Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordningar angående tillsättning af presterliga tjenster samt angående förbrytelse af prest och om laga domstol i sädana mål

151 sidor, varav 130 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 2,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 130 av 151 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1879:2, Med förslag till förordningar angående tillsättning af presterliga tjenster samt angående förbrytelse af prest och om laga domstol i sädana mål

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

1

N:0 2.

Kongl. Majds nådig a proposition till Riksdagen, med förslag till

förordningar angående tillsättning af presterliga tjenster

samt angående förbrytelse af prest och om laga domstol

i sädana mål; Gifven Stockholms Slott den 30 December

1878.

Sedan 1868 års Kyrkomöte, jemte anmälan om behofvet af den gällande

kyrkolagens omarbetning, anhållit, att Kongl. Maj:t till en början

täcktes låta ombesörja eu revision af den ecklesiastika rättegångsordningen

och de presterliga befordringslagarna, samt en af Kongl. Maj:t tillsatt komité,

den 2 Oktober 1873, afgifvit förslag till ny kyrkolag, och utlåtanden deröfver

blifvit infordrade från domkapitlen och Högsta Domstolen, har Kongl.

Maj:t till senast församlade Kyrkomöte framstält förslag till förordning angående

tillsättning af presterliga tjenster samt till förordning om straff för

förbrytelse af prest och om laga domstol i sådana mål, så affattade, att

det ena förslaget kunde antagas oberoende af det andra; hvarefter Kyrkomötet,

som ansett förändringar i vissa delar nödiga, anmält sitt godkännande

af de båda författningsförslagen med en i nämnda delar förändrad

lydelse.

Kongl. Maj:t, som ytterligare hört Högsta Domstolen öfver de sålunda

förändrade förslagen samt angående ett med det ena af dem sammanhängande

föreslaget tillägg till 25 kap. Strafflagen, har funnit sig kunna godkänna

de af Kyrkomötet vidtagna ändringar och vill fördenskull, med bifogande

af Högsta Domstolens och Statsrådets protokoll, jemlikt 87 § Regeringsformen

föreslå Riksdagen att antaga närlagda förslag till

l:o) Förordning angående tillsättning af presterliga tjenster;

Bih. till lliksd. Prof. 1879. 1 Sami. 1 Afä. 2 Häft.

i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

2:o) Förordning angående förbrytelse af prest och om laga domstol

i sådana mål; och m

3:o) Förordning angående tillägg till 25 kap. Strafflagen; af Indika

de två sistnämnda förordningarne ega det inbördes sammanhang, att den

ena icke kan, oberoende af den andra, antagas.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

O S C A R.

Louis De Geer.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

3

Förslag

till förordning angående tillsättning af presterliga tjenster.

Med upphäfvande af Kong], förordningen om prestval den 1 April

1843 samt af hvad kyrkolag med dertill hörande författningar i öfrigfc innehålla,

stridande mot nedannämnda bestämmelser, förordnas som följer:

§ L

1. Har ordinarie presterlig tjenst blifvit ledig, skall, der ej annorledes

stadgadt är, det domkapitel, under hvilket tjensten lyder, ofördröjligen

genom offentligt anslag kungöra densamma till ansökning, med utsättande

af dag då ansökningstiden går till ända.

2. Hvad i afseende på ansökningstid samt ansökningshandlingar och

deras inlemnande bör iakttagas, derom förordnar Konungen.

§ 2.

Inom trettio dagar efter den, då ansökningstid går till ända, skall domkapitlet

företaga de ingifna ansökningarna till granskning, pröfva de sökandes

behörighet och uppgöra förslag till tjenstens besättande.

§ 3.

1. Till presterlig tjenst njute prest befordringsrätt endast inom det

stift han tillhör, der icke vidsträcktare rätt är genom denna förordning eller

särskilt af Konungen honom meddelad.

2. Befordringsrätt till presterlig tjenst i Stockholm skall stå öppen

för hela rikets presterskap.

§ 4.

År prest till embetsutöfning obehörig, må han ej på förslag uppföras

eller eljest till presterlig befordran komma i fråga.

§ 5-

•Prest må ej, .medan han innehar förslag till presterlig tjenst, eller

medan besvär, som han anfört öfver dylikt förslag, äro oafgjorda, uppföras

på förslag till annan presterlig tjenst.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

§ 6.

1. Den, som är till komministers- eller kapellpredikantstjenst utnämnd,

men densamma icke tillträda vare ej behörig att på grund af egen ansökan

uppföras på förslag till annan sådan tjenst.

2. Kyrkoherde må ej på grund af egen ansökan uppföras på förslag

till presterlig tjenst, derest han icke vid ansökningstidens slut under minst

tre år, räknadt från tillträdet, innehaft den kyrkoherdetjenst, hvartill han

senast blef befordrad.

§ 7.

Till kyrkoherdetjenst må ej kallas eller på förslag uppföras den, som

icke uppnått trettio års ålder, utan Konungen gifver der lof till.

§ 8''

Ej må domkapitlet till presterlig tjenst utnämna eller på förslag dertill

uppföra annan än den, som pröfvas ega den förmåga och de egenskaper,

hvilka för tjenstens nöjaktiga bestridande erfordras.

§ 9-

Sedan de sökandes behörighet till den lediga tjensten blifvit pröfvad,

uppföre domkapitlet bland dem, som förklarats behörige, på förslaget tre,

efter som de framför andre och sins emellan finnas i förtjenst och skicklighet

ega företräde; och bör dervid tagas i betraktande såväl det nit, det allvar

och den skicklighet, hvarmed sökande skött det kall, honom i kyrkans

eller läroverkens tjenst dittills vant anförtrodt, jemte hans tjenstålder, som

ock hans genom examina, utgifna skrifter eller annorledes offentligen ådagalagda

lärdom i teologiska ämnen. Äro sökande jemgoda i teologiska insigter,

må afseende fästas jemväl på lärdom i andra kunskapsämnen, ådagalagd på

sätt nu är sagd t.

§ io.

1. Tjenstålder skall, lika för ordinarie och extra ordinarie befattning,

räknas efter tjenstgöringstid; dock att, då sökande för sjukdom eller för teologiska

studiers idkande eller profs afläggande eller för fullgörande af offentligt

uppdrag eller af annan dermed jemförlig anledning fått åtnjuta tjenstledighet,

den tid icke må vid tjenstårsberäkningen afdragas. För tjenstgöring

före fylda tjugu tre år må tjenstår icke beräknas, ej heller för mer

än en tjenstebefattning, der sökanden flera sådana samtidigt bestridt.

2. Yid bestämmandet af sökandes tjenstålder galle årsberäkning såsom

för presterlig tjenst äfven för notarie- och amanuenstjenster vid dom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

kapitlen, så ock för lärarebefattning, med hvilken sådan förmån är eller

varder af Konungen förenad. Filosofie doktorsgrad eller behörighet dertill,

genom aflagda prof förvärfvad vid något af rikets universitet, räknas lika

med tre presterliga tjenstår. Ej må någon såsom tjenstår räkna sig till godo

annan tid, än den, under hvilken han varit medlem af svenska kyrkan.

§ ii.

Yid förslags upprättande skall biskopen, eller den hans ställe företräder,

först afgifva sitt utlåtande öfver de sökande efter de i § 9 föreskrifna

grunder och med angifvande af den ordning, i hvilken han finner dem böra

uppföras, hvarefter skall röstas om hvart förslagsrum särskildt, från det första

och vidare nedåt, och varde på hvart rum uppförd den, som dertill erhållit

mer än hälften af de afgifna rösterna. Har vid sådan omröstning

icke någon erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna, skall ny omröstning

anställas mellan de två, hvilka högsta röstetalet tillfallit, dervid, i händelse

af lika röster, ordförandens röst gifver utslaget. Lag samma vare,

der flera än två erhållit sådant röstetal, att företrädet dem emellan är oafgjordt.

§ 12.

I förslagsprotokollet skall för hvarje sökande upptagas ett kort sammandrag

af hans tjensteförteckning och jemväl utföras den tjenstålder, som

han enligt domkapitlets pröfning lagligen egt vid ansökningstidens utgång

räkna sig till godo. •

• § 13-

1. Hafva ej tre behöriga sökande sig anmält, utsätte domkapitlet

ny ansökningstid, hälften af den, som första gången förelädes, och hafre de,

som under första ansökningstiden inkommit och finnas behöriga, företräde

till förslaget.

2. Finnas ej heller efter andra ansökningstidens förlopp tre behöriga

sökande, skall domkapitlet på förslag uppföra den eller de sökande, som sig

anmält och pröivas behörige, samt låta å kyrkostämma inhemta vederbörande

församlings yttrande, huruvida hon med det ofullständiga förslaget

åtnöjes. Förklarar sig församlingen med förslaget nöjd, och är vid annan

presterlig tjenst än kyrkoherdetjenst endast eu å förslaget uppförd, varde

det förklarande lika med val ansedt; är det kyrkoherdetjenst, eller äro vid

annan presterlig tjenst två å förslaget uppförde, vidtage domkapitlet i vanlig

ordning de åtgärder, som för tjenstens besättande ytterligare erfordras. Har

hvarken vid första eller andra ansökningstidens utgång behörig sökande sig

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

anmält, eller nöjes församlingen icke åt ofullständigt förslag, anmäle domkapitlet

förhållandet hos Konungen och afbide hans beslut.

§ 14-

Prest må ej afsåga sig förslag, hvarå han blifvit uppförd, utan så är,

att han, efter det han tjensten sökte, vunnit annan befordran eller domkapitlet

pröfva!'' honom vara af sjukdom eller annan orsak ur stånd att den

sökta tjensten bestrida.

§ 15.

Har, innan val egt ruin, någon af de föreslagna blifvit obehörig att

på förslag uppföras, varde han från förslaget skild.

§ 16.

Har, innan val egt rum, någon af de föreslagna med döden afgått

eller fått förslaget sig afsåga eller blifvit från förslaget skild, anslås ett rum

på förslaget till ansökning ledigt, och förfares vidare som i § 13 sägs; skolande,

der någon förut förslaget sökt, men ej blifvit derå uppförd, hans då

ingifna ansökning icke utan att han densamma uttryckligen förnyat komma

under pröfning, ej heller den omständigheten, att han förut sökt, berättiga

honom till företräde framför senare sökande.

§ 17.

1. Sedan förslag vunnit laga kraft, eller deröfver anförda besvär

blifvit slutligen afgjorda, skola de föreslagna, hvar på sin* dag, i ordning

efter deras rum på förslaget, vid högmessogudstjenst aflägga prof med predikande

och altartjenst i den kyrka, vid hvilken ledigheten är, eller, om

flera kyrkor under tjensten lyda, och domkapitlet icke annorlunda bestämmer,

i moderkyrkan. År med den lediga tjensten förenad skyldighet att på

samma sön- eller högtidsdag förrätta gudstjenst i mer än en kyrka, bestämme

domkapitlet om prof i två kyrkor afläggas skola.

2. Ej må profpredikant, om annan prest är att tillgå, i församling

der han aflägger prof utföra annan presterlig förrättning än här är sagdt.

§ !8-

År prest, som blifvit på förslag uppförd, i fält eller på embetets vägnar

eller i offentligt uppdrag utrikes stadd, och kan han förty icke till

profs afläggande sig inställa, vare dock behörig att vid valet komma under

omröstning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

7

§ 19.

Varder någon af de på förslaget uppförda af sjukdom eller annat

laga förfall hindrad att å utsatt dag aflägga prof, göre derom ofördröjligen

anmälan hos domkapitlet. Är lian fortfarande af laga förfall hindrad att

anmäla sig till prof inom nittio dagar från den förelagda profdagen, må

han utan afläggande af prof komma under omröstning. Har den uteblifne

ej anmält förfall, som af domkapitlet godkännes, må han kunna af domkapitlet

från förslaget skiljas.

§ 20.

Har, efter det profdagar varit för de föreslagna utsätta, sökande blifva

i den ordning, som i § 16 sägs, på förslaget uppförd, förelägge domkapitlet

honom särskild profdag. Lag samma vare, om den, som af laga

förfall varit hindrad att på förelagd dag aflägga prof, inom den i näst föregående

§ föreskrift^ tid dertill sig anmält.

§ 21.

Ej må tjenstgöring anvisas prest i pastorat, der han söker presterlig

tjenst. Är han förut der anstäld, då må han kunna med den tjenstgöring

fortfara.

§ 22.

Söndagen efter sista profdagen vare frågodag. Då skall valförrättaren

vid sammanträde med församlingens röstegande ledamöter det förestående

valet bereda på sätt här nedan sägs.

§ 23.

Valförrättare förordnas af domkapitlet. Till valnotarie, som å frågooch

valdag förer protokoll, utser valförrättaren lämplig person. Ej må den

vara valförrättare eller valnotarie, som är med någon af de på förslaget

uppförda i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt allmän lag utgör

jäf mot domare, ej heller röätegande, så vida han ej sin röst nedlägger.

§ 24.

1. Anföres eller yppar sig eljest på frågodag mot valförrättaren jäf,

som han finner lagligt, uppskjutes förrättningen till dess domkapitlet om ny

frågodag och annan valförrättare förordnat.

2. Varder valnotarie på laga skäl jäfvad, skall valförrättaren dertill

på stället utse annan lämplig man, som ojäfvig är.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

§ 25.

1. Styrkes på frågodag, att profdagarna ej biifvit behörigen kungjorda

eller att förelagdt prof icke fullgjorts, eller att föreslagen prestman

dött eller är till förslaget obehörig vorden, uppskjutes frågodagsförrättningen,

och ankomme det på domkapitlet att vidtaga den åtgärd, som med denna

förordning öfverensstämmer.

2. Yisas att frågodagssammanträdet icke biifvit vederbörligen kungjordt,

utsatte valförrättaren ny frågodag- till annan söndag.

§ 26.

1. Rösträtt vid prestval tillkommer en hvar, som i församling, der

sådant val skall anställas, eger rättighet att i kyrkostämmas öfverläggningar

och beslut deltaga; och galle vid valet i afseende på röstberäkning samt

rösträtts utöfning och öfverlåtande på annan person hvad för kyrkostämma

är stadgadt; dock med den jemkning i församling å landet, att rösträtt^ som

tillkommer någon för andra beskattningsföremål än fastighet, icke må åtnjutas

för mera än en femtedel af det röstetal, hvilket eljest bort till Komma

honom enligt den för omröstning å kyrkostämma gällande röstgrund och att

icke heller någon må med rösträtt, hvarom nu sagdt är, i valet deltaga för

större röstetal, än som motsvarar en femtiondedel af församlingens hela röstetal

å kyrkostämma. Uppkommer vid den beräkning af rösträtt bråktal, skall

det bortfalla. o o

2. För prestval skall särskild vallängd upprättas och pa frago
dagen

justeras. Anmärkning mot vallängden skall, för att kunna komma

under pröfning, vid justeringen på frågodagen göras al röstegande ellei dess

fullmäktig. Öfver gjord anmärkning beslute valförrättaren. Grillar han

den, varde vallängden derefter rättad. Ivan väckt fråga om rättelse eller

tillägg i vallängden ej då utredas, varde den till valdagen uppskjuten.

3. I afseende på rösträtt vid prestval i stad, för hvilken särskild

röstgrund vid dylika val biifvit eller, pa framställning af vederböiande

kyrkostämma, varder af Konungen taststäld, skall gälla hvad derom äi

eller, på kyrkostämmans framställning, blifver af Konungen förordnadt. Lag

samma vare i fråga om särskild röstgrund vid prestval i pastorat, som omfattar

både stads- och landsföx-samling, sa ock om vallängd vid prestval i

Stockholm.

§ 27.

1. På frågodag för beredande af val till kyrkoherdetjänst ege^ församlingen,

om hon det önskar, begära att uppgifven prestman skall såsom

fjerde profpredikant på förslaget uppföras, och ma fråga härom väckas alle
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2. 9

nast af den, som i den justerade vallängden upptagen och sjelf tillstädes är.

Begäres till annan presterlig tjenst fjerde profpredikant, varde frågan ej

upptagen.

2. År frågan så väckt, som nu sagdt är, då skall genom omröstning

utrönas, huruvida församlingen äskar fjerde profpredikant. Bifaller församlingen

det derom väckta förslag med den röstöfvervigt, hvarom i nästföljande

moment stadgas, och är endast en prestman uppgifven, vare han till fjerde

profpredikant begärd. Aro två eller flere prestmän uppgifne, anställes ny

omröstning till utrönande, hvilken af dem skall till fjerde profpredikant begäras.

Omröstningen skall öppet verkställas och må endast den rösta, som

jemlikt mom. 1 behörig är att i frågan talan föra. Hvar röstandes mening

varde för en röst räknad.

3. Har vid sådan omröstning, då fråga är om kyrkoherdetjenst, hvars

tillsättning är Konungen förbehållen, mera än hälften af de i omröstningen

deltagande, och då fråga är om konsistoriel kyrkoherdetjenst, mera än hälften

af hela antalet af de i den justerade vallängden uppförde röstberättigade

förenat sig att till fjerde profpredikant begära samme prestman, uppskjutos

förrättningen, till dess domkapitlet vidare förordnat. T annat fall vare frågan

om fjerde profpredikant förfallen.

4. Har församling till fjerde profpredikant begärt prestman, som på

grund af § 3 eller eljest är obehörig att på förslaget uppföras, eller vägrar

att församlingens kallelse efterkomma, då skall domkapitlet afslå församlingens

begäran. Har beslutet derom vunnit laga kraft, vare frågan om fjerde

profpredikant förfallen. Dör, innan val är hållet, begärd fjerde profpredikant,

som behörig var, eller förlorar han innan den tid behörighet, som han

på frågodagen hade, stånde församlingen öppet att kalla annan fjerde profpredikant.

5. Förekommer ej skäl, som nu är sagdt, till afslag på församlingens

begäran, uppföre domkapitlet den, som till fjerde profpredikant begärd blifva,

på förslaget, och utfärde, sedan beslutet vunnit laga kraft, till honom

kallelse att på förelagd dag aflägga prof som i § 20 sägs.

6. Har, då fråga är om konsistoriel kyrkoherdetjenst. församlingen,

på sätt nu är sagdt, till fjerde profpredikant kallat prestman, som behörig

är, och har den prestman kallelsen emottaga, skall med tjenstens tillsättande

vidare förfaras som om regal kyrkoherdetjenst finnes stadgadt.

§ 28.

Öfver valförrättarens åtgärd till valets beredning må besvär pj anföras

utan i sammanhang med besvär öfver valförrättningen.

Bill. till Rilcsd. Prof.. 1879. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft.

II

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

§ 29.

1. Prestval skall efter pålysning hållas å fjortonde dagen efter frågodagen.

Kan det ej ske, bestärame domkapitlet annan dag.

2. Visas på valdagen, att valet ej blifvit behörigen utlyst, utsatte

valförrättaren ny valdag till annan söndag.

§ 30.

Valet skall öppet verkställas och i öfrigt sålunda, att valförrättaren uppropar

de röstegandes namn i den ordning, hvari de i den justerade vallängden

förekomma. Vid uppropet framträda till valbordet en hvar väljande för

sig, att sin röst på någon af de föreslagna afgifva. Är röstegandes namn

två gånger uppropadt, utan att lian sjelf eller ombud för honom fram träd t

och röst afgifvit, hafve då sin rösträtt förlorat.

§ 31.

Hvad yttermera utöfver föreskrifterna i §§ 17 — 30 i afseende å profpredikanters

missiverande, frågodagsförrättning och val iakttagas bör, derom

förordnar Konungen.

§ 32.

1. Besvär öfver frågodagsförrättning och prestval må anföras endast

af röstägande eller af prestman, som vid valet varit stäld under omröstning,

och skola vid talans förlust till domkapitlet ingifvas sist före klockan tolf å

tjugonde dagen efter valdagen, den likväl oräknad, eller, om helgdag då infaller,

på nästföljande söckendag.

2. Besvären skola innehålla bestämd uppgift ej mindre om hvad som

utgör föremål för klagan, än äfven om de vittnen och andra bevis, som till

stöd för densamma åberopas; och må afseende å besvären ej fästas i de

delar, der dessa föreskrifter icke blifvit iakttagna.

§ 33.

Pröfvar domkapitlet, i anledning af anförda besvär öfver prestval, nödigt

att vittnen höras må, skall dervid förfaras på sätt i allmänhet angående

vittnesförhör i de vid domkapitlet anhängiggjorda mål är stadgadt.

§ 34.

1. Finnes vid pröfning af anförda besvär öfver prestval, att valförrättaren

varit jäfvig eller eljest obehörig, eller att vallängden ej blifvit justerad

eller att upprop af de röstägande vid valet ej skett, eller att valförrät
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

tåren icke iakttagit hvad i §§ 25, 27 och 29 stadgas, vare valet ogildt och

förord ne domkapitlet om nytt val.

2. Har röst afgifvits af obehörig person, eller någon af de i röstlängden

upptagna icke blifvit vid valet uppropad, eller rösträtt blifvit någon

olagligen vägrad, och har valets utgång kunnat af någon af dessa omständigheter

bero, vare valet ogildt.

3. Är röst, som afgifvits af behörig person, för högt eller för lågt

beräknad, göre domkapitlet rättelse i röstberäkningen.

4. Innefatta besvären anmärkning emot behörigen justerad vallängd,

må de i denna del icke till pröfning upptagas, derest ej mot det beslut af

valför rättaren, hvaröfver klagan föres, missnöje blifvit anmäld t till det protokoll,

som innehåller beslutet.

§ 35.

1. Varder vid prestval röst afgifven, som genom köp, hot, tubbande

eller annat olaga medel vunnen är, eller tillhör någon, den der i valet obehörigen

verkat, den röst vare ogild.

2. Anföras besvär öfver prestval på den i denna § omförmälda grund,

bör, vid äfventyr'' som i § 32 mom. 2 sägs, vid besvären fogas bevis, att åtal

för brottet blifvit väckt vid allmän domstol. Pröfvar domkapitlet valet vara

af åtalets utgång beroende, uppskjutes besvärens pröfning intill dess slutlig

dom i brottmålet fallit. Eljest varde de genast afslagna.

§ 36.

Der besvär öfver prestval icke anföres, må af domkapitlet anmärkning

mot valåtgärderna ej göras; dock varde, der vallängden utvisar felaktig sammanräkning

af rösterna, denna af domkapitlet rättad. Ändras derigenom

valets utgång, kungöre domkapitlet det församlingen med anvisning att inom

den i § 32 föreskrifna tid, räknadt från den dag kungörandet skedde, den

dagen likväl oräknad, sig hos domkapitlet öfver valet besvära.

§ 37.

Är till konsistoriel prestlägenhet val hållet, men fullmakt ej utfärdad,

och finnes, att den, som undfått de flesta rösterna, blifvit till förslag obehörig,

eller aflidit, eller fått förslaget sig afsåga, varde tjensten till ny ansökning

kungjord. Är han satt under åtal, på hvars utgång beror, om han

må vara till förslag obehörig, skall med fullmaktens utfärdande anstå, till

dess öfver åtalet slutligen dömdt är.

§ 38.

Är till regal kyrkoherdetjenst val hållet, och inträffar att den, som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

vid sådant val kommit under omröstning, blitVit, innan valhandlingarne äro

till Konungen insända, till förslag obehörig, varde lian frän förslaget skild;

skolande i sådant fall, äfvensom om någon af de föreslagna blifvit stöld under

åtal, som i § 37 sägs, eller efter valet atlidit eller fått förslaget sig afsåga,

domkapitlet utan förslagets fyllande vid handlingarnas insändande till

Konungen härom göra anmälan.

§ 39-

Vill någon, som vid valet icke erhållit de flesta rösterna, från förslaget

afgå, göre derom ansökning hos Konungen.

§ 40.

1. Den, som vid val till konsistoriel prestlägenhet erhållit de flesta

rösterna, skall af domkapitlet förses med fullmakt å tjensten, der ej fall inträffar,

hvarom i denna förordning annorlunda stadgas. Har vid valet högsta

röstetal tillfallit flera, som voro under omröstning, skall den anses vald,

hvilken de flesta rösterna efter hufvudtalet tillfallit. Finnes äfven efter sådan

beräkning högsta röstetal hafva tillfallit flera, namne domkapitlet till

tjensten den bland dessa, som pröfvas dertill mest lämplig. Har vid valet

icke någon röstegande afgifvit röst, välje domkapitlet bland de föreslagna

som nyss är sagdt.

2. Fullmakt utfärdas af domkapitlet och dateras den dag valet vunnit

laga kraft eller deröfver anförda besvär blifvit slutligen afgjorda.

§ 41.

Sedan val till regal kyrkoherdetjenst vunnit laga kraft, insände domkapitlet

ofördröjligen till Konungen samtliga ansöknings- och valhandlingar

samt förslagsprotokollet. Har vid valet icke någon röstegande afgifvit röst,

då må protokoll derom i valhandlings ställe insändas.

§ 42.

Regal kyrkoherdetjenst inom hvilket stift som helst må kunna utan

förslag sökas af prest, som är till kyrkoherdetjenst behörig och innehar

lärarebefattning, hvarmed rätt till årsberäkning såsom för presterlig tjenst

är förenad, eller af Konungen fått sig sådan ansökningsrätt särskild förunnad.

Enahanda rätt tillkomme ock tjenstgörande hofpredikant, som fullgjort

hvad författningarna föreskrifva för behörighet till kyrkoherdetjenst.

Hvar och när sökande, som här sägs, må sig anmäla, derom förordnar

Konungen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

13

§ 13.

Kyrkoherdetjenst i pastorat, som är anslaget till prebende, tillsättes i

och genom tillsättningen af den tjenst, hvilken pastoratet såsom prebende

åtföljer.

§ 44.

Är någon särskild rätt eller förmån i fråga om tillsättning af prest

församling eller enskild person försäkrad, eller äro i afseende på domkapitlets

förfarande vid tillsättning af vissa kyrkoherde-, komministers- eller

kapellpredikantsbefattningar särskilda bestämmelser af Konungen meddelade,

galle hvad derom är eller blifver af Konungen stadgadt.

§ 45.

1. Om tillsättning af presterlig tjenst vid krigsmakten, utländsk beskickning,

fängelse eller hospital lände till efterrättelse hvad Konungen

förordnar.

2. Med tillsättning af presterlig tjenst, som vid sjukhus eller ock vid

bruk, fabrik eller annat verk må vara inrättad eller med Konungens tillstånd

inrättas, gånge efter hvad om tillsättning af hvar särskild sådan tjenst

vederbörligen stadgas.

§ 46.

1. Denna förordning skall till efterrättelse gälla från och med den

1 Januari 1880.

2. Med tillsättande af presterlig tjenst, som då är till ansökning kungjord,

bör*förfaras efter hittills gällande lag.

3. En hvar som, då denna förordning träder i tillämpning, är, utöfver

hvad i förordningen stadgas, berättigad att för befordran till presterlig

tjenst räkna tjenstår, eller att utan förslag hos Konungen söka regala pastorat,

skall för sin person vid den rätt bibehållas, sådan den honom efter dittills

gällande stadganden tillkom.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Förslag

till förordning angående förbrytelse af prest och om laga

domstol i sådana mål.

Med upphäfvande af hvad kyrkolag med dertill hörande författningar

innehålla angående straff för förbrytelse af prest och om laga domstol i sådana

mål, så ock af hvad förordningen om fylleri och dryckenskap den lö

November 1841 innehåller angående ansvar för prest, som är af starka

drycker öfverlastad, förordnas som följer:

§ 1-

Affabel- prest från den rena evangeliska läran, sådan den i Guds ord,

det gamla och nya testamentets heliga skrifter uppenbarad, genom den

oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötes beslut af år 1593

antagen och förklarad blifvit; varde afsatt.

§ 2.

Finnes prest offentligen förkunna eller annorledes utsprida lärosats,

som är stridande mot den rena evangeliska läran, och låter han af undervisning

och förmaning inför domkapitlet sig icke förmås till återkallelse

deraf; varde afsatt. Finnes prest å nyo, på sätt nu är sagdt, förkunna

eller utsprida lärosats, som han en gång återkallat, då skall, äfven om han

sin villomening å nyo återkalla vill, till afsättning dömas.

§ 3.

Röjer prest om hemligt skriftermål annat, än hvad honom enligt gällande

kyrkolag tillåtet är att uppenbara; varde afsatt.

§ 4-

1. Är prest förvunnen att vid val, som föregår tillsättning af piasterlig

tjenst, dervid han varit under omröstning, hafva köpt röst eller genom

hot eller tubbande stört valfriheten eller eljest i valet obehörigen verkat;

dömes såsom i allmän strafflag sägs.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 2.

2. Har prest, för vinnande af befordran till presterlig tjenst, ingått

i aftal om blifvande löneförmåner vid tjensten; varde afsatt. Lag samma

vare, der prest eljest, på annat sätt än i mom. 1 sägs, gifvit. eller utfäst

vedergällning i ändamål att varda till presterlig tjenst befordrad.

§ 5-

Gör prest egenvilligt vid allmän gudstjenst eller kyrklig förrättning

afvikelse från den antagna kyrkohandboken, eller begagnar han annat i

kyrkohandboken intaget formulär, än i hvart särskildt fall begagnas bör,

eller inblandar han i predikan eller kristendomsundervisning hvad otillständigt

är, eller visar han olydnad mot domkapitlet, biskopen eller annan förman

i det som embetet angår; dömes till varning eller, vid försvårande

omständigheter, till mistning af embetet på viss tid.

§ 6.

Begår prest i sitt embete sådan förbrytelse, som i allmän strafflag

eller annan författning, hvilken ej är att hänföra till kyrkolag, är uttryckligen

och särskildt nämnd såsom brott af embetsman; straffes såsom i den

lag eller författning för hvart fall sägs.

5 r

Begär prest uppsåtligen på annat sätt än förut är sagdt förbrytelse i

sitt embete, för egen fördel, eller för att annan gynna eller skada, eller eljest

till kränkning af allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter

prest uppsåtligen, i afsigt, som sagd är, sin embetspligt; varde afsatt.

Var det af förhastande, som presten sig förgick, och kom deraf ingen eller

ringa skada; då må till varning eller till mistning af embetet på viss tid

dömas.

§ 8.

Visar prest vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt

embete, och är ej särskildt ansvar derå satt; dömes till varning eller till mistning

af embetet på viss tid. Aro omständigheterna synnerligen försvårande,

må till afsättning dömas.

§ 9.

Har prest utan lof eller tillkännagifvet förfall afhållit sig från tjenstgöring

och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas: kommer han ej

inom tre månader, sedan kallelse i allmänna tidningarne ågått; varde

afsatt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

§ io.

Finnes prest i embetsutöfning af starka drycker så öfverlastad, att

af hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning tydligen kan märkas, att han

är drucken; varde afsatt.

§ it
Inlåter

sig prest med handtering eller köpslagan, som hans embete

icke anstår, eller befattar han sig såsom sakförare med utförande af rättegångar,

som honom eller hans embete icke röra, eller ligger han genom

eget förvållande i kif och osämja med embetsbroder eller åhörare, eller

åstadkommer han eljest genom sitt lefverne eller någon sin gerning, utan

att brott är begånget, hvarå straff efter allmän strafflag bör följa, uppenbar

förargelse; dömes till varning eller mistning af embetet på viss tid eller,

der omständigheterna äro synnerligen försvårande, till afsättning.

§ 12.

1. Har prest begått brott, derför han till förlust af medborgerligt

förtroende eller till straffarbete eller till dödsstraff dömes; varde tillika dömd

till afsättning, ändå att brottet utom embetet begånget är.

2. Har prest begått brott, derför han omedelbart till fängelse dömes;

varde tillika dömd till mistning af embetet under den ådömda fängelsetiden,

ändå att brottet utom embetet begånget är.

§ 13-

1. Har prest för brott, som han utom embetet begått, genom laga

kraft egande utslag blifvit omedelbart till fängelse dömd, och är brottet sådant,

att hans presterliga anseende derigenom förverkadt är; varde särskilt dömd

till afsättning.

2. Har prest för brott, som han utom embetet begått, genom laga

kraft egande utslag blifvit till böter dömd och är brottet sådant, att hans

presterliga anseende derigenom fläckas eller spilles; varde särskild! dömd till

varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

§ 14.

Är prest utom riket för brott straffad; skall, derest brottet bör enligt

§ 13 medföra varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning, sådan

påföljd honom här i riket ådömas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 2.

17

§ 15-

Varder prest, under en lagföring, förvunnen att hafva begått flera af

de förbrytelser, som i §§ 1, 2, 3, 4 mom. 2, 5, 7, 8, 9, 10 och 11 sagda

äro: är straffetå endera förbrytelsen svårare än å annan; då skall det svårare

straffet ådömas: är hvardera förbrytelsen belagd med samma straff; varde

det straff ådömdt. I båda dessa fall skall förbrytelse, för hvilken särskildt

straff icke ådömes, betraktas såsom försvårande omständighet.

§ 16.

För förbrytelse, som i §§ 8 och 11 sägs, så ock för annan förbrytelse,

hvarå straffet är i denna förordning bestämdt till endast varning eller mistning

af embete! på viss tid, vare det straff förfallet, om förbrytelsen ej blifva

åtalad inom fem år från den dag, då den begicks.

§ 17-

1. Afsättning innebär för prest förlust af prestembetet och den särskilda

tjenst han inom kyrkan innehar.

2. Mistning af embetet på viss tid innebär för den dertill dömde,

under den tid, obehörighet att utöfva prestembetet samt förlust af de rättigheter

och förmåner, som äro förenade med den tjenst han inom kyrkan

innehar.

3. Mistning af embetet på viss tid må icke ådömas för kortare tid

än en månad eller för längre tid än ett år, der icke bestämmelsen i § 12

inom. 2 föranleder större utsträckning i tiden för embetets mistning.

§ 18-

1. Om förbrytelse, som i §§ 1, 2, 3, 4 mom. 2, 5, 7, 8, 9, 10 eller

11 sägs, skall domkapitel ransaka och döma. Är det förbrytelse, som i §

5, 7 eller 8 sagd är, och innefattar den förbrytelse tillika annat brott, hvarå

straff enligt allmän strafflag bör följa, och som kan åtalas af annan än målseganden;

då må domkapitlet om förbrytelsen ej döma, innan särskildt om det

brott af verldslig rätt blifvit slutligen dömdt.

2. Varning, mistning af embetet på viss tid -eller afsättning i fall,

som i § 13o eller 14 sägs, skall ådömas af domkapitel.

3. Åtal mot prest för förbrytelse, som i § 6 sägs, så ock för brott,

hvarå straff efter allmän strafflag eller annan icke till kyrkolag hänförlig

författning bör följa, men som ej är att anse såsom embetsbrott, skall upptagas

vid verldslig rätt.

Bih. till Riksd. Prof. 1879. 1 Sami. 1 Afd. 2 Käft. III

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

4. Afsättning eller mistning af embetet på viss tid i fall, som i §

12 sägs, skall ådömas af samma domstol som ådömer det straff, med hvilket

embetets förlust bör följa.

§ 19-

1. Har prest blifvit till afsättning dömd, men laga kraft å domen ej

kommit, eller har han blifvit för gröfre brott tilltalad, men dom öfver honom

ej fallit; må, när omständigheterna dertill föranleda, domkapitel besluta, att

han skall från embetets utöfning sig afhålla, till dess annorlunda förordnadt

varder.

2. Prest, som jemlikt mom. 1 från embetsutöfning afhålles, eger, der

han ordinarie tjenst i församling innehar, under tiden åtnjuta de med tjensten

förenade löneförmåner, dock med afdrag af hvad den, som tjensten förrättar,

tillkomma bör.

§ 20.

1. Denna förordning skall till efterrättelse gälla från och med den 1

Januari 1880.

2. Förbrytelse, som före nämnda dag är af prest begången, men för

hvilken dessförinnan straff ej är bestämdt genom utslag, som vunnit laga

kraft eller ej öfverklagadt varder, skall efter den nya förordningen straffas,

om det straff, som efter samma förordning bör ådömas, är lindrigare än det,

som i äldre lag eller författning varit för förbrytelsen stadgadt.

3. De i § 16 här ofvan gifna bestämmelser skola tillämpas äfven i

afseende på förbrytelser, som äro begångna innan denna förordning blef gällande.

4. Mål, som före nämnda dag är hos domstol anhängiggjordt, skall af

samma domstol, utan hinder af hvad i denna förordning stadgas, fortfarande

handläggas och afgöras, i den mån sådant enligt äldre lag eller författningdomstolen

tillkom.

Förslag

till förordning angående tillägg till 25 kap. strafflagen.

Efter sista § i 25 kap. strafflagen skall tilläggas en § af följande lydelse:

23 §.

Förbryter prest sig, på sätt i 16, 17 eller 19 § sägs, straffes efter

kyrkolag. Om dömande till mistning af embete på viss tid eller afsättning,

då prest begår brott utom embetet, gälle ock hvad i kyrkolag stadgas.

Denna förordning skall till efterrättelse lända från och med den 1

Januari 1880.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kong! Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

19

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartements-ärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

slott den 29 September 1876,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Lagerstråle,

Thyselius,

Carlson,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Lovén,

Friherre von Otter,

Forssell.

Herr Statsministern och Chefen för Justitiedepartementet anmälde i

underdånighet:

Det af komitén för ombesörjande af en revision utaf 1686 års kyrkolag

utarbetade, medelst underdånig skrifvelse den 2 Oktober 1873 öfverlemnade

förslag till kyrkolag och kyrkostadgar jemte motiv till ofvanberörda

förslag äfvensom särskilda af två komiténs ledamöter Biskopen m. m. Doktor

P. Genberg och Riksarkivarien m. m. Doktor J. J. Nordström afgifna

yttranden.

Hans Maj: t Konungen för ordnade, i enlighet med

Statsrådets tillstyrkan, att öfver ifrågavarande förslag

till kyrkolag Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det

ändamål § 87 Regeringsformen omförmäler, genom nöte

ur protokollet infordras.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Protokoll öfver ett lagärende, hållet uti Kong!. Maj:ts Högsta

Domstol Fredagen den 25 Januari 1878.

Andra rummet:

Närvarande:

Justitieråden: Carleson,

Wretman,

Naumann,

von Hofsten,

Lindhagen,

SvEDELIUS,

Östergren.

Fortsattes och afslutades handläggningen af det till Högsta Domstolens

utlåtande öfverlemnade förslag till kyrkolag; af hvilket förslag

ett tryckt exemplar bifogas detta protokoll.

Beträffande förslaget i allmänhet yttrade:

Justitierådet Carleson: Efter min tanke är förslagets antaglighet

beroende i främsta rummet deraf, huruvida begreppet kyrkolag blifvit

uppfattadt i den mening det har i Regeringsformens 87 § 2 inom.,

hvilket föreskrifver den behandling förslaget bör undergå för att varda

lag. Att icke Regeringsformens berörde § förstår med kyrkolag hvad

ordet egentligen och närmast innebär, utan använder det i inskränktare

betydelse, är uppenbart redan deraf, att någon del af lagstiftningen

rörande kyrkliga ärenden ostridigt faller under § 89; men den betydelse,

hvaruti ordet rätteligen bör förstås, är deremot mindre uppenbar.

Grundlagen har undvikit definitioner och nyttjat orden enligt

språkbruket i understundom sväfvande betydelse, öfverlemnande åt

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

rättsutvecklingen att fastställa begrepp, hvilkas noggranna bestämmande

varit af mindre praktisk vigt. Om icke detta erkännes och tages till

ledning vid tolkning af Regeringsformens 87 §, skall ordet kyrkolag,

likasom orden allmän civil- och criminallag, komma att missförstås.

Ingetdera är af grundlagen nyttjadt, i vetenskaplig bemärkelse. De betecknade

begreppens af språkbruket gifna innehåll är blott till en del

bestämdt och man har således att förklara dem med ledning af detta

kända innehåll och de förhållanden, hvarunder en förklaring måste ske.

Huruvida fördelarne eller olägenheterne af grundlagens berörda uttryckssätt

äro öfvervägande tillkommer mig ej att nu undersöka eller yttra;

dock torde kunna erinras att intill senaste representationsförändring,

eller så länge statskyrkan representerades på riksdagen genom presteståndet,

hade behofvet af en laggild förklaring af ordet kyrkolag i

statsrättslig betydelse framträdt ännu mindre än behofvet af en dylik

förklaring af de begge andra lagbenämningarne. Vid representationsförändringen

åter och i sammanhang med den undergick lagstiftningsformen

för hvad grundlagen kallade kyrkolag en ändring, som visade

huruledes sjelfva kyrkolagsbegreppet blifvit fattadt, och detta begrepp

erhöll derigenom en förklaring, som begreppen allmän civil- och criminallag

fortfarande sakna. Medgifvas må likväl att rättshistorien utreder

och förklarar de begge senare begreppen under det den snarare

invecklar och fördunklar det förra, ty »Kongl. Majds Kyrkio-Lag och

Ordning af den 3 September 1686», vanligen benämnd 1686 års kyrkolag,

hade till syftemål, på sätt inledningen tillkännagifver, att inbegripa

både kyrkolag och »Ordning vid Gndztjenstens förrättande och

allt öfrigit som i någon måtto rörer och angår Kyrckiowäsendet och Läroständet»,

samt innehåller till största delen stadganden och föreskrifter,

som aldrig varit af lagstiftningen betraktade och behandlade såsom

kyrkolag i statsrättslig mening. Hvarken benämningen eller innehållet

af utgångna påbud visar att den kyrkliga lagstiftningen gjort någon

bestämd skilnad mellan sina olika verksamhetsområden. En fortfarande

sammanblandning af dem, hur oskadlig den ock må hafva förefallit

under den tid, de kyrkliga och borgerliga representationerne voro förenade,

kan emellertid icke undgå att medföra svårlösta och under vissa omständigheter

ytterst farliga förvecklingar i den mån de numera skilda

representationerne göra sig till målsmän för stridiga intressen — en

sakernes gång, som ligger i deras natur; och nödig förtänksamhet

härutinnan har måhända inverkat på förevarande förslag. I allt fall

har detsammas upprättande och framställning gjort uppgåendet af

skiljolinierna mellan de ifrågavarande lagstiftningsområdena, eller uppvisandet

af delningsgrunden för deras åtskiljande, till en nödvändighet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Huruvida förslaget lyckats eller misslyckats deruti, beror af riktigheten

eller oriktigheten i det svar det lemnar på frågan hvad Regeringsformens

87 § förstår med kyrkolag och detta svar är antydt i den underdåniga

skrifvelse, hvarmed förslaget aflemnats af den komité, hvilken

författat detsamma.

