Angående ändring af nuvarande lydelse af 22 § Regeringsformen
1875-03-09 · 49 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 45 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1875:32, Angående ändring af nuvarande lydelse af 22 § Regeringsformen
Dokumentets text
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.
1
\
''%:o $2.
Ank. till Riksd. Kanal! den 9 Mars 1875, kl. 11 f. m
Kongl. Maj ds Nådiga Proposition till Riksdagen, angående ändring
af nuvarande lydelse af 22 § Regeringsformen; Gifven
Stockholms Slott den 19 Februari 1875.
Sedan lång tid tillbaka har i lagskipning^ visat sig ett vacklande,.
som vanligen tillskrifves en icke utan fog anmärkt brist på enhet i högsta
instansens beslut. Orsaken till donna brist lägges likväl med orätt
Högsta Domstolen till last, så länge lagstiftningen, i stället att understödja
lagskipningens naturliga sträfvan efter enhet, motverkar den genom
uppställda hinder för Högsta Domstolen att vid den meningsskiljaktighet,
som är oundviklig följd af mensklig», lagars ofullkomlighet, gorå gällande
den rättsåsigt, hvilken omfattas af flertalet bland domstolens ledamöter.
Det största hindret dervid är uppenbarligen grundlagens förbud för mer
än hälften af Högsta Domstolens sexton ledamöter att på en gång deltaga
i profil i ngen af något mål, hvilket utesluter möjligheten icke blott för
domstolen att förekomma det en af ett erkändt fatal omfattad mening
understundom måste i enskilda fall utgå såsom domstolens, utan ock för
granskaren af Högsta Domstolens på stridiga rättsuppfattningar grundade
beslut att med säkerhet bedöma hvilkendera uppfattningen utgör flertalets.
Omsorgen både om lagskipning^! och lagstiftningen påkallar upphäfvande!
af nämnda förbud och med afseende å syftemålet att dervid
bereda en utväg för Högsta Domstolen att sjelf åstadkomma enhet i dess
Bill. till Biksd. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afd. 15 Käft. 1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.
rättstollming hafva uppgjorda förslag till de för ändamålet nödiga lagstiftningsåtgärder
varit till Högsta Domstolens granskning öfverlemnade.
Enligt dessa förslag skulle den erforderliga grundlagsändringen inskränkas
till ett tillägg till 22 § Regeringsformen, hvarigenom, med bibehållande
af förbudet för Högsta Domstolens ledamöter att efter godtfinnande bestämma
sitt domföra antal utöfver hittills stadgad gräns, förbeiålles lagstiftningen
att genom särskild lag, i den ordning 87 § 1 inom. Regeringsformen
utstakar, bestämma vissa fall, i Indika Högsta Domstolens ledamöter
borde samfäld! deltaga i pröfningen af dit fullföljde mål; och som
hvad i Högsta Domstolen blifvit mot berörda grundlagsändring anmärkt
synts Kongl. Näjd icke vara af beskaffenhet att höra hindra densamma,
vill Kongl. Näjd, med öfverlemnande ad Stats-Rådets och Högsta Domstolens
protokoll angående ärendet, härigenom föreslå Riksdagen att antaga
följande ändrade lydelse af 22 § Regeringsformen:
»Uti Högsta Domstolen kunna ringare mål pröfva s och af gör as af
Fem ledamöter, så ock af Fyra, der alla fyra äro om slutet ense. Öfver
vigtigare saker, skola minst Sju döma. Ej må flere än Åtta ledamöter
på en gång i pröfningen af något mål deltaga, der ej för vissa fall annorledes
förordnas i den ordning 87 § 1 inom. stadgar.»
Kongl. Näjd förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse väl bevågen.
OSC A R.
Edward Carleson.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.
o
Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hullet
inför Hans Maj:t Konungen i Stats-llådel å Stockholms
Slott den 13 November 1874,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Justitie-statsmini steril Carlsson,
Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Berg,
Friherre Leijonhufvub,
Wennerberg,
Bergström,
Friherre Alströmer,
Weidenhielm,
Loven,
Friherre Akerhielm.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade:
»I lagskipningen har länge visat sig en brist på enhet, som redan
för tjugufem år tillbaka gjordes af Rikets Ständers Ombudsman till föremål
för offentlig uppmärksamhet, men vid den tiden endast föranledde ett
bittert klander mot Högsta Domstolen och några fruktlösa försök att genom
lagförklaringar förekomma vissa uppgillra skiljaktigheter vid lagens
tillämpning. Från lagstiftningens sida har likväl ännu icke vidtagits ens
ett försök att åstadkomma ett bättre förhållande, änskönt Högsta Domstolens
ledamöter till antalet förökats och derjemte fördelats på två afdelningar,
hvarigenom möjligheten af stridiga beslut från högsta instansen
naturligtvis blifvit större än förut. I verkligheten torde sådana beslut
vara vida färre än man i allmänhet föreställer sig, men de hafva ändock
varit tillräckligt talrika att betaga Högsta Domstolens lagtolkning det inflytande
på jurisprudensen, som eljest skulle med rätta tillkomma den,
och derigenom har hän dt att en stadgad jurisprudens i vigtiga delar af
rättsområdet numera saknas, hvilket oundvikligen medfört en störande in
-
4
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.
verkan på allmänna rättstillståndet. Skulden härtill tillskrifves gemenligen
Högsta Domstolen; men ehuru det är oneklig!, att enhet i högsta instansens
lagskipning utgör ett lika nödvändigt vilkor som verksamt medel för
ernående af enhet i lagskipningen i allmänhet, har likväl hittills felet legat
Imf v udsakligast hos lagstiftningen, som, jemte det den både direkt
och indirekt från kant domstolsprejudikater all rättsverkan, förbjudit mer
än hälften af Högsta Domstolens sexton ledamöter att på en gång deltaga
i pröfningen af något mål. Då Högsta Domstolens ledamöter således
betagits rättigheten att gemensamt pröfva och afgöra sådana mål,
hvilkas utgång är af olika lagtolkning beroende, samt besluten i dessa
mål följaktligen aldrig kunna anses såsom ett uttryck af den i högsta instansen
rådande rättsuppfattningen, utan måste i hvarje särskild! fall bestämmas
af de för tillfälle! i afgörande! deltagande ledamöternas mening, synes
mig nemligen häri ligga en förklaringsgrund till den ojemnhet i lagtillämpningen
man i vissa frågor hos Högsta Domstolen anmärkt; och härtill
kommer att, hindrade genom Regeringsformens 22 § att gemensamt
afgöra ett af olika lagtolkning beroende mål, hafva Högsta Domstolens
på skilda afdelningar tjenstgörande ledamöter blifvit genom arbetsordningen
lemnade utan understöd vid bemödandet att förskaffa sig kännedom
om de skiljaktiga rättsåsigter, som på den andra afdelningen kunna gorå
sig gällande. För lagstiftningen är omöjligt att alldeles förekomma stridiga
lagtolkningar utan att dervid ett högre syftemål uppoffras, men det
åligger lagstiftningen att underlätta i stället att hindra lagskipningens naturliga
sträfsam till enhet och i detta afseende synes mig framför allt
angeläget att undanrödja hindret och lätta utvägen för Högsta Domstolens
ledamöter, att gemensamt afgöra dem emellan stridiga lagtolkningsfrågor.
Fn ändring i sådan syftning af Regeringsformens 22 § är derför,
enligt min förmening, af behofvet påkallad; men i sammanhang dermed
torde jemväl erfordras, att genom en af Konung och Riksdag gemensamt
stiftad civillag närmare bestämmas de fall, i hvilka mål kunna och höra
af Högsta Domstolens afdelningar samfäld! handläggas, och att såsom tillägg
till Kongl. Maj:ts Instruktion för Dess Nedre Justitie-revision föreskrifter
meddelas, hvarigenom tillämpningen af den nyssnämnde lagen samt
möjligheten för Högsta Domstolens ledamöter att erhålla kännedom om
hvarandras olika rättsåsigter underlättas. Visserligen skulle till en början
endast erfordras nådig proposition till Riksdagen om förenämnde ändring
af Regeringsformen och först efter det denna ändring egt rum, skulle lagen
angående måls handläggning af Högsta Domstolens afdelningar sam
-
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
fäldt kunna Riksdagen till antagande föreläggas, men, då de olika lagstiftningsåtgärderna
är o af hvarandra väsentligen beroende, tillåter jag mig
i underdånighet framlägga dem i ett sammanhang och dervid sammanfatta
dem i följande förslag, nemligen:
l:o) att vid slutet af 22 § Regeringsformen tilläggas orden: »der
ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 inom. stadgar».
2:o) att, i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrifter, stiftas eu
så lydande lag:
»Stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts
Högsta Domstols af delningar samfäld!
WI OSCAR etc. göre veterlig!, det Wl, med Riksdagen, funnit godt
förordna:
Mom. 1.
Finnes, vid omröstning till dom å någondera af Högsta Domstolens
afdelningar, den mening, om hvilken alla sig förena eller som för de Restes
hållas bör, afvika från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats
eller tydning af lag eller författning; då skall målet af dömas af Högsta
Domstolens båda afdelningar samfäld!; och höra, der laga hinder icke
möter, samtlige Justitieråden i målets pröfning deltaga.
Mom. 2.
Hvad i föregående mom. stadgadt är afser ej mål, som från krigsdomstol
dragés under konungens pröfning; ej heller mål, som angår häktad
person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande,
der sådan! mål till pröfning förekommer å tid, då blott eu afdelning
af Högsta Domstolen tjenstgör och mer än två veckor återstå innan
båda afdelningarne kunna sammanträda; och
3:o) att såsom tillägg till Instruktionen för Kongl. Maj:ts Nedre
Justitie-revision meddelas följande föreskrift: »I en eller flera för Högsta
Domstolens båda afdelningar gemensamma och med nödiga register försedda
minnesböcker skola de af Högsta Domstolen i förekommande mål
tillämpade rättsgrundsatser eller Högsta Domstolens tydning af lag eller
författning antecknas i de fall, der vid målens afgörande skiljaktiga rättsåsigter
yttrats eller Högsta Domstolen eljest finner anteckningen till upplysning
för framtiden erforderlig. Donna anteckning, som uppsattes af
6
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 32.
protokollsfönuKlen och uppvisas för föredraganden, bör inför Högsta Domstolen
justeras innan den i minnesboken införes.»
Ehuru ensamt den föreslagna Stadgan angående måls handläggning
O o o oo o
skulle påkalla Högsta Domstolens yttrande enligt 87 § Regeringsformen,
hemställer jag likväl i underdånighet att, i anseende till de framställda
förslagens inbördes sammanhang och då de gemensamt afse Högsta Domstolens
arbetssätt, Kongl. Maj:t täcktes förordna att genom note ur protokollet
Högsta Domstolens utlåtande öfver samtlige nyssberörde förslag
skall infordras.»
På tillstyrkan af Stats-Rådets ofri ge ledamöter behagade
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad sålunda
hemstäldt blifvit.
Ex protocollo
Th, Wilh. Mahn.
Kongl. Majds Nåd. Proposition No 32.
7
Utdrag af protokollet öfver ett Lagärende, hållet uti Kongl. Majds
Högsta Domstol Thorsdagen den 28 Januari 1875.
Första Rummet.
Närvarande:
Justitieråden: (Rensel,
SöDERGREN,
Cramér,
Naumann.
Huss,
Lindhagen,
SvEDELIUS.
Sedan, jemlikt Högsta Domstolens beslut den 1 December sistlidet
år vid föredragning^ af det till dess utlåtande remitterade förslag till
stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts Högsta
Domstols af delningar samfäld! samt dermed i sammanhang stående tillägg
till 22 § Regeringsformen och till Instruktion för Nedre Justitiedxevisionen,
emellan Högsta Domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat,
företogs ärendet nu till afgörande.
De remitterade förslagen äro så lydande:
Ro) att vid slutet af 22 § Regeringsformen tilläggas orden: »der
ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 inom.
stadgar.»
2:o) att i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrifter, stiftas
en så lydande lag:
8 Kongl. Maj ris Nåd. Proposition N:o 32.
»Stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj'':ts
Högsta Domstols afdelningar samfäldt.»
WI OSCAR etc. göre veterlig!, det WI, med Riksdagen, funnit godt
förordna:
Mom. 1.
Finnes, vid omröstning till dom å någondera af Högsta Domstolens
afdelningar, den mening, om Indika alla sig förena eller som för de fiestes
hållas bör, afvika från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats
eller tydning af lag eller författning; då skall målet af dömas
af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld!; och böra, der laga hinder
icke möter, samtlig»? Justitieråden i målets pröfning deltaga.
Mom. 2.
Hvad i föregående moln. stadgadt är afser ej mål, som från krigsdomstol
dragés under Konungens pröfning; ej heller mål, som angår
häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande,
der sådant mål till pröfning förekommer å tid, då blott en afdelning
af Högsta Domstolen tjenstgör och mer än två veckor återstår
innan båda afdelningarne kunna sammanträda;))
och 8:o) att såsom tillägg till Instruktionen för Kong!. Maj:ts Nedre
Justitie-Revision meddelas följande föreskrift:
»I en eller flera för Högsta Domstolens båda afdelningar gemensamma
och med nödiga register försedda minnesböcker skola de af Högsta
Domstolen i förekommande mål tillämpade grundsatser eller Högsta Domstolens
tydning af lag eller författning antecknas i de fall, der vid målens
afgörande skiljaktliga rättsåsigter yttrats eller Högsta Domstolen
eljest finner anteckningen till upplysning för framtiden erforderlig. Denna
anteckning, som uppsattes af protokollsföranden och uppvisas för föredraganden,
bör inför Högsta Domstolen justeras innan den i minnesboken
införes.»
Högsta Domstolens ledamöter yttrade:
Justitierådet Svedelius: »Enligt min uppfattning måste mom. 1 i föreslagna
stadga så tolkas, att, derest vid öfverläggning till dom å någondera af
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
9
Högsta Domstolens utdelningar den mening, om hvilken alla sig förena eller
som för de flestes hållas bör, finnes afvika från den rättsåsigt, hvilken, så vidt
utdelningen kandi är, Högsta Domstolen näst förut i likartad! fall tillämpat,
åligger det utdelningen besluta, att målet i hela dess vidd skall afHögsta Domstolens
båda utdelningar samfäld! af dömas, på sätt i inom. 1 närmare
bestämmes. Jag inser väl, att tillämpningen af detta stadgande skall
blifva förenad med flera svårigheter och att det i synnerhet mången
gång skall blifva ganska svårt att med säkerhet urskilja, huruvida ett
ifrågasatt beslut verkligen utviker från den rättsåsigt, som Högsta Domstolen
i ett föregående fall tillämpat, eller om i någotdera af de rättsfall,
som med hvarandra jemföras, sådana omständigheter förekomma, att
i följd deraf rättsfallen, ehuru skenbart öfverensstämmande, dock icke
kunna såsom likartade anses, men dessa svårigheter, hvilka jag ej vill i
någon mån underskatta, kan jag likväl icke tillerkänna sådan betydenhet,
att de enligt min tanke höra föranleda afstyrkande af föreslagna lagförändring,
som, derest den kommer till stånd, uppenbarligen skall för rättsskipningen
medföra störa fördelai'', en mångsidigare pröfning och skarpare
bestämning af rättsgrundsatserna samt en större likstämmighet i domslut,
än som hittills kunnat ega ruin.
