Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om dikning och annan afledning af vatten

1879-01-24 · 119 sidor, varav 108 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 3,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 108 av 119 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1879:3, Med förslag till lag om dikning och annan afledning af vatten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

1

N:o 3.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag

till lag om dikning och annan afledning af vatten; Gifven

Stockholms Slott den 24 Januari 1879.

Behofvet af omarbetning af lagstiftningen angående den så kallade

vattenrätten har redan länge varit erkändt och jemväl föranledt särskilda

af Riksdagen till Kongl. Maj:t gjorda underdåniga hemställanden.

Med hänsyn härtill föreskref Kongl. Maj:t i den för Nya Lagberedningen

vid dess inrättande utfärdade instruktion, att Beredningen, efter det lagförslag

rörande utsökningsväsendet blifvit afgifvet, skulle till behandling

företaga frågan om ordnandet af de privaträttsliga förhållandena mellan

jord- och strandegare eller ^ndra i afseende å vattens afledande och begagnande

samt lagförslag i ämnet utarbeta. Sedan Beredningen, hvilken

funnit frågan om jords befriande från skadligt och för dess odling hinderligt

vatten kunna särskiljas från öfriga delar af ämnet, afgifvit förslag

till förordning angående torrläggning af jord, har detta förslag underkastats

grundlagsenlig granskning i Högsta Domstolen och detsamma

derefter blifvit öfversedt och i några delar ändradt; och har Kongl.

Maj:t funnit godt att det sålunda öfversedda förslaget till Riksdagens

godkännande framlägga.

Bill till Piksd. Prof. 1879. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Med bifogande af Högsta Domstolens och Statsrådets i ämnet

hållna protokoll vill Kongl. Maj:t fördenskull, jemlikt 87 § Regeringsformen,

till Riksdagens antagande öfverlemna närlagda förslag till

Lag om dikning och annan afledning af vatten.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Louis De Geer.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

3

Förslag

till

lag om dikning och annan afledning af vatten.

Med upphäfvande af 6 kap. 2 och 3 §§ Byggningabalken samt

hvad i 4 kap. 2 § samma balk är stadgadt rörande dikning, förordningen

den 20 Januari 1824 angående ändring eller utrifning af vattenverk,

som genom uppdämning skada jord eller hindra dess odling, Kongl. kungörelsen

den 14 Juli 1835 angående ändring uti nämnda förordning och

förordningen den 30 November 1841 angående vissa vilkor för vattenafledningar

till beredande af samfällig jords odling, så ock med ändring

af hvad andra lagens rum och författningar innehålla mot denna lag

stridande, stadgas som följer:

1 Kap.

Om dikning.

1 §•

Vill man för sin jords odling eller förbättring dike göra, och

möter jord, som hörer annan till; då må denne ej hindra vattnets aflopp;

vare ock, der för ändamålet dike å hans jord tarfvas, pligtig att deraf

upplåta hvad till diket åtgår.

2 §•

Finnes dike, som någon för sin jord upptaga vill, blifva till nytta

jemväl för annans jord, och åsämjas de ej om dikningen; då kåfve han

vitsord, som dike äskar; och vare en hvar, som för sin jord af diket

har nytta, skyldig att i män deraf taga del i dikningen, dock att den,

som icke fordrat dike, ej må vidkännas större bidrag än som svarar mot

den nytta hans jord genom diket beredes.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

3 §•

Kunna dikningsskyldige ej enas om dikets storlek, ege en hvar af

dem rätt fordra att diket så göres, att, hans jord kan torrläggas till fyra

fots djup, der ej markens beskaffenhet eller läge det hindrar; doÅ må

ej någon med dikningsskyldighet betungas utöfver hvad för torrläggning

af hans egen jord till nämnda djup erfordras.

.Större dike, än som för ofvanliggande jords torrläggning till fyra

fots djup tarfvas, vare den, om enligt 1 § mark till dike upplåta skall,

ej pligtig tåla.

4 §.

År tvist om dikes läge eller sträckning, skall det så läggas, att

ändamålet med dikningen må utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet

för den, å hvars mark diket upptagas bör. Kan utan väsentligen

ökad kostnad och svårighet för vattnets aflopp dike läggas i råskilnad,

varde det, om endera grannen det äskar, der lagdt. I råskilnad

tages halfva diket af hvardera grannens mark.

5 §•

Dike må göras öppet eller täckt, efter ty lämpligast finnes.

Ä hvar sida om öppet dike räknas ren till högst två fots bredd.

Jord, som ur dike uppkastas, må läggas vid sidan af diket, dock

ej så att jorden hindrar vattnets afrinnande, eller ock föras till lämpligt

ställe i närheten. Vill markens egare göra sig dikesjorden till godo,

ege dertill rätt; vill han det ej, och kan genom jordens qvarlemnande

skada vållas, vare den, som dikar, pligtig att jorden bortföra eller gifva

ersättning som i 6 § sägs.

6 §.

För mark, som till dike åtgår, så ock för annat intrång, som af

dikningen orsakas, skall ersättning gäldas eller, der ersättningstaganden

sjelf dikningsskyldig är, honom vid dikningskostnadens fördelning till

godo räknas.

Tarfvas till följd af dikning att väg, bro, trumma eller dylikt bygges

eller ändras, drage den, som dikar, derom försorg, der ej den, hvars

rätt är i fråga, hellre ersättning tager.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 3.

5

7 §•

Vill den, å hvars mark dikning skall af annan verkställas, hellre

sjelf arbetet utföra, det må honom ej förmenas; vare dock, der han af

den rätt sig begagna vill, pligtig att inom tid och på sätt, som genom

åsämjande eller eljest i laga ordning bestämmes, arbetet fullgöra och

rijute derför ersättning, efter ty skäligt pröfvas.

8 §•

Ej må någon förvägras att för sin jords odling eller förbättring

vatten till annans dike leda; vare dock skyldig att, der ökad kostnad för

underhållet af det äldre diket derigenom uppkommer, för den tillökning

svara. År för ändamålet nödigt, att det äldre diket utvidgas, fördjupas

eller annorledes förändras, vare i afseende å sådan förändring lag som

om upptagande af nytt dike.

9 §•

Tarfvas afloppsdike för oskift byamark eller annan samfäld jord,

hafve den delegare vitsord, som dike fordrar; och tage en hvar del i

dikningen efter sin lott i sainfälligheten.

10 §•

I fråga om skyldighet att underhålla dike, som enligt denna lag

upptaget varder, galle enahanda grunder som för dikets upptagande.

Pröfvas diket i följd af nytt dikes anläggande icke vidare vara för ändamålet

behöfligt, upphöre skyldigheten att det underhålla.

Om underhåll af äldre dike skils i 82 §.

2 Kap.

Om vattenafledning

11 §•

Vill man för sin jords odling eller förbättring afleda vatten ur

kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt mark; då hafve den vitsord,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

som vattenafledningen äskar, och vare en hvar, soin af vattenafledningen

för sin jord tillskyndas nytta, skyldig att i män deraf taga del i företaget,

der han ej gör sådan afsägelse som i 77 § sägs.

12 §.

Nu vill man för vinnande af odlingsbar mark eller eljest för sin

jords odling eller förbättring sänka eller uttappa sjö, upprensa, fördjupa,

utvidga eller räta eif, å eller annat vattendrag eller vatten derifrån

eljest afleda; kan det ske utan förnärmande af annans rätt öfver vattnet

och möter ej heller emot företaget hinder, efter ty i 13 § sägs; då vare

om jordegares rätt till sådant företag och skyldighet att deri deltaga

lag, som om vattenafledning ur kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt

mark i 11 § skils.

Om strömrensning för allmänt behof eller eljest för annat ändamål

än här ofvan uämnes, gälle hvad särskildt är stadgadt.

13 §.

Till företag, hvarom i 12 § förmäles, hafve ej jordegare rätt, med

mindre tillstånd från det allmännas sida erhållits i fall, der sådant är

föreskrifvet.

År fråga om sänkning eller uttappning af sjö, och blifva icke alla

jordegarne derom ense; då ege ej heller den rätt nu sagd är rum, der

ej de, hvilka om företaget sig förena, ega mer än hälften af den jord,

som skall vinnas eller förbättras genom företaget.

14 §.

Varder vid vattenafledning, hvarom i detta kapitel sägs, nödigt att

till förekommande af olägenhet för nedanliggande jord, dit vattnet ledes,

vattenafledningen der sträckes utöfver hvad för samma jords torrläggning

eljest varit behöfligt; då skall kostnaden för tillökningen åligga den

jordegare, som af den vattendränkta markens torrläggning har nytta;

vare han ock pligtig att ledningen så inrätta, att skada ej tillskyndas

annan, lij må vid aftappning så mycket vatten på en gång framsläppas,

att fara för öfversvämning kan uppstå.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

7

15 §.

Hvad i 3, 4, 5, 6, 7, 8 och 10 §§ är stadgadt i fråga om dikning

skall gälla i tillämpliga delar om vattenafledning.

3 Kap.

Om ändring eller utrifning af vattenverk, som utgör hinder mot

vattenafledning.

16 §.

Finnes vattenverk, som lagligen tillkommit och af laga beskaffenhet

är, vålla uppdämning eller eljest utgöra hinder mot vattenafledning,

hvarom i 2 kap. sägs, kåfve under vilkor, som här nedan stadgas, jordegare

rätt fordra att sådan ändring af vattenverkets läge, vattentillgång

eller beskaffenhet i öfrigt vidtagas må, som för företaget är nödig,

eller att, om ändamålet ej kan genom dylik åtgärd vinnas, verket alldeles

utrifves.

Till vattenverk, anlagdt, för bedrifvande af större bruk och bergverk

eller större fabriksinrättning, må dock den rätt, nu sagd är, sträcka sig

allenast i det fall, att ändamålet kan vinnas genom sådan åtgärd, att

vattenverket deraf ej försämras.

Slutes aftal om skyldighet för jordegare att uppdämning för vattenverk

tåla; då må af den, för hvilken aftalet är bindande, påstående

om verkets ändring eller utrifning ej väckas förr än femtio år förflutit

efter det aftalet slöts.

17 §.

Kan ändamålet med företaget ej vinnas utan att vattenverket alldeles

utrifves eller ock genom ändring för framtiden försämras; vare

sådan åtgärd ej tillåten, der ej värdet af den förbättring å jorden, som

erhålles genom vattnets afledande, finnes stiga till dubbelt emot fulla

värdet af vattenverket, om det alldeles utrifves, eller till dubbelt emot

den del af värdet, som genom ändringen bortgår, om sådan göres. Aro

vattenverken flera, skall värdet af dem alla eller af deras försämring tagas

i beräkning emot värdet af jordens förbättring, efter hvad nu sagdt är.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

18 §.

Skall vattenverk ändras, gälde jordegaren fullt åter den förlust,

sorn uppstår under det verket ej drifvas kan; ersätte ock, om verket

försämras, den del af verkets värde, som för framtiden bortgår, med

förhöjning af hälften derutöfver. Ändringens verkställande åligge jordegaren;

vill vattenverksegaren sjelf arbetet utföra, vare om hans rätt i

ty fall lag som i 7 § om dikningsarbete sägs.

Kommer vattenverk att alldeles utrifvas, skall jordegaren det lösa

med fulla värdet och hälften derutöfver; besörje ock han om rifningen.

19 §.

Vill egare till vattenverk, som ändras skall, hellre hela verket

afstå, än ändringen tåla, vare jordegaren skyldig att verket lösa som i

18 § sägs.

Då verket jernlikt, denna § löses, hafve jordegaren rätt att nödigt

utmål lösa med fulla värdet och hälften derutöfver.

20 §.

Hörer till vattenverk, som lösas skall, jord, hvarå åbo ej är besuten;

då skall ock, der egaren det fordrar, den jord lösas efter den i 18

§ för lösen af vattenverk stadgade beräkningsgrund.

Då vattenverk löses, skall ock lös egendom, som för verkets drift

anskaffad är eller eljest till verket hörer, af jordegaren emot lösen efter

fulla värdet öfvertagas. Skall endast en del af verket ersättas, vare lag

samma om den lösa egendom, som i ty fall för egaren obehöflig varder.

Är med vattenverk, som lösas skall, förenad annan, fast eller lös,

egendom, för hvars tillgodogörande vattenverket är afsedt, och lider den

egendom minskning i värde för egaren, då vattenverket honom frångår,

njute han ersättning för skadan eller, der han hellre vill egendomen afstå,

lösen derför efter fulla värdet.

21 §.

I fråga om ersättning eller lösen, som enligt detta kapitel tillkommer

kronan, ege förhöjning öfver värdet ej rum.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 3.

9

22 §.

Der genom vattenverks ändring eller utrifning skada, som ej är

att hänföra under de här ofvan meddelade bestämmelser, tillskyndas egaren

eller annan; varde den skada med fulla värdet ersatt.

23 §.

Kostnad, som, efter det egaren af vattenverk blifvit enligt 31 § till

syn kallad, å egendomen göres, må vid värdets eller ersättningens bestämmande

tagas i beräkning allenast så vidt kostnaden pröfvas hafva

varit nödig eller nyttig.

24 §.

Om fiskeverk, bevattningsanstalt samt annan dermed eller med vattenverk

jemförlig byggnad eller anläggning för vattnets nyttjande vare

i tillämpliga delar gällande hvad i denna lag om vattenverk stadgas;

dock må ej i fråga om byggnad eller anstalt för flottning eller eljest i

fråga om flottled nämnda stadganden vinna tillämpning med mindre

Konungen pröfvar öfvervägande nytta för det allmänna genom vattenafledningen

vinnas.

25 §.

Nu finnes eljest vattenafledning föranleda dertill, att strömfall, fiske,

vattenställe eller annan dylik förmån helt och hållet eller till någon del

går förlorad, och kan den förmån med afseende å läge eller andra förhållanden

skattas till något värde; då skall ersättning derför gifvas. Lag

samma vare, der i följd af vattenafledning brygga, bad- eller båthus

eller annan byggnad, som ej i 24 § afses, varder onyttig eller tager skada.

I fråga om ersättning enligt denna § galle hvad i 23 § är stadgadt.

26 §.

För kostnad, som orsakas af åtgärd, hvarom i detta kap. stadgas,

skall en hvar, som för sin jord af åtgärden har nytta, i mån deraf svara,

der han ej gör sådan afsägelse, som i 77 § sägs.

Bih. till Biksd. Prot. 1879. 1 Sami. 1 Afd. 3 Haft.

II

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Naj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

4 Kap.

Om undersökning och rättegång i mål angående dikning

eller vattenafledning.

27 §.

Uppstår, då fråga väckes om dikning eller vattenafledning, tvist

angående dikes eller annan anläggnings läge, storlek eller beskaffenhet i

öfrigt, jordegares rätt att till annans dike eller vattenafledning vatten

leda eller å annans mark anläggning göra eller skyldighet att i företaget

så ock i framtida underhållet deltaga, ersättning, som gäldas bör,

eller annat, som till arbetets utförande hörer; då skall utom i det fall,

hvarom i 28 § sägs, frågan företagas till pröfning vid syn å stället i den

ordning nedan stadgas.

Sådan pröfning skall ock ega rum, der jordegare vill begagna den

rätt honom i 3 kap. medgifven är, och alla sakegare ej ense varda.

28 §.

Vill någon vatten till annans dike leda eller dike å annans mark

upptaga, och är ej fråga om företag, hvarom i 2 eller 3 kap. skils; då

må, der den, som dika vill, ej yrkar annans förpligtande att i dikningen

deltaga, frågan till Rätten instämmas, utan att sådan pröfning, som i 27

§ sägs, föregått.

29 §,

Till förrättande af syn, som i 27 § föreskrifven är, skall Konungens

Befallningshafvande på ansökan förordna statens landtbruksingeniör,

landtmätare eller annan, efter ty särskildt stadgas, dertill behörig tjensteman.

Uti ansökningen bör tillika, så vidt ske kan, fullständigt uppgifvas

företagets omfattning och beskaffenhet, de hemman, vattenverk

eller andra lägenheter, som saken förmenas angå, samt egarnes namn

ocli hemvist.

År fråga allenast om dikning, ege Konungens Befallningshafvande,

der ej företaget är af större omfattning, till förrättningsman förordna

annan person, hvilken dertill finnes lämplig, ändå att han ej eger den

behörighet, som nyss är sagdt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

11

Har sökanden någon till förrättningsman föreslagit, och finnes ej

förslaget godkändt af öfrige sakegare, förelägge Konungens Befallningshafvande

dem genom kungörelse, som uppläses i kyrkan för den eller

de församlingar, der hemman, vattenverk eller annan lägenhet, som saken

förmenas angå, är belägen, att inom viss kort tid, vid förlust af

rättighet att öfver förslaget höras, inkomma med yttrande huruvida de

hafva något emot den föreslagne att erinra. Yppas ej stridighet, varde

den föreslagne förordnad, der han finnes lämplig och laga hinder ej möter;

i motsatt fall, äfvensom då icke någon blifvit föreslagen, förordne

Konungens Befallningshafvande såsom skäligt pröfvas.

30 §.

Förrättningsmannen skall vid synen biträdas af två gode män,

hvilka af honom utses bland dem, som till ledamöter i egodelningsrätt

eller till gode män vid landtmäteriförrättning i orten valde äro.

År fråga om vattenverks ändring eller utrifning, efter ty i 3 kap.

sägs, skall förrättningsmannen biträdas af ytterligare en, för sakkunskap

och pålitlighet känd god man, hvilken af Konungens Befallningshafvande

dertill förordnas. Om förslag till sådan god man galle hvad i 29 § om

förslag till förrättningsman stadgas.

31 §.

Förrättningsmannen bestämma efter samråd med sökanden tid och

ställe för synen och underrätte derom de andre synemännen. Jordägare,

mot hvilken påstående väckes om förpligtande att i det tillärnade företaget

deltaga eller att dertill upplåta mark, så ock egare af vattenverk

eller annan lägenhet, hvarå företaget kan inverka, skola särskildt kallas.

Den som i anseende till nyttjanderätt har del i saken, skall jemväl

kallas; och vare förty egaren pligtig att sådan medpart uppgifva vid

äfventyr att eljest hålla honom skadeslös.

För verkställande af kallelse ege förrättningsmannen anlita kronofogde

eller länsman i orten, der förrättningen hålles, eller ock, om den,

som kallas skall, är annorstädes boende, öfverlemna kallelsen till Konungens

Befallningshafvande, som om delgifningen drager försorg. I de fall,

då stämning får delgifvas genom anslag å husdörr eller kungörelse i

allmänna tidningarna, må kallelsen delgifvas på enahanda sätt, som om

stämning i ty fall är stadgadt.

Finner förrättningsmannen saken angå kronans eller allmän anstalts

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

rätt, anmäle han det i god tid hos Konungens Befallningshafvande för

allmänt ombuds förordnande. Då fråga väckes om företag, hvarom i 2

eller 3 kap. sägs, läte förrättningsmannen derjemte kungörelse om förrättningen

minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan för den eller de

församlingar, der hemman, vattenverk eller annan lägenhet, som saken

förmenas angå, är belägen.

32 §.

Kommer ej förrättningsman eller af Konungens Befallningshafvande

utsedd god man tillstädes å den för förrättningen utsatta tid och infinner

han sig ej heller inom tre timmar derefter; då må de, som tillstädeskommit,

åtskiljas. Uteblifver god man, som af förrättningsman utsedd

är, kalle denne genast annan god man i stället. Är sökanden borta, vare

ansökningen förfallen. Annan sakegares eller allmänt ombuds uteblifvande

må ej hindra förrättningens fortgång. Förrättningsman eller god

man, som utan laga förfall från förrättningen uteblifver, ersätte all skada

eller olägenhet, som deraf uppstår; förrättningsmannen ansvare derjemte

såsom för tjenstefel.

33 §.

Emot synemän galle dessa jäf: om han är med part i den skyldskap

eller det svågerlag, som i Rättegångsbalken om jäf emot domare

sägs, eller om han eller någon, som med honom sålunda i skyldskap

eller svågerlag är, eger i saken del eller eljest kan af förrättningen

vänta synnerlig nytta eller skada, eller om han såsom domare deltagit

i åtgärd eller beslut, som saken rörer, eller om han är parts vederdeloman

eller uppenbar ovän. Söker någon, sedan ärendet anhängigt är,

sak med synemän eller tillfogar honom något med ord eller gerning i

uppsåt att honom dermed jäfvig göra, det skall ej för jäf räknas.

Anmäles vid förrättningen jäf, ege synemännen deröfver samfäldt

besluta; finna de jäfvet lagligen grundad^ åligge förrättningsmannen att,

om han eller af Konungens Befallningshafvande utsedd god man jäfvig

är, anmäla det hos Konungens Befallningshafvande, som förordnar annan

förrättningsman eller god man. Angår jäfvet god man, som blifvit af

förrättningsman utsedd, kalle denne annan god man i stället.

Beslut, hvarigenom jäfsanmärkning gillad varder, skall ej medföra

någon verkan till rubbning eller upphäfvande af åtgärd eller beslut, som

tillkommit innan anmärkningen gjordes.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Ogillas jäfsanmärkning, må deremot anmäldt missnöje ej utgöra

hinder för förrättningefis fortgång.

34 §.

Vid förrättningen hafva synemännen främst att tillse, huruvida

enligt de i denna lag stadgade grunder laga hinder emot företaget möter;

finna synemännen sådant hinder möta, gifve genast besked derom

och afslute förrättningen.

35 §.

Synemännen må ej inlåta sig i pröfning huruvida vattenverk, om

hvars ändring eller utrifning fråga väckes, lagligen tillkommit eller af

laga beskaffenhet är.

Lag samma vare om invändning, som vid synen göres, att på

grund af aftal jordegare är förbunden att uppdämning tala eller förhindrad

att vatten från sin till annans jord afieaa; yppas tvist derom,

och kan ej företaget bringas till stånd utan rubbning af det åberopade

rättsförhållandet; varde förrättningen instäld i afbidan på tvistens, slutliga

pröfning.

36 §.

Möter ej emot företaget hinder, böra synemännen, efter det sakegarne

blifvit hörde och utredning skett angående de förhållanden, hvilka

kunna på frågan inverka, söka att emellan samtlige sakegare åstadkomma

förening i de delar, hvarom tvist yppas; och varde, der sådan

förening sker, särskild afhandling derom upprättad, af sakegarne underskrifven

samt medelst synemännens påskrift vitsordad.

Rörer förening kronans eller allmän anstalts rätt, skall, ändå att

dess ombud derå ingått, föreningen i afseende å sådan rätt ej gälla, med

mindre den af vederbörande myndighet godkänd varder.

37 §.

Vilja en eller flere jordegare i det fall, hvarom i 13 § skils eller

eljest med sökanden om företaget sig förena, skall afhandling derom

upprättas och bekräftas så, som i 36 § sägs; och vare den, som sålunda

med sökanden gjort gemensam sak, ansedd som hade lian sjelf företaget

sökt.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

38 §.

Kommer ej enligt 36 § förening till stånd emellan samtlige sakägare,

varde frågan i de delar, som tvistige äro, af synemännen pröfvad

jemlikt de i denna lag stadgade grunder.

39 §.

Det vattendrag med af- och tillopp, som saken angår, och den

jord, hvarpå företaget kan inverka, skola, om och i den mån sådant

synes nödigt, af förrättningsmannen afvägas, uppmätas, aftecknas och

beskrifvas.

40 §.

För utrönande af värdet å den jordförbättring, som af företaget

kan påräknas, skola synemännen efter undersökning af den jord,

hvarom fråga är, uppskatta jorden såväl i dess skick före företaget,

som ock i det skick, hvari den antages komma efter företagets fullbordan;

och hafva synemännen att med ledning deraf bestämma om

och i hvad mån hvarje särskild jordegare af företaget hemtar nytta

för sina egor och förty bör i företaget och dermed förenade kostnader

taga del.

41 §.

Vid uppskattning af jords förbättring bör afseende fästas å ena

sidan å jordens större eller mindre bördighet i dess af vatten besvärade

skick och den afkomst, som jorden i sådant skick kan under vanliga

förhållanden lemna, samt å andra sidan å den bördighet, hvilken, till

följd af jordens naturliga beskaffenhet till matjord och alf samt möjligheten

af dess mer eller mindre fullständiga torrläggning till bestämdt

djup, är efter företagets utförande att påräkna.

42 §.

Utgöres jord, hvarå uppskattning enligt 40 § ske bör, helt och

hållet eller till någon del af sjöbotten eller annan vattendränkt mark,

och finnes uppskattningen af den blifvande nyttan ej kunna, innan före
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 3.

taget blifvit fullbordadt, så noggrant verkställas, att jordegarnes inbördes

delaktighet derefter kan tillförlitligen bestämmas; då ege synemännen

utsätta den slutliga uppskattning, som för sådant ändamål är af

nöden, att, efter ty i 63 § sägs, förrättas efter företagets fullbordan;

och vare i afbidan derå delaktigheten tills vidare bestämd efter jordvidden,

allenast med den jemkning, hvartill uppenbar olikhet i den påräknade

förbättringen må föranleda.

43 §.

1 fråga om företagets utförande hafva synemännen att bestämma:

hvarest och huru dike eller vattenafledning, som af sökanden yrkas

och af synemännen anses nödig, tjenligast göras skall, allt med hänsyn

till de i 3 och 4 §§ stadgade grunder, äfvensom vattenmängd, affall, jordens

sättning samt andra förhållanden, så ock dertill att största möjliga

jordförbättring må vinnas med minsta kostnad för deltagarne och minsta

intrång eller olägenhet för annan; börande, då vattenverk, som hindrar

företaget, måste ändras, ändringen så göras, att verket, såvidt ske

kan, ej försämras eller att, der försämringen ej kan undvikas, den i möjligaste

måtto inskränkes;

hvarest och huru bro, trumma eller dylikt skall göras eller ombyggas,

der sådant tarfvas;

hvad för vattenhöjdens reglering och förekommande af skada genom

öfversvämning eller annorledes bör iakttagas, så ock hvilka bland

jordegarne böra i följd af sin jords läge och beskaffenhet kostnaden

härför särskildt vidkännas;

huru i fråga om sättet för utförande af gemensamt arbete samt

framtida underhållet af gjorda anläggningar tjenligast förfaras bör, vare

sig att nödiga arbeten skola ombesörjas af deltagarne samfäldt eller ock

arbetet så fördelas, att viss sträcka att anlägga och för framtiden vidmagthålla

tilldelas hvarje deltagare; i hvilket senare fall afseende bör

fästas å markens olika beskaffenhet, så att, der kostnad eller svårighet

större är, skälig jemkning göres; *

tiden då vattenverks ändring eller annat arbete för företaget må

begynna; tiden och sättet för fullgörande af samt betalningen förarbete,

hvarom enligt 7 eller 18 § jordegare eller vattenverksegare vill besörja;

så ock viss tid, då företaget i sin helhet bör vara bragt till slut;

samt i öfrigt allt hvad till företagets ändamålsenliga anordning

lända kan.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

44 §.

Finna synemännen, att enligt 5, 6, 18, 19, 20, 22 eller 25 § lösen

eller ersättning för skada eller intrång gäldas bör, skall den uppskattas

till visst belopp i penningar att utgå på en gång, der ej sakegarne annorledes

åsämjas.

Är jord, vattenverk eller annan lägenhet, som lösas eller ersättas

skall, af egaren upplåten åt annan till nyttjande, varde, om och i den

män uti löseskillingen eller ersättningsbeloppet särskildt vederlag för

mistning eller inskränkning af nyttjanderätten blifvit inberäknadt, sådant

till sakegarnes kännedom utsatt.

Skall ersättning eller lösen utgå med förhöjning öfver värdet, böra

värdet och förhöjningen hvar för sig angifvas.

45 §.

Förrättningen skall, så vidt ske kan, utan uppskof fortsättas och

afslutas. Finnes för inkallande af sakegare eller af annan laga orsak

nytt sammanträde af nöden, skall underrättelse om tiden derför med

delas innan sammanträdet afslutas; och vare särskild kallelse ej erforderlig

å annan än sakegare, som ej vederbörligen kallad blifvit, eller ny

sakegare, der sådan inkallas bör.

Kan till följd af laga hinder tiden för sammanträdet ej genast utsättas,

eller sammanträde ej å utsatt tid hållas, varde tiden för det nya

sammanträdet kungjord minst fjorton dagar förut i kyrkan för den eller

de församlingar, der hemman, vattenverk eller annan lägenhet, som saken

angår, är belägen.

46 §.

Tvist om egande- eller besittningsrätt må ej föranleda uppehåll i

förrättningen, med mindre alla sakegare äro om sådant uppskof ense,

utan vare alltid innehafvare af egendom, hvarom tvistas, berättigad att

med laga verkan derför tala och svara, intill dess han varder derur lagligen

vunnen. Ej må den, som genom köp eller annorledes blifver egare

eller åbo innan ärendet blifvit till slut bragt, rubba hvad förre innehafvaren

samtyckt eller afgjort.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl Maj ds Nåd. Proposition N:o 3.

17

47 §.

Stanna synemännen i olika meningar, då beslut eller utlåtande af

dem meddelas skall, gånge efter hvad de fleste säga. Aro rösterna å

ömse sidor lika, galle den mening förrättningsmannen biträder.

48 §.

Förrättningsmannen åligger att vid alla under synen förefallande

sammanträden föra protokoll, hvaruti paragraferna numerera^ i ordningsföljd

för hela förrättningen. Protokollet bör vid hvarje sammanträdes

slut uppläsas och med synemännens underskrift förses.

49 §.

Sedan alla vid synen anhängiga frågor blifvit genom förening afgjorda

eller af synemännen utredda, gifve de på grund af hvad sålunda

förekommit utlåtande i saken och framlägge det skriftligen aflattadt för

sakegarne innan synen afslutas.

Förrättningsmannen upprätte tillika, der två eller flere jordegare

skola i företaget deltaga och grunderna för delaktigheten blifvit enligt

40 § bestämda, särskild, i enlighet med utlåtandet eller förut ingången

förening affattad längd, upptagande för hvarje hemman, hemmansdel

eller annan lägenhet dess namn, nummer eller annan beteckning och

egare, de i företaget ingående egornas uppskattade värde före och efter

företaget samt värdet af den jordförbättring, för hvilken egaren sålunda

bör i företaget deltaga; har för bestämmande deraf gradering af egorna

skett, skola jemväl deras naturliga beskaffenhet och värde, inbördes i

längden intagas. År i afbidan på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd

eldigt grunderna i 42 §, varde längden derefter inrättad.

Nöjas samtlige sakegare åt utlåtandet, teckne de sitt godkännande

derå, och varde intyg derom af synemännen meddeladt å utlåtandet och

den längd, hvarom nyss är nämndt.

Anmäler enligt 51 § sakegare missnöje med förrättningen, varde

det till protokollet taget.

Sist förklare förrättningsmannen synen afslutad och gifve sakegarne

till känna vid hvilken Rätt talan emot förrättningen må anhängTggöras

samt hvad enligt 51 och 52 §§ för talans bevarande iakttagas

bör.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1879. 1 Hand. 1 Afd. 3 Häft.

III

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

50 §.

Afskrift af syneprotokollet, ofvannämnda längd, syneinännens utlåtande

och de vid synen ingångna föreningar skall af förrättningsmannen

inom trettio dagar efter synens afslutande öfverlemnas till någon i

orten boende pålitlig person, som af sakegarne utses att samma handlingar

emottaga; och vare handlingarna hos honom tillgängliga för eu

hvar, som åstundar att dem granska eller afskrift deraf taga.

51 §.

År sakegare, som sjelf syneförrättningen ej sökt, missnöjd med

förrättningen, göre derom anmälan vare sig hos synemännen innan förrättningen

afslutas eller ock medelst skriftlig inlaga, som senast före

klockan tolf å sextionde dagen efter afslutandet skall till Konungens

Befallningshafvande ingifvas.

Varder ej missnöje anmäldt såsom nyss är sagdt, skall, der ej sökanden

sjelf förrättningen klandrar, och med anledning deraf ändring i

syneinännens utlåtande *göres, vid samma utlåtande bero; dock vare utlåtandet

utan all verkan emot sakegare, hvilken, efter ty i 31 § skils,

bort till synen särskildt kallas, men ej bevisligen af kallelsen undfått

del och ej heller vid synen kommit tillstädes.

52 §.

Då missnöje enligt 51 § anmäldt är, stämme sökanden, der han

sin talan fullfölja vill, saken i hela dess vidd till Rätten in. Varda de,

som missnöje anmält, ej instämde inom sex månader ifrån den dag, då

syneförrättningen afslöts, skall den af sökanden väckta frågan anses

förfallen.

Vill sökanden sjelf förrättningen klandra, instämme han saken till

Rätten inom den tid, som nu sagd är, eller kåfve i afseende å sakegare,

som ej sålunda instämd blifvit, talan emot förrättningen förlorat; vänder

den som instämd blifvit något in, som på annan sakegares rätt inverka

kan, åligge sökanden att äfven honom till svaromål i saken instämma.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

19

58 §.

Äro bland jordägare, hvilka vid förrättningen ansetts pligtige att

i företaget deltaga, flere än fem boende inom en församling, må stämningen

dem delgifvas genom dess uppläsande i församlingens kyrka.

Hvad nu är stadgadt ege dock ej tillämpning å jordegare, som enligt

51 § missnöje anmält, eller emot hvilken talan föres om ändring i uppskattningen

af förbättringen å hans jord eller om annat än hans delaktighet

i företaget.

54 §.

Sträcka sig vattendrag eller egor, om hvilka fråga är, genom

två eller flere Rätters domvärjo, höre målet under den Rätt, der största

delen af den jord, om hvars torrläggning fråga blifvit väckt, är

belägen.

55 §.

När mål jemlikt 28 eller 52 § till Rätten instämmes, ege i stad

Rätten och å landet domaren uti stämningen utsätta saken till syn på

stället, der sådant äskas af käranden eller eljest anses för målets pröfning

erforderligt; anmode ock, der det nödigt finnes, sakkunnig man att

lemna Rätten biträde.

56 §.

Har uti målet sådan pröfning, som i 27 § sägs, föregått, gifve

Rätten eller domaren genast förrättningsmannen till känna att stämning

utfärdad är; och åligge förrättningsmannen att konceptprotokollet,

kartor, planritningar och öfriga handlingar, som saken röra, till Rätten

insända.

Är i målet fråga väckt om vattenverks ändring eller utrifning,

föranstalte derjemte Rätten eller domaren att, till underrättelse för inteckningshafvare

eller icke uppgifne sakegare, tiden och stället för ärendets

företagande kungöras såväl i kyrkan för den församling, der vattenverket

är beläget, som ock tre gånger i allmänna tidningarna, sista

gången minst fjorton dagar före den dag, hvilken till målets företagande

är utsatt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

57 §.

Blifver jordegare, å hvilken stadgandet i 53 § egen tillämpning,

utan anmäldt och styrkt l iga förfall borta från Rätten då syn hålles,

vare hans uteblifvande ej hinder för synens fortgång.

58 §.

Yppas under inå,lets handläggning tvist emellan egare, innehafvare

af nyttjanderätt eller andre om bättre rätt till hvad såsom ersättning

eller lösen skall utgå, varde den tvist hänvisad till särskildt

utförande.

59 §.

För förrättning, hvarom i 27 § sägs, njute synemännen godtgörelse

i enlighet med hvad särskildt är stadgadt. Kostnad, som nu sagd är,

så ock kostnad för kallelser eller annat, som för syneförrättningen är

af nöden, skall af sökanden genast förskjutas. Kommer företaget sedan

till utförande, varde den kostnad såsom all annan för företaget nödig

utgift å samtlige deltagarne fördelad.

60 §.

Uti de mål, hvarom i, 3 kap. skils, ersätte jordegaren, ändå att

han saken vinner, all den kostnad vederpart^ för sin inställelse vid

syneförrättningen samt för sin talans bevakande och utförande vid första

domstolen vidkännas får.

61 §.

Förrättningsmannen åligger, der talan ej föres emot förrättningen,

att inom ett år efter dess afsilande insända det dervid förda protokoll

jemte öfriga i 56 § nämnda handlingar till länets landtmäterikontor för

att der förvaras. Varder målet till Rätten instämdt, skola handlingarna,

sedan målet blifvit afgjordt, till landtmäterikontoret från Rätten insändas.

62 §.

Nu är företag, hvarom i denna lag sägs, fullbordadt; menar någon

att sedermera sig visat att vid uppskattning, som enligt 40 § skett, jord
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

förbättringens värde till hans skada blifvit origtigt beräknadt, ege då

erhålla ny uppskattning af värdet, der han före utgången af kalenderåret

näst efter det, under hvilket företaget fullbordades, gör ansökan

derom hos Konungens Befallningshafvande. Sådan ny uppskattning skall

efter ansökningstidens slut sä snart lämpligen ske kan verkställas af de

synemän, som den föregående uppskattningen förrättat, eller, om hinder

för dem möter, af andre, som dertill utses på sätt i detta kap. föreskrifves.

År någon med den nya uppskattningen missnöjd, stämme då.in

sitt klander till Rätten inom nittio dagar ifrån den dag, då förrättningen

afslöts, eller kåfve talan emot uppskattningen förlorat, I öfrigt galle

angående dylik förrättning i tillämpliga delar hvad ofvan är stadgadt.

