Angående ändringar i grunderna för pensioneringen af arméns befäl och underbefäl med vederlikar
1878-03-05 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1878:23, Angående ändringar i grunderna för pensioneringen af arméns befäl och underbefäl med vederlikar
Dokumentets text
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.
1
N:0 23.
Ank. till Riksd. Kansli den 5 Mars 1878, kl. 3 c. m.
Kongl. Maf.ts nådiga Proposition till Riksdagen, angående ändringar
i grunderna för pensioneringen af arméns befäl
och underbefäl med vederlikar; Gifven Stockholms Slott
den 1 Mars 1878.
Enligt andra punkten i de vid 1877 års riksdag antagna grunder
för pensionering af arméns befäl och underbefäl med vederlikar fordras
för erhållande af fyllnadspension, att löntagare icke blott till Arméns
pensionskassa erlagt stadgad pensionsafgift och är till pension ur kassan
berättigad, utan ock att han vid afskedstagandet stått i tjenst vid armén
i 30 år eller, om han är underofficer vid värfvadt garnisonsregemente
eller fortifikationen, i 25 år.
För erhållande af pension ur Arméns pensionskassa erfordras,
jemlikt §§ 48, 50 och 51 af pensionskassans reglemente den 1 Juni
1877, hyilka äro lika lydande med motsvarande paragrafer i det äldre
reglementet af den 21 November 1865, visserligen, utom hvad angår underofficer
vid värfvade garnisonsregementena och fortifikationen, äfvenledes
30 tjenstår, men såsom tjenstår räknas dervid hvarje år efter adertonde
åldersåret tillbragt i publik tjenst, vare sig militär eller civil; och
annat beräkningssätt var ej heller stadgadt i Kongl. brefvet den 9
Februari 1858 om fyllnadspensioner eller för regements- och bataljonsläkares
pensionerande enligt Kongl. Mai:ts nådiga skrifvelse den 11 December
1863.
Stadgandet i de nya pensioneringsgrunderna om 30 års tjenst vid
armén skulle vid ordagrann tolkning hafva till följd, att eu del läkare
Bill. till Rilcsd. Prof. 1878. 1 Sami. 1 Åfd. 11 Halt. 1
2
Kongl. May.ts Nåd. Proposition No 23.
och civile embete- och tjensteman, såsom auditörer, regementsintendenter
med flere, hvilka i allmänhet inkomma på arméns stat vid mognare
ålder än de militäre, och ofta efter föregången civil tjenstgöring, först
vid en längre framskriden ålder blefve berättigad till fyllnadspension.
De i pensioneringsgrunderna upptagna åldersgränser äro emellertid bestämda
i förhållande till den rörlighet och verksamhetsförmåga, olika
befattningar vid armén ansetts kräfva, och om dessa åldersgränser i allmänhet
äro lägre än för embete- och tjensteman å andra stater, äro
också pensionerna,, lägre, i det de, då lönen öfverstiger 1,000 kronor,
utgå med endast 75 ä 80 procent af densamma, i stället för med dess
hela belopp. Den framskjutning af pensionsåldern, som blefve en följd
af eu ordagrann tolkning af bestämmelsen i de nya pensionsgrundernas
andra punkt, skulle således komma ändamålet med de faststälda åldersgränserna
att förfelas och derjemte ställa arméns civile tjensteman och
läkare i ofördelaktigare pensionsförhållanden, än om de qvarstått i civil
tjenst, enär de först vid den för civile tjensteman stadgade pensionsålder,
om ens då, torde vara mogna att erhålla en militärpension, som är
lägre än den civila. Om deremot hädanefter, som hittills, de å arméns
aflöningsstater uppförde löntagare finge för fyllnadspensions erhållande
räkna sig till godo äfven den tid, de tillbragt i annan statens tjenst än
den militära, vore olägenheten afhulpen. Den ändring i pensioneringsgrunderna,
som för sådant ändamål vore erforderlig, skulle inskränka sig
till att i andra punktens första stycke utbyta orden »tjenst vid armén»
till »statens tjenst».
