Sök i Ratio Lex

Om antagande aj en författning angående förändrade bestämmelser i afseende å behandlingen och fullföljden af vissa mål

1874-01-26 · 56 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 46 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1874:7, Om antagande aj en författning angående förändrade bestämmelser i afseende å behandlingen och fullföljden af vissa mål

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

1

N:o 7.

Ant till Riksd. Kansli den 26 Jan. 1874, kl. 2 e. m.

Kongl. Maj:ts nåcliga Proposition till Riksdagen, om antagande aj

en författning angående förändrade bestämmelser i afseende

å behandlingen och fullföljden af vissa mål: Gifven

Stockholms Slott den 31 December 1873.

Under erinran hurusom i fråga, om den så. kallade administrativa domsrätten

Kongl. Maj:t redan i skrifvelse den 21 Maj 1819 uttryckt den åsigt,

att densamma genom rättsfrågors hänvisning till allmänna domstolar, såvidt

möjligt, borde försvinna, och att genom Kongl. förordningarne af den 17 April

1828 äfvensom genom några senare Kong]. Mnj:ts förfoganden denna grundsats

också gjort sig gällande til! förminskning af denna domsrätt? fordom vidsträckta

område, har Riksdagen i underdånig skrifvelse den 15 Maj 1868 vidare anfört,

bland annat, att Riksdagen likväl ansåge, att åtskilligt ännu återstode att göra

till vinnande af den enkelhet och reda i förvaltning och rättsskipning, som det

fullständiga genomförandet af denna grundsats borde åstadkomma, i hvilket afseende

Riksdagen trott sig finna:

att af de så kallade besvärsmål, hvilka ännu af förvaltningen handläo-o-as.

. o OO *

en icke obetydlig del kunde såsom rena rättsfrågor anses, i det de väcktes och

utfördes dels enskilde rättssökande emellan, dels emellan enskilde, å ena sidan,

och kronan såsom privaträttsligt subjekt, å den andra, och dertill afgjordes efter

grunder, hvilka icke tilläte användandet af någon annan måttstock än den formela

rättens; samt

att vissa af dessa besvärsmål deremot voro af den art, att de, å ena sidan,

måste bedömas efter samhällsintressets fordringar och derföre visserligen icke

kunde såsom rättsfrågor betraktas och behandlas, men, å andra sidan, ock syntes

bo röra den enskildes rätt och derföre för sin tillbörliga handläggning i yttersta

O OD o J

Bih. till Riksd. Brok 1874. 1 Samt. 1 Åfd. 4 Haft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 7.

instansen fordrade sådan borgen för kontinuitet i grundsatsers tillämpning samt

för domares juridiska utbildning, som man endast hos en verklig domstolsmyndighet

egdc att förutsätta, hvarförutom den vigt, dessa besvärsmål hade för förvaltningen

sjelf icke stode i rätt förhållande till det arbete och det ansvar, med

hvilket de öfverhopade Konungen i Stats-Rådet.

På grund häraf anhöll Riksdagen det Kongl. Maj:t täcktes taga under

öfvervägande, huruvida af de mål, hvilka nu afguras af administrativ ortmyndighet

och genom besvär kunna fullföljas antingen hos Rikets kollegier eller

andra förvaltande centrala embetsverk samt vidare hos Kongl Majtt i Stats-Rådet

eller ock omedelbart hos Kongl. Maj:t, sådana, som kunna till rättsfrågor hänföras,

må öfverlemnas till behandling af allmän domstol, samt sådana, som äro

af både judiciel och administrativ natur och hvilka fortfarande ansågos böra af

administrativ ortmyndighet i första hand upptagas, likväl må i sista instansen

af Kongl. Majtt i Dess Högsta Domstol afgöras.

Efter det i anledning häraf Kammar-kollegium och Kammar-rätten hvar

för sig erhållit nådig befallning att afgifva underdånigt utlåtande, huruvida bland

de mål, som från dessa embetsverk fullföljas till Kongl. Maj:t i Stats-Rådet, några

kunde anses böra antingen helt och hållet öfverlemnas till behandling af domstol

eller ock endast i sista instansen handläggas af juridisk myndighet, samt underdåniga

yttranden i ämnet från Kammar-kollegium och Kammar-rätten inkommit,

har ett förslag till författning i den af Riksdagen angifna syftning blifvit utarbetadt

och jemväl af Högsta Domstolen granskadt: hvarefter, med anledning af

förekomna anmärkningar, några mindre ändringar i förslaget egt rum.

Med afseende å vigten och omfattningen af detta förslag, äfvensom å de

betänkligheter, som emot detsamma inom Högsta Domstolen blifvit framställda;

samt enär genom förslagets antagande ej allenast de allmänna domstolarnes kompetens

skulle komma att utsträckas till en icke obetydlig del af sådana mål,

hvilka hittills i administrativ väg behandlats, utan äfven förändrade bestämmelser

komma att meddelas angående handläggningen af vissa frågor, grundande

sig i författningar, i bvilkas stiftande Riksdagen deltagit, har Kongl. Maj.t ansett

Riksdagen böra beredas tillfälle att i ämnet sig yttra; och vill Kongl. Majtt

alltså, på grund af den för sådant fall i § 89 Regeringsformen meddelade bestämmelse,

med öfverlemnande af St rits-Rå dets och Högsta Domstolens protokoll i

frågan, härigenom föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till

Förordning angående förändrade bestämmelser i afseende å

behandlingen och fullföljden af vissa mål.

Med ändring af hittills gällande föreskrifter angående här nedan i denna

författning omförmälte måls behandling och fullföljd, varder förordnadt. som följer:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 7.

§ 1.

Nedan uppräknade mål komma, med upphörande af den beslutanderätt

deri, som hittills dels Vare Befallningshafvande dels Våre och Rikets Kammarkollegium

eller Kammar-rätt tillkommit, att hädanefter af de allmänna domstolarne

upptagas och handläggas, nemligen tvister:

l:o) huruvida besittningsrätt till krononybyggen är förverkad eller eljest bör

upphöra samt om nyttjanderätt till kronoskär, stränder och holmar, som af Oss

blifvit till fiskes idkande upplåtne;

2:o) om beståndet och rätta tydningen af sådana tillståndsbref eller förordnanden,

genom hvilka någon Oss och Kronan tillhörig eller eljest af publik

egenskap varande fast egendom eller rättighet kommit under enskildt begagnande;

3:o) angående åtnjutande af de rättigheter, som i afseende å de till militära,

civil- eller ecklesiastik-staterne eller ad pios usus anslagne hemmans disponerande

och besittning kunna vederbörande vara förunnade;

4:o) om beståndet af tillförene skedda odlingar å de till menigheter upplåtne

krono-, lands- och härads-allmänningar;

5:o) emellan församling eller enskilde hennes medlemmar, samt församlingens

presterskap, kyrkobetjening eller folkskolelärare om, huru och till hvad belopp

de sednares löningsrättighetcr skola enligt lag, fastställda löneregleringar eller

särskilda överenskommelser utgöras;

6‘.o) om tydning och tillämpning af gällande bestämmelser rörande barnmorskors

och andre af kommuner aflönade personers löneförmåner;

7:o) emellan Oss och Kronan, å ena, samt allmänna inrättningar eller enskilda,

å andra sidan, eller emellan dylika inrättningar och enskilda inbördes,

angående de i Jordebokens kronokolumn upptagne hemmans och lägenheters egenskap

af boställe, bohemman, kyrkohemman, hospitals- eller barnhushemman och

dylikt, samt om orätt begagnade säteri-, rå- och rörs-, insockne- och öfrige

frälse-friheter derå;

8:o) emellan innevånare i stad om rättighet till den åt staden donerade

jord;

9:o) om jus patronatus i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län eger

rum samt om större eller mindre del af kronans tionde må patronrättigheten

åtfölja;

10:o) om stubbe- och röjselrätt å hemman och lägenheter;

ll:o) om skyldighet att utgöra hamn-, bro-, väg-, färj-, eller andra den

allmänna rörelsen, enligt fastställda taxor, ålagda afgifter;

12:o) emellan kronans ordinarie uppbördsman och dem, hvilka under

desses uppbördsmanna ansvar haft befattning med allmänna medels indrifning,

angående redovisning för dessa;

opaginerad Kontrollera mot PDF

1

Kongl. Maj.ist Nåd. Proposition N:o 7.

13:o) angående försummadt fullgörande af sådana skyldigheter, som uti

privilegier blifvit städer, societeter, bolag eller enskilde personer ålagde i afseende

å någon af Oss eller Riksdagen dem förlänad inkomst eller rättighet; samt

14:o) sådana stridigheter emellan Göta kanalbolag å ena sidan och bolagets

direktion eller Staten å den andra, som i nådiga brefvet den 1 Februari

1836 afses.

Med undantag af de under N:o 9 omnämnde tvister angående jus patronatus,

hvilka, i likhet med hvad angående andra sådana tvister är stadgadt, skola

tillhöra vederbörande Hofrätts handläggning, komma öfriga i denna § omförmälte

mål att af första allmänna domstol å landet eller i stad upptagas, der de ej,

till följd af sin beskaffenhet, i exsekutiv väg behandlas.

§ 2-

Den, som icke åtnöjes med beslut, hvilket i fråga om åbo- och besittningsrätt

till Hvitfeldtska stipendii-inrättningens hemman och lägenheter blifvit af kuratorerne

för samma inrättning meddeladt, eget-, för rättelses vinnande, att sist

inom trettio dagar efter det han af beslutet erhöll del, sitt anspråk hos Vårt

och Rikets Kammar-kollegium genom besvär fullfölja.

§ 3.

Framställes hos något af Våre och Rikets kollegier eller annan förvaltningsmyndighet

anspråk på aktoratsarvode eller anmärkningsprocent af allmänna medel

eller rese- och traktamentsersättning, men anspråket eller någon del deraf

finnes icke vara af den ostridiga beskaffenhet att kunna omedelbart bifallas, skall,

derest den sökande inom 60 dagar efter derom erhållen underrättelse sådant yrkar,

anspråket, i hvad det ej blifvit godkändt, till Vår och Rikets Kammar-rätts

afgörande öfverlemnas; och höra för sådant, ändamål handlingarne dit insändas.

§ 4.

Der vid behandling hos något af Våre och Rikets kollegier eller annan

förvaltande myndighet af sådan afskrifningsfråga, som i § 1 af Förordningen

den 11 December 1830 omförmäles, anledning förekommer att förlusten tillskyndats

genom uraktlåten tillsyn, uteblifne anmärkningar vid inkomne räkenskaper

eller annat felaktigt förfarande af någon tjensteman, skall, ändå att felet

ej anses af den svårare beskaffenhet, som i § 3 af nämnda författning afses,

målet, på sätt der sägs, till Vår och Rikets Kammar-rätts handläggning öfverlemnas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj.is Nåd. Proposition No 7.

0

§ 5.

Öfver de beslut, som af Vårt och Rikets Kammar-kollegium meddelas i

tvister om företräde tdl skatteköp eller till stadgad åbo- och besittningsrätt till

hemman eller. lägenheter; så ock öfver Vår och Rikets Kammar-rätts beslut

dels i de uti 5 § af instruktionen för nämnde embetsverk den 15 Oktober

1831 om förmäl te mål, hvilka hittills fått hos Oss i vederbörande Stats-departement^

fullföljas och icke genom § 1 här ofvan eller annat stadgande blifvit

från Kammar-rättens domsrätt undantagnc, sådana afekrifnings- och afkortningsmal,

i hvilka fråga ej är om felaktigt förfarande af någon embete- eller tjensteman,

härunder likväl cj inbegripna; dels i frågor om aktorats- eller anmärkningsprocent

samt rese- och traktamentsersättning; dels ock i mål, som amm

anmarkningar vid Stockholms förmyndarekammares räkenskaper, skola underdåniga

besvär, då sådana ifrågakomma, hädanefter anföras hos Oss i Vår Justitie-revisions-cxpedition,

under iakttagande af den tid och de öfrige föreskrifter, som

för beslutens öfverklagande nu o-alla.

S fi.

De i denna förordning meddelade bestämmelser skola ega tillämpning å

alla der omförmälte mål, som efter den anhängiggöra*, samt

\ fråga om de ärenden, hvilka i 2, 3, 4 och 5 §§ afses, jemväl å sådana,

hvilka vid sagde tid äro beroende på pröfning, de i 2 § nämnde af kuratorerne

för Hvitfeldtska stipendii-inrättningen, de i 3 och 4 SS omförmälte af vederbörande

Kollegium eller förvaltningsmyndighet och de. som i 5 afses, af

Kammar-kollegium eller Kammar-rätten.

De till detta ärende hörande handlingar skola tillhandahållas det Utskott,

till hvars handläggning detsamma varder af Riksdagen öfverlemnadt, och förbi.

fvor Ivongl. Maj:t Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

0 S C A R.

Axel Adlercrmte.

Bih. till RiPsd. Pro/. 19,74-. 1 Sami. 1 Afä. 4 Höft.

■2

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rådet å Stockholms Slott

den 16 September 1873,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna.

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcerit,

Wennerherg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm.

T. f. Chefen för Justitiedepartementet, Statsrådet Berg anmälde i

underdånighet, att sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 15 Maj

1868 på anförde grunder anhållit, bland annat, att Kongl. Maj:t täcktes

taga i öfvervägande, huruvida af de mål, hvilka nu afgöras af administrativ

ortmyndighet och genom besvär kunna fullföljas antingen hos

Rikets Kollegier eller andra förvaltande centrala embetsverk samt vidare

hos Kong!. Maj:t i Stats-Rådet eller ock omedelbart hos Kong]. Maj:t,

sådana, som kunna till rättsfrågor hänföras, må öfverlemnas till''behandling

af allmän domstol, och sådana, som äro af både judiciel och administrativ

natur och hvilka fortfarande anses böra af administativ ortmyndighet

i första hand upptagas, likväl må i sista instansen af Kongl.

Maj:t. i Dess Högsta Domstol afgöras; samt Kongl. Maj:t, i anledning

häraf dels medelst nådiga remisser den 4 Juli 1868, som af Finansdepartementet

expedierats, anbefallt Kammar-kollegium och KammarBill.

till Eiksd. Pro/. 1871. 1 Sami. 1 Åfä. \

opaginerad Kontrollera mot PDF

a

rätten att hvar för sig afgifva underdånigt utlåtande, huruvida bland de

mål, som från nyssnämnde embetsverk fullföljas till Kongl. Maj:t genom

Finans-departementet, några kunde anses böra antingen helt och hållet

öfverlemnas till behandling af domstol, eller ock endast i sista instansen

handläggas af juridisk myndighet, dels ock, uppå Justitie-departementets

underdåniga föredragning, den 23 Oktober 1868 meddelat Kammarrätten

nådig befallning att vid besvarandet af förberörda remiss jemväl afgifva

yttrande i fråga om sådana mål, som från Kammarrätten fullföljas till

Kongl. Maj:t genom annat departement, än Finans-departementet, samt

vidare, efter underdånig anmälan af Civil-departementet, den 30 i nyssnämnda

månad i nåder gifvit Kammar-kollegium likartad befallning; så

hade, till åtlydnad häraf, underdånigt utlåtande och förslag i ämnet blifvit

afgifvet af Kammar-kollegium den 8 Januari 1869 och af Kammarrätten

den 4 Oktober samma år; hvarpå, efter gemensam beredning inom Justitiedepartementet

och de öfriga departement, till hvilka mål af ofvannämnda

beskaffenhet fullföljas, blifvit utarbetadt ett så lydande författningsförslag:

Förordning angående förändrade bestämmelser i afseende å behandlingen

och fullföljden af vissa hittills i administrativ väg handlagda mål.

Med ändring af hittills gällande föreskrifter angående här nedan i

denna författning omförmälde måls behandling och fullföljd, varder förordnadt,

som följer:

§ K

Nedan uppräknade mål komma, med upphörande af den beslutanderätt

deri, som hittills dels Vare Befallningshafvande och dels Våre och

Rikets Kammar-kollegium eller Kammarrätt tillkommit, att hädanefter af

de allmänna doinstolarne upptagas och handläggas, nemligen tvister:

l:o) huruvida besittningsrätt till krononybyggen är förverkad eller

eljest bör upphöra samt om nyttjanderätt till kronoskär, stränder och

holmar, som af Oss blifvit till fiskes idkande upplåtne;

2:o) om beståndet och rätta tydningen af sådana tillståndsbref eller

förordnanden, genom hvilka någon Oss och Kronan tillhörig eller eljest

af publik egenskap varande fast egendom eller rättighet kommit under

enskildt begagnande;

3:o) angående åtnjutande af de rättigheter, som i afseende å de

till militär-, civil- eller ecklesiastikstaterna eller ad pios usus anslagne

hemmans disponerande och besittning kunna vara vederbörande förunnade;

4:o) om beståndet af tillförene skedda odlingar å de till menigheter

upplåtne krono-, lands- och härads-allmänningar;

opaginerad Kontrollera mot PDF

5:o) emellan församling eller enskilde hennes medlemmar samt församlingens

presterskap, kyrkobetjening eller folkskolelärare om, huru

och till hvad belopp de senares löningsrättigheter skola enligt lag, fastställda

löneregleringar eller särskilda öfverenskommelser, utgöras;

6:o) om tydning och tillämpning af gällande bestämmelser rörande

barnmorskors och andra af kommuner aflönade personers löneförmåner;

7:o) emellan Oss och Kronan, å ena, samt allmänna inrättningar

eller enskilda, å andra sidan, eller emellan dylika inrättningar och enskilda

inbördes, angående de i jordebokens kronokolumn upptagne hemmans

och lägenheters egenskap af boställe, bohem man, kyrkohemman, hospitalseller

barnhushemman och dylikt, samt om orätt begagnade säteri-, råoch

rörs-, insockne- och öfrige frälsefriheter derå;

8:o) emellan innevånare i stad om rättighet till den åt staden donerade

jord;

9:o) om jus patronatus i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän

eger rum samt om större eller mindre del af Kronans tionde må patronrättigheten

åtfölja;

10:o) om stubbe- och röjselrätt å hemman och lägenheter;

ll:o) om skyldighet att utgöra hamn-, bro-, väg-, färj- eller andra

den allmänna rörelsen, enligt fastställda taxor, ålagda afgifter;

12:o) emellan Kronans ordinarie uppbördsman och dem, hvilka

under dessas uppbördsmannaansvar haft befattning med allmänna medels

indrifning, angående redovisning för dessa;

13:o) angående försummadt fullgörande af sådana skyldigheter,

som uti privilegier blifvit städer, societeter, bolag eller enskilde personer

ålagda i afseende å någon af Oss eller Riksdagen dem förlänad inkomst

eller rättighet; samt

14:o) sådana stridigheter emellan Göta kanalbolag, å ena sidan,

och bolagets direktion eller Staten, å den andra, som i nådiga brefvet

den 31 Februari 1836 afses.

