Med förslag till förordning angående äktenskaps af slutande i visst fall inför borgerlig myndighet
1880-02-21 · 19 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 17 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1880:17, Med förslag till förordning angående äktenskaps af slutande i visst fall inför borgerlig myndighet
Dokumentets text
Éongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.
1
Nso 17.
Ant till Riksd. Kansli den 21 Febr. 1880, kl. 6 e. m.
Kongl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning angående äktenskaps af slutande i visst fall
inför borgerlig myndighet; Gifven Stockholms Slott den
20 Februari 1880.
I underdånig skrifvelse den 1 Maj sistlidne år har Riksdagen anhållit,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till lagstadganden, hvarigenom för sådana inom svenska kyrkan qvarstående
medlemmar, som, oaktadt till mogen ålder komne, antingen icke blifvit döpte
eller, fastän döpte, icke på sätt samma kyrka godkänner låtit sig konfirmera
och begått Herrans heliga Nattvard, rättighet beredes att inför borgerlig
myndighet ingå äktenskap. Med anledning häraf och enär för handen varande
förhållanden påkalla, att ett stadgande meddelas beträffande sättet för
äktenskaps ingående af den, som icke tillhör främmande trossamfund, men
icke heller inom svenska kyrkan blifvit döpt eller begått nattvarden och af
sådan orsak ej kan erhålla vigsel af kyrkans presterskap, har lagförslag i
ämnet blifvit uppgjordt; och vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnade af de i
Högsta Domstolen och Statsrådet angående denna fråga förda protokoll,
härmed enligt 87 § Regeringsformen föreslå Riksdagen att antaga följande
förslag till
Bill. till Riksd. Prat. 1880. 1 Sand. 1 Afd. 10 Höft.
I
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.
Förordning angående äktenskaps af slutande i visst fall inför borgerlig
myndighet''.
Vill någon, som icke tillhör främmande trossamfund, men icke heller
inom svenska kyrkan blifvit döpt eller begått Herrans Nattvard, ingå äktenskap,
må det afslutas inför borgerlig myndighet, i den ordning och med
tillämpning af de föreskrifter, som angående borgerligt äktenskap af främmande
trosbekännare och hvad i sammanhang dermed så väl i afseende å
lysning som för öfrigt bör iakttagas, äro stadgade i Förordningen den 31
Oktober 1873.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kong!, nåd och ynnest
städse välbevågen.
O S C A R.
Ludvig Almqvist.
Kong!, Majds Nåd. Proposition No 17,
3
Utdrag ur protokollet öfver Justitiedepartements-ärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet d Stockholms
Slott Fredagen den 5 December 1879,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
S ta tsråden: Almqvist,
Herr Thyselius,
Lovén,
Friherre von Otter,
Forssell,
Rosensvärd,
von Steyern,
Malmström,
2:o.
Departementschefen Statsrådet Almqvist anförde härefter:
I underdånig skrifvelse den 1 Maj innevarande år har Riksdagen anhållit,
att Eders Kongl Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagstadganden, hvarigenom för sådane inom svenska kyrkan
qvarstående medlemmar, som, oaktadt till mogen ålder komne, antingen
icke blifvit döpte eller fastän döpte, icke på sätt samma kyrka godkänner,
låtit sig konfirmera och begått Herrans heliga Nattvard, rättighet beredes
att inför borgerlig myndighet ingå äktenskap.
Såsom skäl för denna underdåniga framställning åberopas i Riksdagens
skrifvelse, att antalet af de inom statskyrkan qvarstående personer, som antingen
icke blifvit döpte, eller, ehuru döpte, af samvetsbetänkligheter för
-
4 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 17.
