Sök i Ratio Lex

Med förslag till Utsökningslag och i sammanhang dermed erforderliga författningar

103 sidor, varav 97 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 3,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 97 av 103 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1877:2, Med förslag till Utsökningslag och i sammanhang dermed erforderliga författningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kong!. May.ts Nåd. Proposition AT:o 2.

\

N:o 2.

Kong!, Maf.ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag till

Utsökningslag och i sammanhang dermed erforderliga författningar;

Gifven Stockholms Slott den 30 December 1876.

Behofvet utaf eu fullständig omarbetning af lagstiftningen rörande

utsokningsväsendet har länge varit insedt och erkändt. Företrädesvis har

klagan försports öfver brist på tillräcklig skyndsamhet vid lagsökningsmålens

behandling och fullföljd samt öfver saknaden af den tydlighet och fullständighet

i föreskrifterna rörande sjelfva exekutionen, som kunna göra densamma

snabb och säker. Sedan med hänsyn härtill Kongl. Maj:t uti den

för Nya Lagberedningen vid dess inrättande utfärdade instruktion föresknfvit,

att frågan om en förbättring af ifrågavarande lagstiftning skulle

i främsta rummet utgöra föremål för Beredningens handläggning, bär Beredningen

afgifvit förslag till ny Utsökningslag och i sammanhang dermed erforderliga

författningar, hvilka förslag underkastats grundlagsenlig granskning

i Högsta Domstolen; och sedan desamma derefter blifvit öfversedda

och i några delar ändrade, har Kongl. Majrt nu funnit godt att dem till

riksdagens godkännande framlägga.

Med bifogande af Högsta Domstolens och Statsrådets i ämnet hållna

protokoll vill alltså Kongl. Maj:t, iemlikt 87 § Regeringsformen, till Riksdagens

antagande öfverlemna närlagda förslag till

Ro. Utsökningslag;

2.o. Förordning om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende

derå iakttagas skall, och

3:o. Förordning angående stämningsmän.

Kongl. Maj.t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse

välbevågen.

0 8 C A fl.

Louis De Geer.

Bill. till Likså. Prof. 1877. 1 Sami. 1 Afd. 2 ljuft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Förslag till Utsökningslag.

1 Kap.

Om de myndigheter, som med utsökningsmål hafva befattning.

1 §■

Utsökningsmål upptagas och pröfvas af öfverexekutor, som är för landet

och för stad, lydande under landsrätt, Konungens Befallningshafvande,

hvar inom sitt län, i Stockholm Öfverståthållare-embetet samt i rikets öfriga städer

Magistraten eller, der Konungen det förordnar, viss ledamot af Magistraten.

2 §•

Utmätningsman är å landet och i stad, som under landsrätt lyder,

kronofogde och i öfriga städer stadsfogde. Utmätningsman har att, efter

tv i denna lag sägs, fullgöra hvad öfverexekutor förordnar, verkställa dom

samt i vissa fall utan föreskrift af annan myndighet förrätta utmätning.

3 §•

Kronofogde eger att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt ställe

sätta länsman eller annan man, som af Konungens Befallningshafvande antagen

är; svare dock vid utmätning kronofogden sjelf för redovisningen och

för skada, som af utmätningsmannens fel eller försummelse kan komma. Ej

må kronofogde åt annan uppdraga försäljning af utmätt fast egendom eller

fördelning af köpeskillingen derför, ej heller fördelning af köpeskilling för

utmätt lös egendom i fall, som i 119 och 120 §§ nämnas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

3

^ §•

Emot öfverexekutor galle enahanda jäf, som i Rättegångs-balken om

domare sägas.

5 §■

Utmätningsman må ej taga befattning med mål, hvari han jäfvig är.

Dessa äro mot honom laga jäf: om han är med part uti den skyldskap eller

det svågerlag, som i 13 kap. 1 § Rättegångs-balken om jäf mot domare sägs;

eller om han eller någon, som med honom sålunda i skyldskap eller svågerlag

är, eger i målet del eller eljest kan af förrättningen vänta synnerlig

nytta eller skada; eller om han är parts vederdeloman eller uppenbare ovän.

Söker endera parten, sedan målet anhängigt är, sak med utmätningsmannen

eller tillfogar honom något med ord eller gerning, i uppsåt att honom dermed

jäfvig göra, det skall ej för jäf räknas. Förekommer jäf'' emot kronofogde

eller stadsfogde, anmäle han det genast hos öfverexekutor, som, der

jäfvet pröfvas lagligt, förordnar annan utmätningsman i den jäfviges ställe.

Öfver beslut, som i jäfsfrågan gifves af öfverexekutorn, må klagan ej föras.

6 §.

Utmätningsman skall vid sin förrättning hafva med sig ojäfvigt vittne.

7 §•

Hos öfverexekutor skall föras dagbok, deri för hvarje mål anteckning

göres om dagen, då ansökning eller annan handling inkommit, så ock om

åtgärd, som blifvit i målet vidtagen.

8 §■

Kronofogde och stadsfogde skola hålla dagbok öfver alla mål, i hvilka

utmätning eller annan deras åtgärd enligt denna lag äskas, och deri teckna

dagen, då hvarje mål inkommit, den åtgärd dermed vidtagits och dagen, då

det skett, eller hinder som förefallit; vare ock pligtige att ur dagboken meddela

skriftligt intyg, när sådant begäres.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

9 §•

Efter hvar tredje månads förlopp skola inom fjorton dagar kronofogde

och stadsfogde till öfverexekutor insända utdrag ur den i 8 § nämnda bok

för alla mål, som under de tre sista månaderna inkommit, så ock för de

äldre mål, som ej blifvit före nämnda månader afslutade. Finnas ej mål,

för hvilka sålunda redogöras bör, varde ock det inom lika tid anmäldt. Försummar

fogde att inkomma med utdrag eller anmälan, såsom nu är sagdt, fälle

öfverexekutor honom att bota en krona för hvar dag han dermed uteblifver;

dock må ej dömas till sådan dagabot för längre tid än två månader. År fogde

fäld till dagabot och låter ej sig deraf rätta, varde straffad såsom för annan

vårdslöshet i tjensten.

10 §.

Öfverexekutor åligger att noga tillse, huru de utmätningsmän, som

under honom lyda, förrätta hvad dem enligt lag åligger eller eljest i tjensten

betrodt varder. Finner öfverexekutor vid granskning af insända dagboksutdrag

eller annorledes, att utmätningsman underlåtit åtgärd, som till bevarande

af parts rätt och säkerhet föreskrifven är, eller eljest sin pligt eftersatt,

ege öfverexekutor, ändå att part ej förer klagan, döma den felande till

böter högst femhundra kronor eller mistning af tjenst på högst tre månaders

tid. Anses felet kunna medföra svårare straff, eller erfordras utredning vid

domstol, varde målet dit förvisadt; och ege öfverexekutor att emellertid

skilja den felaktige från tjenstens utöfning, när skäl dertill äro.

n §.

Missfirma!'' någon öfverexekutor med ord eller gerning, då förhör inför

honom hålles, eller i skrift, som till honom ingifves, eller missfirmar man

sålunda inför öfverexekutor sin vederpart; dessa mål ege öfverexekutor att upptaga

och afgöra, när brottsligheten ej är gröfre än att den må beläggas med

böter, högst etthundra kronor. Lag samma vare, der man inför öfverexekutor

genom svordom, oljud eller annorledes kommer förargelse åstad.

2 Kap

Om lagsökning för gäld.

12 §.

För klar och till betalning förfallen fordran, som grundar sig å skuldebref

eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären hos öfver
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2. 5

i

exekutor i den ort, der gäldenären har sitt bo och hemvist eller någon tid

sig uppehåller. Den ingenstädes eger stadigt hemvist, sökes der han finnes,

eller, om han utrikes är, der han inom riket senast var boende. År gäldenären

utländsk man eller grundas fordran å löpande förskrifning, må gäldenären

sökas hvar han träffas.

13 §■

År för fordran inteckning i fast egendom beviljad, och vill borgenär

för betalningen hålla sig allenast till egendomen, söke han egaren hos öfverexekutor

i den ort, der egendomen ligger. Har egendomen blifvit af en till

annan öfverlåten, må, innan nye egaren sökt lagfart, förre egaren utan hinder

af öfverlåtelsen sökas. År tvist om eganderätten antecknad i lagfartsprotokollet,

må den sökas, hvilken såsom egare har egendomen i besittning.

14 §.

Lagsökning skall göras skriftligen; och foge borgenär vid sin inlaga

besannad afskrift af den handling, hvarå han sin fordran grundar. Underlåter

han det, eller finner öfverexekutor den åberopade handlingen icke innefatta

bevis om fordran, varde ansökningen ej upptagen, och teckne öfverexekutor

det å inlagan.

15 §.

Upptages ansökningen, teckne öfverexekutor å inlagan föreläggande

för gäldenären att, inom viss tid efter det lagsökningshandlingarna blifvit

honom delgifna, å ansökningen skriftligen svara, vid äfventyr, om han det

försummar, att målet ändå afgöres.

Derefter åligger det borgenären att handlingarna uttaga och dem i

hufvudskrift eller besannad afskrift gäldenären delgifva på sätt, som för

delgifvande af stämning är stadgadt; dock skall, der delgifvandet må ske

genom kungörelse i allmänna tidningarna, borgenären låta kungörelsen införas

tre gånger minst en vecka mellan hvarje gång samt, om jemväl annan

åtgärd för delgifvandet bör vidtagas, sådant fullgöra före sista kungörandet.

16 §.

I stad läte öfverexekutor, der borgenären det äskar och lagsökningshandlingarna

tvåfalt ingifver, tillställa gäldenären, om han i staden finnes,

borgenärens ansökning med bilaga och kalla gäldenären att å viss tid hos

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj-ds Nåd. Proposition N:o 2.

öfverexekutor sig inställa för att å lagsökningen svara, vid äfventyr som

förut är sagdt. Finnes borgenären i staden, varde ock han kallad att å

samma tid tillstädeskomma.

17 §.

Öfverexekutor utsätte för gäldenären den tid till svars afgifvande, som.

med afseende å orten, der gäldenären vistas, pröfvas nödig.

I de fall, då ansökningen må delgifvas gäldenären genom kungörelse

i allmänna tidningarna, varde tiden för svars afgifvande satt till nitio dagar

efter det kungörelsen tredje gången infördes.

18 §.

Gifver borgenär in bevis att lagsökningshandlingarna blifvit gäldenär

så delgifna, som i 15 § sägs, så ock besannad afskrift af samma handlingar,

och kommer ej gäldenären inom förelagd tid med skriftligt svar; eller uteblifver

gäldenär, som varit enligt 16 § kallad; varde målet afgjordt på de

skäl, som borgenären företett.

Visas gäldenären hafva varit af laga förfall hindrad att svara eller

sig inställa, förelägge öfverexekutor honom ny tid dertill.

19 §.

Uteblifver borgenär, då han och gäldenär enligt 16 § kallade varit,

bore öfverexekutor gäldenären, om han är tillstädes, och afgöre målet på

skäl, som för handen äro. Visar borgenären förfall och vill hörd varda,

sätte öfverexekutor ut förhör i målet till annan dag och förelägge borgenären

att då tillstädeskomma.

20 §.

Begär borgenär, innan målef|blifvit afgjordt, att få med påminnelser

bemöta gäldenärs skriftliga svar, förelägge öfverexekutor borgenären tid dertill,

högst tretio dagar. Ej må eljest flera skrifter än en å hvardera sidan

vexlas.

21 §.

Finner öfverexekutor nödigt lemna part rådrum att i hufvudskrift förete

handling, den han i afskrift iugifvit, förelägge honom viss dag dertill och

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kong},. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

äfventyr att målet ändå afgöres; gifve ock vederparten tillfälle att af handlingen

taga del, om skäl dertill förefinnes;-och ege han då sig deröfver yttra,

om han det äskar.

22 §.

Har ej borgenär inom natt och år, sedan honom förelädes att gifva

gäldenär del af ansökningen, inkommit till öfverexekutor med bevis att delgifning

skett, och är ej heller svar från gäldenären* ingifvet, vare ansökningen

förfallen. A ’

Lag samma vare, der inom sagda tid lagsökningshandlingarna icke

blifvit till öfverexekutor återstälda och ej heller styrkt afskrift deraf ingifven.

23 §.

Invänder part, att målet ej hörer öfverexekutorn till eller att flere

hafva i malet del och böra deri höras, och varder ej invändningen gillad,

fortfare öfverexekutorn utan uppskof med målet.

24 §.

Nu nekar den som sökes sin hand och förskrifning: har han ej förut

vid domstol eller inför öfverexekutor erkänt fordringshandlingen, och är ej

heller dera tecknadt behörigt bevis, att han i tillkalladt vittnes närvaro inför

kronofogde, stadsfogde eller notarius pubiicus erkänt handlingen; varde målet

såsom tvistigt till domstol förvisadt.

25 §.

Invänder gäldenär, att han blifvit tvungen eller förledd att utgifva

den handling, hvarå krafvet grundas; och vistar han sannolika skäl för invändningen;

varde ock målet förvisadt till domstol, der ej gäldenären försummat

att tvånget eller förledandet anmäla och kungöra, såsom i 26 §

stadgas.

26 §.

Anmälan om tvang eller förledande skall göras vid domstol eller hos

öfverexekutor inom fyra veckor sedan tvånget upphörde eller förledandet

skedde; vare ock gäldenären pligtig att, inom lika tid efter det anmälan

gjordes, låta domstolens eller öfverexekutorns bevis derom" i allmänna1? tid
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

ningarna införas. Försummas något af hvad sålunda är föreskrifvet, ege

öfverexekutor utan hinder af invändning, hvarom i 25 § sägs, borgenärens

rätt pröfva.

27 §.

Gör gäldenär mot krafvel annat jäf, än nu är sagdt, och vill det

styrka; då skall han sina bevis genast förete, och må ej andra än skriftliga

bevis gälla. Finner öfverexekutor, att gäldenären har skäl till jäfvet, vare

lag som i 24 § sägs.

28 §.

Äro ej sådana skäl för handen, att målet bör såsom tvistigt till domstol

förvisas, ålägge öfverexekutor gäldenären betalningsskyldighet, vid äfventyr

af utmätning.

barder fordran, som enligt 13 § utsökes, faststäld till betalning ur

den intecknade egendomen, förordne öfverexekutor tillika, att egendomen

må, utan föregående utmätning, säljas i den ordning, som om utmätt fast

egendom stadgas; och vare det så ansedt, som hade egendomen blifvit utmätt.

29 §.

Vill gäldenär qvitta sin skuld mot fordran hos borgenären, och är

denna fordran sådan som i 12 § sägs, förordne öfverexekutor, att den må,

så långt den räcker, mot skulden qvittas.

30 §.

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det, som stridigt eller

icke förfallet är.

31 §-

Har öfverexekutor förvisat mål såsom tvistigt till domstol, stånde gäldenär

lika fritt som borgenär att malet instämma.

32 §.

Varder borgenärs talan af öfverexekutor bifallen, ege gäldenär, der han

ej hos öfverexekutorn erkänt skulden, rätt att efter stämning a borgenären

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

vid domstol söka återvinning i målet; stämme dock derom inom sex månader

efter det öfverexekutorns utslag vann laga kraft eller, om besvär mot utslaget,

blifvit anförda, inom lika tid från det utslag öfver besvären föll.

33 §.

I lagsökningsmål skall utslag gifvas ofördröjligen, sedan målet kommit

i det skick, att det kan afgöras.

'' 34 §.

Äro parterne tillstädes, må öfverexekutor genast afkunna utslag muntligen;

är blott ene parten när å dag, då efter kallelse eller föreläggande

den andre bort tillstädeskomma, vare lag samma, der han utan styrkt förfall

uteblifvit.

Utslag, som ej muntligen afkunnas, varde meddeladt å dag, som genom

anslag sist dagen förut kungjord blifvit; och skall utslaget å den dag,

hvarå det ställes, i utskrift vara för sökanden att tillgå, så ock för vederparten,

om han det äskat. Underrättelse om tiden, då utslaget kommer att

meddelas, varde tillika införd i en dertill inrättad bok, hvilken bör hållas

en hvar till hända, som vill upplysning derur hemta.

35 §.

Föreläggande enligt 18, 19, 20 eller 21 § skall, der det ej afsäges

muntligen, kungöras genom anslag; och varde anteckning derom tillika införd

i den i 34 § omförmälda bok.

36 §.

Då utslag skriftligen utfärdas, skall fordringshandlingen eller den del

deraf, som målet rörer, i utslaget ordagrant införas eller omedelbart derefter

afskrifvas, der den ej finnes intagen i protokoll öfver muntligt förhör, som

i målet egt rum.

3 Kap.

Om verkställighet af dom i tvistemål, så ock af beslut i utsökningsmål.

37 §.

Utmätningsman ege, utan särskildt bemyndigande, verkställa domstols

laga kraft egande dom i tvistemål:

Bill. till Riksd. Prof,. 1877. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

1. då skyldighet att gälda penningar eller varor blifvit den tappande

ålagd;

2. då någon blifvit förpligtad att viss lös egendom till annan utgifva;

3. då domstolen förordnat angående qvarstad eller skingringsförbud;

4. då dömdt är i fråga om tjenstehjons flyttning i eller ur tjenst;

5. då någon blifvit förpligtad att afträda fast egendom eller dömdt är

om flyttning i eller ur hus; och

6. då domen eljest innehåller -förpligtande för den tappande att något

fullgöra, vid äfventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens föranstaltande

utföras.

38 §.

Kan laga kraft egande dom icke, efter ty i 37 § är stadgadt, af utmätningsman

utan särskild! bemyndigande verkställas, ankomme på öfverexekutor

att om verkställighet och sättet derför förordna; och ege öfverexekutor,

der någon skall tillhållas att något göra eller låta, och annat

tvångsmedel eller äfventyr ej finnes i domen utsatt eller i lag stadgadt, förelägga

den tredskande vite samt honom till sådant vite fälla.

39 §.

Är betalningsskyldighet någon ålagd, ege utmätningsman, utan särskildt

bemyndigande, hos den tappande verkställa utmätning, ändå att ändring

i domen sökes. Ej må dock utmätning å Underrätts dom ske förr

än den vunnit laga kraft, der den, som tappat, ställer pant eller borgen för

hvad honom ålagdt är, så ock för skada, som genom uppehållet vållas kan;

ej heller å Hofrätts dom, der gäldenären styrker, att han, på sätt i 30 Kap.

Rättegångs-balken föreskrifves, sin rätt till talan mot domen förvarat och

till fullgörande deraf hos Konungens Befallningshafvande eller utmätningsman

nedsatt penningar, svarande mot hvad dömdt blifvit.

40 §.

Hvad efter 39 § utmätt är må ej utan gäldenärens samtycke säljas

förr än domen vunnit laga kraft; har lös egendom blifvit utmätt, hvilken

är underkastad förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande i

värde eller erfordrar alltför kostsam vård, må dock öfverexekutor, om borgenären

det äskar och sådant finnes lämpligt, förordna om egendomens försäljning.

Utmätt lös egendom må af den vinnande lyftas emot pant eller bor
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

gen för återbäring, om domen ändras. Kommer försäljning af utmätt egendom

till stånd, gälle om lyftning af köpeskillingen hvad i 6 Kap. stadgas.

41 §.

Har någon blifvit förpligtad att viss lösegendom till annan utgifva,

ege utmätningsmannen, ändå att ändring i domen sökes, befordra den till

verkställighet, om den vinnande ställer pant eller borgen för godsets återbäring;

gitter han ej ställa säkerhet, varde godset, der han det äskar, af

utmätningsmannen belagdt med qvarstad.

Hvad domstolen förordnat angående qvarstad och skingringsförbud må

ock utan hinder af förd klagan af utmätningsmannen verkställas. Lag samma

vare om dom angående tjenstelijons flyttning i eller ur tjenst.

42 §.

Är dömdt i tvist om hyresmans flyttning i eller ur hus eller om

skyldighet för brukare af annans jord att den afträda, och pröfvas uppehåll

med domens verkställande vålla märklig skada; då ege öfverexekutor att,

der den vinnande ställer pant eller borgen för det skadestånd, hvartill lian

kan kännas skyldig, om domen ändras, förordna, att verkställighet må ske

utan hinder deraf att domen ej vunnit laga kraft.

43 §.

Är det, hvarom i andra mål dömdt blifvit, sådant att ändringssökandet

ej varder onyttigt, om domen går i fullbordan, ege ock öfverexekutor,

der pant eller borgen ställes som i 42 § sägs, förordna, att domen må verkställas,

ändå att ändring deri sökes.

44 §.

Huru beslut i konkursmål, så ock dom i vexelmål må, utan hinder

af ändringssökande, verkställas; derom gälle hvad särskild! är stadgadt.

45 §.

Förlikning, som blifvit af domstol faststäld, verkställes i den ordning,

som för laga kraft egande dom är stadgad.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. AIaj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

46 §.

Vill någon erhålla verkställighet å skiljemannadom, söke det hos

öfverexekutor; hafva parterne under skiljemännen skjutit det, hvarom

dömdt blifvit, och utfäst att nöjas åt skiljemännens beslut, eller skall

domen eljest enligt, lag till efterrättelse lända, förordne öfverexekutor,

att domen verkställas må; och gånge den sedan i verket lika som

domstols laga kraft egande dom, der ej af högre myndighet annorledes

förordnadt varder.

47 §.

Uppstår hos utmätningsman tvifvel, huru dom rätteligen verkställas

bör, anmäle det genast hos öfverexekutor. Finnes i ty fall,

eller då verkställighet af dom hos öfverexekutor sökes, domen så

mörk, att öfverexekutor ej kan meddela föreskrift om verkställigheten,

förvise han parterna att i laga ordning öfver domen söka förklaring.

48 §.

Skall någon för verkställighet af dom eller eljest enligt denna

lag ställa pant eller borgen och är ej säkerheten af vederparten godkänd,

varde den pröfvad af öfverexekutor eller ock af utmätningsmannen,

om säkerheten hos honom ställas må. Löftesmän skola borga

en för alla och alla för en; för menighet eller för utländsk man skall

borgas såsom för egen skuld. Den, som pant bjuder, vare, der öfverexekutor

eller utmätningsmannen det föreskrifver, pligtig att sätta

panten i förvar hos vederhäftig man, som åtager sig att den vårda;

löftesskrift må omhändertagas af den, till hvars säkerhet den gäller.

Den, som Konungens och Kronans talan förer, vare från säkerhets

ställande fri.

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot Underrätts dom, stämt om återvinning

enligt 12 Kap. Rättegångs-balken, eller har någon, endast på

grund af domvilla eller annan felaktighet i rättegången, hos högre

rätt yrkat ogillande åt dom, som eljest bör såsom lagakraftvunnen

anses, gånge utan hinder deraf domen i verkställighet såsom laga
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2. 13

kraftvunnen, så vidt ej Rätten, der talan är anhängig, annorledes

förordnar.

Ej må ansökan om resning hindra doms fullbordan.

50 §.

Ändras eller upphäfves dom, hvarå utmätning, qvarstad eller

annan verkställighet följt, gånge, ändå att klagan öfver senare beslutet

föres, verkställigheten åter, der så ske kan; och fylle den, som verkställigheten

sökt, all skada; vare ock, om han något lyfta eller tillträda

fått, pligtig att det genast med dess ränta eller afkomst till

vederparten återställa. Åro penningar lyftade, gälde ränta derå efter

sex för hundrade om året från lyftnings dagen.

51 §.

Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet

blifvit någon ålagd, gälle hvad ofvan är stadgadt i

fråga om Underrätts dom i ty fall.

Har öfverexekutor, såsom i 28 § sägs, förordnat om fast egendoms

försäljning, må den ej ega rum förr än laga kraft å utslaget kommit.

52 §.

Annat beslut i utsökningsmål gånge i verkställighet, ändå att

beslutet öfverklagas; dock må, der någon blifvit fäld till böter eller

vite, eller utmätningsman blifvit dömd till mistning af tjenst på viss

tid eller utgifvande af skadestånd, utslaget ej verkställas förr än det

vunnit laga kraft. Huru beslut angående fördelning af köpeskillingför

utmätt egendom går i verkställighet skils i 6 Kap.

4 Kap.

Om utmätning.

53 §.

Vill man på grund af dom eller utslag, hvarigenom betalningsskyldighet

blifvit gäldenär ålagd, erhålla utmätning hos denne; ingifve

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 2.

till utmätningsmannen domen eller utslaget samt, då fråga är om

skiljemannadom, öfverexekutors beslut om dess verkställande, så ock,

der fordran är på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis grundad,

fordringsbeviset i hufvudskrift.

54 §.

Har i löpande skuldebref, som är stäldt att betalas å viss dag,

gäldenär medgifvit, att utmätning för skuldebrefvets innehåll må utan

hans hörande verkställas, och är behörigt bevis tecknadt å skuldebrefvet,

att gäldenären erkänt det inför domstol eller öfverexekutor

eller ock, i tillkalladt vittnes närvaro, inför kronofogde eller stadsfogde

eller notarius publicus; då må, ändå att betalningsskyldighet ej

blifvit, såsom i 53 § sägs, gäldenären ålagd, utmätning hos honom

ske, der sex månader ej från förfallodagen förflutit, och det ej finnes

att gäldenären, då han erkände skuldebrefvet, icke var myndig.

Den, som undergått utmätning, efter ty nu är sagdt, vare ej

förment att vid domstol söka sitt åter af borgenären, om skäl dertill

finnes.

55 §.

För fordran, som enligt protokoll öfver offentlig auktion härleder

sig från inrop af lös egendom och är till betalning förfallen, må ock,

ändå att betalningsskyldighet ej blifvit gäldenären ålagd, utmätning

ske, der gäldenären vid utmätningstillfället utan jäf erkänner skulden;

dock skall utmätningsmannen, innan utmätningen verkställes, om erkännandet

taga skriftligt bevis, antingen af gäldenären sjelf eller, om

han ej kan skrifva eller ej vill beviset meddela, af två ojäfvige män.

56 §.

Vill någon erhålla utmätning enligt 54 eller 55 §, skall skriftlig

ansökan jemte skuldebrefvet i hufvudskrift eller protokollet vid auktionen

till utmätningsmannen aflemnas.

57 §.

Då för utmätnings vinnande fordringsbevis till utmätningsmannen

aflemnas, göre han derom anteckning å handlingen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

15

58 §.

Skall utmätning för en borgenärs fordran ske, och varder, innan

den blifvit företagen, handling, hvarå utmätning hos samme gäldenär

bör för annan borgenärs fordran verkställas, till utmätningsmannen

ingifven; då skall utmätning för bådas fordringar på en gång verkställas,

der det kan ske utan att den ene borgenären i sin rätt uppehälles

på grand af hinder, som för uttagande af den andres fordran

må förekomma.

59 §.

Nu är gäldenär ej tillstädes, då utmätningsman sig infinner för

att verkställa utmätning för fordran, som i 53 och 54 §§ afses; har

underrättelse derom, att utmätning för fordringen är sökt, blifvit efter

ty i 60 § sägs meddelad, eller är anledning att gäldenären håller sig

undan eller rest bort, förty att han väntar utmätning; då gånge förrättningen

för sig utan hinder af gäldenärens frånvaro; dock skall i

ty fall hans hustru eller husfolk eller annan, som har egendomen i

vård eller besittning, tillsägas att vid förrättningen närvara. Finnas

ej de, varde närboende granne, som anträffas, tillsagd.

Kan ej utmätningen genast företagas, då utmätningsmannen för

sådant ändamål sig instält, och är fara att godset under tiden stickes

ur vägen; läte utmätningsmannen, der borgenären nödig kostnad förskjuter,

vård hållas öfver godset, till dess utmätning kan ske.

60 §.

Underrättelse, hvarom i 59 § sägs, skall, för att anses giltig,

meddelas gäldenären genom utmätningsman. Har underrättelsen, af

utmätningsmannen skriftligen utfärdad, bevisligen kommit gäldenären

annorledes tillhanda eller ock, om han, i sitt hemvist sökt, ej kunnat

der anträffas, blifvit sist dagen före utmätningen meddelad hans hustru

eller husfolk eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr; vare

det ock gilt.

Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig egendom, som finnes

å annan ort, än der han har sitt hemvist, och ej blifvit af gäldenären

till utmätning uppgifven, bör underrättelse, hvarom nu är sagdt, jemte

uppgift å förrättningsstället meddelas så tidigt, att gäldenären kan sin

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

rätt vid utmätningen bevaka; njute dock ej för sådant ändamål längre

rådrum än åtta dagar.

Har gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller kändt,

ombud i orten, der utmätning skall ske; vare underrättelse, som nu

sagd är, ej af nöden.

61 §.

Skall viss vara utmätas och finnes den ej; då skall den med

annan egendom gäldas.

62 §.

Lösören skola gå i mät förr än fast egendom må utmätas, der

ej borgenär och gäldenär annorlunda sämjas; är fordran, hvarför utmätning

skall ske, intecknad i gäldenärens fasta egendom, varde den

först utmätt, der ej borgenären hellre vill taga betalning ur lösören.

Skall utmätning på en gång ske för intecknad fordran och annan

borgenärs fordran, som icke är intecknad, ege intecknagshafvaren ej

till förfång för den andre taga betalning ur lösören för hvad af den

fasta egendomen kan utgå.

63 §.