Med undantag af de under N:o 9 omnämnde tvister angående jus

patronatus, hvilka, i likhet, med hvad angående andra sådane tvister är

stadgadt, skola tillhöra vederbörande Hofrätts handläggning, komma öfriga

i denna § omförmälde mål att af första allmänna domstol å landet eller

i stad upptagas, der de ej, till följd af sin beskaffenhet, i exsekutiv väg

behandlas.

§ 2.

Den, som icke åtnöjes med beslut, hvilket i fråga om åbo och

besittningsrätt till Hvitfeldtska stipendii-inrättningens hemman och lägen
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

heter blifvit af kuratorerne för samma inrättning meddeladt, eger, för

rättelses vinnande, att sist inom trettio dagar, efter det han af beslutet

erhöll del, sitt anspråk hos Vårt och Rikets Kammar-kollegium genom

besvär fullfölja.

Framställes hos något af Våre och Rikets Kollegier, eller annan förvaltningsmyndighet,

anspråk på aktoratsarvode eller anmärkningsprocent

af allmänna medel, eller på rese- och traktamentsersättning; men anspråket

eller någon del deraf finnes icke vara af den ostridiga beskaffenhet

att kunna omedelbart bifallas, skall, derest den sökande inom 60 dagar

efter derom erhållen underrättelse sådant yrkar, anspråket, i hvad det

ej blifvit godkändt, till Vår och Rikets Kammarrätts afgörande öfverlemnas ;

och böra för sådant ändamål handlingarna dit insändas.

§ 4.

Der vid behandling hos något af Våre och Rikets Kollegier, eller

annan förvaltande myndighet, af sådan afskrifningsfråga, som i § 1 af

förordningen den 11 December 1830 omförmäles, anledning förekommer

att förlusten tillskyndats genom uraktlåten tillsyn, uteblifna anmärkningar

vid inkomna räkenskaper, eller annat felaktigt förfarande af någon tjensteman,

skall, ändå att felet ej anses af den svårare beskaffenhet, som i

§ 3 af nämnda författning afses, målet, på sätt der sagg, till Vår och

Rikets Kammarrätts handläggning öfverlemnas.

§ 5.

Öfver de beslut, som af Vårt och Rikets Kammar-kollegium meddelas

i tvister om företräde till skatteköp, eller till stadgad åbo- och

besittningsrätt till hemman eller lägenheter; så ock öfver Vår och Rikets

Kammarrätts beslut dels i de uti 5 § af instruktionen för nämnda embetsverk

den 15 Oktober 1831 omförmälde mål, hvilka hittills fått hos

Oss i vederbörande Stats-departement fullföljas och icke genom § 1 här

ofvan, eller annat stadgande, blifvit från Kammarrättens domsrätt undantagne;

dels i frågor om aktorals- eller anmärkningsprocent samt reseoch

traktamentsersättning; dels ock i mål, som angå anmärkningar vid

Stockholms Förmyndarekammares räkenskaper, skola underdåniga besvär,

då sådane ifrågakomma, hädanefter anföras hos Oss i vår Justitie-revi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

sions-exp edition, under iakttagande af den tid och de öfriga föreskrifter

som för beslutens Överklagande nu gälla.

§ 6.

De i denna förordning meddelade bestämmelser skola ega tillämpning

å alla der omförmälde mål, som efter den anhängig
göras,

samt. i fråga om de ärenden, hvilka i 2, 3, 4 och 5 §§ afses,

jemväl å sådane, hvilka vid sagde tid äro beroende på pröfning, de i

2 § nämnda af kuratorerna för Hvit.feldtska stipendii-inrättningen? de i

3 och 4 §§ omförmälde af vederbörande Kollegium eller förvaltningsmyndighet

och de, som i 5 § alses, af Kammar-kollegium eller Kammarrätten.

Uppå Stats-Rådets hemställan behagade Hans Maj:t

Konungen i nåder förordna, att genom note ur protokollet

skulle utlåtande öfver berörda förslag infordras

från Högsta Domstolen, som i sammanhang dermed

borde yttra sig, huruvida, derest en författning i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med förslaget blefve utfärdad,

någon förändring i Korigl. Stadgan den 23 Oktober

1860 angående Högsta Domstolens tjenstgöring på

två afdelningar kunde i följd deraf anses vara af

behofvet påkallad.

Ex protocollo

C. J. Björkman.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Utdrag af särskildt protokoll öfver ett Lagärende, hållet uti Kongl.

May.ts Högsta Domstol den 4 December 1873.

Första Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Söder gr en,

Cramér,

Friherre Leuhusen,

Carleson,

Naumann,

Rabe,

Huss.

Till följd af Högsta Domstolens beslut den 22 sistlidne Oktober,

vid föredragning af Kongl. Maj:ts den 16 förutgångne September meddelade

nådiga remiss, hvarigenom Kongl. Maj:t äskat Högsta Domstolens

utlåtande öfver ett samma dag inför Kongl. Maj:t i Statsrådet anmäldt

förslag till Förordning angående förändrade bestämmelser i afseende å

behandlingen och fullföljden af vissa hittills i administrativ väg handlagda

mål; hvarjemte Kongl. Maj:t i nåder förordnat, att, i sammanhang

härmed, Högsta Domstolen borde yttra sig, huruvida, derest en författning

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det remitterade förslaget

blefve utfärdad, någon förändring i Kongl. Stadgan den 23 Oktober 1860

angående Högsta Domstolens tjenstgöring på två afdelningar kunde i

följd deraf anses vara af behofvet påkallad; hade handlingame i detta

ärende emellan Högsta Domstolens ofvanbemälde ledamöter till närmare

granskning cirkulerat; och företogs nu ärendet till slutlig behandling;

varande det remitterade lagförslaget af denna lydelse:

opaginerad Kontrollera mot PDF

, , T Ul förslagna Förordningens titel fann Högsta Domstolen sig

a hemställa, om de i 1 § 14 punkten omtörmälde »stridigheter emellan

(rota kanalbolag, a ena sidan, och bolagets direktion eller Staten å den

andra » rätteligen kunna hänföras under benämningen af »hittills i administrativ

väg hand lagd e mål», då Kongl. Brefvet den 1 Februari 1836

hval igenom forordnades, att sådana tvister skulle af Kammarrätten i

foista rummet upptagas och afdönuis, icke syntes antyda annan egenskap

Kammarrätten, an den af domstol, hvilken denna embetsmyndighet^

BrpfS tilltk rStildlgf !°Ch sådant desto mindre, då samma Kongl.

f [ td lka besta,mKv att klagan öfver Kammarrättens beslut i berörde

tvister skulle hos Högsta Domstolen fullföljas.

Vid 1 § 1—11 punkterna.

F vi Hög^strx Domstolens fleste ledamöter, Justitieråden Södergren, Cramér

Yr er1,? Tfuhusei1 och Carleson, funno sig böra afstyrka förslaget i dessa

elfva forsta punkter af 1 §; förenande sig Justitieråden i följande af

Justitieradet Carleson nu afgifna anförande: 1 ’

»Då förslaget går ut på att till allmän domstol öfverflytta afgö''imlet

af en mängd hittills af administrationen ensam behandlade tvister

om tillämpningen af sadana lagar och föreskrifter, som ordna förvaltningsmyndigheternas

verksamhet, framställer sig ovilkorligen till besva
låteresi>atm--f°n\hVa^

t! Srtatsföl7,altningen egentligen hör. Theoretiskt

läte sig tilläfventyrs denna fråga, liksom otaliga andra, besvaras på flere
?c

1 den Kngvariga vetenskapliga striden i ämnet är ännu

ot Kran afslutad, emedan den admimstrationstheori, som i ena landet

synes hafva öfvervunmt allt motstånd, är i ett annat föremål för de

afcigaste anfall; men da statsorganismer aldrig uppväxa på rent theoc

sk grund, och da vid skärskådandet af utbildade statsförfattningar

under de mest olika styrelsesätt det visar sig, att i allmänhet begreppet

statsförvaltning i inskränkt och egentlig mening, har i andra länder, i

nglancl, sa val som i Preussen, i Frankrike, Belgien och Danmark, så

al som flan uraldnga tider här i Sverige, blifvit så fattadt, att dertill

såsom nödvändigt attribut hänföres, i mer eller mindre vidsträckt omfattning,

afgorandet af stridigheter eller tvister om rätta tillämpningen

åt lagar och föreskrifter af förenämnda beskaffenhet, torde tills vidare

ia såsom visst antagas åtminstone det, att en domsrätt i berörde hänseende

verkligen tillhör administrationen, för hvilken det icke rimlmen

tar tankas vara likgiltigt huru de till utförande af dess syften och uppfyllande

af dess behof gifna lagar varda för sådant ändamål tillämpade;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

och synes således denna domsrätts öfverflyttande till allmänna domaremakten

vara liktydigt med den sistnämndes indragande i den egentliga

statsförvaltningen eller liktydigt med förvaltningsmyndighetens stympning

eller splittring. Utan att förneka det principiell.oriktiga och olämpliga

i slikt förfarande, ja! till och med under uttryckligt erkännande af

principen, att förvaltningsmyndigheten och domaremakten böra vara åtskilja,

har lagstiftningen på hvarjehanda skäl, förnämligast förmenandet

att rättstvisters slitande alltid måste tillhöra allmän domstol, tid efter

annan hänskjutit dit än en, än en annan art ärenden af likartad beskaffenhet

med en del af de nu ifrågavarande, i hvilka frågan om enskild

rätt eller skyldighet är ingen annan, ån frågan huru eu till administrationen

hörande författning bör tillämpas för att rätteligen uppfylla sitt

ändamål, som är just administration. Närvarande förslag afser ett jättesteg

på denna väg, i stället att den logiska konseqvensen af berörde

princip fordrar inslåendet af en motsatt väg, eller att till domstolarne

förlagde ärenden af nyssnämnde art d. v. s. administrativt-judiciela mål

öfverlåtas uteslutande åt de administrativa myndigheterna. För omsorgen

om enskild rätt och behofvet af administrationens förenkling bar näppeligen

tillräcklig vigt blifvit fästad dervid, att den enskildes anspråk på

grund af förvaltningens anordningar i statens intresse ej åro berättigade

till mera afseende, än allas gemensamma eller hela samhällets anspråk,

— att den enskilde icke någonsin kan ega en berättigad fordran, att en

lag, som reglerar statsförvaltningen i någon af dess mångfaldiga, på

hvarandra vexelverkande delar, skall till hans förmån få en tillämpning,

som strider mot denna lags verkliga ändamål, — samt att om statsförvaltningen

invecklas och försvåras genom administrativa myndigheters

befattning med rättstvister, kan den icke förenklas och lättas genom allmänna

domstolarnes behandling af förvaltningsmål. Den senare anordningen

är till och med i så måtto rent af fiendtlig mot en kraftig och

ändamålsenlig administration, som skyndsamheten och enheten i dennas

beslut och åtgärder derigenom minskas. Användandet i förvaltningsmål

af den för allmänna rättssäkerheten betryggande rättegångsordningen

måste nemligen alltid medföra en vid behandlingen af slika mål sällan

nödig, oftast skadlig tidsutdrägt, hvars förkortande i den vidsträcktaste

delen af riket, der domsagorna utgöras af liera tingslag, sannolikt icke

är att snarligen emotse; och i fråga om uppfattningen af statsintressets

kraf kan någon enhet i åsigter hos hundratal domstolar och domstolsaldelningar

utan gemensamt föreningsband icke vara att förvänta. — Onekligen

tillhör det allena de allmänna domstolarne att slita rättstvister, som

åro

opaginerad Kontrollera mot PDF

5 ÄftftÄ&S»

rättslig natur kunna och böra från de adminTstrat^ hufv,adsakhgen privat
m.

en aMeJeS motsatt - förhållandettTde tviLTe^”

man, an de nyss nämnde, beröra statens Ste ’ so,m 1 Vldsträcktare

de som vanligen benämnas administrativ-1-'' j.re.s®en’. och sådane mål äro

marrätten anmärkt, måste tillses om a’ 1 hvilka, såsom Kam
anspråken

kunna stå tillsammans med s !.,/ .hvad mån de framställda

“»um“ ««■ *: d-WÄrf''! f°1rng"-Den

del, som statsförvaltningen förbehållit sm- att -c " °f1 a männas förföljaktligen

icke utan äfventyr undandraga, dT^l’ °ch,a¥randet kan

heterne. Har väl staten en o-åno- Klif v ° i C administrativa myndigskjutande

till allmän d",nStof "alld ? '' ^ mäl *enom <>«» h&

urapru^i^,:i"s^rrra"^t4s;:*ÄS-,rä"trtd<,a

mom. 9, 10, 12 13 oeli°14 n 1 uppräknade ärenden hafva allenast de i

handläggning de hittills hSrf^ara” af of fff “f de KoIleSiel''>tiu hvilkas

genhet till de allmänna dom stoll™ hLst f''”''“k a“ k«“»» utan oläsamma

mening i fråga om de sisl 3 n\ derfiU ko»»,,, att

der mom. 3, 4, 5 7 och 8 nnrJo +■• i stem„a* betecknade ärendena unuttalat,

samt denna komité jemväl funnit^ miw åsig.fc 1859 års komité

veide,nna ärendena under mom 9 o h To f ^ domstola™e öf
detal

kunskap om dessa ärenden l lits ob tvdlit "T T1 Prakti^

utredning om lämpligheten och snrl ” f ot1)®t7dlio, och någon verklig

från administration.» icke förekommitnalsenhgheten af deras skiljande

ÄLV Ä Ä
tillkännagifva

mening, etf så ijlwfö anförande" “treckl"‘g af ain red»n

de uppräknade ^ärendenas Ätt 1f -

nmgsmakten till allmän domstol är • ad™trativa pröf
dock

ån mindre bevisadt genom’ btaena, dit Tf “f* «**-

ytterst långt omfattande uttrycken mmJ, t0,{1° !"*** P,r.egna"ta,

såsom slagord lärer man icke kiinm , »tmxter». Med dem

^endes utredning. I bokstaflig • atta .™ycket i detta lagstiftningsi

hvad b“"° "*** A

<«* Riksd. Prof. ,874. i Sami 1 A/a g med annan Person eller

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

A allmännas intresse påstår: sådan är min rättighet — eller: sådan

éi 7ÄÄÄ*“?f *t2

samhällets inre ordning J - i „ f„ii der den enskilda viljan måste

sä =.sä:ä ä ä

myndighet, - Mmt

-ää:äc;SS

tar och stenar, påstående s.g ega sådan rathghet n rf {

LÄÄ .Ä£

denna belamring å landsvägen qvarliggande endast etter e en 1 _»

skyndsam,»^,åtaafrödjra ,agen. o£ ^^Än Alstra«iva

ÄrSÄÄ -g?

statsstyrelsen, Kongl. Maj.t, utan nu _ p domstol med tillämr

eganderätt grundad protest och utan tvistan ktfullt inrSOcade

ning af expropriationslagen befaller egaren af det piakttullt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

stora palatset med dess omgifvande park, att mot en penningesumma utbyta

denna egendom, för ändamål af en jernvägs framledande deröfver,

o. s. v. Sålunda finnas förhållanden, i hvilka den grundsats, man ofta

får höra, med stark tonvigt på orden »rättsfrågor» — »tvister» — »lagar»

0. s.v., förkunnas såsom rättsvetenskapens oeftergifliga fordran, den, att

lagstiftande och lagskipande makt icke böra på ett och samma ställe

vara förenade, stundom måste, i mån af ämnenas olika beskaffenhet, gifva

vika för en i sin grund och sin syftning än mera tidig och ursprunglig

än mera omfattande princip, som i statsbildningen, från och med de

första grundlinie rita intill dess fullbordande, sätter det allmännas kraf,

statens, högre än den enskildes intresse och låter detta sednare böjas

undei det förra. Och denna från sjelfva statsbegreppet utgående nödvändighet

af det enskilda intressets fogsamhet efter det allmännas måste

väl ock gälla i afseende på statsbildningens val af methoder för upprätthållande

af allmänna ordningen i hvad af statslifvet rörer administrationens

föremål, så att, om, i följd af befintliga förhållanden i det samhälle,

hvarom fråga är, det befinnes för staten nödigt, nyttigt eller lämpligt,

att de för administrationen inrättade embetsmyndigheter och i högsta

instans Regeringen, men icke de för privaträttens ärender tillsatta ''allmänna

domstolar, . innehafva och utöfva makten att afgöra de stridiga

frågor, som i administrationens ämnen uppkomma emellan den enskilde

och staten eller emellan enskilde inbördes; så kan ett sådant anordnande

i lagstiftningen för dessa ämnen, äfven då det betraktas och erkännes

såsom. undantag från den af rättsvetenskapens idkare uppställda

regel om lagstiftande och lagskipande makternas åtskiljande, icke absolut

ogillas och utdömas blott på den grund, att det är ett sådant undantag.

Ingen lärer val påstå, att någons i sjelfva menniskonaturen grundade rätt

vore genom detta lagstiftningens konventionela ordnande förnärmad; och

rättsvetenskapen d. v. s. hvad den lärda verlden hitintills tänkt och

sagt i detta stora ämne för menskliga tankens fortgående, aldrig afslu-''

tade forskningsarbete — torde icke böra anses hafva uppställt den anförda

regeln såsom absolut, icke medgifvande möjligheten af något undantag;

utan den är blott en maxim att följas så långt det kan ske utan

att statsbildandet praktiskt misslyckas — något som väl icke för rättsvetenskapen^

vore önskligt. 1 hvarje särskild kontrovers af nu förevarande

ait. lärer då sjelfva frågan vara den: är det för staten verkligen nödigt,

nyttigt eller lämpligt, att administrations-väsendet just i den nu omtvistade

punkten är sålunda ordnadt? — Med det rätta svaret på denna

1. “sa ock frågan om den enskildes intresse, fattadt i dess sanna me
mrig,

algJ0r(p

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Sådana fall kunna finnas, der den nu åberopade grundsatsen, som

talar emot den administrativa myndighetens pröfningsmakt, synes i följd

af det särskilda ämnets natur förlora än mera af sin förmenta allmängiltighet.

