ej kan anses vara så långt framskriden,

att det egentliga jordbrukets föregångare, svedningen, der kan helt och hållet umbäras,

det icke vara skäl att meddela ett sådant förbud, liv ilket ock synes så mycket

mindre behöfligt, som komitén sjelf upplyst (pag. 106), att svedjandet under senare

tiden allmänneligen visat sig vara i aftagande, så att man icke utan skäl kunde

hoppas, att den tidpunkt ej vare synnerligen aflägsen, då svedjandet helt och hållet

förlorat det förtroende, som utgjort grunden för dess användande.

Beträffande åter ljungbränningen, torde, ej blott för Norrland, utan jemväl

för riket i öfrigt, mera afseende böra fästas vid hvad komitén derom föreslagit.

De om ljungbränning nu gällande stadganden återfinnas dels i Kongl. Iiesolutionen

på allmogens besvär den 17 Augusti 1 762, som innehåller, att allmogen i

de landsorter, hvarest stora och vida, skoglösa, med ljung beväxta fält finnas, må

tillåtas afsvedja ljungen om våren, då marken ännu är rå, och dels i Kongl. Brefvet

den 3 September 17 81, som föreskrifver att i fråga om ljungbränning skall till alla

delar iakttagas hvad om svedjande i allmänhet är stadgadt.

Af denna sistnämnda föreskrift, jemförd med 14 kap. Byggninga-balken, 1805

års Skogsordning och Kongl. Förordningen den 2 Mars 1819, torde följa;

att ljungbränning nu fritt får företagas å all jord inom åker, äng och beteshage

samt å frälse- och skattejord äfven utom hägnad, dock ej å sandmo och bergaktig

eller stenbunden mark;

att deremot verkställande af sådan bränning å sandmo, bergaktig eller stenbunden

mark utom åker, äng och beteshage samt å allmänningar, boställs-, krono-,

hemmans- och annan kronojord jemväl å all annan mark utom hägnad icke får ske

annat än efter besigtning af två trovärdiga män och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande»

på grund af deras intyg meddelade tillåtelser.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Kovgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 52.

64

Med anledning af en vid 1869 års landsting i Hallands län väckt motion,

hvaruti framhölls, hurusom skogarnes återväxt på ett betänkligt sätt motverkades derigenom,

att de unga plantor, hvilka ville uppspira på de ljungbevuxna men i öfrigt

kala utmarkerna i länet, förstördes genom den der brukliga och ohejdadt fortgående

ljungbränningen, som årligen visade sig icke inskränka sina förstörande verkningar

inom gränserna af allenast den egendom, der antändningen skett, utan ofta spridde

sig iu på andras egor och der sköflare stora sträckor ungskog, har landstinget hos

Eders Kongl. Maj:t gjort framställning om meddelande af nya och ändamålsenliga

bestämmelser rörande ljungbränning i länet, dervid landstinget såsom sin åsigt angifvit

att den, som ville verkställa sådan bränning, borde derom göra anmälan hos kommunalnämndens

ordförande och att derefter af kommunalnämnden utsedde lämplige män

borde efter anställd besigtning pröfva och afgöra, huruvida bränningen finge företagas

samt, i fall den bifölls, tillse, att elden ordentligt bevakades, så att ingen skada skedde.

Skogsstyrelsen, som häröfver hördes, tillstyrkte i hufvudsaken landstingets

förslag, med hemställan derjemte;

■ att ljungbränning endast vårtiden skulle få företagas samt utom åker, äng

och hage ej ske å sandmo, bergaktig och stenbunden mark;

att sådan bränning utom hage, äng och åker ej skulle få å samma trakt

förnyas inom 30 år och i hage ej inom 10 år;

att jordegaren skulle åläggas att inom en månad efter ljungbränning i skog

och hage utså skogsfrö k askan enligt föreskrift, som vid besigtningen borde meddelas,

och

att äfven skogstjensteman skulle vid besigtningen närvara.

Uti detta yttrande instämde jemväl Kammar-kollegium, likväl med tillägg,

att kommunalnämnden men ej besigtningsmännen borde afgöra, huruvida sökt bränning

finge ske och att godtgörelse för besigtningsmännens besvär borde bestämmas af

kommunalnämnden.

