Sök i Ratio Lex

Angående ändring af nuvarande lydelse af 22 § Regeringsformen

1875-03-09 · 49 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 45 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1875:32, Angående ändring af nuvarande lydelse af 22 § Regeringsformen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

1

\

''%:o $2.

Ank. till Riksd. Kanal! den 9 Mars 1875, kl. 11 f. m

Kongl. Maj ds Nådiga Proposition till Riksdagen, angående ändring

af nuvarande lydelse af 22 § Regeringsformen; Gifven

Stockholms Slott den 19 Februari 1875.

Sedan lång tid tillbaka har i lagskipning^ visat sig ett vacklande,.

som vanligen tillskrifves en icke utan fog anmärkt brist på enhet i högsta

instansens beslut. Orsaken till donna brist lägges likväl med orätt

Högsta Domstolen till last, så länge lagstiftningen, i stället att understödja

lagskipningens naturliga sträfvan efter enhet, motverkar den genom

uppställda hinder för Högsta Domstolen att vid den meningsskiljaktighet,

som är oundviklig följd af mensklig», lagars ofullkomlighet, gorå gällande

den rättsåsigt, hvilken omfattas af flertalet bland domstolens ledamöter.

Det största hindret dervid är uppenbarligen grundlagens förbud för mer

än hälften af Högsta Domstolens sexton ledamöter att på en gång deltaga

i profil i ngen af något mål, hvilket utesluter möjligheten icke blott för

domstolen att förekomma det en af ett erkändt fatal omfattad mening

understundom måste i enskilda fall utgå såsom domstolens, utan ock för

granskaren af Högsta Domstolens på stridiga rättsuppfattningar grundade

beslut att med säkerhet bedöma hvilkendera uppfattningen utgör flertalets.

Omsorgen både om lagskipning^! och lagstiftningen påkallar upphäfvande!

af nämnda förbud och med afseende å syftemålet att dervid

bereda en utväg för Högsta Domstolen att sjelf åstadkomma enhet i dess

Bill. till Biksd. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afd. 15 Käft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

rättstollming hafva uppgjorda förslag till de för ändamålet nödiga lagstiftningsåtgärder

varit till Högsta Domstolens granskning öfverlemnade.

Enligt dessa förslag skulle den erforderliga grundlagsändringen inskränkas

till ett tillägg till 22 § Regeringsformen, hvarigenom, med bibehållande

af förbudet för Högsta Domstolens ledamöter att efter godtfinnande bestämma

sitt domföra antal utöfver hittills stadgad gräns, förbeiålles lagstiftningen

att genom särskild lag, i den ordning 87 § 1 inom. Regeringsformen

utstakar, bestämma vissa fall, i Indika Högsta Domstolens ledamöter

borde samfäld! deltaga i pröfningen af dit fullföljde mål; och som

hvad i Högsta Domstolen blifvit mot berörda grundlagsändring anmärkt

synts Kongl. Näjd icke vara af beskaffenhet att höra hindra densamma,

vill Kongl. Näjd, med öfverlemnande ad Stats-Rådets och Högsta Domstolens

protokoll angående ärendet, härigenom föreslå Riksdagen att antaga

följande ändrade lydelse af 22 § Regeringsformen:

»Uti Högsta Domstolen kunna ringare mål pröfva s och af gör as af

Fem ledamöter, så ock af Fyra, der alla fyra äro om slutet ense. Öfver

vigtigare saker, skola minst Sju döma. Ej må flere än Åtta ledamöter

på en gång i pröfningen af något mål deltaga, der ej för vissa fall annorledes

förordnas i den ordning 87 § 1 inom. stadgar.»

Kongl. Näjd förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse väl bevågen.

OSC A R.

Edward Carleson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

o

Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hullet

inför Hans Maj:t Konungen i Stats-llådel å Stockholms

Slott den 13 November 1874,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsmini steril Carlsson,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Berg,

Friherre Leijonhufvub,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Loven,

Friherre Akerhielm.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade:

»I lagskipningen har länge visat sig en brist på enhet, som redan

för tjugufem år tillbaka gjordes af Rikets Ständers Ombudsman till föremål

för offentlig uppmärksamhet, men vid den tiden endast föranledde ett

bittert klander mot Högsta Domstolen och några fruktlösa försök att genom

lagförklaringar förekomma vissa uppgillra skiljaktigheter vid lagens

tillämpning. Från lagstiftningens sida har likväl ännu icke vidtagits ens

ett försök att åstadkomma ett bättre förhållande, änskönt Högsta Domstolens

ledamöter till antalet förökats och derjemte fördelats på två afdelningar,

hvarigenom möjligheten af stridiga beslut från högsta instansen

naturligtvis blifvit större än förut. I verkligheten torde sådana beslut

vara vida färre än man i allmänhet föreställer sig, men de hafva ändock

varit tillräckligt talrika att betaga Högsta Domstolens lagtolkning det inflytande

på jurisprudensen, som eljest skulle med rätta tillkomma den,

och derigenom har hän dt att en stadgad jurisprudens i vigtiga delar af

rättsområdet numera saknas, hvilket oundvikligen medfört en störande in
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

verkan på allmänna rättstillståndet. Skulden härtill tillskrifves gemenligen

Högsta Domstolen; men ehuru det är oneklig!, att enhet i högsta instansens

lagskipning utgör ett lika nödvändigt vilkor som verksamt medel för

ernående af enhet i lagskipningen i allmänhet, har likväl hittills felet legat

Imf v udsakligast hos lagstiftningen, som, jemte det den både direkt

och indirekt från kant domstolsprejudikater all rättsverkan, förbjudit mer

än hälften af Högsta Domstolens sexton ledamöter att på en gång deltaga

i pröfningen af något mål. Då Högsta Domstolens ledamöter således

betagits rättigheten att gemensamt pröfva och afgöra sådana mål,

hvilkas utgång är af olika lagtolkning beroende, samt besluten i dessa

mål följaktligen aldrig kunna anses såsom ett uttryck af den i högsta instansen

rådande rättsuppfattningen, utan måste i hvarje särskild! fall bestämmas

af de för tillfälle! i afgörande! deltagande ledamöternas mening, synes

mig nemligen häri ligga en förklaringsgrund till den ojemnhet i lagtillämpningen

man i vissa frågor hos Högsta Domstolen anmärkt; och härtill

kommer att, hindrade genom Regeringsformens 22 § att gemensamt

afgöra ett af olika lagtolkning beroende mål, hafva Högsta Domstolens

på skilda afdelningar tjenstgörande ledamöter blifvit genom arbetsordningen

lemnade utan understöd vid bemödandet att förskaffa sig kännedom

om de skiljaktiga rättsåsigter, som på den andra afdelningen kunna gorå

sig gällande. För lagstiftningen är omöjligt att alldeles förekomma stridiga

lagtolkningar utan att dervid ett högre syftemål uppoffras, men det

åligger lagstiftningen att underlätta i stället att hindra lagskipningens naturliga

sträfsam till enhet och i detta afseende synes mig framför allt

angeläget att undanrödja hindret och lätta utvägen för Högsta Domstolens

ledamöter, att gemensamt afgöra dem emellan stridiga lagtolkningsfrågor.

Fn ändring i sådan syftning af Regeringsformens 22 § är derför,

enligt min förmening, af behofvet påkallad; men i sammanhang dermed

torde jemväl erfordras, att genom en af Konung och Riksdag gemensamt

stiftad civillag närmare bestämmas de fall, i hvilka mål kunna och höra

af Högsta Domstolens afdelningar samfäld! handläggas, och att såsom tillägg

till Kongl. Maj:ts Instruktion för Dess Nedre Justitie-revision föreskrifter

meddelas, hvarigenom tillämpningen af den nyssnämnde lagen samt

möjligheten för Högsta Domstolens ledamöter att erhålla kännedom om

hvarandras olika rättsåsigter underlättas. Visserligen skulle till en början

endast erfordras nådig proposition till Riksdagen om förenämnde ändring

af Regeringsformen och först efter det denna ändring egt rum, skulle lagen

angående måls handläggning af Högsta Domstolens afdelningar sam
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

fäldt kunna Riksdagen till antagande föreläggas, men, då de olika lagstiftningsåtgärderna

är o af hvarandra väsentligen beroende, tillåter jag mig

i underdånighet framlägga dem i ett sammanhang och dervid sammanfatta

dem i följande förslag, nemligen:

l:o) att vid slutet af 22 § Regeringsformen tilläggas orden: »der

ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 inom. stadgar».

2:o) att, i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrifter, stiftas eu

så lydande lag:

»Stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts

Högsta Domstols af delningar samfäld!

WI OSCAR etc. göre veterlig!, det Wl, med Riksdagen, funnit godt

förordna:

Mom. 1.

Finnes, vid omröstning till dom å någondera af Högsta Domstolens

afdelningar, den mening, om hvilken alla sig förena eller som för de Restes

hållas bör, afvika från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats

eller tydning af lag eller författning; då skall målet af dömas af Högsta

Domstolens båda afdelningar samfäld!; och höra, der laga hinder icke

möter, samtlige Justitieråden i målets pröfning deltaga.

Mom. 2.

Hvad i föregående mom. stadgadt är afser ej mål, som från krigsdomstol

dragés under konungens pröfning; ej heller mål, som angår häktad

person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande,

der sådan! mål till pröfning förekommer å tid, då blott eu afdelning

af Högsta Domstolen tjenstgör och mer än två veckor återstå innan

båda afdelningarne kunna sammanträda; och

3:o) att såsom tillägg till Instruktionen för Kongl. Maj:ts Nedre

Justitie-revision meddelas följande föreskrift: »I en eller flera för Högsta

Domstolens båda afdelningar gemensamma och med nödiga register försedda

minnesböcker skola de af Högsta Domstolen i förekommande mål

tillämpade rättsgrundsatser eller Högsta Domstolens tydning af lag eller

författning antecknas i de fall, der vid målens afgörande skiljaktiga rättsåsigter

yttrats eller Högsta Domstolen eljest finner anteckningen till upplysning

för framtiden erforderlig. Donna anteckning, som uppsattes af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 32.

protokollsfönuKlen och uppvisas för föredraganden, bör inför Högsta Domstolen

justeras innan den i minnesboken införes.»

Ehuru ensamt den föreslagna Stadgan angående måls handläggning

O o o oo o

skulle påkalla Högsta Domstolens yttrande enligt 87 § Regeringsformen,

hemställer jag likväl i underdånighet att, i anseende till de framställda

förslagens inbördes sammanhang och då de gemensamt afse Högsta Domstolens

arbetssätt, Kongl. Maj:t täcktes förordna att genom note ur protokollet

Högsta Domstolens utlåtande öfver samtlige nyssberörde förslag

skall infordras.»

På tillstyrkan af Stats-Rådets ofri ge ledamöter behagade

Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad sålunda

hemstäldt blifvit.

Ex protocollo

Th, Wilh. Mahn.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 32.

7

Utdrag af protokollet öfver ett Lagärende, hållet uti Kongl. Majds

Högsta Domstol Thorsdagen den 28 Januari 1875.

Första Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: (Rensel,

SöDERGREN,

Cramér,

Naumann.

Huss,

Lindhagen,

SvEDELIUS.

Sedan, jemlikt Högsta Domstolens beslut den 1 December sistlidet

år vid föredragning^ af det till dess utlåtande remitterade förslag till

stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts Högsta

Domstols af delningar samfäld! samt dermed i sammanhang stående tillägg

till 22 § Regeringsformen och till Instruktion för Nedre Justitiedxevisionen,

emellan Högsta Domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat,

företogs ärendet nu till afgörande.

De remitterade förslagen äro så lydande:

Ro) att vid slutet af 22 § Regeringsformen tilläggas orden: »der

ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 inom.

stadgar.»

2:o) att i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrifter, stiftas

en så lydande lag:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kongl. Maj ris Nåd. Proposition N:o 32.

»Stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj'':ts

Högsta Domstols afdelningar samfäldt.»

WI OSCAR etc. göre veterlig!, det WI, med Riksdagen, funnit godt

förordna:

Mom. 1.

Finnes, vid omröstning till dom å någondera af Högsta Domstolens

afdelningar, den mening, om Indika alla sig förena eller som för de fiestes

hållas bör, afvika från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats

eller tydning af lag eller författning; då skall målet af dömas

af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld!; och böra, der laga hinder

icke möter, samtlig»? Justitieråden i målets pröfning deltaga.

Mom. 2.

Hvad i föregående moln. stadgadt är afser ej mål, som från krigsdomstol

dragés under Konungens pröfning; ej heller mål, som angår

häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande,

der sådant mål till pröfning förekommer å tid, då blott en afdelning

af Högsta Domstolen tjenstgör och mer än två veckor återstår

innan båda afdelningarne kunna sammanträda;))

och 8:o) att såsom tillägg till Instruktionen för Kong!. Maj:ts Nedre

Justitie-Revision meddelas följande föreskrift:

»I en eller flera för Högsta Domstolens båda afdelningar gemensamma

och med nödiga register försedda minnesböcker skola de af Högsta

Domstolen i förekommande mål tillämpade grundsatser eller Högsta Domstolens

tydning af lag eller författning antecknas i de fall, der vid målens

afgörande skiljaktliga rättsåsigter yttrats eller Högsta Domstolen

eljest finner anteckningen till upplysning för framtiden erforderlig. Denna

anteckning, som uppsattes af protokollsföranden och uppvisas för föredraganden,

bör inför Högsta Domstolen justeras innan den i minnesboken

införes.»

Högsta Domstolens ledamöter yttrade:

Justitierådet Svedelius: »Enligt min uppfattning måste mom. 1 i föreslagna

stadga så tolkas, att, derest vid öfverläggning till dom å någondera af

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

9

Högsta Domstolens utdelningar den mening, om hvilken alla sig förena eller

som för de flestes hållas bör, finnes afvika från den rättsåsigt, hvilken, så vidt

utdelningen kandi är, Högsta Domstolen näst förut i likartad! fall tillämpat,

åligger det utdelningen besluta, att målet i hela dess vidd skall afHögsta Domstolens

båda utdelningar samfäld! af dömas, på sätt i inom. 1 närmare

bestämmes. Jag inser väl, att tillämpningen af detta stadgande skall

blifva förenad med flera svårigheter och att det i synnerhet mången

gång skall blifva ganska svårt att med säkerhet urskilja, huruvida ett

ifrågasatt beslut verkligen utviker från den rättsåsigt, som Högsta Domstolen

i ett föregående fall tillämpat, eller om i någotdera af de rättsfall,

som med hvarandra jemföras, sådana omständigheter förekomma, att

i följd deraf rättsfallen, ehuru skenbart öfverensstämmande, dock icke

kunna såsom likartade anses, men dessa svårigheter, hvilka jag ej vill i

någon mån underskatta, kan jag likväl icke tillerkänna sådan betydenhet,

att de enligt min tanke höra föranleda afstyrkande af föreslagna lagförändring,

som, derest den kommer till stånd, uppenbarligen skall för rättsskipningen

medföra störa fördelai'', en mångsidigare pröfning och skarpare

bestämning af rättsgrundsatserna samt en större likstämmighet i domslut,

än som hittills kunnat ega ruin.

I afseende å föreslagna minnesböckerna har jag visserligen ansett

det kunna ifrågasättas, huruvida åt anteckningarna i desamma borde

gifvas så vidsträckt omfattning, som förslaget bestämmer genom föreskriften

att i alla de fall, der vid målens afgörande skiljaktiga rättsåsigter

yttrats, anteckning skall ega ruin, men då, för vinnande af det syftemål,

som med minnesböckerna afses, onekligen är af vigt, att anteckningarna

erhålla all den fullständighet, som med bibehållande af öfverskådligbeten

möjligen kan förenas, har jag äfven låtit denna betänklighet falla.

