Sök i Ratio Lex

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55

1874-04-13 · 53 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 49 av 53 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1874:55, Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

1

i\:o

55.

Ank. till Riksd. Kansli flen 13 April 1874, kl. 6 e. m

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen angående en förändrad

lagstiftning för enskilda sedel utgifvande hanker.

Da för flertalet af de enskilda sedelutgifvande bankerna nu gällande

.oktrojer snart löpa till ända, har Kongl. Maj:t, som med anledning deraf

redan fått från flera banker emottaga ansökningar om förnyade oktrojer,

funnit sig, innan dessa ansökningar till nådig pröfning förekomma, böra

taga i öfvervägande, huruvida några ändringar i de för enskilda sedelutgifvande

banker nu gällande föreskrifter, hvilka innefattas i Kongl. kungörelsen

den 20 Maj 1864, må vara af behofvet påkallade.

Vid sålunda uppkommen fråga om en revision af lagstiftningen för

de invecklade och grannlaga förhållanden, hvilka röra bankväsendet, har det

ansetts nödigt, att yttranden af så många sakkunnige män som möjligt inhemtades,

och blef derföre under loppet af sistlidne September månad cirkulärskrivelse

i sådant afseende från Finans-departementet utfärdad ej blott

till styrelserna för samtliga enskilda sedelutgifvande banker, utan ock till

ordförande och deputerade bland fullmäktige i Riksbanken, till ordförande

oc verkställande direktörer för de större icke sedelutgifvande bankinrättningame,

till ännu qvarlefvande ledamöter af den komité, som den 30 Juni

1860 afgaf betänkande om förändrad organisation af bankanstalterna, med

here i bankärenden förfarne personer; och hafva från flertalet af desse inkommit

synnerligen sakrika och med omsorg utarbetade yttranden, hvilka

Bih. till Riksd. Prat. 1874. 1 Sund. 1 Afd. 20 ljuft. ]

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kongl. Mafits Nåd. Proposition N:o 55,

skola tillhandahållas det Utskott, till hvars handläggning denna proposition

varder af Riksdagen öfverlemnad.

Med begagnande hufvudsakligen af det rikhaltiga material, som de

nämnda yttrandena erbjudit, liar inom Finans-departementet uppgjorts ett

förslag till omarbetning i vissa delar af 1864 års ofvan bemälda kungörelse,

hvilket blifvit af Kongl. Maj:t gilladt; men som Kongl. Maj:t ansett Sig i

ett så viktigt ämne som detta icke böra lagstifta utan Riksdagens medverkan,

så vill Kongl. Maj:t, under åberopande af hvad härvid bilagda protokollsutdrag

innehåller, härmed till godkännande. jemväl af Riksdagen framlägga

den förändrade författning rörande enskilda sedelutgifvande banker,

som enligt nämnda förslag skulle utfärdas, sa, lydande.

Enskilda, som vilja ingå bolag i ändamål att genom en vald styrelse

drifva bankrörelse med rätt att utgifva egna banksedlar, skola hos Kongl.

Maj:t om nådig tillåtelse dertill sig anmäla och dervid inlemna de för bolaget

antagna bolagsreglor. Befinnas dessa öfverensstämma med denna lag

samt lag och författningar i öfrigt, och finner Kongl. Maj:t den bankmrattning

vara för landet nyttig, meddelas tillåtelse till bankrörelsens drifvande

enligt bolagsreglorva; Kongl, Majd dock förbehållet att, vid hvart tionde ar

efter ämna författnings utfärdande anställd förnyad granskning af bolagsreqlorna

för alla dåvarande sedelutgifvande bankbolagden vidtaga de andningar,

''som, beträffande grundfondens belopp eller i öfrigt kunna finnas

vara af förändrad lagstiftning eller andra omständigheter påkallade.

§ 2.

Delegarne i sådant bankbolag, hvilket kan ingås för viss hd eller ock

utan någon tidsbestämning, böra vara svenske medborgare, till antalet minst

tretio, och svare de, en för alla och alla för en, för uppfyllandet åt alla

bankbolagets förbindelser. De kallas solidariska bolagsmän.

§ 3.

De solidariska bolagsmännen stånde öppet att, till förstärkande af

bankens rr lind fond, med sig förena lottegave, hvilkas ansvarighet för bolagets

förbindelser begränsas af deras lotters fulla belopp. De kallas kommandit
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Mäj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

d dega re; och må sådana icke i bolaget inrymmas för mer än högst hälften

af det belopp, de solidariska bolagsmännen uti grundfonden insatt.

§ 4-

Egare af kommanditlotter må ej tillerkännas rättighet att deltaga i

andra beslut å bolagsstämma, än val af revisorer, till hvilket uppdrag jemväl

de må kunna utses.

§ b.

Mom 1. Solidarisk bolagsman, dess arfvinge eller sterbhusdelegare

vare ej berättigad att, innan tid ute är, för hvilken bolaget må vara ingånget.

, ifrån bolaget afgå, eller någon af sina lotter å annan person öfverlåta,

med mindre bolaget dertill samtyckt. Begäran derom anmäles skriftligen

hos styrelsen och pröfvas å den ordinarie bolagsstämma, som hålles under

nästföljande räkenskapsår.

Mom. 2. Kommanditdelegare må sina lotter till annan person öfverlåta,

efter anmälan hos bolagets styrelse och under iakttagande i öfrigt af

de föreskrifter, bolaget i sådant afseende bestämt.

§ b.

När solidarisk bolagsman från bolaget afgått eller ny sådan deri vunnit

inträde, skall uppgift härom, genom styrelsens försorg, efter hvarje ordinarie

bolagsstämma, så väl aflemnas till vederbörande Rådstufvurätt, för att

i dess inteckningsprotokoll intagas, som ock i allmänna tidningarnc kungöras.

§

Mom. 1. I banken skall finnas en förteckning öfver samtliga såväl

solidariska bolagsmän som kommanditlottegare, hvilken förteckning tillika

skall innehålla uppgift om det antal lotter, en hvar innehar.

Mom. 2. I denna förteckning skola alla behörigen skedda lörändringar

i eganderätten till lotter genast antecknas.

Mom. 3. En hvar, som sådant önskar, stånde fritt att, a de tider

banken hålles för allmänheten öppen, af denna förteckning taga kännedom,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

äfvensom att, emot afgift, erhålla till riktigheten af vederbörande tjensteman

bestyrkt utdrag derutur.

§ 8.

Bolagsreglor^ höra innefatta bestämmelser i följande hufvudsakliga

ämnen:

a) om beloppet af grundfonden;

b) huruvida kommanditlottegare må inrymmas och på hvilka vilkor,

deribland särskild t om den andel i vinsten, som skall dem tillfalla;

c) om grunderna för rösträttighets utöfvande vid bolagsstämma;

cl) om antalet af styrelsens ledamöter, hvilka vid hufvudkontoret böra

vara minst fem;

e) om antalet af revisorer och om tiden för revisionen, som årligen

bör förrättas;

/) om bankens rörelsegrenar; börande uttryckligen stadgas, att egna

eller andra enskilda bankers lottbref ej få såsom säkerhet för försträckning

emottagas;

fj) om sättet för vinnande af ändring i bolagsreglorna;

h) om tiden för ordinarie bolagsstämma, som minst en gång årligen

bör hållas, och om vilkoren för sammankallande af extra bolagsstämma;

0 om bildandet af en reservfond och om den andel af årliga vinsten,

som till densamma skall öfverföras; samt

k) om bankens upphörande på grund af bolagsstämmobeslut.

§ 9.

Bankbolags af de solidariska bolagsmännen insatta grundfond må ej

understiga En million kronor.

§ 10.

Mom. 1. Denna grundfond skall inom ett år, räknadt från den dag

banken för allmänheten öppnas, vara till fulla beloppet i rikets gällande

mynt inbetald, samt den i §^13 här nedan bestämda andel deraf till grundfondshypotek

förvandlad och i allmänt förvar nedsatt, i enlighet med hvad

denna lag och bolagets reglor i öfrigt derom närmare bestämma.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Mäj:ts Nåd. Proposition N:o 55. 5

Har ej den grundfond blifvit inom nu stadgade tid på berörda sätt

insatt, vare oktrojen förverkad.

Mom. 2. Hafva kommanditlottegare blifvit i bolaget inrymda, varde

likaledes det belopp, hvarmed den ursprungliga grundfonden sålunda förstärkes,

insatt inom ett år, räknadt från den dag, den dertill öppnade teckning

afslutats.

§ Il
Grundfonden

bör i lika lotter fördelas. Lottbref skall alltid ställas

på en namngifven person och må ej utfärdas förr än hvad till grundfonden

hörer är vordet insatt, såsom derom i § 10 stadgas.

§ 12.

Insatt grundfond äfvensom sådan reservfond, som på grund af föreskrift

i bolagsreglorna blifvit bildad, må ej genom utdelning minskas, så

länge bankrörelsen fortfar, och icke heller vid dennas upphörande i vidsträcktare

mån, än att återstoden fullt motsvarar beloppet af bolagets utelöpande

och gällande förbindelser af alla slag.

§ 13-

Mom. 1. Utaf grundfonden skall styrelsen, enligt af bolaget meddelade

närmare föreskrifter, förvandla minst sextio procent till grundfondshypotek

af sådan beskaffenhet, som här nedan sägs.

Mom. 2. Dessa grundfondshypotek skola bestå af så beskaffade räntebärande

obligationer, som enligt särskilda af Kongl. Maj:t meddelade föreskrifter

få i sådant afseende antagas eller af skuldebref, intecknade i jordegendom

å landet inom hälften af senast fastställda taxeringsvärde, eller uti

fastighet i stad inom hälften antingen af brandförsäkringsvärdet eller af

sist fastställda taxeringsvärdet; börande likväl alltid byggnad i stad, för att

inteckning deri må kunna såsom grundfondssäkerhet antagas, vara brandförsäkrad

uti någon med vederbörligen stadfästadt reglemente försedd brandförsäkringsinrättning

inom landet.

§ 14-

Mom. 1. Grundfondsypoteken pröfvas af bolaget jemte Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande, eller den, han i sitt ställe förordnar att pröfningen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

öfvervara, samt godkännas, när de finnas vara af den beskaffenhet, förestående

paragraf omförmäler, och i öfrigt anses innefatta erforderlig säkerhet.

Mom. 2. Yid utbyte af säkerheter, hörande till grundfonden, förfares

på enahanda sätt som vid den första pröfningen.

§ lä
Grunfondshypoteken

skola uti landtränteriet eller annat allmänt förvar

nedläggas i kassakista, försedd med särskilda lås, hvartill styrelsen och

det vid bankens hnfvudkontor anställda allmänna ombud hafva hvar sin

nyckel.

§ 1 ti.

Mom. 1. De solidariska bolagsmännen i bankbolag skola sig emellan

utse en styrelse, hvilken eger att enligt den instruktion, som af bolaget utfärdas,

och under sådan kontroll af offentlig myndighet, som i denna lagstadgas,

banken förvalta och i alla mål för bolaget lagligen tala och svara.

Mom. 2. En hvar delegare, som till styrelseledamot utses, skall i

bankens förvar deponera minst ett lottbref, hvilket icke, så länge lian i styrelsen

qvarstår, får från banken utlemnas.

§ 17-

Mom. 1. Ledamot af styrelsen kan från sin befattning skiljas genom

i behörig ordning fattadt bolagsstämmobeslut.

Mom. 2. Afgående styrelseledamot förblifver ansvarig för do. åtgärder,

i livilka han deltagit, tilldess, efter i vanlig ordning skeende revision, ordinarie

bolagsstämma beviljat ansvarsfrihet.

§ 18.

Namnen på styrelsens ledamöter samt på dem, hvilka ega att underskrifva

bolagets banksedlar och öfriga förbindelser, skola efter hvarje ordinarie

bolagsstämma äfvensom då någon förändring i dessa afseenden eljest

inträffar, anmälas hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och införas i allmänna

tidningarne.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj sta Nåd, Proposition N:o 55,

7

§ 19.

Styrelsen åligger:

att när som helst hålla bankens räkenskaper och handlingar tillgängliga

för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, eller vid banken anstäldt allmänt

ombud, samt för den särskilda undersökning Kongl. Majt eller Chefen för

Dess Finans-departement kan finna för godt att låta anställa;

att, till kontroll öfver behörigt iakttagande af det i § 26 föreskrifva

förhållande mellan kassa och utelöpande banksedlar, vid hufmdkontoret och

de afdelning skontor, der allmänna ombud finnas anställda, enligt formulär,

som af Finans-departementet meddelas, halla särskilda böcker öfver beloppet

dels af utelöpande banksedlar och dels af inneliggande sådana valutor, hvilka

enligt nämnda paragraf må till kassa hänföras, samt att, deruti vid afslutande

af hvarje dags rörelse i nämnda hänseenden införa noggranna anteckningar,

utvisande det förhållande, som då eger rum :

att genast efter hvarje månads slut, i närvaro af vederbörande allmänna

ombud, enligt formulär, som från Finans-departementet meddelas, upprätta och

derefter ofördröjligen till nämnda departement insända en öfversigt af bankens

ställning; börande denna öfversigt jemväl innehålla uppgift om uppoch

utlåningsränta samt diskonto, som, under den tid öfversigten omfattar,

varit i banken gällande;

att jemväl i (ifrigt meddela Chefen för Finans-departementet alla de

upplysningar, rörande banken, som af honom äskas;

att, så snart ändring i upp- eller utlåningsränta eller diskonto beslutes,

genast derom i allmänna tidningarne kungöra;

att efter verkställd revision till Finans-departementet insända revisionsberättelsen,

äfvensom att låta införa densamma i allmänna tidningarne och

att ställa sig till noggrann efterrättelse hvad denna lag bjuder samt

de af Kongl. Maj:t fastställda bolagsreglor föreskrifva.

Förekommer • vid någon bank i sådan bok öfver förhållandet mellan

kassa och utelöpande sedlar, som här ofvan omförmäles, osann eller missledande

uppgift, hvars oriktighet ej kan på tillfredsställande sätt förklaras,

ankomme det på Kongl. Maj:t att återkalla den banken lemnade tillåtelse

att egna banksedlar utfärda.

Sker eljest afvikelse från denna lag eller gällande bolagsreglor, då

skall i de fall, hvarom i §§ 26 och 2!) sägs, tillämpas hvad der finnes stadgadt.

I andra fall må, der det anmärkta förhållandet ej inom en månad

rättas, det ankomma på Kongl. Maj:t att vid svårare afvikelse förklara

bolaget hafva förverkat rättigheten att bankrörelse bedrifva.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 55.

§ 20.

Enskildas förhållanden till banken må ej för allmänheten yppas.

§• 21.

Bankens hufvudkontor må endast i stad öppnas.

§ 22.

Genom kungörelse i allmänna tidningarne skall tillkännagifvas, när

banken öppnar eller slutar sin rörelse; och skall underrättelse om dagen,

då sådant sker, till Finans-departementet insändas.

§ 23.

Förr än banken öppnar sin rörelse, skall inför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

styrkas:

a) att inför Rådstufvurätten i den stad, der bolagets hufvudkontor är

beläget, blifvit i hufvudskrift förevisade och uti inteckningsprotokollet ordagrannt

intagne såväl den af Kongl. Maj:t för bolaget utfärdade tillståndsresolution,

som ock bolagsreglorna, samt att Rätten på bolagets bekostnad

låtit i allmänna tidningarne införa kungörelse om det ingångna bolaget;

b) att uppgift å de bolagsmän, hvilka i enlighet med denna lag för

bolagets förbindelser äro solidariskt ansvariga, blifvit ej allenast aflemnad

till samma Rätt och i dess inteckningsprotokoll intagen, utan ock i allmänna

tidningarne kungjord;

c) att till banken blifvit å lotterna inbetalade minst tio procent af

grundfonden, äfvensom att handlingar, hvilka bolaget efter pröfning godkänt,

äro hos banken aflemnade till säkerhet derför att återstoden af grundfonden

varder, jemlikt § 10, inom ett år i banken insatt.

§ 24.

Förrän banken börjar att utgifva egna banksedlar, skall tillika inför

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande styrkas:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 55.

a) att grund fondshypotek, i värde motsvarande minst 25 procent af

grundfonden, blifvit på föreskrifvet sätt i allmänt förvar nedsatta;

bj att prof blanketter till banksedlarne blifvit till Finans-departementet

aflemnade;

c) att uppgift å de personer, som skola banksedlarne underskrifva,

blifvit uti allmänna tidningarne införd.

§ 25.

''Varda, sedan bankbolag fullgjort hvad rörande rättighet till egna

banksedlars utgifvande är sagdt, kommanditlottegare i bolaget inrymda,

vare bolaget, der det på den sålunda vunna förstärkningen vill sedelutgifmng

grunda, pligtigt att, innan det dertill må anses berättigadt, inför Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande särskildt styrka, att grundfondshypotek, motsvarande

minst sextio procent af förstärkningen, ytterligare blifvit i föres

kr i f ven ordning nedsatta i allmänt förvar.

§ 26.