hindrades att låta sig konfirmera samt att begå nattvarden och sålunda på
grund af’ stadgandet i 15 kap. 11 § kyrkolagen icke kunde ingå med vigsel
helgadt äktenskap, ökades dag för dag; att visserligen desse personer
endast hade att ur statskyrkan utträda för att erhålla rättighet att ingå äktenskap
inför borgerlig myndighet; men då de, med få undantag, icke ville
begagna sig af denna rätt, kunde det icke vara förenligt med statens skyldiga
omsorg om den allmänna sedligheten att för dem endast lemna öppet
vare sig ingående af lösliga förbindelser eller begagnande af den utväg att
få sina förbindelser erkända såsom lagliga äktenskap, 3 kap. 9 och 10 §§
Giftermålsbalken dem lemnar; samt att för afhjelpande af missförhållandet
syntes, då man frånsåge den med en statskyrkas ställning föga förenliga utvägen
att mot deras vilja skilja ifrågavarande personer från kyrkans gemenskap
och sålunda lemna dem rätt till borgerligt äktenskap, endast, vid deras
qvarstående inom statskyrkan, tvenne sätt förefinnas, nemligen att, med
upphäfvande eller ändring af 15 kap. 11 § kyrkolagen, lemna dem rätt att
utan vilkor eller under vissa andra än nu föreskrifna, af dem antagliga vilkor
erhålla kyrklig vigsel, eller ock att hänvisa dem till borgerligt äktenskap;
och har Riksdagen på vidare anförda skäl förklarat sig anse, att af
de antydda tvenne utvägarne borgerligt äktenskap obetingadt borde föredragas.
Sedan öfver denna Riksdagens skrifvelse samtlige Domkapitlen jemte
Stockholms stads och Hof-konsistorierna inkommit med infordrade underdåniga
utlåtanden, hvaraf inhemtas, att de flesta Domkapitlen — der de ej
ansett de ifrågavarande personerna, särskilt de odöpte, redan vara genom
Förordningen den 31 Oktober 1873 berättigade att ingå äktenskap inför
borgerlig myndighet — funnit sig böra, om än med vissa erinringar och
förbehåll, tillstyrka en lagstiftning i det syfte, Riksdagen begärt, men blott
Domkapitlen i Upsala och Strengnäs anmärkt, att en sådan lagstiftning skulle
innefatta ändring i kyrkolag och sålunda erfordra kyrkomötets samtycke, får
jag nu inför Eders Kongl. Maj:t anmäla detta ärende; hvarvid, alldenstund
omsorgen om den allmänna sedligheten, såsom Riksdagen yttrat, samt angelägenheten
att vidmakthålla vördnaden för ett lagligt äktenskaps vigt och
betydelse jemte den bjudande nödvändigheten att ordna de ifrågavarande, på
sätt upplyst är, allt oftare förekommande äktenskapsförbindelsernas rättsliga
verkningar och följder såväl för makarne som för deras barn, gifva staten
kraftig maning att utan dröjsmål, bestämma och trygga dessa rättsförhållanden
genom en lagstiftning, hvilken bereder tillfälle för de i Riksdagens skrifvelse
afsedde svenske medborgare, som af samvetsbetänkligheter finna sig ej
kunna uppfylla de fordringar, kyrkolagen uppställer som vilkor för kyrklig
vigsel, men hvilkas äktenskapsförbindelser dock i sedligt afseende kunna
vara rena och aktningsvärda, att få offentligen inför borgerlig myndighet
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.
afsluta giltigt äktenskap, jag anser mig böra i underdånighet tillstyrka hufvudsakligt
bifall till Riksdagens framställning; och som det af Riksdagen
åsyftade ändamål lämpligast synes mig kunna vinnas genom en författning,
innefattande det tillägg till Förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 Oktober 1873, att det för dessa trosbekännare
genom samma förordning redan gifna stadgande om borgerligt äktenskap
finge jemväl å nu ifrågavarande personer tillämpas, har inom Justitiedepartementet
blifvit upprättadt förslag till Förordning angående utsträckt
tillämpning af gällande stadgande om äktenskaps ingående inför borgerlig
myndighet; hemställande jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t behagade
för det ändamål 87 § Regeringsformen omformäler, öfver berörda vid
detta protokoll bilagda förslag inhemta Högsta Domstolens utlåtande.
Föredragandens hemställan om nämnda förslags öfverlemnande
till Högsta Domstolens utlåtande biträddes
af Statsrådets öfriga ledamöter och blef af Hans Maj:t
Konungen i nåder bifallen.
ex protocollo
Th. Wilh. Malm.
Förslag till Förordning
angående utsträckt tillämpning af gällande stadgande om äktenskaps ingående
inför borgerlig myndighet:
Vill någon, som ej blifvit döpt eller som icke begått Herrans Nattvard,
men dock ej ur svenska kyrkan utträdt, ingå äktenskap, må det ske inför
borgerlig myndighet i den ordning och med tillämpning af de föreskrifter,
som angående borgerligt äktenskap af främmande trosbekännare och hvad
i sammanhang dermed bör iakttagas äro stadgade i Förordningen den 31
Oktober 1873.