Genom de år 1876 för flottans pensionering antagna grunder bestämdes
väl äfven 30 års tjenst vid flottan såsom vilkor för erhållande
af pension och fyllnadspension, men genom Kongl. Maj:ts med 1877 års
Riksdag fattade beslut stadgades derjemte för flottans läkare och civilstat
eu annan pensionsrätt, hvilken, för dem förmånligare, ej är med pensioneringen
vid armén af nyss nämnda personal jemförlig.
Den nu ifrågasatta förändringen kan icke anses utöfva något särdeles
inflytande på de egentligen militäre einbets- och tjenstemännens
pensionsrätt, enär endast sällan förekommer, att någon från civil öfvergått
i verklig militär tjenst.
Nionde punkten af de nya grunderna för arméns pensionering har
följande lydelse: »Den, som åtnjuter aflöning eller pension af andra all
-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23. 3
männa medel eller innehar beställning å rikets stat, är icke berättigad
till fyllnadspension».
Enligt stadgandet i § 63 af reglementet för Arméns pensionskassa
är pensionsberättigad delegare i kassan, hvilken erhåller civil eller annan
tjenst med aflöning på rikets stat eller ock uppföres på allmänna indragningsstaten
eller på annat sätt af staten pensioneras, icke berättigad att,
så länge han innehar sådana aflönings- eller pensionsförmåner, som uppgå,
till 3,000 kronor, åtnjuta den honom från Arméns pensionskassa tillkommande
pension.
Detta stadgande har i reglementet inkommit på grund deraf, att,
sedan Rikets Ständer vid 1856—1858 års riksmöte förklarat en dylik
bestämmelse utgöra vilkor för då beviljade kreditiv till upprätthållande af
pensionskassans egen pensionering, arméns då församlade fullmäktige,
efter det detta Rikets Ständers beslut blifvit af dem känd!, för sin del
införde stadgandet i pensionskassans reglemente.
För så vidt rätt till pension ingår i tjensteaftalet mellan staten och
dess embets- och tjensteman, lärer väl icke kunna förnekas, att ju pensionen
utgör en aflöningsförrnån, hvartill löntagaren genom sin föregående
tjenst gjort sig berättigad, och att pensionen således är eu innehållen,
ej utbetald löneförmån, hvilken genom föregående arbete blifvit
intjent. Vid sådant förhållande har det visserligen blifvit ifrågasatt, huruvida
den pension, som en gång är förvärfvad, borde någonsin kunna förloras.
Då det emellertid å andra sidan icke kan bestridas staten rätt att
för åtnjutande af pension, lika väl som annan aflöning, stadga de vilkor,
den pröfvar ändamålsenliga, bör i detta fall hufvudsakligen tillses, huruvida
det kan för staten vara fördelaktigt att fråntaga den pensionerade
sin redan intjenta pension derföre att han fortfarande, ehuru i annan
rigtning, egnar sig åt statens tjenst. Med afseende å civila embets- och
tjensteman, hvilkas pensionering i allmänhet inträffar vid en så långt
framskriden lefnadsålder, att vidare tjenst endast undantagsvis kan finnas,
saknar denna fråga betydligare praktisk vigt. Icke så hvad angår
de militära. Då för dessa pensionsåldern måst bestämmas efter måttet
för de kroppsliga ansträngningar, tjensten tager i anspråk, och för det
stora flertalet inträder redan vid 50 lefnadsår, ligger å ena sidan i lefnadsåldern
intet hinder för att de kunna ännu lång tid användas icke
blott i statens civila tjenst utan äfven i åtskilliga militära befattningar,
hvilka icke kräfva de ansträngningar, som med det rörliga fältlifvet äro
förenade, exempelvis som kommendanter å fästningarna och undervisare
vid militärläroverken med flere, hvaremot å andra sidan lefnadsåldern i
förening med hela deras föregående lifsutveckling samt i allmänhet brist
4
Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 23.