Jag anser mig derför höra å ifrågavarande förslag tillstyrka bifall.»

Justitierådet Lindhagen: »Att rättsskipningen i landet, och äfven uti

högsta instansen, ej ägor önsklig enhet är något som icke kan förnekas. Men

vill man undanrödja denna olägenhet, måste man uppsöka roten dertill på rätt

ställe, emedan i annat fall omdömet missledas i afseende å rätta botemedlet.

Ingen, som eger sakkännedom i denna fråga, kan vara blind för att orsaken

till ojämnheterna i lagskipning^! i främsta rummet är att finna uti en

dels ofullständig dels osariunanhängande eller eljest felaktig lagstiftning.

Dennas inflytande på lagskipningens beskaffenhet är under öfverläggningen

Bill. till Biksd. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

så fullständigt utvecklad af tvä undra ledamöter, att jag icke behöiver

dermed särskilt, uppehålla mig. Af alla samverkande orsakerna till

ifrågavarande onda är utan tvifvel Högsta Domstolens fördelning på två

afdelningar en af de minst betydande. Med den arbetsordning, som eger

ruin, på grund af hvilken ledamöter för hvarje vecka vexla emellan de

två afdelningarne, existerar icke i Högsta Domstolen eu sträng åtskilnad

emellan afdelningarne, såsom till exempel i Hofrätterna och de på flera

afdelningar arbetande Rådst uf v orätterna. Den andel, Högsta Domstolen

må hafva uti eu ojemn rättsskipning, måste derför väsendtligen bero på

andra omständigheter än fördelningen på två afdelningar; och det torde

också svårligen kunna visas, att den utaf Högsta Domstolen utöfva de

rättsskipningen företer synnerligen flera eller större ojemnheter från och

med år 1861, då fördelningen på två afdelningar började, än före donna

tid. Det ligger ju äfven i sakens natur att en domstol, bestående af tolf

ledamöter, deraf endast sju i sender voro tjenstgörande, skulle förete

föga mindre skiljaktigheter i sammansättningen, än den nuvarande Högsta

Domstolen med sexton ledamöter, deraf fjorton i sender tjenstår a med

den vexling mellan de särskilda afdelningarne, hvarom nyss är antydt.

Men, ehuru jag således icke kan finna, att det öfverklagade onda i

större man beror på Högsta Domstolens fördelning på två afdelningar,

hyser jag dock den öfvertygelsen att saknaden af tillfälle för Högsta

Domstolen att i plenum behandla och afgöra frågor är eu för Högsta

Domstolens verksamhet menlig brist, som bör afhjelpas — eu brist, som

efter min uppfattning likväl i föga mindre grad fördans äfven innan

Högsta Domstolen fördelades på två afdelningar. Visserligen kan här icke

ens uppstå fråga om att, genom inskränkning af domarens rätt och pligt

att döma endast efter lagen och sitt samvete, bekläda Högsta Domstolen

med rätt att stadga prejudikater, som sedermera voro lagligen bindande;

men Högsta Domstolen kan och bör genom öfvertygelsens och förtroendets

makt utöfva ett moraliskt inflytande till enhet i lagskipning^ både på

sina egna ledamöter och andra domare. Ett sådant inflytande kan dock

icke af ett lösbrutet fåtal af Högsta Domstolens ledamöter utöfvas så som

genom domstolen i sin helhet; och häri ligger behofvet för Högsta Domstolen

af rättighet att sammanträda och besluta i plenum.

På samma gång jag sålunda delar den af Herr Justitie-statsministern

till statsrådsprotokollet yttrade åsigt om ömkligheten att bereda tillfälle

för Högsta Domstolen att mera än hittills verka till enhet i lagskipningen,

kan det icke undgå uppmärksamheten att det framlagda för
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Koiigl. Maj:Is Nåd. Proposition N:o 32.

11

slaget till stadga härutinnan, sådant det är vordet formulera dt, springer

vida utöfver det mål, som 1 Herr Justitie-stntsministerns yttrande angifves

samt i (ifrigt innefattar bestämmelser, som dels torde blifva omöjliga att

tillämpa, dels skulle motverka i stället för främja det åsyftade målet —

stadga i lagskipning^! och uppehållande af högsta domaremaktens anseende.

Det är under öfverläggningen af annan ledamot anmärkt hurusom

förslaget genom att förutsätta omröstning till dom, innan öfverlemnande

till plenum finge ske, samt skyldighet att efterforska Högsta Domstolens

föregående beslut utan begränsning till tiden, skulle i tillämpningen

förete olösliga svårigheter samt undergräfva högsta domaremaktens anseende.

Emot anmärkningens första del invändes visserligen, att den

preliminära omröstning hos afdelningen, på hvars utgång berodde huruvida

det föredragna målet skulle öfverlemnas till plenum eller ej, icke

nödvändigt behöfde tagas till protokollet. Men, utom det att i det

officiel» protokollet val måste konstateras, att det fall inträffat då målet

lagligen borde och finge till plenum öfverlemnas, så blefve omröstningens

omförmälande i protokollet alldeles oundviklig i alla de, säkerligen ej

sällan inträffande fall, då olika meningar inom afdelningen uppstråk;

derom, huruvida ett föredraget mål borde öfverlemnas till plenum; och

i hvarje mål, der den preliminära omröstningen eller dess resultat blifvit

tagen till protokollet, hade man utsigt till det skådespelet att få se två

mot hvarandra stridande omröstningsrcsultat inom Högsta Domstolen, af

Indika det ena vore det, som under vanliga förhållanden hade bort utgöra

Högsta Domstolens beslut men till följd af eu undantagslag ej finge

derför anses, och det andra det, som på grund ad undantagslagen skulle

såsom Högsta Domstolens beslut utfärdas.

Hvad angår den förutsatta skyldigheten för Högsta Domstolens ledamöter

att känna och hafva i minnet Högsta Domstolens beslut under

föregående tider utan begränsning, så delar jag den mening, att förslaget

i donna del innebär eu omöjlighet. Dessutom huru skall det kunna afgöra

s hvad som är att anse såsom eu af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats

eller tydning af lag eller författning i alla de fall, der Högsta

Domstolen tid efter annan fattat olika beslut? Och ändock måste afdelningarne,

enligt förslagets imperativa bud, hösa den invecklade knuten vid

den påföljd, som med förslagets mening kan vara förenlig.

Men hvilken är då påföljden i händelse af förbiseende? Sådant förslaget

lyder finnes ingen säkerhet derför, att påföljden skulle stanna vid

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

ett moraliskt och juridiskt ansvar hos Högsta Domstolens i beslutet deltagande

ledamöter för ett förbiseende, som icke rimligen borde läggas dem

till last. Förslaget lägger intet hinder i vägen för sådan tolkning, att

beslutet vore att anse såsom en nullitet, enär det vore fattadt af obehörig

myndighet, och att i saknad af annat remedium åtminstone resning

kunde och herde beviljas.

. Stadgan måste så uppställas, att hennes efterlefnad blir möjlig och

att hon icke leinnar ruin för någon tvetydighet om lagligheten eller

olagligheten af Högsta Domstolens åtgärder att öfverlemna frågor till

plenum eller underlåtenhet att vidtaga sådan åtgärd. Detta kan vinnas

derigenom att åt Högsta Domstolen och dess afdelningar öfver!emnas att

sjelfva bedöma och afgöra om och när sådana omständigheter förekomma

att, till beredande af enhet i lagskipning^, en fråga bör till plenum

hänskjuta». Endast genom Högsta Domstolens ledamöters omsorg om

lagskipningens enhet kan i hvad fall som helst någonting väsendtligt uti

förevarande afseende inom Högsta Domstolen uträttas. Utan sådan omsorg

blir hvarje reglementarisk anordning i det närmaste kraftlös. Det rätta

sättet synes mig derför vara, att stadgan sjelf vädjar till donna omsorg

och sålunda sätter en mäktig moralisk förpligtelse i stället för en mindre

kraftig mekanisk regel.

Jag är vidare af den mening att endast bedömandet af rättsgrundsatsen

eller, lagtolkningsfrågan, som föranleder hänskjutande! till plenum,

skall dit öfverlemnas. Ändamålet med afgörande! genom plenum är ju

att få ett prejudikat, Korn sedermera kunde varda af Högsta Domstolens

ledamöter och andra domare taget till rättesnöre; men ett prejudikat

linnés icke till så länge ännu minsta grand af målets detaljer vidlåder

rättsfrågan utöfver dem som äro nödvändiga för att klart och bestämdt

framställa henne. För att afgörande! genom plenum skall få något värde,

måste derför rättsfrågan i hvarje händelse afsöndra» från detaljerna; och

hvartill tjenar det då att ändamålslöst belasta plenum med andra saker?

Det kan visserligen i visst afseende synas beqvämt både för afdelningen

och för plenum att få behålla rättsfrågan insvept i målets detaljer; men

den tankeskärpa och moraliska kraft, som fordra» för att bestämdt och

klart uttala sin tanke om en rättsgrundsats eller en ifrågasatt tydning

af lag eller författning, eger man rätt att fordra af Högsta Domstolens

ledamöter. Det bör icke heller lemna» utan uppmärksamhet att plenum

till följd af det störa antalet ledamöter skulle blifva särdeles olämpligt

att såsom domstol handlägga rättegångsmål med alla dess detaljer — en

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 32.

13

anordning, som man svårligen skulle våga sätta i fråga i afseende å andra

domstolar. Deremot vore plenum alls icke för mångtaligt då det gälde

allenast att bedöma eu rättsgrundsats eller eu ren lagtolkningsfråga.

föredöme t till hela förslaget om Högsta Domstolens plenum är

hemtadt från Preussen. I detta land stadgades först, att endast den

genom ifrågasatt afvikelse från antagen rättsgrundsats eller följd tydning

eller tillämpning af lagbud tvifvelaktig vordna rättsfrågan skulle dragas

under Ofvertribunalets plenum. Tio år derefter eller 1846 bestämdes,

att plenum skulle icke blott pröfva den tvifvelaktiga rättsfrågan utan

äfven döma i sjelfva saken; men efter ytterligare tio år eller år 1856

fann man sig föranlåten att återgå till den ursprungliga bestämmelsen,

med föreskrift tillika att, om eu afdelning ville afvika från en af samma

afdelning förut antagen rättsgrundsats eller följd tolkning af lag, den

härigenom tvifvelaktig vordna rättsfrågan icke ovilkorligen behöfde underställas

pion i afgörande, utan skulle det vara hvarje afdelning obetaget att

i sådant fall sjelf besluta huruvida sådan underställning skulle ega ruin.

Det åberopas väl en sägen derom, att man i Preussen skulle vara missnöjd

med det nuvarande förhållandet och önskade taga tillbaka 1846 års

föreskrift; men ett obestridligt faktum är att preussiska lagen i förevarande

hänseende qvarstår oförändrad sådan den för nitton år sedan bestämdes,

hvithet, i förening med den omständigheten att det år 1846 införda

motsätta förfarandet blifvit försökt och efter ej särdeles lång tid mast

öfvergifvas, torde kunna gälla såsom vittnesbörd derom att det nuvarande

förfarandets företräde ej blifvit af erfarenheten jäfvadt.

I öfverensstämmelse härmed stadgas och uti den år 1869 utfärdade

lagen om eu högsta domstol i handelssaker för Nordtyska förbundet, hvilken

domstol nu är högsta instansen i handelssaker för hela tyska riket, att,

om en afdelnings uppfattning af en rättsfråga afviker från samma eller

annan afdelnings eller från pleni tidigare beslut, så skall, innan

målet afgöres, denna rättsfråga pröfvas af plenum, hvars beslut länder

afdelningen till efterrättelse vid målets afgörande. Det i lagförslaget

om domstolsorganisation för Tyska riket införda stadgandet att

riksdomstolens plenum skulle i dit hänskjuta frågor pröfva och afgöra

saken, strider icke mot det nu gällande förfarandet i Preussen, utan är

tvärtom dermed öfverensstämmande, enär riksdomstolens befogenhet icke

skulle sträcka sig vidare än att pröfva huruvida gällande lagbud blifvit

orätt tolkadt eller icke tillämpad!. Skall man hemta föredöme från

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

annat land, bör noga tillses att kopian ej bliv allt för underlägsen originalet.

Att i hvad fall som helst åtminstone endast den del af målet, som

står i omedelbart sammanhang med den stridiga rättsgrundsatsen eller

lagtolkningsfrågan, bör öfverlemnas till plenum, och att detta således icke

bör belastas med alla ofri ga målets delar, ofta till mycket stort antal,

Indika med den förstnämnda ej hafva något närmare samband, — derom

är af annan ledamot under öfverläggn ingen erinradt.

Då ett plenum för Högsta Domstolen skall inrättas, bör man enligt

min tanke icke underlåta att bereda Högsta Domstolen tillfälle att i plenum

behandla äfven andra frågor, än sådana, som höra till rättegångsmål.

Frågor förekomma allt emellanåt af sådan beskaffenhet att de uppenbarligen

borde behandlas af Högsta Domstolen samfäld!. Hvad lagfrågor

särskild! angår, så är det visserligen i de flesta fall tillräckligt att de

behandlas på en af Högsta Domstolens afdelningar; men fall förekomma

dock, då det vore ömkligt att de kunde få handläggas af plenum, och

jag behöfver i detta afseende endast åberopa den lagfråga, som nu utgör

föremål för Högsta Domstolens bedömande.

För de fall då Högsta Domstolens plenum handlägger till rättegångsmål

hörande frågor, torde bestämmelse i lagen icke kunna saknas

om minsta antalet ledamöter, som måste vara tillstädes för att utgöra

domför! antal. Saknas sådan bestämmelse, kan tvekan lätt uppstå om

lagliga tillkomsten af fattade beslut; och tolkningen af stadgans mening

sväfvar emellan två ytterligheter, den ena att antalet kan vara huru

ringa som helst, i hvilken händelse hela ändamålet med plenum kunde

förfelas, och den andra att ovilkorligen samtlig»? Justi ti eråden måste

vara tillstädes, i hvilken händelse plenum esomoftast kunde göras omöjligt

genom sjukdomsfall eller annat hinder.

Med åberopande af hvad jag förut erinra! derom, att i Högsta

Domstolen icke existerar en sådan sträng fördelning af ledamöter på särskilda

afdelningar som i Hofrätterna och de på flera afdelningar arbetande

Rådstufvurätterna, måste jag anmärka såsom en oegentlighet vid

förslagets redaktion, att i såväl rubriken som i lagstadgandets text talas

om Högsta Domstolens afdelningar samfäld!, då det dock är meningen att

samtlig»? Justitieråden, ehvad de tillhöra den eller de för tillfället tjenst

görande afdelningar eller ej, skola vara pligtige och berättigade att i plenum

deltaga uti ärendets handläggning. Saken torde vara hjelp! genom

att i stället begagna uttrycket Högsta Domstolen samfäldt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 82.

15

1 öfverensstämmelse med hvad jag sålunda yttrat borde enligt min

uppfattning den ti Hämnade stadgan innehålla ungefä rligen följande föreskrifter

:

Finner eu Högsta Domstolens afdelning vid handläggningen af ett

rättegångsmål, att deruti förekommer fråga om rättsgrundsats eller om

tydning af lag eller författning, derom så stridiga meningar kunna yppas

att, för beredande af enhet i lagskipning^, derom bör af Högsta Domstolen

samfäldt beslutas; då skall donna fråga af Högsta Domstolen samfäld!

pröfvas, och länder samfälda domstolens beslut till efterrättelse för

avdelningen vid målets afgörande. Vill afdelning sedermera i annat rättegångsmål

afvika från hvad Högsta Domstolen samtal dt beslutat, skall frågan

hän skjutas till samfälda domstolens pröfning.