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 17,
Protokoll öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta
Domstol Tisdagen den 16 December 1879.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden Södergren,
Wretman,
Naumann,
von Hofsten,
Rabe,
Huss,
Lindhagen.
Expeditionschefen Annerstedt föredrog i underdånighet:
Note ur protokollet öfver justitiedepartements ärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott den 5 innevarande månad,
hvarmedelst, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, Högsta
Domstolens utlåtande blifvit infordradt öfver följande inom Justitiedepartementet
upprättade
Förslag till förordning
angående utsträckt tillämpning af gällande stadgande om äktenskaps ingående
inför borgerlig myndighet:
Yill någon, som ej blifvit döpt eller som icke begått Herrans Nattvard,
men dock ej ur svenska kyrkan utträdt, ingå äktenskap, må det ske
inför borgerlig myndighet i den ordning och med tillämpning af de föreskrifter,
som angående borgerligt äktenskap af främmande trosbekännare och
hvad i sammanhang dermed bör iakttagas äro stadgade i Förordningen den
31 Oktober 1873.
7
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.
Justitierådet Lindhagen anförde: Behofvet af eu lagstiftning i det
syfte, Riksdagen begärt, synes uppenbart och är äfven medgifvet af de flesta
domkapitlen; men några domkapitels erinran att en del af förslaget skulle
omfatta ett ämne, hvaröfver kyrkomötet måste höras, påkallar en undersökning
härom redan af det skäl att, om så vore fallet, förslaget borde delas
i två särskilda lagförslag, enär det icke kan vara lämpligt att i samma lagintaga
stadganden, af hviika en del kunde afgöras af Konung och Riksdag
allena, men den öfriga delen skulle behandlas jemväl af kyrkomötet.
Då flera domkapitels erinran att odöpta personer ej tillhöra svenska
kyrkan icke torde kunna jäfvas, så hör förslagets förra del ostridigt till lagstiftningen
om främmande trosbekännare och behöfver följaktligen, såsom ej
varande af kyrkolags natur, icke hemställas till kyrkomötet.
Men äfven senare delen, som handlar om rätt i vissa fall att ingå
äktenskap utan att hafva begått Herrans heliga Nattvard, lärer lika litet
som den förra kunna hänföras till kyrkolag. Den genom äktenskapet bildade
familjen är det borgerliga samhällets hörnsten, och detta samhälle kan
derföre icke afsåga sig, och har ej heller hos oss afsagt sig rättigheten att
ensamt bestämma hvad som för äktenskap skall anses, vilkoren för rättigheten
att ingå äktenskap samt huru ett äktenskapsband skall knytas för att
såsom sådant vara gällande. Stadgandena härom, hviika, såsom nyss antyddes,
till följd af sin natur tillhöra den borgerliga lagen, återfinnas ock i
denna lags giftermålsbalk. De intogos uti den i detta afseende ännu gällande
1734 års lag, fastän vid tiden för samma lags stiftande 1686 års
kyrkolag då redan från lång tid tillbaka var gällande med det i dess 15
kapitel 11 § förekommande stadgande, hvilket nu åberopats såsom hinder
för Konung och Riksdag att ensamma besluta i förevarande fråga, eller att
“ingen skall trolofvas, som icke kan Luthers katekes och häfver begått Herrans
Nattvard samt oaktadt att den borgerliga lagen sjelf då ännu antog
kyrklig vigsel såsom enda lagliga formen för äktenskaps ingående. Då sålunda
det ifrågavarande lagförslagsstadgandet är af civillags natur och hörer
till ett lagstiftningsämne, som i vår civillag faktiskt behandlas, samt
grundlagen uti första stycket af 87 § Regeringsformen oförändrad t stadgar,
att det är Konung och Riksdag, som ega makt att stifta, ändra och upphäfva
civillag, så lärer den i samma grundlagsparagrafs andra stycke sedermera
införda föreskrift att kyrkomötets samtycke fordras för stiftande,
förändring eller upphäfvande af kyrkolag icke utgöra hinder för Konung
och Riksdag att utan kyrkomötets hörande besluta i förevarande ämne. Statskyrkan
har, fortfarande såsom hittills, att för sina bekännare göra gällande
sin uppfattning af kyrklig vigsel såsom nödvändigt vilkor för kristligt äktenskap,
och att med alla lagliga medel, som stå henne till buds, bringa denna
uppfattning till efterlefnad äfven i sådana fall, der vigsel ej är i borgerliga
8
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.