Mom. J. Bankbolag, som till utgifvande af egna banksedlar är berättigadt,

må ej utlemna eller i allmänna rörelsen på en gång hålla större

belopp, än som motsvaras af:

af värdet af bankens grundfondshypotek och andra dermed jemförtiga,

af banken i allmänt förvar nedsätta säkerhetshandlingar, hvilka för

ändamålet blifvit enligt bestämmelserna i § 14 godkända, börande nämnda

hypotek och säkerhetshandlingar, för sä vidt de skola kunna tjena såsom

grund för sedelutgifning, till minst halfva beloppet bestå, af sd beskaffade

räntebärande obligationer, som i § 13 omförmälas, och må, de icke i sådant

hänseende användas till större belopp än som motsvarar bankens grundfond

odi den reservfond, som enligt föreskrift i bolagsreglorna blifvit i banken

bildad ;

b) hinkens vid Jiufvudkontoret och de afdelningskontor, der allmänna

ombud finnas anställde, befintliga tillgångar af i riket lagligen gällande mynt,

och. Riksbankens sedlar äfvensom bankens behållning af ''i ''Riksbanken på löpande

räkning insatta medel, dock med den inskränkning dels att å, riksbankssedlar

och behållning af nyssnämnda slag sedel utgifning må, grundas

endast så länge berörda sedlar i riket utgöra lagligt betalningsmedel och af

Riksbanken vid anfordran enligt deras lydelse inlösas, dels ock att samtliga

Bih. till Miksd. Prof,. 1874. 1 Sami. 1 Afä. 26 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

de i denna punkt omför malda tillgångar, med undantag af guldmynt, icke må

såsom grund för sedelutgifning användas till större belopp än som, sammanlagdt

med värdet af de i sådant afseende enligt nästföregående punkt använda

hypoteker och säkerhetshandlingar motsvaras af grundfonden, beräknad

en ock en half gång samt banken tillhörig reservfond af den i samma

punkt nämnda beskaffenhet;

c) bankens vid hufvudkontoret och dess nyssberörda afdelningskontor

befintliga tillgångar af myntadt och omyntadt guld, beräknadt, så vidt det ej

utgöres af i riket lagligen gällande mynt, efter det i Riksbankens räkenskaper

för guld af samma slag upptagna värde;

skolande derjemte vid beräknande af det belopp egna banksedlar, som

bankbolag må utlemna eller hålla i rörelsen utelöpande, iakttagas, att detta

belopp icke må utgöra mera än tre gånger beloppet af den kassa, som banken

liktidigt innehar: och må i sådant afseende till kassa hänföras endast

vid hufvudkontoret och de afdelningskontor, der allmänna ombud finnas anställde,

befintliga tillgångar af lagligen i riket gällande mynt samt riksbankssedlar

äfvensom bankens behållning af i Riksbanken på löpande räkning

insatta medel; de båda sistnämnda dock endast så länge riksbankssedlarne

i riket utgöra lagligt betalningsmedel och af Riksbanken vid anfordran enligt

deras lydelse inlösas.

Mora. 2. Finnes vid någon bank den sedelutgifning sr ätt, som enligt

nästföregående moment densamma tillkommer, vara öfverskrida, skall banken

för hvarje dag sådant förhållande eger rum Ull stal sverket erlägga ett belopp

af Ett tusen kronor. Varder det anmärkta förhållandet ej rättadt inom tio

dagar eller inträffar det vid samma bank oftare, ankomme på Kongl. M.aj:t

att återkalla det banken lemnade tillstånd att egna banksedlar utgifva.

§ 27.

Mom. 1. De af bankbolag utgifna banksedlar skola utställas till innehafvaren

att utan ränta vid anfordran inlösas, och underskrifvas åt minst

två bland styrelsens ledamöter samt en bankens tjensteman, som dertill åt

styrelsen förordnas.

Banksedlar få endast lyda å tio, femtio, etthundra, femhundra och ett

tusen kronor samt tills vidare, och intilldess Kongl. Magt annorlunda förordnar,

jemväl å fem kronor.

Mom. 2. De skola till storlek och form vara så beskaffade, att papperet

till dem å 5 och 10 kronor är 4,5 tum i längd och 2,5 tum i bredd,

till dem å 50 och 100 kronor 5 tum i längd och 4,5 tum i bredd, samt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 55. 11

™ dem t50(? °ch 1’000 kr0I10r 7>5 tum i längd och 4,5 tum i bredd,

allt etter Kongl. btadgan om mått och vigt den 10 November 1865.

Mom. 3. Banksedlar må tillverkas af ofärgadt papper, dock icke till

likhet med Riksbankens sedlar. Om tryckning eller gravering ankomme på

bolaget att bestämma; dock bör banksedels valör alltid vara tydligen utmärkt.

§ 28.

Banksedel skall ovilkorligen, då den i bankens hufvudkontor till invexling

företes, inlösas med lagligen i riket gällande mynt; dock må till inlösen

jemväl användas Riksbankens sedlar, så länge de i riket utgöra lagligt

betalningsmedel och af Riksbanken vid anfordran enligt deras lydelse invexlas.

Vagras inlösen af banksedel, som bankbolag utgifvit, vare banksedelinnehafvaren

berättigad att, jemte kapitalet, åtnjuta ränta efter sex för hundrade

°“sii från d<3n dag inlösen blifvit yägrad, intilldess betalning kan

ernaiias.

§ 29.

e a . ^lds,tel kanköolag i skyldigheten att sina utgifna banksedlar vid anoraran

inlösa, ege innehafvaren, efter deremot genom notarius publicus verkställd

protest, för hvilken kostnaden skall drabba bolaget, om förhållandet

anmälan göra hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hvilken, derest det ei

genast kan visas, att hindret af tillfällighet härrört, ofördröjligen skall om

förhållandet till Kongl. Maj:t inberätta och under tiden bankrörelsen instana.

la Kongl. Maj:t ankommer att besluta huruvida bankens sedelutgifningsrätt

eller oktroj i sådant fall skall vara förverkad

§ 30.

t u r För elnfriande af sina ^löpande banksedlar eger bankbolag att, om

behofvet sadant kräfver, efter dertill af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

erhållet tillstånd, använda större eller mindre del af hankens grundfondssakerheter;

i hvilket fall bankbolagets sedelutgifningsrätt dock skall minskas

med det belopp, hvartill de föryttrade säkerheterna varit uppskattade; skolande

bankbolaget, så snart möjligen ske kan, återbringa dessa säkerheter

till behörigt belopp.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 55.

§ 31.

Mom. 1. Enskild banks räntebärande förbindelse, ställd till innehafvaren,

eller till viss man eller ordres, må ej lyda å mindre belopp än 500

kronor.

Mom. 2. Insättningsbevis med eller utan ränta skall ställas till

viss man och innehålla, att öfverlåtelse deraf bör till nye egarens säkerhet

i banken anmälas.

§ 32.

Mom. 1. Bankbolag vare berättigadt att begagna tryckta eller graverade

blanketter ej blott till banksedlar, utan ock till lånereversaler, (jvittenser,

kontrakter och bevis.

Mom. 2. De qvittenser, som banken meddelas, gälla endast såsom

verifikationer, men må icke öfverlåtas eller i rörelsen utlemnas.

§ 33.

Bankbolag må ej drifva handel med annat än guld och silfver, inoch

utrikes vexlar samt allmänna räntebärande papper, ej heller (ga annan

fastighet, än som för bankens inrymmande är behöfligt; men vara oförliindradt

att inropa pantsatt eller utmätt egendom, som utbjudes på auktion,

dervid bankens rätt och säkerhet kan vara beroende; dock med iakttagande

deraf, att sådan egendom åter varder försåld, så snart detta utan förlust för

banken kan ske.

§ 34.

Yid fordringars utsökande njute bankbolag samma rätt till handräckning,

som för Riksbanken nu är eller framdeles varder beviljad; börande

lagsökning för fordran inom en månad från förfallotiden anställas.

§ 35.

Har bankbolag, enligt något räkenskapsårs behörigen reviderade bokslut,

gjort sådana förluster, att bankens reservfond och tio procent af den

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

grundfond, som de solidariska bolagsmännen insatt, gått förlorade, då skall

banken ställas under utredning, och bolaget derefter upplösas, så framt ej

bolaget, på en af denna anledning ofördröjligen sammankallad bolagsstämma,

förklarar sig villigt att inom tre månader derefter, genom erforderligt tillskott

å lotterna, återställa grundfonden till dess behöriga belopp.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande åligge noggrannt tillse, att sådant

bolagsstämmobeslut inom sagde tid blifvit fullgjordt. klar ej så skett, varde

bolaget ovilkorligen under utredning stäldt.

§ 36.

De allmänna ombud, hvarom i denna författning förmäles, förordnas

af Chefen för Finans-departementet, som jemväl eger att bestämma vid hvilka

kontor utom hufvudkontoren dylika ombud skola finnas anställde och att nödig

instruktion för dem utfärda.

Deras aflöning, hvars belopp af Kongl. Maj:t bestämmes, utgår tillsvidare

och intilldess annorlunda förordnas, af statsmedel.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

G. Fr. Wmrn.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 55.

Utdrag af Protokollet öfver Finans-ärenden, hållet inför

Hans Magt Konungen i Stats-Rädet å Stockholms

Slott den 8 April 1814.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

WjErn,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer och

Weidenhielm.

Härefter anförde föredragande Departements-chefen, Statsrådet Wacrn

i underdånighet:

“Då den tid, för hvilken flertalet af de enskilda sedelutgifvande bankerna

erhållit oktrojer, snart löper till ända, vågar jag påkalla Eders Kongl.

Maj:ts nådiga uppmärksamhet på angelägenheten af att nu taga i betraktande,

huruvida några förändringar i föreskrifterna uti Kongl. Maj:ts nådiga

Kungörelse af den 20 Maj 1864 böra göras, innan nya oktrojer meddelas

åt dem af dessa banker, som derom göra anhållan.

Med ledning af erfarenheten under de tio år, som förflutit sedan

nämnda kungörelse utfärdades, torde något annat allmänt omdöme om ändamålsenligheten

af deruti meddelade stadganden ej med skäl kunna fällas,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kong!,. Maj ds Nåd. Propositon N:o 55. 15

än att gällande banklagstiftning i förening med bankstyrelsernas klokhet och

omtanka lemnat de mest utmärkta resultat i en snabb men tillika säker och

naturlig utveckling af penningrörelsen och i samband dermed af handel och

industri inom landet samt af nationalvälmågan i allmänhet. Ehuru vid sådant

förhållande det kunde synas såsom om i en så ändamålsenlig lag någon

rubbning eller förändring icke borde ske, har det dock förefallit mig

såsom om just nämnda starka utveckling af penningerörelsen, hvilken vid

tiden för den nämnda lagens utfärdande ej kunde anas, påkallade nya eller

i viss mån förändrade stadganden med syfte förnämligast att för en så stor

rörelse betrygga tillvaron af en större metallisk fond, såsom grundval för

dess säkerhet, än som under nu gällande bestämmelser varit för handen.

Da derjemte visat sig, att nagra skärpta kontrollföreskrifter, hvilka jag med

anledning af vissa i de enskilda sedelutgifvande bankernas qvartalsuppgifter

sig företeende förhållanden funnit nödigt meddela, föranledt ryckningar i

penningmarknaden och stor föränderlighet i vexelkurserna just vid tiderna

för dessa uppgifters aflemnande, så har det äfven synts behöfligt att, genom

några tilläggsbestämmelser till gällande lagstiftning, begränsningen af sedelutgifningsrätten

gjordes mera beroende af konstanta och mindre af vid de

så kallade uppvisningsdagarne förekommande tillfälliga förhållanden, än nu

är fallet. Och slutligen har äfven i andra afseenden behof af ändringar i

nu gällande bestämmelser förekommit, föranledda dels af förändrade förhållanden

dels i vissa fall af andra åsigter än som år 1864 voro rådande.

Da således lagstiftningen i så invecklade och grannlaga förhållanden,

som de hvilka röra bankväsendet, befanns i större eller mindre mån påkalla

förändringar, ansåg jag mig böra inhemta så många sakkunniga personers

åsigter, som lämpligen lät sig göra, och dervid ej inskränka mig till ofvanstående

eller några andra speciela frågor, utan, med särskildt påpekande af

hufvud grunderna i nu gällande lagstiftning för att derom framkalla yttranden,

tillika hos dem som tillfrågades anhålla, att de ville uttala sig öfver

ämnet i hela dess vidd och hvarje särskild del deraf, i hvilken de kunde anse

ändringar eller tillägg beböfliga. Med Eders Kongl. Maj:ts nådiga samtycke

afläts derföre i September sistlidet år cirkulärer af ett detta syfte motsvarande

innehåll icke blott till styrelserna för samtliga enskilda sedelutgifvande

banker, utan ock till ordförande och deputerade bland fullmäktige i Riksbanken,

till ordförande och verkställande direktörer för de större icke sedelutgifvande

bankinrättningarne, till qvarlefvande ledamöter af den komité,

som den 30 Juni 1860 afgaf betänkande om förändrad organisation af bankanstalterna,

m. fl. i bankärenden hemmastadde personer, och från flertalet

har jag erhållit synnerligen sakrika och med omsorg utarbetade utlåtanden,

hvilka jag, derest Eders Kongl. Majrt skulle bifalla min framställ
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

nino’ om aflåtande af en nådig proposition i ämnet till Riksdagen, ^anhåller,

måtte få öfverlemnas till det Utskott, som kommer att behandla fiagan.

Öfvergående nn till redogörelse för de särskilda frågor, som jag anser

påkalla Eders Kongl. Maj:ts nådiga afseende och bestämmande, anhåller jag

att då först få redogöra för hvad som förekommit med hänsyn till stadgandet

om ett visst minimibelopp för sedelutgifvande bankbolags af dess solidariska

bolagsmän insatta grundfond. Då bankrörelsen vunnit en så ^utomordentlig

utsträckning och i jemnbredd dermed penningvärdet undergått sä

betydligt fall, att i båda dessa hänseenden det 1864 bestämda minimibeloppet

for° grundfond nu måste anses vida ringare i betydenhet än hvad det

då var, &hade jag bland ämnen, om hvilka jag i ofvanberörda cirkulärer begärde

utlåtande, upptagit detta, och har styrelsen för en bank förklarat sig

anse minimibeloppet, som nu är bestämdt till 1,000,000 R:dr, hora hojas

till 2 000,000 kronor; styrelserna för trenne banker, af hvilka två a sina

grundfonder nu hafva mindre belopp än halfannan million, hafva ansett

minimum för grundfond böra till nämnda belopp förhöjas, och styrelserna

för två banker hafva ansett ökningen temligen likgiltig, men utan olägenhet

kunna ske med en hel eller half million, hvaremot styrelserna för tre banker

ehuru do ansett förhöjning önskvärd, dock för närvarande afstyrkt en

sådan, och alla öfriga tillfrågade ansett nuvarande stadgande lämpligen böra

oförändradt bibehållas. . .

“Ovedersägligen ligger det,“ yttrar en bankstyrelse “trygghet för landet i sm

helhet deri, att de enskilda bankernas kapital står i rätt förhållande till deras

affärsutsträckning “; men ehuru sanna dessa ord äro, kan dock vid dem erinras,

att den trygghet som här åsyftas icke med säkerhet vinnes genom att höja

minimibeloppet för grundfonden, ty äfven eu bank med en större grundfond

kan utsträcka sina affärer alltför långt, hvaremot en bank, som med

jemförelsevis ringa affärsutsträckning har en mindre grundfond, icke behotver

i nämnda hänseende ingifva någon oro. Då nu flera banker i landet

finnas, som med grundfonder, icke öfverstigande nu föreskrifna minimibelopp,

utöfvat en för deras orter mycket gagnande _ verksamhet, utan att hafva

gjort sig skyldiga till några öfverdrifter, finner jag ej skäl att genom stadgande

af högre minimibelopp tvinga dessa banker att antingen öka sina giundfonder

till belopp, å hvilka de möjligen icke kunna bereda sina aktieägare

skälig vinst, eller ock att med sin nyttiga rörelse upphöra. _ o

" Deremot anser jag, att, om Eders Kongl. Maj:t vid pröfning af någon

banks anhållan om förlängning i sin oktroj skulle finna den redan vunna

utsträckningen af dess rörelse nog stor i förhållande till den för banken

under den nya oktroj en föreslagna grundfond, det bör tagas i nådigt öfvervägande,

huruvida icke den sökta oktrojen må vägras, derest icke missförhållandet

genom grundfondens förhöjning blir luifdt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Majy.ts Nåd. Proposition N:o 55.

I afseende å den vigtigaste och derjemte svåraste delen af banklagstiftningen,

den om de enskilda bankernas sedelutgifning sr ätt, hafva de på

cirkuläret lemnade svaren varit af så mycket större intresse, som det, i den

mån penningrörelsen inom landet tillväxt, blifvit en alltmera stadgad öfvertygelse

hos tänkande bankmän, att förändringar i nu gällande banklagstiftning

i detta hänseende påkallades, och dertill nu kommit de af mig redan

antydda olägenheter, som visat sig vid tidpunkterna för de periodiska kontrollerna

å efterlefnaden af hithörande bestämmelser.

Det i princip från gällande lagstiftning mest afvikande af inkomna

ändringsförslag är utan tvifvel det, att, till förekommande af de häftiga fluktuationerna

i penningemarknaden, sedelutgifningsrätten i sin helhet borde för

hvarje bank begränsas till ett visst bestämdt förhållande till dess grundfond,

i hvilket afseende af flere blifvit föreslaget, att sedelutgifningen skulle få

uppgå till halfannan gång grundfonden och i ett af de afgifna svaren, att

den utöfver halfannan gång grundfonden äfven skulle få uppgå till beloppet

af reservfonden. Utom ändamålsenligheten af en sådan bestämmelse för vinnande

af det angifna syftet har till stöd för densamma blifvit anfördt, att

de praktiska olägenheterna af rättigheten att utgifva sedlar på kassabehållningar

af riksmynt och riksbankens sedlar icke med bibehållande af denna

rätt kunde afhjelpas och att lämpligare grund för en banks sedelutgifning

än dess kapitalstyrka icke kunde finnas, hvarjemte för det föreslagna förhållandets

riktighet erfarenheten åberopats. Emot förslaget har åter blifvit

anfördt, att det vore godtyckligt; att sedelutgifningens rätta grund vore bankens

tillgång på säkerheter och allmänhetens behof af cirkulerande mynt;

att man genom att stadga ett visst till siffran faststäldt förhållande mellan

grundfonden och de utelöpande sedlarne riskerade att bestämma proportionen

antingen för hög, hvarmedelst just åstadkommes hvad som genom förändringen

skulle motverkas, eller för låg, då under en stark utveckling af landets

affärsverksamhet en verklig kris lätt skapades i följd af den brist på bytesmedel,

som måste frammanas genom en dylik bestämmelse, och att det förhållande

att vårt land jemförelsevis så obetydligt berörts af de stormar, som

under de senaste åren skakat vår verldsdels börser, i väsendtlig mån torde

böra tillskrifvas den omständighet att sedelutgifningsrätten icke uteslutande

bundits inom vissa begränsade belopp, utan kunnat efter behof ökas; vidare

£tt behofvet af rörelsekapital inom de särskilda orterna vanligen vore olika,

v icke blott under olika tider af året, utan ock i mån af vexlande konjunkturer,

och att derföre sedelutgifningsrätten icke borde inskränkas inom trånga,

på förhand fixerade gränser; utan gränserna för denna rätt ega en viss uttänjbarhet,

som bankerna sjelfva kunde reglera, under förbehåll att sedelutgifningen

dock alltid hvilade på fullt säker grund, men att deremot den

föreslagna bestämmelsen saknade all sådan tänjbarhet.