T nyssnämnda skrifvelse yttras, bland annat, »att af de stadganden,

som obestridligen ligga inom den kyrkliga lagstiftningens område,

icke alla äro af den vigt att den i 87 § Regeringsformen för kyrkolag

föreskrifna lagstiftningsordning kan anses för dem oundgängligen påkallad

och att i följd "häraf en skilnad bör göras mellan egentlig kyrkolag,

såsom sammanfattningen af de lagbestämningar, livilka utgöra föremål

för Konungens, Riksdagens och Kyrkomötets gemensamma lagstiftningsrätt,

och hvad som lämpligen kan benämnas och i ett tidigare

kyrkolagsförslag blifvit benämndt kyrkostadga!-, fattade såsom sådane

stadganden rörande kyrkoväsende^ som tillhöra Konungens lagstiftningsrätt

allena». Det af komiten förutsedda spörsmålet huru den tänkt

sig, att gränseskilnaden mellan kyrkolag å ena och kyrkostadga!^ å andra

sidan kunde uppdragas, har den al visat med hänvisningen till resultatet

af sina arbeten och synes således hafva antagit att icke det

för sjelfva rättsnormerna kännetecknande i deras innehåll, utan lagstiftarens

uppskattning af deras vigt, skulle afgöra deras egenskap af

kyrkolag. Med denna uppfattning öfverensstämmer ock förslaget fastän

ganska många af dess bestämmelser näppeligen lära tillerkännas någon

allmän vigt. Efter berörde åsigt skulle betydelsen af ordet kyrkolag

i Regeringsformens 87 § 2 mom. inskränka sig till den åt särskild

benämning å sådan kyrkolag, för hvilken i nämnde moment omförmälda

lagstiftningsform användes, och da vid slikt antagande det saknades

för tillämpningen af samma form hvarje regel af objektiv giltighet,

skulle de lagstiftande makternes kompetens i kyrkomål rättsligen

bero af öfverensstämmelsen i deras omdöme derom. Någon laglig

gränseskilnad mellan maktområdena eller laga delningsgrund för deras

åtskiljande vore efter samma åsigt för närvarande .fåfängt att efterforska;

och gränsebestämningen för framtiden borde gifvas genom den

nu föreslagna lagen. Ett sådant afgörande af frågan om de lagstiftande

makternes kompetens förhindras likväl deraf att frågan är statsrättslig

samt endast i eller genom grundlagen far besvaras; och den omförmälda

uppfattningen, ehvad helst må tala för den, har i det an f Öl da

grundlagsstadgandets lydelse inget stöd utom det, som hemtas från lydelsens

förmenta obestämdhet, samt förbjudes af grundlagens ändamål

för så vidt förhållandet mellan statsmakterne skulle, i stället att ordnas,

inledas i, på laglig väg olösliga, förvecklingar genom lagstift
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

ningsrättens delning efter de delandes uppskattning af föremålets understundom

omtvistade vigt. Den grundlagstolkning förslaget förutsätter

kan derför, ^ såsom jag tror, . omöjligen vara riktig. Frågan om den

rätta qvarstår, men svaret ligger, om jag ej misstager mig, mycket

närmare än man vill erkänna.

När Regeringsformens 87 § 2 mom. stadgat,ratt Riksdagen eger gemensamt

med Konungen stifta, förändra eller upphäfva kyrkolag, dock

att dervid erfordras samtycke jemväl, af allmänt kyrkomöte, har, såsom

lorut är nämdt, begreppet kyrkolag icke definierats, men det väsentligaste

af innehållet tillkännagifvits och tillika anvisning, huruledes begreppet

får. närmare bestämmas, blifvit lemnad. Af ålder har benämningen

lag i det offentliga lagspraket och synnerligen i grundlagarnes

vant förbehållen för rättsbestämmelser till efterrättelse för samhällets

medlemmar i allmänhet. Stadgande!! af annan beskaffenhet, såsom

exempelvis till efterrättelse för samhällsmedlemmar i viss ställning för

myndigheter,, särskilda menigheter eller församlingar, hafva deremot så

sällan erhållit namnet lag att, när det skett, benämningen framstått

såsom undantag från en. regel. Det är emellertid obestridligt att ordet

lag jemväl i det offentliga lagspråket nyttjas i sin vidsträcktare betydelse,

men liksom för att undanrödja all tvekan om benämningens omfattning

i 87 § Regeringsformen voro derstädes ursprungligen begagnade

orden »allmän. Civil- .och Criminal- samt Kyrkolag)) och samma ord

upprepade i 33 § af 1810 års Riksdagsordning. Den vid 1866 års

ändring af Regeringsformen ur 87 § bortfallna bestämningen: mlhnäm

Öl hvad der kallas kyrkolag bibehölls i den nya Riksdagsordningen

(§§ 42 och 54), hvilken måste anses öfverensstämma med Regeringsformen

och då »grundlagar^ skola efter deras ordalydelse i hvarje

sarskildt fall tillämpas», lärer också begreppet allmän böra fortfarande

anses kännetecknande för hvad Regeringsformen i 87 § 2 mom. förstår

med kyrkolag. Att Regeringsformens sistnämnde § och mom. hafva

ensamt statskyrkan till. föremål för den stadgade lagstiftningsformen

är sjelf klart,, och .ostridigt torde jemväl vara att stadgandet ej åsyftat

någon rubbning i Konungens ekonomiska och administrativa lagstiftningsrätt,

som för rena kyrkoärenden användts. I följd deraf skall

begreppet kyrkolag enligt 87 .§ Regeringsformen innefatta rättsbestämmelse

eller åtminstone i rättslig form gifven bestämmelse i afseende å

statskyrkan till efterrättelse för samhällets medlemmar i allmänhet.

JJetta innehålls närmare bestämning beror af lagstiftningen, men lagstiftmngs.

formen utesluter ärenden, hvilka till följd af sin egen beskafen

let ej angå både den borgerliga och den kyrkliga representationen

eller, med andra ord, både staten och kyrkan, hvilket är förhållandet

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

med kyrkans enskilda angelägenheter, så att med ordet kyrkolag i

87 § Regeringsformen bör förstås ungefär detsamma, som lag ängdun (b’

förhallanclet mellan statskyrkan och staten. Kyrkolag skulle således vara

grundlagens benämning på hvad rättsvetenskapen kallar den yttre kyrkorätten,

och denna uppfattning synes ock hafva af en i sakens natur

liggande nödvändighet gjort sig gällande i ty att vår inre kyrkorätt

är nästan uteslutande en skapelse af den lagstiftningsmakt, som tillerkänts

Konungen allena. Ehvad helst må hafva varit orsak dertill,

visar sig deraf huruledes grundlagen tolkades innan Rikets Ständers

rätt till deltagande i stiftandet af kyrkolag öfverflyttades till Riksdag

och Kyrkomöte gemensamt, och samma tolkning erhöll ett uttryck och

godkännande genom den nya anordningen, som af Ständernes kyrkliga

lagstiftningsmakt gaf kyrkomötet blott en röst till bifall eller afslag

och sålunda förutsatt att hufvuddelen af de kyrkliga ärendena eller de,

som uteslutande angingo kyrkan, ej kunde blifva föremål för hvad

grundlagen benämnde kyrkolag. Anledningen till den år 1866 skedda

ändringen af 87 § Regeringsformen var, såsom bekant är, alldeles icke

någon förment ofullkomlighet i stadgandet om den kyrkliga lagstiftningsmaktens

fördelning mellan Konungen och representationen eller

något kändt behof att närmare bestämma kyrkolagsbegreppets omfång,

utan'' endast omsorgen om kyrkans intresse i de lagstiftningsärenden,

hvaruti presteståndet förut egt att deltaga. Den vid kyrkomötets ja

eller nej bundna lagstiftningsmakten med en form, hvilken uppenbarligen

var allt för tung och svårhandterlig att användas så ofta, som

behandlingen af alla slags kyrkomål erfordrade, ögnade sig allena för

dem af blandadt kyrklig och borgerlig art. För do rent kyrkliga hade

den varit så mycket olämpligare, som statens inblandning i kyrkans

enskilda angelägenheter och ordnandet af hennes förhållande till sig

sjelf sällan om ens någonsin kunde vara för någondera önskvärd.

Enligt förslaget skulle icke allenast den lagstiftningsrätt Konungen

allena af ålder utöfvat utan äfven hans förvaltnings makt betydligt

inskränkas, men kyrkomötets inflytande betydligt ökas samt riksdagen

och kyrkomötet komma att djupt ingripa i hvarandras särskilda verksamhetssfer

i det till exempel den kommunala beskattningsrätten gjordes

till en del beroende af kyrkomötets samtycke samt liturgiska och andra,

kyrkan ensam rörande delar af kyrkoordningen underkastades lagstiftningen

af en riksdag, hvars medlemmar ej behöfva tillhöra statskyrkan

eller ens bekänna sig till kristen lära eller tro. Det sannolika syftemålet

härmed har varit att åt kyrkomötet förskaffa rätt till deltagande

i lagstiftningen rörande den inre kyrkorätten; men, om än icke ernåendet

af detta syftemål skulle, såsom jag sökt i möjligaste korthet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

ådagalägga, fordra en grundlagsändring, synes mig den föreslagna utvägen

höra med hänsyn till ej mindre statens än kyrkans intresse alldeles

afrådas. 4 ormen för stiftande, ändring och upphäfvande af kyrkolag

är såsom komitén anmärkt allt för invecklad att alltid kunna med

nödig skyndsamhet användas och karaktersskilnaden mellan den borgerliga

och den kyrkliga representationen är för stor att icke förr eller

senare inträffande slitningar mellan dem måste förutses. Så väl det

förra, som det senare förhållandet manar till den största möjliga inskränkning

af kyrkolagens omfång i stället att förslaget sträfvar i rakt

motsatt riktning. Gemensamhet i lagstiftningen rörande den yttre

kyrkorätten eller blandad! borgerliga och kyrkliga ärenden medför tillräckligt

många oundvikliga beröringspunkter för riksdagen och kyrkomötet

samt förhandlingar dem emellan, att hvarje tillökning blir redan

såsom sådan en olägenhet. Lika beskaffad gemensamhet i lagstiftningen

om den inre kyrkorätten, eller kyrkans enskilda angelägenheter,

skulle dessutom medföra den till sina följder oberäkneliga oformligheten

afl göra ordnandet åt kyrkans förhållande till sig sjelf så beroende af

riksdagens lagstiftning att kyrkan saknade makt och rätt att undanrödja

inom henne sjelf liggande anledningar till söndring — om ej till

upplösning.

Med rätta har den komité, som författat förslaget, anmärkt att

))en uteslutande efter historiska grunder uppgjord gränsbestämning

mellan kyrkolag och kyrkostadga leder dertill att de aldra flesta och

deribland de mest maktpåliggande kyrkliga rättsbestämmelser och normer

skulle undandragas den lagstiftningsordning, som i 87 § Regeringsformen

utstakas,)) och på sätt, här ofvan blifvit anfördt, synes

hvarken grundlagen eller sakförhållandena tillåta något väsentligt utvidgande

af kyrkolagens område utöfver den af ålder häfdade gränsen

eller den, som af kyrkans och statens förhållanden till hvarandra oundgängligen

påkallas. Att denna gräns ej kan allestädes uppdragas efter

snörräta och fullkomligt oföränderliga linier är en oundviklig följd af

statens ställning till en statskyrka, men innefattar inget skäl att till

beggederas skada intvinga någondera på den andras ostridiga område.

Då nu vid granskning af ifrågavarande förslag befinnes att hela

3:dje kap. om döpelsen, 4:de kap. om allmänt skriftermål och den heliga

nattvarden, 5:te kap. om konfirmation, 7:de kap. om barnaföderskors

kyrkogång och ll:te kap. om kyrkotukt samt större eller mindre delar

åt de flesta öfriga kapitlen angå kyrkans inre ordning; att 19:de kap.

om kyrkostämma, 20:de kap. om kyrkoråd, 23:dje kap. om visita tioner

och 24:de kap. om prestmöte, jemte flera andra kapitel innehålla en

mängd anordningar rörande kyrkans enskilda yttre ekonomi, med hvit
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

ken lika litet, som med den inre kyrkoordningen, riksdagen har att

skaffa, och att dessutom i förslaget intagits ett betydligt antal af reglementariska,

rent administrativa föreskrifter, hvilkas förvandlande till

kyrkolag förmenats vara påkalladt dels af sammanhanget, dels af önskvärdheten

att undvika tillökning af kyrkostadgarnes antal, men af föreskrifternes

egen beskaffenhet förbjudes, så nödgas jag för min del i

underdånighet tillstyrka, att förslaget icke må godkännas eller åtminstone

underkastas en fullständig omarbetning med iakttagande af att

till kyrkolag hänföres endast stadganden tillhörande yttre kyrkorätten

eller angående förhållandet mellan statskyrkan och staten. Antagligheten

af hvad förslaget innehåller i afseende å den inre kyrkorätten

eller ordnandet af hennes förhållande till sig sjelf beror för öfrigt, efter

min tanke, så väsentligen af derom bland kyrkans medlemmar rådande

åsigter, att jag, då kyrkomötet ej varit i tillfälle att yttra sig i

ämnet, anser mig för närvarande sakna tillräckligt objektiv grund för

uttalandet af ett omdöme derom.

Emellertid och som den omständigheten, att Kongl. Maj:t skulle

finna förslaget icke vara i dess helhet antagligt eller erfordra omarbetning,

icke torde utgöra hinder för Kongl. Maj:t att med eller utan ändring

eller jemkning godkänna en del af förslaget, hvilken ej står i

ovilkorligt samband med det öfriga och lämpligen låter sig derifrån

skilja, såsom förhållandet synes vara med kap. 15 om tillsättning af

presterliga tjenster, kap. 16 om straff för förbrytelse af prest och om

domstol i sådane mål, kap. 22 om biskopar och kap. 26 om domkapitel,

innefattande hufvudsakligast de presterliga befordringslagarne och

den ecklesiastika rättegångsordningen, som ansetts företrädesvis påkalla

revision och, till följd af prestens i svenska kyrkan egenskap af på en

gång kyrkans och statens tjenare, lära tillhöra kyrkolagen, så tror jag

mig böra om dessa kapitel särskildt yttra mig och har dervid ingenting

annat att erinra än här nedan blifvit af mig vid vissa §§ anfördt.

Justitierådet Naumann: Innan jag går att vid förslagets sär
skilda

§§ framställa de anmärkningar, dessa föranleda, finner jag mig

böra, såsom en allmän Inledning, fästa uppmärksamheten vid följande

hufvudm omenter:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

l;o. Konungens enligt förslaget förändrade maktställning

i afseende på Kyrkan.

a) Den administrativa lagstiftningen.

Som bekant är, bär Konungen i Sverige ända sedan reformationstiden

varit ansedd för »Svenska Församlingens Hufvud- och Styresman»,

så att, såsom det uttryckes i 10 kap. 1 § af nu gällande Kyrklag,

åt Konungen i dess rike är af Gud anförtrodd uppsigt, värd och

försvar i afseende på kyrkan. Det såkallade territorial-systemet, enligt

hvilket statens öfverhufvud ej allenast har kyrkhögheten, utan äfven

kyrkmakten står till hans förfogande, är det hos oss antagna med ringa

modifikation. Detta har blifvit så tillämpadt, att Konungen utan Riksståndens

medverkan tid efter annan vidtagit ändringar i sj elfva kyrklagen

och beslutat liturgiska anordningar samt utfärdat s. k. kyrkstadgar,

äfven sedan 1809-års grundlag tydligen påbjudit, att Riksens Ständer

egde gemensamt med Konungen stifta Kyrklag.

Sedan svenska kyrkan enligt Kongl. förordningen den 16 November

1863 fått en representation genom Kyrkrqötet med rättighet

till veto i fråga om ändringar i nämnda lag, har man med mera omsorg

begynt att bestämma detta begrepp till skilnad från administrativa

Kyrkstadgar.

Dessa sistnämnda skulle hafva att sysselsätta sig med ej allenast

sådana detaljföreskrifter, hvilka, om de ock anginge samma föremål,

som i kyrklagen behandlas, likväl, såsom varande alltför vidlyftiga och

jemförelsevis mindre betydande samt af föränderlig natur, icke kunde

i egentlig kyrklag inrymmas, men till hvilka denna gåfve de ledande

grundsatserna, eller hvilka voro nödiga för lagens behöriga verkställighet;

ej allenast anordningar rörande göromålens gång hos de myndigheter,

som för denna verkställighet erfordrades, utan i allmänhet sådana

förfoganden, som hade den väsentliga karakteren att icke innefatta

någon bestämning eller ändring af den enskildes rättstillstånd eller

hans förmåner med hänseende till kyrkförsamlingen såsom ett helt, —

till kyrkan.

Att denna skilnad emellan kyrklag och kyrkstadgar kan vara

svår att i lagstiftningen genomföra, må ej förnekas, men en sådan svårighet

får icke leda derhän, att Konungen skulle beröfvas i vidsträcktare

mån sin administrativa lagstiftningsrätt i dessa ämnen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Detta skulle dock ske om förevarande kyrklagsförslag vunne framgång,

då nemligen förslaget intager i kyrklag en mängd forvaltningsstadganden,

Indika således framgent icke skulle få ändras utan med

Kyrkmötets bifall, i samstämmighet med Konung och Riksdag; — och

att bland denna sistnämndas ledamöter kunna komma att finnas personer,

liera eller färre, som icke tillhöra svenska kyrkförsamlingen, ja

som icke ens bekänna christen lära, hafva vi oss af gällande Riksdagsordning

bekant.

Under den speciella granskningen kommer förslagets tendens i

denna riktning nogsamt att visa sig. Såsom exempel till hvilken

ytterlighet detsamma härvid gör sig skyldigt, må nu blott anmärkas

föreskrifterna i 26 kap. §§ 15—22 om antagande af notarie och amanuens

i domkapitel, och om dessa underordnade tjenstemäns göromål,

samt i § 23 om antagande och afskedande af vaktmästare. Tanken

faller jemförelsevis på en Allmän Civillag, hvilken specificerade rådhuseller

hofrättsnotariernås och amanuensernas tjenstegöromål eller stadgade

om vaktbetjeningen hos dessa domstolar.

Det sätt, på hvilket våra Konungar utöfvat sin administrativa rätt

på kyrkliga området, efter vederbörandes hörande, gifver i sanning

kyrkans män ingen anledning att föreslå eu rubbning af de i rikets

grundlag uppstälda råmärken för konungamakten och dess utöfvande.

Jag kan derföre ej annat än biträda komité-ledamoten Biskop

Genbergs i allmänna ordalag uttalade reservation mot förevarande förslag

i hvad det afser en slik inskränkning af Konungens makt i kyrkärenden.

b) Liturgiska anordningar.

Att frågor om antagande af ny bibelöfversättning, psalmbok,

evangeliibok, kyrkhandbok och katekes höra till de ämnen, som allmänna

kyrkmötet eger handlägga, är klart deraf att de företrädesvis

äro att räkna till hvad i § 9 af Kongl. förordningen den 16 November

1863 om allmänt kyrkmöte benämnes »kyrkliga mål», och visar sig

dessutom uttryckligen i § 10, der en särskild behandling föreskrifves

i afseende på dessa frågor. Men derigenom hafva de icke öfvergått

till området af kyrklag, utan äro, intill dess genom positivt stadgande

härom annorlunda förordnas än hvad genom långvarig praxis finnes

vedertaget, liturgiska anordningar att hänföra till kyrkstadgar, så att

kyrkmötet väl afgifver utlåtande men icke har något veto i dessa

frågor.

I förevarande förslag är i § 9 mom. 3 stadgadt: »Utan allmänt

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

kyrkmötes samtycke må Konungen ej till allmänt bruk i svenska kyrkan

påbjuda bibelöfversättning, psalmbok, evangeliibok, kyrkhandbok

eller katekes». Äfven härutinnan åsyftar förslaget alltså en inskränkning

i konungamaktens befogenhet.

Om det nu måste medgifvas, att eu förändring vore önskvärd,

genom hvilken en sådan inskränkning skedde i dessa särskilda ämnen,

så att kyrkmötets bifall oundgängligen erfordrades i fråga om ordnandet

af kyrkans kult, så må dock ingalunda lemnas ur sigte, att

det icke tillhör kyrklag att stadga angående konungamaktens gränser

och befogenhet, utan sådant har sin plats i rikets Grundlag, till hvilken

kyrklagen har att hänföra sig. Vill man alltså i liturgiska och

dermed sammanhängande ämnen tillägga kyrkmötet veto, så må dylikt

i laga ordning ske uti Regeringsformen, i hvars 87 §, eller på annat

lämpligt ställe, ett tillägg af ofvan antydda lydelse kunde få sin plats.

En annan fråga är huruvida ett slikt stadgande vore att tillråda i en

tid, som den närvarande, då söndringar på kyrkområdet icke sällan

förekomma, samt innan en förbättring af kyrkrepresentationen blifvit tillvägabragt,

derom, som bekant är, samma representation sjelf gjort

hemställan, — till hvilket ämne vi återkomma vid den speciella granskningen.

I afseende på hvad sålunda är yttradt och hemstäldt samt framdeles

i detta utlåtande förekommer, bör icke lemnas ur sigte, att det

är vår svenska statskyrka, för hvilken här skall reglementeras, helst

nu icke kan rimligen vara fråga om att genom grundlagsändringar

tillvägabringa en skilsmessa mellan kyrkan och staten, utan fasthellre,

med iakttagande af den varsamhet, som särskild!, i detta maktpåliggande

ämne är oafvislig, söka förebygga lika mycket införande af en

högkyrklig hierarki med sina romerskt-katolska tendenser, som - statskyrkans

förvandling till eu presbyterianförsamling.

2:o. Exkommunikationen.

T Finlands kyrklag af den ti December 1869 är kyrkherdes befogenhet

att såsom ett kyrkstraff eller tillämpning af den så kallade

kyrktukten från den heliga nattvarden utestänga församlingsmedlem

alldeles upphäfd.

I motiverna till det år 1863 utgifna förslag till lag för den

evangelisk-lutherska kyrkan i nämnda land framhålles i afseende på

ett dylikt utestängande: att detsamma icke har något stöd af den

Heliga Skrift; att kyrkan icke har rätt att använda sådana tuktmedel,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

hvilka sårande gripa in i syndarens personliga förhållande till Christus;

att detta sker om församlingen utesluter någon från nattvardens begående,

emedan nattvardsgästen i nattvarden, oberoende af prest och

församling, träder i förhållande till sin frälsare; att här icke är fråga

om någon rätt, som kyrkan gifver och således äfven skulle kunna

återtaga, utan om en rätt, som Christus gifvit åt dem, hvilka trädt i

lifsgemenskap med honom; att Guds nådevägar med menniskan äro

många och underbara och att det kan derföre inträffa, att en person,

som, vid anmälandet, presten afrådt från nattvardens begående, kan

under det skriftetal, till hvars åhörande han icke desto mindre inställa

sig, eller ock på något annat sätt, finna sig af Guds Ande så träffad,

att just detta tillfälle blifver utgångspunkten för hans väckelse och

nyfödelse, begynnelsen till ett nytt lif, och att nattvardens begående

då blir för honom ett stärkande nådemedel, medan ett bestämdt förbud

att begå Herrans nattvard kunde hos honom åstadkomma förbittring

och förhärdelse, och ett förbigående af honom vid sjelfva nattvardsbordet

antingen kunde utsläcka den tända lifsgnistan i hans inre eller

ock försänka honom i djupare sorg och bedröfvelse; att kyrkan visserligen

bör uppbjuda hela sin förmåga att genom varningar ur Guds

ord förekomma ett ovärdigt begående af nattvarden, men att om den

varnade likväl går dertill, detta blifver en synd för honom, men icke

för kyrkan; att kyrkan ingalunda får vara overksam vid motarbetande

af det uppenbara hyckleriet och den fräcka indifferentismen, på ett

sätt som öfverensstämmer med hennes väsende, men att den lutherska

kyrkan aldrig åsyftat att genom ogudaktiga medlemmars uteslutande

åstadkomma en fullkomligt ren och helig församling i den mening

liera mindre sekter uppfatta detta begrepp, helst hon väl vet, att, enligt

Herrans ord, ogräset och hvetet skola växa blandade om hvarandra

intill skördetiden.

Derför hade ock det Finska kyrklagsförslaget upphäft prests rätt

att i denna mening från nattvarden utestänga församlingsmedlem, men

derjemte anmärkt, att till denna heliga måltid tillträde icke finge lemnas

åt fånar, eller af starka drycker öfverlastade eller åt dem, som

eljest synbarligen voro af oredig sinnesförfattning, eller åt barn före

konfirmationen (detta dock vilkorligen), eller åt sådane kommunikanter,

som just vid tillfället för nattvardens begående, vare sig att detta

skedde enskildt eller offentligen, tydligen ådagalade uppenbar obotfärdighet.

Hvad förslaget sålunda tillstyrkt är, såsom ofvan blifvit ant.ydt,

numera i Finland lag.

Men samma förslag hade tillämpat grundsatsen i dess fulla konse
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

qvens. Det hade upphäft äfven hvarje annan ecklesiastik myndighets

befogenhet att exkommunicera. En stor del af presterskapet opponerade

sig häremot, åberopande »nyckelmakten» (potestas clavinm) o. s. v.,

och lagstiftaren vacklade samt valde ett slags medelväg, då i 101 §

af 1869 års Finska kyrklag stadgades, att om kyrkrådet förklarat någon

förlustig rättigheten att vara vittne vid dop, att deltaga i val af

ledamöter i kyrkrådet, af ombnd vid kyrkmöte och af valmän dertill,

samt att sjelf till nämnda befattningar väljas, skulle domkapitlet, hvilket

kyrkrådets beslut härom blifvit understäldt, kunna förklara den till

nämnda ansvar fällde på bestämd tid oskicklig att Herrans nattvard

begå.

Härigenom blef grundsatsen sönderbruten, -lag finner mig, på

ofvan anförda skäl, föranlåten hemställa: att i en blifvande ny kyrklag

rättigheten att exkommunicera församlingsmedlem, att som ett

kyrkstraff använda uteslutandet från Herrans heliga nattvard, måtte

alldeles upphöra, vare sig att denna rättighet hittills ansetts kunna

utöfvas af kyrkherde, kyrkråd, domkapitel, biskop eller annan kyrkans

tjenare, samt således det högvärdiga sakramentet framgent icke ens

få sken af att missbrukas till ett slags polisanstalt.

3:o. Ämnenas anordning.

Deri billiga fordran på ett någorlunda systematiskt ordnande af

ämnena i en lag skulle utan tvifvel vara bättre tillgodosedd, derest,

efter andra kyrklagars föredöme, en indelning af ungefär följande beskaffenhet

hade blifvit fullständigt iakttagen:

Första Af delningen.

Om svenska evangeliska kyrkan i allmänhet.

1 kap. Om kyrkans bekännelse (i hvilket kapitel inga andra

ämnen bort inblandas).

2 kap. Om kyrkans medlemmar (hvartill ock hörer om utträde

från kyrkan).

3 kap. Om kyrkans författning, — hvilket ämne naturligen har

sin plats framför stadganderna om församlingens särskilda funktionärer.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra af delningen.

Om kyrkans heliga handlingar, med sina 4:de—13:de särskilda

kapitel: om allmän gudstjenst, döpelsen, kristlig uppfostran och undervisning

(deribland om konfirmationen och om främmande trosförvandters

öfvergång till vår kyrka), skriftermål, Herrans nattvard, vigsel till

äktenskap, jordfästning, enskild själavård, församlingens rätt att varna

och tillrättavisa.

Tredje Af delningen.

Om kyrktjensten (de kyrkliga befattningarne).

14 kap. Om prestembetet i allmänhet.

15 kap. Om de särskilda presttjensterna i församlingarna.

16 kap. Om klockare, organister och annan jemförelsevis lägre

kyrkbetjening.

Fjerde af delningen.

Om kyrkans egendom.

Kyrkor, begrafningsplatser, jordagods, lös egendom, kyrkomedlens

förvaltning.

Femte Af delningen.

Om de särskilda församlingarnes vård af sina kyrkliga angelägenheter,

i hvilken afdelning kunde inrymmas: allmänna stadganden om

kyrkstämma, om kyrkråd, om kyrkvärdar.

Sjette Af delningen.

Om uppsigten öfver kyrkförsamlingarne, med dertill hörande

särskilda kapitel om biskopsembete och domkapitel, om kontraktsprostar,

om prestmöte, om kyrkomöte.

Ålit med noggrant iakttagande af den regel, att- detaljerade anordningar

förbehöllos den administrativa lagstiftningen, och att till de

ämnen, som i vår allmänna strafflag eller i rikets grundlagar innefattas,

endast lemnades hänvisningar.

Till dessa allmänna anmärkningar tillåter jag mig föga en af

språklig natur, den nemligen, att bokstafven o, hvilken såsom den

gamla genitivände]sen ännu brukas i sammansättningar med ordet

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

»kyrka» (tillförene »kyrckia»), måtto uteslutas såsom mindre lämplig,

samt alltså skrifvas kyrklag, men icke kyrkolag; kyrkordning, men

icke kyrkoordning; kyrkråd, men icke kyrkoråd, kyrktukt, men icke

kyrkotukt o. s. v.

De öfriga anmärkningar, jag finner mig pligtig framställa, skola

vid särskilda §§ fä sin plats, och anser jag mig böra deltaga i sådana

anmärkningar äfven vid de stycken af förslaget, livilka efter min mening

icke böra intagas i kyrklag, utan hänvisas till kyrkstadgar.

Justitierådet Lindhar/en: Om ock egenskapen af statskyrka gifver

åt svenska kyrkan eu större stadga, än hon eljest måhända skulle

ega; så verkar det nära sambandet med staten å andra sidan afledande

och hämmande på hennes verksamhet för hvad som utgör hennes

egentliga mål — utvecklingen af det kristliga lifvet och sedlig förädling hos

hennes medlemmar. Detta framkallar naturligen hos dem, som nitälska

derför att svenska kyrkan och hennes församlingar må väl fylla sin

bestämmelse, en sträfvan att göra nämnda kyrka fristående och uti sin

verksamhet oberoende af staten i så mycket som med hennes egenskap

af statskyrka låter sig förena. I det föreliggande förslaget äro

visserligen flera stadganden införda i sådan syftning; men komiterade

synas dock härvid hafva alltför mycket känt sig bundna af det för

tillfället bestående; lika som förslaget i allmänhet synes mera gå ut

på att uteslutande gifva lämpliga lagbestämmelser för nu befintliga

förhållanden, än att tillika bringa å bane de väsentliga förbättringar,

hvaraf svenska kyrkans inrättningar äro i behof, och till hvilkas införande

ingen tidpunkt kan vara mera egnad än den, då eu ny kyrkolag

skall sättas i stället för de, till ej ringa del föråldrade, stadganden,

som i sådan egenskap nu gälla. Sammanblandningen af de kyrkliga

inrättningarna och deras arbeten med statsinstitutionerna och deras

verksamhet står enligt förslaget fortfarande qvar i en stor mängd fall,

der sådant icke kan vara af nöden, och derför ej heller synes lämpligt.

Så, för att endast anföra några exempel, är i sammanhang med

förslaget ingen framställning gjord om att skilja domkapitlen från deras

befattning med styrelsen öfver läroverken, hvilket dock är eu

oeftergiflig åtgärd för kyrkans frigörelse från statsbestyr och derför i

Storfurstendöme! Finland utgjorde en af de väsentliga utgångspunkterna

vid nya kyrkolagens införande; utan fast mera äro, i fråga om

domkapitlens sammansättning, elementarläroverkens lärare tagna i anspråk

såsom en vigtig beståndsdel. Uti kap. 22 om biskop hänvisas i

§ 1 uttryckligen till särskilda stadganden om hvad biskop åligger såsom

eforus för elementarläroverken och prokansler vid universiteten,

lika som vid föreskrifterna om val till erkebiskop och till biskop i

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lund universitetens professorer med hänsyn till prokansleriatet ingå

bland valkorporationerna. Äfven på ett lägre stadium visar sig samma

företeelse, då i föreskrifterna om tillsättning af förenade klockare- och

folkskolelärare-sysslor statsbefattningar och kyrkosysslor alldeles sammanblandas.

Vidare har förslaget, såsom det synes utan allt behof,

behållit statens inblandning i vården af kyrkans och församlingarnas

angelägenheter genom Konungens Befallningshafvande, då det föreskrifver,

i kap. 19 att uti en mängd fall besvär öfver kyrkostämmas

beslut skola pröfvas af nämnda myndighet, hvilken i dessa frågor icke

kan hafva större erfarenhet eller mera intresse än domkapitlen, samt i

kap. 21 § 9 till och med stadgar, att Konungens Befallningshafvande

skall jemte biskopen hafva omedelbart inseende öfver vården af domkyrkorna

och deras egendom. Jemte stadgandena om den religiösa

akten jordfästning hafva föreskrifter meddelats om ett rent borgerligt

ämne, begrafningsväsendet. I kap. 16, som handlar om straff för förbrytelser

af prest och om domstol i sådana mål, är, på sätt vid detta

kapitel särskild!, kommer att erinras, sammanblandningen af stat och

kyrka större än hvad önskligt och nyttigt är o. s. v. Hvad angår den

i sistnämnda kapitel mycket vidrörda frågan om presterskapets ställning

till staten; så ligger anledningen dertill att presterna alltmer dragits

från sitt egentliga, kall och öfverhopa,ts med derför främmande bestyr

till stor del uti den uppfattningen att pimsten är en statens embetsman.

Vill man återföra presternas verksamhet inom rätta gränserna för

deras kall, måste eu brytning mod nämnda uppfattning föregå, hvilket

åter icke kan ske kraftigare än genom lagame. I afseende härå synes

någon olägenhet ej vara att befara deraf att presterna för embetsförseelser

ställas uteslutande under kyrkolagen och domkapitlens domsrätt,

. Det är sjelf klart att, om prest, begår brott mot borgerlig lag,

lian skall dömas till ansvar derför enligt, denna lag och af allmän domstol

lika som hvarje annan medborgare. Lemnas honom särskild! uppdrag

af staten, utöfver hans kyrkliga kall, må lian kunna för förseelse

vid fullgörande af sådant uppdrag likaledes dömas enligt allmän lag

och af allmän domstol. Återstå sedan endast förseelserna i hans egenskap

. af prest. Den lag, kyrkolagen, hvarefter dessa skulle bedömas

och i hvilken den speciella clomst-olens, domkapitlets, sammansättning

och verksamhet skulle bestämmas, är till sitt innehåll beroende af Konung

och riksdag. Införas nu i denna lag tillfredsställande lagbud i

ämnet, sa finnes ingen anledning till farhåga att ej presternas embets1

»rott skulle blifva vederbörligen boi träde och rättvist bedömda.

Genom hela förslaget går den grundtanke att presten ensam är

den egentligen verksamme inom församlingen, och att församlingsmed
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

lemmarne sålunda, långt ifrån att betraktas såsom med presten samverkande

för utvecklingen af det religiösa lifvet, hufvudsakligen endast

äro föremål för hans omvårdnad i detta hänseende. Ingenting kan emellertid

för den kristna församlingen vara farligare än ett sådant åskådningssätt.

Under den rastlösa verksamhet i alla riktningar, som är

utmärkande för vår tid, och der erfarenheten visat, hvilken väldig häfstång

för uppnående af ett gemensamt mål ligger i enade krafter, vore

det dåraktigt föreställa sig att eu sådan samverkan kunde undvaras på

det religiösa området. Det arbete, som fordras för att hos menniskorna

uppehålla och utveckla ett religiöst och sedligt lif, är så vidtomfattande

och så genomgripande att det sannerligen tager i anspråk alla de krafter,

som derför kunna vinnas; och man skulle i betänklig grad underskatta

omfattningen af detta arbete, om man föreställde sig att det kunde

utföras af presterskapet allena. Inom det borgerliga samhället tagas

allt mera samtliga dess söner i anspråk för landets värn. På det religiösa

och sedliga området, der kampen gäller ej blott yttre fiender utan

och dem, som ligga inom menniskorna sjelf va, är ett sådant vädjande

till gemensam ansträngning ej mindre af nöden. Det är väl sant,

att elementen till ett verksamt biträde åt presten kunna inom eu stor del

församlingar ännu vara ganska ringa; men denna omständighet visar

blott ytterligare på vigten deraf att lagarne och institutionerna uppgöras

i sådan anda och i sådan riktning att de framkalla i stället för

att bortvisa de nödiga krafterna.

Härmed är icke sagdt, att den andliga verksamheten inom församlingarna

behöfver prisgifvas åt okunnigheten och hyckleriet eller

utsättas för regellösa utsväfningar. Den tid är icke synnerligen aflägsen,

då det ännu skulle ansetts samhällsvådligt att öfverlemna åt kommunerna

och deras medlemmar en så vidsträckt sjelfstyrelse och en så

vidtomfattande verksamhet, som nu egen rum. Erfarenheten har emellertid

redan visat, att de nya kommunalinrättningarna, långt ifrån att bilda

upplösande ämnen, tvärtom stärkt samhällsbanden, och att de kallat till

lif eu stor rikedom af medborgerliga krafter, som utan dem aldrig skulle

sett dagen. Anordningar i enahanda syfte på det kyrkliga området

skola der ofelbart medföra liknande verkningar. De bästa krafterna

fälb] uda sig icke. Men om samhället genom sina inrättningar vädjar

till dem och tager dem i anspråk för en i lagen bestämd verksamhet,

då skola de framstå, utveckla sig och åstadkomma stora ting. Intet

kan heller vara mera egnadt att hålla presten uppe på en hög ståndpunkt,

än församlingsmedlemmars deltagande med honom i det religiösa

arbetet inom församlingen; ty, då presten skall vara den ledande själen

vid detta arbete, måste sjelfkänsla och täflan bidraga att egga honom

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

till utveckling och verksamhet i samma mån som han har goda och

dugliga medarbetare vid sin sida.

Några oöfvervinneliga svårigheter kunna icke möta för ordnande

af de kyrkliga inrättningarna så att de må kunna, vida mera än hittills,

göra sig till godo krafter från lekmännens klass. Laglig rätt för lekmännen

att deltaga uti och öfva inflytande på det gemensamma arbetet

är emellertid det första vilkoret. För sådant ändamål är utan tvifvel

nödigt att någon jemkning sker i afseende å kyrkomötets sammansättning,

äfvensom att lekmän, utan hänsyn till särskilda medborgareklasser,

få tillträde till ledamotskap i domkapitlen. • Men framför allt

är det af vigt att församlingarna få större inflytande på de religiösa

och kyrkliga angelägenheterna, än som för närvarande och i förslaget

åt dem anvisats, och särskildt att den delegation af församlingen, som

kallas kyrkorådet, hvilken sjunkit ned till en myndighet utan annan

egentlig uppgift än att hafva kyrkans ekonomi om hand, höjes till den

vigtiga bestämmelsen att vara en verksam hjelp vid prestens sida för

vården af det religiösa och sedliga lifvet inom församlingen. Äfven

sättet, på hvithet församlingarnas själasörjare utses, får härvid icke

frånkännas all vigt. 1 afseende å rösträtten vid prestval hänvisar förslaget

till rösträtten vid kyrkostämma, hvilken beräkningsgrund är egnad

att hos församlingsmedlemmarne utesluta så godt som allt intresse

för prestvalen. Det kan med skäl sättas i fråga om ej här är rätta

stället att tillämpa den lika rösträtten efter hufvudtalet för alla röstberättigade.

En annan oegentlighet inom svenska kyrkan är den så

kallade patronatsrätten; och det förtjenar att, i sammanhang med arbetet

för en ny kyrkolag, anställa noggrann utredning huruvida icke denna

rätt för enskilda eller korporationer att med församlingarnas uteslutande

tillsätta prester må kunna lagligen borttagas. Att den återstod af prebendepastorater,

som ännu finnes, bör med det snaraste upphöra, derom

böra skiljaktiga meningar knappast finnas; och såsom ett för kyrkan

eftersträfvansvärdt mål torde äfven det få anses att åt församlingarna

kunde beredas större inflytande på kyrkoherdarnes tillsättning äfven i

regala pastorat.

Till en viss grad måste inom hvarje menskligt samfund finnas

öfver- och underordnade. Men förslaget går härutinnan längre än som

är nödigt och nyttigt. Biskoparne hafva blifvit nog mycket tillgodosedda

i afseende å öfverordnad ställning och synas hafva fått sig tilldelad

en alltför stor makt, då dem tilldelats rätt att afgöra och ombesörja

en mängd mål och ärenden på egen hand utan domkapitlens

medverkan, utom det att de gjorts allenaherrskande vid prestmötena.

3

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Under biskoparne är åter en klyfta bildad mellan ett högre presterskap,

bestående af prostar och kyrkoherdar, samt ett lägre, bestående af komministrar

och kapellpredikanter, livilka, ehuru större delen af dem skola

förestå hvar sin församling, likväl alla gjorts i sin verksamhet beroende

af kyrkoherdarne. Denna senare åtskilnad är så mycket mera skadlig,

som den möjliggör och befordrar uppkomsten och fortvaron af en klass

prester, som äfven till sina egenskaper är underlägsen. Det skäl för eu

sådan åtskilnad, som må ligga uti farhågan att en del prester måste

hela sin tid gå obefordrade, om ej plats för dem beredes inom en lägre

sfer, der det ej räknas allt för noga med deras duglighet eller uppförande,

förtjena!- intet afseende; ty den, som ger sig till prest utan

lämpor eller duglighet för kallet, bör förblifva obefordrad. För församlingsvården

ligger emellertid stor vigt deruppå att hvarje prest,

som förestår församling, härvid får handla sjelfständigt och på eget

ansvar. Dessutom utgör det ju ett önskningsmål att, på samma sätt

som de särskilda socknarne redan äro såsom verldsliga kommuner skilda

hvar för sig, de en gång jemväl må blifva det i egenskap af kyrkliga

samfund. Om ock, till följd af ekonomiska hinder, lång tid kommer

att förflyta innan en sådan förändring må varda öfver allt genomförd,

bör dock kyrkolagen icke uppskjuta med att genom sina föreskrifter

om presternas tjenstgöring och kompetens göra församlingsföreståndarne

likstälda, hvarigenom han ej blott möjliggör och underlättar en öfvergång,

utan äfven minskar olägenheterna under öfvergångstiden.