I afseende å föreslagna minnesböckerna har jag visserligen ansett
det kunna ifrågasättas, huruvida åt anteckningarna i desamma borde
gifvas så vidsträckt omfattning, som förslaget bestämmer genom föreskriften
att i alla de fall, der vid målens afgörande skiljaktiga rättsåsigter
yttrats, anteckning skall ega ruin, men då, för vinnande af det syftemål,
som med minnesböckerna afses, onekligen är af vigt, att anteckningarna
erhålla all den fullständighet, som med bibehållande af öfverskådligbeten
möjligen kan förenas, har jag äfven låtit denna betänklighet falla.
Jag anser mig derför höra å ifrågavarande förslag tillstyrka bifall.»
Justitierådet Lindhagen: »Att rättsskipningen i landet, och äfven uti
högsta instansen, ej ägor önsklig enhet är något som icke kan förnekas. Men
vill man undanrödja denna olägenhet, måste man uppsöka roten dertill på rätt
ställe, emedan i annat fall omdömet missledas i afseende å rätta botemedlet.
Ingen, som eger sakkännedom i denna fråga, kan vara blind för att orsaken
till ojämnheterna i lagskipning^! i främsta rummet är att finna uti en
dels ofullständig dels osariunanhängande eller eljest felaktig lagstiftning.
Dennas inflytande på lagskipningens beskaffenhet är under öfverläggningen
Bill. till Biksd. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
så fullständigt utvecklad af tvä undra ledamöter, att jag icke behöiver
dermed särskilt, uppehålla mig. Af alla samverkande orsakerna till
ifrågavarande onda är utan tvifvel Högsta Domstolens fördelning på två
afdelningar en af de minst betydande. Med den arbetsordning, som eger
ruin, på grund af hvilken ledamöter för hvarje vecka vexla emellan de
två afdelningarne, existerar icke i Högsta Domstolen eu sträng åtskilnad
emellan afdelningarne, såsom till exempel i Hofrätterna och de på flera
afdelningar arbetande Rådst uf v orätterna. Den andel, Högsta Domstolen
må hafva uti eu ojemn rättsskipning, måste derför väsendtligen bero på
andra omständigheter än fördelningen på två afdelningar; och det torde
också svårligen kunna visas, att den utaf Högsta Domstolen utöfva de
rättsskipningen företer synnerligen flera eller större ojemnheter från och
med år 1861, då fördelningen på två afdelningar började, än före donna
tid. Det ligger ju äfven i sakens natur att en domstol, bestående af tolf
ledamöter, deraf endast sju i sender voro tjenstgörande, skulle förete
föga mindre skiljaktigheter i sammansättningen, än den nuvarande Högsta
Domstolen med sexton ledamöter, deraf fjorton i sender tjenstår a med
den vexling mellan de särskilda afdelningarne, hvarom nyss är antydt.
Men, ehuru jag således icke kan finna, att det öfverklagade onda i
större man beror på Högsta Domstolens fördelning på två afdelningar,
hyser jag dock den öfvertygelsen att saknaden af tillfälle för Högsta
Domstolen att i plenum behandla och afgöra frågor är eu för Högsta
Domstolens verksamhet menlig brist, som bör afhjelpas — eu brist, som
efter min uppfattning likväl i föga mindre grad fördans äfven innan
Högsta Domstolen fördelades på två afdelningar. Visserligen kan här icke
ens uppstå fråga om att, genom inskränkning af domarens rätt och pligt
att döma endast efter lagen och sitt samvete, bekläda Högsta Domstolen
med rätt att stadga prejudikater, som sedermera voro lagligen bindande;
men Högsta Domstolen kan och bör genom öfvertygelsens och förtroendets
makt utöfva ett moraliskt inflytande till enhet i lagskipning^ både på
sina egna ledamöter och andra domare. Ett sådant inflytande kan dock
icke af ett lösbrutet fåtal af Högsta Domstolens ledamöter utöfvas så som
genom domstolen i sin helhet; och häri ligger behofvet för Högsta Domstolen
af rättighet att sammanträda och besluta i plenum.
På samma gång jag sålunda delar den af Herr Justitie-statsministern
till statsrådsprotokollet yttrade åsigt om ömkligheten att bereda tillfälle
för Högsta Domstolen att mera än hittills verka till enhet i lagskipningen,
kan det icke undgå uppmärksamheten att det framlagda för
-
Koiigl. Maj:Is Nåd. Proposition N:o 32.
11
slaget till stadga härutinnan, sådant det är vordet formulera dt, springer
vida utöfver det mål, som 1 Herr Justitie-stntsministerns yttrande angifves
samt i (ifrigt innefattar bestämmelser, som dels torde blifva omöjliga att
tillämpa, dels skulle motverka i stället för främja det åsyftade målet —
stadga i lagskipning^! och uppehållande af högsta domaremaktens anseende.
Det är under öfverläggningen af annan ledamot anmärkt hurusom
förslaget genom att förutsätta omröstning till dom, innan öfverlemnande
till plenum finge ske, samt skyldighet att efterforska Högsta Domstolens
föregående beslut utan begränsning till tiden, skulle i tillämpningen
förete olösliga svårigheter samt undergräfva högsta domaremaktens anseende.
Emot anmärkningens första del invändes visserligen, att den
preliminära omröstning hos afdelningen, på hvars utgång berodde huruvida
det föredragna målet skulle öfverlemnas till plenum eller ej, icke
nödvändigt behöfde tagas till protokollet. Men, utom det att i det
officiel» protokollet val måste konstateras, att det fall inträffat då målet
lagligen borde och finge till plenum öfverlemnas, så blefve omröstningens
omförmälande i protokollet alldeles oundviklig i alla de, säkerligen ej
sällan inträffande fall, då olika meningar inom afdelningen uppstråk;
derom, huruvida ett föredraget mål borde öfverlemnas till plenum; och
i hvarje mål, der den preliminära omröstningen eller dess resultat blifvit
tagen till protokollet, hade man utsigt till det skådespelet att få se två
mot hvarandra stridande omröstningsrcsultat inom Högsta Domstolen, af
Indika det ena vore det, som under vanliga förhållanden hade bort utgöra
Högsta Domstolens beslut men till följd af eu undantagslag ej finge
derför anses, och det andra det, som på grund ad undantagslagen skulle
såsom Högsta Domstolens beslut utfärdas.
Hvad angår den förutsatta skyldigheten för Högsta Domstolens ledamöter
att känna och hafva i minnet Högsta Domstolens beslut under
föregående tider utan begränsning, så delar jag den mening, att förslaget
i donna del innebär eu omöjlighet. Dessutom huru skall det kunna afgöra
s hvad som är att anse såsom eu af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats
eller tydning af lag eller författning i alla de fall, der Högsta
Domstolen tid efter annan fattat olika beslut? Och ändock måste afdelningarne,
enligt förslagets imperativa bud, hösa den invecklade knuten vid
den påföljd, som med förslagets mening kan vara förenlig.
Men hvilken är då påföljden i händelse af förbiseende? Sådant förslaget
lyder finnes ingen säkerhet derför, att påföljden skulle stanna vid
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
ett moraliskt och juridiskt ansvar hos Högsta Domstolens i beslutet deltagande
ledamöter för ett förbiseende, som icke rimligen borde läggas dem
till last. Förslaget lägger intet hinder i vägen för sådan tolkning, att
beslutet vore att anse såsom en nullitet, enär det vore fattadt af obehörig
myndighet, och att i saknad af annat remedium åtminstone resning
kunde och herde beviljas.
. Stadgan måste så uppställas, att hennes efterlefnad blir möjlig och
att hon icke leinnar ruin för någon tvetydighet om lagligheten eller
olagligheten af Högsta Domstolens åtgärder att öfverlemna frågor till
plenum eller underlåtenhet att vidtaga sådan åtgärd. Detta kan vinnas
derigenom att åt Högsta Domstolen och dess afdelningar öfver!emnas att
sjelfva bedöma och afgöra om och när sådana omständigheter förekomma
att, till beredande af enhet i lagskipning^, en fråga bör till plenum
hänskjuta». Endast genom Högsta Domstolens ledamöters omsorg om
lagskipningens enhet kan i hvad fall som helst någonting väsendtligt uti
förevarande afseende inom Högsta Domstolen uträttas. Utan sådan omsorg
blir hvarje reglementarisk anordning i det närmaste kraftlös. Det rätta
sättet synes mig derför vara, att stadgan sjelf vädjar till donna omsorg
och sålunda sätter en mäktig moralisk förpligtelse i stället för en mindre
kraftig mekanisk regel.
Jag är vidare af den mening att endast bedömandet af rättsgrundsatsen
eller, lagtolkningsfrågan, som föranleder hänskjutande! till plenum,
skall dit öfverlemnas. Ändamålet med afgörande! genom plenum är ju
att få ett prejudikat, Korn sedermera kunde varda af Högsta Domstolens
ledamöter och andra domare taget till rättesnöre; men ett prejudikat
linnés icke till så länge ännu minsta grand af målets detaljer vidlåder
rättsfrågan utöfver dem som äro nödvändiga för att klart och bestämdt
framställa henne. För att afgörande! genom plenum skall få något värde,
måste derför rättsfrågan i hvarje händelse afsöndra» från detaljerna; och
hvartill tjenar det då att ändamålslöst belasta plenum med andra saker?
Det kan visserligen i visst afseende synas beqvämt både för afdelningen
och för plenum att få behålla rättsfrågan insvept i målets detaljer; men
den tankeskärpa och moraliska kraft, som fordra» för att bestämdt och
klart uttala sin tanke om en rättsgrundsats eller en ifrågasatt tydning
af lag eller författning, eger man rätt att fordra af Högsta Domstolens
ledamöter. Det bör icke heller lemna» utan uppmärksamhet att plenum
till följd af det störa antalet ledamöter skulle blifva särdeles olämpligt
att såsom domstol handlägga rättegångsmål med alla dess detaljer — en
Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 32.
13
anordning, som man svårligen skulle våga sätta i fråga i afseende å andra
domstolar. Deremot vore plenum alls icke för mångtaligt då det gälde
allenast att bedöma eu rättsgrundsats eller eu ren lagtolkningsfråga.
föredöme t till hela förslaget om Högsta Domstolens plenum är
hemtadt från Preussen. I detta land stadgades först, att endast den
genom ifrågasatt afvikelse från antagen rättsgrundsats eller följd tydning
eller tillämpning af lagbud tvifvelaktig vordna rättsfrågan skulle dragas
under Ofvertribunalets plenum. Tio år derefter eller 1846 bestämdes,
att plenum skulle icke blott pröfva den tvifvelaktiga rättsfrågan utan
äfven döma i sjelfva saken; men efter ytterligare tio år eller år 1856
fann man sig föranlåten att återgå till den ursprungliga bestämmelsen,
med föreskrift tillika att, om eu afdelning ville afvika från en af samma
afdelning förut antagen rättsgrundsats eller följd tolkning af lag, den
härigenom tvifvelaktig vordna rättsfrågan icke ovilkorligen behöfde underställas
pion i afgörande, utan skulle det vara hvarje afdelning obetaget att
i sådant fall sjelf besluta huruvida sådan underställning skulle ega ruin.
Det åberopas väl en sägen derom, att man i Preussen skulle vara missnöjd
med det nuvarande förhållandet och önskade taga tillbaka 1846 års
föreskrift; men ett obestridligt faktum är att preussiska lagen i förevarande
hänseende qvarstår oförändrad sådan den för nitton år sedan bestämdes,
hvithet, i förening med den omständigheten att det år 1846 införda
motsätta förfarandet blifvit försökt och efter ej särdeles lång tid mast
öfvergifvas, torde kunna gälla såsom vittnesbörd derom att det nuvarande
förfarandets företräde ej blifvit af erfarenheten jäfvadt.
I öfverensstämmelse härmed stadgas och uti den år 1869 utfärdade
lagen om eu högsta domstol i handelssaker för Nordtyska förbundet, hvilken
domstol nu är högsta instansen i handelssaker för hela tyska riket, att,
om en afdelnings uppfattning af en rättsfråga afviker från samma eller
annan afdelnings eller från pleni tidigare beslut, så skall, innan
målet afgöres, denna rättsfråga pröfvas af plenum, hvars beslut länder
afdelningen till efterrättelse vid målets afgörande. Det i lagförslaget
om domstolsorganisation för Tyska riket införda stadgandet att
riksdomstolens plenum skulle i dit hänskjuta frågor pröfva och afgöra
saken, strider icke mot det nu gällande förfarandet i Preussen, utan är
tvärtom dermed öfverensstämmande, enär riksdomstolens befogenhet icke
skulle sträcka sig vidare än att pröfva huruvida gällande lagbud blifvit
orätt tolkadt eller icke tillämpad!. Skall man hemta föredöme från
14 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
annat land, bör noga tillses att kopian ej bliv allt för underlägsen originalet.
Att i hvad fall som helst åtminstone endast den del af målet, som
står i omedelbart sammanhang med den stridiga rättsgrundsatsen eller
lagtolkningsfrågan, bör öfverlemnas till plenum, och att detta således icke
bör belastas med alla ofri ga målets delar, ofta till mycket stort antal,
Indika med den förstnämnda ej hafva något närmare samband, — derom
är af annan ledamot under öfverläggn ingen erinradt.
Då ett plenum för Högsta Domstolen skall inrättas, bör man enligt
min tanke icke underlåta att bereda Högsta Domstolen tillfälle att i plenum
behandla äfven andra frågor, än sådana, som höra till rättegångsmål.
Frågor förekomma allt emellanåt af sådan beskaffenhet att de uppenbarligen
borde behandlas af Högsta Domstolen samfäld!. Hvad lagfrågor
särskild! angår, så är det visserligen i de flesta fall tillräckligt att de
behandlas på en af Högsta Domstolens afdelningar; men fall förekomma
dock, då det vore ömkligt att de kunde få handläggas af plenum, och
jag behöfver i detta afseende endast åberopa den lagfråga, som nu utgör
föremål för Högsta Domstolens bedömande.
För de fall då Högsta Domstolens plenum handlägger till rättegångsmål
hörande frågor, torde bestämmelse i lagen icke kunna saknas
om minsta antalet ledamöter, som måste vara tillstädes för att utgöra
domför! antal. Saknas sådan bestämmelse, kan tvekan lätt uppstå om
lagliga tillkomsten af fattade beslut; och tolkningen af stadgans mening
sväfvar emellan två ytterligheter, den ena att antalet kan vara huru
ringa som helst, i hvilken händelse hela ändamålet med plenum kunde
förfelas, och den andra att ovilkorligen samtlig»? Justi ti eråden måste
vara tillstädes, i hvilken händelse plenum esomoftast kunde göras omöjligt
genom sjukdomsfall eller annat hinder.
Med åberopande af hvad jag förut erinra! derom, att i Högsta
Domstolen icke existerar en sådan sträng fördelning af ledamöter på särskilda
afdelningar som i Hofrätterna och de på flera afdelningar arbetande
Rådstufvurätterna, måste jag anmärka såsom en oegentlighet vid
förslagets redaktion, att i såväl rubriken som i lagstadgandets text talas
om Högsta Domstolens afdelningar samfäld!, då det dock är meningen att
samtlig»? Justitieråden, ehvad de tillhöra den eller de för tillfället tjenst
görande afdelningar eller ej, skola vara pligtige och berättigade att i plenum
deltaga uti ärendets handläggning. Saken torde vara hjelp! genom
att i stället begagna uttrycket Högsta Domstolen samfäldt.
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 82.
15
1 öfverensstämmelse med hvad jag sålunda yttrat borde enligt min
uppfattning den ti Hämnade stadgan innehålla ungefä rligen följande föreskrifter
:
Finner eu Högsta Domstolens afdelning vid handläggningen af ett
rättegångsmål, att deruti förekommer fråga om rättsgrundsats eller om
tydning af lag eller författning, derom så stridiga meningar kunna yppas
att, för beredande af enhet i lagskipning^, derom bör af Högsta Domstolen
samfäldt beslutas; då skall donna fråga af Högsta Domstolen samfäld!
pröfvas, och länder samfälda domstolens beslut till efterrättelse för
avdelningen vid målets afgörande. Vill afdelning sedermera i annat rättegångsmål
afvika från hvad Högsta Domstolen samtal dt beslutat, skall frågan
hän skjutas till samfälda domstolens pröfning.