Bih. till Riksd. Prat.. 1875. 1 Sand. 1 Afd. ;iC, Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 55.

Då icke blott bankernas tillgångar på säkerheter eller kassabehållningar,

som kunna berättiga till sedelutgifning, utan äfven rörelsens behof af

cirkulationsmedel äro mycket föränderliga, fruktar jag, att den nämnda föreslagna

bestämmelsen, som utan tvifvel skulle hindra de hastiga rubbningar,

som omvexlingarne i tillgångarne kunna medföra, deremot skulle öka olägenheterna

af vexlingar i allmänhetens behof af rörelsemedel och möjligen till

skada för handel och industri fördröja afhjelpandet af ett deruti en gång inträdt

missförhållande mot tillgångarne. Innan man bestämmer sig för ett

förslag af en så stor principiel olikhet mot nu gällande lagstiftning, förefaller

det mig derför som man borde söka om möjligt åstadkomma nu öfverklagade

olägenheters undanrödjande med mindre ensidigt genomgripande åtgärder.

Såsom medförande betydande och väsentliga fördelar och derföre väl

förtjent af att, i händelse ny lagstiftning för sedel utgifvande banker verkligen

skulle komma i fråga, tagas uti öfvervägande, har uti två af de inkomna

svaren blifvit framhållet det i Nordamerikas förenta stater nu gällande sättet

för bestämmande af de enskilda bankernas sedelutgifning, enligt hvilket dervid

endast och allenast tagas i betraktande för ändamålet i allmänt förvar

nedsatta säkerhetshandlingar. Emot deposition af amerikanska 5 procents

statsobligationer, tagna till 90 procent af namnvärdet, utlemnas från Finansdepartementet

blanketter till sedlar. Endast mot sådana depositioner kunna

bankerna erhålla sedlar och endast med återlemnande af sedlar kunna de

få tillbaka obligationerna. I det fall att med notarialprotest visas, att en

bank icke vid anfordran inlöst sina sedlar, säljes af Finansdepartementet ett

motsvarande belopp af de utaf samma bank deponerade obligationerna, och

icke förr än samtliga sedlar blifvit behörigen betalda kunna således dessa

säkerheter användas till betäckande af annan skuld, sa att sedlarnes värde

är alldeles oberoende af bankernas förvaltning i öfrigt.

Utan tvifvel ligger det något tilltalande i ett system af denna enkelhet

och som låter sig så följdriktigt tillämpas, men, utom det inkast, som

redan vid framställningen deraf i ett afgifvet svar blifvit gjordt, nemligen

att ett så betydande uppköp af obligationer som det, hvartill, om detta system

antoges, våra enskilda banker skulle blifva tvungna, icke borde dem

åläggas med mindre än att man ansåge förhållandena nödvändiggöra antagandet

af alldeles nya grunder för sedelutgifningen, så synes mig äfven andijfi

och vigtiga skäl tala emot det nämnda systemet. Det står nemligen i oskiljaktigt

samband med grundsatsen af ovilkorlig förmånsrätt för sedelhafvaren

till deponerade säkerheter, hvilken nu ej hos oss gällande grundsats blifvit

lifligt bestridd i de flesta af de på cirkuläret inkomna svaren, såsom i sig

sjelf oriktig, nedsättande förtroendet till bankerna i alla andra hänseenden

än i fråga om godheten af deras sedlar och på detta sått, i den icke obe
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

tydliga mån allmänheten nu vant sig att för förräntningen af sina lediga

kapital anlita bankerna, motverkande sparsamhet och görande det för bankerna

omöjligt att såsom hittills tillhandahålla för den allmänna rörelsen

nödiga medel. Dertill kommer, att, på det systemet skall kunna anses medföra

dermed åsyftad trygghet, depositionerna måste, såsom också blifvit uppgifvet,

ske till ett icke obetydligt högre värde än sedelbeloppet och att det

oaktadt bankerna alls icke frikallas från hållandet af den kassa, som för

den punktliga inlösningen af deras sedlar äfvensom för deras affärer i öfrigt

erfordras, så att detta system således för bankerna medför stor tunga. Utan

att såsom i Amerika vara åtföljdt af bestämmelser om huru stoi'' kassa bankerna

böra hålla, innebär systemet ingen garanti för att icke med sedelinlösningen

större eller mindre dröjsmål kunna blifva förenade, och äfven

säkerheten för den slutliga inlösningen är enligt systemet beroende deraf

att icke statsobligationerna falla under det värde, hvartill de blifvit upptagna.

Sådant kan dock inträffa i följd af krig eller andra olyckliga förhållanden,

och då skulle tvifvel, om de enskilda bankernas samtliga utelöpande

sedlar hafva sitt värde eller ej, i hög grad försvåra landets ställning.

Ofvergående från de mera principiela förändringar, som i nu varande

lagstiftning blifvit ifrågasatta, till de särskilda framställningar, som i afseende

å sedelutgifningen blifvit gjorda, tillåter jag mig att i minnet återkalla

de derom nu gällande bestämmelserna.

Dessa innehållas i § 26 af kungörelsen af den 20 Maj 1864 och äro:

att sedelutgifvande bank ej må utlemna eller i allmänna rörelsen på en

gång hålla utelöpande större belopp egna sedlar, än som sammanlagdt i

värde motsvaras af

a) i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek;

b) behållningen i egna kassor af rikets mynt och Riksbankens sedlar;

c) guld och silfver efter den beräkningsgrund för värdet, som för

Riksbanken är eller blir föreskrifven;

d) behållning af i Riksbanken insatta medel;

e) för kassakreditiv lemnade, med grundfondshypoteken jemförliga

säkerhetshandlingar, i den mån kreditiven äro anlitade, dock aldrig till

större belopp än 50 procent af bankens hela grundfond.

I § 13 af nämnda kungörelse är stadgadt, att sedelutgifvande banks

grundfond skall till minst 60, högst 75 procent förvandlas till grundfondshypotek,

bestående till minst en tredjedel af lätt säljbara räntebärande obligationer

och till den öfriga delen af intecknade skuldebref.

Af dessa paragrafer framgår således, att sedelutgifning må grundas

på säkerheter, på kassabehållning, på i Riksbanken insatta medel och på

guld eller silfver; samt att densamma, så vidt den grundas på annat än säkerheter,

icke är inskränkt genom någon bestämmelse om dess högsta belopp,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

men om den grundas på säkerheter är begränsad, i afseende å grundfondshypotek

till högst 75 procent och i afseende på kreditivsäkerheter till högst

50 procent af grundfonden, eller sammanlagdt till högst 125 procent af

grundfonden, hvarjemte, hvad kreditivsäkerheten angår, en särskild inskränkning

förefinnes i bestämmelsen att sedelutgifning på dem kan grundas endast

i den mån krediti ven äro anlitade. I de allra flesta af de på cirkuläret

ingångna svaren har blifvit yrkadt, att all sedelutgifning enligt punkt e) af

§ 26 d. v. s. på grund af kreditivsäkerheter måtte upphöra, och har såsom

motiv härför blifvit anfördt, att det skäl, som 1864 föranledde intagandet

af nämnda punkt, eller önskan att befrämja den för affärsverksamheten

gagneliga, men då ännu i sin linda varande kreditivrörelsen, numera förlorat

sin betydenhet; att säkerheter, på hvilka sedelutgifningsrätt grundades, borde

vara den banks egendom, som utsläppte sedlarne, och således kunna af denna

bank disponeras, hvaremot kreditivsäkerheter voro på år och dag bundna;

att det aldrig på förhand kunde med tillförlitlighet beräknas, till huru stort

belopp dessa säkerheter finge för ändamålet tagas i anspråk; att utan mycket

besvär och svårighet ingen tillförlitlig kontroll kunde hållas öfver deras

befintlighet, samt att oberäkneligheten af kreditivfordringarnes belopp föranledde

bankerna att hålla och således ur allmänna rörelsen draga större

kassa, än hvad med bestämdare grund för sedelutgifningen skulle vara fallet.

I utbyte mot denna sålunda underkända grund för sedelutgifningen

har blifvit tillstyrkt, att bankerna skulle få grunda sedelutgifning på innehafvande

säkerheter af lika beskaffenhet med grundfondshypoteken, eller på

lätt realisabla obligationer, dervid några få bankstyrelser icke föreslagit någon

begränsning af beloppet, en bankstyrelse önskat dess bestämmande till

lika belopp med grundfonden och det störa flertalet ansett samma begränsning

böra bestämmas som nu är gällande för kreditivsäkerheternas förhållande

till grundfonden, eller 50 procent af dess belopp. Betydande röster

hafva dock äfven höjts dels för borttagandet af den ifrågavarande sedelutgifningsgrunden

utan någon ersättning och dels för begränsning af sedelutgifningsrätten

på grund af säkerheter till beloppet af grundfonden eller af

grundfonden och reservfonden sammanlagda.

Delande i allo den åsigt, enligt hvilken sedelutgifningsrätt på grund

af kreditivsäkerheter bör upphöra, anser jag, att i följdriktig tillämpning af

grundsatsen att säkerheter, derå sedelutgifning må grundas, skola vara bankens

verkliga egendom, sedelutgifning på sådan grund ej bör få utsträckas

längre än till beloppet af bankens kapital, till hvilket jag dock räknar ej

blott grundfonden utan äfven reservfonden, för så vidt denna ej kan före

bankens upphörande såsom vinstmedel utdelas och således verkligen är sammanslagen

med öfriga del af kapitalet, från hvilken det då ej torde finnas

skäl att i detta afseende för densamma göra någon skilnad. Att för sedel
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55

21

utgifning på grund af säkerheter medgifva en mera utsträckt frihet anser

jag deremot så mycket mindre behöfligt, som redan lossandet af hvarje samband

med kreditiven och upphäfvande af allt beroende utaf deras anlitande

innebär en utvidgning af sedelutgifningsrätten. Endast några få större banker

hafva till hela det nu medgifna förhållandet emellan kreditivsäkerheternas

belopp och grundfonden begagnat denna rätt, och den nämnda begränsningen

kan derföre icke anses medföra några praktiska olägenheter. Enligt

qvartalsrapporterna för den 31 December 1873 begagnade endast 5 banker

sedelutgifningsrätt på grund af säkerheter i större utsträckning än sammanlagda

summan af grundfond och reservfond, och det Överskjutande beloppet

utgjorde för dem alla ej mera än 1,107,000 R:dr.

Med en bestämmelse att bankerna må grunda sedelutgifning på grundfondshypotek

och dermed jemförliga säkerheter till sammanlagda beloppet

af grundfond och reservfond följer naturligen upphäfvande af föreskriften i

§13 af förenämnda kungörelse om ett visst maximum, 75 procent af grundfonden,

som må till grundfondshypotek förvandlas. Deremot kan jag ej i

förändringen se tillräckliga skäl, att, på sätt blifvit yrkadt, såsom derefter

öfverflödigt, äfven upphäfva minimibestämmelsen, sä att hela § 13 af kungörelsen

skulle utgå.

Emot i samma paragraf föreskrifna fördelning af grundfondshypoteken,

enligt hvilken dessa skola till minst en tredjedel bestå af lätt säljbara räntebärande

obligationer och till den öfriga delen, som således kan utgöra tvä

tredjedelar af hypotekens hela belopp, af intecknade skuldebref, har blifvit

invändt, att de skäl, som vid lagens stiftande nödvändiggjorde en bestämmelse

att s. k. realsäkerheter skulle få såsom hypotek godkännas, numera

upphört; att intecknade skuldförbindelser vanligen voro utgifna med lång

uppsägningstid och att anvisandet för infriande af å vista förbindelser på

så svår-realisabla tillgångar som fastighetsinteckningar hvarken principielt

eller praktiskt vore nöjaktigt; att tvärtom grundfondshypotek borde när som

helst, fast möjligen med uppoffring, kunna realiseras samt att inteckningar

icke utan olägenheter, äfven för fastighetsegarne, kunde genom köp gå ur

hand i hand. Såsom skäl att i större mån än hittills grunda sedelutgifningen

på obligationer har derjemte blifvit anfördt, att lätt säljbara obligationer

kunde när som helst realiseras; att de hade en vidsträcktare marknad och

att, med större frihet att grunda sedelutgifning på obligationer, bankerna,

då behof af sedlar blefve känbart, kunde genom uppköp af obligationer förskaffa

allmänheten den qvantitet af bytesmedel, som rörelsen kräfde. Och

har på dessa skäl blifvit yrkadt, att de säkerheter, på hvilka sedelutgifning

må grundas, borde utgöras af lätt realisabla värdepapper, enligt någras åsigt

till hela beloppet, enligt andras till två tredjedelar af beloppet och enligt

fleras till halfva beloppet och resten i inteckningar. Emot förenämnda åsigter

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

har blifvit invändt, att intet skäl förefunnes, hvarför ej inteckningar skulle

kunna säljas på fondbörs, och exempel att så skett blifvit anfördt från utlandet.

En af de bankstyrelser, som ifrat för omsättning af grundfondshypotekens

hela belopp i lätt realisabla värdepapper, har derjemte uttalat den

önskan, att öfvergången icke måtte blifva för hastig, pa det att icke för

stora svårigheter måtte uppstå vid inteckningars omplacering.

Med erkännande af sanningen af allt, som blifvit i denna fråga yttradt

om obligationers företräden i vissa hänseenden framför inteckningar, bör

dock, enligt min åsigt, de senares företräde i ett stadigare värde framför

den stora föränderligheten i de förras med deraf följande risk af förlust och

lätt inträffade omöjlighet att genom tvungen hastig försäljning af en stor

mängd obligationer erhålla paräknade belopp äfven tagas i betraktande. En

bank måste alltid hålla en icke obetydlig kassa, och kan svårligen utöfva

sin rörelse utan att komma i besittning af valutor, af hvilka, äfven under

förutsättning af att banken blifvit mycket illa skött, en stor del maste vata

lätt realisabel; derjemte ålägges den af nu gällande lagstiftning att hafva

i/3:del af grundfondshypoteken i lätt säljbara obligationer. Det är först

sedan allt detta blifvit realiseradt och jemte dåliga eller af annan orsak

osäljbarara fordringar blott 2/3:delar af grundfondshypoteken d. v. s. halfva

det ursprungliga aktiekapitalet eller derunder återstår, som, under förutsättning

att sedlar ännu äro utelöpande och bankens godhet så betviflas al

allmänheten, att betalning jemväl af dessa och öfriga a-vista-förbindelsei

påfördras, behof kan uppstå att försälja inteckningarne. Under dessa förutsättningar

och då således obligationer till 1/3:(M af grund fondshy po tekens

belopp nyss blifvit kastade på marknaden, torde tvångsförsäljning af ännu

flera sådana vid en ställning, som redan är svag, blifva förenad^ med icke

blott uppoffringar, utan med verklig ruin. Ivan banken under sadana förhållanden

räddas, så måste det ske genom hjelp af någon annan eller flera

andra banker, starka nog att förlägga densamma under den tid, som fordras

för inteckningarnes inkasserande efter förutgången uppsägning eller deras

realiserande på annat sätt; och finnes åter ingen sådan hjelpare, så är det

antagligt, att det för den olyckliga bankens fordringsegares gemensamma

bästa — att icke tala om dess aktieegares — är bättre, att den upphör

med vidare inlösning af sina sedlar, än att densamma, för att punktligt tillfredsställa

de derefter förstkommandes anspråk, uppoffrar sådana fordringsegares

intressen, hvilkas fordringar ännu icke äro förfallna eller som icke

äro i tillfälle att genast infinna sig.

I följd af dessa betänkligheter kan jag ej understödja förslagen om en

lagförändring, genom hvilken det skulle åläggas bankerna att i obligationer

omplacera sina inteckningar, helst, på sätt anmärkt blifvit, denna åtgärd skulle

vara förenad med olägenheter för allmänheten. Men då nuvarande maximum

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

för grundfondshypoteken borttages och de säkerheter, hvarå sedelutgifning

får grundas, må uppgå till grundfondens och reservfondens sammanlagda belopp,

bör fördelningen mellan de olika slagen af säkerheter ske med hänsyn

dertill, att det vid den större utsträckning, i hvilken bankerna antagligen

komma att grunda sin sedelutgifning på säkerheter, är önskligt, att tillökningen

i dessa må bestå af sådana, som äro lätt säljbara, och det torde

således böra stadgas, att minst hälften af de säkerheter, på hvilka en bank

vill grunda sedelutgifning, skall bestå af räntebärande obligationer. I stället

för den gamla okontrollabla definitionen å dessa, att de skola vara lätt säljbara,

hemställer jag i enlighet med ett derom gjordt yrkande, att det måtte få

bero på föreskrifter af Eder Kongl. Maj:t, hvilka obligationer må såsom

säkerheter antagas.

I afseende å öfriga grunder för bankernas sedelutgifning hafva rneningarne

i synnerhet varit delade i fråga om lämpligheten af att fortfarande

tillåta sedelutgifning på grund af behållningar i de enskilda bankernas kassor

af riksbankens sedlar. Rösterna emot och för bibehållandet af denna

särskilda grund äro ungefär lika talrika, och om till de förra räknas de,

som iinska sedelutgifningens beroende af helt nya och från de nu gällande

skiljaktiga grunder, så blir deras antal, som önska en förändring i detta

hänseende, det större.