å kapital, som åtminstone icke kunnat genom militärtjensten förvärfvas,
för dem försvårar möjligheten att öfvergå till annat lefnadsyrke och genom
arbete i näringarnas tjenst gagna det allmänna och förbättra sina
lefnadsvilkor. Under sådana förhållanden torde, om statens tjenst för
dem afstänges, för mången blott återstå att i overksamhet förtära sin
pension. Enär emellertid statstjensten icke för dem kan innebära någon
lockelse, såvida den ej åtföljes af en aflöning, som i betydligare mån
öfverskrider den pension, de ega att utan fortsatt arbete åtnjuta, så torde,
med nu gällande bestämmelser, overksamheten vara det alternativ, som,
till men för det allmänna, kornme att vanligast väljas. Om återigen
stadgades, att den, som, efter vunnen pensionsrätt, åter erhåller inträde
i statens tjenst, visserligen skulle lida eu minskning i pensionen, men
densamma ej helt och hållet förloras förr, än den nya aflöningen uppginge
till ett jemförelsevis högre belopp, torde mången pensionär vilja
fortfarande i mån af sina krafter egna sig åt statstjensten, och skulle
derigenom uppkomma icke blott eu vinst i statsekonomiskt hänseende
* utan äfven en direkt besparing för statsverket, som i sådant fall sluppe
utgifva fulla såväl aflöningen som pensionen. Det är ur nu angifna synpunkt,
som en förändring i förberörda nionde punkt af de nya pensioneringsgrunderna
och 63 § af reglementet för Arméns pensionskassa kan
anses önskvärd.
De hufvudsakliga medel, hvarigenom staten gifver ersättning för
densamma lemnad tjenst, äro lön, med dermed följande tjenstgöringspenningar
eller dagafiöning, samt arfvode. Skilnaden mellan dessa aflöningssätt
består förnämligast deri, att, då lönen med dess bihang är afsedd
att gifva full ersättning för den tjenst, hvarför densamma är anslagen,
utgör arfvodet, med frånräkning af några vissa undantagsfall, af hvilka
näppeligen något förekommer å de militära staterna, antingen endast
ett tillägg till lön, för att ersätta det ökade arbete och den högre skicklighet,
som i vissa fall och för tjenster af viss art erfordras, eller ock
den skäliga ersättningen för en verksamhet, som icke tager i anspråk en
persons fulla arbetskraft. Ur den ena eller andra af dessa synpunkter
kunna anses bestämda de arfvoden, som äro i stat uppförda för kommendanter,
lärare vid Krigsskolan, Krigshögskolan, Artilleri- och Ingeniörhögskolan,
Artilleristaben, den nu föreslagna för armén och flottan gemensamma
artilleribyrån,adjutanterne i militärdistrikten, ja, äfven å regementens
och corpsers stater för kompani-, sqvadrons- och batterichefer, samt dessutom
åtskilliga arfvoden, anslagna för bestridande af den ekonomiska förvaltningen
vid arméns särskilda delar. Något grundadt skäl kan väl knappast anföras
hvarföre, när lön får åtnjutas jemte arfvode, icke också pensionen
5
Kongl. Maj\ Is Nåd. Proposition N:o 23.
skulle få jemte ett sådant bibehållas. I betraktande derföre af naturen
hos den aflöningsförmån, som benämnes arfvode, hyser Kongl. Maj:t den
åsigt, att innehafvande af ett sådant icke bör utgöra hinder för uppbärande
af pension.
Vidkommande derefter lön på stat, så synes det vara nödigt att, i
nu förevarande hänseende, göra en skilnad mellan den lön, som tinnes
uppförd å militärstat, och annan sådan. Det torde nemligen ej vara
med god ordning förenligt, att den förra får jemte militärpension uppbäras.