Då fråga, på sätt nämndt är, af Högsta Domstolen samfäld! afgöres,
höra alla Justitieråden vara tillstädes; dock vare Högsta Domstolen domför,
der minst tolf ledamöter i afgörande! deltaga.
Hvad ofvan är sagd! afser dock icke mål, som från krigsdomstol
dragés under Konungens pröfning, och ej heller mål angående häktad
person, hvilket till afgörande förekommer å tid då blott en afdelning af
Högsta Domstolen tjenstår och mer än två veckor återstå innan samfälda
domstolen kan sammanträda.
§ 2.
På Högsta Domstolens handläggning beroende ärende, som ej är att
hänföra till rättegångsmål, skall af Högsta Domstolen samfäld! behandlas,
när det af någon afdelning af domstolen dit hänvisas eller samfälda domstolen
sådan! beslutar.
Emot det föreslagna tillägget till 22 § Regeringsformen bär jag
icke något att erinra.
Beträffande slutligen föreslagna tillägget till Instruktionen för Nedre
Justitie-revisionen, så lärer, ifall sjelfva målet eller vissa delar deraf
skulle af plenum pröfvas, på sätt ofvannämnda förslag till stadga innehåller,
den ifrågasätta justeringen inför Högsta Domstolen icke kunna påbjudas
redan af det skäl att denna justeringsåtgärd mången gång finge
hela karakteren af en Högsta Domstolens efteråt gifna förklaring af Kong!.
Maj:ts utfärdade dom eller utslag. Dessutom torde det icke vara lämp
-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
16
ligt att Kongl. Maj:t, såsom här skulle ske, i administrativ väg genom en
instruktion sföreskrift för annan myndighet, Nedre Revisionen bestämde om
Högsta Domstolens åligganden eller befogenhet, helst angående en sådan
omständighet, hvarom här vore fråga. I afseende å vigten och nödvändigheten
att, för beredande af reda och öfver skadlighet åt den tillämnade
minnesboken, ej belasta donna med andra anteckningar, än som finnas
nödvändiga, delar jag den af Justitierådet Huss under öfverläggningen
uttalade åsigt.»
Justitierådet Huss: »Befogenheten af den klagan, som länge försports
öfver stundom förekommande brist på enhet och konseqvens i de domar, som
meddelats af Högsta Domstolen, låter sig icke förnekas. Huruvida, såsom man
velat påstå, det anmärkta missförhållandet på senare tiden tilltagit, så att sins
emellan stridiga beslut rörande tillämpningen af någon viss rättsgrundsats
eller tolkningen af gällande lag nu oftare än förr från Högsta Domstolen
utgå, vill jag lemna osagd!; så vidt jag kunna! erfara har åtminstone
rörande en och annan vigtig fråga, om hvilken meningarne bland Högsta
Domstolens ledamöter förut varit synnerligen delade, just under de senare
åren en fastare åsigt på Högsta Domstolens begge afdelningar gjort sig
gällande. Härmed må dock förhålla sig huru som helst; den öfverklagade
olägenheten qvarstå!'' i allt fall i tillräckligt hög grad att påkalla lagstiftningens
uppmärksamhet och mellankomst. De remitterade förslagen
hafva synts mig anvisa en utväg, hvarigenom olägenheten bör kunna, väl
icke helt och hållet afhjelpas, men dock småningom minskas, och jag
anser dem följaktligen förtjent af framgång. Endast vid vissa detaljer
af desamma har jag funnit mig ega anledning att framställa några erinringar.
Enligt den föreslagna stadgans 1 inom. skall å den Högsta Domstolens
afdelning, der ett mål blifvit föredraget, omröstning till dom ske
för att utröna huruvida sådan! förhållande är för hunden, som bör föranleda
målets afdömande af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld!
Vid tillämpning af detta stadgande torde ej kunna annorlunda förfaras,
än att den gjorda omröstningen upptages i af delningens protokoll. Då
likväl afdelningens ledamöter sedermera skola uti Högsta Domstolens
plenum deltaga i målets afdömande, synes mig donna till protokollet
tågna preliminära omröstning hvarken vara lämplig eller öfverensstämmande
med naturen af en kollegial domstolsinrättning, hvartill eldigt min
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.
tanke hör, att formlig omröstning till dom icke sker förr ''än domstolens
ledamöter varit i tillfälle att afköra och öfverväga alla de skäl, som under
den gemensamma öfverläggningen kunna framställas. Jag anser derför
ordet »omröstning» uti ifrågavarande moment höra utbytas mot ordet
»öfverläggning».
Då Högsta Domstolens ledamöter på den ena afdela ingen icke kunna
ega kännedom om alla beslut, som å den andra afdela ingen fattas, och
det ännu mindre är för Högsta Domstolens ledamöter möjligt att förvärfva
fullständig kännedom om alla de domar, som i förflutna tider blifvit af
Högsta Domstolen meddelade, kan med stadgandet i 1 mom. rimligen ej
afses andra fall än de, uti livilka den Högsta Domstolens afdelning, der
ett mål föredrages, har sig bekant ett Högsta Domstolens föregående beslut,
som strider emot den mening, hvilken i det föredragna målet vill
gorå sig gällande. Att sådan är förslagets mening synes mig väl uppen
bart;
men det är dock enligt min tanke nödigt att donna mening tydligare,
än som skett, uttrycka, på det att, i händelse det sedermera skulle
kunna visas, att ett Högsta Domstolens föregående beslut, som, om det
varit för avdelningen kändt, bort föranleda målets hänskjutande till plenum,
verkligen linnés, den bristande kännedomen om detta beslut ej må, med
stöd af stadgans ordalydelse, kunna läggas afdelningens ledamöter såsom
embetsfel till last eller det underlåtna hänskjutande!, till Högsta Domstolens
plenum såsom lagstridigt tadla,s.
Skulle särskilda för avdelningen kända domar utvisa, att rörande
en viss rättsgrundsats eller lagtolkning," om hvars tillämpning fråga uppstår,
mot hvarandra stridande åsigter på olika tider gjort sig inom Högsta
Domstolen gällande, anser jag målets öfverlemnande till afdömande af
Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld! höra ega rum endast i det
fall, att den mening, som å avdelningen visar sig vara förborgande, afviker
från den senast meddelade domen. Om nemligen donna mening
öfverensstämmer med den åsigt, som senast blifvit af Högsta Domstolen
genom dom uttalad, synes mig målets hänvisande till plenum mindre
nödigt, enär i sådant fall kan presumera^ att, beträffande den förekomna
rättsfrågan, åsigterna och lagskipningen inom Högsta Domstolen redan
vunnit eller äro på väg att vinna erforderlig stadga. Jag fruktår dessutom
att, om alla mål, deruti rättsfrågor förekomma angående hvilka
Högsta Domstolen förut, för längre eller kortare tid tillbaka, meddela!
skiljaktiga domslut, skulle blifva föremål för pröfning i Högsta DomstoBih.
Ull Biksd. Prof. 1875. 1 Sand. 1 Åfä. 15 Häft.
18
Kong!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 32.
lens plenum,'' Högsta, Domstolens tid deraf kom me att, till men för de
öfrig» göromålens gång, allt för mycket upptagas.
Slutligen har jag trött att det skulle vara nyttigt om genom någon
förändring af ordställningen i början af 1 inom. bestämdare uttrycktes,
att den Högsta Domstolens afdelning, a, hvilken målet först föredrages,
egen att afgöra frågan huruvida den rättsåsigt, som å avdelningen gör sig
gällande, verkligen innefattar sådan afvikelse från en af Högsta Domstolen
förut antagen rättsgrundsats eller lagtolkning, att målet hör till samfäld!,
afdömande af Högsta Domstolens båda af delningar öfverlemna s, på det
donna fråga icke måtte kunna i Högsta Domstolens plenum å nyo göras
till föremål för pröfning.
För att antyda huru jag föreställt mig att ifrågavarande moment,
med iakttagande af ofvan gjorda anmärkningar, skulle kunna komma att
lyda, har jag försökt uppställa följande förslag till en i vissa delar förändrad
redaktion:
»Finner någondera af Högsta Domstolens afdelningar, vid öfverläggning
till dom, den mening, om hvilken alla, sig förena eller som för de
flestes hållas hör, afvika från rättsgrundsats eller lagtolkning, som, efter
hvad af delningen har sig bekant, förut varit af Högsta Domstolen antagen;
då skall målet afdömas af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld!;
och höra, der laga hinder icke möter, samt liga Just,itieråc len i målets
pröfning deltaga. ,
Hafva uti särskilda för avdelningen kända domar mot hvarandra
stridande åsigt,er i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning på olika
tider gjort sig inom Högsta Domstolen gällande, ege hvad ofvan stadgadt
är ej tillämpning i annat fall, än att den mening, om hvilken alla ä afdelningen
sig förena eller som för de flestes hållas bör, af viker från den
senast meddelade domen.»
Det ligger i sakens natur att uti eu kollegial domstol icke sällan
en och annan bland dess ledamöter i fråga om tillämpning af en rättsgrundsats
eller tydning af lag hysa en från de Ofri ges afvikande mening.
Inträffar detta uti någon fråga, som i lagskipning^ ofta återkommer,
blir naturligtvis hvarje gång sådan! händer den afvikande meningen till
protokollet anförd. Skulle nu, såsom det remitterade förslaget angående
tillägg till Instruktionen för Nedre Justitie Revisionen föreskrifter, uti alla
mai, der skiljaktiga rättsåsigter inom Högsta Domstolen yttrats, de af
Högsta Domstolen tillämpade rättsgrundsatser eller Högsta Domstolens tydning
af lag eller författning i den föreslagna minnesboken antecknas,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
in
kominc deraf ofta att föranledas ett enligt min tanke onödigt och ända,
nålslöst upprepande i minnesboken af samma sak, så mycket otjenligare,
som icke allenast genom anteckningens föreskrifna justering inför Högsta
Domstolen dennas tid klafve onyttigt förspild, utan ock sjelfva minnesboken
sannolikt efter några års förlopp skulle växa till sådant omfång,
att derigenom den öfverskådlighet ginge förlorad, som likväl är ett nödvändigt
vilkor för att boken skall kunna uppfylla det. ändamål, som dermed
afses. För min del anser jag föreskriften om bokens innehåll lämpligast
kunna så afmattas, att anteckning deri bör ske om de af Högsta
Domstolen tillämpade rättsgrundsatser eller Högsta Domstolens tydning af
lag eller författning uti alla mål, som af Högsta, Domstolens begge afdelningar
samfäld! afgöras samt för öfrig! i de fall, der Högsta Domstolen
finner sådan anteckning till upplysning för framtiden erforderlig. Då det
för Högsta Domstolen sjelf alltid blir af stor vigt att minnesboken med
ensidig reda och öfverskådlighet förenar all nödig fullständighet, tror jag
att eu sådan föreskrift skall befinnas fullt tillfyllestgörande.»
Justitieråd et, Namn ann: »Det är icke något för vårt land eller vår
tid egendomligt fenomen, att eu oklar och bristfull lagstiftning förer med
sig en vacklande lagskipning, hvilken åter störande inverkar på allmänna
rättstillståndet, och annorlunda lian det under sådan! förhållande icke vara,
ty domaren, huru mycken jurisprudens han än månde besitta, får icke i
sin embetsförvaIlning ändra och inästrå den gällande lagen, — han är
blott dess tilllä,ropare.
Ett hälft århundrade bär snart förflutit sedan vår svenska Lagkomité
afgaf sitt, gedigna och på, den liden fullhaltiga förslag till Allmän
Civillag, derunder inbegripet det till rättegångsordning. Beklagligtvis
biel detta förslag icke antaget, utan har man derur, det ena årtiondet
efter det andra, helt ©systematiskt så, till sägandes utmynta! eu mängd
förordningar i särskilda ämnen, men dervid föga afse!! det inre sammanhanget.
Sålunda har man, exempelvis, oaktadt de inånga ändringarna
i andra delar af Lagen, hufvudsakligen bibehållit den gamla domstolsinrättningen,
deri gamla rättegångsordningen, och ehuru sedan ett decennium
tillbaka en ny strafflag blifvit hos oss antagen, qvarstå ännu 1734 års
bevisningsregler i 17 kapitlet Rättegångsbalken, så, i civil- som brottmål,
oförändrade. Exempel saknas till och med icke huruledes genom lag
blifvit, såsom orden fallit, proklamerad eu rättssals eller uttalad eu ny
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
grundsats, utan att tillika kommit att stadgas de oundgängliga ändringar,
som i dermed sammanhängande lagbud tarfvats, om den nya grundsatsen
skulle kunna tillämpas.
Af sådana missförhållanden följer med nödvändighet en osäker lagskipning
så hos under- och öfverrätter som hos Högsta Domstolen. Äfven
andra menliga verkningar kunna dylika förhållanden hafva med sig, särdeles
under tider, då den, enligt våra författningar, åt flera än eu embetsman
anbefalla uppmärksamhet å lagskipningens tillstånd icke ledt till
några märkligare åtgärder. I stället för den grundliga lagkunskapen, den
skärpta blicken, den utbildade förmågan af en juridisk interpretation i
bästa mening, kan man vid domstolarne komma att sätta hufvudsakligt
värde på vidhållande af vissa invända behändiga uttryck, på förmågan
af ett så kalladt »nätt)> skrifsätt, gående stundom ut på att för tillfället
med en viss löslighet vidröra ämnet för att slippa uttala en grundsats.
Under lagstiftningens oreda kan den frestelsen påkomma obetänksamma
personer att söka förskaffa sig ett slags berömmelse genom att åvägabringa
nya, oerhörda lagtolkningar, stridande mot hvad teori och praxis
alltsedan lagens stiftande ända ditintills antagit och bekräftat. Ett eklatant
exempel på huru sådana tilltag kunna vinna framgång ej blott vid
ett och annat tillfälle, utan i tillämpningen under en följd af år, såsom
vore den vränga tolkningen lag, är det bekanta sätt, hvarpå hufvudstadens
underrätt och| på senaste tid flere underrätter tillåta sig att upplösa
äktenskap inom några veckor, utan att andra föregåenden erfordras, än
ena makans resa öfver Sundet och begges uttalade vilja, ungefär såsom
förhållandet var i Frankrike under första revolutionen. Vid antydda procedur
vinner 13 kapitlet Giftermålsbalken, med lösryckande af några ord
från deras sammanhang, eu tillämpning, hvilken hvarken 1734 års lagstiftare
eller de tusendetals domare, som under mera än ett sekel derefter
i vårt land skipat lag och rätt, ens kunnat ana. Ingendera af parterna
klagar i dylika mål, och oskicket har icke hittills från annat håll blifvit
beifradt.
Flera exempels anförande torde vara öfverflödigt.
Att kraftiga åtgärder måtte vidtagas för afhjelpande af lagskipningens
bär anmärkta brister, har länge utgjort föremål för våra önskningar
och förhoppningar, men angående beskaffenheten af dessa åtgärder synas
meningarne delade.
Lyckligtvis lemnar oss äfven bär vår egen lagstiftnings historia en
säker anvisning.
21
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.