Då fråga, på sätt nämndt är, af Högsta Domstolen samfäld! afgöres,

höra alla Justitieråden vara tillstädes; dock vare Högsta Domstolen domför,

der minst tolf ledamöter i afgörande! deltaga.

Hvad ofvan är sagd! afser dock icke mål, som från krigsdomstol

dragés under Konungens pröfning, och ej heller mål angående häktad

person, hvilket till afgörande förekommer å tid då blott en afdelning af

Högsta Domstolen tjenstår och mer än två veckor återstå innan samfälda

domstolen kan sammanträda.

§ 2.

På Högsta Domstolens handläggning beroende ärende, som ej är att

hänföra till rättegångsmål, skall af Högsta Domstolen samfäld! behandlas,

när det af någon afdelning af domstolen dit hänvisas eller samfälda domstolen

sådan! beslutar.

Emot det föreslagna tillägget till 22 § Regeringsformen bär jag

icke något att erinra.

Beträffande slutligen föreslagna tillägget till Instruktionen för Nedre

Justitie-revisionen, så lärer, ifall sjelfva målet eller vissa delar deraf

skulle af plenum pröfvas, på sätt ofvannämnda förslag till stadga innehåller,

den ifrågasätta justeringen inför Högsta Domstolen icke kunna påbjudas

redan af det skäl att denna justeringsåtgärd mången gång finge

hela karakteren af en Högsta Domstolens efteråt gifna förklaring af Kong!.

Maj:ts utfärdade dom eller utslag. Dessutom torde det icke vara lämp
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

16

ligt att Kongl. Maj:t, såsom här skulle ske, i administrativ väg genom en

instruktion sföreskrift för annan myndighet, Nedre Revisionen bestämde om

Högsta Domstolens åligganden eller befogenhet, helst angående en sådan

omständighet, hvarom här vore fråga. I afseende å vigten och nödvändigheten

att, för beredande af reda och öfver skadlighet åt den tillämnade

minnesboken, ej belasta donna med andra anteckningar, än som finnas

nödvändiga, delar jag den af Justitierådet Huss under öfverläggningen

uttalade åsigt.»

Justitierådet Huss: »Befogenheten af den klagan, som länge försports

öfver stundom förekommande brist på enhet och konseqvens i de domar, som

meddelats af Högsta Domstolen, låter sig icke förnekas. Huruvida, såsom man

velat påstå, det anmärkta missförhållandet på senare tiden tilltagit, så att sins

emellan stridiga beslut rörande tillämpningen af någon viss rättsgrundsats

eller tolkningen af gällande lag nu oftare än förr från Högsta Domstolen

utgå, vill jag lemna osagd!; så vidt jag kunna! erfara har åtminstone

rörande en och annan vigtig fråga, om hvilken meningarne bland Högsta

Domstolens ledamöter förut varit synnerligen delade, just under de senare

åren en fastare åsigt på Högsta Domstolens begge afdelningar gjort sig

gällande. Härmed må dock förhålla sig huru som helst; den öfverklagade

olägenheten qvarstå!'' i allt fall i tillräckligt hög grad att påkalla lagstiftningens

uppmärksamhet och mellankomst. De remitterade förslagen

hafva synts mig anvisa en utväg, hvarigenom olägenheten bör kunna, väl

icke helt och hållet afhjelpas, men dock småningom minskas, och jag

anser dem följaktligen förtjent af framgång. Endast vid vissa detaljer

af desamma har jag funnit mig ega anledning att framställa några erinringar.

Enligt den föreslagna stadgans 1 inom. skall å den Högsta Domstolens

afdelning, der ett mål blifvit föredraget, omröstning till dom ske

för att utröna huruvida sådan! förhållande är för hunden, som bör föranleda

målets afdömande af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld!

Vid tillämpning af detta stadgande torde ej kunna annorlunda förfaras,

än att den gjorda omröstningen upptages i af delningens protokoll. Då

likväl afdelningens ledamöter sedermera skola uti Högsta Domstolens

plenum deltaga i målets afdömande, synes mig donna till protokollet

tågna preliminära omröstning hvarken vara lämplig eller öfverensstämmande

med naturen af en kollegial domstolsinrättning, hvartill eldigt min

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

tanke hör, att formlig omröstning till dom icke sker förr ''än domstolens

ledamöter varit i tillfälle att afköra och öfverväga alla de skäl, som under

den gemensamma öfverläggningen kunna framställas. Jag anser derför

ordet »omröstning» uti ifrågavarande moment höra utbytas mot ordet

»öfverläggning».

Då Högsta Domstolens ledamöter på den ena afdela ingen icke kunna

ega kännedom om alla beslut, som å den andra afdela ingen fattas, och

det ännu mindre är för Högsta Domstolens ledamöter möjligt att förvärfva

fullständig kännedom om alla de domar, som i förflutna tider blifvit af

Högsta Domstolen meddelade, kan med stadgandet i 1 mom. rimligen ej

afses andra fall än de, uti livilka den Högsta Domstolens afdelning, der

ett mål föredrages, har sig bekant ett Högsta Domstolens föregående beslut,

som strider emot den mening, hvilken i det föredragna målet vill

gorå sig gällande. Att sådan är förslagets mening synes mig väl uppen
bart;

men det är dock enligt min tanke nödigt att donna mening tydligare,

än som skett, uttrycka, på det att, i händelse det sedermera skulle

kunna visas, att ett Högsta Domstolens föregående beslut, som, om det

varit för avdelningen kändt, bort föranleda målets hänskjutande till plenum,

verkligen linnés, den bristande kännedomen om detta beslut ej må, med

stöd af stadgans ordalydelse, kunna läggas afdelningens ledamöter såsom

embetsfel till last eller det underlåtna hänskjutande!, till Högsta Domstolens

plenum såsom lagstridigt tadla,s.

Skulle särskilda för avdelningen kända domar utvisa, att rörande

en viss rättsgrundsats eller lagtolkning," om hvars tillämpning fråga uppstår,

mot hvarandra stridande åsigter på olika tider gjort sig inom Högsta

Domstolen gällande, anser jag målets öfverlemnande till afdömande af

Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld! höra ega rum endast i det

fall, att den mening, som å avdelningen visar sig vara förborgande, afviker

från den senast meddelade domen. Om nemligen donna mening

öfverensstämmer med den åsigt, som senast blifvit af Högsta Domstolen

genom dom uttalad, synes mig målets hänvisande till plenum mindre

nödigt, enär i sådant fall kan presumera^ att, beträffande den förekomna

rättsfrågan, åsigterna och lagskipningen inom Högsta Domstolen redan

vunnit eller äro på väg att vinna erforderlig stadga. Jag fruktår dessutom

att, om alla mål, deruti rättsfrågor förekomma angående hvilka

Högsta Domstolen förut, för längre eller kortare tid tillbaka, meddela!

skiljaktiga domslut, skulle blifva föremål för pröfning i Högsta DomstoBih.

Ull Biksd. Prof. 1875. 1 Sand. 1 Åfä. 15 Häft.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kong!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 32.

lens plenum,'' Högsta, Domstolens tid deraf kom me att, till men för de

öfrig» göromålens gång, allt för mycket upptagas.

Slutligen har jag trött att det skulle vara nyttigt om genom någon

förändring af ordställningen i början af 1 inom. bestämdare uttrycktes,

att den Högsta Domstolens afdelning, a, hvilken målet först föredrages,

egen att afgöra frågan huruvida den rättsåsigt, som å avdelningen gör sig

gällande, verkligen innefattar sådan afvikelse från en af Högsta Domstolen

förut antagen rättsgrundsats eller lagtolkning, att målet hör till samfäld!,

afdömande af Högsta Domstolens båda af delningar öfverlemna s, på det

donna fråga icke måtte kunna i Högsta Domstolens plenum å nyo göras

till föremål för pröfning.

För att antyda huru jag föreställt mig att ifrågavarande moment,

med iakttagande af ofvan gjorda anmärkningar, skulle kunna komma att

lyda, har jag försökt uppställa följande förslag till en i vissa delar förändrad

redaktion:

»Finner någondera af Högsta Domstolens afdelningar, vid öfverläggning

till dom, den mening, om hvilken alla, sig förena eller som för de

flestes hållas hör, afvika från rättsgrundsats eller lagtolkning, som, efter

hvad af delningen har sig bekant, förut varit af Högsta Domstolen antagen;

då skall målet afdömas af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld!;

och höra, der laga hinder icke möter, samt liga Just,itieråc len i målets

pröfning deltaga. ,

Hafva uti särskilda för avdelningen kända domar mot hvarandra

stridande åsigt,er i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning på olika

tider gjort sig inom Högsta Domstolen gällande, ege hvad ofvan stadgadt

är ej tillämpning i annat fall, än att den mening, om hvilken alla ä afdelningen

sig förena eller som för de flestes hållas bör, af viker från den

senast meddelade domen.»

Det ligger i sakens natur att uti eu kollegial domstol icke sällan

en och annan bland dess ledamöter i fråga om tillämpning af en rättsgrundsats

eller tydning af lag hysa en från de Ofri ges afvikande mening.

Inträffar detta uti någon fråga, som i lagskipning^ ofta återkommer,

blir naturligtvis hvarje gång sådan! händer den afvikande meningen till

protokollet anförd. Skulle nu, såsom det remitterade förslaget angående

tillägg till Instruktionen för Nedre Justitie Revisionen föreskrifter, uti alla

mai, der skiljaktiga rättsåsigter inom Högsta Domstolen yttrats, de af

Högsta Domstolen tillämpade rättsgrundsatser eller Högsta Domstolens tydning

af lag eller författning i den föreslagna minnesboken antecknas,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

in

kominc deraf ofta att föranledas ett enligt min tanke onödigt och ända,

nålslöst upprepande i minnesboken af samma sak, så mycket otjenligare,

som icke allenast genom anteckningens föreskrifna justering inför Högsta

Domstolen dennas tid klafve onyttigt förspild, utan ock sjelfva minnesboken

sannolikt efter några års förlopp skulle växa till sådant omfång,

att derigenom den öfverskådlighet ginge förlorad, som likväl är ett nödvändigt

vilkor för att boken skall kunna uppfylla det. ändamål, som dermed

afses. För min del anser jag föreskriften om bokens innehåll lämpligast

kunna så afmattas, att anteckning deri bör ske om de af Högsta

Domstolen tillämpade rättsgrundsatser eller Högsta Domstolens tydning af

lag eller författning uti alla mål, som af Högsta, Domstolens begge afdelningar

samfäld! afgöras samt för öfrig! i de fall, der Högsta Domstolen

finner sådan anteckning till upplysning för framtiden erforderlig. Då det

för Högsta Domstolen sjelf alltid blir af stor vigt att minnesboken med

ensidig reda och öfverskådlighet förenar all nödig fullständighet, tror jag

att eu sådan föreskrift skall befinnas fullt tillfyllestgörande.»

Justitieråd et, Namn ann: »Det är icke något för vårt land eller vår

tid egendomligt fenomen, att eu oklar och bristfull lagstiftning förer med

sig en vacklande lagskipning, hvilken åter störande inverkar på allmänna

rättstillståndet, och annorlunda lian det under sådan! förhållande icke vara,

ty domaren, huru mycken jurisprudens han än månde besitta, får icke i

sin embetsförvaIlning ändra och inästrå den gällande lagen, — han är

blott dess tilllä,ropare.

Ett hälft århundrade bär snart förflutit sedan vår svenska Lagkomité

afgaf sitt, gedigna och på, den liden fullhaltiga förslag till Allmän

Civillag, derunder inbegripet det till rättegångsordning. Beklagligtvis

biel detta förslag icke antaget, utan har man derur, det ena årtiondet

efter det andra, helt ©systematiskt så, till sägandes utmynta! eu mängd

förordningar i särskilda ämnen, men dervid föga afse!! det inre sammanhanget.

Sålunda har man, exempelvis, oaktadt de inånga ändringarna

i andra delar af Lagen, hufvudsakligen bibehållit den gamla domstolsinrättningen,

deri gamla rättegångsordningen, och ehuru sedan ett decennium

tillbaka en ny strafflag blifvit hos oss antagen, qvarstå ännu 1734 års

bevisningsregler i 17 kapitlet Rättegångsbalken, så, i civil- som brottmål,

oförändrade. Exempel saknas till och med icke huruledes genom lag

blifvit, såsom orden fallit, proklamerad eu rättssals eller uttalad eu ny

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

grundsats, utan att tillika kommit att stadgas de oundgängliga ändringar,

som i dermed sammanhängande lagbud tarfvats, om den nya grundsatsen

skulle kunna tillämpas.

Af sådana missförhållanden följer med nödvändighet en osäker lagskipning

så hos under- och öfverrätter som hos Högsta Domstolen. Äfven

andra menliga verkningar kunna dylika förhållanden hafva med sig, särdeles

under tider, då den, enligt våra författningar, åt flera än eu embetsman

anbefalla uppmärksamhet å lagskipningens tillstånd icke ledt till

några märkligare åtgärder. I stället för den grundliga lagkunskapen, den

skärpta blicken, den utbildade förmågan af en juridisk interpretation i

bästa mening, kan man vid domstolarne komma att sätta hufvudsakligt

värde på vidhållande af vissa invända behändiga uttryck, på förmågan

af ett så kalladt »nätt)> skrifsätt, gående stundom ut på att för tillfället

med en viss löslighet vidröra ämnet för att slippa uttala en grundsats.

Under lagstiftningens oreda kan den frestelsen påkomma obetänksamma

personer att söka förskaffa sig ett slags berömmelse genom att åvägabringa

nya, oerhörda lagtolkningar, stridande mot hvad teori och praxis

alltsedan lagens stiftande ända ditintills antagit och bekräftat. Ett eklatant

exempel på huru sådana tilltag kunna vinna framgång ej blott vid

ett och annat tillfälle, utan i tillämpningen under en följd af år, såsom

vore den vränga tolkningen lag, är det bekanta sätt, hvarpå hufvudstadens

underrätt och| på senaste tid flere underrätter tillåta sig att upplösa

äktenskap inom några veckor, utan att andra föregåenden erfordras, än

ena makans resa öfver Sundet och begges uttalade vilja, ungefär såsom

förhållandet var i Frankrike under första revolutionen. Vid antydda procedur

vinner 13 kapitlet Giftermålsbalken, med lösryckande af några ord

från deras sammanhang, eu tillämpning, hvilken hvarken 1734 års lagstiftare

eller de tusendetals domare, som under mera än ett sekel derefter

i vårt land skipat lag och rätt, ens kunnat ana. Ingendera af parterna

klagar i dylika mål, och oskicket har icke hittills från annat håll blifvit

beifradt.

Flera exempels anförande torde vara öfverflödigt.

Att kraftiga åtgärder måtte vidtagas för afhjelpande af lagskipningens

bär anmärkta brister, har länge utgjort föremål för våra önskningar

och förhoppningar, men angående beskaffenheten af dessa åtgärder synas

meningarne delade.