I sådant afseende, och för att nu ställa betraktelsen närmast

in på de särskilda föremålen för närvarande lagförslag, må det erinras,

att staten, i förvaltningen af sin egendom, väl genom den ekonomiska lagstiftningen

beviljat möjlighet för enskilda personer att vinna besittning

af krononybyggen, af kronoskärs, stränders och holmars nyttjande till

fiskes idkande, af skatteköp eller åbobesittning af kronohemman och lägenheter,

o. s. v., samt för dessa förmåners bibehållande och i afseende

på företräde till dem emellan enskilde stadgat vissa reglor, om hvilkas

tillämpning stridigheter kunna uppstå, de der efter uttryckens allmännaste

betydelse kunna få benämning af »rättsfrågor» och »tvister», men

kronan gjort allt detta under sädana lagar, enligt hvilka kronan icke tillåtit,

att dessa tvister, vare sig emellan den enskilde och kronan eller emellan

enskilde inbördes. fä dragas under allmän domstol, utan förordnat, att de

måste komma att bero på administrativ myndighets pröfning. Hvad kunde

här rättsvetenskapen med sin sats om lagstiftande och lagskipande makternas

oförenlighet, i en hand hafva att invända? Det vore ju icke

klander mot någon öfverträdelse af rättsvetenskapens omförmälda grundregel,

utan blott för denna vetenskap främmande klander mot en begagnad

method i statshushållningen, med hvilken staten stannat utanför privaträttens

område. Då nemligen i dessa ämnen det icke lärer blindt få

antagas, att kronan skulle hafva öfver sin egendom genom den ekonomiska

lagstiftningen så förfogat samt angående vilkoren och reglorna för de

beviljade förmånernas vinnande och bibehållande gifvit sådana stadganden,

som de nu befintliga, derest lösningen af inträffande stridigheter

skolat frångå den administrativa makten och hänskjutas till en från

densamma alldeles af sk i 1 j d myndighet, domaremakten: sa vill det synas

.mig klart, att, i frågan om den föreslagna förändringen till denna sednare

ordning, hvarigenom sådana tvister skulle ledas in på privaträttens

område, ofvanan förda theorem ingalunda har att o vilkorligt, så att icke

något annat än satsens allmängiltighet skulle komma under betraktande,

fordra sådant erkännande, att kronan skall ställa sig såsom »privaträttsligt

subjekt» inför domstol mot den enskilde och låta de nu anmärkta

ekonomiska reglornas tillämpning blifva beroende af annan myndighet;

utan lärer efter min tanke denna fråga om ny bestämning af forum för

dylika tvister böra, såsom angående en del ''af sjelfva lagstiftningen i de

ämnen, från hvilka dessa tvister skulle utgå, fordra bedömande af åtgärdens

lämplighet för kronans intresse, med hänsigt till hvarje sä relief

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Sa långt tror jag det vara

buiu i denna lagstiftningsfråga

Lagkomitén samt de särskilda komitéerna för

ämnes inre beskaffenhet och dess yttre förhållanden i samband med eller

inflytelse pa de allmänna intressen statsförvaltningen har att vårda, äfvensom

till frågan, om de för dessa ämnen gifna författningar, beräknade

för tillämpning af administrativ myndighet, äro i det skick de

borde ega för tillämpning hos domstolarne.

nödigt att jemka de allmänna åsigter, som

blifvit yttrade i det af ____________ _____ auiiiireci.

styrelseverkens reglerande och till ekonomiska författningarnes öfverseende

den 6 April 1820 gemensamt afgifna underdåniga betänkande. Sådan

jemkning gjordes ock af Kongl. Maj:t den 17 April 1828, då författningar

angående upphörande af styrelseverkens domsrätt i vissa mål

meddelades, efter hvilken lagstiftning, som skedde på grund af den mest

omfattande utredning af alla till det stora ämnet hörande delar, det nu

väckta, lagförslag är att betrakta såsom bemödande till efterskörd på

ett förut sorgfälligt afmejadt fält: en omständighet, som redan i och

för sig manar till synnerlig betänksamhet om hvad som rätteligen må

vara att, från sin gamla invanda grund upprycka och bortflytta. Ett

ytterligare stöd för min här ofvan uttalade åsigt tror jag mig finna uti

hvad Riksdagen i dess underdåniga skrifvelse till Kongl. Magt den 15

Maj 1868 framställt derom, att »af de så kallade besvärsmål, livilka ännu

»af förvaltningen handläggas, men kunna såsom rättsfrågor anses, i det

»de väckas och utföras dels enskilde rättssökande emellan, dels emellan

»enskilde, å ena sidan, och kronan såsom privaträttsligt subjekt, å den

»andra, vissa mål äro af den art, att de, ä ena sulan, måste bedömas

»efter samhällsintressets fordringar och derföre visserligen icke kunna såsom

»rättsfrågor betraktas och behandlas, men, ä andra sidan, ock synas beröra

»den enskildes ratt»; i afseende a livilka mål, dem Riksdagen fann »böra

af administrativ ortmyndighet i första hand upptagas», Riksdagen ansåg

ny bestämning af högsta instans erfordras. Denna Riksdagens skrifvelse^

åberopad såsom anledning till förevarande lagförslag, upptager icke någon

klassifikation af de administrativa besvärsmålen och utesluter således

icke möjligheten af ett antagande, att just de i de elfva första punkterna,

af 1 § i lagförslaget omförmälda mål kunde vara att räkna till dem

som bura af administrativ ortmyndighet i första hand upptagas. I denna

ovisshet bör jag heldre afstyrka, än tillstyrka den föreslagna rubbningen

af den gamla bepröfvade ordningen, särdeles då icke blifvit ådagalagdt,

att al denna ordning följt

varande ärendens öfverflyttning till

ykas, utan fastheldre det synes mi

deles ''inom de vidsträckta Norrländska

någon olägenhet

som genom ifråga
-

allmänna domstolarne kunde lind

att befara, att mången gång, särprovinserna,

der ännu mycket

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

står under en af lagstiftningen angående rikets allmänna hushållning beroende

utveckling, olägenhet eller skada kunde uppstå af sådana ärendens

långsammare behandling hos mera sällan sammanträdande allmänna

domstolar. Endast för erkännande af en abstrakt doktrin, som icke

befattar sig med erfarenhetens lärdomar om nytta eller skada af det

förut ordnade och bcpröfvade, kan jag icke tillstyrka lagarnes förändring.

Det synes mig nemligen icke ens vara att påräkna, att antalet af de till

statsförvaltningen hörande tjensteman skulle i följd al förslagets antagande

kunna förminskas. Till sådant ändamål lärer lagförslaget icke

vara nog omfattande.»

Justitierådet Naumcinn yttrade: »Det är bekant huruledes, i slutet

af förra och början af innevarande århundrade, den fransyska eller måhända

rättare den napoleonska regeringspolitiken förändrade förut befintliga

domstolar för s. k. förvaltningstvister (»affaires contentieuses»)

på det sätt, att Prefektur-råden skulle fungera i orterna och »Conseil

d’Etat» vara högste domstol för dessa mål, samt huruledes, med detsamma,

begreppet administrative-justice (hvilket i vår svenska lagstiftning

redan finnes ant) dt i 10 kap. 26 § Rättegångsbalken) kom till

vidare utveckling. Myndigheter, dem statsstyrolsen hade i sina händer,

sattes att döma öfver förvaltningens egna beslut, äfven der den enskildes

välförvärfvade rättigheter uppenbart voro kränkta; allt sökte man

hänföra under det mycket sväfvande begreppet »salus publica», och den

enskildes rätt måste träda i bakgrunden. Man fick en justice, som såg

det rätta endast med ena ögat, men vände det andra åt annat håll.

Snart blefvo dessa, af en förvänd theori om statsmaktens delning

härflutna institutioner föremål för allvarsamt skärskådande, särdeles då

man ville inympa dem på andra länder. Stora svårigheter mötte vid

försöken att bereda administrativ-justicen en fast grund på vetenskapens

område, öfvertygad som hvarje bildad och tänkande menniska var, att

hvad som saknar en vetenskaplig grundval kan icke heller i lifvet göra

sig gällande med någon varaktig och för samhället lyckobringande

framgång.

Den långvariga striden, i hvilken å ömse sidor utmärkte vetenskaps-

och statsmän hafva deltagit och hvilken alstrat en hel litteratur,

har slutligen kommit till det, såsom mig synes, mera allmänt antagna

resultat; att begreppet administrative-justice är snart sagdt ett oting, en

hermaphrodit, som hvarken är lagskipning eller förvaltning just derföre,

att den vill vara begge tillika. Det har blifvit allt mera erkändt, att

man icke får förblanda imperium och jurisdictio, utan behörigen sk,Jja

mellan statsmaktens, af samhällsintresset bestämda, grundlagsenlig* ut"

opaginerad Kontrollera mot PDF

talade vilja och den af domstolarne skipade rätt. Härigenom har man

visserligen icke velat uttrycka, att en skarp och ofelbar gräns kan genom.

e.n allmän bestämning uppdragas emellan förvaltningsmyndighets

och domstols kompetens, helst hvarken begreppen »tvist» eller »rättighet»

eller »ersättning» här kunna vara af någon afgörande inflytelse, enär

dessa återfinnas likasåväl på det administrativa, som på det judiciela

området. Men derom torde man dock hafva kommit till klarhet: att

alla mål, der fråga är om straff för lagöfverträdelse, måste behandlas

af domstolar, samt att domstolsverksamhet jemväl bör inträda så snart

antingen enskilda parter emellan, eller ock emellan dem å ena samt

staten såsom privaträttsenligt subjekt, å andra sidan, fråga är väckt om

skydd för förnärmade rättigheter, dem parten anser sig hafva förvärfvat

i den ordning, som statens vedertagna privaträttsliga normer stadga;

och der således den afgörande myndigheten icke har att taga andra förhållanden

i betraktande, än dem som röra det konkreta fallet, eller taga

hänsyn till de följder, som genom frågans utgång kunna utveckla sig, •—■

der denna myndighet icke har att inlåta sig på bedömandet af hvad som

är ändamålsenligt, med statens nytta mera eller mindre öfverensstämmande,

utan endast till hvad gällande lag och förordning förmår i fråga om det

väckta rättsanspråket, samt sålunda skipa den stränga rätten, med iakttagande

af de i detta afseende lagbestämda former.

Att från en sådan grundregel göra omotiverade undantag, flera

eller färre, vore att återföra den gamla osäkerheten och vacklandet, vore

att ånyo bygga huset på lösa sanden.

I England lärer riktigheten af förenämnda grundsats icke vara betviflad,

utan densamma i sin fulla utsträckning tillämpas, under ett klart

medvetande deraf, att till privat-rättigheternas väsende hörer den berättigades

fria förfogande, men ett sådant den enskildes förfogande

är i den offentliga rätten uteslutet.

Det var ock hufvudsakligen den ofvanstående grundsatsen, om än

icke med full klarhet och bestämdhet uttryckt, man i vårt land velat göra

gällande genom Kongl. Förordningen den 27 April 1828 angående upphörande

af styrelseverkens domsrätt i vissa mål. Man undvek dervid visligen att

genom något allmänt stadgande bestämma gränsen emellan domstolarnes

och förvaltningsmyndigheternas behörighet, i hvilken händelse man snart

skulle blifvit nödsakad att påbjuda hvilken myndighet, som, i tvifvelaktiga

fall, hade att afgöra kompetensfrågan, utan man föreskref i detalj hvilka

tvistemål,.som, efter att dittills hafva varit i administrativ väg behandlade,

skulle till allmänna domstolarne öfverflyttas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Derigenom befrämjades i väsentlig män den berömliga afsigt, som

Kongl. Maj:t redan år 1819 uttalat, att skilja administration från justice,

mist »Kongl. Maj:t,» såsom orden lyda, »funnit den sammanblandning af

de administrativa myndigheternas och domaremaktens befattningar, hvilken

uti åtskilliga lagar och förordningar ej funnes tillräckligt förekommen,

utgöra väsentligaste hindret för ett kraftigt och verksamt skötande

af de allmänna ärenden, som tillkomma de administrativa myndigheterna,

och för ett noggrannt vårdande af enskild rätt och säkerhet genom lagarnes

oväldiga skipande af en oberoende domaremakt.»

Ett ytterligare sådant frånskiljande är hvad som, bland annat,

asyftas i Riksdagens den 15 Maj 1868 utlåtna underdåniga skrifvelse

hvilken föranledt det nu remitterade förslaget.

Vid den med statsbegreppets nuvarande utveckling öfverensstämmande

och äfven för vårt lands särskilda förhållanden, efter min tanke

lämpliga förändring, hvilken således med rätta är å bane, torde likväl’,

såsom vid alla dylika, en nödig varsamhet vara att tillråda. Man kunde

annars lätteligen inkomma på afvägar, hvarigenom å ena sidan domaremaktens,

å den andra styrande maktens verksamhet skulle på ett betänkligt

sätt blifva blottställd för att lida måhända obotliga skador.

Genom att åt domstolarne öfverlemna sådana mål, som icke fingo

argöras efter den stränga rättens fordringar, utan der domaren hade åt

sig öfverlåtet att, jemte öfvervägande af de skäl, hvilka på'' sjelfva tvistefrågan

utöfvade inflytande, tillse om och i hvad mån de framställda anspråken

»kunde stå tillsammans med samhällsintressets fordringar i allmänhet»,

blefve ett främmande element iufördt i rättsskipningen, hvilket,

så att saga, skulle kröka tungan på Themis’ väg, så att den missvisade,’

~ skulle framlocka ett konsiderationssystem, som efter hand kunde blifva

förherrskande och gifva rätten till pris åt godtycket. Främmande länders

listoria visar oss exempel huruledes äfven en despotisk styrelse kan

vilja, att ingen annan i staten må få göra orätt än hon sjelf, och att

erföl e i brottmål och rent civilrättsliga frågor lagskipningen får vara

opartisk; men när hennes egna handlingar och tendenser skolat underkastas

pröfning och afgörande af domaremakten, så har hon frestats att

göra domstolarne i sådana länder dåliga för att kunna beherrska dem.

Detta om faran för domaremakten och för den rättssökande enskilde,

ifall domstolarnes kompetens utvidgades utöfver deras ändamål.

afgifna underdåniga utlåtande synes Kammarrätten hafva behjertat

denna fara, då den icke vågat tillstyrka de af Kammarrätten

handlagda administrativa besvärsmål dragande till Högsta Domstolens

pröfning

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

pröfning -under annat vilkor, än att en särskild afdelning tillsattes, — ett

slags »Conseil d’Etat». En dylik auktoritet skulle dock blifva, icke en

domstol, utan en afdelning af regeringen; — men en regering utan Konung,

och en sådan styrelseform hörer, enligt våra svenska grundlagar, lyckligtvis

icke till regeln.

Talesättet »blandade besvärsmål» innebär lika stor oklarhet som

»administrative-justice», och den sämsta instansordningen vore tvifvelsutan

den, att så benämnda mål behandlades först af förvaltande myndigheter

såsom sådana, samt slutligen drogos under Högsta Domstolen, hvilken i

denna händelse just komrne att iklädas den dubbelnatur, om hvilken förut

är taladt.

Hvad åter beträffar den högsta styrande myndigheten i staten, så

är fara värdt, att om den, under ifvern för en i sig sjelf god förändring,

sträckte denna ända derhän, att styrelsen minskade sin kompetens i sådana

fall, der den (naturligtvis inom lagliga gränser) måste taga statsintresset

i betraktande, — der ändamålsenlighet, allmän nytta och billighet

måste hafva en röst och ingrediera såsom motiv för beslutet, skulle

styrelsen tvifvelsutan sätta sin egen makt och värdighet på spel. För

staten gagneligare vore det ovedersägligen att inom regering sområdet bilda

sådana institutioner, som voro egnade att underlätta rådgifvarne vid fullgörandet

af deras pligt att bereda de möjligen i antal tillväxande regeringsärendena

till underdånig föredragning inför tians Maj:t Konungen

i Statsrådet. Detta gäller företrädesvis om ett land med vår statsförfattning,

der hela den maktpåliggande lagstiftning, som omfattar rikets

allmänna hushållning, är lagd i Konungens händer.

Redan Montesquieu har yttrat, att styrande makten i staten icke

bör döma, men med lika berättigande kan man säga, att domaremakten

icke bör regera. Vill man onaturligt minska styrande maktens kompetens,

så kunde inträffa hvad sagan vet att berätta om roddaren, hvilken

tyckte årorna vara för tunga och derföre kastade dem begge i sjön.

Dessa alla förhållanden har jag bort för mig sjelf klargöra, för att

motivera mitt utlåtande öfver det remitterade förslagets detaljer, och jag

bör, med anledning deraf att 87 § Regeringsformen icke är, som vanligt,

åberopad i den nådiga remissen, här tillägga, att derest en annan procedur,

än den nuvarande, skulle påbjudas rörande flera eller färre administrativa

besvärsmål, hvilka till domstolarne kommo att förflyttas, och

dessas kompetens således att utvidgas, så stiftades, efter min tanka, genom

ett sådant påbud en ny civillag, som alltså till alla sina särskilda delar

erfordrade Riksdagens bifall, — om man än icke städse tillförene i dylika

Bih. till Riksä. Prot. 1874. 1 Sami. 1 A/d. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

händelser haft uppmärksamheten fästad på den ordning, som dervid enligt

grundlagens åberopade § är att iakttaga, särdeles i en längesedan

förfluten tid, då de konstitutionela formerna visst icke alltid med noggrannhet

observerades.

Med åberopande af dessa i korthet utvecklade grunder, lemnar jag

förslagets § 1, med dess nu föredragna ellofva första momenter, utan anmärkning,

helst de derutinnan afsedda tvister föras enskilda parter emellan,

eller ock mellan dem, å ena, samt staten såsom kontrahent, upplåtare

med vissa vilkor o. s. v., å andra sidan, och den afgörande myndigheten

icke har att inlåta sig på bedömandet af hvad som är ändamålsenligt och

statsnyttigt, utan endast på hvad gällande lag och förordning förmår i

fråga om det anhängiggjorda rättsanspråket, samt alltså skipa den stränga

rätten. Då jag sålunda tillstyrker dessa måls öfverflyttande till allmän

domstols pröfning och afgörande, sker det i den förhoppning att våra

häradsrätter i en snar framtid blifva förvandlade till kollegiala, i stället

för enmansdomstolar, samt komma att, i de flesta provinser, sammanträda

hvarje vecka å domsagans enda tingsställe, — en reform, den jag, på

skäl som vid annat tillfälle blifvit af mig utvecklade, anser vara en bland

de mest angelägna i vårt fädernesland.»

Justitieråden Rabe och Huss lemnade förslaget i dessa delar utan

anmärkning.

1 §, 12, 13, 14 punkterna samt af slutning en i denna § lemnades

af Högsta Domstolens flesta ledamöter utan anmärkning.