Sedan derefter uti yttranden, afgifna i anledning af Landtbruks-akademiens

bär förut omnämnda framställning, anförts, dels af Hallands läns landsting, att åtgärder

till beredande af skogsåterväxt vore i viss mån ändamålslösa, så länge den der i länet

allmänt brukliga ljungbränningen ej genom lämpliga åtgärder kunde hämmas, och dels

af Göteborgs och Bohus läns landsting, att erfarenheten der i länet visat att svedjande

i väsendtlig mån förhindrat skogens återväxt samt att lagens mot olofligt svedjande

nu gällande stadganden icke voro tillräckliga att densamma förekomma, landstinget

ansåg sig böra hemställa, att skärpta stadganden mot svedjande å skogs- och ljungmark

utan föregången undersökning och vederbörligt tillstånd måtte utfärdas, så som

Skogsstyrelsen uti dess ofvan omförmäla:; utlåtande den 4 Juli 1871 hemställt, huruvida

ej med hänsyn till de olägenheter, som af ljungbränning härflöto, dylik bränning,

på sätt redan 1856 års Skogskomité föreslagit, borde helt och hållet förbjudas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Detta förslag har nu, såsom jag redan nämnt, återupptagits af den norrländska

skogskomitén, som i afseende derå, efter omförmälande af svedjandes skadlighet, yttrar

att med än mera visshet kunde antagas, att bränning af ljungfält i alla händelser

vore förderflig, enär ljung, som i allmänhet endast förekomme på mark med synnerligen

svag jordmån, genom det skydd, den lemnade uppspirande skogsplantor under

deras första utvecklingsstadium, möjliggjorde återväxt af skog, som å dylik mark svårligen

kunde på annat sätt åvägabringas.

Sammanställes härmed det af Professor Elias Fries till 1856 års komité afgifna

yttrande, att allt svedjande af ljungfält, der ofta utom detta skog skulle uppväxa,

borde, med undantag blott för sumpiga lokaler, vara förbudet såsom i grund

utmärglande jorden, så väl genom matjordens förbränning, som genom de oorganiska

ämnenas förening till olösliga snart sagdt glasarter, så torde någon tvekan ej kunna

hysas om ifrågavarande slags brännings allmänna skadlighet; och då jag är öfvertygad

om att bestämmelse)'', hvarmed man skulle vilja söka inskränka denna brännings

användande till de sannolikt lå fall, då den möjligen kunde vara gagnelig eller oskadlig,

icke skulle leda till målet, så anser jag med stöd jemväl af hvad 1856 års skogskomité,

norrländska skogskomitén och Skogsstyrelsen hemställt, ljungbränning vid hvilken

årstid som helst böra allmänneligen förbjudas och tillika stadgas, att den, som å egen

mark verkställer sådan bränning, skall straffas med böter från ocb med 5 till och

med 100 R:dr.

Slutligen har komitén, med förmälan att stadgandena i 15 kap. Bygninga-balken

angående skogseld väl voro af beskaffenhet att, om de noggrant iakttogos, fylla sitt

ändamål, men att erfarenheten visat det de icke förmådde detta, sökt att afhjelpa

denna brist dels genom betydligt skärpta ansvarsbestämmelser lör den som uteblifver

från skogseld, då han bud derom lått, eller kommer för sent eller går derifrån, innan

han fatt hemlof eller nedlägger budkafle, dels genom mera detaljerade föreskrifter om

skogs- och kronobetjeningens befattning vid skogseld samt dels genom utsättande af

premier så väl för visad rådighet vid släckningen som lör upptäckande af eldens upphofsman.

Utsättande och utbetalande af dylika premier synes mig lämpligen kunna öfverlemnas

åt vederbörande landstings omsorg, och hvad de öfriga förslagen angår, så

torde icke heller de böra till någon Eders Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda. Genom

frivilliga föreningar eller genom stadganden för mindre områden, der befolkningen vill

åtaga sig att öfvervaka deras tillämpning, kan möjligen i det ifrågavarande hänseendet

mycket ernås, men omöjligt förefaller det mig, att något skulle kunna vinnas genom

större detaljering eller skärpning af gällande lagbud, hvilkas vanmakt icke är beroende

deraf, att de äro för milda eller ej tillräckligt bestämda, utan deraf att ingen kontroll

förefinnes öfver deras efterlefnad.