Har gäldenär fordran eller annan rättighet, som kan öfverlåtas;

den må ock gå i mät, der annan egendom ej finnes att tillgå, eller

borgenär och gäldenär om fordringens eller rättighetens utmätande

åsämjas. Sådana obligationer eller andra värdepapper, hvilka i allmänna

rörelsen gångbara äro, må tagas i mät såsom här ofvan om

lösören är sagdt.

64 §.

Af lösören skall hvad gäldenären för sin näring behöfver eller

minst kan umbära sist utmätas. Uppgifver gäldenär viss egendom till

utmätning, bör den företrädesvis i mät tagas, der sådant lämpligen

samt utan förfång för borgenär kan ske, och annan ordning ej är

föreskrifven.

65 §.

Från utmätning skola undantagas nödiga gång- och sängkläder

för gäldenären, hans hustru och oförsörjda barn. Sakna de utväg till

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

nödtorftigt uppehälle; då skall af det förråd, som i huset finnes, undantagas

hvad till deras underhåll för eu månad tarfvas, så ock nödiga

arbetsredskap, dock ej öfver femtio kronor. Lös pant må ej undantagas

från utmätning för den gäld, hvarför pantsättningen skett.

66 §.

Gäldenär innestående aflöning för allmän eller enskild tjenst,

eller innestående pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäldenären

är berättigad att aflöningen eller pensionen lyfta.

67 §.

År i lag eller författning särskildt stadgadt, att viss egendom ej

må utmätas, eller är af Konungen för viss pensions- eller lifränteanstalt

förordnadt, att derifrån utgående pension ''eller lifränta ej må

tagas i mät; lände det till efterrättelse.

68 §.

Ej må i gäldenär bo något utmätas, som finnes höra annan till,

och ej heller utmätning ske till förfång af den rätt, annan till gäldenärens

gods egen

69 §.

_ Påstår annan sig vara egare till lös egendom, som i gäldenärs

bo finnes, men kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej

hinder för egendomens utmätande; bjuder han vid utmätningen sannolika

skäl för anspråket; hänvise utmätningsmannen honom att sin talan

efter stämning utföra, och må det utmätta godset ej säljas förr än

tvisten om eganderätten blifvit af domstol pröfvad; stämme dock han,

som godset från utmätning freda vill, borgenären och gäldenären

till domstol i orten, der godset finnes, inom tre månader, eller hafve

sin talan mot borgenären förlorat. Kommer någon efter utmätningen

med anspråk, som nu är sagdt, vare det ej hinder för försäljningen,

der ej öfverexekutor annorlunda förordnar. Varder den, som anspråket

vackt, af öfverexekutor hänvisad att sin talan efter stämning utföra,

åligge honom att inom tre månader derefter stämma vid äfventyr, som

förut är nämndt. Vill borgenär sjelf stämma, stånde det honom fritt.

Bill. till Bilcsd. Prat. 1877. 1 Sand. 1 Afä. 2 Raft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

70 §.

Om utmätning af lösören, som blifvit sålda, men lemnats qvar

i säljarens vård, så ock om makes rätt att vid utmätning undantaga

enskild egendom, galle livad särskilt är stadgadt, Om utmätning af

gods, hvarom i 92 § Sjölagen förmäles, vare lag som der sägs.

71 §.

Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant

gods till säkerhet för sin fordran qvarhålla, må hinder deraf ej möta

för godsets utmätande och försäljande för annan gäldenärens skuld;

och njute sådan borgenär rätt till betalning ur köpeskillingen, såsom

i 6 Kap. sägs.. Hen, som har lös egendom såsom pant eller eljest

under panträtt i handom, vare dock ej pligtig att lemna panten från

sig, med. mindre full lösen derför gifves, eller panthafvaren nöjes med

att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen; ej ege panthafvaren

vägra att taga lösen, då den, i fall som nu är sagdt, honom bjudes,

ändå att hans fordran ej är till betalning förfallen.

72 §.

Påstår någon, som ej har sådan rätt, som i 71 § sägs, sig ega

förmånsrätt till betalning ur gäldenärs egendom, vare det ej hinder

för egendomens utmätande för annan gäld. Ej heller må egendoms

utmätande hindras deraf att den blifvit belagd med qvarstad eller

skingringsförbud; dock bör, der annat gods finnes att tillgå, sådant

företrädesvis utmätas, så vidt det lämpligen och utan förfång för utmätningssökanden

kan ske.

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall af utmätningsmannen upptecknas

och värderas; och ege han, der så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige

män att vid värderingen biträda.

74 §.

Utmätas penningar, skola de af utmätningsmannen om händer

tagas. Lösören, som utmätas, skola, der de ej, efter ty nedan sägs,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

föras från stället, derstädes sättas i förvar under utmätningsmannens

försegling eller, om lian finner det i brist af tjenliga förvaringsrum

eller af annan orsak ej lämpligen kunna ske, med hans insegel eller

skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart synes

att godset blifvit utmätt. Anses det utmätta ej kunna med säkerhet

lemnas på stället under gäldenärens tillsyn, läte utmätningsmannen det

af annan der vårdas eller till annat ställe föras, om borgenär den för

godsets vård eller flyttning nödiga kostnad förskjuter.

Utmätes gäldenär egendom, som i annans besittning finnes,

varde förbud innehafvaren meddeladt att egendomen utlemna till förfång

för den, till hvilken i följd af utmätningen gäldenärens rätt kan

komma att öfvergå.

75 §.

Skall fordran eller rättighet utmätas, som grundas å löpande förbindelse

eller annan handling, hvilken gäller i innehafvarens hand, tage

utmätningsmannen handlingen i förvar.

Utmätes annan fordran eller rättighet, tage ock utmätningsmannen

i förvar handling, som tjenar till bevis om fordringen eller rättigheten,

der sådan handling finnes att tillgå, och teckne i protokollet förbud

för den, från hvilken fordringen eller rättigheten skall utgå, att gifva

något deraf ut till annan än utmätningsmannen eller den, till hvilken

i följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå; och

varde sedan protokollet genom utmätningsmannen tillstäldt den, hvilken

förbudet meddelas skall; vare dock borgenären pligtig att, der utmätningsmannen

det äskar, kostnaden för förbudets delgifvande förskjuta.

76 §.

Skall utmätning för en fordran ske å gods, som redan är för

annan fordran utmätt, vare vid senare utmätningen ej af nöden, att

godset å nyo upptecknas, värderas eller förseglas.

Hvad nu är sagdt gälle ock om utmätning af gods, som förut är

belagdt med qvarstad för fordran.

77 §.

Hå utmätning af lös egendom så verkstäld är, som i 73 § samt

74, 75 eller 76 § sägs, njuto borgenär förmånsrätt i det utmätta, efter

ty i 17 Kap. 8 § Handels-balken stadgas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

78 §.

Vid utmätning af hus, tomt, jord eller vattenverk må ej ett från

annat sa söndras, att det, som öfver är, varder för egaren onyttigt.

Ej heller ma växande gröda, växande skog eller annat, som till fast

egendom hörer, tagas i mät annorledes än genom utmätning af egendomen

eller nyttjanderätt till jorden.

79 §.

Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning

deröfver; och gälle om egendomens värdering hvad förut om

värdering af lös egendom är sagdt. Utmätningsmannen affordre ock

gäldenären de handlingar, som visa hans eganderätt eller tjena till

upplysning om servitut, nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller annan

förmån, som skall af egendomen utgå. Utmätas flera egendomar på

en gång; varde de hvar för sig beskrifna och värderade.

Har öfverexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning af fast

egendom, läte han den af utmätningsmannen beskrifvas och värderas.

80 §.

Då utmätning af fast egendom skett, skall, der borgenär det

yrkar, afrad, hyra eller ränta, som af egendomen faller tilldess den

varder såld och af köparen tillträdd, uppbäras af utmätningsmannen

eller åt syssloman, som af honom förordnas. Utmätningsmannen kungöre

utan dröjsmål den, hvilken betalningsskyldigheten åligger, förbud att

utgifva något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.

Har öfverexekutor förordnat om egendomens försäljning; då skall

han, der borgenär det yrkar, tillsätta syssloman, som afkomsten uppbär,

och låta förbud kungöras, som nu är sagdt.

81 §.

År fara att utmätt fast egendom af egaren genom vanvård eller

annorledes i större mån försämras, ege öfverexekutor, der borgenär

det påstår, förordna syssloman att egendomen om händer taga och

förvalta; dock vare i ty fall borgenären pligtig att förskjuta deri

kostnad, som för egendomens förvaltning kan vara nödig.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

21

82 §.

Ofverlåter någon sin fasta egendom till annan, må, innan nye

egaren sökt lagfart, öfverlåtelsen ej utgöra hinder för egendomens utmätande

för förre egarens gäld.

Sökes lagfart å öfverlåtelsen samma dag, då utmätningen verkställes,

eller varder å öfverlåtelse, som skett före den dag då utmätningen

eger rum, lagfart sökt å den rättegångsdag för lagfartsärenden,

som infaller näst efter öfverlåtelsen; då vare ej utmätningen gällande

emot nye egaren, med mindre att fordran, som utsökes, är i egendomen

intecknad eller eljest sådan att, efter ty i lag i öfrigt stadgas,

egendomen derför häftar, ändå att den kommit ur gäldenärens hand.

År öfverlåtelsens verkan mot utmätningen beroende derpå att

lagfart kommer att sökas å tid, som ofvan är sagd, skall med försäljningen

anstå till dess sig visat, om lagfarten sökes.

83 §.

Om den förmånsrätt utmätning af fast egendom medför skils i

17 Kap. 9 § Handels-balken.

84 §.

Vid all utmätning skall, om gäldenär eller borgenär det äskar,

protokoll öfver förrättningen genast eller, der det ej kan ske, nästa

dag hållas honom tillhanda; vare ock utmätningsmannen pligtig, om

protokollet ej på stället lemnas till gäldenären, att genast tillställa

honom eller, då han ej är när, annan, som enligt 59 § varit om förrättningen

. tillsagd, skriftlig uppgift på skuldbeloppet till så kapital,

som ränta och lagsökningskostnad, grunden för utmätningen och dagen,

då den blifvit verkstäld.

85 §.

Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i

mät, genast anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären

vid utmätningen bestämt auktionsställe, såsom i 94 § sägs, gifva det

tillkänna. År utmätningen verkstäld för icke intecknad fordran, vare

utmätningsmannen jemväl pligtig att genast å landet till domaren och

i stad till Rätten insända bevis om utmätningen och beloppet af den

fordran, hvarför utmätningen skett.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. May.ts Nåd. Proposition No 2.

86 §.

Finnes vid utmätning gäldenär sakna full tillgång till gäldande

af skuld, hvarför utmätning blifvit sökt, eller finnes uppgifven tillgång

tvistig, eller kan den för annan orsak ej strax till betalning i laga

ordning användas; då vare, der borgenär det äskar, gäldenären pligtig

att inom tid, som af öfverexekutor bestämmes, hos öfverexekutor eller

domstol med ed styrka, att han ej eger annan tillgång, än den som

uppgifven är.

Har gäldenär gått, ed, som nu är sagdt, vare han ej pligtig att

för samma fordran anyo sådan ed gå, med mindre borgenär visar

skälig anledning, att gäldenären undandöljer tillgång, som honom derefter

tillfallit och till gälds betalning gå bör.

5 Kap.

Om utmätt egendoms försäljning.

87 §.

Försäljning af utmätt egendom skall ske genom offentlig auktion.

88 §.

Skall lös egendom säljas, läte utmätningsmannen tid och ställe

för auktionen kungöras i kyrkan för den församling, der försäljningen

sker, så ock, om gäldenär eller borgenär det äskar eller eljest sådant

finnes lämpligt, i kyrkorna för de församlingar, som närmast derintill

äro. Finnes för viss stad förordnadt, att auktion skall kungöras på

annat sätt än nu är sagdt, lände det till efterrättelse.

89 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar

innan auktionen hålles; auktion å fordran eller rättighet skall kungöras

minst fjorton dagar förut. Skall i stad auktion å lös egendom kungöras

mera än en gång, vare det gilt, om första kungörandet skett

inom tid, som nu är sagd. Auktion å fordran eller rättighet må, der

förbud enligt 75 § meddelas skall, icke utlysas förr än förbudet skett.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, varde kungörelsen om

försäljningen jemväl införd i allmänna tidningarna tre gånger, sista

gången minst fjorton dagar före auktionen; och skall kungörelsen

tillika innehålla, att de borgenärer, som, ändå att de ej vunnit utmätning

ega rätt till betalning ur det utmätta, hafva att sådant, på sätt i

118 § sägs, före auktionen hos utmätningsmannen anmäla.

90 §.

Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest

underpanträtt i handom, och har ej panthafvaren, på sätt i 71 § sägs,

förklarat sig nöjas med att taga betalning ur köpeskillingen, varde

före utropet underrättelse meddelad, att försäljningen sker med bibehållande

af panthafvarens rätt.

91 §.

Utmätt lös egendom skall i uppslag säljas. De yppersta varor

skola så länge sparas, att mesta folket är samladt. Då så mycket af

det utmätta godset blifvit såldt, att gälden, hvarför utmätning skett,

så ock kostnad, som skall ur egendomen utgå, kan af det sålda fullt

godtgöras, uppföre försäljningen.

92 §.

Varder lös egendom ej genast af köparen betald, och vill ej utmätningsmannen

på eget äfventyr lemna anstånd, gånge hvad inropadt

är under nytt utrop.

93 §.

Auktion å utmätt fest egendom skall förrättas af öfverexekutor, der

ej i 94 § annorledes stadgas.

94 §.

Å landet ege gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom

skall hållas å landskansliet eller å tingsställe i orten. Har ej gäldenär

vid utmätningen eller, der enligt 28 § egendomen skall utan föregående

utmätning säljas, hos öfverexekutor före målets afgörande

uppgifvit auktionsställe, eller äro flere, som ega auktionsställe nämna,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

och kunna de ej derom sig förena; bestämme öfverexekutor, om auktionen

skall hållas å landskansliet eller tingsställe. Öfverenskomma parterne om annat

ställe inom länet, förordna öfverexekutor, om stället af honom pröfvas

lämpligt, att auktionen må der hållas. Skall auktionen hållas på annatställe

än landskansliet, varde den förrättad af utmätningsmannen i orten.

95 §.

I stad skall auktion å fast egendom förrättas å öfverexekutors embetsrum

eller annat ställe, der auktioner i staden gemenligen hållas.

96 §.

Skola, efter hvad i 104 § sägs, fastigheter inom särskilda öfverexekutorers

områden gå i en försäljning, värde auktionen förrättad der hufvudgården

eller, om sådan ej finnes, den till allmän bevillning högst uppskattade

fastigheten är belägen; är det å landet, varde auktionen hållen å landskansliet.

97 §.

Varder ej vid utmätning bestämdt, att auktionen skall hållas å tingsstället,

insände utmätningsmannen till öfverexekutor protokollet öfver utmätningen

med beskrifning och värdering å egendomen jemte öfriga tillgängliga

handlingar, hvarom i 79 § är närnndt.

98 §.

Den, som skall auktionen förrätta, anskaffe gravationsbevis rörande

egendomen äfvensom de för bestyrkande af gäldenärens eganderätt till egendomen

eller för upplysning om deri intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga

och ej redan emottaga;; handlingar, hvilka kunna hos Rätten erhållas;

dock vare, der auktionsförrättare]! det äskar, borgenären pligtig att

förskjuta den för handlingarnas utlösande nödiga kostnad.

99 §•

Tiden för auktionen varde af auktionsförrättaren bestämd, och läte

han kungörelse derom, så ock om egendomens beskaffenhet och auktionsstället,

införas i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst fyra

veckor och sista gången minst fjorton dagar före auktionsdagen, äfvensom

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

intagas i länskungörelserna; foge ock anstalt, att kungörelsen varder minst

fyra veckor före auktionsdagen å landet uppläst i tingslagets kyrkor och i

stad anslagen å det ställe, der auktionen hålles. År för viss stad förordnadt,

att auktion å fast egendom skall jemväl på annat sätt kungöras, lände

ock det till efterrättelse.

Skall försäljning ske på grund af förordnande, som i 28 § sägs, må

kungörelse om auktionen ej utfärdas förr än det skuldebref, hvarå borgenären

sin fordran grundat, blifvit i hufvudskrift till auktionsförrättaren afiemnadt.

100 §.

Kungörelse om auktion å fast egendom skall tillika innehålla, att de,

hvilka hafva fordran, som bör ur egendomen gäldas, eller annan rätt, som

skall vid auktionen iakttagas, ege att dervid sin rätt bevaka. De, hvilka

hafva inteckning i egendomen eller fordran eller rättighet, hvarför egendom

enligt 11 Kap. 2 § Jorda-balken häftar, eller ega rätt till ränta eller annan

afgäld, som bör ur egendomen utgå med förmånsrätt enligt 17 Kap.

6 § Handels-balken, skola derjemte, der de äro kände och inom riket boende,

om auktionen underrättas genom särskilda kallelsebref, hvilka auktionsförrättaren

skall till dem med posten afsända så tidigt, att kallelserna må

kunna komma dem tillhanda minst fjorton dagar före auktionen.

101 §.

År ej auktion så kungjord, som i 99 § sägs, varde den instäld, och

sätte auktionsförrättaren ut annan tid dertill. Ej må dock auktion inställas

förty att kungörelsen ej varit i en eller annan kyrka uppläst, der den eljest

allmänneligen ågått.

102 §.

Då utlyst auktion i följd af laga hinder inställes, varde, der så ske

kan, det i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets kyrkor och i stad

genom anslag, som förut är sagdt, före den utsatta dagen kungjordt.

10 1 g.

Ku skall egendomen säljas, uppläse då auktionsförrättaren såväl protokollet

öfver utmätningen eller det utslag, hvarigenom öfverexekutor om

Bih. till Riksd. Prat. 1877. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

egendomens försäljning förordnat, som ock gravationsbevis och de Öfriga

handlingar, som i 97 och 98 §§ nämnas, och anmane dem, hvilka äro tillstädes

och hafva fordran eller rättighet, som skall vid auktionen iakttagas,

att sådant anmäla. Auktionsförrättaren meddele derefter fullständig och tydlig

underrättelse om sättet för försäljningen: gifve ock tillkänna tiden, då

köpeskillingen sist skall vara gulden.

Försäljningen gånge för sig genom utrop i upp- och utslag, der ej

gäldenären och borgenären öfverenskomma, att försäljningen må ske endast

genom uppslag, och sådant ej bestrides af annan, hvars rätt är i fråga.

104 §.

Skola flera fasta egendomar, som för eu fordran äro gemensamt intecknade,

säljas; då skall, der någon af dem häftar för särskild inteckning

eller kommit i särskild egares hand, hvarje egendom för sig till försäljningutropas.

Sedan varde alla egendomarne gemensamt utropade till försäljning.

Ej skola dock fastigheter i särskilda län eller städer, eller fastighet å landet

och sådan i stad gå i en försäljning, der ej fastigheterna tillhopa utgöra

eu egendom, eller alla rättegande det medgifva.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda

beloppet af det, som bjudits vid de särskilda utropen; stånde vid första försäljningen

fast: gå de högre; galle sista försäljningen, och varde öfverskottet

på de särskilda egendomarne fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter

allmän bevillning utgick för nästföregående år.

105 §•

Häftar egendom, på grund af inteckning eller enligt 11 Kap. 2 § Jorda-balken,

för servitut, nyttjanderätt, eller rätt till afkomst eller annan förmån,

som åt någon upplåtits att af egendomen utgå; varde egendomen till försäljning

utropad med förbehåll om rättighetens bestånd. linnes härvid ^att

någon, som eger bättre rätt, ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla

full godtgörélse; då skall, derest ej denne samtycker att vid det skedda utropet

må förblifva, eller hvad för honom ur köpeskillingen brister genast af

rättighetens innehafvare till auktionsförrättaren erlägges, egendomen utropas a

nyo, utan förbehåll om rättighetens bestånd. Stiger köpeskillingen då högre,

gälle sista försäljningen; i annat fall stånde vid den första fast.

Vid beräkningen huruvida den först bjudna köpeskillingen försiar åt

dem, som ega bättre rätt, skall, med tillämpning af de i 127, 128 och 129

§§ stadgade grunder, hvarje fordran upptagas till det belopp, hvartill den

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N o 2.

beräknas uppgå den dag, å hvilken enligt 121 § sammanträde för köpeskillingens

fördelning skall ega rum.

106 §.

Finnes å egendom, då den säljas skall, växande gröda, och tillhör

den ej brukare eller annan, som har nyttjanderätt till egendomen; gånge

grödan i samma utrop som egendomen, och varde det före utropet kungjordt.

107 §.

Då inrop skett, gälde köparen genast en sjettedel af köpeskillingen antingen

i reda penningar eller ock medelst aflemnande af skuldebref, som är

i den slida egendomen intecknadt; dock må skuldebref godkännas endast

så vidt dess kapital ligger inom inropssumman, så ock inom det af utmätningsmannen

å egendomen satta värde samt inom det uppskattningsvärde, hvarefter

allmän bevillning för egendomen utgick för nästföregående år. Vill

köparen, i stället för att gälda sjettedelen, ställa pant för en femtedel af

köpeskillingen, vare det ock gilt. Gitter ej köpare gälda, eller pant ställa,

som nu är sagdt, varde egendomen genast å uyo utropad.

SOS §.

Göres I första auktionen anbud, som efter 107 § må antagas, varde

egendomen då såld, der ej gäldenären och borgenären öfverenskomma, att ny

auktion skall ske, och sådant icke bestrides af annan, hvars rätt är i fråga.

Kan ej försäljning ske, förty att bud ej göres eller antages; då skall ny

auktion hållas å samma ställe fyra veckor derefter, hvarom auktionsförrättare;!

skall genast meddela underrättelse, och foge han anstalt, att kungörelse

om tiden för den nya auktionen varder uti länskungörelserna införd samt

minst fjorton dagar före auktionen å landet uppläst i tingslagets kyrkor och

i stad anslagen, som i 99 § stadgas: sker ej försäljning värde ytterligare

auktion, så ofta det erfordras, utsatt och tiden dertill kungjord, som na är

sagdt; galle ock om egendomens försäljning vid hvar senare auktion hvadtom

försäljning å första auktionen stadgadt är.

109 §.

Innan auktion afslutas, tneddele auktionsförrättaren underrättelse om

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

tiden, då efter 121 § sammanträde för fördelning af köpeskillingen hållas

skall; så ock om stället för sammanträdet.

1 10 §.

Sist å det sammanträde, som i 121 § sägs, skall af köpeskillingen allt

vara till auktionsförrättaren guldet, för hvithet icke efter 111 § anstånd blifva

lemnadt. År det ej guldet, vare köpet ogilt, och besörje genast auktionsförrättaren

att egendomen varder till försäljning ånyo utlyst, som i 99 §

föreskrifves. Går egendomen vid nya utropet till mindre än förra köpeskillingen

med laga ränta derå från den dag, då betalning sist bort ske,

ersätte förre köparen skilnaden; går egendomen till mera, hafve förre köparen

ej rätt till öfverskottet. Kostnaden för senare försäljningen skall ock

af förre köparen gäldas, der den ej kan genom öfverskott å köpeskillingen

godtgöras. År pant stöld för köpeskillingen, läte auktionsförrättaren panten

ofördröjligen säljas i den ordning, som om utmätta lösören stadgas, der

sådant erfordras till gäldande af hvad förre köparen utgifva bör.

in §•

Yisar köpare, att fordringsegare, som skall ur egendomen erhålla betalning,

låtit honom öfvertaga skulden och lemnat anstånd med betalningen,

njute till godo de vilkor, som dervid blifvit tingade. Finnes, sedan fordringsegare

förnöjde äro, öfverskott å köpeskillingen, och beviljar gäldenären anstånd

med betalning deraf, vare lag samma.

112 §.

Sedan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet och auktionen vunnit

laga kraft, utfärde auktionsförrättaren köpebref å egendomen.

Hd §.

Köparen eger att tillträda egendomen, då han sin betalningsskyldighet

fullgjort; och gifve, der så fordras, utmätningsmannen dertill handräckning.

Har ej gäldenär annat hemvist att tillgå, anvise utmätningsmannen honom

nödiga rum; och må han efter försäljningen sitta i dem qvar, å landet tre

månader och i stad till nästa fardag. Om landbos och hyresmans rätt till

fardag skils i 16 Kap. Jorda-balken.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

29

114 §.

Då köpeskillingen blifvit gulden, vare egendomen i köparens hand fri

från ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående afgift, som före försäljningsdagen

till betalning förfallit, så ock från annan förre egarens gäld,

der ej köparen gälden öfvertagit.

115 §.

Ej må den, som förrättar auktion å utmätt egendom, sjelf köpa något,

som å den auktion säljes.

6 Kap.

Om redovisning och fördelning af medel, som till följd af utmätning influtit.

116 §.

Sist åtta dagar efter det utmätt lös egendom blifvit såld skall, der ej

nedan annorlunda stadgas, utmätningsmannen af försäljningssumman, så långt

den förslår, tillhandahålla den, som utmätning vunnit, betalning för hans

fordran. Hafva penningar annorledes än efter försäljning till utmätningsmannen

influtit, skola de inom lika tid derefter hållas borgenären tillhanda.

Innan dom eller utslag, på grund hvaraf utmätning skett, vunnit laga

kraft, må dock betalning ej af borgenären lyftas annorledes än mot pant

eller borgen.

117 §.

Har, då någon vunnit utmätning å lös egendom, som annan hade under

panträtt i handom, panthafvaren, såsom i 71 § sägs, förklarat sig nöjas

med att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen, njute han sin rätt

till godo inom den tid, som i 116 § stadgas.

118 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade

panträtt i egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom, eller

ock egde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen qvar, vare

opaginerad Kontrollera mot PDF

BO Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

ock berättigad att ur köpeskillingen, efter ty nedan sägs, undfå betalning,

såvida han derom hos utmätningsmannen före auktionen framstält yrkande.

119 §.

Nu har, då lös egendom blifvit för en borgenärs fordran utmätt, annan

borgenär, som derå jemväl vunnit utmätning, påstått bättre förmånsrätt,

än utmätningen medför, eller har sådant yrkande, som i 118 § sägs, blifvit

af borgenär inom föreskrifven tid framstäldt: finnes ej full tillgång för borgenärerne

och kunna de ej åsämjas, huru medlen skola fördelas; bestämma

utmätningsmannen viss tid för medlens fördelning och kalle borgenärerne,

så ock, då fråga är om fordran, hvarför utmätning ej skett, gäldenären att

med utmätningsmannen å uppgifvet ställe sammanträda för att sin rätt i afseende

å fördelningen iakttaga och bevaka. Sådan kallelse skall tre gånger,

första gången minst tio dagar före sammanträdet, i allmänna tidningarna

införas, der ej alla rättegande annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet,

att de sjelfva eller genom ombud kunna sig der infinna,

120 §.

Finnes i fall, som i 119 § nämnes, full tillgång till alla fordringarnas

gäldande eller åsämjas borgenärerne om fördelningen, men gitter ej borgenär,

som efter 118 § yrkar betalning utan att han fatt utmätning, visa att

gäldenären medgifvit honom betalning ur köpeskillingen; hålle utmätningsmannen

inne hvad å sådan borgenärs fordran belöper och kalle, såsom ofvan

sägs, honom och gäldenären till sammanträde för att sin rätt bevaka.

Ej må deraf öfrige borgenärer uppehållas i sin rätt till utdelning.

121 §.

Sedan fast egendom blifvit utmätningsvis såld, ege de, hvilka anse sig

hafva rätt till betalning ur köpeskillingen, så ock gäldenären att å fyratioandra

dagen efter auktionen å utsatt ort och timme inför auktion »förrättaren

sammanträda för att höras angående köpeskillingens fördelning.

Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet

förordnat om inställande af vidare åtgärd i målet, och kan förty sammanträde

ej hållas å den derför bestämda tid, varde det, så vidt ske kan, kungjordt

på sätt i 102 § sägs; upphör hindret, utsätte auktionsförrättaren ofördröjligen

ny tid för sammanträdet och läte det kungöras tre gånger i allmänna

tidningarna, första gången minst tio dagar före sammanträdet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

31

122 §.

Finnes behållen afkomst af såld fast egendom att tillgå, eller är, i det

fall att enligt 110 § egendomen gått under nytt utrop, förre inroparen

skyldig att utgifva ersättning, varde den tillgång jemte köpeskillingen fördelad.

128 §.

Vid sammanträde, hvarom förut är sagdt, afgifve förrättningsmannen

redogörelse dels för den tillgång, som skall fördelas, dels ock för de fordringar,

för hvilka anspråk på betalning ur köpeskillingen blifvit anmäldt eller

egendomen på grund af utmätning eller, der fråga är om fast egendom, enligt

de i 97 och 98 §§ nämnda handlingar linnes häfta; och ege derefter

tillstädesvarande borgenärer samt gäldenären, der han när är, att andraga

hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt.

1-24 §.

Varda alla borgenärer, hvilkas rätt är af fördelningen beroende, så

ock gäldenären ense huru fördelningen må ske; uppgöre förrättningsmannen

i öfverensstämmelse dermed fördeiningslängd samt läte dem, som deråt nöjas,

sitt godkännande å längden teckna; och varde derefter utdelning genast

verkstäld, dock mot pant eller borgen, der enligt 184 eller 135 § sådan säkerhet

ställas bör.