Då nemligen den lefnadsålder, som utgör vilkor för pensionsrätt,
är olika vid olika befattningar inom armén, skulle, om militärpension
och militärlön finge förenas, kunna inträffa, att en löntagare, som vid
50 års ålder aflinge med kaptenspensioner, men af Kongl. Maj:t återkallades
i tjenst såsom regementsofficer, skulle få, jemte sin nya aflöning,
uppbära äfven kaptenspensionerna eller någon del deraf, — hvilket vore
uppenbart orimligt. Häremot har också reglementet för Arméns pensionskassa
i § 62 lagt ett uppenbart hinder, och till undanrödjande häraf har
skål icke förekommit.
Annorlunda visar sig förhållandet, då frågan är om en lön på annan
stat än arméns. Den nyss anförda betänkligheten kan dervid icke framträda
såsom motvägande den uppenbara fördelen för staten att kunna
draga nytta af en pensionärs återstående verksamhetsförmåga och under
en föregående tjenstetid vunna erfarenhet. Den praktiska svårigheten vid
frågans lösning torde ligga i att fastställa beloppet af det afdrag å
pensionsförmånerna, hvilket bör blifva en följd af lönens åtnjutande. Att
pensionen bör alldeles upphöra, om pensionstagaren af Kongl. Maj:t kallas
till något af statens högre och bättre aflönade embeten, lärer väl öfverensstämma
med den nu allmänt rådande åsigten. Att emellertid, såsom
skett i Arméns pensionskassa, bestämma en viss lönesiffra, vid hvilken
åtnjutande af pensionen skall upphöra, har den olägenhet, att endast en
ringa skilnad i aflöning är nog att fråntaga en löntagare den pension,
som af en annan får till fullo åtnjutas. Hvad särskildt beträffar det i
Arméns pensionskassas reglemente nu för sådant fall bestämda belopp,
3,000 kronor, så måste detsamma, såsom faststäldt för öfver 20 år sedan,
till följd af den sjunkning i penningevärdet, hvilken sedan dess inträffat
och gjort en allmän lönereglering behöflig, icke längre motsvara den
afsigt, som af lagstiftaren dermed velat vinnas. Bättre lärer väl således
vara att stadga ett afdrag i pensionen i förhållande till den löneinkomst,
som åtnjutes. Det afdrag, som bör ega rum, måste emellertid å ena
sidan ej vara så stort, att pensionärens håg till vidare tjenst slappas
eller förtages, å andra ej mindre, än att någon nämnvärd besparing för
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
statsverket derigenom uppstår. Vid en undersökning af de olika förhållanden,
hvilka skulle uppkomma, allt efter som afdraget bestämdes
till den ena eller andra bråkdelen af löneförmånerna, hvarvid i detta fall
tjenstgöringspenningarna inberäknats, har afdraget ansetts böra bestämmas
till två femtedelar af lönebeloppet.
Med detta afdrag skulle pensionen, som allt efter lönens stigande
successivt minskades, helt och hållet förloras af en sergeant af 2:dra
klassen vid en löneinkomst af........................................................ 900 kronor,
en sergeant af lista klassen vid en dylik inkomst af ......... 1,275 »
en fanjunkare vid d:o af................................................................. 2,175 »
en kapten af 2:dra klassen vid d:o af ....................................... 3,600 »
en d:o af lista klassen vid d:o af............................................... 5,600 »
en major vid d:o af......................................................................... 7,000 »
en öfverstelöjtnant vid d:o af......................................................... 8,000 »
Vidkommande öfverstar, så och då deras pensionsålder är satt så
sent som till 60 år, lära de väl sällan komma att efter afskedstagandet
användas i civil tjenst och då endast i högre befattningar, hvarvid man
derföre bör märka, att öfverstepensionen helt och hållet borttages af en
landshöfdings lön. Då generalens pensionsålder sammanfaller med den
för civila befattningar bestämda, lärer en pensionerad generals anbringande
i civil tjenst öfver hufvud icke ifrågakomma. Såsom departementschef i
Konungens Råd kan han, med nu ifrågasatt afdrag, icke uppbära något
af pensionen.