Lyckligtvis lemnar oss äfven bär vår egen lagstiftnings historia en

säker anvisning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

År 1807 yttrade Kong]. Maj:t: att under loppet af en längre tid

både antalet mast ökas af särskilda stadgar och förordningar, ibland Indika,

allt efter förekommande omständigheter, en äldre blifvit genom en senare

dels alldeles uppliäfven, dels ock i vissa delar ändrad; att i samma man

som de tider äro från hvarandra aflägsnade, på Indika antingen förklaringar

öfver lagen eller nya författningar utkommit, har kännedomen af

de särskilda lagarnc, af deras inbördes förhållande och rätta tillämpning

blifvit mera svår och invecklad; att lagverket har ock derigenom fatt en

vidlyftighet, som nästan oundvikligen leder till misstag, så hos de tydande,

som hos dom, åt hvilka lagarnes vård och handhafvande äro anförtrodde;

att Kongl. Maj:t tillika kommit i erfarenhet huruledes särskilda domstolar

och domare fattat olika meningar i åtskilliga ämnen antingen om sjelfva

lagen, sådan den i bokstafvera lyder, eller ock om de såsom gällande ansedda

författningar.

Således samma klagan som nu.

Men för att afhjelpa detta onda nöjde man sig icke med att (såsom

på senaste liden någon gång egt ruin) framkasta förhastade uttryck om

bristande jurisprudens i landet. En sådan respekterade man ar 1807 åtminstone

hos den ständiga Lagkommission, hvars åliggande det pa den

liden var att granska tillämnade lagförslag och deröfver afgifva utlåtanden.

Man tog icke heller sin tillflykt till en blott formel åtgärd, hemtad ur eu utländsk

förordning, hvilken linnés gifven blott med hänseende till eu enda

domstol och är lämpad efter det främmande landets egna förhållanden.

Man gick i stället till roten af det öfverklagade onda; man sökte hot der

man fått sot. Regeringen tog saken om hand, skaffade sig noggrann

kännedom om de fall, i hvilka domstolarne företrädesvis adagalagt olika

meningar om lagens rätta förstånd, uppgjorde förslag till lagens förtydligande

i dessa ämnen, hörde Lagkommissionen och utfärdade den 23 Mars

1807, såsom känd! är, Kongl. Maj:ts nådiga förklaring öfver allmänna

lagens stadgande!! i åtskilliga rum och hvad i vissa ämnen, som dermed

ega gemenskap, blifvit tid efter annan särskild förordnadt.

Detta är, efter min tanke, det enda grundliga medlet att rätta och

förekomma eu osäker och vacklande lagskipning intill dess var nya Lagberedning

hinner att på grunderna af Lagkomitéens förslag uppföra eu

efter nutidens kraf lämpad varaktig byggnad, inrymmande allmänna civillagen

samt civil- och kriminal-processen eller hufvudsakliga sammanhängande

delar deraf. Jag hemställer alltså om utarbetande af en slik generel

förklaring, för hvilken materialerna utan tvifvel äro lättare att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Hämta, än de voro det av 1807, och böra kunna användas med lika stor

raskhet, som då, samt ett dylikt lagstiftningsföretag så mycket hellre

hafva att motse framgång, som Riksdagen säkerligen är för sin del beredvillig

att bidraga till det äskade målets uppnående, och det är eu af

Riksdagens Ombudsmans mest maktpåliggande pligter, enligt 15 § af den

för honom utfärdade Instruktion, att »om han finner att antingen någon lags

eller författnings otydlighet, eller domares eller andre embctsmäns skiljaktiga

begrepp om dess ändamål, föranleda till olika eller oriktiga tillämpningar

deraf, bör lian i sin berättelse till Riksdagen yrka eu till enhet

och sammanhang i lagskipningen verkande förklaring af en sådan lag.»

Det nu remitterade förslag till stadga, angående måls handläggning

i vissa fall af Konungens Högsta Domstols afdelningar samfäld t, hvithet

förslag är hemtadt ur eu den 1 Augusti 1836 utfärdad, sedermera dels

ändrad, dels förnyad preussisk kabinettsorder, föranleder till följande beaktansvärda

special-anmärkningar.

Do) Derutinnan finnes icke nedlagd någon bindande garanti derför,

att, Högsta Domstolens begge afdelningar verkligen skulle komma att

sammanträda i de fall mom. 1 förutsätter. När, vid omröstning till doms,

t, ex. fyra ledamöter stannat i eu mening mot tre, och någon bland minoriteten

uppgåfve ett prejudikat, hvarutinnan domstolen ansågs hafva

tillförene annorlunda tolkat och tillämpat lag eller författning, kunde det

inträffa, att de fyra förstnämnda ledamöterna väl funno det åberopade

rättsfallet något liknande den fråga, som företal des till afgörande, men

icke vara af samma beskaffenhet, eller och att någon af dem företedde

ett prejudikat från annan tid i motsatt riktning; hvarföre pluralitcten icke

ansåg sig kunna medgifva ärendets skjutande till Högsta Domstolens

plenum.

2:o) Den föreslagna stadgan låter ej alla hos Kongl. Maj:t rättssökande

tillkomma deri medgifna förmånen att enligt inom. 1 få, sin sak

dragen under Högsta Domstolens begge afdelningar samfäld!. Förslaget

undantager nemligen i inom. 2 dels »mål, som från krigsdomstol dragés

under Konungens pröfning, dels mål, som angår häktad person, eller eljest

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kongt. May.ts Nåd. Proposition No 32. 23

enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande, ifall sådant mål

till pröfning förekommer å tid då blott en afdelning af Högsta domstolen

tjenstgör och mer än två veckor återstå innan begge afdelningarne kunna

sammanträda.)) — Det behöfver dock knappt påpekas, att ett sådant undantag

saknar stöd af billighet och i betänklig mån skulle kränka al las

likhet inför lagen.

3:o) l Preussen finnes Jury i gröfre brottmål införd. Der ifrågakomma

icke, såsom hos oss, att högre domstol får pröfva bevisningen i

sa,dana mai ur underrätts protokoll, således blott efter skriftliga dokument

utan att hafva parter och vittnen inför sitt skrank. Den ofvan nämn da

kabinettsorder!! efter sin nuvarande lydelse kan derför intet innehålla för

det fall att sjelfva bevisningen möjligen pröfvades efter olika grunder på

särskilda afdelningar af landets högsta domstol. Icke heller innehåller

det nu remitterade förslaget något härom, utan endast om »förut antagna

rättsgrundsatser eller tydning af lag eller författning.»

Detta är dock ett vigtigt moment efter vår ännu varande domstolsinrättning,

och eu osäkerhet i rättsskipningen i donna del, der det gäller

anklagades lif, åra och välfärd, torde vara minst lika mycket att påakta,

som då fråga är om egentlig tydning af lag.

Pa dessa skål finner jag mig förhindrad att tillstyrka den föreslagna

stadgans ai i tagande.

Deremot om man skulle taga sin tillflykt äfven till formeln åtgärder,

särskild! med afseende på Högsta Domstolens beslut, vore, efter min

tanke, ett stadgande att tillstyrka, liknande det af Riksdagens Justitieombudsman

i hans embetsberättelse åt år 1873 sid. 52 föreslagna, gående

derpå ut, att derest, i anseende till ett måls tvetydiga beskaffenhet, omröstningen

på någon afdelning af Högsta Domstolen, vare sig i civilmål

eller i brottmål, utfölle sa, att endast genom en röst frågans utgång

komme att afgöras, eller vid paria rota i civilmål genom äldste ledamotens

utslagsröst eller i brottmål, såsom lag säger, genom deras mening,

som friade, eller den lindrigast vore, skulle domstolen sammanträda in

pleno föi- att medelst gemensam omröstning bestämma utslaget i saken,

och att detta utslag, jemte domstolens protokoll vid tillfället, skulle ad

notitiam genom tryck kungöras i Svensk Författningssamling eller annat

offentligt blad. Jag betonar härvid orden »ad notitiam», ty af huru stort

gagn och intresse det skulle vara både för allmänheten och de dömande

att se de på sådan! sätt tillkomna prejudikat offentliggjorda, vore det en

villfarelse att vilja tillägga dem kraft af lag, att äflas komma till den

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

ståndpunkt, från hvilken t. ex. England i denna fråga just som bäst haller

på att lösgöra sig — att tillägga Högsta Domstolen ett slags prejudikatlegislation

vid sidan af den lagstiftning, som enligt Regeringsformen tillkommer

Konung och Riksdag.

Gjordes i nyssnämnda förslag den modifikation, att Högsta Domstolens

plenum vore domför! om tolf ledamöter (domstolens ursprungliga antal)

funnes tillstädes, så kunde i det förutsatta fallet utvägen användas

på alla mål, helst äfven under sommarmånaderna så många ledamöter

plåga vistas i hufvudstaden eller dess granskap, att vid behof tolftalet

lätteligen kunde fyllas. Om man häremot framställer den anmärkning,

att i slik händelse man icke komme att erfarara hvad domstolens alla

sexton ledamöter både för tanke i målet, så torde lätt inses, att det icke

ä,r derpå vigten ligger utan fasthellre derpå att så många deltagit i målets

afgörande, som sedan århundraden tillbaka i vårt fädernesland ansetts

vara ett tillräckligt antal att i Indika mål som helst i sista hand döma.

En så beskaffad föreskrifts ovägerlig iakttagande skulle ej kunna genom

omröstning tillintetgöras; den gälde såväl de fall, då skiljaktigheten bestod

i olika uppfattning af lagbudets rätta tydning, som då den gälde

bevisningens verkan; och alldenstund ingen skälig anledning finnes att

undantaga krigsrättsmålen, behöfde, jemte den i nu remitterade förslaget

förutsatta ändring i Regeringsformens 22 §, en hänvisning, näst efter ordet

»åtta», i samma grundlags 20 § att dit lemnas.

Dock, jag upprepar det, ensamt genom formela åtgärder afhjelpes

icke det öfverklagade onda. Denna hjelp är att söka i en förbättrad lagstiftning

der tillämpningen varit ojemn. Att åt den så kallade doktrinen

öfverlåta att fingera lag der sådan ej funnes, eller åt domarens jurisprudens

att arbxtrera der han blott både att tillämpa, — vore att bereda en

landsolycka.

Justierådet Gramer: Den anmärkta bristen på enhet i lagskipning^

lärer ej kunna afhjelpas endast genom förändrad anordning af domareverksamheten

inom Högsta Domstolen; grunden dertill ligger djupare. Lagstiftningen

i landet har ej mäktat hålla jemna steg med detta s industriela framåtskridande,

så att deraf yppade rättsproblem ofta måst lösas med tilljelp af

äldre lagar, stiftade för enklare, mindre komplicerade förhållanden; och

många i senare tider utfärdade lagbud, afsedda att fylla de i följd af landets

kulturutveckling uppkomna lucker i 1784 års lag, äro ej aftattade med

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 32.

25

erforderlig tydlighet, utan lemna vid tillämpningen ruin för olika, ofta

stridig uppfattning. Behofvet af nya lagar har antagligen funnits så

tvingande, att anmärkt saknad af harmoni emellan dem och de förut bestående,

eller tvifvel om det tydliga i speciela delar mast skjutas å sido

för angelägenheten af deras skyndsamma påbjudande. Kan detta ej

förnekas, så torde det äfven höra medgifvas, att för vinnande af stadga

och jemnhet i lagskipning^ jemväl och hufvudsakligen tarfvas samverkan

från den lagstiftande makten.

Grundlagarne anvisa ock utväg för lagstiftaren att förskaffa ‘sig

kännedom om företeelserna inom 1 agskipningsområdet och att bestämma

åtgärder för rättssäkerhetens främjande.

Emellertid får jag ej underskatta nyttan af en sådan anordning,

hvarigenom tillfälle öppnas för Högsta Domstolen alla, ledamöter att samfält

utöfva domarekallet, i de fall der det för åstad komma,n de af jemnhet

i lagskipningen kan finnas erforderligt. Den individuelå uppfattningen

sofras genom meningsutbytet med flere, och likaså är den specielare sakkunskapen,

så behöflig vid bedömandet af vissa tvisteämnen, säkrare att

förvänta inom eu större domarepersonal. Det lider ej heller tvifvel,

att domslut, Indika innefatta uttrycket af flertalets bland Högsta Domstolens

ledamöter åsigt om en omtvistad och olika bedömd rättsfråga,

skola tillmätas vigt och utöfva ett helsosamt inflytande på lagskipningens

allmänna gång.

Men en lag i denna syftning fordrar varsamhet i uppställningen, så

att ändamålet med densamma i möjligaste måtto kan uppnås och att den

ej synes lofva mera än den kan hålla.

Ordalagen i det till granskning föreliggande förslaget förutsätta, att

beslut om ett måls hänskjutande till plenum skall föregås af eu omröstning

bland afdelningens ledamöter, så, fullständigt formel, att man deraf

kan sluta till den mening, som bör hållas för de flestes; således eu ordentlig

domsomröstning, hvilken måste antecknas i protokollet, för att

jemväl för de rättsökande, hvilkas intressen på det närmaste genom

omröstningen beröras, motivera beslutet om afdelningens inkompetens.

Konseqvenserna häraf torde ej utfalla till fromma för lagskipningsenheten

och ej eller för högsta domaremaktens anseende.

En ledamot har redan erinrat att frågan huruvida, uti ett på en

Högsta Domstolens afdelning föredraget mål, det i förslaget förutsatta fall

är för Hunden, så att målet skall till plenum öfverlemnas — icke alltid

framstår med sådan klarhet, att ej åsigterna derom kunna vara delade, i

Bill. till Biksd. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afd. 15 Haft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

hvilken händelse denna fråga måste lösas genom omröstning; och än värre,

hända kunde att plenum sedermera, efter omröstning, ogillade afdelningsvis

beslut i frågan.

Sammanjemkning af skiljaktiga omdömen i ett tvistemål kan förväntas

så länge öfverläggning i ämnet pågår, men såsom regel får man

väl antaga, att den ledamot i Högsta Domstolen, som på någon af dess

afdelningar snidt till doms öfver och afgifvit sin röst i ett sedermera till

plenum hänskjuta mål, icke skulle der frånträda sin på mogen öfvertygelse

grundade åsigt och såmedelst gorå sig skyldig till eu klandervärd

sjelfförnekelse. Fara synes mig derför vara för handen, att, synnerligen

vid inträffad förändring i domspersonalen, stridiga domslut komma att

utgå äfven från den ifrågasätta domstolsinstitutionen; och då donna i allmänna

omdömet antagligen blefve uppskattad såsom ett betryggande värn

mot ojemnhet i lagskipningen, men det visade sig att de på hennes verksamhet

uppställa anspråk icke fyldcs — månne icke då tilliten till landets

domstolsväsen skulle allvarligt äfventyra s?

Förslaget upptager vidare såsom enda vilkor et för måls öfverlemnande

till pröfning af Högsta Domstolens sandlige ledamöter, att öfvervägande

röstantalet inom afdelningen skulle »afvika från förut af Högsta

Domstolen antagen rättsgrundsats eller tydning af lag eller författning».

Häremot erinras till en början att de begagnade orden lätteligen kunde

föranleda den allmänna uppfattning, att möjlighet till kännedom huruledes

ett föreliggande rättsfall förut blifvit af Högsta Domstolen bedömdt, städse

skulle finnas för dess ledamöter öppen, hvilket ingalunda är förhållandet.