Hafva sakegarne träffat förening om ny uppskattning i andra fall

eller om annan tid eller ordning för ny uppskattnings förrättande, än nu

är sagdt; vare det gilt.

Sker genom uppskattningen ändring i hvad förut blifvit bestämdt,

varde fördelningen af kostnad och utgift för företaget, så ock af underhållsskyldigheten

jemkad derefter. Göres ej ändring, gälde den, som påkallat

den senare uppskattningen, ensam kostnaden derför.

63 §.

Har, efter ty i 42 § förmärs, slutlig uppskattning af påräknad

jordförbättrings värde blifvit utsatt att ega rum efter företagets fullbordan,

ege en hvar jordegare, hvars rätt är af frågan beroende, att

inom tid, som i 62 § sägs, hos Konungens Befallningshafvande anmäla

ärendet för uppskattningens verkställande; men försummas det, vare all

fråga om dylik uppskattning förfallen.

Om sådan slutlig uppskattning, som här afses, gälle hvad om ny

uppskattning i 62 § stadgas; dock skall kostnaden för förrättningen alltid

å samtlige deltagarne fördelas.

5 Kap.

Särskilda bestämmelser.

64 §.

Synemäns utlåtande, hvarvid enligt 51 § skall bero, gånge i verkställighet

i den ordning, som för laga kraft egande dom är stadgad.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

65 §.

Afser syneförrättning allenast dikning, hvarom i 1 kap. sägs, må,

utan hinder deraf att missnöje blifvit i målet anmäldt, dikningen i enlighet

med synemännens utlåtande verkställas, der ej Rätten finner skäligt

annorledes förordna; gälde dock sökanden dessförinnan den ersättning,

som jemlikt utlåtandet utgifvas bör, och ställe hos utmätningsmannen

i orten pant eller borgen för det ytterligare skadestånd, som kali

varda vederparten i följd af dikningen tillerkändt.

Under enahanda vilkor, som här ofvan stadgade äro, må ock

dikning i enlighet med Rättens dom verkställas, ändå att ändring i

domen sökes.

66 §.

Vattenverk, som lösas skall, så ock annan fast eller lös egendom,

som det åligger jordegaren att jemte verket öfvertaga, skall, der ej annorlunda

öfverenskoinmet är, afträdas å laga fardag, sedan lösens belopp

blifvit slutligen faststäldt och derefter uppsägning i rätt tid skett. Uppsägning

må ej med laga verkan ske, med mindre lösen för vattenverket

och annan fast egendom, som skall afträdas, blifvit hos Konungens Befallningshafvande

i ränteriet nedsatt. Sker ej sådan uppsägning inom

sex månader, sedan lösens belopp faststäldes, vare den då väckta frågan

förfallen; varder ej, sedan uppsägningen skett, lösen för den lösa egendomen,

så ock skadeersättning, som vattenverksegaren tillkommer, före

tillträdesdagen erlagd, skall frågan ock anses förfallen, der vattenverksegaren

det yrkar.

Medel, som jemlikt denna § skola nedsättas i ränteriet, må, der

jordegaren det äskar, insättas i bankinrättning, som af Konungens Befallningshafvande

godkännes, för att der emot ränta innestå under den tid

Konungens Befallningshafvande bestämmer; och kommer räntan intill

tillträdesdagen jordegaren till godo.

67 §.

✓

Har, sedan värde sattes å egendom, som lösas skall, egaren gjort

nödig eller nyttig kostnad derå, vare han berättigad att härför undfå

ersättning. Tvist härom varde af Rätten särskildt pröfvad, och må

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konr/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

23

emellertid egendomen tillträdas, der den, som ersättningen gifva skall,

hos Konungens Befallningshafvande ställer pant eller borgen för det,

hvarom tvistas.

68 §.

Skall i andra fall, än i 66 § sägs, ersättning gäldas för skada eller

intrång, som någon tillskyndas genom företag, hvilket enligt denna lag

tillåtet är; då må ej någon åtgärd till rubbning af vattenverk vidtagas

eller arbete å annans mark eller eljest till förfång för annan verkställas,

innan den ersättning, som derför utgå bör, blifvit till ersättningstagaren

gulden eller, der fråga är om ersättning för skada å vattenverk, som är

med inteckning besväradt, hos Konungens Befallningshafvande i ränteriet

nedsatt. Varder ej ersättningen gulden eller nedsatt inom tid, som genom

aftal eller eljest i laga ordning blifvit bestämd, eller, om sådan bestämmelse

saknas, inom fem år efter det ersättningens belopp faststäldes,

vare den då väckta frågan förfallen.

69 §.

o

A ersättning, som ej på eu gång gäldas skall, ege hvad i 66 och

68 §§ stadgadt är ej tillämpning.

70 §.

År enligt 66 § lösen för fast egendom nedsatt, skall, sedan egendomen

blifvit afträdd, det egaren tillkommande belopp af Konungens Befallningshafvande

fördelas i den ordning, som för fördelning af köpeskilling

för utmätningsvis såld fast egendom stadgad är; skolande kungörelse

om sammanträde för fördelningen i allmänna tidningarna införas

och särskild underrättelse om sammanträdet egaren och innehafvare af

fordran, hvarför egendomen häftar, meddelas på enahanda sätt, som i

fråga om auktion å utmätt fast egendom är föreskrifvet.

Ersättning, som enligt 68 § blifvit nedsatt, varde af Konungens Befallningshafvande

utbetalad till vattenverksegaren, der han visar, att inteckningshafvarne

medgifvit honom rätt att beloppet lyfta. Eljest fördele

Konungens Befallningshafvande ersättningen i den ordning, som för fördelning

af lösen här ofvan är stadgad.

År ej lösens eller ersättningens belopp af Rätten pröfvadt och faststäldt,

och förmenar innehafvare af fordran, hvarför egendomen häftar,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

att värdet blifvit för lågt beräknadt, vare han berättigad att, der ej full

betalning för hans fordran honom lemnas, äska att värdet, så vidt på

hans eller annan sådan fordringsegares rätt inverkar, varder af Rätten

bestämdt.

71 §•

Har, efter ty i 58 § sägs, tvist yppats om bättre rätt till hvad såsom

lösen eller ersättning skall utgå, eller skall lösen eller ersättning

gäldas för egendom, som innehafves såsom fideikommiss, varde beloppet

nedsatt i länets ränteri; och stånde sedan, i afbidan’ på tvistens slutliga

afgörande eller Konungens föreskrift angående fideikommissmedlen, beloppet

i qvarstad, der ej enligt 70 § utdelning bör ega rum.

72 §.

År fast egendom i följd af de i 3 kap. gifna bestämmelser afträdd,

och vill han, som egendomen inlöst, få den frigjord från inteckning för

fordran, som icke kunnat ur löseskillingen gäldas; vare efter erhållen

lagfart dertill berättigad, ändå att han ej kan inteckningshandlingen i

hufvudskrift förete. Vill han af sådan rätt sig begagna, gifve till Rätten

eller domaren in gravationsbevis angående egendomen, så ock handling,

som visar löseskillingens fördelning, samt intyg att fördelningen blifvit

godkänd eller vunnit laga kraft; och varde sedan så förfaret, som i 23 §

i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875

stadgas.

73 §.

Har företag, hvarom i denna lag sägs, icke blifvit inom föreskrift

ven tid bragt till slut, må, der någon, hvars rätt deraf är beroende,

sådant yrkar, frågan om företaget kunna förklaras förfallen, så vida icke

giltigt skäl för dröjsmål visas, eller genom företagets inställande synnerligt

men skulle deltagarne tillskyndas. I dessa fall sätte Rätten ut ny

tid. Lider någon genom dröjsmålet skada, skall ersättning gäldas af

deltagarne.

74 §.

Varder ej, sedan vattenverk, som ändras eller utrifvas skall, blifvit

af egaren afträdt, ändringen eller utrifningen verkstäld inom fem år

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

efter afträdande^ och vill förre egaren verket återlösa; stämrne då talan

derom in till Rätten inom tio år sedan verket afträddes. Pröfvas sådana

omständigheter för handen, att det tillärnade företaget må anses såsom

öfvergdvet, varde talan bifallen; eljest ege Rätten förordna att med

pröfningen bör på viss af Rätten bestämd tid anstå. Godkännes anspråket,

och kunna ej parterne sämjas om löseskillingens belopp, varde detta

af Rätten bestämdt till verkets fulla värde vid den tid återlösen sker;

ej må dock värdet sättas högre än det belopp, för hvilket verket blifvit

afträdt.

År vattenverk enligt denna lag utrifvet, må det ej ånyo upptagas.

75 §.

Äro deltagare i gemensamt företag flere än fem, och har ej delaktigheten

i arbetets första verkställande och det framtida underhållet

blifvit så bestämd, att eu hvar står i ansvar för viss sträckning å marken;

då skola de utse syssloman att tala och svara i mål, som företaget

röra; göre ock derom anmälan hos Konungens Befallningshafvande. Ej

må, innan hvad sålunda föreskrifvet är blifvit iakttaget, arbete å annans

mark eller åtgärd till rubbning af annans vattenverk verkställas. Då

anmälan skett, hvarom nu är sagdt, skall underrättelse derom i länskungörelserna

intagas.

Vid val af syssloman hafve deltagare, der ej annorledes åsämjes,

rösträtt efter som han har del i företaget.

Har syssloman afgått, och är ej anmälan gjord om val af annan

i den afgångnes ställe, ege Konungens Befallningshafvande eller domstol

att, der i förekommande fall sådant yrkas af någon, hvars rätt är

i fråga, förordna syssloman att i målet svara.

76 §.

Hafva vid utförande af företag, som enligt denna lag tillåtet är,

stadgade försigtighetsmått ej blifvit iakttagna, och lider någon deraf

skada; eller uppstår eljest i följd af företaget skada, som ej blifvit

förutsedd och på förhand ersatt; gälde deltagarne ersättning efter Rättens

bepröfvande.

77 §.

Nu vill någon, som enligt 11, 12 eller 26 § är skyldig att deltaga

i der nämnda företag, vinna befrielse från sagda skyldighet; afsåga sig

Bih. till Piksd. Prol. 1873. 1 Sand. 1 Afd. 3 Häft. IV

opaginerad Kontrollera mot PDF

2G

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 3.

då den båtnad, som genom företaget beredes hans jord. Rätt till sådan

afsägelse tillkomme dock ej den, som företaget sökt eller enligt 37 § är

att såsom sökande anse eller i målet fört talan, som enligt 3 och 15 §§

föranledt större anläggning, än sökanden äskat.

Afsägelsen skall, för att giltig anses, sist före utgången af kalenderåret

näst efter det, under hvilket företaget blef fullbordadt, anmälas antingen

vid sammanträde i målet inför synemännen eller domstolen, eller

ock skriftligen hos Konungens Befallningshafvande. Har någon gjort

sådan afsägelse, fälle den delaktighet i företaget, hvarifrån han sålunda

befrias, dem till last, som i företaget qvarstå; och vare han, som befrielsen

vunnit, i stället pligtig att, sedan frågan om jordförbättringens värde

blifvit enligt 40, 62 eller 63 § slutligen afgjord, låta af sin genom företaget

förbättrade jord utbrytas och de qvarstående deltagarne tillskiftas

lika stor del, som, enligt den i målet verkstälda uppskattning, jordförbättringens

belopp utgör af jordens hela värde i dess skick efter företagets

fullbordan. Är enligt 63 § frågan om slutlig uppskattning af

jordförbättringens värde förfallen, ege skyldighet att afträda jord ej rum.

78 §.

Intill dess vid företag, som afses i 77 §, afsägelse skett, svare

jordegaren för gäldande af den å hans jord enligt laga kraft egande

beslut belöpande andel i kostnad, som till företaget åtgått; men efter

afsägelsen må dylikt bidrag ej hos honom uttagas, ändå att kostnaden

tidigare gjord blifvit. Har han före afsägelsen verkstält arbete för det

gemensamma företaget eller fått vidkännas bidrag dertill; det allt skall

honom godtgöras; och vare han ej skyldig att dessförinnan afträda den

jord, som emot båtnaden svarar.

79 §.

Vid utbrytning af jord enligt 77 § skola i fråga om landtmätares

förordnande, tillträde af den utbrutna jorden, så ock i öfrigt de för laga

skifte och egoutbyte gifna bestämmelser i tillämplige delar lända till

efterrättelse; dock må gradering, som vid föregående uppskattning för

bestämmande af jordförbättringens värde skett, ej rubbas; och dragé

den, hvilken utbrytningen äskat, ensam kostnaden för förrättningen.

80 §.

Har ej jordegare, efter ty i 77 § är sagdt, vunnit befrielse från

skyldigheten att i företaget deltaga, vare jemväl ny egare af jorden

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

27

pligtig att taga del i företaget, men svare ej för bidrag, som förfallit

till betalning innan han egare blef.

81 §.

Försummar den, som är skyldig att dike underhålla, hvad honom

derutinnan åligger, svare för all skada, som genom försummelsen

tillskyndas annan, hvars rätt är beroende deraf att diket hålles

vid magt. Bättrar ej den försumlige skyndsamt bristen, då han derom

tillsagd varder, och vill deri, som af försummelsen men lider, bristen sjelf

bota, kalle då två ojäfvige män att syn hålla och ege, sedan bristen af

dem vitsordad är, att arbetet på den försumliges bekostnad verkställa.

Hvad nu är stadgadt om dike galle ock om vattenafledning.

82 §.

Dike, som, då denna lag träder i kraft, tinnes upptaget, skall af

den, hvilken dittills varit dertill pligtig, fortfarande hållas, intill dess

fråga om upptagande af nytt eller förändring af gammalt dike blifvit

väckt och med tillämpning af de i denna lag gifna föreskrifter dikningsskyldigheten

blifvit annorledes bestämd. Försummas underhåll af äldre

dike, vare lag som i 81 § sägs.

Är någon på grund af bestämmelse vid laga skifte eller eljest

enligt gällande aftal förbunden att åt annan dike hålla, och yppas i

sammanhang med väckt fråga om förändrad dikesläggning tvist om och

i hvad mån den, som det äldre diket hållit, bör vidkännas underhållet

af det nya eller förändrade diket; deraf må ej dikningsskyldighetens

bestämmande jemlikt de i denna lag stadgade grunder uppehållas, utan

ankomme tvisten på särskild pröfning.

De om dike nu gifna stadganden skola ock gälla om vattenafledning.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari

1880; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro vid domstol

anhängiga, behandlas enligt äldre lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Protokoll öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol

Fredagen den 25 Oktober 1878.

Närvarande:

Justitieråd eu: Almqvist,

Carleson,

Rabe,

Olivecrona,

SvEDELIUS,

Hernmarck,

Wedberg.

Sedan, till följd af Högsta Domstolens föreskrift den 12 nästlidne

April vid då slutad föredragning af det till Högsta Domstolens utlåtande

öfverlemnade förslag till »Förordning angående torrläggning af

jord», samma förslag emellan Högsta Domstolens ledamöter cirkulerat,

så företogs nu detta ärende till slutlig handläggning; varande ett tryckt

exemplar af förslaget detta protokoll bilagdt.

Justitierådet Wedberg yttrade: I afseende å inledningen till den

föreslagna förordningen kan anmärkas, att samma förordning, såvidt

angår den i Byggningabalk eu omförmälda dikning, bär till föremål

allenast att bestämma dels vilkoren för rätt att för jords torrläggning

påfordra dike å annans mark, dels skyldighet att deltaga i dike, som

annan för torrläggning af sin jord påfordran, hvaremot 6 kap. 2 §

Bygg 11 ingabal ken innefattar föreskrifter om innehafvares af jord skyldighet

att verkställa den dikning, som för samma jords häfd ansetts

vara af nöden. Väl vidröres i förslagets 9 § samma ämne, som förekommer

i l:sta punkten af förutnämnda lagparagraf, men förslaget

stadgar blott huru dikningsskyldigheten skall fördelas, när dike tarfvas

och af någon fordras, under det att Byggning^, balkens stadgande

synes hafva till syfte att bestämma just hvad i sådant afseende tarfvas.

Bill. till Riksd. Prof. 1879. 1 Samt. 1 Afd. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Då emellertid omförmälda bestämmelser i 6 kap. 2 § Byggningabalken

ej höra till nu föreliggande ämne, anser jag mig endast

böra erinra, att samma lagrum ej bör helt och hållet upphäfvas, utan

att i öfvervägande tages, om och i hvad mån det må af andra motsvarande

stadganden ersättas.

I öfrigt anser jag det remitterade förslaget i nedannämnda delar

gifva anledning till följande anmärkningar:

1 kap. I fråga om skyldigheten att deltaga i vanliga dikningsföretag,

eller sådana, som ej afse afdikning af kärr, mosse eller annan

dylik vattendränkt mark, instämmer jag med den ledamot af Nya Lagberedningen,

som ansett sådan skyldighet böra åligga allenast den,

genom hvilkens mark diket upptages, och utan rätt för honom att genom

afsägelse af båtnaden vinna befrielse från diluiingsskyldigheten,

samt att deri, som eger ofvanliggande mark och diket ej fordrat, blifver

skyldig att i dikets underhållande deltaga först då han genom egen

dikning dit afleder vatten. Då jag derjemte delar samma ledamots

yttrande angående 5 och 13 §§ af Beredningens förslag, anser jag §§

2—17 samt rubriken till 2 kap. höra erhålla den lydelse hans vid förslaget

fogade särskilda utkast innehåller; dock att enligt min tanke i

11 § (9 § i Beredningens förslag) uttryckas bör, att den gäller allenast

om afloppsdike, enär meningen ej torde vara att den skall afse de

mindre diken, som i 6 kap. 2 § Byggningabalken tillika nämnas,

äfvensom i 15 § bör, i likhet med 13 § i Beredningens förslag, uttryckas,

att beslutanderätf.eu tillkommer flertalet, af dem, hvilka ega

jord, som påräknas kunna genom företaget vinnas eller förbättras; utvisande

nämnda utkast jemväl de ändringar, som häraf skulle föranledas

i afseende å §§ 43, 48, 49 och 79.

2 kap. Med anledning af hvad här nedan vid 14—21 §§ artmärkes

anser jag, att orden Dsä ock om invallninij)> böra ur rubriken uteslutas.

14—21 §§. På sätt vid granskningen af komiterades den 5 November

1870 afgifna förslag till ny lag angående vattenrätten af Högsta

Domstolens fleste ledamöter blifvit anmärkt, synes eu utsträckning

af tvångsrätt i fråga om torrläggningsföretagen, till fördel för enskilda

intressen, utöfver hvad gällande lag medgifver, hvarken ur synpunkten

af jordbrukets befrämjande behöflig eller från rättslig synpunkt antaglig.

Hvad särskild! angår invallningsföretagen, är ock dessa företags framgång

i hög grad beroende på det omsorgsfulla och noggranna verkställandet

och underhållet af alla de anstalter, som för vattnets afhållande

och bortledande äro af nöden, hvadan det. med allt skäl bör lemnas

åt den frivilliga öfverenskommelsen att bringa dylika gemensamma

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

företag till stånd. Icke heller torde för jordbrukets utveckling i allmänhet

inom värt land det vara åt någon vigt, att invallningsföretag

skulle kunna genom tvång åvägabringas, då dessa företag endast på

ett mera inskränkt antal ställen låta sig genomföras. På dessa och de

i öfrig!'' uti de särskilda yttrandena inom Beredningen angående denna

fråga anförda skäl hemställer jag, att allt hvad som stadgas angående

invallhing måtte ur förslaget uteslutas och följaktligen 14—21 §§ utgå.

■3 kap. 22 §. Giltigt skäl saknas att. borttaga den inskränkning

i jordegares rätt att lösa lagligen tillkomna vattenverk, som nu gällande

lag stadgar i fråga om större bruk och bergverk eller större

fabriksiurättning. Med den grund, hvarpå lösningsrätten hvital-, nemligen

hänsynen till landets ekonomiska utveckling, står väl tillsammans,

att denna icke må göras gällande mot sådana industriella anläggningar,

hvilkas betydelse ej mindre för den ort, der de förekomma, än ock för

värt land i sin helhet, icke kan antagas vara mindre än de nya odlingstillfällen,

som genom deras bortrifvande skulle beredas. Erfarenheten

från de mer än femtio år, som förflutit under det att nämnda inskränkning

förekommit, ådagalägger ock, att densamma icke utgjort något

hinder att, i den män kapital och arbetskrafter finnas tillgängliga, använda

desamma på vattenaflednings- och odlingsföretag; och det torde

ej kunna bestridas, att samma förhållande skall i vårt. land under en

lång framtid komma att fortfara. Under sådana förhållanden torde det

vara helt och hållet obehöflig!; åt! borttaga de! skydd för deri större

industrien, som hittills funnits i stadgandet, att densamma icke behöfver

vika för anspråken af ett annat privat intresse, och hemställer jag derföre,

att i denna § måtte införas bestämmelsen, att den lösningsrätt,

hvarom der handlas, icke måtte sträcka sig till vattenverk, anlagdt för

bedrifvande af större bruk och bergverk eller större fabriksiurättning.

24 §. Den afvikelse från gällande lag, som i denna § föreslås,

el ler att ersättning till vattenverksegaren för verkets försämring äfvensom

lösen för vattenverk, som kommer att alldeles rifvas, skall utgå

med en förhöjning af allenast tjugu procent, synes sakna giltig grund.

Den hittills stadgade förhöjningen kan ej anses såsom oskälig, då i

betraktande tages, att det slag af egendom, hvarom här är fråga, är i

hög grad underkastad!, tillfälliga vexlingar i värde, samt att det icke

kan vara med rättvisa öfverensstämmande, att egaren, om ett lösningsanspråk

under tillfälligt dåliga konjunkturer väckes, skall utsättas för

möjligheten att få afstå sin egendom mot ett pris långt understigande

hvad han under förbättrade förhållanden kan för densamma påräkna.

Ej heller synes en dylik nedsättning vara af behofvet påkallad, då, såsom

redan antydt är, erfarenheten gifvit vid handen, att, med nu stadgade

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

förhöjning i värdet af femtio procent, lösningsrätten mot vattenverksegare

funnit en vidsträckt användning. På grund af hvad sålunda blifvit

anfördt hemställer jag, att denna § måtte så förändras, att deri komme

att stadgas, att såväl ersättningen för vattenverks försämring som ock

lösen för verk, som alldeles utrifves, skola utgå med fulla värdet och

hälften derutöfver.

Derest denna anmärkning godkännes, bör sista momentet i denna

§ såsom särskild § införas efter den 26 §.

2~> §. Under åberopande af de vid nästföregående § anförda

skål auser jag, att jemväl denna § bör så omredigeras, att den komme

att innehålla stadgande, att, om eg are till vattenverk, som ändras skall,

hellre vill afstå hela verket än ändringen tåla, jordegaren skall vara

skyldig att lösa verket, som i 24 § sägs, samt att i sådant fall jordegaren

har rätt att nödigt utmål till sig lösa med lulla värdet och

hälften derutöfver.

2b §. Äfven i afseende ä till vattenverk hörande jord, hvarå åbo

ej är besutten, hemställer jag, att lösen*skall, der jordens egare det

fordrar, utgå efter den i 24 § för lösen af vattenverk stadgade beräkningsgrund.

21 §. Enär i denna §, hvilken'' följer omedelbart efter de §§, som

afhandla den skada, vattenverksegare lider genom verkets afstående

eller ändring, orden »skada, som ej är att hänföra under luir ofvan meddelade

bestämmelser,''» skulle kunna så missuppfattas, att de endast hade

afseende å skada tillfogad vattenverksegare, bör genom ändring i redaktionen

tydligare utmärkas, att stadgandet i §:n har afseende jemväl

å skada, som för annan än vattenverksegaren vållas genom vattenverks

ändring eller utrifning.

28 §. Jag tillstyrker att i §:n tydligare än som skett måtte utmärkas,

att de kostnader, hvilka i §:n afses, skola vara å egendomen

nedlagde sedan vattenverksegaren, såsom i 37 8 sägs, blifvit till syn å

vattenverket kallad.

Hvad i denna §, likasom i 49 och 65 §§, sägs om vattenverk

anser jag höra gälla äfven om egendom, som namnes i 31 §, hvadan

sådant bör i förstnämnda tre §§ utmärkas.

Slutligen anser jag mig vid detta kapitel böra fästa uppmärksamheten

derå, att 13 § i 1824 års förordning, hvilken stadgar, att

Konungens Befallningshafvande eger tillse, att ränta eller andra allmänna

skyldigheter å vattenverk, som utrifves, eller å den del deraf,

som genom försämring bortgår, blifva efter de för skattläggningar i

allmänhet stadgade grunder i vederbörlig ordning flyttade på den jord,

för hvars båtnad verket rifves eller försämras, enligt förslaget komme

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

att upphäfvas utan att i detsamma någon motsvarande bestämmelse

blifvit intagen.

4 kap. Såsom en följd af min vid 1 kap. uttalade åsigt, att vid

vanliga dikningsföretag skyldigheten att deri deltaga bör inskränkas

till dem, genom hvilkas jord diket går, eller hvilka till detsamma leda

sina diken, anser jag, lika med en ledamot af Nya Lagberedningen,

den i 33 § omförmälda föregående syn på stället icke böra föreskrifvas

1 andra tall än som förekomma i 2 kap., sådant detta skulle lyda enligt

mitt förslag, samt i 3 kap. Enligt denna mening skulle 34 § och

2 mom. al 35 § utgå samt 37, 48 och 59 §§ ändras på sätt det vid

lagförslaget fogade särskilda utkast närmare utvisar.

•37 §. Enär giltigt skäl ej torde förekomma att inskränka den 1

denna § föreskrifna kallelsen å nyttjanderättsinnehafvare allenast till

innehafvare af nyttjanderätt till vattenverk, anser jag första stycket af

samma § böra så ändras, att hvarje nyttjanderättsinnehafvare, som i

saken har del, blifver till förrättningen kallad.

40 §. Då ett uttryckligt bestridande af någon sakegare icke

synes vara af nöden för att kunna förvägra sökanden att verkställa

företaget, hemställer jag, att senare delen af denna § måtte erhålla den

redaktion, att derigenom endast utmärkes, att, om synemännen finna

hinder mot företaget möta, de genast skola gifva besked derom och

afsluta förrättningen.

41 §. Enär, i det fall att tvist yppas, huruvida jordegare är

förbunden att uppdämning tåla eller förhindrad att vatten från sin till

annans jord afleda, det icke synes lämpligt, att förrättningen fortgår,

förr än nämnda tvist blifvit pröfvad och afgjord, anser jag sista meningen

i denna § böra utbytas mot bestämmelsen, att förrättningen i

afbidan på tvistefrågans pröfning skall inställas.

42 §. Orden »efter ty ofvan civ mg dt» böra utgå såsom obehöfliga

och möjligen föranledande till den oriktiga tydning, att med hinder i

denna §:n skulle åsyftas endast de hinder, hvarom i nästföregående

§:n förmäles.

43 §. Till förekommande af misstydning synes i fråga om de

jordegare, som i fall, hvarom i 13 § skils, göra gemensam sak med

sökanden, böra användas samma uttryck, som i sistnämnda § eller

''■förena sig med sökanden», hvarjemte tydligare än som skett bör utmärkas,

att hvad i efterföljande §§ stadgas med afseende å sökanden

jemväl skall tillämpas å dem, som sålunda med honom sig förenat.

4b §. Vexlingar i penningevärdet afjorden kunna inträffa inom

vida kortare tid än den, som erfordras för utförandet af de i denna

förordning afsedda företag. Blifver det skick, hvari jorden antages komma,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

efter företagets fullbordan, uppskattadt före företagets början allenast

i penningar, skulle det följaktligen mången gång blifva förenad! med

största svårighet att vid den eftervärdering, hvilken förslaget medgifver

jordegaren att påkalla för erhållande af rättelser utaf förelupna misstag

i jordens värdering, undvika att inträffade vexlingar å det gångbara

priset på jord ej komme att utöfva ett obehörigt inflytande på

undersökningen, huruvida den föregående uppskattningen af värdet på

jorden i dess blifvande torrlagda skick varit riktig. Eu säkrare jemförelsegrund

ocli eu bättre insigt i företagets inverkan pa de särskilda

egarnes jord kan vinnas genom gradering af jorden med afseende ä

dess beskaffenhet före och efter företaget, hvilket förfarande för vinnande

.af jemförelsegrund jemväl är i skiftesstadgan ovilkorligen fÖreskrifven

i fåll, som der afses. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer

jag, att föreskrift måtte här intagas, att vid uppskattningen af

jordförbättringars värde gradering å jorden skall ega rum äfven om

dervid jordens värde tillika må varda bestämdt i penningar.

48 §. Dä på skål, som komma att nedan vid 72 § anföras, föreskrift

bör finnas inom hvilken tid ett företag skall vara afslutadt, hemställer

jag, att i denna § orden »der sådant Jinnes lämpligt» måtte

utgå.

49 §. I afseende ä bestämmandet af den andel i löseskilling

eller ersättningsbelopp för vattenverk, som kan tillkomma nyttjanderättsinnehafvaren,

kunna äfven andra omständigheter än tiden för afträdande!

böra tagas i betraktande. 1 följd häraf anser jag, att orden

»med afseende a tiden för af trädandet» höra såsom vilseledande utgå.

Derjemte tillstyrkes, att, då förrättiiingsmannens utlåtande i fråga om

nämnde andel icke för sakegarne är ovilkorligen förbindande, orden

»till efterrättelse för sakegarne» måtte utbytas mot orden »till sakegarnes

kännedom».

50 Enär redaktionen i denna § synes kunna lemna rum för

den misstydning, att förrättningsmanneu skulle kunna, efter det sammanträdet

blifvit upplöst, meddela underrättelse om tiden för det, nyasammanträdet,

endast lian limmade en dylik underrättelse innan lian

från stället afreste, hemställer jag, att orden »innan lian från stället

reserr måtte utbytas mot ''»före sammanträdets slut)); hvarjemte och då

orden »ny sakegare» skulle kunna tolkas såsom innefattande allenast sådan

sakligare, som förut ej varit uppgifven, men den kallelse, hvarom

bär är fråga, bör delgifvas jemväl sådan sakegare, som varit uppgifven,

men ej blifvit vederbörligen kallad, jag anser redaktionen böra i

förevarande afseende förtydligas.

Vidare tillstyrkes, att i §:n mätte införas ett i hufvudsaklig öfver
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

ensstämmelse med föreskriften i 27 § skiftesstadgan affattadt stadgande

om huru förfaras bör i det fall, att förrättningen varder för

något laga hinder uppskjuten, men, innan sammanträdet upplöses, dagen

för det nya sammanträdet ej kan utsättas.

51 §. På det ifrågavarande § måtte komma att afse tvist jemväl

om sådan lägenhet eller förmån, hvarom förmäles i 31 §, hemställer

jag, att orden: Dtill jord eller vattenverk» måtte få utgå.

54 §. Med anledning af den anmärkning, som vid 46 § blifvit

framstäf derom, att gradering af den i företaget ingående jord städse

skall ega rum, hemställer jag, att i förevarande § måtte vidtagas den

ändring i afseende å föreskrifterne om längdens innehåll, som af berörda

anmärkning, derest den gillas, blifver eu följd; hvarjemte erinras,

att, i händelse den här nedan vid 58 § gjorda anmärkning godkännes,

sista stycket af 54 § måste erhålla en derefter lämpad förändrad

lydelse.

55 §. Då den i §:n föreslagna tiden, inom hvilken efter synens

afslutande handlingarne skola af förrättningsmannen till någon i orten

boende pålitlig person aflemnas, torde, på sätt oek flere sakkunniga

personer vid afgifvande af yttrande angående förslaget anmärkt, vara

alltför knappt utmätt, anser jag, att denna tid bör till trettio dagar utsträckas.

56 §. Enligt 56 § skulle sakegare, som sjelf ej syneförrättningen

sökt, men dermed vore missnöjd, derom på föreskrifvet sätt göra

anmälan; men tillika finnes att dylik anmälan ej är för pröfning af

sådan sakegares talan af nöden, derest nemligen annan sakegare

förklarat sig missnöjd, i hvilket fall enligt 57 § saken ändå skall af

sökanden instämmas, under det att dock förslaget ej gifver någon ledning

vid bedömande af frågan, huruvida återkallande af anmäldt missnöje

frikalla!’ sökanden från skyldigheten att stämma. Stadgandet i

sistnämnda § om viss tid för sakens instämmande synes ej heller vara

alldeles oeftergifligt, enär detsamma lemnar ram för den tydning, att

saken skulle kunna anses vara inom den föreskri fria tiden instämd, om

ock bland alla sakegare blott en enda, och denne måhända en sådan,

som ej anmält missnöje, fått del af stämningen, och att derefter de

ofri ga skulle kunna senare under rättegången inkallas. Deremot skulle,

om någon sakegare anmält missnöje, sökanden vara skyldig, vid äfventyr

att hela frågan vore förfallen, att förr eller senare under rättegången

instämma äfven den sakegare, som ej anmält missnöje, ja till

äfventyra förklarat sig nöjd med förrättningen, ehuru icke enligt 54 §

samtliga sakegare tecknat sitt godkännande å synemännens utlåtande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Allt detta anser jag vara oformligheter i en rättegång, hvilka jag förmenar

man bör kunna undvika.

Uti eu sak af den beskaffenhet, hvarom nu är fråga, kan sökanden

hafva vederparter, hvilka mot hvarandra ega, helt och hållet stridig

talan: å ena sidan vattenverksegare eller andra, hvilkas rätt ej må

af företaget beröras, utan att dem gifves ersättning för hvad de afstå,

och å andra sidan jordegare, om hvilka fråga är att de skola i utgifvande

af denna ersättning eller andra kostnader deltaga; och följaktligen

kan den.fråga, i afseende hvarå missnöje blifvit anmäldt, vara

sådan, att den ej inverkar på dens rätt, som med utlåtandet åtnöjes.

Frågan om en eller annan jordegares skyldighet att i företaget deltaga

kan i och för sig icke ega inflytande på vatt.enverksegarens rätt

till ersättning, likasom ett yrkande om nedsättning i ett ersättningsbelopp

ej förnärmar den, som varit nöjd med att i utgifvande af det

bestämda beloppet deltaga. Då man ej tilltror sig kunna föreskrifva,

att, likasom allas underlåtenhet att tillkännagifva missnöje gifver laga

kraft åt synemännens utlåtande, samma påföljd drabbar eu hvar, som

gjort sig till sådan underlåtenhet skyldig under den ovissa förutsättning,

att hans talan kunde blifva bevarad derigenom, att en annan förklarade

sig missnöjd, må man heldre icke fordra att missnöje skall anmälas och

icke i något fall göra den enes rätt, att få sin talan af domstol pröfvad,

beroende deraf, huruvida någon, som till äfventyra har motsatt talan,

anmäler missnöje eller icke. .Enligt nu gällande lag åligger ock sökanden

instämma vattenverksegare, som ej åtnöjes med förrättningen, utan att

den senare är skyldig gifva sitt missnöje tillkänna. Efter min tanke bör

ej mindre en hvar vid syneförrättningen känd sakegare, som ej förklarat

sig nöjd med synemännens utlåtande, af sökanden instämmas inom den

i 57 § stadgade tid vid äfventyr, att företaget anses förfallet så vidt

nämnde sakegare rörer, än ock den sakegare, emot hvilken sökanden

vill till sin förmån vinna ändring i hvad genom synemännens utlåtande

blifvit angående samma sakegares rätt bestämdt, inom lika tid instämmas

vid påföljd, att sökanden förlorat talan emot förrättningen i hvad sist,

omförmälde sakegare angår, sökanden Öppet lemnadt att, i den mån han

anser sig dertill befogad, inom den utsatta tiden eller senare under rättegången

inom tid, som af rätten bestämmes, inkalla äfven andre, hvilkas

rätt kan vara af saken beroende; och bör sökandens underlåtenhet i

ena eller andra afseendet ej betaga honom rätt att företaget utföra, så

vida det kan ske utan förnärmande af dens rätt, som ej blifvit stämd,

och såvida sökanden vill sjelf vidkännas det förhöjda ersättningsbelopp,

som till följd af den till ersättning berättigades talan skolat drabba annan,

ej instämd sakegare, derest lian blifvit behörigen inkallad, eller sjelf

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

åtaga sig den andel i företaget i öfrig!., som bort belöpa på någon,

som ej blifvit instämd.

57 §. De jordegare, hvilka ansetts pligtige att deltaga i ett företag

af den beskaffenhet förslaget afser, kunna icke på sådan grund

såsom en menighet betraktas. Ej heller synes det föreslagna stämningssättet,

äfven om detsamma i fråga om en verklig menighet kan

antagas gifva tillräcklig trygghet derför, att menigheten ej dömes ohörd,

i fråga om enskilda personer innebära nödiga garantier för upprätthållandet

af detta första och oundgängliga vilkor för hvarje rättegång,

enär, med användande af detta stämningssätt, det lätteligen skulle kunna

inträffa, att enskilda jordegare komme att sakna kännedom om målets

instämmande. Den omständighet att antalet af dem, som skola instämmas,

i vissa fall kan blifva ganska betydligt, lärer lika litet kunna

åberopas såsom något giltigt skäl att eftergifva hvad till betryggande

af den enskildes rätt i förenämnda hänseende erfordras.