Bill. till iiikid. Prot. 1874. 1 Sami. 1 Afd. 24 Haft.

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

Éonyl. Mai tia Nåd. Proposition N:o 6H.

66

Bland de i de kap., om ansvar för skogsåverkan och andra förbrytelser

rörande skogarne, af komitén gjorda nya förslag innefattas det vigtigaste i § 85, enligt

hvilken hvarje delaktighet i åverkansbrott skulle straffas lika med sjelfva gerningen.

I motiverna anför komitén, efter redogörelse för de skäl hvarför den icke kunde

förorda bestämmande af samma straff för åverkan som för tjufnadsbrott, att den dock

icke öfvergifvit tanken på möjligheten för lagstiftningen att genom andra mindre genomgripande

åtgärder åstadkomma förbättring i det nuvarande beklagansvärda förhållandet

beträffande utsträckningen af åverkningarne i Norrland. Denna utsträckning

hade, enligt komiténs åsigt, sin egentliga grund deruti, att åverkadt virke, äfven då

det måste vara alldeles uppenbart, att det icke kunde vara på ärligt sätt åtkommet,

merendels ginge i handel såsom vore det rättfånget gods. I mån som tillfället till

afsättning deraf minskades, skulle följaktligen frestelsen att begå åverkan minskas. Visserligen

vore redan nu i 3 kap. 9 § Strafflagen den delaktighet i åverkansbrott, hvartill

den gjorde sig skyldig, som köpte åverkade skogsprodukter, belagd med straff,

dock mindre än om han sjelf föröfvat gerningen; men utom det att berörda

lagrum ytterst sällan, om ens någonsin, torde varit å skogsåverkan tillämpadt —

ett förhållande, som väl knappast kunde förklaras af annat än ett allmänt missförstånd

eller förbiseende af samma lagrum •— föreställde sig komitén att, om straffet för

delaktighet i åverkan skärptes derhän, att, i öfverensstämmelse med hvad för delaktighet

i vanlig tjufnad vore stadgadt, den delaktige komme att straffas såsom vore han

sjelf gerningsman, mången som nu utan tvekan tillhandlade sig virke, det han visste

vara åverkadt, skulle derifrån afhålla sig; och hade komitén derföre i § 85 föreslagit,

att den, som tillhandlar sig virke, det han vet vara åverkadt eller eljest före, vid

eller efter brottets utförande detsamma med råd eller dåd främjar, skall straffas som

vore han sjelf gerningsman.

Skogsstyrelsen yttrar härom att, så vida delaktighet uti ifrågavarande förbrytelser

kan hänföras under 3 kap. Strafflagen, styrelsen ej hade något vidare att erinra,

än att i sådant fall ansvaret för köp af åverkadt virke eller för åtgärder till döljande

af skedd skogsåverkan borde förblifva vid det, som om delaktighet stadgades uti § 9

af nämnda kapitel.

3 kap. 9 § Strafflagen stadgar, att, om någon, sedan brott timat, med

vetskap derom, gått den brottslige till banda, såsom att han hulpit honom dölja, eller

varit behjelplig till hans flykt, eller till döljande af gerningen, eller till undanrödjande

af bevis derom, eller emottagit, delt eller föryttrat gods, som genom brottet åtkommet

var, eller besörjt omarbetning eller förändring deraf, straffas efter som brottet var till

med fängelse i högst sex månader eller böter från och med 5 till och med 500 R:dr;

och att denna för brott i allmänhet meddelade bestämmelse är tillämplig jemväl på

delaktighet i åverkansbrott, lärer ej kunna vara något tvifvel underkastadt. Då nu

för sjelfva åverkansbrottet kan ådömas ända till 1,000 R:dr böter eller, om omständigheterna

äro synnerligen försvårande, straffarbete i högst ett år, så kan visserligen

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

67

ansvaret för den, som köpt åverkadt virke eller eljest efter brottet gått gerningsmannen

till handa, blifva icke obetydligt lägre än för den som begått sjelfva åverkansbrottet.