År 1807 yttrade Kong]. Maj:t: att under loppet af en längre tid
både antalet mast ökas af särskilda stadgar och förordningar, ibland Indika,
allt efter förekommande omständigheter, en äldre blifvit genom en senare
dels alldeles uppliäfven, dels ock i vissa delar ändrad; att i samma man
som de tider äro från hvarandra aflägsnade, på Indika antingen förklaringar
öfver lagen eller nya författningar utkommit, har kännedomen af
de särskilda lagarnc, af deras inbördes förhållande och rätta tillämpning
blifvit mera svår och invecklad; att lagverket har ock derigenom fatt en
vidlyftighet, som nästan oundvikligen leder till misstag, så hos de tydande,
som hos dom, åt hvilka lagarnes vård och handhafvande äro anförtrodde;
att Kongl. Maj:t tillika kommit i erfarenhet huruledes särskilda domstolar
och domare fattat olika meningar i åtskilliga ämnen antingen om sjelfva
lagen, sådan den i bokstafvera lyder, eller ock om de såsom gällande ansedda
författningar.
Således samma klagan som nu.
Men för att afhjelpa detta onda nöjde man sig icke med att (såsom
på senaste liden någon gång egt ruin) framkasta förhastade uttryck om
bristande jurisprudens i landet. En sådan respekterade man ar 1807 åtminstone
hos den ständiga Lagkommission, hvars åliggande det pa den
liden var att granska tillämnade lagförslag och deröfver afgifva utlåtanden.
Man tog icke heller sin tillflykt till en blott formel åtgärd, hemtad ur eu utländsk
förordning, hvilken linnés gifven blott med hänseende till eu enda
domstol och är lämpad efter det främmande landets egna förhållanden.
Man gick i stället till roten af det öfverklagade onda; man sökte hot der
man fått sot. Regeringen tog saken om hand, skaffade sig noggrann
kännedom om de fall, i hvilka domstolarne företrädesvis adagalagt olika
meningar om lagens rätta förstånd, uppgjorde förslag till lagens förtydligande
i dessa ämnen, hörde Lagkommissionen och utfärdade den 23 Mars
1807, såsom känd! är, Kongl. Maj:ts nådiga förklaring öfver allmänna
lagens stadgande!! i åtskilliga rum och hvad i vissa ämnen, som dermed
ega gemenskap, blifvit tid efter annan särskild förordnadt.
Detta är, efter min tanke, det enda grundliga medlet att rätta och
förekomma eu osäker och vacklande lagskipning intill dess var nya Lagberedning
hinner att på grunderna af Lagkomitéens förslag uppföra eu
efter nutidens kraf lämpad varaktig byggnad, inrymmande allmänna civillagen
samt civil- och kriminal-processen eller hufvudsakliga sammanhängande
delar deraf. Jag hemställer alltså om utarbetande af en slik generel
förklaring, för hvilken materialerna utan tvifvel äro lättare att
22
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
Hämta, än de voro det av 1807, och böra kunna användas med lika stor
raskhet, som då, samt ett dylikt lagstiftningsföretag så mycket hellre
hafva att motse framgång, som Riksdagen säkerligen är för sin del beredvillig
att bidraga till det äskade målets uppnående, och det är eu af
Riksdagens Ombudsmans mest maktpåliggande pligter, enligt 15 § af den
för honom utfärdade Instruktion, att »om han finner att antingen någon lags
eller författnings otydlighet, eller domares eller andre embctsmäns skiljaktiga
begrepp om dess ändamål, föranleda till olika eller oriktiga tillämpningar
deraf, bör lian i sin berättelse till Riksdagen yrka eu till enhet
och sammanhang i lagskipningen verkande förklaring af en sådan lag.»
Det nu remitterade förslag till stadga, angående måls handläggning
i vissa fall af Konungens Högsta Domstols afdelningar samfäld t, hvithet
förslag är hemtadt ur eu den 1 Augusti 1836 utfärdad, sedermera dels
ändrad, dels förnyad preussisk kabinettsorder, föranleder till följande beaktansvärda
special-anmärkningar.
Do) Derutinnan finnes icke nedlagd någon bindande garanti derför,
att, Högsta Domstolens begge afdelningar verkligen skulle komma att
sammanträda i de fall mom. 1 förutsätter. När, vid omröstning till doms,
t, ex. fyra ledamöter stannat i eu mening mot tre, och någon bland minoriteten
uppgåfve ett prejudikat, hvarutinnan domstolen ansågs hafva
tillförene annorlunda tolkat och tillämpat lag eller författning, kunde det
inträffa, att de fyra förstnämnda ledamöterna väl funno det åberopade
rättsfallet något liknande den fråga, som företal des till afgörande, men
icke vara af samma beskaffenhet, eller och att någon af dem företedde
ett prejudikat från annan tid i motsatt riktning; hvarföre pluralitcten icke
ansåg sig kunna medgifva ärendets skjutande till Högsta Domstolens
plenum.
2:o) Den föreslagna stadgan låter ej alla hos Kongl. Maj:t rättssökande
tillkomma deri medgifna förmånen att enligt inom. 1 få, sin sak
dragen under Högsta Domstolens begge afdelningar samfäld!. Förslaget
undantager nemligen i inom. 2 dels »mål, som från krigsdomstol dragés
under Konungens pröfning, dels mål, som angår häktad person, eller eljest
Kongt. May.ts Nåd. Proposition No 32. 23
enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande, ifall sådant mål
till pröfning förekommer å tid då blott en afdelning af Högsta domstolen
tjenstgör och mer än två veckor återstå innan begge afdelningarne kunna
sammanträda.)) — Det behöfver dock knappt påpekas, att ett sådant undantag
saknar stöd af billighet och i betänklig mån skulle kränka al las
likhet inför lagen.
3:o) l Preussen finnes Jury i gröfre brottmål införd. Der ifrågakomma
icke, såsom hos oss, att högre domstol får pröfva bevisningen i
sa,dana mai ur underrätts protokoll, således blott efter skriftliga dokument
utan att hafva parter och vittnen inför sitt skrank. Den ofvan nämn da
kabinettsorder!! efter sin nuvarande lydelse kan derför intet innehålla för
det fall att sjelfva bevisningen möjligen pröfvades efter olika grunder på
särskilda afdelningar af landets högsta domstol. Icke heller innehåller
det nu remitterade förslaget något härom, utan endast om »förut antagna
rättsgrundsatser eller tydning af lag eller författning.»
Detta är dock ett vigtigt moment efter vår ännu varande domstolsinrättning,
och eu osäkerhet i rättsskipningen i donna del, der det gäller
anklagades lif, åra och välfärd, torde vara minst lika mycket att påakta,
som då fråga är om egentlig tydning af lag.
Pa dessa skål finner jag mig förhindrad att tillstyrka den föreslagna
stadgans ai i tagande.
Deremot om man skulle taga sin tillflykt äfven till formeln åtgärder,
särskild! med afseende på Högsta Domstolens beslut, vore, efter min
tanke, ett stadgande att tillstyrka, liknande det af Riksdagens Justitieombudsman
i hans embetsberättelse åt år 1873 sid. 52 föreslagna, gående
derpå ut, att derest, i anseende till ett måls tvetydiga beskaffenhet, omröstningen
på någon afdelning af Högsta Domstolen, vare sig i civilmål
eller i brottmål, utfölle sa, att endast genom en röst frågans utgång
komme att afgöras, eller vid paria rota i civilmål genom äldste ledamotens
utslagsröst eller i brottmål, såsom lag säger, genom deras mening,
som friade, eller den lindrigast vore, skulle domstolen sammanträda in
pleno föi- att medelst gemensam omröstning bestämma utslaget i saken,
och att detta utslag, jemte domstolens protokoll vid tillfället, skulle ad
notitiam genom tryck kungöras i Svensk Författningssamling eller annat
offentligt blad. Jag betonar härvid orden »ad notitiam», ty af huru stort
gagn och intresse det skulle vara både för allmänheten och de dömande
att se de på sådan! sätt tillkomna prejudikat offentliggjorda, vore det en
villfarelse att vilja tillägga dem kraft af lag, att äflas komma till den
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
ståndpunkt, från hvilken t. ex. England i denna fråga just som bäst haller
på att lösgöra sig — att tillägga Högsta Domstolen ett slags prejudikatlegislation
vid sidan af den lagstiftning, som enligt Regeringsformen tillkommer
Konung och Riksdag.
Gjordes i nyssnämnda förslag den modifikation, att Högsta Domstolens
plenum vore domför! om tolf ledamöter (domstolens ursprungliga antal)
funnes tillstädes, så kunde i det förutsatta fallet utvägen användas
på alla mål, helst äfven under sommarmånaderna så många ledamöter
plåga vistas i hufvudstaden eller dess granskap, att vid behof tolftalet
lätteligen kunde fyllas. Om man häremot framställer den anmärkning,
att i slik händelse man icke komme att erfarara hvad domstolens alla
sexton ledamöter både för tanke i målet, så torde lätt inses, att det icke
ä,r derpå vigten ligger utan fasthellre derpå att så många deltagit i målets
afgörande, som sedan århundraden tillbaka i vårt fädernesland ansetts
vara ett tillräckligt antal att i Indika mål som helst i sista hand döma.
En så beskaffad föreskrifts ovägerlig iakttagande skulle ej kunna genom
omröstning tillintetgöras; den gälde såväl de fall, då skiljaktigheten bestod
i olika uppfattning af lagbudets rätta tydning, som då den gälde
bevisningens verkan; och alldenstund ingen skälig anledning finnes att
undantaga krigsrättsmålen, behöfde, jemte den i nu remitterade förslaget
förutsatta ändring i Regeringsformens 22 §, en hänvisning, näst efter ordet
»åtta», i samma grundlags 20 § att dit lemnas.
Dock, jag upprepar det, ensamt genom formela åtgärder afhjelpes
icke det öfverklagade onda. Denna hjelp är att söka i en förbättrad lagstiftning
der tillämpningen varit ojemn. Att åt den så kallade doktrinen
öfverlåta att fingera lag der sådan ej funnes, eller åt domarens jurisprudens
att arbxtrera der han blott både att tillämpa, — vore att bereda en
landsolycka.
Justierådet Gramer: Den anmärkta bristen på enhet i lagskipning^
lärer ej kunna afhjelpas endast genom förändrad anordning af domareverksamheten
inom Högsta Domstolen; grunden dertill ligger djupare. Lagstiftningen
i landet har ej mäktat hålla jemna steg med detta s industriela framåtskridande,
så att deraf yppade rättsproblem ofta måst lösas med tilljelp af
äldre lagar, stiftade för enklare, mindre komplicerade förhållanden; och
många i senare tider utfärdade lagbud, afsedda att fylla de i följd af landets
kulturutveckling uppkomna lucker i 1784 års lag, äro ej aftattade med
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 32.
25
erforderlig tydlighet, utan lemna vid tillämpningen ruin för olika, ofta
stridig uppfattning. Behofvet af nya lagar har antagligen funnits så
tvingande, att anmärkt saknad af harmoni emellan dem och de förut bestående,
eller tvifvel om det tydliga i speciela delar mast skjutas å sido
för angelägenheten af deras skyndsamma påbjudande. Kan detta ej
förnekas, så torde det äfven höra medgifvas, att för vinnande af stadga
och jemnhet i lagskipning^ jemväl och hufvudsakligen tarfvas samverkan
från den lagstiftande makten.
Grundlagarne anvisa ock utväg för lagstiftaren att förskaffa ‘sig
kännedom om företeelserna inom 1 agskipningsområdet och att bestämma
åtgärder för rättssäkerhetens främjande.
Emellertid får jag ej underskatta nyttan af en sådan anordning,
hvarigenom tillfälle öppnas för Högsta Domstolen alla, ledamöter att samfält
utöfva domarekallet, i de fall der det för åstad komma,n de af jemnhet
i lagskipningen kan finnas erforderligt. Den individuelå uppfattningen
sofras genom meningsutbytet med flere, och likaså är den specielare sakkunskapen,
så behöflig vid bedömandet af vissa tvisteämnen, säkrare att
förvänta inom eu större domarepersonal. Det lider ej heller tvifvel,
att domslut, Indika innefatta uttrycket af flertalets bland Högsta Domstolens
ledamöter åsigt om en omtvistad och olika bedömd rättsfråga,
skola tillmätas vigt och utöfva ett helsosamt inflytande på lagskipningens
allmänna gång.
Men en lag i denna syftning fordrar varsamhet i uppställningen, så
att ändamålet med densamma i möjligaste måtto kan uppnås och att den
ej synes lofva mera än den kan hålla.
Ordalagen i det till granskning föreliggande förslaget förutsätta, att
beslut om ett måls hänskjutande till plenum skall föregås af eu omröstning
bland afdelningens ledamöter, så, fullständigt formel, att man deraf
kan sluta till den mening, som bör hållas för de flestes; således eu ordentlig
domsomröstning, hvilken måste antecknas i protokollet, för att
jemväl för de rättsökande, hvilkas intressen på det närmaste genom
omröstningen beröras, motivera beslutet om afdelningens inkompetens.
Konseqvenserna häraf torde ej utfalla till fromma för lagskipningsenheten
och ej eller för högsta domaremaktens anseende.
En ledamot har redan erinrat att frågan huruvida, uti ett på en
Högsta Domstolens afdelning föredraget mål, det i förslaget förutsatta fall
är för Hunden, så att målet skall till plenum öfverlemnas — icke alltid
framstår med sådan klarhet, att ej åsigterna derom kunna vara delade, i
Bill. till Biksd. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afd. 15 Haft. 4
26
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.
hvilken händelse denna fråga måste lösas genom omröstning; och än värre,
hända kunde att plenum sedermera, efter omröstning, ogillade afdelningsvis
beslut i frågan.
Sammanjemkning af skiljaktiga omdömen i ett tvistemål kan förväntas
så länge öfverläggning i ämnet pågår, men såsom regel får man
väl antaga, att den ledamot i Högsta Domstolen, som på någon af dess
afdelningar snidt till doms öfver och afgifvit sin röst i ett sedermera till
plenum hänskjuta mål, icke skulle der frånträda sin på mogen öfvertygelse
grundade åsigt och såmedelst gorå sig skyldig till eu klandervärd
sjelfförnekelse. Fara synes mig derför vara för handen, att, synnerligen
vid inträffad förändring i domspersonalen, stridiga domslut komma att
utgå äfven från den ifrågasätta domstolsinstitutionen; och då donna i allmänna
omdömet antagligen blefve uppskattad såsom ett betryggande värn
mot ojemnhet i lagskipningen, men det visade sig att de på hennes verksamhet
uppställa anspråk icke fyldcs — månne icke då tilliten till landets
domstolsväsen skulle allvarligt äfventyra s?
Förslaget upptager vidare såsom enda vilkor et för måls öfverlemnande
till pröfning af Högsta Domstolens sandlige ledamöter, att öfvervägande
röstantalet inom afdelningen skulle »afvika från förut af Högsta
Domstolen antagen rättsgrundsats eller tydning af lag eller författning».
Häremot erinras till en början att de begagnade orden lätteligen kunde
föranleda den allmänna uppfattning, att möjlighet till kännedom huruledes
ett föreliggande rättsfall förut blifvit af Högsta Domstolen bedömdt, städse
skulle finnas för dess ledamöter öppen, hvilket ingalunda är förhållandet.