Vi sakna här i landet ett ordnadt advokatstånd; endast sällan kan det

derför påräknas att de tvistande utreda om och huru lika beskaffade

tvister blifvit i högsta instansen afgjorda. Utredningen i detta hänseende

måste således åstadkommas af Högsta Domstolens ledamöter sjelfve. Bristen

på registratur eller minnesböcker för den förflutna liden, hvilken icke är

i förslaget begränsad, utgör emellertid för slik utredning ett hinder, som

trotsar de allvarligaste bemödanden. Tillämpningen af det föreslagna lagbudet

måste följaktligen blifva beroende på tillfällig upplysning om tillvaron

af prejudikat, stridande mot hvad afdelningen i ett föreliggande fall

beslutat; och under sådana omständigheter är den förutsättningen antaglig,

att inom någon af Högsta Domstolens afdelningar folie dom, stridande

emot ett prejudikat, som vid afgörandet ej var kändt utan först efteråt

uppdagats. Gjordes upptäckten af den tappande parten, skulle hän säkerligen

i donna, samma,nstäld med författningens ordalag, se ett gifvet stöd

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

för ansökan om resning, ehuruväl eu sådan ansökning svårligen torde kunna

bifallas. Har då ofvan antydda uppfattning hos allmänheten vunnit insteg,

lära slika domslut icke undgå klander, hvilket uteslutande, ehuru alldeles

oförtjent, kommer att drabba Högsta Domstolen.

Dessutom äfventyra* stridiga beslut inom Högsta Domstolen äfven

under andra förhållanden, än dem, som i förslaget antydas.

Exempelvis må framhållas den visserligen ej otänkbara händelse, att

fullt likartade, svårlösliga rättsfrågor förekomma nära samtidigt till afgörande

inom Högsta Domstolens båda utdelningar. För sådana fall och

antagligen många derå. borde väl, om gagn af reformen skall påräknas,

utvägen till plenisammanträden icke vara slängd.

Ehuru jag på nu anförda grunder ej kan godkänna den form, i

hvilken förslaget utgått, anser jag likväl den å bane bragd> frågan vara

af sådan vigt, att jag ej får undandraga mig redogörelsen för min uppfattning

om sättet för denna frågas fösning. Ändamålet vinnes, enligt min

tro, som ytterligare bekräftats af hvad jag under öfverläggningen i ämnet

erfarit, icke i nöjaktig mån om vilkoren för måls hänskjutande från Högsta

Domstolens afdelningar till plenum uttryckligen och specifikt i lagen upptagas,

utan bör det anförtros åt afdelningarne att, med hänsyn till lagskipningsenhetens

befrämjande, derom i förekommande fall förordna.

Visserligen kan häremot invändas, att ett sådant af all kontroll oberoende

bemyndigande utaf Högsta Domstolen antingen icke blefve användt,

hvarigenom ändamålet skulle helt och hållet förfelas, eller ock kunde tagas

i anspråk oftare än behofvet kräfde, till men och tidsutdrägt för de tvistande;

men misstanke om pligtförgätenhet i något af dessa hänseenden

lärer väl ej kunna uppstå emot de män, som skola fullgöra det dyrbara

förtroendeuppdraget att döma i Konungens namn. Jag vågar derför i

underdånighet föreslå att, i händelse nådig proposition om tillägg till 22

§ Regeringsformen varder till Riksdagen aflåten, till Kongl. stadgan den

28 Oktober 1860 måtte fogas en § af följande innehåll:

»Skulle uti annat mål, än sådant, hvarom i 20 § Regeringsformen

sägs, den Högsta Domstolens afdelning, der föredragningen skett, finna, för

beredande af enhet i rättsskipningen, lämpligt att målet afdömes af Högsta

Domstolens båda afdelningar samfäld!, och det anses kunna ske utan hinder

för det skyndsamma afgörande målets beskaffenhet kan fordra; ege afdeliiingen-jiatt

om målets föredragning till sådan! samfäld! afdömande förordna;.

och skola då, der laga hinder ej möter, samtlige Justitieråden i

pröfningen af målet deltaga.»

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Hvad angår det föreslagna tillägget till instruktionen för Nedre Revisionen,

instämmer jag i det yttrande Justitierådet Lindhagen derom afgifvit.))

Justitierådet Södergren: d)en erfarenhet i afseende på domare
embetets

utöfning i allmänhet inom Högsta Domstolen, som utgör anledningen

till de nu föredragna lagförslag: eu i offentligheten förspord

klagan öfver bristande endrägt i besluten och saknad öfverensstämmelse

i rättsgrundsatser eller i lagtydning för särskilda domslut i väsendtligt

likartade rättsfall — torde höra anses hufvudsakligen tillkommen

efter det att Högsta Domstolens organisation och arbetsordning

senast voro föremål för lagstiftande maktens bestämmande och

Kongl. stadgan den 23 Oktober 1860 meddelades. Icke dock, efter

hvad mig förefaller, så, som skulle man trött sig finna den nämnda

år vidtagna anstalten med vidgande af Högsta- Domstolens ledamotsantal

och domstolens försättande på två afdelningar hafva nödvändigt förorsakat

det nu öfverklaga,de tillståndet i lagskipningen; i hvilket fall botemedlet

väl både kommit att sökas genom ett förslag till ändring af denna anstalt

och återvändande till den förfina ordningen. I något annat måste då orsaken

uppsökas, för att, med riktigt bedömande af det närvarande tillståndet,

beräkna utsigterna för den kommande tiden samt derefter ordna

de anstalter, som för rättsskipningen kunde finnas nödiga.

Hvad som härvid främst måste blifva föremål för betraktelsen, är

svenska lagverkets tillstånd; ty förgäfves må man vänta en god lagskipning

om lagstiftningen har motsatt egenskap. De remitterade lagförslagen

leda nödvändigt granskningen rakt in på detta grannlaga ämne; och denna

granskning fordrar öppen sanning. Man bemärker då genast civillagstiftningens

trägna fortgång på den väg, der Sveriges åldriga civillag alltmera

sönderryckes till en ruin, hvars utur systemet bortfallande delar ersättas

med ett aggregat af lösa, på olika lider samt af olika hufvuden och af

olika händer beredda författningar; dervid stundom, synnerligen i de lagstiftningsämnen,

Indika man hör benämnas såsom »human itetsfrågor» —

just den art, hvars principer vanligen finnas djupare och vidsträcktare

ingripa i civilrättens hela system — sådana författningar bl Hvit utfärdade,

vid hvilkas förberedande granskning af Högsta Domstolen förgäfves

med varnande erinringar om fel och brister i redaktionen blifvit förutsagdt,

att dessa lagar “kunde bringa oreda i lagskipningen.

V id ett sådant tillfälle, som det närvarande, der frågan är om utgrundande

af orsakerna till lagskipningens haltande gång, för hvilken äfven

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

29

jag har att inför allmänna omdömet uppbära min tillbörliga andel i den

kollektiva ansvarigheten, lärer jag vara desto mera behörig till det nu

gjorda åberopande af sjelfva lagstiftningens tillstånd, som jag redan i

början af min mer än sjuttonåriga embetstid i Högsta Domstolen, vid särskilda

tillfällen, ända intilldess att erfarenheten tvång mig att anse det

vara förgäfves, i officiel!) yttranden öfver föredragna lagförslag höjt min

röst mot det begagnade lagstiftningssättet. Sålunda, utom andra tillfällen,

bräde jag den 11 Mars 18(53 mot det, att, sedan man funnit en allmän

lag af större omfattning vara, i följd af dess ålder, icke motsvarande tidens

förhållanden och fordringar och derför höra i hela sin vidd utbytas mot

en ny, till hvilken man ock genom komitier, de der under en sträcka

af decennier varit anlitade, fatt förslag utarbeta dt, och ytterligare reviderad!,

lagstiftningen ändock fortginge på det sätt, att spridda rättsbud i

den gamla lagen enstaka framdrogos till förändring, dervid det nya stundom

måste i sin princip lida jemkningar på det att detta nya utan alltför

stor oreda skulle kunna i det gamla inpassas; genom hvilket partiel:»

sammanflickande af gammalt och nytt, med anledning af tillfälliga spridda

motioner vid flen ena riksdagen efter den andra, i ändamål att afhjelpa

de mest tvingande behofven af lagreformen, den nödvändiga omsorgen för

tillvägabringa»»»^ af ett ordna dt och redigt la gsystem allt mera undansköts

till en obestämd framtid. Då jag villigt erkände det lämpliga, möjligen

ock nödvändiga i den metod för beredande af ny civillag, att den

icke i sin hela vidd på en gång företogs till ombildning, utan förslag dertill

delvis framstäldes, förklarade jag mig dermed förstå, att allt hvad som

tillsammans innefattade eu lmfvuädel af det störa föremålet för någon af

gamla civillagens balkar framstäldes såsom ett helt för sig, då, inom detsamma

kunde finnas ett konseqvent system, som genomginge och samt mmhumle

detaljerna: så, som det skedde medelst sjuttonde seklets lagstiftningsverk

i de vigtigare författningar, såsom T osta» nents-sta tiga»» och Förmyndare-ordningen,

Indika föregingo och i väsendtligt», delar förberedde 1734

års Allmänna lag. Det torde icke vara olämpligt att jag härmed

sålunda återupprepar dessa gamla erinringar, Indikas iakttagande ännu

kunde hafva den göda följd, att lagskipningens tillstånd icke ytterligare

förvärras just under det man söker att upptäcka botemedlet för det onda.

Under tillämpningen af ett lagväsende, som sålunda saknat både

yttre och inre enhet och harmoni och hvilket för öfrig!, icke ens med

donna anmärkta metod af fragmentariskt lagstiftande hunnit med behöfliga

nya stadgande»» nog skyndsamt följa nutidens hastiga gång i förän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

3-

''

Kolig/. Maj-M Nåd. Proposition N:o 32.

äring af gamla och bildande af nva arter i det sociala lifvets mångfaldiga

verkningskretsar, har mången gång domaren hatt att lösa frågor, som

icke haft sin bestämma i gsgr und i fullständig och tydlig lag, utan fordrat

tillämpning af rättsgrundsatser, hemtade från den så kallade allmänna

jurisprudensen, från en doktrin, hvilken, då hon saknar fasta stödjepunkter

i de positiva lagarnes innehåll, icke alltid så säkert torde vara bunden af

förståndets kalla pröfning, utan stundom kan sväfva vidt ute i känslans

och fantasiens fria rymd. Då har för domarepersonalen stundom, måhända

ofta, möjligen mera ofta, än för domare-embetets — jag kan tillägga,

äfven för lagstiftande maktens — värdighet och anseende varit ensidigt,

just detsamma inträffat, som ofta händer inom eu annan rådplägning och

beslutande församling, hvilken, i och för lagstiftningen, oek har att befatta

sig med pröfning af rättsgrundsatser, de der ännu icke hunnit blifva i

lag bestämda: Riksdagen. Den ena personen finner en ifrågastäld princip

vara sann och god, sjelfva uttrycket af högsta rätt: den andra deremot

finner donna samma princip vara alldeles förkastlig, ledande till högsta

orätt. Och så skrider man till den slutliga metod, som i allmänna föreställningen

städse ursäktas för Riksdagen, såsom der naturlig, kanske oundviklig,

men åter lätt så midt rykte då man talar ensamt om högsta domareinstansen:

omröstning. Och dennas utgång, vare sig hos Riksdagen eller

hos nämnde domare instans, beror måhända på eu enda persons röst och

skall gälla såsom det sanna och råtta — intilldess. att vid annat tillfälle,

då den beslutande personalen är i någon mån ombytt, samma fråga åter

kommer under afgörande och får, möjligen ock med eu enda rösts öfvervigt,

motsatt utgång. Denna jemförande sammanställning af de begge

myndigheternas verkningssätt är icke gjord utöfver närvarande ämnes

gräns, utan fasthellre framkallar just detta ämne en sådan sammanställning.

Den ena myndigheten har nemligen till sin uppgift att besluta

sådana lagar, på livilkas beskaffenhet väsendtligen skall bero, om den andra

myndigheten skall vid deras tillämpning nödgas tillgripa omröstningen

för att säga hvad med samma lagar egentligen kan vara menad!. Finnes

den senare myndighetens verksamhet icke för det allmänna rättstillståndet

vara tillfredsställande, står man framför den svåra frågan: hos hvilkendera

myndigheten ligger felet — eller, för att begagna värdigare talesätt:

hos hvilkendera har, under alla menskligt» värka allmänna lott af

ofullkomlighet, förmågan icke räckt till att motsvara viljan? Bristen

kan möjligen ligga ensamt hos någondera, möjligen ock i större eller

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

31

mindre mån vidlåda- dem begge. Detta urskiljande skulle ankomma på

en verkligt ojäfvig och tillika nog kunnig skiljedomares afgörande.

Så fullkomliga, så för alla skiftningar och rättsfall tillräckliga, att

icke meningssplittringar vid domsluten skulle någonsin uppstå, lära dock

lagar icke kunna i sitt ursprungliga tillstånd blifva. Det måste då tillhöra

lagstiftaren att med ständigt vaken uppmärksamhet följa lagskipningens

gång, för att, der meningsskiftningar, synnerligen inom högsta domareinstansen,

röjt lagarnes bristfällighet, skyndsamt gorå dem fullständiga och

tydliga i deras hufvudsakliga bestämningar, från hvilkas grund och mening,

med hänsigt till harmonien i deras inre samband till ett- helt system,

rättsnormer skola hemtas i förekommande fall, Indika icke i lagarno ega

speciel uttrycklig regel. Det är, synes det mig, just i donna mening eu

offentlig embetsman i den för honom gällande Instruktion fått- sig ålagdtatt

vid hvarje riksdag i sin embetsredogörelse utreda lagskipningens tillstånd

i riket, anmärka bristerna uti lagar och författningar samt uppgifva

förslag till deras förbättring. Ett icke. minst i tidsbestämningen

vigtigt stadgande; ty underlåtenhet af en sådan an befäl d ständig va-ksamhetspligt

kunde efter en mängd års förlopp hafva den följd, att, när

den forskande blicken omsider kommit att falla öfver det ständigt rörliga

verksamhetsfält, der lian för länge saknats, penseln väl blefve redo att

måla en tafla med mörka skuggdrag öfver de inom allt för trång rymd

sammanhopa.de

betraktaren Unge redig urskilning om det verkliga sammanhanget emellan

alla dessa föremål, och hvilken nyttig lärdom kan vara att med full sanning

hemta från donna tafla.

Så länge det i domareeden uttryckta grundbegreppet af domarens

pligt är oförändrad!, så att lian skall »efter sitt bästa förstånd och samvete

döma efter Sveriges lag och laga stadgar», lärer det icke kunna fordras,

a.tf, någon domare skall såsom för honom bindande lag erkänna de prejudikat,

Indika efter hans synsätt och öfvertygelse icke skulle vara med

gällande lags rätta mening och förstånd öfverensstämmande. Domaren

har hitintills icke egt att åt prejudikaten tillerkänna sådan giltighet,

hvarigenom lagstiftande makten skulle, i hvarjehanda ämnen tidtals öfverflyttas

till domaremakten. Häraf har man naturligen att- förklara det

juridiskt berättigade i de under omvexlande domarepersonal till utgången

skiftande bmröstningarne i likartade rätt sfa 11. Det tyckes val då vara på

lagarnes beskaffenhet det väsendtligen måste bero, om sådana meningsstrider

vid deras tydning och tillämpning skola, oftare inträffa.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

Utöfver hvad med nu gjorda allmänna betraktelser är sagd*, i akt

och mening endast att framhålla hvad som måste tagas i öfvervägande

vid bemödandet att utfinna medel till befrämjande af rättsskipningens

säkra gång, inlåter jag för min del mig icke i någon förklaring till erkännande

eller till förnekande af befogenheten i den anmärkning om

Högsta Domstolens verksamhet under den förflutna tiden, som föränledt

de remitterade lagförslagen. Frågan, om lagskipningen företett brister

och fel, som icke äro att tillräkna saknad! uppfyllande af de nu antydda

vi Ikoren för möjligheten af god lagskipning, bör icke af mig besvaras.

Jag har att öfver de remitterade lagförslagen yttra mig på allmänt objektiva,

allmänt psykologiska grunder, angående ett ordnande för framtiden,

utan någon å min sida, blifvande tillämpning af något omdöme öfver flen

förflutna tidens verksamhet i Högsta Domstolen.