Vid sådant förhållande och då något trängande behof icke synes

vara för handen att, med ändring af nu gällande stadgande, medgifva,

det i mål af ifrågavarande beskaffenhet ett annat och för käranden

mera beqvämligt stämningssätt än i öfriga civila rättstvister må användas,

hemställes, att senare stycket i denna § måtte utgå.

58 §. Enär af förslagets stadgande, att der vattendrag eller egor,

om hvilka fråga är, sträcka sig genom två eller flera rätters domvärjo,

målet skall höra under den rätt, der större delen af den jord är belägen,

om hvars torrläggning fråga blifvit väckt, icke med någon säkerhet

följer, att den domstol, inom hvars domvärjo större delen af vattendraget

finnes, blifver behörig domstol, samt dessutom det föreslagna stadgandet

ej sällan torde komma att föranleda dertill, att vattenverksegaren

äfven i de fall, då sådant eljest kunde undvikas, komme att svara vid

annan domstol än den, hvilken enligt 10 kap. 14 § Rättegångsbalken

är hans rätta forum, synes skäl ej förekomma till den ifrågasatta afvikelsen

från den i 8 § i 1824 års förordning gifna föreskrift i fråga

om behörig domstol i det i denna § afsedda fall; i följd hvaraf hemställes,

att samma § måtte omskrifvas i öfverensstämmelse med hvad nämnda

förordning härom innehåller.

60 §. I öfverensstämmelse med hvad i 100 § i nya utsökningslagen

för der afsedda fall stadgas om särskild kallelse å kända inteckningshafvare,

bör för betryggande af deras rätt här tilläggas en bestämmelse,

att kände och inom riket boende inteckningshafvare skola

underrättas om tiden och stället för ärendets företagande genom kallelsebref,

hvilka af rätten eller domaren skola till dem med posten afsändas

Bill. till liiksd. Prot. 1879. 1 Sami. 1 Afd. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

så tidigt, att kallelsen må kunna komma dem tillhanda minst 14 dagar

före den dag, hvilken till målets företagande är utsatt; och hemställes

tillika, att stadgandet härom må så afmattas, att deraf tydligen framgår,

att detsamma afser jemväl inteckningshafvare i sådan fast egendom, hvilken

enligt 26 § skall jemte vattenverket lösas.

61 §. Giltigt skäl för den i denna § gjorda afvikelse från Rättegångsbalkens

föreskrift om nämndens antal vid laga syn i jordatvist

synes ej förefinnas i ärenden af sådan vigt, som de ifrågavarande, och

mången gång torde vid värderingar blifva förenadt med olägenhet, att

dervid antalet af nämndemännen kan vara inskränkt endast till två. Med

anledning deraf hemställes, att denna § måtte utgå.

62 §. I denna § anser jag böra utsägas, att stadgandet gäller

allenast den jordegare, som blifvit i behörig ordning stämd.

64 §. Senare stycket i denna § synes mig böra omskrifvas, så

att tydligen utmärkes, att deri afses endast sådan syneförrättning,

hvarom 33 § handlar.

61 §. Orden ”nyttan för hans jord blifvit för högt beräknad” anser

jag böra utbytas mot orden 71 att till hans skada jordförbättringens värde

blifvit oriktigt uppskattad” eller något annat uttryck, som utmärker, att

den enskilde jordegaren kan söka åstadkomma rättelse i oriktig uppskattning

af jordförbättringens värde, äfven då densamma egt rum i

afseende å annans jord, än hans egen, allenast den förelupna oriktigheten

inverkar på hans andel i kostnaderna för företaget.

Med anledning af den utsträckning i tid, som blifvit vid 55 §

föreslagen, anser jag, att tiden för instämmande af klander mot den

nya uppskattningen bör utsträckas till nittio dagar.

5 kap. Då i detta kapitel äro intagna flera stadgande^, hvilka

icke afse verkställighet i mål, hvarom i förslaget handlas, hemställer

jag, att rubriken måtte ändras till »allmänna bestämmelsen såsom närmare

motsvarande kapitlets innehåll.

69 §. Med åberopande af hvad jag anfört vid 56 §, anser jag

denna § böra utgå.

70 §. Då genom verkställande af synemännens utlåtande i mål,

äfven om de angå dikning, hvarom i 1 kap. sägs, torde kunna

förorsakas en sådan rubbning i bestående förhållanden, att dessa icke

utan största svårighet låta sig återställas, synes den i §:n medgifna verkställighet

af synemäns utlåtande i dikningsmål, fastän missnöje mot utlåtandet*

blifvit anmäldt, stå i strid med grunderna till bestämmelserna

i utsökningslagen angående provisorisk verkställighet af domar; och

den, till förebyggande af kränkning utaf den enskildes rätt i förevarande

afseende, åt rätten gifha befogenheten att förbjuda verkställighet

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

af utlåtandet kali med nuvarande domstolsorganisation å landet icke

anses vara för ändamålet tillfyllestgörande.

Icke heller förefinnas giltiga skäl att i fråga om verkställighet i

dikningsmål af rättens dom, när ändring blifvit deri sökt, afvika från

deri i 43 § nya utsökningslagen gifna allmänna regel för verkställighet

af icke lagakraftvunna utslag, hvilken regel synes utsträcka möjligheten

att få dylika utslag fullbordade så långt omsorgen om rättssäkerhetens

upprätthållande kan medgifva. På grund af hvad sålunda blifvit

anfördt, hemställer jag, att denna § måtte utgå.

71 §. Vid det förhållande, att ur förslaget uteslutits nu gällande

föreskrift om skyldighet för jordegare att, då mål angående lösen af

vattenverk instämmes, nedsätta det belopp, hvartill vattenverket vid

förundersökningen uppskattats, synes, i betraktande deraf att vattenverksegaren

skulle kunna komma att lida betydlig skada i händelse

han efter uppsägning från vattenverket beredt sig att derifrån afflytta,

men den stadgade löseskillingen icke till honom utbetalas, billigheten

fordra att honom beredes betryggande säkerhet för löseskillingens erhållande

vid afträdestiden. För vinnande af detta mål synes mig böra

föreskrifvas, att uppsägning af vattenverksegaren ej med laga verkan

kan ske, med mindre lösen för fastighet, som skall afträdas, blifvit hos

Konungens Befallningshafvande i ränteriet nedsatt, samt att, om nedsättning

och uppsägning ej ske inom sex månader efter det lösens belopp

blifvit faststäldt, den då väckta frågan skall vara förfallen.

På det icke någon väsentlig ränteförlust genom den ifrågasatta

depositionen skulle för jordegaren uppstå, kunde tillika föreskrifvas,

att med det nedsatta beloppet skulle förfaras på sätt i 138 § nya utsökningslagen

finnes stadgadt angående der omnämnda medel.

Derjemte tillstyrkes, att, till åstadkommande af reda, ur nästföljande

§ måtte utbrytas föreskriften om gäldande af öfriga vattenverksegaren

tillkommande ersättningsbelopp och i förevarande § i stället intagas

stadgande, att, derest icke dessa ersättningsbelopp blifvit före tillträdesdagen

guldne, frågan om lösen af vattenverket skall vara förfallen,

der egaren till vattenverket det äskar.

72 §. Jemte erinran om den förändrade lydelse af denna §, som

blifver erforderlig, derest den vid nästföregående § gjorda hemställan

om uppflyttning af hvad som rörde ersättningarne till vattenverksegare

godkännes, anmärkes, att sökanden, på sätt af förslagets stadganden i

denna § följer, skulle i de fall, då ersättning ej utgår eller den blifvit

inom föreskrifven tid gulden, under huru lång tid som helst kunna

underlåta att sätta i verket det företag, hvarom fråga blifvit väckt, men

ändock ega rätt att, när han önskade utföra detsamma, till deltagande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

deri tvinga öfriga jordegare, som eu gång blifvit förpligtade att i företaget

ingå. Ett dylikt förhållande kan dock icke anses såsom lämpligt

eller med rättvisa öfverensstämmande. De faktiska förhållanden, med

afseende å hvilka skyldigheten att i företaget deltaga blifvit bestämda,

undergå under förloppet af en längre tidrymd så stora förändringar,

att den, som vill göra gällande honom tillerkänd rättighet att utföra

ett företag och att till deltagande deri tvinga sina grannar, ovilkorligen

bör vara skyldig att, utan någon längre tids uppehåll, verkställa detsamma.

Eu under obegränsad tid qvarstående skyldighet för grannar att

deltaga i företaget, ändock att det genom sökandens försummelse ej

utföres, skulle ock utgöra ett oberättigadt hinder för grannarne att

sjelfva på ett för dem möjligen fördelaktigare sätt afdika sin jord. I

följd af hvad sålunda blifvit anmärkt, tillstyrker jag, att i denna § måtte

intagas bestämmelse, att, der ej företag inom föreskrifven tid bringas

till slut, den väckta frågau skall vara förfallen, der ej rätten pröfva!’,

att för företagets fullbordande mött hinder, som ej kunnat af sökanden

förekommas.

Vidare och då det kan ifrågasättas, huruvida den i 78 § stadgade

ersättningsskyldighet för skada, som ej blifvit förutsedd, äfven

afser den skada, som vållas derigenom, att ett påbörjadt företag icke

inom föreskrifven tid bringas till slut, utan lemnas under längre tid

ofullbordadt, bör genom ett tillägg till denna § eller annorledes utmärkas,

att de, som utföra företaget, äro skyldige att ersätta jemväl dylik skada.

73 Med anledning af den vid 71 § gjorda anmärkning, hemställer

jag, att början af denna § måtte omskrifvas så, att den kommer

att innehålla föreskrift, att den hos Konungens Befallningshafvande nedsatta

löseskillingen för fast egendom skall, efter det egendomen blifvit

afträdd, af Konungens Befallningshafvande fördelas på det sätt som om

köpeskilling för utmätningsvis försåld fast egendom är stadgadt.

74 §. Då vid fördelning af köpeskilling jemlikt nästföregående

§ andel deri kan tillkomma jemväl annan än inteckningshafvare, anser

jag orden »till inteckningshafvare» böra utgå.

77 §. Enär den för deltagare i företag, som äfses i denna författning,

stadgade skyldighet att i de här omförmälda fall utse syssloman

att för samfälligheten tala och svara i mål, som den rörer, "förutsätter,

att deltagarne skulle såsom en tvungen förening betraktas, hemställer

jag, under åberopande af hvad inom Högsta Domstolen vid

granskningen af komiterades den 5 November 1870 afgifna förslag till

ny lag angående vattenrätten blifvit anmärkt emot införandet af dylika

föreningar, att denna § måtte utgå.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

78 §. Orden »af deltagarne bort förekommas» anser jag böra utgå

såsom obehöfliga, om ej vilseledande.

79 §. Genom det använda uttrycket »sedan frågan om jordförbättringens

värde blifvit slutligen afgjord» är ej med önskvärd tydlighet

utmärkt, att i det fall, att frågan om uppskattning af jordförbättringen

blifvit utsatt att ega rum efter företagets fullbordan, men jordegarne

försummat att inom den i 68 § föreskrifna tid begära uppskattningens

verkställande, skyldighet att afträda jord icke åligger de delegare, hvilka

afsagt sig den båtnad, som genom företaget beredes deras jord; och

hemställer jag, att förtydligande i nämnda hänseende måtte i redaktionen

af denna § vidtagas.

80 §. Då lydelsen af denna § kan gifva anledning till den misstydning,

att jordegare, som afsagt sig båtnaden först efter det han

verkstält arbete för företaget eller lemnat bidrag dertill, ej skulle vara

berättigad att utkräfva godtgörelse derför i fäll icke påstående mot

honom väcktes om afträdande af den jord, som mot båtnaden svarade,

hemställer jag, att denna § måtte omskrifvas så, att af lydelsen tydligt

framgår, att en sådan rättighet tillkommer den jordegare, som afsagt

sig delaktighet i företaget.

83 §. Stadgandet att skyldigheten att i företaget deltaga skall

häfta vid jorden, ändå att den kommit i annans hand, synes å ena sidan

lemna rum-för tvekan, huruvida ej fordringar, som på grund af denna

skyldighet uppkommit, skola, då jorden förklarats häfta för dem, utgå

med förmånsrätt, hvilket dock hvarken torde vara förslagets mening

och ej heller kan anses såsom lämpligt. Å andra sidan åter medför

detta stadgande eu icke oväsentlig inskränkning i ny jordegares ansvarighet

för företaget, hvilken inskränkning i ej ringa mån rubbar

den nödiga säkerheten derför, att de ur företaget härflytande förpligtelserna

till tredje man blifva uppfylda.

Till undvikande af dessa olägenheter synes denna § böra omskrifvas

så, att det blefve stadgadt, att, der ej jordegare vunnit befrielse

från skyldigheten att i företaget deltaga, samma skyldighet följde med

eganderätten till jorden, i följd hvaraf ny egare blefve ansvarig för de

utgifter för företaget, som till betalning förfalla efter det eganderätten

till honom öfvergått.

85 §. Att, efter utfärdande af ny lag angående ifrågavarande

ämne, skyldigheten att underhålla vissa diken skulle, på sätt förslaget

innehåller, allt framgent bindas vid äldre lags stadganden, såvida ej

fråga väcktes om förändring af diket, anser jag icke vara lämpligt,

Två slags diken skulle då finnas, äldre och nyare, dervid lagtillämpningen

blefve olika allt eftersom clet lyckades eller icke lyckades leda

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

i bevis den tillfälliga omständighet, att ett dike tillkommit före eu viss

tidpunkt, eller pröfningen utfölle olika af frågan om det arbete, som

påfordrades, ledde till en måhända obetydlig utvidgning eller fördjupning

af det forna diket eller blott bestode i upprensning deraf till dess

ursprungliga bredd och djup. Rättvisans kraf, att åt en ny lag ej bör

gifvas retroaktiv kraft, synes mig ej heller med nödvändighet påkalla

att för en obegränsad framtid frågan om skyldighet att förrätta sådant

arbete, som upprensning af ett dike, skall, derföre att diket tillkommit

i äldre tid, undandragas tillämpning af den lag, som gäller, då arbetet

ifrågakommer. Ett godkännande af 85 § af förslaget synes ock vara

föga förenligt med den lydelse jag ansett böra gifvas åt förslagets 8 §.

Vid de större vattenafledningarne äro förslagets bestämmelser om grunden

för dikningsskyldiglietens fördelning väsentligen lika med hvad nu

gällande lag stadgar, och enligt min uppställning af de paragrafer i 1

kap., Indika handla om vanlig dikning, skulle nya lagens tillämpning

äfven på underhållet af äldre diken vålla mindre rubbningar i bestående

förhållanden än efter samma paragrafers lydelse i förslaget skulle blifva

en följd. Jag anser derföre att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

hvad Riksdagen år 1875 för sin del beslutat, med underhåll äfven af

äldre dike må, när fråga derom väckes, förfaras efter nya lagen; dock

att derigenom ej må ske någon rubbning i hvad genom eljest bindande

aftal kan vara om underhållsskyldigheten bestämdt; och borde enligt

min tanke 85 § äfvensom slutmeningen i förslaget härefter inrättas.

Justitierådet Hernmarck yttrade: Jemte det jag instämmer med

Justitierådet Wedberg i de af honom framstälda anmärkningar vid andra

och femte kapitlens rubrik och slutet af tredje kapitlet samt vid §§:ne

14—21, 22, 24—28, 37, 40—43, 48—51, 54, 55, 57 senare stycket, 58,

60, 61, 64, 70—74, 78—80 och 83, anser jag mig böra vid förslaget

i öfrigt erinra följande:

Förslagets ingress. Byggningabalkens 6 kap. 2 § innehåller, bland

annat, föreskrifter om innehafvares af jord skyldighet att verkställa den

dikning, som för jordens häfd tarfvas, men i förslaget, enligt hvilket

detta lagrum skulle i dess helhet upphäfvas, äro några motsvarande

bestämmelser icke intagna ; på grund hvaraf och då berörda föreskrifter,

hvilka, efter utfärdandet af förordningen den 21 Februari 1789, ega

tillämplighet allenast beträffande jord af krononatur, afse ett annat ämne

än det, som utgör föremålet för det remitterade förslaget, jag anser

mig böra fästa uppmärksamheten derå, att, i händelse förslaget blir

lag, det torde böra särskild! tagas i öfvervägande, huruvida hvad i

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

ofvan anmärkta hänseende nu finnes stadgadt skall af andra likartade

föreskrifter ersättas.

1 kap. 6 §. Till förtydligande af förslagets mening, hvilken

såsom motiven utvisa är, att ersättning bör gäldas äfven för den skada,

som af dikningen orsakas, anser jag att i denna § efter orden »annat

intrång)'') bör insättas ))och skada)).

8 §. Enligt denna § skulle den jordegare, som för sin jords odling

eller förbättring afleder vatten till annans dike, utan att denne

deraf har men, ej vara skyldig att deltaga i kostnaden för dikets underhåll.

Detta synes mig hvarken vara rättvist eller billigt och öfverensstämmer

ej heller med grunden för föreskriften i 2 §, att en hvar, som

för sin jord af dike har nytta, skall i mån deraf deltaga i dikningen.

Det arbete, som nedlägges för dikets behöriga vidmakthållande och

hvilket stundom kan vara af mycket omfattande beskaffenhet, utgör

egentligen endast en fortsättning af den ursprungliga dikningen, hvars

ändamål eljest skulle förfelas; och då uti det fall, som i §:n afses, möjligheten

för jordegaren att afleda vatten till diket och såmedelst draga

nytta af detsamma beredes just genom underhållsarbetet, måste det

ock åligga honom att för samma arbete lemna godtgörelse efter ty han

deraf har gagn. De årliga kostnaderna för vidmakthållande af dike

kunna mången gång uppgå till ganska betydliga belopp; och vid sådant

förhållande bör förmånen af en jemkning i underhållsskyldigheten komma

att till fullo uppväga de utgifter, som åstadkommandet af sådan jemkning

medför. Jag hemställer derföre, att ifrågavarande § måtte sålunda

ändras att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad det af utsedde

komiterade år 1870 afgifna förslag och Riksdagens förslag af år 1875

i förevarande afseende innehålla, stadgadt varder, det jordegare, som

för sin jords odling eller förbättring afleder vatten till annans dike,

skall vara skyldig att i dikets underhållande deltaga i den mån han

deraf för sin jord hemtar nytta.

2 kap. 13 §. Stadgandet att rätt till sänkning eller uttappning

af sjö ej eger rum med mindre de, hvilka om företaget sig förena, eg a

mer än hälften af den jord, som vinnes eller förbättras genom företaget,

afser att i någon mån betrygga de enskilde strand- eller jordegarnes

rätt att icke på yrkande af en enda eller ett fåtal af jordegare kunna

in tvingas i så kostsamma och till resultatet osäkra företag, som sjösänkningar

vanligen äro. Med ett dylikt, ur privaträttslig synpunkt

önskvärd! skydd, låter sig icke förena, att Konungen, ändock att förenämnda

vilkor icke uppfyldes, skulle kunna medgifva företagets utförande.

Ur det allmännas behof kan nemligen en dylik befogenhet icke

rätteligen härledas, då detta genom expropriationsrätten är tillräckligt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

tillgodosedt. I följd häraf hemställer jag, att meningen »eller ock

Konungen prof var företaget vara af så öfvervägande nytta för det allmänna,

att det ändå tillstädjas må,» måtte ur §:n utgå.

3 kap. 31 §. Jag anser att ersättning för de byggnader och förmåner,

som i 31 § afses, böra, i likhet med hvad i fråga om lösen för

vattenverk föreslagits, utgå med fulla värdet och hälften derutöfver.

■ 4 kap. 35 §. Med afseende å den vidsträckta befogenhet, som

enligt förslaget skulle tillkomma förrättningsmannen, och då, i händelse

annan person än tjensteman blir till förrättningsman utsedd, det torde

kunna befaras, att förrättningen icke varder med oväld och i noggrann

öfverensstämmelse med gällande stadganden utförd, hemställer jag, att

2:dra stycket i §:n, enligt hvilket Konungens Befallningshafvande skulle

ega att i visst fall till förrättningsman förordna äfven den, som icke

är tjensteman, måtte uteslutas.

46 och 41 §§. Lämpligheten af stadgandet i 46 §, att jordförbättringens

värde skall bestämmas vid förundersökningen synes med

skäl kunna ifrågasättas. Enär vid nämnda tidpunkt arbetet icke är

ens påbörjadt, kan enligt sakens egen natur den då verkstälda uppskattningen,

äfven om de egor, hvilka skola torrläggas, ej utgöras af

sjöbotten eller annan vattendränkt mark, icke blifva annat än en sannolikhetsberäkning,

och uti de af sakkunniga personer öfver förslaget afgifna

yttranden har derföre äfven i förevarande afseende blifvit bland

annat anmärkt, att det icke vore möjligt att före arbetets utförand e

göra en säker beräkning af jordförbättringens värde. Jordegarnes skyldighet

att lemna bidrag till de med företaget förenade kostnaderna

skall dock bestämmas efter detta värde, hvadan det är af vigt, att uppskattningen

sker under sådana förhållanden, att ett verkligen tillförlitligt

resultat kan erhållas. För sådant ändamål är efter min tanke erforderligt,

att den i 47 § såsom undantag från ofvannämnda stadgande

meddelade föreskriften om den slutliga uppskattningens förrättande i

vissa fall först efter företagets fullbordan varder uppstäld såsom allmän

regel, hvarjemte för vinnande af säker jemförelsegrund i fråga om de

särskilda egornas beskaffenhet före och efter företaget stadgas bör, att

dessa egor skola, på sätt Justitierådet Wedberg jemväl föreslagit, vid

förundersökningen graderas. Genom nu ifrågastäld anordning skulle

visserligen kostnaderna för företagen blifva i någon mån ökade, men

denna olägenhet torde, vid jemförelse med fördelen af större tillförlitlighet

i uppskattningen, vara af underordnad betydelse. År företaget

af så ringa omfattning, att verkningarne deraf på egolotternas bördighet

anses kunna på förhand nöjaktigt bedömas, lära deltagarne ej heller

underlåta att träffa förening om uppskattningens förrättande vid för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

undersökningen och dymedelst befria sig från omkostnaderna för en

senare värdering.

På grund häraf får jag, lika med Justitierådet Wedberg, hemställa,

att föreskrift måtte meddelas, att vid förundersökningen gradering å

jorden skall förrättas, samt tillika tillstyrka den ändring i förslaget, att

stadgadt varder, att den slutliga uppskattningen af jordförbättringens

värde skall, der ej jordegarne annorledes åsämjas, ega rum efter företagets

fullbordan.

54 §. Derest samtliga sakegare nöjas åt synemännens utlåtande

och derå teckna sitt godkännande, lärer någon talan mot förrättningen

icke få ega rum, hvarföre det skulle vara ej allenast obehöfligt

utan till och med vilseledande att i nämnda fall gifva sakegarne till

känna hvad för klandertalans bevarande bör iakttagas; och hemställer

jag förty, att sista stycket i §:n måtte erhålla sådan förändrad lydelse,

att detsamma i nu antydda fall icke varder tillämpligt.

56 §. Om, på sätt af Justitierådet Wedberg och mig blifvit anmärkt

vid nästföregående §, tiden, inom hvilken förrättningsmannen

skall aflemna handlingarne angående synen, utsträckes till trettio dagar,

hemställer jag, att den i denna § föreslagna tid, inom hvilken missnöje

skall anmälas, måtte bestämmas till sextio dagar, hvarigenom ock vinnes

öfverensstämmelse med den i skiftesstadgan för klander af laga skifte

eller egoutbyte stadgade tid; hvarjemte och då synemännens utlåtande

icke lärer kunna få någon giltighet emot den sakegare, som enligt 50

§ bort till synen särskild! kallas,''men ej af kallelsen undfått del och

ej heller kommit tillstädes vid synen, i senare stycket af §:n bör

tilläggas hänvisning till 50 §.

62 §. Då skäl torde saknas att med afseende å verkan af parts

uteblifvande vid syn i mål, hvarom denna författning handlar, stadga

annan påföljd än för uteblifvande vid syner i öfrig!, samt det derjemte

måste anses olämpligt att med afseende å vissa parter i mål af förstnämnda

beskaffenhet stadga olika rättsverkan af uteblifvande! än i

fråga om öfriga parter, hemställer jag, att denna § måtte ur förslaget

uteslutas.

67 §. Under åberojjaiide af min vid 46 och 47 §§ yttrade mening,

hemställer jag, att 67 § måtte uteslutas och 68 § erhålla den förändrade

lydelse, som i följd deraf påkallas.

74 §. I följd af hvad vid 71 § blifvit föreslaget om nedsättning

af lösen för fast egendom, anser jag att i förevarande § efter orden n

länets ränteri» bör införas »der ej sådan nedsättning, på grund af hvad

i 71 § stadgadt är, redan skett».

77 §. 1 denna § synes mig böra tydligen utmärkas, att, i hän
Bih.

till Riksd. Prof. 1879. 1 Sami. 1 Afd. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

delse under företagets fortgång deltagarnes antal blifver mindre än sex,

det i §:n gifna stadgandet likväl fortfarande är för dem gällande.

Justitierådet Svedelius yttrade:

Vid det remitterade förslaget får jag erinra, beträffande:

2 kap. Med åberopande af t. f. Presidenten Bergs inom Nya

Lagberedningen afgifna särskilda yttrande, anser jag 18 och 21 §§

höra uteslutas samt 17 § erhålla den lydelse, Presidenten Berg föreslagit,

3 kap. 24 §. Förhöjningen å ersättning enligt denna § synes

höra utgå med femtio procent, helst om vattenverk, anlagde till bedrifvande

af större bruk och bergverk samt större fabriksinrättningar, jemväl

blifva lösen underkastade.

Sista momentet angående ersättning och lösen, som tillkommer

kronan, torde lämpligen såsom särskild § införas efter 26 §.

25 och 26 §§. Jag biträder de af Justitierådet Wedberg vid

dessa §§ framstälda anmärkningar.

4 kap. Med Justitierådet Wedberg instämmer jag i de af honom

vid 40, 41, 49, 50 och 55 §§ framstälda anmärkningar; hvarjemte jag

förenar mig med Justitierådet Hernmarck i den af honom vid .56 §

gjorda anmärkning samt med Justitierådet Wedberg i anmärkningen

vid 57 § senare stycket och vid 67 § i afseende å stämningstidens

utsträckande.

5 kap. Jag biträder de anmärkningar, som blifvit framstälda af

Justitierådet Wedberg vid detta kapitels rubrik samt vid 70, 71 och

73 §§, af Justitierådet Hernmarck vid 74 § och af Justitierådet Wedberg

vid 78, 79, 80 samt 83 §§.

I öfrigt lemnar jag förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Olivecrona yttrade:

Vid utarbetandet af ett nytt förslag till lag angående ordnandet

af de privaträttsliga förhållandena i afseende på vattens afledande och

begagnande, har Nya Lagberedningen, i motsats till de komitéer,

hvilka åren 1865 och 1870 afgifvit förslag till lag angående den s. k.

rattenrätten, riktigt gjort en bestämd skilnad mellan lagstiftningens i

ämnet begge hufvuddelar: den defensiva och den lukrativa. Det är

rörande den förra hufvuddelen, som det förslag till författning under

rubrik »Förordning angående torrläggning af jord» blifvit redigeradt,

hvaröfver det nu åligger Högsta Domstolen att sig utlåta. Men da

jag går att härom yttra mig, anser jag mig först böra undersöka huruvida

åtskilliga af de principer, hvarpå förslaget är bygdt, kunna anses

fullt tillfredsställande. Om detta i alla delar icke vore händelsen, torde

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

en fullt genomgående granskning från min sida af förslagets särskilda

bestämmelser vara öfverflödig.

Det må gerna medgifvas, att den hittills gällande lagstiftningen,

angående afdikning af jord, sänkning af sjö eller ändring af vattendrag,

sådan densamma finnes utpreglad i 6 kap. Byggningabalken

samt förordningarne af den 20 Januari 1824 och den 30 November

1841, är i många delar ofullständig. Icke någon lärer bestrida, att

det ofullständiga i lagstiftningen i nämnda hänseenden bör afhjelpas

och att det, som befinnes vara otjenligt, skall bortrensas. Men om

lagstiftaren likväl skall gå längre; om han för den visserligen lofvärda

afsigten att befrämja utvecklingen af landets modernäring — jordbruket

— bör uppoffra eganderättens skyddande och krafvet på rättvisa,

finner jag, för min del, vara betänkligt. Det remitterade förslaget har

emellertid, efter min uppfattning, i flera delar både uppoffrat det skydd

åt eganderätten, som, enligt min tanke, staten, såsom eu rättsanstalt,

är pligtig att värna, och dertill äfven förbisett de fordringar på rättvisa,

som individen icke blott såsom sådan, utan ock såsom idkare af

andra näringar, än jordbruk, kan med skäl ställa på samhällets lagstiftande

verksamhet.

För en lagstiftning, rörande ämnen af den beskaffenhet, som det

remitterade förslaget innehåller, har förslaget såsom den ledande, högsta

principen uppstält ''»den allmänna nyttan, — samhällets materiella förkofran

genom jordbrukets utveckling'')''), — och denna grundprincip uttalar

sig i förslagets alla konstitutiva föreskrifter. Denna allmänna nytta

finnes i de förslaget åtföljande motiv närmare bestämd såsom omöjligheten

till jordens mer eller mind,re fullständiga torrläggning» till erforderligt

djup, emedan af möjligheten af jordens torrläggning skulle följa

omöjligheten till högre kultur» och häraf också möjligheten af ett högre

värde åt jorden.

För att framtvinga en sådan, på kalkylerade möjligheter hvilande,

allmän nytta, har det remitterade förslaget icke tvekat att föreslå

stadgandet af tvångsrätter, som skola lägga ett våldsamt band på

den enskildes sjelfbestämningsrätt vid skötandet af sin egendom, eller

ock nödga honom att, till förmån för andre personers intressen, afstå

från den jord, som han lagligen kallat sin tillhörighet. Att sålunda

vilja tillskapa tvångsband på en jordegares hittills väl värnade rätt att

efter behag sköta och bruka sin jord, så snart han dermed icke förnärmar

andras erkända rättigheter, är o vänta dt i en tid, då man på

det bestämdaste påyrkar jordegares rätt att, oberoende af all kontroll,

fritt få använda den på marken växande skogen, äfven der sådant står

i uppenbar strid med den allmänna nyttan. Visserligen må härvid

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

kunna erinras, att genom förordningen den 20 Januari 1824 tvångsrätter

redan blifvit i lagstiftningen införda, hvarigenom vattenverksegare,

emot sin vilja, kunna tvingas att rifva mindre vattenverk, på

det att mark, som besväras af vatten, må genom vattendrags sänkning

eller aftappning kunna bringas under odling, hvarvid alla jordegare,

som af sådant företag kunna tillskyndas fördel genom markens torrläggande,

förpligtas att antingen deltaga i kostnaderna eller taga vederlag

för hvad som afstås. En i visst afseende liknande tvångsrätt har

sedermera förordningen den 30 November 1841 upptagit med hufvudsakligt

afseende på utdikning af myrjord eller dermed jemförlig odlingsbar

mark. Men härvid är att märka, att sistnämnda författning afser

fråga om verkställighet af »vattenafledning, som för odling eller förbättring

af jord, deri tvä dier flere eg a del, pröfvas nödig», och der

alltså den mark, som skall afdikas, redan utgör en samfällighet. Att

lagstiftaren, vid stadgandet af ifrågavarande tvångsrätt, likväl allena

åsyftat, att densamma skulle kunna göras gällande af en delegare emot

andre delegare i samma för dem gemensamma jord, framgår tydligen

af Lag- och Ekonomi-utskottets betänkande samt Rikets Ständers skrifvelse

i ämnet vid riksdagen 1840, hvilken föranledt utfärdandet af förordningen

den 30 November 1841. Det remitterade förslaget går emellertid

i en motsatt riktning och vill tillskapa tvångsrätt, der icke någon

gemensamhet i jord finnes, utan allena en möjlighet af nytta. Men

om också den nuvarande lagstiftningen i vissa undantagsfall medgifver

en jordegare en tvångsrätt emot den andre, bör man dock icke, utan

de kraftigaste skäl, förvandla undantaget till regel och, såsom det remitterade

förslaget gjort, uppställa såsom ledande princip, att jordegare

skola hafva rätt att tvinga andra jordegare att med sig antingen

deltaga i anläggning af afloppsdiken på odlad mark, i dikning för aftappning

af mossar, kärr eller dylik af vatten ständigt besvärad ouppodlad

mark, i sjösänkningar eller strömrensningar och i invallningar

af mark från sjöar eller floder, eller ock att afstå jord motsvarande

båtnaden — allt med stöd af den påräknade möjligheten af deras jords

förbättrande och deraf följande högre värde.

Förslaget utgår äfven från antagandet att öfver allt, hvarest

vattensamlingar finnas eller vatten framrinner, alla jordegare, hvilkas

jord befinner sig på närmare eller fjermare håll i det omgifvande dalbäckenet,

hafva gemensamt intresse, att aflopp för vattnet på tjenligaste

sätt anordnas, emedan derigenom för alla öppnas möjligheten af jordens

bringande till en högre kultur. Då nu den nationalekonomiska nyttan

antages vara gifven af jords bringande i högre kultur, bör ock, enligt

förslaget, rättmätigheten af den enskildes intvingande i företag, som

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

afse upptagande af afloppsdike^ moss- och kärrafdikningar, sjösänkningar

eller j ordin vallningar från sjöar, kunna försvaras på den grund,

att den förpligtade personen sjelf alltid finge nytta af tvånget, emedan

för honom i hvarje fall skulle beredas en möjlighet att kunna få sin

jord mera bärande.

Det är emellertid, enligt mitt förmenande, från legislativ synpunkt

i allmänhet ett misstag att vilja främja näringarna genom

tvångsåtgärder. Likasom man fordom sökte på den ekonomiska lagstiftningens

väg omgärda landets förnämsta näringar med privilegier

af hvarjehanda beskaffenhet, för att på sådant sätt först framlocka

och sedermera skydda näringarnes utveckling och derigenom befordra

den allmänna nyttan, så vill man nu, i våra dagar, söka att på

civillagstiftningens område genom tvång på den individuella friheten,

till förmån för jordbruksnäringen, uppbringa denna näringsgren till sin

högsta möjliga höjd af förkofran. Enligt min uppfattning är det dock

genom frihet i utvecklingen samt eganderättens skyddande som både jordbruksnäringens

och äfven öfriga lofliga näringars intressen bäst befrämjas;

det är ock utan tvifvel derigenom som krafvet på den allmänna

nyttans tillgodoseende förnämligast iakttages.

Att den enskildes rätt till sin egendom måste vika för statens

rätt att använda densamma, när statsändamålet sådant kräfver; att

expropriation af enskild mans jord för allmänt behof följaktligen är eu

nödvändighet och måste såsom rigtig erkännas, nekar jag icke; men

att en jordegare, för att befordra sitt eget enskilda intresse, skall

kunna tvinga en annan att antingen deltaga i hans på ekonomisk

vinst beräknade företag, eller ock att afstå från en del af sin egendom,

är eu grundsats, hvars rigtighet jag icke obetingadt kan antaga.

Expropriation till enskild! gagn eller för att allena främja en viss

näringsgren, rubbar på betänkligt sätt den trygghet i eganderättens

tillgodonjutande, som är första grundvilkor! för att fostra lifaktighet

åt alla näringar. Det är detta som det remitterade förslaget, enligt

mitt förmenande, i flera afseenden har förbisett. Man må härvid icke

åberopa att skiftesstadgan föreskrifver ett tvunget afträdande af jord

till omedelbar förmån för ett enskild! intresse och medelbarligen äfven

för statens. Ty rätta förhållandet är, att staten genom denna lag

allena utstakat de rättsregler, som skola iakttagas, när en delegare i

gemensam jord önskar få sin lott utbruten och samfällighet^! upplöst,

på de! att han fritt må kunna sköta och använda sin jord, såsom honom

bäst synes. Det är sålunda, om man riktigt uppfattar saken, vid

laga skiften icke fråga om något tvunget afträdande af jord, som man

ensam eger, till förmån för någon annan, utan om den lagliga utvägen

opaginerad Kontrollera mot PDF

för individen att komma ur den samfällighet i jord, hvari omständigheterna

infört honom. Om staten härvid har något intresse, är sådant

fullkomligen sekundärt. Det bör derföre härvid bemärkas, att just

med afseende på ändamålet af samfäld jords utskiftande åt de särskilda

delegarne i den gemensamma jorden föreskrifves ock, att fullt vederlag

i jord inom skifteslaget skall gifvas för all jord, som afstås, så att

egentligen blott ett tvångsbyte af jord, som de särskilde delegarne

förut brukat, eger rum. Skiftesstadgan åsyftar alltså att upplösa gemensamheter,

som visat sig hinderliga för ett väl ordnadt jordbruk;

men det remitterade förslaget sträfvar tvärtom att tillskapa nya gemensamheter,

hvari jordegare skola intvinga^ vid äfventyr att mista en del

af sin egendom — allt för den så kallade allmänna nyttans skull. Och

då 1824 års författning medgifver expropriation af vattenverk för möjligheten

af jords torrläggande efter sjösänkning eller afledning från

strömdrag, stadgas likväl till skydd för andra näringar än jordbruk

icke blott att härifrån äro undantagna alla vattenverk, som äro anlagda

för bedrifvande af större bruk och bergverk, äfvensom större fabriksinrättningar,

utan ock att för de mindre vattenverk, hvilka skola blifva

underkastade möjligheten af utrifning, ändring eller flyttning, skall full

ersättning lemnas och derjemte femtio procent förhöjning af värdet. Men

detta välbehöfliga skydd för eganderätten med afseende på rikets bergverks-

och fabriksindustri emot vidtsväfvande planer att torrlägga jord

genom sänkning af vattenfall i strömmar eller sjöars aftappande har förslaget

utan giltigt skäl bortkastat, ehuru de industrigrenar, som sysselsätta

en ganska talrik arbetspersonal vid jern- och sågverk samt fabriker

af allehanda slag, hvilka för sin tillvaro äro beroende af vattenkraft, med

rätta synas förtjena att existera och utveckla sig likaväl som jordbruket.