Skälen, som blifvit anförda emot fortfarande tillåtelser för de enskilda

bankerna att emot behållningar i sina kassor af Riksbankens sedlar utgifva

egna, äro: att denna grund för sedelutgifningen vore alltför lätt rörlig, och

att ingen annan säkerhet vore så lätt rubbad och skingrad som riksbankssedlar;

att penningväsendet skulle vinna i stadga, om de enskilda bankernas

likasom Riksbankens sedelutgifning vore uppburen af klingande valuta; att de

enskilda bankernas regleringar af riksmyntsunderlaget för utelöpande sedlar

tidtals medfört brist på rörelsemedel; att de hvarje qvartal återkommande ryckningarne

i penningeförhållandena hufvudsakligen torde hafva sin grund deruti

att sedelemission vore tillåten på bankernas hela rörliga kassa, hvilken dock

utöfver sedelinvexlingen hade att möta äfven andra förbindelser; att kassa- - behållning i allmänhet vore underkastad en ständig förändring till sitt belopp,

men att den del deraf, som bestode af guldmynt, antagligen icke så

ofta och i så betydlig mån underginge förändring, samt slutligen att, om det

ålades de enskilda bankerna att med guld eller silfver inlösa sina sedlar, så

borde ock den behållning i deras egna kassor, som skulle tjena till underlagför

sedelutgifningen, icke bestå i annat än klingande valuta.

För stadgandets bibehållande har åter blifvit anfördt: att bankerna icke

missbrukat sin sedelutgifningsrätt, som visat sig medföra full trygghet; att,

äfven om man skulle antaga, att de enskilda bankernas verksamhet vore för

stor och vådlig, sedelutgifningen dock icke motsvarade den väsndtligastee

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

delen af deras rörelses omfång; att sjelfva sedelemissionen vore till beloppet

vexlande ocli icke kunde till visst, på förhand bestämdt belopp begränsas,

utan bestämdes af de valutor, kvilka skulle utgöra motsvarande säkerhet för

allmänheten, samt till någon del måste vara rörliga och till beloppet föränderliga:

att hvarje i en banks rörliga tillgångar inträffande minskning, såsom

härrörande af sedel vexling eller infriande af andra bankens förbindelser,

direkt eller indirekt ledde till motsvarande minskning i den utelöpande egna

sedelstocken; att dess belopp naturligtvis finge i hvarje fall rätta sig efter

beloppet af de fonder eller säkerheter, hvarå sedelutgifningen vore grundad,

och alltså minskas i den mån, som dessa nedginge; att vidare, då lätt säljbara

obligationer utgjorde den önskvärdaste af tifl säkerhet för sedelutgifningen

afsedda valutor, derföre att man ansåges kunna när som helst realisera

dem till mynt, man icke borde frånkänna detta mynt egenskapen af

lämplig valuta mot sedelemissionen; att ett redan för sedelinlösningen användbart

materiel företrädesvis syntes böra berättiga till utgifvande af motsvarande

belopp banksedlar; att kassabehållning så mycket påtagligare innebure den

säkerhet, som för sedelutgifning kunde erfordras, som den hufvudsakligen

just för upprätthållandet af sedelinvexiingen blifvit anskaffad; att det knappt

syntes billigt, så länge Riksbankens sedlar gällde såsom mynt, att de skulle

förlora denna egenskap så fort de inkommit i en enskild banks kassahvalf;

att, äfven om riksbankssedlar skulle förlora sin egenskap af lagligt betalningsmedel,

de dock lätt kunde förvandlas i sådant; att betänkligt vore, det

den praktiska följden af åtgärden kunde framträda i ett bankernas bemödande

att hålla kassan låg; samt slutligen, att följderna af den föreslagna

förändringen ej kunde beräknas i vidsträcktare mån, än att den måste föranleda

förminskande af sedelutgifningen så väl vid de enskilda bankerna som

vid Riksbanken och således en inskränkning af landets rörelsemedel, som

befarades kunna blifva alltför stor.

Särskildt har derjemte af styrelsen för en bank i Norrland blifvit

framhållet, att det nordliga Sverige under 5 å 6 månader hvarje år vore

. afstängdt från all lättare beröring med hufvudstaden och den egentliga penningeverlden,

samt således endast med stor svårighet och dryga kostnader

skulle under denna tid kunna förskaffa sig erforderlig förstärkning af sitt

guldförråd; och att tillgång på ledigt kapital der vore vida mindre än i de

större städerna och äldre kulturbygderna inom fäderneslandet, men deremot

den industriela verksamheten stadd i stark tillväxt och af sådan beskaffenhet,

att den kräfde stora förskott, hvarför ock bankerna, så vidt på dem

berodde, icke kunde vara hugade att afträda hittills tillgodonjuten rätt att

jemväl på Riksbankens sedlar grunda sedelutgifning.

1 sammanhang med frågan, om eller i hvad mån sedelutgifning må

grundas på behållning i egna kassor af Riksbankens sedlar, bör tagas i be
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 55.

traktande, om sedelutgifning fortfarande bör få grundas på behållning af i

Riksbanken insatta medel. Halfva antalet af de bankstyrelser, som ansett

sedelutgifningsrätt på grund af behållning i egna kassor af Riksbankens sedlar

böra upphöra, har deremot ansett den fortfarande böra medgifvas på grund

af behållning af i Riksbanken insatta medel. Endast i tvänne svar "hafva

motiv blifvit anförda hvarför den borde upphöra, nemligen att sådana behållningar

skulle vara tillfälliga, och att denna rätt medförde olägenhet för

Riksbanken, utan att bereda hvarken allmänna rörelsen ökad trygghet eller

de enskilda bankerna någon fördel. Deremot har en bankstyrelse ansett den

böra fortfara såsom stadigare än behållningen i egna kassor, men böra inskränkas

till 25 °é af grundfond och aldrig få beräknas högre än medeltalet

af hvad som under de sista tio dagarne varit innestående.

Anförda skäl emot fortfarande rättighet att grunda sedelutgifning på

i egna kassor inneliggande behållning af Riksbankens sedlar äro egentligen

trenne, nemligen att den verkliga tillvaron af en sådan behållning alltid kan

vara föremål för tvifvel, att penningeväsendet skulle vinna större stadga, om

de enskilda bankernas sedelutgifning vore i likhet med Riksbankens grundad

på guld, och att de ryckningar i penningmarknaden vid tiden för qvartalsuppgifternas

aflemnande, som tillskrifvas kassabehållningarnes alltför stora

rörlighet, antagligen skulle upphöra, om sedelutgifning ej vidare finge grundas

på riksbankssedlar, hvartill ytterligare kommer jemförelsen med det

ifrågasätta åläggandet för de enskilda bankerna att inlösa sina sedlar med

guld. För fortfarande rätt att grunda sedelutgifning på kassa af Riksbankens

sedlar äro anförda skäl, med förbigående af dem, som särskildt röra

de norrländska förhållandena, också egentligen trenne, nemligen, att rörligheten

i penningmarknaden icke vore beroende af riksbankssedlarnes användning till

underlag för sedelutgifning, att dessa sedlar vore till sådant underlag särdeles

egnade och särskildt hade företräde framför äfven de lättast säljbara obligationer,

samt att åtgärden skulle åtföljas af en minskning af rörelsemedel i

landet, som befarades skola blifva ganska stor.

Lemnande nu åsido det skäl, som hemtats från förslaget om bankernas

skyldighet att inlösa sina sedlar med guld, såsom tillhörande frågan om

sedelinlösningen, anser jag det först och främst böra, så godt sig göra låter,

undersökas, i hvilken utsträckning de enskilda bankernas sedelutgifning skulle

utan minskning af landets rörelsemedel eller, i allt fall, utan en för handel

och industri menlig rubbning af penningmarknaden, kunna grundas på metallisk

kassa, och i hvad mån föreslagna åtgärder i sin helhet kunna väntas

dertill gifva anledning.

Sammandraget öfver de enskilda bankinrättningarnas qvartalsuppgifter

för den Öl December 1873 utvisar, att beloppet af de enskilda sedelutgifvande

bankernas utelöpande sedlar då var 67,213,000 R:dr och deras obegagnade

sedelutgifningsrätt 1.3,183,000 R:dr, så att sedelutgifningsrätten på

Bih. till RiJcsd. Prot. 1S74. 1 Smil. 1 Afd. 26 Iluft, " 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

det hela var 80,396,000 E:dr. Denna rätt var grundad på grundfondshypotek

33,567,000 R:dr och på kassa, bestående af behållningar i hufvud
-

och afdelningskontoren..................R:dr 14,139,000: —

vexlingskassa i Stockholm.................. 13,584,000:

samt på löpande räkning i Riksbanken....... . .__„8,462,000: —

tillsammans......................... « 36,185,000: —

och följaktligen för skilnaden 10,644,000 E:dr på kreditivsäkerheter. Riksbankens

metalliska kassa utgjordes åter, enligt uppgift deröfver för samma

dag, af guld 14,916,000 R:dr, silfver 14,437,000 R:dr och hos bankinrättningar

eller handelshus å utrikes ort innestående medel 11,552,000 R:dr,

tillsammans 40,905,000 R:dr, så att, med .tillägg af 30 millioner, med

med hvilka sedelstocken må öfverstiga nämnda tillgångar, Riksbankens

sedelutgifningsrätt var 70,905,000 R:dr. Deremot hade den utelöpande

sedlar 44,725,000 R:dr och andra i sedelstocken inräknade förbindelser

22.447.000 R:dr, så att dess obegagnade sedelutgifningsrätt alltså var

3.733.000 R:dr. Det framgår häraf, att de enskilda bankernas kassabehållningar

nämnda dag med 6,832,000 R:dr öfverstego Riksbankens hela inom

landet varande guld- och silfverförråd, uppgående till 29,353,000 R:dr, och att,

om de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt icke finge grundas på riksbankssedlar,

utan endast på metallisk kassa och säkerheter, samt det för

dem, i ungefärlig likhet med hvad för Riksbanken är bestämdt, föreskrefves,

att summan af utelöpande sedlar icke finge öfverstiga den metalliska kassan

med mera än ett belopp, lika summan af deras grundfonder 46,649,000 E:dr

och reservfonden 3,361,000 R:dr eller tillsammans för 50,010,000 R:dr, så

skulle de dock, för att upprätthålla en så stor sedelutgifning som den, hvartill

de enligt nu gällande bestämmelser varit den 31 December 1873 berättigade,

behöft en metallisk kassa till belopp af 30,386,000 R:dr, således,

äfven det, öfverstigande Riksbankens inom landet varande metalliska kassa.

Om nu de enskilda bankerna uttogc ett så stort belopp i guld och silfver

ur Riksbanken, så skulle, under förutsättning att i öfrigt samma förhållanden,

som den 31 December 1873 cgde rum, ännu fortfore, Riksbankens metalliska

kassa innalles nedgå till 10,519,000 R:dr eller till föga öfver föreskrifna

minimum och Riksbankens sedelutgifningsrätt minskas till 40,519,000 R:dr.

Efter afdrag från dess i sedelstocken inräknade förbindelser 22,447,000 R:dr af

de enskilda bankernas enligt uppgift på löpande räkning innestående

8.462.000 R:dr skulle då af dessa förbindelser återstå 13,985,000 R:dr, och med

bibehållande af ofvannämnda spelrum af obegagnad sedelutgifningsrätt 3,733,000

R:dr, hvilket icke är öfverdrifvet, skulle beloppet af Riksbankens utelöpande

sedlar således nedgå till 22,801,000 R:dr, eller till föga öfver hälften af det

belopp 44,725,000 R:dr, som nämnda dag var utelöpande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 55. 27

° Häraf skulle tydligen en allt för stor pression på penningmarknaden

uppstå.

Också hafva icke de enskilda bankerna föreslagit åtgärder, ledande till

sa stort behof af metallisk kassa för upprätthållande af deras sedelutgifningslätt.

Ofvan anförda skäl rörande den större stadga, penningeväsendet skulle

vinna, om de enskilda bankernas sedelutgifning vore i likhet med Riksbankens

grundad på guld, _ är hemtadt ur svaret från en bankstyrelse som

pa andra skäl önskar blifva bibehållen vid rättigheten att, på grund af

nksbankssedlar, utgifva egna sedlar, och de bankstyrelser m. fl., som förordat

upphäfvande af nämnda rättighet, hafva, ehuru säkert delande åsigten

om onskligheten af den större stagda, grundvalen af guld skulle gifva "likväl

icke såsom följd af den förordade åtgärden framhållit vinnandet af detta

resultat i någon sådan större utsträckning. Många af de bankstyrelser, som

förordat, °att Riksbankens sedlar icke må få utgöra grund för sedelutgifning

hafva, såsom redan anförts, ansett behållning hos Riksbanken fortfarande

bora få såsom sådan grund beräknas. Några hafva lemnat rättigheten att

till grund för sedelutgifning använda säkerheter uti obligationer eller inteckningar

utan all begränsning. Flertalet har ansett bestämmelsen, att kreditivsakerheter,

i den mån kreditiven blifvit anlitade, må dertill användas, böra

utbytas mot tillåtelse att till 50 procent af grundfonden få utöfver grundfondshypothek

utgifva sedlar på grund af säkerheter, hvilket, då grundfonderna

uppgå till något öfver 46,600,000 R:dr, och kreditivsäkerheterna

vid sistlidet ars slut ingingo i beräkning af sedelutgifningsrätten till belopp af

ungefär 10,600,000 R:dr, skulle innebära en utsträckning med 12,700,000 R:dr

af bankernas nuvarande rättighet att mot säkerheter utgifva sedlar. Andra

hafva dertill lagt reservfond, andra begränsat hela sedelutgifningen, utom

den pa grund af guld, till en och en half gång grundfonden eller en och

en half gång grundfonden och dertill reservfonden o. s. v.

^Frågan blir då icke längre den enkla, om sedelutgifning bör få grundas

pa annan kassa än metallisk, utan delar sig i tvänne, nemligen först i

hvilken utsträckning de bestämmelser, som nu meddelas, böra göra de enskilda

bankernas sedelutgifning beroende af metallisk valutas anskaffande, och

derefter i andra rummet, i hvad mån sedelutgifning lämpligare må grundas

på obligationer eller inteckningar än på behållning af riksbankssedlar, dervid

da bör tagas i betraktande, icke blott hvad som anförts emot eller för

en föränderlig kassabehållnings beräknande i förenämnda hänseende, och

huiuvida öfvcrklagaoe^ olägenheter deraf må kunna undanrödjas, utan äfven

om något visst förhållande af kassa till utelöpande sedlar bör bestämmas

m. m., hvaraf sedelutgifningens reglerande utan störande inverkan på pcnnmgerörelsen

kan bero.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:t* Nåd. Proposition N:o 55.

Om det bestämdes, att all sedelutgifning utöfver beloppet af halfannan

gång grundfonden och dertill reservfonden maste vara grundad

på metallisk kassa, så skulle, med antagande i öfrigt af de förhållanden,

som den 31 December 1873 egde rum, 8 banker, för att skydda

sitt då utelöpande belopp af sedlar, behöfva 7,049,000 R:dr och 13 banker,

för att bibehålla samma sedelutgifningsrätt, som de då hade, behöfva

13,372,000 R:dr i metallisk kassa. Detta synes mig vara rimliga

tal, och tillstyrker jag alltså, med stöd deraf, meddelandet af denna

bestämmelse.

Sedan silfver ej längre användes till annat än skiljemynt, anser

jag med metallisk kassa endast böra förstås myntadt eller omyntadt

guld, livilket, för så vidt det ej utgöres af i Sverige lagligen gällande

mynt, torde böra beräknas till det värde, hvartill det i Riksbankens

räkenskaper upptages. 1 tvänne af de afgifna svaren har det blifvit

yrkadt, att såsom metallisk kassa äfven måtte, i likhet med hvad för

Riksbanken är stadgadt, få anses och räknas konstaterad förfallen foidran

hos säker utländsk bank. Enligt den ena, framställningen kunde

dock denna rättighet för de enskilda bankerna lämpligen inskränkas

till en eller två af de platser, mellan hvilka och vårt land lifligare

handelsförbindelser egde rum, och som hade en marknad för de ädlare

metallerna — i hvilket hänseende Dondon stode främst och Hambuig

dernäst — men då någon absolut säkerhet icke gafves, utan man alltid

kunde tänka sig en möjlig risk, så borde äfven beloppet för hvarje

enskild bank begränsas till högst 25 procent af dess grundfond. Enligt

den andra framställningen skulle rättigheten medgifvas efter vederbörlig

pröfning och godkännande af för sådant ändamål uppgifna fiimor.

b Mig förefaller det icke kunna nekas, att hvad som är metallisk

kassa för Riksbanken äfven är det för en enskild bank, men tillika vara

sä svårt att gifva regler för kontrollen å beloppen af lordringar hos

utländska banker eller föreskrifter för kronans ombud att piöfva utländska

firmors godhet, att jag ej i anledning al dessa framställningar"

"ser mig i stånd att tillstyrka något stadgande.

Sedan åt de enskilda bankerna skyldighet att, för all sedelutgifning

utöfver ett visst förhållande till deras kapital såsom säkerhet,

innehålla ett motsvarande värde i guld blifvit gifven all den utsträckning,

som anses för närvarande kunna utan hämmande inverkan på

landets penningerörelse derför stadgas, förekommer nu i ordningen att

pröfva, huruvida inom det belopp, för hvilket de enskilda bankerna

skulle tillåtas att grunda sedelutgifning på annan säkerhet än metallisk

kassa, såsom sådan säkerhet må kunna antagas behållningar af

Riksbankens sedlar och på löpande räkning i Riksbanken insatta medel,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

eller om man med deras uteslutande bör såsom säkerheter endast erkänna

obligationer eller både obligationer och inteckningar eller derjemte

äfven i Riksbanken insatta medel med eller utan särskild begränsning

af deras belopp. Af hvad jag i det föregående nämnt, framgår,

att i detta senare fall, d. v. s. om sedelutgifning icke må grundas

på r iksb anks se diar, så måste, för så vidt icke det för landet nödiga

beloppet af omsättningsmedel skall minskas, sedelutgifningsrätten på

grund af inteckningar eller obligationer betydligt ökas utöfver hvad

jag ansett lämpligt eller beloppet af bankernas egande kapital.