1 nära samband med denna fråga står den om ''pastoralexamen,

hvilken, i sig sjelf olämplig, ej litet bidrager att framkalla och underhålla

ofvan nämnda åtskilnad mellan högre och lägre presterskap,

då hans afläggande utgör vilkoret för befordran till den högre graden.

Han verkar ock menligt på prestbildningen, emedan fordringarne vid

universiteten ställas lägre än vederbör, under förutsättning att pastoralexamen

skall fylla bristen, ehuru han i det afseendet föga eller intet

uträttar. Äfven prestexamen synes olämplig och till intet Renande. De

theoretiska studier, som fordras för inträde i prestembetet, böra vara

undangjorda vid universiteten, der de ock bäst skötas och bäst pröfvas.

Anses åter praktiska prof vara af nöden, så kan ändamålet med sådana

på intet sätt ernås genom prestexamen, hvilken af de unga männen

aflägges strax sedan de lemnat universitetet och innan de varit i

tillfälle att vinna någon praktisk erfarenhet om hvad till deras blifvande

kall hörer. Både prest- och pastoralexamina verka ock menligt deruti

att de lägga stort hinder i vägen för en ändamålsenlig organisation af

domkapitlen, emedan, så länge de qvarstå, domkapitlens sammansättning

anses böra ske med hänsyn till ledamöternas förmåga att examinera.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Det är visserligen eu ingalunda lätt uppgift att afgöra livilka ämnen

böra i kyrkolagen behandlas och livilka böra vara derifrån uteslutna;

men vid eu granskning af det nu föreliggande förslaget vill det

dock synas uppenbart, att detsamma allt för mycket ingår i detaljer,

livilka ej äro af nöden och icke heller lämpligen böra förekomma uti

en lag, om hvars stiftande och förändring Konung, riksdag och kyrkomöte

måste alla tre enas. Mycket är af den tillfälliga och föränderliga

natur att det lämpligast kan och bör afgöras af Konungen ensam. Annat,

som väl torde fordra, att någon myndighet jemte Konungen deltager

i besluten derom, är dock af den speciel! kyrkliga art att riksdagens

medverkan till besluten icke borde erfordras, utan frågorna kunna

afgöras af Konungen med kyrkomötet, derför lagbestämda förmer icke

torde vara svåra att åstadkomma. Vid den verkstälda detaljgranskningen

har erinran gjorts om uteslutande af eu mängd föreslagna bestämmelser

såsom obehöfliga eller ej hörande till kyrkolag. Efter min uppfattning

synas än liera stadgande!! böra af samma skål utgå; men jag

bär ansett det ändamålslöst att genom deras uppräknande ytterligare

öka omfånget af Högsta Domstolens underdåniga utlåtande, lika som

jag trott mig böra låta eu mängd andra detaljanmärkningar falla, då

jag om dorn varit ensam.

På grund af hvad nu blifvit anförd t och med hänsyn till alla de

anmärkningar mot förslagets särskilda delar, som vid granskningen inom

Högsta Domstolen i öfrig! framställs, kan jag icke tillstyrka, att

det remitterade förslaget lägges till grund för nådig proposition i ämnet,

Justitierådet Svedd!åt: Efter granskning af det remitterade förslaget,

får jag dervid först i allmänhet erinra, att flera stadganden blifvit

i förslaget intagne, livilka rätteligen tillhöra kyrkostadga eller allmän

administrativ författning, såsom bestämmelserna i kap. 14 § 2;

kap. 17 §§ 1—3; kap. 21 §§ 2—5, 9—16, 20; kap. 26 §§ 7, 15

—17, 19—25.

Tillika förekomma andra bestämmelser, livilka synas föga behöfliga

eller alldeles öfverflödiga, såsom föreskrifterna i kap. 11 § 6; kap.

17 § 9; kap. 21 §§ 8, 18.

Åtskillig^ till Regeringsformen hörande stadganden hafva jemväl

blifvit å särskilda ställen (kap. 15 § 46, kap. 22 § 10, kap. 27 § 9)

i förslaget införde. Dessa stadganden kunna väl utan olägenhet

från förslaget utgå, men derest ifrågavarande bestämmelser för fullständighetens

skull anses böra i kyrkolagen omförmälas, torde sådant

rätteligen icke kunna ske annorledes än genom hänvisande till Regeringsformens

föreskrifter i ämnet,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

I öfrigt åberopar jag de speciella anmärkningar, som vid åtskilliga

af förslagets stadgande!! här nedan blifvit af mig anförda.

Justitieråden Wretman, von Hofsten och Östergren förklarade, att de

jemväl ansågo vissa delar af förslaget icke lämpligen tillhöra kyrkolag;

och åberopade derom samt i öfrigt sina särskilda här nedan omförmälda

yttranden.

I fråga om förslagets särskilda delar framstäldes anmärkningar,

på sätt här nedan förmäles:

Kap. 1.

§ 1-

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren anmärkte, att då ändamålet med denna paragraf ej kunde

vara att uttrycka såsom eu legal pligt för svenska kyrkans medlemmar

att tro och bekänna en viss lära, utan endast att uttala hvad som är

den svenska kyrkans bekännelse, borde det å första raden förekommande

ordet »skola» uteslutas.

Justitierådet Naumann tilläde: I Upsala mötes beslut af år 1593,

då der talas om Guds rena och saliggörande ord, på hvilket vår religionslära

är grundad, tillägges: »hvilket i de helge profeters, evangelisters

och apostlars skrifvelser författadt är». I vår nu gällande kyrklag

heter det: »Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets profetiske

och apostoliske skrifter». Närvarande kyrklagsförslag har ändrat dessa

bestämningar och uteslutit orden profetiske, evangeliske och apostoliske.

En sådan ändring synes mig icke vara att tillråda.

Till orden »oförändrade Augsburgiska bekännelsen» torde för tydlighetens

skull böra tilläggas: af år 1530, i enlighet med 1 kap. 1 §

i nu gällande kyrklag.

§ 2.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Lindhagen och Östergren ansågo

denna paragraf höra. uteslutas, enär det lika litet hädanefter som

hittills vore behöfligt att i kyrkolagen införa det stadgande paragrafen

innehåller.

Justitierådet Naumann anmärkte, att orden »evangeliibok med

deri förekommande bönesätt» borde tilläggas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

§ 3.

Justitierådet Naumann ansåg denna § böra förflyttas till kapitlet

om prestembetet.

§ 4.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Lindhagen och Östergren ansågo,

att i denna paragraf borde införas ett stadgande, hvarigenom

frihet lemnades föräldrar, som öfvergått till svenska kyrkan, att, efter

egen pröfning af det för barnen nyttigaste, låta dem af dessa barn,

Indika blifvit födde före föräldrarnes öfvergång, uppfostras antingen i

svenska kyrkans lära eller i den lära, hvaruti de redan förut erhållit

undervisning. Ett sådant stadgande stode i närmaste öfverensstämmelse

med hvad hittills utan olägenhet egt rum och i många fall torde

en ändring i religionsundervisning, särdeles för barn, som nått en

större utveckling, lända till skada just i religiöst hänseende.

§ 3.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Lindhagen och Östergren ansågo

tredje stycket böra utgå, enär det deri föreskrifna åliggande

för kyrkoherden syntes endast medföra onödigt besvär utan egentligt

ändamål.

Justitierådet Naumann yttrade, att ordet ro kristen» torde såväl i

denna §, som annorstädes i kyrklagen, der det i samma bemärkelse

förekommer, ändras till icke kristen.

Kap. 2.

§ 1.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Kyrkans kalendarium är något för den svenska lagstiftningen

främmande. Derföre och då meningen, äfven utan begagnande

af detta uttryck, torde vara fullt klar, bör kyrkans kalendarium

icke i kyrkolagen åberopas.

Då afsigten ej är att Maria kyrkogång, Mikaelis dag eller Allhelgonadag

skola firas såsom särskilda högtidsdagar, synas bestämmelserna

härom icke rätteligen höra till kyrkolagen utan hufvudsakligen

stå i samband med frågan om predikotexternas ordnande. Vidare

torde skäl saknas att, när de kyrkliga förhållandena skola genom ny

kyrkolag ordnas, längre behålla Maria bebådelsedag såsom särskild

opaginerad Kontrollera mot PDF

högtidsdag’, utan kan densamma, om den skall behållas såsom högtidsdag,

lämpligen, såsom förut skett, med förstnämnda tre högtider förläggas

till söndag. Orden »Marie bebådelsedag» samt stycket »dock

att — — — söndagen näst förut» böra derföre ur förslaget utgå.

§ 2.

Samme Högsta Domstolens ledamöter yttrade:

De ordalag, hvaruti andra stycket af denna paragraf äro affattade,

skulle hindra domkapitel att föreskrifva inställande af högmessogudstjenster

skiftevis i eu eller annan af ett pastorats kyrkor, der

sådant förut icke varit brukligt. Då likväl omständigheterna kunna

gorå ett dylikt inställande angeläget eller nödvändigt, äfven der det

ej förut egt rum, böra ordalagen ändras, så att domkapitlet må kunna

i dessa fall förfara efter omständigheterna.

§ 3-

Justitieråden II retrnan, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren ansågo giltigt skäl saknas att såsom ovilkorlig regel bestämma

att, der domkapitlet medgåfve att predikan till betraktande af

Ivristi lidandes historia finge förläggas till söndag, denna predikan

skulle hållas före högmessogudstjensten.

§ 4.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren erinrade, att rättegångsgudstjenst lika litet som riksdags
predikan

eller annan för visst tillfälle föreskrifven gudstjenst borde i

kyrkolagen särskild! omnämnas; och att paragrafen derföre borde utgå.

§ 3.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren ansågo ordalagen böra så ändras, att hvad här föreskrifves

kommer att gälla ej blott om »de gudstjenster, som förr sagda äro»,

utan om gudstjenst i allmänhet.

§ 3.

Justitieråden 11 retrnan, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren anmärkte, att då det torde fortfarande böra tillkomma Konungen

att bestämma angående predikotexter i allmänhet, funnes ej

skäl att stadga om sådan rättighet för särskilda fall. Hvad denna

paragraf i öfrig! innehölle, syntes vara af liturgisk natur och derföre

hafva sin rätta plats icke i kyrkolagen, utan i handboken, der äfven

opaginerad Kontrollera mot PDF

flera hithörande föreskrifter återfinnas. Paragrafen borde derföre utgå

och motsvarande till handboken hörande bestämningar, som nu ej finnas

der, i densamma intagas.

Justitierådet Svedelius yttrade: Denna paragraf innehåller, bland

annat, åtskilliga bestämmelser om predik o texter för särskilde uppgifne

söndagar; men enär dessa bestämmelser, såsom liturgiska, hafva sin

rätta plats i kyrkohandboken, böra de följaktligen ur kyrkolagen uteslutas.

§ 7-

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Lagen måste förutsätta såsom en prests skyldighet

att med omsorg fullgöra alla sina åligganden utan undantag. Det torde

derför ej vara lämpligt att, såsom här skott i första punkten, särskild!

föreskrifva, att ett af dem skall sorgfälligt fullgöras.

§ 8.

Justitierådet Naumann ansåg ordet »må» böra ändras till: må

kunna.

§ .9.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren erinrade, att hvad här föreskrifves ligger redan hufvudsakligen

uti det i § 5 gifna stadgande.

§ U
Justitieråden

Wretman, Naumann, von .Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Domkapitlets stadfästelse å beslut, som i denna §

omförmäles, synes icke vara erforderligt. Om kyrkan genom eldsvåda

eller annat olycksfall helt oförutsedt bjelke oanvändbar, torde det dessutom

ej vara lämpligt att all gudstjenst instäldes till dess man hunnit

erhålla domkapitlets stadfästelse å ett kyrkostämmobeslut om tillfällig

gudstjenstlokal.

§ 12.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren erinrade, att uttrycket »annan gudstjenst» syntes ej fullt

noga återgifva meningen, enär här uppenbarligen ej afsåges rättegångsgudstjenst

eller annan gudstjenst, hvilken för särskildt tillfälle hålles,

såsom vid riksdagens början och slut och vid prestmöte; samt att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

förslagets författare syntes ej hafva tänkt sig det fall, att kyrkoherde

och församling efter samråd om tid för gudstjensts hållande icke blifva

eniga.

Kap. 3.

Justitieråden Wretman, Namn amu von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade vid:

§ 3.

Att stadga såsom regel att barndop skall ske i kyrka synes numera

mindre lämpligt, sedan dop i kyrka, uppenbarligen af omtanka

för barnets helsa, mer och mer kommit ur bruk .Dessutom står stadgandet

ej väl till samman med den större frihet, som lemnas i § 6

för der omtalda fall.

§ 4.

Hvad i denna paragrafs andra moment är föreslaget torde böra

gälla ej blott om hittebarn, utan om barn i allmänhet, om hvilkas dop

säker upplysning icke kan vinnas; och bör dopet verkställas af hvilken

prest, som derom anmodas, äfven om en annan förut blifvit vidtalad,

men försummat sin pligt. Denna ändring kan lätt åstadkommas

genom att utbyta ordet »Hittebarn» mot »Barn» och genom borttagande

af ordet »först».

§ 7.

Enär, på sätt vid kap. 11 kommer att yttras, uteslutande ifrån

Herrans nattvard ej bör komma i fråga såsom kyrkotuktsmedel, synes

föreskriften derom att faddrar skulle vara oförhindrade att begå nattvarden

böra ur denna § utgå. Naturligen måste paragrafen jemväl i

öfrigt noga rättas efter hvad som kommer att stadgas i nämnda kapitel.

Då uttrycket »några personer» är nog obestämdt, hemställes, att

detta uttryck måtte utbytas mot orden »minst två».

Kap. 4.

Justitieråden Wretman, Namnam, von Hofsten, Lmdliagen och

Östergren yttrade: Då det i kapitlets öfverskrift och flera dess paragrafer

förekommande uttrycket »allmänt skriftermål» synes tillkommet

endast för att skilja detta skriftermål från den enskilda skrift, hvarom

förslagets kap. 11 § 3 handlar; men den enskilda skriften för vissa

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

slag af syndare ej torde kunna med goda skäl försvaras och derföre

bör försvinna, tillstyrkes att på nämnda ställen ordet »allmänt» måtte

utgå.

§ 1-

Justitierådet Naumann hemstälde, att denna § måtte erhålla följande

lydelse: »Herrans heliga nattvard skall vid den allmänna gudstjensten

på sön- och högtidsdagar utdelas så ofta församlingsmedlemmar

tillkännagifvit sin önskan att deraf varda delaktige».

§ 6.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: För att förebygga det missförstånd, att enskild

syndabekännelse skulle få aflägga» i närvaro af öfrige nattvardsgäster,

sedan det gemensamma skriftermålet redan börjat, hemställes, att slutet

af första stycket måtte sålunda ändras, att derigenom, i öfverensstämmelse

med hvad en reservant inom komitén föreslagit, stadgas

att, om någon önskar särskildt och allena inför presten före gemensamma

skriftermålet aflägga allmän syndabekännelse och af honom

emottaga aflösning, det ej må honom vägras.

§ 9.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Sedan eu person vid konfirmationen antagits ega

nödig kristendomskunskap för att få begå nattvarden, synes det icke

lämpligt att han sedermera må kunna från nattvarden uteslutas på

grund af bristande kunskap. Det står själasörjaren öppet att uppmana

den, som finnes okunnig, att afhålla sig från nattvarden, men derutöfver

torde hans rätt icke böra sträcka sig. Orden »ega nödtorftig

kristendomskunskap» torde derföre böra uteslutas. I öfverensstämmelse

med hvad som blifvit yttradt vid kap. 3 § 7 hemställes, att orden

»icke vara jemlikt 11 kap. 2 eller 3 § från tillträde dertill utestängd»

måtte få utgå. Slutligen torde ordet »själstillstånd» böra utbytas mot

ordet »tillstånd», enär äfven rent fysiska orsaker kunna gorå eu person

oförmögen till den sjelfpröfning, som bär är i fråga.

§ io.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hojsten, Lindhagen och

Östergren ansågo '' orden: »utan sådan konfirmation» böra utgå, såsom

utgörande allenast en onödig upprepning.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

§ 12.

Justitierådet Naumann hänförde sig- till de anmärkningar, som ai

justitierådet. blifvit framstälda rörande exkommunikation i allmänhet,

och ansåg denna § böra så redigeras, att den tydligen afsåg endast

fånar, druckna och andra dylika i kapitlet om den heliga nattvarden

såsom inkompetente särskilt betecknade. *

§ 13.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren ansågo denna § hafva sin rätta plats närmast efter § 9 i

detta kapitel.

Kap. 5.

Vid detta kapitel gjordes af Justitieråden Wretman, Naumann,

von Hofsten, Lindhagen och Östergren de anmärkningar, som innefattas

i följande yttrande:

På sätt en reservant erinrat, har detta kapitel det närmaste samband

med det nionde. Hela kapitlet bör derföre sammanslås till en

enda paragraf i fyra momenter och inskjutas mellan 3 och 4 §§ af

det nionde kapitlet, samt första paragrafen af det nuvarande femte

kapitlet undergå den ändring, som genom flyttningen blifver nödvändig.

§ 1-

I öfverensstämmelse med hvad ett domkapitel erinrat, torde ordet

»berättigad» böra utbytas mot ordet »mogen».

■§ 2.

Att i lag fastställa, att den prest, som slutligen handlagt den

förberedande undervisningen, skall förrätta konfirmationen, skulle kunna

vålla svårigheter i tillämpningen, såsom då ombyte af församlingslärare

egt rum, eller då, såsom i städer ofta brukas, konfirmation förrättas

gemensamt för barn, som undervisats af flera olika lärare. Derföre

och då ingen olägenhet synes vara att frukta, om lagen i detta ämne

iakttog tystnad, hemställes, att orden »förrättas — — — undervisningen

och» måtte uteslutas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kap. 6.

I afseende på detta kapitel förenade sig Justitieråden Wretman,

Naumann, von Hofsten, Lindhagen och östergren i följande anmärkningar

:

§ 1-

Det i begge styckena af denna § förekommande uttrycket att

äktenskap skall afslutas med vigsel ansågs oegentligt och vilseledande

samt på första stället ej låta förena sig med lagbnd, som erkänna

äktenskap utan vigsel. Kyrkolagen hade endast att meddela föreskrifter

om vigsels förrättande, men icke att bestämma hvad som fordras

för att ett äktenskap skall vara fullbordadt och giltigt.

S 2-

Orden »innan vigsel sker» ansågos böra utgå såsom oegentliga

och möjligen vilseledande, enär det tillhör borgerliga lagen att bestämma,

i hvilka fall lysning skall ske, och enligt denna lag lysning

skall ega rum jemväl för äktenskap, der vigsel icke kommer i fråga.

På sätt komiterade anfört, höra stadganderne om äktenskapshinder

till borgerliga lagen; och det vore derför oriktigt att, såsom

här i tredje stycket skett, under formen af förbud mot lysning, i

kyrkolagen behålla ett specielt äktenskapshinder.

§ *■

Stadgandet i fjerde stycket, att vigsel ej må förrättas på jul-,

påsk- eller pingstdag, syntes sakna skäl för sig och böra utgå.

Kap. 7.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

östergren förenade sig i följande anmärkning: Barnaqvinnors kyrkogång

vore en kyrklig akt, som allt mer förlorade betydelse och ofta

till och med vore motbjudande för dem, som derför utgjorde föremålet.

Det torde vid sådant förhållande svårligen finnas skäl, att längre i lagen

påbjuda densamma; och då bestämmelser om sättet huru vid kyrkogång,

der den påkallas, förfaras skall, hade sin rätta plats i handboken,

återstode ingen bestämmelse, som skulle i kyrkolagen intagas,

hvarför hela kapitlet borde utgå.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kap. 8.

I afseende på detta kapitel förenade sig Justitieråden Wretrnan,

Naumann, von Hofsten, Lindhagen och Östergren i följande anmärkningar:
§

2.

Det läge icke inom kyrkolagens område att meddela föreskrifter,

om begrafning och begrafningsplatser, hvarom Kongl. Maj:t ock i annan

ordning lagstiftat, såsom uti Helsovårdsstadgan för riket med flera

påbud. Kyrkolagen hade här endast att stadga om den kyrkliga akt,

som läge i jordfästningen; och det hemstäldes alltså, att kapitlets öfverskrift

och dess särskilda paragrafer måtte så affattas, att de gälde icke

begrafning utan allenast jordfästning. På grund häraf hemstäldes

ock, att §§ 2 och 8 måtte utgå, såsom omfattande ämnen, hvilka ej

rätteligen tillhöra kyrkolagen.

i <5.

Det syntes som skäl saknades att, på sätt i andra stycket skett,

inskränka rätten att låta verkställa jordfästningen endast till de orter,

der dödsfallet timat eller begrafningen skall ske. Någon olägenhet

vore icke heller att befara af att tillåta jordfästning på enskild begrafningsplats

eller på annat lämpligt ställe, fastän det icke blifvit af församlingen

anvisadt. Till följd häraf och då bestämmelsen om orten,

der jordfästning skulle ske, borde föregå bestämmelsen om särskilda

stället för densamma samt hänvisningen till § 4 vore olämplig, hemstäldes,

att stadgandena i förevarande § må inskränkas dertill att

jordfästning må förrättas å den ort, vederbörande helst åstunda; och

att densamma skall förrättas antingen i kyrka eller på begrafningsplats

eller på annat rum, som till jordfästning blifvit anvisadt.

§ 6.

Tillräckliga skäl saknades för bibehållande af jordfästning i stillhet

för andra än dödfödda barn, barn, som utan döpelse do, till döden

eller straffarbete på lifstid dömde förbrytare, som i fängelse do, samt

dem, som blifvit afrättade eller uppsåtligen förgjort sig sjelfva, hvarföre

hvad paragrafens andra stycke i öfrigt innehåller borde utgå.

§ 7-

Hvad i denna § förekommer syntes lämpligen tillhöra kyrkostadgarne

och derföre böra ur kyrkolagen utgå.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kap. 9.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren erinrade vid nedan upptagne §§ af detta kapitel:

S 1-

Att denna § borde omarbetas så, att han komme att gälla endast

de barn, som enligt 1 kap. 4 § skola uppfostras i den rena evangeliska

läran.

§ 3.

Att, såsom ett domkapitel föreslagit, andra stycket måtte förändras

så, att det blefve medgifvet för prestmän att, ehuru ej anstälde

i viss församling, meddela undervisning för konfirmation och att dessutom,

såsom vid § 1 i kap. 5 blifvit erinradt, ordet »berättigad» borde

utbytas mot ordet »mogen».

§

Att, enär kommunionförhör syntes allt annat än lämpliga och antagligen

afskräckte mången från att anmäla sig till nattvardens begående,

andra stycket i denna § borde utgå.

Justitierådet Naumann tilläde: att icke heller husförhör borde i

kyrkolagen omnämnas, utan borde det få bero på administrativt förordnande,

om sådana förhör må anses lämpliga eller icke.

Kap. 10.

§ 2-

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Af hvad i denna paragraf förekommer hörer en del

till allmän lag och det öfriga utgör bestämmelser af så speciel och

kasuistisk art, att de närmast utgöra föremål för en instruktion. I intetdera

fallet höra stadgandena till kyrkolagen. Hvad särskild! angår

fjerde stycket, så torde detta ej stå väl tillsammans med Strafflagens

kap. 3 § 8; och skulle någon särskild bestämmelse, sådan som den i

stycket föreslagna, anses lämplig, så måste den gälla för presterskap,

tillhörande ej blott svenska kyrkan utan äfven andra tillåtna religionssamfund,

och bör af detta skäl, likasom med hänsyn till sin natur, intagas

i allmän lag. Af nu anförda skäl torde paragrafen i sin helhet

böra ur kyrkolagen utgå.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Justitierådet Naumann hemstälde tillika, att uttryckligen måtte

stadgas, det »aflösning» icke finge meddelas utan i sammanhang med

ett tilltänkt begående af Herrans heliga nattvard och i noggrann öfverensstämmelse

med det i handboken stadgade formulär.

Då den grannlagenhet från prestens sida, som här föreskrifves,

borde komma hvarje trosbekännare, äfven icke kristen till godo, ansågo

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Lindhagen och östergren ordet

»kristen» böra utgå.

Kap. 11.

§§ 1-5-

Justitieråden Wretman och von Hofsten förenade sig i följande

yttrande: De föreslagna bestämmelserna om kyrkotukt synas lemna

rum för anmärkningar i flera afseenden.

Hvad först angår den enskilda skrift, hvarom 3 § handlar, så

torde en gernings syndighet ej få anses betingad deraf att- den blifvit

bestraffad enligt borgerlig lag, eller ens stå i förhållande till detta

straff, utan kan den, som aldrig undergått straff, vara fullt så mycket

i behof af tillrättavisning från församlingens sida som den enligt borgerlig

lag bestraffade. Det torde derföre saknas skäl att bibehålla en

egen art af kyrkotukt för personer, som blifvit af domstol dömde för

vissa slag af brott. Och detsamma gäller till alla delar om den föreslagna

utsträckningen af den enskilda skriften, äfven till qvinna, som

födt oäkta barn.

Vidare synes af de kyrkotuktsmedel, som förslagets 2 § upptager,

varning inför prosten allena ej lämpligen ibland dem hafva ett

ruin. Prestens rätt och pligt att varna, der så behof göres, är ett

moment uti hans rätt och pligt att öfva enskild själavård. Förslaget

omtalar den ock, och med rätta, uti 10 kap. 1 §. Upptages åter denna

varning bland kyrkotuktsmedlen, förlorar hon med det samma sin

faderliga betydelse, såsom utgörande en af de vigtigaste handlingarne

vid själavården. Dessutom kunde lätt den olämpliga slutföljd dragas,

att man vore legalt pligtig att på kallelse inställa sig inför pastor för

att af honom enskildt varnas och att underlåten inställelse kunde medföra

den påföljd att varda genom exekutiva maktens åtgärd för pastor

instäld.

Uteslutande från nattvarden och dermed från ett nådemedel,

hvarigenom den, som utesluter, likasom ställer sig hindrande i vägen

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

för syndaren, då lian vill närma sig- sin frälsare, synes ock vara en

olämplig-, likasom för den äldsta kyrkan okänd kyrkotuktsform.

Af de i 2 § omtalade tuktmedel återstå således endast varninginför

kyrkoherden i närvaro af en eller två aktade och gudfruktige

medlemmar af församlingen och varning inför kyrkorådet. Men äfven

den af ett domkapitel föreslagna strängare form af kyrkotukt, som

skulle bestå deri att den felande förklaras förlustig kyrkligt förtroende,

synes hafva skäl för sig. Detta innebär egentligen endast ett församlingens

offentligt uttalade omdöme om den felande. Men på det eu

till sinnelag och handlingssätt uppenbart okyrklig person måtte, så

vidt görligt är, hindras att skada det samfund, hvarinom han till namnet

qvarstår, skulle ock dermed vara förenad obehörighet till kyrkliga

förtroendeuppdrag såsom att vara fadder, samt att väljas till ledamot

af kyrkoråd och kyrkomöte.

Omarbetas 2 § efter nu framstälda åsigter, blir behandlingssätt it

efter densamma och efter 4 § alldeles enahanda, hvarföre båda paragraferna

kunna sammanföras till en enda.

Att ställa de särskilda formerna af kyrkotukt i det förhållande

till hvarandra, att den lindrigare alltid måste föregå den strängare,

synes ej fordras af några praktiska skäl. Likasom det ej må anses

olämpligt att, om behof göres, underkasta samma person flera på hvarandra

följande varningar af samma slag, så bör ock ett strängare

kyrkotuktsmedel kunna genast användas, om den felande personens

uppförande visar sig det förtjena. Men uppställer man denna regel,

så blir införande af anteckningar om meddelade varningar uti kyrkoböcker

och prestbetyg alldeles öfverflödigt, och endast förlust af kyrkligt

förtroende såsom egande en legal betydelse uti liera riktningar

bör i nämnde handlingar intagas.

Varning inför kyrkoherden i närvaro af en eller två aktade och

gudfruktige medlemmar af församlingen synes, såsom äfven förslaget

innehåller, lämpligen böra beslutas af kyrkoherden. Deremot torde, på

det den uti förslagets motiver med skäl såsom vigtig framhållna församlingens

medverkan vid kyrkotukten må blifva en verklighet, varningen

i kyrkorådet böra beslutas af detta sjelf! Detsamma gäller

naturligtvis i ännu högre grad den kyrkotuktsform, som består uti att

förklara någon förlustig kyrkligt förtroende. Men då detta slag af

kyrkotukt för med sig följder, som sträcka sig äfven utom församlingens

gräns, synes kyrkorådets beslut ej böra blifva gällande med mindre

en högre kyrklig myndighet, domkapitlet, efter underställning fastställer

detsamma.

Äfven om Kongl. förordningen den 11 December 1868 angående

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

särskilda sammankomster till andaktsöfningar eller motsvarande stadganden

komma att fortfarande gälla, synes det vara nödigt att ej blott

församlingsmedlemmar utan äfven andra till svenska kyrkan hörande

personer, som inom församlingen uppehålla sig, må vara föremål för

församlingens kyrkotukt. Eljest skulle annan utväg än den att få

ofvannämnda författning tillämpad icke finnas t. ex. mot kyrkoupplösande

offentliga föredrag, blott de hållas af kringresande personer

från annan ort; och äfven i andra tall kan det vara lämpligt att i församlingen

vistande men der ej kyrkoskrifna personer kunna underkastas

kyrkotukt.

Justitierådet Namnam, som åberopade hvad angående exkommunikation

och enskild skrift förut blifvit anmärkt, hemstälde, att det

borde få bero på församlingsmedlems förtroende för sin själasörjare

om han ville hos denne inställa sig för att emottaga varning

vare sig ensam eller i vittnens närvaro; men att församlingsmedlemmen

deremot skulle vara pligtig att inför h/rkrädet på detsamma» kallelse

tillstädeskomma; likasom justitierådet ansåg obehörigheten att bekläda

vissa kyrkliga förtroendeuppdrag böra gälla endast inom den

församling, som ålagt en dylik inkompetens, hvadan i prcstbetyg icke

borde derom ske anteckning, helst en sådan skulle försvåra möjligheten

för den felande att, vid flyttning till annan församling, bättra sitt lefverne.

I afseende på ordet »Jcyrhtukt» anmärkte justitierådet, att i

t. ex. krigslag benämningen »krigstukt» väl lät sig användas; men då

kyrkan icke utöfvar straffmakt i vanlig mening, utan dess befogenhet

inskränker sig till pligten att ur Gtuds ord varna och tillrättavisa samt

att förklara uppenbart förargelseväckande medlemmar obehöriga att

bekläda vissa kyrkliga förtroendeuppdrag, borde ordet »kyrktukt» ur

kylslagen försvinna och der i stället fälas om församlingens rätt att

varna och tillrättavisa.

Justitierådet Lindhagen instämde med Justitieråden Wretman och

von Hofsten i hvad de yttrat om den enskilda skrift, hvarom § 3

handlar, angående den i § 2 omförmälda enskilda varning af själasörjaren,

och derom att uteslutande från nattvarden vore otjenligt såsom

kyrkotuktsmedel; samt yttrade vidare, att han väl ansåg församlingen

ega en naturlig rätt att utöfva eu verksam kyrkotukt för upprätthållande

af ordning i afseende å lära och lefverne; men då svenska

kyrkans egenskap af statskyrka satte henne i allmänna föreställningssättet

uti så nära samband med staten att den af henne tillämpade

kyrkotukt, om den yttrade sig i annat än varningar och förmaningar,

ansåges liktydig med borgerligt straff, samt derigenom motverkade i

stället för att främja det dermed afsedda ändamål, faun justitierådet

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

sig icke kunna tillstyrka andra former för kyrkotukt än varning och

förmaning dels af själasörjaren i tillkallade församlingsmedlemmars

närvaro, dels af kyrkorådet, hvilka begge former af kyrkotukt justitierådet

ansåg böra af kyrkorådet åläggas.

Justitierådet Svedelius yttrade: I hufvudsaklig öfverensstämmelse

med förordningen den 4 Maj 1855 angående vissa föreskrifter till

kyrkotuktens upprätthållande, har i § 3 för särskilda brott och förseelser

stadgats den påföljd, att hvar, som blifvit om dylik förbrytelse

förvunnen, ej må af den heliga nattvarden komma i åtnjutande, innan

han blifvit af själasörjaren enskild! skriftad och aflöst. Att sålunda

genom vägradt tillträde till nattvarden tvinga församlingsmedlemmar

att brott och förseelser i församlingen erkänna och afbedja, synes icke

kunna lända till båtnad för det kristliga lifvet, men val egnadt att

framkalla hycklade bekännelser om botfärdighet. Då förslaget i kap.

10 § 1 inskärper angelägenheten af den enskilda själavårdens utöfvande

och tillika i kap. 4 § 13 ålägger själasörjaren att, derest någon, som

förer ett lastbart och förargligt lefverne, till nattvardens begående sig

anmäler, honom varna och tillråda att från nattvarden sig afhålla, till

dess han sig bättrat, torde dessa stadganden i ämnet göra tillfyllest

och deremot ifrågavarande § 3 utan olägenhet kunna utgå.

I sådant fall borde äfven rättelse ske i kap. 4 § 9, kap. 8 § 6

mom. 2, kap. 11 § 5 mom. 3, samt kap. 20 § 5.

Justitierådet Östergren yttrade: Lika med Justitieråden Wretman

och von Hofsten anser jag enskild skrift och uteslutande från nattvarden

ej vidare böra såsom kyrkotuktsmedel bibehållas; och instämmer

jag uti de af Riksarkivarien Nordström uttalade betänkligheter mot införandet

af det nya korrektionsmedel, som omförmäles i 4 §. Efter

min mening skulle således kyrkotuktsmedlen inskränkas till varning

och förmaningar af kyrkoherde, enskildt eller inför kyrkoråd. Om en

sådan inskränkning göres, synes mig hela 11 kap. lämpligen kunna

uteslutas, hvaremot uti det kapitel, som handlar om kyrkoråd, för sådan

händelse borde införas stadganden om de fall, i hvilka förmaningar

och varningar skola gifvas inför kyrkoråd. Om kyrkoherdes rätt

att enskildt förmana och varna är stadgadt redan i 10:de kapitlet.

§ 6-

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten och Lindhagen

anmärkte att denna § vore tvetydig derutinnan att ej bestämdt uttalades

om eller i hvad mån prest vore underkastad både kyrkotukt och

de i 16 kap. stadgade straffpåföljder eller blott ettdera. Vore det förra

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

meningen, torde paragrafen böra såsom öfverflödig och äfven vilse''

ledande utgå.

Kap. 12.

$ 1-

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren hemstälde, att i kyrkolagen måtte stadgas blott hvilka

kyrkoböcker borde föras, men att bestämmelserna om deras innehåll,

såsom varande af mera reglementarisk och föränderlig natur, icke

måtte i kyrkolagen införas.

Kap. 13.

§ *■

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Då det i allmänhet tillkommer Konungen att i ekonomisk

lagstiftningsväg bestämma, hvilka ämnen skola i särskilda

examina ingå och något skäl till afvikelse från denna regel ej torde

finnas i afseende å prestexamen, hemställes, att stadgandena i dessa

ämnen måtte ur kyrkolagen utgå.

S 6.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Ej blott billighet och rättvisa utan äfven kyrkans

välförstådda intresse tala emot bibehållande af stadgandet att prest

skall vara bunden vid visst stift; och hemställes derföre att denna inskränkning

uti prests rätt att söka anställning i hvilket stift som helst

måtte borttagas.

Justitierådet Naumann tilläde att han ansåg domkapitlet, och

icke biskop ensam, böra pröfva sökandes lämplighet för prestembetet;

äfvensom att, derest biskopsembete är ledigt eller biskopen har laga

förfall, annan prest inom eller utom domkapitlet, än biskop, må förordnas

att prestvigning förrätta, på sätt äfven i Sverige tillförene inträffat,

hvarom se Wallquists handbok i ecklesiastika befordringsmål,

Wexiö 1797, pag. 150, och särskild! not, d. derstädes. I Finlands gällande

kyrkoordning af den 6 December 1869, § 115, är ett slikt uttryckligt

stadgande meddeladt. Det förmenande, som någon gång låter

höra sig, att fidla prestembetet innehafves endast af biskop, är icke

godkänd t af protestantiska kyrkan.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

§ ?■

Justitierådet Naumann ansåg domkapitlet, och icke biskop ensam,

böra vara behörigt att meddela venia concionandi.

§ -9.

Justitieråden Wretnian, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren ansågo, att af de skäl, som ofvan vid § 5 blifvit anförda,

kyrkolagen ej borde innehålla bestämmelse om pastoralprofvets beskaffenhet.

§ 10.

Justitieråden Wretnian, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Bestämmelserna om presterliga kunskapsprof hafva

hittills ansetts vara af den natur, att Konungen egt medgifva befrielse

derifrån, då han funnit skäl dertill förefinnas, och någon tillräcklig

grund att för framtiden inskränka denna Konungens rätt torde ej vara

för handen. Att, såsom förslaget gör, i kyrkolag intaga bestämmelser,

som hänföra sig till vissa teologiska examina, hvilka examina när som

helst kunna af Konungen i administrativ lagstiftningsväg till namn och

beskaffenhet ändras, torde ej heller vara lämpligt. Slutligen torde den

i femte stycket från nu varande lagstiftning hemtade bestämmelse om

rätt för vissa universitetslärare, att i stället för prestexamen och pastoralprof

få utgifva och inför teologisk fakultet försvara en teologisk afhandling

med bifogade teser, icke längre låta sig såsom allmän regel

försvaras.

Af dessa skäl hemställes, att första stycket måtte så affattas, att

Konungen må hafva rätt att, när han finner lämpligt, befria från den

i 3 § föreskrifna teologiska examen; samt att i stället för styckena 2,

3, 4 och 5 ett stadgande måtte intagas derom att Konungen eger bestämma,

i hvilka fall befrielse må ega rum från afläggande af presteller

pastoral-examen.

Kap. 14.

§ 2.

Justitieråden Wretnian, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren ansågo denna paragraf ej vara i en kyrkolag lämplig, utan

böra utgå.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

§ 3.

Justitierådet Namnam anmärkte, att större delen af detta kapitels

§§ innefattade eu detaljerad embetsinstruktion, som icke tiar lämplig

plats i kyrklag, utan bör, efter vederbörandes hörande, tillkomma

på den administrativa lagstiftningsvägen.

§ n.

Då det syntes icke vara lämpligt att tillägga prestmöte rätt att

fatta bindande beslut i andra frågor än angående sin egen arbetsordning

och dylikt, hemstälde Justitieråden Wretman, Naumann, von

Hofsten, Lindhagen och Östergren att orden: »efter de grunder, som

inom stiftet på prestmöte faststälde blifvit,» måtte utgå.

§ 12.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

östergren yttrade: Skyldighet att underrätta vederbörande prost och

kyrkoherde att adjunkt eller vikarie blifvit förordnad torde rätteligen

tillhöra domkapitlet. Hvad af den förordnade kan fordras är endast

att han för prosten och kyrkoherden anmäler, att han till ort och ställe

ankommit och i tjenstgöring inträdt.

§ 15.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Det sätt, hvarpå första stycket af denna paragraf

är affattadt, kan möjligen tolkas såsom ett legalt försvar för det missbruk,

att en kyrkoherde är borta från församlingen vecka efter vecka

blott med afbrott af en eller annan dag emellan hvarje bortresa. Till

förekommande häraf synes önskvärdt, att stycket omskrifves till närmare

öfverensstämmelse med nu gällande lag. (Kyrkolagen kap. 19 § 18.)

§ 16.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren förenade sig i följande yttrande: Enligt nu gällande lag och

praxis är det den myndighet, som gifvit fullmakt, som meddelar afsked,

hvarföre afsked från biskopsembete eller regal! pastorat sökes hos

Konungen.

Då denna bestämmelse synes vara naturlig och då det äfven synes

vara med god ordning öfverensstämmande att Konungens bifall

erfordras till att den må få behålla prestembetet, som afgår från den

presterliga tjenst, han innehar, hemställes, att paragrafen måtte ändras

i öfverensstämmelse med dessa åsigter.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

§ 17.

I enlighet med flera domkapitels yrkande hemstälde Justitieråden

Wretman, Naumann, von Hofstat,, Lindhagen och östergren att den i

andra stycket domkapitel tillagda rätt att besluta, att prest, som blifvit

dömd till afsättning, skall, äfven innan domen vunnit laga kraft,

afhålla sig från embetets utöfning, må utsträckas jemväl till det fall,

att prest är för gröfre brott tilltalad, ehuru dom ännu ej fallit.

Kap. 15.

Justitierådet Naumann hemstälde, att större delen af detta kapitels

innehåll icke måtte få plats i kyrklag, utan ämnets detaljer hänvisas

till administrativ stadga.

§ 3.

Justitierådet Carleson ansåg paragrafen såsom ett reglementariskt

stadgande böra utgå.

§ 4.

I öfverensstämmelse med hvad som blifvit yttradt vid kap. 13

§ 6 hemstälde Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen

och östergren, att ifrågavarande paragraf måtte utgå.

§ 7.

Justitieråden Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen

och östergren yttrade: Det synes icke finnas giltigt skäl att

meddela strängare bestämmelser i afseende å kyrkoherdes rätt att söka

annan lägenhet, än de, som i första stycket blifvit föreslagna för komminister

och kapellpredikant. Hvad paragrafens andra stycke innehåller,

skulle i tillämpningen ofta kunna föranleda obillighet; och svårighet

skulle säkerligen ofta uppstå att finna dugliga personer,

villiga att emottaga sämre eller besvärligare kyrkoherde-lägenheter, om

lagen hindrade dem att söka annan plats förr än fem år förflutit sedan

de tillträdde sin innehafvande kyrkoherdetjenst.