Vore åter åverkan af lagen betraktad såsom tjufnadsbrott, så skulle enligt 20 kap. 16 §

Strafflagen den som emottagit, dolt, köpt eller foryttrat åverkadt virke med kännedom om

dess olofliga åtkomst eller besörjt omarbetning eller förändring deraf, komma att straffas

likasom om han i afseende på samma virke begått sjelfva hufvudgerningen. Men att på

åverkansbrott tillämpa denna för tjufnadsbrott gällande undantagsbestämmelse, på samma

gång tiden erkännes icke vara inne att i öfrigt hänföra åverkan till tjufnadsbrott, synes

mig icke vara följdriktigt; och då derjemte icke ens komitén kunnat påstå, att det nu

stadgade straffet för delaktighet i åverkan är för lindrigt, utan ansett orsaken till det

öfverklagade förhållandet ligga deri, att straffbudet af missförstånd eller förbiseende icke

tillämpas, men detta bör föranleda icke till straffets skärpande utan till en erinran

för vederbörande att iakttaga det derom meddelade lagbud, så är den enda åtgärd,

om hvars vidtagande jag i anledning af hvad komitén i förevarande hänseende anfört,

härmed hemställer, den, att Eders Kongl. Maj:t täcktes anbefalla sina Befallningshafvande

i de Norrländska länen och Kopparbergs län att i afseende å sådana skogsåverkansbrott,

som från det allmännas sida kunna åtalas, på lämpligt sätt uppmana

vederbörande åklagare tillse, att de, som gjort sig skyldige till sådan delaktighet deri,

som i 3 kap. 9 § Strafflagen omförmäles, varda derför behörigen lagförda.

Vidare har komitén i § 88 föreslagit bestämmande af bötesansvar för öfverträdelse

af hvad i afseende å afverkning och afforsling af virke, som blifvit å kronoskog

utsynadt, kan varda, i behörig ordning föreskrifvet; och anser Skogsstyrelsen en

sådan ansvarsbestämmelse, hvilken för närvarande saknas, vara erforderlig för att gifva

kraft åt de föreskrifter, som i berörda hänseende af jägmästarne meddelas.

Med anledning häraf synes, såsom tillägg till § 35 i Kongl. förordningen den

29 Juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket och § 40

i instruktionen för Skogsstyrelsen och skogsstaten den 19 November 1869, böra i

nåder stadgas, att utsyningstagare eller köpare, som icke ställer sig till efterrättelse

de enligt nämnda §§ af vederbörande skogstjensteman meddelade föreskrifter i afseende

å afverkning och afhemtning af skogsalster, som från allmänna skogar utlemnas, skall

straffas med böter af 5 R:dr eller mera till och med 100 R:dr.

Rörande kronojägares behörighet att i vissa fall sjelf anställa åtal af åverkansbrott

har redan genom Kongl. brefvet den 6 December 1872 meddelats stadganden,

som öfverensstämma med hvad komitén derom i § 98 föreslagit.

De af komitén i §§ 99, 100, 101 och 103 föreslagna bestämmelser angående

beslag och försäljning af åverkadt virke, tillsättande af särskilda kontrollanter för tillvaratagande

af sådant virke, samt beslagareprovision öfverensstämma till största delen

med hvad derom redan finnes stadgadt dels i Kongl. brefvet den 24 September 1867,

dels i ivänne särskilda Kongl. bref den 22 November 1 867, af hvilka likväl det ena

gäller endast för Norrbottens och Vesterbottens lan, dels i § 39 af instruktionen för

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 52.

Skogsstyrelsen och skogsstaten den 19 November 1869, och dels i Kongl. brefve^

den 6 December 1872.