Vi sakna här i landet ett ordnadt advokatstånd; endast sällan kan det
derför påräknas att de tvistande utreda om och huru lika beskaffade
tvister blifvit i högsta instansen afgjorda. Utredningen i detta hänseende
måste således åstadkommas af Högsta Domstolens ledamöter sjelfve. Bristen
på registratur eller minnesböcker för den förflutna liden, hvilken icke är
i förslaget begränsad, utgör emellertid för slik utredning ett hinder, som
trotsar de allvarligaste bemödanden. Tillämpningen af det föreslagna lagbudet
måste följaktligen blifva beroende på tillfällig upplysning om tillvaron
af prejudikat, stridande mot hvad afdelningen i ett föreliggande fall
beslutat; och under sådana omständigheter är den förutsättningen antaglig,
att inom någon af Högsta Domstolens afdelningar folie dom, stridande
emot ett prejudikat, som vid afgörandet ej var kändt utan först efteråt
uppdagats. Gjordes upptäckten af den tappande parten, skulle hän säkerligen
i donna, samma,nstäld med författningens ordalag, se ett gifvet stöd
27
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
för ansökan om resning, ehuruväl eu sådan ansökning svårligen torde kunna
bifallas. Har då ofvan antydda uppfattning hos allmänheten vunnit insteg,
lära slika domslut icke undgå klander, hvilket uteslutande, ehuru alldeles
oförtjent, kommer att drabba Högsta Domstolen.
Dessutom äfventyra* stridiga beslut inom Högsta Domstolen äfven
under andra förhållanden, än dem, som i förslaget antydas.
Exempelvis må framhållas den visserligen ej otänkbara händelse, att
fullt likartade, svårlösliga rättsfrågor förekomma nära samtidigt till afgörande
inom Högsta Domstolens båda utdelningar. För sådana fall och
antagligen många derå. borde väl, om gagn af reformen skall påräknas,
utvägen till plenisammanträden icke vara slängd.
Ehuru jag på nu anförda grunder ej kan godkänna den form, i
hvilken förslaget utgått, anser jag likväl den å bane bragd> frågan vara
af sådan vigt, att jag ej får undandraga mig redogörelsen för min uppfattning
om sättet för denna frågas fösning. Ändamålet vinnes, enligt min
tro, som ytterligare bekräftats af hvad jag under öfverläggningen i ämnet
erfarit, icke i nöjaktig mån om vilkoren för måls hänskjutande från Högsta
Domstolens afdelningar till plenum uttryckligen och specifikt i lagen upptagas,
utan bör det anförtros åt afdelningarne att, med hänsyn till lagskipningsenhetens
befrämjande, derom i förekommande fall förordna.
Visserligen kan häremot invändas, att ett sådant af all kontroll oberoende
bemyndigande utaf Högsta Domstolen antingen icke blefve användt,
hvarigenom ändamålet skulle helt och hållet förfelas, eller ock kunde tagas
i anspråk oftare än behofvet kräfde, till men och tidsutdrägt för de tvistande;
men misstanke om pligtförgätenhet i något af dessa hänseenden
lärer väl ej kunna uppstå emot de män, som skola fullgöra det dyrbara
förtroendeuppdraget att döma i Konungens namn. Jag vågar derför i
underdånighet föreslå att, i händelse nådig proposition om tillägg till 22
§ Regeringsformen varder till Riksdagen aflåten, till Kongl. stadgan den
28 Oktober 1860 måtte fogas en § af följande innehåll:
»Skulle uti annat mål, än sådant, hvarom i 20 § Regeringsformen
sägs, den Högsta Domstolens afdelning, der föredragningen skett, finna, för
beredande af enhet i rättsskipningen, lämpligt att målet afdömes af Högsta
Domstolens båda afdelningar samfäld!, och det anses kunna ske utan hinder
för det skyndsamma afgörande målets beskaffenhet kan fordra; ege afdeliiingen-jiatt
om målets föredragning till sådan! samfäld! afdömande förordna;.
och skola då, der laga hinder ej möter, samtlige Justitieråden i
pröfningen af målet deltaga.»
28
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
Hvad angår det föreslagna tillägget till instruktionen för Nedre Revisionen,
instämmer jag i det yttrande Justitierådet Lindhagen derom afgifvit.))
Justitierådet Södergren: d)en erfarenhet i afseende på domare
embetets
utöfning i allmänhet inom Högsta Domstolen, som utgör anledningen
till de nu föredragna lagförslag: eu i offentligheten förspord
klagan öfver bristande endrägt i besluten och saknad öfverensstämmelse
i rättsgrundsatser eller i lagtydning för särskilda domslut i väsendtligt
likartade rättsfall — torde höra anses hufvudsakligen tillkommen
efter det att Högsta Domstolens organisation och arbetsordning
senast voro föremål för lagstiftande maktens bestämmande och
Kongl. stadgan den 23 Oktober 1860 meddelades. Icke dock, efter
hvad mig förefaller, så, som skulle man trött sig finna den nämnda
år vidtagna anstalten med vidgande af Högsta- Domstolens ledamotsantal
och domstolens försättande på två afdelningar hafva nödvändigt förorsakat
det nu öfverklaga,de tillståndet i lagskipningen; i hvilket fall botemedlet
väl både kommit att sökas genom ett förslag till ändring af denna anstalt
och återvändande till den förfina ordningen. I något annat måste då orsaken
uppsökas, för att, med riktigt bedömande af det närvarande tillståndet,
beräkna utsigterna för den kommande tiden samt derefter ordna
de anstalter, som för rättsskipningen kunde finnas nödiga.
Hvad som härvid främst måste blifva föremål för betraktelsen, är
svenska lagverkets tillstånd; ty förgäfves må man vänta en god lagskipning
om lagstiftningen har motsatt egenskap. De remitterade lagförslagen
leda nödvändigt granskningen rakt in på detta grannlaga ämne; och denna
granskning fordrar öppen sanning. Man bemärker då genast civillagstiftningens
trägna fortgång på den väg, der Sveriges åldriga civillag alltmera
sönderryckes till en ruin, hvars utur systemet bortfallande delar ersättas
med ett aggregat af lösa, på olika lider samt af olika hufvuden och af
olika händer beredda författningar; dervid stundom, synnerligen i de lagstiftningsämnen,
Indika man hör benämnas såsom »human itetsfrågor» —
just den art, hvars principer vanligen finnas djupare och vidsträcktare
ingripa i civilrättens hela system — sådana författningar bl Hvit utfärdade,
vid hvilkas förberedande granskning af Högsta Domstolen förgäfves
med varnande erinringar om fel och brister i redaktionen blifvit förutsagdt,
att dessa lagar “kunde bringa oreda i lagskipningen.
V id ett sådant tillfälle, som det närvarande, der frågan är om utgrundande
af orsakerna till lagskipningens haltande gång, för hvilken äfven
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.
29
jag har att inför allmänna omdömet uppbära min tillbörliga andel i den
kollektiva ansvarigheten, lärer jag vara desto mera behörig till det nu
gjorda åberopande af sjelfva lagstiftningens tillstånd, som jag redan i
början af min mer än sjuttonåriga embetstid i Högsta Domstolen, vid särskilda
tillfällen, ända intilldess att erfarenheten tvång mig att anse det
vara förgäfves, i officiel!) yttranden öfver föredragna lagförslag höjt min
röst mot det begagnade lagstiftningssättet. Sålunda, utom andra tillfällen,
bräde jag den 11 Mars 18(53 mot det, att, sedan man funnit en allmän
lag af större omfattning vara, i följd af dess ålder, icke motsvarande tidens
förhållanden och fordringar och derför höra i hela sin vidd utbytas mot
en ny, till hvilken man ock genom komitier, de der under en sträcka
af decennier varit anlitade, fatt förslag utarbeta dt, och ytterligare reviderad!,
lagstiftningen ändock fortginge på det sätt, att spridda rättsbud i
den gamla lagen enstaka framdrogos till förändring, dervid det nya stundom
måste i sin princip lida jemkningar på det att detta nya utan alltför
stor oreda skulle kunna i det gamla inpassas; genom hvilket partiel:»
sammanflickande af gammalt och nytt, med anledning af tillfälliga spridda
motioner vid flen ena riksdagen efter den andra, i ändamål att afhjelpa
de mest tvingande behofven af lagreformen, den nödvändiga omsorgen för
tillvägabringa»»»^ af ett ordna dt och redigt la gsystem allt mera undansköts
till en obestämd framtid. Då jag villigt erkände det lämpliga, möjligen
ock nödvändiga i den metod för beredande af ny civillag, att den
icke i sin hela vidd på en gång företogs till ombildning, utan förslag dertill
delvis framstäldes, förklarade jag mig dermed förstå, att allt hvad som
tillsammans innefattade eu lmfvuädel af det störa föremålet för någon af
gamla civillagens balkar framstäldes såsom ett helt för sig, då, inom detsamma
kunde finnas ett konseqvent system, som genomginge och samt mmhumle
detaljerna: så, som det skedde medelst sjuttonde seklets lagstiftningsverk
i de vigtigare författningar, såsom T osta» nents-sta tiga»» och Förmyndare-ordningen,
Indika föregingo och i väsendtligt», delar förberedde 1734
års Allmänna lag. Det torde icke vara olämpligt att jag härmed
sålunda återupprepar dessa gamla erinringar, Indikas iakttagande ännu
kunde hafva den göda följd, att lagskipningens tillstånd icke ytterligare
förvärras just under det man söker att upptäcka botemedlet för det onda.
Under tillämpningen af ett lagväsende, som sålunda saknat både
yttre och inre enhet och harmoni och hvilket för öfrig!, icke ens med
donna anmärkta metod af fragmentariskt lagstiftande hunnit med behöfliga
nya stadgande»» nog skyndsamt följa nutidens hastiga gång i förän
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
3-
''
Kolig/. Maj-M Nåd. Proposition N:o 32.
äring af gamla och bildande af nva arter i det sociala lifvets mångfaldiga
verkningskretsar, har mången gång domaren hatt att lösa frågor, som
icke haft sin bestämma i gsgr und i fullständig och tydlig lag, utan fordrat
tillämpning af rättsgrundsatser, hemtade från den så kallade allmänna
jurisprudensen, från en doktrin, hvilken, då hon saknar fasta stödjepunkter
i de positiva lagarnes innehåll, icke alltid så säkert torde vara bunden af
förståndets kalla pröfning, utan stundom kan sväfva vidt ute i känslans
och fantasiens fria rymd. Då har för domarepersonalen stundom, måhända
ofta, möjligen mera ofta, än för domare-embetets — jag kan tillägga,
äfven för lagstiftande maktens — värdighet och anseende varit ensidigt,
just detsamma inträffat, som ofta händer inom eu annan rådplägning och
beslutande församling, hvilken, i och för lagstiftningen, oek har att befatta
sig med pröfning af rättsgrundsatser, de der ännu icke hunnit blifva i
lag bestämda: Riksdagen. Den ena personen finner en ifrågastäld princip
vara sann och god, sjelfva uttrycket af högsta rätt: den andra deremot
finner donna samma princip vara alldeles förkastlig, ledande till högsta
orätt. Och så skrider man till den slutliga metod, som i allmänna föreställningen
städse ursäktas för Riksdagen, såsom der naturlig, kanske oundviklig,
men åter lätt så midt rykte då man talar ensamt om högsta domareinstansen:
omröstning. Och dennas utgång, vare sig hos Riksdagen eller
hos nämnde domare instans, beror måhända på eu enda persons röst och
skall gälla såsom det sanna och råtta — intilldess. att vid annat tillfälle,
då den beslutande personalen är i någon mån ombytt, samma fråga åter
kommer under afgörande och får, möjligen ock med eu enda rösts öfvervigt,
motsatt utgång. Denna jemförande sammanställning af de begge
myndigheternas verkningssätt är icke gjord utöfver närvarande ämnes
gräns, utan fasthellre framkallar just detta ämne en sådan sammanställning.
Den ena myndigheten har nemligen till sin uppgift att besluta
sådana lagar, på livilkas beskaffenhet väsendtligen skall bero, om den andra
myndigheten skall vid deras tillämpning nödgas tillgripa omröstningen
för att säga hvad med samma lagar egentligen kan vara menad!. Finnes
den senare myndighetens verksamhet icke för det allmänna rättstillståndet
vara tillfredsställande, står man framför den svåra frågan: hos hvilkendera
myndigheten ligger felet — eller, för att begagna värdigare talesätt:
hos hvilkendera har, under alla menskligt» värka allmänna lott af
ofullkomlighet, förmågan icke räckt till att motsvara viljan? Bristen
kan möjligen ligga ensamt hos någondera, möjligen ock i större eller
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
31
mindre mån vidlåda- dem begge. Detta urskiljande skulle ankomma på
en verkligt ojäfvig och tillika nog kunnig skiljedomares afgörande.
Så fullkomliga, så för alla skiftningar och rättsfall tillräckliga, att
icke meningssplittringar vid domsluten skulle någonsin uppstå, lära dock
lagar icke kunna i sitt ursprungliga tillstånd blifva. Det måste då tillhöra
lagstiftaren att med ständigt vaken uppmärksamhet följa lagskipningens
gång, för att, der meningsskiftningar, synnerligen inom högsta domareinstansen,
röjt lagarnes bristfällighet, skyndsamt gorå dem fullständiga och
tydliga i deras hufvudsakliga bestämningar, från hvilkas grund och mening,
med hänsigt till harmonien i deras inre samband till ett- helt system,
rättsnormer skola hemtas i förekommande fall, Indika icke i lagarno ega
speciel uttrycklig regel. Det är, synes det mig, just i donna mening eu
offentlig embetsman i den för honom gällande Instruktion fått- sig ålagdtatt
vid hvarje riksdag i sin embetsredogörelse utreda lagskipningens tillstånd
i riket, anmärka bristerna uti lagar och författningar samt uppgifva
förslag till deras förbättring. Ett icke. minst i tidsbestämningen
vigtigt stadgande; ty underlåtenhet af en sådan an befäl d ständig va-ksamhetspligt
kunde efter en mängd års förlopp hafva den följd, att, när
den forskande blicken omsider kommit att falla öfver det ständigt rörliga
verksamhetsfält, der lian för länge saknats, penseln väl blefve redo att
måla en tafla med mörka skuggdrag öfver de inom allt för trång rymd
sammanhopa.de
betraktaren Unge redig urskilning om det verkliga sammanhanget emellan
alla dessa föremål, och hvilken nyttig lärdom kan vara att med full sanning
hemta från donna tafla.
Så länge det i domareeden uttryckta grundbegreppet af domarens
pligt är oförändrad!, så att lian skall »efter sitt bästa förstånd och samvete
döma efter Sveriges lag och laga stadgar», lärer det icke kunna fordras,
a.tf, någon domare skall såsom för honom bindande lag erkänna de prejudikat,
Indika efter hans synsätt och öfvertygelse icke skulle vara med
gällande lags rätta mening och förstånd öfverensstämmande. Domaren
har hitintills icke egt att åt prejudikaten tillerkänna sådan giltighet,
hvarigenom lagstiftande makten skulle, i hvarjehanda ämnen tidtals öfverflyttas
till domaremakten. Häraf har man naturligen att- förklara det
juridiskt berättigade i de under omvexlande domarepersonal till utgången
skiftande bmröstningarne i likartade rätt sfa 11. Det tyckes val då vara på
lagarnes beskaffenhet det väsendtligen måste bero, om sådana meningsstrider
vid deras tydning och tillämpning skola, oftare inträffa.
32
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.
Utöfver hvad med nu gjorda allmänna betraktelser är sagd*, i akt
och mening endast att framhålla hvad som måste tagas i öfvervägande
vid bemödandet att utfinna medel till befrämjande af rättsskipningens
säkra gång, inlåter jag för min del mig icke i någon förklaring till erkännande
eller till förnekande af befogenheten i den anmärkning om
Högsta Domstolens verksamhet under den förflutna tiden, som föränledt
de remitterade lagförslagen. Frågan, om lagskipningen företett brister
och fel, som icke äro att tillräkna saknad! uppfyllande af de nu antydda
vi Ikoren för möjligheten af god lagskipning, bör icke af mig besvaras.