lagen anbefalld. I denna betydelse gäller äfven, framgent såsom förut,
kyrkolagens föreskrift om nattvardsgång såsom vilkor för trolofning. Denna
föreskrift kan i den ordning, som finnes bestämd för stiftande af kyrkolag,
efter behof noggrannare bestämmas, skärpas eller annorlunda ändras; men
Konungens och Riksdagens rätt att utan kyrkomötets hörande stifta, upphäfva
eller ändra civillag samt att dervid lagstifta om sättet och vilkoren
för äktenskaps ingående, kan icke af detta eller annat kyrkolagsstadgande
rubbas.
Hvad angår några domkapitels anmärkning att förslagets förra de!,
som afser odöpta personer, vore obehöflig; så, om ock domkapitlens uppfattning
att dessa personer ej tillhöra kyrkan må anses obestridlig, utesluter
denna omständighet likväl icke behofvet af det föreslagna lagstadgandet, ty
allmänna föreställningssättet torde i afseende å de odöptas ställning till kyrkan
icke vara på långt när så bestämd, som domkapitlens åsigt; och om
man skulle inskränka sig till att förutsätta, att Kongl. Förordningen den 31
Oktober 1873 utan vidare vore tillämplig för odöpta, är fara värdi att en
sådan tillämpning af nämnda författning, utan något uttryckligt lagbud derom,
ingalunda skulle varda allmänt antagen. En bestämd lag i frågan synes
således af behofvet påkallad.
Emot det framlagda förslaget har jag ej annat att erinra, än att ordalagen
måtte väljas så, att författningens föreskrift ej må kunna anses omfatta
äfven sådana odöpta, för hvilka Kongl. Förordningen den 31 Oktober
1873 redan otvetydigt gäller. Då här ej är fråga att upphäfva eller ändra
hvarken 11 § i 15 kapitlet kyrkolagen eller annat gällande lagbud, påkallas
icke någon inledande föreskrift om upphäfvande eller ändring af förut befintlig
lag.
.1 ustitierådet Huss yttrade: Riksdagens till Kongl. Maj:t i förevarande
ämne den 1 sistlidne Maj aflåtna skrifvelse utgår från den uppfattning att
personer, som icke blifvit döpte, likväl kunna vara medlemmar af svenska
kyrkan. Denna uppfattning har af domkapitlens flertal, hvars åsigt härutinnan
äfven jag delar, blifvit bestridd, enär en menniska först genom
dopet upptages till medlem af kyrkan och således, der dop saknas, icke
kan anses någonsin hafva tillhört henne. Uti det nu remitterade förslaget
synes ock tillbörligt afseende å denna domkapitlens anmärkning hafva blifvit
fästadt, enär de i samma förslag förekommande orden “men dock ej ur
svenska kyrkan utträda, enligt min uppfattning, kunna och böra hänföras
endast till den nästföregående satsen »som icke begått Herrans Nattvard»,
men deremot ej till de i förslagets början stående orden “någon, som ej
blifvit döpt“. Sist anförda ord, som följaktligen sakna närmare bestämning,
synas, vid sådant förhållande, till följd af deras allmänna lydelse, omfatta
9
Kong1. Maj-M Nåd. Proposition N:o 17.