§ 3-

Justitieråden Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen

och Östergren ansågo den Konungen nu tillkommande rätt att

meddela dispens från förbudet att före uppnådda trettio års ålder ifrågakomma

till kyrkoherdetjenst böra bibehållas.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

§§ 9-17.

Högsta Domstolens fleste ledamöter yttrade: Enligt Regeringsformens

§ 28 äro förtjenst och skicklighet de allmänna befordringsgrunderna

vid tillsättande af embeten. Att för presterliga tjänster i allmänhet

eller för vissa slag deraf uppställa andra befordringsgrunder,

torde ej låta sig försvara. Detta hindrar naturligtvis icke att den förtjenst

och skicklighet, som anses ådagalägga lämplighet för ett presterligt

embete, kan vara på ett särskild!, sätt gestaltad.

I detta afseende synes jemte en sökandes tjensteålder och det nit

samt det mer eller mindre berömvärda sätt, hvarpå han skött de befattningar,

han hittills innehaft, äfven hans lärdom, ådagalagd såsom

förslagets § 10 angifver, böra tagas i betraktande. Men att härvid göra

skilnad mellan olika slag af tjenstebefattningar, så att vid somliga lärdomen,

vid andra tjensteåldern och nitet m. m. skulle vara uteslutande

eller förherskande befordringsgrund, torde ej kunna med goda skäl försvaras,

såsom äfven på det hela erkännes uti motiven till förslaget.

Den uti förslaget behållna ehuru förenklade klassindelningen af pastorater

synes derföre böra helt och hållet bortfalla. De svårigheter, som

kunna finnas att, jemföra flera sökandes förtjenst och skicklighet, torde

ej vara mera oöfvervinneliga vid uppsättande af förslag till presterliga

än till andra tjenster. Af dessa skäl hemställes, att §§ 12, 13, 14

och 15 måtte utgå, samt, att §§ 9, 10, 11 och 16 måtte omredigeras i

öfverensstämmelse med den åsigt, som ofvan blifvit uttalad. Den 17 §

synes böra utgå såsom innehållande endast bestämmelser af så uteslutande

reglementarisk art, att de ej böra i kyrkolagen upptagas.

Justitierådet Svedelius anförde: Pastoratens fördelning i klasser

med särskilda befordringsgrunder för hvardera, inom den ena klassen

öfvervägande afseende å lärdom, inom den andra företräde efter tjenstålder,

skicklighet och nit, synes ej vara rätt öfverensstämmande med

det allmänna stadgandet i Regeringsformen § 28, att vid befordringar

afseende må fästas endast å de sökandes förtjenst och skicklighet. I

likhet med andra myndigheter och embetsverk torde jemväl domkapitlen

böra erhålla fri pröfningsrätt vid bedömande af kompetente sökandes

egenskaper och bestämmande af företräde dem emellan. Enligt

min tanke böra således föreskrifterna om särskilda befordringsskäl vid

presterliga tjensters tillsättande ur förslaget helt och hållet utgå, äfvensom

de utförliga bestämmelserna om tjenstårsberäkningen i sammanhang

dermed rättas.

§ AV.

Justitieråden Wretman, Kaumann, ron Hofstat, Lindhagen och

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Östergren ansågo orden i första stycket »och kåfve de — — — till

förslaget» böra utgå, enär denna bestämmelse vore stridande mot grundsatsen

att endast förtjenst och skicklighet böra utgöra befordringsgrund.

§§ 20 och 21.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren ansågo de i dessa §§ förekommande orden: »enligt 5 §» böra

utgå såsom öfverflödiga.

§ ''23.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren hemstälde att första stycket måtte omskrifvas, så att ordalagen

må träffa in äfven på de fall, då mindre än tre personer äro på förslag

uppförda.

§ 24.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Sista punkten bör skrifvas om så, att rätta meningen

dermed må framstå, nemligen att prest blir behörig att komma

under omröstning utan prof endast i det fall att han fortfarande varit

af laga förfall hindrad att anmäla sig till prof inom nittio dagar från

den förelagda profdagen, hvilken tidrymd ansetts såsom den längsta, som

valet borde i afvaktan på prof uppehållas.

§ 31.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Till förekommande af ett mycket öfverklagadt missbruk

att någon för ett prestval af en eller annan anledning intresserad

person skaffar sig en mängd fullmakter af sådana, som för saken äro

mera likgiltiga, hvarigenom han ensam eller företrädesvis bestämmer

valets utgång, och då inga verkliga skäl synas kunna anföras, hvarföre

andra regler för rättighet att öfverlåta rösträtt på fullmäktig skola

gälla vid prestval än vid kyrkostämmobeslut, hemställes, att i andra

stycket måtte hänvisas till livad för kyrkostämma stadgas äfven beträffande

rösträtts öfverlåtande på annan person.

§ 32.

Första stycket.

Justitieråden Carleson, Wretman, von Hofsten och Östergren ansågo

sista punkten böra såsom öfverflödig utgå.

Justitieråden Naumann och Lindhagen. ansågo församlingens rätt

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

att kalla fjerde profpredikant böra utsträckas till all%presterliga befattningar,

för hvilkas tillsättning val af församlingen skall ega rum.

Tredje stycket.

Justi tieråden Carleson, Wretmah, Naumann, von Hoj sten, Lindhagen

och Östergren yttrade: Ytterst sällan om någonsin kan man

vänta att åtminstone i städer eller större landtförsamlingar de röstberättigade

skola så talrikt infinna sig, att trefjerdedelar af de i

röstlängden uppförda skola vara tillstädes, än mindre att detta antal

skall kunna vara ense om att till fjerde profpredikant begära samma

prestman. Hvad förslaget innehåller om konsistoriella pastoraters rätt

i detta afseende skulle derföre blifva mera ett sken än en verklighet.

För att göra det åtminstone möjligt att i alla pastorater begagna den

föreslagna rätten, tillstyrkes derföre, att orden »minst tre fjerdedelar»

måtte ändras till »mera än hälften».

Fjerde stycket.

1 anledning af hvad som blifvit erinradt vid kap. 13 § 6 hemstälde

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hojsten, Lindhagen och

östergren, att orden »till stiftet icke hörer» måtte utgå.

§ 36.

Vid andra stycket af denna § erinrade Justitieråden Wretman,

Naumann, von Hojsten, Lindhagen och Östergren om hvad vid § 31

blifvit anfördt.

§ 39.

Justitieråden Carleson, Wretman, Naumann, von Hoj sten, Lindhagen

och östergren ansågo valet böra förklaras ogildt äfven i det

fall, att församlingen ej blifvit genom vederbörlig kungörelse om valdagen

underrättad; och yttrade vidare, att försummadt uppropande af

röstberättigad ej borde föranleda valets ogiltighet i annat fall än då

valets utgång kunnat vara beroende af de icke uppropade valmännens

röster.

§ 40.

Justitieråden Carleson, Wretman, Naumann, von Hojsten, Lindhagen

och östergren ansågo orden »enligt 5 §» böra utgå såsom öfverflödiga;

och hemstälde vidare att i uttrycket »konsistoriel tjenst» sista

ordet må här äfvensom nedan i § 43 ändras till »prestlägenhet», samt

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

att motsvarande ändring måtte ske äfven på andra liknande ställen

nedan i detta kapitel.

§ 42.

Jnstitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren ansågo orden »det sålunda förändrade» böra uteslutas såsom

öfverflödiga om ej alldeles missledande.

§ 44.

Jnstitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren ansågo olämpligt och lätt ledande till missbruk att i kyrkolagen

införa den i första stycket föreslagna bestämmelsen att biskopen

skulle till Konungen afgifva särskild! utlåtande om hvem han ansåg

sig böra förorda till regal kyrkoherdelägenhet och hemstälde derföre,

att hvad härom förekomme måtte utgå.

§ 46.

Justitieråden Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten och Östergren

yttrade: Konungens rätt att tillsätta kyrkoherdebeställningar i regula

pastorater finnes uttalad i Regeringsformens § 30. Då det ej kan

vara lämpligt att grundlagsstadganden upptagas i kyrkolag och den i

förevarande § gifna föreskriften dessutom kunde tolkas såsom en inskränkning

i Konungens rätt enligt grundlagen hemställes, att paragrafen

må helt och hållet ur förslaget utgå.

47-52.

Justitierådet Carleson ansåg de förevarande §§ böra såsom afseende

undantagsförhållanden uteslutas från den ifrågavarande lagen.

§ 54.

Justitieråden Carleson och Wretman anförde: Då de i paragrafen

omförmälda privilegier ej påkalla något hägn framför andra af enahanda

art eller i allmänhet mer än de senare förtjena att bibehållas längre än

till dess de utan rättskränkning kunna afskaffas, så hemställes, att det

föreslagna stadgandet måtte utbytas mot en hänvisning sådan som den:

Der någon särskild rätt eller förmån i fråga om tillsättning af prest

är församling eller enskild person försäkrad, gälle hvad derom särskildt

är eller varder stadgadt.

§ 56.

Om sådan underrättelse, som här afses, skall ske från ett stift

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

till ett annat, ansågo Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten,

Lindhagen och Östergren densamma lämpligen böra lemnas icke af den

befordrade prestmannen utan af vederbörande domkapitel sjelf!.

Justitierådet Carleson hemstälde, att §§ 56, 57 och 58 måtte uteslutas

såsom icke tillhörande kyrkolag.

Kap. 16.

Justitierådet Lindhagen yttrade: I öfverensstämmelse med den

grundsatsen att kyrkan bör så vidt möjligt göras fristående, har komitén

i förevarande kapitel sökt uppgöra eu särskild lag för presternas

embetsbrott, efter hvilken domkapitlen skulle öfver sådana brott döma.

Detta försök må visserligen i sig sjelft vara en förtjenst. Men, då

komitén dels i § 9 uttryckligen hänvisar till allmänna strafflagen, hvarigenom

kap. 25 i denna lag blefve fortfarande tillämpligt på en mängd

af presternas embetsbrott, dels i §§ 15 och 16 stadgar kyrkliga ernbetsmannastraff

såsom ovilkorlig påföljd af vissa verldsliga straff, som kunna

ådömas prest på grund af allmänna lagen efter dess olika, under tidernas

lopp vexlande straffarter, dels slutligen i § 22 föreskrifver,

uti tredje stycket, att åtal mot prest för förbrytelse, som i § 9 sägs,

skall upptagas vid allmän domstol, och uti fjerde stycket, att afsättning

eller mistning af embete på viss tid i fall, som i § 15 sägs, skall

ådömas af samma domstol, som ådömer det straff, med hvilket embetets

förlust bör följa; så kan jag ej finna annat än att komitén, med

uppgifvande af sin först intagna ståndpunkt, invecklat saken i stället

för att reda honom. Presternas embetsbrott skulle bedömas efter två

särskilda lagar, af livilka den ena stiftas i annan ordning än den andra,

hvadan öfverensstämmelse och enhet mellan dem icke alltid kunde

vara att påräkna; och presterna skulle för embetsbrott ställas till ansvar

och dömas af två olika slags domstolar, mellan livilka gränsen

för deras kompetens svårligen kunde med tillräcklig noggrannhet uppdragas.

Något hinder från allmänna lagens nuvarande lydelse kan

icke med skäl åberopas mot uppgörande af en följdriktig kyrkolag i

ämnet, enär, om sådant blefve nödigt för ändamålet, allmänna lagen

kan likaväl ändras som kyrkolagen. Skulle åter den nuvarande eller

den af komitén föreslagna sammansättning af domkapitlen anses medföra

svårighet att till dem öfverlemna en fullständigare domsrätt öfver

presternas embetsbrott, så utgör detta ett ytterligare skäl för den mera

genomgripande förändring af domkapitlens sammansättning, som vid

behandlingen af frågan derom blifvit inom Högsta Domstolen påyrkad.

Vidare synes den vidlyftiga, nog mycket kasuistikt gjorda upp
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

ställningen af straffbestämmelserna hafva menligt inverkat på redan

och ordningen i kapitlet. Paragrafer gå med sitt innehåll in uti hvarandra

sålunda att den ena helt och hållet eller till stor del upptager

föreskrifter, hvilkas innehåll sammanfaller med hvad som finnes i andra.

Derigenom förloras den strängt logiska åtskilnaden mellan särskilda

lagbud; och då af dessa det ena ofta innehåller andra straffbestämmelser,

än som meddelas uti andra i kapitlet förekommande lagbud,

uppstår vid tillämpningen ovisshet om hvilket straff skall i ett

specielt fall rätteligen ådömas. Äfven kan på ett och annat ställe ifrågasättas

huruvida straffgraden är den rätta i förhållande till förseelsens

beskaffenhet. I afseende på lagbudens ordning sins emellan bör erinras,

att, sedan straff för särskilt uppräknade förseelser blifvit stadgade

i §§ 1—9, samt derefter generella stadganden meddelats i §§ 10

och 11 för icke särskild! uppräknade förseelser, och man sålunda haft

skäl vänta att straffregistret var afslutadt, så följer i §§ 12—14 en ny

uppräkning af speciella förseelser, oaktadt dessa icke äro till sin art

mera skiljda från flera af de före § 10 omförmälda, än att do lämpligen

kunnat och bort i ett sammanhang med dem förekomma.

På grund af det anförda vill jag, särskildt i afseende å kap. 16,

för min del underdånigst hemställa, att detsamma måtte omarbetas.

§ 2-

För tydlighetens skull ansåg Justitierådet Naumann böra vid

denna § tilläggas: I afseende på tryckt skrift gäller hvad i Tryckfrihetsförordningen

finnes stadgadt.

§ 3.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten och östergren åberopade

vid denna paragraf hvad som blifvit yttradt vid kap. 10 § 2.

Justitierådet Carleson yttrade: Denna paragraf torde för att ej

råka i strid med allmänna lagen böra erhålla något ändrad lydelse såsom

exempelvis den: Röjer prest om hemligt skriftermål annat än hvad

honom enligt lag åligger att uppenbara, varde afsatt.

§ 6.

Justitieråden Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten och Östergren

förenade sig i följande yttrande: Kyrkolagen bör icke innehålla

något om straff för annan än prest. Andra stycket bör derföre utgå.

Deremot kan i det kapitel, som handlar om biskopsval, lämpligen införas

ett stadgande af innehåll, att lekman, som vid sådant val obehö
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

ngen sökt skaffa sig röster, och blifvit på förslag uppförd, skall från

förslaget uteslutas.

7-8.

Justitieråden Carleson, Wretman, Naumann, rån Hafsfru och Östergren

yttrade att de försummelser, hvarom dessa §§ handla, lämpligen

kunde inbegripas i sådant t j eu stfel, som enligt § li bestraffas, och att

förevarande §§ derföre borde utgå.

§ 9.

Justitieråden Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten och Östergren

yttrade: Sedan Kongl. Förordningen den 16 Februari 1864 om

Nya Strafflagens införande upphäft 12 kap. 1 § Gfiftermålsbalken, i hvad

detta lagrum stadgar ansvar för prest, som viger enkling eller enka,

förr än afvittring lagligen skedd är, måste sådan lagöfverträdelse bestraffas,

allt efter omständigheterna, enligt § 16 eller § 17 i Strafflagens

kap. 25. Då nu dessa lagrum enligt förslaget ej skulle i något

annat fall vara på prosts embetsbrott tillämpliga, synes skäl saknas

att låta dem användas blott på denna lagöfverträdelse, helst ingen fara

eller olägenhet torde uppstå, om densamma komme att bestraffas efter

§ 10 eller § 11 af detta kapitel, och om domkapitlet blefve den myndighet,

som deröfver ransakade och dömde. Derföre, och då hvad första

stycket i öfrigt innehåller icke torde behöfva särskildt stadgas, då

det följer af den allmänna bestämmelsen i andra stycket, hemställes,

att första stycket måtte helt och hållet utgå.

Icke blott i allmän strafflag utan äfven i andra lagar och författningar,

såsom Strafflagen för krigsmakten af den 11 Juni 1868, Kongl.

Förordningen om mantals- och skattskrifnings förrättande af den 20

Juli 1861 m. fl., finnes straff stadgadt för förseelser, som kunna af

prest i embete! begås. Då det ej torde vara lämpligt, eller afsedt att

omförmälda förseelser hädanefter skola bestraffas efter kyrkolag, tillstyrkes,

att andra stycket må så förändras, att det kommer att angå

förbrytelser, som i allmän strafflag eller »särskild författning» såsom

embetsmannabrott uttryckligen och särskildt nämnde äro.

Justitierådet Svedelius anförde: Under åberopande af Biskop Genbergs

vid förslaget bifogade reservation, anser jag de uti förevarande

§ äfvensom §§ 15 och 22 föreslagna undantag från domkapitlets disciplinära

domsrätt icke vara af behofvet påkallade eller kunna någon

verklig nytta medföra.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

§ 15.

Justitieråden Carleson och Wretman yttrade: Enligt allmän lag

har den som är dömd till förlust af medborgerligt förtroende förverkat

embete, tjenst eller annan allmän befattning, som af honom innehafves.

Det synes derföre vara öfverflödigt att särskildt utsäga, att för prest

skall gälla hvad allmän lag föreskrifver för alla embets- och tjensteman.

Strafflagens kap. 25 § 20 uppställer visserligen ock den hufvudregel

att embetsman, som dömes till straffarbete eller svårare straff,

skall tillika dömas till afsättning från det embete han innehafver. Men,

då detta lagrum tillåter att, der omständigheterna äro synnerligen mildrande,

i stället döma till mistning af embetet på viss tid, men en

prest, under omförmälda förutsättning-, under inga omständigheter torde

böra få behålla ett embete, som han ej utan församlingens anstöt torde

kunna utöfva, synes skäl förefinnas att i kyrkolagen upptaga hvad förslaget

i denna del innehåller, likasom den i andra stycket uttalade

hufvudregel ej lemnar rum för anmärkning. Men då de i paragrafen

omförmälda straff kunna ådömas äfven af krigsdomstol, samt det synes

följdriktigt och ändamålsenligt att låta domkapitel ådöma alla straff

eller straffpåföljder efter kyrkolag, torde paragrafen böra erhålla en förändrad

lydelse, hvarigenom stadgas, att om prest begått brott, derför

han dömes till straffarbete eller svårare straff, han ock skall dömas till

afsättning, ändå att brottet är begånget utom embetet; samt att, om

prest begått brott, derför han omedelbart dömes till fängelse, han ock

skall mista embetet under den ådömda fängelsetiden, ändå att brottet

utom embetet begånget är.

Justitierådet Nämnann ansåg, att här endast borde lemnas hänvisning

till hvad allmänna strafflagen i 25 kap. 20 § innehåller.

§ 16.

Då de i denna paragraf omförmälda straff kunna åläggas äfven

af krigsdomstol eller efter annan lag än strafflagen, tillstyrkte Justitieråden

Carleson. och Wretman att orden: »af allmän domstol enligt

strafflag)) måtte ur båda styckena utgå.

Justitierådet Naumann hemstälde att denna § måtte utgå, helst

orden »att hans presterliga anseende derigenom förverkadt är» synas

alltför sväfvande för att i en strafflag kunna upptagas.

§ IT
Justitieråden

Wretman, von Hofsten och Östergren ansågo att

ordet »ändock» såsom öfverflödigt och förorsakande omening måtte utgå.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Justitierådet Naumann anmärkte, att här endast borde lemnas hänvisning

till 2 kap. 21 § Strafflagen.

§19.

Justitieråden Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten och östergren

yttrade: Hvad denna paragraf innehåller, synes kunna i vissa

fall föranleda en onödig och orättvis hårdhet, såsom då lång tid förflutit

mellan de föregående och de efterföljande förseelserna och då

dessa härflutit icke från trots emot lag utan från glömska eller förbiseende.

Med afseende härå, och då förut undergången bestraffning vid

ny förseelse kommer att räknas såsom försvårande omständighet samt

de i förevarande kapitlet föreslagna straffbestämmelser lemna tillräckligt

tillfälle att, utan tillämpning af ifrågavarande §, strängt straffa en

prestman, som genom upprepade förseelser visar sig sådant förtjena,

hemställes att paragrafen måtte helt och hållet utgå.

§20.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten och Östergren ansågo

de i andra stycket förekommande orden: »i lagen» böra ändras

till »i denna lag»; i sammanhang hvarmed orden: »vare straffet enligt

denna lag förfallet» lämpligen kunde utbytas emot »vare det straff förfallet.

»

§21.

Justitieråden Wretman, Naumann, ron Hofsten och Östergren ansågo

orden i andra stycket: »dock att bostad i det till tjensten hörande

boställe honom under tiden förunnas» böra utgå, såsom dels öfverflödiga,

dels lätt föranledande den föreställning att presten under den tid han

vore från embetet skild, äfven om denna vore aldrig så kort, ovilkorligen

skulle lemna ifrån sig bostället med undantag af nödig bostad.

Justitierådet Svedelius yttrade: Enär boställe enligt lag ej må

annorlunda än efter åtnjuten fardag afträdas, bör här intagna stadgandet

om rätt till bostad under suspensionstiden, såsom öfverflödigt och

vilseledande, ur förslaget utgå.

§ 22.

Af skäl, som vid § 15 blifvit anfördt, ansågo Justitieråden Carleson

och Wretman ijerde stycket böra utgå och i sammanhang dermed

andra stycket så omskrifvas, att det afser äfven de fall, som i nämnda

paragraf omtalas.

I afseende på fjerde stycket åberopade Justitierådet Naumann sitt

yttrande vid § 15 af förevarande kapitel.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kap. 17.

££ 1-3.

Då den här ifrågavarande kyrkobetj eningens skyldigheter synas

lämpligare hafva sin plats i stadga än i kyrkolag, hemstälde Justitieråden

Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och östergren att

dessa paragrafer måtte ur kyrkolagen utgå.

§§ 6, 7 och 8.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Öfvervägande grunder tala för bibehållande af församlingens

rätt att genom eget val tillsätta klockare, hvarvid dock

pastors embetsröst bör bortfalla, då han på valet utöfvar tillräckligt

inflytande genom att ensam få upprätta förslaget; och torde giltigt

skäl saknas att härvid så som i § 8 föreslagits göra vissa undantagsbestämmelser

för Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län. Det i 6 §

föreskrifna prof synes ej vara lämpligt i andra fall än der fråga är om

tillsättning af en befattning, med hvilken skyldighet att sjunga är förenad.

Det hemställes alltså, att §§ 6 och 7 måtte ändras i öfverensstämmelse

med hvad nu är sagdt och att § 8 måtte helt och hållet utgå.

§ 9.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren ansågo denna § böra utgå såsom obehöflig.

§ io.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Den här meddelade föreskrift, att vid tillsättning af

förenad folkskolelärare- och klockäretjenst skall förhållas på sätt om

tillsättning af folkskoleläraretjenst är förordnadt, synes så mycket mera

olämplig, som lagstiftningen om folkskoleväsendet tillkommer i helt

annan ordning än kyrkolagen. Komiterade hafva ock välbetänkt i allt

öfrigt skiljt folkskolestadgarne från kyrkolagen; och det synes icke

vara skäl att här göra ett undantag. Vill man i en församling till

begge befattningarno välja en och samma person, går det utan tvifvel

för sig utan att formerna för tillsättningen behöfva vara desamma för

begge.

§ 11.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, I/indhagen och

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Östergren yttrade: På sätt ett domkapitel anmärkt, synes det lämpligast

att församlingarna må ega rätt att, utan föregående ansökan

eller förslag, öfverenskomma med lämpliga personer för längre eller

kortare tid att sköta orgelspelningen och leda kyrkosången.

Justitierådet Lindhagen gjorde samma anmärkning äfven i afseende

å klockare.

§ 18.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren ansågo stadgandena i första stycket, med uteslutande af orden

»ändå att han brott ej begått», vara tillfyllestgörande i afseende å

kyrkorådets rätt att varna eller från tjensten skilja en kyrkobetjent,

som af sådan påföljd gjort sig förtjent; i följd hvaraf andra stycket

borde utgå.

§ 20.

Om den vid § 18 gjorda hemställan gillas, funno Justitieråden

Wretman, Naumann, ron Hofsten, Lindhagen och Östergren denna §böra

omskrifvas så, att de då mindre lämpliga orden »dömd» och »domen»

måtte undvikas.

Kap. 18.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren förenade sig i följande anmärkningar vid nedanstående paragrafer:
§

1-

Då kyrkolagen icke bör ovilkorligen lägga hinder i vägen för

två eller flera församlingar att under vissa förhållanden hafva gemensam

gudstjenst, ansågos orden »hvar för sig» böra utgå.

§ 2.

Det hemstäldes, att orden »genom häfd eller skriftlig urkund»

måtte utgå såsom öfverflödiga, samt att till undvikande af det mindre

lämpliga uttrycket »icke-territoriel» senare delen af paragrafen måtte

omredigeras så, att derigenom bestämdes, att särskild församling, som

oberoende af det område, inom hvilket dess medlemmar bo, redan är

eller genom Konungens beslut varder bildad, må ega bestånd, så länge

Konungen finner omständigheterna dertill föranleda.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

$ *■

Då meningen syntes riktigare återgifvas, om orden »skall tillhöra»

och »bör tillhöra» utbyttes mot »tillhör», och då, såsom vid § 2 är

erinradt, ordet icke-territoriel torde böra undvikas, hemstäldes, att paragrafen

måtte få sådan redaktion, att derigenom bestämdes, att en

hvar kyrkans medlem tillhör den församling, inom hvars område han

sitt rätta bo och hemvist häfver, derest han icke tillhör särskild enligt

§ 2 bildad församling.

Då det bör åligga en flyttande att, äfven om han för tillfället icke

har hustru och barn med sig, strax aflemna flyttningsbevis jemväl för

dem, hemstäldes, i likhet med hvad flera domkapitel yttrat’ att orden

»med sig» i tredje stycket måtte utgå.

§ 5.

Då bestämmelser om undervisningsväsendet icke böra intagas i

kyrkolagen och i allmänhet äfven uti förslaget undvikits, syntes bestämmelse

angående detta ämne ej heller i denna § böra förekomma.

Äfven i öfrig! torde paragrafen böra omarbetas till undvikande af

det missförstånd, att kostnader för kyrkoväsende! icke skulle kunna

drabba någon annan än dem, som äro svenska kyrkans medlemmar.

Kap. 19.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren'' förenade sig vid detta kapitel i följande yttranden: Det lärer

ej låta sig göra att utan föregående ändring af Regeringsformen § 57

uti kyrkolag intaga bestämmelse om kyrkostämmas beskattningsrätt,

alldenstund, om dessa bestämmelser der intagas, kyrkomötets bifall

skulle, i strid med de i Regeringsformen § 57 mom. 2 stadgade former,

blifva för deras ändrande erforderligt. Af detta skäl och då en ändring

af grundlagen af omförmälde orsak ej syntes vara att tillstyrka, hemstäldes,

att ur förslaget måtte utgå och uti en särskild kommunallag intagas

följande delar af 19 kapitlet, nemligen: § 2 mom. 9; bestämmelserna,

uti § 10 att debiteringslängd skall granskas i den ordinarie kyrkostämma,

som hålles i December månad, och i § 13, om viss kallelsetid

för kyrkostämma, der beslut skall fattas om erläggande af bidrag till

utgift; samt § 22, 25 och af § 27 hvad under b) och c) finnes föreslaget.

Deremot torde bestämmelserna om utgifts- och inkomststat

kunna uti förslaget qvarstå, då utgifts- och inkomststat vore erforderlig,

äfven om kyrkostämma ej egde någon beskattningsrätt.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

I öfrigt ansågs visserligen obestridligt att bestämmelserna om

kyrkostämmas organisation och befogenhet samt om församlingsmedlems

rätt att besvära sig öfver dess beslut hafva det innehåll och äro för

kyrkan af den ingripande betydelse, att de rätteligen böra uti kyrkolag

intagas. Men detsamma syntes ej kunna sägas om de många reglementariska

bestämmelserna om formerna för kyrkostämmas, verksamhet,

hvilka allt för väl kunde ur kyrkolagen uteslutas och dymedelst undantagas

från de tunga former, som gälla för stiftande, ändring eller

upphäfvande af kyrkolag. I dessa ämnen borde Konungen kunna

ensam besluta.

§ 1-

Då kyrkoherden är medlem af församlingen borde orden »med

kyrkoherden» såsom öfverflödiga och olämpliga utgå.

§ 2.

Då flera ärenden, utom de i denna paragraf uppräknade, såsom

överenskommelser om hållande af bibelförklaringar, om ottesång^ utby - tande emot annan gudstjenst, beslut huruvida organist och kyrkosångare

skola finnas m. fl., skulle tillhöra kyrkostämmas handläggning, hemstäldes,

att paragrafen måtte inledas med den förklaring att till kyrkostämmas

handläggning hörde, utom andra frågor, som särskildt i denna

lag eller eljest blifvit dit hänskjutna, de frågor, som sedermera i paragrafen

uppräknades. e

I följd af de föreslagna ändringarna vid de forsta paragraferna i

kap. 17 hemstäldes att ur mom. 5 måtte utgå frågor om ordnande af

klockares undervisningsåligganden samt hänvisningen till 17 kap. 8 §,

hvaremot i momentet borde tilläggas äfven frågor om besättande åt

organist- och kyrkosångare-befattningarne. Momentet komme da att

omförmäla: förening af klockare- och organist^enst samt tillsättning åt

klockare, organist och kyrkosångare.

Det syntes vara ett naturligt åliggande för en församling att utan

o-odtgörelse lemna mark till dess medlemmars begrafning, då för sådant

ändamål ej göres anspråk på annat än allmän grafplats, hvaremot församlingen

vore i sin goda rätt, om hon tager betalning för upplåtelse

af enskild grafplats. För att förekomma afl tvetydighet härutinnan

och för att tillika undanrödja sådant missförstånd att församling, dess

kyrkostämma eller kyrkoråd kunde hafva något att besluta i afseen e

å annan begrafningsplats inom eller utom dess område än församlingens

egen, hemstäldes, att mom. 11 måtte komma att innehålla: ordnande

och fördelning af grafplatser på församlingens begrafningsplats, tor
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

säljning af enskilda grafplats» derstädes, samt algifter för begagnande

af kyrkoklockor och annan kyrkans egendom.

S 3-

I enlighet med den af kyrkolagskomitén uttalade grundsats, att

skolväsendet ej borde höra till kyrkolag, _ syntes denna paragraf höra

ur förslaget utgå, hvilket naturligtvis ej hindrade att i annan lagstiftningsväg

bestämma, att folkskolefrågor fortfarande skola af kyrkostämma

handläggas.

§§ 5 och 7.

En hänvisning här till bestämmelserna i kommunallagen, hvilken

stiftas i helt annan ordning än kyrkolagen, ansågs olämplig, och hemstäldes

derföre, att i detta kapitel måtte intagas samtlige de stadganden

som skola gälla för rättighet att i kyrkostämmas förhandlingar

deltaga äfvensom om röstberäkningen, samt rösträttens utöfning och

öfverlåtande på annan person.

§ 23.

Då utgifter kunde erfordras för samtliga församlingens ändamål

och angelägenheter, och således för andra än ensamt kyrkans, hemstäldes

att orden »för kyrkan» måtte såsom oegentliga; och möjligen

vilseledande utgå.

§ 28.

Då de uti § 2 ej uppräknade frågor, som af kyrkostämma behandlas,

äro af den natur, att besvär öfver kyrkostämmas beslut äfven

rörande dem lämpligen synes böra upptagas af domkapitel, hemstäldes,

att besvär till domkapitlet måtte uppställas såsom regel, och att följaktligen

i paragrafen må utsägas, att besvär i mål, som omförmälas

uti § 2 mom. 7, 8, 10, 11 och 12, skola ingifvas till Konungens Befallningshafvande,

men i öfriga mål till domkapitlet.

§ 30.

Denna paragraf ansågs böra såsom öfverflödig utgå.

§ 31.

Det kunde ej möta några svårigheter att låta kap. 19 gälla äfven

för Stockholm, blott med iakttagande af några högst få mindre jemkningar,

som under särskilda paragrafer i kapitlet kunde angifvas. Hvad

härvid anginge den särskilda grund för röstberäkningen vid kyrko
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

stämma, som gäller lör Stockholm; så om denna beräkningsgrund må

anses ega företräde framför den allmänt gällande, finnes intet hinder

eller svårighet att föreskrifva den, om ej för hela riket, åtminstone

för alla dess städer. På grund häraf och då det måste anses oegentligt

och olämpligt att hafva en egen lag om kyrkostämma för Stockholm,

hemstäldes, att paragrafen måtte utgå och att i stället de stadgande^

som kunde anses nödvändiga särskilt med afseende å Stockholm,

måtte i detta kapitel införas.

Kap. 20.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren framstälde till detta kapitel följande anmärkningar:

§ 2.

I likhet med hvad Skara domkapitel anmärkt, ansågs det olämpligt,

att kyrkorådet skulle först hänvisas till andra lagar och författningar

och endast i andra rummet till den lag, som egentligen reglerar

dess verksamhet. Med anledning häraf tillstyrktes, att paragrafen

måtte i öfverensstämmelse härmed omredigeras.

§ 4.

Då tillräckliga skäl torde saknas att bestämma minsta antalet

medlemmar uti kyrkorådet utöfver det i nu gällande lag faststälda eller

fem, samt det torde här böra bestämdt och tydligt stadgas, att, derest

några särskilda ledamöter med benämning kyrkovärdar fortfarande skola

finnas, dessa skola utses på samma sätt och för samma tid som de öfriga

hemstäldes, att paragrafen i dessa delar måtte undergå ändring.

§ 5.

I sammanhang med den åsigt, som förut uttalats angående det

oriktiga uti att utestänga från nattvarden, hemstäldes, att orden: »som

enligt 11 kap. 2 eller 3 § är från tillträde till den heliga nattvarden

utestängd» måtte utgå.

§ 13.

Då kyrkorådets medlemmar äro gemensamt ansvariga för förvaltningen,

torde det i hvarje händelse tillkomma kyrkorådet att inom sig

sjelf! utse de ledamöter, som böra hafva närmaste vården om kyrkan

och dess egendom samt handhafva öfrige i denna § omförmälda bestyr.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Stadgande om rätt att söka ändring i kyrkorådets beslut finnes

på åtskilliga ställen gifvet; men det torde förtjena tagas i öfvervägande

huruvida ej det vore lämpligare att i ett sammanhang meddela en allmän

föreskrift i hvilka fall besvär må anföras mot kyrkoråds beslut.

Kap. 21.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren framstälde till nedanstående paragrafer följande anmärkningar:

$ 1-

Andra punkten af första stycket: »Räcka de anslagna medlen ej

till — — — utgör» syntes böra utgå. Första delen deraf vore nemligen

obehöflig; och hvad domkyrkorna angår, funnes ej något skäl

att i kyrkolagen för dem göra undantag från den allmänna regeln.

Kunde andra medel, än dem församlingen tillskjuter, domkyrka beredas,

så komme dessa henne till godo oberoende af hvad kyrkolagen stadgar.

Kunna sådana deremot icke beredas, hjelper det föga att församlingen

i kyrkolagen frikallas från byggnads- och underhållsskyldighet

utöfver en viss gräns, enär församlingen i allt fall måste, om hon ej

vill låta kyrkan alldeles förfalla, underhålla henne och vid behof äfven

vidkännas nybyggnad, i hvilket senare fall församlingen naturligen icke

kan tvingas att bygga större eller dyrbarare kyrka än hennes eget

behof kräfver.

§ 2.

Paragrafen syntes ej lämpligen tillhöra kyrkolag utan särskilda

stadgar och derför böra här utgå.

§§ 3 och 4.

Då 4 § första stycket syntes rätteligen tillhöra kyrkostadga, och

hvad 3 och 4 §§ i öfrigt innehålla utgöres af rent ekonomiska bestämmelser,

som till en de! redan hafva sin plats i Helsovårdsstadgan för

riket af den 25 September 1874, hemstäldes, att dessa paragrafer må

ur förslaget utgå.

§5.

Denna paragrafs innehåll tillhörde dels allmän civillag, dels ekonomisk

lag och borde derföre ur förslaget utgå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

$ 7.

Afgörandet i det fall, denna § omtalar, borde tillhöra icke kyrkoherden

ensam utan kyrkorådet.

§ 8.

Denna § borde såsom olämplig ur förslaget utgå.

§§ 9—13.

Af flera domkapitel har blifvit upplyst, att förslagets bestämmelser

om förvaltning af domkyrka och dess egendom för flera stift äro

alldeles olämpliga. Med anledning häraf och då de närmare föreskrifterna

i detta ämne mera tillhöra kyrkostadga än kyrkolag, tillstyrktes

att §§ 9—13 måtte utbytas emot ett allmänt stadgande, att domkyrka

och dess egendom vårdas på det sätt, Konungen särskildt förordnar.

§§ 14-15.

Hvad dessa paragrafer innehålla syntes vara ekonomiska anordningar,

som ej hade sin plats i kyrkolag.

. \

§ 16.

Af innehållet af styckena 1 och 2 syntes böra behållas bestämmelserna

att ett kyrkoarkiv skall finnas, af pastor sorgfälligt vårdas

och på kyrkans bekostnad i försvarligt skick hållas, hvaremot de närmare

bestämmelserna om innehållet af kyrkoarkivet såsom varande af

mera ekonomisk och föränderlig natur borde hafva sin plats i kyrkostadga.

Stycket 3 torde deremot böra qvarstå.

§ 17-

Det vore ej lämpligt att ovilkorligen föreskrifva, att kyrkas fasta

egendom ej må afhändas utan att ersättas af annan fastighet af lika

värde. Fall förekomma ofta, då en sådan föreskrift blefve alldeles

orimlig, såsom då församlingen nödgats inköpa fast egendom för att

bevara värdet af inteckningar, som församlingen deri egde. Tillräcklig

trygghet emot förskingrande af kyrkan tillhörig fast egendom vinnes

genom förbud att afhända densamma utan Konungens lof.

§ 18.

Denna paragraf borde såsom öfverflödig utgå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

§ 20.

I följd af den vid §§ 9—13 af detta kapitel gjorda anmärkningsyntes

denna paragraf böra utgå.

Kap. 22.

g 1-

Justitieråden Wretrnan, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Förslagets kap. 18 omtalar indelning uti församlingar

och kap. 25 uti prosterier, hvarjemte sistnämnde kapitel föreskrifver

att vederbörande prosteriers ordinarie presterskap skall höras öfver

förslag att ändra prosteriernas områden. Såsom af ett domkapitel blifva

anmärkt, synes likformigheten fordra, att uti 22 kapitlet uttryckligen

utsäges, dels att församlingar ne fördelas uti stift, dels huru ändring

uti denna indelning må kunna åvägabringas, i hvilket afseende

det af reservanten Riksarkivarien Nordström framstälda förslag, att

presterskapets betänkande skall å kyrkomöte inhemtas, torde hafva skäl

för sig. De intagna bestämmelserna om biskops ställning till läroverken

synas åter enligt den uti förslaget i allmänhet följda grundsats ej

böra hafva sin plats uti kyrkolag.

Justitierådet Naumann tilläde den allmänna anmärkning, att förslaget

har till biskop på flera ställen öfverlemnat att ensam besluta i

ärender, hvilka böra tillhöra handläggning af domkapitel, såsom den

myndighet, hvilken, med biskop till ordförande, bär sig uppdraget att

utöfva uppsigten i stiften.

§ 3.

Justitieråden Wretrnan, Naumann, von Hofsten, Lindhagen, Svedelius

och Östergren förenade sig i följande yttrande: Intet annat skäl än

bruket synes finnas för att utestänga vissa prestman med fast anställning

från rätt att deltaga i biskopsval. I öfverensstämmelse med hvad en

reservant och åtskilliga domkapitel yrkat, hemstäldes derföre om sådan

ändring af första stycket, att hvarje prestman, som innehar eller

förestår ordinarie presterlig tjenst, må ega rätt att deltaga i biskopsval.

Justitieråden Wretrnan, Naumann och Lindhagen tilläde: Den

gång efter annan och jemväl af kyrkomötet uttalade önskan att det

måtte beredas församlingarne tillfälle att under lämplig form deltaga i

biskopsval syntes hafva synnerligt skäl för sig; och hemstäldes alltså,

opaginerad Kontrollera mot PDF

,56

att stadgande härom, hvarigenom äfven lekmän finge rätt att deltaga

i biskopsval, måtte i kyrkolagen inflyta.

Vid andra stycket tillstyrkte Justitieråden Wretman, von Hofstat

och Östergren att rätt till deltagande i här omförmälda biskopsval må

utsträckas till alla, så ordinarie, som extra ordinarie professorer vid

universiteten, men att denna rätt må tillkomma dem endast såvida de

tillhöra svenska kyrkan.

Justitieråden Naumann och Lindhagen, hvilka icke hade något

att erinra mot detta tillstyrkande, i fall ett stadgande i ämnet skulle

qvarstå, ansågo emellertid att, då prokanslersbefattningen vore ett särskildt

uppdrag åt biskoparne i universitetsstäderna, hvilket icke hade

att skaffa med kyrkan eller biskopsembetet såsom sådant, ifrågavarande

stycke måtte ur kyrkolagen utgå och motsvarande föreskrift i nästa

stycke äfvensom nedan i § 7 jemväl uteslutas.

Vid tredje stycket anmärkte Justitieråden Wretman, Naumann,

von Hojsten, Lindhagen och Östergren att bestämmelse saknades hvar

regementspastor skulle utöfva sin rösträtt,

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: I öfverensstämmelse med hvad på flera ställen blifva!

anfördt, torde de i andra stycket förekommande orden »och läroverkens»

böra utgå.

I fjerde stycket angifver förslaget ej tydligt hvem rätten att

granska valsedlarne tillkommer. Det bör derföre utsägas, att denna

rätt tillhör de närvarande valmännen.

§ 5.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhaqen och

Östergren hemstälde, att de i andra stycket förekommande orden: »till

antalets fyllande» måtte utgå, såsom utgörande ett oegentligt uttryck,

då meningen ej är, att nödvändigt valmän behöfva tillkallas.

§ 7.