Då emellertid de sålunda på flera ställen spridda föreskrifterna nu synas böra

sammanföras till en enda författning angående förfarandet med virke, som finnes vara

å kronans skogar åverkadt, så och ehuru jag anser komiténs förslag med hvad Skogsstyrelsen

i anledning deraf anfört i allmänhet vara af beskaffenhet att dervid kunna

läggas till grund, det likväl i ett ämne, som är af så stor vigt för ordnandet af den

norrländska skogsvården och hvari så mycket afseende måste fästas vid lokala förhållanden,

torde vara lämpligt att, innan nådigt beslut fattas, vederbörande länsstyrelser

varda hörde, får jag hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes anbefalla sina Befallningshafvande

i Kopparbergs och de Norrländska länen att öfver hvad så väl komitén

som Skogsstyrelsen i nämnda hänseenden anfört och föreslagit afgifva underdåniga yttranden

och dervid tillägga de bestämmelser, som utöfver berörda förslag möjligen

kunna finnas vara erforderliga för ett ändamålsenligt anordnande af ifrågavarande ämne.

Beträffande öfriga af komitén i 14 kap. föreslagna stadganden, hvilka dels

redan äro af mig oraförmälda eller afse betryggande af sådana föreskrifters efterlefvande,

hvilka jag här förut i underdånighet af styrkt, dels endast utgöra upprepanden

af särskilda §§ i Strafflagen och dels sammanhänga med den af komitén väckta frågan

om förbud mot undermåligt virkes försågning och afskeppning, hvilken fråga kommer

att särskildt anmälas till nådig pröfning, torde jag icke nu behöfva vidare mig yttra.

Uti 15 kap., innefattande särskilda bestämmelser rörande de till skogsstaten

hörande tjensteman och betjente inom de Norrländska länen, har komitén i § 108

föreslagit den bestämmelsen, att jägmästaren skall låta sig angeläget vara att, i den

mån öfriga tjensteåligganden det medgifva, tillhandagå befolkningen inom revieret med

råd och upplysningar i afseende å en ändamålsenlig skogsskötsel; men då jag icke

kan antaga annat, än att jägmästarne gerna åtaga sig de uppdrag för enskilda skogsegares

räkning, som kunna dem erbjudas, så vida de för deråt offrad tid och möda

erhålla skälig, för dem i allmänhet väl behöflig godtgörelse, så synes mig en sådan

bestämmelse icke vara af något behof påkallad.

Då vidare Eders Kongl. Maj:t helt nyligen till pröfning förehaft frågan om

ordnande af skogsstatens aflöningsförhållanden och derom till Riksdagen gjort nådig

framställning, som är på dess beslut beroende, så torde hvad komitén rörande detta

ämne i §§ 109 —111 anfört nu kunna af mig förbigås.

Den af komitén i § 112 föreslagna bestämmelsen, att de till skogsstaten hörande

personer skola vara skyldige att vara bosatte å ställe, som Skogsstyrelsen finner

vara för det allmänna lämpligast, kan jag lika med bemälda styrelse icke tillstyrka.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 53.

60

Då redan nu är i instruktionen föreskrifvet att de, om ej särskild dispens medgifves.

skola bo inom sina tjenstgöringsområden, så synes, med hänsyn till svårigheten att i

de nordliga reviercn erhålla passande bostad, detta vara allt som i förevarande hänseende

skäligen kan föreskrifvas.

Icke allenast för kronan utan äfven för hvarje annan skogsegare, som vill å

sin skog införa ordnad hushållning, är det af synnerlig vigt att de mulbetes- och

dylika rättigheter å skogar, som kunna tillkomma andra hemman eller lägenheter,

må varda utbrutna. Nu gällande 1866 års skiftesstadga angifver väl i § 76 de

grunder, hvarefter en dylik utbrytning skall ske i sammanhang med laga skifte af

den mark, hvarå servituten ligger, men lemnar deremot egaren af samma mark

intet vitsord att påfordra en sådan utbrytning, om marken redan undergått laga

skifte. Med anledning häraf har nu komitén föreslagit den bestämmelsen, att, der

hemman eller lägenhet har rätt till skogsfång, mulbete, torftägt eller dylikt å annans

skog, och egaren af skogen vill sådan last från sig lösa. denne må ega vitsord att

•iska utbrytning deraf efter de i skiftesstadgan lagda grunder utan sammanhang med

laga skifte och utan hinder deraf, att sådant skifte å hans egor förut faststäldt blifvit.