Justitierådet Naumann förklarade sig härvid icke hafva annat att

anmärka, än dels att, enär jura patronatus i de eröfrade provinserna nästan

uteslutande voro reala, med viss egendom förenade, utan afseende på

egarnes stånd, anledning icke vidare torde förefinnas att vid tvister om

dessa rättigheter förbigå första domstolsinstansen, ehvad så beskaffade egendomar

voro i nämnda provinser eller i öfriga delar af riket belägna; samt

dels att något oöfvervinnerligt hinder icke torde förefinnas mot förflyttande

till allmän domstol jemväl af de i början af förslagets femte § omförmälda

tvister beträffande företräde till skatteköp eller till stadgad åbooch

besittningsrätt till hemman och lägenheter; hvadan Justitierådet hemställde,

att dessa mål måtte hädanefter komma att underkastas samma

procedur, som de i förevarande första § omnämnda, med hvilka de, efter

Justitierådets tanka, äro af alldeles enahanda natur.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

2, 3 och 4 §§ lemnades af Högsta Domstolen utan anmärkning.

§•

Högsta Domstolens fleste ledamöter Justitieråden Södergren, Cramér,

Friherre Leuhusen och Carleson afstyrkte förslaget i denna del på

de grunder, hvilka Justitierådet Carleson framställt i ett härvid uppläst,

så lydande anförande:

»Hvad angår § 5 kan jag för min del icke finna annat, än att

den deruti uppställda regeln om de så kallade administrativt-judiciela

målens hänskjutande i sista instansen till Högsta Domstolen är alldeles

förkastlig.

Till största delen främmande för den egentliga statsförvaltningen

och enligt Regeringsformens 17 § förordnade utan afseende på någon

praktisk insigt i förvaltningen, skulle Högsta Domstolens ledamöter i

yttersta hand pröfva beslut, som framgått ur en antagligen större sakkännedom,

än deras egen. En sådan pröfning måste vara af ytterst ringa

värde. Arbetande på afdelningar, hvilka genom grundlagens stadgande

äro förhindrade att sammanträda till gemensamt afgörande af något

ärande, skulle Högsta Domstolen upprätthålla den enhet, som är hufvudvilkoret

för ordning och reda i statsförvaltningen? Det är en fordran af

det omöjliga. -— Uppmärksamhet förtjena ock konseqvenserna af Regeringsformens

stadgande i 19 §, derest, vid större behof af lagförklaringar,

detta stadgande varder enligt föres! riften i 84 § tillämpadt efter sin

ordalydelse.

Men en ytterligare och för samhällsordningen säkerligen ganska

äfventyrlig följd af förvaltningsärendens allmännare hänskjutande till

Högsta Domstolen är en sådan åtgärds inflytande på den egentliga lagskipningen

och densammas förblandning af administrations- och privaträtternas

skiljaktiga grunder. Vid tillämpningen i konkreta fall af

lagar och föreskrifter, hörande till den förra rätts-sferen, administrationens,

är lagstiftningens uppfattning i andan och syftningen af det allmännas

intresse eller allmänna nyttan en ledande grundsats, till hvilken

skiparen af privaträttslig lag ej har att taga hänsyn, och i hushållnirigseller

förvaltningsmål skulle användandet af de för egentliga rättstvister

fastställda reglorna för bevisning och rättegångssätt i öfrigt ofta föranleda

vidunderliga och mot ett förnuftigt syftemål hos lagstiftaren stridande

slut. Om nu lagar af förenämnde begge rätts-sferer lemnas

till domaren att än vexelvis, än jemte hvarandra, tillämpa, inträffar

lätt att han förvexlar sin uppfattning af lagens mening med hvad han

förmenar vara i det honom förelagda konkreta fallet nyttigt och ända
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

målsenligt. I hushållnings- och förvaltningsmål, der gällande lagbud ofta

äro sådana, att hos den tillämpande embetsmannen fordras säker urskiljning

af den anda och syftning till det allmännas fördel och nytta,

som borde tänkas vara ingående ''i deri förevarande lagen, kan ett på

nyssnämnda sätt, med nödvändigt friare lagtydning, och med användande

af egen administrationsförmåga, der lagen icke är tillräcklig, i behörig

ordning meddeladt beslut, föreskrifvet af en god vilja, sällan finnas skadligt,

understundom visa sig gagneligt; men användt i tvister inom privaträttens

område kan enahanda lagskipningssätt blifva ett midt, såsom mer

eller mindre förryckande begreppet om lag och rätt Icke utan skal

har länge förnummits klagan öfver osäkerhet i lagskipningen;. och bland

orsakerna till denna osäkerhet har efter min förmening den icke verkat

minst, att Högsta Domstolen begagnats till länk i de administrativa

myndigheternas kedja. Förhåller det sig så, är också gifvet, att ju fleia

förvaltningsmål hänskjutas till Högsta Domstolen, ju större inflytande. på

lao-skipningen måste förvaltningsgrundsatser komma att utöfva; och hvilka

botemedel mot rättsosäkerheten man än må söka, blifva de endast palliativ,

så länge lagstiftningen lemnar domaren något annat rättesnöre en rättsidéen

”och genom lag fastställda rättsgrunder, eller,. med andra ord,, till

dess allmänna domaremakten och förvaltningen blifvit åtskilda, hvilket

omöjligen kan ske i den ordning, som nu blifvit föreslagen. Instämmande

för öfrigt i hvad Kammarrätten anfört mot Kammarrättsmålens

hänskjutande till Högsta Domstolen under dennas nuvarande, i Regeringsformen

gjorda organisation, tror jag enahanda skäl höra åberopas

mot hvad förslagets 5 § innehåller om fullföljden af vissa Kammar
kollegii-mål.

» „

'' Särskildt förmälde Justitierådet Söder gr en, att ehuru, vid ett företeende

tillfälle, den 7 December 1868, då fråga förevar särskildt om

förslå»- angående fullföljd af fattigvårdsärender från Kammarrätten till

Högsta Domstolen, Justitierådet till Högsta Domstolens protokoll haft ettanförande,

som afsåg, att, i fråga om grundbegreppens sanning, tankeföljdens

inre sammanhang och logiska säkerhet samt det åsyftade resultåtets

beräknelig» praktiska nytta eller skada för sambällsin rättningen

och särskildt för högsta domareinstansens framtida ställning, närmare

undersöka den åsigt, som i Riksdagens underdåniga skrifvelse den 15

Maj 1868 blifvit Kong]. Majrts nådiga pröfning hemställd derom, att sådana

i statsförvaltningen uppkomna besvärsmål, som voro af den art,

att de icke borde till allmän domstols behandling öfverlemnas, utan måste

af administrativ myndighet i första hand upptagas, borde, i sista instansen

afgöras af Högsta Domstolen; så hade likväl, da Justitierådet nu

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

fått åliggande att yttra sig öfver ett lagförslag af särdeles vidsträckt

omfattning i syfte att fortgå i tillämpning af Riksdagens omförmälda

åsigt, och det i ett ämne, som företedde flera ganska vigtiga synpunkter

utöfver hvad i den särskilda frågan om fattigvårdsärendena varit att

betrakta, Justitierådet funnit sig böra åt sitt afstyrkande utlåtande gifva

den större omständlighet och noggranhet i undersökningen af ämnet,

som, huru än förevarande lagstiftningsfråga komme att lösas, beredde

Justitierådet medvetandet att icke hafva underlåtit något för att påkalla

tillräcklig besinning i detta lagstiftningens förehafvande, innan det vore

för sent; och uppläste nu Justitierådet ett skriftligt anförande af denna

lydelse:

»Då, till följd af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse den 21 Maj 1819

till så väl lagkomitéen, söm de dels till styrelseverkens reglerande och

dels till ekonomiska författningarnes öfverseende förordnade komitéer,

dessa tre komitéer den 6 April 1820 gemensamt afgåfvo sitt betänkande

rörande rättsfrågors skiljande från de administrativa verken, yttrades i

detta betänkande: »Kammarrätten, hvilken i sitt närvarande skick är att

»anse, icke för ett administrerande kollegium, utan för en bland rikets

»verkliga domstolar, synes böra under sådan egenskap betraktas uti alla

»de mål, som till dess afgörande höra; hvaraf ock skulle följa, att i de

»beslut, som der meddelas, ändring icke må sökas annorstädes, än i

»Högsta Domstolen». — Detta förslag, som af Kongl. Maj:t lemnades utan

afseende så väl när förordningarne i fråga om upphörande af styrelseverkens

domsrätt den 17 April 1828 meddelades, som ock när Kongl.

Maj:t den 15 Oktober 1831 fastställde ny instruktion för Kammarrätten,

har nu åter blifvit upptaget.

Kammarrätten är domstol; det lider icke något tvifvel; det inses

tydligen af 2G § uti instruktionen för Kammarrätten i hvad denna angår

mål, som blifva justitieärender hos Högsta Domstolen. Men dermed är

visst icke sagdt, att Kammarrätten har uteslutande egenskap af domstol,

att den nödvändigt måste anses i afseende på öfriga uti samma § af

instruktionen omförmälda ärender vara att väsentligt sammanlikna med

någon af de uti Rättegångs-balken af allmänna lagen omförmälda domstolar.

Kammarrätten är en särskild inrättning med en egendomlig undantagsvis

bestämd verkningskrets af dels verkliga domareärender och

dels sådana föremål, hvilka, såsom tillhörande statens uppbördsverk och

administrationen i allmänhet, man icke velat ställa under domstols behandling,

utan lemnat beroende på utredning i annan form, än »laga

rättegång»; och det ändock i akt och mening att låta hvar och en vederfaras

rätt i alla hans »rättsfrågor». Detta uti nyss åberopade § af in
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

struktionen bestämda förhållande synes mig så klart framstående, att,

för att icke leda till en tankeförvillelse, lätt uppkommande genom bruket

af pregnanta, vidtomfattande ord, då deras betydelse i det förevarande

ämnet icke närmare bestämmes, man borde, i stället för att med ett

enda allmänt beteckningsord hänföra Kammarrätten till klassen af domstolar,

och med undvikande ändock af benämningen »administrerande

kollegium», säga att denna myndighet är dels domstol och dels en myndighet

för administrations-justicen i rikets uppbörds- och redogörelseverk.

Just i denna senare egenskap, i arten af de ärender, som icke blifvit till

behandling vid domstol öfverlemnade, har man att söka orsaken dertill,

att den princip, som bestämmer de allmänna domstolarnes väsende, ansetts

icke tvinga dertill, att den myndighet, som i nyssnämnda ärender

skall pröfva riktigheten af Kammarrättens förfarande, skulle vara domstol,

enligt detta ords allmänna bemärkelse. Man får då icke göra den hastiga

slutledningen, att som Kammarrätten är i vanlig bemärkelse domstol i

det ena, så måste den ock vara det i det andra och just derföre nödvändigt

fogas in i de allmänna domstolarnes ordning, i hvad angår högsta

instansen, för alla af Kammarrätten afgjorda mål. — Efter denna nödiga

iakttagelse i afseende på premissen för de tre kotnitéernas slutledning,

synes mig, att i detta ämne något är att närmare undersöka, som ej

blifvit af komitécrna med något ord vidrördt. Det återstår nemligen,

hvad genom komitéernas betänkande icke skett, att utreda frågan, om

Kammarrättsärendernas olika arter nödvändigt fordra eller lämpligen

medgifva, att dessa ärender göras beroende af någon domstols pröfning.

Första intrycket af det nu framlagda lagförslagets 5 §, i hvad

den angår de Kaminarrättsärenden, som hittills haft sin högsta instans

hos Konungen i Stats-Rådet, är den frågan: är meningen den, att Kammarrätten

äfven i dessa mål skall komma att hafva egenskapen af domstol,

sådan ofvanbemälde tre komitéer velat finna''1 denna embetsmyndighet?

Jag tror för min del, att, efter den föreslagna lagens tillkomst, jag skulle

vara nödgad att jakande besvara denna fråga, lika säkert, som jag nu

påstår, att Kammarrätten är domstol uti de i 26 § af instruktionen omförmälde

mål, hvilka såsom justitieärender skola hos Högsta Domstolen

fullföljas, — och lika bestämdt som jag förnekar, att de till öfverflyttning

nu föreslagna Kammarrättsärender för närvarande äro domareärender hos

Kammarrätten, att de vid fullföljd hos högsta instans alldeles ombyta

natur och först derigenom blifva statsförvaltningsärender. Men jag skulle

i och med detsamma hafva att beklaga, att man härmed kommit att taga

ett ytterligt långt steg fram på den konstitutionela irrväg, att låta Högsta

Domstolen blifva, jemlikt 19 och 21 §§ Regeringsformen, behörig att,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

emot Konungens vilja, utan hinder af de två röster Konungen inom

Högsta Domstolen eger, gifva förklaringar öfver rätta meningen i en

ytterst stor mängd af de lagar och författningar rörande rikets allmänna

hushållning, som Konungen enligt 89 § i samma grundlag stiftar och

utfärdar; medelst hvilket väldiga steg — (redan en hastig blick på listan

öfver de till Kammarrätten årligen ingående redogörelser visar dess ofantliga

vidd) — domaremakten vore kommen långt in uti regeringsmaktens

område i sjelfva statsförvaltningen. Väl hade under komitéförhandlingarne

år 1820 lagkomitéens så kallade arbetande ledamöter försökt den

tolkning af Regeringsformen, att 19 § skulle afse endast de uti 87 och

88 §§ uppräknade arter af lagar. Men då man icke kan förneka den

ovilkorligt bindande regeln i nu varande 84 § af samma grundlag, synes

ingen tankekonst i verlden kunna räcka till att vederlägga den enkla

slutledning, att då dessa ärender, enligt nya lagen, tillhöra Kammarrättens

handläggning i dennas egenskap af domstol, sä åro dessa ärender

»sådana fall, som till domares åtgärd höra»; och då, enligt 19 § Regeringsformen,

Högsta Domstolen eger att gifva sökta förklaringar öfver

lagens rätta mening i fall af den sålunda beskrifna art, så eger Högsta

Domstolen sådan makt i de antydda Kammarrättsärenderna. — Det kan

visst icke undfalla någons uppmärksamhet, att, tid efter annan, åt underrätterna

och Hofrätterna öfverlemnats att tillämpa åtskilliga af de uti

ofvanberörde 89 § ornförmälde lagar och författningar, såsom förordningarna

angående bränvinsbränning och försäljning, angående tullväsendet

och flera andra ämnen; men någon oro synes dervid icke hafva uppstått

af möjligheten att för dessa lagar kunde komma att påkallas bruket af

Högsta Domstolens makt enligt 19 § Regeringsformen, hvilken under en

följd af flera decennier högst sällan varit begagnad. Man har i detta

afseende, såsom i många andra fall, icke alltid kunnat undvika att i

samhällsutvecklingen råka in i förhållanden, för hvilka den oböjliga grundlagen

i sin strängaste tillämpning skulle verka otjenligt och obeqvämt;

men under iakttagande af en viss hofsamhet och måtta i sådana lagförändringar,

vidgande begreppet af orden i 17 § Regeringsformen om

»Konungens domsrätt», har betänkligheten väckt mindre uppseende. Det

synes ock vara att förmoda, att då, enligt nu gällande ordning, vanligen

icke mera än åtta månader förflyta emellan Riksdagens sammanträden,

under hvilka blir tillfälle för lagstiftning äfven i sådana fall, som höra

under Konungens och Riksdagens samfålda beslutanderätt, någon tillämpning

af 19 § i Regeringsformen icke kommer att påfordras. Gerna må

jag medgifva det icke vara sannolikt, att den på det nu anmärkta sättet

tillkommande grundläggning i Regeringsformen af en möjlighet till domare
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

maktens intrång på regeringsmaktens område någonsin skall i verkligheten

komma till bruk. Men sådana godmodiga förhoppningar, för hvilka

icke ens någon skymt af objektiv grund skulle kunna anföras, höra icke

till lagstiftarens bevekelsegrunder. Han, liksom hvarje annan, måste erkänna

sin oförmåga att genomtränga den slöja, som döljer framtidens

öden; och statsförfattningen måste af honom göras sådan, att det, hvarom

alltid måste sägas att det aldrig någonsin får vara möjligt, icke ändock

göres fullkomligen möjligt — och det i en dertill i sjelfva grundlagen

klart anvisad form. — Huru dock med denna glada spådom för framtiden

än må sig förhålla, måste det väl redan nu erkännas, att den anmärkta

påföljden af den föreslagna lagen komrae att vara en åtminstone

theoretiskt vanställande förryckning af en bland de vigtigaste hufvudgrunderna

i statsförfattningen. Ett sådant fel må man väl undvika der

icke någon praktisk nödvändighet påfordrar att man underkastar sig detta

fel heldre, än att låta denna praktiska nödvändighet sakna ett tillfredsställande.

Här frågas då: hvilken är i förevarande ämne denna tvingande

praktiska nödvändighet? Svaret skall ligga uti den inför Kongl.

Maj:t i Stats-Rådet åberopade underdåniga skrifvelsen från Riksdagen af

den 15 Maj 1868; och denna skrifvelse innehåller den allmänna betraktelse,

att »vissa bland de ännu af förvaltningen handlagda besvärsmål

»äro af den art, att de, å ena sidan, måste bedömas efter samhällsintressets

»fordringar och derföre visserligen icke kunna såsom rättsfrågor betraktas

»och behandlas, men, å andra sidan, ock synes beröra den enskildes rätt

»och derföre för sin tillbörliga handläggning i yttersta instansen fordra

»sådan borgen för kontinuitet i grundsatsers tillämpning samt för do»marens

juridiska utbildning, som man endast hos en verklig domstols»myndighet

eger att förutsätta.» — Huru jag för min del är långt ifrån

att erkänna någon principiel sanning i detta omdöme öfver svenska

statens regeringsmakt, öfver sjelfva statsstyrelsen, kommer att omständligt

visa sig i fortgången af denna afhandling. Jag har nu emellertid anfört

min första betänklighet mot den föreslagna rubbningen af det gamla

begreppet af orden i 17 § Regeringsformen »Konungens domsrätt».