Jag har att öfver de remitterade lagförslagen yttra mig på allmänt objektiva,
allmänt psykologiska grunder, angående ett ordnande för framtiden,
utan någon å min sida, blifvande tillämpning af något omdöme öfver flen
förflutna tidens verksamhet i Högsta Domstolen.
Under sådan uppfattning afl närvarande lagstiftningsärende, tror jag
mig i de grunder, på Indika lagförslagen hvila, höra erkänna såsom en
vigtig sanning, att i eu domstol, hvars ledamöter utgjorde ett icke allt
för stort antal och alla voro välde efter ett och samma anspråk på kunskaper,
erfarenhet och lämplighet för embete!, borde det vara att förvänta,
att om i något mål, der emellan eu afdelnings ledamöter uppstå!! skiljaktighet
i uppfattning af lagens mening och rätta tillämpning eller af
den allmänna rättsgrundsats, som i saknad af bestämdt lagbud för sådan!
fall, som det då förevarande, borde antagas till norm för bedömande!,
samtliga ledamöterna skulle företaga gemensam öfverläggning och gemensamt
afgöra målet; så skulle dermed — så vidt ej lagstiftningens dåvarande
skick i allmänhet uteslöte möjligheten af god lagskipning — kunna
beredas det bästa domslutet, som tillika kunde leda till enhet i lagskipningen
i framdeles förekommande likartade frågor. Och detta är ju icke
annat, än den enkla, axiomatisk! antagna principen för de kollegiala domstolames
inrättning. Utj öfverläggningen kan den ene ledamoten vidga
den andres kritiska, uppfattning af saken med dess på afgörande! mer
eller mindre verkande omständigheter: vid tydningen af ett dunkelt lagbud
kan genom jemförelse emellan flera lika kompetenta rättskunnigas
åskådningssätt och utläggningar sanningen lättare framträda; och det lärer
val icke lida något tvifvel, att ju den domare, som i sitt ensliga begrundande
fatta! ett lagbud i annan syftning, än den han vid öfverläggningen
förmärker vara hos andra rådande, skall med större trygghet kunna låta
sin enskilda förmodan om lagbudets verkliga mening vika för vigten af
den betydelse de! större antalet med honom i donna pröfning lika behörige
Koncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
33
fattat ur Lagens ord. Under samhällslefnadens rastlöst fortgående utbildning
i nya arter och förmer af verkningssferer, för hvilkas förvecklingar
och tvisteämnen lagstiftningen ännu icke hunnit gifva tillräcklig^^ rättshud,
inträder behofvet af den allmänna doktrinens vägledning, dervid det
tillräckliga: måttet af förtrolig bekantskap med principerna i främmande
länders laga r och i allmänhet rättsvetenskapens utveckling i sådana länder
naturligtvis kan säkrare vara att förvänta inom den större domarepersonalen,
än inom den trängre begränsade.
Utom det allmänna vilkoret, att icke lagstiftningens skick skall gorå
en god lagskipning omöjlig, antyddes i den nu gjorda betraktelsen ett
särskild! vilkor för dess giltighet: det, som af såg en viss måtta i hela antalet
af domstolens ledamöter. Val har icke till min kunskap kommit
någon historisk förklaring öfver bevekelsegrunden för det i afseende på
Högsta Domstolen uti 20 och 22 §§ Regeringsformen intagna stadgande,
som positivt förbjuder, att liera än åtta ledamöter på en gång må i pröfningen
af något mål deltaga; men jag bör tro detta förbud hafva en
djupare grund, än endast afsigt eu att, till undvikande af eu för doinareembetets
utöfning menlig öfveransträngning för Högsta Domstolens ledamöter
af oafbruten embetsutöfning, tillförsäkra dem möjligheten af någon
årlig, dem emellan alternerande embetsledighet. Ett sådant ordnande, väsendtligen
grundlagd! redan genom bestämningar af minimiantalet af på eu
gång dömande ledamöter, hade, synes det mig, icke fordra! den skärpa
formen af ett i sjelfva bestämmandet af högsta instansens organisation
inlagd! förbud mot det större antalet. Till grund för bestämningarne i
denna, Regeringsform la,des icke fösa hugskott; man har der att upptäcka
djup besinning och klart, ändamål. Det vill synas, att motivet för detta
stadgande hemtats äfven från en allmän psykologisk grund: från antagandet
af eu sådan fallenhet i m ernå skolynnet i allmänhet, att under vårdnaden
af anförtrodda värf hvarje särskild person för sig, äfven utan någon
derom erinrande egen reflexion, stundligen har starkare känsla af uppfordran
till omtanke för godt utförande af sitt värf, då detta är anförtrodt
honom ensam eller till samverkan med ett litet antal med honom
lika, förbundna personer, än då eu större mängd personer gemensamt hafva
detta, värf. Då eu till bepröfvande framstå,hl idé röner bifall hos eu
stor mängd till donna pröfning lika kompetente, ligger måhända genast i
donna gemensamhets störa vidd anledning för hvar och eu till eu tillförsigt,
som kan minska hans tveksamhet och dermed skärpan i hans kritiska
forskning; och sålunda kan det hända, att från det störa dömande
Bill. till Riksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afä. 15 Haft. 5
34
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
antalet framgår ett beslut, som icke varit möjligt om den ensamma
tvitiaren eller det lilla antalet, i ovetenhet ännu om den yttre verldens
blifvande tanke i ämnet, haft känslan af strängt tvingande nödvändighet
att så djupt och noggrant begrunda frågan, att dermed vore förutsedt,
Indika inkast mot det blifvande beslutet kunde af den ännu okända främmande
kritiken göras. I fråga om förvaltning af en större samfällighet^
angelägenheter må det vara lämpligt, stundom måhända nödvändigt, att
beslutanderätten utöfva s af eu talrik personal delegerade. Men icke rimligtvis
kunde det blifva fråga om bildande af en domstol med så stor
personal som t. ex. Stockholms stadsfullmäktige. Om i detta ämne man
vill från den högre synpunkten af sj elfva pligtkänslans verkan flytta tanken
till den drifkraft för det göda, som ligger i medvetandet af det anförtrodda
kallets ansvarighet, dervid man hellre må tala om den moraliska
ansvarigheten inför allmänna omdömet, än om den otvifvelaktigt i allmänhet
svagare garantien i den juridiska ansvarigheten; så lärer det icke kunna
nekas, att om ansvarigheten ligger tunn! utbredd öfver eu stor yta, måste
den på hvarje särskild punkt kännas lättare, än om den tätare läge öfver
en trängre begränsad rymd. Till en i ordets vanliga bemärkelse fåtalig
personal måste eu domstol vara inskränkt. Men siffran för detta fatal
kan en allmän teoretisk regel icke bestämma.
Frågan om det vid Högsta Domstolens organisation antagna högsta
antalet af på en gång i något mål dömande ledamöter bör, såsom närvarande
lagförslag afser, förändras, är sålunda eu lämplighetsfråga, som
endast efter ett tycke kan afgöras. Den angår ett visst förtroende till
Högsta Domstolens ledamöters personliga sinnesart, äfven de nuvarandes.
Jag är då må hända icke lämplig rådgifvare deruti, särdeles under de förhållanden,
hvilka åberopats såsom anledning till lagförslaget. I allt fall
är Högsta Domstolens utlåtande icke för någon ändring af Grundlag oundgängligt.
I fortsättning af den förut gjorda allmänna betraktelsen med särskild
tillämpning på förhållandet i Högsta Domstolen, inser jag väl, att man
kunde få höra det inkast, att eu votering med 8 röster emot 8 icke skulle
vara mera tillfredsställande för önsknmgarne om enhet och stadga i lagskipningen,
än nu eu votering med 4 röster emot 4, — eller, efter det i
verkligheten vanliga 1 edamotsantalet, med 4 röster emot 3. Men skilnaden
kan för lagstiftningens behof af möjlighet till säker beräkning af nödvändigheten
till lagars förändring eller förtydligande ega stor vigt i så
måtto, att genom pleni-voteringen b lafve känd!, huru den lag, hvarom
35
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 32.
särskild! kunde vara fråga, uppfattades af Högsta Domstolens verkliga
pluralitet, då deremot, i den nu gällande ordningen, en votering bland 8
— vanligen blott 7 — af de 16 ledamöterna lemna? lagstiftande makten
i ovetenhet, om icke möjligen de 8 eller 9 ledamöterna, som i voteringen
ej deltagit (i förra alternativet hälften och i det senare pluraliteten af
Domstolens personal) hyllar och vill tillämpa just den rättsgrund eller
den lagtydning, som vid voteringen var eu Domstolens skenbara minoritet.
Jag erkänner således för urin del, att hänskjutande! till Högsta
Domstolens begge afdelningars samfälda pröfning i sådana fall, som de i
den föreslagna stadgan afsedda, skulle, derest icke i afseende på ledamotspersonalens
antal den antydda betänkligheten mot rubbning af regeln i
22 § Regeringsformen ansåges ligga i vägen, vara en i sin grund giltig
och i sin beräknelig» verkan nyttig utväg till förekommande af den
ojemnhet i Högsta Domstolens lagskipning, att förut antagen rättsgrundsats
eller lagtydning komme att vika för derifrån skiljaktig mening, i
annan händelse, än att donna senare vore af verkliga flertalet bland
Högsta Domstolens ledamöter antagen och derigenom gåfve anledning till
förväntan att den i sin ordning kunde lända till framtida enhet i lagskipinligen,
sä länge nemligen den verkligen bibehölle betydenheten att
vara uttryck af flertalets öfvertygelse. En varaktighet utöfver denna
gräns bör icke — kan icke — fordras, derest icke, såsom redan är antyda
lagstiftande makten genom hyllning åt prejudikat skulle delvis
och tidtals komma att öfvergå till domaremakten.
Ehuru jag sålunda erkänner och högt värderar de föreslagna författniugarne»
störa och vigtiga ändamål, befrämjandet af den för allmänna
rättstillståndet ytterst angelägna enheten och säkerheten i högsta instansens
rättsskipning, och jag icke kan förbise, att, huru man än må söka
att ordna donna angelägenhet, störa svårigheter alltid måste möta, så att
icke något lagförslag i ämnet torde kunna framstå, som icke skulle i
någon män gifva rum för kritikens trillande inkast; nödgas jag dock
förklara, att, om än all tvekan lemnas å sido i fråga om rubbning af
grundsatsen i 22 § Regeringsformen, jag dock icke kan tillstyrka de nu
framlagda förslagen.
Enligt den föreslagna ändrade lydelsen af 22 § Regeringsformen,
skulle i detta Grundlagsbud qvarstå ett strängt förbud mot domarekallets
samfäld» utöfning af flora än åtta ledamöter utom i de vissa fall», som
skulle bestämmas genom den föreslagna stadgan.
36
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
Denna stadga är uppstådd med enahanda, i sjelfva ordalagen uttryckt
anspråk pa matematisk precision i bestämningen af de fall, der
det, som eljest vore i Grundlagen strängt förbjudet, skulle vara icke blott
tillåtet, utan ock så anbefaldt, att »ett annat förfarande vore lagstridigt.
Om det beskrifna fallet vore inne, upphörde domstolsafdelningens domsrätt
och målet kunde lagligen icke afgöras af annan myndighet, än Hög
sta.
Domstolens plenum. Sådan stark vigt måste, efter hvad mig synes,
nödvändigt tillerkännas lagtextens ord »finnes» och »då skall»; de synas
utesluta afl tanke pa något ungefär, något pa lämplighetsgodtfinnande
tillfälligt beroende. Det blir i afseende på parterna i målet en verklig
rättsfråga.: den part, som enligt domstolsafdelningens omröstning skulle i
strid mot gifna prejudikat förlora saken, både verklig rättighet att fordra
dess öfverlemnande till Högsta Domstolens pleniafgörande.
Min mening med donna erinran åsyftar icke något klander deraf,
att den föreslagna stadgan i donna del sålunda upptager ett rät t sbud, icke
gifven ruin för något förfarande efter löst godtfinnande: en fråga hvaruti
jag för närvarande icke har anledning att inlåta mig i något yttrande.
Men donna erinran har vigt i hvad jag bär vidare har att anföra om
stadgans tillämpning och följder.
Hvad sålunda, med donna uppfattning af stadgans skarpt befallande
syftning, vidare förekommer till betraktande, är den föreslagna formen för
urskiljande och konstaterande af det faktum, att domstolsafdelningens
gemensamma eller dess pluralitet® lika förbindande mening i föredraget
mai vore afvikande från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats
eller tydning af Lag eller Författning och att derföre afdelningens
domsrätt upphörde. Förslagets ord »f,nnes vid omröstning till dom.", synas
mig icke tillstädja annan uppfattning, än att härmed betecknades just det
»omlastande till dom», som i 23 Kap. Rättegångs-balken beskrifves:
eu handling af den ytterliga vigt, att någon fråga icke synes kunna
uppstå om möjlighet att icke dess upptagande i Domstolens protokoll
skulle vara en oundgänglig pligt, så länge nemligen icke Lagen med den
klaraste ordalydelse gjorde ett särskild! undantag från allmänna regeln.
Jag kan icke anse med domareembetets värdighet och sj elfva statsinrättningens
ständiga behof af allmän aktning och allmänt förtroende
till domaremakten det vara förenligt, att eu af domstol i laglig ordning
företagen och fulländad omröstning till dom må af samma domstol,
för någon art af beräkning på möjligheten af motsatt utgång i målet,
till sin verkan förkastas såsom misslyckad! försök till den högsta rättvi
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32. 31
sans utöfning: — att dessa dömande ledamöter i domstolen, sedan deras
i omröstningen afgifna och i protokollet upptagna meningar sålunda blifvit
gjorda till föremål för den offentliga kritiken, skola i sammanträde
med en annan domarepersonal ånyo afköra målets föredragning och deltaga
i en öfverläggning, som alltid för hvarje domare måste innebära
ändamålet att lian, intilldess han vid omröstningen slutligen sig yttrar,
skall ega att genom begrundande af alla sina kollegers gjorda erinringar
och betraktelser slutligen bestämma sin mening i målet: — att, derest
hos dessa för andra gången i ett och samma mål dömande ledamöter den
förnyade öfverläggnii igen, genom uppfyllande af sitt ständiga störa ändamål,
haft verkan att gifva förändrad riktning åt deras synsätt i saken
och dennas inre förhållanden eller åt deras uppfattning af lagarnas rätta
tillämplighet i det förevarande fallet eller af rättsgrundsatser att tillämpas
i saknad af beskrifven lag, — en händelse, som visst icke får anses
otänkbar vid den i detta ämne ingående grundförutsättning, att inom
Domstolen yppats motsätta meningar, hvilka naturligtvis icke kunna begge
hafva träffat det enda sanna och rätta, och enär äfven, i rättsvetenskapen,
såsom i andra föremål för det menskliga tankearbetet, hela lifvet i hvarje
stund är en skola, icke ett tillstånd af tankens nödvändigt orubbliga stillastående
på den ståndpunkt den i någon viss stund intagit, — dessa ledamöter
vid det nya dömandet skola vara försatte i den ställning, att de
icke kunna följa sin då fatta<le öfvertygelse utan att dermed sjelfva offentligen
uttala förkastelse öfver hvad de sjelfva vid förra omröstningen lika
ärligt och pligttroget utsagt och velat låta i dom utgå såsom uttryck af
det sanna och rätta, — eu ställning, som synes mig långt skild från det
tillstånd af själslugn och frihet från alla personligt störande intryck åt
yttre tillfälligheter, som för domaren är nödigt och hvithet Lagen velat
honom tillförsäkra med sina uti 13 Kap. 1 § Rättegångs-balken gulna,
af tillbörlig gram dagenhet skäns 1; i och psykologisk sanning förestafva de
regler.