De anspråk, man bör ställa på de säkerheter, som skola erkännas

såsom grund för sedelutgifning, synas mig vara, att de skola innebära

trygghet för sedlarnes fidla inlösning och för deras punktliga inlösning.

Inteckningarne anses med vanliga föreskrifter för deras godkännande

gifva absolut trygghet i det förra hänseendet, men lemna

mycket öfrigt att önska i det senare. Med goda obligationer förhaller

det sig tvärtom. De äro i regeln lätt säljbara och deras lämplighet

att i följd häraf utgöra banksäkerheter är allmänt framhållen,

men deras värde varierar oupphörligt, faller vid hög ränta och stiger

vid lag, faller, om större belopp obligationer på en gång i marknaden

utbjudes än denna ledigt kan upptaga, och stiger, om åter allmänhetens

besparingar växa fortare än begärliga obligationer i marknaden

utbjudas. Då man af i allmänt förvar nedsatta säkerheter fordrar trygghet

för banksedlarnes fulla inlösning, böra obligationerna derföre endast

i något visst, med hänsyn till i dem utfåst ränta bestämdt, förhållande

till deras namnvärde mottagas, men någon tillförlitlig säkerhet

för att deras värde icke vid behof af försäljning skall understiga

äfven ett sålunda bestämdt förhållande till namnvärdet finnes icke.

Det är omöjligt att angifva den gräns, till hvilken deras pris under

kritiska tider kan falla, och under rätt svåra omständigheter, då allmänheten

betviflar allt eller för möjliga eventualiteter vill hålla så

mycket rörligt kapital, den kan öfverkomma disponibelt, kunna de åtminstone.

ii större belopp blifva för alla praktiska ändamål osäljbara till

något pris, ty vid så lågt pris att det, trots bestämd motvilja att köpa,

dock framlockar spekulanter, måste ju ock köpesumman i sin helhet blifva

jemförelsevis obetydlig. Fall kunna derföre inträffa, då obligationer icke

lemna trygghet för vare sig punktlig eller full inlösning af utelöpande

banksedlar, och i länder som Frankrike, der krig och politiska omvexlingar

varit så täta, att man noga studerat deras följder, anses

derföre utaf tänkande män deposition af obligationer såsom en dålig

säkerhet för sedelemissionen. 1 Tyskland och Österrike åter har det

senaste året vant rikt på erfarenhet af olyckor, i följd af g’enom

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

öfverspekulation framkallade starka vexlingar i värdet af såsom lätt

säljbara ansedda säkerheter. Lyckligtvis för oss hafva vi inga ommedelbara

anledningar att med tanke på dylika olyckor reglera vårt

bankväsende, men då intet land kan förlita sig på att blifva oberördt

af penningekriser, framkallade utaf politiska eller kommersiela vexlingar,

anser jag försigtigheten bjuda att ej genom banklagstiftningen

föranleda penningemarknadens beroende af stadigt värde hos ett enda

slags säkerheter. Fordringar hos Riksbanken, betalbara vid anfordran,

och i all synnerhet den såsom lagligt betalningsmedel gällande sedeln

synas deremot uppfylla alla de anspråk, man kan göra på säkerheter

för andra bankers sedlar. I sig sjelfva innebära riksbankssedlar full

garanti för punktlig inlösen af de emot dem utgifna enskilda banksedlarne,

och störe trygghet för att fulla värdet vid denna inlösen skall

erhållas, än den Riksbanken inger, kan ingen annan institution inom

landet lemna, Också är det icke mot säkerheten såsom sådan, utan

mot kassabehållningens och särskildt riksbankssedlarnes allt för stora

rörlighet, som anmärkningar göras. Kassabehållningar kunna icke

lämpligen, i likhet med inteckningar eller obligationer, nedsättas i allmänt

förvar, utan måste hållas rörelsen till handa och hafva dervid, på

sätt anfördt blifvit, att utöfver sedelinvexlingen äfven möta bankernas

öfriga förbindelser. Utan bankstyrelsernas särskilda omsorg att förebygga

sådant, kan det derföre lätt hända, att kassabehållningarne nedgå

under de emot dem utgifna sedlarnes belopp, och ehuru betryggande

säkerheter i sig sjelfva än må anses vara, kan ingenting mera

leda till upphäfvande af den trygghet, som med dem afses, än tvifvel

om deras befintlighet. Denna anmärkning gäller icke blott riksbanksedlarne,

utan äfven det präglade guldmyntet, hvilket således, om kassabehållningar

underkännas, icke skulle kunna godkännas såsom säkerhet

för sedelutgifning, om det icke vore i allmänt förvar nedsatt, då

det åter vore ur den allmänna rörelsen undandraget, Väl har det

blifvit anfördt, att kassabehållning, som utgöres af guldmynt, icke så

ofta och i så betydlig mån, som andra sådana behållningar, undergår

förändring, men äfven om antagligheten af detta förhållande medgifves,

och erfarenhetsrön derpå kunna åberopas, innebär det dock icke

något betryggande för att icke äfven guldmynt skulle i större utsträckning

kunna ur de enskilda bankernas kassor uttagas, än deras

egna sedlar dit inflyta.

Om man derföre vill bibehålla de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt

på de säkerheter, som derför äro de i sig sjelfva mest. lämpliga,

och med guldmyntets spridande genom de enskilda bankerna

afser, att det icke blott blir på olika ställen inom landet fördeladt,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Komjl. Maj-is Nåd. Proposition N:o 55.

utan verkligen tillhandahållet den allmänna rörelsen, så synes mig den

fråga, som bor undersökas, vara den, huruvida icke den visshet om

derb ? bestTr °afaf fVmderlaS f°r sedelutgifning, som, då detta un7

1 mteckmngar och obligationer, vinnes derigenom att

dessa allmänt förvar nedsättas, skulle, då underlaget består af kassaehallmngar

och guld, kunna på annat sätt beredas; och då jag anser

! Sållandehll .It FTS bes‘™da, «*»• »m deri miristf kassa

j o utelöpande sedlar, hvarje bank alltid för deras inlös
1

gi?=n mne’ UC1 om en viss gräns, utöfver hvilken annan

kassabehållning an guld icke må berättiga till sedelutgifning samt

genom_ skarpta kontroller öfver befintligheten af uppgffna belopp i

KonälnMa tgs8an»de nksbafnk8ediar’ f får jag i underdånighet till Eders

Kongl. Majt s nadiga profning framlägga ett förslag i detta syfte.

bank att al thf ■''T''’ ålaggas hvarJe enskild sedelutgifvande

bank att alltid i kassa halla minst så stort belopp, som motsvarar V

och medetdem GSS ^fVan\SGdla*’ att, förutom grundfondshypotek

odi med dem jemforhga i allmänt förvar nedsatta säkerheter, äfven

kassa ma erkannas såsom grund för sedelutgifning, dock icke i större

utsträckning an att sammanlagda beloppet af sedlar, utgifna på grund

af grundfondshypotek, öfnga säkerheter och kassa, må upml till

hoöst halfannan gång grundfonden och dertill reservfonden; att såsom

en banks kassa ma anses, dels vid dess hufvudkontor och de afdel
guld

0(!chrsilfvd hV1+a ombud äl’° anställda, befintliga behållningar af

bil! 1 l silfvermynt, som i Sverige äro lagligt betalningsmedel, samt

medel TZ % ,? 1 t }Öpande räkniHg 1 Riksbanken insatta

medel, att det skall åligga bankerna att om dessa behållningars be
lmn^

införa J° dagS ^ ^ °ch 1 sä-kildt ^ inrättfde böc
irsrfr

^e^gf; **** ** ** ombud, åt h^ tm.

r\ bankerna ma uppdragas, skola hafva skyldighet att tid

Mila STm ?akdagar’ °m k7ilka banken icke Pä förhand må eroch

W lld m’ •nrlnaa Slg V1fd ,bankgöromålens afslutande för dagen

heten 10 era mforda antecknings öfverensstämmelse med verkfig
Skulle

mot all förmodan förekomma osanna eller missledande

straffetnUd?att I! oriktfbet icke kan förklaras såsom ofrivillig, bör

straffet deifor blifva sedelutgifnmgsrättens förlust. Då det deremot

faersmätt tgam t r T! bank beloPP i riksmynt på an
nat

satt an mot inbetalning af dess egna sedlar eller genom annan

tiHfalhghet kan handa, att bankens kassabehållning nedgår under det

oreskrrfim minimum eller att bankens sedelutgifningsfätt på annat

satt blifver ofversknden, utan att sådant kunnat af bankstyrelsen hin
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Könyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

dras, så skulle ett dylikt straff för denna förseelse blifva allt för strängt

men då den å andra sidan icke bör få passera utan allvarlig påföljd

för banken, så hemställer jag, att bank, hvars sedelutgifningsrätt ofverskrides,

må. kännas skyldig att för hvarje dag sadant skett. eilagga

till statsverket 1,000 kronor och att, derest förhållandet icke^

dagar rättas eller ofta återkommer, det ma af Eders Kongl. Maj.tb

att upphäfva sedelutgifningsrätten. _ ,.n ... , •, f

Jemte dessa bestämmelser anser jag det till förekommande af

de ryckningar i penningmarknaden, hvilka blifvit en följd deraf att

bankernas kassabehållningar endast å de dagar, för hvilka qvartals

uppgifterna lemnats, blifvit af ombuden inventerade ytterligare endast

behöfva stadgas, att hädanefter månadsuppgifter skola publiceras och

att i dem skola intagas medelbeloppen för manaden af begagnad och

obegagnad sedelutgifningsrätt samt kassans förhållande till utelöpande

sedlar. 1 alla uppgifter om kassabehållningen ma det pi aglade, i

Sverige lagligen gällande guldmyntet uti kassan mraknas, men ti

kontroll öfver den sedelutgifningsrätt, som endast kan grundas pa gu ,

bör det särskildt angifvas. ..tit

Då såsom kassabehållning endast bör kunna raknas hvad som ai

lagligt betalningsmedel, så böra Riksbankens sedlar, derest de förlora

denna egenskap, derefter icke längre få i kassan mberaknas eller sedelutgifning

på dem kunna grundas. Ett stadgande härom synes g

derför böra bland bestämmelserna om de enskilda bankernas se - utgifningsrätt intagas och kan så mycket mindre anses öfverflödigt

derföre att Riksbankens sedlars giltighet såsom lagligt betalnmgsme

är o-enom Regeringsformen garanterad, som, derest statsmakterna om

en grundlagsförändring blifva ense, den längsta tid, som för dess genomförande

erfordras, är 4 år, men deremot den tid, för hvilken oktroier

i hvilka hufvudvilkoren för bankernas existens och särskildt lagbestämmelserna

om den för dem så vigtiga sedelutgifningsrätten skola

intagas, blifvit bankerna meddelade, hittills vant 1° ar, och flera bankstyrelser

hafva nu begärt, att vid nya oktrojera utfärdande en ännu

iangre^tid^atte vfgtigare är dock att stadga, att de enskilda bankernas

sedelutgifningsrätt, på grund ai innehafvande behållning af Riks

bankens sedlar, skall upphöra, derest dessa sedlar icke vid anfordran

med mynt inlösas. Allt, som kan sägas om ofverflodigheten ioi närvarande

af en sådan bestämmelse, och de förhoppningar man pa giun

af landets större välmåga och kända kredit bör kunna hysa att

äfven om ett krig mot en öfvermäktig fiende skulle inträffa, nodiöa

medel till dess förande skola kunna genom beskattning och upplåning

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl. Maf:ts Nåd. Proposition N:o 55.

anskaffas, utan att dertill behöfver anlitas utvägen af en sedelemission

utöfver den, som enligt gällande bestämmelser kan grundas på den

metalliska kassa, riksbanken då eger eller kan anskaffa. — Allt detta

synes mig icke upbäfva skyldigheten för lagstiftaren att söka förebygga

de olyckor, som kunde blifva en följd af tillåtelse för de enskilda

bankerna att utgifva egna banksedlar på grund af innehafvande

behållning af oinlösbara och derföre sannolikt i värde fallande riksbankssedlar.

Jag hemställer derföre, att det måtte stadgas, att de enskilda

bankernas rättighet att på behållning i egna kassor af riksbankens

sedlar grunda sedelutgifning måtte uphöra, såväl i det fall att riksbankens

sedlar icke skulle vid anfordran med mynt inlösas som äfven

om de icke längre komme att utgöra lagligt betalningsmedel.

I afseende på de enskilda bankernas skyldighet att inlösa sina

sedlar kunna de å cirkuläret afgifna svaren indelas i trenne ungefär

lika talrika hufvudgrupper, af hvilka den första, som omfattar 9 svar,

fordrar, att bankerna skola vara ovilkorligen skyldiga att med mynt

inlösa sina sedlar, till hvilken hufvudgrupp äfven böra räknas de 4

svar, hvilkas afgifvare också vilja, att en ovilkorlig sådan skyldighet

bör stadgas, men icke inträda förr än mera guld blifvit i allmänna

rörelsen spridt, och att det derföre antingen bör åt Eders Kongl. Maj:t

öfverlemnas att bestämma tiden för skyldighetens inträdande, eller ock

denna tid förklaras skola inträda, när riksbankens minsta sedelvalör

blir 10 kronor.

Gent emot denna hufvudgrupp står en annan, bestående af 11

afgifna svar, hvaruti yrkas, att nuvarande bestämmelser må förblifva

oförändrade och bankerna således fortfarande vara berättigade att med

riksbankens sedlar inlösa sina egna, och 1 svar, som bland ämnen, i

hvilka förändrade bestämmelser uppgifvas vara önskliga, icke upptager

inlösningsskyldigheten. Mellan dessa båda grupper står den tredje,

omfattande 11 svar, der mynts eller riksbankssedlars användande till

inlösen gjorts beroende af vissa vilkor, i hvilket afseende föreslås i 6

af de nämnda svaren, att inlösningen skall ske i mynt »så länge riksbanken

med mynt inlöser sina sedlar», och i de öfriga 5, att inlösningen

må ske i mynt »eller riksbankens sedlar, så länge dessa för

mynt i riket skola erkännas.»

I ett af de afgifna svaren har en sammanfattning af de fördelar

och olägenheter, som skulle åtfölja bankernas åliggande att inlösa sina

sedlar med mynt, blifvit gjord på följande sätt:

»Fördelarne synas vara:

Bih. till Riksd. Prof. 1874. 1 Sami. 1. Afd. 26 Iläft.

5

opaginerad Kontrollera mot PDF

84

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 55.

l:o) ökad tillgång på mynt;

2:o) myntets större och lättare spridning i alla orter;

3:o) kreditsedlarnes användbarhet för alla sedelns funktioner;

4:o) egendomsvärdenas större öfverensstämmelse med det verkliga

förhållandet mellan myntet och annat kapital;

5:o) ett minskadt beroende mellan bankerna inbördes;

6:o) en större garanti för beståndet af systemet i dess helhet.

Olägenheterna torde kunna anses vara:

l:o) ökad kostnad för landet genom tillhandahållande i alla banker

af mynt för invexling af sedlar;

2:o) minskning i omsättningsmedel, åtminstone till en början;

3:o) deraf föranledt betryck för produktionen och rörelsen;

4:o) kostnad för bankerna till följd af nödvändigheten att förse

sig med utländska krediter;

o:o) försvåradt utbyte af bankernas sedlar på orter, der de ej

hafva kontor;

6:o) en högst väsendtlig minskning i riksbankens rörelse, som

icke kan undgå att medföra nedsättning i bankens inkomster.»

För att dessa med mycken insigt i ekonomiska förhållanden uttänkta

fördelar och olägenheter skola i verkligheten uppkomma, torde

dock erfordras mera än ett stadgande att innehafvare af enskilda bankers

sedlar åro rättsligen befogade att för dem fordra guld. Dertill

torde ock fordras, att guldmynt blifva i allmänna rörelsen bestämdt

föredragna framför riksbankens sedlar och komma att deruti intaga

den plats, som nu riksbankssedlarne innehafva, men för åstadkommande

af ett sådant resultat torde större förändringar i allmänhetens upfattning

och vanor behöfvas, än som kunna blifva en följd af förändring

af en § i lagen för de enskilda bankerna.