alla odöpta personer, icke allenast dem, hvilkas föräldrar äro medlemmar
åt svenska kyrkan, utan äfven sådane, som äro födde af föräldrar tillhörande
främmande trossamfund och som sjelfva tillhöra sådant samfund. Då likväl
rörande desse senares rätt att ingå äktenskap och sättet för dess afsilande
bestämmelser redan äro meddelade i Förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 Oktober 1873, synas med de
ofvan anförda orden »någon, som ej blifvit döpt» icke kunna åsyftas andra
personel'' än sådane, hvilkas föräldrar tillhöra svenska kyrkan eller som
eljest bort i den evangeliskt lutherska läran uppfostras. Beträffande desse
åter kunna tva tall tänkas, antingen
staten erkändt främmande trossamfund, eller hafva de icke blifvit i något
sådant samfund upptagna. 1 afseende å de förstnämnde torde det vara
uppenbart, att 1873 års förordningsstadganden angående rätt till äktenskaps
ingående och sättet derför äro på dem tillämplige. Någon ny lag derom
är således för dem ej behöflig och det nu föreliggande förslaget torde så
mycket mindre böra till dem utsträckas, som förslagets stadgande om äktenskapets
ingående inför borgerlig myndighet skulle råka i strid med sagde
förordning, uti hvilken äktenskapets afslutande med vigsel är i visst fall
obligatoriskt föreskrifvet, i andra fall fakultativt medgifvet. Har deremot
den odöpte personen icke tillträdt något främmande trossamfund, synes det
mig vara åtminstone tvifvelaktigt, huruvida 1873 års förordning kan på
honom ega tillämpning, och en för fall af denna beskaffenhet afsedd ny lagsynes
mig derför vara af behof påkallad; och har jag, under förutsättning
att ordalagen i förslaget så förändras att dermed utmärkas endast nyssnämnda
fall, emot förslaget i denna del intet vidare att erinra, likasom
förslaget i öfrigt af mig lemnas utan anmärkning.
Slutligen och af anledning, Justitierådet Lindhagen angifvit, anser äfven
jag ung böra yttra några ord angående frågan, huruvida förevarande lagförslag
må anses angå sådant ämne, hvarom handlas i andra momentet af
87 § Regeringsformen.
Sedan 1686 års kyrkolag utfärdades, hafva angående trolofning nya
bestämmelser blifvit meddelade uti Gifter målsbal ken af 1734 års lag. Till
följd af detta lagstiftningens rörande trolofning upptagande uti den allmänna
civillagen torde den i kyrkolagens 15 kapitel 11 § befintliga föreskrift, att
ingen skall trolofvas, som icke kan Luthers katekes och har begått Herrans
Nattvard, numera endast ega betydelse i fråga om, huruvida äktenskap må
afslutas genom vigsel af prest inom svenska kyrkan. Vid sådant förhållande
och då någon rubbning af kyrkolagens bud i nyssnämnda hänseende icke
genom det remitterade lagförslaget åsyftas, samt frågan om odöpte personers
äktenskap icke rörer medlemmar af svenska kyrkan, synes mig förslagets
innehåll vara att hänföra till de ämnen, hvarom Konung och Riksdag, enligt
TM. till Piksd, Prat. 1 Sami, 1 Afd. 10 Raft.
o
opaginerad Kontrollera mot PDF
iö Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 17.
1 momentet i 87 § Regeringsformen, ega att gemensamt stifta lag, utan att
dertill erfordras samtycke af allmänt kyrkomöte.
Justitierådet Hake anförde: I den Riksdagens skrifvelse, som föranledt
det remitterade lagförslaget och som synes hafva tillkommit egentligen i
ändamål att bereda de baptister, hvilka ej tillhöra särskild, af staten erkänd
baptistförsamling, tillfälle att ingå lagliga äktenskap utan hinder deraf att de,
»oaktadt till mogen ålder komne, antingen icke blifvit döpte eller, fastän
döpte, icke», på" sätt Svenska kyrkan godkänner, »låtit sig konfirmera och
begått Herrans Nattvard», är förutsatt, att äfven förstnämnde personer äro
medlemmar af svenska kyrkan. Häri kan jag icke instämma, utan delar
jag den af åtskilliga domkapitel uttalade mening, att ingen är medlem af
svenska kyrkan, som icke blifvit döpt; i följd hvaraf och med tillämpning
af stadgandena i 5 § af Förordningen den Öl Oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning jag anser äktenskap af dem,
som till mogen ålder kommit och icke blifvit rätteligen döpte, men uppfostrats
i och bekänna sig till baptistisk troslära, äfven om de ej tillhöra
särskild baptistförsamling, vara, likasom äktenskap af odöpte personer i allmänhet,
redan nu tillåtna utom i det fall, att någon af ifrågavarande personer
icke skulle kunna antagas vara kristen trosbekännare och vilja ingå äktenskap
med medlem af svenska kyrkan. Men i anledning af sistberörda äktenskapshinder
synes mig ändring af eller tillägg till 1873 års förordning icke
vara af nöden, enär till mogen ålder komne baptister kunna, om så erfordras,
genom ådagaläggande deraf, att de i enlighet med sin, af staten såsom kristen
erkända, troslära erhållit dop, styrka, att de äro kristna trosbekännare, samt
hvarken Riksdagen torde hafva åsyftat eller eljest för handen varande omständigheter,
så vidt mig är bekant, påkalla, att lag skall stiftas för afslutande
af äktenskap emellan medlem af svenska kyrkan och okristen eller
hedning.