Då erkebiskop icke tillkommer någon visitationsrätt inom öfriga

stiften eller något förmanskap för öfriga biskopar, utan endast bland

dem är primus inter pares, samt hans i lag grundade pligt att föra

ordet vid kyrkmöte och den omständighet, att hans utlåtande infordras

rörande svenska presttjenster utom lands, med flera dylika ärender,

som till särskild! stift icke höra, ingalunda kan motivera ett särskild!

valsätt, då detta embete skall tillsättas, hemstälde Justitierådet

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Naumann, att med erkebiskopsval måtte förhållas hufvudsakligen så, som

med andra biskopsval.

§ 10.

Då innehållet af denna paragraf redan återfinnes i Regeringsformens

§ 29, tillstyrkte Justitieråden Carl emu, Wretman, Naumann,

von Hofsten, Lindhagen och Östergren att antingen paragrafen måtte

ur förslaget utgå eller ock hänvisning ske till grundlagen.

5 U.

Justitierådet Carleson yttrade: Denna paragraf innefattar bestämmelser,

som angå kyrkan allena, och derföre efter min tanke böra luden

ifrågavarande lagen uteslutas.

§ 12.

Justitierådet Carleson ansåg denna paragraf såsom reglementarisk

anordning böra utgå.

§ 13.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Såsom anledningar till biskops åtalande äro i denna

paragraf anförda, att biskop yttrar eller försvarar meningar, som emot

den rena evangeliska läran stridande äro, således ett brott, som uttryckligen,

ehuru i något andra ordalag, är omnämndt uti förslagets

16 kap. 2 § om prest i allmänhet; vidare att biskop försummar sitt

embete, ett brott, som synes vara att hänföra under 11 § af samma

kapitel, samt slutligen ett sådant förargelseväckande uppförande, hvarom

14 § af nämnda kapitel handlar. Genom ett sådant uppräknande af

några af de fall, som uti kap. 16 beläggas med straff, blir det mindre

klart, om de öfriga straffbestämmelserna uti samma kapitel äro på biskop

tillämpliga, hvilket framför allt gäller 15, 16 och 17 §§ eller de,

hvilka handla om det ansvar, som kan drabba en prest, hvilken blifvit

efter annan lag än kyrkolag dömd till straff och hvars presterliga anseende

antingen genom straffets eller den bestraffande gerningens beskaffenhet

fläckats eller spilts.

I de fall, paragrafen omförmäler, skulle det bero af Konungen

att förordna om biskops åtalande inför vederbörande Hofrätt. Ett sådant

ärendets hänskjutande till Konungen synes onödigt och till och

med olämpligt, om meningen är, att Konungen skulle hafva rätt att

undertrycka den gjorda anmälan och biskop derigenom beredas en

undantagsställning, som ej tillkommer embetsmän i allmänhet.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Paragrafen bör af dessa skäl omskrifvas, så att, jemte det uttryckligt

stadgande meddelas derom, att Hofrätt är laga forum för åtal

mot biskop, dels det må otvetydigt framgå, att 16 kap. i sin helhet

är på biskop tillämpligt, dels formerna för väckande af åtal emot biskop

inför Hofrätt må blifva desamma, som gälla för väckande af åtal emot

andra embetsmän inför samma domstol.

Justitierådet Carleson yttrade: Meningen är jemväl efter min

tanke mindre tydlig, och paragrafens ersättande med en omskrifning

af 24 kap. 14 § i den så kallade 1686 års kyrkolag förordas af mig

så mycket hellre, som bibehållandet af erkebiskopens deruti anvisade

ställning till de öfrigc biskoparne väl kan lända till gagn, men näppeligen

till skada och något skäl till ändringen ej blifvit anfördt.

Kap. 23.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren framstälde följande anmärkningar vid nedanstående paragrafer:

§ 2-

Denna paragraf syntes böra flyttas näst före § 6 uti detta kapitel.

§ 3.

På det visitation uti stiftets församlingar må hafva skett en gång

mellan hvarje prestmöte och tiden för visitationer och prestmöten således

måtte stå i förhållande till hvarandra, tillstyrktes, att, såsom äfven

af ett domkapitel blifvit föreslaget, visitation bör ske minst hvart

sjette år.

§ 6.

Långt ifrån att kyrkorådets medlemmar borde uteslutas från rättigheten

att vara tillstädes vid den enskilda visitationen i alla dess

delar, syntes det tvärtom vara af vigt, att de dervid voro^närvarande;

och hemstäldes derföre, att paragrafens lydelse.måtte ändras i denna

syftning.

§ 7.

1 likhet med hvad ett domkapitel föreslagit, tillstyrktes, att det

förhör, hvarom första punkten af andra stycket handlar, må anställas

jemväl med den ungdom, som samma år, då visitationen eger rum, i

församlingen blifvit beredd och vunnit tillträde till konfirmation och

den heliga nattvarden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Det förhör med församlingens öfriga medlemmar, som det enligt

senare punkten i andra stycket skulle bero på visitators ompröfning

att låta anställa, ansågs så väl mindre tidsenligt, som till intet gagnande;

och hemstäldes derföre, att denna punkt måtte utgå.

§ s.

Den rätt, första punkten af denna paragraf tillägger visitator,

har icke hittills tillkommit honom, utan har, der ett anmärkt missförhållande

ej ansetts kunna rättas blott på grund af visitators till vederbörande

framstälda anmärkning, anmälan om förhållandet skett i domkapitlet,

som i ämnet förordnat. Detta sätt att gå till väga syntes

ock vara fullt tillfredsställande och vida att föredraga framför det i

paragrafen föreslagna, hvilket senare äfven skulle hafva till följd, att,

enär ett misstag af visitator naturligtvis kunde tänkas, rätt att anföra

besvär öfver visitators förordnanden måste medgifvas.

Hvad paragrafens andra punkt innehåller syntes obehöflig!'', da

det otvunget följer af föreskrifterna i 19 kap. 9, 11, 13 och 14 §§.

Af dessa skäl tillstyrktes, att paragrafen i sin helhet måtte utgå.

Kap. 24.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade till nedanstående paragrafer:

§ 3.

I enlighet med hvad ett domkapitel föreslagit tillstyrkes sådan

ändring, att biskopen må ega bestämma hvad i sista punkten af första

stycket omförmäles endast i det fall, att föregående prestmöte ej fattat

beslut derom.

§ 6-

Det, syntes alltför betänkligt att låta prestmöte fatta bindande

beslut i andra frågor än som omedelbarligen angå ordningen vid mötet;

och hemställes derföre, att paragrafen måtte få en häremot svarande

lydelse.

§ 8.

I enlighet med den vid § 6 gjorda anmärkning, hemställes, att

§ 8 måtte utgå såsom öfverflödig, om nämnda anmärkning gillas.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

§ io.

Då enligt hvad vid 26 kap. kommer att hemställas, någon sådan

ständig notarie, som här afses, icke skulle komma att finnas, hemställes,

att uttrycket må rättas efter hvad i nämnda kapitel kommer att

stadgas.

§ 11-

I likhet med hvad af en reservant och ett domkapitel föreslagits,

tillstyrkes, att extra ordinarie presterskapet måtte fritagas från deltagande

uti prestmöteskostnaderna.

Derjemte hemställes, att domkapitlet måtte tilläggas rätt att i

ämnet förordna, der öfverenskommelse ej blifvit vid prestmöte träffad.

Kap. 25.

Justitieråden Wretman, Nauniann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade vid följande paragrafer:

§ 2.

Enligt kap. 14 § 3 utöfvar kyrkoherde närmaste inseendet öfver

öfriga i församlingen tjenstgörande prester. Med anledning häraf tillstyrkes,

att orden »närmaste inseendet» måtte utbytas mot ordet »inseende».

Då slutorden i paragrafen »så ock hvad biskopen eller domkapitlet

anbefaller» synas öfverflödiga och lätt missledande, hemställes, att de

måtte utgå och de närmast föregående orden få den lydelse: att prosten

skall fullgöra hvad honom enligt lag och författningar i embetet

åligger.

§ 5.

Då orden »prost i prosteri» kunde fattas såsom skulle eller kunde

andra prostar finnas, tillstyrkes, att orden »i prosteri» måtte utgå.

Justitieråden Nauniann och Lindhagen hemstalde derjemte om sådan

ändring af denna och nästföljande paragrafer, att domkapitlet, men

icke biskopen, skulle förordna prostar och vikarier för dem.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kap. 26.

Justitieråden Wretman, Namnam!, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Förslaget upptager uti detta kapitel med stor fullständighet

hvad domkapitel och parter hafva att i rättegången iakttaga.

Det är dock synnerligen önskvärd!., att rättegångsformerna hos

olika slag af domstolar ej måtte skilja sig från hvarandra mera än

hvad förhållandenas natur klöfver. Upptagande i kyrkolag af de bestämmelser,

som skulle vara enahanda för domkapitel, då detta är domstol,

och de allmänna domstolarne, skulle dessutom föranleda den olägenhet,

att hvarje förändring uti allmän lag antingen skulle bryta likformigheten

uti lagstiftningen i ämnet eller blifva beroende af kyrkomötets

bifall, hvilket ej kan vara lämpligt. En mängd stadganden, som dels

äro, dels utan olägenhet kunna vara enahanda med allmänna lagens, böra

derföre ur förslaget utgå. Eu annan del af föreskrifterna i detta kapitel

är af den reglementariska art, att de egentligen tillhöra domkapitlets

arbetsordning. Äfven dessa böra ur förslaget utgå, alldenstund

eljest hvarje förändring af dessa mindre vigtiga stadganden skulle blifva

bunden vid de tunga formerna för ändring af kyrkolag.

Gillas de uteslutningar ur förslaget, som af dessa skäl tillstyrkas,

blifva tvenne nya paragrafer i kapitlets slut nödvändiga, nemligen en,

som stadgar, att allmän rättegångsordning skall gälla äfven för rättegång

i domkapitel, der icke denna lag annorlunda föreskrifver, samt

en om rätt för domkapitel att antaga nödiga tjenstemän och betjening.

§ 1-

Justitieråden Wretman, Namn ann, ron Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Eu lagfaren ledamot i domkapitel har länge utgjort

ett vigtigt önskningsmål. Då en omgestaltning af domkapitlens sammansättning

skall ske, synes tiden vara inne att härom förordna. Om

denne ledamot tillika blir domkapitlets protokollsförare och kassaförvaltare,

torde förändringen ej komma att medföra nämnvärda kostnader.

Af de ledamöter uti domkapitel, som förslaget upptager, synes

lektorn uti teologi vid högre elementarläroverket i stiftsstaden böra

utgå. Det måste nemligen anses mindre följdriktigt att, på samma

gång man från kyrkolag utsöndrar alla bestämmelser om elementarläroverk,

uti samma lag fastställa, att en lärare vid sådant läroverk

skall vara sjelfskrifven deltagare uti den kyrkliga förvaltning, som är

åt domkapitel uppdragen. Icke heller bör svenska pastorn vid Christinae

eller Tyska församlingen i Göteborg upptagas såsom sjelfskrifven

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

ledamot, helst det kali vara ovisst om någon sådan pastor länge kommer

att finnas.

Någon anledning att behålla den särskilda sammansättningen af

domkapitlen uti universitetsstäderna synes ej vara för handen, så mycket

mindre som en god universitetslärare ej nödvändigt är en god

domkapitelsledamot och de mångartade domkapitelsgöromålen, såsom

äfven blifvit anmärkt af domkapitlet just uti en universitetsstad, ofta

måste menligt inverka på universitetslärarens egentliga verksamhet.

Naturligtvis kunde i allt fall till domkapitelsledamot förordnas en eller

annan lärare, om de till uppdraget anses lämpliga. Att inskränka

Konungens val af de ledamöter, som skulle af honom särskildt förordnas,

till vissa medborgareklasser, synes icke böra sättas i fråga.

Äfven lekmän böra kunna af Konungen dertill utses. Hvad slutligen

angår antalet af domkapitlets medlemmar, torde detta lämpligen böra

bestämmas till sju.

På grund häraf hemställes, att domkapitlen måtte komma att bestå

åt biskopen, domprosten, en lagfaren af Konungen tillsatt ledamot

samt fyra af Konungen för vissa år förordnade ledamöter. Der domprost

ej finnes, skulle annan, af Konungen förordnad kyrkoherde inträda.

§ 2.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: 1 fall förslaget skulle godkännas derutinnan, att vid

tillsättning af de af Konungen särskildt förordnade domkapitelsledamöter

domkapitlet skall afgifva förslag allenast på en enda person,

blefve detta i verkligheten oftast liktydigt med att domkapitlet kompletterar

sig sjelft. Men då sådant icke kan vara lämpligt eller nyttigt,

hemställes att det förslag, som till Konungen ingifves, måtte upptaga

tre personer, och synes samma regel böra gälla för tillsättning äfven

af den juridiskt bildade ledamoten.

£ 3.

Justitieråden Wretman, Namnami, von Hofsten och Lindhagen anförde:

att den vid § 1 föreslagna lagfarne ledamoten skulle åtnjuta

lön faller af sig sjelft. Men det synes äfven nödvändigt, att de särskildt

af Konungen förordnade domkapitelsledamöterna få åtnjuta arfvode

för sitt besvär. Uttrycklig bestämmelse härom bör i kyrkolagen

införas. Deremot synes det icke tillhöra kyrkolagen att meddela föreskrift,

hvarifrån medel till dessa löner eller arfvoden skola tagas.

Justitieråden Carleson och Östergren ansågo stadgandet i denna §

icke falla inom kyrkolagens område.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

§ 4.

Mom. 1.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Med anledning af de anmärkningar, som blifvit framstälda

vid förslagets 17 kap. 1 och 2 §§, 19 kap. 28 § samt 11 kap.

hemställes, att de ändringar måtte här vidtagas, som af dessa anmärkningar,

derest de gillas, blifva en följd.

Derjemte tillstyrkes, att slutorden: »i hvad ej rörer skadestånd

eller upprättelse, hvarom allmän domstol döma skall» måtte utgå, afl

denstund samma sak finnes redigare och bättre uttryckt uti paragrafens

tredje moment.

Mom. 2.

I sammanhang med den vid kap. 16 § 15 gjorda anmärkning

tillstyrkte Justitierådet Wretman, att utom §§ 16 och 17 i kap. 16 äfven

§ 15 af samma kapitel måtte här anföras.

Mom. 4.

Då det ej synes vara lämpligt att ålägga domkapitel eu ovilkorlig

angifvarepligt, men skäl kunna finnas, att i lag uttrycka domkapitels

befogenhet att, om det anser en missfirmelse höra under allmänt

åtal, derom hos Konungens Befallningshafvande göra anmälan, hemstälde

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren att sista punkten af detta moment må få sådan lydelse, att

derigenom stadgas, att om domkapitlet finner missfirmelse vara sådan,

att den under allmänt åtal hörer, det ankommer på domkapitlet att

derom hos Konungens Befallningshafvande göra anmälan.

Justitierådet Carleson yttrade: § 4 lemnas af mig utan annan anmärkning,

än att lydelsen af mom. 1 beror af den omfattning lagen

erhåller och att hemställan om ett tillägg i mom. 2 betingas af hvad

i afseende å 16 kap. 15 § blifvit anfördt.

§ 6.

Justitieråden Naumann, Lindhagen och Östergren yttrade: Giltiga

skäl saknas att låta den för närvarande gällande undantagsställningen

för Stockholms stad längre fortfara. Det är nu på tiden att, på sätt

Stockholms konsistorium hemstält, låta nämnde stad till alla delar utgöra

ett särskild! stift. Åt pastor primarius skulle då gifvas alla en

biskops åligganden; och stadens domkapitel skulle blifva fullt likstäldt

*

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

med (»friga domkapitlen. Andra stycket i paragrafen torde till följd

häraf böra utgå, och erkebiskopens rätt att vara ledamot och ordförande

i Stockholms domkapitel försvinna.

Hvad angår detta domkapitels sammansättning, så bör den naturligen

blifva lika med öfriga domkapitlens, endast med iakttagande

deraf att pastor primarius, vare sig med samma eller ändrad benämning,

blifver ordförande i stället för biskop, och att pastor i dåra församling

blifver ledamot i stället för domprost.

Justitieråden Wretman och von Hofsten anmärkte endast, att sammansättningen

af Stockholms domkapitel borde ordnas så, att erkebiskopen,

när han tillstädes är, men eljest pastor primarius är ordförande,

pastor i dåra vice ordförande, samt domkapitlet i öfrigt utgöres

af en lagfaren samt fyra andra af Konungen utsedde ledamöter,

på sätt om domkapitlen i stiften är föreslaget.

§ 7.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och Östergren

yttrade: Skall ej den krets blifva allt för trång, inom hvilken de

personer kunna tagas, som skola särskild! förordnas till ledamöter i

domkapitel, är nödigt att kallet göres så litet som möjligt betungande

för personer, som ej bo i stiftsstaden. Domkapitlets ordinarie sammanträden

böra derföre återkomma mera sällan, hvaremot löpande mindre

vigtiga ärenden väl kunna på extra sammanträden afgöras af de ledamöter,

som bo i stiftsstaden och dess närmaste granskap. Hvilka ärenden

ej skulle förekomma annat än vid ordinarie sammanträden torde

ej böra i kyrkolag bestämmas, utan införas uti en arbetsordning för

domkapitlen. 1 öfverensstämmelse härmed tillstyrkes, att domkapitlens

sammanträden måtte bestämmas att eg a rum minst en gång i månaden.

Det ämne, hvarom andra stycket handlar, synes ej utgöra föremål

för bestämmelse i kyrkolagen; och hemställes derföre, att stycket

måtte utgå.

Justitierådet Carleson fann denna paragraf ej tillhöra kyrkolagen

och derföre böra utgå.

§ 9-

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och Östergren

erinrade att slutorden: »och förty må ej---eg a säte och

stämma» borde uteslutas såsom utgörande öfverflödigt tillägg till paragrafens

öfriga innehåll.

Justitieråden Naumann, Lindhagen och Östergren tilläde att då, enligt

hvad ofvan af dem föreslagits, icke mer än sju ledamöter skulle

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

finnas i något domkapitel och förevarande §, derest sådant blefve lag,

skulle vara utan all betydelse, densamma måtte utgå.

§ 10.

Justitieråden Wretman, Namn ann, von Hofsten, Lindhagen och östergren

bemstälde att paragrafen måtte omskrifvas, så att domarejäf i allmänhet

ej må ega rum vid behandling af administrativa frågor.

§ 11-

Justitieråden Wretman, Naurnann, von Hofsten, Lindhagen och östergren

yttrade: Efter hvad vid § 1 blifvit föreslaget, behöfva ej de, hvilka

Konungen särskildt förordnar till ledamöter i domkapitel, tagas från

vissa bestämda klasser af medborgare. Vid sådant förhållande hem
ställes,

att i stället för orden: »bland de---sitta» måtte införas

den föreskrift, att de tillstädesvarande må tillkalla aktade och lämplige

män. Vidare synes ej riktigt eller rådligt att närvarande ledamöterna

få för tillfället komplettera domkapitlet, så vida ej minst tre äro tillstädes.

I annat fall torde anmälan om förhållandet böra ske hos

Konungen.

§§ 13 och 14.

Då större delen af de uti dessa paragrafer intagna bestämmelser

syntes vara af reglementarisk natur, och en justering af ordföranden

allena uti ingen händelse torde vara lämplig, hemstälde Justitieråden

Wretman, Namnam, von Hofsten, Lindhagen och östergren, att i stället

för dessa paragrafer må införas blott det stadgande att protokoll skall

uti domkapitel föras och af domkapitlet justeras.

Justitierådet Carleson ansåg §§ 13—24 ej tillhöra kyrkolag och

derföre böra utgå.

§§ 15 och 16.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och Östergren

yttrade: Derest den nuvarande notariebefattningen försvinner och

notariens göromål till större delen öfvergå på en lagfaren ledamot i

domkapitlen, blifva förevarande §§ ej tillämpliga. Men dessa §§ synas

i allt fall höra till domkapitlets arbetsordning och derföre böra ur förslaget

utgå.

§ 17-

Då föreskrift om dagbok syntes höra till domkapitlets arbetsord
9
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ning, och den föreslagna tjenstgö ringsboken, om ock möjligen nyttig,

likväl ej borde genom att i lag föreskrifvas göras till en officiel handling,

hvarur hvem som helst skulle hafva rätt att få utdrag, hemstälde

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och Östergren

att paragrafen måtte utgå.

§ 18-

I öfverensstämmelse med den vid 1 § af detta kapitel gjorda anmärkning,

hemstälde Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten,

Lindhagen och Östergren att paragrafen måtte komma att innehålla, att

den uti domkapitlet anstälde lagfarne ledamoten skall föra domkapitlets

protokoll och tillika fullgöra de bestyr, som i denna § finnas omförmälda.

Senare stycket af paragrafen ansågs böra utgå.

§§ 19—24.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och Östergren

ansågo dessa paragrafer böra ur förslaget utgå, och de motsvarande

stadganden, som kunde vara behöfliga och lämpliga, intagas uti

domkapitlets instruktion eller arbetsordning.

§ 25.

Hvad som i denna § följer efter orden »göre det skriftligen)) ansågo

Justitieråden Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen

och Östergren böra utgå såsom innehållande stadganden, som till en

del äro obehöfliga och i öfrigt hafva sin rätta plats i domkapitlets arbetsordning.

§§ 26 och 27.

Då skäl torde saknas att om rättighet att genom fullmäktig svara

stadga annorlunda för domkapitel, då detta är domstol, än för andra

domstolar, samt hvad dessa §§ i öfrigt innehålla finnes stadgadt i allmän

lag, tillstyrkte Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen

och östergren att båda paragraferna måtte utgå.

§28.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och östergren

ansågo denna paragraf böra utgå, så mycket hellre som sådan bestämmelse

saknas för motsvarande myndigheter i allmänhet.

§ 29.

Samme ledamöter erinrade, att, om § 28 utgår, förevarande paragraf

bör undergå de ändringar, som häraf blifva en följd.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

§ 30.

Samme ledamöter hemstälde, dels att hänvisning måtte ske till

§ 29 i stället för till § 28, dels att orden »vid talans förlust» måtte

utbytas emot: »vid det i § 29 stadgade äfventyr», dels slutligen att ur

tredje stycket måtte borttagas slutorden: »eller ock---inlemnas».

§ 31.

Ordet »kärande» i paragrafens början ansågo Justitieråden Wretman,

Naumann, von Hofsten, Lindhagen och Östergren olämpligt och böra

utbytas emot »sökande» eller »klagande». 1 likhet med hvad vid nästföregående

paragraf blifvit föreslaget, borde 28 § ändras till »29 §».

I stället för orden »vid äfventyr att målet afgöres, der han med påminnelser

uteblifver» borde hänvisas till det i 29 § stadgade äfventyr.

§ 32.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren tillstyrkte, att paragrafen måtte utgå såsom _ obehöflig och

möjligen missledande, då den kunde föranleda till det missförstånd att

domkapitlet egde rätt att afgöra mål på grund af hvad dess medlemmar

på enskild väg veta eller mena sig veta.

§§ 33 och 34.

Med anledning af den vid 28 § framstälda anmärkning, ansågo

Justitieråden WvetiTidUj Ncluhiciuti, vou Hofsten^ Ijiudhdgen och östergren

ordet »tvefald» böra utgå.

Den rätt att åklaga, som här omförmäles, ansågo Justitieråden

Wretman, Naumann och Lindhagen lämpligen böra inskränkas till rättighet

att hos domkapitlet angifva förment förseelse och hemstälde,

att §§ 33 och 34 äfvensom § 38 måtte i öfverensstämmelse härmed

ändras.

Justitieråden von Hofsten och Östergren inskränkte anmärkningen

dertill, att rättigheten att anställa åtal vore för långt utsträckt och

icke borde tillkomma annan än den, hvilkens rätt vore genom förseelsen

kränkt.

§ 38.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Ordalagen i andra stycket kunna leda till den orimliga

slutföljd att en angifvelse t. ex. af barn eller mindre vetande person

skulle nödga domkapitel att begära förordnande för allmän åkla
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

gare att, om han skäl dertill finner, inför domkapitlet utföra åtal. Derföre

och emedan det äfven eljest synes orimligt och endast till onödigt

besvär ledande att ovilkorligen ålägga domkapitel att utverka förordnande

för allmän åklagare med anledning af en angifvelse, som ej är

beledsagad af uppgift om bevisning, tillstyrkes, att domkapitel måtte

tilläggas rätt att, sedan förklaring af den angifne inkommit, lemna

angifvelsen utan vidare afseende, der angifvarens beskaffenhet eller

frånvaron af uppgift om bevisning synes göra hvarje vidare åtgärd

gagnlös.

5 39.

Då. första punkten åt denna paragraf syntes vara fullkomligt

öfverflödig, och andra punkten innehåller en bestämmelse, hvars uttalande

såsom allmän regel ej syntes lämplig, hemstälde Justitieråden

Wretman, Namn ann, von Hof sten, Lindhagen och östergren att paragrafen

måtte utgå.

§ 40.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

östergren yttrade: Om domkapitlet, såsom hemstäldt blifvit, får eu

ständig lagfaren ledamot, bör domkapitlet ega att sjelf hålla vittnesförhör,

och paragrafen i enlighet härmed ändras.

Skulle åter förslaget om lagfaren ledamot ej vinna afseende, erinras.

att sista punkten af första stycket bör såsom öfverflödig utgå;

samt att vittnesförhör äfven i brottmål må, för större beqvämlighets

skull och då ingen olägenhet deraf är att befara, få hållas vid den

underrätt, der domkapitlet finner det lämpligen kunna ske.

Vid andra stycket anmärkes, att värjemålsed bör få afläggas inföi

domkapitlet sjelft, alldenstund, om domkapitlet kan vara befogadt

förelägga sådan ed, det likaväl må vara berättigadt att emottaga den.

§ 41.

Denna paragraf ansågo Justitieråden Wretman, Naumann, von

Hofsten, Lindhagen och Östergren böra såsom öfverflödig utgå.

§ 42.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Hvad denna § innehåller följer redan af allmän lag,

med undantag af förbudet för domkapitel att pröfva jäf mot vittne.

Med hänsyn härtill och då nämnde förbud af sig sjelft bortfaller, derest

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

domkapitlen, såsom hemstäldt blifvit, få rätt att hålla vittnesförhör,

hemställes, att paragrafen måtte utgå.

§ 44.

Justitieråden Wretman, Namn ann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Första stycket bör som öfverflödigt utgå,

'' Det'' kunde lätt leda till orättvisor om domkapitel finge ålägga

särskild! disciplinärt ansvar utan att den, hvilket ansvaret skulle drabba,

lemnats tillfälle att yttra hvad han just med hänsyn härtill kunde

hafva att andraga. Det bör derföre, i motsats mot hvad andra stycket

härom innehåller, stadgas att domkapitlet må ålägga det ytterligare

ansvar, hvarom här är fråga, först sedan den sakfälde fått tillfälle att

sig yttra.

§ 46.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade: Det bör väl föreskrifvas i hvilka mål domkapitlet

skall meddela utslag; men hvad denna paragraf i öfrigt innehåller

torde höra utgå såsom dels öfverflödigt, dels innehållande endast reglementariska

stadganden, som ej höra till kyrkolag.

§ 47.

1 anledning af den vid § 28 af detta kapitel gjorda anmärkning,

samt då innehållet af sista punkten af förevarande paragraf syntes

lämpligen hafva sin plats i expeditionstaxa, hemstälde Justitieråden

Wretman, Naumann, von Hofsten och Lindhagen att paragrafen endast

måtte komma att innehålla föreskrift derom, att utslag i mål, som uti

4 § 1 mom. omförmälas, skola utfärdas efter anslag.

Justitierådet östergren yttrade: att, då utslag i administrativa

mål, som af andra myndigheter handläggas, skola parterna delgifvas,

det syntes honom inkonseqvent att för domkapitel stadga, att i sådana

mål utslag skola meddelas efter anslag.

§ 48.

För att undvika en hänvisning till paragrafer, af hvilka den ena

åter hänvisade till tvenne föregående, hemstälde Justitieråden Wretman,

Naumann, von Hofsten, Lindhagen och Östergren, att denna paragraf

må innehålla, att utslag i mål, som angå prests fel i embete och tjenst

eller lefverne, skall sändas till Konungens Befallningshafvande att till

parterne öfverlemnas emot bevis, som domkapitlet tillställas.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

§ 51.

Denna paragraf ansågo Justitieråden Carleson, Wretman, Naumann,

von Hofsten, Lindhagen och Östergren höra till expeditionstaxan och

böra utgå.

§ 52.

Med anledning af den för § 48 föreslagna ändring, hemstälde

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och östergren,

att orden: »som i 33 § eller 44 § 2 mom. sägs» måtte ändras

till »som i 48 § sägs».

§ 53.

För att åstadkomma större likhet med hvad som stadgas angående

besvär, hvilka till Hofrätt ingifvas öfver andra myndigheters

utslag, och till undvikande af onödiga föreskrifter, hemstälde Justitieråden

Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och Östergren

att ordet tv ef ald måtte utgå, samt de derefter följande orden utbytas

mot orden »sina besvär».

§ 54.

Af de vid nästföregående paragraf angifna skäl tillstyrkte Justitieråden

Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten och Lindhagen att

förevarande paragraf måtte få sådan lydelse, att derigenom bestämmes,

att besvär skola ingifvas hos Konungen i mål, hvarom i 47 eller 49 §

sägs, sist innan klockan tolf å trettionde dagen efter den, då utslaget

afkunnadt eller beslutet å domkapitlets anslagstafla kungjordt blef,

(lagen då det skedde likväl oräknad; men i mål, som afses i § 50, sist

innan klockan tolf å trettionde dagen efter den, då klaganden af beslutet

fick del, dagen då det skedde likväl oräknad.

Justitierådet Östergren åberopade här sitt vid § 47 afgifna yttrande

samt fäste tillika uppmärksamheten på det önskvärda deri att,

för vinnande af enhet i lagstiftningen, den uti Förordningen den 14

December 1866 stadgade besvärstid blefve föreskrifven jemväl för administrativa

mål, som från domkapitlen fullföljas.

§ 56.

Justitieråden Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen

och Östergren yttrade: Då de både besvärliga och med äfventyrlig

påföljd för underlåtenhet förenade åligganden, som här föreskrifvas

parter, icke synas vara mera nödvändiga vid besvär mot dom
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

kapitels än vid besvär mot andra myndigheters beslut, hemställes, att

paragrafen måtte helt och hållet utgå. Skulle emellertid sådant ej

medgifvas, hemställes, att klagande åtminstone måtte befrias från skyldigheten

att hos domkapitel anmäla, att han ämnar anföra besvär.

§§ 51 och 59.

I anledning af den vid § 56 framstälda anmärkning hemstälde

Justitieråden Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

östergren att den i §§ 57 och 59 förekommande hänvisning till § 56

måtte utgå.

§ 60.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren hemstälde att paragrafen måtte undergå den ändring, som

blefve en nödvändig följd, om den vid kap. 17 §§ 1 och 2 framstälda

anmärkning gillas, samt att då äfven 14 kap. §§ 6 och 13 handla om

fördelning af göromål under likartade förhållanden med dem, som omtalas

uti 14 kap. 5 §, hänvisning måtte ske äfven till nyssberörda

lagrum.

§ 61.

Af de vid § 56 af detta kapitel anförda skäl tillstyrkte Justitieråden

Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten, Ijindhagen och Östergren,

att paragrafen måtte ur förslaget utgå. Skulle den qvarstå, borde

den så afmattas, att derigenom uttrycktes ett åliggande för klaganden

men icke, såsom nu, en skyldighet för Hofrätten.

§ 62.

I öfverensstämmelse med hvad förut är vordet föreslaget derom,

att i kyrkolagen ej må ingå föreskrift om livilka tjenstemän domkapitlet

bör ega, hemstälde Justitieråden Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten,

Lindhagen och östergren, att andra stycket i denna § må utgå.

§ 63.

Justitieråden Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen

och östergren yttrade: För ernbets- och tjenstemäns afsättning

erfordras ej någon särskild verkställighetsåtgärd, så snart afsättningsutslaget

vunnit laga kraft. Det finnes icke skäl till annat förfarande

i afseende å prest. På grund häraf och då det föreslagna kungörandet

af afsättningen synes hvarken nödigt eller lämpligt, hemställes, att

paragrafen måtte helt och hållet utgå.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

§ 64.

I öfverensstämmelse med hvad vid nästföregående § yttrats, ansågo

Jnstitieråden Carleson, Wretman, Naurnann, von Hofsten, Lindhagen

och östergren sista punkten, såsom mindre lämplig, böra utgå; och

borde i hvarje händelse ordet »lägenhet» ändras till »presterlig tjenst».

§ 65.

Så väl med hänsyn dertill att, i Stockholm, der prost ej finnes

anstäld, varning ej kan af sådan meddelas, som ock emedan förhållandena

kunna vara sådana, att varning inför domkapitlet kan vara mera

ändamålsenlig, ansågo Justitieråden Carleson, Wretman, Namnam, von

Hofsten, Lindhagen och östergren rättighet böra lemnas domkapitlet att,

om så finnes lämpligt, kalla vederbörande prestman inför sig för att

meddela honom den varning, som blifvit honom ådömd.

§ 66.

Då Konungens Befallningshafvande redan har genom lag och författningar

sig ålagdt att lemna andra myndigheter handräckning, hemstälde

Justitieråden Carleson, Wretman, Naurnann, von Hofsten, Lindhagen

och östergren, att paragrafen måtte såsom onödig utgå.

§ 67.

På grund af den vid § 28 af detta kapitel gjorda anmärkning

hemstälde Justitieråden Wretman, Naurnann, von Hofsten, Lindhagen och

östergren, att förevarande paragraf måtte utgå.

§ 68.

I öfverensstämmelse med förut gjord erinran derom, att kyrkolagen

ej bör innehålla något om domkapitlets tjenstemän, hemstälde

Justitieråden Carleson, Wretman, Naurnann, von Hofsten, Lindhagen och

östergren, att andra stycket af första momentet måtte utgå.

§ 69.

Justitieråden Carleson, Wretman, Naurnann, von Hofsten, Lindhagen

och östergren hemstälde, att orden »genom notariens förvållande»

borde ändras till »genom uppbördsmannens förvållande».

Kap. 27.

Justitieråden Wretman, Naurnann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren yttrade vid nedanstående paragrafer:

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

$ 2-

Det torde med skäl kunna anmärkas emot den nuvarande sammansättningen

af kyrkomötet, att de valda ledamöternas antal är alltför

ringa. Detta missförhållande kan ej annat än verka menligt i flera

afseenden; och skall en sjelfständigare ställning kunna tilldelas den

svenska kyrkan i förhållande till staten, måste detsamma afhjelpas. 1

likhet med hvad tvenne domkapitel föreslagit, hemställes derför, att

antalet af valda ledamöter uti kyrkomötet måtte ökas.

§ 4.

I likhet med hvad ett domkapitel föreslagit tillstyrkes, att äfven

prestmän, som ej ega fast anställning, måtte få deltaga uti val af de

presterliga ombuden. Enligt förslaget, som i denna del öfverensstämmer

med nu gällande lag, skulle dessa prestmän icke ega deltaga i val

hvarken af presterliga eller lekmannaombud.

§ ''5-

Om antalet af valda ledamöter ökas, måste naturligen valdistriktens

antal jemväl ökas. Enär skäl synes alldeles saknas att inskränka

den frihet, nu gällande lag medgifver, att välja lekmannaombud äfven

utom stiftet, hemställes, att orden »inom stiftet» uti andra punkten af

paragrafens fjerde stycke måtte utgå.

§ <9-

Om, såsom förslaget innehåller, rätten att väcka motion inskränkes

till en begränsad tid af åtta dagar, torde i första stycket böra införas

motsvarande stadgande mot det, som förekommer i Riksdagsordningens

§ 55 om rätt att i bestämda fall väcka motion äfven efter den

stadgade motionstidens utgång.

Andra stycket af denna § bör utgå, enär det endast innefattar

föreskrifter, hvilka redan finnas i grundlag.

Hvad det uti tredje stycket intagna stadgande angår, så har detsamma

till syfte att begränsa Konungens befogenhet uti det hänseende

hvarom stycket handlar. Men då ett så beskaffadt stadgande, om det

i fiffigt anses behöfligt eller lämpligt, har sin rätta plats i grundlag,

hemställes, att äfven tredje stycket måtte utgå.

Om anmärkningarna vid styckena 2 och 3 gillas, torde paragrafens

sista stycke böra erhålla samma ordalydelse, som sista punkten i

§ 9 af nuvarande lag om kyrkomöte eger.

10

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och

Östergren hemstälde, att uti den promulgationslag, som kan komma att

utarbetas, matte utsägas, att genom den nya kyrkolagen ändring ej

sker uti hvad gällande Reglemente för Ecklesiastikverket uti Lappmarken

för denna del af riket bestämmer.

In fidem

E. Adlerstråhle.

STOCKHOLM, ISAAC MARGITS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1878.

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Utdrag af ''protokollet öfver Justitiedepartements-arenden, hållet

inför Hans Majs Konungen i Statsrådet å Stockholms

slott Fredagen den 12 Juli 1878,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,

Statsråden: Herr Lagerstråle,

Thyselius,

Carlson,

Loyén,

Friherre von Otter,

F ORSSELL,

Rosensvård,

von Steyern.

Herr Statsministern och Chefen för Justitie-departementet anmälde i

underdånighet:

13:o.

Det af särskilda komiterade den 2 Oktober 1873 afgifna förslag till

kyrkolag och kyrkostadga:- jemte deröfver af Domkapitlen, Stockholms stads

Konsistorium och Hofkonsistorium äfvensom af Högsta Domstolen afgifna

utlåtanden och i sammanhang dermed följande, af Riksdagen och Kyrkomötet

aflåtna underdåniga skrivelser, nemligen:

Bih. till Riksd. Prof. 1879. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Éotigh Majds Nåd. Proposition Nio ä.

Kyrkomötets skrifvelse den 3 Oktober 1868 i anledning1 af väckta

förslag om revision och omarbetning af kyrkolagen;

Kyrkomötets skrifvelse den 6 Oktober 1868 i anledning af väckta

förslag om ändring i författningarna rörande presterlig befordran och tillsättandet

af presterliga tjenster;

Rikets Ständers skrifvelse den 18 Juni 1866 angående förändradt röstberäkningssätt

vid prestval m. m.;

Riksdagens skrifvelse den 9 Maj 1877 angående utsträckt rätt för

församlingarna att vid tillsättning af presterliga beställningar kalla fjerde

profpredikant;

Rikets Ständers skrifvelse den 11 November 1863 angående upprättande

af förslag om omorganisation af domkapitlen;

Kyrkomötets skrifvelse den 24 September 1868 angående ändring i

vissa delar af föreskrifterna rörande domkapitlens sammansättning och arbetssätt;
Kyrkomötets

skrifvelse den 1 Oktober 1868 i anledning af väckt förslag

om ändring af gällande stadganden rörande biskopsval; äfvensom

Kyrkomötets skrifvelse den 3 Oktober 1868 i anledning af väckta förslag

angående förklaring af samt ändring i vissa delar af Kongl. förordningen

om allmänt Kyrkomöte den 16 November 1863.

Herr Statsministern anförde härefter:

»I skrifvelse den 3 Oktober 1868 har Kyrkomötet, med förmälan att

inom Kyrkomötet förslag blifvit väckt angående en allmän revision af 1686

års kyrkolag, underdånigst anfört, hurusom behofvet af eu dylik revision

varit allt för länge och allmänt erkändt, för att icke Kyrkomötet skulle äfven

för sin del vitsorda detsamma. Då emellertid en omarbetning af kyrkolagen

i hela dess omfång syntes vara ett allt för omfattande arbete för att

kunna på en gång inom kortare tid åstadkommas, syntes det Kyrkomötet

lämpligast, att, i likhet med hvad på andra områden af lagstiftningen under

senare tider skett, den åsyftade revisionen så genomfördes, att vissa större

hufvuddelar af kyrkolagen hvar för sig tid efter annan omarbetades. I

detta fall borde början göras med den ecklesiastika rättegångsordningen,

inom hvilket område i flera hänseenden länge råd t stor ovisshet om rätta

tillämpningen af gällande lag, hvilken ovisshet genom nya strafflagens tillkomst

ännu ytterligare blifvit ökad. En förändring af befordringslagarna

både ock både länge och kraftigt blifvit yrkad och kunde icke utan skada

för kyrkan uppskjutas, Kyrkomötet anhöll derföre, med framhållande af det

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o

fortfarande behofvet af den gällande kyrkolagens omarbetning, att Kongl.

Maj:t till en början täcktes låta ombesörja en revision af den ecklesiastika

rättegångsordningen och de presterliga befordringslagarna och för näst sammanträdande

Kyrkomöte framlägga det medelst denna revision utarbetade

förslag.

Vidare har Kyrkomötet i underdånig skrifvelse den 6 Oktober samma

år hemstält, att Kongl. Maj:t i sammanhang med nämnda revision täcktes

låta utarbeta och i grundlagsenlig ordning behandlas förslag till lagförändringar

i den syftning, att församlingarna erhölle större inflytande vid tillsättningen

af sina själasörjare än dem för närvarande tillkomme, och att

den olikhet, som i detta afseende nu förefunnes, blefve, så vidt ske kunde,

undanröjd.

Med anledning häraf uppdrog Kongl. Maj:t under den 5 Januari 1869

åt en komité att verkställa revision af 1686 års kyrkolag, med föreskrift

att komitén dervid skulle göra början med befordringslagarna och rättegångsordningen.

Till samma komités yttrande öfverlemnades samtliga förenämnda

underdåniga skrivelser med undantag af Riksdagens skrifvelse den 9 Maj

1877, hvilken först efter det komitén afslutat sina arbeten till Eders Kongl.

Maj:t inkom.

Den 2 Oktober 1873 afgaf komitén underdånigt utlåtande, åtföljdt af:

l:o. Förslag till kyrkolag med dit hörande särskild lag angående

kyrkostämma i Stockholm;

2:o. Förslag till följande kyrkostadgar:

a) rörande prestexamen;

b) rörande pastoralprof;

c) rörande ansökningar till presterliga tjenster;

d) rörande prestval;

é) rörande ansökningar till klockare-, organist- och kyrkosångaretjenster;
f)

rörande garnisonsförsamlings medlemmar;

g) rörande ringning med kyrkoklockor;

h) edsformulär för ecklesiastika embets- och tjensteman.