Under sådan uppfattning afl närvarande lagstiftningsärende, tror jag

mig i de grunder, på Indika lagförslagen hvila, höra erkänna såsom en

vigtig sanning, att i eu domstol, hvars ledamöter utgjorde ett icke allt

för stort antal och alla voro välde efter ett och samma anspråk på kunskaper,

erfarenhet och lämplighet för embete!, borde det vara att förvänta,

att om i något mål, der emellan eu afdelnings ledamöter uppstå!! skiljaktighet

i uppfattning af lagens mening och rätta tillämpning eller af

den allmänna rättsgrundsats, som i saknad af bestämdt lagbud för sådan!

fall, som det då förevarande, borde antagas till norm för bedömande!,

samtliga ledamöterna skulle företaga gemensam öfverläggning och gemensamt

afgöra målet; så skulle dermed — så vidt ej lagstiftningens dåvarande

skick i allmänhet uteslöte möjligheten af god lagskipning — kunna

beredas det bästa domslutet, som tillika kunde leda till enhet i lagskipningen

i framdeles förekommande likartade frågor. Och detta är ju icke

annat, än den enkla, axiomatisk! antagna principen för de kollegiala domstolames

inrättning. Utj öfverläggningen kan den ene ledamoten vidga

den andres kritiska, uppfattning af saken med dess på afgörande! mer

eller mindre verkande omständigheter: vid tydningen af ett dunkelt lagbud

kan genom jemförelse emellan flera lika kompetenta rättskunnigas

åskådningssätt och utläggningar sanningen lättare framträda; och det lärer

val icke lida något tvifvel, att ju den domare, som i sitt ensliga begrundande

fatta! ett lagbud i annan syftning, än den han vid öfverläggningen

förmärker vara hos andra rådande, skall med större trygghet kunna låta

sin enskilda förmodan om lagbudets verkliga mening vika för vigten af

den betydelse de! större antalet med honom i donna pröfning lika behörige

s. 33 Kontrollera mot PDF

Koncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

33

fattat ur Lagens ord. Under samhällslefnadens rastlöst fortgående utbildning

i nya arter och förmer af verkningssferer, för hvilkas förvecklingar

och tvisteämnen lagstiftningen ännu icke hunnit gifva tillräcklig^^ rättshud,

inträder behofvet af den allmänna doktrinens vägledning, dervid det

tillräckliga: måttet af förtrolig bekantskap med principerna i främmande

länders laga r och i allmänhet rättsvetenskapens utveckling i sådana länder

naturligtvis kan säkrare vara att förvänta inom den större domarepersonalen,

än inom den trängre begränsade.

Utom det allmänna vilkoret, att icke lagstiftningens skick skall gorå

en god lagskipning omöjlig, antyddes i den nu gjorda betraktelsen ett

särskild! vilkor för dess giltighet: det, som af såg en viss måtta i hela antalet

af domstolens ledamöter. Val har icke till min kunskap kommit

någon historisk förklaring öfver bevekelsegrunden för det i afseende på

Högsta Domstolen uti 20 och 22 §§ Regeringsformen intagna stadgande,

som positivt förbjuder, att liera än åtta ledamöter på en gång må i pröfningen

af något mål deltaga; men jag bör tro detta förbud hafva en

djupare grund, än endast afsigt eu att, till undvikande af eu för doinareembetets

utöfning menlig öfveransträngning för Högsta Domstolens ledamöter

af oafbruten embetsutöfning, tillförsäkra dem möjligheten af någon

årlig, dem emellan alternerande embetsledighet. Ett sådant ordnande, väsendtligen

grundlagd! redan genom bestämningar af minimiantalet af på eu

gång dömande ledamöter, hade, synes det mig, icke fordra! den skärpa

formen af ett i sjelfva bestämmandet af högsta instansens organisation

inlagd! förbud mot det större antalet. Till grund för bestämningarne i

denna, Regeringsform la,des icke fösa hugskott; man har der att upptäcka

djup besinning och klart, ändamål. Det vill synas, att motivet för detta

stadgande hemtats äfven från en allmän psykologisk grund: från antagandet

af eu sådan fallenhet i m ernå skolynnet i allmänhet, att under vårdnaden

af anförtrodda värf hvarje särskild person för sig, äfven utan någon

derom erinrande egen reflexion, stundligen har starkare känsla af uppfordran

till omtanke för godt utförande af sitt värf, då detta är anförtrodt

honom ensam eller till samverkan med ett litet antal med honom

lika, förbundna personer, än då eu större mängd personer gemensamt hafva

detta, värf. Då eu till bepröfvande framstå,hl idé röner bifall hos eu

stor mängd till donna pröfning lika kompetente, ligger måhända genast i

donna gemensamhets störa vidd anledning för hvar och eu till eu tillförsigt,

som kan minska hans tveksamhet och dermed skärpan i hans kritiska

forskning; och sålunda kan det hända, att från det störa dömande

Bill. till Riksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afä. 15 Haft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

antalet framgår ett beslut, som icke varit möjligt om den ensamma

tvitiaren eller det lilla antalet, i ovetenhet ännu om den yttre verldens

blifvande tanke i ämnet, haft känslan af strängt tvingande nödvändighet

att så djupt och noggrant begrunda frågan, att dermed vore förutsedt,

Indika inkast mot det blifvande beslutet kunde af den ännu okända främmande

kritiken göras. I fråga om förvaltning af en större samfällighet^

angelägenheter må det vara lämpligt, stundom måhända nödvändigt, att

beslutanderätten utöfva s af eu talrik personal delegerade. Men icke rimligtvis

kunde det blifva fråga om bildande af en domstol med så stor

personal som t. ex. Stockholms stadsfullmäktige. Om i detta ämne man

vill från den högre synpunkten af sj elfva pligtkänslans verkan flytta tanken

till den drifkraft för det göda, som ligger i medvetandet af det anförtrodda

kallets ansvarighet, dervid man hellre må tala om den moraliska

ansvarigheten inför allmänna omdömet, än om den otvifvelaktigt i allmänhet

svagare garantien i den juridiska ansvarigheten; så lärer det icke kunna

nekas, att om ansvarigheten ligger tunn! utbredd öfver eu stor yta, måste

den på hvarje särskild punkt kännas lättare, än om den tätare läge öfver

en trängre begränsad rymd. Till en i ordets vanliga bemärkelse fåtalig

personal måste eu domstol vara inskränkt. Men siffran för detta fatal

kan en allmän teoretisk regel icke bestämma.

Frågan om det vid Högsta Domstolens organisation antagna högsta

antalet af på en gång i något mål dömande ledamöter bör, såsom närvarande

lagförslag afser, förändras, är sålunda eu lämplighetsfråga, som

endast efter ett tycke kan afgöras. Den angår ett visst förtroende till

Högsta Domstolens ledamöters personliga sinnesart, äfven de nuvarandes.

Jag är då må hända icke lämplig rådgifvare deruti, särdeles under de förhållanden,

hvilka åberopats såsom anledning till lagförslaget. I allt fall

är Högsta Domstolens utlåtande icke för någon ändring af Grundlag oundgängligt.

I fortsättning af den förut gjorda allmänna betraktelsen med särskild

tillämpning på förhållandet i Högsta Domstolen, inser jag väl, att man

kunde få höra det inkast, att eu votering med 8 röster emot 8 icke skulle

vara mera tillfredsställande för önsknmgarne om enhet och stadga i lagskipningen,

än nu eu votering med 4 röster emot 4, — eller, efter det i

verkligheten vanliga 1 edamotsantalet, med 4 röster emot 3. Men skilnaden

kan för lagstiftningens behof af möjlighet till säker beräkning af nödvändigheten

till lagars förändring eller förtydligande ega stor vigt i så

måtto, att genom pleni-voteringen b lafve känd!, huru den lag, hvarom

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 32.

särskild! kunde vara fråga, uppfattades af Högsta Domstolens verkliga

pluralitet, då deremot, i den nu gällande ordningen, en votering bland 8

— vanligen blott 7 — af de 16 ledamöterna lemna? lagstiftande makten

i ovetenhet, om icke möjligen de 8 eller 9 ledamöterna, som i voteringen

ej deltagit (i förra alternativet hälften och i det senare pluraliteten af

Domstolens personal) hyllar och vill tillämpa just den rättsgrund eller

den lagtydning, som vid voteringen var eu Domstolens skenbara minoritet.

Jag erkänner således för urin del, att hänskjutande! till Högsta

Domstolens begge afdelningars samfälda pröfning i sådana fall, som de i

den föreslagna stadgan afsedda, skulle, derest icke i afseende på ledamotspersonalens

antal den antydda betänkligheten mot rubbning af regeln i

22 § Regeringsformen ansåges ligga i vägen, vara en i sin grund giltig

och i sin beräknelig» verkan nyttig utväg till förekommande af den

ojemnhet i Högsta Domstolens lagskipning, att förut antagen rättsgrundsats

eller lagtydning komme att vika för derifrån skiljaktig mening, i

annan händelse, än att donna senare vore af verkliga flertalet bland

Högsta Domstolens ledamöter antagen och derigenom gåfve anledning till

förväntan att den i sin ordning kunde lända till framtida enhet i lagskipinligen,

sä länge nemligen den verkligen bibehölle betydenheten att

vara uttryck af flertalets öfvertygelse. En varaktighet utöfver denna

gräns bör icke — kan icke — fordras, derest icke, såsom redan är antyda

lagstiftande makten genom hyllning åt prejudikat skulle delvis

och tidtals komma att öfvergå till domaremakten.

Ehuru jag sålunda erkänner och högt värderar de föreslagna författniugarne»

störa och vigtiga ändamål, befrämjandet af den för allmänna

rättstillståndet ytterst angelägna enheten och säkerheten i högsta instansens

rättsskipning, och jag icke kan förbise, att, huru man än må söka

att ordna donna angelägenhet, störa svårigheter alltid måste möta, så att

icke något lagförslag i ämnet torde kunna framstå, som icke skulle i

någon män gifva rum för kritikens trillande inkast; nödgas jag dock

förklara, att, om än all tvekan lemnas å sido i fråga om rubbning af

grundsatsen i 22 § Regeringsformen, jag dock icke kan tillstyrka de nu

framlagda förslagen.

Enligt den föreslagna ändrade lydelsen af 22 § Regeringsformen,

skulle i detta Grundlagsbud qvarstå ett strängt förbud mot domarekallets

samfäld» utöfning af flora än åtta ledamöter utom i de vissa fall», som

skulle bestämmas genom den föreslagna stadgan.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Denna stadga är uppstådd med enahanda, i sjelfva ordalagen uttryckt

anspråk pa matematisk precision i bestämningen af de fall, der

det, som eljest vore i Grundlagen strängt förbjudet, skulle vara icke blott

tillåtet, utan ock så anbefaldt, att »ett annat förfarande vore lagstridigt.

Om det beskrifna fallet vore inne, upphörde domstolsafdelningens domsrätt

och målet kunde lagligen icke afgöras af annan myndighet, än Hög
sta.

Domstolens plenum. Sådan stark vigt måste, efter hvad mig synes,

nödvändigt tillerkännas lagtextens ord »finnes» och »då skall»; de synas

utesluta afl tanke pa något ungefär, något pa lämplighetsgodtfinnande

tillfälligt beroende. Det blir i afseende på parterna i målet en verklig

rättsfråga.: den part, som enligt domstolsafdelningens omröstning skulle i

strid mot gifna prejudikat förlora saken, både verklig rättighet att fordra

dess öfverlemnande till Högsta Domstolens pleniafgörande.

Min mening med donna erinran åsyftar icke något klander deraf,

att den föreslagna stadgan i donna del sålunda upptager ett rät t sbud, icke

gifven ruin för något förfarande efter löst godtfinnande: en fråga hvaruti

jag för närvarande icke har anledning att inlåta mig i något yttrande.

Men donna erinran har vigt i hvad jag bär vidare har att anföra om

stadgans tillämpning och följder.

Hvad sålunda, med donna uppfattning af stadgans skarpt befallande

syftning, vidare förekommer till betraktande, är den föreslagna formen för

urskiljande och konstaterande af det faktum, att domstolsafdelningens

gemensamma eller dess pluralitet® lika förbindande mening i föredraget

mai vore afvikande från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats

eller tydning af Lag eller Författning och att derföre afdelningens

domsrätt upphörde. Förslagets ord »f,nnes vid omröstning till dom.", synas

mig icke tillstädja annan uppfattning, än att härmed betecknades just det

»omlastande till dom», som i 23 Kap. Rättegångs-balken beskrifves:

eu handling af den ytterliga vigt, att någon fråga icke synes kunna

uppstå om möjlighet att icke dess upptagande i Domstolens protokoll

skulle vara en oundgänglig pligt, så länge nemligen icke Lagen med den

klaraste ordalydelse gjorde ett särskild! undantag från allmänna regeln.

Jag kan icke anse med domareembetets värdighet och sj elfva statsinrättningens

ständiga behof af allmän aktning och allmänt förtroende

till domaremakten det vara förenligt, att eu af domstol i laglig ordning

företagen och fulländad omröstning till dom må af samma domstol,

för någon art af beräkning på möjligheten af motsatt utgång i målet,

till sin verkan förkastas såsom misslyckad! försök till den högsta rättvi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32. 31

sans utöfning: — att dessa dömande ledamöter i domstolen, sedan deras

i omröstningen afgifna och i protokollet upptagna meningar sålunda blifvit

gjorda till föremål för den offentliga kritiken, skola i sammanträde

med en annan domarepersonal ånyo afköra målets föredragning och deltaga

i en öfverläggning, som alltid för hvarje domare måste innebära

ändamålet att lian, intilldess han vid omröstningen slutligen sig yttrar,

skall ega att genom begrundande af alla sina kollegers gjorda erinringar

och betraktelser slutligen bestämma sin mening i målet: — att, derest

hos dessa för andra gången i ett och samma mål dömande ledamöter den

förnyade öfverläggnii igen, genom uppfyllande af sitt ständiga störa ändamål,

haft verkan att gifva förändrad riktning åt deras synsätt i saken

och dennas inre förhållanden eller åt deras uppfattning af lagarnas rätta

tillämplighet i det förevarande fallet eller af rättsgrundsatser att tillämpas

i saknad af beskrifven lag, — en händelse, som visst icke får anses

otänkbar vid den i detta ämne ingående grundförutsättning, att inom

Domstolen yppats motsätta meningar, hvilka naturligtvis icke kunna begge

hafva träffat det enda sanna och rätta, och enär äfven, i rättsvetenskapen,

såsom i andra föremål för det menskliga tankearbetet, hela lifvet i hvarje

stund är en skola, icke ett tillstånd af tankens nödvändigt orubbliga stillastående

på den ståndpunkt den i någon viss stund intagit, — dessa ledamöter

vid det nya dömandet skola vara försatte i den ställning, att de

icke kunna följa sin då fatta<le öfvertygelse utan att dermed sjelfva offentligen

uttala förkastelse öfver hvad de sjelfva vid förra omröstningen lika

ärligt och pligttroget utsagt och velat låta i dom utgå såsom uttryck af

det sanna och rätta, — eu ställning, som synes mig långt skild från det

tillstånd af själslugn och frihet från alla personligt störande intryck åt

yttre tillfälligheter, som för domaren är nödigt och hvithet Lagen velat

honom tillförsäkra med sina uti 13 Kap. 1 § Rättegångs-balken gulna,

af tillbörlig gram dagenhet skäns 1; i och psykologisk sanning förestafva de

regler.