På grund häraf hemställer jag, att hvad förslaget innehåller beträffande
äktenskap af den, som icke blifvit döpt, måtte uteslutas.
För den händelse likväl, att denna min hemställan icke godkännes,
får jag vid förslaget i dess omförmälta del anmärka, att, derest stadgandena
i 5 § af ofvan åberopade förordning ega den tillämpning, som jag antagit,
förslaget synes mig icke öfverensstämma med desamma. Om ock förslaget
ej skulle komma att medföra afvikelse från föreskriften i nämnda §, att
äktenskap emellan dem, hvilka bägge tillhöra samma främmande trossamfund
med presterskap, hvilket Konungen medgifva rättighet att vigsel med laga
verkan förrätta, »skall» afslutas med vigsel efter samfundets bruk, strider
dock förslaget mot den i samma § meddelade tillåtelse till äktenskaps afslutande
antingen medelst vigsel eller inför borgerlig myndighet. Derest
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.
nemligen medlem af främmande trossamfund med sådant presterskap, som
sagdt är, ville ingå äktenskap med odöpt person, eller medlem af svenska
kyrkan ville träda i äktenskap med någon, som ej blifvit rätteligen döpt, men
likväl vore att betrakta såsom kristen trosbekännare, finge, om förslaget
blefve lag, äktenskapet ej, såsom nu jemlikt 1873 års förordning, afslutas
medelst vigsel.
''Vidkommande åter förslaget, i hvad det afser att gifva den, som, fastän
döpt, ej begått Herrans heliga Nattvard, men icke ur svenska kyrkan utträda
tillåtelse att ingå äktenskap, anser jag mig böra framställa följande
anmärkningar:
att på här ofvan anförda skäl rörande äktenskap emellan medlem af
svenska kyrkan och (»kristen eller hedning, förslaget, efter min åsigt, bör inskränkas
till stadgande om äktenskaps ingående emellan medlemmar af svenska
kyrkan, hvilka ej begått Herrans heliga Nattvard, samt emellan sådan
person och annan medlem af svenska kyrkan eller bekännare af främmande
kristen troslära;
att, i öfverensstämmelse med hvad 5 § i 1873 års förordning innehåller,
äktenskapet, i min tanke, borde få antingen ingås i den ordning, som
är stadgad angående äktenskaps afsilande inför borgerlig myndighet, eller
ock, der den, med hvilken medlem af svenska kyrkan, som ej begått Herrans
heliga Nattvard, vill träda i äktenskap, tillhör främmande kristet trossamfund
med sådant presterskap, som i berörda § sägs, afslutas medelst vigsel,
förrättad af dertill berättigad prest inom nämnda trossamfund; samt
att det lätteligen torde undgå uppmärksamheten, att hvad förslaget
innehåller derom, att äktenskapet skall ingås ”med tillämpning af de föreskrifter,
som angående borgerligt äktenskap af främmande trosbekännare, och
hvad i sammanhang dermed bör iakttagas, äro stadgade i Förordningen den
31 Oktober 1873”, skall syfta, bland annat, derpå, att lysning till äktenskapet
bör ega rum, — hvarföre och då lysning till äktenskap är i 7 kapitlet
Giftermålsbalken äfvensom i kyrkolagen föreskrifven endast när äktenskap
skall afslutas genom vigsel, samt förslaget afser, jemte andra fall, äfven det,
att medlemmar af svenska kyrkan, hvilka ej begått Herrans heliga Nattvard,
vilja, ingå äktenskap med hvarandra, men 1873 års förordning alls icke angår
äktenskap emellan medlemmar af svenska kyrkan, mera bestämd och
tydlig föreskrift om lysning, än som af förslaget kan härledas, synes mig
böra meddelas.