125 §.

Nu kan ej öfverenskommelse träffas, såsom i 124 § sägs; finnes ärendet

anhängigt hos utmätningsman, afgifve han genast skriftligt förslag, huru

tillgångarne må fördelas; och ege sedan den, som dermed icke åtnöjes, att,

ehvad han vid sammanträdet varit tillstädes eller icke, inom den tid och i

den ordning, som i 9 Kap. bestämmes, hos öfverexekutor anhängiggöra sin

klandertalan, vid äfventyr, om det försummas, att förslaget kommer att såsom

lagakraftvunnet till efterrättelse lända, Varder klandertalan anhängiggjord,

pröfve öfverexekutor, om och i hvad mån klandret må till ändring i

utmätningsmannens förslag föranleda. Under klandertiden skall förslaget

hos utmätningsmannen hållas tillgängligt för den, som önskar deraf taga del.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

126 §.

Kan, då fråga om fördelning omedelbart hos öfverexekutor anhängig

är, öfverenskommelse, såsom i 124 § sägs, ej träffas, pröfve han genast hvad

en hvar i utdelning tillkomma bör och afkunne sitt utslag muntligen.

127 §.

Vid fördelning af köpeskillingen för utmätningsvis såld fast egendom

skall för fordran, som, enligt de i 97 och 98 §§ omförmälda handlingar, är

i egendomen intecknad eller eljest deri eger förmånsrätt enligt 17 Kap. 9 §

Handels-balken eller 11 Kap. 2 § Jorda-balken, den derå enligt förmånsrättsordningen

belöpande utdelning beräknas, ändå att fordringen ej blifvit

anmäld; och varde, om fordringsbeviset ej företes, utdelningen beräknad efter

ty ofvan nämnda handlingar utvisa. Ränta å sådan fordran, så ock årlig

afkomst eller förmån, hvarför inteckning skett, beräknas för ett år, der

det ej visas, att de för annan tid innestå.

För annan fordran, än här ofvan nämnes, må ej utdelning åtnjutas,

der den ej sist å fördelningssammanträdet blifvit af fordringsegaren anmäld

och skall utgå med förmånsrätt framför de fordringar, som i 17 Kap. 9 §

Handels-balken nämnas; dock att förmånsrätt på grund af stadgandet i 4

§ af samma Kap. ej må göras gällande i annat fall, än att fastigheten är

till konkurs afträdd.

128 §.

Är någon berättigad att af medel, som till följd af ''utmätning influtit,

erhålla betalning för fordran, som icke är förfallen och derå ränta ej

skall gäldas före förfallodagen, varde vid fördelningen fordringen beräknad

till det belopp, som, efter en räntefot af fem för hundrade om året, utgör

fordringens värde å fördelningsdagen. Skall utdelning ske allenast för

ränta eller annan dylik fordran, som ej är till kapitalet bestämd, varde

fordringen efter samma räntefot uppskattad till sitt kapitalvärde å fördelningsdagen,

hvarvid uppskattningen af lifräntas kapitalvärde skall ske

med användande af den dödlighets- och lifslängds-tabell för riket, som af

vederbörande myndighet sist blifvit utgifven innan denna lag träder i kraft,

och skola enahanda grunder jemväl tillämpas vid uppskattning af skadestånd,

som, då rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom vid försäljningen

gått förlorad, bör, efter ty särskildt stadgadt är, till rättighetens

innehafvare ur egendomen utgå och ej annorledes är till beloppet lagligen

bestämdt.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:U Nåd. Proposition N:o 2.

83

129 §.

År fråga om ifordrans eller för fordran beviljad intecknings giltighet

beroende på särskild pröfning eller afgjord genom beslut, som ej vunnit

laga kraft, eller är inteckning för fordran sökt, men ej beviljad, varde hvad

å fordringen enligt förmånsrättsordningen ^.belöpa kan vid fördelningen afsatt,

intill dess frågan om borgenärs rätt blifvit slutligen’; afgjord.

Finnes eljest fordran tvistig, vardejborgenären hänvisad att sin talan

efter stämning anhängiggöra och hvad å fordringen belöper afsatt, såsom nyss

är stadgadt. Vill annan, hvars rätt;! ärjaf frågan''beroende, sjelf stämma;

stånde det honom fritt.

130 §.

Då enligt 127 § utdelning för-fordran beräknas, utan att fordringsbeviset

blifvit företedt, så ock då medel enligt 129 § afsättas, varde bestämmelse

tillika meddelad, huru beloppet fördelas skall, för det fall att detsamma

eller någon del deraf sedermera linnes ej böra tillkomma den borgenär,

för hvars fordran det blifvit beräknadt eller afsatt.

131 §.

Varder, utan att gäldenären det medgifvit, betalning tillerkänd borgenär

ur egendom, som ej varit för hans fordran utmätt, och är ej heller

fordringen förut genom dom eller utslag faststäld, ege gäldenären rätt att

stämma om återvinning inom sex månader efter det fördelningen vann laga kraft.

132 §.

Klander mot utmätningsmannensjfördelningsförslag eller öfverexekutors

beslut i fördelningsfråga- gälle ej för annan än den, som klandret väckt.

133 §.

Vill borgenär, innan utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors

beslut om fördelningen vunnit laga kraft, lyfta hvad honom derigenom

tillagdt blifvit, ege dertill rätt; ställe dock pant eller borgen för

hvad han lyfter, der ej öfverexekutor finner skäligt tillåta, att lyftning må

utan sådan säkerhet ske.

Bill. till Ritad. Prat. 1811. 1 Sami 1 Åfd. 2 Käft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Har full betalning blifvit borgenär tillagd, efter ty han yrkat eller,

om hans fordran ej varit anmäld, enligt de i 127 och 128 §§ stadgade grunder;

då må, utan hinder af hans uteblifvande från“sammanträdet, de borgenärer,

som äro tillstädes, öfverenskomma, att lyftning må ske utan pant eller borgen;

och vare det gilt, der ej gäldenären det bestrider, eller enligt 134 eller 135

§ säkerhet ställas bör.

134 §.

År auktion å utmätt fast egendom öfverklagad, må ej, mot köparens

bestridande, utdelning ur köpeskillingen lyftas annorledes än mot pant

eller borgen.

135 §.

Är utmätning i död mans bo verkstäld, och vill, innan tid till egendomsafträde

ute är, borgenär för sin fordran njuta betalning, vare, i fråga

om hans skyldighet att ställa borgen eller annan säkerhet för hvad han

lyfter, gällande hvad derom särskildt stadgadt är.

136 §.

Belopp, som jemlikt 129^ § blifvit vid fördelningen afsatt för någon

borgenärs fordran, skall ofördröjligen i länets ränteri nedsättas. Har borgenäreus

anspråk blifvit godkändt genom dom eller utslag, som ej vunnit

laga kraft, vare han dock berättigad att beloppet mot pant eller borgen

lyfta. I annat fall må på öfverexekutors pröfning ankomma, huruvida beloppet,

innan fråga om rätt dertill blifvit afgjord, må mot pant eller borgen

lyftas, vare sig af den borgenär, för hvilken det blifvit afsatt, eller af annan,

hvilken på grund |af bestämmelse, hvarom i 130 § sägs, medlen kunna

tillfalla.

137 §.

Medel, som vid köpeskillings fördelning å landskansli blifvit borgenär

tillagda, men icke af honom lyftas, skola i länets ränteri nedsättas. Lag

samma vare, der fördelning skett annorstädes än å landskansli, och borgenären

ej inom fyra veckor derefter medlen lyfter.

År enligt 127 § utdelning beräknad, utan att fordringsbeviset blifvit

företedt, och anmäler sig ej fordringsegaren inom natt och år efter det för
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

delningen vunnit laga kraft, må medlen, mot pant eller borgen, lyftas af

annan, som de enligt ISO § kunna tillfalla.

138 §.

Medel, som jemlik! ''136 och 137 §§''skola i landtränteri nedsättas, må,

der någon rättegande det äskar, insättas i bankinrättning, som af öfverexekutor

godkännes, för att der mot ränta innestå, under den tid öfverexekutor

bestämmer; och komme räntan den borgenär till godo, som finnes till medlen

berättigad.

139 §.

År ej utmätning förrättad och, der lösegendom af annat slag, än i 140

§ sägs, tagits i mät, försäljning deraf verkstäld inom två månader, sedan

kronofogde emottagit de handlingar, som i 53 eller 56 § nämnas, och inom

en månad sedan stadsfogde sådana handlingar,;emottagit; svare fogden sjelf

för det belopp, hvarför utmätning bort ske, der han ej visar, att borgenär

lemnat gäldenär anstånd med betalningen Aller att för utmätning eller försäljning

mött hinder, som utmätningsmannen ej kunnat förekomma. Möter sådant

hinder, bör det, vid äfventyr att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast

antecknas i den dagbok, som skall af utmätningsmannen hållas.

140 §.

År fartyg eller gods i fartyg utmätt, eller skall utmätt fordran eller

rättighet säljas, och varder ej det utmätta snidt å landet inom tre månader

och i stad inom två månader efter det fogden emottagit de i 53 och 56 §§

nämnda handlingar; vare om hans ansvarighet lag som i 139 § sägs.

141 §.

Då sammanträde för fördelning af köpeskilling för lös egendom skall

ega rum, vare utmätningsmannen pligtig att utsätta sammanträdet att hållas

inom fjorton dagar eller, om kungörelse i allmänna tidningarna erfordras

inom fyra veckor efter försäljningen.

142 §.

Har utmätning af fast egendom skett, skall utmätningsmannen så

skyndsamt vidtaga alla de åtgärder, hvilka på honom ankomma, att egen
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2

domens färsäljning ej må genom hans vållande fördröjas å landet öfver fyra

månader och i stad öfver tre månader från mottagandet af de i 53 och 56

§§ nämnda handlingar.

143 §.

Försummar borgenär att ur utmätt egendom taga betalning, hafve ej

rätt till ränta från den tid det af honom berott att betalning njuta,^der ej

på grund af stadgandet i 138 § sådan ränta må honom tillgodokomma.

Har någon fått lyfta köpeskillingsmedel, innan frågan om bättre rätt

dertill blifvit slutligen pröfvad, och finnes han sedan pligtig att det lyftade

eller någon del deraf återbära, gälde ränta efter sex för hundrade, om, året.

144 §.

Förhåller utmätningsman medel för fordringsegare, då,,denne eger rätt

att dem utfå och till erhållande deraf sig anmäler, gälde ränta efter sex

för hundrade om året och ansvare dessutom för tjenstefelet.

7 Kap.

Om qvarstad, sldngrmgsförbud samt reseförbud, så ock annan handräckning,

som af öfverexekutor gifvas må.

145 §.

Begär borgenär hos öfverexekutor, till säkerhet för sin fordran, qvarstad

å så mycket af gäldenärens lösa egendom, som kan mot den fordran

svara, eller äskar man qvarstad å visst gods, som annan innehafver och

hvartill man bättre rätt påstår; har sökanden företett sannolika skäl för sin

talang och pröfvar öfverexekutor, det fara är att gäldenären undansticker

eller förstör godset; värde då qvarstad beviljad.

146 §.

Pröfvar öfverexekutor full anledning ej vara att bevilja qvarstad efter

145 §, eller äskar borgenär eller den, som påstår bättrejrätt till visst gods,

att gäldenär tillhörig lös egendom eller det gods, hvarom fråga är, må ställas

under förbud att säljas eller skingras; då må sådant förbud, när skäl dertill

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

äro, af öfverexekutor beviljas Finnes gäldenär gods eller det, hvarom

tvistas, hos tredje man, må ock denne förbjudas att det utgifva.

147 §.

Öfverexekutor ege makt att, när skäl dertill äro, sätta fast egendom

och hvad dertill hörer under förbud att säljas eller skingras. År synnerlig

fara, att det, som under sådant förbud satt är, genom vanvård eller annorledes

i större mån försämras, vare lag, som i 81 § sägs.

148 §.

Vid pröfning af lagsökningsmål ege, ändå att betalningsskyldighet ej

kunnat gäldenären åläggas, öfverexekutor att, der så skäligt finnes, bevilja

qvarstad å gäldenärs lösa gods eller stadga förbud mot skingring.

149 §.

Då qvarstad lägges å lös egendom, varde med den så förfaret, som

då dylik egendom utmätes; dock vare, der qvarstaden ej sker till säkerhet

för fordran, värdering icke af nöden.

Ej må för fordran qvarstad läggas å egendom, som icke får i mät tagas.

150 §.

Finner öfverexekutor skäl att i qvarstad sätta afrad, hyra eller ränta,

som af fast egendom faller, varde, på sätt i 80 § sägs, syssloman tillsatt

att medlen uppbära och förbud den betalniogsskyldige ljungjord!. Den som

blifvit satt till syssloman skall tillse, att utskyld eller afgift, som bör för

egendomen gäldas och under qvarstadstiden till betalning förfaller, gulden

varder.

151 §.

Lös egendom, som ställes under skingringsförbud, förblifve under innehafvarens

vård och nyttjande; sker förbudet till säkerhet för fordran, varde

egendomen värderad, såsom i fråga om utmätning är sagdt.

1 52 8.

Aro penningar satta i qvarstad, eller hafva medel, hvarom i 150 §

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 2.

förmäles, till syssloman influtit, ege öfverexekutor, der borgenär eller gäldenär

det äskar, förordna om medlens insättande i bankinrättning, såsom i

138 § sägs.

153 §.

Är fara för handen, att gäldenär begifver sig från riket utan att efterlemna

känd egendom, som mot gälden svarar, eller att någon, som häftar

i skuld för hushyra, kost, skeppslega eller annat dylikt, afviker från

orten, utan att borgenären har säkerhet i qvarlemnadt gods; då ege öfverexekutor

förbjuda gäldenären att afresa från orten, innan han gjort rätt

för sig; dock må sådant reseförbud ej gälla för längre tid än sex veckor.

Öfverträdes förbudet, varde gäldenären återhemtad och, der borgenär det

äskar, i häkte insatt, under den tid förbudet gäller.

154 §.

Har ej den, som vunnit qvarstad eller skingringsförbud, inom tretio

dagar, och den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det öfverexekutors

förordnande derom gafs, hos gäldenären genom lagsökning sin

fordran kräft eller sin talan till domstol instämt eller fullföljer han ej genast

eller å föreskrifven tid sin talan, der den hos öfverexekutor eller domstol

anhängig är; gånge qvarstaden eller förbudet åter. Har i det fall, hvarom

i 148 § skils, borgenär fört klagan mot öfverexekutors utslag, så vidt derigenom

betalning ej blifvit honom tillerkänd, må tiden för talans instämmande

räknas från den dag Hofrättens utslag gafs.

Skall lagsökning eller stämning, hvarom nu är sagdt, delgifvas genom

kungörelse i allmänna tidningarna, hafre den, som qvarstaden eller förbudet

vunnit, sin rätt förvarat, om första kungörandet skett inom nu stadgad tid

och hvad i öfrigt i ty fall föreskrifvet är rätteligen fullgöres.

155 §.

Qvarstad och skingringsförbud, som till säkerhet för fordran beviljade

blifvit, så ock reseförbud upphöre, då gäldenären pant eller borgen ställer.

156 §.

Pröfvas de omständigheter, som föranledt qvarstad eller förbud, ej vidare

vara för handen, må qvarstaden eller förbudet af öfverexekutor häfvas,

så ock af domstol, då saken dit instämd är.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 2.

39

157 §.

Har man egenmäktigt pantat något till sig eller skilj t annan från det

han innehar eller eljest sjelf tagit sig rätt; ege öfverexekutor att genast

besittningen eller annat förhållande, som rubbadt är, återställa; och''?svare

'' den, som sig förgrep, vid domstol.

Den, mot hvilken sådan handräckning gifves, vare ej förment att sin

talan vid domstol efter stämning utföra.

158 §.

Vägrar hyresman eller brukare af annans jord att på anmaning afflytta,

då bestämd legotid tilländagår eller, om viss legotid ej varit utsatt, fardag

i följd af uppsägning inne är, och gitter han ej visa sannolika skäl för sin

ratt att qvarsitta; då må öfverexekutor förordna om hans vräkande, om egaren

det yrkar.

Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gifves, att sin talan

vid domstol utföra, galle hvad i 157 § sägs.

159 §.

Qvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning enligt 158 §

må ej af öfverexekutor beviljas der ej sökanden stält pant eller borgen för

den skada, som kan genom åtgärden vederparten tillskyndas. Finnes någon,

som bör sådan säkerhet ställa, ur stånd dertill, och har han för sin talan

visat synnerliga skäl, ege dock öfverexekutor honom från säkerhets ställande

befria.

160 §.

Ansökning om qvarstad, förbud eller annan handräckning skall göras

skriftligen. Ej må ansökningen bifallas innan tillfälle att derå svara blifvit

vederparten lemnadt; finner öfverexekutor saken sådan, att den dylikt uppskof

ej tåla kan, ege han att den äskade åtgärden bevilja tills vidare och

intill dess annorledes förordnadt varder, dock icke i det fäll, hvarom i 158

§ sägs.

161 §.

Finner öfverexekutor, att den, som talan anhängiggjort, saknar skäl

dertill, gifve genast sitt beslut derom. Skall någon i målet höras, förordne

öfverexekutor, huru det ske må; och ege öfverexekutor dervid förelägga vite

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kongl. Maj:fn Nåd. Proposition N:o 2.

eller äfventyr att, om part försummar fullgöra hvad honom varder ålagdt,

målet ändå afgöres.

Hvad här är stadgadt vare ock gällande i andra hos öfverexekutor

förekommande utsökningsmål, för hvilka annan ordning ej finnes i denna

lag föreskrifven.

8 Kap.

Om kostnad i utsökningsmål.

162 §.

I mål, hvarom i 2 Kap. handlas, tillägga öfverexekutor sökanden, der

han saken vinner, ersättning för all nödig kostnad, som lagsökningen medfört.

Varder målet såsom tvistigt förvisadt till domstol; då må ersättning

tilläggas vederpart^ för hans kostnad; och ege ändå domstolen, när målet

der fullföljes, pröfva hvad ersättning den ene parten bör till den andre gifva

för kostnaden hos öfverexekutor.

163 §.

I andra utsökningsmål, än i 162 § nämnas, bestämme öfverexekutor,

efter ty skäligt finnes, om och till hvad belopp den tappande parten bör till

den andre gälda ersättning för hans kostnad i målet.

164 §.

All nödig kostnad för utmätning samt utmätt egendoms vard och försäljning,

så ock för köpeskillingens fördelning skall ur den utmätta egendomen

gäldas; kostnad, som ej sålunda gulden varder, skall af sökanden

betalas.

Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga

kraft, vare sökanden pligtig att utmätningskostnaden förskjuta, om utmätningsmannen

det äskar.

165 §.

Kostnad för annan förrättning, än i 164 § omförmäles, skall, der utmätningsmannen

det äskar, förskjutas af den som åtgärden sökt.

Är i dom eller utslag, som skall verkställas annorledes än genom utmätning,

föreskrift gifven, att verkställigheten skall ske på den tappande

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

partens kostnad; då skall ock bevislig och nödig kostnad hos honom af utmätningsmannen

uttagas.

9 Kap.

Om klagan öfver utmätningsmans förfarande.

166 §.

Vill man klaga öfver utmätningsmans förfarande i mål, hvarom

denna lag handlar, göre det skriftligen hos öfverexekutor.

167 §.

För klagan öfver utmätning ege gäldenär tid intill klockan tolf å

femtonde dagen sedan utmätningen fullbordats eller blifvit i fall, hvarom

i .75 § sägs, hos gäldenären verkstad!. År borgenär missnöjd med förrättningen,

mgifve sin klagoskrift inom samma tid, efter det han erhöll del af

protokollet öfver utmätningen.

168 §.

Vill någon klaga öfver utmätningsmans åtgärd vid auktion å fast

egendom, göre det före klockan tolf å femtonde dagen derefter.

169 §.

Är någon missnöjd med förslag till fördelning af köpeskilling för utmätningsvis

såld egendom, hvilket enligt 125 § blifvit af utmätningsman

upprättadt, ingifve sin klagoskrift till öfverexekutor före klockan tolf å tjugonde

dagen, sedan förslaget afgafs.

170 §.

Försittes den i 167, 168 eller 169 § stadgade tid för klagan, och

visas ej inom samma tid laga förfall, varde klagan, såvidt den åsyftar att

vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd, ej upptagen till pröfning. Visas

förfall, sätte öfverexekutor ut ny tid för klaganden att målet fullfölja.

Vid förrättning, som i nämnda §§ omförmäles, meddele utmätningsmannen

underrättelse om hvad för ändrings sökande iakttagas bör samt

äfventyret, om det försummas.

Pilt- till Rilcsd. Pro t. 1877. 1 Sami, 1 Afd. 2 Käft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kongl. Majrts Nåd. Proposition N:o 2.

171 §.

Har i fall, som i 170 § afses, klagan blifvit i rätt tid förd, och styrker

klaganden, att laga hinder möter för utbekommande af protokollet öfver

den klandrade förrättningen, förelägge öfverexekutor honom viss tid för protokollets

ingifvande samt äfventyr att underlåtenhet deraf ej må föranleda

vidare uppehåll med målets afgörande.

172 §.

Påstår den, som öfver utmätning eller auktion klagar, att vid förrättningen

annorledes tillgått, än utmätningsmannens protokoll utvisar, ege öfverexekutor,

der sådant för pröfning af klagandens talan finnes nödigt, förordna

om vittnens hörande vid domstol.

173 §.

Yrkar borgenär hos öfverexekutor, att utmätningsman skall, efter ty i

139 och 140 §§ stadgas, sjelf svara för hvad utmätas bort, eller söker någon

eljest hos öfverexekutor skadestånd af utmätningsman, förty att han i utsökningsmål

orätt förfarit; ege öfverexekutor, der han finner sökandens rätt

uppenbar, honom dertill förhjelpa. I annat fall varde sökanden hänvisad

att sin talan efter stämning vid domstol utföra.

174 §.

Då klagan öfver utmätningsmans åtgärd hos öfverexekutor anmäles,

ege han, om skäl dertill finnes och saken ej tål uppskof, att tills vidare i

afbidan på det slutliga utslaget inställa vidare fortgång af åtgärden eller

meddela den rättelse deri, hvartill omständigheterna föranleda.

175 §.

I mål, hvarom i 167, 168 eller 169 § förmärs, skall öfverexekutors

slutliga utslag gifvas i den ordning, som i 34 § stadgas.

176 §.

Ej må klagan öfver utmätning hindra förrättningens fullbordan eller

egendomens försäljning, eller klagan öfver annan af utmätningsman vidtagen

åtgärd verka uppehåll deri, med mindre öfverexekutor annorledes förordnar.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

43

10 Kap.

Om klagan öfver utslag i utsökningsmål.

177 §.

Nöjes ej part åt öfverexekutors beslut i utsökningsmål, ege deröfver i

Hofrätten sig besvära ; och åligger det öfverexekutor, då slutligt utslag gifves

eller auktion å fast egendom af honom hållen är, att tillika meddela underrättelse

om hvad vid ändringssökande iakttagas bör samt äfventyret, om det

försummas. Ej må gäldenär söka ändring i utslag, hvarigenom mål blifvit

såsom tvistig^ till domstol förvisadt.

173 §.

Har öfverexekutor genom särskildt beslut utlåtit sig öfver omständighet,

som angår målets behandling; deröfver må ej besvär anföras annorledes

än i sammanhang med hufvudsaken. Ej vare part förment att särskildt

öfverklaga förordnande, som enligt 160 eller 174 § före målets slutliga afgörande

meddelas. Tilltror part sig visa, att utsökningsmål af öfverexekutor

onödigt uppehälles; ege då att deröfver klaga.

179 §.

Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen

eller efter anslag meddelas i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, eller i fråga om

fördelning af köpeskilling för fast egendom, som blifvit af öfverexekutor såld,

eller på klagan öfver utmätning, auktion å fast egendom eller förslag till

köpeskillings fördelning; ingifve sina besvär till Hofrätten i mål från Norrbottens,

Westerbottens, Jemtlands, Westernorrlands och Gotlands län före

klockan tolf å tretionde dagen och i mål från öfriga delar af riket före

klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då utslaget muntligen afkunnades

eller, om det blifvit efter anslag meddeladt, från den dag, å hvilken

utslaget är stäldt.

För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vare tid,

som nu är sagd, räknad från auktionsdagen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

180 §.

Den, som ej nöjes åt öfverexekutors beslut i andra fall än i 179 §

nämnas, ege, der beslutet blifvit för honom muntligen afkunnadt, tid till

klagan, såsom i samma § stadgas; eljest njute han lika tid från det han

af beslutet erhöll del.

181 §.

Skall besvärstid räknas från erhållen del af beslutet, late den vinnande

tillställa vederparten beslutet i hufvudskrift eller besannad afskrift, och varde

derå tecknad dagen, då tillställandet skett. Vistas vederparten utrikes, eller

vet man ej hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud,

läte den vinnande kungöra beslutet i allmänna tidningarna tre gånger, minst

fjorton dagar mellan hvarje gång; och hafve i ty fall vederparten tid att sig

besvära före klockan tolf å nitionde dagen efter sista kungörandet.

182 §.

Vill någon klaga deröfver, att han af öfverexekutor blifvit fäld till

ansvar enligt 9, 10 eller 11 § eller till skadestånd enligt 173 §, och är

utslaget ej för honom muntligen afkunnadt, hafve för klagan tid, som i 179 §

sägs, från den dag, utslaget genom öfverexekutors försorg honom delgafs.

183 §.

Ingifvas ej besvären till Hofrätten inom föreskrifven tid, varde de ej

upptagna till pröfning, der ej inom samma tid laga förfall visas; visas laga

förfall, sätte Hofrätten ut ny tid.

184 §.

Styrker klaganden, att laga hinder mött för utbekommande af öfverexekutors

utslag eller protokoll i målet, förelägge Hofrätten honom viss tid

att dermed inkomma vid äfventyr, som i 171 § sägs.

185 §.

Pröfvas den klagande ej hafva skäl för sin talan, gifve Hofrätten genast

sitt utslag derå. Finner Hofrätten någon böra öfver besvären höras,

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

vare klaganden pligtig att besvärshandlingarna uttaga och dera i hufvudskrift

eller besannad afskrift vederparten 1 inställa, så ock att inom dubbelt så lång

tid, som för besvärs anförande är föreskrifven, räknad från den dag föreläggandet

genom anslag inom Hofrätten kungöres, till Hofrätten inkomma

med bevis om dagen, då vederparten af besvärshandlingarna fått del, samt

återställa handlingarna eller ingifva styrkt afskrift deraf. Underlåter klaganden

att inom föreskrifven tid inkomma med bevis om delgifvandet, och

kommer ej heller vederparten in med förklaring; eller varda ej inom samma

tid besvärshandlingarna återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven; då må

ej besvären till vidare pröfning upptagas, med mindre inom sagda tid laga

förfall för klaganden visas. Yisas förfall, sätte Hofrätten ut ny tid, Styl’- ker klaganden, att vederparten vistas utrikes, eller att ej veterligt är, hvar

han sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud, sätte Hofrätten ock

ut ny tid och förordne tillika, att besvären må i allmänna tidningarna kungöras,

såsom i 181 § sägs.

186 §.

Har klaganden låtit besvären tillställas vederparten, vare denne pligtig

att inom lika tid, som för besvärs anförande i 179 § stadgad är, räknad

från den dag handlingarna honom tillstäldes, förklaring i målet till Hofrätten

ingifva; äro besvären i allmänna tidningarna kungjorda, skall han sin

förklaring ingifva inom nitio dagar från sista kungörandet. Kommer lian ej

in med förklaring inom föreskrifven tid, och visas ej heller inom samma tid

förfall; varde han ej vidare i Hofrätten hörd; visas laga förfall, förelägge

Hofrätten honom ny tid.

187 §.

Finner Hofrätten nödigt att infordra öfverexekutors utlåtande öfver

besvären, åligge klaganden att tillställa öfverexekutor besvärshandlingarna

och bevis derom till Hofrätten ingifva, såsom förut är sagdt.

188 §.

Hvad parterne enligt 185, 186 och 187 §§ hafva att iakttaga, så ock

ätventyret, om det försummas, läte Hofrätten tecknas å besvärsskriften.

189 §.

Huru mål, som blifvit af öfverexekutor å Gotland afgjorda, må fullföljas

i annan ordning, än nu är sagdt; derom är särskildt stadgadt.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

190 §.

Föranleda besvären ej ändring i öfverklagade utslaget, gälde

den klagande vederpartens kostnader i målet, efter ty Hofrätten pröfvar

skäligt. Finnes någon hafva ohemult klagat, böte såsom i 29 Kap.

2 § Rätteg-ångs-balken stadgadt är. Missfirmar någon hos Hofrätten

öfverexekutor, ege Hofrätten, ändå att åtal ej sker, döma den felande

till ansvar, när brottsligheten ej är gröfre, än att den må med böter

beläggas; är den svårare, läte Hofrätten den brottslige der särskildt

åtalas.

4

191 §.

Då besvär mot öfverexekutors utslag anmälas, ege Hofrätten,

när skäl dertill förekommer, att, innan ändringssökandet slutligen

pröfvas, förordna, att utslaget icke må verkställas eller att, om verkställighet

redan följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas.

192 §.

Hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, må ej hos Konungen

öfverklagas. Vill någon i andra utsökningsmål hos Konungen föra

klagan öfver Hofrätts utslag, göre det genom besvär, som böra ingifvas

inom hälften af den tid, som i 30 Kap. 9 § Rättegångs-balken

stadgas, och fullgöre dervid det, som uti 18 § af samma kapitel finnes

föreskrifvet. År den klagande fäld till böter eller till skadestånd enligt

173 §, vare om hans skyldighet att nedsätta hvad honom ådömdt

blifvit eller stylta sin fattigdom gällande hvad i fråga om fullföljd af

talan mot Hofrätts utslag i brottmål är stadgadt.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

47

Förslag

tm

Förordning om nya Utsökningslagens införande och livad

i afseende derå iakttagas skall.

1 §•

Den utsökningslag, som nu gillad och antagen är, så ock hvad

i denna förordning stadgas, skall lända till efterrättelse från och med

den 1 Januari 1879; dock skola mål, som vid nämnde tid redan äro

anhängiga, behandlas enligt äldre lag, der ej här nedan annorledes

för ordnas.

2 §■

Genom nya lagen upphäfvas, med de deri, så ock i 14 § här

nedan gjorda undantag, Utsöknings-balken i den å 1734 års riksdag

antagna lag tillika med alla de särskilda stadganden, som utgöra förklaring

eller ändring af hvad sagde balk innehåller eller tillägg deri.

3 §•

I Rättegångs-balken af 1734 års lag upphäfvas:

de i 8 Kap. 2 § förekommande bestämmelser rörande Hofrätts

befattning med utmätningsmål;

hvad i 12 Kap. 3 och 4 §§ stadgas om rätt till utmätning samt

om doms fullbordan i återvinningsmål;

26 Kap. 2 §; och

hvad 30 Kap. 5 § innehåller om rätt för vinnande part att tillträda

fast egendom, som blifvit till fullgörande af Hofrätts dom uppgifven.

4 §•

Alla öfriga i allmän civillag gifna föreskrifter, hvilka äro stridande

mot nya lagens bestämmelser, varda ock upphäfda, der ej här

nedan annorledes stadgas.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition. No 2.

5 §•

- ., . Derr.. hänvisning til] Utsöknings-balken i lag eller särskild författning

förekommer, skall motsvarande bestämmelse i nya lag-en eller

i denna förordning tillämpas.

6 §•

e „ . Var(Jer skuldfordringsmål, som är anhängig! hos Konungens Befallningshafvande,

då nya lagen träder i verket, icke inom natt och

ar derefter hos Konungens Befallningshafvande så fullföljdt, som i 22

S nya lagen sägs; vare målet förfallet.

Skall fast egendom utmätningsvis säljas, och har ej, innan nva

lag-en trader i kraft, dag för första auktionen blifvit utsatt; då skall

anda att utmatning skett i öfverensstämmelse med äldre lag, nya lagens

bestämmelser gälla i fråga om egendomens försäljning och köpeskillingens

fördelning. r

8 §.

Efter det nya lagen blifvit gällande, må ej bysättning gäldenär

aläggas eller införsel i hans lön beviljas. Ej heller må på grund af

förut meddeladt beslut gäldenären i bysättningshäkte hållas. Förut

meddelad införsel upphöre, då nya lagen träder i kraft.

9 §.

Har enligt äldre lag gäldenär varit bysatt för gäld eller gått ed,

att han ej egde annan tillgång, än som vid utmätning för den gäld

blifvit uppgifven; då må ej för samma gäld edgång efter 86 § nya

lagen honom åläggas, utan så är att borgenären visar anledning, att

galdenaren undandöljer tillgång, som der sägs.

10 §.

Der enligt allmän civillag något rättsförhållande är gjordt beroende

deraf, att hos Konungens Befallningshafvande borgen ställes,

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

eller fordran angifves eller utsökes, eller klander emot annans anspråk

anmäles, vare livad i ty fall om Konungens Befallningshafvande sägs

gällande om öfver exekutor.

11 §.

I stället för hvad 4 Kap. 4, 5, 6, 8, 10, 11, 12 och 13 §§ samt

8 Kap. 11 § Utsöknings-balken af 1734 års lag äfvensom Förordningen

den 19 Maj 1756 innehålla, förordnas som följer:

1. År förskrifning stöld att betalas till innehafvare!!; njute han

betalning, som den i händer häfver. Finnes förskrifning stöld å någon

viss man, och har gäldenären deri gifvit lof att låta den komma i

annans hand; vare lag samma.

2. Invänder den, som utgifvit löpande skuldebref, hvarom i föregående

punkt sägs, att han dertill blifvit tvungen eller förledd, vare

den invändning mot innehafvare, som i god tro är, utan verkan, der

utgifvare!! försummat iakttaga hvad i 26 g Utsökningslagen stadgas.

3. Häfver borgenär, utan sådant gäldenärens lof, som i 1 punkten

sägs, öfverlåtit hans förskrifning till någon annan; hafve då han

ej annan rätt, än den, som förskrifhingen lyder å.

4. Häfver någon fått invisning å viss man, och får ej betalning

af honom; njute då betalning af den, som invisningen gaf, med ränta

till sex för hundrade, der det ej styrkes, att den, som invisningen

fått, varit vållande, att betalning i rättan tid ej följt.

5. Missräkning är ingen betalning. Ehvar den finnes, bör den

först rättas, och betalning sedan derefter ske.

6. Nu är viss ort nämnd, der betalning ske bör; lände då det

till efterrättelse. År ej viss ort nämnd; pröfve då öfverexekutor eller

Rätten, hvar betalning å gäldenärens kostnad ske bör.

7. Ingen söke annan mans skuldfordran, utan egaren honom sin

rätt skriftligen lemnat, eller annorledes dertill lof gifvit.

8. Flafva två eller flere skrifvit skuldebref under, med förbindelse,

att en för alla, och alla för en betala; då eger borgenär för

fulla gälden betalning- få hos hvem han helst vill; och hafve den

sedan lika rätt emot de andra, för det han öfver sin del betalt. Hafva

de sig ej så förbundit, och äro de ej i bolag samman; gälde då hvar

sin del efter hufvudtalet.

9. År i skuldebref viss och loflig ränta utfäst; hafve den lika

rätt med hufvudstolen, der ej för vissa fall i lag annorledes stadgadt är.

Bik. till Bihsd. Prof. 1877. 1 Sarnl. 1 Afä. 2 Käft, 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

10. År skuldebref löpande, vare ej gäldenären skyldig att gälda

ränta för längre tid efter förfallodagen än från den dag, då borgenären

fordrat betalning, der ej gäldenären annorledes sig förbundit.

11. Nu vill någon resa från orten, som skyldig är för kost,

hushyra, skeppslega eller annat slikt; hafve borgenär våld att behålla

hans gods till sin säkerhet.

12 §.

1 stället för 6 Kap. Utsöknings-balken af 1734 års lag stadgas:

Åskar borgenär, som i fast pant sitter eller vunnit införsel i

gäldenärs fasta gods, värdering å fastigheten, efter ty i Förordningen

angående ändring i gällande bestämmelser om lagfart å fast pant den

L6 Juni 1875 stadgas : då skall värderingen förrättas å landet af häradshöfding

med tvenne gode män och i stad af trenne Rådstufvurättens

ledamöter.

Värderingsman, som ej äro edsvurne domare, böra förut i gäldenärens

och borgenärens närvaro ed gånga, att de skola det gods så

värdera, som de efter bästa förstånd och samvete pröfva det värdt vara.

Sedan allt noga värderadt och upptecknadt är, skola värderingsmännen

bref derå gifva.

13 §.

I fråga om sättet för försäljning af utmätt fast egendom varder,

i stället för de i Förordningen den 29 November 1823 derom gifna

föreskrifter, förordnadt:

Skall vid utmätningsauktion å fast egendom försäljningen ske

genom utrop i upp- och afslag, bestämmes först uppslagssumman genom

bud och öfverbud, till dess något vidare bud ej göres. Derefter

varde dubbla beloppet af det af utmätningsman å fastigheten satta

värde lagdt till uppslagssumman och egendomen utropad för sammanlagda

beloppet, hvilket, om det ej bjudes, småningom genom afslag

minskas, till dess någon säger “mitt11, eller beloppet nedgått till hvad

först i uppslag bestämdes; och bör, om under afslagsutropen två eller

flere på en gång ropa “mitt“, auktionen derefter endast dem emellan

fortgå i uppslag, och då blifvande högsta budet med klubbslag fastställas.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

51

14 §.

Genom hvad här ofvan i 2 § blifvit förordnadt skola ej anses

npphäfda:

1 och 4 §§ i Förordningen angående vissa omständigheter uti

lagsöknings- och utmätningsmål den 28 Juni 1798 samt hvad såsom förklaring

eller tillägg till 4 § stadgats genom Förklaringen den 29 Juli

1812 och Kongl. Kungörelsen den 9 Maj 1835;

5 § af nämnda Förordning, så vidt derigenom blifvit stadgadt,

att i visst fall hustru må för gäld lagsökas;

Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1835 angående tillägg till 6 §

uti 4 Kap. Utsöknings-balken;

Förordningen den 15 Juni 1861 om verkställighet i Sverige af

domar och utslag, meddelade af domstol i konungariket Danmark;

Förordningen den 20 Januari 1863 angående förnyande af Svensk

myndighets beslut, som förlorat sin exekutiva kraft i främmande

stat; och

hvad 4 § af Förordningen om upphörande af vissa domstolar

den 19 December 1844 innehåller om verkställande af utmätning eller

qvarstad å egendom, befintlig inom Kongl. slott.

Ej heller upphäfves hvad i 18 punkten i Ridderskapets och

Adelns privilegier den 16 Oktober 1723 samt i Kongl. Kungörelsen

den 6 April 1810 finnes stadgadt angående Ridderskapets och Adelns

rätt att göra utpantning hos sina frälsebönder.

15 §.

Genom nya lagen sker ej ändring i hvad genom allmän civillag

är stadgadt angående rätt till utmätning i vissa fall utan dom eller

utslag; och skall, der i ty fall någon eger anlita magistrat om utmätning,

stadsfogde i stället anlitas.

16 §.

Hvad Årfda-balken af 1734 års lag och Sjölagen den 23 Februari

1864 innehålla om rätt till qvarstad, vare ej genom nya lagen upphäfdt.

Skall enligt något lagens rum fast egendom stå i qvarstad,

stånde egendomen i stället under förbud att säljas eller skingras, såsom

i nya lagen skils.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Konc/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

17 §•

De bestämmelser, som äro meddelade i Kongl. Brefvet den 8

December 1748 angående fatalier» bevarande i lagvadda och besvärsmål,

som från Gotland med posten blifva öfversända, samt i Förordningen

den 23 Augusti 1851 angående särskilda föreskrifter för behandling

af besvärsmål, som från Gotland fullföljas i Hofrätt, skola

lända till efterrättelse äfven i de fall, då klagan föres öfver utslag,

som är meddeladt af öfverexekutor å Gotland; och må jemväl, då, såsom

i 185 § nya lagen sägs, besvärshandlingar i dessa mål skola till

Hofrätten återställas, desamma af den klagande å landskansliet ingifvas

på lika sätt, som angående bevis om verkstäld kommunikation

är föreskrifvet.

18 §.

I de fall, då till följd af stadgandet i 27 Kap. 8 § Rättegångsbalken

besvär i Hofrätt bort handläggas i den ordning, som i 9 Kap.

2 och 3 §§ Utsöknings-balken sägs, skall i stället, utan ändring af

hvad i öfrigt finnes stadgadt angående dylika besvärsmål» behandling,

följande lända till efterrättelse:

1. Åro besvären i rättan tid i Hofrätten ingifna: finner Hofrätten,

att den klagande ej skäl dertill häfver; gifve då genast sitt

utslag deröfver. Pröfvar Hofrätten besvären vara sådana, att den

andre parten förut höras bör; då skall viss dag vid vite honom föreläggas,

att sig förklara. Blifver han med sitt svar ute, lägge Hofrätten

n}r dag före, och kungöre, att han ej vidare hörd varder, om

han den försitter. Kommer han ändå ej med svar; gifve den sökande

afskrift in af dess besvär, och varde saken derpå företagen, och efter

dess beskaffenhet afgjord.

2. Finner Hofrätten nödigt att ock infordra underdomarens förklaring;

lägge Hofrätten honom viss dag före.

19 §.

17 Kap. 8 § Handels-balken af 1734 års lag erhåller följande

förändrade lydelse:

Sedan ege borgenär, för hvars fordran lös egendom blifvit i laga

ordning i mät tagen, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen.

År densamma utmätt för fleras fordringar; hafve den, för

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2. 53

hvars fordran utmätning först verkstäldes, företräde: har utmätningen

skett på en gång; ege hvar lika rätt. År utmätning verkstäld inom

en månad före den dag, gäldenärs konkurs börjades; ege den förmånsrätt,

nu sagd är, ej rum: ej heller då utmätning skett efter gäldenärs

död, innan eu månad förflutit från den dag, då uppteckningen

af den dödes bo slutades, der konkurs inom sagda tid börjas.

20 §•

Nedannämnda §§ i Konkurslagen den 18 September 1862 erhålla

följande förändrade lydelse:

2 §. Borgenär ege ock söka, att gäldenärs egendom afträdas

skall i följande fall, nemligen:

1. då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket faren

och anledning är för handen, att han förblifver utrikes för att undgå

borgenärers kraf;

2. då verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenärs kända

egendom medtagas skulle, blifvit för annans fordran sökt;

3. då gäldenär, hvilken det varit förelagdt gå sådan ed, som i

86 § Utsökningslagen sägs, underlåtit att inom föreskrifven tid edgången

fullgöra;

4. då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig

eller undanskaffar sina tillgångar.

20 §. År gäldenär, efter ty i 153 § Utsökningslagen skils, för

öfverträdande af reseförbud insatt i häkte, då offentlig stämning å

hans borgenärer utfärdas; varde derutur lösgifven, sedan han bouppteckningen

med ed fästat: ställe sig dock till efterrättelse hvad i 19 §

sagdt är.

22 §. Begifver sig gäldenär från sitt , hemvist utan att hafva

iakttagit hvad honom efter L9 och 21 §§ åligger; då må han i häkte

hållas till dess han sådant åliggande fullgjort: uteblifver han, då han

efter kallelse sig inställa borde; varde genast hemtad: afviker han

från det ställe, dit han kallad eller hemtad blifvit, medan hans närvaro

der erfordras; varde i häkte förvarad under den tid, som för

ändamålet nödig pröfvas. Kostnaden för gäldenärens hållande i häkte

drabbe i dessa fall konkursboet.

24 §. Då anledning förekommer, att gäldenär i häkte förvara,

eller att tredskande gäldenär hemta, efter hvad i 22 § sägs; anmäle

det Rättens ombudsman hos Rätten eller domaren, som derom förordnar.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

25 §. Sedan uppteckning af gäldenär bo skett, läte Rätten eller

domaren, ändå att han jäfvig är, genast kalla gäldenären att å viss

dag, sist inom fjorton dagar, bouppteckningens riktighet med ed fästa.

Å landet må sådan ed afläggas inför domaren, der ej ting snart infaller.

År gäldenär häktad, eller aflägset boende; då må Rätten eller

domaren tillåta honom att edgången inför närmaste domstol fullgöra.

29 §. Gäldenär vare pligtig gifva borgenärerna, deras gode män

eller syssloman, de underrättelser om konkursboets tillstånd och tillhörigheter,

som af dem äskas: tredskas han; ege Rätten eller domaren,

på framställning af Rättens ombudsman, honom förelägga, att det fullgöra

vid äfventyr af häkte.

33 §. Har gäldenär egendom blifvit afträdd till konkurs, den

der ej afslutats genom sådan förlikning, hvarom i 94 § förmäles, vare

gäldenär ej pligtig att för fordran, som blifvit i konkursen godkänd,

eller kunnat i konkursen bevakas, gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen

sägs, utan så är att borgenären visar skälig anledning, det gäldenären

undandöljer tillgång, som honom efter konkursen tillfallit.

126 §. Nu varder under förvaltningens lopp, förr eller senare,

uppenbart, att konkursboets tillgångar ej förslå till kostnaderna för

boets utredning och konkurssakens behandling; då skall Rättens ombudsman,

med företeende af gode männens eller sysslomännens derom

afgifna framställning, förhållandet hos Rätten anmäla, och ege Rätten

förordna, att vidare behandling af konkurssaken ej eger rum, derest

ej inom tretio dagar borgenär eller gäldenären visar, att tillräckliga

medel för konkurssakens fortsättning äro att tillgå. Meddelas sådant

beslut; medföre dock konkursansökningen i fråga om gäldenärs skyldighet

att gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen sägs, samma

verkan, som om saken fortgått.

Finnes ej i boet tillgång till gäldande af kostnaden för den

offentliga stämningens kungörande och kallelsebrefs afsändande, njute

Rätten eller domaren ersättning af allmänna medel, för hvad till sådant

ändamål förskjutet blifvit.

21 §.

I Sjölagen den 23 Februari 1864 erhålla nedannämnda §§ följande

förändrade lydelse:

62 §. Ej må hvad någon af besättningen, som å segelfärdigt

fartyg i tjenst är, till beklädnad eller tjenstens behof ombord fört i

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

, Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

mät gå. Har han eljest egendom ombord, som, utan att fartygets resa

fördröjes, åtkommas kan; den må till gäldens betalning användas.

139 §. Betalas ej bodmerilånet vid förfallotiden, kan långifvaren

bos behörig exekutor eller domstol fordra, att förbodmadt fartyg eller

last må säljas i den ordning, som om dylik egendom, den der utmätt

blifvit, särskildt är stadgadt, äfvensom att den förbodmade frakten till

honom öfverlemnas.

Har eganderätten till förbodmadt gods, efter lossning ur fartyget,

öfvergått i tredje mans band, kan långifvaren ej göra sin rätt emot

honom gällande, såvida han är i god tro.

12 §.

I Vexellagen den 23 Augusti 1851 erhålla nedannämnda §§ följande

förändrade lydelse:

86 §. Pröfvar Rätten sökandens påstående vara af den beskaffenhet

att det genast bifallas må; döme då till betalning och förordne

tillika att, i brist deraf, utmätning straxt ske må; dock skall för inrikes

vexel, som blifvit för bristande betalning protesterad, utmätning

mot vexelgifvaren eller öfverlåtare ej verkställas förr, än tre dagar

förflutit, från det han bevisligen blifvit krafd.

87 §. År målet af den beskaffenhet, att det ej kan å första

rättegångsdagen afgöras; då må Rätten, der käranden det äskar och

omständigheterna pröfvas dertill föranleda, ålägga svaranden att nedsätta

penningar i allmänt ränteri eller ställa antaglig pant eller borgen

samt förbjuda honom att, der sådant ej fullgöres, resa från orten före

sakens slut, vid det äfventyr, som för öfverträdande af reseförbud är

i 153 § Utsökningslagen stadgadt.

88 _ §. Dom i vexelmål gånge, der den vinnande det äskar, i

verkställighet genom utmätning och det utmättas försäljning, ändå att

ändring i domen sökes; vare dock den, som vunnit, skyldig att ställa

pant eller borgen för hvad honom tilldömdt blifvit, der lian, innan

domen vunnit laga kraft, det lyfta vill.

■23 §.

_ Skall utmätning ske för verkställighet af utslag i brottmål, lände

dervid nya lagens föreskrifter i tillämpliga delar till efterrättelse, så

vidt de ej äro stridande mot hvad angående nämnda mål särskildt

tinnes stadgadt.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

24 §.

Finner Konungen att i stad, der, efter ty i nya lagen skils, Magistraten

eller någon dess ledamot skolat öfvertaga befattningen af öfverexekutor och

stadsfogde skolat sättas till utmätningsman, sådan anordning icke lämpligen

kan bringas till stånd samtidigt dermed att lagen träder i kraft; då må med

anordningens genomförande anstå, efter ty Konungen förordnar; och skall,

under den tid anståndet fortfar, Konungens Befallningshafvande i länet vara

öfverexekutor jemväl för staden och utmätningsmannens befattning, under

enahanda ansvarighet som åligger stadsfogde, utöfvas af Magistraten; dervid

följande särskilda bestämmelser skola lända till efterrättelse:

1. Magistrat ege att för visst fall till utmätningsman i sitt ställe sätta

annan, som af Konungens Befallningshafvande godkänd är; och galle i ty

fall för Magistrat hvad i 3 § nya lagen för kronofogde stadgas.

2. Det i 6 § nya lagen gifna stadgande gäller ej om förrättning,

som af Magistraten sjelf utföre^.

3. Hvad 10 § nya lagen innehåller derom, att utmätningsman må af

öfverexekutor dömas till mistning af tjensten eller eljest från tjenstens utöfning

skiljas, skall ej å Magistrat tillämpas; varder ledamot af Magistrat

vid domstol tilltalad, ege domstolen att om hans afhållande från tjensten

under tiden förordna, när skäl dertill äro.

4. Skall fast egendom utmätningsvis säljas, varde auktionen förrättad

af Magistraten; och skall hvad i 85 och 97 §§ stadgas om skyldighet för

utmätningsman att utmätning hos öfverexekutor anmäla och handlingar till

honom insända, ej ega tillämpning å Magistrat.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

57

Förslag

till

Förordning angående stämningsmål!.

1 §■

A landet förordne Häradsrätt och i stad Rådstufvurätt vissa män att,

då de derom anlitas, delgifva stämningar och domstolars beslut, så ock verkställa

delgifning, som i utsökningsmål förekommer. Dessa stämningsmän

gånge inför Rätten ed, att de redligen och utan försumlighet skola de delgifningsärenden

uträtta, som dem uppdragna varda.

2 §•

Kronofogde, stadsfogde, länsman eller nämndeman vare ock stämningsman

utan särskildt förordnande, om han det sig åtager.

3 §•

Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som i Rättegångs-balken

om vittnen sägs, gälle såsom fullt bevis, att delgifningen blifva

så verkstäld, som intyget innehåller.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1879.

Bill. till Riksd. Prof. 1877. 1 Sami, 1 Afd. 2 Höft.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementets-ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott den

9 Juni 1876,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Friherre Alströmer,

Friherre von Otter,

Forssell.

Herr Statsministern och Chefen för Justitiedepartementet anmälde i

underdånighet:

Nya Lagberedningens underdåniga skrifvelse den 7 innevarande månad,

hvarmedelst öfverlemnats af Beredningen utarbetade förslag dels till ny Utsökningslag,

dels till särskilda förordningar

a) om samma lags införande och hvad i afseende derå iakttagas skall;

b) angående upphäfvande af Ridderskapets och Adelns rätt att göra

utpantning hos sina frälsebönder; och

c) angående stämningsmän;

jemte motiv till ofvanberörda förslag äfvensom särskilda af Beredningens

ledamöter t. f. Byråchefen m. in. A. Östergren, Hofrättsassessorn C. G. A.

Örbom och Professorn, doktor L. Annerstedt afgifna yttranden.

Hans Maj:t Konungen förordnade, i enlighet med

Statsrådets tillstyrkan, att öfver ifrågavarande lagförslag

Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87

Regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet

infordras.

Th.

Ex protocollo

Wilh. Malm.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1877,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bil. till Kong). Maj: ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

i

Protokoll öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Ma j ds Högsta Domstol

Tisdagen den 21 November 1876.

Andra rummet.

N afvaxande:

Justitieråden: Södersken,

Friherre Leuhusen,

Rabe,

Huss,

von Segebaden,

Bvedelius.

Sedan, till följd af Högsta Domstolens beslut den 18 och den 24 sistlidne

Augusti, Nya Lagberedningens underdåniga förslag till Do ny Utsökningslag,

2:o förordning om nya Utsökningslagens införande och hvad i afseende derå

iakttagas skall, 3:o förordning angående upphäfvande af Ridderskapets och

Adelns rätt att göra utpantning hos sina frälsebönder, och 4:o förordning

angående stämningsmål!, för närmare granskning cirkulerat mellan Högsta

Domstolens vid föredragningen närvarande ledamöter, bland Indika emellertid

Justitierådet Cramér med döden afgift, blef detta ärende af Högsta Domstolens

ofvan antecknade ledamöter företaget till-slutlig behandling; varande

om förmälda förslag bilagda. detta protokoll.

1 :o.

Förslaget till ny Utsökningslag.

i §•

Justitierådet Bälte anförde: Lika med Högsta Domstolens öfrige ledamöter

lenmar jag ifrågavarande § utan anmärkning, men anser mig böra

gifva tillkänna, att, då, på sätt i motiven till förslaget anföres, icke under

nuvarande förhållanden låter sig gorå att öfverlemna behandlingen al

Bih. till Riksd. Prat. 1877. 1 Sand. 1 Afd. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

utsökningsmalen, hvad landet angår, till Häradsrätterna eller deras ordförande,

utan derför skulle erfordras särskilda anordningar och stadgande^

som^ falla inom domstolsorganisationens eller den ordinarie civilprocessens

område, samt den anbefalda revisionen af vår allmänna rättegångslag funnits

icke höra föranleda uppskof med den länge påyrkade förbättringen af

utsökningsväsendet, jag, i följd häraf och enär det, efter mitt omdöme, icke

vore lämpligt att emellan land och stad införa, beträffande handläggningen

af utsökningsmål, en sådan olikhet, att nämnda mål behandlades i stad af

domstol, men för landet fortfarande såsom hittills i första instansen af administrativ

myndighet, trött mig icke böra nu ingå i vidare bedömande eller

undersökning af frågan om utsökningsmålens upptagande och pröfning af

domstol eller domare.

3 §■

På det att den''ansvarighet, hvari kronofogde skulle stå, då han sätter

annan till utmätningsman i sitt ställe, måtte genast bestämdare, än som skett,

utmärkas och missförstånd om rätta meningen med föreskriften derom i förevarande

§ förekomma», hemstälde Högsta Domstolens fleste ledamöter att

efter ordet: “redovisningen “ måtte införas: efter ty i 13!) § sägs. Bemälde

ledamöter förestälde sig nemligen förslagets mening vara, att, hvad angår

andra förrättningar än utmätning, kronofogde icke alls skall stå i ansvar

för substitutets fel eller försummelser, samt att, beträffande utmätningar,

hans ansvarighet ej skall vara annan, än som i 139 § omförmäles.

Justitierådet Buss yttrade: Det begagnade uttrycket “»vare dock kronofogden

sjelf för redovisningen*4 synes ej med tillräcklig bestämdhet utmärka

vidsträcktheten af den ansvarighet, som åligger kronofogden, då han

i sitt ställe sätter annan utmätningsman. Af hvad i motiven till förslaget

yttras om nödvändigheten att bereda säkerhet för borgenärens rätt och möjligheten

för kronofogden att kontrollera ställföreträdarens åtgärder synes mig

framgå, det meningen varit att gorå kronofogden ansvarig icke allenast för

behörig redovisning af influtna medel, utan ock för den förlust, som kan

drabba borgenären till följd af ställföreträdarens försummelse och felaktighet

vid utsökningsärendes behandling. En sådan ansvarighet torde ock i allmänhet

hittills hafva ansetts följa af nu gällande stadganden, ehuru dessa i ordalagen

lida af enahanda obestämdhet. I alla händelser och huru man än anser

omfånget af ansvarigheten böra bestämmas, är det af vigt att lagen

derom innehåller tydlig föreskrift, så att tvifvel och osäkerhet ej må vid

tillämpningen uppstå. Så väl Lagkomiténs och Lagberedningens, som den af

Kongl. Maj:t år 18(18 tillsatta så kallade Utsökningskomiténs förslag inne
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

höllo ett stadgande af det innehåll, att fogden skulle sjelf svara till den

skada, som i och för utmätningsåtgärden af utmätningsmannens vållande

kunde komma, och för min del anser jag en dermed öfverensstämmande föreskrift

vara till både syftning och tydlighet att föredraga framför den nu

föreslagna.

Justitierådet Svedelius lemnade denna § utan anmärkning.

Då utmätningsman bör betraktas såsom embets- eller tjensteman, så

och med afseende derjemte å den pröfningsrätt i flera fall, hvilken skulle

honom tillkomma, ansågo Högsta Domstolens fleste ledamöter, i likhet med

förra Lagberedningen, det vara lämpligare att, i fråga om jäf, jemföra utmätningsman

med domare, än med vittne. För öfrigt syntes förslaget kunna

gifva anledning till tvekan, huruvida utmätningsmans protokoll och bevis

ega samma vitsord, som dylika handlingar af annan embets- eller tjensteman,

helst i motiven till stöd för det föreslagna stadgandet åberopas 11 §

i 17 kap. Rättegångsbalken. I hvarje fall torde dock de förhållanden,

som skulle utgöra jäf emot utmätningsman, böra särskilt utsättas, enär emot

honom dels icke kunde, dels icke borde vara tillämpligt allt hvad i 13

kap. 1 § Rättegångsbalken stadgas om domarejäf eller allt hvad 17 kap.

7 § samma balk innehåller om vittnesjäf. Såsom jäf emot utmätningsman

för befattning med utsökningsmål borde endast gälla de fall, att han

är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som i 13 kap. 1 §

Rättegångsbalken om jäf emot domare sägs, eller att han sjelf eller någon,

den der är med honom i sådant skyldskaps- eller svågerlags-förhållande,

som nämndt är, eger i målet del eller kan någon synnerlig nytta eller skada

deraf vänta, (iller att han är parts vederdeloman eller uppenbar ovän.