1 öfriga svar har såsom talande för bankernas åläggande att

inlösa sina sedlar med guld blifvit anfördt:

att skäl ej förefunnes att utgifva sedlar å något annat än guld,

och då hvarje sedel bör inlösas efter dess lydelse, måste de enskilda

bankerna hafva både pligt och rätt att inlösa sina sedlar med guldmynt

; att de enskilda bankerna borde till sin organisation ställas i

paritet med Riksbanken, så att deras sedlar voro lika goda och hos

allmänheten hade samma förtroende, hvilket torde vara det enda sättet att

neutralisera den skada, nuvarande lydelse af § 72 Regeringsformen kunde

åstadkomma; att den allmänna meningen mer och mer syntes mogna

för den öfvertygelsen, att riksbankens sedlar borde upphöra att vara

lagligt betalningsmedel; att det vore af stor vigt för det svenska penningeväsendets

stadga, att inlösningen al banksedlarne försigginge

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kong!,. Maj.is Nåd. Proposition N:o 55.

med guld eller silfver i stället för, såsom nu vore stadgadt, med riksbankens

sedlar, hvarigenom inträffat, att landets hela sedelemission

uppbäres af blott den metalliska valuta, som riksbanken kunde innehafva,

, utan att stå i något på förhand bestämdt förhållande till denna

valuta; att samtliga enskilda banker derefter finge med Riksbanken

dela omtanken för anskaffande af den qvantitet adla metaller, som för

landets rörelse vore af nöden, samt att det metalliska myntet erkölle

spridning kring landet i stället för att såsom nu ligga samladt i en

af rikets gränsorter;

och emot bankernas förpligtande, att med guld inlösa sina sedlar:

att, då § 72 Regeringsformen tillerkände riksbankens sedlar egenskapen

af mynt eller med andra ord af lagligt betalningsmedel, syntes det

icke väl låta förena sig med detta grundlagsstadgande att i civil eller

ekonomisk lag föreskrifva att en viss art af förbindelser — privatbanksedlar

— ovilkorligen skulle med klingande mynt inlösas;

att, utom det att detta grundlagsbud icke kunde genom någon undantagslag

göras kraftlöst, läge det för öppen dag, att bankerna, som sjelfva

åtnöjas med riksbanksedlar i liqvid för alla sina fordringar, icke rimligen

kunde åläggas att begagna annat betalningsmedel vid liqvid af sina skulder;

att bankerna derigenom skulle försättas i en undantagsställning med hänsyn

till riksbanksedlarnes användande såsom lagligt betalningsmedel, oansedt någon

anledning väl nu mera icke förefunnes att förutsätta möjligheten af

dessas fallande i värde; att förslaget tillkommit för att, sedan Riksdagen

icke bifallit sådan förändring af grundlagen, hvarigenom riksbankens sedlar

skulle upphöra att under alla förhållanden vara lagligt betalningsmedel, genom

att ålägga de enskilda bankerna att inlösa sina sedlar med mynt, gifva

dessa sedlar ett sådant större värde än riksbankens, att grundlagsförändringen

skulle blifva nödvändig för att återställa det rätta förhållandet; att det

innebure den största orättvisa, då man ifrågasatte, att bankerna skulle hafva

skyldighet att under alla förhållanden betala sina borgenärer med annan

valuta än bankerna hade rätt fordra af sina gäldenärer, eller med andra

ord att, om ett agio mellan guld och sedlar genom svåra konjunkturer skulle

äfven här uppstå, hvilket vore möjligt, om än icke sannolikt, de enskilda

bankerna skulle betala sina skulder med guld, men ej ega rättighet att för

sina fordringar få annat än det mindre värda sedelmyntet; att om under

sådana förhållanden bankerna icke liksom andra finge använda riksbankens

sedlar såsom lagligt betalningsmedel, skulle de få vidkännas enorma förluster

och lätt bringas till undergång; att stadgandet stode i strid med den regel,

att en bank borde ur sin rörelse hemta medlen att uppfylla sina förbindelser,

att det med fog kunde sättas i tvifvel, huruvida de afsedda ändamålen genom

ett dylikt stadgande komme att vinnas, så att det t. ex., derest icke

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

kurserna dertill gåfve särskild anledning, i kvilket fall ingen särskild föreskrift

behöfdes, ej kunde förutsättas, att banker, som kunde uttaga guld ur

riksbanken, skulle göra sig mycket kostnad eller besvär med införskrifvande

deraf, och att riksbanken således i alla händelser skulle nödgas tillhandahålla

den erforderliga metalliska kassan; att åtgärden otvifvelaktigt skulle

betänkligt återverka på riksbanken vid en tidpunkt, då öfvergång till guldmyntfoten

ställde så stora anspråk på detta institut; att folkets vanor voro

fastade vid sedlar, så att mynt sällan eller aldrig efterfrågades; att det dessutom

vore förknippadt med nästan oöfvervinneliga svårigheter för de många

sedelutgitvande bankerna att åtaga sig inlösandet af sina sedlar med mynt,

så länge utbytet inom landet i så öfvervägande grad verkställdes med sedlar;

att, då den regel vore oeftergiflig, att smått pappersmynt förtränger det

hårda myntet, det svårligen läte sig göra att ålägga bankerna inlösningsskyldighet

med guld, förrän riksbankens sedlar å 1 och 5 R:drs valör indragits;

att, så länge man fortfore att utgifva sedlar på 10 R:dr och derunder,

alla bemödanden att framtvinga spridande af guld skulle blifva fruktlösa;

att för banker i inlandet tillhandahållandet af betydligare belopp guldmynt

blefve en icke ringa börda, då hvarje bank måhända skulle anse sig

nödsakad innehafva en behållning af dylikt mynt endast för att freda sig

för chikan, och, hvad åter beträffade bankerna i de större sjöstäderna, att

deras dagliga omsättning för det mesta vände sig i så stora belopp, att mynt

upphörde att vara beqvämt betalningsmedel; att banker i aflägsna orter

skulle nödgas ständigt hafva en ganska stor och betungande fond af guld

eller ock utsätta sig för äfventyret af en tillfällig brist, som aldrig på förhand

kunde beräknas, samt under vanliga förhållanden och med nuvarande

kommunikationsanstalter icke å sådana orter kunde inom behörig tid afhjelpas;

att guld för export komme att uttagas i de gränsorter, derifrån remiss

fortast och med minsta kostnad kunde ega rum, att antagligen Göteborg

blefve den ort, derifrån utförseln hufvudsakligen komme att ske, så

att utvexlingen derifrån kunde blifva af större omfång, än att den af dervarande

enskilda bank kunde skötas, och att derföre enda påföljden af stadgandet

skulle blifva, att denna bank ej kunde begagna sin sedelutgifningsrätt,

samt slutligen att det betungande för landsortsbankerna att tillhandahålla

mynt blefve en premie för större banker att i landsorterna grunda afdelningskontor,

hvilka, då sedelinlösning endast vid hufvudkontor kunde

åläggas, ej dermed skulle göra sig besvär.

Då § 4 af myntbestämningslagen den 1 Mars 1830, som stadgar, att

“alla liqvider och betalningar kunna hädanefter såsom hittills i banksedlar

fullgöras, der ej annat förbehåll gjordt är“, synes mig vara i fullkomlig

öfverensstämmelse med § 72 Regeringsformen, kan jag ej finna något grundlagsenlig!

hinder att i bestämmelse om de enskilda bankernas skyldighet att

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

inlösa sina sedlar intaga det förbehåll, att denna inlösning alltid eller i vissa

fall skall ske med guld.

Frågan, huruvida ett sådant förbehåll är af behof påkalladt och med

rättvisa och billighet öfverensstämmande, synes mig böra särskildt undersökas

med hänsyn till de olika förhållanden, som ega rum, då Riksbanken

med guld inlöser sina sedlar och då den dertill saknar förmåga.

I detta senare fall kan det icke vara med omtanke om penningevärdets

stadga förenligt att göra värdet af de enskilda bankernas sedlar beroende

af de förändringar, som kunna inträda i värdet af oinlösbara riksbanksedlar,

och att frikalla de enskilda bankerna från all annan förbindelse

mot dem, som innehafva deras sedlar, än den att för deras belopp anskaffa

och tillhandahålla sådana till värdet föränderliga sedlar. De svåra olyckor,

som måste blifva en oskiljaktig följd af Riksbankens oförmåga att inlösa

sina sedlar, skulle blifva mångdubblade, om 27 andra banker derigenom

finge rätt att inlösa sina sedlar med mindre värde än det, hvartill de utgifvit

dem, och, enär fortfarande sedelutgifriingsrätt icke kunde dem förvägras,

att, om de så funne för godt, utgifva nya sedlar, för hvilka, ehvad

säkerheter de än för dem kunde hafva i allmänt förvar nedsatt, de dock

icke skulle hafva annan skyldighet än att inlösa dem med riksbankens sedlar,

äfven om dessa möjligen skulle hafva sjunkit i värde betydligt under det

ursprungliga eller det värde, som de hade, då de enskilda banksedlar utgåfvos,

för hvilka liqvid af innehafvaren äskas.

Det åligger hvarje enskild bank att emot sina i allmänna rörelsen

utelöpande sedlar hafva i allmänt förvar nedsatt säkerheter eller innehålla

guld eller Riksbankens sedlar af antagligen fullt värde. Äfven utan att

sedelinnehafvare tillerkännes förmånsrätt till nedsatta säkerheter, måste derföre

de enskilda bankernas sedlar anses såsom vid anfordran betalbara bevis

om särskildt med hänsyn till dem innehållna säkerheter till deras fulla värde.

En del af dem har sannolikt blifvit utgifven emot det att mottagaren lemnat

guld eller sådana säkerheter, som i allmänt förvar blifvit nedsatta, men

äfven då detta icke varit förhållandet, utan mottagaren i utbyte mot sedlarne

lemnat en vexel eller sin egen förbindelse eller blott ett qvitto,

så har det dock alltid varit underförstådt, att, emot det att banken såsom

betalningsmedel begagnade sina sedlar, skulle den innehafva full valuta för

deras inlösning. Om det nu tillätes de enskilda bankerna att, äfven i den

händelse att Riksbankens sedlar fallit i värde, med dem inlösa sina egna

sedlar, så blifver icke allenast allmänna lagens föreskrift, att det, som försträckt

är skall jemngodt och till fullo återgäldas, förbisedd, utan föreskrifterna

derom, att de enskilda bankerna skola mot beloppet af sina utelöpande

sedlar hafva i värde motsvarande, i allmänt förvar nedsatte grundfonds
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 55.

hypotek eller andra säkerheter eller guld eller Riksbankens sedlar eller på

löpande räkning i Riksbanken insatta medel, blefve ju för alla öfriga säkerheter

än de båda sistnämnda ett gyckel, enär en bank ju med säkerheter och

guld, vida öfverstigande beloppet af sina utelöpande sedlar skulle få rättighet

att med riksbankssedlar till undervärde inlösa dem, så att de visserligen

icke längre i någon mån af dessa säkerheter eller guldet motsvarades.

Det har häremot blifvit invänd t, att det innebure den största orättvisa,

da man ifragasatte, att de enskilda bankerna skulle hafva skyldighet att

under alla förhållanden betala sina borgenärer med annan valuta än bankerna

hafva rätt att fordra al sina gäldenärer, och att, om bankerna icke,

derest Riksbankens sedlar folie i värde, finge med dem verkställa alla sina

liqvid er, så skulle de få vidkännas enorma förluster och lätt bringas till

undergång. Innan innehafvaren af enskilda bankers sedlar på grund af

detta resonnement ålägges att derför mottaga Riksbankens, äfven i det fall

att dessa sednare förlorat i värde, torde det böra undersökas, om samma

resonnement verkligen är riktigt. Utan allt tvifvel skulle de enskilda

bankerna lika som samtliga öfriga fordringsägare i landet i det förutsatta

olyckliga fallet göra stora förluster, men frågan är, huruvida de enskilda

bankerna skulle jemförelsevis göra större förluster än andra innehafvare af

Riksbankens sedlar eller fordringsegare, som i liqvid nödgades att såsom

fullgoda mottaga sådana sedlar, och om, till förebyggande af sådan större

förlust för de enskilda bankerna, rättvisa och billighet alltså skulle kräfva,

att de enskilda bankerna borde berättigas att inlösa sina egna sedlar med

mindre värde än det, de för dem erhållit, och den öfriga allmänheten således

underkastas förluster genom fallande i värde hos så väl de enskilda bankernas

som Riksbankens sedlar.

De enskilda bankerna hade den 31 December 1873:

Fastigheter upptagna till...................R;dr 456,000: —

Inventarier till........................... 187,000: _

eller egendom för.......................R;dr 643,000: —

Vidare hade de:

(frundfondshypoteker, upptagna i värde till ......R:dr 33,567,000: _

och kassabehållningar................... ^ 38,624,000: _

R:dr 72,191,000: —

emot utelöpande sedlar.................... 67 213 000: —

således säkerheter och kassabehållningar utöfver utelöpande

sedlar

4,978,000: —

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

samt slutligen fordringar................. n 185,966,000: _

och deremot:

Skulder

för postrem issvexlar....................

På upp- och afskrifning och depositionsräkningar inne
stående.

.......................

Upptagna lån .......................

Saldon af räkningar....................

R:dr

5,180,000: —

114.535.000

2,095,000

18,041,000

139.851.000

Således fordringar öfver skulder .......... „ 46,115,000:__

Summan af egendom................... n 543 qqq. _

Säkerheter och kassabehållningar utöfver utelöpande

sedlar.......................... 4,978,000: _

och fordringar öfver skulder............... n 46,''115,000: —

filler.............................R:dr 5 i ,736,000: —

Motsvaras af deras grundfonder............... 46,649 OOR _

Reservfonden.../...................’ ” ;;’s6o’oOoJ —

och outdelade vinster..................... 1 726 000-__

R:dr 51,736,000: —

eller med andra ord af deras egande förmögenhet.

Om nu den olycka inträffade, att riksbanken icke förmådde inlösa

sina sedlar och dessa folie i värde, så skulle, derest de enskilda bankerna

emottoge sina fordringar och inlöste andra förbindelser än utelöpande egna

sedlar med riksbankens sedlar, dessa banker i likhet med alla andra fördringsegare

i riket, af sådan deras förmögenhet, som de i fordringar utöfver

skulder hade inom landet utestående och som blifvit dem med riksbankens

sedlar betald, förlora så mycket som dessa sedlar fallit i värde. Vidare

skulle de i likhet med landets öfriga innevånare förlora så mycket som deras

i riksbanksedlar bestående kassabehållningar och deras fordringar hos

riksbanken folie i värde; men derpå att deras fordringar blefve dem med

deras egna sedlar betalda eller derpå att större eller mindre del af deras

sedlar blefve mot guld invexlade skulle de icke förlora, enär de för dessa

sedlar fått full valuta, då de utbetalt dem. Deremot skulle, om de i det

förutsatta olyckliga, fallet fortfarande hade rätt att med riksbankens sedlar

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

inlösa sina egna, deras förenämnda förluster minskas med den vinst, de

kunde göra genom att invexla sina sedlar med riksbankens, för hvilka

efter deras prisfall de icke behöfde gifva så stor valuta, som de för ett

motsvarande belopp af sina egna före olycksfallet utgifna sedlar erhållit.

Om en enskild bank t. ex. före olyckan inköpt vexlar till belopp af P.

10,000 sterling och betalt dem med 180,000 R:dr i egna sedlar, men efter

olyckan kunde genom försäljning af P. 9,000 sterling erhålla 180,000 R:dr

i riksbankens sedlar och dermed inlösa ett lika belopp af sina egna, så

skulle den derpå förtjena P. 1,000 sterling. Och om en enskild bank, som

inköpt och i allmänt förvar nedsatt säkerhetshandlingar, återförsålde dem,

för att med provenuet inlösa egna sedlar, och dervid erhölle högre nominel!

belopp i riksbanksedlar än det, hvartill dessa säkerhetshandlingar blifvit

med egna sedlar inköpta, skulle den på rättigheten att med riksbankens

sedlar inlösa egna göra en vinst, så att, om t. ex. obligationer, som blifvit

inköpta för 100,000 R:dr, kunde i följd deraf att riksbankens sedlar förlorat

25 procent af sitt värde säljas för 125,000 R:dr i riksbanksedlar

och dermed samma belopp af bankens egna sedlar inlösas, så hade banken

gjort en vinst af 25,000 R:dr; och om på detta sätt en bank, hvilken för

sin sedelutgifning af 1,250,000 R:dr i allmänt förvar nedsatt grundfondshypotek

och andra säkerheter till samma nominela belopp, kunde med försäljningsprovenuet

af dylika säkerheter till nominelt belopp af 1,000,000

R:dr inlösa samtliga sina sedlar, så skulle den — utan att i förutsättningen

inginge någon verklig stegring i värdet af de försålda säkerheterna —

kunna såsom vinst utdela 250,000 R:dr i obligationer, som varit nedsatta i

allmänt förvar till säkerhet för en allmänhet, som det oaktadt på bankens

sålunda betryggade sedlar förlorat just samma belopp.

Då dertill kominer, att de enskilda bankerna kunna i det närmaste

skydda sig emot förlust, genom fall i värdet af deras kassabehållningar, dels

genom att för jemnan hålla en större del af dessa behållningar i guld och

dels genom att, vid första anledning till behof och innan riksbankens sedlar

fallit i värde, för sådana köpa goda vexlar och ytterligare med guld

förstärka sin kassa, hvaremot den allmänhet, bland hvilken de enskilda bankernas

sedlar likasom riksbankens äro spridda, skall hafva vida större svårighet

att i tid för dem skaffa sig full valuta, så kan jag icke finna rättvisa

och billighet kräfva, att de enskilda bankerna skola, i det fall att riksbankens

sedlar icke längre med mynt inlösas, ega att med sådana sedlar

invexla sina egna.

Att, derest åter riksbankens sedlar i följd af ändring i § 72 Regeringsformen

skulle upphöra att vara lagligt betalningsmedel, äfven rättighet för

de enskilda bankerna att, oafsedt seaelinnehafvares medgifvande, med dem

inlösa sina sedlar bör upphöra, torde vara obestridligt.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

Så länge deremot Riksbankens sedlar icke blott i enlighet med gällande

grundlags föreskrifter såsom lagligt betalningsmedel erkännas, utan

ock vid anfordran med mynt inlösas, kan lämpligheten af ovilkorlig föreskrift

för de enskilda bankerna att vid hufvudkontoren med guld inlösa sina

sedlar, derest anfordran derom göres, vara tvifvel underkastadt. Det torde

näppeligen kunna förnekas, att allmänheten för dagligt bruk har förkärlek

för banksedlarne framför guldmyntet, och sannolikt skall denna förkärlek

fortfara, så länge sedlar å små valörer utgifvas, men utan allmänhetens medverkan

låter verklig spridning af guldmyntet icke verkställa sig, ty såsom

verklig spridning kan icke anses, att guldmynt blifver för möjligheten af en

efterfrågan, som icke i verkligheten inträffar, inlösta vid landsortsbankernas

hufvudkontor. Förrän efterfrågan uppstår, kan det sättas i tvifvel, huruvida

icke åläggandet af ovilkorlig skyldighet för landsortsbankerna att vara

försedda med guldmynt kan motverka spridningen deraf i stället för att befrämja

den, i det att, om genom den allmänna rörelsen guldmynt inkomma

i bankkontoren, de från dem icke åter utsläppas, utan qvarhållas. Nekas

kan icke heller, att skyldigheten att med guld inlösa sina sedlar skulle med

mycket olika tyngd falla på de särskilda bankerna, och förhållanden kunna

äfven tänkas, under hvilka följden af ett påbud derom skulle blifva, att en

enskild bank i sjöstad kunde blifva tvungen att utan all ersättning bekosta

frakt och assurans från hufvudstaden för större guldpartier till förmån för

exportörer, hvilka sjelfva borde bära kostnaden derför.