Sedan Domkapitlen, Stockholms stads Konsistorium och Hofkonsistorium

öfver förslagen sig yttrat, samt jemväl Högsta Domstolen i ärendet afgifvit

infordradt utlåtande, får jag i underdånighet, efter gemensam beredning

med Chefen för Ecklesiastik-departementet, underställa detta ärende Eders

Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

De vigtiga anmärkningar, som, vid den granskning komiterades förslag

undergått, blifvit framstälda icke blott mot särskilda delar af förslaget

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 2.

utan jemväl mot komiterudes uppfattning af sjelfva begreppet kyrkolag och

omfattningen af de stadgande^ som enligt förslaget böra till kyrkolag hänföras,

synas mig hafva till fullo bekräftat de farhågor Kyrkomötet uttalat

derför, att, om ett fullständigt förslag till kyrkolag nu förelädes Riksdagen

och Kyrkomötet till antagande, detta icke skulle, åtminstone inom den närmare

framtiden, leda till ett önskadt resultat. Med ledning af erfarenheten

om det sätt, hvarpå under senare tider lagar af större omfattning kommit

till stånd, håller jag det derföre rådligare att, först efter hand och i den

män öfverensstämmelse i åsigter i afseende på särskilda vigtigare delar af

förslaget kan vara att förvänta, framlägga dessa till Riksdagens och Kyrkomötets

pröfning, för att, sedan den kyrkliga lagstiftningens hufvudfrågor

sålunda hvar efter annan vunnit sin lösning, sammanföra det hela till en

gemensam kyrkolag.

Såsom företrädesvis egnade för en dylik fristående behandling har

Eders Kongl. Maj:t liksom Kyrkomötet utmärkt de presterliga befordringslagarna

och rättegångsordningen i kyrkliga mål. Den förra frågan, som

afhandlas i 15 kapitlet af komiterades förslag, har under en lång följd af

år varit föremål för en särskild lagstiftning och eger följaktligen icke det

oskiljaktiga samband med kyrkolagstiftningens öfriga delar, att dess utbrytande

från förslaget af denna anledning kan möta några betänkligheter.

Jag har derföre låtit utarbeta ett förslag till förordning om tillsättande af

presterliga fenster, för hvars hufvudsakliga afvikelser från komiténs förslag

och från den gällande lagstiftningen det nu torde tillåtas mig att redogöra.

Utgående från de grundsatser i afseende på tillsättning af presterliga

tjenster, som i Sverige varit rådande allt från den tid, då den äldsta till

våra dagar bevarade lagstiftning för vårt lands kyrkliga förhållande kom

till stånd, låter 1686 års kyrkolag valet af församlingslärare framgå såsom

resultat af eu samverkan mellan församlingen och den kyrkliga myndigheten.

Till konsistoriel^ gäll egde enligt denna lag församlingen utan förslag kalla

kyrkoherde, men fann biskopen att i stiftet vore andra, som för lärdom,

lång tjenst, goda gåfvor och skicklighet borde framför den valde ihågkommas,

måste församlingen åtnöjas med biskopens och konsistorii förordning. Försummade

församlingen att inom viss tid begagna sin kallelserätt, stadgade

kyrkolagen ett förfarande, som temligen nära öfverensstämde med det nu

brukliga. Biskopen och kapitlet skulle då föreslå en eller två, som sändes

att predika prof, och sedan församlingens samtycke och ordentliga kallelse

derpå inhemtats utfärdades stadfästelsebref af biskopen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konyl. Majds Nåd. Proposition N:o ti. §

Till regala gäll skulle biskopen afgifva förslag; men derjemte tilläts

församlingen att i underdånighet begära en eller annan, som hon förmenade

vara dertill beqväm, hvarefter Kongl. Maj:t ville utnämna en af de föreslagna

eller ook någon annan, som Kongl. Maj:t sjelf kände och visste vara befordran

värdig.

Om kapellaners tillsättande skulle biskopen och kapitlet tillitas; dock

borde nödvändigt församlingens val och kallelse föregå och äfven kyrkoherdens

samtycke och votum ej förbigås, så vidt det pröfvades vara skäligt.

Genom presterskapets privilegier den 16 Oktober 1723 utvidgades

församlingens rättigheter i afseende på tillsättandet af de regala pastoraten

så, att hon fick yttra sig öfver de af domkapitlet föreslagna. Dessa skulle

profpredika, och församlingen derefter bland dem eller andra på sitt förslag

uppföra tre. Så väl domkapitlets förslag som församlingens, det senare

åtföljdt af domkapitlets påminnelser, insändes till Konungen, som förfor på

sätt ofvan sägs.

Gränsen mellan församlingens och kyrkostyrelsens befogenhet, som i

dessa bestämmelser icke alltid kan med full tydlighet urskiljas, uppdrogs

skarpare genom Kongl. förordningen angående prestval den 5 Juni 1739.

Denna författning lägger uttryckligen domkapitlets förslag till grund för

t.illsättningsåtgärderna och bestämmer de föreslagnas antal till tre. Sedan

dessa hållit profpredikningar, inträdde vid regala pastorat församlingens rätt

att, i fall den ej åtnöjdes med de af domkapitlet föreslagna, “begära ännu

en till att låta höra sig“, och sedan af dessa fyra genom val utse tre,

hvilka skulle hos Kongl. Maj:t af domkapitlet föreslås. Var gället konsistorielt,

motsvarades denna rättighet af en annan, som sedermera bortfallit,

nemligen den att hos Kongl. Maj:t anföra besvär öfver förslag, med hvilket

församlingen icke fann sig nöjd. Med kapellansval skulle förhållas såsom

med kyrkoherdeval i konsistoriella gäll. Lägges härtill, att endast fastighetsinnehafvare

hade rösträtt, och att denna på landet beräknades efter oförmedladt

hemmantal, så finner man redan i denna förordning upptagna de

grundbestämmelser, hvilka sedermera allt intill vår tid varit gällande vid

tillsättning af presterliga tjenster inom svenska kyrkan.

Den lagstiftning, som under tiden från år 1739 till år 1843, då nu

gällande förordning om prestval utfärdades, på detta fält förekom, har förnämligast

afsett att närmare bestämma de befordringsgrunder, som vid upprättande

af förslag till presterliga tjenster borde af domkapitlen iakttagas,

Kyrkolagen framhåller i detta hänseende såsom hufvudgrunder förtjenst och

skicklighet. 1 hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed erinrades domkapitlen

genom Kongl. cirkuläret den 21 Augusti 1786 §§ 7 och 8 derom, att vid

förslags upprättande afseende först och främst borde fästas vid de sökandes

gudsfruktan samt ett dygdigt och stadigt uppförande, men att i (ifrigt endast

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kong!.. Maj ds Nåd, Proposition N:o $,

förtjenst och skicklighet skulle gifva den ena företräde framför deri andra.

Till närmare bestämmande af dessa befordringsgrunders betydelse stadgades

derjemte, att det skulle anses för skicklighet hos en sökande, att han egde

lärdom och de kunskaper, som till sysslans fullkomliga bestridande fordrades,

samt för förtjenst, att han med kännedom, nit och försigtighet skött det kall

honom varit anförtrodt. Mellan dem, som voro hvarannan jemlike i förtjenst

och skicklighet, borde den tid, som på verklig tjenstgöring varit använd,

blifva grund för förslagsrätten. Men då slutligen i cirkulärets 9 § tillägges,

att, ehuru icke allenast domkyrkor och andra större församlingar i riket

borde förses med sådane män, de der för särdeles lärdom och skicklighet

gjort sig i det allmänna kända, utan ock i öfrigt ej andre än prester af

verklig förtjenst varda till kyrkoherdelägenheter i allmänhet befordrade,

domkapitlen likväl skulle vid tillsättning af de minsta och svagaste pastoraten

mindre strängt förfara i de förhör, som borde föregå förslaget, och fästa

större afseende vid tjenstår, så finner man här första antydningen till den

klassifikation af pastoraten efter löneinkomsten, med stadgande af olika befordringsgrunder

för hvarje klass, som sedermera efter hand utbildats.

Eu sådan klassifikation började redan under det närmast derpå följande

årtiondet införas inom vissa stift, och genom cirkuläret den 22 Mars

1798 föreskrefs, med åberopande af 9 § i 1786 års cirkulär, att domkapitlet

i hvarje stift skulle, der sådant ej redan skett, efter presterskapets hörande

vid infallande prestmöte upprätta behörigen klassificerade förteckningar

på derstädes varande pastorat, hvilka förteckningar borde till Kongl.

Maj:t insändas.

Detta cirkulär bestämmer således ej ännu klassernas antal, men hänvisningen

till 1786 års cirkulär antyder, att de borde blifva tre, och detta

förhållande stadfästas af de till förklaring af sistnämnde cirkulär utfärdade

cirkulären den 24 Januari 1811 och 23 Juni 1813. Det sistnämnda sammanfattar

de befordringsgrunder, som skulle lända till efterrättelse, sålunda:

till de största pastoraten gifver utmärkt lärdom ostridigt företräde; tredje

klassens pastorat tillsättas på grund af årsberäkning och kunna erhållas

äfven af prester med svagare kunskaper. Yid förslag till andra klassens

pastorat mätes den enas större kunskap mot den andras i tjensten ådagalagda

skicklighet och genom en långvarigare utöfning af prestembetet samlade

förtjenster.

I stället för att de sökandes förtjenst och skicklighet borde vid hvarje

förslags upprättande mot hvarandra vägas, innebar sålunda denna lagstifning,

att lärdom, med uteslutande af allt afseende på andra befordringsgrunder,

borde gifva oviikorligt företräde till första klassens, och antalet tjenstår (som

1786 års cirkulär hvarken hänförde till skicklighet eller till förtjenst) ovilkorlig!

företräde till tredje klassen pastorat, samt att endast vid den andra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd, Proposition N:o 2. f

klassens kyrkoherdelägenheter kunskap, skicklighet och förtjenst (nu definierad

lika med tjenstår) finge i förening med hvarandra tagas i öfvervägande.

Till kapellaiistjenster skulle enligt 1786 års cirkulär uppföras på förslag

de tre, som hade de flesta tjenståren.

I dessa bestämmelser har likväl eu modifikation inträdt genom Kongl.

cirkuläret den 31 Maj 1867, som på framställning af Rikets Ständer dels

förklarat, att den genom cirkuläret den 21 Augusti 1786 domkapitlen meddelade

föreskrift, att vid upprättande af förslag till kyrkoherdelägenheter

hafva afseende icke allenast på de sökandes lärdom och tjenstålder, utan

äfven på den kännedom, nit och försigtighet, hvarmed de skött dem förut

anförtrodda kall, icke må anses hafva undergått förändring genom senare i

ämnet gifna författningar, dels ock förordnat, att vid upprättande af förslag

till komministerstjenster enahanda skyldighet skall åligga domkapitlen.

De ändringar komitén föreslagit i nu gällande stadganden om tillsättning

af presterliga tjenster afse förnämligast tre hufvudpunkter, nemligen

grunderna för förslagets upprättande, församlingarnas rätt att kalla fjerde

profpredikant och röstgrunden vid prestval.

I förstnämnda hänseende har komitén visserligen ansett välgrundade

de nära till hands liggande anmärkningar, som vanligen göras deremot, att

gällande lagstiftning i sammanhang med klassifikation af pastoraten stadgar

olika grunder för bestämmande af förslagsrätten till pastorat af olika klass,

men likväl funnit betänkligheter vid att framlägga ett förslag, som i detta

afseende skulle fullständigt bryta med den bestående ordningen, hvilken

redan vore gammal och för nära sammanhängde med åtskilliga för vår

kyrka egendomliga förhållanden för att utan olägenhet kunna i grund omskapas.

För att emellertid i någon mån afhjelpa olägenheterna af närvarande

förhållanden, har komitén i sitt förslag inskränkt pastoratklassernas antal

till två. Till den första klassen höra de förmånligare pastoraten, särskildt

domprostlägenheterna och pastoraten i Stockholm. Vid upprättande af förslag

till dessa pastorat äro de sökande till företräde berättigade i den ordning,

hvari de genom högre grad af lärdom utmärkt sig framför medsökande,

eller, om de äro i lärdom jemngoda, efter förtjenst. I fråga om pastorat af

andra klassen, dit samtliga öfriga gäll höra, skall öfvervägande afseende

göras på de sökandes förtjent. Pröfvas sökande i förtjenst jemgoda, då

skall företrädet dem emellan afgöras efter deras lärdom. Vid komministerstjenster

skall företrädet de sökande emellan bestämmas efter deras förtjenst.

Sökandes förtjenst bedömes så väl efter tjenstålder som efter det nit och den

skicklighet, hvarmed han skött det kall, honom i kyrkans eller läroverkens

tjenst dittills varit anfortrodt,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongt. Maj ds Nåd. Proposition N:0 3.

Detta förslag, som af de flesta domkapitel lemnats utan anmärkning,

har likväl flerstädes mött gensägelse jemväl från de kyrkliga myndigheternas

sida. Så anser Domkapitlet i Vesterås, att pastoratens delning i två klasser,

med de af komitén föreslagna bestämmelser i öfrigt, skulle åstadkomma starkt

missnöje, i det att ingen klass funnes, i hvilken tjenstenit (tjenståren) och

lärdomen kunde få jemföras med hvarandra,- och således alla, som ej hade

större lärdom eller en större mängd af tjenstår, skulle blifva uteslutna från

befordran. Härmed instämmer i hufvudsak Domkapitlet i Lund. Motivet

till förslaget att inskränka pastoratsklassernas antal till två anser domkapitlet

ligga i den förmenta svårigheten, att med tillämpning af nu lagstadgade

grunder upprätta förslag till andra klassens pastorat. Då emellertid

denna svårighet icke är större, än att en temligen likformig och fast

praxis kunnat i detta hänseende utbilda sig, en praxis, som, att sluta af sällsyntheten

af de fall, då dess tillämpning föranleder underdåniga besvär, synes

hafva träffat sjelfva lagstiftningens grund och mening, synes det antydda

skälet för afskaffande just af mellanklassen vara betydelselöst. Detta domkapitel

har derföre likasom Domkapitlet i Yesterås förordat bibehållande af

de nu varande tre klasserna.

Domkapitlet i Y7isby sätter i fråga, huruvida icke den sorgfälligare

och mera omfattande prestbildning, som börjat införas, samt den allmännare

fordran på verklig duglighet och lämplighet för embetets vigtigaste kraf,

hvilken erhållit ett offentligt erkännande genom cirkuläret den 31 Maj 1867,

numera gjort afl klassindelning öfverflödig; och Hofkonsistorium vill afskaffa

klassindelningen, men med bestämmande af olika grunder för de särskilda

förslagsrummens fyllande.

Högsta Domstolens fleste ledamöter hafva erinrat, att, enligt Regeringsformens

28 §, förtjenst och skicklighet vore de allmänna befordringsgrunderna

vid tillsättande af embeten. Att för presterliga tjenster i allmänhet eller

för vissa slag af dem uppställa andra befordringsgrunder läte sig ej försvara.

Detta hindrar icke, att den förtjenst och skicklighet, som ansåges ådagalägga

lämplighet för ett presterligt embete, kunde vara på ett särskildt sätt

gestaltad. I detta afseende syntes, jemte en sökandes tjenstålder och det

nit samt det mer eller mindre berömvärda sätt, hvarpå han skött de befattningar

han hittills innehaft, äfven hans lärdom böra tagas i betraktande.

Men att härvid göra skilnad mellan olika slag af tjenstebefattningar, så att

vid somliga lärdomen, vid andra tjenståldern och nitet m. in. skulle vara

uteslutande eller förherskande befordringsgrund, kunde icke med goda skäl

försvaras, såsom äfven på det hela erkänts i motiven till komiténs förslag,

Den i förslaget bibehållna, ehuru förenklade klassindelningen af pastorat

syntes derföre Högsta Domstolen böra helt och hållet bortfalla, och ifrågavarande

§§ omredigeras i öfverensstämmelse härmed.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Den af Högsta Domstolen sålunda uttalade mening lärer svårligen kunna

jäfvas. Att vården om församlingarnas andliga lif, dessa må till folkmängden

vara större eller mindre eller med afseende på de presterskapet tillflytande

löneinkomster mer eller mindre förmånliga, af kyrkoherdeembetets innehafvare

fordrar väsentligen enahanda egenskaper, kan icke vara tvifvel underkastadt.

Intill senare tider hafva ock grunderna för befordran till dessa vigtiga embeten

varit hufvudsakligen lika för dem alla, och klassifikationen med sin

skarpt begränsade åtskilnad mellan olika vilkor för befordran till särskilda

slag af pastorat är, såsom jag redan haft tillfälle att visa, eu inom svenska

kyrkan jemförelsevis sent upptagen institution, som icke eger tillräcklig grund

i kyrkoherdeembetets kraf, och hvars verkningar, bedömda efter beskaffenheten

af de upprättade förslagen, mången gång varit af mindre tillfredsställande

art. Denna uppfattning, som man ofta hört uttalas inom församlingarna,

synes mig nu mera vara delad jemväl af kyrkans målsmän, då

nemligen i ofvan berörda underdåniga skrifvelse den 6 Oktober 1868 Kyrkomötet

i fråga om den garanti vid besättandet af presterliga tjenster, domkapitlens

förslag kunna anses innebära, anför, hurusom det icke kunde förnekas,

att domkapitlen, oaktadt deras genom Kong], cirkuläret den 31 April

1867 något vidgade pröfningsrätt, likväl genom de ännu gällande befordringslagarna

funne sig föranlåtna att på förslagen uppföra prestman, hvilka, oaktadt

ingen anmärkning skett eller kunnat ske mot den kännedom, nit och

skicklighet, de under föregående embetsförvaltning ådagalagt, likväl sakna

eller i ringa mån besitta den kraft och öfriga gåfvor, som till tjenstens bestridande

erfordras. I någon mån skulle visserligen den sålunda anmärkta

bristen kunna afhjelpas genom det af komitén föreslagna förbud för domkapitlen

att till presterlig tjenst utnämna eller på förslag dertill uppföra

annan än den, som pröfvas ega den förmåga, som för tjenstens nöjaktiga

bestridande erfordras. Men i valet mellan dem, som funnits hafva uppnått

detta minsta mått af förmåga, skulle domkapitlen blifva ännu mera bundna

än hittills genom den öfvervägande betydelse, som vid hvarje klass af presterliga

tjenster blifvit tillagd en af de föreslagna befordringsgrunderna, och hvarigenom

det ringaste företräde i detta hänseende berättigade en sökande till

förslagsrum framför i öfrig! vida bättre utrustade medsökande. I motsats

häremot borde enligt mitt förmenande den frihet, som genom en lag, affuttad

på de af Högsta Domstolen angifna grunder, skulle beredas domkapitlen,

att vid förslags upprättande afse de sökandes alla egenskaper och ömsesidiga

företräden med särskild hänsyn till den lediga tjenstens behof, väsentligen

bidraga till åstadkommande af goda förslag och derigenom bibehålla

åt domkapitlen det inflytande på tillsättningen af presterliga tjenster, som

bör tillkomma stiftsstyrelsen, men som måhända skulle komma att väsentligen

minskas, derest församlingarnas rätt att kalla fjerde profpredikant, på

Jiih. till iiihsd. Prof. 1879. 1 Sami. 1 Afä. 2 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 2.

sätt komitén föreslagit, utsträcktes, under det domkapitlen, bundna af befordringslagarnas

allt för inskränkande föreskrifter, i inånga fall saknade utväg

att vid förslagens upprättande tillgodose äfven de mest berättigade önskningar

från församlingarnas sida.

De svårigheter, som kunna förefinnas att jemföra flera sökandes förtjenst

och skicklighet, böra ej vara större än de, som möta vid upprättande

åt förslag till hvarje annan tjenst, der befordringsgrunderna icke äro närmare

bestämda.

I förevarande fall torde den omständigheten, att befordringsrätten är

bunden vid stiftet, utgöra en säkerhet för att domkapitlet om de sökande

eger den kännedom, som erfordras för anställande af en dylik jemförelse.

Vid affattande af de §§, som i enlighet med hvad jag nu anfört skulle

träda i stället för de af komitén föreslagna, har jag icke ansett nödigt att

mera än antydningsvis definiera begreppen förtjenst och skicklighet, helst

sådana definitioner icke funnits erforderliga i fråga om tillsättning af andra

tjänster, samt stora svårigheter skulle möta att på ett fullt tillfredsställande

sätt särskilja hvilka egenskaper hos en sökande böra hänföras till den ena

eller andra af dessa befordringsgrunder. Ett sådant särskiljande saknar i

ifrigt tillräcklig praktisk betydelse vid det förhållande, att begge befordrings
grunderna

böra i hvarje förekommande fall af domkapitlen tagas i betraktande.

I ofvannämnda underdåniga skrifvelse den 6 Oktober 1868 har Kyrkomötet,

på sätt redan är anfördt, uttalat den mening, att församlingarna böra

erhålla större inflytande vid tillsättningen af själasörjare än dem för närvarande

tillkommer. Med anledning häraf har komitén, som visserligen ansett

den samverkan mellan kyrkostyrelse och församling, hvilken enligt nu

gällande lagstiftning i allmänhet eger rum vid tillsättning af presterliga

tjenster, fortfarande böra såsom regel fasthållas, likväl förklarat sin mening

vara, att, då någon motsvarighet till den säkerhet mot ett olämpligt val, sona

vid tillsättning af konsistoriel kyrkoherdetjenst skall ligga i det af domkapitlet

upprättade förslaget, torde kunna sökas i den församlingens enhällighet,

som, derest församlingen finge utanför ett dylikt förslag kalla prest,

borde fordras såsom vilkor för att på kallelsen skulle kunna fästas afseende,

lagen icke borde göra det omöjligt för en konsistoriel församling att, oberoende

af domkapitlets förslag, till kyrkoherde erhålla den prestman, som

hela församlingen omisskänneligen önskade, derest han eljest pröfvades vara

till tjensten fullt behörig. Komitén har derföre föreslagit, att vid tillsättning

af konsistoriel kyrkoherdetjenst församlingen må berättigas att, i likhet

med hvad vid tillsättning af regalt pastorat är medgifvet, på frågodag

kalla fjerde profpredikant att på förslaget uppföras och vid valet komma

under omröstning jemte de af domkapitlet föreslagne, dock under vilkor att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

han blifvit kallad af minst tre fjerdedelar af hela antalet af församlingens

efter vallängden röstberättigade medlemmar.

Högsta Domstolen har härvid erinrat, att det ytterst sällan, om någonsin,

kunde väntas, att åtminstone i städer eller större landsförsamlingar de röstberättigade

skulle så talrikt infinna sig, att tre fjerdedelar af de i röstlängden

uppförda komme tillstädes, än mindre att detta antal skulle kunna vara

ense om att till fjerde profpredikant begära samme prestman. Hvad förslaget

innehåller om de konsistoriella pastoratens rätt i detta afseende skulle

derföre blifva mera ett sken än en verklighet. För att göra det åtminstone

möjligt att i alla pastorat begagna den föreslagna rätten tillstyrker Högsta

Domstolen derföre, att orden ”minst tre fjerdedelar” i komiténs förslag ändras

till ”mera än hälften.”

Denna åsigts rigtighet bekräftas i viss mån af den erfarenhet, som

vid granskning af handlingarna angående tillsättning af kyrkoherdar i regula

gäll vunnits angående förhållandet mellan antalet röstberättigade församlingsmedlemmar

och antalet af dem, som vid val af kyrkoherde varit

närvarande och dervid afgifvit sina röster för den, hvilken uppnått högsta

röstetalet. Har mer än hälften af de i röstlängden upptagne sjelfve kommit

tillstädes och förenat sig om kallande af fjerde profpredikant, torde detta få

anses innebära tillfyllestgörande vittnesbörd om en så stor enighet å församlingens

för kyrkliga ärenden intresserade medlemmars sida, som skäligen bör

fordras, för att en afvikelse från domkapitlets förslag skall kunna medgifvas.

Sedan komiténs betänkande och förslag inkommit, har Riksdagen i

underdånig skrifvelse den 9 Maj 1877 hos Eders Kongl. Maj:t begärt den

ändring i förordningen om prestval, att församlingarna berättigas kalla fjerde

profpredikant vid tillsättande så väl af kyrkoherdebeställningen i konsistoriella

gäll som af komministerstjenster; och vid granskning i Högsta Domstolen af

komiterades förslag hafva två ledamöter ansett församlingarnas rätt att kalla

fjerde profpredikant böra utsträckas till alla presterliga befattningar, för

bvilkas tillsättning val af församlingen skall ega rum. Då giltig anledning

icke torde förefinnas att vid tillsättning'' af vissa konsistoriella prestlägenheter:

komministersbefattningar och kapellpredikanttjenster, förfara annorlunda

än vid tillsättning af konsistoriella pastorat, finner jag mig böra biträda den

sålunda uttalade meningen.

I Kyrkomötets sist omförmälda skrifvelse hade Kyrkomötet erinrat om

det missförhållande, som kunde uppkomma i konsistoriella pastorat, der en

enda eller helt fä större godsegare kunde vid prestval öfverrösta en hel menighet

af mindre hemmansegare. I samma ämne har Riksdagen den 18

Juni 1866 aflåtit underdånig skrifvelse, som dock icke åsyftar annan ändring

i gällande stadganden, än att rösträtten vid prestval så väl för jordbrukssom

andra fastigheter, hvilkas innehafvande berättigar till deltagande i dy
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 2.

likt val, skulle bestämmas efter fastigheternas taxeringsvärde och desamma

i enlighet dermed åsatt fyrktal, i stället för att, såsom hittills, bestämmas

hufvudsakligen efter oförmedlad! hemmantal. Komitén åter har föreslagit att

låta hvad i allmänhet i afseende på röstberäkning vid kyrkostämma stadgats

gälla äfven för prestval, och har komitén till stöd härför åberopat hufvudsakligen

följande omständigheter.

Hvad först beträffar städerna, i Indika enligt nu gällande förordning

skall vid prestval följas den för hvarje särskild ort stadgade röstgrund, har

komitén ansett någon anledning icke nu mera förefinnas att binda rösträtten

i förevarande afseende vid hus, gårdotal eller deraf gående utskylder af olika

slag, enär, hvad särskild! beträffar skyldigheten att bygga och underhålla

prestgård i stad, det enligt Kongl. förordningen den 19 Juli 1859 åligger

alla, som i kyrkostämma ega rösträtt, att i sådan byggnads- och underhållsskyldighet

deltaga, samt städernas utskylder i öfrig! för kyrkliga ändamål

till den vida betydligare delen utgå efter bevillning.

Hvad åter beträffar landsförsamlingarna, utgå visserligen inom dessa de

ecklesiastika utskylderna ännu till allra största delen af den fasta egendomen.

Men då ostridigt är, att skyldigheten att bidraga till presterskapets

aflöning lika litet på landet som i stad beror uteslutande på innehafvande!

af fastighet, och då i anseende till de kyrkliga utskyldernas i många afseenden

obestämda beskaffenhet det i allt fall icke låter sig göra att noga afpassa

hvars och ens rösträtt efter beloppet af de bidrag, häri för kyrkliga

ändamål utgör, skulle enligt komiténs mening äfven i landsförsamlingarna

det församlingsmedlemmarna för alla särskilda beskattningsföremål påförda

fyrktal blifva en mera antaglig röstgrund vid prestval än det fyrktal, som

påförts uteslutande för fastighet.

Med afseende på hvad Kyrkomötet anfört ville komitén icke bestrida,

att i särskilda fall fastställandet af ett i visst förhållande till församlingens

hela röstetal bestämdt röstmaximum, som för en och samma röstegare finge

vid prestval i landsförsamling beräknas, kunde visa sig af behof påkalladt,

men då komitén ansett rösträtten vid prestval icke böra utgöra föremål för

undantagslagstiftning, utan bestämmas efter samma grunder som den kommunala

rösträtten i allmänhet, har komitén trott lösningen af frågan om inskränkning

i den enskildes rösträtt vid prestval böra bero af den lösning,

som i en framtid kunde varda gifven åt den redan upprepade gånger behandlade

frågan om begränsning i den kommunala rösträtten i allmänhet.

Äfven utan eu sådan begränsning skulle tillämpningen vid prestval af de i

afseende på röstberäkning och rösträtts utöfning för kyrkostämma gällande

grunder i de flesta fall val icke alldeles undanrödja, men dock väsentligen

inskränka möjligheten för en enda eller ett mindre antal större jordegare

att vid valet öfverrösta en hel menighet, enär väl nu mera i allmänhet af

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj;ts Nåd Proposition N:o 2.

de större jordegendomarna i riket betydande områden tunnes upplåtna åt

landtbo!’ eller arrendator^’, och egarne således icke för dessa områden sjelfva

finge utöfva rösträtten, hvilket de deremot enligt nu gällande stadgande!!

kunde förbehålla sig.

Mot komiténs förslag har bland dem, som haft att deröfver yttra sig,

anmärkning gjorts endast af Göteborgs domkapitel, som önskat bestämmande

af ett röstmaximum vid prestval, och af eu ledamot i Högsta Domstolen, som

ansett det med skäl kunna sättas i fråga, om ej här vore rätta stället att

tillämpa den lika rösträtten efter hufvudtalet för alla röstberättigade.

Ehuru jag icke underskattar vigten af de skäl, som kunna anföras derför,

att vid val af forsamlingsläraro allas röster, som i valet deltaga, må

lika beräknas, anser jag dock, med afseende på den enhällighet, hvarmed

komiténs förslag blifvit omfattad!, rådligast att för närvarande stanna vid

detta förslag, helst detsamma onekligen, i jemförelse med nu gällande lag,

innebär stora fördela)’, och kan sägas vara ett steg i den rätta rigtningen.

Sedan den grundsats eu gång blifvit inom lagstiftningen tillämpad, att alla

å kyrkostämma röstberättigade få i prestval deltaga, kunna må hända meningarna

lättare enas om den jemkning, som erfordras i röstberäkningen.

Det bör ej heller förbises, att, då vid kallande af fjerde profpredikant röstas

efter hufvudtal, eu annan röstgrund måste följas vid sjelfva valet, derest ej

detta skall vara afgjordt redan genom profpredikant» kallande, och således

ej blott valet utan ock domkapitlets förslag nedsjunka till eu tom formalitet.

Genom upptagande af komiténs förslag skulle rösträtten vid prestval

bringas i öfverensstämmelse med de grunder för utöfvande af rösträtt vid

tillsättning af klockaretjenster, Indika Riksdagen i underdånig skrifvelse den

2 Maj 1878 understält Eders Kongl. Majits pröfning.

i ett hänseende har jag likväl ansett mig böra tillstyrka eu jemkning

i komiténs förslag, nemligen i afseende på rösträtten för städerna. Visserligen

gäller för stadsförsamlingarna den af komitén antydda allmänna regel,

att rösträtten beräknas efter egendom och de allmänna utskylder, särdeles

ecklesiastika, som deraf utgöras. Men det står likväl, på sätt komitén likaledes

erinrat, stadsförsarnling öppet att förena sig om särskild röstgrund vid

prestval, och denna rättighet har af många städer begagnats i allmänhet så,

att rösträtt medgifvits samtliga å kyrkostämma röstberättigade, och beräknats

efter eu graderad skala. Då jag icke funnit någon anledning att betaga

dessa församlingar den rättighet de sålunda af gammalt fått utöfva, och något

missbruk af denna rättighet desto mindre kan befaras, som sådan särskild

röstgrund skulle såsom hittills beslutas å kyrkostämma och underställas Kongl.

Maj:ts pröfning, har jag låtit i förslaget införa ett stadgande af innehåll, att

de städer, för hvilka särskild röstgrund vid prestval blifvit af Kongl. Maj:t

faststäld, må fortfarande begagna sig af denna röstgrund, äfvensom med

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Kong!. Maj:ts tillstånd vidtaga sådana ändringar i densamma, som kunna

finnas erforderliga och ändamålsenliga. Ett dylikt stadgande synes mig stå

i full öfverensstämmelse med förslagets § 44, som förbehåller vissa församlingar

rätt att bibehållas vid de förmåner i afseende på tillsättning af presterhga

tjenster, hvilka kunna vara dera förunnade.

Då upprättande af särskild röstlängd för Stockholm i anseende till församlingarnas

talrikhet befunnits förenad t med allt för stora svårigheter, hafva

enligt Kongl. förordningen den 7 April I Sfi5 i detta hänseende för Stockholm

gält särskilda stadganden, hvil kas bibehållande, på sätt Stockholms

stads Konsistorium erinrat, torde vara af behof påkalladt.

I öfriga delar af komiténs förslag hafva några mindre väsentliga ändringar

synts mig af nöden i följd af anmärkningar, hvilka vid förslagets

granskning blifvit fram stål da.

Hvad § 2 mom. 2 stadgar angående rätt att återkalla ansökning till

presterlig tjenst sedan ansökningstiden utgått, men innan förslag upprättats,

innefattar ett ämne, hvilket, såsom af Kong], cirkuläret den 12 November

1845 inhemtas, hittills afhandlats i närmaste sammanhang med de föreskrifter,

Konungen enligt näst följande mom. skulle ega att meddela angående

ansökningstid m. in., och synes mig lämpligen kunna i detta sammanhang

qvarstå, hvadan det från förslaget uteslutits.

Den tid, inom hvilken det enligt § 7 skulle vara kyrkoherde tillåtet

att, sedan han tillträdt sitt pastorat, söka annan presterlig tjenst, har blifvit

i anledning af hvad Högsta Domstolen och flera domkapitel anfört nedsatt

från fem till tre år.

Då Konungen hädanefter som hittills bör kunna medgifva undantag

från kyrkolagens stadgande om trettio års ålder såsom vilkor för rättigheten

att söka kyrkoherdetjenst, har förbehåll härom blifvit intaget i förordningens

§ 7.

Rättigheten för lärare vid universitet, elementarläroverk, pedagogier

och folkskolelärareseminarier att räkna tjenstår för befordran till presterliga

tjenster har hittills varit genom särskilda af Konungen ensam utfärdade bestämmelser

reglerad och är väl ej heller af natur att böra för framtiden förlänas

en större betydelse än tillförene genom dessa bestämmelsers upptagande

i kyrkolag, hvilken derföre endast torde böra uppdraga den gräns, utöfver

hvilken denna rättighet ej må utsträckas. Det föreslås derföre, att rättigheten

må tillkomma innehafvare af bärare-befattning, med hvilken sådan förmån

är eller varder af Konungen förenad.

Har presterlig tjenst två gånger varit kungjord till ansökning ledig,

utan att tre sökande anmält sig, skall enligt nu gällande cirkuläret den 1 f

Juli 1842 domkapitlet fylla förslaget med skickliga och förtjenta prestman,

som ej sökt lägenheten; och detta förfärande skall, i händelse någon af de

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongh Maj.is Nåd. Proposition N:o 3, 15

sålunda pa förslaget insatta afsåger sig detsamma, ännu en gång upprepas.

1 öfverensstämmelse härmed har ock 18 § i komiténs förslag blifvit affattad.

1 händelse . åt bifall till hvad jag föreslagit om utsträckning af församlingarnas

rättighet att kalla profpredikant, så att den komme att omfatta alla

prestlägenheter, synes det vara utan ändamål att genom de omförmälda åtgärderna

komplettera förslaget, och stadgandet härom har derföre uteslutits.

§§ 2 och 22: 2 i komiterades förslag hafva, såsom afseende fall,

. sedan^ val c^,t rum, flyttats efter stadgandena om valet,

hvarigenom ock kunnat på ett ställe sammanföras hvad som för dylika fall

bör föreskrifvas sa väi för konsistoriella som regula prestlägenheter.

Hvad § 21 hos^ komitén innehåller derom, att, då på förslag uppförd

[Mest åt under atal, pa hvars utgång beror, om han må anses till förslagsrum

obehörig, domkapitlet skall inställa åtgärderna för tjenstens återbesättande

til 1^ dess i målet är dömdt, saknar motsvarighet i nu gällande lagstiftning.

Da ett dylikt inställande af alla valåtgärder kan medföra olägenheter

ej^ blott för den åtalades medsökande utan ock för församlingen, och ändamålet

synes vunnet dermed, att fullmakt ej utfärdas för den, som sålunda är

stäld under åtal förr än öfver atalet slutligen är dömdt, har komiténs förslag

ersatts med ett stadgande i sist nämnda syftning, intaget i förordningens

§ 37.

Mot redaktionen af § 24 i komiterades förslag har af Högsta Domstolens

fleste ledamöter framstälts anmärkning, som blifvit iakttagen vid affattande

af motsvarande § i förordningen.

Hänvisningen i § 28 af komiténs förslag till allmän lags stadganden

om jäf mot domare och vittnen synes, pa sätt ett domkapitel anmärkt, mindre

lämpligt, då der upptages en mängd jäfsanledningar, hvilka ej böra kunna

komma i fråga i afseende på valförrättare och valnotarie vid prestval.

Vid § 31 hafva Högsta Domstolens fleste ledamöter till förekommande

af ett mycket öfverklagndt missbruk, att någon för ett prestval af en eller

annan anledning intresserad person skaffar sig en mängd fullmakter af sådana,

som för saken äro mera likgiltiga, hvarigenom han ensam eller företrädesvis

bestämmer valets utgång, och då inga verkliga skäl syntes kunna

anföras, hvarföre andra regler för rättighet att öfverlåta rösträtt på fullmäktig

skola gälla vid prestval än vid kyrkostämmobeslut, hemstält att i andra

stycket af §:n måtte hänvisas till hvad för kyrkostämma stadgas äfven beträffande

rösträtts öfverlåtande på annan person. På grund af denna anmärkning,

som torde finnas väl grundad, har denna § blifvit ändrad och 8

36 mom. 2 uteslutet.

Kn föreskrift, huru förfaras bör när valdag ej blifvit behörigen utlyst

äi tillagd såsom ett särskildt mom. till förordningens § 29.

De §§, som handla om besvär öfver prestval, hafva blifvit med led
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2-

ning af de af Högsta Domstolen och i öfrigt gjorda anmärkningar omredigerade.

De förändringar i sak, som dervid förekommit, äro hufvudsakligen:

att försummadt uppropande af eu eller annan röstberättigad ej skulle föranleda

valets ogillande i annat fall äii då dess utgång kunnat bero af de icke

uppropade valmännens röster; att såsom anledningar till valets ogillande upptagits

jemväl de fall, att valdagen ej blifvit behörigen kungjord och att rösträtt

blifvit någon olagligen vägrad; samt att föreskrift gifvits för det fall att

röst, som afgifvits af behörig person, blifvit för högt eller för lågt beräknad.

Derjemte har i öfverensstämmelse med den tolkning, som genom praxis gifvits

åt § 34 af nu gällande prestvalsförordning, tillagts en bestämmelse derom,

att, i händelse besvär innefatta anmärkning mot behörigen justerad röstlängd,

de icke må i denna del till pröfning upptagas, derest ej missnöje med valförrättarens

åtgärd blifvit anmäldt till det vid justeringen hållna protokoll.

Dä lagstiftningen till undanrödjande af en ofta förekommande anledning till

besvär öfver prestval bereder samtliga röstberättigade tillfälle att å särskild!

för ändamålet utsatt dag deltaga i vallängdens granskning, bör man ock

kunna fördra, att alla de anmärkningar, som komma i fråga icke blott mot

det förslag till vallängd, som på frågodagen granskas, utan ock vid de beslut,

som i anledning af väckt fråga om ändring i detta förslag fattas, må

vid justeringen till protokollet anmälas, vid äfventyr att rätt till fullföljande

af sådan anmärkning eljest förloras.

Förbudet för prest, som innebar rum å förslag, att under tiden söka

annan presterlig tjenst, har ofta föranledt prester, hvilka vid val erhållit

ringa antal röster, att, då genom besvär öfver valet eller af annan anledning

utnämningen blifvit fördröjd, hos Kongl. Maj:t begära att ta afgå från

förslaget för att derigenom vinna behörighet att söka annan tjenst. Dessa

ansökningar hafva bifallits, då sådant utan olägenhet kunnat ske, och har

för att bereda Konungen tillfälle att fortfarande utöfva eu dylik dispensrätt

en § i förordningen, den 39:de, blifvit tillagd.

Bland dem, hvilka enligt komiténs förslag § 45 icke vidare skulle ega

rättighet att i följd af sitt embete utom förslag hos Konungen söka regula

pastorat, äro Konungens botpredikanter. Då likväl genom den nätt i detta

hänseende, som hittills varit dessa prestman medgifven, Eders Kongl. Maj:t

blifvit satt i tillfälle att åt synnerligen skicklige och förtjente män, utsedde

bland hela rikets presterskap, bereda utsigter till befordran jemväl utom

stiftet, har jag trott mig böra föreslå rättighetens bibehållande, äfven så vidt

den afser tjenstgörande botpredikanter.

Hvad komiten föreslagit i § 46 är, såsom Högsta Domstolen anmärkt,

ett stadgande af grundlags natur, som förekommer i Regeringsformens 30 §.

Då det derför ej kan anses lämpligt att upptaga det jemväl i kyrkolag, har

det blifvit här uteslutet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

§§ 47 — 52, afhandlande tillsättning af patronel pastorat, torde, på

sätt ock i Högsta Domstolen anmärkts, böra, såsom afseende undantagsförhållanden,

uteslutas från den ifrågavarande förordningen. Yederbörandes

rättigheter i afseende på dylika pastorat äro i alla händelser bevarade, särskild!

genom den lydelse, som föreslagits för förordningen § 44.

Denna § har erhållit ett tillägg, hufvudsakligen afseende de flesta presterliga

tjenster i Lappmarken samt några kapelipredikantstjenster i Ver inlands

finnmarker, om hvilka nu gäller att de tillsättas af domkapitlen utan

val af församlingarna. I den mån deltagande i sådant val lämpligen kan

åt invånarne i dessa trakter uppdragas, kommer valrätten utan tvifvel att

dem tilldelas, på sätt redan efter Kyrkomötets framställning skett med en

del lappmarkspastorat genom nådiga brefvet den 25 September 1874.

§§ 56 — 58 i komiténs förslag äro uteslutna, såsom icke tillhörande befordringslagarna.

Slutligen hafva tillagts några öfvergångsstadganden af beskaffenhet, att

de ej synas tarfva någon särskild motivering.