De torde väl i sin män ock befrämja den allmänna nyttan och detta

säkerligen i lika grad som en jordbruksnäring, hvilken synes sträfva

att eröfra ett allt mer och mer utvidgadt område, i stället att rikta

uppmärksamheten på en förbättrad skötsel af den redan under odling

lagda marken. På samma sätt bär förslaget, till underlättande af rifning,

ändring eller flyttning af vattenverk, reducerat den i 1824 års

förordning bestämda ersättning utöfver värdet åt vattenverksegaren från

femtio procent förhöjning till allena tjugu procent — ett tillägg utöfver

värdet, som synes vara eu alltför ringa godtgörelse för alla de uppoffringar,

hvilka den person måste underkasta sig, som icke får förblifva

i trygg besittning af hvad han eger, utan skall nödgas afstå

sin egendom allena till förmån för eu annans enskilda intresse.

Efter dessa allmänna anmärkningar emot det remitterade förslaget,

skall jag öfvergå att taga i bejakande vissa punkter deraf, hvarpå jag,

för min de!, anser att särskild uppmärksamhet bör fästas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

1 Kap.

Förslaget behandlar i första kapitlet frågan om dikning, hvarmed

förslaget förstår upptagande af afloppsdiken eller afloppskanaler för torrläggning

af mark, som antingen tidtals besväras af vatten eller, såsom

händelsen är med kärr och mossar, ständigt deraf äro mer eller mindre

uppfylde. Förslaget gör härvid icke någon skilnad emellan torrläggning

af uppodlade åkerfält, hvilka lida af vatten, samt kärr, mossar eller

dylik vattendränkt mark, som icke förut varit föremål för odling.

Angående skår- eller odlingsdiken nämnes icke något; och då, enligt

ingressen, 6 kap. 2 och 3 §§ Byggningabalken skulle upphäfvas, blifver

följden den, att alla ekonomiska bestämmelser saknas till ledning för

bedömande af hvad med laga dikning skall förstås i tvister mellan

jordägare och brukare af hans jord. I de vidfogade motiven anmärkes,

att »ehuru man ej lärer kunna förneka theoretisk riktighet åt den

åskådning, som, i likhet med åtskilliga främmande lagar, inskränker den

öfre jordegarens rätt dertill att han oger på sin bekostnad och emot

ersättning för skada eller olägenhet upptaga dike genom grannens

nedanför belägna mark», måste dock »uppfattningen blifva annorlunda

om man låter den allmänna nyttan, samhällets materiella förkofran

genom jordbrukets utveckling blifva en af faktorerna för lagstiftningen

i ämnet». Och med fästadt afseende härpå uppställer fördenskull förslaget

såsom bestämmande grundsatser:

dikningsrätt för den jordegare, som för sin mark fordrar torrläggning;
ovilkorlig

dikning sskyldighet för den jordegare, hvars mark, till

följd af företaget, bekommer möjligheten af torrläggning och deraf följande

möjlighet af högre kultur; samt

expropriationsrätt emot den jordegare, som undandrager sig att

deltaga i kostnaden för den till visst djup erforderliga afdikningen.

Jag kan icke såsom riktig erkänna denna grundsats om ovilkorlig

dikningsskyldighet för den jordegare, hvilken, genom ett ifrågasatt

afloppsdikes upptagande, möjligen kan få sin måhända långt derifrån

belägna mark något torrare än förut. Ty för att bringa denna mark

i högre kultur och derigenom åt densamma förvärfva ett högre värde,

än den hittills egt, är det i de flesta fall icke nog dermed, att ett

afloppsdike af bestämdt djup upptages i den lägst liggande linien inom

ett dalbäcken. Det erfordras ofta derjemte så mycket arbete för odlingsdikens

gräfvande, stensprängning o. s. v. samt stundom äfven tillsatser

af gödningsämnen, att hela företaget, till följd af markens beskaffen
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

het, blir allt för dyrbart för att någonsin kunna realisera den före*

speglade vinsten af den högre kulturen, hvartill torrläggningen skulle

bana vägen. Att likväl under sådana förhållanden tvinga den jordegare,

som klart inser detta, och finner att hela företaget icke kan

lemna honom annat resultat, än en gifven förlust, att afstå jord, då

han icke vill deltaga i de för afloppsdike! erforderliga kostnaderna,

anser jag vara ett betänkligt våld på eganderätten, som svårligen kan

öfverskylas af den allmänna nyttans vida mantel.

Det synes icke heller böra lemnas utan uppmärksamhet, att i de

flesta främmande länder, der jordbruket nått en vida högre utveckling

än härstädes, såsom exempelvis i England, liar lagstiftaren, vid lagbestämmelserna

i ämnet, mera sett på äganderättens skyddande än på

den s. k. allmänna nyttan. Han synes tvärtom hafva ansett den senare

bäst befrämjas genom nämnda skydd och derföre icke adopterat

hvarken principen för den ovilkorliga dikning sskyldigheten eller expropriationsrätten

i ofvan anförda hänseenden. Häraf framgår, att då lagstiftaren

i länder med synnerligen rikt utvecklad! jordbruk icke för

näringens befrämjande behof! anlita sådana tvångsåtgärder och lägga

så våldsamt band på individens rätt att handla, som förslaget innehåller,

borde äfven den svenska jordbruksnäringen kunna gå en lycklig förkofran

till mötes, utan lagstadganden i ofvan anförda riktning.

Såsom af motiven synes, antages i förslaget såsom alldeles gifven

att, vid afdikning af mossar, kärr eller dylik vattendränkt mark,

fullständig torrläggning till erforderligt djup, enligt plan, uppgjord

af sakkunnig man, skall lyckas och att “illa beräknade företag alltid

skola höra till sällsyntheterna". Jag vågar icke hängifva mig åt så

optimistiska antaganden. Då fråga är om dikning af ett mindre omfång

odlingsbar mark, torde det visserligen kunna låta sig göra att

något så när kalkylera vattenafledningens gång och kostnaden derför.- Men vid större afdikningsföretag, särdeles vid afdikning af betydande

mossar eller kärr af kanske hundratals eller tusentals tunnlands vidd,

är det absolut omöjligt att på förhand beräkna alla mötande eventualiteter

och följaktligen äfven kostnaderna för jordens fullständiga torrläggning

till erforderlig djuplek. Ett problem, hvari ingå många

obekanta storheter, lemnar icke någon exakt lösning. Så är äfven

händelsen med afdikning af betjMande jordareal, synnerligast kärreller

mossjord. Under afdikningsarbetets fortgång framträda, i de

flesta fall, oförutsedda hinder i dagen, som gäcka de gjorda beräkningarna.

Nya arbeten måste då göras och en underhållskostnad visar

sig blifva nödvändig, hvarom man förut icke haft aning. Detta är

den vanliga gången vid alla större mossars eller kärrs torrläggande.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Och så vidt min erfarenhet sträcker sig till de trakter af landet, der

jag vistats, hafva de större afdikningsföretagen, hvartill planer uppgjorts

af sakkunnige, aldrig kunnat förverkliga de vid dem utlofvade

fördelarne eller fulländas för de beräknade kostnaderna. Alltid skall

det dock finnas sakkunnige, som uppriktigt tro sig kunna taga alla

vid arbetets verkställande mötande faktorer i beräkning och derför

uppställa kalkyler, som förefalla lockande och som åt det ifrågavarande

företaget förespegla god vinst. Om nu egare af mark, hvars torrläggande

är i fråga, efter träffad öfverenskommelse vilja underkasta sig

alla oförutsedda eventualiteter och mångdubblade kostnader, är sådant

deras ensak och icke någon har derom att säga. Men att härvid

stadga en tvångsrätt emot den, som icke vill ingå såsom delägare i

företaget, synes mig af förut anförda skäl icke vara rättvist, icke

heller en lämplig method att upphjelpa landets jordbruk.

Af de skäl, jag sålunda anfört, anser jag mig ingalunda kunna

tillstyrka antagandet af det första kapitlet af det remitterade förslaget.

Deremot finner jag mig höra uttala den bestämda åsigt, att det af

Revisionssekreteraren Annerstedt i hans hos Nya Lagberedningen i

särskildt yttrande upptagna förslag till redaktion af kapitlet: ''■‘Om dikning11

har ett afgjordt företräde framför det remitterade förslaget, emedan

det förra hvilar på riktigare grunder än dem, som det senare,

enligt min uppfattning, har uppstält. Det är nemligen, såsom han

anmärker, “on naturlig servitut11, som hvilar på den jord, som ligger

liujre, till följd hvaraf egarcn af denna jord måste tåla vattnet från

den högre belägna marken och icke förhindra dess aflopp. Såsom eu

konseqvens af en sådan servitut framgår ock, att egaren måste vara

pligtig upplåta den för dike erforderliga marken. Men om den egare

af jord, som är belägen nedanför annans mark, har för denna sin jord

en ''omedelbar nytta af ett dike, som genomlöper hans egovälde, krafvel-

ock rättvisan, att dikningsskyldigheten dem emellan fördelas efter

den nytta, hvardera af dem kunna hemta af diket. Om jag således

anser mig böra yttra, att en dikningslag i enlighet med lista kapitlet

af Revisionssekreteraren Annerstedts förslag torde bäst kunna

afhjelpa bristerna i den nu gällande lagstiftningen i detta ämne,

måste jag likväl fästa uppmärksamheten derpå, att § 11 i hans förslag,

hvilken är lika med § 9 i det remitterade förslaget, bör undergå eu

redaktionsförändring, hvarigenom blir tydligt, att delegare i oskift

mark skola afloppsdike hålla hvar efter ty, som han eger del i samfälligheten.

Bill. till [likså. Prof. 1S79 1 Sami 1 Afä.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

2 Kap.

I det 2:dra kapitlet af det remitterade förslaget är likaledes en

rättighet stadgad för jordegare att intvinga andra jordegare att med

sig deltaga i företag, som afse aftappning af sjöar, förändring af strömdrag

eller vattenledningar derifrån eller ändtligen invallningar afjord

från hafvet, sjöar eller andra vattendrag. Med stöd af de skäl, som

jag redan andragit emot stadgandet i lag af en tvångsrätt vid fråga

om utdikning af kärr, mossar eller annan dylik vattendränkt, mark,

måste jag likaledes finna betänkligt att obetingadt tillstyrka hvad

förslaget innehåller i ifrågavarande kapitel. Om den möjliga vinsten

vid företag af sistnämnda beskaffenhet, äfven då de utföras under

ledning af fullt sakkunnige personer, redan är ganska problematisk,

så är den verkliga nyttan, såsom resultat af sjösänkningar eller invallningsföretag,

i ännu högre grad osäker för de jordegare, som

deri skola intvingas att mot sin vilja antingen vedervåga kostnader,

som blott mycket approximativt kunna beräknas, eller också afstå jord

till förmån för andras intressen. Man kan alltid vara säker om att

lysande prospekter öfver fördelarne af att intappa eller sänka sjöar

skola uppgöras, likaså ock kalkyler öfver vinsten af invallningar af

jord från sjöar, hafvet och floderna i landet. Men om den omedelbara

nyttan af dylika företag verkligen är påtaglig, lärer det också

icke vara svårt att mellan jordegarne, som böra förstå sitt eget bästa,

träffa erforderlig öfverenskommelse för utförandet af ett med säkerhet,

vinstgifvande arbete. Att den lyckliga utgången likväl i de flesta

fall är högst tvifvelaktig, bekräftas af de här i landet redan utförda

sjösänkningsföretagen. Om nu också, med hänsyn till sjösänkningseller

sjöaftappningsföretag, en tvångsrätt finge anses redan införd

i vår lagstiftning genom 1824 års förordning, så, enär vanskligheten

af de förväntade goda resultaten är så stor, vågar jag icke tillstyrka

antagandet af eu dylik, enligt det remitterade förslaget ytterligare

utsträckt, tvångsrätt, äfven med det i § 12 af samma förslag upptagna

vilkor, att en enkel pluralitet af jordegare, som representera

mer än hälften af den jord, hvilken genom sjösänkningen eller aftappningen

skulle vinnas, samtyckte till företaget. Till förekommande af

allt för okloka företags verkställande i nämnda rigtning, borde åtminstone

en starkare majoritet förefinnas af t. ex. jordegare, som förde

talan för mer än trefjerdedelar af den jord, som för odling skulle

kunna torrläggas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

I afseende åter på frågan om tvångsrätt för åstadkommande af

invallningar emot sjö, Imf eller floder, får jag åberopa de skäl, jag

anfört till Högsta Domstolens protokoll vid granskning af 1870 års

komités förslag till vattenrätt den 10 November 1871.

4 Kap.

Uti detta kapitel angående ”undersökning och rättegång i tvist

om torrläggning af jordu innehåller det remitterade förslaget vidlyftiga

föreskrifter i afseende på den procedur, som skall iakttagas i ärenden

af nämnda beskaffenhet. I sådant afseende äro stadganden i förslaget

intagna om en förutgående undersökning ''eller syn, verkstäld af en af

Konungens Befallningshafvande förordnad sakkunnig person (landtbruksingeniör,

landtmätare eller annan dertill behörig tjensteman) med biträde

af tvenne gode män, hvilken syn skulle ega rum, då fråga

väckes om dikning eller annat företag, som afses i 1 och 2 kap., med

det undantag, som § 34 omförmäler, samt der jordegare vill begagna

den i 3 kap. honom medgifna lösningsrätt och alla sakegare icke blifva

ense, i hvilket fall ytterligare en. sakkunnig man skall tillkallas så att

synemännen blifva fyra till antalet. Att eu förberedande syn må anses

erforderlig vid frågor om aftappning eller sänkning af sjöar eller

andra vattendrag, utdikande af kärr eller mossar och utrifning af

vattenverk, medgifves gerna, men förefaller mig deremot vara alldeles

onödig och endast förorsakande kostnad vid fråga om vanliga afloppsdikens

upptagande. Domare med nämnd, biträdd af sakkunnig

person, har hittills utan svårighet kunnat afgöra dikningsfrågor, som

hänskjutits till domstols pröfning, och så bör äfven hädanefter kunna

ske, om han eger ledning af grundsatser, så beskaffade som jag med

afseende på lista kapitlet redan antydt. Men om eu förberedande syn

kan och bör betraktas såsom behöflig eller nödvändig för utredning

af frågor af förstnämnda beskaffenhet, följer dock ingalunda häraf,

att åt synemännens åtgärd skall tilläggas den betydelse och verkan,

som förslaget innehåller. Tager man i öfvervägande hvad synemännen

enligt § 48 i förslaget skola ega att bestämma rörande ett ifrågasatt

företags utförande; vidare huru de, sedan alla vidsynen anhängiga

frågor blifvit antingen genom förening afgjorda eller ock utredda,

skola afgifva skriftligt utlåtande, hvilket, om samtlige sakegare nöjas

åt utlåtandet och derå teckna godkännande, vinner laga kraft, samt

slutligen, om dessa deremot icke blifva ense, att förrättningsmännen

skola meddela sakegarne hänvisning, enligt § 54, att anföra missnöje

inom viss fatalietid, hvarefter stämning från sökandens sida skall ske

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

vid stadgadt äfventyr, så torde svårligen kunna förnekas, att hela synen

har karakteren af eu första doinstolsinstans, hvars beslut antingen

tager till sig laga kraft och verkan eller kan blifva föremål för ändring

af en, i förhållande till synemännen, högre rätt. I de förslaget åtföljande

motiv heter det visserligen, att man icke får betrakta den förberedande

åtgärden såsom en åtgärd vidtagen af en doinstolsinstans,

emedan icke den missnöjde, utan den, som vill bringa företaget till

stånd, skall vara pligtig att instämma saken till rätten, hvarefter ärendet

i hela sin vidd kommer under domstolens pröfning. Men om ock

på sådant sätt förhållandet bortblandas genom att skyldigheten att

stämma till domstol lägges, icke på den missnöjde sakegaren, som

emot sin vilja skall intvinga^ till deltagande i ett företag, hvars för

honom uppgillra fördelar han har giltig anledning att bestrida, utan

på sökanden, så förändrar dock icke denna omständighet sjelfva sakförhållandet,

nemligen att synemännen fatta beslut, som vinner laga

kraft, derest icke missnöje eller klagan deremot varder i laga ordning

fördt, och att det sedan går till verkställighet, enligt § 69, på sätt

som för lagakraftegande dom är stadgadt. Och då detta är händelsen,

är ock tydligt, att synemännens åtgärd i verkligheten bär stämpeln

af en dom, man må nu skänka åt deras beslut den anspråkslösare

benämningen af utlåtande eller icke. Huru man än må kalla synemännen

och deras beslut, förblir dock faktiskt, att man härigenom tillskapat,

om icke en fullständig ny första instans, likväl något dermed

mycket analogt, ehuru under annat namn; och om genom en dylik i

verkligheten dömande syneförrättning med alla de formaliteter, som

dervid skola iakttagas, något bättre resultat står att vinna, än genom

den procedur, som 1824 års författning föreskrifvit vid fråga om

vattenverks utrifvande, vågar jag, för min del, betvifla, på samma

gång jag finner betänkligt att i vår rättegångsordning införa grundsatsen

om laga kraft åt beslut, fattade af personer, hos hvilka det

torde vara eu slump om de ega den ringaste lagkunskap, och hvilka

egentligen allena hafva att utreda de faktiska förhällaiidena i eu fråga,

men der det bör vara domaren förbehållet att, efter pröfning af alla

omständigheter, gifva utslag. Börjar man att här inympa en dylik ny

utväxt på vårt processuella system, börjar man att åt sakkunniges

utlåtanden skänka eu högre betydelse, än de böra ega, eller den att

vara eu vägledning för domaren, fruktar jag att man beträder eu

väg, som ingalunda är ändamålsenlig för att komma till gagneliga

förbättringar i vårt rättegångsväsende.

Såsom § 54 är redigerad innebär den i sanning eu fälla för sakegare,

hvilka genom ett godkännande af synemännens utlåtande kunna

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

inskära sig möjligheten att öfverklaga jemväl tekniska. fel, begångna

af förrättningsmannen. Innan denne aflemna! fullständiga handlingar

i ärendet, och sakegarno haft tillräcklig tid att af dem taga noggrann

kännedom, hvilket under förrättningens fortgång kan vara absolut

omöjligt, derest sakegarnes antal är stort och ärendet vidlyftigt, kunna

sakegarne också svårligen afgöra huruvida de böra anföra missnöje

eller icke. Klokheten måste derföre alltid bjuda dem att anföra missnöje

för att icke äfventyra att hafva under syneförrättningens gångförbisett

någon omständighet, som kan inverka menligt på deras rätt;

och på sådant sätt måste hvarje nytt företag snart sagdt framkalla

nya rättegångar. Då förslaget i tydlig afsigt att undvika, att den förberedande

undersökningen och det dervid af förrättningsmännen fattade

beslut skulle få utseende af en domstolsinstans och fäldt utslag, nekat

den missnöjde sakegaren att sjelf uppträda såsom klagande part, utan

lagt skyldigheten att genom stämning börja rättegång på den, som

gjort ansökning om företagets utförande, kan jag icke heller räkna

detta såsom någon önskvärd förbättring i vårt gällande rättegångssätt.

Om sökanden, i öfverensstämmelse med föreskriften i § 57, väl instämt

de sakegare, som anmält missnöje, men sedermera aldrig bryr

sig om att fortsätta målet, så skulle dock sakegarne icke emot honom

kunna göra något påstående gällande. Den frågan framställer sig då

sjelfmant, om sådant kan anses vara rättvist? Och om förrättningsmännens

beslut vunnit laga kraft, till följd af försummadt anmälande

af missnöje, så skulle denna omständighet, enligt förslaget, lägga hinder

i vägen för eu annan jordegare att upptaga ansökningen för företagets

utförande efter en förändrad, men bättre plan, för hvilken han

kunde åberopa stödet af en ny syn, i det att den förste sökanden påyrkade,

att det förra beslutet, såsom lagakraftvunnet, skulle gå i verkställighet.

I afseende på en sådan syns betydelse och verkan, anser

jag, att man icke bör gå längre än 1824 års författning gjort, äfven

om man med hänsyn till formaliteterna dervid skulle finna modifikationer

nödvändiga eller man ville förtydliga hvad författningen har

lemnat obestämdt.

Det är endast såsom ett undantag, betingadt af nödvändigheten,

som lagen tillåter, att stämning delgifves genom kungörelse i kyrkan.

Men det remitterade förslaget innehåller i § 57 att om »flere än fem»

jordegare, lrvilka vid syneförrättning ansetts pligtige att i ett företagdeltaga,

äro boende inom en församling, skulle stämning ändock kunna

delgifvas dem i enahanda ordning, som i fråga om menighets instämmande

är stadgad. Men det är klart att ju större utsträckning, som

gifves åt ett sådant undantag, desto mera äfventyras den enskildes

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

rätt; och att för de frågor, som förslaget afser, medgifva en dylik utsträckning

saknas, enligt mitt förmenande, all giltig grund. Ty dikningsföretag

med flera företag lära väl icke böra anses, äfven från den

allmänna .nyttans synpunkt, såsom så brådskande ärenden, att den enskildes

hittills skyddade rätt skall löpa fara att icke blifva bevakad

till följd af användningen af ett stämningssätt, som allena i yttersta

nödfall bör ifrågakomma.

Om det någonsin i civila mål kan anses vara af behofvet påkalladt,

att häradshöfding med fulltalig nämnd af sju personer skall afgöra

frågor, vid hvilkas bedömande erfarenhet i jordbruk och kännedom af

lokala förhållanden tagas i anspråk, är det för visso i frågor af sådan

beskaffenhet och synnerlig vigt, som angå utrifning af vattenverk,

sjösänkningar eller mossafdikningar. Icke desto mindre innehåller förslaget

i § 61 det stadgande, att nämnden skulle utgöras af allena »två

nämndemän eller flere, högst half nämnd», af hvilka domaren, vid besluts

fattande, skulle kunna öfverröstas, om de alla vidhöllo samma

mening.

Den enskilde jordegaren, hvars rätt är i fråga, synes dock med

allt fog kunna påfordra att, vid en häradssyn i dylika fall, all den

trygghet, som kan förefinnas i ärendets skärskådande af en fulltalig

nämnd, hvars kollektiva röst, såsom varande uttrycket af ett större

antal personers omdöme, just eger sin betydelse, då den är enstämmig,

icke heller åsidosättes för den ekonomiska besparingen af arfvodet och

resetraktamentet till några flere nämndemän än dem, hvilka betraktas

såsom half nämnd.

5 Kap.

föreskrifver i § 69 att »synemännens utlåtande, hvarvid enligt §

56 skall bero, gånge i verkställighet i den ordning, som för iagakraftegande

dom är stadgad». För exekutor torde likväl mången gång

blifva ganska bekymmersamt att afgöra, huruvida ett dylikt utlåtande

vunnit laga kraft; i ännu svårare ställning torde lian råka, om sökanden

af honom äskar handräckning till företagets utförande. Med anledning

af de betänkligheter, som jag hyser och redan uttalat emot att

åt ett dylikt utlåtande, om deremot missnöje icke anmäles, skänka

helgden af lagakraftvunnet utslag, synes mig hela §:n vara olämplig.

Sista momentet af § 76, som stadgar att om vattenverk blifvit

utrifvet, må det icke ånyo upptagas, är likaledes, enligt min tanke,

ett olämpligt stadgande; ty om med den återstående vattentillgången

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

ett annorledes konstrueradt vattenverk, utan någons skadande, skulle

kunna drifvas, inser jag icke hvarföre sådant bör förbjudas.

I § 83 har det stadgande blifvit intaget, att om icke jordegare,

efter ty i §§79 och 82 är sagdt, vunnit befrielse från skyldigheten

att i sådana företag deltaga, hvarom författningen handlar, skall samma

skyldighet »häfta vid jorden, ändå att den kommer i annans hand». Hvad

förslaget i sådant afseende innehåller, anser jag vara högst skadligt, hvarföre

jag måste på det bestämdaste afstyrka detsamma. Genom ett stadgande

af sådan beskaffenhet skulle nemligen, till säkerhet för utbekommande

af bidrag till hvarjehanda företags utförande, såsom sjösänkningar,

strömrensningar, invallningar, mossafdikningar o. s. v. (äfvensom

förmodligen till afloppskanalers eller vallars in. in. blifvande

underhåll), en sakrätt konstitueras, som för framtiden skulle följa fastigheten

åt. Denna sakrätt skulle komma att bestå af en panträtt och

fastigheten utgöra föremålet för denna rätt, så att nämnde bidrag och

omkostnader skulle utur fastigheten kunna utsökas, utan afseende på

ii vilken person, som vore egare af fastigheten. Det torde emellertid

vara temligen allmänt enhändt, att då innehafvandet af panträtt alltid

måste medföra en viss förmånsrätt i kollision med andra fordringsanspråk

på betalning ur samma sak och förmånsrätten i detta fall skulle

blifva en tyst förmånsrätt i fast egendom, måste ett sådant förhållande

komma att på ett ganska betänkligt sätt menligt inverka på fastighetsegares

å landet kredit. Då olägenheterna af de redan i lag bestående

tysta förmånsrätterna äro nogsamt kända, bär lagstiftaren förut i senare

tider på goda skäl ryggat tillbaka för tillskapandet af nya tysta förmånsrätter.

Likväl finnes nu i det remitterade förslaget ett försök att

i vår lagstiftning introducera en ny sådan förmånsrätt, och den allmänna

nyttan — jordbrukets förbättrande genom diknings- eller sjösänkningsföretag

— kan ingalunda uppväga den allmänna skada, som

åter igen fastighetskrediten kommer att lida, i händelse en ny tyst förmånsrätt

skulle anordnas af den vidsträckta beskaffenhet, som § 83

framställer. Förslagets motiv antyda, att man nogsamt insett denna

skada, då det heter: att »utan tvifvel vore det af mycket gagn, om de

förpligtelser, som i följd af ifrågavarande företag häfta å jorden, kunde,

i likhet med servitutsaftalen och jorden åliggande onera, erhålla den

offentlighet att deras tillvaro och omfattning alltid vore, vid ombyte af

egare, tillförlitligt kända». Men icke desto mindre tillägges det, att

»någon skyldighet att inteckna de beslut eller föreningar, hvarå dylika

förpligtelser grundas, torde dock här, lika litet som i afseende å de

servitut, som vid laga skifte uppkommit, böra stadgas såsom vilkor för

deras giltighet». Enligt min uppfattning måste likväl just den om
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

ständigheten, att nämnde förpligtelse!- kunna till sin omfattning blifva

af oändligt större betydenhet än servituter, som uppstå i sammanhang

med laga skifte, och med hvilka de i alla fall icke kunna jemföras,

gorå det så mycket nödvändigare att åt dem bereda erforderlig offentlighet,

på det att hvar och en må kunna erhålla tillförlitlig kännedom

om deras både tillvaro och beskaffenhet. Ty det kan ingalunda vara

likgiltigt att veta, huruvida ett hemman häftar för bidrag till sjösänkning

på ett håll, för bidrag till invallning på ett annat håll, för bidragtill

mossutdikning på ett tredje håll o. s. v. Man tänke sig blott omfånget

af de förpligtelse^ som, i händelse § 83 nu vore gällande^ skulle,

med hela belgien af en tyst panträtt med ty åtföljande förmånsrätt,

komma att hvila på alla de jordegendomar, hvilka äro invecklade i det

störa företaget att sänka Hjelmaren? Skulle någon våga köpa dessa

egendomar eller lemna försträckning mot inteckning deri?. Jag betviflar

det, om man stötte på svårigheter att förskaffa sig visshet om

ansvarighetsbeloppet, som hvilade på den ifrågavarande fastigheten,

och sväfvade i okunnighet huru länge inbetalningsskyldigheten af bidrag

kunde komma att fortfara. Banker och publika kassor skulle

säkerligen icke vilja utlåna penningar emot pant af så tvifvelaktigt

värde. Motiven uppgifva visserligen, att en omtänksam köpare alltid

kan, »med ledning af Konungens Befallningshafvandes diarier i länets

landtmäterikontor, förskaffa sig kännedom i ifrågavarande afseende».

Men om han ock, efter letande i landtmäterikontoret, möjligen kan ia

reda på tillvaron af förpligtelser, som enligt torrläggningslagen åligga

en viss fastighet, lär lian dock stanna i ovisshet om sjelfva det fÖi

tillfället qvarstående omfånget af samma förpligtelser och huru länge

dessa kunna komma att vidlåda jorden. Dessutom, huru långt tillbaka

i tiden skulle han i sådant fall sträcka sina forskningar? — Såsom ett

fel måste det alltid betraktas om lagstiftaren väl skulle tillskapa eu

ny tyst panträtt för de förpligtelser, hvarpå § 83 bär afseende, men

tillika icke angifva i hvad ordning den fordran, för hvilken panträtten

hvital- å fastigheten i fråga, skall utgå, då kollision med andra panträttsinneliafvando

fordringar uppstår. § 83 innehåller icke någon, anvisning

huru man tänkt sig förmånsrätten i ty fall; men förmodligen

har man afsett att den skulle enligt 17 kap. 6 § Handels.balken. bedömas.

I 1870 års förslag till vattenrätt hade sådant blifvit tydligen

utsagdt i dess 101 §, hvilket utan tvifvel var . riktigare än att, på sätt

det remitterade förslaget behandlat den vigtiga frågan, allena i § So

angifva, att ansvarsskyldigheten för bidrag till förberörde företag »häftar

vid jorden, ändå att den kommer i annans hand», utan att någon hänvisning

lemnats om ordningen för den nya tysta förmånsrätten. Näi

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

det i samma § heter, att skyldigheten skall häfta vid »jorden», är detta

dessutom ett allt för obestämdt uttryck, som lemnar rum för tvekan,

om dermed menas allena det jordstycke, som varit föremål för torrläggning,

eller det hemman eller den jordeboksbenämning, hvaraf samma

jordstycke utgör en del.

Då jag icke kan, på sätt jag redan yttrat, gilla de hufvudsakliga

grundsatser, hvarpå det remitterade förslaget är bygdt, och med stöd

af hvad jag i öfrig!, anfört, får jag, för min de], afstyrka, att samma

förslag lägges till grund för proposition i ämnet till Riksdagen.

Justitierådet Ilo.de anförde:

Jag anser det remitterade lagförslaget icke gifva anledning till

andra anmärkningar, än som innefattas i följande yttranden af mig vid

nedannämnda särskilda delar af förslaget.

13 §.

Då det i 2:a momentet af denna § förekommande stadgande, att

rätt till sänkning eller uttappning af sjö ej skulle ega rum, der ej de,

Indika om företaget sig förena, ega mer än hälften af den jord, som

vinnes eller förbättras genom företaget, har, såsom motiven utmärka,

föreslagits ur privaträttslig synpunkt, samt det allmänna ej af företaget

har någon omedelbar nytta, instämmer jag i den af Justitierådet

Hernmarck vid förevarande § gjorda hemställan.

15 §.

Då i afseende å invallning vid hafvet de skäl, som i motiven till

förslaget anförts för den invallning, hvarom i öfrig! handlas uti ifrågavarande

§, icke äro tillämpliga, och, efter mitt omdöme, icke heller

eljest giltig grund förefinnes att medgifva särskild tvångsrätt för invallning

vid hafvet, hemställer jag, att hvad derom förekommer måtte

få utgå.

. 18 §.

Jag biträder den af Nya Lagberedningens ordförande i anledning

af det föreslagna stadgandet i denna § yttrade särskilda mening.

22 §■

Enär, så vidt jag erfarit, det icke visat sig behöfligt att utsträcka

tvångsrätten beträffande vattenverks utrifning eller ändring utöfver

hvad hittills varit medgifvet, samt större bruk, bergverk och fabriker

torde i vissa fall kunna vara lika, om ej mer, allmännyttiga, än odBih.

till Biksd. Prat. 1879. 1 Sand. 1 Afd. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

ling eller förbättring af jord, synes mig vara skäl bibehålla det nu

gällande förbudet, att nämnda tvångsrätt ej må sträcka sig till vattenverk,

anlagda för bedrifvande af större bruk och bergverk samt större

fabriksinrättningar. ''Åtminstone borde utrifning eller ändring af dylika

verk, efter min tanke, endast medgifvas efter af Konungen i hvarje särskilt

fall dertill lemnadt tillstånd.

24 §.

Då vattenverksegaren lärer böra skyddas mot den förlust, som

kan honom tillskyndas genom den verkan, <Bom tillfälliga och kanske

snart öfvergående ogynsamma förhållanden måhända utöfvat å uppskattningen

af vattenverkets värde, och jag saknar full anledning antaga,

att den förhöjning med femtio procent i verkets värde, som nu tillkommer

egaren, är oskälig samt föreställer mig, att i de fall, då vattenverksegaren

finner för sig fördelaktigt, att verket löses, en för begge

parterne nöjaktig öfverenskommelse skall kunna utan svårighet träffas,

hemställer jag, att så väl i l:a som i 2:a momentet af ifrågavarande §

orden »en femtedel» utbytas mot ordet »hälften».

28 §.

Hvad i denna § föreslås bör, efter min tanke, icke angå annan

kostnad än den, som å vattenverk göres sedan vattenverksegaren blifvit

kallad till syn såsom 37 § innehåller, hvarigenom först frågan om

vattenverkets ändring eller utrifning blifvit mot honom anhängiggjord

på sådant sätt, att han bör anses skyldig att å densamma fästa afseende;

— och hemställer jag förty, att förevarande § måtte till otvetydigt

utmärkande häraf omredigeras.

I den af Justitierådet Wedberg vid 3:dje kapitlets slut slut gjorda

erinran angående innehållet af 13 § i 1824 års förordning instämmer jag.

________________ •

37 §.

De i sista punkten af l:a momentet uti denna § förekommande

orden: "med vattenverksegaren” synas mig böra utgå, enär det företag,

hvarom fråga är, kan röra äfven innehafvare af nyttjanderätt till annan

egendom än vattenverk, såsom bland annat 31 § utvisar.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

40 §.

Då den pröfning, som i denna § föreskrifves, bör ega rum ändå

att företaget ej af annan bestrides, torde orden: ”emot annans bestridande”

böra ur §:n uteslutas. ''

43 §.

Till utmärkande deraf, att med ”sökanden” i 56, 57, 59 och 64

§§ skall förstås ej blott den, som enligt 35 § hos Konungens Befallningshafvande

gjort ansökning om företag, hvarom förslaget handlar,

utan äfven den, som med honom sig förenat eller eljest gjort gemensam

sak, synes-mig 43 § böra erhålla det tillägg, att den, hvilken enligt

sådan afhandling, som i nämnda § sägs, med sökanden gjort gemensam

sak, skall anses såsom hade han sjelf sökt det företag, hvarom

fråga är.

m 48 §.

I näst sista momentet af denna § föreskrifves, att synemännen

böra, der sådant finnes lämpligt, bestämma viss tid, då företaget i sin

helhet bör vara bragt till slut. Denna föreskrift synes mig böra uteslutas,

dels derföre, att densamma torde kunna framkalla tvekan derom,

huruvida företaget, i händelse det ej blifvit inom den bestämda tiden

fullbordadt, må vidare utföras, hvilket sannolikt förslaget ej åsyftar förbjuda,

dels ock emedan föreskriften är öfverflödig så till vida som af

78 § följer, att, om sökandens försummelse med börjadt företags utförande

skulle åstadkomma skada för annan, skadan, såsom ej förutsedd

och beräknad, skall ersättas. .

49 §.

På samma skäl, som af mig anförts för ändring i 37 §, hemställer

jag, att 2:dra momentet af 49 § måtte ändras så, att det komme att

afse äfven det fall, att annan fastighet eller lägenhet, än vattenverk,

är af egaren upplåten åt annan till nyttjande, men skall lösas eller

ersättas.

50 §.

Till förekommande af oriktig tillämpning af föreskriften i lista

momentet af denna § synes mig, att, med uteslutande af orden i 2:dra

punkten: »för inkallande af sakegare, som ej vederbörligen kallad blifvit,

eller af annan laga orsak”, bör i slutet af samma punkt emellan orden:

”än” och ”ny” införas: sakegare, som ej vederbörligen kallad blifvit, eller.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

51 och 55 §§.