Alltsedan 1734 års lag i 10 kap. 26 § Rättegångs-balken såsom

undantag från allmänna reglorna om »laga domstol i hvarjehanda rättegångsmål»

förkunnade, att »de mål, som den allmänna hushållningen i

»riket, kronans hvarjehanda ingälder, så ock de, som någons embete och

»tjenst, högre eller ringare, och fel deri röra, pröfves och af g öres af dem,

»som Konungen vård och inseende deröfver betrott häfver, efter thy, som i

»särskilda stadgar derom sägs», — och efter det Regeringsformen i 89 §

erkänt

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

erkänt Konungens makt att stifta lagar rörande rikets allmänna hushållning

och grunda allmänna inrättningar af alla slag, synes någon anmärkning

icke kunna göras derom, att afvikelse från de i lagstiftningen

erkända allmänna grundsatserna för statsinrättningen skulle hafva skett

genom organisationen af Kammarrätten såsom en myndighet att afgöra

frågor om uppbördsverkets handhafvande och beskattningslagarnes verkställande

samt redovisningen derför, med stutsstyrelsen såsom högsta instans,

utom i vissa undantagsfall af judiciel art, såsom när frågorna angingo

embetsbrott eller sådana förbindelser, som endast efter grunderna

i allmän lag kunde utfordras, — och derigenom att sålunda de tjenstebefattningar,

som höra till uppbörds- och redogörelseverket, blifvit inrättade

och deras innehafvare anförtrodda med det genom instruktionen

för Kammarrätten tydligen förkunnade vilkor — så tydligt, som hade

det i hvarje fullmakt å sådan tjenst blifvit intaget såsom väsentligt bestämmande

moment i sjelfva tjenstebefattningens inrättning, — det vilkor,

att i förhållande emellan Kronan och dessa tjensteman skulle, utom i

ofvanantydda särskilda fall, redovisningen och rättandet af felaktigheter

deruti i sista instansen pröfvas af statsstyrelsen, icke, i likhet med privatlifvets

stridiga förhållanden, dragas under någon allmän domstols

afgörande Denna ordning och den dermed tillika stadgade, att stridiga

frågor rörande beskattningslagarnes verkställighet icke skola göras till

föremål för tvister vid allmän domstol, utan vårdnaden om indrifningen

af Kronans ingälder vara inrättad i samma ordning, som den för redovisningen

inom uppbördsverket gällande, böra efter min tanke hänföras

till de allmänna inrättningar, hvilka, sedan de under lång tidrymd innehaft

sin bestämda ställning och verksamhet inom kedjan af de till samverkanj,

för gemensamt! högsta mål ordnade statsinstitutionerna, icke böra

ovilkorligen vara hemfallna under ombildningar blott derföre att i afseende

på ett eller annat särskildt attribut i någon af dessa inrättningar

en senare Itids åsigter med större benägenhet omfattat en eller annan

princip, hvars tillämpning man finner sig sakna i hvad den äldre tiden

bildat. När ofvananförda ordning för redovisningsuppgörelsen emellan

Kronan och dess uppbördsman samt redovisningsskyldige förvaltare stadgades,

kunde det väl icke undfalla någon, att då den statens embetsmyndighet,

inför hvilken redovisningen skedde, ogillade denna i någon

punkt, men redogöraren påstod sig hafva rätt, så var dermed, enligt

allmänna språkbrukets bokstafliga mening, en tvist och en rättsfråga å

bane; men dessa ord ansågos, i förhållande till behofvet och nyttan för

statens ändamål, såsom det hufvudsakliga ögnasigtet för hela denna

Bill. till Biksd.^Prot. 1874. 1 Sami. 1 Åfä. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

organisation, som antogs ligga utanför privaträttens gränser, icke böra

hindra bestämmandet af den form för frågornas slutliga afgörande, som

i ofvanberörde måtto är gällande. Det måste lemnas derhän, om, derest

lagstiftaren ansett det. med nämnda ordalag antydda vanliga begrepp

nödvändigt fordra redovisningens hänskjutande till någon pröfning af allmän

domstol, vare sig i lägre eller högre instans, inrättningen af redogörelseverket

skulle i öfriga delar hafva blifvit sådan, som den gjordes

i sammanhang med uppställningen af regeln om redovisningsfrågornas

frikallande från beroende af domstols pröfning. Yare sig dermed huru

som helst, yrkas nu, på grund af det allmänna begrepp, som betecknas

med orden rättsfråga och tvist, den förändring af instruktionen för Kammarrätten,

att Högsta Domstolen, icke Regeringen, skall i sista instansen

reglera stridigheterna i uppbördsmännens redovisning. Vanligen, då

någon förändring i den bestående ordningen yrkas, får man mycket höra

talas om dennas praktiska olägenheter; men nu talar blott den theoretiska

kritiken.

Min tro är, att, likasom man icke med ledning blott af dylika allmänna

theoretiska satser skulle kunna bilda en god statsinrättning, utan

deremot denna måste lämpas efter de menskliga tingen, sådana dessa i

verkligheten äro, lärer det i allmänhet icke heller vara rådligt att lägga

sådana theoremer ensamme till grund för ombildande af en redan befintlig

statsinrättning. Måhända vore mången gång detta senare än mera

skadligt, än det förra. Icke såsom ett nödvändigt theoretiskt rättande

af något fordna dagars felsteg i bruket af den Kungliga lagstiftningsmakten

i afseende pä statens uppbörds- och redogörelseverk kan jag tillstyrka

den föreslagna åtgärden. Jag anser att, så länge det icke gäller

systematiskt ombildande af hela ordningen för uppbörds- och redogörelseverket,

saken nu bör vara beroende af frågan, om i praktiskt hänseende

något giltigt skäl talar för denna förändring: om den kan göras utan

skada eller svårare olägenhet för Staten. Genom ett nekande svar på

denna fråga yttras icke någon missaktning mot filosofiens theori om kronan

såsom privaträttsligt subjekt i förhållande till Statens tjenare såsom

enskilde; man endast tillser, att icke denna theori får delvis rycka sönder

ett efter annan theori bildadt organiskt helt.

Sällan har väl ett positivt lagbud i sjelfva ordalagen tydligare uttalat

bevekelsegrunden för dess tillkomst, än det, med bibehållande af

den förut genom Kongl. lirefvet den 21 Juni 1814 stadgade regel, skett

i senare delen af 26 § uti instruktionen för Kammarrätten; och det synes

mig kunna tilläggas: sällan en bevekelsegrund af bättre syftning, fastän

det är just denna man nu vill förkasta. »Der fråga uppkommit om ett

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

»olika förhållande rörande någon författnings rätta mening och förstånd,

y>bör besväranden hänvisas till en stats-expedition, derifrån berörde författning

blifvit utfärda,de. — Det är att ställa frågan till den, som säkrast.

kan eller åtminstone bur kunna, besvara henne: till den myndighet, der,

om än efter författningens utfärdande ombyte af embetspersonal skett,

traditionen af lagstiftningsgrunderna bör länge qvarlefva och der i allt

fall icke finge förebäras någon okunnighet i ämnet, enär lagstiftningsmakten

just der har sitt säte och måste vara beredd att, så snart lagarnes

tillämpning i förekommande fall skulle röja behof af rättelser, tillägg

eller förklaringar i denna lagstiftningsgren, genast i handling framträda,

med den till behofvet svarande rörlighet och hastighet i ordnandet och

upprätthållandet af hvad Rikets allmänna hushållning rörer, hvars lagliga

möjlighet, efter mitt begrepp, utgör det höga värdet af 89 § Regeringsformen.

Om den ekonomiske lagstiftaren skulle från sig bortvisa förfrågningar

om rätta meningen i denna lagstiftning, lärer det således icke

rimligen böra ske på grund af oförmåga att förstå dessa lagar. Icke

utan missaktning för det högsta i statsinrättningen, icke utan förnekande

af den ideela, men tillika praktiskt oundgängliga hufvudgrunden för statsinrättningen,

synes det kunna bestridas, att Regeringen, som beslutar och

utfärdar de administrativa författnmgarne, måste vara den mest sakkunniga

myndighet att i hvarje fall bedöma deras rätta tillämpning. Skulle

det åter vara fråga om den ärliga viljan att göra, diet rätta, sa vore det

ju icke från sjelfva Regeringen ett tvifvel derom skulle uttalas.

För bedömande af frågan om lämpligheten deraf, att en domstol

blefve ställd såsom instans öfver Kammarrätten, äro vigtiga omständigheter

att betrakta.

På grund af inin egen erfarenhet under den tid af mera än fyra

år jag tillbragt såsom tjenstgörande ledamot i Kammarrätten, kan jag

med säkerhet påstå, att om någon skulle föreställa sig, att för den i allmänna

domarevärf erfarne skulle, innan han förvärfvat längre vana vid

göromålen hos Kammarrätten, med någorlunda säkerhet i allmänhet låta

sig göra att, då han derstädes till föredragning och afgörande beredde

anmärkningsmål, uppsöka den lagstiftning, som i den förekommande frågan

vore att tillämpa, uppfatta denna lagstiftnings verkliga syftning, skada

den i sitt rätta sammanhang för mångskiftande andra ärender, taga kännedom

af tillämpningen deraf i fordna dagar, utfinna säkra och konseqventa

grunder för tillämpningen i de fåll inom administrationen, som i

lagstiftningen icke blifvit speciel t förutsedda och bestämda, så befinner

han sig i svår irring. Sådan är icke lagstiftningen, jag må heldre

säga hvimlet af gamla och nya, mången gång icke ens i offentligt tryck

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

tillgängliga, sväfvande, stundom sins emellan stridiga stadganden, instruktioner,

reglementen, påbud och prejudikater i hela stora omfattningen af

de mångfaldiga samhällsförhållanden, som hafva inverkan på frågorna i

uppbörds- och redogörelseverket. En blick på förteckningen öfver de till

granskning i Kammarrätten årligen ingående redogörelser visar en ytterligt

stor mängd af ämnen för denna embetsmyndighets verksamhet. Hos

Kammarrätten förekommer visserligen en betydlig mängd frågor, som äro

ytterst enkla, ganska lättfattliga; och det kan vara möjligt, att den, som

genombläddrar en eller annan årgång af Kammarrättens domböcker och

registratur, kan villas till den föreställning, att embetsutöfning der icke

skall för den juridiskt bildade embetsmannen röna synnerlig svårighet.

Men undantagen äro icke glesa. Det är sannerligen icke utan det mest

giltiga och tvingande skäl denna specialmyndighet, icke de allmänna

domstolarne, blifvit satt till att i första hand pröfva de stridiga frågorna

i statens redogörelseverk. Då jag, efter några års förvaltning af donweembetet

i häradsrätter och i en hofrätt samt någon tids utöfning af advokatfiskalsembetet

i Kammarrätten, der intog plats vid dombordet och afhörde

föredragning af t. ex. anmärkningsmålen från öfver-revisions-departementets-militie-räkenskaps-kontor,

väcktes hos mig oro af svårigheten att

göra mig någorlunda förtrogen med dessa ämnen; jag förvånades t. ex.

att den ena dagen höra beslut föreslagna, hvilka jag tydligen fann i principen

rakt motsatta hvad en föregående dag beslutits i alldeles lika fråga;

men jag blef, på min erinran derom, tillfredsställd med den förklaring,

att ärendet nu angick ett annat regementes aflöningsförhållanden, än hvarom

förra dagen varit fråga, och att Kong]. Bref från fordna dagar bestämde

olika förhållanden i eljest lika saker. Det var för den i detta embetsverk

inkomna juristen icke någon lätt sak att upptäcka tillvarelsen af

den mängd författningar och föreskrifter, som der voro att tillämpa.

Långt ifrån att de ofta knapphändiga skriftvexlingarne emellan revisorer

och redogörare kunde med någon säkerhet förväntas innefatta tillräckliga

hänvisningar på de stadganden, som i förevarande ärenden voro att tillämpa,

var det deremot Kammarrättens pligt att vid ärendets pröfning noga tillse,

att icke afvikelse från någon gällande och tillämplig, men af revisionen

och redogöraren möjligen förbisedd författning komme att ske; och i allt

fall är det i administrationens och kameralväsendets ärender icke att vänta,

att de i dem hvardagligen hemmastadde tjenstemännen städse skola åberopa

och utförligt framställa sådant, som de, af vanan dermed förtrogna,

icke ens ana att vara för någon obekant. —— Och det var icke nog med

sjelfva lagstudiet. Icke sällan förekom nödvändighet att i särskilda redogörelsefrågor

äfven emot redogörarens bestridande förordna om framtida

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

rättelser i förut vanlig tillämpning af fastställda räkenskapsformulärer;

dle„1.11 ^andelse förekom, att sjelfva frågan, om den redovisade fondens

behållning var med ett anmärkt belopp minskad eller icke, var beroende

af invecklad stridighet angående räkenskapens uppställning, så att

ivarnmarrattens ledamöter under öfverläggningen måste företaga uppo-örande

af så kallade omslut, för att säkert undersöka redogörelsens resultat:

— ämnen, i hvilka de allmänna domstolarnes jurister vanligen sakna

insigt och erfarenhet. — Med trygghet öfverlemnar jag till hvar och en,

soin gjort närmare bekantskap med göromålen i Kammarrätten, att bedöma,

om denna min skildring i någon del kan anses innefatta öfverdrift.

ag har noga vägt mina ord; och jag kan tillägga: jag har, i anledning

af förevarande lagförslag, begagnat tillfällen att jemföra min nu gjorda

s i di ing med omdömen i ämnet af embetsman, som under senare tidrymd

törvaltat kammarrättsrådsembete; och jag har funnit deras omdömen öfverensstämmande

med mitt.

Efter denna skildring af den till Kammarrätten hörande befattning

med arenderna från Ofver-revisions-departementet, fordrar nu ordningen

att tdl utredning upptages frågan, om utan äfventyr af skadlig följd, fasthellre

till den ökade nytta för staten, som naturligen skall utgöra hvarje

lagförändrings syftemål, högsta pröfningsmakten i dessa Kaminarrättsärender

ma kunna åt Högsta Domstolen antvardas: ett särdeles granlao-a

amne. för Högsta Domstolens ledamöters egna yttrande, men som icke

tar vid detta tillfälle lemnas å sido af den, som i sin öfvertygelse måste

förneka denna institutions lämplighet för sådant värf. Ett uppriktigt uttalande

af denna min öfvertygelse är nu min pligt; ty icke mindre, än i

domarearenderna, är jag i förevarande, genom Kongl. Maj:ts nådiga remiss

mig gifna ernbetsåliggande förbunden att »efter mitt bästa förstånd och

samvete rätt göra». Genom lagförslagets syftning, att tillvägabringa en

förändring af ovanligt stort omfång och dermed en till nya föremål gjord

utsträckning af Högsta Domstolens verkningskrets, framtvingas det ömtaliga

ämnet. Jag vet ganska väl, att det omdöme, jag kommit att yttra,

kan blifva motsagdt, kanske med synnerlig ifver, möjligen af någon med

förtrytelse. Det bekymrar mig icke; jag har fullgjort min pligt att anföra

grunderna för mitt afstyrkande till förslaget, hvars öde och framtida

följder för statsinrättningen sedermera icke i någon mån ligga på min

ansvarighet. Det är icke heller i allmänhet någon ovanlig företeelse, att

då förslag väckes om något företag på en ny, alls icke försökt bana, yrkas

obetingadt förtroende att allt skall gå väl, fastän det naturligtvis icke

ka!‘ ‘ lö!’väo bevifas; och om någon gör inkast och tror sig förutse motsatt

följd, mötes han genast af förebråelse att hafva förutsagt något, hvars

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

blifvande verklighet, icke kan bevisas. — I öfrigt må erinras, att i denna

min framställning måste afses Högsta Domstolen sådan den bildas genom

iakttagande af nu gällande regeln i 17 § Regeringsformen, att till justitierådsembetena

skola nämnas män, hvilka, jemte innehafvande åt andra

uppmfna egenskaper, fullgjort hvad författningarne föreskrifva dem, som

uti domareembeten må nyttjas, samt i sådana värf ådagalagt insigter och

erfarenhet; hvilket anspråk väl i allmänna föreställningen uppfattas

så, att det afsåge personer, hvilka egnat, om icke jemväl sin ungdomstids,

åtminstone dock sin mannaålders verksamhet hufvudsakligen åt de

studier och det arbete, som den juridiska disciplinen och utöfningen åt

det allmänna domarekallet nödvändigt fordra. — Och nu till sjelfva tragan.

Jao- vågar hålla det säkert, att de jurister, som, lika med mig,

efter förberedelse genom verksamhet i allmänna domstolarne mträdt i

Kammarrätten, i allmänhet skola med mig instämma i en betraktelse,

som visst icke heller strider mot hvad Kammarrätten yttrat i dess under

den 4 Oktober 1869 till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga utlåtande: den

betraktelse, att de ärender, som äro föremål för Kammarrättens profning,

vanligen fordra ett synsätt, som i mycket skiljer sig från tendensen i

de allmänna juristernas sätt att uppfatta och behandla frågor inom privaträttens

område. Aktningen för det sanna och rätta skall naturligtvis

vara en och densamma hos alla statens tjenare, så att någon olikhet i

vilian till det rätta här icke kan sättas i fråga. Men just _i utfinnandet

af hvad som i hvarje sak skall vara det vätta ligger svårigheten. Det

är tydligt, att föremålen inom administrationens område icke kunna i

allo eller ens till de flesta delarne vara genom de derom gällande påbud

beskrifna och stadgade med sådan säkerhet, tydlighet och varaktighet,

som kunde motsvara precisionen och konseqvensen i civillagens rättsgrunder,

de der kunna ega en allmängiltighet, som kan oförändrad genomlefva

århundraden, då deremot administrationens föremål oftare förändras

och dermed kräfva förändring af dess lagar. De förvecklingar,

som inom statens uppbörds- och redogörelseverk skola redas, jemkas

och lösas genom Kammarrättens pröfning, kräfva ofta en efter mångskiftande

förhållanden i statens administrationsväsende sig fogande förmåga

att så ordna det ena, att det icke ställer sig i stridig beröring

med det andra: — det tillfälliga, ofta fragmentariska, under spridda tidrymder

visst icke alltid fullt systematiskt och med säker harmoni i särskilda

delars vexelverkan bildade i de ämnen, med hvilka statens till

uppbörds- och redogörelseverket hörande tjensteman få den omcieia be

rörino-en,'' fordra annan blick och annan hand, än dem, med hvilka juristen

i allmän domstol, inom hvarje saks egna trånga begränsning af

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

det kontreta fallet på privaträttens område, skådar och bestämmer rättsförhållandet

ensamt emellan de begge tvistande, utan allt bekymmer för

den frågan, huru den genom domslutet stadgade ordning må i afseende

på det lämpliga och nyttiga foga sig till förhållanden, som ligga utanför

den efter civillagens rättsgrunder trångt begränsade rättsfrågan emellan

kärande och svarande, men dock i verkligheten komma att vidkännas

följder af domslutet. De strödda författningar, instruktioner och

påbud, som i redogörelsefrågorna hos Kammarrätten äro att tillämpa,

sakna ofta sådan omsorgsfull, efter det strängt juridiska idiomet lämpad

redaktion, som kunde förvissa, att icke, vid juristens vanliga stränga lagtydning,

tillämpningen komme att taga annan riktning, än den administrative

embetsmannen finner deråt böra gifvas.