Under nuvarande förhållanden anser jag dot derföre icke vara

skäl att gå längre än att fullt erkänna grundsatsen af de enskilda

bankernas ansvarighet för att deras sedlar inlösas med samma guldvärde

som det, hvartill de blifvit af dem uti den allmänna rörelsen

utgifna, och tillstyrker jag derför antagande af det stadgande, att, derest

Riksbankens sedlar skulle upphöra att vara lagligt betalningsmedel

olle]- icke längre med mynt inlösas, det ovilkorligen skall åligga enskild

bank att med i Sverige lagligen gällande guldmynt till fulla värdet

efter deras lydelse inlösa sina sedlar, då detta, när de till invexling

företes, af sedelinnehafvaren äskas.

I afseende å frågan om hvilka sedelvalörer må vara de lämpligaste,

är o de afgifna svaren så fördelade, att med ett enda undantag samtliga

styrelser för enskilda sedel utgifvande banker ansett den lägsta

sedelvalören eller sedlarne å 5 kronor böra bibehållas, och styrelsen

för en af de icke sedelutgifvande bankerna blott uttalat den åsigt, att

sedlar och mynt icke borde å lika valörer utlemna» i rörelsen, under

det att samtliga ofri ga svarande, likaledes med ett undantag, ansett dem

böra indragas. I fyra af de afgifna svaren har bestämmandet om hvilka

Bih. till Piksd. Prof. 1874. 1 Sami. 1 Afä. 26 Raft. G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 55.

sedelvalörer, de enskilda bankerna må eg a att utgifva, blifvit satt i

samband med fortfarandet eller indragandet af de lägsta valörerna af

Riksbankens sedlar, så att i ett af dessa svar den åsigt blifvit uttryckt,

att det kunde medgifvas de enskilda bankerna att utgifva sedlar å samma

valörer som Riksbanken, dock icke under 5 kronor; att man, innan

man beslöt sig för en indragning af de mindre valörerna, borde

veta, buru mycket af dem vore i den allmänna rörelsen utelöpande,

och att tillses borde att icke genom hastig indragning af stora belopp

olägenheter framkallades; att det vidare borde tagas i öfvervägande,

om icke sedlarne å 5 kronor kunde indragas vid den tid, då

den sista ovilkorliga privatbanksoktrojen tilländaginge, samt att det,

först efter det verkningarne af denna åtgärd voro kända, kunde blifva

skäl att tänka på indragning äfven af sedlarne å 10 kronor. I ett annat

af dessa svar har det, under förutsättning att lägsta valör af Riksbankens

sedlar skulle blifva 10 kronor, yrkats, att de enskilda bankerna

ej måtte få utgifva sedlar å lägre valör än 20 kronor eller,

om detta för dem skulle medföra allt för stor förlust, å 10 kronor;

i det tredje svaret har det ansetts tills vidare kunna medgifvas de enskilda

bankerna att utgifva sedlar å 5 kronor, dock med uttryckligt

vilkor att rättigheten dertill skulle upphöra, så snart Riksbanken ej vidare

utgåfve sedlar å mindre valör än 10 kronor; och i det fjerde,

att, så länge Riksbanken utgåfve sedlar å 1 och 5 kronor, större inskränkning

icke borde ske i de enskilda bankernas sedelvalörer, än

att minsta valören blefve 10 kronor. Utan afseende å Riksbankens

åtgöranden har i fyra afgifna svar blifvit yrkadt indragning af sedelvalören

å 5 kronor, och i två svar derjemte af valören å 10 kronor.

Vidare hafva i ett svar valörerna ansetts kunna inskränkas till de

fyra minsta nu medgifna, eller å 5, 10, 50 och 100 kronor, och slutligen

har i sju svar yrkats, att förutom dessa och nu jemväl medgifna

valör å 500 kronor det äfven måtte tillåtas de enskilda bankerna att

i likhet med Riksbanken få utgifva sedlar å 1,000 kronor.

Såsom skäl för indragning af den eller de minsta bland sedelvalörerna

har blifvit anfördt, att lagstiftningens hufvudsyfte måste anses

vara, att icke myntet genom alltför små banksedelvalörer förträngdes

ur rörelsen; att all sträfvan borde gå ut på att få guld i omlopp,

att det, för att lätta en allmännare spridning af guldmynt bland alla

klasser, vore önskvärdt, om åtminstone den lägsta af nu gängse sedelvalörer

kunde småningom borttagas, samt att det naturligaste botemedlet

emot den utelöpande sedelmassans alltför stora förhållande till

befintligt hårdt mynt vore att icke utgifva sedlar på låga valörer,

åtminstone ej under 10 kronor. Emot deras indragning har åter blif
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 55.

vit anfördt, att sedlar, begagnade såsom skiljemynt, medförde större

lättnad och beqvämlighet än sjelfva myntet; att för uppköpen i smått

eller egentligen för torg- och bodhandeln de nu gällande mindre sedelvalörerna

voro beqvämligare än silfvermyntet; att de nuvarande valörerna

vore efter behofvet väl lämpade, och att särdeles sedlarne å 5

R:dr visat sig i rörelsen mest användbara; att allmänheten under en

lång tidsföljd vant sig att med förkärlek begagna sedlar, hvarföre

sannolikt många år komme att åtgå, innan mogenhet för reform i detta

hänseende inträdde; att de små bankerna icke kunde undvara de små

sedelvalörerna och att dessas uteslutande skulle medföra småbankernas

omöjliggörande, under det att de äro de mest oberoende af de utländska

kapitalerna, som i betydlig mängd ingå i de stora bankernas rörelse;

att, derest en för bankrörelses bedrifvande nödig inkomst afsedelutgifniugsrätten

skulle ernås, det vore af behof påkalladt, att enskilda

bankerna egde utgifva sedlar af samma valörer som hittills;

att den enskilda bankens sedel innebure fullt ut samma trygghet för

innehafvaren som Riksbankens; att det ingalunda kunde vara med någon

våda eller olägenhet för det allmänna förenadt, om de enskilda

bankerna tillätos utgifva sedlar på till alla delar lika valörer som Riksbankens;

att det hårda myntet, äfven om de enskilda bankerna tillätos

utgifva femkrone-sedlar, skulle, derest det ålades dem att med mynt

inlösa sina sedlar, spridas inom skilda delar af riket; att, då Riksbanken

fortfarande utgåfve sedlar å både 1 och 5 R:dr, fara torde vara,

att någon allmännare spridning af guldmynt ej ernåddes genom borttagande

af de enskilda bankernas sedlar å 5 R:drs valör, samt att ett

alltför hastigt borttagande af denna valör utan tvifvel skulle väcka

ovilja hos allmänheten, och resultatet af en dylik förändring, innan ännu

vanan att röra sig med mynt hunnit allmänt stadga sig, endast skulle

blifva ökad spridning af enriksdalers-valören, hvarigenom således föranleddes

just motsatsen till hvad med reformen borde åsyftas.

För beviljande af tillstånd att utgifva sedlar å 1,000 kronor har blifvit

anfördt, att sådana sedlar skulle underlätta den större rörelsen; emot

medgifvandet deraf åter, att det icke gerna kunde vara af någon särdeles vigt.

På gjorda förfrågningar, om huru stora belopp sedlar af särskilda valörer

den 31 sistlidne December voro utelöpande, hafva några få enskilda

banker förklarat det vara dem omöjligt att derom lemna besked, men från

det stora flertalet hafva uppgifter ingått, på grund af hvilka en tablå blifvit

uppgjord, hvilken torde få detta protokoll biläggas och hvaraf det framgår,

att totalbeloppen af 23 bankers sedelutgifning kunna för ofvannämnda dag

upptagas på följande sätt, nemligen:

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

af 5 R:dr

17,211,565 R:dr

23,332,020 „

q 518 :150

12,322,300

I 500

639,500 „

251,816 R:dr 50 öre.

samt af äldre valörer

Då spridande af guldmynt och deras begagnande i den allmänna rörelsen

vid alla de tillfällen, der icke i följd af deras tyngd sedlar halva ett

bestämdt företräde, skulle vara ett synnerligen verksamt medel att förhindra

uppkommande af missförhållanden mellan i riket befintligt metalliskt mynt och

utelöpande sedlar, kan jag icke anse olägenheterna af ingrepp i allmänhetens

nuvarande vanor eller af möjlig minskning i de enskilda sedelutgifvande

bankernas vinst böra afhålla från indragning af småsedlarne, åtminstone af

dem på 5 kronor.

Deremot måste det medgifvas, att så väl omtanken lör åtgärdens lyckliga

genomdrifvande, utan att åtminstone för en tid framkalla just de olägenheter,

hvilka man derigenom vill förebygga, som äfven billighet mot de

enskilda bankerna fordra, att indragningen af småsedlarne icke sker brådstörtande

och att lämpligaste tidpunkt derför blir vald. Då dertill kommer

det beroende, i hvilket ändamålsenligheten ai ett afgörande i dessa hänseenden

måste stå till de beslut, som af Riksdagen fattas angående minsta

valörerna af Riksbankens sedlar, samt afseende äfven måste fästas vid de

förhållanden, som blifva en följd deraf att de enskilda bankernas oktrojer på

olika tider utlöpa, så anser jag småsedlarnes indragning böra blifva föremål

för Eders Kongl. Maj:ts särskilda nådiga beslut. Och då jag ej kan finna

något giltigt skäl att förbjuda de banker, som det kunna önska, att utgifva

sedlar å 1,000 kronors värde, tillstyrker jag derför, att det med undantag

för sedlar å 1 krona må tillåtas de enskilda bankerna att utgifva sedlar å

samma valörer som Riksbankens, dock med Eders Kongl. Maj:t förbehållen

rätt att för banker, som hädanefter erhålla nya eller förlängda oktrojer, likasom

för dem, h vilka hafva skyldighet att underkasta sig förändrade bestämmelser,

påbjuda, att sedlar å 5 kronors valör icke må utgifvas.

I fråga huruvida förmånsrätt till sådana säkerheter, som af en bank

blifvit för sedelutgifning nedsatta i allmänt förvar, bör, i händelse af bankens

oförmåga att fullgöra sina förbindelser, tillkomma innehafvare af dess sedlar,

hafva nio afgifna svar utfallit jakande; i ett svar har den åsigt blifvit uttryckt,

att, om aktieegarnes egna tillskott, förvandlade till lätt säljbara hypotek,

ställdes till säkerhet för de sedlar, som bankerna just på grund deraf berättigats

utgifva, så skulle derigenom icke någons rätt blifva förnärmad, men

att deremot användandet dertill af medel, soin främmande personer i banken

insatt, vore mycket betänkligt; i ett annat svar har yttrats, att, fastän det

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 55.

vore önskvärdt, att bankväsendet redan hade hunnit så långt i utveckling,

att sedelutgifningen vore att anse mera såsom ett appendix till den öfriga

rörelsen än såsom hufvudsak, och att samma rörelse vore stor nog att sätta

bankerna i stånd till att deponera säkerheter, uti hvilka innehafvarne af

sedlarne hade förmånsrätt, en sådan åtgärds vidtagande dock icke kunde

förordas, hvaremot tillstyrktes, att lagen måtte tillerkänna innehafvaren af

sedel, som bank vid anfordran icke inlöst, ej mindre ränta, beräknad efter

den hos Riksbanken då gällande högsta utlåningsränta, än äfven derutöfver

en skadeersättning af 2 procent; i ett svar har frågan blifvit förklarad vara

af högst ringa praktiskt värde och derföre kunna lösas nära nog hur som

helst; i fem afgifna svar har icke någon mening derom blifvit uttalad, och

slutligen har i tjugo afgifna svar rättvisan eller lämpligheten af en sådan förmånsrätt

blifvit förnekad.

För stadgande att förmånsrätt skall ega rum har blifvit anförd t: att,

likasom det allmänna borde gå framför det enskilda, en banksedel, som hade

sitt stöd i allmän lag och grundade sig på officielt pröfvade och godkända

samt i allmänt förvar nedsatta säkerheter, borde ega företräde framför ett

insättningsbevis, som helt och hållet tillkommit genom enskild! förtroende;

att stadgandet, det sedlar finge utgifvas emot vissa valutor och att

dessa valutor skulle nedläggas i allmänt förvar, icke syntes ega någon

verklig betydelse, om valutorna icke med förmånsrätt tillkomme sedlarnes

innehafvare; att det allmänna äfven i hög grad hade förbindelse

att tillse det banksedlarne icke förorsakade någon förlust, då ett sådant bytesmedel

svårligen kunde af en hvar pröfvas, och att denna förbindelse åtminstone

i viss mån uppfylldes genom tillerkännandet af en dylik förmånsrätt;

att medgifvandet af sedelutgifningsrätt innebure en alldeles särskild förpligtelse

för det allmänna att hålla hand deröfver att denna rätt icke ledde till

förfång för allmänheten, som, praktiskt taladt, svårligen kunde undgå att till

och med mot sin vilja blifva fordringsegare hos sedelutgifvande banker; att

den, som i liqvid mottoge penningar, icke vore i tillfälle att göra urval

bland olika bankers sedlar, utan i allmänhet måste såsom god betalning taga

dem, som erbjödes, hvaremot affärsmannen eller kapitalisten sjelf kunde bestämma,

med hvilken bankinrättning han ville öppna räkning; att ett stadgande

om förmånsrätt skulle i väsendtlig mån stärka banksedlarnes kredit

och derigenom förekomma sådana finansiela rubbningar, hvilka under tider

af misstro lätt kunde uppstå derigenom, att sedlarne alltför häftigt inströmmade

i bankerna; att banksedeln, jemte det den vore en skuldförbindelse,

hade en särskild egenskap, som ej tillhörde andra skuldförbindelser, nemligen

den att utgöra allmänt omsättningsmedel, och såsom sådant egde uppgiften

att ersätta klingande mynt, hvarföre det vore nödvändigt att i högsta möjliga

grad stärka förtroendet till denna förbindelse, så att det närmade sig den

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 55.

tillit, som man genom klingande mynt egde att derför kunna skaffa sig de

varor, af hvilka man vore i behof; att till sådant förtroende hos allmänheten

skulle i högsta grad bidraga vissheten att särskilda valutor lunnos uteslutande

anvisade för sedlarnes definitiva inlösning, och att den anmärkning, att

orättvisa mot bankernas öfriga fordringsegare i bestämmelsen innebures,

hvilade på en oriktig uppfattning af rätta förhållandet, enär en bank för

hvarje sedel den utgåfve vunne en motsvarande tillgång i fordringar eller

annat och således vid hvarje tidpunkt egde mot beloppet af då utelöpande

sedlar svarande tillgångar, uppkomna genom sedelemissionen, så att, om

dessa tillgångar, nedlagda i de särskilda underlagen för sedelutgifningen,

tjenade till särskild säkerhet för sedlarne, banken ändock måste derutöfver

ega tillgångar, motsvarande samtliga sina öfriga förbindelser jemte hela grundfonden/och

kunde således tillgångar, influtna från de öfriga fordringsegarne,

icke anses undandragna dem till förmån för sedelinnehafvarne; att, da banksedlar

innefattade bevis om af banken ingångna förbindelser, till fullgörande

hvaraf just ifrågavarande värdepapper hypotiserats, dessa säkerheter voro att

hänföra till egenskapen af pant, och innehafvare af banksedlar borde derföre

till dem hafva lika prioriterad rätt med annan fordringsegare, till hvars

säkerhet förskrifvits pant, som han ej hade i händer, men ur hvilken, när

den i påbjuden ordning deponerats, civillagen berättigade honom att göra sig

betäckt; att den grundsats, att en sedehitgifvande banks grundfondssäkerheter

skulle i främsta rummet gå till infriande af bankens utelöpande sedlar och

dessa sålunda tilläggas förmånsrätt deri, redan blifvit uttalad och närmare

utvecklad i finanskomiténs år 1860 afgifna betänkande och förslag angående

bankväsendet; att samma grundsats äfven antyddes i § 30 af 1864 års kungörelse,

då det deruti hette, att för infriande af sina utelöpande banksedlar

bankbolag, om behofvet sådant kräfde, egde efter vederbörligt tillstånd använda

större eller mindre del af bankens grundfondssäkerheter, men att stadgandet

icke borde uttryckas i sväfvande ordalag utan klart och positivt;

samt slutligen att på invändning, att förmånsrätten skulle minska det allmänna

förtroendet för bankerna och den vigtiga depositionsrörelsen deraf lida,

kunde svaras, att, ehuru ömtålig krediten vore och derföre vanskligt att med

säkerhet bedöma verkningarne af ett sådant stadgande, det dock syntes gifvet,

att ingen insatte pennningar i en bank, om han icke ansåge sig säker

att banken kunde punktligt fullgöra sina förbindelser och att, så länge detta

vore förhållandet, det i detta hänseende vore likgiltigt, om en del af bankens

egendom med förmånsrätt tillhörde vissa dess fordringsegare.