Jag instämmer i de af Justitierådet Wedberg vid dessa §§ gjorda

anmärkningar.

56 §.

Jag biträder det af Justitierådet Hernmarck vid förevarande §

afgifna yttrande.

57 §.

Det i andra momentet af denna § föreslagna stadgande skulle

visserligen bereda den kärande jordegaren lättnad i besvär och minskning

i kostnader, men synes mig icke blifva för öfrige jordegares rätt

betryggande med mindre tillika föreskrifv.es, att stämningen skulle särskildt

tillställas en af dem med skyldighet för honom att gifva de öfrige

del af densamma. Då likväl efter mitt om^me i förevarande fall giltigt

skäl icke förekommer för meddelande af en sådan föreskrift till

kärandens förmån eller eljest till afvikelse från allmänna rättegångsordningen

hvad angår sättet för stämnings delgifvande, hemställer jag,

att ifrågavarande moment måtte ur förslaget uteslutas.

61, 62 och 64 §§.

Jag instämmer med Justitierådet Wedberg i de åt honom vid

61 och 64 §§ framstälda anmärkningar och med Justitierådet Hernmarck

hvad angår 62 §.

67 §.

Enär de grunder, hvilka i motiven anförts för denna §, äro, i mm

tanke, fullt tillämpliga jemväl när uppskattning efter 46 § egt ruin för

aftappning af kärr eller mosse, synes mig, att också vid sådant företag

ny uppskattning af jordförbättringsvärde bör medgifvas; och dä,

såsom motiven innehålla, eu bestämd skilnad ej kan göras emellan

afdikningar af kärr eller mosse och andra dikningsföretag, samt äfven

vid do sistnämnda, om ock endast i sällsynta fall, oförutsedda naturförhållanden

kunna vålla, att det till läge och djup föreskrifna diket

för en eller annan ej kommer att medföra beräknad nytta, anser jag

ny uppskattning böra tillåtas jemväl vid dessa företag. Jag'' hemställer

alltså, att de i början af 67 § förekommande orden: »i 2 Kap.» rnä

utbytas mot orden: i denna förordning; och anser äfven jag, att tiden

för instämmande af klander mot ny uppskattning af jordförbättringsvärde

bör utsträckas till nittio dagar.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Jag biträder den af Justitierådet Wedberg gjorda hemställan angående

rubriken till 5 kapitlet.

70 §.

Då dikningsföretag, hvarom i 1 kap. förmäles, kunna icke allenast

i det fall, som afses i 11 § af nämnda kapitel, utan äfven eljest, såsom

på större slättbyggder, antaga betydliga dimensioner, beröra inånga

jordegares rätt och åstadkomma vidsträckt rubbning i förutvarande förhållanden;

och då de genom dylika dikningsföretag rubbade förhållanden

icke lära utan svårighet kunna återställas, samt det måste vara af större

vigt att förekomma skadan deraf än att tillåta verkställighet af dikning,

som icke blifvit genom lagakraftegande beslut medgifven, anser jag,

lika med Justitierådet Wedberg, hvad 70 § innehåller böra ur förslaget

uteslutas.

71 §.

Med afseende å de invecklade förhållanden, som den vattenverksegaren

i denna § medgifna rätt att tvinga jordegaren att betala lösningssumman

och öfvertaga verket skulle kunna medföra, i synnerhet

om jordegarne, som borde lösa vattenverket, vore till antalet många

eller lösningssumman icke under längre tid eller kanske aldrig till fullo

utgick, samt då vattenverks^egarens intresse, efter mitt omdöme, blefve

nöjaktigt tillgodosedt, om honom i stället tillerkändes rättighet att,

derest vattenverket ej inlöstes, undfå ersättning för den skada, som

uppsägningen kunde hafva honom tillskyndat, hemställer jag, att jemväl

i det fall, att, sedan uppsägning skett, lösen före tillträdesdagen ej

erlägges, den väckta frågan skall, likasom när uppsägning icke egt

rum i rätt tid, anses förfallen, och att ett stadgande införes, enligt

hvilket jordegaren skall, dels i händelse uppsägning blifvit verkstäld

men lösen ej före tillträdesdagen betalas, vara förbunden ersätta vattenverksegaren

den skada, som uppsägningen må hafva vållat, dels vara

pligtig att, innan uppsägning sker, för det skadestånd, hvartill han i

nyssberörda hänseende kan kännas skyldig, ställa säkerhet såsom i 2

mom. af 71 § föreskrifves för der afsedt fall.

72 §.

Ordet: »honom» i första punkten af första momentet synes mig

böra utbytas mot: annan, enär arbete, som företages, kan vara till förfång

äfven för någon, som ej är egare af marken, hvarå arbetet göres.

*

opaginerad Kontrollera mot PDF

73 §.

Icke blott i det fall, att fast egendom, hvarför lösen eller ersättning

enligt 3 kap. skall gifvas, är med inteckning besvärad, utan äfven

då sådan fastighet häftar för ogulden köpeskilling, bör efter min

tanke förfaras på sätt 73 § innehåller. Jag anser fördenskull ett tilllägg

derom böra i denna § införas.

74 §.

Jag instämmer i den af Justitierådet Wedberg vid förevarande §

gjorda anmärkning.

77 §.

Orden i andra punkten af första momentet: »emot hans bestridande»

böra efter mitt omdöme utgå, enär äfven annan, än markens

egare, kan i sin rätt förnärmas genom de åtgärder, hvarom nämnda

punkt handlar.

73 och 79 §§.

Jag instämmer i de af Justitierådet Wedberg vid dessa §§ framstälda

anmärkningar.

83 §.

Så vidt stadgandet uti ifrågavarande § innebär, att skyldigheten

att deltaga i de uti förslaget af handlade företag skall följa med eganderätten

till den jord, som af sådant företag hemtat eller hemtar nytta,

har jag icke något att mot samma stadgande anmärka. Efter mitt omdöme

bör dock hvarken nämnda skyldighet anses såsom följd af någon

jorden vidlådande egentlig sakrätt, eller förmånsrätt enligt 17 kap. 6 §

Handels balken ega rum för oguldna afgifter i och för företaget, men ny

egare af jorden för skyldighetens fullgörande ansvara icke blott med

jorden utan äfven med annan sin egendom. Till en mot denna min

mening, åtminstone i någon mån, stridande uppfattning torde emellertid

det nu i förevarande § förekommande uttryck, att omförmälda skyldighet

skall häfta vid jorden, möjligen kunna gifva anledning; — och

jag hemställer fördenskull, att berörda uttryck ej må begagnas, utan

att det finge heta, att, om jord egare ej, efter ty i 79 § är sagdt, vunnit

befrielse från skyldigheten att taga del i företag, hvarom i förslaget

handlas, jemväl ny egare af jorden skall vara pligtig att i företaget

deltaga.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

För (ifrigt synes det mig vara, om ej alldeles nödvändigt, dock

lämpligt, att i §:n införes ett tillägg, hvaraf framgår, att, om förre

egaren försummat att verkställa arbete, som honom i och för företaget

ålegat, eller att underhålla dike eller annan vattenledning, nye egaren

är skyldig fullgöra hvad eftersatt blifvit, men att nye egaren är fri

från afgift eller ersättning, som till betalning förfallit innan han egare

blek Genom ett dylikt tillägg skulle förekomma^ en villrådighet, som

eljest måhända kunde uppstå angående nye egarens förbindelser.

Justitierådet Carleson yttrade: Enligt förslagets motiv, är allmänna

nyttan, fattad i betydelse af samhällets materiella förkofran genom

jordbrukets utveckling, antagen såsom en af faktorerna för lagstiftningen

i ämnet, samt värdet af denna faktor uttryckt i formeln:

»Då staten för materiella intressens främjande ingriper i den enskildes

sjelfbestämningsrätt och egendomsförhållanden, är det lagstiftarens pligt

att tillse det uppoffringen ej göres större än ändamålet oundgängligen

kräfver». Statens materiella intresse af jordbrukets utveckling framställes

dymedelst såsom syftemål med förslaget till -eu lag, som är afsedd

att utgöra en del af privaträtten; och i öfverensstämmelse med

denna uppfattning är förslaget uppstäldt, icke på allmängiltiga rättsgrunder,

utan på subjektiva åsigter om lämpligaste sättet att främja

en näring, hvars gynnande framför andra näringar och på deras bekostnad

man menar lända till allmän nytta. Åt syftemålet att främja

jordbruket offras derför icke allenast alla af vattenverk beroende näringar,

för så vidt deras bestånd och utveckling betingas af trygghet i

besittningsrätten till vattenverken, utan ock vattenverksegarnes rätt att

lika med andra samhällsmedlemmar skyddas i åtnjutandet af sin lagligen

förvärfvade egendom: för jordbrukets utveckling föreslås att, sedan

man under ett hälft sekel med ofantliga både allmänna och enskilda

uppoffringar befordrat byalagens upplösning genom laga skiften

och den i mer eller mindre mån samfälliga jordegendomens förvandling

till enskild, hvilket tillhör realiseringen af eganderättens begrepp,

skall i motsats deremot all jord, som till följd af samma naturliga orsak

är af vatten besvärad och kan medelst gemensam vattenafledning

förbättras, komma att, utan afseende å egoslag eller kulturgrad, utgöra

en samfällighet för afledningens åstadkommande och sålunda ett nytt

slag af jordsamfälligheter bildas; att inom dylik samfällighet, som

anses danad af naturen, hur helst det naturliga vattenafloppet är i verkligheten

danadt, hvarje delegare skall hafva rätt att fordra afledningens

upptagande och de andras biträde dervid, samt att en hvar, som af

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

vattenafledningen har nytta, skall utan afseende å sitt eget omdöme

om fördelen eller sin önskan att begagna sig deraf tvingas att i arbetet

deltaga genom förpligtelsen att antingen i mån af sin nytta af

arbetet vidkännas andel i kostnaden eller ock afstå den jordrymd, som

skattas motsvara förbättringen af hans jord.

Nyttan af jordbrukets utveckling är emellertid icke allmän i annan

mening än nyttan af mångfaldiga, af vattenverk beroende näringar i

landet är allmän, och i denna mening är allmänna nyttan någonting

helt annat än allmänna behofvet, som är statens oafvisliga kraf för sitt

mål, alla medborgares lycka. Icke heller består denna allena uti ett

allmänt materielt välstånd, än mindre uti någon särskild näringsgrens

högsta tänkbara uppdrifvande; hvaremot statens mål är oupphinnelig!

utan allmän säkerhet till person och egendom; och klart är, att denna

säkerhet störes af staten sjelf, då han utan verkligt nödtvång ingriper

i den enskildes hushållning eller tillåter att dennes egendom varder

mot hans vilja honom frånhänd. Lika otvifvelaktigt som det är, att

den staten åliggande vården om allmän ordning och säkerhet underlättas

genom det materiella välståndets utbredande, lika otvifvelaktigt

är, att statens fullgörande af sitt berörda åliggande kraftigt befordrar

detta välstånd utan att vara nödvändigt beroende deraf. Verkan af att

staten alldeles undandroge sig att söka befordra samhällets materiella

förkofran genom omedelbart befrämjande af näringarne skulle inskränka

sig till inflytande på det materiella välståndet, under det statens fullkomliga

åsidosättande af vården om allmän ordning samt säkerheten

till person och egendom ledde till statens upplösning. Af förpligtelsen

till sådan vård följer, att staten endast på rättsgrunder eller för sitt eget

oafvisliga kraf, hvilket är hvarje enskilds liksom allas gemensamma,

eger inskränka samhällsmedlemmarnes sjelfbestämnings- och handlingsfrihet

eller rubba deras egendomsförhållanden; men då hvarken rättsgrund

eller nödtvång innefattas i lagstiftarens föreställning om den

materiella nyttan af en närings förkofran, kan icke heller en slik föreställning

berättiga lagstiftningen att ingripa i den enskildes sjelfbestämningsrätt

och egendomsförhållanden. När likväl lagstiftningen det

gör, tillvällar sig staten ett förmynderskap, hvilket alltid blir oredligen

förvaltadt, i det somliga myndlingars fördel befrämjas på andras bekostnad.

Lagen, som stöder sig på den tillfälligtvis mäktigaste meningen

om näringarnes vigt i förhållande till hvarandra samt de intresserade

individernes antal och betydenhet, måste ändras i öfverensstämmelse

med vexlingarne i denna mening; idkaren af en länge gynnad näring

blir omsider, till befrämjande af någon annan näring, tvungen att afstå

sin egendom mot eu ersättning, som till eu början efter utseende runde
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

ligt utmätt inknappas i den mån allmänna meningen förblandar rätt

med hvad för tillfället får namn af nyttigt; kikaren af en tillförene

förbisedd näring underkastar sig inskränkningar i sin sjelfbestämningsoch

eganderätt för att blifva i andra afseende!! gynnad och njuta frukten

af hvad som afhändes den missgynnade; det rätta blir icke erkändt

såsom nyttigt, det förment nyttiga förklaradt vara rätt och ett

osäkerhetstillstånd skapad!, hvari svårligen någon näring kan finna

varaktig trefnad.

Ett försvar för de tvångsrätt^, hvarpå det till Högsta Domstolens

utlåtande remitterade förslaget är bygdt, har sökts i de grundsatser

man förmenat vara af lagstiftningen antagna genom Kong! förordningarne

den 20 Januari 1824 angående ändring eller utrifning af

vattenverk, som genom uppdämning skada jord eller hindra dess odling,

samt den 30 November 1841 angående vissa vilkor för vattenafledningar

till beredande af samfällig jords odling. Man har likväl dervid

åt berörda förordningar gifvit en extensiv tolkning, hvilken, hvad

1841 års författning angår, uttryckligen motsäges af författningens

rubrik. Ingendera förordningen innehåller någon föreskrift, som måste

anses ligga utom rubrikens omfång; ingendera tillåter en fördragning

utöfver detta omfång. Den förstnämnda förordningen, hvars inledning

frånsäger författningen anspråket att hvila på rättsgrund, ger egare af

jord, hvars odling hindras genom vattenuppdämning af lagligen tillkommet

vattenverk, som ej är anlagdt till bedrifvande af större bruk

och bergverk samt större fabriksinrättning, rättighet att fordra det

vattenverket ändras eller flyttas eller ock vattenledning göres eller ock

att verket alldeles utrifves, samt bestämmer vilkoren och sättet för begagnandet

af den medgifna rättigheten. Denna författning, som genom

jordegarne tillerkänd expropriationsrätt till vissa vattenverk inskränker

vattenverk segarens lagligen förvärfvade egendomsrätt och såsom vilkor

för denna rättsförnärmelse underkastar jordegaren de förut okända

tvångsrätter, i hvilka man nu vill se allmänna rättsgrundsatser, innefattar

en så uppenbar afvikelse från allmän lag och rätt, en så uppenbar

undantagsanordning, att en extensiv tolkning af författningens föreskrifter

måste vara otillåtlig. Med lika godt om icke bättre skäl än

det hvarmed man utdrager eu allmän regel ur den tvångsrätt, som jordegaren

underkastats, skulle kunna utdragas eu allmän regel ur den

tvångsrätt, som vattenverk segaren underkastats; och vid följdriktig tillämpning

deraf skulle man oundvikligen komma derhän, att egaren

af den jord, som kunde till enskild!, och allmänt gagn användas bättre

af annan, borde mot någon ersättning för jordens värde exproprieras.

Bill, till Riksd. Prof. 1879. 1 Sami. 1 Afd. 6

opaginerad Kontrollera mot PDF

Hvad åter angår förordningen den 30 November 1841 innehåller den

endast föreskrift om sådan till dikning eller rensning af vattendrag,

enligt 6 kap. Byggningabalken och Kongl. kungörelsen den 28 December

1822, icke hänförlig vattenafledning, som pröfvas nödig för odling

eller förbättring af jord, deri två eller flere hafva del, hvarmed i

egentlig mening förstås oskiftad, eller under sameganderätt varande

jord, det vill säga hvad rubriken enligt vanligt språkbruk kallar samfällig

jord. Hvarje delegares rätt i sådan jord är inskränkt af de andras

och när de icke enas om bruket måste en tvångsrätt gifvas, derest icke

ett mot samhällsordningen stridande rättslöshetstillstånd skall inträda.

Men i följd af sin grund saknar denna tvångsrätt all tillämplighet i

fråga om vattenafledning till odling eller förbättring af jord, som icke

är samfällig eller, med andra ord, två eller fleres gemensamma egendom.

Författningen kan således icke afse vattenafledning, som pröfvas

nödig för odling eller förbättring af jord, som blifvit lagligen skiftad

och upphört att vara samfällig, eller af särskilda personers skilda jordegendomar;

och den i förslagets motiv uttalade åsigten, att grunderna

för den dikning, som åsyftar nyodling, vore att finna i 1841 års förordning,

då deremot dikningen för den redan i kultur tagna jordens

tillbörliga häfd är i Byggningabalken fast,stöld, måste vara oriktig.

Gällande lag innehåller i 6 kap. 2 § Byggningabalken och förenämnda

förordning af den 30 November 1841 de allmänna grunderna

för dikning inom byalag eller å samfällig jord, samt i nämnda kap.

3 § grunderna för dikning mellan grannar å jord, som ej ligger i

samfällighet; men, med undantag för innehållet af de vilkor, som blifvit

fastade vid den tvångsrätt vattenverksegare underkastats genom 1824

års förordning, saknas föreskrifter angående dikning och torrläggning

af mark utom byalag eller grannelag. Att gällande stadgan den i

ämnet understundom finnas otillräckliga, är antagligt, ehuru deras otillräcklighet

icke hindrat, att jordbruket utvecklat sig minst lika väl som

någon annan af landets näringar; men jag föreställer mig, att en ny

lag angående jord- och vattenverksegares rättsförhållanden bör stödjas,

icke såsom den undantagslag, hvilken innefattas i omförmälda Kongl.

förordning af deri 20 Januari 1824, på lagstiftarens tillfälliga uppskattning

af näringarnes ekonomiska vigt, utan på eganderättens begrepp

och på allmängiltiga rättsgrunder, vid hvilkas tillämpning

näringarnes utveckling må afses utan ingrepp i den enskildes sjelfbestämnings-

eller eganderätt. Allmänna stadganden till främjande af

statens materiella intressen höra till den ekonomiska lagen, icke till

civillag, hvarom nu är fråga

Vid sådant förhållande borde, hvad det remitterade förslaget och

opaginerad Kontrollera mot PDF

,13

till en början dess första kapitel beträffar, jordegarues rättigheter och

skyldigheter i afseende å dikning af odlad eller i det naturliga skicket

odlingsbar mark grundas ytterst på jordeganderättens nödvändiga inskränkning

af tvånget att tåla det naturliga vattenafloppet och detsammas

befrämjande, hvaraf följer att i derutanför liggande frågor oni

dikning af dylik jord tvångsrätt skulle medgifvas endast lör det åt

statens omsorg om allmänna säkerheten påkallade främjandet af kärrens

och dylik vattendränkt marks torrläggning. Om dikning af den odlade

eller i sitt naturliga skick odlingsbara marken kunde då regleras i öfverensstämmelse

med innehållet af det lagutkast, som åtföljer Revisionssekreteraren

Annerstedts reservation, och erforderliga privaträttsliga

stadgande!! om vattnets aftappande från kärrmark afhandlas särskilt

på sätt i nyssnämnda reservation förordats. Till äfventyr någon gång

uppkommande tvist om jords hänförlighet till kärrmark kan omöjligen

möta större svårighet att, i anvisad ordning lösas, än andra tvister, för

hvilkas behandling enahanda ordning funnits lämplig. Deremot kan

jag hvarken finna någon giltig rättsgrund för de i förslagets 2 kap.

omförmälda tvångsrätter eller inse nödvändigheten eller lämpligheten af

privaträttsliga stadganden i de ämnen kapitlet afhandlar. Värden om

statsintresset derutinnan tillhör den ekonomiska fjell administrativ a

rätten; vården om privatintresset tillkommer den enskilde sjelf.

De våldsamma ingrepp i eganderätten, hvilka föreslås i 3 kap.

och efter min ofvan anförda mening innebära rena motsatsen af

eu sund lagstiftnings fordringar, borde, efter min tanke, alldeles förkastas.

Likartade, fastän hvarken i verkan till materiel skada för den

enskilde eller till inflytande på allmänna näringslifvet jemförlig^ ingrepp

i eganderätten innefattas likväl, efter hvad nämndt dr, uti Kongl.

förordningen den 20 Januari 1824 och för bibehållandet tills vidare al

deruti stadgade tvångsrätter i befintligt skick kan åberopas, bland annat,

att fråga om deras afskaffande icke varit väckt; att de numera

erhållit ett slags häfd och inverkat på eu mängd under tiden uppkomna

rättsförhållanden; att de i följd af vilkoren för begagnandet

sällan föranleda märkligt lidande för den rättsförnärmade, men ofta

bereda honom ekonomiska fördelar; att tillämpningen af dessa tvångsrätter

bör blifva mer och mer sällspord och att derför kan väntas och

tillåtas, att de utan lagstiftningens åtgärd försvinna. . I betraktande

häraf och under förutsättning, att de inskränkningar i eganderätten,

hvilka under mer än ett hälft sekel varit med egandet, af vattenverk

förenade, anses böra tills vidare qvarstå, synes mig en lagförändring i

öfverensstämmelse med innehållet af 3 kap. i det lagutkast, som är

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

vidfogadt omförmälde reservation, kunna försvaras, hvilket deremot icke

är förhållandet med motsvarande kapitel i det remitterade förslaget.

Hvad angår förslagets fjerde och femte kapitel, är deras innehåll

i väsentliga delar beroende af de konstitutiva stadgande^ i föregående

kapitel och måste derefter lämpas; biträdande jag för min del i hufvudsaken

så väl de af Justitierådet Olivecrona, som de i Revisionssekreteraren

Annerstedts reservation framstälda anmärkningar mot särskilda

paragrafer af ifrågavarande begge kapitel.

_ Såsom följd af det anförda, hvaraf torde visa sig. att förslaget

blifvit a hatta dt ur synpunkten, att menniskans rätt viker för lagstiftarens

föreställning om flertalets materiella nytta och att lagen i ämnet

är till mera för jordbrukets än jordbrukarens skull, nödgas jag, lika

med Justitierådet Olivecrona, i underdånighet afstyrka, att det till Högsta

Domstolens utlåtande öfverlemnade förslaget lägges till grund för

lag i ämnet.

Justitierådet Almqvist, söm hufvudsakligen biträdde ej mindre de

åsigter, som ligga till grund för de af Justitierådet Wedberg vid §8

14 21, 24, 25, 37, 40, 46, 48, 49, 55, 57 sista punkten, 60, 61, 70,

71, 72, _74, 78, 80, 82 och 85, äfvensom vid slutet af 3 kap. gjorda

anmärkningar, än äfven Justitierådet Hernmarcks erinringar vid 88 13

och 62, afgaf i öfrigt följande yttrande:

Aid granskning af föreliggande författningsförslag, som i öfverskriften

säges angå torrläggning af jord, framställer sig naturligen först

den frågan, hvilken mening detta uttryck innebär och i hvad mån författningens

innehall derigenom blifvit, såsom afsigten med en sådan

öfverskrift måste vara, på det mest korrekta sätt i korthet angifvet.

Uttrycket är nemligen nytt och för språket så främmande, att det hvarken

såsom teknisk term eller eljest star att finna i någon svensk ordbok,

så vidt mig är bekant. Till användning af ett sådant uttryck,

hvarvid hvarken vetenskapen eller den allmänna uppfattningen fäster

ett bestämdt begrepp, i sjelfva titeln på en allmän författning, helst när

denna af handlar ett lagstiftningsämne, som särskildt för hela den jordbrukande

befolkningen är af vigt att kunna lätt och klart uppfatta och

bedöma, synes anledning icke kunna liemtas af annat, än antingen uttryckets

egen af ursprunget framgående riktighet och lämplighet eller

ock den yttersta brist i språkets öfriga förråd. Men uttrycket kan

svårligen tilläggas nämnda egenskaper; ty enligt ordens härledning och

reglerna för deras bildning skulle torrläggning af jord närmast betyda

en åtgärd, hvarigenom jord lägges att torka, och uttrycket vore då

oegentligt i dubbel måtto, enär i förslaget fråga hvarken är om för
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

ändring af någon jorde läge, utan om den fasta marken, eller om att bringa

jorden i torrt tillstånd, hvarigenom hon skulle göras fullkomligt ofruktbar,

utan om markens befriande från öfverflödigt och för hennes fruktbarhet

skadligt vatten. Man kan säga, att mångfaldiga andra ting, men aldrig

den fasta marken, kunna blifva föremål för torrläggning i egentligmening;

och ordet torrläggningsmål, hvilket i förslagets motiv förekommer

såsom generel benämning för de i författningen afhandlade

ärenden, är i ännu högre grad oegentlig!..

Icke heller lider språket brist på godkända uttryck för de slag

af åtgärder och företag, om Indika författningen handlar och som afse

vattnets afledande för att befrämja jordens bördighet eller vinna mark till

ny odling. De kallas dikning, när det är fråga om jordegarnes af lagen

påbjudna skyldighet att befordra det i jordytan befintliga, för växternas

näring obehöfliga eller hinderliga vattnets afrinnande efter markens

naturliga lutning; och med ordet vattenafledning hafva blifvit betecknade

de af lagen icke påbjudna, endast under vissa vilkor tillåtna företag,

som afse att med våld och konst åstadkomma vare sig aftappning

eller sänkning af de stillastående vattnen eller ock de rinnande vattnens

afledning i nya riktningar, och således vattensamlingarnes eller

vattendragens förändring från det läge och lopp, som antingen naturen

danat eller (hvilket i detta fall från rättslig synpunkt är enahanda)

lagligen tillkommen och bestående uppdämningsrätt beredt.

Dessa ord, dikning och vattenafledning, beteckna alltså skilda begrepp,

hvilka ej kunna uttryckas med ett enda och samma ord, huru

det än må vara sammansatt; och det vore derföre desto större skäl att

använda dem begge i författningens rubrik, som de tydligt angifva

föreskrifternas direkta föremål, nemligen frågorna om vattnets afförande

och vilkoren derför, under det att ordet torrläggning, om det eljest

kunde försvaras, blott skulle antyda den medelbara följden af vattnets

bortgång.

Här gäller det dock icke ensamt orden och deras betydelse. Den

omständighet, att lagförslaget, under rubriken torrläggning, behandlat

både dikningen och vattenafledningsföretagen, visar, hvad ock förslagets

hela innehåll ådagalägger och i motiven tydligen uttalas, att begge

delarne uppfattas i förslaget såsom fullkomligt likartade ämnen, hvilka,

i motiven uppkallade med den gemensamma benämningen torrläggningsmål,

underkastas hufvudsakligen samma lagstiftning, hvilande på den

i förslagets 12 § uttryckta grundsatsen om jordegares lika rättigheter

och skyldigheter i det ena fallet som i det andra.

Nyss här ofvan är angifven den bestämda begreppsskilnad, som

jag tror finnas emellan dikning å ena samt sjösänkning och annan

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

vattenafledning å andra sidan. Dikningen är en vid jorden fäst oeftergiflig

skyldighet af permanent beskaffenhet; vattenafiedningarne åter

tillfälliga, öfvergående, för utförande på en bestämd kort tid beräknade

samt ofta i och med arbetets fullbordan afslutade företag, hvartill jordegare

så väl enligt den gällande som den föreslagna lagen medgifves

rättighet, men till hvilkas verkställande de ej kunna på någon grund

af rättvisa eller billighet anses skyldiga. Dessa företag härleda sig

nemligen från beräkningar, åsyftande vinst men ofta medförande förlust,

äro i alla händelser af osäker utgång, såsom erfarenheten tillräckligt

visat, beroende på förutgående undersökningars möjlighet och

noggrannhet, på kostnadsberäkningarnes tillförlitlighet och på icke förutsedda

omständigheters gynsamma eller ofördelaktiga verkningar, samt

föranleda i allmänhet drygare kostnader på en gång, än en stor del af

landets jordbrukare är mäktig eller kan antagas vara villig att underkasta

sig.

Om således dikningen är en jordegarne åliggande skyldighet, men

vattenafiedningarne åter föremål för eu dem medgifven rättighet, så

blifver det klart, att lagstiftningen i dessa skilda ämnen måste utgå

från skilda synpunkter; och det behöfver ej heller utgöra anledning''

till tveksamhet, huru långt den i förslagets motiv omständligt afhandlade

så kallade afsägelserätten bör utsträckas. Ty det hörer till rättsaxiomen,

ej mindre att en rättighets utöfning icke kan någon åläggas

och att man har full frihet att afstå från densamma, än äfven att

ingen kan genom afsägelse göra sig qvitt eu skyldighet. Det är således

lika gifvet, att ingen jordegare mot sin vilja är pligtig att deltaga

i ett vattenafledningsföretag eller hindrad att afsåga sig sådant

deltagande, som det å andra sidan är uppenbart, att ej någon må genom

afsägelse befria sig från dikningsskyldigheten. De i ögonen fallande

praktiska olägenheterna af afsägelserättens tillämpning i sistnämnda fall,

särdeles vid de mindre och mest talrikt förefallande dikningsfrågorna

grannar emellan, hafva redan blifvit framhållna af andra, som yttrat

sig i ämnet.

Förbiseendet af den angifna skilnaden emellan dikningar och

vattenafledningsföretagen utgör för mig förslagets grundfel, alldenstund

jag finner denna skilnad vara så väsentlig, att han icke tillåter att

betrakta begge ämnena, på sätt i förslaget skett, såsom i grunden

identiska, icke ens såsom egentligen likartade eller nödvändigt sammanhängande.

Lagstiftningen måste derföre behandla dem såsom skilda

frågor; och om en lag skall omfatta dem gemensamt, hvartill ej torde

saknas skäl, sönderfaller han i två karaktersskilda stycken, det ena

angående dikning och det andra angående vattenafledning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4?

Lagens ena afdelning skulle då hufvudsakligen motsvara förslagets

första kapitel och handla om dikningsskyldigheten. 1 fråga om denna

rigtas uppmärksamheten i främsta rummet på den utsträckning af nämnda

skyldighet, som innefattas i förslagets 2 §, der vitsord lemnas åt hvar

och en, som äskar dikning för sin jord, och alla öfriga, som af dikningen

hafva nytta, förpligtas att deri deltaga. Ehuru de betänkligheter,

som emot denna utsträckning af dikningsvitsordet blifvit anförda,

äro i hög grad beaktansvärda, anser jag dem likväl icke böra föranleda

förkastande af den reform, som nämnda stadgande innebär. Detta stadgande

är nemligen, efter min uppfattning, icke någon afvikelse från de

i 1734 års lag nedlagda principer, endast en utveckling af dessa principer.

Rättigheten att påkalla biträde vid jordens dikning, i nu gällande

lag uttryckligen medgifven blott åt den öfra jordens egare mot den lägre

belägna jordens, är genom det föreslagna stadgandet utvecklad derhän,

att den nedan liggande jordens egare får rätt till biträde i dikningen

af den öfre jordegaren, i den mån denne deraf hemtar nytta. I fråga

om rättvisan och ändamålsenligheten häraf biträder jag de af Lagberedningen

anförda skäl, fästande särskilt uppmärksamheten derpå, att det

nya stadgandet i sjelfva verket endast medgifver, till den nedan liggande

jordegarens förmån, eu anticipation af det åt den öfre jordegaren redan

nu tillagda vitsord att när som helst väcka fråga om gemensam dikning.

De genom utsträckning af dikesvitsordet uppkommande vidsträcktare

dikeslagen vill jag derför icke kalla tvungna föreningar; ty ett dikeslag

enligt det nya stadgandet blefve icke större, än om de ofvan liggande

jordegarne i den trakt, som skall afdikas, nu förenade sig om

att fordra de nedan liggandes biträde vid dikningen, i hvilket fall enligt

gällande lag, och med rätt tillämpning af den i 6 kap. 3 § Byggningabalken

åt domaren uppdragna pröfningsrätt, allesammans borde

deltaga i dikningen och deras bidrag till arbetet bestämmas efter samma

måttstock, som enligt förslaget, eller efter hvar och eu jordegares fördel

af dikningen. Då emellertid dikningen, huru än vitsordet bestämmes,

och antingen förslaget varder lag eller stadgandena i ämnet affattas

enligt 1875 års Riksdags med nu gällande lag mera öfverensstämmande

förslag i ämnet, alltid blifver en jorden åliggande skyldighet, kan någon

aftägelserätt, såsom jag förut yttrat, här icke komma i fråga. Icke

heller anser jag den med omgång och kostnad förenade föregående

undersökningen böra obligatoriskt föreskrifvas, såsom mera hindrande

än gagnelig i dessa mål, Indika i de flesta fall äro åt så enkel beskaffenhet,

att de hvarken erfordra eller tåla denna vidlyftiga och dyra

procedur. Tryggt torde kunna påstås, att, om de föreslagna föreskrifterna

om syn på stället med för- och efterundersökning, gradering

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

och uppskattning'' genom särskilda förrättningsmän, skulle tillämpas på

vanlig. dikning, det vore fara värdt att denna ofta komme att blifva

obehörigen uppskjuten eller eftersatt. Dikningsfrågorna anser jag derföre

böra behandlas i hittills vanlig ordning. Visserligen kunna dessa

frågor stundom vara mera omfattande och svårlösta; men det torde i

våra dagar icke vara att befara, att tillfälle skall saknas för parterna

sjelfva, innan tvist vid domstol väckes, eller för domaren, när tvisten

kommer under honom, att vinna erforderlig utredning genom sakkunnige

och vetenskapligt bildade män. T 1875 års Riksdags förslag var också

föreskriften om föregående undersökning endast fakultativ; och om det

nu föreskrefves, att, när tvist om dikning förekommer, domaren skall,

der sådant finnes nödigt, till sin ledning infordra på behörig afvägning

och utredning grundad!’ utlåtande af sakkunnige män eller påkalla deras

biträde vid syn på stället, innan målet afdömes, så skulle önskvärd

säkerhet för dessa frågors behöriga pröfning vinnas och afsigten med

det af Riksdagen antagna stadgande hufvudsakligen uppnås.

Lagens andra afdelning, motsvarande 1824 och 1841 årens nu

gällande förordningar, skulle angå vattenafledningarne och stadgandena

i detta ämne, grundade på en genomförd princip, utgöra ett helt för sig.

Denna afdelning komme då att blifva en lag om de allmänna

vilkoren för vattenafledningsföretag och en expropriationslag till förmån

för desamma. Alla dessa företag hafva det väsentliga gemensamt, dels

att vissa allmänna vilkor måste fastställas för deras tillåtlighet, nemligen

företagens å statsmaktens sida befunna gagnelighet eller åtminstone

oskadlighet för det allmännas intresse samt jordegarnes beredvillighet

till sådana uppoffringar, hvarigenom enskildes af företagen rubbade

rättigheter i så fullt mått godtgöras, att någon materiel förlust för dem

med säkerhet kan antagas icke inträffa, och dels att expropriationsrätt

måste företagen medgifvas, så framt de skola komma till stånd.

Oväsentligt och tillfälligt är, huruvida det hinder, som ligger i vägen

för ett sådant företag, består af ett större eller mindre vattenverk, af

annan på eganderätt till sjön eller vattendraget beroende inrättning eller

förmån, af byggnader eller af jord. Så är ämnet icke betraktadt och

behandladt i förslaget. I 12 § förklaras, att vattenafledningarne icke

må företagas, om annans rätt öfver vattnet derigenom förnärmas, o«h

det säges uttryckligen i motiven, att 20 kap. 7 § Byggningabalken,

som förbjuder förändring af de naturliga vattendragen annan till men,

lemnats orubbad. Men i förslagets 3 kap. göres dock en fullständig

afvikelse från detta förbud; ty der lemnas den rätt öfver vattnet, som

tillkommer egarne icke allenast till de industriela anläggningar, hvilka,

med vattnet till drifkraft, i allmänhet benämnas vattenverk, utan äfven

opaginerad Kontrollera mot PDF

41»

till fiskeverk, bevattningsanstalter samt andra byggnader och anläggningar

för vattnets nyttjande äfvensom till strömfall, fisken, vattenställen

och andra dylika förmåner, i så vidsträckt mån å sido, att allt

detta får emot egarens vilja tagas i anspråk för beredande af tillfälle

till ett vättenafledningsföretag. År icke det absoluta förbudet i 12 §

mot förnärmelse af annans rätt öfver vattnet oegentligt och missledande,

då 3 kap. innefattar så vidt gående undantag från samma förbud?

För min del vill jag icke utsträcka expropriationsrätten öfver de gränser,

han fått genom 1824 och 1841 årens förordningar, i annan måtto

än att den obestämda och obestämbara skilnaden emellan större och

mindre vattenverk bör bortfalla, men anser å andra sidan någon återgång

från hvad nämnde författningar i detta afseende medgifva och

stadga icke kunna ifrågasättas.