Då, i följd af ofvan antydda orsaker, så mycken ovisshet, så mycken

tvekan om det i hvarje fall rätta kan finnas hos dem, som under

sannadande i det kollegiala embetsverket hafva att pröfva anmärkningsmålen,

böra icke allt för stränga anspråk på ofelbarhet ställas till ^de

uppbördsman, förvaltare och redogörare, hvilka hvar för sig i sin ensamhet

hafva att sköta sina värf. De kunna ofta begå misstag, hvilkas

bedömande i redogörelsefrågornas handläggning hos Kammarrätten fordrar

synnerlig varsamhet för att undvika, å ena sidan, efterlåtenhet för

klandervärd vanvård af kronans rätt, och, å andra sidan, sådan hårdhet

och obillighet, som, för en mera ursäktlig ofullkomlighet i redogörarens

förmåga att finna det rätta, ville hastigt skrida till de lätt verkställda

penndrag, medelst hvilka redogöraren kommer i den hårda nödvändigheten

att af ^ egna tillgångar fylla den brist, som blefve bestämd derigenom,

att afföringen af en post i räkningen ogillades eller någon från

räkningen utesluten post förklarades hafva bort deruti ingå och derföre

bestämdes skola uti nästföljande räkning uppdebiteras till redovisning

(allt frågor, hvilka, såsom bekant är, i allmänhet höra till anmärkningsmålens

afgörande och sålunda icke fordra advokatfiskalens embetstalan i

så kallad fiskalisk aktion). Icke sällan later Kammarrätten bero vid ogillande

af hvad som skett eller blifvit åsidosatt, men billigtvis utan annan

påföljd för redogöraren, än denna undervisande erinran derom till

rättelse för framtiden. Jag tror det i allmänhet icke vara säkert att förvänta,

att allmän domstols jurister, då de skola pröfva Kammarrättens så beskaffade

beslut, blott tillfälligt i ett eller annat enstaka mål, hvaruti det

stränga ^ anspråk et mot redogöraren af kronans reviderande sakförare till

högre instans fullföljes, komma att i erforderlig mån låta intrycken af

sin vana vid anklagelserna enligt 25 kap. Strafflagen för embetsbrott

mildras af den administrativa justisens egendomliga betraktelsesätt, och

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

att de skola ega tillräcklig erfarenhet i redogörelseverkets ärender för

att rätt uppfatta och urskilja de omständigheter, som kunna hafva i det

förekomna fallet grundat ett verkligen godt omdöme af Kammarrätten,

men hvilket, då det egentligen vore känslan af det billiga och lämpliga,

icke kunde genom något embetsutlåtande af Kammarrätten till sin riktighet

bevisas. — Månne icke häruti träffas någon af de grunder, på

hvilka staten icke velat genom redogörelsefrågornas öfverlemnande till

domstol, i likhet med åtalen för tjenstefel, intaga , emot redogörarne en

sträfvare ställning såsom privaträttsligt subjekt? Ar det säkert, att det

i verkligheten blir till redogörarnes sanna förmån, detta, så vidt jag har

mig bekant, icke genom något allmännare missnöje å deras sida påkallade

ifrande för deras befrielse från den administrativa pröfningsmaktens

befarade möjliga godtycke? Eller vore denna förändring afsedd såsom

behöflig för att bereda kronan någon förment erforderlig större stränghet

mot redogörarne? Något sådant behof har jag icke hört åberopas.

Det är, såsom jag redan anmärkt, i förevarande lagstiftningsfråga icke

tal om den praktiska nyttan; här talar blott den theoretiska kritiken,

som vill inom privaträttens område indraga hvad hitintills dertill icke

Otvifvelaktigt är det just i följd af de nu skildrade förhållanden

man icke såsom kompetensvilkor för utnämning till kammarättsrådsembete

fordrat juridisk embetsexamen och öfning i domarevärfven, utan

fastheldre funnit nödigt att till Kammarrättens dombord kalla äfven

män, som tillbragt hela sin tid i kamerala och administrativa värf, utan

något juridiskt kunskapsprof. Min erfarenhet i tjenstgöringen inom

Kammarrätten lärde mig att inse och värdera det välgrundade och kloka

i det råd verkets numera med döden afgångne president vid. mitt inträde

allvarligt lade mig på sinnet: »att icke för mycket vara jurist».

Jag måste sålunda hysa den farhåga, att juristen i högsta instansen

mången gång, då han förehade den för honom mindre vanliga pröfningen

af Kammarrättens åtgärder och beslut i anmärkningsmål, kunde, med

en måhända icke lätt hejdad fallenhet att skåda frågorna strängt efter

methoden för bedömandet af privaträttens förhållanden, komma att i

bästa välmening, — jag må. fritt utsäga det hårda ordet förderfva

hvad i mera svårlösta frågor, de der fordra den sakkunniges blick på

förhållanden, hvilka icke alltid kunna med tillräcklig tydlighet i motiveringen

för ett utslag eller i ett embetsutlåtande framställas, Kammarrätten,

med verklig erfarenhet och större synvidd öfver uppbörds- och

redogörelseverkets hela ordning, stadgat klokt, lämpligt och nyttigt. .Denna

min

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

min farhåga kan icke afleda» genom någon försäkran, att inom åtskilliga

års erfarenhet sådana i pröfningen ömtåligare mål icke visat sig bland de

hos Kongl. Maj:t från Kammarrätten fullföljda. Lag stiftas icke blott

för den närmaste tiden; ingen vet huru förvecklingarne i vårt lands

uppbörds- och redogörelseverk kunna i framtiden sig arta; och ingen kan

nu beräkna, i huru mycket större utsträckning öfverklagandet af Kammarrättens

beslut i anmärkningsmål kan komma att ökas å revisionens

sida, sedan dessa ärender blifvit hänskjutna till den strängare juridiska

pröfningen i högsta instansen. Icke heller kunde jag fästa synnerlig

vigt vid en erinran om det förhållande, att Högsta Domstolen redan är

högsta instans för ärenden, som, i likhet med nu ifrågavarande Kammarrätts-mål,

icke kunnat öfverlemnas till allmänna domstolarne, utan

ansetts fordra behandling af spcialmyndighet, sådana myndigheter som

Kammarrätten i de redan till justitieärender hos Högsta Domstolen bestämda

mål, samt Kammar-kollegiet och Krigshofrätten. Min nyss gjorda

framställning angick nemligen den stora mängden af anmärkningsmål i

allmänhet, egande en utsträckning och mångfald, som efter min tanke

icke är att förlikna med den mindre gruppen af redan till Högsta Domstolen

såsom sista instans förvisade mål från specialmyndigheterna. Det

torde lätt inses, att då en eller annan anmärkningsfråga ingår i ett balansmål

eller annan fiskalisk aktion och genom advokatfiskalsembetets

talan behandlas omständligare och i mera vanlig rättegångsform än revisionskontorens

ofta i knapphändig skriftvexling afhandlade anmärkningsmål,

blefve svårigheten för sakens säkra uppfattning och bedömande

vida mindre, än den i afseende på anmärkningsmålen i allmänhet här

skildrade. Och i allt fall synes den betraktelse böra få gälla, att till

Högsta Domstolen bör förläggas sä litet som möjligt af säclana ärenden,

för hvilka Domstolens ledamöter måste förutsättas sakna special studier och

erfarenhet.

Med all den aktning jag hyser och bör hysa för det domarekall

jag såsom ledamot af Högsta Domstolen har mig anförtrodt och i mera

än sexton års tid förvaltat, bör jag dock här öppet och ärligt erkänna

min tro, att det icke vore klokt, kanske icke ens för Staten rätt värdigt,

att, utöfver hvad för de uti 26 § af instruktionen för Kammarrätten såsom

justitieärender anvisade mål varit nödigt, till appellationsdomstol öfver

ett kollegialt verk med en verkningskrets så egendomlig, så vidsträckt

och dock så enstaka, så för främmande personer svår att snart och mera

omfattande öfverskåda, som den Kammarrätten, i ännu varande ordning

och under ännu gällande lagstiftning för uppbörds- och redogörelseBih.

till liiksd. Prof. 1874. 1 Sami. 1 Afd. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

verket, eger särdeles i anmärkningsmål en, sätta, en embetsmyndighet,

hvars ledamöter vanligen genom hela riktningen af deras förflutna verksamhet

i statens tjenst varit stängda från speciela studier och inhemtande

af större erfarenhet i de mångfaldiga ämnena för Kammarrättens vårdnad

och pröfning, och för hvilka ledamöter, sedan de intagit de högsta

domareplatserna, svårligen kan gifvas tillfälle för sådana studier och

vinnande af sådan erfarenhet i administrationsväsendet, deruti, såsom

jag måste förmoda, icke heller de glesa, fragmentariska beröringarne med

dessa ämnen i fullföljda enstaka Kammarrättsmål äfven under långvarig

domareverksamhet i Högsta Domstolen skulle hinna att gifva någon

synnerlig erfarenhet. Administrationsväsendet är så underkastadt ombildningar

och förändringar, att emellan de glesa tillfällen, då Högsta

Domstolen finge befattning med mål af lika art, förändringar kunna

hafva skett, som rubba den förut vunna erfarenhetens tillämplighet. Det

vore sannerligen icke väl ordnadt, utan deremot beklagligt, om de i

Kongl. Maj:ts namn utfärdade besluten i Kammarrättsärender komma att

väcka misstroende, till sitt inre värde ringa aktas, i anseende till deras

ursprung hos en myndighet, som, efter hvad allmänheten skall tro —

och det redan åberopade utlåtandet af Kammarrätten af den 4 Oktober

1869 tyckes icke motsäga denna aning om en sådan allmännare tro, —

eger mindre insigter och mindre af erfarenheten utbildadt omdöme i

dessa mål, än det embetsverk, hvars åtgärder blifvit pröfvade och ogillade.

Det skulle måhända vara nog med ett enda genom bristande bekantskap

med administrativa förhållanden tillkommet misstag i ett Kongl.

utslag, för att, då detta på ett hånfullt sätt framhölles för offentligheten,

befästa detta misstroende och möjligen komma det att utsträckas äfven

till högsta domaremaktens beslut i nuvarande justitieärender. Så angelägen

är regeln, att endast den sakkunnige skall döma. — Under sådant misstroende

synes det icke heller vara till förväntande, att de i Kongl. Maj:ts

namn utgångna besluten skola i senare förekommande likartade frågor

blifva af Kammarrätten och de inför densamma redovisande tjenstemännen,

måhända icke ens inom Högsta Domstolen af dess tillkommande

nya ledamöter, tagna till den efterföljd, som skulle befrämja reda och

ordning inom .uppbörds- och redogörelseverket : den »kontinuitet i grundsatsers

tillämpning», som af 1868 års Riksdag i dess underdåniga skrifvelse

till Kongl. Maj:t angående den administrativa domsrättens upphörande

omförmäldes såsom nödig att eftersträfva. Till kontinuitet i grundsatsers

tillämpning fordras, om den verkligen skall vara önskvärd, säkerhet

om dessa grundsatsers sanning; utan denna skulle ju kontinuiteten

vara blott en serie af misstag, visst icke önskvärd.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Helt annat deremot, enligt min föreställning, bör förhållandet tänkas

under nuvarande ordning, der besluten utgå från Statens högsta

myndighet, sjelfva stat,sstyrelsen, som ideelt skall vara representanten af

det högsta vetande och den högsta sanning i hela statsväsendet, — den

myndighet, som har lagstiftningsmakten för uppbörds- och redogörelseverket

i sin hand och hvilken stund som helst kan genom lag påbjuda

de principer den i sina beslut i förekomna särskilda mål tillämpat,

— som är försedd med mångfaldiga, för Högsta Domstolen i anseende

till sjelfva domareegenskapen och dess nödvändiga verksamhetsformer

icke tillgängliga utvägar att i hvarje särskild fråga inhemta det högsta

och säkraste vetande, och som i Kongl. rådkammaren regelmässigt har

att påräkna rådslag af minst två lagfarae och i domarevärf inöfvade ledamöter

af Statsrådet. Det är en betydande skilnad emellan Rättegångsbalkens

former för domstolsförhandlingar och de utvägar föredragande

chef för statsdepartement eger för ärendens beredning: — just en af de

vigtiga omständigheter, i Indika för de nyblifna justitieärenderna komme

att verkligen saknas deras fordna natur af regeringsärender, hvilken gör

det till en pligt för föredragande departements-chefen att äfven ur andra

offentliga källor, än skriftvexlingsakten i det förevarande särskilda målet,

hemta en på åtgörandet inverkande kunskap om befintliga förhållanden,

då deremot, om dessa mål skulle vara tvister inom privaträttens område

och tillhöra Högsta Domstolen, denna skulle till och med sakna behörighet

till sådant forskande. En erfarenhet i denna väg har redan inom Högsta

Domstolen synts mig vunnen genom behandlingen af de dit hänvisade

fattigvård sä rende rn a. Utom olägenheten af saknad kunskap om de principer,

som förut i denna statsförvaltningsgren gjort sig gällande, förekommer

svårigheten af den knapphändighet och otydlighet, hvarmed de

små skriftvexlingsakterna ofta äro affattade, lemnande ruin för sväfvande

gissningar om förhållanden, hvilka, om de voro utredda, kunde på utgången

ega inverkan. På en sträng tillämpning af de uti Högsta Domstolen

i egentliga justitieärender iakttagna allmänna principer i afseende

på bevisningsmedel äro parterna i dessa förvaltningsärender visst icke

beredda; och synbarligen skulle mycken skada ske genom dessa principers

stränga tillämpning. Skriftliga attester, ofta otydliga och tvetydiga,

hvilka i vanliga justitieärender lenmas utan allt afseende då deras riktighet

blifvit förnekad, måste här stundom tagas för goda såsom laglig

bevisning, efter gissning om den ena eller andra attestantens större eller

mindre trovärdighet i mån af yrke eller annan samhällställning o. s. v.

och dom måste i dessa nya justitieärender fällas utan begagnande af

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

de medel till upplysningars infordrande, som säkerligen för chef i statsdepartement

stått öppna.

I de fall, då en från Regeringen utgången administrativ författning

blifvit föremål för stridiga tydningar, så att, efter gjord anmärkning vid

någon redogörelse, frågan blifvit af Kammarrätten pröfvad och skall hos

högsta instans fullföljas, tyckes det ju vara vida bättre, att Regeringen

såsom denna högsta instans får tillfälle att i den särskilda frågan bestämma

författningens tillämpning efter den mening, hvari den verkligen

blifvit utfärdad, och att, till förekommande af ytterligare enahanda förvecklingar,

besluta och låta kungöra rättelse, tillägg eller förklaring i

samma författning, än att Högsta Domstolen, saknande all annan kunskap

om författningens verkliga mening, än ordalydelsen kunde anvisa, skall

söka utgrunda den efter den juridiska hermeneutikens reglor och i sin

dom tillämpa författningen möjligen långt annorlunda, än dermed verkligen

varit menadt, och Regeringen, i god tro att administrationen går

sin jemna gång i enlighet med författningens rätta syftning, möjligen

först långt efteråt genom någon tillfällig händelse får kunskap om den

hos Högsta Domstolen uppenbarade anledningen till jemkning i denna

del af den administrativa lagstiftningen. Det må vara lätt sagdt, att Regeringen

kunde från Högsta Domstolen erhålla nödiga underrättelser om

hvad i lagtillämpningen uti fullföljda besvärsmål funnits kunna för lagstiftningen

vara af nytta att bemärka. Men jag betviflar en lifligare

vexelverkan emellan Regeringen och den från henne skarpt afskiljda

lagtillämpande myndigheten, Högsta Domstolen. Den ena skulle icke

göra en fråga om sådant, hvaruti icke någon erfarenhet lärt honom att

tvifla; den andra skulle icke åt den förra bjuda ut sin erfarenhet, der

han icke ens visste att någon saknad och något behof deraf funnes.

I våra dagar, då många äldre förhållanden i statsförvaltningen ombildas

och nya tillkomma, allt genom en mängd särskilda författningar,

skulle ofta sådana händelser, som den nyss skildrade, kunna inträffa.

Ett annat tänkbart exempel kan ock åskådligt framställa menligheten af

redogörelsefrågornas hänskjutande från Regeringen till Högsta Domstolen:

i något förvaltningsärende —- något af de nybildade, i hvilka erfarenheten

ännu icke hunnit gifva ledning för förvaltarens och redogörarens

rätta förfarande — har inträffat ett förhållande, som blifvit föremål för

anmärkning hos Kammarrätten; denna har funnit felaktighet vara begången

och ålagt rättelse deruti. Beslutet öfverklagas, enligt nu gällande

ordningen, hos Regeringen. Departementschefen, som finner att det klandrade

förfarandet just öfverensstämt med författningens verkliga mening,

fastän en icke rätt lyckad redaktion deraf berättigat Kammarätten till

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

dess domslut, föredrager inför Kongl. Maj:t på en gång dels ett förslagtill

ny författning, som förklarar den förra ega just sådan syftning, som

den fått i redogörarens tillämpning, och dels besvärsmålet, hvaruti utgången

blir sådan den skolat vara enligt den beslutna förklaringen. —

Om åter besvärsmålet är, enligt den föreslagna nya lagen, fullföljdt hos

Högsta Domstolen, så föredrages det af revisionssekreteraren, utan vetskap

om möjligheten af'' någon plan hos Regeringen till utfärdande af förklaring:

målet får sin buttra juridiska privaträttsliga behandling; beslut utfaller,

som fastställer Kammarrättens utslag, och kommer samtidigt med

den Kongl. Förordningen till administrationen, att der väcka bryderi -—■

eller ock kastas å sido såsom overkställbar! — till ringa heder för domaremakten.

Beslutet var dock, lika med förklaringen, utfärdadt i Kongl.

Maj:ts namn och egde samma datum!