Emot medgifvande t af förmånsrätt har åter blifvit anfördt: att det

torde vara mindre lämpligt att i eu särskild författning om sedelutgifvande

enskilda banker införa stadganden angående borgenärers rätt och företräde

för hvarandra till bankbolags egendom, hvarom allmänna lagens bud borde

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 55.

gälla och tillämpas; att derigenom skulle tillskapas en i lagstiftningen hittills

okänd, ny tyst förmånsrätt för vissa sedelfordringar, ehuru dessa till

sin natur icke voro så olika med andra bankfordringar, att allmänheten såsom

långifvare rimligen kunde för de förra fordra någon större förmånsrätt

än den för alla bankfordringar gemensamma och lika, som motsvarades af

bankens samtliga valutor i förening med bolagsmännens solidariska ansvarighet;

att, då tvångskurs hvarken blifvit eller borde blifva tillagd de enskilda

bankernas sedlar, så voro de i sjelfva verket kreditpapper, som borde

vara beroende af allmänhetens förtroende; att en sådan bestämmelse ej

kunde utöfva något verksamt gagn, utom för den händelsen att likartad

säkerhet vore aflemnad för alla sedlar, hvilket icke vore förhållandet; att

banksedeln icke i verkligheten vore något annat än en bankens skuldförbindelse

och ej borde hafva större rätt än hvar och en annan sådan, samt

att innehafvarens trygghet borde sökas i offentligheten af bankens ställning

och i det äfventyr, med hvilket vägran att inlösa en sedel vore för banken

förenad, och icke på andra fordringsegares bekostnad, samt att den skulle

minska säkerheten för dem, som hade sina medel innestående på deposition,

och sålunda måhända gifva anledning till en inskränkning i den gren af

bankernas rörelse, hvilken så väl för dem sjelf va som för allmänheten vore

al största gagn; att bestämmelsen vore till förfång för innehafvarne af depositionsbevis

och bankernas öfrige fordringsägare, samt att derigenom hinder

möjligen lades i vägen för den aldra vigtigaste delen af bankernas verksamhet,

eller uppmuntran till besparingar genom depositioner; att bättre

rätt lör innehafvare af banksedel än för innehafvare af depositionsbevis

hvarken vore billigt eller klokt och kunde leda till minskning af den sparsamhetsanda,

hvars tillvaro betecknades genom de betydande depositionerna

hos de enskilda bankerna; samt slutligen att bestämmelsen vore öfverflödig,

enär tillsyn hölles deröfver, att bankinrättning icke finge fortsätta rörelsen,

sedan en viss del af kapitalet förlorats och dessutom solidarisk ansvarighet

vore gällande.

För det särskilda förslaget att tillerkänna innehafvare af sedel, som

bank vid anfordran icke inlöst, en särskild skadeersättning af 2 procent har

blifvit anförd t, att den skulle å ena sidan i hög grad mana bankerna till

försigtighet i afseende å beloppet af inneliggande riksmynt,skassa, samt å

andra sidan innebära trygghet för sedelinnehafvare emot förlust, enär, då

något tvifvelsmål om bankens vederhäftighet icke torde förefinnas, dylik

banksedel i thy fall såsom ett begärligt diskontpapper med lätthet skulle

finna placering hos allmänna laneinrättningar, hvarigenom sedelinnehafvaren

otvifvelaktigt ögonblickligen komme i besittning af penningar.

bitter öfvervägande al allt, som i donna särskilda fråga blifvit yttrad t,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kongl. Maj.is Nåd. "Proposition No 55.

finner jag icke skal att i förenämnda hänseende tillstyrka någon ändring i

gällande lag.

I afseende på den tid, för hvilken bank ma erhålla Edeis Kongl.

Maj:ts nådiga tillstånd att drifva sin verksamhet, eller den så kallade oktrojtiden,

hafva följande framställningar blifvit gjorda, nemligen:

att det sknlle medföra ökad reda och trygghet, om oktroj beviljades

på tid som slutade med helt kalenderår, till stöd för hvilken mening åberopats,

att, till följd af föreskrift från Eders Kongl. Majrts Finans-departement,

de enskilda banker, hvilka tillförene afslutade sitt räkenskapsår den

;>() Juni, numera äro skyldige att afsluta sina räkenskaper med kalenderår,

att de enskilda bankernas verksamhet icke borde inskränkas till så

kort tid för hvarje gång som tio år, hvaraf följde att vid slutet af hvarje

dylik period hela banklagstiftningen togs i öfvervägande och genomgripande

förändringar åtminstone alltid föreslogos; att deraf en osäkerhet åstadkoms,

som måste motverka bankernas konsoliderande, hvarför man ock, hvarje

gång en oktroj utlöpte, fick se bankbolagen med enstaka undantag till sista

öret utdela de reserver, hvarmed bolagen borde konsolideras och derefter

under ny oktroj fullfölja samma utvecklade rörelse som förr; samt att längre

oktrojer i förening med föreskrift derom, att blifvande förlängning deraf icke

finge'' medföra sådan afveckling, att de medel, hvilka ansågos behöfhga till

reservfonden, såsom vinster utdelades, antagligen skulle bättre lända till bankernas

konsoliderande och allmänhetens betryggande än ständigt upprepade

förslag till ändring af vilkoren för deras existens;. ° ^

att bankerna icke borde vara bundna vid tioårig oktroj, utan ta fortgå

intilldess antingen bolaget beslutade sin upplösning eller oktrojen förverkades,

hvarigenom en mängd rubbningar, liqvider och formaliteter, som alltid, åtföljde0

förnyandet af en banks oktroj, kunde undvikas, och dess rörelse, mångsidigare

än nu, till fördel för det allmänna utvecklas; dock att, om denna

fördel endast kunde ernås med risk att bankerna när som helst nödgades

underkasta sig sådana förändringar i banklagen, att grunderna för deras

rörelse helt och hållet förändrades, en tioårig oktroj naturligen vore att föredraga

framför en till tiden obestämd; och

att de enskilda bankernas tillvaro för framtiden icke borde begränsas

af viss oktroj tid, hvars borttagande vore önskvärd derföre att alla de med

öfvergången från gammal tilf ny oktroj förenade rubbningar, arbeten och

temligen betydliga kostnader otvifvelaktigt skulle utan olägenhet kunna undvikas,

derest i stället föreskrifter meddelades, huru förfaras borde, om bankbolag

sjelf ville upplösa sig eller Kongl. Maj:t funne dess upphörande angeläget,

samt under hvilka former enskilda delägare skulle kunna utan bolagets

upplösning derutur utgå.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 5.5. 49

Då de förhållanden, under hvilka äfven den bäst skrifna banklag kan

vara fullt ändamålsenlig, äro underkastade vexlingar, torde bankerna icke

böra genom oktroj er tillförsäkras att för längre tider vara frikallade från

att i de ämnen, om hvilka deras bolagsreglor innehålla bestämmelser, blifva

underkastade de förändrade föreskrifter, som Eders Kongl. Maj:t kan finna

för godt att i banklagstiftningen meddela; men då äfven erkännas måste.

a,tt osäkerhet om de vilkor, under hvilka de ega att drifva sin rörelse, vore

för bankerna menlig och hämmande måste inverka på utvecklingen af''deras

för det allmänna gagneliga verksamhet, anser jag den tid af tio år, som

blifvit för fastställande af bankbolagsreglor bestämd, vara i sig sjelf väl

vald och förändring deruti icke böra göras, men då bankinrättningar nu

äro spridda öfver hela landet, så att bildande af nya bankbolag endast mera

undantagsvis kan ifrågakomma, och det deremot naturligen måste vara önskvärd

t, att samma banklag skall i alla dess delar vara för hela riket gällande,

sa bör enligt min åsigt denna tid af tio år, under hvilken bankerna

försäkras, att deras bolagsreglor icke skola undergå förändring, ej räknas

lör hvarje bank särskildt från tidpunkten för dess öppnande, utan för alla

bankerna samfäldt från viss, af Eders Kongl. Maj .-t bestämd dag, hvilken

jag da föreslår böra blifva den, da ny banklag af Eders Kongl. Maj:t utfärdas.

Med en bestämmelse att hvarje enskild bank som vid den tid, då tio

ai föiflutit, efter det ny banklag blifvit utfärdad, vill med sin rörelse fortfara,

skall vara underkastad en förnyad nådig pröfning af dess bolagsordning,

tror jag, att det deremot kan lemnas åt dem, som kunna vara sinnade

att bilda bankbolag, fullkomligt fritt att sjelfva bestämma tiden för

bolagets verksamhet, om densamma skall fortfara under kortare eller längre

ud eller vara till tiden obegränsad och om den skall afslutas med kalenderår

eller ej.

Likaledes anser jag det böra åt bankbolagen öfverlemnas att sjelfva

för sig uppgöra huru vid bankbolags upplösning skall förfaras m. m.,'' utan

annan inskränkning i deras beslutanderätt härom, än att dylika bestämmelser

skola i bolagsordningarne intagas och lika med öfriga delar deraf vara

underkastade Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning och fastställande.

I afseende å bankernas reservfonder torde, jemte hvad nu i § S af

1864 års kungörelse finnes stadgadt, eller att bolagsreglorna skola innefatta

bestämmelse, om reservfonds bildande och om den andel af den årliga vinsten,

som till densamma skall öfverföras, annat eller mera ej böra i ny

banklag föreskrifvas, än att reservfond, som på grund af föreskrift i bolagsordningen

blifvit bildad, icke må utdelas under andra vilkor än sådant kan

ske med grundfonden.

Bih. till Riksd. Prof. 1874. i Sami. 1 Afd. 26 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kougi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

Af de bestämmelser, jag i afseende å sedelutgifningsrätten för Eders

Kong!. Maj: t framlagt, skulle "det blifva en ovilkorlig följd, att de ombud, åt

hvilka kontrollen öfver de enskilda bankerna uppdrages, komme att erhålla

ett betydligt ökadt arbete utöfver hvad som redan blifvit dem alagdt. Billighet

mot dem, åt hvilka ett sådant uppdrag lemnas, och omtanke att erhålla

uppmärksamma och nitiska ombud fordra da, att de för detta bestyr

blifva af det allmänna godtgjorda. Jag är ej beredd att för Eders Kongl.

Maj:t uppgifva huru stort belopp härtill skulle behöfvas och anser så mycket

mindre skäl att nu derom göra någon framställning till Riksdagen^ som de

flesta af de enskilda bankernas oktroj er icke förrän efter slutet af ar 187 o

tilländalöpa, så att särskild! anslag för behotvet icke lämpligen förr än vid

nästa riksdag bör bogäras, men har dock ansett mig redan nu böra i sammanhang

med förslagen om skärpta kontrollföreskrifter dera fästa Eders

Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet. Jag anser mig härvid icke böra underlåta

nämna, att'' ett särskild! förslag till medel, af hvilka aflöningen till

ombuden skulle utgå, har blifvit framstäldt al styrelsen rör eu enskild bank,

som i sitt svar å det från Finans-departementet utgifna cirkuläret yttrat, att,

-om de enskilda bankerna skulle beröfvas fördelen att få deltaga i utgifva

ndet af de mindre sedelvalörerna, torde med skäl kunna ifragasättas, om

icke de enskilda bankerna då borde befrias från utgifvandet af den särskilda

bevil!ningen för sedelutgifning, men deremot åläggas att aflöna de tiliföiordnade

kronoombuden".

Ombuden borde i hvarje fall af staten aflönas, men då utgiften derför

genom de enskilda bankerna förorsakas, anser äfven jag det billigt, att, om

de enskilda bankerna befrias från utgifvandet af särskild bevillning för

sedelutgifning, de i stället borde åläggas att för hvarje kontor, dervid ombud

anställes, erlägga en viss afgift till kronan, motsvarande ombudets

aflöning. För upphäfvande af särskild bevillning å de enskilda bankerna,

om genom ny lagstiftning de förmåner minskas af hvilka de nu äro i åtnjutande,

talar, utom sannolikheten af sådan minskning, när de minsta sedelvalörerna

indragas, äfven, derest förslaget om de enskilda bankernas förpligtande

att för hvarje dag deras kassabehållningar icke uppgå till belopp,

motsvarande eu tredjedel af deras utelöpande sedlar, erlägga ett vite åt

1,000 kronor, skulle godkännas, den risk, som derigenom för de enskilda

bankerna uppstår af vitesutbetalningar, som det icke alltid kan blifva dem

möjligt att undvika. Ku är emellertid icke fråga om definitiv indragning

af någon sedelvalör och ej heller rätta tiden eller stället för framställande

af något förslag angående bevillningen.

Af de förslag och hemställanden, jag här förut underdånigst afgifvit,

skulle ändringar i §§ 1, 5, 12, lo, 19, 25, 26, 27 och 28 af Kongl. kungörelsen

flen 20 Maj 1864 föranledas. Och som dertill kommer, att jemväl

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55. 51

åtskilliga andra paragrafer i samma författning tarfva jemkningar, hvilka

af mindre betydenhet, icke behöfva särskildt motiveras, och att en ny paragraf

angående de allmänna ombudens tillsättande och aflönande synes böra

i författningen tilläggas, så torde det vara lämpligast, att i stället för nämnda

kungörelse en ny fullständig författning rörande de enskilda sedelutgifvande

bankerna utfärdas. Då emellertid Eders Kongl. Maj:t i ett så vigtigt ämne

som detta icke lärer vilja lagstifta utan medverkan af Riksdagen, så hemställer

jag, att den nya författning, som enligt mitt underdåniga förslagskulle

utfärdas, må, derest densamma af Eders Kongl. Maj:t gillas, medelst

nådig proposition framläggas till godkännande jemväl af Riksdagen/''

Sedan föredragande Departements-chefen härefter uppläst

ett af honom pa förhand uppsatt förslag till en sådan

proposition, innehållande, på sätt bilagan Ditt. B vid detta

protokoll närmare utvisar, jemväl texten till den nya författning,

rörande de enskilda sedelutgifvande bankerna,

som enligt Departements-chefens hemställan borde utfärdas,

^ behag-ade Hans Maj:t Konungen, uppå tillstyrkande

af Stats-Radets öfriga ledamöter, i nåder s''illa hvad föredragande

Departements-chefen hemställt och föreslagit

samt förordna, att nådig proposition skulle till Riksdagen

aflatas i enlighet med det af Departements-chefen dertill

uppgjorda och nu upplästa förslag.

Ex protocolio

Axel Ädel jr en.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl, Maj-M Nåd. Proposition No 55.

Uppgift å de af nedanstående enskilda banker ntgifna banksedlar, hvilka den 31

December 1873 roro utelöpande:

å Riksmvntsvalörer

å äldre

valörer j

500 Rdr.

100 R:cir.

50 R:dr.

10 II:dr.

5 B: dr.

S u m m a.

Summa

i Riksmynt. |

Skånes ........

263,500

2,187,500

1,654,300

4,104,640

3,221,890

11,431,830

105,795: 50

Vermlands......

107,000

550,000

261,750

730,670

595,215

2,245,535

22,015: 50

Kopparbergs ....

—

1,000,200

347,000

886,610

280,120

2,522,930

11,502: —

Smålands......

—-----

646.01 )0

487,46)0

1,127,230

1,028,895

3,289,525

27,049: 50

Örebro........

__

947,700

493,06)0

1,346,130

683,135

3,469,965

59,669: —

Mälareprovisernas •

500

1,310,700

980,050

1,979,890

1,415,085

5,686,225

Göteborgs......

185,000

855,1 (»0

542,650

839,260

1,310,460

3,732,470

25,785: —

Stockholms.....

—

410,000

70,000

795,000

323,545

1,598,545

Norrköpings.....

83,500

635,500

346,250

902,790

851,435 2,819,475

Hallands.......

________

243,000

61,356)

305,800 381,310

992,360

625 000

2 500 000

4,127,335

____

bunds valls......

Christianstads. . . •

__________

411,500

174,400

1,2« 1,520

1,6)40,270

2,907,690

----—

Skaraborgs.....

—

370,300

208,56 >0

704,700

447,075

1,739,575

----

Gofleborgs......

i - - ——

600,400

535,36 )t)

575,916

320,830

2,131,440

----

Uplands.......

—

61!),400

305,150

1,6)93,876

1,180,975

S 3,199,395

----

Westerbotteus....

—

341,100

1,181,000! 724,986

2,247,080

—

Cbristinebamns . . ■

342,701

245,056)

592,426

| 342,185

1,522,355

----

|___

262,300

165,746

278,885

706,925

Södermanlands . . .

I_____

254,306

149,300

276,066

289,455

969,115

Calmar .......

j —------------

630,506

381,950'' 563,290 452,55c

1 2,028,295

Gotlands.......

-----

115,606

70,150

321,780: 228,325

735,855

—

Bohusläns......

|-----

73,106

126,400

157,710 233,516

590,726

----

Hernösands.....

—

850,000

900,000 579,095

2,329,095

----

!639,500 12,322,300''!),518,300 23,332,02017,211,565;63,023,735)251,816: 50j

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 18(4.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rättelser

uti Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition N:e 55.

Sid.

20

råd.

. 4

uppifr.

står:

kreditivsäkerheten t

läs:

kreditivsäkerheter

»

23

»

1

nedifr.

»

väsndtligastee

»

väsendtligaste

>>

26

»

12

uppifr.

»

med hvilka

»

hvilka

»

»

»

24

»

»

reservfonden

»

reservfonder

»

»

»

»

»

»

tillsammans för

»

tillsammans

»

»

»

32

»

»

innalles

»

inalles

»

27

»

11

»

»

stagda,

»

stadga,

»

28

»

13

nedifr.

))

reglor

»

regler

»

»

>>

9

»

»

bankerna skyldighet att

>)

bankernas skyldighet, åt

)>

»

»

8

))

»

kapital såsom säkerhet,

»

kapital, såsom säkerhet

»

»

7

»

y>

guld blifvit

guld, blifvit

>>

29

»

13

uppifr.

>i

Inteckningarne

»

Inteckningar

>)

»

»

11

nedifr.

»

öfverkomma disponibelt,

i»

öfverkomma, disponibelt,

>>

»

10

»

ä

»

till

»

30

»

2

uppifr.

»

om-

0-

»

Q O

OO

»

O

O

»

anskaffa. — Allt

anskaffa, — allt

>>

35

»

18

»

åtnöjas *

»

måste åtnöjas

»

Sfi

»

3

»

>4

mycket

»

mycken

»

41

»

10

»

blifver

blifva

»

»

»

11

>>

»

inlösta

»

inlåsta

»

49

»

21

»

»

bank som

»

bank, som

Bih. till Biksd. Prot. 1874. 1 Sami. 1 Afd. 27 Haft.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.