Bland de delar af kyrkolagen, som företrädesvis vore i behof af revision,

har Kyrkomötet, såsom jag redan erinrat, angifvit, förutom befordringslagarna,

jemväl, den ecklesiastika rättegångsordningen. Till denna kunna hänföras

de delar af den kyrkliga lagstiftningen, som komité» sammanfattat dels

i kap. 26 “om domkapitel", dels ock i kap. 16 “om straff för förbrytelser

af prest och om domstol i sådana mål”.

Af dessa kapitel afhandlar det förra den egentliga rättegångsordningen.

Komitén har i detta kapitel med stor fullständighet upptagit hvad domkapitel

och parter hafva att i rättegången iakttaga. Häremot har, såsom mig

synes på goda grunder, blifvit af Högsta Domstolens fleste ledamöter erinradt,

hurusom det vore önskvärd!, att rättegångsformerna hos olika slag af domstolar

ej måtte skilja sig från hvarandra mera än hvad förhållandenas natur

kräfde. Upptagande i kyrkolag af de bestämmelser, som skulle vara enahanda

för domkapitel, då detta är domstol, och de allmänna domstolarna,

skulle dessutom föranleda den olägenheten, att hvaipe förändring i allmän

lag antingen komme att bryta likformigheten i lagstiftningen i ämnet eller

blifva beroende af Kyrkomötets bifall, hvilket ej voro lämpligt. En mängd

stadganden, som dels vore och dels utan olägenhet kunde vara enahanda

med allmänna lagens, borde derföre enligt dessa ledamöters mening ur förslaget

utgå. För den omarbetning, som detta förslag af dessa skäl torde

höra undergå, synes den närvarande tidpunkten vara så mycket mindre lämplig,

som den allmänna rättegångsordningen antagligen under den närmaste

liik. till Riksd. Prof 1879. 1 Sand. 1 Afd. 2 Höft.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

framtiden blifver föremål för en revision, hvars hufvudsakliga resultat def

vore af vigt att afvakta, innan man bestämmer i hvilken utsträckning denna

rättegångsordning bör ligga till grund för den ecklesiastika.

Deremot förekommer enligt mitt förmenande icke något hinder att från

det omfattande förslaget till kyrkolag utbryta de i 16 kap. upptagna stadgande^

vid hvilka Kyrkomötet, att döma efter dess skrifvelse, fäst en särskild

vigt, och mot hvilka några väsentliga anmärkningar icke blifvit af de

granskande myndigheterna anförda. Jag anhåller derföre att få underställa

Eders Kongl. Majds pröfning ett på de af komiterade angifna grunder bygdt

förslag till förordning om straff för förbrytelser af prest och om laga domstol

i sådana mål.

Enligt Kongl. cirkuläret den 7 December 1787 tillkommer det domkapitel

att upptaga och afgöra alla de mål, som röra en prests förhållande

i embetet och ankomma på föreställning, afhållande från tjensten på viss

tid eller embetets förlust, dock med undantag af mål, som angå religionen

eller söndring och affall från den rena evangeliska läran, med hvilka mål

skulle efter särskilda författningar förfaras. Då nu strafflagens 25 kap.

som gäller äfven för brott i embetet begångna af prester, i vissa §§ stadgar

såsom straff för eu och samma förbrytelse afsättning, förlust af embete på viss

tid eller böter, allt efter som de omständigheter, under hvilka förbrytelsen

blifvit begången, varit försvårande eller mildrande, uppstår tvekan, huruvida

åtalet i dessa fall bör upptagas af domkapitlet eller af verldslig rätt.

Då af denna anledning komitén ansett nödigt, att gällande stadgande!!

om laga domstol i mål angående presters embetsföfbrytelser omarbetades,

har komitén uppgjort ett fullständigt förslag till bestämmelser om straff för

förbrytelser af prest och om domsrätten i dylika mål. Komitén utgår från

den i nu gällande lagstiftning antagna grundsats, att kyrkan fortfarande bör

genom sina egna organer i första instans utöfva kyrkotukt mot sina prester.

Gränsen för den domsrätt, som sålunda bör tillkomma domkapitlen, har komitén

ansett böra bestämmas efter förbrytelsernas natur, icke såsom hittills

efter de i lagen utsatta straff. Uppgiften blefve då, att i lagen bestämdt angifva

de förbrytelser af prester, till hvilka domkapitlens domsrätt skulle

sträcka sig.

I sådant afseende har komitén icke haft något att erinra mot den

hittills vedertagna grundsats, att om förbrytelser, som prest begår utom embetet,

bör ransakas och dömas af verldslig domstol. Deremot har komitén

funnit det principielt riktigt att, såsom nu eger ruin på grund af Kongl.

cirkuläret den 7 December 1787, åt kyrklig myndighet öfverlemnas att pröfva

hvilka följder skola för presten i afseende på hans embetsställning härflyta

deraf, att han för begånget brott utom embetet blifver af verldslig domstol

fäld till borgerligt straff. Likväl anser komitén denna domkapitlets

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No it.

rätt böra eftergifvas i de fall, då kyrkolagen utsätter förlust af embetet eller

mistning deraf på någon tid såsom ovilkorlig följd deraf, att ett visst borgerligt

straff blifvit ådömdt, och någon särskild pröfning, huruvida mistning af

embetet skall följa eller ej, alltså icke eger rum. Då sålunda straffarbete

alltid bör medföra embetets förlust, och fängelse alltid mistning af embetet

under fängelsetiden, kan, enligt komiténs åsigt, från kyrkans sida icke något

vara att erinra deremot, att, till förkortning af rättegången, dessa påföljder

ådömas af samma verldsliga rätt, som ålägger det borgerliga straffet.

Beträffande derefter embetsbrotten, bör det enligt komiténs mening vara

regel, att dessa upptagas och bedömas af domkapitel, jemväl de s. k. religionsbrotten,

hvilka numera endast bestraffas med embetets förlust, och

för hvilkas bedömande i de flesta fall fordras den djupare insigt i kyrkolärans

sammanhang och väsen, som i allmänhet icke hos andra myndigheter

än de kyrkliga kan med säkerhet påräknas. Från denna regel skulle

dock enligt komiténs förslag undantag medgifvas för de i §§ 1—15 af 25

kap. strafflagen upptagna brott, hvilka, så vidt prest kan dertill göra sig sakta-,

utgöra förbrytelser, mindre mot kyrkans, än statens rättsordning och derföre

böra kunna af verldslig rätt upptagas.

Då kyrkan såsom sådan icke bör stadga andra straff än som i allmänhet

låta sig verkställas utan anlitande af den exekutiva maktens biträde,

bär komitén såsom straffarter föreslagit afsättning, mistning af embetet på

viss tid och varning.

Mot de grunder, på hvilka komiténs förslag sålunda hvilar, och hvilka,

sä vidt de innebära någon förändring i de kyrkliga myndigheternas domsrätt,

snarare afse inskränkning än utvidgning af denna, har jag i likhet

med det öfvervägande flertalet af de myndigheter, som i ärendet sig yttrat,

icke funnit något af väsentligare vigt att erinra. Endast vid en del af förslagets

§§ hafva anmärkningar förekommit, för hvilka jag mi torde få

redogöra.

Att utspridande medelst tryckt skrift af lärosats, som strider mot den

rena evangeliska läran, bör, utan hinder af hvad i § 2 stadgas, bestraffas

enligt Tryckfrihetsförordningen, följer af denna lags natur af grundlag oeh

torde derföre icke behöfva, på sätt en ledamot af Högsta Domstolen föreslagit,

i lagen särskild! anmärkas.

§ 3 har i öfverensstämmelse med den af en ledamot i Högsta Domstolen

uttalade mening erhållit en något förändrad redaktion för att bringas

i öfverensstämmelse med strafflagens 3 kap. 8 §.

Röstvärfning vid prestval bestraffas numera enligt 10 kap. 15 § strafflagen

med böter eller fängelse i högst sex månader. Men derjemte har

komitén ansett nödigt att, i öfverensstämmelse med hvad i gällande prestvalsförordning

stadgas, denna förbrytelse, då den begås af prest, belägges

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Korall Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

med särskilt straff, bestående i förlust af embetet på viss tid. Detta stadgas

i § ä och ett likartadt stadgande för biskopsval har intagits i § 6 af

komiténs förslag. Begge dessa fall kunna emellertid, der § 8 i samma förslag

icke är på dem tillämplig, hänföras under den allmänna regel, som

komitén uppstad i § 16, att, då prest af allmän domstol blifvit fadd till bitter

eller fängelse för brott, domkapitlet kan, om hans presterliga anseende

derigenom spilles eller förverkas, döma honom till varning, mistning af embetet

på viss tid eller afsättning. Godkännes denna regel, synes mig skäl

ej förefinnas att bibehålla de särskilda stadgandena i §§ 5 och 6, helst desamma

jemväl i andra afseende!! lemna rum för anmärkning. Så har der,

i strid med den af komitén eljest följda grundsats, viss tid för embetets

mistning blifvit bestämd utan afseende på brottets svårare eller lindrigare

beskaffenhet, och hvad i § 22 med åberopande af dessa §§ stadgas, kunde

måhända leda dertill, att särskilda ransakning^1 angående samma brott

komme att hållas vid domkapitel och vid allmän domstol, hvilket icke kan

anses lämpligt.

Om §§ 7 och 8 i komiténs förslag hafva Högsta Domstolens fleste

ledamöter yttrat, att de försummelser, om Indika dessa §§ handlade, lämpligen

kunde inbegripas i sådant tjenstefel, som enligt § 11 i samma förslag

bestraffas, och att förevarande §§ derföre borde utgå. Då detta icke synts

mig vara fullt klart i afseende på § 8, har denna bibehållits, hvaremot § 7

på det sålunda anförda skälet uteslutits.

I enlighet med anmärkningar, som blifvit inom Högsta Domstolen

gjorda, har § 9 mom. 1 af komiténs förslag fått utgå och mom. 2 omredigerats.

Då de i komiténs § 15 omförmälda straff kunna ådömas äfven af

krigsdomstol, hafva, på erinran af några ledamöter i Högsta Domstolen,

orden: “af allmän domstol“ utelemnats. Af enahanda anledning äro ur följande

§ orden: “af allmän domstol enligt strafflag" borttagna.

§ 19 i komiténs förslag torde böra utgå på de i Högsta Domstolen

anförda skäl.

I anledning af en af Högsta Domstolens fleste ledamöter gjord anmärkning,

att orden i 2 mom. af § 21 : “dock att bostad i det till

tjensten hörande boställe honom under tiden förunnas “ böra utgå, såsom

dels öfverflödiga, dels lätt föranledande den föreställning, att presten under

den tid han vore från embetet skild, äfven om denna vore aldrig så kolf, „

ovilkorligen skulle lemna ifrån sig bostället med undantag af nödig bostad,

hafva dessa ord ur §:n uteslutits.

Det stadgande, som, i händelse denna förordning antages, erfordras

om åläggande för verldslig domstol, hvilken dömt prest till straff, att till

domkapitel insända domen och i vissa fäll ransakningshandlingarna, torde,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2. 21

såsom icke tillhörande kyrkolag, framdeles få af mig underställas Eders Kongl.

Maj:ts pröfning

Efter uppläsande af omförmälda förslag till förordning angående tillsättning

af presterliga tjenster och till förordning om straff för förbrytelser

af prest och om laga domstol i sådana mål, och efter att hafva fästat uppmärksamheten

derpå, att dessa förslag blifvit sa affattade, att det ena kunde

antagas oberoende af det andra, hemstälde Herr Statsministern, att Kongl.

Maj:t täcktes jemlikt 87 § 2 mom. Regeringsformen i nåder inhemta Kyrkomötets

yttrande, huruvida Kyrkomötet för sin del godkänner samma förslag,

sådana de finnas detta protokoll bilagda; och tillstyrkte Herr Statsministern

tillika, att komiténs förslag till kyrkostadga måtte, såsom innefattande ämnen,

hvilka enligt de af komitén följda grunder icke voro att hänföra till

kyrkolag, öfverlemnas till Ecklesiastik-departementet för handläggning i vederbörlig

ordning.

Hvad Herr Statsministern sålunda hemstält och tillstyrkt,

deri Statsrådets öfrige ledamöter instämde, behagade

Hans Maj:t Konungen i nåder gilla och bifalla; i

följd hvaraf skrifvelse till Kyrkomötet skulle aflåtas af

det innehåll bilagan till detta protokoll utvisar, samt protokollsutdrag

afgå till Ecklesiastik-departementet.

Ex protoeollo

Carl Boheman.

Förslag

till förordning angående tillsättning af presterliga tjenster.

§ i
1.

Har ordinarie presterlig tjenst blifvit ledig, skall det domkapitel,

under hvilket tjensten lyder, ofördröjligen genom offentligt anslag kungöra

densamma till ansökning, med utsättande af dag då ansökningstiden går till

ända.

2. Hvad i afseende på ansökningstid samt ansökningshandlingar och

deras inlemnande bör iakttagas, derom förordnar Konungen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Knngl. Mqj:is Nåd. Proposition N:o 2.

§ 2.

Inom tjugu dagar efter den, då ansökningstid går till ända, skall domkapitlet

företaga de ingifna ansökningarna till granskning, pröfva de sökandes

behörighet och uppgöra förslag till tjenstens besättande.

§ 3.

1. Till presterlig tjenst njute prest befordringsrätt endast inom det

stift han tillhör, der icke vidsträcktare rätt är genom denna förordning eller

särskildt åt Konungen honom meddelad.

2. Befordringsrätt till presterlig tjenst i Stockholm skall stå öppen

för hela rikets presterskap.

§ 4.

År prest till embetsutöfning obehörig, må han ej på förslag uppföras

eller eljest till presterlig befordran komma i fråga, innan han i embetets

utöfning lagligen åter inträdt.

§ 5-

Prest må ej, medan han innehar förslag till presterlig tjenst, eller

medan besvär, som han anfört öfver dylikt förslag, äro oafgjorda, uppföras

på förslag till annan presterlig tjenst.

§ 6.

1. Den, som är till komministers- eller kapellpredikantstjenst utnämnd,

men densamma icke tillträda vare ej behörig att på grund af egen ansökan

uppföras på förslag till annan sådan tjenst.

2. Kyrkoherde må ej på grund af egen ansökan uppföras på förslag

till presterlig tjenst, derest han icke vid ansökningstidens slut under minst

tre år, räknadt från tillträdet, innehaft den kyrkoherdetjenst, hvartill han

senast blef befordrad.

§

Till kyrkoherdetjenst må ej kallas eller på förslag uppföras den, som

icke uppnått trettio års ålder, utan Konungen gifver der lof till.

§ 8''

Ej må domkapitlet till presterlig tjenst utnämna eller på förslag dertill

uppföra annan än den, som pröfvas ega den förmåga och de egenskaper,

hvilka för tjenstens nöjaktiga bestridande erfordras.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

§ 9.

Sedan de sökandes behörighet till den lediga tjensten blifvit pröfvad,

uppföre domkapitlet bland dem, som förklarats behörige, på förslaget tre,

efter som de framför andre och sins emellan finnas i förtjenst och skicklighet

ega företräde; och bör dervid tagas i betraktande så väl det nit, det allvar

och den skicklighet, hvarmed sökande skött det kall, honom i kyrkans

eller läroverkens tjenst dittills varit anförtrodt, jemte hans tjenstålder, som

ock hans genom examina, utgifna skrifter eller annorledes offentligen ådagalagda

lärdom i teologiska ämnen. Aro sökande jemgoda i teologiska insigter,

må afseende fästas jemväl på lärdom i andra kunskapsämnen, ådagalagd på

sätt nu är sagdt.

§ io.

1. Tjenstålder skall, lika för ordinarie och extra ordinarie befattning,

räknas efter tjenstgöringstid; dock att, då sökande för sjukdom eller för teologiska

studiers idkande eller prof» afläggande eller för fullgörande af offentligt

uppdrag eller af annan dermed jemförlig anledning fått åtnjuta tjenstledighet,

den tid icke må vid tjenstårsberäkningen afdragas. För tjenstgöring

före fylda tjugutre år må tjenstår icke beräknas, ej heller för mer

än en tjenstebefattning, der sökanden flera sådana samtidigt bestridt.

2. Vid bestämmandet af sökandes tjenstålder galle årsberäkning såsom

föi'' presterlig tjenst äfven för notarie- och amanuenstjenster vid domkapitlen,

så ock föi'' lärarebefattning, med hvilken sådan förmån är eller

varder af Konungen förenad. Filosofie doktorsgrad eller behörighet dertill,

genom aflagda prof förvärfvad vid något af rikets universitet, räknas lika

med tre presterliga tjenstår. Ej må någon såsom tjenstår räkna sig till godo

annan tid, än den, under hvilken lian varit medlem af svenska kyrkan,

§ ii.

Vid omröstning till förslag skall röstas om hvart förslagsrum särskild!,

från det första och vidare nedåt, och varde på hvart rum uppförd

den, som dertill erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna. Har vid

sådan omröstning icke någon erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna,

skall ny omröstning anställas mellan de två, hvilka högsta röstetalet tillfallit.

Hafva flera än två erhållit sådant röstetal, att företrädet dem emellan är

oafgjordt, då skall först mellan dem skiljas genom särskild omröstning, hvarvid

i händelse af lika röster ordförandens röst gifver utslaget.

§ 12.

I förslagsprotokollet skall för hvarje sökande upptagas ett kort sammandrag

af hans tjensteförteckning och jemväl utföras den tjenstålder, som

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

han enligt domkapitlets pröfning lagligen egt vid ansökningstidens utgång

räkna sig till godo.

§ I»-

1. Hafva ej tre behöriga sökande sig anmält, utsatte domkapitlet

ny ansökningstid, hälften af den, som första gången förelädes, och hafve de,

som under första ansökningstiden inkommit och finnas hehöriga, företräde

till förslaget. .

2. Finnas ej heller efter andra ansökningstidens förlopp tre behöriga

sökande, skall domkapitlet på förslag uppföra den eller de sökande, som sig

anmält och pröfvas behöriga, samt låta å kyrkostämma inhemta vederbörande

församlings yttrande, huruvida hon med det ofullständiga förslaget

åtnöjes. Förklarar sig församlingen med förslaget nöjd, vidtage domkapitlet

de åtgärder, som för tjenstens besättande ytterligare erfordras. Har

hvarken vid första eller andra ansökningstidens utgång behörig sökande sig

anmält, eller nöjes församlingen icke åt ofullständigt förslag, anmäle domkapitlet

förhållandet hos Konungen och afbide hans beslut.

§ 14.

Prest må ej afsåga sig förslag, hvarå han blifvit uppförd, utan så är,

att han, efter det han tjensten sökte, vunnit annan befordran eller domkapitlet

grefvar honom vara af sjukdom eller annan orsak ur stånd att den

sökta tjensten bestrida.

§15-

Har, innan val egt rum, någon af de föreslagna blifvit obehörig att

på förslag uppföras, varde han från förslaget skild.

§ 16.

Har, innan val egt rum, någon af de föreslagna med döden afgått

eller fått förslaget sig afsåga eller blifvit från förslaget skild, anslås ett ruin

på förslaget till ansökning ledigt, och förfares vidare som i § 13 sägs; skolande,

der någon förut förslaget sökt, men ej blifvit derå uppförd, hans då

ingifna ansökning icke utan att han densamma uttryckligen förnyat komma

under pröfning, e) heller den omständigheten, att han förut sökt, beiättiga

honom till företräde framför senare sökande.

§ 17-

1. Sedan förslag vunnit laga kraft, eller deröfver anförda besvär

blifvit slutligen afgjorda, skola de föreslagna, hvar på sin dag, i ordning

efter deras rum på förslaget, vid högmessogudstjenst aflägga prof med pre
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

dikande och altartjenst i den kyrka, vid hvilken ledig-heten är, eller, om

flera kyrkor under tjensten lyda, och domkapitlet icke annorlunda bestämmer,

i moderkyrkan. Är med den lediga tjensten förenad skyldighet att på

samma sön- eller högtidsdag förrätta gudstjenst i mer än en kyrka, bestämma

domkapitlet om prof i två kyrkor afläggas skola.

2. Ej må profpredikant, om annan prest är att tillgå, i församling

der han aflägger prof utföra annan presterlig förrättning än här är sagdt.

§ 18.

År prest, som blifvit på förslag uppförd, i fält eller på embetets vägnar

eller i offentligt uppdrag utrikes stadd, och kan han förty icke till

profs afläggande sig inställa, vare dock behörig att vid valet komma under

omröstning.

§ 19-

Varder någon af de på förslaget uppförda af sjukdom eller annat

laga förfall hindrad att å utsatt dag aflägga prof, göre derom ofördröjligen

anmälan hos domkapitlet. Är han fortfarande af laga förfall hindrad att

anmäla sig till prof inom nittio dagar från den förelagda profdagen, må

lian utan afläggande af prof komma under omröstning. Har den uteblifne

ej anmält förfall, som af domkapitlet godkännes, må han kunna af domkapitlet

från förslaget skiljas.

§ 20.

Har, efter det profdagar varit för de föreslagna utsatta, sökande blifvit

i den ordning, som i § 16 sägs, på förslaget uppförd, förelägga domkapitlet

honom särskild profdag. Lag samma vare, om den, som af laga

förfall varit hindrad att på förelagd dag aflägga prof, inom den i näst föregående

§ föreskrifna tid dertill sig anmält.

§ 21-

Ej må tjenstgöring anvisas prest i pastorat, der han söker presterlig

tjenst. Är han förut der anstäld, då må han kunna med den tjenstgöring

fortfara.

§ 22.

Söndagen efter sista profdagen vare frågodag. Då skall valförrättare!!

vid sammanträde med församlingens röstägande ledamöter det förestående

valet bereda på sätt här nedan sägs.

Bih. till Biksd. Prof. 1872. 1 Sami. 1 Afd. 2 Häft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

§ 23.

Valförrättare förordnas af domkapitlet. Till valnotarie, som å frågooch

valdag förer protokoll, utser valförrättaren lämplig person. Ej må den

vara valförrättare eller valnotarie, som är med någon af de på förslaget

uppförda i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt allmän lag utgör

jäf mot domare, ej heller röstägande, så vida lian ej sin röst nedlägger.

§ 24.

1. Anföres eller yppar sig eljest på frågodag mot valförrättaren jäf,

som han finner lagligt, uppskjutes förrättningen till dess domkapitlet om ny

frågodag och annan valförrättare förordnat.

2. Varder valnotarie på laga skäl jäfvad, skall valförrättaren dertill

på stället utse annan lämplig man, som ojäfvig är.

§ 25.

1. Styrkes på frågodag, att profdagarna ej biifvit behörigen kungjorda

eller att förelagdt prof icke fullgjorts, eller att föreslagen prestman

dött eller är till förslaget obehörig vorden, uppskjutes frågodagsförrättningen,

och ankomme det på domkapitlet att vidtaga den åtgärd, som med denna

förordning öfverensstämmer.

2. Visas att frågodagssammanträdet icke biifvit vederbörligen kungjord!,

utsätte valförrättaren ny frågodag till annan söndag.

§ 26.

1. Rösträtt vid prestval tillkommer en hvar, som i församling, der

sådant val skall anställas, eger rättighet att i kyrkostämmas öfverläggningar

och beslut'' deltaga; och gälle vid valet i afseende på röstberäkning samt

rösträtts utöfning och öfverlåtande på annan person hvad för kyrkostämma

är stadgadt.

2. För prestval skall särskild vallängd upprättas och på frågodagen

justeras. Anmärkning mot vallängden skall, för att kunna komma

under pröfning, vid justeringen på frågodagen göras af röstegande eller dess

fullmäktig. Öfver gjord anmärkning beslute valförrättaren. Gillar han

den, varde vallängden derefter rättad. Kan väckt fråga om rättelse eller

tillägg i vallängden ej då utredas, varde den till valdagen uppskjuten.

3. I afseende på rösträtt vid prestval i stad. för hvilken särskild

röstgrund vid dylika val biifvit af Konungen faststäld, skall gälla hvad

derom är eller, på framställning af vederbörande kyrkostämma, blifver af

Konungen förordnadt. Lag samma vare i fråga om vallängd vid prestval i

Stockholm.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

27

§ 27.

1. På frågodagen ege församlingen, om hon det önskar, begära att

uppgifven prestman skall såsom fjerde profpredikant på förslaget uppföras.

2. Yppas härom delade meningar, och skall genom omröstning utrönas,

om uppgifven prestman skall till fjerde profpredikant begäras, då må endast

den rösta, som i den justerade vallängden upptagen och sjelf tillstädes är,

och beräknas dervid för hvarje röstande en röst.

3. Har vid sådan omröstning, då fråga är om kyrkoherdetjenst, hvars

tillsättning är Konungen förbehållen, mera än hälften af de i omröstningen

deltagande, och då fråga är om annan presterlig tjenst mera än hälften

af hela antalet af de i den justerade vallängden uppförde röstberättigade

förenat sig att till fjerde profpredikant begära samma prestman, uppskjutes

förrättningen, till dess domkapitlet vidare förordnat. I annat fall vare frågan

om fjerde profpredikant förfallen.

4. Har församling till fjerde profpredikant begärt prestman, som på

grund af § 3 eller eljest är obehörig att på förslaget uppföras, eller vägrar

att församlingens kallelse efterkomma, då skall domkapitlet afslå församlingens

begäran. Har beslutet derom vunnit laga kraft, vare frågan om fjerde

profpredikant förfallen. Dör, innan val är hållet, begärd fjerde profpredikant,

som behörig var, eller förlorar han innan den tid behörighet, som han

på frågodagen hade, stånde församlingen öppet att kalla annan fjerde profpredikant.

5. Förekommer ej skäl, som nu är sagdt, till afslag på församlingens

begäran, uppföre domkapitlet den, som till fjerde profpredikant begärd blifva,

på förslaget, och utfärde, sedan beslutet vunnit laga kraft, till honom

kallelse att på förelagd dag aflägga prof som i § 20 sägs.

§ 28.

Öfver valförrättarens åtgärd till valets beredning må besvär ej anföras

utan i sammanhang med besvär öfver valförrättningen.

§ 29.

1. Prestval skall efter pålysning hållas å fjortonde dagen efter frågodagen.

Kan det ej ske, bestämme domkapitlet annan dag.

2. Visas på valdagen, att valet# ej blifvit behörigen utlyst, utsätta

valförrättare!! ny valdag till annan söndag.

§ 30.

Valet skall sålunda anställas, att valförrättare!! uppropar de röstegandes

namn i den ordning, hvari de i den justerade vallängden förekomma.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Vid uppropet framträde till valbordet en hvar väljande för sig, att sin röst

på någon af de föreslagna afgifva. Är röstegandes namn två gånger uppropadt,

utan att lian sjelf eller ombud för honom framträdt och röst afgifvit,

hafve då sin rösträtt förlorat.

§ 31.

Hvad yttermera utöfver föreskrifterna i §§ 17 — 30 i afseende å profpredikanters

missiverande, frågodagsförrättning och val iakttagas bör, derom

förordnar Konungen.

§ 32.

1. Besvär öfver frågodagsförrättning och prestval må anföras endast

af röstegande eller af prestman, som vid valet varit stöld under omröstning,

och skola vid talans förlust till domkapitlet ingifvas sist före klockan tolf å

tjugonde dagen efter valdagen, den likväl oräknad, eller, om helgdag då infaller,

på nästföljande söckendag.

2. Besvären skola innehålla bestämd uppgift ej mindre om hvad som

utgör föremål för klagan, än äfven om de vittnen och andra bevis, som till

stöd för densamma åberopas; och må afseende å besvären ej fästas i de

delar, der dessa föreskrifter icke blifvit iakttagna.

§ 33.

Pröfvar domkapitlet, i anledning af anförda besvär öfver prestval, nödigt

att vittnen höras må, skall dervid förfaras på sätt i allmänhet angående

vittnesförhör i de vid domkapitlet anhängiggjorda mål är stadgadt.

§ 34.

1. Finnes vid pröfning af anförda besvär öfver prestval, att valtörrättaren

varit jäfvig eller eljest obehörig, eller att vallängden ej blifvit justerad

eller att upprop af de röstegande vid valet ej skett, eller att valförrättaren

icke iakttagit hvad i §§ 25, 27 och 29 stadgas, vare valet ogildt och

förordne domkapitlet om nytt val.

2. Har röst afgifvits af obehörig person, eller någon af de i röstlängden

upptagna icke blifvit vid valet uppropad, eller rösträtt blifvit någon

olagligen vägrad, och har valets Åtgång kunnat af någon af dessa omständigheter

bero, vare valet ogildt.

3. År röst, som afgifvits af behörig person, för högt eller för lågt

beräknad, göre domkapitlet rättelse i röstberäkningen.

4. Innefatta besvären anmärkning emot behörigen justerad vallängd,

må de i denna del icke till pröfning upptagas, derest ej mot det beslut af

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 2.

valförrättare», hvaröfver klagan föres, missnöje blifvit anmäldt till det vid

vallängdens justering hållna protokoll.

§ 35.

1. Varder vid prestval röst afgifven, som genom köp, hot, tubbande

eller annat olaga medel vunnen är, eller tillhör någon, den der i valet obehörigen

verkat, den röst vare ogild.

2. Anföras besvär öfver prestval på den i denna § omförmälda grund,

bör, vid äfventyr som i § 32 mom. 2 sägs, vid besvären fogas bevis, att åtal

för brottet blifvit väckt vid allmän domstol. Pröfvär domkapitlet valet vara

af åtalets utgång beroende, uppskjutes besvärens pröfning intill dess slutlig

dom i brottmålet fallit. Eljest varde de genast afslagna.

§ 36.

Der besvär öfver prestval icke anföres, må af domkapitlet anmärkning

mot valåtgärderna ej göras; dock varde, der vallängden utvisar felaktig sammanräkning

af rösterna, denna af domkapitlet rättad. Andras derigenom

valets utgång, kungöre domkapitlet det församlingen med anvisning att inom

den i § 32 föreskrift^ tid, räknadt från den dag kungörandet skedde, den

dagen likväl oräknad, sig hos domkapitlet öfver valet besvära.

§ 37.

Är till konsistoriel prestlägenhet val hållet, men fullmakt ej utfärdad,

och finnes, att den, som undfått de flesta rösterna, blifvit till förslag obehörig,

eller attidit, eller fått förslaget sig afsåga, varde tjensten till ny ansökning

kungjord. År han satt under åtal, på hvars utgång beror, om han

må vara till förslag obehörig, skall med fullmaktens utfärdande anstå, till

dess öfver åtalet slutligen dömdt är.

§ 38.

År till regal tjenst val hållet, och inträffar att den, som vid sådant

val kommit under omröstning, blifvit, innan valhandlingarna äro till Konungen

insända, till förslag obehörig, varde han från förslaget skild; skolande

i sådant fall,, äfvensom om någon af de föreslagna blifvit stäld under åtal,

som i § 37 sägs, eller efter valet aflidit eller fått förslaget sig afsåga, domkapitlet

utan förslagets fyllande vid handlingarnas insändande till Konungen

härom göra anmälan.

§ 39.

Vill någon, som vid valet icke erhållit de flesta rösterna, från förslaget

afgå, göre derom ansökning hos Konungen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3.0

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

§ 40.

1. Den, som vid val till konsistoriel prestlägenhet erhållit de flesta

rösterna, skall af domkapitlet förses med fullmakt å tjensten, der ej fall inträffar,

hvarom i denna förordning annorlunda stadgas. Har vid valet högsta

röstetal tillfallit flera, som voro under omröstning, skall den anses vald,

hvilken de flesta rösterna efter hufvudtalet tillfallit. Finnes äfven efter sådan

beräkning högsta röstetal hafva tillfallit flera, nämne domkapitlet till

tjensten den bland dessa, som pröfvas dertill mest lämplig, klar vid valet

icke någon röstegande afgifvit röst, välje domkapitlet bland de föreslagna

som nyss är sagdt.

2. Fullmakt utfärdas af domkapitlet och dateras den dag valet vunnit

laga kraft eller deröfver anförda besvär blifvit slutligen afgjorda.

§ 41.

Sedan val till regal kyrkoherdetjenst vunnit laga kraft, insände domkapitlet

ofördröjligen till Konungen samtliga ansöknings- och valhandlingar

samt förslagsprotokollet. Har vid valet icke någon röstegande afgifvit röst,

då må protokoll derom i valhandlings ställe insändas.

§ 42.

Regal kyrkoherdetjenst inom hvilket stift som helst må kunna utan

förslag sökas af prest, som är till kyrkoherdetjenst behörig och innehar

lärarebefattning, hvarmed rätt till årsberäkning såsom för presterlig tjenst

är förenad, eller af Konungen fått sig sådan ansökningsrätt särskild förunnad.

Enahanda rätt tillkomme ock tjenstgörande hofpredikant, som fullgjort

hvad författningarna föreskrifva för behörighet till kyrkoherdetjenst.

Hvar och när sökande, som här sägs, må sig anmäla, derom förordnar

Konungen.

§ 43.

Kyrkoherdetjenst i pastorat, som är anslaget till prebende, tillsättes i

och genom tillsättningen af den tjenst, hvilken pastoratet såsom prebende

åtföljer.

§ 44.

År någon särskild rätt eller förmån i fråga om tillsättning af prest

församling eller enskild person försäkrad, eller äro i afseende på domkapitlets

förfarande vid tillsättning af vissa kyrkoherde-, komministers- eller

kapellpredikantsbefattningar särskilda bestämmelser af Konungen meddelade,

gälle hvad derom är eller blifver af Konungen stadgadt,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Konyl. Maj:tfi Nåd. Proposition N:o 2.

§ 45.

1. Om tillsättning af presterlig tjenst vid krigsmakten, utländsk beskickning,

fängelse eller hospital lände till efterrättelse hvad Konungen

förordnar.

2. Med tillsättning af presterlig tjenst, som vid sjukhus eller ock vid

bruk, fabrik eller annat verk må vara inrättad eller med Konungens tillstånd

inrättas, gånge efter hvad om tillsättning af hvar särskild sådan tjenst

vederbörligen stadgas.

§ 46.

1. Denna förordning skall till efterrättelse gälla från och med den

2. Med tillsättande af presterlig tjenst, som då är till ansökning kungjord,

bör förfaras efter hittills gällande lag.

o. En hvar som, då denna förordning träder i tillämpning, är, utöfver

hvad i förordningen stadgas, berättigad att för befordran till presterlig

tjenst räkna tjenstår, eller att utan förslag hos Konungen söka regula pastorat,

skall för sin person vid den rätt bibehållas, sådan den honom efter dittills

gällande stadganden tillkom.

Förslag

till förordning om straff för förbrytelser af prest och om laga

domstol i sådana mål.

§ 1.

Affabel’ prest från den rena evangeliska läran, sådan den i Regeringsformens

§ 2 är beskrifven; varde afsatt.

§ 2.

Finnes prest offentligen förkunna eller annorledes utsprida lärosats,

som är stridande mot den rena evangeliska läran, och låter han af undervisning

och förmaning inför domkapitlet sig icke förmås till återkallelse

deraf; varde afsatt. Finnes prest å nyo, på sätt nu är sagdt, förkunna

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

eller utsprida lärosats, som han en gång återkallat, då skall, äfven om han

sin villomening å nyo återkalla vill, till afsättning dömas.

§ 3.

Röjer prest om hemligt skriftermål annat, än hvad honom enligt lagåligger

att uppenbara; varde afsatt.

§ 4-

Är prest, som är uppförd på förslag till presterlig- tjenst, hvilken

efter föregående val tillsättes, blifvit förvunnen att hafva före valet ingått i

aftal om blifvande löneförmåner vid tjensten; varde afsatt.

§ 5.

Gör prest vid allmän gudstjenst eller kyrklig förrättning störande

afvikelse från den antagna kyrkohandboken, eller begagnar han vid sådan

förrättning annat i kyrkohandboken intaget formulär, än i hvart särskild!

fall begagnas bör, eller inblandar han i predikan eller kristendomsundervisning

hvad otillständigt är, eller visar han olydnad mot domkapitlet, biskopen

eller annan förman i det som embete! angår; dömes till varning

eller, vid försvårande omständigheter, till mistning af embetet på viss tid.

§ 6.

Begår prest i sitt embete sådan förbrytelse, som i allmän strafflag

eller annan författning, hvilken ej är att hänföra till kyrkolag, är uttryckligen

och särskild! nämnd såsom brott af embetsman; straffes såsom i den

lag eller författning för hvart fall sägs.

§ 7.

Begär prest uppsåtligen på annat sätt än förut är sagdt förbrytelse i

sitt embete, för egen fördel, eller för att annan gynna eller skada, eller eljest

till kränkning af allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter

prest uppsåtligen, i afsigt, som sagd är, sin embetspligt; varde afsatt.

Var det af förhastande, som presten sig förgick, och kom deraf ingen eller

ringa skada; då må till varning eller till mistning af embetet på viss tid

dömas.

§ 8.

Visar prest vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt

embete, och är ej särskildt ansvar derå satt; dömes till varning eller till mistning

af embetet på viss tid. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,

må till afsättning dömas.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

33

§ 9.

Hav prest utan lof eller tillkännagifvet förfall afhållit sig från tjenstgöring-

och ej kunnat ined kallelse träffas eller inställas: kommer han ej

inom tre månader, sedan kallelse i allmänna tidningarne ågått; varde

utsatt.

§ io.

Finnes prest i embetsutöfning af starka drycker så öfverlastad, att

af hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning tydligen kan märkas, att han

är drucken; värde afsatt.

§ 11-

Inlåter sig prest med handtering eller köpslagan, som hans embete

icke anstår, eller befattar han sig såsom sakförare med utförande af rättegångar,

som honom eller hans embete icke röra, eller ligger han genom

eget förvållande i kif och osämja med embetsbroder eller åhörare, eller

åstadkommer lian eljest genom sitt lefverne eller någon sin gerning, utan

att brott är begånget, hvarå straff efter allmän strafflag bör följa, uppenbar

förargelse; dömes till varning eller, vid försvårande omständigheter, till

mistning af embetet på viss tid.

§ 12.

1. Tiar prest begått brott, derför han till förlust af medborgerligt

förtroende eller till straffarbete eller till dödsstraff dömes; varde tillika dömd

till afsättning, ändå att brottet utom embetet begånget är.

2. Har prest begått brott, derför han omedelbart till fängelse dömes;

värde tillika dömd till mistning af embetet under den ådömda fängelsetiden,

ändå att brottet utom. embetet begånget är.

§ 13.

1. Har prest för brott, som han utom embetet begått, genom la<*a

kraft egande utslag blifvit omedelbart till fängelse dömd, och är brottet sådant,

att hans presterliga anseende derigenom förverkadt är; varde särskilt dömd

till afsättning.

2. Har prest för brott, som han utom embetet begått, genom laga

kraft egande utslag blifvit till böter dömd och är brottet sådant, att hans

presterliga anseende derigenom fläckas eller spilles; varde särskild! dömd till

varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

Bill. till Riksd. Prot. 1879. 1 Samt, 1 Afä. 2 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

§ 14.

År prest utom riket för brott straffad; skall, derest brottet bör enligt

§ 13 medföra varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning, sådan

påföljd honom här i riket ådömas.

§ 15.

Yarder prest, under en lagföring, förvunnen att hafva begått flera af

de förbrytelser, som i §§ 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8, 10 och 11 sagda äro: är

straffet å endera förbrytelsen svårare än å annan; då skall det svårare straffet

ådömas: är hvardera förbrytelsen belagd med samma straff; varde det straff

ådömdt. 1 båda dessa fall skall förbrytelse, för hvilken särskild! straff icke

ådömes, betraktas såsom försvårande omständighet.

§ 16-

För förbrytelse, som i § 8 sägs, så ock för annan förbrytelse, hvarå

straffet är i denna förordning bestämdt till endast varning eller mistning af

embetet på viss tid, vare det straff förfallet, om förbrytelsen ej blifvit, åtalad

inom fem år från den dag, då den begicks.

§ u.

1. Afsättning innebär för prest förlust af prestembetet och den särskilda

tjenst han inom kyrkan innehar.

2. Mistning af embetet på viss tid innebär för den dertill dömde,

under den tid, obehörighet att utöfva prestembetet samt förlust af de rättigheter

och förmåner, som äro förenade med den tjenst han inom kyrkan

innehar.

3. Mistning af embetet på viss tid må icke ådömas för kortare tid

än en månad eller för längre tid än ett år, der icke bestämmelsen i § 12

mom. 2 föranleder större utsträckning i tiden för embetets mistning.

§ 18-

- 1. Om förbrytelse, som i §§ 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8, 9, 10 eller 11 sägs,

skall domkapitel ransaka och döma. År det förbrytelse, som i § 5, 7 eller

8 sagd är, och innefattar den förbrytelse tillika annat brott, hvarå straff enligt

allmän strafflag bör följa, och som kan åtalas af annan än målseganden;

då må domkapitlet om förbrytelsen ej döma, innan särskildt om det brott åt

verldslig rätt blifvit slutligen dömdt.

2. Tärning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning i fall,

som i § 13o eller 14 sägs, skall ådömas af domkapitel.

3. Åtal mot prest för förbrytelse, som i § 6 sägs, så ock för brott,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 2.

hvarå straff efter allmän strafflag eller annan icke till kyrkolag hänförlig

författning bör följa, men som ej är att anse såsom embetsbrott, skall upptagas

vid verldslig rätt.

4. Afsättning eller mistning af embetet på viss tid i fall, som i §

12 sägs, skall ådömas af samma domstol som ådömer det straff, med hvilket

embetets förlust bör följa.

§ 19.

1. Denna förordning skall till efterrättelse gälla från och med den

2. Förbrytelse, som före nämnda dag är af prest begången, men för

hvilken dessförinnan straff'' ej är bestämdt genom utslag, som vunnit laga

kraft eller ej öfverklagadt varder, skall efter den nya förordningen straffas,

om det straff, som efter samma förordning bör ådömas, är lindrigare än det,

som i äldre lag eller författning varit för förbrytelsen stadgadt.

3. De i § 16 här ofvan gifna bestämmelser skola tillämpas äfven i

afseende på förbrytelser, som äro begångna innan denna förordning blef gällande.

4. Mål, som före nämnda dag är hos domstol anhängiggjordt, skall af

samma domstol, utan hinder af hvad i denna förordning stadgas, fortfarande

handläggas och afgöras, i den mån sådant enligt äldre lag eller författning

domstolen tillkom.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj\ts Nåd, Proposition N:o 2.