Jag nödgas för öfrigt erkänna min oförmåga att rätt fatta den

tanke, som i Riksdagens underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t år 1868

blifvit yttrad med orden, att »den vigt, de administrativa besvärsmålen

»hafva för förvaltningen sjelf, icke står i rätt förhållande till det arbete

»och det ansvar, med hvilket de öfverhopa Konungen i Statsrådet». Jag

har nemligen befunnit mig i den föreställning, att för statsförvaltningen

vore af högsta vigt, att den icke förryckes af olagliga eller olämpliga

åtgärder, de der, fastän enstaka, dock kunna dels genom sina exempel

verka skadligt i kommande tid på likartade frågors behandling, och dels

få menligt**infiytande genom sin beröring med andra frågor, så att systemet

rubbas; och sjelfva statsförvaltningens bibehållande i godt skick har

jag ansett höra till Regeringens vigtigaste omsorger. Ingen sjuklighet i

statsförvaltningen bör tänkas vara för Statsstyrelsen likgiltig. »Arbetet»

med besvärsmålen lärer till drygaste delen och »ansvaret», om ordet får

tagas i sin juridiska mening, alldeles uteslutande tynga Konungens föredragande

och rådgifvande; men icke heller lärer väl någon hysa den

föreställning, att icke Statsrådsembetet är och måste vara ett särdeles

kraftfordrande värf, hvartill kräfvas stora insigter i statsförvaltningen

eller åtminstone stor förmåga att hastigt förvärfva och använda sådana

insigter. Med åberopande af detta anspråk, som väl måste erkännas vara

oeftergiflig!, torde det vara fullt tillräckligt svaradt på hvarie inkast

derom, att täta ombyten af personalen inom Konungens rådkammare

skulle göra förväntningen af erfarenhet och kontinuitet i grundsatser

fåfäng. — Om den stund komrne, då fråga blefve att Konungakallets

utöfning i någon del skulle anses gjord omöjlig genom öfverhopande göromål,

skulle efter min tanke det vara att förvänta, att Statsrådsembetenas

innehafvare, lifvade genom fordna dagars i häfderna förvarade ly
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

sande föredömen af hvad svenska Konungar och statsmän med snille,

mod och kraft, äfven under de mest oroande hvälfningar och faror, uträttat

till Statens välfärd och ära, skola använda den sorgfälligaste vårdnad

derom, att genom välberäknadt begagnande af den för deras kall

erforderliga tid egentligen och hufvudsakligen för sådana förehafvande]!

och sysselsättningar, som påkallas af Statsrådsembetet, sådant det i Sveriges

Regeringsform är beskrifvet och af det deruti stadgade förhållande emellan

Konungamakten och Riksdagen bestämdt, äfvensom genom god disposition

af nödiga arbetskrafter inom Statsdepartementens expeditioner för

ärendernas beredning förekomma den, enligt min föreställning, blott för

aldra yttersta fall, endast såsom oundviklig nödfallsutväg, tänkbara möjligheten,

att Konungen skulle nödgas skrida till regeringsmaktens stympning

medelst regeringsärendens bortvisande åt andra håll. Någon sådan

sorglig nödvändighet är i förevarande lagstiftningsfråga icke känd, utan

fasthellre tyckes den motsagd af de uppgifter jag under ärendets föredragning

fått inhemta om det särdeles måttliga antalet af de under senare

åren hos Kong]. Maj:t i Statsdepartementen fullföljda besvärsmål.

En dylik förutsättning bör således efter min tanke icke inverka på det

yttrande Högsta Domstolen nu har att afgifva.

1 detta mitt yttrande, som nu omsider hunnit närma sig slutet och

åt hvilket jag ansett mig böra gifva denna utförlighet, då jag kommit i

nödvändighet att motsäga det omdöme Konungens statsråd medelst lagförslagets

framställande uttalat, har jag i undersökningen af lagstiftningsfrågan

haft uppmärksamheten hufvudsakligen riktad på de frän Ofver-revisions-departementet

ingående anmärkningsmål, som tillhöra Kammarrättens

pröfning och afgörande; och det har skett i den föreställning, att, om

öfverflyttning till Högsta Domstolen af högsta pröfningsmakten i dessa

mål icke kunde ske, det icke vore synnerligt skäl att uppehålla sig vid

frågan, om anledning kunde vara att till Högsta Domstolen hänvisa en

eller annan art af öfriga Kammarrättsmål, hvilka hitintills skolat i något

stats-departement fullföljas, t. ex. frågan om en pröfningskomité träffat

det sanna eller motsatsen, i sitt tycke, att en klagande af sitt yrke haft

några tiotal riksdaler högre inkomst än han velat vidkännas, o. s. v. Om

åter Öfver-revisions-departementets räkenskapsfrågor skola blifva justitieärender

hos Högsta Domstolen och Rättegångsbalkens processreglor på

dem inpassas, synes en viss konseqvens kräfva att äfven de öfriga målen

från Kammarrätten gå samma väg.

På grund af hvad jag sålunda anfört i förevarande fråga om 5 § i förslaget,

så vidt angår af Kammarrätten afgjorda mai, vill jag för min del

icke hafva underlåtit att afstyrka Kongl. Maj:ts bifall till den i denna

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

del föreslagna lagförändring, såsom, enligt min. öfvertygelse, icke af något

behof för Staten, för dess uppbördsman, förvaltare eller redogörare

eller för enskild person påkallad, icke ledande till bättre och säkrare

ordning, än den i nu gällande lagstiftning stadgade, utan fastheldre

ledande till fara af försämring i statsinrättningen, och för öfrigt

särskildt vådlig deruti, att, efter all sannolik beräkning, denna lagförändring

skall komma att framkalla sådana anstalter till förändring af

Högsta Domstolens organisation, som, för att göra denna embetsmyndighet

duglig till behandling af dit förflyttade administrationsärenden, skola

undergräfva och förstöra dess duglighet för sin ursprungliga och egentliga

bestämmelse; och måste jag här upprepa mina vid föregående likartadt

tillfälle uttalade ord: Hage man väl i akt, att icke, under godtrogenhetens

eller obetänksamhetens missledning, skadligt ingripa i sjelf va väsendet

af en för fäderneslandet i adla tider och under alla regeringssätt

sa oberäkneligt vigtig och dyrbar statsinstitution, som Högsta Domstolen /»

Men lagförslaget nödgar mig äfven att betrakta deri väckta frågan

under den synpunkt, som här ofvan antyddes med de ord jag måste''^uttala

om faran af konungamaktens stympning medelst regeringsärendens

bortvisande åt andra håll. Det har väl varit grundlagens mening, att

all betraktelse i sådant ämne skulle vara för Högsta Domstolen främmande,

enär den icke har att afgifva utlåtande öfver frågor om stiftande,

ändring eller förklaring af grundlag. Jag för min del värderar ock högt

denna grannlagenhet att icke hafva velat draga Högsta Domstolen in i

stridsfrågor om statsförfattningen. Men när, såsom nu skett, de elastiska

orden i 17 § Regeringsformen »Konungens domsrätt» lemnat väg öppen

att i lagstiftningen föreslå sådana matt och steg'', som syfta att genom

vidgande af föremålen för denna åt Högsta Domstolen uppdragna domsrätt

göra den åt Konungen ensam genom 4 § samma grundlag förbehållna

krets _ af regeringsärenden trängre, och Högsta Domstolen fått åliggande

att afgifva yttrande öfver sådant till Konungen framstäldt lagförslag: _

då är det för Högsta Domstolen en rättighet och pligt att taga frågan om

den föreslagna lagen i skärskådande äfven under denna synpunkt. Ett

vigtigare inkast mot en föreslagen förändring af lag kunde ju icke gifvas,

än att den komme att förderfligt ingripa i statsförfattningens hufvudgrundei

, ett svårare hinder för tillstyrkande af eu lag kunde ej finnas.

Och denna pligt vill jag för min del hafva fullgjort, oberoende af allt

beräknande, om vigten af ett varnande ord mot lagstiftningens fortgång

i sådan riktning skall erkännas redan af den närvarande dagen eller först

af den framtid, som komme att erfara och bedöma följderna af nutidens

anstaltei till konungamaktens försvagande. Sålunda, då nu ifrågavarande

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

1 agförslag afser att en ovanligt stor krets af föremål för Konungens omvårdnad

skulle dragas från regeringsärendernas område och såmedelst

betydlig inskränkning göras i det tillfälle för vinnande af erfarenhet om

statsförvaltningens gång och ställning, som måste vara behöflig för rätta

bruket af den, enligt min öfvertygelse, ännu ytterst vigtiga och nödvändiga

lagstiftningsmakt angående rikets allmänna hushållning, som

Konungen enligt 89 § Regeringsformen har sig förbehållen; och då det

i allmänhet synes vara otvifvelaktigt att ju mera konungamakten sjelf

frånsäger sig medlen att bevaka och upprätthålla ordningen i statslifvet,

desto svagare skall motståndskraften vara vid framtidens fortgående anspråk

på förändringar i samma syftning; anser jag mig äfven på denna

grund böra afstyrka Ivongl. Maj:ts bifall till det väckta förslaget.»

Justitierådet Naumann hänförde sig till sitt yttrande vid § l i

fråga om företräde till skatteköp in. m. I öfrigt förklarade Justitierådet,

det han så mycket hellre af styrkte hvad i § 5 finnes föreslaget angående

der uppräknade besvärsmåls fullföljd från Kammarrätten till Högsta Domstolen,

som dessa mål, de der behandlas af Kammarrätten såsom kontrollerande

administrativt embetsverk, men ingalunda i dess egenskap af

domstol, sakna karakteren af tvister, mellan tvänne eller flera parter, vare

sig enskilde mot kronan, eller ock enskilde inbördes, af sådan beskaffenhet

som de af Justitierådet vid granskning af förstnämnda § skildrade,

hvaremot statsstyrelsen här har att uppträda såsom innehafvare af högsta

upp sigt en öfver underordnade myndigheter och, med ledning af hvad

statsintresset kräfver, besluta nödigbefunna rättelser i deras öfverklagade

åtgärder, eller med andra ord: utöfva sitt imperium; och Justitierådet

fann det icke kunna i en konstitutionelt-monarkisk stat, sådan som den

svenska, aflöpa utan våda. om denna Konungens i våra grundlagar afsedda

makt blefve kringskuren, i hvilket afseende Justitierådet jemväl

åberopade sitt yttrande vid granskningen af det remitterade förslagets

första paragraf.

Justitieråden Rabe och Huss lemnade förevarande 5 § utan annan

anmärkning, än att då så kallade afskrifnings- och afkortningsmål, när

fråga deri icke förekommer om felaktigt förfarande af någon embets- eller

tjensteman, torde vara att hänföra till rent administrativa ärenden, och

det enligt Justitierådens omdöme vore hvarken riktigt eller nyttigt, att

sådana ärenden skjutas under domaren, besvär öfver Kammarrättens utslag

i mål af omförmälda beskaffenhet syntes Justitieråden böra afgöras

icke, såsom enligt förslagets 5 § skulle ske, i Högsta Domstolen, utan

af Kongl. Maj:t i Statsrådet. För denna mening hemtade Justitieråden

ytterligare

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

ytterligare stöd deraf, att besvär öfver kollegiernas beslut i dylika mål,

enligt nu gällande föreskrifter, som af förslaget lemnas orubbade, skulle

fortfarande komma att till vederbörligt statsdepartement fullföljas.

6 §

lemnades utan annan anmärkning, än hvad Justitieråden Södergren,

C ra mer, Friherre Leuhusen, Carleson och Naumann såsom direkt följd af

•Justitierådens anmärkningar vid 1 och 5 §§ hade att erinra.

Slutligen beträffande deri i Kongl. Maj:ts nådiga remiss framställda

fråga angående Kongl. stadgan den 23 Oktober 1860 förenade sig Justitieraden

bodergren, Cramér och Friherre Leuhusen i följande yttrande:

c nr. 1!>^Ufalct. (1° under senare åren hos Kong]. Maj:t i statsdepartementen

fullföljda besvärsmål af i förslaget andtydd beskaffenhet vore visserligen ej

afskräckande stort; men då Justitieråden icke torde misstaga sm i den

förmodan att hos flertalet bland Högsta Domstolens ledamöter ej finnes

erforderlig specialkunskap om dessa för jurister allmänneligen främmande

ämnen och dermed sammanhängande lagstiftning; samt härtill komme,

att alla ifrågavarande mål antagligen skola hos Högsta Domstolen af-öras

utan den ledning för omdömet och den kontroll å föredragandens insigter

i ämnet, so in mnfefattas i sådana betänkanden, hvilka Nedre Revisionen

har att afgifva i revisionssaker och egodelningsmål, syntes Justitieraden

hvarje beräkning öfver tidsåtgången för dessa måls bringande till slut

blifva vansklig; och Justitieråden vågade derföre icke, utan stöd af erfarenhet

ataga sig ansvaret för ett förklarande, att Högsta Domstolen

sådan den nu är i grundlagen organiserad, skulle kunna till det

allmännas båtnad_ fullgöra sina nya aliganden. Ökad trygghet i detta

länseende lärer ej heller, enligt Justitierådens förmenande, kunna ernås

endast genom någon ändring i. Kongl. stadgan den 23 Oktober 1860.»

ustitierådet Carleson utlät sig: »Jag nödgas erkänna att min egen kännedom

om de iförslaget omförmälda ärenden är i såmåtto ytterst ofullkomlig att

den icke öfverstiger den som kunnataf allmänna författningssamlingarne inhemtas.

Om eljest hos Högsta Domstolens ledamöter finnes den insigt, som för

dylika ärendens afgörande i sista hand kräfves och hvilken naturligtvis

bör vara minst jemngod med deras, till hvilkas hufvudsakliga befattning

samma ärendens handläggning hör, tror jag emellertid icke att såsom

följd af forslagets förvandling till lag erfordras mer än tillförene någon

ändring af berörde stadga; men derest för Högsta Domstolens ledamöter

Btli. till Riksd. Prof. 1874. 1 Sami. 1 Å/cl. 6

opaginerad Kontrollera mot PDF

ännu återstår att söka en sådan insigt och dervid någon annan väg än

den allmänna ej står öppen, kan efter min förmening ingen ändring i

den nådiga stadgan utan ny organisation af Högsta Domstolen blifva i

åsyftade hänseende till något gagn.»

Justitieråden Naumann, Ra be och Huss yttrade, att på grund af

de senare årens erfarenhet om möjligheten för Högsta Domstolen att

handlägga dera mål och ärenden, än som under nämnde tid förekommit,

syntes Justitieråden, vid beräkning af den tillökning i Högsta Domstolens

göromål, som efter förslaget kunde ega rum, anledning saknas för antagande

att, derest en författning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

förslaget blefve utfärdad, någon förändring i Kongl. Stadgan den 23

Oktober 1860, angående Högsta Domstolens tjenstgöring på tvä afdelningar,

skulle i följd deraf blifva af behofvet påkallad; tilläggande häivid

Justitierådet Naumann, att Justitierådet likväl trodde sig böra fästa uppmärksamheten

derå, att, i förhållande till folkmängdens tillväxt, landets

ökade uppodling samt handels och näringars utveckling och förkofran,

tvistemålens antal hos Högsta Domstolen alltjemnt kommer att ökas;

hvarförutan, genom riksdags återkomst hvarje år, den maktpåliggande

laggranskningen tilltager. — en granskning, hvilken, derest den skall

ske med den omsorg och grundlighet, som staten har rätt att fordra,

förutsätter ständig uppmärksamhet på lagstiftningens gång i främmande

länder och verkställes hufvudsakligen i hemmet, så att icke heller den

trägna sysselsättningen dermed kan mätas efter antalet af sessionsdagar

eller sessionstimmar på embetsrummet..

Ex protocollo

C. J. Björkman.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

_ Utdrar/ af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, liäliet inför

Hans Maj‘.t Konungen uti Stats-Rådet ä Stockholms Slott

den 31 December 1873,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde att, till åtlydnad

af Kongl. Maj:ts den 16 sistlidne September meddelade nådiga

befallning, Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande ej mindre öfver

det upprättade förslaget till »Förordning angående förändrade bestämmelser

i afseende å behandlingen och fullföljden af vissa i administrativ väg

handlagda mål», än äfven i fråga derom huruvida, derest en författning

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förslaget blefve utfärdad, någon

förändring i Kongl. Stadgan den 28 Oktober 1860 angående Högsta

Domstolens tjenstgöring på två afdelningar kunde i följd deraf anses

vara af behofvet påkallad.

Hans Excellens redogjorde för de inom Högsta Domstolen enligt

dess protokoll den 4 innevarande månad afgifna yttranden samt anförde

derefter:

»I afseende å ifrågavarande förslag hafva, på sätt Eders Kongl.

Maj:t af den nu afgifna redogörelsen inhemtat, flera olika och till en

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

del emot hvarandra stridande omdömen blifvit inom Högsta Domstolen

uttalade. Under det fyra ledamöter icke allenast, med undantag för

några få mindre väsendtliga fall, afstyrkt de i 1 § af förslaget omförmälda

måls förflyttning från de administrativa myndigheterna till allmän

domstol, utan äfven ansett stadgandet i 5 §, enligt livilket vissa andra

mål, som nu handläggas dels af Kammar-kollegium, dels af Kammarrätten,

skulle komma att derifrån fullföljas hos Högsta Domstolen, vara

i allo förkastligt, hafva deremot två ledamöter lemnat förslaget i alla

dess hufvudsakliga delar utan anmärkning; hvarjemte slutligen en ledamot

tillstyrkt att ej blott de i § 1 uppräknade utan ock några af de i

§ 5 omnämnda mål må till domstols handläggning hänskjutas, men, i

fråga om de mål, som i ofri g t i sistnämnda § afses, ogillat det föreslagna

stadgandet om deras upptagande af Högsta Domstolen såsom

sista instans. Då begreppet statsförvaltning, i inskränkt och egentlig

mening, i andra länder såväl som från uråldriga tider här i Sverige

blifvit sä fattadt att dertill såsom nödvändigt- attribut hän föres i mer

eller mindre vidsträckt, omfattning afgörandet af stridigheter eller tvister

om rätta tillämpningen af sådana lagar och föreskrifter, som ordna förvaltningsmyndigheternas

verksamhet, och då det såsom visst borde antagas

att en ’domsrätt i berörde hänseende verkligen tillhör administrationen.

för hvilken det icke får tänkas likgiltigt, huru de till utförande af

dess syften och uppfyllande af dess behof gifna lagar varda för sådant

ändamål tillämpade, hafva Högsta Domstolens förstnämnde fyra ledamöter

ansett denna domsrätts öfverflyttande till allmänna domaremakten

vara liktydigt, med dennas indragande i den egentliga statsförvaltningen

och med förvaltningsmyndigheternas stympning och splittring, och de hafva

funnit närvarande förslag afse ett jättesteg på denna väg i stället att

den logiska konseqvensen af berörde princip fordrade inslåendet af en

motsatt bana eller att till domstolarne nu förlagde ärenden af nyssnämnde

beskaffenhet öfverlätos uteslutande åt, de administrativa myndigheterna.