Justitierådet Svedelius deltog ej i denna anmärkning.

9 §.

Högsta Domstolens fleste ledamöter ansågo, att, så framt öfverexekutor

skall blifva i tillfälle utöfva öfver kronofogde och stadsfogde hela den

kontroll, som i förslaget åsyftas, borde det utdrag ur kronofogdes och stadfogdes

dagbok, som skall för hvarje qvartal insändas till öfverexekutor,

innehålla, utöfver hvad förslaget bestämmer, redogörelse äfven angående de

före qvartalet inkomna mål, som under detsamma afslutafs.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bil. till Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

Justitierådet Svedelius ansåg-, att, då ordalydelsen icke fullständigt utmärkte,

att alla i dagboken införda mål skola genom dagboksutdrag hos

öfverexekutor till slut redovisas, ett förtydligande i sådant afseende borde

ega rum.

12 §.

Justitieråden Söder gren och Friherre Leuhusen förenade sig i detta anförande

: I teoretiskt hänseende torde icke något kunna invändas mot den i

förevarande 12 § klart uttryckta samt i förslagets efterföljande delar vidhållna

och tillämpade hufvudregel, att i lagsökning för gäld öfverexekutor

icke skall hafva att taga befattning med andra frågor, än de som angå

“Har och till betalning förfallen fordran, som grundar sig å skuldebref eller

annat skriftlig t fördringsbevisu; af hvilken regel följde, att alla andra lagsökningsfrågor,

all pröfning af sådana på annan grund tillkomna rättsanspråk,

som skulle verka betalningsskyldighet såsom föremål för exekutors

handräckningsåtgärd, skulle höra domaren till och exekutor blott hafva att

verkställa domstolens beslut, i praktiskt hänseende förekomme väl, att genom

denna lag jemte den till samtidigt utfärdande föreslagna förordningen

om nya Utsökningslagens införande, enligt hvilken senare skulle, med vissa

angifna undantag, upphäfva» Utsökningsbalken i den å 1734 års riksdagantagna

lag, tillika med alla de särskilda stadgande^ som utgöra förklaring

eller ändring af hvad sagde balk innehåller eller tillägg deri, kornme en

stark, man kunde säga en högst genomgripande brytning- att göras uti den

i frågor om handräckningsärenden långt vidsträcktare verksamhet af länsstyrelserna

i riket, som, i anseende till den varande anordningen af domstolarnes

arbetstid och af rättegångsväsendet, genom det praktiska behofvet

af skyndsammare handräckning manats fram med en nog fri, men af lagstiftande

makten utan tvifvel bemärkt och ändock med fördragsamhet sedd

tydning af länsstyrelsernas i Utsökningsbalken stadgade myndighet och sålunda

utbildat sig till en långvarig'' häfd, en allmännare landssed, ett jus

consuetudinariwm, som kunde ega anspråk på lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet

då han har omsorgen att inrätta lagarne efter landets verkliga

behof. Men någon betänklighet i detta hänseende skulle icke möta, om, så

som Lagkomitéu och äldre Lagberedningen med sina förslag till Utsökningsoch

Rättegångsbalkar torde få anses hafva åsyftat såsom alldeles nödvändigt,

i ny lagstiftning angående domstolsväsendet verkligen tillfredsstäldes det behof,

som framkallat den i praktiken utöfver lagens lydelse tillkomna utsträckningen

af länsstyrelsernas myndighet i handräckningsärenden.

Då Justitieråden nu deltogo i Högsta Domstolens på 87 § Regeringsformen

grundade och genom Kongl. Maj:ts nådiga remiss påkallade ålig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö

Bil. till Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition ang. vp utsökning slag.

gande att afgifva yttrande öfver förevarande förslag till Utsökningslag och

dertill hörande promulgationslag, hade Justitieråden icke någon behörighet

att till Kong!. Maj:t i underdånighet gifva råd om den ordning, hvari Kongl.

Maj:t kunde vilja begagna sin höga makt att aflåta nådiga propositioner

till Riksdagen i lagstiftningsärenden; och då för Justifcieråden icke var officiel

bekant, att nu förevarande lagförslag icke äro ämnade att till lagstiftande

maktens antagande framställas samtidigt med — eller åtminstone ej

föregå — ett förslag till ny Rättegångsbalk, trodde Justitieråden sig derföre

kanna, efter den nu gjorda oförgripliga betraktelse angående det förevarande

ämnets naturliga samband med en annan högst betydande del af lagstiftningens

föremål, lemna förslagets 12 § utan anmärkning.

Justitieråden fluss och von Segebaden voro ense om följande yttrande:

Det kan ej nekas att afskaffande! af den väl icke på stadgandena i Utsökningsbalken

af 1734 års lag grundade, men dock sedan länge häfd vunna

praxis, enligt hvilken handräckning åt Kongl. Majrts Befallningshafvande

meddelats för uttagande äfven af sådana fordringar, för hvilkas verklighet,

intet skriftligt fordringsbevis kunnat åberopas, kommer tätt efterlemna en betänklig

lucka i vårt utsökningsväsen, enär för utbekommande genom den

exekutiva maktens åtgärd af betalning för dessa fordringar, de må uppgå

till huru ringa belopp som helst, borgenären, sedan denna lag träd t i kraft,

ej finge annan utväg, än att underkasta sig de långsamma och tunga formerna

af eu vanlig rättegång. Vi hafva derföre länge dröjt vid tanken,

huruvida icke denna lucka skulle kunna fyllas, denna bristfällighet i lagstiftningen

kunna afhjelpas genom något slags anordning, ungefär motsvarande

det i Tyskland brukliga Mahnverfahren, för hvars beskaffenhet, i dess hufvudsakliga

drag, Nya Lagberedningens betänkande redogör. De förutsättningar

och förhållanden, som i Tyskland göra detta Mahnverfahren möjligt,

saknas dock hos oss i väsentlig grad. Det är der hos domstolen, som borgenären

framställer sitt fordringsanspråk och det är domstolen, som utfärdar

det vilkorligt betalningsföreläggande!, etter hvars delgivning med gäldenären

målet anses vara gjordt hos rätten anhängig!. Det är vidare domstolen,

som, der gäldenären ej inom viss förelagd tid anmäler sitt bestridande åt

krafvel, utfärdar förklarande att utmätning lar ske, hvilkor förklarande således

eger hela karatteren af eu kontuinacial-dorn. Har gäldenären inom

den förelagda tiden anmält sitt, bestridande af den uppgöda fordringens riktighet,

betraktas saken dock såsom fortfarande hos rätten anhängig och domstolen

skrider omedelbart, utan ytterligare stämning, till behandling deraf

enligt föreskrifna former. Mahnförfarandet sammanhänger således på det

närmaste med den civila rättegångsordningen och betingas af domstolsväsendets

beskaffenhet. Med våra landtdomstolars nuvarande organisation och arbetssätt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bil. till Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

torde det ej vara möjligt att vid dem knyta ett rättsinstitut af denna art och åt

någon annan myndighet eller embetsman anse vi ej heller eu likartad befogenhet

kunna , uppdragas, utan att olägenheterna af anordningen sannolikt skulle

komma att öfverväga de fördelar, som kunde deraf väntas. Då således tanken

på Mahnförfarandets tillämpning i vårt land för närvarande måste uppgifvas,

men det å andra sidan ej kan bestridas, att stadgandet om nödvändigheten

af skriftlig fordringshandlings tillvaro såsom underlag för lagsökning hos

öfverexekutor hvilar på eu teoretiskt riktig grund, som vid stiftandet af ny

utsökningslag icke bör åsidosättas, kunde visserligen fråga uppstå, huruvida

icke med denna lags utfärdande borde anstå, till dess genom en på samma

gång skeende ombildning af rättegångsväsendet och domstolarnes organisation

behofvet af utväg till lättare vunnen exekution jemväl för sådana fordringar,

som ej grunda sig på skriftligt fordringsbevis, kunde tillgodoses. I betraktande

bör dock härvid komma, att våra nu gällande utsökningslagar äro i

andra hänseenden behäftade med många och stora brister, som genom den

nya lagen skola afhjelpas, och för vinnande af detta mål torde man till äfventyr15

ej böra sky att för den tid, som kommer att förflyta innan ny lag angående

domstols- och rättegångsväsendet hinner utarbetas, underkasta sig

den olägenhet, som här ofvan blifvit påpekad. Möjligen skulle ock, i händelse

med nämnde lags framläggande komme att dröja, olägenheten tills

vidare kunna åtminstone i någon mån afhjelpas genom en partiel förändring

i eller tillägg till nu gällande rättegångsordning.

20 §.

Justitieråden Södergren och Huss förenade sig i följande yttrande:

Lämpligheten af det föreslagna stadgandet att väl borgenären, men icke gäldenären

må ega att i lagsökningsmål ingifva mera än en skrift, torde med

fog kunna ifrågasättas. Uti den påminnelseskrift, hvars ingifvande tillstädjes

borgenären, kunna, med eller utan bifogande af nya skriftliga bevis, sådana

förut icke anförda omständigheter åberopas, som för gäldenären göra

det till ett tvingande behof att, till vederläggande deraf, få desamma med

svar bemöta. Upprätthållandet af Nya Lagberedningens uti motiven till förslaget

uttalade vackra grundsats, att “för skyndsamhetens vinnandefmå man

ej uppoffra säkerheten41, synes derför fordra, att rättigheten till afgifvande

af sådant svar icke må gäldenären, om han derpå gör anspråk, betagas.

21 §.

Justitieråden Söder gren och Fluss voro ense i den anmärkning, att den

förmån, som förslaget velat bereda en part genom stadgandet att tillfälle

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bil. till’ Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny uts ältning slag.

bör, under viss förutsättning, leranas honom att taga del af en å vederdelosidan,

efter föreläggande af öfverexekutor, ingifven originalhandling skulle

för parten blifva utan betydelse, derest ej tillika rättighet medgåfves honom

att emot handlingen framställa de anmärkningar, hvartill han kunde anse

sig ega fog. En sträng tillämpning af föreskriften i 20 § angående det

antal skrifter, som må hos öfverexekutor vexlas, skulle likväl stundom kunna

anses utgöra hinder för parten att få af en sådan rättighet sig begagna.

För undanrödjande af detta hinder eller åtminstone den genom lagbudens nuvarande

ordalydelse uppkommande tvekan, huruvida icke ett sådant hinder

verkligen förefinnes, torde i 21 § böra bestämdt uttryckas att i anförda fall

parten jemväl eger att yttra sig öfver den företedda originalhandlingen.

27 §.

Justitieråden Söder gr en och Friherre Leuhusen förenade sig i det anförande,

att Justitieråden härvid visserligen hade uppmärksamheten fästad

derå, att lagsökning hos öfverexekutor, enligt 12 § i detta lagförslag, icke

kunde göras för annat, än “för klar och till betalning förfallen fordran, som

grundar sig å skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis“, och att i lagstiftningen

icke påkallades synnerligt undseende för gäldenär, som, då han

till fullo eller till någon del betalade sin sålunda skriftligen utfästade skuld,

underläte att vid liqviden återtaga fordringshandlingen eller förskaffa sig

skriftligt qvittobref eller den gjorda utbetalningens antecknande å fordringshandlingen,

så att dennas framtida missbruk till obehörigt kraf vore förhindradt

eller kunde genom qvittobrefs företeende afvärjas; men Justitieråden

befarade, att det i förevarande 27 § föreslagna stadgande, som vore alldeles

ovilkorlig!, icke inrymde möjligheten af något undantag, kunde stundom leda

till verklig orättvisa. Visst icke alltid kunde gäldenären, särdeles om han

vistas på längre afstånd från borgenären och icke kan personligen verkställa

liqviderna, göra sig förvissad om successivt gjorda afbetalningars antecknande

å originalförbindelsen, som ännu måste qvarlemnas i borgenärens hand; han

måste möjligen åtnöjas med lösa qvittobref. I allmänna lifvet förekommer

en stor mångfald af möjligheter, att qvittobref kunna förloras, genom eldsvåda,

stölder och andra olycksfall, så att deras egare icke annorlunda än

genom vittnens intyg eller annan bevisning skulle kunna åstadkomma utredning

derom, att skulden blifvit betald. Ett i förklaring öfver lagsökning

gjordt åberopande af vittnen i sådant hänseende skulle, enligt 27 §, icke

gälla; och den med lagförslaget afsedda skyndsamma gången af lagsökningsmåls

handläggning skulle icke alltid gifva utrymme ens för anskaffande a<

vittnenas skriftliga intyg, till hvilkas utfärdande vittnena icke heller hade

någon i lag stadgad skyldighet. Den med obehörigt kraf hemsökte mannen,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bil. till Kongi Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

som vet sig kunna med vittnens intygande inför domstol styrka, att redigt

och klart qvittobref å skulden fanns i hans bo då detta af vådeld härjades,

finge nu en ny härjning genom utmätning i ruinerna af hans ekonomiska

välfärd; och till eu bedröflig tröst hade han sig anvisad rättigheten, enligt

lagförslagets 32 §, att om återvinning stämma sin måhända genom emigration

till Amerika försvunne vederpart, som, dä han vid utflyttningen lemnade

fullmakt till detta lagsökningsvärf, bortförde all sin egendom och tillika drog

försorg jemväl derom, att icke heller de genom utmätningen inflytande medlen

kunde blifva för den äter v in ningssökande åtkomliga. — För att icke göra

sådana skuggsidor i den nya Utsökningslagens verkningar alldeles oundvikliga

— flera dylika kunde förekomma utom det nu ensamt anförda exemplet

— hemstälde Justitieråden, om icke, med förtroende dertill att landets öfverexekutorer

icke skola sakna all förmåga att urskilja det lämpliga och tillbörliga,

det föreslagna lagbudet må erhålla någon mildare och lenare lydelse,

så att; öfverexekutor kunde fasta afseende vid skålig anledning att skjuta

målet under domaren. Och erinrade för öfrigt Justitieråden om det nära

samband denna § egde med ämnet för förslagets 32 §, i fråga om hvilken

senare Justitieråden komme att framställa erinringar, som jemväl hade afseende

å förevarande 27 §.

32 §.

Justitieråd?! Söder gren anförde: Såsom Nya Lagberedningen i motiven

anfört, har i vårt land utbildat sig den uppfattning af lagsökningsförfarandets

betydelse, "att det af Konungens Befallningshafvandes i lagsökningsmålet

gifna utslag tillerkändes samma verkan som eu dom, så att genom

utslaget, derest det vann laga kraft och gäldenären icke deri uttryckligen förbehållits

rätt att vid domstol söka sitt äter, hans betalningsskyldighet ansågs

slutligen och oåterkalleligen afgjord*4.

Ja, sådan har uppfattningen varit och är ännu gällande: det är, såsom

Lagberedningen tillika yttrat, “en särskild processart för skuldfordringsmål i

allmänhet''4. Om gäldenären nekar till det, som sökes, eller gör deremot jät,

och Konungens Befallningshafvande “pröfvar att han ej häfver skäl dertill44,

då hjelpes den sökande till sin rätt; men är Oäfvet sådant, att saken derigenom

tvistig blifver, sk jutes den under domaren44. Om Konungens Befallningshafvandes

utslag icke i föreskrifven ordning öfverklagas, kan den ålagda

betalningsskyldigheten icke blifva föremål för allmän domstols pröfning.

Stundom, när gäldenären med någon sannolikhet åberopat sådant efter skuldsättningen

tillkommet förhållande, hvarigenom den forna ställningen emellan

honom och borgenären förmenades hafva undergått förändring, men sanna

förhållandet icke bli tv i t i skuldfordringsmålet utred t, har, med gäldenärens

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Broposition ang. ny utsökning slag.

förpligtande att fullgöra sin förbindelse, honom lemnats öppet att stämma

sin vederpart om återvinning; hvithet förfarande var för Hofrätt grundadt i

tredje punkten af 2 § uti 8 kap. Rättegångsbalken och för Konungens

Befallningshafvande ansågs tillåtet genom slutpunkten i 7 § af förordningen

den 28 Juni 1798 angående vissa omständigheter i lagsöknings- och utmätningsmål;

detta dock, så vidt jag förstått, icke i den mening, att domaren

skulle undersöka riktigheten af Konungens Befallningshafvandes i det laga

kraft egande beslutet gifna omdöme i fråga om lagliga verkan och rätta följden

af de förhållanden, som vid sakens pröfning hos Konungens Befallningshafvande

antogos vara till sin verklighet utredda, utan endast undersöka och

bestämma, hvilka emellan borgenären och gäldenären efter skuldsättningen

tillkomna nya förhållanden genom sakens behandling hos domstolen blifvit

utredda och kunde verka återgång af hvad gäldenären på grund af skuldsättningen

måst till borgenären utbetala. Skuldsättningen var en på exekutiva

vägen klar sak, en i och för sig afslutad handling: det nya tillkomna förhållandet

emellan parterna var en annan sak och för den, till bestämmande

af dess egna rättsföljd, erfordrades utredning och beslut vid domstol. Exekutorns

förklarande derom uttrycktes med formeln “rätt till talan om återvinning1-1,

egentligen blott ett förklarande, att exekutor icke afgjort frågan om verkan

af detta särskilda efter skuldsättningen tillkomna förhållande.

Äfven Konungens Befallningshafvandes utöfning af denna pröfningsmakt

att i afseende på vissa slag af rättigheter, som “äro grundade å så

klara och ostridiga förskrifningar, att domstols pröfning deraf ej kan anses

nödig11, genast förhjelpa parten till sin rätt, torde få anses hafva i allmänhet

varit föremål för Nya Lagberedningens yttrade gynsamma omdöme, att

“det sätt, hvarpå Konungens Befallningshafvande utöfvat sin ifrågavarande

befattning, har, så vidt för Beredningen är kändt, ej gifvit någon skälig anledning

till missnöje.“ Tryggad genom detta omdömes samstämmighet med

min egen uppfattning af erfarenheten under en läng embetsmannabana, kan

äfven jag våga mig fram med enahanda gynsamma vitsord om den nu skildrade

institutionen i samhällsordningen. Jemte denna lugnande erfarenhet

från den förflutna tiden har man för den kommande att trygga sig vid det

förhållande, att i lagsökningsmål väg att söka rättelse i Konungens Befallningshafvandes

möjliga tillfälliga misstag — möjliga i alla menskligt värf, hos

alla statens myndigheter — står för parterna öppen till de samma myndigheter,

Hofrätt och slutligen Kong!. Maj:t, som äro instanser för rättegångsmål

från domstolarne. Om Konungens Befallningshafvande skulle i något

skuldfordringsmål göra misstag i sitt omdöme att krafvet vore så klart, att

domstols pröfning deraf ej kunde anses nödig, kan rättelse deruti görasoaf

Hofrätt eller af Kongl. Maj:t medelst sakens hänskjutande till domstol. AtBih.

till Riksd. Prot. 1877. 1 Samt. 1 Afd. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

nöjes gäldenären med Konungens Befallningshafvandes förklarande att saken

icke bör hänskjutas till domstol, så är deraf lika följd, som då någon åtnöjes

med utslag af en häradsrätt, hvarigenom han möjligen alldeles oriktigt

blifvit dömd till tio års straffarbete, o. s. v. Det är Jaga kraft på ett

beslut af en statens myndighet, som fått sig uppdragen pröfningsmakten i det

ämne, som är föremål för beslutet: en res judicata. Man må nemligen,

om man så vill, gifva det benämning af dom: dom i eu särskild processart

för skuldfordringsmål i allmänhet. Om då betraktelsen fäster sig dervid,

att beslutet, domen, icke kommer från en domstol, som har att döma i

arfs- och testamentsmål, konkurstvister och andra dylika saker; så besinnar

man tillika, att staten kan just för det ändamål af skyndsamhet, som tyckes

vara ett af de vigtigaste momenten i omsorgerna för den nu pågående

lagstiftningen om utsökningsväsendet, gifva doms) ätten i denna särskilda processart

åt en embetsmyndighet, som icke eljest är att hänföra till domstolarnes

ordning. Staten kan, för sina stora ändamål, göra i sina mekaniska

drifkrafter hvarjehanda sådana anstalter, som kunna synas besynnerliga då

man i ett teoretiskt och vetenskapligt schema vill uppfatta denna anordning.

Den praktiska allmänna och enskilda nyttan och bcqvämligheten kan

vara hufvudsyftemålet i detta anordnande. Så t. ex., oaktadt såsom grundsats

axiomatiskt antages och gäller, att domstolar måste vara kollegialt

sammansatta, icke domare-embetet utöfvas af en ensam person, har man

här i rikets hufvudstad dagligen för sina ögon en embetsman, som, i bredd

med den kollegialt sammansatta Rådstufvurätten, ensam utöfvar domareembete,

dels i brottmål, till sina arter uppräknade uti instruktionen i fjorton särskilda

punkter, bland hvilka den fjortonde innefattar ett icke specifieeradt

ganska vidsträckt med mera, dels ock i mål, som uttryckligen kallas “tvister“

och äro uppräknade i fem särskilda punkter, en bland dem äfven inrymmande

ett med mera. Man har gifvit denne embetsman namn af Polisdomaren

i Stockholm. Ensamt efter abstrakta teoremer kan icke någon

statsinrättning väl bildas eller, redan bildad, reformeras. Det lärer visst

icke vara i någon menlös okunnighet om skilnaden emellan domstol och

icke domstol, svenska staten låtit den nu varande ordningen i exekutionsväsendet

tillkomma och genom långvarig häfd befästas.

Dessa mina åsigter äro dock långt ifrån de af Nya Lagberedningen

vid lagförslagets uppgörande antagna.

Lagberedningen yttrar: ”det i lagsökningsmålet gifna beslut kan ej

tillerkännas verkan af en res judicata, hvarigenom rättsförhållandet emellan

parterna må anses slutligen afgjordt; utan må gäldenären, oberoende af

samma beslut och den deraf föranledda exekutionen, ega öppet att med begagnande

af de bevisningsmedel, som enligt den allmänna rättegångsordningen

kunna leda till hans befriande från krafvel, men vid lagsökningsförfa
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

randet lemnats utan afseende, vid domstol söka återvinning af hvad honom

blifvit till utgifvande ålagdt;” — och till utförande af denna princip har

Lagberedningen, med upptagande af Lagkomiténs redan''år 1826 framförda

åsigt, uppstält i 32 § ett förslag, enligt hvilket det blefve möjligt att sedan

Konungens Befallningshafvande och, efter klagan öfver dess beslut, Hofrätt

— (längre skulle icke i sådana mål den klagande kunna komma) —

förklarat en af gäldenär emot krafvet gjord invändning om ett visst uppgifvet

förhållande icke vara af beskaffenhet att göra saken tvistig, således

icke kunna komma att verka till befrielse från den yrkade betalningsskyldigheten,

så kan, vare sig före, under eller efter utslagets bringande till

verkställighet medelst utmätning hos gäldenären, denne draga samma afgjorda,

icke af nya uppgifna förhållanden i någon män ändrade, utan i sin

orubbade identitet framstående fråga under pröfning af Häradsrätt eller Rådstufvurätt,

som då hade alldeles fritt och öppet att undersöka, bedöma och

offentligen uttala, om icke med bättre förstånd och uppfattning af det i

saken åberopade förhållandet, än Konungens Befallningshafvande och Hofrätten

egt och i sina beslut visat, nämnda förhållande funnes rätteligen ega

helt annan betydelse och verkan, än Konungens Befallningshafvande ocli

Hofrätten förmenat, samt derföre det af dessa myndigheter begångna misstag

borde rättas medelst återställande från borgenären af hvad på grund af

det oriktiga beslutet blifvit från gäldenären utmätt; samt att, vid detta tvistemåls

fullföljd efter vad, samma Hofrätt, som råkat under denna sin underordnade

myndighets kritik, finge att, efter begrundande af kritikens möjligen

omständligt utvecklade argumenter, offentligen, Öppet och ärligt bekänna

eller ock genom domslutets ändring förneka, att kritiken var välgrundad

och sann. En moraliskt tvungen, ytterst grannlaga och ömtålig ställning för

dessa domare ömsesides, den underordnade och den öfverordnade; eu ställning,

som icke synes väl motsvara hvad man tycker sig känna eller åtminstone

ana af det innersta i lagens princip om domarejäf.

Jag håller det visserligen troligt, att i början, intilldess att begreppen

och sederna i beröringen emellan de öfver- och underordnade civila myndigheterna

hunnit af hvarjehanda liknande föranledningar utbildas till sin

fulla frihet (hvad man i nyare stil plägar benämna “hänsynslöshet41), underrätternas

språk i kritikerna öfver de högre myndigheternas embetsåtgärder

skulle göras med lenare uttryck, än de nu förutsagda; men sanna betydelsen

och inre meningen i den genom lagstiftningen framtvungna officiela

vanvördnaden mot förmän skulle ändock alltid framlysa tydlig och klar.

Det kan icke lida något tvifvel, att ju många tillfällen för underdomarens

kritik emot sin öfverrätts åsigter och lagtillämpning sålunda kunna inträffa.

Och der kan den ömtåliga grannlagenhetskänslan sättas på svåra prof. Underdomaren

har fått sin åsigt i en viss principfråga, i en viss lagtillämpning,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd- Proposition ang. ny utsökning slag.

ogillad af Hofrätten. Under vidhållande af sin åsigt får han till sitt afgörande

ett återvinningsmål angående en fråga, hvaruti Hofrätten tillämpat

den motsatta åsigten; lian har nu tillfälle i sin ordning att uttala förkastelse

af denna; hans lynne lider den stunden af intrycket från en nyss emottagen

dom af Hofrätten, hvari han tycker sig vara obilligt och på ett nog

förödmjukande sätt bild för ett åtaladt fel eller försummelse i embete!; han

skrifver nu en långt utlagd motivering i den dom, hvarigenom han skall

ogilla Hofrättens omdöme i det skuldfordringsmål, som föranledt återvinningsprocessen.

—--

Man vore sålunda inne på det område, som måste kallas det fula. Men

det är icke blott den estetiska känslans intresse, som fäster sig härvid,

väckt endast af stundens flyktiga intryck. Jag befarar, att vid en dylik

upplösning eller förryckning af begreppen om den värdighet, som inom ordningen

af statsmyndigheterna tillkommer hvar och en i och för dess särskilda

art och bestämmelse samt betingas af dess ställning i förhållande till

underordnade, skall mycket kunna försvagas eller försämras i den allmänna

anda och hållning, som för statsärendenas rätta och goda gång nödvändigt

erfordras hos statens funktionärer, den sinnets lyftning, den högre själsstämning,

som icke vill veta ens att något yrkesgroll och personligt gnat

kan finnas emellan administrativa maktens personal och domaremaktens, —

att någon harmfull känsla kan af officiela meningsstrider ömsesidigt väckas

och råda emellan högre och lägre domareembetens innehafvare, o. s. v.

Menniskolynnet har sina egenheter, verkliga om än de icke kunna i bestämda

psykologiska regler uppfattas, hvilka icke så alldeles böra lemnas

utan afseende då man vill i lagar ordna statsembetsmännens ömsesidiga beröringspunkter,

deras vexelverkan och deras samverkan till det helas stora

ändamål. Om någon vill förneka tillvarelsen af sådana synpunkter för

denna lagstiftning, så är det icke att tvista härom. Sådana ämnen ligga

utanför den matematiska bevisningskonsten.

Jag tror mig härvid kunna förutse ett inkast om den stora enkelhet

lagsökningsmålen skulle komma att ega, hvarigenom de nu skildrade konflikterna

mellan de högre och lägre myndigheterna skulle kunna undvikas;

men jag får härom åberopa hvad jag i detta ämne kommer att anföra vid

192 § af förslaget.

Med åberopande af min vid 27 § gjorda erinran, anser jag rättigheten

för gäldenär till talan om återvinning böra inskränkas till de fall,

då gäldenären utan att hafva afgifvit förklaring öfver lagsökningen blifvit

til! betalning förpligtad;

då sådant förpligtande grundats på det i 24 § omförmälda förhållande, att

å fordringshaudlingen funnes tecknadt bevis att gäldenären i till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ie

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

kalladt vittnes närvaro inför kronofogde, stadsfogde eller notarius

publicus erkänt handlingen, och

då öfverexekutor eller, efter klagan öfver dess beslut, högre myndighet

beviljat gäldenären rätt till talan om återvinning.

Det bör härvid anmärkas, att rätt för tredskovis dömd gäldenär

till återvinningstalan enligt min tanke bör följa af bestämningarna i 179 §

angående besvärstiden mot öfverexekutors utslag; men att, om besvärstid

skulle komma att räknas från erhållen del af beslutet, något stadgande om

rätt till återvinningstalan icke erfordrades för sådan gäldenär.

Jag vet nogsamt, att mina nu yttrade åsigter stå i strid mot hvad

som blifvit antaget af högt betydande auktoriteter: Lagkomité)! i dess förslag,

som redan i mera än ett hälft århundrade legat till begrundande, —

Högsta Domstolen vid granskning af samma förslag, — äldre Lagberedningen,

— den af Kongl. Maj:t den 11 Juni 1868 förordnade komité — Nya

Lagberedningen — ja, jag torde kunna tillägga: nutidens allmänna opinion,

som har hört talas om administrativ byråkrati och tycker att denna bör inskränkas.