Detta förslag, som af Skogsstyrelsen förordas, öfverensstämmer nästan ordagrant

med ett, som redan vid 1869—1863 årens riksdag blef af Rikets Ständer

i underdånighet anmäldt och jemväl af Landtmäteri-styrelsen uti deröfver afgifvet

utlåtande tillstyrktes. Men då Högsta Domstolen, hvars yttrande likaledes infordrades,

enhälligt afstyrkte förslagets antagande, fans detsamma icke kunna vinna nådigt

bifall. De skäl, hvarpå Högsta Domstolens fleste ledamöter grundade sitt afstyrkande,

voro, enligt Domstolens protokoll för den 11 Mars 18 (i 7: att, ehuru jordegare,

å hvars mark annan by eller hemman egde rätt till mulbete, skogsfång eller

dylikt, onekligen tillskyndades många olägenheter och i flera hänseenden hindrades att

vidtaga åtgärder, som för markens ändamålsenliga begagnande erfordrades, finge dock

icke i fråga om utbrytning af en sådan servitut förbises egarens af servituten rättighet

att påfordra, det utbrytningen skedde på sådant sätt, att han derigenom ej lede något

men, utan för den förmån, han afstode. åtnjöto fullt vederlag. Ett fullgodt vederlag

syntes dock icke egaren af servituten kunna erhålla, utan att hela hans rätt blefve

i ett sammanhang utbruten, så att han på en gång undfinge den ersättning i mark,

som honom tillkomme. Ett motsatt förfarande eller att, på sätt Rikets Ständers

förslag syntes åsyfta, lemna hvarje delägare i skogsmark, som vore med servitut

besvärad, rättighet att påkalla särskild utbrytning af den bråkdel af servituten, som

på hans lott i skogsmarken belöpte, skulle för egaren af servituten medföra lidande

och slutligen i väsendtlig mån tillintetgöra värdet af de förmåner, han af servituten

O <J CJ

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kongl. Majt-.s Nåd. Proposition N:o 53.

haft att påräkna. Vore nn ett enstaka hemman, som befunne sig i en egares hand,

belastadt med en servitut af ifrågavarande beskaffenhet, mötte enligt gällande skiftesstadga

ej något hinder för jordegaren att få servituten särskildt utbruten. Läge deremot

servituten å mark, som varit eller vore samfällig för flera egare, kunde en utbrytning

af servituten icke lämpligen ega rum utan i sammanhang med laga skifte.

Redan i skiftesstadgan den 4 Maj 1827 meddelades föreskrift derom, att vid laga

skifte å egor till by eller hemman, å hvars skog annan by eller hemman hade rätt

till mulbete eller skogsfång, denna rätt skulle efter bestämda grunder utbrytas. Det

torde således kunna antagas att åtminstone i de flesta fall, der laga skifte öfvergått

skogsmark, som varit af dylik servitut besvärad, marken genom skiftet blifvit från

samma servitut befriad. Skulle likväl vid laga skifte eller enskifte servituten vara

bibehållen, oaktadt skogsmarken blifvit emellan jordegarne uti särskilda lotter fördelad,

torde någon utbrytning af servituten icke kunna verkställas utan rubbning af skiftesförrättningen

i dess helhet. Att rubba enskifte eller laga skifte, som faststäldt blifvit,

borde dock i möjligaste måtto undvikas, och rättighet dertill syntes icke i något fall

böra utsträckas längre än skiftesstadgan den 9 November 1866 i 3 § bestämde.

Hade åter skogsmark genom storskifte blifvit delad med bibehållande af den

å marken liggande servitut, skulle en utbrytning deraf föranleda sådana förändringar i

de gamla skifteslotterna, att nytt laga skifte å skogsmarken blefve oundgängligen

nödigt. Hvilade deremot servituten å samfällig mark som delegarne gemensamt

brukade och nyttjade, så kunde väl utbrytning utan laga skifte delegarne emellan ega

rum, men då denna utbrytning icke kunde utan mätning och gradering af marken

ske samt det egentliga ändamålet med utbrytningen ingalunda vore vunnet, innan

hvarje delegare i marken fått sin lott från de andras afskild, torde det vara mindre

lämpligt att lemna en enskild delegare vitsord att påfordra en sådan, för öfriga delegarne

både kostsam och föga gagnande förrättning.