Slutligen har ej bort lemnas obemärkt, hurusom i de för flottans
pensionerande vid 1876 års riksdag faststälda grunder väl finnes samma
stadgande, som i nu ifrågavarande nionde punkt af de nya pensionsgrunderna
för armén, men då dels fyllnadspensionen vid flottan uppgår
till endast procent af sammanlagda pensionsbeloppet mot omkring
68 procent vid armén, dels de två tredjedelarne af pensionssumman,
hvilka vid flottan anses utgöra pension från Amiralitetskrigsmanskassan,
icke kunna i något fall förloras, hafva förhållandena inom armén och
flottan i detta hänseende synts så olika, att Kongl. Maj:t, som ej ansett
sig böra för armén begära samma förmåner i nu ifrågavarande hänseende
som de, hvilka af flottan åtnjutas, funnit någon verklig likhet
mellan pensionsstadgandena icke kunna i detta fall genomföras.
De förändrade bestämmelser angående åtnjutande jemte annan inkomst
från statsmedel af pension ur Arméns pensionskassa och fyllnadspension
från statsverket, hvilkas antagande, enligt hvad här ofvan angifvits,
synas önskvärda, kunna sammanfattas sålunda:
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
7
arfvode utgör ej hinder för bibehållande af pension och fyllnadspension;
dessa
pensioner få ej uppbäras samtidigt med lön å militärstat;
vid åtnjutande af pension från andra allmänna medel eller lön å
annan rikets stat skall pensionstagare i pension och fyllnadspension lida
en minskning, motsvarande två femtedelar af hvad han sålunda från
annat håll uppbär.
På grund af hvad nu blifvit anfördt vill Kongl. Maj:t, som har
för afsigt att framdeles till krigsbefälet eller arméns fullmäktige göra
framställning om den ändring i 63 § af Arméns pensionskassas reglemente,
hvilken betingas af det beslut, Riksdagen nu kan komma att
fatta, härmed föreslå Riksdagen att, med afseende å sättet för användande
af det till fyllnadspensioner anvisade kreditiv, medgifva, det andra och
nionde punkterna i de vid 1877 års riksdag faststälda grunder för pensionering
af arméns befäl och underbefäl med vederlikar må erhålla följande
förändrade lydelse:
2.
En hvar af förenämnde embets- och tjensteman, hvilken vid afskedstagandet
stått i statens tjenst i 30 år etc. (för öfrigt blifver punkten
oförändrad).
9.
Pensionstagare, som tillträder lön, hvarmed pensionsrätt enligt dessa
grunder är förenad, får icke uppbära fyllnadspension.
Den, som åtnjuter annan lön på rikets stat eller pension från
andra allmänna medel än dem, som för arméns pensionering äro anvisade,
skall i fyllnadspensionen lida en minskning, motsvarande två
femtedelar af hvad han sålunda från annat håll uppbär.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med afl Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
J. H. Rosensvärd.
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Disposition No 23.
Utdrag af protokollet öfver Landtförsvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott
den 1 Mars 1878.
Närvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Herr Lagerstråle,
Thyselius,
Carlson,
Friherre Alströmer,
Loven,
Friherre von Otter,
Forssell,
Rosensvärd.
r
Chefen för Landtförsvars-departementet, Statsrådet Rosensvärd uppläste
till justering ett, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts, uppå
Statsrådets enhälliga tillstyrkan, förut fattade beslut uppsatt förslag till
nådig proposition till Riksdagen angående ändringar i grunderna för
pensioneringen af arméns befäl och underbefäl med vederlikar.
Hans Maj:t Konungen täcktes, enligt Statsrådets underdåniga
tillstyrkan, i nåder gilla berörda förslag, sådant
det finnes detta protokoll bilagdt, samt förordna,
att, i öfverensstämmelse dermed, nådig proposition skulle
till Riksdagen afgå.
Ex protocollo
M. P. Bandelin.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- SU 1878:12 Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatem Nionde hufvudtitel. s. 2 i texten