Men jag har icke fått min uppfattning af ämnet förändrad genom

hvad å bemälde auktoriteters sida blifvit anfördt, inskränkande sig egentligen

till det doktrinära talet om rättsfrågor och domaremakt till skilnad från

förvaltningsmyndighet: den princip, om hvars ifrågasatta absolut tvingande

allmänna tillämplighet i statsinrättningen jag tillförene nödgats uttala en

från Lagkomiténs åsigt långt afvikande mening i mitt yttrande inom Högsta

Domstolen öfver ett år 1873 väckt, men omsider utan all lagstiftningspåföljd

förfallet förslag till ändrade bestämningar i afseende på behandlingen

och fullföljden af vissa ditintills i administrativ väg och hos Kammarrätten

handlagda mål. Jag har icke vana eller fallenhet att, med blindt förtroende

till andras meningar i ämnen, som ligga inom min officiela verkningskrets,

förtiga min öfvertygelse då min pligt ålägger mig att öppet och ärligt

uttala den, äfven med klart förutseende att för det förevarande ärendets

utgång det sker förgäfves.

Justitierådet Friherre Leuhusen yttrade: Den i förevarande § i allmänhet

stadgade grundsats, att, oaktadt borgenärs talan blifvit af öfverexekutor

bifallen, gäldenär, så vida han ej erkänt skulden, eger hos domstol

söka återvinning, synes mig betänklig. Om äfven i följd af den genom föreliggande

lagförslag gjorda inskränkning i afseende på de exekutiva myndigheternas

behörighet att fordringsmål behandla i jemförelse med den praxis,

som under en lång följd af år gjort sig i nämnda hänseende gällande, cfverexekutors

utslag må anses utgöra endast en order om exekution, måste likväl

före ett sådant utslags meddelande ega rum pröfning af den utaf borgenären

till grund för sitt anspråk åberopade handling, äfvensom utaf de af

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

gäldenären framstälda jäf och invändningar. Begagnar gäldenär sig af den

enligt förevarande § honom gifna rättighet att efter stämning å borgenären

vid domstol söka återvinning i målet eller med andra ord att vinna befrielse

från den af öfverexekutor i öfverensstämmelse med stadgandet i förslagets

28 § honom ålagda och, i händelse öfverexekutors utslag blifvit draget

under Hofrätts skärskådande, jemväl af denna öfverdomstol stadfåstade

betalningsskyldighet, måste, så vidt jag förstår, Härads- eller Rådstufvurätt

ingå i granskning och pröfning af samma fråga, som förut varit föremål för

öfverexekutors och Hofrätts bedömande, utan att några nya, på den redan

afgjorda saken inverkande förhållanden efter densammas anhängiggörande

hos öfverexekutor inträffat; hvarjemte, om tvisten fullföljes hos Hofrätt,

samma Hofrätt åter skulle blifva nödsakad behandla en af Hofrätten förut afgjord

sak och företaga granskning af ett utaf Hofrätten redan meddeladt

utslag. Med åberopande i öfrigt af min i anledning af 27 § yttrade åsigt,

att reglerna för skuldfordringsmåls behandling icke böra lämpas efter en

förutsättning, att rättigheten till återvinningstalan skulle vara giltigt vederlag

mot saknaden af utvägar till försvar mot obehöriga kraf, biträder jag, i fråga

om bestämningen i 32 § af rättigheten till sådan talan, den mening, som

blifvit af Justitierådet Södergren yttrad.

33 §.

Justitierådet Buss utlät sig: Hos öfverexekutor anhängiga mål af den

beskaffenhet, som omförmäles i 3, 4, 5, 6 och 7 kapitlen af denna lag, torde

i allmänhet åtminstone i lika hög grad som de i 2 kap. afhandlade så kallade

lagsökningsmålen påkalla ett skyndsamt afgörande. Om ett stadgande

af den syftning § 33 innehåller anses böra i lagen qvarstå, hvilket jag för

min del finner temligen öfverflödigt, synes det mig åtminstone böra flyttas

närmare lagens slut och så affattas, att det afser alla i denna lag omförraälda

slag af utsökningsmål.

Justitierådet Söclergren ansåg denna § böra uteslutas såsom alldeles

obehöflig, enär den icke hade annat ändamål än att erinra öfverexekutor

om hans allmänna pligt att icke onödigt dröja i fullgörande af sina tjensteåligganden.

37 §.

Högsta Domstolens fleste ledamöter hemstälde, att orden “i tvistemål''*

måtte utgå, enär desamma möjligen kunde föranleda den föreställning, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

vissa andra §§ i 3 kap., uti hvilka dessa ord icke förekomma, afse domar

icke allenast i civila, utan äfven i andra mål.

Justitieråden Huss och Svedelius lemnade denna § utan anmärkning.

■10 och 11 §§.

Med afseende å stadgandet i 50 §, att, om dom ändras eller upphäfves,

hvarå utmätning eller annan verkställighet följt, den, som verkställigheten

sökt, skall, jemte återbärande af lyftad eller tillträdd egendom, tillika fylla

all genom domens verkställighet orsakad skada, syntes Högsta Domstolen

att den, som får på grund af 40 § lyfta utmätt lös egendom eller enligt

41 § tillträda viss lös egendom, bör ställa pant eller borgen ej mindre för

hvad han lyfter eller tillträder, såsom förslaget innehåller, utan äfven för

det skadestånd, hvartill han kan kännas skyldig, om domen, hvars verkställande

han sökt, ändras eller upphäfves.

42 §.

Justitierådet Huss yttrade: En tredskande hyresmans eller brukares

vägran att fullgöra honom ålagd skyldighet att flytta eller afträda den brukade

jorden kan ofta förorsaka hus- eller jordegaren stor olägenhet och

stort obehag, ehuru detta obehag, denna olägenhet ej är af beskaffenhet att

kunna uppskattas i penningar eller sägas vålla egentlig skada. Det för

erhållande af verkställighet af en icke lagakraftvunnen dom, hvarigenom

flyttnings- eller afträdesskyldighet blifvit ålagd, i förslaget uppstälda vilkor,

att uppehåll med verkställandet skall vålla märklig skada, anser jag derför

böra bortfalla och åt öfverexekutor böra öfverlemnas att efter de i hvarje

fall sig företeende omständigheter pröfva, huruvida verkställighet må, emot

pant eller borgen för skadestånd, eg a rum. Yilkoret synes ej heller väl

öfverensstämma med stadgandet i förslagets 158 §, enligt ''hvithet hus- eller

jordegare kan, utan att hafva någon dom och utan att behöfva visa någon

skada, erhålla öfverexekutors förordnande om hyresmans eller brukares

vräkande, der denne ej kan visa sannolika skäl för sin rätt att qvarsitta.

Egaren till huset eller jorden skulle således, om han åt sig utverkat laga

dom på hyresmannens eller brukarens skyldighet att flytta eller afträda

jorden, i visst hänseende komma i sämre ställning än om han saknade sådan

dom, enär han i förra fallet icke egde någon möjlighet att, förr än domen

vunnit laga kraft, få hyresmannen eller brukaren vräkt, så vida han ej förmådde

visa att genom uppehåll dermed märklig skada vållades, men deremot

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bil. till Kongl. Majits Nåd. .Proposition ang. ny utsökningslag.

i senare fallet kunde, utan att behöfva ådagalägga sådan eller ens någon

skada, åt sig utverka öfverexekutors förordnande om omedelbar vräkning.

40 §.

Högsta Domstolens fleste ledamöter förenade sig i följande yttrande:

Enligt ordalydelsen i denna § skulle det både tillkomma öfverexekutor eller

utmätningsman såsom eu rättighet och åligga dem såsom eu pligt att tillse,

huruvida förlikning, som vore af domstol faststäld, blifvit inför rätta sluten

eller erkänd, samt förmodligen, om de företedda handlingarna ej lemnade

full upplysning derom, vägra sökt verkställighet å förlikningsdomen. Då

detta likväl synes vara hvarken riktigt eller lämpligt och då det för öfrigt

ej är otänkbart att äfven en förlikningsdom kan af part öfverklagas, synes

företräde böra lemnas åt den af Lagberedningen och Utsökningskomitén

föreslagna redaktionen: “Förlikning, som genom domstols laga kraft egande

beslut faststäld är“.

Justitieråden Södergren och Håle lemnade förevarande § utan anmärkning.

46 §.

Justitierådet Buss anförde: Då den mångsidiga och grannlaga pröfning

som hos öfverexekutor måste ega rum innan beslut fattas öfver gjord ansökning

om verkställighet af skiljemannadom, enligt min tanke icke bör företagas

förr än vederparten varit i tillfälle att yttra sig öfver ansökningen

och emot densamma framställa de anmärkningar, hvartill han kan anse sig

ega anledning, instämmer jag i den af Professoren Annerstedt inom Nya

Lagberedningen yttrade åsigt att skiljemannadom, utom i de fall, då omedelbar

utmätning derå är i lag medgifven, bör betraktas endast såsom en

handling, på grund hvaraf lagsökning må ega rum.

54 §.

Uttrycket: “icke egde att öfver sitt gods sjelf råda“ borde, enligt

Högsta Domstolens fleste ledamöters omdöme, ändras till: icke var myndig,

— dels derföre, att, efter ordalydelsen, utmätning i det fall, att gäldenären

var, när han erkände sitt skuldebref, försatt i konkurstillstånd och ej hade

gods, hvaröfver han egde sjelf råda, sedermera ej finge hos honom ske,

ändå att konkursen upphört, dels ock emedan af det förhållande, att gäldenären,

då han erkände skuldebrefvet, egde sjelf råda öfver sitt gods, icke

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Till. till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

alltid följer, att lian kunde med gällande verkan ikläda sig skuldförbindelse,

hvilket bör kunna antagas, så framt skuldebref'',^ skall medföra omedelbar

utmätning. En omyndig, som fjät femton år, kan ega råda öfver till och

med allt sitt gods, men skuldförbindelse, som han ingår, kan ej mot honom

göras gällande.

Justitierådet Buss anförde i sammanhang härmed, att då i många fall,

såsom till exempel då äktheten af det å skuldebrefvet tecknade intyg om

gäldenärens erkännande ifrågasättes eller då fråga uppstode huruvida ej

sjelfva urkunden efter erkännandet undergått förändring o. s. v., det vore

af vigt att ega tillgång till en säker och lätt åtkomlig bevisning, Justitierådet

hemstälde, att en föreskrift lämpligen borde, på sätt af Utsökningskomitén

iakttagits, i promulgationslagen införas derom att kronofogde, stadsfogde

eller notarius publicus, då erkännandet inför sådan tjensteman sker,

skall deröfver föra protokoll, hvari skuldebrefvet ordagrant intages.

Justitierådet Svedelius lemnade denna § utan anmärkning.

§.

Justitierådet Bälte ansåg denna § böra ändras så, att i andra punkten

i stället för “må“ sättes skall, och i stället för “intill''4 införes: dock ej öfver.

75 §•

Enär kungörandet af det förbud, hvarom 2 mom. handlar, skall

utgöra en del af sjelfva utmätningsförrättningen och, derest borgenären

skulle få ombesörja förbudets kungörande, försummelse dermed af honom

kunde komma att verka oskäligt hinder för eller uppehåll med försäljningen

af den fordran eller rättighet, som är föremål för utmätningen, samt sålunda

möjligen förorsaka gäldenären obehörig förlust, hemstälde Högsta Domstolens

fleste ledamöter om den ändring i 2 inom., att det alltid skall åligga

utmätningsmannen att låta protokollet öfver utmätningen hos gäldenären

tillställas den, hvilken förbudet skall meddelas; och torde delgifningskostnaden

böra af utmätningssökanden förskjutas, om utmätningsmannen det äskar.

Justitierådet Htiss yttrade: Enligt denna § skulle utmätning af en på

ej löpande handling grundad fordran icke anses fullbordad och således ej

medföra förmånsrätt förr än förbud meddelats den, från hvilken fordringen

skall utgå, att något deraf till annan utgifva. Bestämmandet af fatalietiden

för gäldenärens rätt att öfverklaga en sådan utmätning synes mig möta

Bih. till Riksd. Prof. 1877. 1 Sami. 1 Afd. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökningslag.

svårighet, ty å ena sidan torde denna tid ej gerna kunna beräknas från den

tidpunkt, då förbudets delgifvande skett, enär gäldenären i de flesta fall

icke kan om denna tidpunkt ega kännedom, och å andra sidan synes det

mig äfven mindre lämpligt att låta fatalietiden löpa från den dag utmätningen

hos gäldenären skedde, enär hans klagan i sådant fäll ofta komme

att föras emot en utmätning, som icke allenast icke vore fullständigt verkstad,

men om hvilken man icke ens kunde veta om den någonsin komme

att blifva genom förbudets delgifvande fullbordad. Ur principiel synpunkt

synes det mig jemväl kunna ifrågasättas, huruvida med grunderna i 17 kap.

8 § Handelsbalken vore förenligt, att, sedan hos gäldenären utmätning af

eu fordran skett långt innan gäldenären försattes i konkurs och medan

ännu ingen anledning fanns att misstänka hans obestånd, borgenären likväl

skulle gå miste om sin förmånsrätt blott derför att delgifning af förbudet

ej skett mer än en månad före den dag konkursen börjades. Jag anser

mig fördenskull böra förorda återupptagandet af Lagberedningens och Utsökningskomiténs

i detta ämne föreslagna stadgande, enligt hvilket utmätningen

är att anse såsom fullbordad och medförande förmånsrätt så snart

den blifvit hos gäldenären verkstäld samt förbudet betraktas allenast såsom

en till borgenärens säkerhet föreskrifven åtgärd, utan inverkan på förmånsrätten.

För öfrig! är jag med Högsta Domstolens fleste ledamöter ense derom

att det alltid bör åligga utmätningsmannen att besörja om förbudets delgifvande

och att kostnaden derför, om utmätningsmannen det äskar, bör

förskjutas af utmätningssökanden.

Justitierådet Svedelius lemnade förslaget i denna del utan anmärkning.

82 §.

Högsta Domstolens fleste ledamöter förenade sig om följande yttrande:

Till stöd för de i denna § föreslagna stadganden har Hya Lagberedningen i

sina motiv åberopat hvad 13 § i förslaget och 14 § uti inteckningsförordningen

innehålla, men deraf kan ej den slutsats dragas, att, såsom 82 §

innebär, öfverlåtelse af fast egendom icke bör utgöra hinder att, innan nye

egaren sökt lagfart, utmäta fastigheten för förre egarens deri icke intecknade

gäld.

Förslagets 13 § angår nemligen det fall, att någon, som för fordran

har inteckning i fast egendom, vill för betalningen hålla sig allenast till

denna egendom; — och föreskriften att, vid sådant förhållande, i händelse

egendomen blifvit af eu till annan öfverlåten, förre egaren må, innan nye

egaren lagfarit med sitt fång, “utan hinder af öfverlåtelsen sökas,“ har full
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

giltig grund deri, att, såsom i motiven anföres, borgenären genom inteckningen

eger en rätt, hvilken är fästad vid och omedelbart rigtad emot sjelfva

fastigheten. Men, ehuru således pröfning af borgenärens ansökning att för

sin fordran erhålla betalning ur fastigheten får ske utan nye egarens hörande,

är dem likväl hvarken efter 13:de eller annan § i förslaget betaget att,

fastän han ej sökt lagfart, sjelfmant såsom part inställa sig hos öfverexekutor

och bevaka sin rätt eller att emot öfvcrcxekutors utslag anföra

besvär.

I den händelse åter, att någon vill ur fast egendom få betalning för

fordran, som deri icke är intecknad eller för hvilken ej ändock fastigheten

häftar, har han icke en sådan rätt, som ofvan är nämnd; — hans fordran

följde ej med fastigheten, när den öfvergick till ny egare. Förhållandet är

alltså helt olika det, som afses i förslagets 13 § och ej dermed jemförlig!.

Icke förty skulle dock, enligt 82 §, nye egaren, hvilkens sakrätt inträdde

redan i och med fastighetens öfverlåtande å honom, icke hafva, derest han

ej sökt lagfart, rätt till talan emot utmätning af sin egendom för förre egarens

deri ointecknade skuld. Han komme följaktligen till och*med i sämre

ställning än i det fall, hvarom 13 § handlar, och detta, äfven om någon

lagfartsförsummelse icke läge honom till last.

Yidkommande 14 § uti inteckningslorordningen, så oger väl, enligt

detta lagrum, förre egarens borgenär att, innan nye egaren lagfarit med

sitt fång, erhålla inteckning i egendomen för sin fordran, men inteckning

och lagfart sökas vid samma forum och ansökningar derom få endast upptagas

på landet å lagtima ting och i stad å viss dag i veckan, hvadan i

afseende å möjligheten att erhålla lagfart eller inteckning lagen icke gynnar

inteckningssökanden på nye egarens bekostnad, utan lemnar, med undantag

allenast för ett mera utomordentligt fall, nye egaren tillfälle att genom lagfartsansökning

förekomma inteckning för förre egarens skuld, der den ej

ändock har sakrätt. Helt olika blefve, om 82 § i förslaget antoges till lag,

förhållandet hvad angår ny egare till fastighet och förre egarens borgenär,

som söker utmätning af egendomen. Särdeles på landet med de understundom

ganska långa tiderna emellan lagtima tingen skulle, då utmätning får

sökas och verkställas när som helst, nye egaren icke ens hafva möjlighet

att genom lagfartsansökning lägga hinder i vägen för utmätning af sin

egendom och icke heller, eftersom utmätning af fast egendom medför förmånsrätt

från den dag utmätningen verkstäldes, kunna hindra, att förre

egarens borgenär Unge taga betalning för sin fordran ur den utmätta egendomen,

så framt ej händelsevis inträffat, att nye egarens lagfartsansökning

och utmätningen skett just på samma dag. Följden af stadgandet skulle

blifva, att ingen försigtigt man kunde våga att inlåta sig i köp om fast

egendom under annat förhållande än att han vore i tillfälle att å samma

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bil. till Konyl. MajUa Adel. Proposition ang. ntj utsökning slag.

dag, du köpet skedde, derå söka lagfart, enär han eljest vore underkastad

äfventyra, att egendomen under tiden mellan köpet och lagfarten kunde

blifva utmätt för säljarens skuld.

Enär sålunda hvarken den utan anmärkning lemnade 13 § i förslaget

eller 14 § uti inteckningsförordningen utgör grund för afvikelse uti ifrågavarande

hänseende från den i förslagets G8 § uttryckta rättsgrundsats, att

annan egendom, än som tillhör gäldenären, ej må för hans skuld utmätas,

samt giltigt skäl till en sådan afvikelse från omförmälda rättsgrundsats icke

heller eljest förefinnes, hemställes att 82 § måtte ur förslaget uteslutas.

Justitierådet Södergren anförde: det i 82 § föreslagna stadgande innebär,

att fast egendom, ehuru genom laga fång från gäldenär till annan person

öfverlåten, skall, intill dess att denne söker lagfart, häfta för cfverlåtarens

skulder, och det utan att egendomen vore för gälden med inteckning

behäftad eller ens sådan inteckning blifvit sökt eller nye egaren genom

någon utfästelse gälden å sig tagit. Ett sådant stadgande synes mig

icke höra till utsökningslagens egentliga ämne, utan clet griper in — och

det särdeles djupt — i det civillagens område, som afhandlar tillkomsten

och arten af rättsförbindelser, för hvilkas slutliga bringande till verkställighet

den särskilda utsökningslagen skall bestämma sättet och ordningen.

Sålunda, om någon bristfällighet‘förmenas vara för handen i den helt nyligen

gjorda förändrade lagstiftningen om lagfart å fång till fast egendom, i det

att lagfartens betydelse och ändamål samt nödvändighet för den, som fast

egendom förvärfva!’, borde i väsentlig man utvidgas, vore det väl icke i

utsökningslagen denna bristfällighet skulle afhjelpas.

Förslaget afser nemligen ändring i ilen lagstiftning, som förefinnes

dels i Jordabalkens stadgande!! om laga fång till fast egendom och verkan

deraf, och dels i förordningen den 1!! Juni 1875 angående lagfart å sådant

fång, äfvensom någon ändring i eller tillägg vid 14 § i förordningen nämnde

dag angående inteckning i fast egendom, •— detta sednare nemligen i den syftning,

att, hvad beträffar de i berörde § uppgifna fall, der inteckning i öfverlåten

fastighet kunde för förre egarens gäld vinnas, domstolens beslut om

sådan inteckning icke skulle erfordras såsom nödvändig grund för utmätningsmans

befogenhet att under tidrymden emellan öfverlåtelsen och lagfarten

taga fastigheten i mät för sådan skuld, utan kunde utmätning ske fastän

någon fråga om inteckning icke blifvit hos domstolen väckt och domaren

således icke pröfvat, om do förhållanden, utan hvilkas befintlighet fastigheten

icke kunde för förre egarens ej tillförene intecknade skuld häfta, verkligen

voro för handen.

Om man dock nu lemnar ur sigte denna erinran, att det föreslagna

stadgandet rätteligen icke skulle höra till Utsökningslagens egentliga ämne,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Bil. till Kongl. Majds Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

och sålunda detta föreslagna stadgande nu tages under granskning; så förekommer

vill, att detsamma i någon väsentlig mån har den af Nya Lagberedningen

åberopade principiela öfverensstämmelsen med 14 § af förordningen

den 1(1 Juni 1875 angående inteckning i fast egendom; men förslaget

går vida längre, än denna författning, i bestämmande derom, att öfverlåten

fast egendom, intill dess att nye egaren sökt lagfart, kali komma att häfta

för förre egarens skuld.

Inteckningslagens åberopade stadgande bjuder nemligen, att då någon

öfverlåtit sin fasta egendom till annan, och, innan nye egaren sökt lagfart,

inteckning för fordran blifvit i egendomen sökt på grund af förre egarens

medgifvande eller derförutan enligt 2 §, skall öfverlåtelsen ej utgöra hinder

för inteckningens beviljande; och upptager 2 § blott de fall, då egendomen

häftar för ogulden köpeskilling enligt 11 kap. 2 § Jordabalken, — då egaren

fått sig ålagdt att ställa säkerhet för omyndigs hos honom innestående

medel, — eller då han är i brottmål förpligtad till skadestånd, som ej genast

är till betalning förfallet. Endast inom denna skarpa begränsning

tillätes inteckning i fastighet för förre egarens gäld; hvadan, då denne icke

stått i något sådant förhållande, som i 2 § af inteckningslagen omförmäles,

icke heller före öfverlåtelsen utfärdat skriftligt medgifvande om blifvande inteckning,

och han tillika varit nog ärlig att icke efter öfverlåtelsen vidtaga

åtgärd af sistnämnda beskaffenhet, nye egaren under förbidan af sin lagfart

stode fri från all fara för egendomens tillgripande för annans gäld.

Det nu granskade förslaget åter afser, att under ifrågavarande tidrymd

emellan öfverlåtelsen och lagfarten skulle, icke blott i saknad af förre egarens

medgifvande, utan i trots af allt hans och den nye egarens bestridande,

fastigheten kunna tagas i mät för förre egarens skuld, utan allt undantag,

och det så, som hade aldrig något af de i 1 kap. 2 § Jordabalken beskinna

laga fång skiljt öfverlåtaren från eganderätten till fastigheten.

Jag kan icke tillstyrka detta förslag. Och håller jag före, att om det

skall sättas i fråga att åt den i 18 § af förordningen om lagfart föreskrifna

bok gifva sådan betydelse och kraft, att laga fång till fast egendom icke

gäller emot förre egarens borgenärer derest det icke på grund af redan gjord

lagfart finnes i samma bok antecknadt, förslaget derom bör framträda i den

yttre form, som påkallar lagstiftande maktens synnerliga uppmärksamhet på

ett så vigtigt ämne; samt att, om eu sådan från vårt hittills varande rättssystem

så ytterligt afvikande lag beslutes, den må, hvad yttre formen angår,

finna sin plats bland de författningar, som icke blott i den inre meningen,

utan ock i klara ord och den yttre skepnadens anvisning tillkännagifvas

angå de till Jordabalken hörande ämnen, så att lagen må blifva känd

och bemärkt äfven af den, som är nog lycklig att hvarken såsom gäldenär

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

eller såsom borgenär behöfva göra sig närmare förtrogen med Utsökningslagens

mulna påbud.

Justitierådet Svedelius lemnade denna § utan anmärkning.

84 §.

Då hvad denna § innehölle borde ega tillämpning äfven vid utmätning

af fordran eller rättighet, ändå att utmätningen icke fullbordats genom

kungörandet af det förbud, hvarom förmäles i 2 mom. af 75 §, ansågo

Högsta Domstolens fleste ledamöter ett tillägg derom böra till förekommande

af annan uppfattning införas.

Justitierådet Buss, som åberopade sitt vid 75 § afgifna yttrande, lemnade

denna § utan anmärkning.

88 §.

Enär det icke tillhör civillagstiftningen att meddela föreskrifter om

eller för auktionsverken i städerna, så och med hänsyn särskildt till stadgandet

i första punkten af 116 §, trodde Högsta Domstolen riktigast och

lämpligast vara, att hvad 88 § innehåller derom, att i stad, der särskildt

auktionsverk finnes, det skall åligga utmätningsmannen att föranstalta om

utmätt lös egendoms försäljning genom auktionsverkets försorg, ur sistnämnde

§ uteslutes.

97 §.

Då de i 2 mom. meddelade föreskrifter skola gälla för hvarje

auktion å utmätt fast egendom och icke blott för det fall, som i 1 mom.

omnämnes, hemstälde Högsta Domstolen, att 2 mom. skulle utgöra en särskild

§.

Om hvad sålunda blifvit föreslagit bifölles, följde deraf, att de nu i

förslagets 102, 123 och 127 §§ förekommande hänvisningar till 97 § borde

omfatta äfven den nya §:n.

109 §.

Högsta Domstolen ansåg att auktionsförrättaren bör, innan auktionen

afslutas, meddela underrättelse icke allenast om dagen och stället för sam
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökningslag.

manträdet till köpeskillingens fördelning, utan äfven om den tid på dagen,

då sammanträdet skall taga sin början.

110 och 121 §§.

Vid det förhållande, att såsom i motiven anföres, någon fördelning

af köpeskillingen icke kan vid sammanträdet ega rum, om köpeskillingen

icke betalas, torde tiden, då köpeskillingen sist skall erläggas, böra sammanfalla

med tiden för nämnda sammanträde och köparen icke hafva öppet

att ända till slutet af sammanträdesdagen dröja med köpeskillingens gäldande.

I anseende härtill syntes Högsta Domstolen lämpligt, om i 110 §

stadgades, att köpeskillingen skall betalas sist å omförmälta sammanträde

och att, derest köparen icke å sammanträdet, sedan rådrum honom lemnats

att med borgenärerna och gäldenären aftala om liqviden, i händelse han sådant

begär, erlägger köpeskillingen, köpet skall vara ogildt. Ett rådrum,

som nämndt är, lärer böra medgifvas med hänsyn till det ändamål, som

åsyftas dermed, att sista tiden för köpeskillingens inbetalande blifvit bestämd

till dagen för sammanträdet till köpeskillingens fördelning. Om denna hemställan

godkännes, torde bestämd dag för sammanträdet böra utsättas i 121

§ samt 102 § ändras till närmare öfverensstämmelse med 110 §:ns nya

lydelse.

118 §.

Med afseende å föreskriften i sista punkten af 91 § hemstälde Högsta

Domstolens fleste ledamöter att orden “sist å försäljningsdagen11 måtte ändras

till: före auktionen.

Justitierådet Svedelius lemnade denna § utan anmärkning.

125 §.

Högsta Domstolens fleste ledamöter förenade sig i följande yttrande:

Vid fördelning af köpeskilling för utmätt, såld, egendom kunna understundom

förekomma frågor, hvilkas lösning taga i anspråk en juridisk insigt och erfarenhet,

hvilka man ej har rätt att fordra hos utmätningsmannen; och då

rättssäkerheten ej bör uppoffras för skyndsamheten, kunna Högsta Domstolens

bemälde ledamöter följaktligen icke tillstyrka, att, i händelse öfverenskommelse

om fördelningen icke kan träffas såsom i 124 § sägs, utmätningsmannen

skulle få pröfva och afgöra, huruvida en fordran bör blifva föremål

för tvist vid domstol eller, utan afseende å gjordt jäf, erhålla utdelning, än

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

mindre att den, som kronofogde satt till utmätningsman i sitt ställe, finge

nämnda pröfningsrätt, hvilken enligt förslaget skulle tillkomma honom vid

fördelning af köpeskillingen för utmätt lös egendom i de fall, om hvilka

119 och 120 §§ handla. På grund häraf hemställes, att, i stället för hvad

125 § innehåller, måtto stadgas att, om öfverenskommelse angående köpeskillingens

fördelning ej kan å sammanträdet träffas såsom i 124 § sägs,

det åligger utmätningsmannen att till öfverexekutor genast insända protokollet

öfver sammanträdet och öfriga till ärendet hörande handlingar, jemte

köpeskillingen, samt att öfverexekutor skall ofördröjligen pröfva, huru tillgångarna

böra fördelas, och låta sitt utslag i målet utfärdas efter anslag,

på sätt i 34 § föreskrifves.