Den svåra betänklighet, jag sålunda anfört, synes mig icke kunna
afhjelpas medelst den förändring af den föreslagna lagtexten, att ordet
omröstning blefve utbytt emot ordet öfverläggning. Stadgan skulle ändock
anses tvinga till en sådan redogörelse i domstolens protokoll, som åtminstone
i det närmaste blefve detsamma som berättelsen om en verkstad»!
omröstning. Jag har redan erinrat om hela donna domstolsförhandlings nödvändiga
karakter af en rättsfråga, der det fria godtycket icke finge råda,
utan noga och bestämdt måste visas att det vissa fall vore inne, der dom
-
38
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
stolsafdclningens domsrätt lagligen upphörde och Domstolens plenum inträdde
i den af Grundlagen eljest strängt vägrade domsrätten för större
antal, än åtta personer, — det fall, der den part, som enligt domstolsafdelningens
pluralitet# mening skulle vinna saken, beröfvades förmånen
af donna dom och vore hemfallen under möjligheten att vid plcnipröfningen
tappa. Om af andra skal, än sådana, som, i lag erkända, kunde
Öppet åberopas och i protokollet upptagas samt dermed göras till föremål
för offentlig granskning, den domarepersonal, som fatt målet till sitt afgörande
och företagit denna slutliga åtgärd, skulle inhibera förrättningen
och tillkalla andra personel- till bestämmande af målets utgång, kunde
allmänna förtroendet till domstolens oväld gå förloradt.
Vidare förekommer svår betänklighet vid den föreslagna stadgans bestämning
om de fall, då hänskjutande till Högsta Domstolens plenum
herde ske. Under fortgående tillämpning af urin förutsättning, att stadgan,
sådan den är skrifveri, icke får antagas inrymma det fria godtyckets
bestämning i hvarje särskild! fall, efter hvad som för tillfället kunde
tyckas höra få namn af det lämpliga, utan måste anses hafva ändamål
att gifva verkliga regler till skyldigt iakttagande, tror jag mig i donna
lagförslagets hufvudpunkt mota störa svårigheter.
Den tidrymd i det förflutna, inom hvilken prejudikat borde
bemärkas, för iakttagande att icke mot dem stridande domslut på någondera
af Högsta Domstolens afdelningar utfölle, är i lagförslaget lemnad
alldeles obegränsad och torde således höra anses utsträckt långt tillbaka,
utöfver mannaminne, ända till år 1789, då en myndighet med det i lagförslaget
anförda namn, Konungens Högsta Domstol, först tillkom. Väl
har vårt lagväsende sedan donna aflägsna tidpunkt undergått så väsendtliga
förändringar, att, för tillsynen öfver lagskipningens enhet, jemförelse!! med
det fordna möjligen mera sällan kunde behöfva sträckas så långt tillbaka
i tiden; men lagförslaget bär i detta ämne en så stark bestämning
för den giltiga tillkomsten af nya domslut, att, när det gäller tydning
och tillämpning af ännu Kvarstående delar i de vid Högsta Domstolens
första inrättning befintliga lagar och författningar, någon inskränkning
af nu nämnda störa tidrymd icke synes kunna antagas för jemförelse!!
med det förflutna vara gjord. Orden: ''»förut antagen rättsgrundsats eller
tydning» äro ock dunkla i den frågan, om i de fall, der tillförene just
den nu beklagade saknaden af enhet i rättsskipningen varit, så att stridiga
domslut fallit, det fattade nya domslutet måste ställas i den officiel!! jemförelse!!
med dess motsats bland de förutgångna besluten, fastän under senare
39
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
tid en motsats till detta sistnämnda utfallit, således ett beslut liknande det
tillärnade nya. Denna dunkelhet skulle ej väcka någon oro, derest ifrågavarande
stadga kunde anses vara gifven i mening, att Högsta Domstolen
egde använda den fria, icke af bokstafsbestämning strängt bundna urskilning,
som komme att åt detta lagbud gifva tillämpning endast då, i
sann inre mening fattadt, stridighet i den senare tidens i praktiken mera
stadgade rättsskipning skulle genom resultatet af någon omröstning på
endera af Högsta Domstolens afdelningar blifva störd. Men — jag har
det redan erinrat och måste här åter upprepa det: denna stadga har
naturen af eu undantagslag, der gränsbestämningarne måste antagas vara
skarpt afmatta och måste noggrant iakttagas för att icke störa någondera
partens lagliga rätt. Jag vågar förutsäga såsom säkert, att om den nu
omtalade friare tydningen af stadgan skulle inom Högsta Domstolen söka
att i förefallande praktik gorå sig gällande, skall den icke få framgång
annorlunda, än just genom den så illa anskrifna metoden af omröstning.
Måhända — och hvarför skulle icke misstroendet få i sina förutsättningar
sträcka sig så långt? — skulle Domstolens begge afdelningar stanna emot
hvarandra i motsätta voteringsresultat i frågor om rätta sättet att använda
det nya botemedlet mot — saknad af enhet i rättsskipningen.
Enligt samma stränga uppfattning af den föreslagna stadgans
legislativ^ natur och ändamål får jag icke stanna i någon tvekan vid
besvarandet af den frågan: huru skola domstolsafdelningens ledamöter få
veta, om det tillärnade nya beslutet vore stridande mot rättsgrundsatser
eller lagtydning i gifna prejudikat? Dessa ledamöter måste sjelf va,
alla samfäld! och hvar och en i synnerhet, söka att, så långt det kan
ligga inom deras förmåga, förskaffa sig detta för embetsutöfningen erforderliga
vetande. Hvarje ofullständighet deruti vore för dem en brist
i duglighet för embetet. På slumpens tillfälliga skickelse kan det väl
icke få ensamt bero, om såsom Kongl. Maj:ts domar skola utgå sådana
yttranden, som, derest inom Domstolen funnes minne och vetskap om
hvad densamma sjelf tillförene gjort, icke hade kunnat få annan verkan,
än att hänskjuta det handlagda målet till en i personalen förändrad myndighets
behandling och afdömande. Sådan kraft och verkan tror jag
verkligen ligga i ordet »skall» uti den föreslagna stadgans första moment;
och just det ändamål, för hvilket detta lagförslag tillkommit, beredandet
af enhet i rättsskipningen, tyckes icke tillstädja den tanke, att stadgans
tillämpning skulle vara att påräkna endast då händelsen så fogade, att
kunskap om prejudikaten vid tillfället förefunnes, utan att Dom
-
40
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.
stolsledamöterna skulle hafva någon mer eller mindre omfattande
forskning efter sådana prejudikat sig såsom embetspligt positivt åliggande.
För kunskapen om prejudikat, som gifvas under tiden efter
den föreslagna lagens tillkomst, blefve, såsom jag tror, tillbörligen ordiiädt
genom det tillika föreslagna tillägget vid Instruktionen för Nedre
Justitie-revisionen; men kunskapen om hela den förutgångna tidens prejudikat?
Val skulle Högsta Domstolens ledamöter veta sig vara fria
från juridiskt ansvar i de händelser, då prejudikat varit för dem okända
och derföre icke kommit att föranleda stadgans tillämpning; och likaledes
antager jag, att Kongl. Maj:ts sålunda tillkomna domar, fastän efteråt
upptäckta stridiga prejudikat blefvo åberopade, icke skulle förlora sin
giltighet och på tappande partens resningsansökning upprifvas, utan förblifva
bestående — såsom offentliga, beklagansvärda uppenbarelser af det
högsta domareembetets o tillförlitlighet i kunskapen om händelser i dess
egna förflutna verksamhet, samt under tyst och hemligt beklagande af
Domstolens ledamöter, att de icke i rätt tid egt den kunskap som efteråt,
för sent, dem erbjudits. Men tung ansvarighet skulle Högsta Domstolens
ledamöter vara underkastade inför det offentliga moraliska fil/vaknandet,
— ett godtyckets tribunal, hvars domar kunde hos månget känsligare
sinne blifva smärtande, om de sammanstämde med sjelfförebråelsen för
uraktlåten tillräcklig forskning i svenska rättsskipningens annaler. Huru
otillräcklig eu sådan forskning för så stor tidrymd skulle blifva, är lätt
att inse. Forskaren skulle nästan förgäfves öda tid och krafter, som behöfvas
för domarekallets mera egentliga och väsendtliga fordringar. Under
det han som mest sysselsätter sig med studiet af något visst års rättsförhandlingar
i Högsta Domstolen, påkommer ett domarevärf, der denne
flitige forskare låter utgå en af Domstolens ena afdelning besluten dom,
som uppenbart strider emot prejudikat urder året näst efter det, i hvars
handlingar studiet senast skedde. Och sedan, då upptäckt härom göres,
måste den samvetsgranne domaren åtnöjas med den juridiska ansvarsfriheten
för det begångna felet. Icke alla lynnen kunna tillfredsställas
med en tröst af denna art.
Icke torde det höra påräknas, att parterna skola anvisa tillvarelsen
af de prejudikat, hvilkas kännedom kunde behöfva^ för att bestämma
målets slutliga behandlingssätt, och att hvardera parten eljest finge skylla
sig sjelf för följden af bristande kännedom om dessa, prejudikat. Det
är statens sak, icke parternas, att konstruera domstolen. I allt fall vore
det väl icke att förvänta, att den part, som söker att vinna sin sak i
41
Kong!.. Maj ds Nåd. Proposition N:o 32.
strid mot principen i befintligt, men för domstolen obekant prejudikat,
skall gerna yppa hvad i detta hänseende är en hemlighet både för hans
vederpart och för domstolen. På denna väg lärer icke något ädelmodigt
ifrande för enhet i rättsskipningen vara att söka.
Jag betvifla!1 icke, att ju de sålunda anförda betänkligheter varit
noga bemärkta och med all af ämnets störa betydenhet påkallad sorgfällighet
vägda, då förslaget uppgjordes. Det rättsskipningens skick, som
föranledt, detta förslag, torde hafva skådats så mörkt, att icke ens betänkligheter
af denna art ansetts höra ligga i vägen. Och dervid har förslaget,
såsom det vill synas, utgått från eu förutsättning, att begagnandet
af den blifvande möjligheten till hela domstolspersonalens samfäld:!, utöfning
af domarekallet, för beredande af enhet i lagskipningen, der denna
enhet någon gång genom en domstolsafdelnings tillernade beslut kunde
storas, måste hos Högsta Domstolen manas fram genom ett mekaniskt
regeltvång, till ett undantagsförfarande i afseende på den dömande personalens
sammansättning. Då detta utfinnande af tvångsregler skulle ske
utan rubbning af deri'' förut stadgade ordning i domstolsledamöternas tjenstgöringstid,
har problemet blifvit särdeles svårlöst. Sålunda har man kommit
derhän, att svenska statsförfattningen — Regeringsformen och dess
bihang, de begge stadgarne — skulle i sitt högtidliga program för rättvisans
högsta utöfning hos Konungamakten Öppet förklara, att en tendens
till sjuklighet funnes i denna utöfning af Konungens domsrätt, genom
brist på enhet i rättsskipningen: att derföre under hälften af hvarje år
och ett par veckor dertill vore för alla arter af förekommande rättsfrågor,
med ett i följd af högsta instansens organisation nödvändigt undantag af
de från krigsdomstol fullföljda mål, genom en exception,;! regel anstaltadt
till iakttagande och bevarande af rättsskipningens enhet och stadga, dock
med uppoffring sannolikt mången gång af förut möjlig skyndsamhet i
rättstvisternas afgörande, — men att under återstoden af året, fem månader
och något derutöfver, måste för en del rättsfrågor, i anseende till behofvet
af skyndsamhet i deras afgörande, möjlighet lemnas öppen att rättsskipningen
i högsta instansen blefve osäker och haltande, sa att domar da
kunde komma att utfärdas, hvilka under annan årstid icke skulle hafva
kunnat få giltighet.
I sanning ett sorgligt program för utöfningen af den till sjelfva
Konungamaktens funktioner hänförda högsta rättsskipningen. Dock —
jag får icke förgäta, att det är från resultaterna af Högsta Domstolens
Bih. till Biksdm Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afä. 15 Haft. ö
42
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
förflutna verksamhet eu tvingande anledning till detta program skall hafva
framgått. Det är ock derföre jag vid detta tillfälle icke hör yttra mig
vidsträcktare, än i fråga om det i förslagen beshrifna regeltvångets möjlighet
och dess förmåga att rätt verka för sitt uppgifva ändamål. Och jag har
för min del derom afgifvit mitt afstyrkande yttrande.
Beträffande det ifrågasätta tillägget vid Instruktionen för Nedre
Justitie-revisionen, tror jag detsamma afse ett under alla förhållanden nyttigt
företag, nyttigt äfven om den nu föreslagna stadgan icke skulle blifva
såsom lag antagen. Dock synes det mig, att åt minnesböckerna icke bör
gifvas högre betydenhet än såsom i och för sig med sina egna register
utgörande officiela utförligare Register, med hvilkas ledning den säkraste
kännedomen af de deruti anförda rättsfall skulle sökas i de rätta urkunderna,
Högsta Domstolens protokoll och, om det ytterligare erfordras, de
i Justitie-revisions-expeditionen eller i Riksarkivet förvarade akterna. Det
är väl bekant, att mycken svårighet kan mota företaget att ur ett afdömdt
konkret rättsfall, med alla dess ofta på sj elfva rättsfrågans säkra
bestämning inverkande och stundom derför alldeles likgiltiga omständigheter
och biomständigheter, med säkerhet i sammanträngd form framställa
den rättsgrundsats eller den lagtydning, som skulle utgöra ett för framtiden
upplysande prejudikat. I allmänhet är det icke så alldeles lätt sak
att rätt urskilja, om ett domstolsbeslut verkligen bär naturen af prejudikat
för ett sednare mål af skenbart lika beskaffenhet med det förut afgjord^
och det torde vara ovisst, om icke i många fall, der man beklagat
sig öfver stridighet emellan Högsta Domstolens beslut i särskilda mål,
orsaken må vara att finna i oriktig förutsättning af full likhet emellan
de särskilda rättsfall, i hvilka man gjort sammanställande jemförelse.
Stundom kan en till utseendet obetydlig omständighet i ett mål hafva
inför den ene domarens omdöme varit så bestämmande i rättsfallets konstruktion
och för tillämpningen af eu rättsprincip, att lian just derföre
blifvit ense med annan domare, från hvars mening han åter måste afvika
i annat mål, der just denna omständighet i species facil saknas. I en
»minnesbok)), som aldrig tages för annat än en anvisning till urkunderna,
kunde tillräckligt ändamålsenliga anteckningar göras af de i förslaget uppgiga
embetsman, protokollssekreteraren och föredraganden. Skall åter
minnesboken vara en urkund af högre officiel vigt och betydenhet, så att
dess innehåll skall justeras inför Högsta Domstolen, som då blefve för de
sammanträngda berättelsernas tulla säkerhet ansvarig, och minnesboken
kunde — såsom otvifvelaktigt stode hvar man fritt, —*■ af trycket utgif
-
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 32.
43
vas såsom Högsta Domstolens verk, är det min fulla öfvertygelse, att
dessa justeringsoperationer inför de sju ledamöterna skulle bli ganska brydsamma
och tidsödande; och i de händelser, då ombyte af tjenstgörande
ledamotspersonal inträffade innan justering af minnesboken för de senast
åtgjord» malen hunnit ske, hvithet arbete väl svårligen kan af föredraganden
under pågående föredragningsvecka påräknas, vore uppehåll och
oreda i justeringen att förutse. Jag tillstyrker derför, att förslagets slutord,
som afse justeringen inför Högsta Domstolen, må uteslutas, hvarigenom
tillika skulle undvikas det måhända icke så alldeles lämpliga deruti,
att ett Högsta Domstolens embetsåliggande blefve beskrifvet och påbjudetgenom
tillägg vid en för särskild! embetsverk meddelad instruktion, hvilken
icke såsom lag blifvit offentligen kungjord, utan endast medelst ett
till nämnde embetsverk öfverlemnadt originalexemplar är vorden till efterrättelse
anbefalld.))