Onekligen ansågs det, tillhöra de allmänna domstolarne att slita

rättstvister, som äro oberoende af annat statsintresse än rättstillståndets

vidmakthållande, och oemotsagd t lemnades att jemväl tvister af hufvudsakligen

privaträttslig natur kunna och böra från de administrativa myndigheterna

skiljas, men alldeles motsatt vore, enligt bemälde ledamöters

åsigt, förhållandet med de tvister, som i vidsträcktare mån än de nyssnämnda

berörde statens intressen, eller sådana mål, som vanligen benämndes

»administrativt-judiciela», i hvilka måste tillses om och i hvad

mån de framställda anspråken kunde stå tillsammans med »samhällsintressets

fordringar» och den enskildes rätt således vore väsendtligen

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

beroende af det »allmännas fördel, som statsförvaltningen förbehållit sig

att pröfva.» " 6

Riktigheten af de sålunda antydda grundsatser, som, vid granskning

af förslagets § 1, blifvit uttalade och i Högsta Domstolens protokoll

vidlyftigt utvecklade, vill jag nu ej bestrida. Jag vill ingalunda uppträda

till försvar för den åsigt, som någon gång blifvit yttrad, att mål,

hvilka måste bedömas efter samhällsintressets fordringar, skola, endast

derför att de tillika röra någon enskilds rätt, ovilkorligen upptagas af

allmän domstol, vare sig i första eller sista hand. Men jag kan icke

medgifva att från den omständighet allena, att ett rättsanspråk har sin

grund i eu ekonomisk författning eller något af regeringsmakten vidtaget

förfogande, ma hemtas stöd för det antagandet att frågan om denna rättighets

bestånd och omfattning skall göras beroende af den möjligen vid

olika tider vexlande uppfattningen om hvad samhällsintresset bjuder.

Den rättighet till exempel till en fastighetsbesittning, hvaraf någon i

öfverensstämmelse med gällande lag kommit i åtnjutande, måste väl vara

lika okränkbar och förtjent af enahanda skydd, ehvad fastigheten tillhör

staten eller någon enskild och utan afseende på om den lag, som grundlagt

besittningsrätten, blifvit stiftad af Konungen ensam eller af Kommaoch

Riksdag gemensamt. Så i ena som andra fallet måste ju frågan

om rättighetens bestånd pröfvas uteslutande från den stränga rättens

synpunkt och genom denna pröfnings öfverlåtande åt domaremakten kan

denna lika litet i det ena som andra fallet sägas i någon mån indragas

i deri egentliga statsförvaltningen, för hvilken sednare fasthellre en sådan

pröfningsrätt synes vara främmande. Frågan huruvida från ofvannämnda

allmänna grundsatser må hemtas stöd för förkastande af eller ändring uti

de i ^förslagets § 1 intagna bestämmelser synes mig således vara beroende

derpå huruvida de der uppräknade mål äro af beskaffenhet att vid deras

afgörande skall tagas hänsyn till hvad som i hvarje särskildt fall må

anses ändamålsenligt och med statens fördel mest förenligt eller endast

i hvad som är med lag och rätt öfverensstämmande; och då de alla,

enligt min uppfattning, åro att hänföra till det sednare slaget, synas

mig de gjorda anmärkningarne helt och hållet förlora sin betydelse.

1 iH -Höd för sin motsatta åsigt om nämnda måls administrativa

natur hafva Högsta Domstolens ifrågavarande ledamöter ej heller anfört

några egentliga skäl. Med åberopande af saknad detaljkunskap om

samma måls beskaffenhet och bristande utredning om lämpligheten af

deras skiljande från de administrativa myndigheterna, hafva de hufvudsakligen

stödt sig derpå att en del af målen af de kollegier, som nu

handlägga dem, icke ansetts vara af beskaffenhet att utan olägenhet

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

kunna till de allmänna domstolarne hänskjutas, och att 1859 års komité,

som delat denna åsigt i fråga om några af dem, derjemte ansett orådhgt

att till domstolarne öfverflytta äfven ett par andra, hvilkas skiljande

från de administrativa myndigheterna blifvit af kollegierna tillstyrkt.

Härvid torde emellertid böra erinras, att Kammar-kollegium, ehuru

det ansett sig fortfarande böra behålla behandlingen af en del af ifrågavarande

mål, likväl ansett flera ibland dem, såsom innefattande rättsfrågor,

böra hos Högsta Domstolen fullföljas och att en minoritet inom

Kollegium äfven tillstyrkt att några redan i första hand af allmän domstol

upptagas, och i allt fall synes mig den omständighet, att olika åsigter

om lämpligaste sättet för målens behandling blifvit af särskilda myndigheter

uttalade, icke utgöra giltigt skäl lör förslagets underkännande.

Och då jag, såsom redan är antydt, anser ifrågavande mål, om hvilkas

närmare natur och beskaffenhet jag endast torde behöfva hänföra mig

till den fullständiga utredning derom, som så väl Kollegiernas atgitna

utlåtanden som flere komitéers betänkande!! lemna, vara att hänvisa till

sådana tvister, der den afgörande myndigheten ej bör taga hänsyn till

det för Staten vigtiga och ändamålsenliga, utan endast till hvad som i

det konkreta fallet må anses vara rätt, och att således deras öfverflyttnino-

till de allmänna domstolarne, långt ifrån att medföra någon föivaltningsmyndighetens

stympning, fastheldre innebär ett framsteg i samhällsutvecklingen,

i det att den enskilda medborgaren vid den ekonomiska

och administrativa lagtillämpningen, så långt ske kan, tillförsäkras enahanda

trygghet och skydd för sina lagligen förvärfvade rättigheters bibehållande,

som han på det civil- och kriminalrättsliga området redan

har att påräkna, finner jag mig ej af de gjorda anmärkningarne föranlåten

hemställa om någon förändring i förslagets § 1. ,,

Äfven de anmärkningar, som af Högsta Domstolens förstbemäida

fyra ledamöter blifvit vid 5 § framställda, utgå från det antagande att

de der afsedda ärenden äro af administrativ natur; och detta antagande

har äfven hvad Kammarrättsmålen angår delats af en utaf Högsta Domstolens

öfriga ledamöter, hvilken i afseende å nämnde mål erinrat att

desamma, hvilka behandlades af Kammarrätten såsom kontrollerande administrativt

embetsverk, men ej i egenskap af domstol, saknade karakteren

af sådana tvister emellan två eller flera parter, som de i 1 § omförmälda,

hvaremot Statsstyrelsen här hade att uppträda såsom innehafvare

af högsta uppsigten öfver underordnade myndigheter och, med ledning

af hvad statsintresset kräfver, besluta nödigbefunna rättelser i deras

öfverklagade åtgärder. I de sålunda uttalade åsigterna kan jag emellertid

ej instämma. Ibland de i 5 § afsedda målen intaga de så kallade anmärk
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

ningsmålen onekligen främsta rummet, och enligt min uppfattning är det

ingalunda någon administrerande eller kontrollerande myndighet, utan

verklig domareverksamhet, som Kammarrätten har att i dessa mål utöfva.

Kontrollen tillkommer de embetsman, hvilka hafva granskningen af uppbördssättet

och redogörares räkenskaper sig anförtrodd. Om de anmärkningar,

hvartill denna granskning gifver anledning, ej af redogöraren

godkännas, öfverlemnas målet till Kammarrätten, som har att skilja de

tvistande emellan och tillse om och i hvad mån den gjorda anmärkningen

må, enligt lag, till ersättnings- eller återhäringsskyldighet föranleda.

Det är väl sannt att de författningar och föreskrifter, som härvid

komma under tillämpning, vanligen blifvit i administrativ väg stadgade

till befrämjande af samhällsintresset, men frågan huruvida dessa föreskrifter

blifvit öfverträdde eller åsidosatte, och om på grund deraf den

felaktige eller försumlige bör dömas att ersätta den derigenom uppkomna

skada eller förlust, synes mig vara lika litet främmande för domarens

verksamhetsområde som till exempel tvister om en bruksförvaltares

uraktlåtenhet att iakttaga hvad honom till bruksdriftens befrämjande

varit ålagdt, eller en skeppares åsidosättande af de honom till sjöfartens

betryggande åliggande skyldigheter. Såsom ett stöd för den

åsigten att Kammarrättens befattning med anmärkningsmålen läge inom

administrationens område har visserligen blifvit, bland annat, åberopadt

att icke sällan i särskilda redogörelsefrågor vore nödvändigt att, äfven

emot redogörarens bestridande, förordna om framtida rättelser i förut

vanlig tillämpning af fastställda räkenskapsformulär. Jag tillåter mig

dock i anledning häraf erinra att, enligt uttryckliga föreskriften i Kongl.

kungörelsen den 10 April 1828, frågor om räkenskapers och redogörelsers

form skola ensamt af Statskontoret handläggas, med undantag af

hufvudsakliga förändringar, hvilka icke utan Eders Kongl. Maj:ts bifall

må ega rum, samt jordeboksräkenskaperna, om hvilkas uppställning och

afgifvande Kammar-kollegium har att besluta; hvaraf torde följa att anmärkningar

emot redogörarens sätt att tillämpa föreskrifria räkenskapsformulär

ej falla inom Kammarrättens befogenhet i andra fall än då,

på grund af felaktigt förhållande i nämnda hänseende, någon förlust

uppstått, hvarför ersättningsanspråk mot redogöraren framställes, och i

en så beskaffad profning måste äfven de allmänna domstolarne vid många

tillfällen ingå, då fråga är om andra räkenskaper än Statens. Just i den

omständighet att man sålunda förbehållit Statskontoret den administrativa

pröfningen angående räkenskapers form, men deremot ålagt nämnde embetsverk,

»der», såsom det i nämnda kungörelse heter, »vid uppbörds- och

redogörelseverket någon oriktighet förefunnes, som ej i administrativ väg

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

kan afhjelpas, utan på laga talan och utförande ankommer, att öfverlemna

målet till Kammarrätten för att dermed lag och författningar likmätigt

förfara och detsamma afdöma», ser jag fastheldre ett stöd derför

att Kammarrätten af lagstiftningen betraktats icke såsom en administrativ

utan en dömande myndighet.

I afseende å anvisningar till underdåniga besvärs anförande öfver

Kammarrättens utslag gäller, enligt § 26 i dess instruktion, den grund,

att alla balansmål, fiskaliska aktioner, frågor om obehöriga afkortningar

och afskrifningar, overificerade kronorestantier med flere sådana ämnen,

som innefatta ett från lag och författningar afvikande förfarande, hvarå

ansvar följa bör, hänvisas till Justitie-revisionen; hvaremot uti de anmärkningsmål

och flera förekommande ärenden, der fråga uppkommit

om ett olika förhållande rörande någon författnings rätta mening och

förstånd, besväranden bör hänvisas till vederbörande Stats-expedition. Då

det emellertid icke torde tillkomma Kammarrätten att öfver gällande

författningar afgifva förklaring i annan måtto än desammas tillämpning

i stridiga fall i sig innebär, samt de anmärkningsmål, som af Öfverrevisions-departementet

anhängiggöras, i allmänhet afse ett från lag eller

gifna föreskrifter afvikande förfarande, derå, om ock ej kriminelt ansvar,

åtminstone ersättningsskyldighet följa bör, synes det åberopade stadgandet

i instruktionen gifva rum för tvekan, huruvida så beskaffade mål

böra fullföljas till Högsta Domstolen eller till vederbörande Stats-departement.

I praxis har dock den uppfattning gjort sig gällande, att alla anmärkningsmål,

i hvilka Öfver-revisions-departeinentet, men ej Advokatfiskalen

fört talan, fullföljas i administrativ väg, hvaremot alla af Advokatfiskalen

anställda åtal, äfven om ej kriminelt ansvar yrkas, hänvisas

till Justitie-revisionen och afgöras af Högsta Domstolen.

Enligt 32 § i Kammarrättens instruktion åligger det Advokatfiskalen

att iakttaga, bevaka och fullfölja Kongl. Maj:ts och Kronans rätt

uti alla till Kammarrättens pröfning hörande mål, som antingen varda

till hans åtgärd öfverlemnade eller han dessutom finner sig befogad att

utföra; och eger han i sådant afseende att icke allenast inom Kammarrätten

genast erhålla alla äskade upplysningar och fri tillgång till handlingarne,

utan ock att, så snart Revisions-kontoren slutat granskningen af

dit inkomna räkenskaper, dem till enahanda ytterligare åtgärd företaga,

när han dertill finner sig ega anledning. Advokatfiskalens granskningsrätt

är således fullt lika vidsträckt som Revisions-kontorens och ingen af

de anmärkningar, som af dessa kunna göras, ligger utom gränsen för

hans befogenhet att framställa. Det ligger derföre i sakens natur, hvad

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

ock af erfarenheten bekräftas, att alldeles enahanda och likartade frågor

kunna än af Revisions-kontoren och än af Advokatfiskalen göras till föremål

för bedömande af Kammarrätten, till följd hvaraf de äfven komma

att fullföljas den ena gången hos Kongl. Maj: t i Stats-Rådet, men en

annan hos Högsta Domstolen. Den omständighet, huruvida ett mål blifvit

anhängiggjordt af Advokatfiskalen eller en Revisor lärer väl emellertid

ej förändra målets natur eller böra föranleda olika behandling deraf. Jag

kan ej heller föreställa mig att Kammarrätten på grund af nämnde omständighet

kan finna anledning till en olika uppfattning af sin ställning,

så att den i ena fallet betraktar sig såsom domstol, hvilken inom de af

lag och författningar utstakade gränser har att skipa rätt emellan två

tvistande parter, men i det andra anser sig såsom en administrerande

myndighet, som med ledning af hvad statsintresset kräfver och med begagnande

af sin egen administrationsförmåga, der lagen är otillräcklig,

har att besluta rättelser i underlydande tjenstemäns öfverklagade åtgärder!

Rättelsen, som här kan komma i fråga, består ju i ett åläggande för

vederbörande redogörare att upprätta den skada eller förlust, som af

misstaget härflutit, och icke lärer Kammarrätten i ett anmärkningsmål

vara befogad att i detta hänseende stadga en ersättningsskyldighet, som,

derest misstaget gjorts till föremål för fiskalisk aktion, ej skulle kunnat

adömas, eller tvärtom att i förra fallet eftergifva en ersättning, som den

i det sednare ej kunnat undgå att ålägga. Men om så är förhållandet,

och jag tror att det bör så vara, kan jag ej inse någon giltig grund för

det nuvarande förfaringssättet, enligt hvilket de fiskaliska aktionerna fullföljas

hos Högsta Domstolen, men anmärkningsmålen hos Regeringen, för

att vid särskilda tillfällen af olika departementschefer föredragas. Att

detta förfaringssätt ej är särskildt egnadt att befrämja enhet och kontinuitet

i lagtillämpningen lärer åtminstone vara uppenbart. Jag är öfvertygacl

att vederbörande departementschefer, äfven om de befrias från

det tidsödande och ansvarsfulla bestyret att i de minsta detaljer pröfva

de ofta vidlyftiga anmärkningsmålen, ändå ej skola sakna tillfälle till

erhållande af kännedom om de missriktningar, som vid uppbörds- och

förvaltningsföreskrifternas tillämpning kunna uppkomma, och till åstadkommande

af nödiga rättelser deri; och då nyssnämnda föreskrifter redan

nu, ej blott vid pröfning af omförmälta hos Kammarrätten behandlade.

balansmål eller fiskaliska aktioner, utan äfven i andra fall, såsom

då fråga är om åtal mot Kammarrättens egna ledamöter eller tjensteman

för oriktig embetsförvaltning, blifva föremål för tydning och tillämpning

af domaremakten, anser jag de från 19 § Regeringsformen hemtade

Bih. till Bihsd. Prof. 1874. 1 Sami. 1 A/d. '' 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

betänkligheter mot förslaget, som inom Högsta Domstolen blifvit yttrade,

ej vara af beskaffenhet att till förslagets underkännande böra föranleda.

Hvad angår öfriga i § 5 afsedda mål har den ledamot inom Högsta

Domstolen, som vidlyftigast utvecklat betänkligheterna mot förslaget,

yttrat, att, om anmärkningsmålen komme att till Högsta Domstolen fullföljas,

en viss konseqvens kräfde att äfven de öfriga målen från Kammarrätten

gingo samma väg, och, med det undantag jag anhåller att här

nedan få nämna, tror jag ej heller nu ifrågavarande mål vara af beskaffenhet

att falla inom administrationens område. I fråga särskildt om de

i början af nämnde § omförmälta tvister beträffande företräde till skatteköp

eller till stadgad åbo- och besittningsrätt till hemman och lägenheter,

har en ledamot till och med ansett något oöfvervinneligt hinder icke

möta att förflytta dessa måls behandling till allmän domstol redan i första

instansen, och jag vill ej heller påstå att något absolut hinder deremot

förefinnes; men då frågor om beviljande af skatteköp och införsel i allt

fall borde fortfarande af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande upptagas

och handläggas, skulle de i sammanhang dermed uppstående företrädestvisternas

hänvisande till domstol leda till en mindre önskvärd omgång,

och derjemte påkalla en fullständig omarbetning af de angående kronohemman

och deras besittning gällande stadgande», hvartill anledning

numera, sedan största delen af de förra kronohemmanen redan blifvit

skatteköpte, ej synes förefinnas.

Med anledning af de dels i afseende å vissa afskrifnings- och afkortningsmåls

fullföljd, dels vid författningsförsia gets rubrik gjorda anmärkningar,

har jag trott ett par mindre ändringar i redaktionen lämpligen

kunna ega rum.

Beträffande slutligen formen för ifrågavarande lagförslags antagande

delar jag väl ej den af en ibland Högsta Domstolens ledamöter

uttalade åsigt att förslaget är att hänföra till civillags natur och sålunda

bör behandlas i den ordning 87 § Regeringsformen bestämmer — en

åsigt, som, enligt hvad samma ledamot medgifvit, ej heller öfverensstämmer

med den praxis, som i likartade frågor hittills varit följd. Med

afseende likväl å förslagets omfattning och vigt, äfvensom de betänkligheter,

som emot detsamma inom Högsta Domstolen blifvit framställda,

samt enär genom förslagets antagande ej allenast de allmänna domstolarnes

kompetens skulle komma att utsträckas till eu icke obetydlig

del af sådana mål, hvilka hittills i administrativ väg behandlats, utan

äfven förändrade bestämmelser komma att meddelas angående handläggningen

af vissa frågor, grundande sig på författningar, i hvilkas stiftande

Riksdagen deltagit, anser jag denna ej böra betagas tillfälle att i ämnet

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

sig yttra; och får jag således, med stöd af den för sådant fall i 89 §

Regeringsformen meddelade bestämmelse, i underdånighet hemställa, att

Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagens antagande framlägga följande

förslag, deri ofvanantydda rättelser blifvit iakttagna, nemligen:

Förslag till Förordning angående förändrade bestämmelser i afseende

å behandlingen och fullföljden af vissa mål

Statsrådets öfriga ledamöter instämde uti Hans Excellens Herr

Justitie-statsrninisterns ofvanberörda hemställan;

Och behagade Hans Maj:t Konungen densamma i nåder

bifalla; i följd hvaraf nådig proposition af den lydelse

bilagan till detta protokoll utvisar skulle till Riksdagen

afiatas.

Ex protocollo

N. Becker.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.