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartements-ärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

slott Fredagm den 7 / Oktober 1878,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Herr Lagerstråle,

Thyselius,

Carlson,

Lovén,

Friherre von Otter,

Forssell,

Rosensvärd,

von Steyern.

Herr Statsministern och Chefen för Justitiedepartementet föredrog i

underdånighet:

Kyrkomötets underdåniga skrivelser dels den 7 innevarande månad,

med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse den 12 sistlidne Juli med

förslag till förordning angående tillsättning af presterliga tjenster, och dels

den 30 sistlidne September, i anledning af Kongl. Maj ds nådiga skrifvelse

den 12 Juli innevarande år med förslag till förordning om straff för förbrytelse

af prest och om laga domstol i sådana mål.

Efter att hafva redogjort för innehållet af de utaf Kyrkomötet för dess

del antagna författningsförslag samt för de ändringar, hvilka af Kyrkomötet

blifvit vidtagna i de förslag, som Kongl. Maj:t för Kyrkomötet framlagt,

hemstälde Herr Statsministern, att, då de vidtagna ändringarna icke syntes

beröra någon af förslagens hulVudpunkter, Kongl. Maj:t måtte, för det ändamål

87 § Regeringsformen omförmäler, infordra Högsta Domstolens yttrande

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

öfver de vid detta protokoll under litt. A. och B. fogade, i öfverensstämmelse

med Kyrkomötets mening affattade förslag till förordningar angående

tillsättning af presterliga tjenster samt angående förbrytelse af prest och om

laga domstol i sådana mål.

Denna, af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan

täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.

Tillika och då, för den händelse att sistnämnda författningsförslag

blefve antaget, ett tillägg till 25 kap. Strafflagen syntes erforderligt, af innehåll

att förbrytelser efter vissa af detta kapitels §§ skulle, då de begås af

prest, straffas efter kyrkolag, hemstäldo Herr Statsministern och Statsrådets

öfrige ledamöter, att Kongl. Maj:t täcktes, jemlikt 87 § Regeringsformen,

inhemta Högsta Domstolens yttrande öfver följande förslag till

Förordning angående tillägg till 25 kap. Strafflagen.

23 §.

Förbryter prest sig, på sätt i 16, 17 eller 19 § sägs, straffes efter

kyrkolag. Om dömande till mistning af embete på viss tid eller afsättning,

då prest begår brott utom cmbetet, gälle ock hvad i kyrkolag stadgas.

Jemväl till hvad sålunda blifvit hemstäldt behagade

Hans Maj:t Konungen lemna nådigt bifall.

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Litt. A.

Förslag

till förordning angående tillsättning af presterliga tjenster.

Med upphäfvande af Kongl. förordningen om prestval den 1 April

1843 samt af hvad kyrkolag med dertill hörande författningar i öfrigt

innehålla stridande mot nedannämnda bestämmelser, förordnas som

följer:

§ I
1.

Har ordinarie presterlig tjenst blifvit ledig, skall, der ej annorledes

stadgadt är, det domkapitel, under hvilket tjensten lyder,

ofördröjligen genom offentligt anslag kungöra densamma till ansökning,

med utsättande af dag då ansökningstiden går till ända.

2. Hvad i afseende på ansökningstid samt ansökningshandlingar

och deras inlemnande bör iakttagas, derom förordnar Konungen.

§ 2.

Inom trettio dagar efter den, då ansökningstid går till ända, skall

domkapitlet företaga de ingifna ansökningarna till granskning, pröfva

de sökandes behörighet och uppgöra förslag till tjenstens besättande.

§ 3.

1. Till presterlig tjenst njute prest befordringsrätt endast inom

det stift han tillhör, der icke vidsträcktare rätt är genom denna förordning

eller särskild! af Konungen honom meddelad.

2. Befordringsrätt till presterlig tjenst i Stockholm skall stå

öppen för hela rikets presterskap.

§ 4.

Är prest till embetsutöfning obehörig, må han ej på förslag uppföras

eller eljest till presterlig befordran komma i fråga.

§ 5.

Prest må ej, medan han innehar förslag till presterlig tjenst, eller

medan besvär, som han anfört öfver dylikt förslag, äro oafgjorda, uppföras

på förslag till annan presterlig tjenst.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

§ 6.

1. Den som är till komministers- eller kapellpredikantstjenst

utnämnd, men densamma icke tillträda vare ej behörig att på grund

af egen ansökan uppföras på förslag till annan sådan tjenst.

2. Kyrkoherde må ej på grund af egen ansökan uppföras på

förslag till presterlig tjenst, derest han icke vid ansökningstidens slut

under minst tre år, räknadt från tillträdet, innehaft den kyrkoherdetjenst,

hvartill han senast blef befordrad.

§ 7.

Till kyrkoherdetjenst må ej kallas eller på förslag uppföras den,

som icke uppnått trettio års ålder, utan Konungen gifver der lof till.

§ 8''

Ej må domkapitlet till presterlig tjenst utnämna eller på förslag

dertill uppföra annan än den, som pröfvas ega den förmåga och de

egenskaper, hvilka för tjenstens nöjaktiga bestridande erfordras.

§ 9.

Sedan de sökandes behörighet till den lediga tjensten blifvit pröfvad,

uppföre domkapitlet bland dem, som förklarats behörige, på förslaget

tre, efter som de framför andre och sins emellan finnas i förtjenst

och skicklighet ega företräde; och bör dervid tagas i betraktande

såväl det nit, det allvar och den skicklighet, hvarmed sökande skött

det kall, honom i kyrkans eller läroverkens tjenst dittills varit anförtrodt,

jemte hans tjenstålder, som ock hans genom examina utgifna

skrifter eller annorledes offentligen ådagalagda lärdom i teologiska ämnen.

Åro sökande jemgoda i teologiska insigter, må afseende fästas

jemväl på lärdom i andra kunskapsämnen, ådagalagd på sätt nu är sagdt.

§ io.

1. Tjenstålder skall, lika för ordinarie och extra ordinarie befattning,

räknas efter tjenstgöringstid; dock att, då sökande för sjukdom

eller för teologiska studiers idkande eller profs afläggande eller för

fullgörande af offentligt uppdrag eller af annan dermed jemförlig anledning

fått åtnjuta tjenstledighet, den tid icke må vid tjenstårsberäkningen

afdragas. För tjenstgöring före fylda tjugutre år må tjenstår

icke beräknas, ej heller för mer än en tjenstebefattning, der sökanden

flera sådana samtidigt bestridt.

2. Vid bestämmandet af sökandes tjenstålder gälle årsberäkning

såsom för presterlig tjenst äfven för notarie- och amanuenstjenster vid

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Koncjl. May.ts Nåd. Proposition N:o 2.

domkapitlen, så ock för lärarebefattning, med hvilken sådan förmån är

eller varder af Konungen förenad. Filosofie doktorsgrad eller behörighet

dertill, genom aflagda prof förvärfvad vid något af rikets universitet,

räknas lika med tre presterliga tjenstår. Ej må någon såsom tjenstår

räkna sig till godo annan tid, än den, under hvilken han vant medlem

af svenska kyrkan.

§ 11-

Vid förslags upprättande skall biskopen eller den hans ställe

företräder först afgifva sitt utlåtande öfver de sökande efter de i § 9

föreskrifna grunder och med angifvande af den ordning, i hvilken han

finner dem böra uppföras, hvarefter skall röstas om hvart förslagsrum

särskild!,, från det första och vidare nedåt, och varde på hvart rum

uppförd den, som dertill erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna.

Har vid sådan omröstning icke någon erhållit mer än hälften af de

afgifna rösterna, skall ny omröstning anställas mellan de två, hvilka

högsta röstetalet tillfallit, dervid, i händelse af lika röster, ordförandens

röst gifver utslaget. Lag samma vare, der flera än två erhållit sådant

röstetal, att företrädet dem emellan är oafgjord!.

§ 12.

I förslagsprotokollet skall för hvarje sökande upptagas ett kort

sammandrag af hans tjensteförteckning och jemväl utföras den tjenstålder,

som han enligt domkapitlets pröfning lagligen egt vid ansökningstidens

utgång räkna sig till godo.

§ 13-

1. Hafva ej tre behöriga sökande sig anmält, utsätte domkapitlet

ny ansökningstid, hälften af den, som första gången förelädes, och

hafve de, som under första ansökningstiden inkommit och finnas behöriga,

företräde till förslaget.

2. Finnas ej heller efter andra ansökningstidens förlopp tre behöriga

sökande, skall domkapitlet på förslag uppföra den eller de sökande,

som sig anmält och pröfvas behörige, samt låta å kyrkostämma

inhemta vederbörande församlings yttrande, huruvida hon med det

ofullständiga förslaget åtnöjes. Förklarar sig församlingen med förslaget

nöjd, och är vid annan presterlig tjenst än kyrkoherdetjenst endast

en å förslaget uppförd, varde det förklarande lika med val ansedt;

är det kyrkoherdetjenst, eller äro vid annan presterlig tjenst två å förslaget

uppförde, vidtage domkapitlet i vanlig ordning de åtgärder, som

för tjenstens besättande ytterligare erfordras. Har hvarken vid första

eller andra ansökningstidens utgång behörig sökande sig anmält, eller

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

nöjes församlingen icke åt ofullständigt förslag, aninäle domkapitlet

förhållandet hos Konungen och afbide hans beslut.

§ 14.

Prest må ej afsåga sig förslag, hvarå han blifvit uppförd, utan

så är, att han, efter det han tjensten sökte, vunnit annan befordran

eller domkapitlet pröfvar honom vara af sjukdom eller annan orsak ur

stånd att den sökta tjensten bestrida.

§ lh.

Har, innan val egt rum, någon af de föreslagna blifvit obehörig

att på förslag uppföras, varde han från förslaget skild.

§ 16.

Har, innan val egt rum, någon af de föreslagna med döden afgått

eller fått förslaget sig afsåga eller blifvit från förslaget skild, anslås

ett rum på förslaget till ansökning ledigt, och förfares vidare som i

§ 13 sägs; skolande, der någon förut förslaget sökt, men ej blifvit

derå uppförd, hans då ingifna ansökning icke utan att han densamma

uttryckligen förnyat komma under pröfning, ej heller den omständigheten,

att han förut sökt, berättiga honom till företräde framför sejlare

sökande.

§ 17.

1. Sedan förslag vunnit laga kraft, eller deröfver anförda besvär

blifvit slutligen afgärda, skola de föreslagna, hvar på sin dag, i

ordning efter deras rum på förslaget, vid högmessogudstjenst aflägga

prof med predikande och altartjenst i den kyrka, vid hvilken ledigheten

är, eller, om flera kyrkor under tjensten lyda, och domkapitlet

icke annorlunda bestämmer, i moderkyrkan. År med den lediga tjensten

förenad skyldighet att på samma sön- eller högtidsdag förrätta

gudstjenst i mer än en kyrka, bestämme domkapitlet om prof i två

kyrkor afläggas skola.

2. Ej må profpredikant, om annan prest är att tillgå, i församling

der han aflägger prof utföra annan presterlig förrättning än här

är sagdt.

§ 18.

År prest, som blifvit på förslag uppförd, i fält eller på embetets

vägnar eller i offentligt uppdrag utrikes stadd, och kan han förty icke

till profs afläggande sig inställa, vare dock behörig att vid valet komma

under omröstning.

Bih. till Bilcsd. Prat. 1879. 1 Sami. 1 Afä. 2 Hult.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o

§ 19-

Varder någon af de på förslaget uppförda af sjukdom eller annat

laga förfall hindrad att å utsatt dag aflägga prof, göre derom ofördröjligen

anmälan hos domkapitlet. År han fortfarande af laga förfall

hindrad att anmäla sig till prof inom nittio dagar från den förelagda

profdagen, må han utan afläggande af prof komma under omröstning.

Har den uteblifne ej anmält förfall, som af domkapitlet godkännes, må

han kunna af domkapitlet från förslaget skiljas.

§ 20.

Har, efter det profdagar varit för de föreslagna utsatta, sökande

blifvit i den ordning, som i § 16 sägs, på förslaget uppförd, förelägge

domkapitlet honom särskild profdag. Lag samma vare, om den, som

af laga förfall varit hindrad att på förelagd dag aflägga prof, inom den

i näst föregående § föreskrifva tid dertill sig anmält.

§ 21.

Ej må tjenstgöring anvisas prest i pastorat, der han söker presterlig

tjenst. År han förut der anstäld, då må han kunna med den tjenstgöring

fortfara.

§ 22.

Söndagen efter sista profdagen vare frågodag. Då skall valförrättaren

vid sammanträde med församlingens röstegande ledamöter det

förestående valet bereda på sätt här nedan sägs.

§ 23.

Valförrättare förordnas af domkapitlet. Till valnotarie, som å frågoocli

valdag förer protokoll, utser valförrättare!! lämplig person. Ej må

den vara valförrättare eller valnotarie, som är med någon af de på förslaget

uppförda i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt allmän

lag utgör jäf mot domare, ej heller röstegande, så vida han ej sin röst

nedlägger.

§ 24.

1. Anföres eller yppar sig eljest på frågodag mot valförrättaren

jäf, som han finner lagligt, uppskjutes förrättningen till dess domkapitlet

om ny frågodag och annan valförrättare förordnat.

2. Varder valnotarie på laga skäl jäfvad, skall valförrättaren

dertill på stället utse annan lämplig man, som ojäfvig är.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kongl. Majy.ts Nåd. Proposition N:o 2.

§ 25.

1. Styrkes på frågodag, att profdagarna ej blifvit behörigen kungjorda

eller att förelagdt prof icke fullgjorts, eller att föreslagen prestman

dött eller är till förslaget obehörig vorden, uppskjutes frågodagsförrättningen,

och ankomme det på domkapitlet att vidtaga den åtgärd,

som med denna förordning öfverensstämmer.

2. Visas att frågodagssammanträdet icke blifvit vederbörligen

kungjordt, utsatte valförrättaren ny frågodag till annan söndag.

§ 26.

1. Rösträtt vid prestval tillkommer en hvar, som i församling,

der sådant val skall anställas, eger rättighet att i kyrkostämmas öfverläggningar

och beslut deltaga; och galle vid valet i afseende på röstberäkning

samt rösträtts utöfning och öfverlåtande på annan person

hvad för kyrkostämma är stadgadt; dock med den jemkning i församling

å landet, att rösträtt, som tillkommer någon för andra beskattningsföremål

än fastighet, icke må åtnjutas för mera än en femtedel

af det röstetal, hvilket eljest bort tillkomma honom enligt den för omröstning

å kyrkostämma gällande röstgrund och att icke heller någon må

med rösträtt, hvarom nu sagdt är, i valet deltaga för större röstetal,

än som motsvarar en femtiondedel af församlingens hela röstetal å

kyrkostämma. Uppkommer vid den beräkning af rösträtt bråktal, skall

det bortfalla.

2. För prestval skall särskild vallängd upprättas och på frågodagen

justeras. Anmärkning mot vallängden skall, för att kunna komma

under pröfning, vid justeringen på frågodagen göras af röstegande eller

dess fullmäktig. Öfver gjord anmärkning beslute valförrättaren. Gillar

han den, varde vallängden derefter rättad. Kan väckt fråga om rättelse

eller tillägg i vallängden ej då utredas, varde den till valdagen uppskjuten.

3. I afseende på rösträtt vid prestval i stad, för hvilken särskild

röstgrund vid dylika val blifvit eller, på framställning af vederbörande

kyrkostämma, varder af Konungen faststäld, skall gälla hvad derom är

eller, på kyrkostämmans framställning, blifver af Konungen förordnadt.

Lag samma vare i fråga om särskild röstgrund vid prestval i pastorat,

som omfattar både stads- och landsförsamling, så ock om vallängd vid

prestval i Stockholm.

§ 27.

1. På frågodag för beredande af val till kyrkoherdetjenst ege

församlingen, om hon det önskar, begära att uppgifven prestman skall såsom

fjerde profpredikant på förslaget uppföras, och må fråga härom väckas alle
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

näst af den, som i den justerade vallängden upptagen och sjelf tillstädes

är. Begäres till annan presterlig tjenst fjerde profpredikant, varde

frågan ej upptagen.

2. År frågan så väckt, som nu sagd! är, då skall genom omröstning

utrönas, huruvida församlingen äskar fjerde profpredikant, Bifaller

församlingen det derom väckta förslag meddenröstöfvervigt, hvarom

i nästföljande moment stadgas, och är endast eu prestman uppgifven,

vare lian till fjerde profpredikant begärd. Åro två eller flere prestman

uppgifne, anställes ny omröstning till utrönande, hvilken af dem skall

till fjerde profpredikant begäras. Omröstningen skall öppet verkställas

och må endast den rösta, som jemlik!, mom. 1 behörig är att i frågan

talan föra. Hvar röstandes mening varde för en röst räknad.

3. Har vid sådan omröstning, då fråga är om kyrkoherdetjenst,

hvars tillsättning är Konungen förbehållen, mera än hälften af de i omröstningen

deltagande, och då fråga är om konsistoriel kyrkoherdetjenst,

mera än hälften åt hela antalet af de i den justerade vallängden uppförde

röstberättigade förenat sig att till fjerde profpredikant begära samme

prestman, uppskjutes förrättningen, till dess domkapitlet vidare förordnat.

I annat fall vare frågan om fjerde profpredikant förfallen.

4. Har församling till fjerde profpredikant begärt prestman, som

på grund af § 3 eller eljest är obehörig att på förslaget uppföras, eller

vägrar att församlingens kallelse efterkomma, då skall domkapitlet afslå

församlingens begäran. Har beslutet derom vunnit laga kraft, vare

frågan om fjerde profpredikant förfallen. Dör, innan val är hållet,

begärd fjerde profpredikant, som behörig var, eller förlorar han innan

den tid behörighet, som han på frågodagen hade, stånde församlingen

öppet att kalla annan fjerde profpredikant.

5. Förekommer ej skäl, som nu är sagd!, till afslag på församlingens

begäran, uppföre domkapitlet den, som till fjerde profpredikant

begärd blifvit, på förslaget, och utfärde, sedan beslutet vunnit laga kraft,

till honom kallelse att på förelagd dag aflägga prof som i § 20 sägs.

6. Har, då fråga är om konsistoriel kyrkoherde tjenst, församlingen,

på sätt nu är sagd!, till fjerde profpredikant kallat prestman, som

behörig är, och har den prestman kallelsen emottaga!, skall med tjenstens

tillsättande vidare förfaras som om regal kyrkoherdetjenst finnes stadgadt.

§ 28.

öfver valförrättarens åtgärd till valets beredning må besvär ej

anföras utan i sammanhang med besvär öfver valförrättningen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

45

§ 29.

1. Prestval skall efter pålysning hållas å fjortonde dagen efter

fr ågoda gen.. Kan det ej ske, bestämme domkapitlet annan dag.

2. .Visas på valdagen, att valet ej blifvit behörigen utlyst, utsatte

valförrättare!! ny valdag till annan söndag.

§ 30.

Valet skall öppet verkställas och i öfrig! sålunda, att valförrättaren

uppropar de röstegandes namn i deri ordning, hvari de i den justerade

vallängden förekomma. Vid uppropet framträde till valbordet eu hvar

väljande lör sig, att sin röst på någon af do föreslagna afgifva. År

röstegandes namn två gånger uppropadt, utan att han sjelf eller ombud

lör honom framträdt och röst afgifvit, hafve då sin rösträtt förlorat.

§ 31.

Hvad yttermera utöfver föreskrifterna i §§ 17—30 i afseende å

profpredikanters missiverande, frågodagsförrättning och val iakttagas

bör, derom förordnar Konungen.

§ 32.

1. Besvär öfver frågodagsförrättning och prestval må anföras endast

af röstegande eller af prestman, som vid valet varit stäld under

omröstning, och skola vid talans förlust till domkapitlet ingifvas sist

före klockan tolf å tjugonde dagen efter valdagen, den likväl oräknad

eller, om helgdag då infaller, på nästföljande söckendag.

2. Besvären skola innehålla bestämd uppgift ej mindre om hvad

som utgör föremål för klagan, än äfven om de vittnen och andra bevis,

som till stöd för densamma åberopas; och må afseende å besvären ej

fästas i de delar, der dessa föreskrifter icke blifvit iakttagna.

§ 33.

Pröfvar domkapitlet, i anledning af anförda besvär öfver prestval,

nödigt att vittnen höras må, skall dervid förfaras på sätt i allmänhet

angående vittnesförhör i de vid domkapitlet anhängiggjorda mål är

stadgadt.

§ 34.

1. Finnes vid pröfning af anförda besvär öfver prestval, att valförrättaren

varit jäfvig eller eljest obehörig, eller att vallängden ej blifvit justerad

eller att upprop af de röstegande vid valet ej skett, eller att valförrät
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N-.o 2.

taren icke iakttagit hvad i §§ 25, 27 och 29 stadgas, vare valet ogildt

och förordne domkapitlet om nytt val,

2. liar röst afgifvits af obehörig person, eller någon af de i röstlängden

upptagna icke blifvit vid valet uppropad, eller rösträtt blifvit

någon olagligen vägrad, och har valets utgång kunnat af någon af

dessa omständigheter bero, vare valet ogildt.

3. År röst, som afgifvits af behörig person, för högt eller för

lågt beräknad, göre domkapitlet rättelse i röstberäkningen.

4. Innefatta besvären anmärkning emot behörigen justerad vallängd,

må de i denna del icke till pröfning upptagas, derest ej mot

det beslut af valförrättaren, hvai’öfver klagan föres, missnöje blifvit anmäldt

till det protokoll, som innehåller beslutet.

§ 35.

1. Varder vid prestval röst afgifven, som genom köp, hot, tubbande

eller annat olaga medel vunnen är, eller tillhör någon, den der

i valet obehörigen verkat, den röst vare ogild.

2. Anföras besvär öfver prestval på den i denna § omförmälda

grund, bör, vid äfventyr som i § 32 mom. 2 sägs, vid besvären fogas

bevis, att åtal för brottet blifvit väckt vid allmän domstol. Pröfvar domkapitlet

valet vara af åtalets utgång beroende, uppskjutes besvärens pröfning

intill dess slutlig dom i brottmålet fallit. Eljest varde de genast

afslagna.

§ 36.

Der besvär öfver prestval icke anföres, må af domkapitlet anmärkning

mot valåtgärderna ej göras; dock varde, der vallängden utvisar

felaktig sammanräkning af rösterna, denna af domkapitlet rättad. Ändras

derigenom valets utgång, kungöre domkapitlet det församlingen med

anvisning att inom den i § 32 föreskrift^ tid, räknadt från den dag

kungörandet skedde, den dagen likväl oräknad, sig hos domkapitlet

öfver valet besvära.

§ 37.

År till konsistoriel prestlägenhet val hållet, men fullmakt ej utfärdad,

och finnes, att den, som undfått de flesta rösterna, blifvit till

förslag obehörig, eller aflidit, eller fått förslaget sig afsåga, varde tjensten

till ny ansökning kungjord. År han satt under åtal, på hvars utgång

beror, om han må vara till förslag obehörig, skall med fullmaktens utfärdande

anstå, till dess öfver åtalet slutligen dömdt är.

§ 38.

År till regal kyrkoherde^''enst val hållet, och inträffar att den, som

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kongl. Maj:ts Nåd■ Proposition N:o 2.

vid sådant val kommit under omröstning, blifvit, innan valhandlingarne

äro till Konungen insända, till förslag obehörig, varde han från förslaget

skild; skolande i sådant fall, äfvensom om någon af de föreslagna

blifvit stäld under åtal, som i § 37 sägs, eller efter valet aflidit eller

fått förslaget sig afsåga, domkapitlet utan förslagets fyllande vid handlingarnas

insändande till Konungen härom göra anmälan.

§ 39.

Vill någon, som vid valet icke erhållit de flesta rösterna,'' från

förslaget afgå, göre derom ansökning hos Konungen.

§ 40.

1. Den, som vid val till konsistoriel prestlägenhet, erhållit de

flesta rösterna, skall af domkapitlet förses med fullmakt å tjensten, der

ej fall inträffar, hvarom i denna förordning annorlunda stadgas. Har

vid valet högsta röstetal tillfallit derå, som voro under omröstning,

skall den anses vald, hvilken de flesta rösterna efter hufvudtalet tillfallit.

Finnes äfven efter sådan beräkning högsta röstetal hafva tillfallit flera,

närnne domkapitlet till tjensten den bland dessa, som pröfvas dertill

mest lämplig. Har vid valet icke någon röstegande afgifvit röst, välje

domkapitlet bland de föreslagna som nyss är sagdt.

2. Fullmakt utfärdas af domkapitlet och dateras den dag valet

vunnit laga kraft eller deröfver anförda besvär blifvit slutligen afgjorda.

§ 41.

Sedan val till regal kyrkoherde!]enst vunnit laga kraft, insände

domkapitlet ofördröjligen till Konungen samtliga ansöknings- och valhandlingar

samt förslagsprotokollet. Har vid valet icke någon röstegande

afgifvit röst, då må protokoll derom i valhandlings ställe insändas.

§ 42.

Regal kyrkoherdetjenst inom hvilket stift som helst må kunna

utan förslag sökas af prest, som är till kyrkoherdetjenst behörig och

innehar lärarebefattning, hvarmed rätt till årsberäkning såsom för presterlig

tjenst är förenad eller af Konungen fått sig sådan ansökningsrätt

särskild förunnad. Enahanda rätt tillkomme ock tjenstgörande

hofpredikant, som fullgjort hvad författningarna föreskrifva för behörighet

till kyrkoherdetjenst. Hvar och när sökande, som här sägs, må

sig anmäla, derom förordnar Konungen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

§ 43.

Kyrkoherdetjenst i pastorat., som är anslaget till prebende, tillsattes

i och genom tillsättningen af den tjenst, hvilken pastoratet såsom

prebende åtföljer.

§ 44.

År någon särskild rätt eller förmån i fråga om tillsättning af

prest församling eller enskild person försäkrad, eller äro i afseende på

domkapitlets förfarande vid tillsättning af vissa kyrkoherde-, komministers-

eller kapellpredikantsbefattningar särskilda bestämmelser af Konungen

meddelade, gälle hvad derom är eller blifver af Konungen stadgadt.

§ 45.

1. Om tillsättning af presterlig tjenst vid krigsmakten, utländsk

beskickning, fängelse eller hospital lände till efterrättelse hvad Konungen

förordnar.

2. Med tillsättning af presterlig tjenst,- som vid sjukhus eller

ock vid bruk, fabrik eller annat verk må vara inrättad eller med Konungens

tillstånd inrättas, gånge efter hvad om tillsättning af hvar särskild

sådan tjenst vederbörligen stadgas.

§ 46.

1. Denna förordning skall till efterrättelse gälla från och med

den

2. Med tillsättande af presterlig tjenst, som då är till ansökning

kungjord, bör förfaras efter hittills gällande lag.

3. En hvar som, då denna förordning träder i tillämpning, är,

utöfver hvad i förordningen stadgas, berättigad att för befordran till

presterlig tjenst räkna tjenstår, eller att utan förslag hos Konungen

söka regula pastorat, skall för sin person vid den rätt bibehållas, sådan

den honom efter dittills gällande stadganden tillkom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

ty

Lin. B.

Förslag

till förordning angående förbrytelse af prest och om laga

domstol i sådana mål.

Med upphäfvande af hvad kyrkolag med dertill hörande författningar

innehålla angående straff för förbrytelse af prest och om laga

domstol i sådana mål, så ock af hvad förordningen om fylleri och dryckenskap

den i 6 November 1841 innehåller angående ansvar för prest,

som är af starka drycker öfverlastad, förordnas som följer:

§ I
Affallen-

prest från den rena evangeliska läran, sådan den i Guds

ord, det gamla och nya testamentets heliga skrifter uppenbarad, genom

den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötes

beslut af år 1593 antagen och förklarad blifvit; varde afsatt,

§ 2.

Finnes prest offentligen förkunna eller annorledes utsprida lärosats,

som är stridande mot den rena evangeliska läran, och låter han

af undervisning och förmaning inför domkapitlet sig icke förmås till

återkallelse deraf; varde afsatt. Finnes prest å nyo, på sätt nu är

sagdt, förkunna eller utsprida lärosats, som han en gång återkallat, då

skall, äfven om häri sin villomening å nyo återkalla vill, till afsättning

dömas.

§ 3.

Röjer prest om hemligt skriftermål annat, än hvad honom enligt

gällande kyrkolag tillåtet är att uppenbara; värde afsatt.

§ 4-

1. År prest förvunnen att vid val, som föregår tillsättning af

presterlig tjenst, dervid han varit under omröstning, hafva köpt röst

eller genom hot eller tubbande stört valfriheten eller eljest i valet

obehörigen verkat; dömes såsom i allmän strafflag sägs.

''Bill. till Riksd. Prof. 1879. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

2. Har prest, för vinnande af befordran till presterlig tjenst, ingått

i aftal om blifvande löneförmåner vid tjensten; varde afsatt. Lag

samma vare, der prest eljest, på annat sätt än i mom. 1 sägs, gifvit

eller utfäst vedergällning i ändamål att varda till presterlig tjenst befordrad.

§ 5.

Gör prest egenvillig^ vid allmän gudstjenst eller kyrklig förrättning

afvikelse från den antagna kyrkohandboken, eller begagnar han

annat i kyrkohandboken intaget formulär, än i hvart särskilt fall begagnas

bör, ''eller inblandar han i predikan eller kristendomsundervisning

hvad otillständigt är, eller visar han olydnad mot domkapitlet, biskopen

eller annan förman i det som embetet angår; dömes till varning

eller, vid försvårande omständigheter, till mistning af embetet på viss tid.

§ 6.

Begår prest i sitt embete sådan förbrytelse, som i allmän strafflag

eller annan författning, hvilken ej är att hänföra till kyrkolag, är uttryckligen

och särskild! nämnd såsom brott af embetsman; straffes såsom

i den lag eller författning för hvart fall sägs.

§ »•

Begär prest uppsåtligen på annat sätt än förut är sagd! förbrytelse

i sitt embete, för egen fördel, eller för att annan gynna eller skada,

eller eljest till kränkning af allmän eller enskild rätt eller säkerhet,

eller underlåter prest uppsåtligen, i afsigt, som sagd är, sin embetspligt;

varde afsatt. Var det af förhastande, som presten sig förgick,

och kom deraf ingen eller ringa skada; då må till varning eller till

mistning af embetet på viss tid dömas.

§ 8.

Visar prest vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet

i sitt embete, och är ej särskildt ansvar derå satt; dömes till varning

eller till mistning af embetet på viss tid. Åro omständigheterna synnerligen

försvårande, må till afsättning dömas.

§ 9-

Har prest utan lof eller tillkännagifvet förfall afhållit sig från tjenstgöring

och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas: kommer han

ej inom tre månader, sedan kallelse i allmänna tidningarne ågått; varde

afsatt.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

51

§ 10.

Finnes prest i embetsntöfning af starka drycker så öfverlastad,

att af hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning tydligen kan märkas,

att han är drucken; varde afsatt.

§ n.

Inlåter sig prest med handtering eller köpslagan, som hans embete

icke anstår, eller befattar han sig såsom sakförare med utförande

af rättegångar, som honom eller hans embete icke röra, eller ligger

han genom eget förvållande i kif och osämja med embetsbroder eller

åhörare, eller åstadkommer han eljest genom sitt lefverne eller någon

sin gerning, utan att brott är begånget, hvarå straff efter allmän strafflag

bör följa, uppenbar förargelse; dömes till varning eller mistning af

embetet på viss tid eller, der omständigheterna äro synnerligen försvårande,

till afsättning.

§ 12-

1. Har prest begått brott, derför han till förlust af medborgerligt

förtroende eller till straffarbete eller till dödsstraff dömes; varde tillika

dömd till afsättning, ändå att brottet utom embetet begånget är.

2. Har'' prest begått brott, derför han omedelbart till fängelse

dömes; varde tillika dömd till mistning af embetet under den ådömda

fängelsetiden, ändå att brottet utom embetet begånget är.

§ 13.

1. Har prest för brott, som han utom embetet begått, genom

laga kraft ogande utslag blifvit omedelbart till fängelse dömd, och är

brottet sådant, att hans presterliga anseende derigenom förverkadt är;

varde särskilt dömd till afsättning.

2. Har prest för brott, som han utom embetet begått, genom

laga kraft egande utslag blifvit till böter dömd, och är brottet sådant,

att hans presterliga anseende derigenom fläckas eller spilles; varde särskilt

dömd till varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

§ 14-

År prest utom riket för brott straffad; skall, derest brottet bör enligt

§ 13 medföra varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning,

sådan påföljd honom här i riket ådömas.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

§ 15-

Varder prest, under en lagföring, förvunnen att hafva begått flera

af de förbrytelser, som i §§ 1, 2, 3, 4 mom. 2, 5, 7, 8, 9, 10 och 11

sagda äro: är straffet å endera förbrytelsen svårare än å annan; då

skall det svårare straffet ådömas: är hvardera förbrytelsen belagd med

samma straff; varde det straff ådömdt. I båda dessa fall skall förbrytelse,

för hvilken särskildt straff icke ådömes, betraktas såsom försvårande

omständighet.

§ 16-

För förbrytelse, som i §§ 8 och 11 sägs, så ock för annan förbrytelse,

hvarå straffet är i denna förordning bestämdt till endast varning

eller mistning af embetet på viss tid, vare det straff förfallet,

om förbrytelsen ej blifvit åtalad inom fem år från den dag, då den begicks.

§ 17.

!. Afsättning innebär för prest förlust af prestembetet och den

särskilda tjenst han inom kyrkan innehar.

2. Mistning af embetet på viss tid innebär för den dertill dömde,

under den tid, obehörighet att utöfva prestembetet samt förlust af de

rättigheter och förmåner, som äro förenade med den tjenst han inom

kyrkan innehar.

3. Mistning af embetet på viss tid må icke ådömas för kortare

tid än en månad eller för längre tid än ett år, der icke bestämmelsen i

§ 12 mom. 2 föranleder större utsträckning i tiden för embetets mistning.

§ 18.

1. Om förbrytelse, som i §§ 1, 2, 3, 4 mom. 2, 5, 7, 8, 9, 10

eller 11 sägs, skall domkapitel ransaka och döma. År det förbrytelse,

som i § 5, 7 eller 8 sagd är, och innefattar den förbrytelse tillika annat

brott, hvarå straff enligt allmän strafflag bör följa, och som kan åtalas

af annan än målseganden; då må domkapitlet om förbrytelsen ej döma,

innan särskildt om det brott af verldslig rätt blifvit slutligen dömdt.

2. Varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning i

fall, som i § 13 eller 14 sägs, skall ådömas af domkapitel.

3. Åtal mot prest för förbrytelse, som i § 6 sägs, så ock för

brott, hvarå straff efter allmän strafflag eller annan icke till kyrkolag

hänförlig författning bör följa, men som ej är att anse såsom embetsbrott,

skall upptagas vid verldslig rätt.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

4. Afsättning eller mistning af embetet på viss tid i fall, som

i § 12 sägs, skall ådömas af samma domstol som ådömer det straff,

med hvilket embetets förlust bör följa.

§ 19-

v

1. Har prest blifvit till afsättning dömd, men laga kraft å domen

ej kommit, eller har han blifvit för gröfre brott tilltalad, men dom öfver

honom ej fallit; må, när omständigheterna dertill föranleda, domkapitel

besluta, att han skall från embetets utöfning sig afhålla, till dess annorlunda

förordnadt varder.

2. Prest, som jemlikt mom. 1 från embetsutöfning afhålles, eger,

der lian ordinarie tjenst i församling innehar, under tiden åtnjuta de

med tjensten förenade löneförmåner, dock med afdrag af hvad den, som

tjensten förrättar, tillkomma bör.

§ 20.

1. Denna förordning skall till efterrättelse gälla från och med den

2. Förbrytelse, som före nämnda dag är af prest begången, men

för hvilken dessförinnan straff ej är bestämdt genom utslag, som vunnit

laga kraft eller ej öfverklagadt varder, skall efter den nya förordningen

straffas, om det straff, som efter samma förordning bör ådömas, är lindrigare

än det, som i äldre lag eller författning varit för förbrytelsen

stadgadt.

3. De i § 16 här ofvan gifna bestämmelser skola tillämpas äfven

i afseende på förbrytelser, som äro begångna innan denna förordning

blef gällande.

4. Mål, som före nämnda dag är hos domstol anhängiggjordt,

skall af samma domstol, utan hinder af hvad i denna förordning stadgas,

fortfarande handläggas och afgöras, i den mån sådant enligt äldre

lag eller författning domstolen tillkom.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N;o ii.

Utdrag af protokollet Öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts

Högsta Domstol Tisdagen den 26 November 1818.

A n d r a r u in rn e t.

Närvarande:

Justitieråden: Södergren,

von Hofsten,

Huss,

Lindhagen,

Svedelius,

Östergren,

AVedberg.

Tillförordnade Byråchefen, Revisionssekreteraren Annerstedt föredrog i

underdånighet:

2:0.

Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den 11 nästlidne Oktober, hvarmedelst,

för det ändamål 87 § Regeringsformen omlörmäler, Högsta Domstolens utlåtande

blifvit infordradt öfver Kyrkomötets förslag till förordning angående

förbrytelse af prest och om laga domstol i sådana mål: (Se bilagan till detta

protokoll litt. B.)

Högsta Domstolens fleste ledamöter lemuade förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Svedelius afgaf följande yttrande, uti hvilket Justitieråden

Lindhagen och AVedberg instämde:

“Ehuru enligt min tanke önskligt varit, att mom. 2 i § 4 hade blifvit

affattadt i sådana ordalag, som otvetydigt utmärkte, att med de uti samma

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

inom. om förmäld a “aftal om blifvande löneförmåner4'' afses endast överenskommelser,

som i brottslig afsigt ega rum och således äro till simoni hänförliga,

torde likväl något missförstånd af det föreslagna lagbudets rätta mening

icke skäligen vara att befara och jag anser mig derföre böra lemna

denna § utan anmärkning.

I öfrigt har jag ej heller något att vid förslaget erinra".

I sammanhang härmed anmälde t. f. Byråchefen, Revisionssekreteraren

Annerstedt:

3:o.

Ett inom Justitiedepartementet upprättadt och, för det ändamål 87 §

Regeringsformen omförmäler, medelst note ur statsrådsprotokollet den 11 nästlidne

Oktober till Högsta Domstolens utlåtande öfverlemnadt förslag till förordning

angående tillägg till 25 kap. Strafflagen, så lydande:

“Förordning angående tillägg till 25 kap. Strafflagen.

23 §.

Förbryter prest sig, på sätt i 16, 17 eller 19 § sägs, straffes efter

kyrkolag. Om dömande till mistning af embete på viss tid eller afsättning,

då prest begår brott utom embefet, gälle ock hvad i kyrkolag stadgas."

Högsta Domstolen lemnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo

E. Adlerstråhle.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kong!. Maj:ts

Högsta Domstol Onsdagen den November ISIS.

Andra rummet:

Närvarande:

Justitieråden: Södergren,

von Hofsten,

Huss,

Lindhagen,

SvEDELlUS,

Östergren,

Wedberg.

Tillförordnade Byråchefen, Revisionssekreteraren Annerstedt fortsatte

och afslutade föredragningen af det till Högsta Domstolens utlåtande öfverlemnade

förslaget till förordning angående tillsättning af presterliga tjenster;

hvilket förslag, under litt. A., bilägges detta protokoll.

Högsta Domstolens fleste ledamöter lemnade förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Lindhagen yttrade, att, ehuru han hade att åberopa hvad

han vid granskningen af kyrkolagskomiténs förslag till ny kyrkolag anfört

i det ämne, som utgör föremål för ifrågavarande förslag, han likväl, då det

remitterade förslaget innebär väsentliga förbättringar i jemförelse med hvad

nu är gällande, ansåg sig icke böra afstyrka, att samma förslag lägges till

grund för nådig proposition till Riksdagen.

Justitierådet Wedberg yttrade: Under förutsättning, att ordalagen i

förslagets 44 § få så tydas, att icke genom samma § Konungen fått makt

att upphäfva eller förändra den rätt, som i fråga om tillsättande af prest

kan tillkomma enskild person, t. ex. patronatsrätt, har jag emot förslaget

intet att anmärka.

Ex protocollo

E. Adlerstrnhlr.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Utdra,g af protokollet ifver Justitie-de-partementsärenden, hållet

inför Hans Käft Konungen i Statsrådet ä Stockholms

Slott den 30 December 1878,

i närvaro af:

lians Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Herr Lagerstråle,

Thyselius,

Lovén,

Friherre von Otter,

Forssell,

Rosensvärd,

von Steyern,

Malmström.

.Justitieråden: Rabe,

Olivecrona.

l:o.

Herr Statsministern och Chefen för Justitiedepartementet anmälde i

underdånighet, att, till åtlydnad af Kong''1. Maj:ts den 11 sistlidne Oktober

meddelade nådiga beslut. Högsta Domstolen afgifvit infordrade utlåtanden

dels öfver de i öfverensstämmelse med Kyrkomötets mening affattade förslagtill

förordningar angående tillsättning af presterliga tjänster samt angående

förbrytelse af prest och om laga domstol i sådana mål, och dels öfver ett i

Justitiedepartementet upprättadt förslag till förordning angående tillägg till

25 kap. Strafflagen.

Bill. till Prim. Prof. 1879. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 2.

Efter att hafva redogjort för de inom Högsta Domstolen enligt dess

protokoll för den 26 och 27 sistlidne November afgifna yttranden och under

åberopande af hvad till Statsrådets protokoll den 12 Juli och den 11

Oktober innevarande år blifvit i dessa ämnen anfördt, hemstälde Herr Statsministern,

att ifrågavarande förslag måtte till Riksdagens antagande framläggas.

På tillstyrkan af Statsrådets öfriga ledamöter behagade

Hans Maj:t Konungen bifalla hvad Herr Statsministern

hemstält; och skulle till följd häraf till Riksdagen

aflåtas nådig proposition af det innehåll, som bilagan

till detta protokoll under litt. Ä utvisar.

Ex protocollo

Th. Wilh. Mahn.

STOCKHOLM, ISVÄG MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1879.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.