Rätt till expropriation af allt, som ligger i vägen för ett enligt lag

tillåtlig! vattenafledningsföretag, bör vara den allmänt gällande regeln,

de mötande hindren må härleda sig ifrån annans rätt vare sig till vattnet

och hvad deraf göres till godo, eller till fasta marken med hvad derå

befinnes. Af denna uppfattning följer, dels att, då rätt till vattnet ej

är heligare, än annan eganderätt, förbehållet i förslagets 12 § till skydd

mot förnärmelse af annans rätt öfver vattnet bör försvinna och jemväl

denna rätt få vika, när sådant påkallas af behofvet för ett lofligt vattenafledningsföretag,

och dels att, då vattenverken komme i samma kategori

som alla andra föremål, indika måste för ett dylikt företags utförande

exproprieras, den särskilda lagstiftning angående vattenverken, hvilken

förslaget upptagit efter 1824 års förordning, ej mera vore erforderlig,

följdriktig eller lämplig.

Att uppdraga skilnaden emellan dikning och vattenafledning och

sålunda noggrant begränsa omfånget för de begge afdelningarne i lagen,

sådan jag tänkt mig densamma, kan synas vara svårighet underkastadt;

men begreppet dikning är i allmänna föreställningssättet så klart uppfattad!,

att någon definition derpå icke är behöflig; och nämnda svårighet

skulle då, såsom jag tror, endast ligga uti den tveksamhet, som

måste förefinnas vid att abstrakt bestämma, huruvida vattnets afledande

från kärr, mossar och dylik vattendränkt mark är att hänföra till dikning,

såsom Lagberedningens pluralitet antagit, eller böra anses som

ett vattenafledningsföretag, på sätt en af ledamöterna i beredningen

förmenat. Att genom ett allmänt stadgande afgöra detta är i sjelfva

verket en omöjlighet; ty det beror på kärrets eller mossens storlek

och beskaffenhet. Afgörande! kan således ej ske genom eu abstrakt

föreskrift, utan måste lemnas till pröfning i hvarje konkret fall; en

pröfning,* som domaren — enligt den regel att, när vattnet från kärret

Bill. till liiksd. Prof. 1879. 1 Sand. 1 Afd. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

eller mossen ej kan afledas genom dikning, sådan denna skyldighet i

lagen bestämmes, företaget är att hänföra till vattenafledning — bör

meddela när invändning i detta hänseende göres af någon jordegare,

hvars biträde för afdikning af den vattendränkta marken påkallas.

Denna mark kan utgöras af ett obetydligt kärrdrag eller en ytlig mossbildning,

som lätt kan afdikas, men består stundom af så vidsträckta

och djupt gående, som man säger bottenlösa, vattensamlingar, att deras

sänkning eller aftappning är fullt jemförlig med sjöarnes, ofta svårare

att verkställa samt till utgången mera oberäknelig och oviss. Det

vore lika oriktigt, om de stora kärrmarkernas aftappning i lagen betraktades

såsom dikning, som om en liten mosses eller ett obetydligt

kärrdrags afdikning hänfördes under samma stadgande!!, som dem,

hvilka gälla om sjösänkningsföretagen.

Efter dessa allmänna anmärkningar går jag att yttra mig öfver

vissa speciella delar af förslaget.

Uti förslagets inledning har blifvit anmärkt, att 2 § i 6 kap.

Byggningabalken skulle upphäfvas genom förslagets antagande. Denna

§ innefattar likväl — jemte den i första punkten deraf förekommande

föreskrift, att alla i by skola hålla aflopps- och floddiken efter sina egor,

hvilken föreskrift kan anses vara kompletterad men icke upphäfd genom

förslagets 9 § om dikning för samfäld mark, — tillika några rent ekonomiska

stadganden, åsyftande att befordra jordens häfd genom påbud

för hvarje jordegare att på föreskrifvet sätt dika å sina egor. Icke

kan det vara förslagets afsigt att upphäfva dessa ekonomiska stadganden.

Om dem är ju icke alls någon fråga i förslaget, hvars stadganden

om diken endast hafva afseende på afloppsdiken eller sådana diken, som

kunna utgöra föremål för grannars gemensamma intresse och för tvister

dem emellan om dikningsskyldigheten. Föreskriften om dikning på

egna egor har åter eu helt och hållet ekonomisk karakter, på enahanda

sätt som Byggningabalkens likartade föreskrifter om jordens bruk och

häfd i öfrigt, om gärdesgårdars uppställande, om åbyggnader och deras

vidmakthållande. Nämnda föreskrift om jordens dikning skulle nu

enligt förslaget upphäfvas, utan att dertill uppgifves någon orsak; ty

såsom sådan lärer ej kunna räknas hvad som i motiven yttras derom,

att, »särskiljandet af diken i aflopps- och skårdiken torde kunna såsom

onödigt för framtiden bortfalla»; ett yttrande, hvars mening svårligen

kan fattas, så länge något annat sätt att befordra vattnets afrinnande

icke blifvit funnet, än det nu vedertagna medelst begge dessa motsatta

slag af diken, af hvilka det ena slaget förutsätter det andra.

Det skulle i allt fall vara föga konseqvent att borttaga dikningspåbudet,

men låta de öfriga nyssnämnda ekonomiska föreskrifterna rörande jor
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

dens skötsel stå qvar i Byggningabalken. Dessa föreskrifter äro af

allmänheten väl kända; de åberopas ofta af enskilda vid aftal om nyttjanderätt

till fastighet och blifva städse tillämpade i frågor om åbos

lagliga skyldigheter beträffande hemmanets häfd. Det synes således

vara gifvet, att 2 § i 6 kap. Byggningabalken bör stå qvar orubbad.

Deremot kan jag icke finna annat, än att genom förslaget ändring

sker i 20 kap. 7 § Byggningabalken, och att anmärkning således bör derom

göras i förslagets inledning; ty förslagets hela 3 kap. handlar

om sådana förändringar af vattendrag, som i nämnda lagrum äro förbjudna;

och det vore knappt mödan värdt att tala om sjösänkningar

och öfriga i förslagets 2 kap. omförmälda vattenafledningar, i fall de

ansågos icke tillåtliga med mindre än att stadgandet i 20 kap. 7 §

Byggningabalken blefve iakttaget, så att annans rätt till vattnet icke

förnärmades. Det är nemligen uppenbart, att t. ex. eu sjös uttappning

skall medföra försvinnandet af vattenafloppet derifrån eller åtminstone

bringa detta aflopp till eu obetydlighet, sedan sjön, som var sjelfva källan

till vattenafloppet, försvunnit. Härigenom skall då inträffa, att de,

som begagnat sjön eller det derifrån rinnande vattnet till fiske, till

vattenverk, till hushållets och ladugårdens behof, till bevattning af sina

fält eller till andra ändamål, komma att alldeles eller i väsentlig mån

gå miste om dessa förmåner. Och enahanda kunde förhållandet blifva

vid sänkning eller förändring af andra vattendrag.

Det ovilkorliga förbehållet i förslagets 12 § mot förnärmelse af

annans rätt öfver vattnet borde derföre borttagas, så att mot godtgörelse

för sådan rättighet ett vattenafledningsföretag må komma till

stånd, så framt de eljest i lag stadgade vilkoren för detsamma vore

för handen. Men då sker ock ändring af stadgandet i 20 kap. 7 §

Byggningabalken.

1 §. För att tydligt utmärka att här ej är fråga om vattenafledning

utan om dikning, synes det uti 1875 års Riksdags lagförslag

använda uttrycket böra bibehållas.

2 §. Beträffande denna § hänvisar jag till hvad förut är yttradt

i afseende å dikningsvitsordet och afsägelserätten.

3 §. Något annat skäl, än brist på affall för vattnet, synes ej

böra få åberopas för dikets upptagande till mindre än det bestämda

djupet.

4 §. Hela denna §, innefattande råd och anvisning om dikes

upptagande i den lämpligaste sträckningen och helst i råskilnad, synes

utan olägenhet kunna utgå, utom sista punkten, hvilken kan införas

i 5 §. — Nämnde anvisning skulle för öfrigt vara missledande

och onyttig, om den kunde hafva till följd, att dike blefve upptaget i

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

annan sträckning, än som angifves af markens lutning, hvilken aldrig

lärer böra frångås.

5 §. Enär det torde vara tjenligast, så vidt jag förstår och på

sätt Landtbruksakademien ansett, att afloppsdike, hvarom i denna lag

uteslutande är fråga, lägges öppet eller att detta åtminstone fastställes

såsom regel, anser jag mig böra hufvudsakligen biträda 1870 års komitéförslag

och en ledamots i Nya Lagberedningen dermed öfverensstämmande

yttrande härutinnan.

När i sista stycket af denna § säges, att jord, som från dike uppkastas,

ej får så läggas vid sidan af diket, att den hindrar vattnets afrinnande,

menas förmodligen att jorden ej må läggas till hinder för

vattnets fall ned i diket. Men den vid dikeskanten upplagda jorden

måste alltid vålla sådant hinder. Detta är lika visst, som att fara för

dikets bestånd måste uppstå, om jorden qvarlemnas å dikets kant. Motsatsen

kan ej antagas och torde derföre ej böra i lagen förutsättas.

6 och <V §§. Att den jordegare, som måste tillsläppa mark till

ett dike, hvaraf han sjelf icke har någon nytta och hvilket han således

aldrig skulle kommit att för egen räkning upptaga, erhåller full ersättning

för den mark, som åtgår till sådant dike, är i sin ordning.

Likaså är det klart, att en nedanför liggande jordegares skyldighet att

öfver sina egor framsläppa det från grannens högre belägna egor kommande

vattnet innebär, att, när den ofvanliggande kan i anseende till

markens belägenhet blifva vattnet qvitt utan att dika längre, än hans

egna egor sträcka sig, den nedan liggande jordens egare måste sjelf

föranstalta om det dike, som erfordras, för att upptaga och afföra detta

vatten och såmedelst förekomma den större skada och olägenhet, som

skulle för honom inträffa i fall vattnet finge fritt flöda öfver hans mark.

Detta härrör från det servitutsförhållande, hvari uti ifrågavarande hänseende

den lägre jorden är att anse stå till den högre belägna, och

intet skäl synes tala för en afvikelse från denna på nu gällande lag

grundade uppfattning.

För den händelse åtel-, att vattnet icke kan från den ofvan liggande

jorden afrinna utan att dike upptages genom den nedanför belägna,

och att detta dike blifver till gagn äfven för den senare jordens

egare, skola, så väl enligt förslaget som med en riktig tillämpning af

den enligt gällande lag åt domaren uppdragna pröfningsrätt, både den

öfra och den nedra jordens egare deltaga i dikningen efter som en

hvar deraf hemtar nytta; men jag tror ej att gällande lag blifvit tilllämpad

så, att i nämnda fall den nedra jordens egare ansetts berättigad

till ersättning för hela den mark, som till diket åtgått. En sådan ersättning

synes likväl förslaget, om jag rätt förstår dess 6 §, tillägga

x

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

honom, dock naturligtvis med afdrag för hans andel i hela dikningskostnaden.

Jag tror att det vore med praxis och med den allmänna

uppfattningen om rätt och billighet härutinnan mera öfverensstämmande,

att egaren till den lägre jorden bör utan ersättning tillsläppa så mycket

mark, som skulle åtgå till det dike, som behöfde upptagas för hans

egna egor, och endast få ersättning för den areal af marken, som derutöfver

tages i anspråk för det gemensamma diket, när detta måste

göras större, än som ensamt för de nedan liggande egorna erfordrades.

Detta skulle stå i full öfverensstämmelse med sista punkten i förslagets

8 §, hvilken lärer innebära, och det med rätta, att, om ett a

den lägre marken redan upptaget dike, som för denna mark är tillfyllestgörande,

behöfver, för att deri skall kunna inledas vatten från

ofvan liggande mark, utvidgas, fördjupas eller annorledes förändras,

den lägre jordens egare icke är skyldig att deltaga i kostnaden för

denna förändring eller utan ersättning dertill upplåta någon mark, men

ej heller berättigad att undfå godtgörelse för den mark, som redan

använd ts till det äldre diket. Enär nu samma regel, beträffande ersättning

för mark, som åtgår till gemensamt dike, torde böra gälla när

diket är gammalt som då det upptages nytt, finner jag de stadganden

icke vara konseqventa eller berättigade, enligt hvilka rättigheter och

skyldigheter uti ifrågavarande afseende komme att betraktas olika i

fråga om diken, som funnits före den nya lagens utfärdande, och dem,

som derefter anläggas.

Denna inkonseqvens framträder tydligast, då 6 § jemföres med

första punkten af 8 §, der det stadgas, att man eger afleda vatten till

annans dike, om det kan ske utan men för denne. Här får han hvarken

ersättning för marken eller bidrag till den kostnad, som åtgått till

dikets upptagande. Hade diket ej varit förut anlagdt, skulle han enligt

6 § erhållit beggedera.

Emot nämnda första punkt i 8 § skulle jag för öfrigt ej haft att

erinra, derest jag kunde dela den i motiven till denna § yttrade åsigt,

att kostnaden för dikes underhåll är ringa och oväsentlig i förhållande

till kostnaden för dess upptagande. Erfarenheten torde likväl vitsorda,

att underhållet inom icke många år sammanlagdt med lör lika stor kostnad

som dikesgräfningen och, särdeles om marken är lös eller vattenflödet

ymnigt, snart vida öfverstiger samma kostnad. Då det nu svårligen

kan förutsättas att, om vatten från ofvanliggande jord insläppes

i ett nedanför upptaget dike och ökar den vattenmassa, som der framgår,

sådant ej skulle medföra ökadt besvär och kostnad för dikets underhåll,

sluter jag mig till den ledamot af Lagberedningen, som yrkar,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

att i berörda fall den ofvanliggande jordegaren skall vara pligtig deltaga i

underhållet.

7 §. Både i allmänhet och särskildt för de mindre jordegarne skulle

tungan af dikningsskyldigheten blifva oskäligt ökad, om den dikningsskyldige

förmenades att sjelf eller med sitt folk verkställa arbetet, der det borde utföras

å annans egor, och i stället ålades att gälda detta arbete med penningar.

Utgiften blefve så mycket känbarare, som äfven underhållsarbetet enligt

10 § skulle godtgöras på samma sätt. Ett liknande föreslaget stadgande

förkastades af Riksdagen 1875, och jag anser, att förevarande 7 § nu bör

uteslutas. Arbetets verkställande af annan än den dikningsskyldige må

bero på öfverenskommelse.

9 §. Antingen 2 § i 6 kap. Byggningabalk^!, der i första punkten

föreskrift meddelas om aflopp.?- och floddiken för oskift bys mark, upphäfves

eller icke, synes det böra för tydlighets skull angifvas, att stadgandet i

förevarande 9 § afser äfven oskift by.

10 §. Att för skyldighet att dike underhålla skola tillämpas samma

grunder som för dikes ''upptagande, är eu föreskrift, som hittills gält och

alltid torde komma att gälla. Den bör då ej inskränkas blott till diken,

hvilka enligt den föreslagna förordningen upptagas.

Att dike, som ej begagnas, icke behöfver underhållas, torde ej vara

nödigt att i lagen utsäga.

11 §. Angående behandlingen af frågor om vattnets afledande ur

mossar och kärr har jag ofvan angifvit min mening.

Då genom föreskriften i senare momentet af denna § icke lärer vara

åsyftadt att uttrycka annat än det, som redan är sagdt i 3 §, synes samma

föreskrift här öfverflödig, likasom ock den erinran, som i sista punkterna af

§:n meddelas, att vid aftappningar bör ställas så till, att skada ej sker och

att öfversvämning ej inträffar. För att vara fullständig borde denna varning

utsträckas äfven till mångahanda andra försigtighetsåtgärder och angå

ej blott kärraftappningarna utan ock andra vattenafledningsföretag; och då

i allt fall meningen icke lärer vara, att oförsigtigheten eller försummelsen

skulle medföra annan påföljd, än som enligt lag i allmänhet bör i ty mål

ega rum, är sagda erinran här utan egentligt ändamål, om den eljest vore

lämplig att i lag införa.

12 §. Såsom förut är yttradt, anser jag att ingen är skyldig att

deltaga i de här nämnda vattenafledningsföretagen, och icke heller att

annans rätt öfver vattnet bör i fråga om sådana företag hafva bättre skydd

äu eganderätten till andra föremål, som kunna för vattenafledningarna

ligga i vägen.

Annans rätt öfver vattnet respekteras för öfrigt hvarken i förslagets

13 §, enligt hvilken det är tillåtet för pluraliteten af delegarue i en sjö,

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

som skall sänkas, att genom omröstning göra minoritetens rätt till vattnet i

sjön om intet, eller i förslagets 3 kap., som medgifver, att hvarjehanda

slags rätt till vattnet får emot egarens vilja tagas i anspråk till förmän för

de vattenafledningsforetag, som i förevarande § omtalas.

Angående strömrensning för annat ändamål, än denna lag afser,

torde intet behöfva yttras, då det ju är klart, att lagen endast handlar om

vattenafledningar för jords odling.

13 §. Den bär gifna föreskriften, att jordegare ej har rätt till företag,

hvarom i 12 § förmäles, med mindre än att tillstånd från det allmännas

sida erhållits i de fall, der sådant är föreskrift et, förutsätter, såsom

ock Lagberedningen i sitt underdåniga memorial vid förslagets insändande

erinrat, att en särskild stadga måste utfärdas, angående när tillstånd

från det allmännas sida för vattenafledningsforetag skall anses erforderligt

eller icke.

Det är svårt att inse, huru det skall blifva möjligt att i allmänna regler

uppgöra en sådan skilnadsbestämning. Och i allt fall, enär det kan antagas,

att hvarje företag, som skulle medföra att vattendragen och vattensamlingarna,

sådana naturen dem bildat eller sådana de på grund af lagligen.

tillkommen uppdämningsrätt existera, rubbades från deras lopp och

läge eller alldeles försvunne, eller att ett vigtig!; industriel!, verk undanröjdes,

komine att i större eller mindre män beröra intressen, hvilka staten har att

tillse och bevaka, och då för öfrigt för sådana företag erfordras rätt till

expropriation af föreliggande mark samt på vattentillgången beroende verk,

inrättningar och förmåner, tror jag det böra såsom ovilkorlig regel fastställas,

att tillstånd till vattenafledningsforetag alltid skall från det allmännas

sida utverkas, i öfverensstämmelse med hvad 14 § i 1824 års förordninginnehåller

samt i gällande expropriationslag är för jemförliga förhållanden

föreskrifvet och jemväl i den af Lagberedningen citerade norska lag om

udtapning af insöer och myrstrsekninger den 31 Maj 1848 stadgadt. Genom

särskild författning borde då bestämmas, i hvilka mindre vigtiga fall

tillståndet finge omedelbart af Konungens Befallningshafvande meddelas, eller

när frågan derom skulle af honom til! Kongl. Maj;ts afgörande hemställas.

Förbehållet om att pluraliteten af jordegare skall vara ense anser jag

böra utsträckas till alla vattenafledningsforetag och icke, såsom i denna §

föreslås, blott gälla sjösänkningarne. Dessa kunna mången gång vara af

mindre betydenhet än andra vattenafledningar.

14—21 §§. Då jag, vidkommande de så kallade in val 1 ningarne, är

ense uti att afstyrka stadganden härom, har jag för min del ‘till detta afstyrkande

det särskilda skäl, att den jordförbättring, som afses genom dylikt

företag, icke fäller inom omfånget för lagen om dikning och vattenafledning,

sådan densamma af mig tillstyrkes, eller bör med dessa ämnen samman
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

blandas. I alla händelser afstyrker jag, att ordet “invallning"''1 bibehålies.

Deremot kan anföras samma betänklighet som mot ordet “torrläggning".

Yerbet valla har i språket ingen annan bemärkelse än den, hvari det förekommer

i It kap. 1 § Bygguingabalken. Om det användes i sammansättning

såsom i orden invalla och invallning, blifver dessa ords betydelse nödvändigt

en helt annan, än i förslaget afses. För öfrigt skulle i en författning,

som handlar om vattnet, ordet invallning vara oriktigt af den grund, att

fråga icke är om vattnets invallande eller instängande genom vallar, utan

om dess utestängande från odlingsbar jord. Till detta ändamål äro dambyggnader,

fördämningar eller vallbyggnader de tjenliga medlen; och om ordet

“invallning" kunde begagnas i denna bemärkelse, skulle det heta jordinvallning

eller något dylikt.

22 §. Senare momentet i denna § anser jag böra uteslutas.

Här är fråga om vattenverk, som lagligen tillkommit och äro af laga

beskaffenhet. Deras laglighet kan bero på aftal om uppdämningsrätt, på

domar, på urminnes häfd eller möjligen annat. När jordegare vill för eu

vattenaflednings utförande lösa eller mot ersättning ändra vattenverket, afser

han att expropriera just den lagliga rätt att begagna vattnet och hålla det

uppdämdt, som på någon af nyssnämnda grunder, således äfven enligt gällande

aftal, tillkommer vattenverket. Yore aftalet, ej giltigt, behöfde den

derpå grundade uppdämningsrätten icke exproprieras. Det förhållande, huruvida

aftalet är slutet för alltid, eller på viss längre eller kortare tid, bör ej

hindra expropriationsrättens utöfning eller dervid hafva annat inflytande

eller verkan, än såsom eu faktor vid bestämmandet af det värde, hvartill

den på aftalet grundade uppdämningsrätten bör skattas.

Aftalen kunna för öfrigt hafva tillkommit på grunder, som ej mera

förefinnas, under förutsättningar, som ej mera ega giltighet eller tillämplighet.

De kunna, såsom man kan säga om det aftal, hvarom förevarande § talar,

i sjelfva verket innefatta blott ett löfte att ej begagna en genom lag medgifven

rättighet. Frågan om ett sådant löftes, liksom om hvarje altals, förbindande

verkan tillhör domstol att i hvarje fall pröfva enligt allmänna

rättsgrundsatser.

Att vattenafledningsforetag kunna hindras genom aftal för en tidrymd

af femtio år, är ock föga öfverensstämmande med förslagets hela tendens.

För öfrigt söker ej förslaget, såsom 1824 års förordning,-att lösa den frågan,

huru mycket det uppdämningsaftal, som vattenverksegaren kan hafva

slutit med eu eller flere af uppdämningen lidande jordegare, skall anses

gälla, när de öfriga yrka vattenverkets utrifning. Lösningen af detta

spörsmål är likväl nödvändig, derest man anser sig kunna och böra i förevarande

lag gifva sig in på frågan om vilkoren för aftals giltighet.

24 §. I 1866 års expropriationslag bestämmes visserligen löseskillin
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

gen att utgå utan förhöjning öfver det i orten högst gällande värdet af det

som afstås. I den lagen är likväl uteslutande fråga om expropriation för

allmänt ändamål och der hänvisas, beträffande vattenverk och deraf förorsakad

uppdämning, till den särskilda expropriationslag, som innefattas i förordningen

den 20 Januari 1824. Den i nämnda förordning medgifna

expropriationsrätt afser åstadkommande af företag, hvilka omedelbart äro

till gagn för enskilde jordegare, och ersättningen är der bestämd till fulla

uppskattade värdet med förhöjning af hälften derutöfver icke allenast för

vattenverket utan äfven, enligt förordningens 15 och 16 §§, för jord, som

föreligger och för vattenafledningen nödig är, för fiske verk och annan byggnad

äfvensom för skada, som i öfrigt deraf kan uppstå. Denna för enskilda

vattenafledningsföretag medgifna expropriation är endast-derföre berättigad,

att dessa företag främja jemväl det allmänna bästa i så måtto, som de lända

till landets förhöjda kultur. Men de gagna, som sagdt är, egentligen och i

främsta rummet jordegarne; och då enskild person undfår rättighet att af

annan emot dennes vilja emot lösen åtkomma hvad han eger, anser jag, med

åberopande jemväl af de utaf andre Högsta Domstolens ledamöter anförda

skäl, lika med dem löseskilling^! ej böra sättas lägre än den blifvit bestämd

i 1824 års förordning.

Om kronan skall frånkännas rätt att vid henne tillkommande lösen

eller ersättning erhålla förhöjning öfver värdet af det, som exproprieras, bör

detta uppställas såsom allmän regel och sålunda ej förekomma ensamt i

denna §.

26 §. Med afseende å numera gällande föreskrifter i fråga om jordafsöndring,

torde den skilnad emellan besutenhet och obesutenhet,[som gjordes

i 1824 års förordning, ej vidare böra bibehållas.

27, 30 och 31 §§. Sedan i nästföregående §§ (dem jag ville sammanföra

till en enda, delad i flera moment) är taladt om vattenverk, som hindra

vattenafledning, samt om deras expropriation och vil koren derför, synes, på

ofvan närmare antydda skäl, det vara lämpligt att i en enda, omedelbart derefter

följande § upptaga frågan om expropriationrätt till alla andra föremål,

som utgöra dylikt hinder.

De böra i detta afseende vara fullt likstälda med vattenverken, blott

med det undantag, att förbehållet i 23 § om att vattenverks värde skall med

dubbla beloppet öfverstigas af den vinst vattenafledningen beräknas medföra,

hvilket förbehåll kan vara tjenlig!, när fråga är om dessa, ofta för en hel

orts näringslif vigtiga verk, ej utsträckes till öfriga för afledningen hinderliga

föremål, helst om lösen jemväl för dem bestämmes att utgå med förhöjning

af hälften öfver värdet, hvaruti torde ligga ett tillräckligt korrektiv

mot omogna och äfventyrliga vattenafledningsförslag.

Bill. till Wksd. Prof. 1879. 1 Samt. 1 Afl!,

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

28 §. Tidpunkten, då fråga om vattenverks utrifning skall anses

väckt, är ej angifven; och annat stadgande i det här vidrörda ämne synes

ej heller erfordras, än det som förekommer i senare momentet af 71 §, enär

det lärer böra tillstädjas vattenverksegare att efter behag sköta sin egendom

till dess, efter verkets värdering, jordegarne fattat bestämdt beslut, huruvida

de vilja lösa egendomen eller icke. Denna § bör således utgå.

29 §. All med vattenafledningsföretag förenad kostnad, ej blott den

som åtgår för vattenverkets utrifning eller ändring, bör gäldas på sätt här

sägs. En allmän föreskrift derom torde böra införas i en §, der det första

gången talas om delaktigheten i sådana företag.

33 och 34 .§§. I fråga om vattenafledningsföretag anser jag föregående

undersökning vid syn på stället alltid böra ega rum. Att jag finner

sådan förundersökning olämplig i fråga om dikning är förut anfördt.

41 §. Månne det ej är tillfyllest, att lagen uppgifver föremålen för

synemännens undersökning och utlåtande och ej söker bestämma hvilka

ämnen de icke få befatta sig med? Dessa ämnen äro mångfaldiga och

visserligen flera än de tre, som specielt nämnas i förevarande § (hvaribland

frågorna om vattenverks laglighet och om uppdämningsrätten i grunden äro

en och densamma). För öfrigt kan yrkande om utrifning, enligt förslagets

egen förutsättning, endast gälla ett lagligt vattenverk; och innan detta yrkande

frainställes har naturligtvis sökanden förvissat sig, om han kan fa

verket utan lösen undanröjdt såsom olagligt samt, vid osäkerhet härom, understält

den frågan domstols pröfning. Om någon anvisning för synemännen

är behöflig uti ifrågavarande afseende, kunde den inskränkas till en

allmän erinran om, att de ej hafva att befatta sig med frågor, som röra

eganderätten.

43 §. Det torde böra bär uttryckligen sägas, att, sedan någon inför

synemännen förklarat sig göra gemensam sak med den, som sökt att fa verkställa

en vattenafledning, häri äfven är att anse såsom sökande. Derigenom

klafve tydligt hvad som bör förstås med sökande, hvilket ord ofta förekommer

i förslaget.

44 §. Denna § synes hafva sin rätta plats såsom en senare punkt

i 42 §.

45 §. Afvägning, uppmätning, afteckning och beskrifning af vattendraget

torde ej böra i något fall underlåtas.

46 §. Gradering af egorna lärer alltid böra ske och städse ligga till

grund för uppskattningen. Hvad med gradering förstås, kan antagas vara

så allmänt kändt, att förklaringen deröfver i senare momentet af denna §

icke är behöflig.

41 §. Synemännen bör hafva till åliggande att vid alla de tillfällen,

då de, i anseende till markens vattendränkta skick eller af annan anledning,

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

finna sig icke hafva kunnat tillförlitligen uppskatta jordförbättringen, besluta

om ny undersöknings företagande efter det företaget blifvit fullbordadt. Nu

skulle likväl, äfven om synemännen funnit ny uppskattning erforderlig och

utsatt densamma att ega rum efter företagets fullbordan, sådan ny uppskattnings

verkställande, enligt förslagets 68 §, vara beroende på att någon jordägare

gjorde anmälan derom hos Konungens Befallningshafvande, sä att, om

dylik anmälan ej sker, ny undersökning och uppskattning ej får anställas,

utan den förra ovilkorligen bör lända till efterrättelse, huru otillförlitlig och

oriktig den än uppenbarligen varit.

50—53 §§. På det att föreskrifterna om kallelser till sammanträdena

och om tillvägagåendet vid förrättningen må i lagen förekomma i sammanhang

och utan afbrott, synes vara Renligt att 50, 52 och 53 §§ uppflyttas

och få sin plats näst efter 39 §.

51 § torde böra sammanställas med den 83 och jemte denna införas

närmare slutet af författningen.

54 §. Hvad i andra punkten af denna § vilkorligen sägs om intagande

i längden af underrättelse om egogradering blir ovilkorlig^ i fall man anser,

att gradering alltid bör ske.

Tredje punkten torde böra utgå; ty den är öfverflödig, om utlåtandets

godkännande ej medför förlust af rättigheten att öfverklaga detsamma, och

vådlig i motsatt fall. Sakegarne skulle nemligen då betagas det i följande

§ dem medgifna rådrum för handlingarnes granskning.

56 och 51 §§. Obestridligt lärer vara, att ett-lika sätt för handläggning,

pröfning och fullföljd af likartade mål är en fördel och ett kraf, som

lagstiftningen icke får förbise. De i grunden ekonomiska ärenden, som

angå samfäld jords fördelning genom laga skifte, hafva med vattenafledningsmålen

det gemensamt, att beggedera afse att för en grupp af intresserade

fastighetsegare bereda eller underlätta tillfälle till en bättre, mera utsträckt

och lönande odling af jorden. Också hafva förslagets stadganden om vattenafledningsmålens

första handläggning blifvit, till en del ordagrant, hemtade

från skiftesstadgan. Förrättningsmannen är landtmätare eller annan med honom

ungefär lika qvalificerad person; och till biträdande gode män skall förrättningsmannen

utse just dem, som äro i orten valde till ledamöter i egodelningsrätt

eller till gode män vid landtmäteriförrättningar. Vattenafledningsmålet

handlägges sedan af synemännen i väsentligen lika ordning som ett

skiftesmål. Men när förrättningen är afslutad, vidtager enligt förslaget en helt

olika procedur. Enligt skiftesstadgan skall den missnöjde fullfölja klagan hos

egodelningsrätten inom viss kort tid, vid äfventyr att eljest hafva förlorat talan

emot förrättningen. Enligt förslaget kan missnöje anmälas på två ställen,

nemligen hos synemännen eller hos Konungens Befallningshafvande, hvilken

opaginerad Kontrollera mot PDF

(JO

sistnämnda myndighet bör enligt förslagets motiv upplägga och föra särskild

dagbok öfver der anmälda så kallade torrläggningsmål. Är sökanden sjelf

missnöjd eller har annan sakegare anmält missnöje med förrättningen, fortsättes

ärendet på det sätt, att sökanden har en tid af sex månader att instämma

saken till domstol. Hvad som menas med att ”instämma saken”

är här lika oafgjord! som i 1824 års förordning. Uttrycket kan icke gerna

tolkas annorlunda, än att alla sakegare skola genom stämning inkallas, äfven

om det af en bland dem anmälda missnöjet gälde en obetydlig del af målet

eller vore rigtadt, blott mot en enda af de Övriga sakegarne. För sökanden,

hvilken ensam har skyldighet att stämma in saken och som skall fullgöra

denna skyldighet vid påföljd att frågan eljest förfaller, är ifrågavarande

stadgande betungande och äfventyrlig!, utom det att det innefattar en fullständig

afvikelse från vanlig rättegångsordning. Det härleder sig, såsom af

motiven inhemtas, från den fiktion, att förrättningen, såsom extrajudiciel, ej

får betraktas såsom en instans. Men hon vinner dock enligt förslaget laga

kraft eller blir beståndande, derest missnöje deremot ej anmäles; på samma

sätt som en laga skiftesförrättning, hvilken i lika måtto är extrajudiciel.

Begge ärendenas inre likhet äfvensom likformigheten i deras första behandling

borde föranleda till enahanda föreskrifter för deras vidare fullföljd. Det

kan icke vara likgiltigt, att rättegångsförfarandet i det ena fallet blifver alldeles

olika det, som gäller i det andra. Och jag tror mig derföre eg a skäl

tillstyrka, att, på sätt i fråga om skiftesmålen är stadgadt samt i mera än

ett hälft sekel varit kändt och tillämpadt, den med förrättningsmännens åtgärder

och utlåtande i vattenafledningsmål missnöjde skall fullfölja sin talan

genom besvär hos domstol; hvaraf följer att pröfningen derstädes, enligt vedertagen

rättegångsordning, inskränkes till de ämnen, som i besvären vidröras

och af klagomålet till granskning påkallas.

63 §. Denna § synes för sammanhangets skull böra uppflyttas och

utgöra ett sista moment i 49 §.

65 §. Det är billigt att sökanden skall i alla händelser ersätta sina

vederparter deras kostnad för talans bevakande vid syneförrättningen; men

om man anser, att målet bör derifrån fullföljas genom besvär, lärer den

grund förfalla, enligt hvilken förslaget förpligta!* sökanden att gälda vederparternas

kostnad äfven vid första domstolen, der i nämnda fall torde böra

tillämpas allmänt gällande föreskrifter om rättegångskostnad utan annat

undantag än att jordegaren, om saken fullföljes och af första domstolen

handlägges vid syn på stället, bör enligt nämnda billighetsgrund gälda kostnaden

för denna syn, äfven om han saken vinner.

67 och 68 §§. Här åberopas hvad vid 47 § blifvit anmärkt; och

tillstyrkes uteslutande af 68 §.

69 §. Om verkställighet i afgjorda mål handlar utsökningslagen och

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

derom torde ej särskild^ rörande vattenafledningsmålen, något behöfva talas.

Stadgandet att synemännens utlåtande, hvarvid utan anförd klagan fått bero,

är så gilt, som laga kraft egande dom, torde hafva bättre plats såsom ett

tillägg till anvisningen om följden af underlåten klagan öfver utlåtandet.

70 §. Stadgandet i denna § synes olämpligt och vådligt, enär genom

verkställigheten, om den finnes obehörig, kunde orsakas skada, som vore

svår att godtgöra, stundom ohjelplig.

71 §. Uppsägning bör ej med laga verkan få ske med mindre än

att på samma gång lösesumman erlägges eller nedsättes; ty om egaren till

vattenverk eller annan fastighet i anledning af uppsägningen beredt sig att

afträda sin egendom, men lösen sedan uteblifver, kan tillskyndas honom

betydlig förlust och olägenhet.

Senare momentet i denna §, som afser ett tillfälligt och särskild t förhållande,

torde böra hafva plats såsom en egen § i lagen.

75 §. Till undvikande af onödig vidlyftighet synes här endast hänvisning

till 23 § i inteckningslagen böra ske, ej innehållet deraf upprepas.

76 §. Inskränkning i fulla egande- och dispositionsrätten till hvad

man lagligen förvärfvat torde icke böra utan giltiga skäl i lag fastställas.

Sådana skäl synas ej kunna åberopas för det i denna § meddelade stadgandet

om förre egarens rätt att i visst fall återlösa det en gång afträdda

vattenverket. Till denna återlösningsrätt kan vattenverkets förre egare,

som fatt full godtgörelse för hvad han afstått, icke ega grundadt anspråk,

och denna rätt blefve utan tvifvel till hinder för jordegaren att på bästa

sätt använda det inlösta verket. Såsom orden nu lyda, skulle det till och

med kunna sättas i fråga att göra återlösningsrätten gällande t. ex. i det

fall att vattenverket ej blifvit fullständigt utrifvet eller att utrifningen icke

skett enligt det. uppgjorda förslaget; och jordegaren blefve då betaget att

verkställa utrifningen i det omfång och på det sätt, som han sedermera

kunde finna vara för honom mest fördelaktigt.

Hinder måste äfven uppstå för honom att erhålla lån emot inteckning

uti eu fastighet, som vore underkastad ifrågavarande återlösningstalan.

Och om han erhållit sådan inteckning, huru borde då inteckningshafvarens

rått iakttagas, när aterlösen skedde och fråga blefve om bestämmande af

återlöseskillingens belopp?

Likaledes är det svårt att finna grunden till det i sista punkten i 76

§ meddelade förbud mot återupptagande af utrifvet vattenverk. Om efter

en sjösänknings fullbordande det befinnes, att det gamla vattendraget till

äfven ty rs, mot hvad som kunnat beräknas eller till följd af ändamålsenligare

sätt för vattenkraftens tillgodogörande eller andra tjenliga anordningar, lemnar

tillfälle för jordegaren till inrättande af ett annat gagneligt vattenverk,

af större eller mindre omfattning; hvarför skall en sådan anläggning, om

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

den eljest lagligen kan ske, vara otillåtlig blott derföre, att det utrifva verket

en gång stått på samma ställe eller i samma vattendrag? Ifrågavarande förbud

blef ock af 1870 års komité uteslutet; och det i 1824 års förordning

införda stadgande härom har mig veterligen aldrig kommit att tillämpas.