Den svåra betänklighet, jag sålunda anfört, synes mig icke kunna

afhjelpas medelst den förändring af den föreslagna lagtexten, att ordet

omröstning blefve utbytt emot ordet öfverläggning. Stadgan skulle ändock

anses tvinga till en sådan redogörelse i domstolens protokoll, som åtminstone

i det närmaste blefve detsamma som berättelsen om en verkstad»!

omröstning. Jag har redan erinrat om hela donna domstolsförhandlings nödvändiga

karakter af en rättsfråga, der det fria godtycket icke finge råda,

utan noga och bestämdt måste visas att det vissa fall vore inne, der dom
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

stolsafdclningens domsrätt lagligen upphörde och Domstolens plenum inträdde

i den af Grundlagen eljest strängt vägrade domsrätten för större

antal, än åtta personer, — det fall, der den part, som enligt domstolsafdelningens

pluralitet# mening skulle vinna saken, beröfvades förmånen

af donna dom och vore hemfallen under möjligheten att vid plcnipröfningen

tappa. Om af andra skal, än sådana, som, i lag erkända, kunde

Öppet åberopas och i protokollet upptagas samt dermed göras till föremål

för offentlig granskning, den domarepersonal, som fatt målet till sitt afgörande

och företagit denna slutliga åtgärd, skulle inhibera förrättningen

och tillkalla andra personel- till bestämmande af målets utgång, kunde

allmänna förtroendet till domstolens oväld gå förloradt.

Vidare förekommer svår betänklighet vid den föreslagna stadgans bestämning

om de fall, då hänskjutande till Högsta Domstolens plenum

herde ske. Under fortgående tillämpning af urin förutsättning, att stadgan,

sådan den är skrifveri, icke får antagas inrymma det fria godtyckets

bestämning i hvarje särskild! fall, efter hvad som för tillfället kunde

tyckas höra få namn af det lämpliga, utan måste anses hafva ändamål

att gifva verkliga regler till skyldigt iakttagande, tror jag mig i donna

lagförslagets hufvudpunkt mota störa svårigheter.

Den tidrymd i det förflutna, inom hvilken prejudikat borde

bemärkas, för iakttagande att icke mot dem stridande domslut på någondera

af Högsta Domstolens afdelningar utfölle, är i lagförslaget lemnad

alldeles obegränsad och torde således höra anses utsträckt långt tillbaka,

utöfver mannaminne, ända till år 1789, då en myndighet med det i lagförslaget

anförda namn, Konungens Högsta Domstol, först tillkom. Väl

har vårt lagväsende sedan donna aflägsna tidpunkt undergått så väsendtliga

förändringar, att, för tillsynen öfver lagskipningens enhet, jemförelse!! med

det fordna möjligen mera sällan kunde behöfva sträckas så långt tillbaka

i tiden; men lagförslaget bär i detta ämne en så stark bestämning

för den giltiga tillkomsten af nya domslut, att, när det gäller tydning

och tillämpning af ännu Kvarstående delar i de vid Högsta Domstolens

första inrättning befintliga lagar och författningar, någon inskränkning

af nu nämnda störa tidrymd icke synes kunna antagas för jemförelse!!

med det förflutna vara gjord. Orden: ''»förut antagen rättsgrundsats eller

tydning» äro ock dunkla i den frågan, om i de fall, der tillförene just

den nu beklagade saknaden af enhet i rättsskipningen varit, så att stridiga

domslut fallit, det fattade nya domslutet måste ställas i den officiel!! jemförelse!!

med dess motsats bland de förutgångna besluten, fastän under senare

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

tid en motsats till detta sistnämnda utfallit, således ett beslut liknande det

tillärnade nya. Denna dunkelhet skulle ej väcka någon oro, derest ifrågavarande

stadga kunde anses vara gifven i mening, att Högsta Domstolen

egde använda den fria, icke af bokstafsbestämning strängt bundna urskilning,

som komme att åt detta lagbud gifva tillämpning endast då, i

sann inre mening fattadt, stridighet i den senare tidens i praktiken mera

stadgade rättsskipning skulle genom resultatet af någon omröstning på

endera af Högsta Domstolens afdelningar blifva störd. Men — jag har

det redan erinrat och måste här åter upprepa det: denna stadga har

naturen af eu undantagslag, der gränsbestämningarne måste antagas vara

skarpt afmatta och måste noggrant iakttagas för att icke störa någondera

partens lagliga rätt. Jag vågar förutsäga såsom säkert, att om den nu

omtalade friare tydningen af stadgan skulle inom Högsta Domstolen söka

att i förefallande praktik gorå sig gällande, skall den icke få framgång

annorlunda, än just genom den så illa anskrifna metoden af omröstning.

Måhända — och hvarför skulle icke misstroendet få i sina förutsättningar

sträcka sig så långt? — skulle Domstolens begge afdelningar stanna emot

hvarandra i motsätta voteringsresultat i frågor om rätta sättet att använda

det nya botemedlet mot — saknad af enhet i rättsskipningen.

Enligt samma stränga uppfattning af den föreslagna stadgans

legislativ^ natur och ändamål får jag icke stanna i någon tvekan vid

besvarandet af den frågan: huru skola domstolsafdelningens ledamöter få

veta, om det tillärnade nya beslutet vore stridande mot rättsgrundsatser

eller lagtydning i gifna prejudikat? Dessa ledamöter måste sjelf va,

alla samfäld! och hvar och en i synnerhet, söka att, så långt det kan

ligga inom deras förmåga, förskaffa sig detta för embetsutöfningen erforderliga

vetande. Hvarje ofullständighet deruti vore för dem en brist

i duglighet för embetet. På slumpens tillfälliga skickelse kan det väl

icke få ensamt bero, om såsom Kongl. Maj:ts domar skola utgå sådana

yttranden, som, derest inom Domstolen funnes minne och vetskap om

hvad densamma sjelf tillförene gjort, icke hade kunnat få annan verkan,

än att hänskjuta det handlagda målet till en i personalen förändrad myndighets

behandling och afdömande. Sådan kraft och verkan tror jag

verkligen ligga i ordet »skall» uti den föreslagna stadgans första moment;

och just det ändamål, för hvilket detta lagförslag tillkommit, beredandet

af enhet i rättsskipningen, tyckes icke tillstädja den tanke, att stadgans

tillämpning skulle vara att påräkna endast då händelsen så fogade, att

kunskap om prejudikaten vid tillfället förefunnes, utan att Dom
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

stolsledamöterna skulle hafva någon mer eller mindre omfattande

forskning efter sådana prejudikat sig såsom embetspligt positivt åliggande.

För kunskapen om prejudikat, som gifvas under tiden efter

den föreslagna lagens tillkomst, blefve, såsom jag tror, tillbörligen ordiiädt

genom det tillika föreslagna tillägget vid Instruktionen för Nedre

Justitie-revisionen; men kunskapen om hela den förutgångna tidens prejudikat?

Val skulle Högsta Domstolens ledamöter veta sig vara fria

från juridiskt ansvar i de händelser, då prejudikat varit för dem okända

och derföre icke kommit att föranleda stadgans tillämpning; och likaledes

antager jag, att Kongl. Maj:ts sålunda tillkomna domar, fastän efteråt

upptäckta stridiga prejudikat blefvo åberopade, icke skulle förlora sin

giltighet och på tappande partens resningsansökning upprifvas, utan förblifva

bestående — såsom offentliga, beklagansvärda uppenbarelser af det

högsta domareembetets o tillförlitlighet i kunskapen om händelser i dess

egna förflutna verksamhet, samt under tyst och hemligt beklagande af

Domstolens ledamöter, att de icke i rätt tid egt den kunskap som efteråt,

för sent, dem erbjudits. Men tung ansvarighet skulle Högsta Domstolens

ledamöter vara underkastade inför det offentliga moraliska fil/vaknandet,

— ett godtyckets tribunal, hvars domar kunde hos månget känsligare

sinne blifva smärtande, om de sammanstämde med sjelfförebråelsen för

uraktlåten tillräcklig forskning i svenska rättsskipningens annaler. Huru

otillräcklig eu sådan forskning för så stor tidrymd skulle blifva, är lätt

att inse. Forskaren skulle nästan förgäfves öda tid och krafter, som behöfvas

för domarekallets mera egentliga och väsendtliga fordringar. Under

det han som mest sysselsätter sig med studiet af något visst års rättsförhandlingar

i Högsta Domstolen, påkommer ett domarevärf, der denne

flitige forskare låter utgå en af Domstolens ena afdelning besluten dom,

som uppenbart strider emot prejudikat urder året näst efter det, i hvars

handlingar studiet senast skedde. Och sedan, då upptäckt härom göres,

måste den samvetsgranne domaren åtnöjas med den juridiska ansvarsfriheten

för det begångna felet. Icke alla lynnen kunna tillfredsställas

med en tröst af denna art.

Icke torde det höra påräknas, att parterna skola anvisa tillvarelsen

af de prejudikat, hvilkas kännedom kunde behöfva^ för att bestämma

målets slutliga behandlingssätt, och att hvardera parten eljest finge skylla

sig sjelf för följden af bristande kännedom om dessa, prejudikat. Det

är statens sak, icke parternas, att konstruera domstolen. I allt fall vore

det väl icke att förvänta, att den part, som söker att vinna sin sak i

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kong!.. Maj ds Nåd. Proposition N:o 32.

strid mot principen i befintligt, men för domstolen obekant prejudikat,

skall gerna yppa hvad i detta hänseende är en hemlighet både för hans

vederpart och för domstolen. På denna väg lärer icke något ädelmodigt

ifrande för enhet i rättsskipningen vara att söka.

Jag betvifla!1 icke, att ju de sålunda anförda betänkligheter varit

noga bemärkta och med all af ämnets störa betydenhet påkallad sorgfällighet

vägda, då förslaget uppgjordes. Det rättsskipningens skick, som

föranledt, detta förslag, torde hafva skådats så mörkt, att icke ens betänkligheter

af denna art ansetts höra ligga i vägen. Och dervid har förslaget,

såsom det vill synas, utgått från eu förutsättning, att begagnandet

af den blifvande möjligheten till hela domstolspersonalens samfäld:!, utöfning

af domarekallet, för beredande af enhet i lagskipningen, der denna

enhet någon gång genom en domstolsafdelnings tillernade beslut kunde

storas, måste hos Högsta Domstolen manas fram genom ett mekaniskt

regeltvång, till ett undantagsförfarande i afseende på den dömande personalens

sammansättning. Då detta utfinnande af tvångsregler skulle ske

utan rubbning af deri'' förut stadgade ordning i domstolsledamöternas tjenstgöringstid,

har problemet blifvit särdeles svårlöst. Sålunda har man kommit

derhän, att svenska statsförfattningen — Regeringsformen och dess

bihang, de begge stadgarne — skulle i sitt högtidliga program för rättvisans

högsta utöfning hos Konungamakten Öppet förklara, att en tendens

till sjuklighet funnes i denna utöfning af Konungens domsrätt, genom

brist på enhet i rättsskipningen: att derföre under hälften af hvarje år

och ett par veckor dertill vore för alla arter af förekommande rättsfrågor,

med ett i följd af högsta instansens organisation nödvändigt undantag af

de från krigsdomstol fullföljda mål, genom en exception,;! regel anstaltadt

till iakttagande och bevarande af rättsskipningens enhet och stadga, dock

med uppoffring sannolikt mången gång af förut möjlig skyndsamhet i

rättstvisternas afgörande, — men att under återstoden af året, fem månader

och något derutöfver, måste för en del rättsfrågor, i anseende till behofvet

af skyndsamhet i deras afgörande, möjlighet lemnas öppen att rättsskipningen

i högsta instansen blefve osäker och haltande, sa att domar da

kunde komma att utfärdas, hvilka under annan årstid icke skulle hafva

kunnat få giltighet.

I sanning ett sorgligt program för utöfningen af den till sjelfva

Konungamaktens funktioner hänförda högsta rättsskipningen. Dock —

jag får icke förgäta, att det är från resultaterna af Högsta Domstolens

Bih. till Biksdm Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afä. 15 Haft. ö

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

förflutna verksamhet eu tvingande anledning till detta program skall hafva

framgått. Det är ock derföre jag vid detta tillfälle icke hör yttra mig

vidsträcktare, än i fråga om det i förslagen beshrifna regeltvångets möjlighet

och dess förmåga att rätt verka för sitt uppgifva ändamål. Och jag har

för min del derom afgifvit mitt afstyrkande yttrande.

Beträffande det ifrågasätta tillägget vid Instruktionen för Nedre

Justitie-revisionen, tror jag detsamma afse ett under alla förhållanden nyttigt

företag, nyttigt äfven om den nu föreslagna stadgan icke skulle blifva

såsom lag antagen. Dock synes det mig, att åt minnesböckerna icke bör

gifvas högre betydenhet än såsom i och för sig med sina egna register

utgörande officiela utförligare Register, med hvilkas ledning den säkraste

kännedomen af de deruti anförda rättsfall skulle sökas i de rätta urkunderna,

Högsta Domstolens protokoll och, om det ytterligare erfordras, de

i Justitie-revisions-expeditionen eller i Riksarkivet förvarade akterna. Det

är väl bekant, att mycken svårighet kan mota företaget att ur ett afdömdt

konkret rättsfall, med alla dess ofta på sj elfva rättsfrågans säkra

bestämning inverkande och stundom derför alldeles likgiltiga omständigheter

och biomständigheter, med säkerhet i sammanträngd form framställa

den rättsgrundsats eller den lagtydning, som skulle utgöra ett för framtiden

upplysande prejudikat. I allmänhet är det icke så alldeles lätt sak

att rätt urskilja, om ett domstolsbeslut verkligen bär naturen af prejudikat

för ett sednare mål af skenbart lika beskaffenhet med det förut afgjord^

och det torde vara ovisst, om icke i många fall, der man beklagat

sig öfver stridighet emellan Högsta Domstolens beslut i särskilda mål,

orsaken må vara att finna i oriktig förutsättning af full likhet emellan

de särskilda rättsfall, i hvilka man gjort sammanställande jemförelse.

Stundom kan en till utseendet obetydlig omständighet i ett mål hafva

inför den ene domarens omdöme varit så bestämmande i rättsfallets konstruktion

och för tillämpningen af eu rättsprincip, att lian just derföre

blifvit ense med annan domare, från hvars mening han åter måste afvika

i annat mål, der just denna omständighet i species facil saknas. I en

»minnesbok)), som aldrig tages för annat än en anvisning till urkunderna,

kunde tillräckligt ändamålsenliga anteckningar göras af de i förslaget uppgiga

embetsman, protokollssekreteraren och föredraganden. Skall åter

minnesboken vara en urkund af högre officiel vigt och betydenhet, så att

dess innehåll skall justeras inför Högsta Domstolen, som då blefve för de

sammanträngda berättelsernas tulla säkerhet ansvarig, och minnesboken

kunde — såsom otvifvelaktigt stode hvar man fritt, —*■ af trycket utgif
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 32.

43

vas såsom Högsta Domstolens verk, är det min fulla öfvertygelse, att

dessa justeringsoperationer inför de sju ledamöterna skulle bli ganska brydsamma

och tidsödande; och i de händelser, då ombyte af tjenstgörande

ledamotspersonal inträffade innan justering af minnesboken för de senast

åtgjord» malen hunnit ske, hvithet arbete väl svårligen kan af föredraganden

under pågående föredragningsvecka påräknas, vore uppehåll och

oreda i justeringen att förutse. Jag tillstyrker derför, att förslagets slutord,

som afse justeringen inför Högsta Domstolen, må uteslutas, hvarigenom

tillika skulle undvikas det måhända icke så alldeles lämpliga deruti,

att ett Högsta Domstolens embetsåliggande blefve beskrifvet och påbjudetgenom

tillägg vid en för särskild! embetsverk meddelad instruktion, hvilken

icke såsom lag blifvit offentligen kungjord, utan endast medelst ett

till nämnde embetsverk öfverlemnadt originalexemplar är vorden till efterrättelse

anbefalld.))