Justitie-rådet Quensel: ccÖkad dogmatisk giltighet åt Högsta Domstolens
beslut är ej gagnelig för sjelfständig utveckling på lagskipningens
område och jag anser derför och jemväl i anseende till den föreslagna lagens
exceptionela natur nödigt att dess verkningar ej sträckas längre, än ändamålet,
att, så vidt möjligt är, förekomma domar med stridigt innehåll från Högsta
Domstolen, oundgängligen erfordrar. I öfverensstämmelse härmed bör, enligt
min tanke, den ifrågasätta pleni-behandlingen omfatta endast den fråga, der
kollision befaras, så att, om flera frågor förekomma i samma mål, avdelningen
af dömer de öfriga. Blefve derjemte närmare bestämdt, att af delningens
beslut om öfverlemnande till plenum ej får af detta häfvas och
större frihet inrymd åt Högsta Domstolen att förordna om anteckningarne
i minnesböckerna, vore jag med formen i öfrig! af de föreslagna stadgandena
tillfredsställd, men har ingenting att invända deremot, att större
precision i uttrycken införes i den mån framställda anmärkningar må finnas
dertill föranleda.
Då offentliga förhandlingar visa, att frågan om afhjelpande af de
brister, hvilkas bjertast framträdande följder gifvit upphof till förslagen,
ådragit sig uppmärksamhet hos så väl Justitieombudsmannen som Riksdagen
och Regeringen, synes mig undersökning vid detta tillfälle om
orsakerna till samma brister och medlen deremot ej vara påkallad.
Deremot vill jag uttala mig i ett ämne, som dermed står i ett visst sammanhang
och som jag ofta öfverläggningsvis bragt å bane — jag menar
den riktning behandlingen af lagärenden på senare åren tagit, Arbetet
44 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 32.
dermed företages hufvudsakligen af hvarje ledamot alldeles enskild!.
Resultatet Id ifver vanligen liera yttranden, ofta, såsom i förevarande fall,
lika många som ledamöter. Sanmianjemkning deraf är sällan möjlig och
dessa yttranden, upptagna under omröstnings form i protokollet, som
aflemnas till svar å remissen, visa val sju Justitieråds individuela åsigter,
men utgöra icke frukt af Högsta Domstolens kollektiva verksamhet
eller ett sådant Högsta Domstolens utlåtande till ledning vid lagstiftningsarbetet,
som grundlagen synes hafva åsyftat.»
in fidem,
E. G. Hjertberg.
Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartement s-ärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet å Stockholms
Slott den 19 Februari 1875,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Carleson,
Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Berg,
Wennerberg,
Friherre Alströmer,
Weidenhielm,
Lovén,
Friherre Akerhielm,
Friherre von Otter.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde att sedan, på
sätt protokollet öfver Justitie-departements-ärenden för den 13 sistlidne
November utvisar, Kongl. Näjd i nåder förordna!, att Högsta Domstolens
utlåtande skulle infordras öfver uppgjorda förslag dels till tillägg vid 22 §
45
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
Regeringsformen, dels till Stadga angående måls handläggning i vissa fall
af Högsta Domstolens afdelningar samfäld! och dels till tillägg till Instruktionen
för Nedre Justitie-r evisionen, så hade Högsta Domstolen genom
protokoll den 28 nästlidne månad sådant utlåtande afgifvit.
Efter att hafva redogjort för Högsta Domstolens tillkännagifna tankar
i ämnet, anförde Hans Excellens:
»Den störa meningsskiljaktigheten bland Högsta Domstolens i förslagens
granskning deltagande ledamöter visar otvetydigt svårigheten att
på ett tillfredsställande sätt lagstifta i ämnet; men denna svårighet hör
till dem, som fordra att öfvervinnas och hvilka låta hvarje misslyckad!
försök dertill endast tjena såsom uppslag till ett nytt. Flertalet af Högsta
Domstolens förenämnde ledamöter synes antaga att lagskipningens
öfverklagade brist på stadga och enhet bör i främsta rummet, om icke
uteslutande, tillskrifvas den positiva rättens brist pa öfverensstämmelse,
sammanhang och klarhet och således skulle genom sj elfva lagstiftningens
förbättrande naturligast afhjelpas. Ett sådan! antagande förutsätter likväl
ett jurisprudensens beroende af lagstiftningen, som är alldeles oförenligt
icke allenast med romerska rättsutvecklingen, i synnerhet före Alexander
Severi tid, utan ock med nyare rättsförfattningar, t. ex. våra grannländer
Norges och Danmarks eller de Storbritanniska rikenas, i hvilka en fast
och högt utbildad jurisprudens stöder och sammanhåller en positiv rätt
af ingalunda större fullkomlighet än Sveriges. Att a andra sidan den
positiva rättens systematiska uppställning icke utestänger behofvet af andra
åtgärder för ernåendet af stadga i'' lagskipning^ har visat sig i åtskilliga
Tyska stater, t. ex. Preussen, der behofvet af sådan stadga för längesedan
föranled! föreskrifter för rikets högsta domstol att in pleno afgöra
inom densamma stridiga rättsfrågor. Men när icke i främmande länder
lagstiftningens brister utgjort hinder för enhet i lagskipning^ och ej heller
någon uppställning eller affattning af rättsbuden funnits tillräcklig att
förekomma osäker och vacklande tillämpning af desamma, torde en föreställning
att ensamt i vårt land förhållandet kunde i samma hänseenden
vara motsatt, höra anses hvila på för mycket osäker grund att erkännas
såsom riktig.
Att dermed frånkänna lagstiftningen all skuld till lagskipningens
vacklande och juriprudensens låga ståndpunkt i Sverige kan emellertid
så mycket mindre vara min mening, som jag tillförene sökt ådagalägga
att grundlagens förbud för flere än åtta af Högsta Domstolens ledamöter
att på en gång deltaga i pröfningen af något mål motarbetar lagskipnin
-
46
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
gens naturliga sträfvan till enhet, hvilken betingas af sådan enhet i högsta
instansen. Mot ett mer eller mindre vilkorligt upphäfvande af detta
förbud har icke heller, så vidt jag funnit, någon betänklighet i Högsta Domstolen
förekommit, utan är det mot den ifrågasätta stadgan angående måls
handläggning i vissa fall af Högsta Domstolens afdelningar samfäld!, äfvensom
mot det i sammanhang dermed ifrågasätta tillägget till Nedre
Justitie-revisionens instruktion anmärkningarne inom Högsta Domstolen
egentligen blifvit riktade.
I afseende å dessa anmärkningar företer sig en sådan meningsbrytning,
att det skulle vara ett vanskligt företag att söka derutur framdraga
Högsta Domstolens åsigt angående flertalet af de frågor, hvilkas besvarande
anmärkarnes särskilda yttranden kunde påkalla, och efter mitt
förmenande är o icke de hvarandra delvis motsägande meningarne af beskaffenhet
att föranleda väsendtliga ändringar i förslagen. Den af vissa
ledamöter i Högsta Domstolen förordade ändringen att Högsta Domstolen
in pleno skulle fastställa abstrakta rättssatser och afgifva lagtolkningar,
icke med allmängiltighet, utan endast till efterrättelse för Högsta Domstolens
afdelningar vid af dömandet af särskilda mål, synes mig lika oförenlig
med grundlagens bestämning af lagstiftningsrätten som med allmänna
lagens förpligtelse för domaren att döma efter lag och laga stadgar.
Faran att de fullföljda målens hänskjutande till Högsta Domstolens plenum
kunde menligt inverka på Domstolens öfriga göromål förlorar all betydelse
om den matos efter antalet af hittills inträffade fall, der stridiga rättsåsigter
af beskaffenhet att påkalla målens berörde behandling sökt gorå
sig gällande. För den yttrade betänkligheten, att af Högsta Domstolens
afdelningar fattade beslut om måls hänskjutande till plenum kunna af
Högsta Domstolen in pleno höfvas, lemnar icke, efter min tanke, den till
Högsta Domstolens utlåtande remitterade stadgan den ringaste grund då
den icke tillagd Högsta Domstolen in pleno någon domsrätt öfver de, hvar
inom kretsen för sin verksamhet, med Högsta Domstolens rätt beslutande
afdelningarne. Några af de granskande ledamöterne hafva skildrat svårigheter
och förvecklingar, som efter deras förmenande skulle uppkomma
derigenom att domstolsafdelningens beslut om ett måls öfverlemnande till
plenum borde föregås af en till protokoll tagen omröstning till dom; men
inprotokollering^, af meningar i liufvudsaken, yttrade vid en omröstning,
som endast föranledde målets öfverlemnande till plenum och således i
öfrig! till all rättsverkan förfölle, vore lika litet behöflig som den i stadgan
omförmäles, och de skildrade svårigheterna och förvecklingarne borde
47
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.
lika litet föranledas af den föreslagna anordningen, som de hittills föranledts
af det för måls afgörande af fyra ledamöter stadgade vilkoret att
alla skola vara om slutet ense, hvilket blott genom en förberedande omröstning
till dom kan lagligen utrönas. Temmeligen öfverflödigt synes
mig ock det af åtskilliga ledamöter yrkade förtydligandet af föreskriften
att, då den mening, om hvilken alla på en afdelning sig förena eller som
för de flestas hållas bör, finnes afvika från förut af Högsta Domstolen antagen
rättsgrundsats eller tydning af lag eller författning, målet skall afdöma^
af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld!. En rättsgrundsats
eller lagtolkning är nemligen icke att anse såsom antagen längre än
till dess densamma blifvit bevisligen förkastad, och då ingen lag får anses
fordra det omöjliga, vore det en uppenbart oriktig tydning af stadgan
att deruti inlägga anspråket på att Högsta Domstolens ledamöter skulle
ex nobili officio känna hvarje lagtolkning eller rättsuppfattning, som under
förflutna tider blifvit i Högsta Domstolens beslut med större eller
mindre tydlighet uttryckt. Stadgan ställer icke nya fordringar på domarens
kunskapsförmåga utan anvisar för uppgifvet fall hans görande och
låtande med den kunskap han har. Oaktadt sakegare och sakförare förmodligen
icke underlåta att framdraga alla för dem tillgängliga prejudikater,
är det likväl ganska sannolikt att, till en början och innan Högsta
Domstolens minnesböcker hunnit ernå större fullständighet, skulle icke
sällan inträffa att en afdelning i saknad af kännedom om ett visst prejudikat
antingen hänskjöte till plenum ett mål, som, i händelse prejudikatet
varit för avdelningen bekant, skolat derstädes afdömas eller ock
sjelf afgjorde ett mål, som den med kännedom om prejudikatet bort öfverlemna
till plenum. Intetdera kunde dock med fog läggas Högsta Domstolens
ledamöter till last. Dessutom finge i förra fallet ingen skada antagas
hafva skett och i senare fallet vore den ej någon annan än den,
för hvilken man är utsatt i hvarje mål, som enligt gällande rättegångsordning
afdomes efter en af flertalet på någon afdelning, men af fåtalet
inom Högsta Domstolen omfattad rättsåsigt. En olägenhet, som ej kan
undvikas, är i allt fall icke något skäl till förkastande af en fördel, som
kan vinnas.
I afseende slutligen å de mot föreslagna tillägget till Nedre Justitierevisionens
instruktion framställda anmärkningarne om olämpligheten att
genom ett dylikt administrativt förordnande meddela föreskrift om Högsta
Domstolens justeringsskyldighet samt att åt minnesboksanteckningarne gifva
48
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 32.
den ifrågasatta utsträckningen, tillåter jag mig att i underdånighet erinra,
beträffande den förra anmärkningen, att den föreslagna bestämmelsen om
minnesboksanteckningarnes justering är af likartad beskaffenhet med många
föreskrifter i de allmänna domstolar^, i administrativ väg utfärdade
arbetsordningar; att den visserligen kunde, men alldeles icke i följd af
sin beskaffenhet behöfde tilldelas någon särskild egenskap derföre att den
anginge Högsta Domstolen; att om, såsom en ledamot derstädes invän dt,
ininnesboksanteckningen blefve genom Högsta Domstolens justering att
anse såsom en förklaring af den föregående domen, vore icke derigenom
anteckningens värde eller nytta minskad; samt att för den ifrågavarande
bestämmelsen, så vida den eljest finnes tjenlig och ej tillägges egenskapen
af civil lag, någon lämpligare plats än den i Nedre Revisionens instruktion
icke kunnat anvisas. Hvad åter den klandrade utsträckningen af anteckningen
i minnesböckerna angar, ma medgifvas att dessa anteckning^,
i händelse af mycken meningsskiljaktighet inom Högsta Domstolen, kunna
i tidernas längd växa till ett besvärligt omfång; men, när detta tänkbara
förhållande inträffar, bör eu förändrad föreskrift kunna utan svårighet
meddelas, och den nytta, hvilken anteckningen under tiden medfört, torde
vida öfverväga den olägenhet, som varit dermed förenad.
Utan att dela de af flertalet bland Högsta Domstolens _ granskande
ledamöter yttrade betänkligheter mot den föreslagna anordningen nekar
jag icke att den är ofullkomlig, men tror att de motförslag särskilda
ledamöter af Högsta Domstolen framställt äro mindre antagliga; att verkliga
förbättringar åstadkommas säkrast med ledning af erfarenheten och
att en ofullkomlig reglementering för rikets högsta domstol bör bedömas
ur synpunkten att minsta möjliga reglementering är den bästa. Att näppeligen
nå°''on kommer att synas tillfredsställande kan i viss man slutas deraf
att intetdera af de i Högsta Domstolen framställda motförslagen blifvit af
två ledamöter biträda
Emellertid och då tills vidare far anses ostridigt att lagstiftningens
första åtgärd för befrämjandet af enhet i högsta instansens lagskipning,
måste vara den, att undanrödja hindren för Högsta Domstolen att sjelf
åstadkomma sådan enhet och för detta ändamål erfordras i främsta rummet
en, grundlagsändring, kan frågan om deraf beroende ytterligare anordningar
väl belysa den väg, till hvilken samma ändring leder, men icke
förr än framdeles blifva föremål för lagstiftningens afgörande; och som
flertalet af Högsta Domstolens ledamöter ingenting haft att mot den före
-
49
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
slakna grundlagsändringens affattning invända, hemställer jag i underdånighet
att Eders Kongl. Näjd behagade föreslå Riksdagen att antaga
följande lydelse af Regeringsformens 22 §: »Uti Högsta Domstolen kunna
ringare mål pröfvas och afgöras af Fem Ledamöter, så ock af Fyra, der
alla fyra äro om slutet ense. Öfver vigtigare saker skola minst Sju döma.
Ej må flera än Åtta ledamöter på en gång i pröfningen af något mål deltaga,
der ej för vissa fall annorledes förordnas i flen ordning 87 § 1 mom.
stadgar.»
Hvad Hans Excellens Herr Justitie-statsministern sålunda
hemställt behagade, uppå tillstyrkan af StatsRådets
öfrige ledamöter, Hans Näjd Konungen i nåder
bifalla; och skulle i följd deraf till Riksdagen aflåtas
nådig proposition af den lydelse, bilagan till detta
protokoll utvisar.
Ex protocollo
Tli, Wilh. Malm.
Bill. till Piksd. Prof. 187r,
1 Stim!,. 1 Afd. lö Haft.
i
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- KU 1875:10 Utlåtande, i anledning af Kongl, Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till förändrad lydelse af 22 § Regeringsformen. s. 7 i texten