77 §. Det här förekommande stadgande synes hafva sin rät a plats

vid författningens slut. Dess innehåll anser jag böra bringas till öfverensstämmelse

med ett motsvarande stadgande i det lagförslag, angående vilkoren

för utländings rätt att förvärfva fast egendom i riket, som år 1873

framlades till Högsta Domstolens granskning.

78 §. Denna § anser jag böra uppflyttas och förekomma i sammanhang

med öfriga stadganden om ersättning för skada af vattenafledningsföretag.

81 §. Då den jordegare, som ej vill deltaga i en vattenafledning, icke

haft skyldighet att bevaka sin talan vid den i anledning deraf verkstälda

undersökningen eller att såsom part tillstädesvara vid gradering eller annan

förrättning, bör den af synemännen verkstälda graderingen icke heller anses

för honom gällande eller'' förbindande.

83 §. Någon skyldighet att deltaga i vattenafledningsföretag finnes ej

enligt min mening. Det som här bör uttalas är, att rättigheter och skyldigheter

i detta afseende äro fastade vid jorden för hvarje egares besittningstid.

Härigenom uppkommer, så vidt jag kan inse, icke någon annan

eller vidsträcktare tyst förmånsrätt, än som redan finnes till följd af nu

gällande stadganden i förordningarne af 1824 och 1841.

I sammanhang härmed och pa detta ställe synes äfven böra sägas, att

förändring uti eller tvist om eganderätten ej ma verka uppehåll i behandlingen

af vattenafledningsfrågor. Något dylikt förklarande beträffande dikningsfrågorna

har ej tillförene varit meddeladt och torde fortfarande vala

öfverflödigt.

84 §. Beträffande de verkstälda arbetenas underhåll eger en stor

olikhet rum emellan diken och vattenafledningar samt emellan den ena vattenafledningen

och den andra. De diken, hvarom förslaget handlai, nemligen

afloppsdiken, framgå i allmänhet i den djupa och idka jorden i dalgångarnes

bottenfält, der de måste falla samman eller igenväxa, så framt

de ej städse noggrant underhållas. Dikenas underhall är derföre ett ständigt

föremål för jordegarnes omsorg, för jemt återkommande arbete och kostnad.

Förhållandet med eu del vattenafledningar är stundom alldeles motsatt. När

det berg blifvit bortspränga eller den fasta höjdsträckning genombruten,

som hållit en sjö eller mosse uppdämd, eller när genom en konstlad fördämnings

borttagande ett vattendrag blifvit återföra^ i sin ursprungliga bädd,

är vattenaflodningsarbetet slutad!, dess ändamål på eu gång vunnet och

något underhåll deraf föga eller alls icke erforderligt. Sedan vidtager inom

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

det område, som genom vattenafledningen vunnits till odling, jordegarnes

vanliga dikningsskyldighet, hvar för den del af marken, som honom tillfallit.

Men vid andra vattenafledningsföretag kunna förekomma afloppsgrafvar af

betydande dimensioner eller andra anstalter för ledningarnes bestånd och till

förekommande af skada, som genom deras förfall kunde uppkomma äfven

för andra än deltagarne i företaget. I dessa senare fall kan ifrågasättas,

om ej deltagarne borde vara förpligtade att städse hålla samlad en penningefond

till bestridande af underhållet och särdeles till botande af brister i

nämnda ledningar eller anstalter, som kunna uppkomma af tillfälliga och

oförutsedda omständigheter samt fordra skyndsamt afhjelpande. Äfven om

man icke anser deltagarne kunna förpligtas att hafva fond samlad för nämnda

ändamål, borde Konungens Befallningshafvande i alla händelser tillkomma

att hålla tillsyn öfver sådana anstalters underhåll och att, om deltagarne

vore försumlige deruti, låta iståndsätta bristerna på deras bekostnad.

85 §. Jag anser första momentet i denna § böra ändras till öfverensstämmelse

med 16 § i det af 1875 års Riksdag antagna lagförslag. Grunderna

för detta Riksdagens förslag, utvecklade i Lagutskottets betänkande,

synas icke vara rubbade genom hvad Lagberedningen anfört i sin motivering

till förevarande §.

Andra momentet i §:n torde böra uteslutas, på hufvudsakligen enahanda

skäl som 70 §.

Mitt yttrande kunde härmed slutas. Men då den föreslagna författningen

ej kan af mig tillstyrkas, och tillämpningen af de åsigter, som jag

ofvan uttalat, skulle leda till nödvändigheten af en från det remitterade förslaget

väsentligen skiljaktig uppställning af en lag rörande de ifrågavarande

ämnena, har jag ansett mig böra försöka ett utkast till en sådan lag.

Detta utkast, åsyftande att närmare åskådliggöra och redovisa för nämnde

åsigter, innefattar dels en förändrad anordning af lagen i två skilda afdelningar

eller kapitel, det ena angående dikning och det andra angående

vattenafledning, dels mer eller mindre hufvudsakliga skiljaktigheter från förslaget

i hänseende till stadgandenas både innehåll och ordningsföljd; och

åberopar jag såsom motivering, der afvikelserna från förslaget icke förklaras

af sig sjelfva, hvad förut blifvit af mig yttradt och anmärkt så väl i allmänhet

som vid förslagets särskilda delar. Med tillkännagifvande derjemte

att vid hvarje § hänvisning är inom klammer gifven till motsvarande eller

liknande stadgande i det granskade förslaget, så vidt sådan motsvarighet

förefunnits, samt att af nämnda förslag blott 39, 52, 53 och 63 §§ äro

lemnade till innehållet oförändrade, framlägges alltså här följande

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Utkast till

Lag

om dikning och om vattenafledning.

Med upphäfvande af 6 kap. 8 § Byggningabalken samt hvad i 4 kap.

2 § samma balk är stadgadt rörande dikning, förordningen den 20 Januari

1824 angående ändring eller utrifning af vattenverk, som genom uppdämning

skada jord eller hindra dess odling, Kong], kungörelsen den il Juli

1835 angående ändring i nämnda förordning och förordningen den 30

November 1841 angående vissa vilkor för vattenafledningar till beredande

af samfällig jords odling, så ock med ändring af 20 kap. 7 § Byggningabalken

samt af hvad andra lagens ruin och författningar innehålla mot

denna lag stridande, stadgas som följer:

1 Kap.

Om dikning.

* §■

Vill man för sin jords odling eller förbättring dike göra, och möter

annans jord, då må denne ej hindra vattnets aflopp; vare ock, der för ändamålet

dike å hans jord tarfvas, pligtig att deraf upplåta hvad till diket

åtgår.

2 § (2 §)•

Finnes dike, som någon för sin jord upptaga vill, blifva till nytta

jemväl för annans jord, och åsämjas de ej om dikningen; då hafve han

vitsord, som dike äskar; och vare en hvar, som för sin jord har nytta af

diket, skyldig att i mån deraf taga del i dikningen; dock att den, som ej

fordrat dike, icke vidkännes större bidrag, än som svarar mot den nytta,

hans jord genom diket beredes.

3 § (3 §)•

En hvar dikningsskyldig eger rätt att fordra, att diket, der brist på

affall för vattnet ej hindrar, så göres, att vattnet från hans jord kan afbör
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

das till fyra fots djup. Ej må någon med dikningsskyldighet betungas utöfver

hvad för afdikning af hans egen jord till nämnda djup erfordras.

Större dike, än som för ofvanliggande jords afdikning till fyra fots

djup tarfvas, vare den, som enligt 1 § skall upplåta mark till dike, ej pligtig

tåla.

4 § (5 §)•

Dike skall öppet läggas. Fordrar den, som eger marken, der diket

går, att det göres täckt, vare det tillåtet, om vattnets aflopp lika säkert

främjas; svare dock lian för den tillökning i kostnad, som af täckt, dike

vållas.

5 § O. 5 §§).

O

A hvar sida om öppet dike räknas ren till två fots bredd.

När dike går i råskilnad, tages halfva diket af hvardera grannens

mark.

Jord, som ur dike uppkastas, skall ofördröjligen föras till lämpligt

närbeläget ställe, som af markens ägare anvisas, vid äfventyr att denne

eljest må låta dikesjorden bortföra på den dikandes bekostnad. Dylik jord

må markens egare göra sig till godo, om han det vill.

6 § (6 §).

För intrång och skada, som af dikning orsakas, skall ersättning gäldas

eller, der orsättningstagaren sjelf är dikningsskyldig, honom vid dikningskostnadens

fördelning till godo räknas.

Likaså skall mark, som för upptagande af dike åtgår, markens egare

ersättas i den mån diket göres större, än för hans egna egor varit nödigt.

7 §''

Dike må ej upptagas innan den ersättning, som till följd af stadgandet

i G § utgå bör, blifvit gulden eller nöjaktig säkerhet derför stäld.

8 § (8 §).

Ej må någon förvägras att för sin jords odling eller förbättring leda

vatten till redan upptaget dike å annans mark; värn likväl då skyldig att

i dikets underhåll deltaga enligt grunderna i 2 §. Är för ändamålet nödigt

att det äldre diket utvidgas, fördjupas eller annorledes förändras, vare, i afseende

å sådan förändring, lag som om upptagande af nytt dike.

Bih. till Iiiksd. Prof. 1879. 1 Sami. 1 Afd.

9

opaginerad Kontrollera mot PDF

6Ö

9 § (9 §)•

Tarfvas dike för oskift by eller annan samfäld mark, hafve den delägare

vitsord, som dikning äskar; och tage en hvar del i dikningen efter

sin lott i samfälligheten,

10 § (10 §).

1 fråga om skyldighet att underhålla dike gälla enahanda grunder som

för dikets upptagande.

11 § (84 §).

Försummar den, som är skyldig att dike underhålla, hvad honom åligger,

svare för skadan. Bättrar han ej skyndsamt bristen, när han tillsagd

varder, och vill den, som af försummelsen men lider, bristen sjelf bota, kalle

då denne två ojäfvige män att syn hålla, och ege, sedan bristen af dem

vitsordad blifvit, att arbetet på den försumliges bekostnad verkställa.

12 § (85 §).

Dike, som då denna lag träder i kraft finnes upptaget, skall fortfarande

hållas af den, som dittills varit dertill pligtig, intill dess förändrade bestämmelser

derom, enligt de i denna lag stadgade grunder, kunna varda meddelade.

13 §.

I tvist om dikning skall domaren före sakens afgörande, der han finner

det nödigt, infordra på afvägning och utredning grundadt utlåtande af landtbruksingeniör,

landtmätare eller annan behörig tjensteman, som Konungens

Befallningshafvande på anmälan förordnar att med biträde af gode män utredningen

verkställa samt, om så äskas, domaren vid syn på stället tillhandagå.

14 § (11 §).

Äskar jordegare dike för kärr, myr, mad, mosse eller annan dylik

vattendränkt mark och invänder någon, som saken angår, att företaget är

såsom vattenafledning att anse, tage då han, som dika vill, stämning å dem,

hvilkas deltagande i dikningen han fordrar; och pröfve domaren, med afseende

å den vattendränkta markens vidd och beskaffenhet samt afledningens omfattning

och kostnad, om den bör såsom ett vattenafledningsföretag enligt

2 kap. i denna lag anses och behandlas.

Finner domaren det ej; gånge såsom med annan dikning.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

2 Kap.

Om vatten afledning.

15 § (12, 13 §§).

Vill någon för sin jords odling eller förbättring eller för vinnande af

odlingsbar mark sänka eller intappa sjö eller större kärr, myr, mad eller

mosse, eller upprensa, fördjupa, utvidga eller räta eif eller å, eller eljest afleda

vatten från dessa eller dylika, vare sig naturliga eller uppdämda, vattensamlingar

eller vattendrag, kåfve, under vilkor, som nedan sägs, till sådan

vattenafledning rätt, så framt han ensam eller jemte dem, som med honom

sig förena, eget'' mera än hälften af den jord, som företaget afser att vinna

eller förbättra, samt tillstånd från det allmännas sida jemväl erhållits.

Sådant tillstånd sökes hos Konungens Befallningshafvande, som i anledning

deraf förfar på sätt särskildt är stadgadt.

16 § (12, 29 §§).

En hvar, som för sin jord af vattenafledningen har nytta, är berättigad

att i mån deraf taga del i företaget, och varde, der han ej gör sådan afsägelse

som i 57 § omtalas, såsom deltagare ansedd.

All kostnad, som till företaget åtgår eller deraf härflyter, skola deltagarno

vidkännas efter nämnda grund.

17 § (22-26 §§).

1 mom. Nu vill jordegare begagna rättighet, som honom efter 15 §

tillkommer; linnes vattenverk, som lagligen tillkommit och af laga beskaffenhet

är, vålla uppdämning eller eljest utgöra hinder mot vattenafledningen, kåfve

jordegaren, under nedannämnda vilkor, rätt att fordra, att sådan ändring af

vattenverkets läge, vattentillgång eller beskaffenhet i öfrigt vidtages, som för

företaget är nödig, eller att, om ändamålet ej kan genom dylik åtgärd vinnas,

verket alldeles utrifves.

Kan sagda ändamål ej vinnas utan att verket utrifves eller ock genom

ändring för framtiden försämras, vare sådan åtgärd ej tillåten, der ej värdet

af den förbättring å jorden, som erhålles genom vattnets afledande, finnes

stiga till dubbelt emot fulla värdet af vattenverket, om det alldeles utrifves,

eller till dubbelt emot den del af värdet, som genom ändringen bortgår, om

sådan göres. Äro vattenverken flera, skall värdet af dem alla eller af deras

försämring tagas i beräkning emot värdet af jordens förbättring, efter hvad

nu sagd t är.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

2 mom. Kommer vattenverk att alldeles utrifvas, skall jordegaren

det lösa med fulla värdet och hälften derutöfver; besörjc ock rifningen.

3 mom. Skall vattenverk ändras, gälde jordegaren fullt åter den förlust,

som uppstår under det verket ej drifvas kan; ersätte ock, om verket

försämras, den del af dess värde, som för framtiden bortgår, med förhöjning

af hälften derutöfver. Ändringens verkställande åligge jordegaren. Vill

vattenverksegaren sjelf utföra ändringen, kåfve dertill rätt; vare dock pligtig,

vid förlust af denna rätt, att inom tid och på sätt som genom åsämjande

eller eljest i laga ordning bestämmes arbetet fullborda, och njute derför

full ersättning.

4 mom. Vill egare till vattenverk, som ändras skall, hellre hela

verket afstå än ändringen tåla, vare jordegaren skyldig att verket lösa efter

fulla värdet och hälften derutöfver.

Då verket jemlikt detta moment löses, hafve jordegarne rätt att äfven

till sig lösa nödigt utmål af jord till verket, efter samma värdeberäkning.

5 mom. Är med vattenverk, som lösas skall, jordegendom förenad,

då bör ock den lösas, om egaren det fordrar. Finnes vid sådant vattenverk

lös egendom, som för dess drift anskaffad är eller eljest till verket

hör, vare jordegaren, om det äskas, jemväl skyldig att den egendom öfvertaga.

Är med vattenverket förenad grufva, skog eller annan dylik egendom, för

hvars tillgodogörande verket är afsedt, då skall ock den egendom af jordegaren

lösas, om egaren ej vill den behålla.

Lösen lör egendom, hvarom detta moment handlar, skall utgå efter

fulla värdet.

18 § (27, 30, 31 §§).

Fordras för vattenaflednings utförande att mark genomgräfves, att fiskeverk,

bevattningsanstalt eller annan anläggning för vattnets nyttjande, strömtall,

brygga, väg, bro, trumma, båt- eller badhus eller annan byggnad,

vattenställe eller annan dylik laglig förmån tages i anspråk, onyttiggöres

eller försämras, eller att annorledes skada uppkommer eller intrång sker i

någons rätt; det vare ej hinder för företaget; men allt sådant skall ersättas

efter fulla värdet och hälften derutöfver.

Skall för vattenaflednings utförande byggnad, fiskeverk eller annan

inrättning utrifvas eller ändras, gånge så som i 17 § 2, 3 och 4 momenten

om vattenverks utrifning eller ändring sagdt är; och vare jemväl 5 momentet

i samma § i tillämpliga delar gällande för fall, hvarom denna § handlar.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

19 § (24 §).

För tillfällig eller öfvergående skada Finnas full ersättning utan förhöjning.

Lag samma vare om all lösen och ersättning, som tillkommer kronan.

20 § (78 §).

Uppstår vid utförande af vattenafledningsföretag skada till följd deraf,

att nödiga försigtighetsmått ej blifvit iakttagna eller eljest af oförutsedd anledning,

gäides ersättning efter rättens bepröfvandc.

21 §.

Skatter och utgifter, hvilka åligga vattenverk eller annan lägenhet,

som löses, vare jordegaren underkastad att få öfverllyttade å den jord, för

hvars båtnad vattenafledningen skett.

22 § (33 §).

Vattenafledning må ej företagas utan föregången pröfning vid syn på

stället, i den ordning här nedan stadgas.

23 § (36 §).

Jordegare, som vattenafledningen äskar, göre hos Konungens Befallningshafvande

ansökning om företagande af syn; uppgifve dervid, så fullständigt

ske kan, afledningens beskaffenhet och omfattning samt de hemman,

vattenverk och andra lägenheter, hvilka saken angår, jemte egarnes namn

och hemvist; och förordnc Konungens Befallningshafvande statens landtbruksingeniör,

landtmätare eller annan dertill behörig tjensteman att synen

•förrätta.

Har sökanden föreslagit förrättningsman och är detta förslag ej godkänd t

af öfrigc sakegare, förelägge Konungens Befallningshafvande dem genom kungörelse,

som uppläses i kyrkan till den eller de församlingar, der hemman,

vattenverk eller andra lägenheter, hvilka saken angår, äro belägne, att inom

viss kort tid, vid förlust af rättighet att öfver förslaget höras, inkomma med

yttrande, huruvida de hafva något emot den föreslagne att erinra. Yppas

ej stridighet, varde den föreslagne förordnad, der han finnes lämplig och

laga hinder ej möter; i motsatt fall, äfvensom då icke någon blifvit föreslagen,

förordne Konungens Befallningshafvande såsom skäligt pröfvas.

24 § (36 §).

Förrättningsmannen skall vid synen biträdas af två gode män, hvilka

af honom utses bland dem, som till ledamöter i egodelningsrätt eller till gode

män vid landtmäteriförrättning i orten valde äro.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Är fråga om vattenverks ändring eller utrifning, skall förrättningsmannen

biträdas af ytterligare en, för sakkunskap och pålitlighet känd god

man, hvilken af Konungens Befallningshafvande förordnas. Om förslag till

sådan god man galle i hvad 23 § om förslag till förrätiningsman stadgas.

25 § (37 §).

Förrättningsmannen bestämme, efter samråd med sökanden, tid och

ställe för synen och underrätte derom de andre synemännen. Egare äfvensom

innehafvare af nyttjanderätt till jord, vattenverk eller annan lägenhet,

hvarå företaget kan inverka, skola särskilt kallas.

För verkställande af kallelse ege förrättningsmannen anlita kronofogde

eller länsman i orten, der förrättningen hålles, eller ock, om den, som kallas

skall, är annorstädes boende, öfverlemna kallelsen till Konungens Befallningshafvande,

som om delgifningen drager försorg. I de fall, då stämning får

delgifvas genom anslag å husdörr eller kungörelse i allmänna tidningarna,

må kallelsen delgifvas på enahanda sätt.

Finner förrättningsmannen saken angå kronans eller allmän anstalts

rätt, anmäle han det i god tid hos Konungens Befallningshafvande för allmänt

ombuds förordnande, och läte förrättningsmannen derjemte kungörelse

om förrättningen minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan till den eller

de församlingar, der hemman, vattenverk eller andre lägenheter, hvilka saken

angår, äro belägne.

26 § (38 §).

Kommer ej förrättningsman, eller af Konungens Befallningshafvande

utsedd god man tillstädes å den för förrättningen utsatta tid och infinner

han sig ej heller inom tre timmar derefter, då må de, som tillstädeskommit, ^

åtskiljas. Uteblifvcr god man, som af förrättningsman utsedd är, kalle denne

genast annan god man i stället. År sökanden borta, vare ansökningen förfallen

och ersätte han sammanträdeskostnaden. Annan sakegares eller allmänt

ombuds uteblifvande må ej hindra förrättningens fortgång. Förrättningsman

eller god man, som utan laga förfall från förrättningen uteblifver,

ersätte all skada eller olägenhet, som deraf uppstår; förrättningsmannen ansvara

derjemte såsom för tjenstefel.

27 § (39 §).

Emot synemän gälle dessa jät: om han är med part i den skyldskap

eller det svågerlag, som i Rättegångsbalken om jäf emot domare sägs, eller

om han eller någon, som med honom sålunda i skyldskap eller svågerlag

är, eger i saken del eller eljest kan af förrättningen vänta synnerlig nytta

eller skada, eller om han såsom domare deltagit i åtgärd eller beslut, som

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

saken rörer, eller om han är parts vederdeloman eller uppenbara ovän.

Söker någon, sedan ärendet anhängig!, är, sak med synemän eller tillfogar

honom något med ord eller gerning i uppsåt att honom dermed jäfvig rära

det skall ej för jäf räknas.

Anmäles vid förrättningen jäf, ege synemänncn deröfver samfäld! besluta;

finna de jäfvet lagligen grundadt, åligge förrättningsmannen att, om

han eller af Konungens Befallningshafvande utsedd god man jäfvig är, anmäla

det hos Konungens Befallningshafvande, som förordnar annan förrättningsman

eller god man. Angår jäfvet god man, som blifvit af förrätt™ngsman

utsedd, kalle denne annan god man i stället.

Beslut, hvarigenom jäfsanmärkning gillad varder, skall ej medföra

någon verkan till rubbning eller upphäfvande af åtgärd eller beslut, som

tillkommit innan anmärkningen gjordes.

Ogillas jäfsanmärkning, må deremot anmäldt missnöje ej utgöra hinder

för förrättningens fortgång.

28 § (50 §).

Förrättningen skall, så vidt ske kan, utan uppskof fortsättas och afslutas.

Finnes för inkallande af uteblifven sakegare eller af annan laga

orsak nytt sammanträde af nöden, skall förrättningsmannen, innan sammanträdet

afslutas, underrättelse om tiden för det nya sammanträdet meddela;

och vare särskild kallelse ej erforderlig å annan, än förut ej vederbörligen

kallad part eller ock ny sakegare, der sådan inkallas bör.

Kan till följd af laga hinder sammanträde ej å utsatt tid hållas, varde

tiden för det nya sammanträdet kungjord minst fjorton dagar förut i vederbörande

församlingars kyrkor.

29 § (52 §).

Stanna synemännen i olika meningar, då beslut eller utlåtande af dem

meddelas skall, gånge efter hvad de fleste säga. Äro rösterna å ömse sidor

lika, gälle den mening förrättningsmannen biträder.

30 § (53 §).

Förrättningsmannen åligger att vid alla under synen förefallande sammanträden

föra protokoll, hvaruti paragraferna ingå i ordningsföljd för hela

förrättningen. Protokollet bör vid hvarje sammanträdes slut uppläsas och

med synemännens underskrift förses.

31 § (40, 41 §§).

Vid förrättningen hafva synemännen främst att tillse, huruvida enligt

de i denna förordning stadgade grunder laga hinder emot företaget

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

möter; finna synemännen sådant hinder mota, gifve besked derom och afslute

förrättningen.

Ej må synemännen inlåta sig i pröfning af tvist om någons ratt öfver

vattnet eller eljest af frågor som röra eganderätten, utan varde förrättningen,

der så anses nödigtt instäld i afbidan på tvistens pröfning af domstol.

32 § (42, 44 §§).

Anse synemännen hinder emot företaget ej möta, böra de, efter del,

sakegarne blifvit hörde och nödig utredning skett angående de förhållanden,

som kunna på frågan inverka, söka att emellan samtlige sakegarne åstadkomma

förening i de delar, hvarom tvist yppats; och varde, dei sådan

förening sker, särskild afhandling derom upprättad, af sakegarne underskrifven

samt medelst synmnännens påskrift vitsordad.

Rörer förening kronans eller allmän anstalts rätt, skall, ända att dess

ombud derå ingått, föreningen i afseende a sådan rätt ej gälla, med mindre

den af vederbörande myndighet godkänd varder.

I de delar förening ej kommer till stånd, gifve synemännen utlåtande

jemlikt de i denna lag stadgade grunder.

33 § (43 §).

Förklara en eller flere jordegare sig göra gemensam sak med sökanden,

skall afhandling derom ’ upprättas och bekräftas såsom i 32 § sägs;

och varde sedan äfven de ansedde såsom sökande.

34 § (45 §).

Det vattendrag med af- och tillopp, som saken angår, och den jord,

hvarpå företaget kan inverka, skola genom förrättningsmannen afvägas,

uppmätas, aftecknas och beskrifvas.

35 § (46 §).

För utrönande af den jordvåning eller förbättring, som af vattenafledningen

kan påräknas, skola synemännen undersöka, gradera och uppskatta

all den jord, hvarå företaget kommer att inverka, samt utlåta sig angående

den förhöjning i grad och värde, hvarje särskild egofigur antages

genom vattenafledningen vinna, och med ledning deraf bestämma, om och i

hvad mån de särskilde jordegarne af företaget hemta nytta.

36 § (47 §).

Derest synemännen finna, att den undersökning och uppskattning,

hvarom i 35 § förmäles, i anseende till markens vattendränkta skick eller

annat hinder icke kunnat så noggrant och säkert verkställas, som för ett

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

tillförlitligt bedömande af vattenafledningens verkningar och bestämmande

af jordegarnes derpå beroende inbördes rättigheter och skyldigheter erfordras;

då skola synemännen utsätta ny slutlig uppskattning att förrättas så snart

ske kan efter utgången af kalenderåret näst efter det, då företaget varder

fullbordadt; och skall i afbidan derpå nyttan af företaget tills vidare beräknas

efter jordvidden, allenast med den jemkning, hvartill uppenbar olikhet i

de särskilda jordlotternas förbättring må föranleda.

Huruledes ny uppskattning jemväl må af sakegare efter företagets

fullbordan äskas, skils i 48 §.

37 § (48 §).

I fråga om företagets utförande hafva synemännen att bestämma:

huru vattenafledningen skall verkställas;

huru, då vattenverk skall utrifvas eller ändras, dermed bör tillgå;

om och på hvad sätt byggnad, bevattningsanstalt, fiskeverk, väg, bro,

brygga, trumma eller dylikt behöfva till följd af företaget utrifvas, ombyggas

eller ändras;

om särskild åtgärd för vattenhöjdens reglering och till förekommande af

öfversvämning bör vidtagas;

huru arbete och kostnader skola utgöras och fördelas;

om tiden, då arbetet skall begynna och då det i sin helhet bör vara

fullbordadt;

hvad till framtida underhållet hörer samt huru det skall fullgöras;

och i öfrigt allt, hvartill föreskrifterna i denna lag gifva anledning

och som till företagets ändamålsenliga anordning lända kan.

38 § (49, 63 §§).

Lösen eller ersättning, som gäldas bör, skola synemännen utsätta. Den

skall bestämmas att utgå med visst belopp i penningar, på en gång, der sakegarne

ej annorledes åsämjas.

Är jord, vattenverk eller annan lägenhet, som lösas eller ersättas skall,

af egaren upplåten åt annan till nyttjande, varde till vederbörandes kännedom

särskild! utsatt, om och i hvad mån vederlag för mistning eller inskränkning

af nyttjanderätten inberäknats i lösnings- eller ersättningsbeloppet.

Skall lösen eller ersättning utgå med förhöjning öfver värdet, höra

värdet och förhöjningen hvar för sig angifvas.

Yppas under målets handläggning tvist emellan egare, innehafvare af

nyttjanderätt eller andra om bättre rätt till hvad såsom ersättning eller lösen

skall utgå, varde den tvist hänvisad till särskilt utförande.

Bill. till Riksd. Brok 1879. 1 Sanil. 1 Afd.

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

39 § (54 §).

Sedan alla frågor blifvit genom förening afgärda eller af synemännen

utredda, gifve de utlåtande i saken och framlägge det skriftligen affattadt

för sakegarne.

Förrättningsmannen upprätte och framlägge tillika särskild längd, upptagande,

för hvarje hemman, hemmansdel eller annan lägenhet, de tillvunne

eller förbättrade egornas uppskattade värde före och efter företaget.

Sedan förklara förrättningsmannen synen afslutad och gifve sakegarne

tillkänna, vid hvilken rätt klagan emot förrättningen och synemännens utlåtande

må anföras samt hvad den missnöjde har att enligt 41 § iakttaga.

40 § (55 §).

Afskrift af syneprotokollet, ingångna föreningar, synemännens utlåtande

och längden jemte uppgjorda kartor och ritningar skall förrättningsmannen

inom trettio dagar efter synens afslutande öfverlemna till någon i orten boende

sakegare, som af de öfriga utses att handlingarne emottaga, och hos hvilken

det för en hvar är öppet att handlingarne granska och afskrifva.

41 § (56, 57, 69 §§).

År sökanden eller annan sakegare missnöjd med förrättningen eller

med synemännens utlåtande, ege att inom sextio dagar från den dag, då förrättningen

förklarats afslutad samt de i 42 § nämnda handlingar blifvit till

delegarne lemnade, sina besvär ingifva, i stad till rätten och å landet till

domaren.

Varder ej missnöje så fullföljdt, som sagdt är, kommer vid synemännens

utlåtande att bero, och vare detta då så gilt, som laga kraft egande dom.

42 § (58 §).

Sträcker sig sjö eller vattendrag genom två eller flera rätters domvärjo,

höre målet under den rätt, der största delen af den jord, hvars förbättring

afses, är belägen.

43 § (59, 60 §§).

När besvär inkommit, underrätte domaren derom ofördröjligen förrättningsraannen,

hvilken har att protokoll och öfriga handlingar, som saken

röra, till domaren genast öfverlemna.

Domaren skall sedan, inom åtta dagar efter det handlingarne inkommit,

om han finner sakens beskaffenhet föranleda syn på stället, utsätta dag

för rättens sammanträde derstädes samt derom utfärda kungörelse, hvilken

fjorton dagar förut bör uppläsas i kyrkorna till de församlingar, der jorden

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

är belägen; kalle ock inom sistnämnda tid särskild! allmänna ombud, om

sådane böra tillstädesvara, förrättningsmannen äfvensom, der så finnes nödigt,

annan sakkunnig man att rätten biträda.

Finner domaren anledning icke förekomma att saken vid syn på

stället handlägga, utsätte den då att företagas å allmän rättegångsdag så

snart ske kan och utfärde dertill kungörelse och nödiga kallelser, såsom nyss

sagd t är.

44 § (60 §).

År fråga om vattenverk eller annan fast egendom, som lösas skall, föranstalte

derjemte domaren att, till underrättelse för dem, hvilka må hafva

inteckning eller annan rätt i sådan egendom, tiden och stället för ärendets

företagande kungöres tre gånger i allmänna tidningarne, sista gången minst

fjorton dagar före den utsatta dagen; utfärde ock till dem, som kände äro,

särskilda kallelsebref, som dem med posten tillsändas så tidigt, att kallelserna

inom nyssnämnda tid kunna komma dem tillhanda.

45 § (64 §).

Den godtgörelse, som, enligt hvad särskildt är stadgadt, tillkommer förförrättningsmannen

och gode männen, så ock kostnad för kallelser och annat,

som för syneförrättningen är af nöden, drabbe de jordegare, som i företaget

deltaga, och varde af sökanden förskjutne.

46 § (65 §).

Den, som till lösen eller ersättning berättigad är, njute för sin talans

bevakande vid syneförrättningen godtgörelse af jordegaren.

Fullföljes saken, vare jordegaren ock pligtig att vid första domstolen,

om saken handlägges vid syn på stället, gälda kostnaden för denna syn,

ändå att han saken vinner.

47 § (66 §).

Förrättningsmannen åligge, der klagan ej föres öfver förrättningen,

att inom ett år efter dess afstötande insända protokollet och öfrige i 40 §

nämnda handlingar till länets landtmäterikontor, att der förvaras.

Kommer målet under rätten, skola handlingarne derifrån insändas,

sedan målet blifvit afgjordt.

48 § (67 §).

Nu är företaget fullbordadt, och har ny uppskattning ej blifvit åt

synemännen sjelfve beslutad såsom i 36 § sägs; anser någon, att den enligt

35 § skedda uppskattningen visat sig vara, till men för honom, otillförlitlig

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

eller oriktig, ege då erhålla, i hvad på hans rätt inverkar, ny uppskattning

af jordförbättringen, der han före utgången af kalenderåret näst efter det,

då företaget fullbordades, gör ansökning derom hos Konungens Befallningshafvande.

Har sådan ansökning inkommit, förordne Konungens Befallningshafvande,

att ny undersökning och uppskattning skall i nämnda afseende, så

snart ske kan efter nämnda tids förlopp, verkställas af de synemän, som

den föregående uppskattningen förrättat eller, om hinder för dem möter, af

andre, som på förut föreskrifvet sätt utses; och gälle i fråga om förfarandet

vid den nya förrättningen, kostnaden derför och klagan deröfver hvad om

den första uppskattningen sagdt är.

Hafva samtlige sakegarne träffat förening om längre anstånd i tiden

för ny uppskattnings sökande, vare det gilt.

49 § (71 §).

Vattenverk och annan fast egendom, som det åligger jordegaren att

lösa, skall afträdas å laga fardag sedan lösens belopp blifvit slutligen faststäldt

och derefter uppsägning skett. Uppsägning må ej med laga verkan

ske med mindre än att lösesumman är vorden erlagd eller hos Konungens

Befallningshafvande i ränteriet nedsatt. Sker ej sådan uppsägning inom sex

månader, sedan lösens belopp faststäldes, vare den då väckta frågan förfallen.

50 § (71 §).

Ilar, sedan värde sattes å egendom, som lösas skall, egaren gjort

nödig eller nyttig kostnad derå, vare han berättigad till ersättning för sådan

kostnad. Tvist derom varde af rätten särskilt pröfvad och utgöre ej hinder

för egendomens tillträdande, der den, som ersättningen gifva skall, hos

Konungens Befallningshafvande ställer säkerhet för det som fordras.

51 § (72 §).

Skall ersättning gäldas för skada eller intrång, som tillskyndas

egare af vattenverk eller annan lägenhet, då må ej någon åtgärd till rubbning

af verket eller något arbete, som medför intrång å annans tillhörighet

eller eljest länder honom till förfång, verkställas innan den ersättning, som

utgå bör, blifvit gulden.

Gäldas ej ersättningen inom tid, som blifvit genom aftal eller annorledes

i laga ordning bestämd eller, om sådan bestämning saknas, inom fem

år efter det ersättningens belopp faststäldes, vare den då väckta frågan förfallen.

o

A ersättning, som icke skall på eu gång gäldas, ege hvad här är

stadgadt ej tillämpning.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

52 §.

Har vattenafledningsföretag ej blifvit inom utsatt tid börjadt eller

fullbordadt, kåfve den, hvilken genom dröjsmålet tillskyndas lidande, rätt till

talan derå samt till godtgörelse för den skada, försummelsen vållar.

53 § (73 §).

Häftar fast egendom, hvarför lösen gifvas skall, för inteckning, obetald

köpeskilling eller afgäld, hvarom i 17 kap. 6 § Handelsbalken sägs,

värde det egaren tillkommande belopp nedsatt i ränteriet hos Konungens

Befallningshafvande, som har att beloppet fördela i den ordning, som för

fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom stadgad är;

skolande kungörelse om sammanträde för fördelningen i allmänna tidningarna

införas och särskild underrättelse om sammanträdet egaren och inteckningshafvarne

meddelas på enahanda sätt, som i fråga om auktion å utmätt fast

egendom är föreskrifvet.

Då lösens eller ersättningens belopp ej blifvit af rätten pröfvadt och

faststäldt, vare inteckningshafvare, som förmenar att värdet blifvit för lågt

beräknadt, berättigad att, der ej full betalning för hans fordran honom lemnas,

äska att värdet, så vidt på inteckningshafvares rätt inverkar, varder al

rätten bestämdt.

54 § (74 §).

Har, efter ty i 38 § sista punkten sägs, tvist yppats om bättre rätt

till hvad såsom lösen eller ersättning skall utgå, eller skall lösen eller ersättning

gäldas för egendom, som innehafves såsom fideikommiss, varde

beloppet nedsatt i länets ränteri; och stånde sedan, i afbidan på tvistens

slutliga afgörande eller Konungens föreskrift angående fideikommissmedlen,

beloppet i qvarstad, der ej enligt 73 § utdelning bör ega rum.

55 §.

Nedsättas medel i ränteriet, gälle i tillämpliga delar till efterrättelse

föreskriften i 138 § utsökningslagen.

56 § (75 §).