Justitie-rådet Quensel: ccÖkad dogmatisk giltighet åt Högsta Domstolens

beslut är ej gagnelig för sjelfständig utveckling på lagskipningens

område och jag anser derför och jemväl i anseende till den föreslagna lagens

exceptionela natur nödigt att dess verkningar ej sträckas längre, än ändamålet,

att, så vidt möjligt är, förekomma domar med stridigt innehåll från Högsta

Domstolen, oundgängligen erfordrar. I öfverensstämmelse härmed bör, enligt

min tanke, den ifrågasätta pleni-behandlingen omfatta endast den fråga, der

kollision befaras, så att, om flera frågor förekomma i samma mål, avdelningen

af dömer de öfriga. Blefve derjemte närmare bestämdt, att af delningens

beslut om öfverlemnande till plenum ej får af detta häfvas och

större frihet inrymd åt Högsta Domstolen att förordna om anteckningarne

i minnesböckerna, vore jag med formen i öfrig! af de föreslagna stadgandena

tillfredsställd, men har ingenting att invända deremot, att större

precision i uttrycken införes i den mån framställda anmärkningar må finnas

dertill föranleda.

Då offentliga förhandlingar visa, att frågan om afhjelpande af de

brister, hvilkas bjertast framträdande följder gifvit upphof till förslagen,

ådragit sig uppmärksamhet hos så väl Justitieombudsmannen som Riksdagen

och Regeringen, synes mig undersökning vid detta tillfälle om

orsakerna till samma brister och medlen deremot ej vara påkallad.

Deremot vill jag uttala mig i ett ämne, som dermed står i ett visst sammanhang

och som jag ofta öfverläggningsvis bragt å bane — jag menar

den riktning behandlingen af lagärenden på senare åren tagit, Arbetet

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 32.

dermed företages hufvudsakligen af hvarje ledamot alldeles enskild!.

Resultatet Id ifver vanligen liera yttranden, ofta, såsom i förevarande fall,

lika många som ledamöter. Sanmianjemkning deraf är sällan möjlig och

dessa yttranden, upptagna under omröstnings form i protokollet, som

aflemnas till svar å remissen, visa val sju Justitieråds individuela åsigter,

men utgöra icke frukt af Högsta Domstolens kollektiva verksamhet

eller ett sådant Högsta Domstolens utlåtande till ledning vid lagstiftningsarbetet,

som grundlagen synes hafva åsyftat.»

in fidem,

E. G. Hjertberg.

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartement s-ärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet å Stockholms

Slott den 19 Februari 1875,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Carleson,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Berg,

Wennerberg,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Lovén,

Friherre Akerhielm,

Friherre von Otter.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde att sedan, på

sätt protokollet öfver Justitie-departements-ärenden för den 13 sistlidne

November utvisar, Kongl. Näjd i nåder förordna!, att Högsta Domstolens

utlåtande skulle infordras öfver uppgjorda förslag dels till tillägg vid 22 §

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Regeringsformen, dels till Stadga angående måls handläggning i vissa fall

af Högsta Domstolens afdelningar samfäld! och dels till tillägg till Instruktionen

för Nedre Justitie-r evisionen, så hade Högsta Domstolen genom

protokoll den 28 nästlidne månad sådant utlåtande afgifvit.

Efter att hafva redogjort för Högsta Domstolens tillkännagifna tankar

i ämnet, anförde Hans Excellens:

»Den störa meningsskiljaktigheten bland Högsta Domstolens i förslagens

granskning deltagande ledamöter visar otvetydigt svårigheten att

på ett tillfredsställande sätt lagstifta i ämnet; men denna svårighet hör

till dem, som fordra att öfvervinnas och hvilka låta hvarje misslyckad!

försök dertill endast tjena såsom uppslag till ett nytt. Flertalet af Högsta

Domstolens förenämnde ledamöter synes antaga att lagskipningens

öfverklagade brist på stadga och enhet bör i främsta rummet, om icke

uteslutande, tillskrifvas den positiva rättens brist pa öfverensstämmelse,

sammanhang och klarhet och således skulle genom sj elfva lagstiftningens

förbättrande naturligast afhjelpas. Ett sådan! antagande förutsätter likväl

ett jurisprudensens beroende af lagstiftningen, som är alldeles oförenligt

icke allenast med romerska rättsutvecklingen, i synnerhet före Alexander

Severi tid, utan ock med nyare rättsförfattningar, t. ex. våra grannländer

Norges och Danmarks eller de Storbritanniska rikenas, i hvilka en fast

och högt utbildad jurisprudens stöder och sammanhåller en positiv rätt

af ingalunda större fullkomlighet än Sveriges. Att a andra sidan den

positiva rättens systematiska uppställning icke utestänger behofvet af andra

åtgärder för ernåendet af stadga i'' lagskipning^ har visat sig i åtskilliga

Tyska stater, t. ex. Preussen, der behofvet af sådan stadga för längesedan

föranled! föreskrifter för rikets högsta domstol att in pleno afgöra

inom densamma stridiga rättsfrågor. Men när icke i främmande länder

lagstiftningens brister utgjort hinder för enhet i lagskipning^ och ej heller

någon uppställning eller affattning af rättsbuden funnits tillräcklig att

förekomma osäker och vacklande tillämpning af desamma, torde en föreställning

att ensamt i vårt land förhållandet kunde i samma hänseenden

vara motsatt, höra anses hvila på för mycket osäker grund att erkännas

såsom riktig.

Att dermed frånkänna lagstiftningen all skuld till lagskipningens

vacklande och juriprudensens låga ståndpunkt i Sverige kan emellertid

så mycket mindre vara min mening, som jag tillförene sökt ådagalägga

att grundlagens förbud för flere än åtta af Högsta Domstolens ledamöter

att på en gång deltaga i pröfningen af något mål motarbetar lagskipnin
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

gens naturliga sträfvan till enhet, hvilken betingas af sådan enhet i högsta

instansen. Mot ett mer eller mindre vilkorligt upphäfvande af detta

förbud har icke heller, så vidt jag funnit, någon betänklighet i Högsta Domstolen

förekommit, utan är det mot den ifrågasätta stadgan angående måls

handläggning i vissa fall af Högsta Domstolens afdelningar samfäld!, äfvensom

mot det i sammanhang dermed ifrågasätta tillägget till Nedre

Justitie-revisionens instruktion anmärkningarne inom Högsta Domstolen

egentligen blifvit riktade.

I afseende å dessa anmärkningar företer sig en sådan meningsbrytning,

att det skulle vara ett vanskligt företag att söka derutur framdraga

Högsta Domstolens åsigt angående flertalet af de frågor, hvilkas besvarande

anmärkarnes särskilda yttranden kunde påkalla, och efter mitt

förmenande är o icke de hvarandra delvis motsägande meningarne af beskaffenhet

att föranleda väsendtliga ändringar i förslagen. Den af vissa

ledamöter i Högsta Domstolen förordade ändringen att Högsta Domstolen

in pleno skulle fastställa abstrakta rättssatser och afgifva lagtolkningar,

icke med allmängiltighet, utan endast till efterrättelse för Högsta Domstolens

afdelningar vid af dömandet af särskilda mål, synes mig lika oförenlig

med grundlagens bestämning af lagstiftningsrätten som med allmänna

lagens förpligtelse för domaren att döma efter lag och laga stadgar.

Faran att de fullföljda målens hänskjutande till Högsta Domstolens plenum

kunde menligt inverka på Domstolens öfriga göromål förlorar all betydelse

om den matos efter antalet af hittills inträffade fall, der stridiga rättsåsigter

af beskaffenhet att påkalla målens berörde behandling sökt gorå

sig gällande. För den yttrade betänkligheten, att af Högsta Domstolens

afdelningar fattade beslut om måls hänskjutande till plenum kunna af

Högsta Domstolen in pleno höfvas, lemnar icke, efter min tanke, den till

Högsta Domstolens utlåtande remitterade stadgan den ringaste grund då

den icke tillagd Högsta Domstolen in pleno någon domsrätt öfver de, hvar

inom kretsen för sin verksamhet, med Högsta Domstolens rätt beslutande

afdelningarne. Några af de granskande ledamöterne hafva skildrat svårigheter

och förvecklingar, som efter deras förmenande skulle uppkomma

derigenom att domstolsafdelningens beslut om ett måls öfverlemnande till

plenum borde föregås af en till protokoll tagen omröstning till dom; men

inprotokollering^, af meningar i liufvudsaken, yttrade vid en omröstning,

som endast föranledde målets öfverlemnande till plenum och således i

öfrig! till all rättsverkan förfölle, vore lika litet behöflig som den i stadgan

omförmäles, och de skildrade svårigheterna och förvecklingarne borde

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

lika litet föranledas af den föreslagna anordningen, som de hittills föranledts

af det för måls afgörande af fyra ledamöter stadgade vilkoret att

alla skola vara om slutet ense, hvilket blott genom en förberedande omröstning

till dom kan lagligen utrönas. Temmeligen öfverflödigt synes

mig ock det af åtskilliga ledamöter yrkade förtydligandet af föreskriften

att, då den mening, om hvilken alla på en afdelning sig förena eller som

för de flestas hållas bör, finnes afvika från förut af Högsta Domstolen antagen

rättsgrundsats eller tydning af lag eller författning, målet skall afdöma^

af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld!. En rättsgrundsats

eller lagtolkning är nemligen icke att anse såsom antagen längre än

till dess densamma blifvit bevisligen förkastad, och då ingen lag får anses

fordra det omöjliga, vore det en uppenbart oriktig tydning af stadgan

att deruti inlägga anspråket på att Högsta Domstolens ledamöter skulle

ex nobili officio känna hvarje lagtolkning eller rättsuppfattning, som under

förflutna tider blifvit i Högsta Domstolens beslut med större eller

mindre tydlighet uttryckt. Stadgan ställer icke nya fordringar på domarens

kunskapsförmåga utan anvisar för uppgifvet fall hans görande och

låtande med den kunskap han har. Oaktadt sakegare och sakförare förmodligen

icke underlåta att framdraga alla för dem tillgängliga prejudikater,

är det likväl ganska sannolikt att, till en början och innan Högsta

Domstolens minnesböcker hunnit ernå större fullständighet, skulle icke

sällan inträffa att en afdelning i saknad af kännedom om ett visst prejudikat

antingen hänskjöte till plenum ett mål, som, i händelse prejudikatet

varit för avdelningen bekant, skolat derstädes afdömas eller ock

sjelf afgjorde ett mål, som den med kännedom om prejudikatet bort öfverlemna

till plenum. Intetdera kunde dock med fog läggas Högsta Domstolens

ledamöter till last. Dessutom finge i förra fallet ingen skada antagas

hafva skett och i senare fallet vore den ej någon annan än den,

för hvilken man är utsatt i hvarje mål, som enligt gällande rättegångsordning

afdomes efter en af flertalet på någon afdelning, men af fåtalet

inom Högsta Domstolen omfattad rättsåsigt. En olägenhet, som ej kan

undvikas, är i allt fall icke något skäl till förkastande af en fördel, som

kan vinnas.

I afseende slutligen å de mot föreslagna tillägget till Nedre Justitierevisionens

instruktion framställda anmärkningarne om olämpligheten att

genom ett dylikt administrativt förordnande meddela föreskrift om Högsta

Domstolens justeringsskyldighet samt att åt minnesboksanteckningarne gifva

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 32.

den ifrågasatta utsträckningen, tillåter jag mig att i underdånighet erinra,

beträffande den förra anmärkningen, att den föreslagna bestämmelsen om

minnesboksanteckningarnes justering är af likartad beskaffenhet med många

föreskrifter i de allmänna domstolar^, i administrativ väg utfärdade

arbetsordningar; att den visserligen kunde, men alldeles icke i följd af

sin beskaffenhet behöfde tilldelas någon särskild egenskap derföre att den

anginge Högsta Domstolen; att om, såsom en ledamot derstädes invän dt,

ininnesboksanteckningen blefve genom Högsta Domstolens justering att

anse såsom en förklaring af den föregående domen, vore icke derigenom

anteckningens värde eller nytta minskad; samt att för den ifrågavarande

bestämmelsen, så vida den eljest finnes tjenlig och ej tillägges egenskapen

af civil lag, någon lämpligare plats än den i Nedre Revisionens instruktion

icke kunnat anvisas. Hvad åter den klandrade utsträckningen af anteckningen

i minnesböckerna angar, ma medgifvas att dessa anteckning^,

i händelse af mycken meningsskiljaktighet inom Högsta Domstolen, kunna

i tidernas längd växa till ett besvärligt omfång; men, när detta tänkbara

förhållande inträffar, bör eu förändrad föreskrift kunna utan svårighet

meddelas, och den nytta, hvilken anteckningen under tiden medfört, torde

vida öfverväga den olägenhet, som varit dermed förenad.

Utan att dela de af flertalet bland Högsta Domstolens _ granskande

ledamöter yttrade betänkligheter mot den föreslagna anordningen nekar

jag icke att den är ofullkomlig, men tror att de motförslag särskilda

ledamöter af Högsta Domstolen framställt äro mindre antagliga; att verkliga

förbättringar åstadkommas säkrast med ledning af erfarenheten och

att en ofullkomlig reglementering för rikets högsta domstol bör bedömas

ur synpunkten att minsta möjliga reglementering är den bästa. Att näppeligen

nå°''on kommer att synas tillfredsställande kan i viss man slutas deraf

att intetdera af de i Högsta Domstolen framställda motförslagen blifvit af

två ledamöter biträda

Emellertid och då tills vidare far anses ostridigt att lagstiftningens

första åtgärd för befrämjandet af enhet i högsta instansens lagskipning,

måste vara den, att undanrödja hindren för Högsta Domstolen att sjelf

åstadkomma sådan enhet och för detta ändamål erfordras i främsta rummet

en, grundlagsändring, kan frågan om deraf beroende ytterligare anordningar

väl belysa den väg, till hvilken samma ändring leder, men icke

förr än framdeles blifva föremål för lagstiftningens afgörande; och som

flertalet af Högsta Domstolens ledamöter ingenting haft att mot den före
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

slakna grundlagsändringens affattning invända, hemställer jag i underdånighet

att Eders Kongl. Näjd behagade föreslå Riksdagen att antaga

följande lydelse af Regeringsformens 22 §: »Uti Högsta Domstolen kunna

ringare mål pröfvas och afgöras af Fem Ledamöter, så ock af Fyra, der

alla fyra äro om slutet ense. Öfver vigtigare saker skola minst Sju döma.

Ej må flera än Åtta ledamöter på en gång i pröfningen af något mål deltaga,

der ej för vissa fall annorledes förordnas i flen ordning 87 § 1 mom.

stadgar.»

Hvad Hans Excellens Herr Justitie-statsministern sålunda

hemställt behagade, uppå tillstyrkan af StatsRådets

öfrige ledamöter, Hans Näjd Konungen i nåder

bifalla; och skulle i följd deraf till Riksdagen aflåtas

nådig proposition af den lydelse, bilagan till detta

protokoll utvisar.

Ex protocollo

Tli, Wilh. Malm.

Bill. till Piksd. Prof. 187r,

1 Stim!,. 1 Afd. lö Haft.

i

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. KU 1875:10 Utlåtande, i anledning af Kongl, Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till förändrad lydelse af 22 § Regeringsformen. s. 7 i texten