Derest denna hemställan bifalles, lärer deraf följa,

att orden i 3 §: “eller fördelning af köpeskillingen derför14 böra utgå;

att vidare orden: “utmätningsmannens fördelningsförslag eller" skola utgå ur

132 § och 1 mom. af 133 §;

att 169 § ur förslaget uteslutes och i följd deraf nödiga ändringar vidtagas

i 170 och 175 §§; samt

att i 179 § orden “fast egendom, som blifvit af öfverexekutor såld" ändras

till: utmätt, såld egendom, och med uteslutande af orden: “eller

förslag till köpeskillings fördelning" emellan orden: “utmätning,

auktion" sattes: eller.

Justitierådet Svedelius lemnade denna § utan anmärkning.

139 §.

Då fel och försummelser af den, hvilken kronofogde satt till utmätningsman

i sitt ställe, icke borde lända kronofogden till befrielse från ansvarighet

för redovisningen, hemstälde Högsta Domstolens fleste ledamöter,

på det tvekan, härom icke måtte uppstå, att ordet “fogden" i slutet af första

punkten måtte utbytas mot: utmätningsmannen.

Justitierådet Södergren ansåg derjemte att i sista punkten af denna §

ordet fullständigt borde utgå, enär det stadgade äfventyret icke gerna kunde

tillämpas i den händelse, att anteckningen i dagboken skett och funnes väsentligt

upptaga hvad för ändamålet behöfdes, fastän denna anteckning enligt

andras tycke borde hafva innehållit något mera för att rätteligen kunna

kallas fullständig. Onödiga och ledsamma tvister om äfventyrets tillämpning

kunde af detta uttryck i lagtexten framkallas.

Justitierådet Huss hemstälde, under åberopande af sin vid 3 § fram
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

ställa anmärkning, att orden “som fogden ej kunnat förekomma11 måtte utbytas

mot orden “som ej kunnat förekommas.“

Justitierådet Svedelius lemnade denna § utan anmärkning.

140 och 142 §§.

Till förekommande deraf, att i det uti 142 § omförmälda fall till “utmätningshandlingarne44

måtte komma att hänföras äfven de handlingar, som

omtalades i 2 mom. af förslagets 97 §, föreslogo Högsta Domstolens fleste

ledamöter att, i stället för berörda uttryck, måtte sättas de i 53 och 56 §§

nämnda handlingar; och syntes enahanda ordutbyte lämpligen böra ske äfven

i 140 §.

Justitieråden Buss och Svedelius lemnade förevarande 140 och 142

§§ utan anmärkning.

144 §.

Justitieråden Södergren, Friherre Leuhusen och Svedelius ansågo, att

förevarande § kunde utgå, såsom obehöflig och derjemte vilseledande. Den

omständighet, att här uttryckligen stadgades, att utmätningsman, som förhölle

medel för fordringsägare, skulle ansvara för tjenstefel, kunde nemligen gifva

anledning till antagande, att sådan påföljd ej skulle drabba honom för underlåtenhet

att iakttaga till exempel föreskrifterna i 141 eller 142 §, der någon

dylik påföljd ej funnes utsatt. — För den händelse åt t §m skulle bibehållas,

hemstälde Högsta Domstolen att. i öfverensstämmelse med hvad i 50

§ blifvit iakttaget, i stället för: “laga ränta4'' måtte sättas: ränta efter sex

för hundrade om aret.

Justitieråden Rahe, Buss och von Segebaden biträdde endast senare

delen, af anmärkningen vid förevarande §.

148 §.

Med afseende å innehållet i 154 och 156 §§ hemstälde Högsta Domstolen

att orden: ‘‘till dess domstol annorlunda förordnar11 måtte utgå.

157 §.

Fmär det funnits nödigt att i 158 § utsätta, att den, mot hvilken handräckning

enligt samma § gifves, ej är förment att sin talan vid domstol

Bill. till Härd. Prof. 1577. 1 Sand. 7 Afd. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bil. till Kong!.. Maj: It Nåd. Proposition ang. ny lits ökning slag.

efter stämning utföra, ansågo Högsta Domstolens fleste ledamöter äfven böra

antydas, att detsamma också gäller hvad angår handräckning, som lemna»

efter 157 §.

Justitierådet Huss lemnade denna § utan anmärkning.

162 §.

Justitieråden Söder gr en och Friherre Leuhusen hade mot slutpunkten

i denna § (‘‘och ege ändock..........- hos öfverexekutor“) den betänklig
het,

att, derest sökanden tappade saken hos underrätt, denna kunde företaga

sig att för kostnaden hos öfverexekutor tilldela sökandens vederpart ersättning

till högre belopp, än öfverexekutor och möjligen äfven Hofrätt åt

honom bestämt; hvilket ingalunda vore förenligt med den grundsats Justitieråden

i deras yttrande öfver :!2 § velat upprätthålla. Med skäligt förtroende

till öfverexekutors förmåga att, i betraktande af krafvens och de emot

dem gjorda invändningars beskaffenhet, någorlunda kunna förutse, hvilka kraf

skulle komma att vid domstol fullföljas, trodde Justitieråden senare delen af

förevarande § kunna få sådan lydelse, att på öfverexekutor kunde ankomma

att antingen bestämma ersättning till sökandens vederpart eller ock hänskjuta

frågan till domarens pröfning i sammanhang med sjelfva saken.

167 §.

Med afseende å innehållet af 2 mom. i 75 §, enligt hvilket

vid utmätning, hvarom der förmäles, till förrättningens fullbordande hör jemväl

kungörande af det i samma § omnämnda förbud, syntes Högsta Domstolens

fleste ledamöter att 1 punkt, af 1.67 § borde innehålla, att Anklagan

öfver utmätning gäldenär eger tid intill klockan tolf å femtonde dagen

sedan utmätning fullbordats eller blifvit i fall, hvarom sägs i 75 §, hos

gäldenären verkstäld.

Justitierådet Huss åberopade sitt vid 75 § afgifna yttrande.

Justitierådet Svedelius yttrade: Den tidpunkt, från hvilken besvärstiden

skall beräknas, synes icke vara med tillräcklig tydlighet bestämd. Då för utmätnings

fullbordan enligt förslaget i vissa fall erfordras, att protokollet

öfver den hos gäldenären verkställa utmätning skall, på sätt 75 § föreskrifver,

genom utmätningsmannens eller borgenärens försorg annan person delgifvas,

kan med skäl ifrågasättas, huruvida i sådant fall tiden för utmätningens

öfverklagando må räknas från den dag, då utmätning hos gäldenären

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Bil. till Kong!.: Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökningslag.

skedde, eller från den tid, då utmätningsprotokollets delgifvande egde ruin.

Vid jemförelse af 75, 84 och 167 §£ synes likväl förslagets mening vara,

att besvärstiden skall pa förstnämnda sätt beräknas, men till förebyggande

af missförstånd torde ett förtydligande i nämnda hänseende vara af nöden.

181 §.

Justitierådet Hake anförde: Då stadgandena i denna § hvarken lära

eller, efter min tanke, böra antagas afse andra fall, än när den, som vunnit,

varit sökande eller klagande hos öfverexekutor, hemställer jag, att orden:

“den vinnande44 i första punkten måtte ändras till den, som kas öfver exekutor

varit sökande eller klagande och sin talan vunnit.

185 §.

Enär, i den händelse att Hofrätten funnit någon böra öfver anförda

besvär höras, samtliga besvärshandlingarne skola tillställas vederparten, ansåg

Högsta Domstolen, att delgifningsbeviset bör härom innefatta intyg; och

hemstäldes derföre, att orden: “vederparten af besvären fått del14 måtte

ändras till: vederparten af besvärsharallingarna fått del,

192 §.

Justitierådet Söder gren anförde: Om, såsom jag vid 32 § anmärkt,

Hofrätts värdighet och anseende komma att lida genom den föreslagna bestämningen

om Härads- och Rådstufvurätts behörighet och makt att i sina

domar granska och bedöma riktigheten af Hofrätts beslut i de från öfverexekutor

fullföljda lagsökningsmål; så skulle åter, enligt förevarande 192 §,

— som innehåller något verkligen godt deruti, att den frikallar Kong!

Maj:t från en dylik underrätternas granskningsmakt, — Hofrätt vinna ökad

betydenhet genom intagande af Kongl. Maj:ts höga ställning i instansordningen

för sadana mal. Hofrätt blefve i dessa mål en “Konungens Högsta Nämnd44,

men en Nämnd, som vore fördelad i tre Hofrätter, dessa vidare fördelade,

såsom jag tror det nu vara, i tillsammans tolf hvar inom sig omröstande

och beslutande divisioner.

Dessa begge förslag, 32 och 192 §§, utgå från en gemensam grund

i föreställningen om behofvet och lämpligheten af den allmänna rättigheten

i skuldfordringsmål till återvinningstalan vid domstol; hvilken rättighet förmenas

uppväga saknaden af den nuvarande högsta instansen i lagsökningsmal.

Jag befarar dock, att detta erbjudna vederlag icke eger så högt värde.

Väl komme gäldenären att i återvinningsmålet slutligen få rättigheten att

under Kongl. Majhs pröfning draga frågan, om han verkligen häftat i klar

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bil. till Kong!. Muj:U Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

och förfallen skuld; men emellan den (lag, då han i lagsökningsmålet behof^

att söka Kong!. Majds pröfning och förklarande, att krafvel vore

tvistigt och skulle bero af rättegång'' vid domstol, och den dag, då han i

återvinningsprocessen omsider får taga sin tillflykt till Kongl. Maja, ligger

eu för hans ekonomiska välfärd möjligen förstörande katastrof: utmätningen

och försäljningen af hans egendom och de derför inflytande medels utbetalning

till vederparten, till fullgörande åt Konungens Befallningshafvandes

och Hofrättens eller måhända blott den sistnämnda myndighetens utslag.

Om denne förmente gäldenär, då lian emolfog lagsökningen hos Konungens

Befallningshafvande för hundratusen kronor på grund åt hvad nu i lagsökningsmålet

antogs vara en klar skuldförbindelse, hade tillika, från annan

person fått sig tillstäld eu stämning till domstol om kraf för tjugufem öre

— ett för sin förmenta obefogenhet bestrida men af envishet fullföljdt anspråk

— så hade vår gäldenär icke varit tvungen att utan Kongl. Maj:ts

slutliga dom lemna dessa tjugufem öre i vederpartens hand annorlunda än

mot stäld säkerhet om eventuel återgäldande, derest omsider sakens utgång

Stomme att det föranleda; hvaremot lian utan möjlighet af Kongl. Majds

pröfning måste, till definitivt fullgörande af utslag i lagsökningsmålet, släppa

i vederpartens hand de fordrade hundratusen kronor utan all säkerhet om

återbetalning i den händelse, att den sistnämnde kom me att i återvinningssaken

tappa! Så stor vore skilnaden emellan processerna hos domstolen och

hos exekutor. Begge krafvel! voro dock i sill natur och sitt ändamål lika;

de hade kunnat utföras på samma väg, talan hos domstol Det berodde

icke på svarandens godtfinnande att välja den för honom farligare vägen,

afgörande! hos öfverexekutor; det var just för att räddas från denna han

hade behöft att få söka Kongl. Majas pröfning af Hofrättens måhända med

tre röster mot två beslutna utslag.

Sålunda måste jag anse rättigheten till återvinningstalan vara ett alltför

svagt, vederlag för mistningen af högsta instansen för allmänna lagarnes

tillämpning. Rättigheten att anställa och utföra process är, i och för sig betraktad,

en bedröflig, ytterst torftig rättighet. Den, som har något i handom,

är lyckligare än den som genom rättegång vill eftersträfva det. Denne

senare hav icke visshet att det finnes qvar att tillgå då han omsider med

den gynnsamma domen i handen kommer för att taga det, — den återvinningssökande

har ej säkerhet ens att kunna med stämningen anträffa sin

vederpart, som måhända bemyndigat annan man att uppbära de hundratusen

kronorna och sjelf försvunnit från orten.

Nya Lagberedningen har, enligt de förslaget bilagda motiv, satt lit,

dertill, att, då icke andra skuldfordringsmäl få af öfverexekutorerna upptagas,

än sådana, som afse klar och förfallen fordran, hvilken grundar sig å

skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, så borde, om ett sådant lag
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Bil. till Kong!. Maj:ts Nåd Proposition ang. ng utsökning slag.

»ökningsärende icke förvisades till domstol, utan afgjordes, frågan anses vara

af den enkla beskaffenhet, att, sedan Hofrätten afgjort målet, skäl icke förefunnes

till ändring i Hofrättens utslag.

Den, som någorlunda haft tillfälle att öfverskåda förhandlingarne hos

de högre instanserna, har nogsamt erfarit, att ej sällan förekommit meningsskiljaktighet

i tydningen af skriftliga förbindelser. På ett enda ord — ja,

på befintligheten eller saknaden af ett skiljetecken i den skrifta handlingen

kan uppfattningen af skriftens sammanhang och verkliga mening bero: på

detta enda ord, detta lilla skiljetecken, kan en parts hela ekonomiska välfärd

hänga. Inom vårt samhälls]if är det visst icke alltid att vänta, att förbindelser

skrifvas under kunnig persons ledning och enligt hans förestafvande.

Man får se sådana skrifter, i hvilka utgifvaren, med begagnande af

otjenliga och sväfvande uttryck, tyckes i den ena raden hafva velat alldeles

förändra hvad han i den andra betingat i vilkor och begränsningar. Det

kan vara för domaren rätt bekymmersamma stunder då han i sådana frågor

skall bestämma sin mening. Ett exempel ur verkliga erfarenheten i detta

ämne synes mig förtjena att här anföras. Hos Högsta Domstolen förekom

nyligen en sak, hvaruti det gälda tydningen af en borgen såsom för egen

skuld för utfästelserna i ett arrendekontrakt: arrendator^ egna skuld var

klar och ostridig, såsom direkt följd af utfästelse i kontraktet; frågan

var nu om borgensförbindelsens tillämplighet derå. Det är i detta mitt

valda exempel alldeles likgiltigt, om frågan var hos exekutor eller hos

domstol väckt, ty den angick uteslutande tydning af “skriftligt fordringsbevis,

“ just det, hvarmed enligt 12 § i förevarande lagförslag, öfverexekutor

har att'' sig befatta; men till förmån för den, som möjligen tror någon vigt

ligga derpå, må jag nämna, att fordringsegaren hade icke hos exekutor, utan

vid domstol, i löftesmannens konkurs, väckt frågan härom. Saken föredrogs

hos Högsta Domstolen den 28 Augusti innevarande år och blek — det må

noga bemärkas! — föremål för tillämpning, den första, af Kong!. Stadgan

den 2! nästförutgångna April derom att, då någon af Högsta Domstolens

afdelningar funne, vid öfverläggning till dom, den å afdelningen rådande

mening afvika från rättsgrundsats eller lagtolkning, som förut varit af Högsta

Domstolen antagen, egde afdelningen förordna, att målet skulle af Högsta

Domstolens båda afdelningar samfäld t afdömas. Föredragningen inför

Högsta Domstolens plenum skedde den 31 Oktober, då saken afgjordes med

åtta röster mot åtta. Så kan det hos nuvarande högsta instansen slå sig ut

med tydningen af skriftligt fordringsbevis, vare sig att den sker i pröfning

af klagan mot öfverexekutors utslag i lagsökningsmål eller på talan i en

hos domstol väckt skuldfordringstvist eller i ett från underrätt kommet mål

om sökt återvinning. Hvarföre så icke äfven hos någon af Hofrätternas

tolf afdelningar? Och dessa ega icke sig emellan sådant sammanhållnings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

BO

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

band till beredande af enhet i lagskipningen, som det enligt ofvannämnda

Kongl. Stadga för Högsta Domstolens två afdelningar gällande. -— Det är

för öfrigt att märka, att icke så nödvändigt allt är i lagsökningsmålet färdigt

dermed, att man har tydningen af den åberopade förbindelsen gifven.

Det återstår att göra lagliga tillämpningen; och denna är icke alltid så alldeles

klar efter formulär. Hvilken fråga om lagtillämpning linnes, hvarom

någon skulle våga ett absolut påstående, att meningsskiljaktighet och

misstag icke skulle kunna hända?

Ännu en betraktelse må jag här tillägga, ehuru jag redan ordat vidlyftigt

i detta ämne, hvars enligt min tanke ytterst stora vigt jag dock tror

skola rättfärdiga det.

Då i allmänhet höres ett starkt yrkande om största skyndsamhet i

exekutionsväsendet — det anspråk, för hvars tillfredsställande man nu satt

i fråga att för justitieärenden af den årt, att ett enda sådant lian eg a större

materiel betydenhet, än alla de ärenden tillsammans, med hvilka rikets högsta

domareinstans under hela månader har att sig sysselsätta, denna instans

skulle alldeles tillstängas, — synes det mig vara föga troligt, att öfverexekutorer

och Hofrätter, då de i lagsökningsmål finna den åberopade skriftliga

förbindelsen till sin inre mening och rätta tydning tvifvelaktig, så att inom

domstolarne skulle kunna uppstå skiljaktiga meningar derom, skulle blott

af denna orsak förklara målen tvistiga och förvisa dem till domstol. Hvarje

sådan myndighet skall, äfven under allra högsta tvekan att hafva funnit det

rätta, på den knapphändiga skriftvexlingen i lagsökningsmålet antaga endera

af de motsatta tydningarne och i enlighet dermed afgöra saken.

Med hyllning åt den förut åberopade maximen, att för skyndsamhetens

vinnande i exekutionsväsendet man ej bör uppoffra rättssäkerheten, kan

jag icke tillstyrka det i första punkten af förevarande 192 § föreslagna stadgande,

utan önskar att i lagsökningsmålen, såsom i allt annat inom samhällslifvet,

hädanefter så som hitintills, Kongl. Maj:t må vara högsta myndigheten

i staten att “rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra

och förbjuda."

Justitieråden Friherre Leuhusen, Buss och von Begebaden, som delade

de af Justitierådet Södergren uttalade betänkligheter mot stadgandet i första

punkten af denna §, förklarade sig ej heller kunna samma stadgande tillstyrka.

Justitieråden Rote och Svedel-ius lemnade ifrågavarande § utan anmärkning.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

2 ro.

31

Förslag till Förordning om nya Utsökningslagens införande

och livad i afseende derå iakttagas skall.

2 §•

Justitieråden Södergren och Friherre Lenhusen åberopade sin vid 12

§ i förslaget till Utsökningslag gjorda erinran.

H §•

Justitieråden Södergren och Svedelius ansågo den i 1 inom. intagna

förklaring: “hvilket med ordet order vanligen utmarkes“ icke vara med lagstil

öfverensstämmande och jemväl såsom öfverflödig kunna utgå.

I öfrigt lemnades af Högsta Domstolen detta förslag utan annan erinran,

än om iakttagande af de rättelser i åberopandet af vissa paragrafer

uti nya Utsökningslagen, som måste ega rum, derest Högsta Domstolens anmärkningar

mot förslaget till nyssberörda lag vunne godkännande; hvarjemte

Justitierådet fluss åberopade sin vid 54 § af Utsökningslagen gjorda

hemställan.

3:o.

Förslag till Förordning angående upphäfvande af Ridderskapets

och Adelns rätt att göra utpantning hos sina

frälsebönder och

4:0.

Förslag till Förordning angående stämningsmål!

lemnades af Högsta Domstolen utan anmärkning.

Slutligen Slef Högsta Domstolens nu förda protokoll uppläst och justerad t.

In fidem

E. Adlerstrahle.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bil. N:o 2 till Kongl. Majds Nåd. Proposition No 2.

1

bidrag af protokollet Öfver Justitiedepartements-ärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å

Stockholms Slott den SO December 1876,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Lagerstråle,

Thyselius,

Carlson,

Friherre Alströmer,

Weidenhtelm,

Loven,

Friherre von Otter,

Forssell;

.Tustitieråden: von Segebaden,

Svedelius.

Herr Statsministern och Chefen för Justitie-departementet anmälde i

underdånighet Nya Lagberedningens förslag till Do Utsökningslag, 2:o Förordning

om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende derå iakttagas

skall, och 3:o Förordning angående stämningsmän, jemte Högsta Domstolens

öfver detta förslag afgifna utlåtande, sådant det finnes intaget i Högsta

Domstolens protokoll den 21 sistlidne November; och tillkännagaf Herr

Statsministern, att han, efter samråd med Nya Lagberedningens ledamöter,

funnit de i Högsta Domstolen emot förslagen framstälda anmärkningar höra

föranleda^ till en i nagra delar förändrad lydelse och i öfverensstämmelse

dermed latit uppgöra förslag, afsedda att till Riksdagen framställas.

Sedan Herr Statsministern häruppå redogjort för innehållet af så väl

Bih. till Bilcsd. Prof. 1877. 1 Samt. 1 Afd. 2 Käft I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Nya Lagberedningens ofvanberörda förslag med de i Högsta Domstolen deröfver

afgifna yttranden, som äfven de af Herr Statsministern öfversedda förslagen,

anförde Herr Statsministern:

‘‘I det förslag till ny utsökningslag, som jag nu i underdånighet framlägger,

hafva flera af de i Högsta Domstolen framstälda anmärkningar mot

det till Högsta Domstolens granskning öfverlemnade förslag blifvit helt och

hållet iakttagna. Under åberopande af de för dessa ändringar inom Högsta

Domstolen anförda skäl, tillåter jag mig att rörande grunderna för förslaget

i öfrigt hänföra mig till de vid Nya Lagberedningens förslag fogade motiv,

och anser mig nu endast böra bemöta några särskilda anmärkningar, som

inom Högsta Domstolen blifvit framstälda, men antingen icke iakttagits eller

icke föranledt sådan ändring, som inom Högsta Domstolen blifvit ifrågasatt.

Mot det i Ö § af Nya Lagberedningens förslag begagnade uttryck angående

den ansvarighet, hvari kronofogde bör stå, då han sätter annan till

utmätningsman i sitt ställe, hafva Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärkt,

att detsamma ej med tillräcklig bestämdhet utmärkte vidsträcktheten

af denna ansvarighet. Fyra bland desse ledamöter, hvilka ansett förslagets

mening vara, att, hvad angår andra förrättningar än utmätning, kronofogde

icke alls skall stå i ansvar för substitutets fel och försummelse, samt att,

beträffande utmätningar, hans ansvarighet ej skall vara annan, än som i

förslagets 139 § omfönnäles, hafva hemstält om en ändring i öfverensstämmelse

härmed. En ledamot åter, enligt hvars åsigt meningen varit att

ålägga kronofogden eu vidsträcktare ansvarsskyldighet, har ansett, att en

föreskrift, likartad med det stadgande i ämnet Lagkomiténs och äldre Lagberedningens

förslag innehålla, vore att föredraga. Den olika uppfattning'',

som sålunda gjort sig gällande angående betydelsen af ifrågavarande, med

ordalagen i 1855 års kronofogdeinstruktion öfverensstämmande uttryck, utvisar,

att detsamma behöfver närmare bestämmas, och så har ock skett i det

nu framlagda förslaget. I likhet med Högsta Domstolens fleste ledamöter

anser jag, att ansvarigheten icke bör omfatta andra förrättningar än utmätningar,

och så torde ock nu gällande stadgande i ämnet allmännast tolkas,

men å andra sidan synes mig, att vid utmätningsförrättningar ansvarigheten

icke kan så inskränkas, som samme ledamöter föreslagit, utan bör vara fullständig.

Anledningen till stadgandet har varit nödvändigheten att bereda

trygghet för borgenären vid utsökande af penningefordran. Kronofogden,

som har sig ålagdt att ställa uppbördsborgen, måste anses erbjuda denna

trygghet, men så är icke alltid förhållandet med substitutet, och bedömandet

af hans vederhäftighet måste derföre öfverlemnas åt kronofogden på hans

ansvar. Hans ansvarighet för andras fel bör dock icke utsträckas utöfver

hvad nödvändigheten krafvel’, och minst bestämmas för åtgärder af substitutet,

hvilka kronofogden omöjligen kan öfvervaka, såsom förhållandet är

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Broposition No 2.

med många handräckningsförrättningar, hvilka icke afse att uppbära penningar.

Det tjenstemannaansvar, hvarunder substitutet handlar, måste här antagas

erbjuda erforderlig säkerhet.

Det i slutet af o § gjorda tillägg har tillkommit med anledning af de

inom Högsta Domstolen vid 125 § gjorda anmärkningar, till hvilka jag torde

få återkomma.

I 12 § uttryckes den grundsats, att såsom vilkor för rättigheten

att för fordrans utsökande anlita den ordning, utsökningslagen medgifver,

fordringen skall vara klar och förfallen samt grunda sig a skuldebref eller

annat skriftligt fordringsbevis. Under erkännande, att denna grundsats

vore teoretiskt riktig och öfverensstämmande med 1734 ars lag, halva likväl

fyra bland Högsta Domstolens ledamöter ansett sig böra erinra derom,

att härigenom komme att afskaffa» den sedan länge häfdvunna praxis, enligt

hvilken jemväl fordringsanspråk, som ej grundats å verkliga fordringsbevis,

fått hos exekutivmyndigheterna anhängiggöra».

De anmärkningar, hvilka blifvit framstälda mot nu gällande lagstiftning

rörande utsökningsväsendet och framkallat fordringar pa en fullständig

revision af detsamma, torde hufvudsakligen kunna sammanfattas såsom klagan

öfver brist på tillräcklig skyndsamhet vid lagsökningsmålens behandling

och fullföljd samt öfver saknaden af den tydlighet i föreskrifterna rörande

sjelfva exekutionen, som kan göra den säker och snabb. Flera af de bestämmelser,

hvilka afse vinnande af detta ändamål, synas mig såsom en

nödvändig förutsättning fordra ett konseqvent fasthållande af ofvanberörda i

12 § uttalade grundsats. Sådana äro bestämmelserna om en i allmänhet

kortare besvärstid, om densammas räknande från utslagets dag och om borttagande

af eu instans i skuldfordringsmål, likasom andra mot gäldenären

strängare stadganden, ämnade att påskynda exekutionsärendenas bringande

till slut. Den af justitieråden åberopade, vid sidan af gällande lag utbildade

praxis torde ej heller böra tillmätas särdeles högt värde såsom medel för

fordringsägaren'' att komma till skyndsamt åtnjutande af sin rätt, enär det

för afböjande af exekutionen ej erfordras mer än att gäldenären antingen

omedelbart hos öfverexekutor eller, i händelse denne, då gäldenären försummat

att förklara sig, dömer till utmätning, vid klagan i Hofrätt bestrider

sökandens påstående. Två af Högsta Domstolens bemälde ledamöter hafva

ansett, att någon betänklighet vid förslagets antagande ej skulle möta, om,

såsom Lagkomité!! och äldre Lagberedningen finge anses hafva åsyftat såsom

alldeles nödvändigt, i ny lagstiftning angående domstolsväsendet verkligen

tillfredsstäldes det behof, som framkallat den i praktiken utöfver lagens lydelse

tillkomna utsträckningen af länsstyrelsernas myndighet i exekutionsärenden.

Hvad nämnda komitéer föreslagit i afseende a tätare sammanträden

vid domstolar å landet — något strängare kontumacialförfarande finnes

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bil. N:o 2 till Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 2.

ej i deras förslag ifrågasatt — har genom Kongl. Förordningen angående

ändring^ i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 Maj

1872, så vidt under närvarande förhållanden ske kunnat, blifvit antaget att

gälla för domsagor, bestående af ett eller två tingslag, och en sedermera

äfven anlitad utväg har blifvit Eders Kongl. Maja beredd att, hvad angår

domsagor, bestående af flera tingslag, genom särskild anordning för ett eller

flera af dessa tingslag eller genom flera härads sammanslagning till ett tingslag

än vidare utvidga nämnda förordnings verkningskrets, till vinnande af hvilket

ändamål ett medel äfven linnés deruti, att efter deri nyligen genomförda regleringen

af häradshöfdingonies löneförmåner man lättare kan, när deraf göres

behof, genom domsagors klyfning minska dessas områden. 1 de mera glest

befolkade landsorter, der sådan anordning torde möta största hindret, lärer

väl ock residensstadens aflägsenhet föranleda att under nuvarande förhållanden

oftare ån å andra ställen domstolen i orten anlitas äfven i mål, som kunnat

hos öfverexekutor anhängiggöras. Hvad vid denna § blifvit anmärkt torde

således ^ej utgöra giltig anledning att till den ännu ej bestämda tid, då ny

lag angående domstols- och rättegångsväsendet kan blifva antagen, uppskjuta

framläggandet af förevarande förslag.

Då det med afseende å exekutivprocessens summariska beskaffenhet

icke synes lämpligt att i lagsökningsmål, längre än 20 § medgifver, utsträcka

rättigheten att skriftvexla och sålunda fördröja målets bringande till slut,

har jag ej kunnat biträda den åt två ledamöter utaf Högsta Domstolen vid

nämnda framstälda anmärkning, det gäldenären borde vara berättigad att

få med svar bemöta borgenärens påminnelser. Af enahanda skäl har jag

ansett den af samme ledamöter vid 21 § gjorda anmärkning icke böra föranleda

annan ändring i denna §, än att, till undvikande af missförstånd,

deri blifvit intaget stadgande om rätt för part, som tager del utaf en å vederdelosidan

ingifven originalhandling, att vid detta tillfälle öfver handlingen

sig yttra. Något anstånd för svars afgifvande bör han ej erhålla.