Är fast egendom afträdd, och vill han, som egendomen inlöst, få den

frigjord från inteckning för fordran, som icke kunnat ur löseskillingen gäldas,

vare lag, som i 23 § af inteckningsförordningen den 16 Juni 1875 i

fråga om utmätningsvis såld fastighet sägs.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

57 § (79 §).

Nu vill någon, som enligt IG § är berättigad att deltaga i vattenafledningsföretag,

derifrån afstå, göre då afsägelse af nämnda rättighet och

dermed ock af den båtnad, som genom företaget beredes lians jord. Sådan

afsägelse må ej göras af den, som företaget sökt eller med sökanden gjort

gemensam sak.

Afsägelse!! skall, för att giltig anses, före utgången af kalenderåret

näst efter det, då företaget fullbordades, anmälas antingen vid sammanträde

i målet inför synemännen eller domstolen eller ock hos Konungens Befallningshafvande.

Har någon gjort sådan afsägelse, fälle hans delaktighet på dem, som

i företaget qvarstå, och vare han i stället pligtig att, sedan frågan om jordförbättringens

värde blifvit slutligen afgjord, låta åt sin jord, jemlikt de

för laga skifte och egoutbyte stadgade grunder, dock utan att någon kostnad

må honom för förrättningen drabba, utbrytas och de qvarstående deltagarne

tillskiftas så mycket, som svarar mot den tillökning i värde, hans öfriga

jord genom företaget vunnit.

58 §.

Intilldess afsägelse skett svare jordegaren för gäldande af den a hans

jord belöpande andel i kostnad, som till företaget åtgått; men etter afsägelse!

må bidrag dertill ej af honom fordras, ändå att kostnaden tidigare

gjord blifvit. Arbete eller annat bidrag, som han lemnat före afsägelsen,

skall honom godtgöras; och vare han ej skyldig att sin utbrutna jord afträda

innan sådan godtgörelse blifvit honom gulden.

59 § (84 §).

Hvad om försummelse att dike underhålla i 11 § sagdt är, gälle ock

i afseende å vattenafledning, som erfordrar underhåll.

Finnes vattenaflednings underhållande vara af särskild vigt för allmän

eller enskild rätt och säkerhet, ege Konungens Befallningshafvande tillse,

att underhållet behörigen fullgöres och, om brist deri anmärkes, som ej på

tillsägelse genast varder af de underhållsskyldige afhjelpt, lata det bristande

på deras bekostnad iståndsätta.

60 § (83 §).

I frågor om vattenafledningsföretag åtfölja rättigheter och skyldigheter

jorden, i hvars hand den är, och tillhöre en hvar jordegare för hans besittningstid.

Den, som jorden innehafver, ege alltid derför tala och svara.

Ej må jordens senare egare rubba hvad af en föregående blifvit åtgjordt

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

och samtyckt, ej heller förändring i egande eller besittningsrätten till jorden

eller tvist derom vålla uppehåll i behandlingen af dessa frågor.

61 § (77 §).

Jordegare, som i vattenafledningsföretag deltaga, böra, der de äro

flere än fem, alltid hafva ett i orten bosatt, af dem, med rösträtt efter en

hvars del i företaget, utvaldt ombud, som skall ega att i angelägenheter,

Indika röra företaget, vid domstolar och andra myndigheter å deras vägnar

svara; i hvilket afseende sökanden skall hos den rätt, inom hvars domvärjo

mesta jorden ligger, ej mindre, innan företaget må börjas, uppgifva ombudets

namn och vistelseort, än ock sedermera anmäla inträffande ombyten af

ombud, vid äfventyr att domaren eljest må i förekommande fall sådant ombud

med laga verkan utse.

In fidem

E. Adlerstråhle.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

1

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartements-ärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet a Stockholms

Slott Fredagen den 24 Januari 1879,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Herr Lagerstråle,

Thyselius,

Loven,

Friherre von Otter,

Forssell,

Rosensvärd,

Malmström,

Justitieråden: Svedelius,

Hernmarck.

Statsrådet von Steyern anmäldes vara af sjukdom hindrad att i

Statsrådet tillstädeskomma.

Herr Statsministern anmälde i underdånighet Nya Lagberedningens

förslag till förordning angående torrläggning af jord jemte Högsta Domstolens

öfver detta förslag afgifna utlåtande, sådant det finnes intaget i

Högsta Domstolens protokoll den 25 Oktober 1878, och tillkännagaf

Herr Statsministern, att han, som funnit de i Högsta Domstolen emot

förslaget framstälda anmärkningar böra föranleda till en i vissa delar

förändrad lydelse, i öfverensstämmelse dermed låtit uppgöra förslag till

lag om dikning och annan afledning af vatten, afsedt att till Riksdagen

framställas.

Sedan Herr Statsministern häruppå redogjort för innehållet af så

väl Nya Lagberedningens ofvanberörda förslag, med de i Högsta Domstolen

deröfver afgifna yttranden, som för det af Herr Statsministern

öfversedda förslaget, yttrade Herr Statsministern:

Bih. till Piksd. Prot. 1879. 1 Sand. 1 Aid. 3 Häft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

»Vid granskningen af det remitterade förslaget hafva två af Högsta

Domstolens ledamöter emot förslagets hufvudgrunder anmärkt, att förslaget

i flera delar uppoffrat det skydd åt eganderätten, som staten är

pligtig gifva; att deri tillskapats tvångsrätter, som lägga ett obehöflig!,

band på den enskildes rätt att efter behag sköta sin egendom, samt att

förslaget blifvit, uppstäldt icke på allmängiltiga rättsgrunder utan på

subjektiva åsigter om lämpligaste sättet att främja en näring, hvars

gynnande framför andra näringar man menat lända till allmän nytta;

och hafva dessa ledamöter på sådana skäl afstyrka att förslaget lades

till grund för lag i ämnet.

Emot denna uppfattning synes mig böra erinras, hvad angår förslagets

stadganden angående deltagande i de företag, som afse _ dikning

eller annan afledning af vatten, att detta förslag, beträffande jordegarnes

skyldighet att deltaga i vattens afledande ur sjö eller annat

vattendrag, alldeles icke utsträckt den i 1824 års författning medgifna

tvångsrätt i fråga om sänkning eller uttappning af sjö utan tvärtom

inskränkt densamma genom uppställande af den fordran, att de som

ega mer än hälften af den jord, som genom förslaget skall vinnas eller

förbättras, om företaget sig''förenat; att förslagets bestämmelser, så vidt

de afse skyldighet till deltagande i vattenafledning ur kärr, mossar och

dylik vattendränkt mark, också öfverensstämma med gällande lagstiftning,

enligt den tolkning af 1841 års förordning, som i lagskipningen lärer

gjort sig allmänt gällande, och om hvars oriktighet jag icke delar bemälde

Fédamöters mening; och att den utsträckning af dikningsskyldigheten, som

innefattas i Beredningens förslag, torde kunna ur privaträttslig synpunkt

försvaras, utan att till stöd derför behöfver åberopas några från den

ekonomiska eller administrativa rätten hemtade, för privaträtten främmande

grundsatser.

Afförandet af öfverflödigt och skadligt vatten från odlad eller

odlingsbar mark är nemligen utan gensägelse ett af grundvilkor eu föi

hvarje användande af en jordbruksfastighet. Vid sådant förhållande och

då de särskilda egarnes jordlotter icke i verkligheten förekomma fristående

utan med hvarandra oskiljaktigt sammanhänga, kan beredandet af aflopp

åt vatten, som hindrar odlingen af dylik jord, betraktas såsom eu gemensam

angelägenhet för all den jord, som af samma naturliga orsak är af vatten

besvärad; och så väl grannes dikningsvitsord som jordegares skyldighet

att deltaga i ett af grannen fordradt dike bör då uppfattas såsom utgörande

en af de legala inskränkningarne i eganderätten. Så betraktad

kommer dikningsskyldigheten att blifva ett af de vilkor, hvilka af samhället

uppställas för erkännande af eganderätten, och kan ej längre sägas

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

utgöra eu godtycklig inskränkning i egarens fria dispositionsrätt, stadgad

i akt och mening att gynna jordbrukets utveckling; hvadan icke heller

krafvel på eganderättens skyddande kan anses genom en dylik skyldighet

trädas för nära.

Ej heller kan jag finna, att ur privaträttslig synpunkt skulle mota

hinder att åt ifrågavarande vilkor gifva ett sådant innehåll, att det, innebär

för jordegaren icke blott förpligtelse att å sin mark tåla upptagande

af ett för grannen behöfligt dike utan äfven skyldighet att, i den

mån lian har nytta af diket, deltaga i kostnaderna för dess upptagande.

Väl är det sant, att främmande länders lagstiftning i allmänhet uppstält

detta vilkor så, att detsamma endast innebär eu servitut a nedanför belägen

jord, på grund hvaraf dess egare ej får hindra vattnets naturliga

afrinnande från den ofvan belägna jorden samt måste tåla att vattnets

aflopp genom upptagande af erforderliga diken underlättas; men från

detta förhållande är man icke berättigad sluta, att hvarje positiv lagstiftning

vore förhindrad att såsom ett vilkor för eganderättens utöfning uppställa

skyldigheten för egaren att aktivt deltaga i de åtgärder, som för

beredande af ett gemensamt vattenaflopp kunna vara erforderliga. En

dylik skyldighet vid afdikningen af åker och äng är redan i vår rätt

erkänd i afseende å egare till jord, som nedan ligger, och den utsträckning

af denna skyldighet äfven till egare af ofvan liggande jord, som i

förslaget förekommer, synes mig, på sätt af en ledamot inom Högsta

Domstolen vid granskningen yttrats, kunna betraktas såsom eu anticipation

af det åt den sistnämnde redan nu tillagda vitsordet, att när som

helst väcka fråga om gemensam dikning. . .

På grund af sålunda anförda skäl och med åberopande i öfngt åt

hvad i motiven till förslaget blifvit af Nya Lagberedningen anfördt angående

rättvisan och ändamålsenligheten af de principer, som i förslaget

fagts till grund för skyldigheten att deltaga i de företag, som åsyfta afledande

af vatten för jords odling och förbättring, finner jag dessa grunder

kunna godkännas.

I fråga åter om invallningsföretagen, tvekar jag, att för dem utan

ett trängande behof, som jag tror i detta fall icke vara fullt ådagalagdt,

tillstyrka medgifvandet af hittills för vår lagstiftning främmande tvångsrätter;

hvarföre jag, med åberopande af hvad härom inom Högsta Domstolen

vid förslagets granskning blifvit anfördt, anser stadgandena angående

invallning böra ur förslaget uteslutas.

Vidare och ehuru de grunder, som äro att åberopa till stöd för lösningsrätten

af mindre vattenverk, som utgöra hinder emot vattenafledning,

teoretiskt måste vara lika gällande jemväl i fråga om större sådana verk,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

hyser jag, i likhet med Högsta Domstolens fleste ledamöter, betänklighet

att till dessa sistnämnda utsträcka ifrågavarande lösningsrätt. Dels torde

erfarenheten under de mera än femtio år, som förflutit under det lösningsrätten

varit inskränkt till mindre verk, icke hafva visat behof af att

borttaga inskränkningen, och dels tror jag, att eu tillförlitlig uppskattning

af större bruk eller bergverk och större fabriksinrättningar är till

följd af vexlande värdeförhållanden förenad med synnerligen stora praktiska

svårigheter. Deremot har jag icke erfarit, att någon svårighet hittills

yppat sig för domstolarne att särskilja de anläggningar, hvilka äro

från lösningsrätten undantagna från dem, för hvilka den är medgifven.

I förslaget anser jag derföre böra införas bestämmelsen, att lösningsrätten

till förmån för vattenafledningsföretagen ej sträcker sig till utrifning eller

sådan ändring, som medför försämring af större bruk och bergverk eller

större fabriksinrättning, men att eu ändring af vattenverket, som icke

medför dess försämring, må kunna påkallas, derest ändamålet derigenom

kan vinnas.

Likaledes synes mig, på skäl som redan blifvit af Högsta Domstolens

fleste ledamöter anförda, den föreslagna nedsättningen i den vid

expropriation för vattenafledningsföretag utgående lösen eller ersättning

för fast egendom icke vara af behofvet påkallad, utan torde de grunder,

hvilka enligt nu gällande lag skola följas vid bestämmande af dylik lösen

eller ersättning, lämpligen böra fortfarande bibehållas.

Om i förslaget vidtages ofvan antydda förändringar, lärer icke vidare

kunna med skäl framställas den anmärkning att genom detsamma

uppoffras det skydd åt eganderätten staten är pligtig gifva eller att nya

tvångsrätter tillskapas, som lägga ett obehöfligt band på den enskildes

sjelfbestämningsrätt. Förslaget synes mig snarare kunna karakteriseras

såsom eu lösning af den uppgiften att med bibehållande i det stora hela

af de principer, hvarpå vår nu gällande lagstiftning i förevarande ämne

är byggd, åstadkomma de förbättringar i detaljbestämmelser, som länge

varit af behofvet påkallade.

I fråga om det korrektiv, som bör stadgas till förekommande deraf,

att skyldigheten för eu jordägare att deltaga i ett företag, som afsåge

afförande af skadligt vatten, sträcktes så långt, att hans kostnad öfverstege

den nytta han af företaget kunde hemta, anser jag en förändring

af förslaget för det fall, då fråga är om vanlig dikning, vara önskvärd.

I förslaget sökes detta korrektiv för alla företag utan undantag i

stadgandet, att den jordegare, som företaget ej sökt, eger att vinna befrielse

från delaktigheten deri genom afsägelse af den nytta, som af företaget

honom tillskyndas. Denna utväg, som öfverensstämmer med 1824

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

5

och 1841 års förordningar, synes mig lämplig, då fråga är att genom

sänkning af en sjö eller torrläggning af ett kärr liksom vinna en ny

mark, hvilken lätt kan delas mellan dem, som bekosta dess förvärfvande.

Men den förefaller mig icke lika tillfredsställande, när fråga är om att

förbättra eu mark, som redan är odlad, eller i sitt naturliga skick med

fördel kan användas såsom äng eller till bete. En afsägelse i dessa fall

skyddar näppeligen jordegaren från all förlust, i synnerhet om hans egorymd

är liten. En minskning af en egendoms areal är nemligen i regeln

också eu minskning af dess kapitalvärde, äfven om afkastning^! för den

närmaste tiden förblifver oförminskad, och detta torde säkrare inträffa

ju mindre arealen är. Härtill komma de stora praktiska olägenheter,

som äro förenade med afsägelserättens tillämpning å dikningsföretag, i

det utbrytningen af den minsta parcell kan föranleda till icke obetydliga

kostnader samt egoutbyten mellan alla intressenterne jemte deraf följande

rubbningar i rågångar in. in.

Eu för begränsning af dikningsskyldigheten bättre lämpad anordning

synes mig kunna åstadkommas på det sätt flere bland Högsta Domstolens

ledamöter föreslagit, nemligen genom stadgandet, att den, som ej

fordrat dike, icke må vidkännas större bidrag, än som svarar mot den

nytta hans jord genom diket beredes. För min del är jag af den mening,

att ett sådant stadgande innefattar ett säkrare skydd emot förlust

än afsägelserätten, ehuru måhända ingendera utvägen är under alla omständigheter

fullt betryggande. Om det icke vore eu nyhet, som af ingen

blifvit ifrågasatt, skulle jag icke haft något emot att äfven i fråga om de

större vattenafledningarne införa detta stadgande att jemte afsägelserätten

tillämpas. Men om jag nu icke finner anledning att i fråga om dessa

afvika från hvad gällande lag i detta afseende stadgar, så tvekar jag

desto mera att i fråga om dikningsskyldigheten med afsägelserätten ersätta

hvad nu varande lag stadgar om dikning, eller att denna skyldighet

skall åläggas efter såsom nyttigt och nödigt pröfvas, hvilket väl bör

så förstås, att ingen kan förpligtas till större uppoffringar än som motsvaras

af hans nytta; och hvilken grundsats jag anser böra utsträckas

lika långt som dikningsskyldigheten utsträckes. Jag förbiser icke härvid,

att, om afsägelserätten bibehålies endast för hvad som hänföres till vattenafiedning,

det skall kunna understundom inträffa, att den finner tillämpning

å företag, som till sin omfattning äro vida mindre än åtskilliga

dikningar, och att i enstaka fall de jordstycken, för hvilka i ett vattenafiedningsföretag

vinnes afsägelserätt, kunna genom sin litenhet och sitt

läge erbjuda lika stora olägenheter vid fördelningen som de, hvilka uppstå

genom afsägelserättens begagnande vid dikningsföretag. Men såsom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

det allmännaste får väl antagas, att sänkning eller uttappning af sjöar

och torrläggning af kärr äro af större omfattning än vanliga utdikningar,

och att afsägelse^ vid de förra mest komma att afse nyförvärfvad

mark, som förut varit till ringa eller ingen nytta. Och om äfven med

den af mig föreslagna ändring åt förslaget afsägelse af obetydliga parceller

kan komma i fråga vid en del vattenafledningsföretag, så inträffar

derigenom icke något annat än att på dessa fall måste tillämpas hvad

som enligt Beredningens förslag skulle gälla för alla.

Afsägelserättens borttagande vid dikningsföretagen medför likväl

nödvändighet att i lagen uppdraga eu gräns mellan dessa företag och

vattenafledningsföretagen. Denna gräns synes mig lämpligast kunna dragas

så att till de senare hänföras vattenafledning ur sjö eller annat vattendrag

samt vattens afledande ur kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt"mark.

Om skilnaden på detta sätt bestämmes, synes mig de båda

slagen närmast sammanfalla med dikning och vattenafledning, sådana

dessa olika företag i gällande lag äro bestämda. Af den anmärkning,

som i fråga om möjligheten att uppdraga ifrågavarande gräns blifvit

framstäf, att den vattendränkta marken icke kan med säkerhet skiljas

från den Ofri ga jorden, då gradationerna hos jorden att vara af vatten

besvärad, vattensjuk eller vattendränkt vore allt för sväfvande och dessutom

vexlade efter nederbörden, har jag ej blifvit öfvertygad att någon

omöjlighet förefinnes att i de konkreta fallen med all erforderlig säkerhet

bestämma, om den jord, hvars torrläggning är i fråga, skall''betraktas

såsom vattendränkt eller icke. ''fy den omständighet, att endast en gradskilnad

och ej en åtskilnad eger rum mellan de olika slagen, innebär icke

i och för sig någon omöjlighet att afgöra, om den grad, som i hvarje fall

förefinnes, skall hänföras till det ena eller andra slaget. Kärr, mossar

och annan dylik vattendränkt mark äro genom vegetation och beskaffenhet

i öfrigt så skilda från den icke vattendränkta marken, att, oberoende

af vexlingarne i årens nederbörd, säker ledning i de flesta fall icke kan

komma att saknas för bestämmandet, huruvida den jord, som är i fråga,

besväras af vatten i sådan grad, att den bör såsom vattendränkt mark

betraktas. I åtskilliga främmande länders lagstiftning, t. ex. Frankrikes

och Norges, har man ock ansett sig kunna i fråga om vattnets afledning

ur kärr och myrar uppställa särskilda rättsregler, skilda från dem, som

för dikning äro gällande.

Skulle i något enstaka fall tvekan kunna uppkomma, huruvida en

jord, hvars afdikning ifrågasättes, bör till kärrmark hänföras, samt tvist

derom mellan jordegarne uppstå, kan jag ej inse, att derigenom förorsakas

någon som helst praktisk olägenhet, då denna tvist slites i den ordning,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

som för diknings- och vattenafledningsmålens afgörande blifvit anvisad

och i sammanhang med öfriga vid företaget uppkomna tvistiga frågor.

Om denna tvist blifver afgjord så, att marken skall såsom vattendränkt

betraktas, åstadkommes derigenom icke någon ändring i målets fortsatta

behandling; och rättsverkningarne af ett dylikt afgörande inskränka sig

dertill, att de jordegare, hvilka ej äro företagets upphofsman, i stället för

den vid dikning stadgade begränsningen af deras delaktighet i företaget

erhålla den vid vattenafledningsföretagen medgifna afsägelserätten. Lika

litet förorsakas någon svårighet deraf, att i ett mål, i hvilket yrkande

framstälts om vattenafledning ur kärr, invändning göres, att företaget skall

till följd af beskaffenheten utaf den jord, hvars torrläggning ifrågasattes,

betraktas såsom vanlig dikning. Verkan af invändningens godkännande

inskränker sig dertill, att afsägelserätt icke medgifves, och i stället den

vid dikningsföretagen stadgade inskränkning i skyldigheten att deltaga inträder;

i allt öfrigt äro behandlingssätt och rättsförhållanden lika, som om

företaget vore ett vattenafledningsföretag.

Rörande hufvudgrunderna för förslaget i öfrigt får jag hänföra mig

till de vid Nya Lagberedningens förslag fogade motiv.

I fråga om förslagets detaljer har jag, efter samråd med Beredningens

ledamöter, funnit de inom Högsta Domstolen i sådant afseende

framstälda anmärkningar föranleda till ändring i flera delar af förslaget.

Under åberopande af de för dessa ändringar inom Högsta Domstolen anförda

skäl synas mig några af de inom Högsta Domstolen i öfrigt framstälda

anmärkningar påkalla följande erinringar.

Stadgandet i 5 §, att dike må göras öppet eller täckt efter ty lämpligast

finnes, hafva två af Högsta Domstolens ledamöter velat ändra i

den riktning, att dike skall läggas öppet, der ej markens egare fördrar

täckt dike och vidkännes den derigenom möjligen uppstående ökade kostnaden.

Men härigenom skulle å ena sidan det vara de dikande betaget

att, der det befunnes lämpligt och mindre kostsamt, leda vattnet i täckdike,

trumma eller kulvert, medan å andra sidan egaren af tomt eller

trädgård, genom hvilken dike måste ledas, nödgades, oaktadt han på

o-iltigt skäl kunde fordra täckt dike för att minska de olägenheter, som

genom vattenafledningen förorsakades honom, utan ersättning vidkännas

den ökade kostnaden, hvilken dock rätteligen borde drabba dem, som

vålla intrånget.

Vid 8 § har inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt, att deri, som

leder vatten till annans dike, borde i underhållskostnaden för diket deltaga

i den mån han deraf har gagn. Då emellertid eu fullständig omdelning

af underhållskostnaden, särskildt hvad beträffar de större före
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

tagen, torde medföra olägenheter i praktiskt afseende, i följd af de med

en sådan omdelning förknippade omkostnader, har jag ansett, att endast

den förändring bör i §:n vidtagas att deri införes ett stadgande, utmärkande,

att den, som vill begagna rätten att till annans dike afleda vatten,

skall, derest genom det nya tillflödet ökad underhållskostnad uppkommer,

ensam vidkännas denna tillökning.

Eu ledamot af Högsta Domstolen har vid 22 § i Beredningens förslag

anmärkt, att deri visserligen stadgande meddelats, huru länge uppdämningsaftal

skola ega giltighet, men att förslaget deremot icke sökt

lösa frågan, i hvilken män ett dylikt aftal, som vattenverksegaren kan

hafva slutit med eu eller flere af uppdämningen lidande jordegare, skall

anses gälla, när de öfrige yrka vattenverkets utrifning. Genom det i

nämnde § använda uttryck: »c/d vid af den, för hvilken avtalet är bindande,

påstående om verkets ändring eller utrifning ej väckas» etc. torde

dock otvetydigt framgå, att hvarje jordegare, som enligt vanliga rättsregler

måste betraktas såsom ej bunden af aftalet, är oförhindrad att

föra talan om vattenverkets ändring.

På sätt flere af Högsta Domstolens ledamöter erinrat, komme enligt

förslaget 13 § i 1824 års förordning att upphäfvas, utan att i detsamma

någon motsvarande bestämmelse blifvit intagen. Eu dylik bestämmelse,

om den efter de förändringar, lagstiftningen i senare tider

undergått med afseende å ej mindre grundränta å qvarnar, än ock de

bruken och bergverken åliggande allmänna utskylder, kan finnas vidare

behöflig, synes mig dock ej hafva sin plats i allmän civillag.

Högsta Domstolens fleste ledamöter hafva vid 33 § i Beredningens

förslag på anförda skäl ansett, att den i nämnde § omförmälda

förundersökning, hvilken skulle föregå instämmandet till domstol,

icke borde föreskrifvas i fråga om de vanliga dikningsföretagen.

Men då det måste vara fördelaktigt i praktiskt afseende, att mål

angående dikning anhängiggöres och behandlas på enahanda sätt som

målen angående vattenafledningsföretagen, helst olika uppfattning af

ett företag såsom dikning eller vattenafledning någon gång skulle kunna

förekomma; då de vid de enklare dikningsföretagen genom förundersökningen

föranledda olägenheter af tidsutdrägt och ökad kostnad, derest

frågan om företagen fullföljas till domstol, torde fullt uppvägas af den

lättnad och besparing, som uppkommer derigenom att en stor del af

dylika frågor kan antagas komma att stanna vid förundersökningen, så

att måhända endast ett mindre antal blifver derifrån dragna under Rättens

pröfning; då eu enskild!, företagen undersökning i de fall, der tvist

sedermera yppas, icke torde kunna af Rätten tillerkännas den betydelse,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

9

som eu i lagstadgad ordning företagen förrättning, verkstäld af eu utaf

offentlig myndighet förordnad person, samt då den ifrågasatta anordningen

att förundersökningen vid dikningsföretagen icke skulle blifva

obligatorisk, utan först efter det målet blifvit till Rätten instämdt kunna

af Rätten föreskrifvas, der den finner sådant nödigt, icke synes föranleda

till synnerlig besparing eller tidsvinst, enär en dylik åtgärd antagligen i

de flesta fall skulle komma att af Rätten vidtagas, har jag ansett förslagets

stadganden angående förundersökningen vid dikningsföretagen

böra oförändrade bibehållas.

I fråga om de i 46 § i det remitterade förslaget förekommande

stadganden om sättet för uppskattning af den jordförbättring, som genom

företaget vinnes, torde, hvad särskilt angår mindre dikningsföretag,

på sätt af Nya Lagberedningen antagits, en tillförlitlig uppskattning af

jordförbättringen kunna vinnas genom att med vissa penningevärden beteckna

jorden i dess skick så väl före som efter företaget, utan att för

sådant ändamål en lika fullständig gradering, som vid laga skifte, synes

vara af behofvet påkallad. Vid sådant förhållande, och då af förslagets

bestämmelser i förevarande ämne otvifvelaktigt följer, att i sådana fall,

der tillförlitlig uppskattning af jordförbättringen till följd af mångfalden

af olika egoslag eller eljest endast genom egogradering står att vinna,

en fullständig gradering af all den jord, hvarå företaget inverkar, kommer

att ega rum, kan jag icke biträda deri af två utaf Högsta Domstolens

ledamöter vid 46 § i Nya Lagberedningens förslag framstälda anmärkning

derom, att fullständig egogradering städse borde vid förundersökningen

verkställas.

För att tydligare utmärka, att det i 46 § föreskrifna förfarandet

jemväl skall iakttagas vid den förnyade uppskattning af jordförbättringens

värde efter företagets afslutande, som blifvit i 67 § medgifven, har

sista momentet af 46 § blifvit utbrutet såsom en särskild §.

Genom en förändring af förslagets 47 och 68 §§ vare sig så, att

slutlig uppskattning af jordförbättringen alltid skulle ega rum efter företagets

fullbordan, der ej jordegarne annorledes åsämjdes, eller så, att i

alla vattenafledningsmål synemännen egde vid förundersökningen bestämma,

huruvida slutlig uppskattning efter företagets fullbordan komme

att ske eller ej, kunde delegarne komma att drabbas af kostnad för en

uppskattning, som icke någon af dem önskat. Genom den i 67 § vidtagna

förändring, enligt hvilken delegarne berättigas att jemväl vid

dikningsföretag inom viss tid söka ny uppskattning, synes ock ingendera

af dessa förändringar, hvilka blifvit af särskilde ledamöter inom Högsta

Domstolen ifrågasatta, vidare vara behöfliga.

Bill. till Rikad. Prof. 1879. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

På det att stadgandet i 57 § i Beredningens förslag om sökandens

skyldighet att inom viss tid instämma saken icke må, å ena sidan, lemna

rum för den tydning att saken skulle anses vara inom den föreskrifna

tiden instämd, om bland alla sakegare blott en enda och denne måhända

en sådan, som ej anmält missnöje, fått del af stämningen, och,

å andra sidan, medföra den obillighet för sökanden, att hela frågan skulle

vara förfallen, om han ej medhunnit att instämma saintlige sakegare,

har i §:n blifvit infördt det förtydligande, att sökanden icke är för sin

talans bevarande pligtig att inom den stadgade tiden instämma andre

sakegare, än dem, som missnöje anmält, och att han således eger att

sedermera under rättegången inkalla de öfrige.

Genom den i §:ns senare moment vidtagna ändring, hvarigenom

sökandens rätt att i vissa fall instämma jordegarne genom stämningens

uppläsning i kyrkan blifvit inskränkt till de jordegare, hvilka icke anmält

missnöje och mot hvilka icke yrkas andra skyldigheter än som

ålagts dem vid syneförrättningen, torde de af Högsta Domstolen anmärkta

olägenheter, som skulle förorsakas af nämnda stämningssätts användande,

hafva blifvit undanröjda.

Under anmärkning, bland annat, att det föreslagna stadgandet i

58 § icke sällan skulle föranleda dertill, att vattenverksegaren komme

att svara vid annan domstol, än den, hvilken enligt 10 kap. 14 § Rättegångsbalken

är hans rätta forum, hafva två af Högsta Domstolens ledamöter

hemstält, att denna § måtte omskrifvas i öfverensstämmelse med

motsvarande stadganden i 1824 års förordning. Dessa gifva dock lika

litet som Beredningens förslag någon säkerhet för vattenverksegaren, att

målet alltid skall pröfvas af den rätt, der verket är beläget. Deremot

synas mig förslagets stadganden ega ett afgjordt företräde deri, att den

med en anmälan hos Hofrätt en förenade tidsutdrägt jemte kostnaden för

särskild domare och uthäradsnämnd undvikes.

Det af flere bland Högsta Domstolens ledamöter ifrågasatta tillägg

till 60 §, enligt hvilket kände inteckningshafvare skulle uti den i 100 §

Utsökningslagen stadgade ordning särskild!, kallas till Rätten, torde i flera

fall kunna gifva anledning till tidsutdrägt och dermed förenade kostnader

och synes ej vara nödvändigt, då genom den offentliga kungörelsens uppläsning

i kyrkorna och införande i allmänna tidningarne tillfälle blifvit

beredt för inteckningshafvarne att om företaget erhålla kännedom.

Med anledning af hvad vid 62 § i Beredningens förslag blifvit anmärkt

af Högsta Domstolens fleste ledamöter har vidtagits den ändring,

att den i §:n stadgade påföljd för uteblifvande från Rätten vid syn blifvit

inskränkt till de jordegare, hvilka icke anmält missnöje, och mot hvilka

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 3.

11

ej heller föres talan om ändring i uppskattningen af förbättringen å deras

jord eller om annat än deras delaktighet i företaget.

För medgifvandet att dikningsarbetet enligt synemäns utlåtande

eller Rättens dom må verkställas utan hinder af anmäldt missnöje erfordras,

enligt förslaget, att den genom utlåtandet eller domen föreskrifna ersättning

förut skall vara gulden, och att säkerhet derjemte skall ställas för

det ytterligare skadestånd, som kan ifrågakomma. Vid sådant förhållande

torde någon våda af den i 70 § i Lagberedningens förslag medgifna verkställighet

icke med skäl kunna befaras. På grund häraf och då det särskilt

i dikningsinål kan vara af synnerlig vigt för en jordegare, att den

af syneförrättarne eller Rätten nödig befunna och tillstyrkta dikningen

icke måste uppskjutas till dess slutlig dom fallit i en måhända långvarig

rättegång, kan jag ej biträda det af Högsta Domstolens fleste ledamöter

påyrkade uteslutandet af nämnda §.

Då, såsom uti 77 § i Beredningens förslag förutsättes, ett stort antal

jordegare hafva gemensamma skyldigheter och gemensam talan, synes

mig deras vederparter kunna befrias från den olägenhet och kostnad,

som skulle vara förenad med talans anhängiggörande emot eu hvar af

dem särskild!.. Genom en dylik rättighet för vederparten torde någon

tvungen förening emellan jordegarne ej kunna anses grundlagd.

Slutligen torde jag äfven böra vidröra de erinringar, som vid inledningen

till förslaget blifvit framstälda.

I förslagets ingress är 6 kap. 2 § Byggningabalken upptaget bland

de stadganden, som genom den nya lagen skulle upphäfvas. Då genom

de förändrade förhållanden, som inträdt dels efter Kongl. förordningen

den 21 Februari 1789 i afseende å skattemannajorden, dels ock genom

Kongl. kungörelsen den 2 September 1859 angående tillåtelse för boställshafvare

samt arrendator^’ och åboer å kronans och allmänna inrättningars

jordegendomar att använda det dikningssätt, som de finna

för jorden lämpligast, detta lagrum i det närmaste förlorat all betydelse,

och då de deri bestämda grunder för dikning icke kunna anses motsvara

nutidens fordringar på ett ordentligt skött landtbruk och följaktligen

ej heller lämpa sig till norm för bedömandet af jordens tillbörliga

häfd, synes det mig ej böra möta någon betänklighet, att nämnda lagrum

upphäfves, om det än må medgifvas, att dess upphäfvande faller

utom det egentliga området för nu ifrågavarande lag.

Derjemte har en utaf Högsta Domstolens ledamöter anmärkt, att i

inledningen borde utmärkas, att 20 kap. 7 § Byggningabalken blefve

genom den föreslagna förordningen ändrad. Men häremot torde böra erinras

att, på sätt motiven jemväl innehålla, någon ändring i nämnda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.

lagrum hvarken åsyftats eller kan anses genom den i förslaget i vissa

fall medgifna expropriationsrätt hafva åstadkommits.

Med anledning af hvad jag nu anfört, får jag i underdånighet hemställa,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes besluta att, i öfverensstämmelse

med det af mig i underdånighet anmälda förslag till nådig proposition,

öfverlemna till Riksdagens antagande förslag till lag om dikning och annan

afledning af vatten».

Statsrådet Herr Lagerstråle yttrade: »I htad föredragande Herr Departementschefen

hemstält instämmer jag för min del utom i afseende å den

i 4 kap. oinhandlade förberedande undersökningens utsträckande äfven till

vanliga dikningsfrågor. I likhet med hvad en reservant inom Nya Lagberedningen

samt af Högsta Domstolens ledamöter två uttryckligen och

två andra genom sina i allmänhet uttalade åsigter anmärkt, anser äfven

jag, att en dylik undersökning skulle utan motsvarande fördelar föranleda

både kostnader och tidsutdrägt vid behandlingen af de i allmänhet

mindre invecklade dikningstvister, som vid underdomstolarna förekomma.

Med åberopande i öfrigt af hvad förenämnde reservant angående

detta ämne yttrat samt hvad som vid förslagets granskning i

Högsta Domstolen förekommit, får jag derföre i underdånighet hemställa,

att i det förslag till lag, som till Riksdagen öfverleinnas 28 §, 29 § 2

mom. och 65 § uteslutas samt 27 §, 31 § 3 inom., 43 §, 55 § och 62 §

i samma förslag erhålla följande förändrade lydelse:

27 §.

Uppstår, då fråga väckes om vattenafledning enligt 2 kap., tvist

angående anläggningens läge, storlek eller beskaffenhet i öfrigt — — —.

31 § 3 mom.

Finner — — — — förordnande. Förr dåning smannen läte derjemte

kungörelse om förrättningen--— — —.

43 §.

I fråga om företagets utförande hafva synemännen att bestämma:

hvarest och huru vattenafledning, som af sökanden yrkas och af

synemännen anses nödig — — — — —.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Råd. Proposition N:o 3.

55 §.

När mål angående dikning till Rätten instämmes, ege i stad Rätten

och å landet domaren att uti stämningen utsätta saken till syn på stället,

der sådant äskas af käranden eller eljest anses för målets pröfning

erforderligt; anmode ock, der det nödigt finnes, sakkunnig man att lemna

Rätten biträde. Lag samma vare, när mål jemlikt 52 § till Rätten instämmes.

I mål angående dikning, der saken icke utsättes till syn på stället,

ege domaren, der han finner det nödigt, infordra på afvägning och utredning

grundadt utlåtande af landtmätare eller landtbruksingeniör, hvilken

Konungens Befallningshafvande på anmälan af domaren förordnar att med

biträde af gode män utredningen verkställa.

62 §.

Nu är företag, hvarom i 2 kap. sägs, fullbordadt, menar någon

Justitieråden Svedelius och Hernmarck åberopade sina vid förslagets

granskning i Högsta Domstolen afgifna yttranden i de delar, hvari

det nu framlagda förslaget till proposition afveke från de af Justitieråden

uttalade åsigter.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter behagade

Hans Maj:t Konungen bifalla hvad Herr Statsministern

hemstält ; och skulle till följd häraf till Riksdagen

aflåtas nådig proposition af innehåll bilagan till

detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

E. Adlerstråhle.

Bih. till Piksd. Prot. 187,9. 1 Samt. 1 Afd. 3 Höft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.