På grund af dessa skäl finner jag mig nödsakad afstå från att förorda antagandet

af komiténs ifrågavarande förslag.

Hvad angår komiténs derefter framställda förslag dels om förbehåll vid afvittring

af rätt för kronan till flottning i alla vattendrag, der flottled vore eller blefve

upprensad, och om undantagande af mark till upplagsplats för virke från kronans

skogar och till nödiga utfartsvägar derifrån ned till vattendragen, dels om bildande

af ett nytt revier inom första inspektions-distriktet, eller, såsom det numera kallas,

Norrbottens distrikt, så har det förstnämnda förslaget redan blifvit iakttaget i § 7

af den för lappmarkerna den 30 Maj nästlidna år utfärdade afvittringsstadga, dervid

förbehållet om flottningsrätt utsträckts jemväl till andra virkesegare än kronan, samt

det senare förslaget också redan vunnit tillämpning genom inrättande år 1 872 af

Tärendö revier.

Beträffande vidare komiténs förslag om anvisande af medel till arvoden åt

extra kronojägare och till anskaffande af bostäder åt kronojägare, så torde några sär
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 5ä.

1\

skilda åtgärder i anledning deraf nu icke böra vidtagas, utan de utgifter, som i berörda

hänseenden finnas vara erforderliga eller med fördel kunna ega rum, fortfarande

såsom hittills få bestridas af reservationsanslaget för skogsväsendet i allmänhet.

Slutligen har komitén föreslagit, att populära, med afseende å Norrlands egendomliga

förhållanden affattade läroböcker i skogshushållning och skogsodling med hvad

dertill hörer, såsom om skogselds släckning o. s. v., måtte på statens bekostnad

utgifvas och afgiftsfritt utdelas bland allmogen samt en belöning utfästas för den,

som för omförmälda ändamål författade det bästa arbetet.

Då jag lika med Skogsstyrelsen finner detta förslag förtjent af uppmärksamhet,

anser jag mig, i anledning deraf, böra tillstyrka, det Eders Kongl. Maj:t täcktes

utsätta tvänne pris för författande af de två bästa dylika folkskrifter, det ena å 500

och det andra å 300 K:dr, samt anbefalla Skogsstyrelsen att låta i allmänna tidningarne

införa en inbjudning till täflan om dessa pris, med utsättande dervid af de

närmare bestämmelser i afseende å täflingsskrifternas beskaffenhet, tiden för deras

afgifvande och sättet för deras pröfning och bedömande, som styrelsen kan finna erforderliga

och ändamålsenliga.

Sammanfattas nu de åtgärder, jag funnit mig i förevarande ämne böra i underdånighet

tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att omedelbart vidtaga, så bestå de

dels i aflåtande af nådig Proposition till Riksdagen om beredande af medel

till fortskyndande af ordnad hushållnings införande på de ecklesiastika och militära

boställenas skogar, om meddelande af nya bestämmelser i afseende på förvaltningen

af utbrutna, med skogsränta belagda stockfångstskogar och om antagande af en författning

angående skyldighet lör enskilda skogsegare att efter afverkning sörja för

skogs återväxt;

dils i infordrande af underdåniga utlåtanden, från Kammar-kollegium rörande

en af mig föreslagen ändring i 8 § af Kongl. förordningen om hemmansklyfning och

jordafsöndring den 6 Augusti 1864, fiån Skogsstyrelsen i fråga om ställande under

skogsstatens förvaltning af skogar, som tillhöra allmänna inrättningars hemman, samt

från länsstyrelserna i Kopparbergs och de Norrländska länen angående de af komitén

och Skogsstyrelsen föreslagna bestämmelser i afseende på behandlingen af i beslag

taget åverkadt virke;

dels i meddelande af befallning till nyssnämnda länsstyrelser om vederbörande

åklagares erinrande att tillse det de, som göra sig skyldiga till delaktighet

i skogsåverkans brott, varda derför behörigen lagförda; samt

dels i utsättande af premier för författande af lämpliga'' folkskrifter rörande

skogshushållningen med särskilut afseende på de norrländska förhållandena.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12 Kongi. Maj-.ts Nåd. Proposition N-.o 6ä.