Stadgandet i 27 §, att gäldenär, utom i de fäll som i 24 och 25 §§

nämnas^ ej må hos öfverexekutor åberopa andra än skriftliga bevis, hafva

tva utaf Högsta Domstolens ledamöter volut ändra i sådan riktning, att detsamma

ej blefve »vilkorligt, utan medgåfve rättighet för öfverexekutor att,

äfven om skriftliga bevis ej åberopats, likväl kunna, när skälig anledning

dertill förekomme, förklara ett mål tvistig!. Men då berörda stadgande är

en naturlig konseqvens af föreskriften i 12 §, att den sökande å sin sida ock

niaste grunda sin talan å skriftlig handling; och detsamma försvaras äfven

af den i 32 § gäldenär gifna rätt till återvinning vid domstol, har förslaget

i förevarande de! bibehållits oförändradt.

Den i nyssnämnda 32 § eu gäldenär medgifna rättighet att, ehuru han

tappat i den exekutiva processen, dock gorå sin talan gällande i vanlig

opaginerad Kontrollera mot PDF

• )

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2-

rättegångsväg, är för honom en utväg att få den bevisning pröfvad, som

han ej kunnat hos den exekutiva myndigheten förete. Det har häremot

blifvit anmärkt utaf tva bland Högsta Domstolens ledamöter, att domstol

skulle kunna komma att pröfva samma fråga, som förut varit föremål för

öfverexekutors och hofrätts bedömande, utan att några nya, på den redan

afgjord a saken inverkande förhallanden efter densammas anhängiggörande

nos öfverexekutor inträffat, samt att, om tvisten fullföljdes hos hofrätt, samma

hofrätt åter skulle blifva nödsakad behandla en af hofrätten förut afgjord

sak och företaga granskning af ett utaf hofrätten redan meddeladt utslag.

Detta kan inträffa redan efter nu gällande lag uti alla fall, der exekutivmyndigheterna

förklara ett skuldfordringsmål tvistig!, utan att dock, så vidt

jag har mig bekant, hittills försports några sådana olägenheter, som eu af

Högsta Domstolens ledamöter ansett skulle uppstå i följd af det föreslagna

stadgandet. Det far ej heller förbises, att sedan utslag i utsökningsmål

fallit och gatt i verkställighet samt den tappande således ej har något intresse

ar att om samma sak anställa oskälig rättegång, han icke lärer begagna

sin rätt att stämma om återvinning, derest han ej i den nya rättegången

kan ^förebringa förut ej pröfvade skäl och bevis, hvarförutan han ej

torde ega någon utsigt att vinna sin talan.

På sätt i Nya Lagberedningens motiv blifvit visadt, står återvinniugsrätten

— hvilken ock öfverallt återfinnes i de utländska processlagarne —

uti det närmaste sammanhang med de uti förevarande förslag gifna bestämmelser

angående skuldfordringsmåls handläggning, och jag kan derföre ej

tillstyrka någon inskränkning uti denna rätt. Dess tillvaro utgör ock eu

förutsättning för den i 192 § föreslagna minskning af instansernas antal i

lagsökningsmål.

Med afseende a. stadgandet i oO § att, om dom, hvarå utmätning eller

annan verkställighet följt, ändras eller upphäfves, den, som verkställigheten

sökt, skall, jemte återbärande af lyftad eller tillträdd egendom, tillika fylla

all genom domens verkställighet orsakad skada, har Högsta Domstolen ansett,

att den, som far pa grund af 40 § lyfta utmätt lös egendom eller enligt

41 § tillträda viss lös egendom, bör ställa pant eller borgen ej mindre

för hvad han lyfter eller tillträder, såsom förslaget innehåller, utan äfven

fin det skadestånd, hvartill lian kan kännas skyldig, om domen ändras eller

upphäfves. Men häremot förekommer, att enligt 39 §. mot hvilken någon

anmärkning ej blifvit framstäld, borgenär är berättigad" att utan ställande af

pant eller borgen erhålla utmätning, ändå att domen öfverklagas, och att

4 i § tillåter att utan sådan säkerhet qvarstad må läggas å gods, om hvars

utgifvande är förordnadt genom dom, som ej vunnit laga kraft. Om nu

den vinnande parten lyfter den enligt 39 § utmätta egendomen eller genom

full verkställighet af den i 41 § nämnda dom får tillträda det omtvistade

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bil. No .2 till Kong!.. Maj:ts Nåd Proposition N:o 2.

godset, kan ej genom blotta lyftningen eller tillträdandet för den tappande

uppstå någon skada, så framt lian erhåller säkerhet för all den återbäring,

som enligt 50 § kan ifrågakomma, Vid sådant förhållande synes ej vara

någon anledning, att såsom vilkor för lyftningen föreskrifva pant eller borgen

för skada, som kunnat uppkomma äfven om lyftningen ej egt ram.

Vid 42 § bär en ledamot af Högsta Domstolen ansett, att det i nämnda

§ för erhållande af verkställighet å en icke lagakraftvunnen dom, hvarigenom

flyttnings- eller afträdesskyldighet blifvit alagd, uppsmida vilkor, att

uppehåll med verkställandet skall vålla märklig skada, borde bortfalla. I

sammanhang härmed har han anmärkt, att vilkoret ici-:e heller syntes väl

öfverensstämma med 158 §, enligt hvilken hus- eller jordegare kan, utan

att hafva någon dom och utan att behöt va visa någon skada, erhålla öfverexekutors

förordnande om hyresmans eller brukares vräkande, der denne ej

kan visa sannolika skäl för sin rätt att qvarsitta. Enligt 158 § fordras

dock för erhållande af vräkning, att bestämd legotid tilländagå^ eller flyttningstid

i följd af uppsägning inne är. Flyttnings- eller afträdesskyldigheten

måste således vara uppenbar. De fall deremot, då fråga om hyresmans

eller brukares förpligtande att afflytta dragés under domstols pröfning,

torde — såsom Nya Lagberedningen i sina motiv erinrat — hufvudsakligast

vara sådana, då hyresmannen eller brukaren påstås hafva i följd af

kontraktsbrott förverkat sin rätt att qvarsitta, eller ock eljest vara af mera

invecklad beskaffenhet. Vid sådant förhållande synes omsorgen om den

tappandes möjliga rätt bjuda, att verkställighet å domar i dylika mål medgifves

endast, när särskilda omständigheter dertill föranleda, och detta så

mycket hellre, som enligt den hittills allmännast rådande praxis verkställighet

å dylika domar icke fått ega ruin. förr än de vunnit laga kraft.

I 45 § bär på de af Högsta Domstolens fleste ledamöter anförda skäl

uteslutits orden: “inför rätta sluten eller erkänd.“ Deremot torde det ej

vara nödigt fordra, att Rättens beslut angående en förliknings fastställande

skall hafva vunnit laga kraft, innan den får verkställas. Har en förlikning

blifvit ingången under sådana formaliteter, att den enligt 20 kap. Rättegångsbalken

kunnat af Rätten fastställas, lärer den ock, så vida ej uppenbart

fel blifvit af Rätten begånget, förblifva för parterna bindande, och dä

torde ock verkställighet derå böra kunna meddelas, ända att Rattens beslut

ej vunnit laga kraft.

Jemte det Högsta Domstolens fleste ledamöter vid 54 § föreslagit en

ändring, som af mig ock blifvit vidtagen, har en af samme ledamöter tillika

hemstält, att i förordningen om nya utsökningslagens införande matte stadgas,

att när ett sådant skuldebref, som i nyssnämnda § omförmäles, erkännes

inför kronofogde, stadsfogde eller no tarms publicus, denne skall öfver

erkännandet föra protokoll, hvari skuldebrefvet ordagrant intages. Det torde

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

dock kunna blifva föremål för tvekan, huruvida en sådan bestämmelse är

fullt ändamålsenlig och om den icke, genom den omgång och möjliga kostnader,

som deraf kunde följa, skulle motverka ett allmännare bruk af ifrågavarande

exekutoriska urkunder, men i alla händelser synes stadgandet

icke hafva sin plats i en förordning af civillags natur, utan, om det finnes

lämpligt, böra meddelas i administrativ väg.

Enligt 75 § får utmätning af en på ej löpande handling grundad fordran

ej anses fullbordad och således ej medföra förmånsrätt förr än förbud

meddelats den, från hvilken fordringen skall utgå, att deraf utgifva något

tiil annan än utmätningsmannen eller den, till hvilken i följd af utmätningen

gäldenärens rätt kan komma att öfvergå. Skälen till denna föreskrift

finnas i Nya Lagberedningens motiv anförda, och giltig anledning synes

mig ej förefinnas att, såsom en ledamot af Högsta Domstolen förordat, återupptaga

förra Lagberedningens stadgande, enligt hvilket utmätningen var

afslutad och medförde förmånsrätt, så snart den blifvit hos gäldenären verkstäld,

och förbudet betraktades allenast såsom en efterföljande säkerhetsåtgärd.

Uti de nyligen utfärdade lagarne angående sakrätterna i fast egendom,

har lagfart bibehållit betydelsen att utgöra det nödvändiga vilkoret för betryggande

af en redan förvärfvad eganderätt, så att denna, ehuru genom

öfverlåtelsen förvärfvad, om lagfart icke blifvit sökt, kan komma att stå tillbaka

så väl för annans senare förvärfvade eganderätt, som ock för öfriga

sakrätter i fastigheten, ändock att de tillkommit efter det öfverlåtelsen

skedde. Yid sådant förhållande synes man, på sätt i 8''2 § skett, utan att

göra sig skyldig till någon inkonseqvens, kunna låta den sakrätt, som i och

genom utmätningsåtgärden uppkommer och hvilken för sitt bestånd icke

erfordrar någon efterföljande åtgärd, förblifva gällande äfven mot en äldre

öfverlåtelse, i afseende å hvilken, då utmätningen skedde, nye egaren uraktlåtit

att vidtaga de föreskrifna åtgärderna till öfverlåtelsens betryggande.

Af samma skäl som en panträtt, hvilken förre egaren medgifvit i fastigheten

och hvilken såsom sakrätt icke vidhäftade fastigheten då den öfverläts,

ändock kan komma att blifva gällande mot en öfverlåtelse, som är äldre

än denna, synes den panträtt, som genom utmätningen uppkommer, under

samma förhållanden böra blifva gällande mot den äldre öfverlåtelsen. Det

torde således ej vara skäl att, såsom Högsta Domstolens fleste ledamöter

yrkat, ur förslaget alldeles utesluta 82 §, och detta så mycket mindre som

derigenom det nuvarande missförhållandet, att gäldenären genom att upprätta

en öfverlåtelsehandling, hvilken endast för detta'' ändamål användes och

hvarå lagfart aldrig sökes, kan förhindra att hans fastighet tages i mät till

gäldande af hans förbindelser, skulle för framtiden komma att fortfara.

Men, ehuru sålunda uteslutandet af denna § icke torde kunna utan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bil. No 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

olägenhet ega rum, synes mig dock eu ändring af §:n vara nödvändig. Under

det nu gällande lagstiftning lemnar nye egaren tillfälle att genom en,

så fort ske kan, företagen ansökan om lagfart förekomma, att inteckning

be viljas för förre egarens gäld, skulle nemligen enligt förslaget eu dylik

möjlighet saknas att förekomma egendomens utmatning för sådan gäld under

ders tid, som förflyter till dess Rätten sammanträder för lagfartsärendes

behandling. För att bereda nye egaren en dylik möjlighet äfven för sist

omförmälda tid och sålunda åvägabringa fullständig analogi med förhållandet

i afseende å den frivilliga pantsättningen, har derföre m2 mom. i 82 §

erhållit den förändrade lydelse förslaget till proposition utvisar. I sammanhang

härmed har äfven funnits nödigt meddela föreskrift derom att, i

händelse vid utmätningen tid för nye egaren ännu står öppen att genom

lagfarts sökande undanrödja utmätningen, försäljningen af den utmätta fastigheten

skall anstå till dess sig visat om lagfart sökes.

De af Högsta Domstolen föreslagna ändringar uti 1 OR (102), 110

och 121 §§, i syfte afl tiden, då köpeskilling för utmätningsvis såld fastighet

sist skall erläggas, måtte alldeles sammanfalla med tiden för sammanträdet

för köpeskillingens fördelning, hafva bl Hvit iakttagna. Deremot synes

det af Högsta Domstolen vid Ilo § ifrågasatta tillägg om rådrum för köparen

att med borgenärerna och gäldenären aftala om liqviden vara mindre

erforderligt, enär uppenbart torde vara att vid sammanträdet i allt fall

så kommer att tillgå som detta tillägg skulle uttrycka.

Vid 125 § hafva Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärkt, att då

vid fördelning af köpeskilling för utmätt såld egendom understundom kunna

förekomma frågor, hvilkas lösning taga i anspråk en juridisk insigt och erfarenhet,

hvilka man ej har rätt att fordra hos utmätningsmannen, och då

rättssäkerheten ej borde uppoffras för skyndsamheten, Högsta Domstolens

bemälde ledamöter ej kunde tillstyrka att, i händelse öfverenskommelse om

fördelningen icke kan träffas, utmätningsmannen skulle få pröfva och afgöra

. fördelningsfrågorna, än mindre att den, som kronofogde satt till utmätningsman

i sitt ställe, finge nämnde pröfningsrätt, hvilken skulle tillkomma

honom vid fördelning åt köpeskillingen för utmätt lös egendom i

de fall, om hvilka Hd och 120 §§ handla. Samme ledamöter hafva derföre

hemstält att, i stället för hvad 125 § innehåller, måtte stadgas att, om

öfverenskommelse angående fördelningen ej kan å sammanträdet träffas som

i 124 § sägs, det åligger utmätningsmannen att till öfverexekutor genast

insända alla ärendet rörande handlingar jemte köpeskillingen, samt att öfverexekutor

derefter skall ofördröjligen verkställa fördelningen.

Enligt min åsigt vore det visserligen följdriktigast och med naturen

af flertalet utaf de vid en fördelning förekommande tvistefrågor mest öfverensstämmande,

, om man, i analogi med förfarandet uti konkurs, föreskrefve,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bil. N:o 2 till Kong/, Maj ds Nåd. Proposition No 2.

att alla fördelningsfrågor, om hvilka godvillig öfverenskommelse ej kunnat

träffas, skulle instämmas till domstol och sedermera behandlas i vanlig

tvistemål svag. Men då detta i anseende till vår nuvarande domstolsorganisation

skulle, hvad landet angår, medföra alltför stora praktiska olägenheter,

och man derföre torde böra, fortfarande som hittills, låta exekutiva

myndigheter pröfva och afgöra fördelningsfrågorna, synes mig icke vara skäl

att frångå den af Nya Lagberedningen föreslagna anordning, enligt hvilken

underexekutorn, i händelse han förrättat försäljningen af utmätt egendom,

äfven skall fördela den derför inflytande köpeskilling.

Enahanda praktiska skäl, som föranledt dertill att bestyret med försäljning

af utmätt fastighet å landet i vissa fall öfverlemnats till underexekutorerna

— mot hvilken anordning någon anmärkning ej blifvit framstäld

och ej heller torde med fog kunna göras — synas mig nemligen i

väsentlig mån ega giltighet äfven i fråga om fördelningens verkställande.

En anordning af den art, som inom Högsta Domstolen förordats, skulle föranleda

till känbara olägenheter för de i fördelningsfrågan intresserade.

Antagligen komma underexekutorerna att hufvudsakligen få befattning med

auktioner å sådana mindre egendomar, som äro belägna på längre afstånd

från länets residensstad, och i dessa fall äro vanligen borgenärerna lika som

köparen boende i den ort, der egendomen är belägen. För dessa borgenärer

är det utan tvifvel förenadt med vida större kostnad och besvär att

nödgas bevaka sin rätt och söka utfå sin betalning vid det aflägsnare exekutionssätet

i residensstaden, i stället för att åtnjuta sin rätt i hemorten.

Den tidsutdrägt, som skulle vållas genom fördelningens hänskjutande till

öfverexekutor, blefve ej heller obetydlig. Då öfverexekutor skulle i första

hand uppgöra fördelningen och tillhandahålla de till honom remitterade medlen,

blefve det utan tvifvel nödigt, att särskildt sammanträde inför honom

hölles, och att dag derför utsattes och genom allmänna tidningarne kungjordes

på vanligt sätt, hvartill ej ringa tid måste åtgå. Under denna tid

skulle borgenärerna uppehållas i sin rätt och medlen ligga ofruktbara.

Genom bestämmelsen, att underexekutorn ej får, innan hans fördelningsförslag

vunnit laga kraft, sätta det i verkställighet annorledes än mot säkerhets

ställande af borgenären, torde i materielt hänseende vara tillräckligt

sörjdt derför, att, om ett misstag begås af förrättningsmannen, det icke karl

blifva förlustbringande för den enskilde parten, helst om man tager i betraktande

förrättningsmannens personliga ansvarighet för sina åtgärder i tjensten

och särskildt derför att den stälda säkerheten är fullgod, hvilket han

af omtanke för sin egen säkerhet manas att noggrant pröfva. Olägenheten

af ett utaf förrättningsmannen tilläfventyrs begånget misstag skulle således

inskränka sig dertill, att den lidande parten nödgas hos öfverexekutor söka

Bill, till Riksd. Prof. 1877. 1 Samt. 1 Afä. 2 Raft. II

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

rättelse och under tiden uppehälles i sin rätt, hvarvid dock bör bemärkas,

att dylik omgång och tidsutdrägt endast undantagsvis drabba en bland borgenärerna,

då de deremot enligt den inom Högsta Domstolen föreslagna

anordning skulle såsom regel drabba nita borgenärerna. Sos frågan ur

öfvervägande formel synpunkt, visar den sig visserligen något annorlunda.

Tryggheten för ett riktigt bedömande åt eu svårlöst fråga, der en sådan

förekommer, är utan tvifvel större, då frågan handlägges af öfverexekutor,

och olikheten mellan öfver och underexekutor i detta hänseende framträder

i förslaget tydligt deri, att öfverexekutor kan, om han finner skäligt, sätta

sitt beslut i verkställighet utan pant eller borgen för hvad parten på grund

af beslutet lyfter, hvilket deremot är underexekutorerna förbjudet. Men äfven

i formelt hänseende torde giltiga skäl kunna åberopas till stöd för underexekutorernas

befogenhet att i första hand verkställa fördelningen. Den

sålunda åt underexekutorn uppdragna befattningen är icke så främmande

för hans verksamhet i öfrig!, att svårare eller oftare återkommande oriktigheter

synas vara att befara. Underexekutor har nemligen redan i sin egenskap

af auktionsförrättare åligganden af den art, att i talrika fall köpeskillingens

fördelning endast utgör eu tillämpning af åtgärder och beslut,

som han förut vidtagit eller meddelat. Så skall enligt den med nu gällande

lag öfverensstämmande 105 § af förslaget underexekutor, då han förrättar

auktion, der fråga är om beståndet af intecknad nyttjanderätt m. m. dylikt,

— hvilket fall ofta å landsbygden förekommer — uppgöra en beräkning,

dervid, enligt alldeles enahanda grunder som vid köpeskillingens fördelning,

hvarje fordran skall upptagas till det belopp, hvartill den beräknas uppgå

den dag, då sammanträdet för fördelningen eger rum. Denna åtgärd är

uppenbarligen identisk med upprättande af fördelningsförslaget och, såsom

afgörande öfver verkliga sakrätters bestånd, af mera genomgripande verkan

än ett sådant förslag. Äfven i det vanliga fall, att köpeskillingen eller en

del deraf ej aflemnas i penningar, utan medelst inteckning, som köparen

innehar eller tätt öfvertaga, måste underexekutor såsom auktionsförrättare

uppgöra utredning om den ifrågavarande handlingens värde och betalningsrätt

i förhållande till öfriga fordringar eller med andra ord en provisorisk

fördelningsplan, hvilken åtgärd äfven är af framstående vigt såsom bestämmande

för köpets bestånd och köparens rätt att tillträda egendomen.

Ett ytterligare stöd för förslaget i förevarande fråga ligger deri, att

underexekutorerna sedan långliga tider faktiskt — om än utan stöd af uttrycklig

lag — ofta verkstält fördelning af köpeskillingsmedlen för utmätt

egendom, så väl lös som fast, och det af erfarenheten bestyrkta förhållande

att klagan i dylika mål ej ofta förekommer i högre instanser torde kunna

antagas bevisa, att parternas rätt varit så val bevarad, som det varit möjligt

under det ofullständiga skick, hvari lagstiftningen i detta ämne befun
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

nits. Anledning torde följaktligen ej förefinnas att, samtidigt dermed att de

anmärkta bristerna i lagstiftningen afhjelpas, fråntaga underexekutorerna en

funktion, som de redan dessförinnan kunnat utöfva utan kända olägenheter för

det allmänna eller de enskilde parterne. Hvad särskild t fördelningen af köpeskillingsmedlen

för utmätt lös egendom angår, synes dock den inom Högsta

Domstolen anmärkta oegentligheten, att fördelningen kunde komma att förrättas

af de kronofogden underordnade tjenstemännen, böra undanrödjas, och

har för sådant ändamål ett tillägg skett i slutet af 3 §.

Då den i 137 § 1 mom. gifna föreskrift om köpeskillingsmedels nedsättande

i länets ränteri bör gälla äfven för medel, som vid fördelning å

landskansli blifvit borgenär tillagda, men icke af honom lyftas, har nämnda

moment blifvit omredigeradt. Härigenom vinnes äfven, att stadgandet i 138

§ om köpeskillingsmedels insättande i bankinrättning kommer att omfatta

alla dylika medel.

Mot 144 § hafva tre af Högsta Domstolens ledamöter anmärkt, att

densamma borde utgå såsom obehöflig och derjemte vilseledande. Denna

§, som visserligen, hvad deri omförmälda ansvar för tjenstefel angår, ej kan

anses vara nödvändig, men icke heller torde böra gifva anledning till den

inom Högsta Domstolen befarade misstydning, att alla andra tjenstefel ej

skulle föranleda till ansvar, har egentligen betydelse i fråga om utmätningsmans

skyldighet att i det afsedda fallet gälda ränta, men torde jemväl i

öfrig! kunna försvara sin plats, såsom utmärkande att påföljden i förevarande

fall ej inskränker sig till räntebetalning.

Att, på sätt en ledamot af Högsta Domstolen föreslagit, i 181 § ändra

orden: “den vinnande" till: “den, som hos öfverexekutor varit sökande eller

klagande och sin talan vunnit" torde ej vara lämpligt. Ifrågavarande § bör

afse hvarje vinnande part, äfven om han ej varit sökande eller klagande,

utan svarande, men af någon anledning, t. ex. om han fått sig tillerkänd

ersättning för förklaringskostnaden, vill bereda laga kraft åt utslaget.

Vid 192 § hafva fyra bland Högsta Domstolens ledamöter förklarat

sig ej kunna tillstyrka det föreslagna borttagandet af rättigheten att hos

Konungen fullfölja talan mot hofrätts utslag i de mål, hvarom 2 Kap. handlar,

eller de egentliga skuldfordringsmålen. De betänkligheter, bemälde ledamöter

häremot hysa, gå i främsta rummet derpå ut, att ibland dylika

mål understundom kunde förekomma sådana, att afgörandet vore förenad!

med svårigheter, att de olika instanserna stannade i olika beslut och att

besluten äfven i den nuvarande högsta instansen understundom fattades med

en ringa majoritet. Men, om också det medgifves, att sådana fall hunna,

förekomma, torde man dock ej kunna jäfva erfarenhetens vittnesbörd, att de

höra till de sällsynta undantagen. Det bör ej förgätas, att, i följd af den

lydelse 12 § eger, de ifrågavarande målen icke äro eller få vara tvistig^;

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bil. N:o 2 till Kongl. Äfaj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

att de, noggrant bestämda till arten af den bevisning, som deri får åberopas,

och afseende endast en viss grupp af aftal, skilja sig från öfriga utsökningsmål

och icke heller kunna i allmänhet jemföras med de vid dorastolarne

förekommande tvistemålen, och att denna deras egendomliga beskaffenhet

icke förändras derigenom, att det står borgenären Öppet att med förbigående

af de exekutiva myndigheterna instämma krafvet till domstol. Om

man — da lagens bestämmelser naturligtvis böra grundas å hvad som är

regel, icke å de mera sällsynta undantagen — jemför antalet af de skuldfordringsmål,

som af hofrätterna afgöras, med den ytterst ringa bråkdel

deraf, som under nuvarande förhållanden fullföljes till Kongl. Maj:t, och

man tillika tagel'' i betraktande, att af de sålunda fullföljda målen någr.

uppenbarligen blifvit det endast för att bereda gäldenären eu betalningsfrist, "%

torde det blifva teinligen klart, å ena sidan, huru vigtigt det är, att det

oändligt öfvervägande flertalet af borgenärer förhjelpes till sin rätt utan

uppehåll under tiden för revisionssökandet, och å andra sidan huru jemförelsevis

ringa det motsatta intresset är. Härtill kommer — och på denna

omständighet bör enligt min uppfattning läggas vigt — att det fåtal af

gäldenärer, som sålunda enligt förslaget skulle uteslutas från rättigheten att

i exekutiv väg fullfölja talan hos Kong]. Maj:t, deremot alltid skulle hafva

rättigheten öppen att stämma om återvinning i domstolsväg och följaktligen

kan, om anledning dertill finnes, på denna väg vinna fördelen af att få sin

rätt af den högsta instansen pröfvad och der tilläfventyrs godkänd — hvithet

dock ingalunda innebär att Kongl. Maj:t, om målet blifvit afgjordt i

exekutiv väg, skolat ändra hofrättens lagsökningsutslag. Lyckligtvis lära

väl ock de fall vara sällsporda, der, såsom uti det inom Högsta Domstolen

exempelvis anförda, den slutligen vinnande parten till följd af vidriga omständigheter

icke kan utfå sin rätt, och dylika fall böra snarast hänföras

till sådana ofall, som ej rimligen kunna af någon lag förekommas. Under

sådana förhållanden synas mig de inom Högsta Domstolen framstälda betänkligheter

icke utgöra tillräckliga skäl för någon förändring uti ifrågavarande

§.

Uti förslaget till förordning om nya utsökningslagens införande och

hvad i afseende derå iakttagas skall hafva i 11 § 1 mom., i följd af anmärkning

utaf två bland Högsta Domstolens ledamöter, några ord blifvit uteslutna

såsom öfverflödiga, och hafva derjemte på andra ställen mindre redaktionsändringar

blifvit vidtagna, 1 afseende å grunderna till så väl detta förslag

som förslaget till förordning angående stämningsmän, hvilket senare af Högsta

Domstolen lemnats utan anmärkning, tillåter jag mig att åberopa de af Nya

Lagberedningen författade motiv.

Tiden, då nya ntsökningslagen samt nyss berörda båda förordningar

skola träda i kraft, har af mig blifvit föreslagen til! den 1 Januari 1879.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2

Att bestämma en närmare tidpunkt torde icke vara lämpligt med hänsyn

till den tid, som måste åtgå för ordnandet af den nya stadsfogdeinstitutionen

samt vidtagandet af de förändringar i magistraternas arbetsordningar,

utmätningsmännens instruktioner m. m., som af den nya lagstiftningen föranledas.

Då denna lagstiftning också torde komma att inverka på landsekreterarnes

löneinkomster, torde det äfven vara ensidigt att före dess tillämpning

lemna rådrum för genomförandet af en ny reglering af landssekreterarnes

lönevilkor.

I sammanhang med nu anmälda lagförslag har Nya Lagberedningen

äfven uppgjort förslag till förordning angående upphäfvande af Ridderskapets

och Adelns rätt att göra utpantning hos sina frälsebönder, och har Högsta

Domstolen, som blifvit öfver förslaget hörd, lemnat detsamma utan anmärkning.

Förslaget är af beskaffenhet att för dess antagande erfordras Ridderskapets

och Adelns bifall. Nästa lagtima adelsmöte sammanträder emellertid

ej förr än under år 1878. Vid sådant förhållande blefve det således, om

förslaget nu framlades till näst sammanträdande Riksdag och sedermera af

densamma antoges, nödigt att under år 1877 sammankalla urtima adelsmöte,

för att frågan icke skulle jemlikt 87 § Regeringsformen förfalla, men,

da det icke torde vara skäl att endast för denna frågas behandling vidtaga

en dylik åtgärd, torde med detta förslags framläggande för Riksdagen få tills

vidare anstå. 1 följd häraf synes, för undanrödjande af ovisshet, vara lämpligt

att uti förordningen om nya utsökningslagens införande m. m. intages

uttrycklig bestämmelse, att genom densamma någon ändring icke göres uti

Ridderskapets och Adelns ifrågavarande utpantningsrätt.

Med anledning af hvad jag nu anfört, får jag i underdånighet hemställa,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes besluta att, i öfverensstämmelse med

det af mig i underdånighet anmälda förslag till nådig proposition, öfverlemna

till Riksdagens antagande förslag till

Do utsökningslag,

2:o förordning om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende

derå iakttagas skall, och

3:o förordning angående stämningsmän.

Justitieråden von Segebaden och Svedelius åberopade sina vid förslagens

granskning i Högsta Domstolen afgifna yttranden i de delar, hvari det

nu framlagda förslaget till proposition afveke från de af Justitieråden uttalade

åsigter.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter behagade

Hans Maj:t Konungen bifalla hvad Herr Statsministern

Bih. till Riksd. Prat. 1877. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft. IT!

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

hemstält; och skulle till följd häraf till Riksdagen aflåtas

nådig proposition af innehåll bilagan litt. A till detta

protokoll utvisar.

Ex protocollo

G. P. Hagbergh.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1877.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.