Hvad åter angår ej mindre de af mig förordade ändringar i Kongi. förorclningarue

den 21 December 1865 om kronoparkers bildande samt om utsyning och

försäljning af skogsalster från kronans skogar i Kopparbergs och de Norrländska länen,

äfvensom i Kongi. brefven den 11 Maj 1866 och den 13 Juni 1867 angående

arvode till utsyningsförrättare, än ock det föreslagna förbudet mot ljungbränning och

stadgandet af böter för den, som i afseende på afverkning eller afhemtuing af skogsalster

från allmänna skogar icke ställer sig vederbörande jägmästares föreskrifter till

efterrättelse, så tillåter jag mig fästa Eders Kongi. Maj:ts uppmärksamhet dels derpå,

att utlåtanden från vederbörande myndigheter ännu afvaktas rörande de väckta frågorna

om förbud mot afskeppning och försågning af virke under vissa dimensioner,

om skatte- och frälsehemmans skogars i Norrbottens län ställande under skogsstatspersonalens

uppsigt och kontroll samt om afskaffande af afgift för utsyningar, dels

ock derpå att, då vid innevarande riksdag många motioner blifvit väckta rörande

samma frågor eller andra, som beröra de ofvannämnda författningarne, det icke är

oantagligt, att en underdånig skrifvelse i dessa ämnen kan vara att från Riksdagen

emotse; och då både denna skrifvelse, derest en sådan inkommer, och de nämnda

utlåtandena otvifvelaktigt kunna innehålla skäl och upplysningar, som möjligen finnas

böra föranleda till jemkningar eller tillägg uti ifrågavarande, af mig föreslagna författningsändringar

eller nya stadganden samt det vid sådant förhållande synes mig

icke vara lämpligt, att dessa förslag nu af Eders Kongi. Maj:t upptagas till nådigt

afgörande, så tillstyrker jag att med pröfningen af berörda förslag får anstå till

riksdagens slut, men att ett utdrag af detta protokoll, som fullständigt upptager

hvad i ämnet förekommit, må såsom bilaga åtfölja den nådiga Proposition, som

enligt min underdåniga hemställan skulle till Riksdagen aflåtas, på det att Riksdagen

må komma i tillfälle att i anledning af de gjorda förslagen framställa de erinringar,

hvartill omständigheterna kunna finnas föranleda.

Uti hvad Departements-chefen sålunda hemställt och tillstyrkt

instämde Stats-Rådets öfriga ledamöter; och behagade Hans

Maj:t Konungen dertill i alla delar lemna nådigt bifall.

Ex protocollo

Axel Adelgren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl, 3lqj:t$ Nåd. Proposition N:o 53.

tö

lÅdra c) af Protokollet öfver Finans-ärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i Stats-Badet å Stockholms Slott den 90 Mars lSli.

jST ii r varande:

Hjuis Excellens Herr Jnstitie-statsministern Adlercrentz;

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna

bt atsraden: Bredberq,

Berg.

Friherre Leijmihöfvad,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

I* riherre Alströmer och

Weidenhielm.

Härefter uppläste Departementschefen Statsrådet Wrern till justering'' ett i

öfverensstämmelse med Kongl. Majrts, uppå Stats-Rådets enhälliga tillstyrkande, den

3° sistlidne Januari fattade beslut, uppsatt förslag till Kongl. Majrts nådiga pro
åtslalliga

skogsväsendet rörande frågor.

position till Riksdagen, angående

Ijppa Stats-Rådets underdåniga tillstyrkande, behagade Hans

Majrt Konungen i nåder gilla berörda förslag, sådant det finnes

detta protokoll Inlagd!; och skulle i enlighet med samma förslag

nådig proposition till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo

A.Tel- Ådelgrcn.

Pilt. till Piksd. Prof.

I Sami. J Afl. ;>4 Jpjjr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.