I öfrigt får jag erinra, att, om förslaget blir lag och deraf skulle följa,
att medlem af svenska kyrkan, som ej begått Herrans heliga Nattvard, finge
träda i äktenskap med okristen, tvekan torde uppstå, huruvida ej äfven annan
medlem af svenska kyrkan egde ingå dylikt äktenskap inför borgerlig
myndighet oaktadt det hinder, som deremot i nu gällande lag förekommer,
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.
samt, att derest förslaget omredigeras så, att äktenskap emellan medlem af
svenska kyrkan, som ej begått Herrans heliga Nattvard, och medlem af främmande
kristet trossamfund må ingås jemväl genom vigsel af prest inom den
sednares trossamfund, ändring af förslagets rubrik lärer erfordras.
Slutligen anser jag mig böra i underdånighet tillägga:
dels att jag, på grund af hvad 1734 års lag innehåller om trolofning,
instämmer med Justitierådet Huss deri, att det i den till tiden äldre kyrkolagens
15 kapitel 11 § befintliga stadgande, att ingen skall trolofvas, som
icke kan Luthers katekes och begått Herrans Nattvard, endast har betydelse
såsom vilkor för äktenskaps afsittande genom vigsel af prest inom svenska
kyrkan, hvaraf följer, att, efter mitt omdöme, det remitterade lagförslaget
icke innefattar ämne, hvarom 2 mom. i 87 .§ Regeringsformen handlar;
dels ock att, i min tanke, för den händelse att förslaget skulle antagas
till lag och således för medlem af svenska kyrkan verkstäld lysning till
äktenskap komme att ej längre utgöra bevis derom, att han begått Herrans
heliga Nattvard, det vore både nödigt och lämpligt att, till förekommande,
att ej ofvan omförmälta vigselförbud skulle förbises eller kringgås, blefve i
den ordning, som för kyrkolags stiftande är stadgad, meddelad en föreskrift,
enligt hvilken medlem af svenska kyrkan ej finge vigas utan att styrkt blifvit,
att han begått Herrans heliga Nattvard, eller den prest, som skall förrätta
vigseln, ändock har kännedom derom.
Justitierådet von Hofstat, utlät sig: Då förslagets ordställning är sådan,
att detsamma kan anses innefatta föreskrift om äktenskap af en hvar, som
ej blifvit döpt, men förslaget ej torde böra angå andra icke döpta personer
än sådane, Indika i så måtto tillhöra Svenska kyrkan, att deras föräldrar
bekänna den evangeliskt lutherska trosläran, eller att de eljest enligt lag
bort i samma tro uppfostras, hemställer jag att förslaget måtte i sådan syftning
omredigeras.
I öfrigt bar jag ingen anmärkning att framställa emot sjelfva förslaget,
dock torde rubriken kunna förändras till mera öfverensstämmelse med
den föreslagna förordningens innehåll.
Hvad slutligen angår frågan, huruvida ifrågavarande förslag är att till
kyrkolag hänföra, instämmer jag med Justitieråden Rabc och Huss.
Justitierådet Naumann yttrade: Emot det remitterade förslagets syftemål
finner jag ingen anmärkning vara att framställa.
Men då förslaget är ämnadt att öfvergå till lag, torde de blifvande
stadgandena derutinnan behöfva närmare bestämmas och förtydligas.
I sådant afseende^ finner jag, i likhet med flera af domkapitlen i deras
infordrade, underdåniga utlåtanden, orden: uej ur svenska kyrkan utträda
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17. 13
höra undvikas såsom oegentliga med afseende på odöpta personer. För (ifrigt
torde i den blifvande lagen böra meddelas följande bestämningar:
l:o) att sådane personer, som enligt gällande lag bort eller böra uppfostras
i den rena evangeliska läran, men vid uppnådda femton års ålder
icke blifvit döpta, skola derefter betraktas lika med främmande trosbekännare
och i följd deraf, när de till äktenskaps ingående äro i borgerligt hänseende
behörige, vara berättigade att sådant inför borgerlig myndighet ansluta
i den ordning och med tillämpning af de föreskrifter, som, angående
så kallade civilt eller borgerligt äktenskap af främmande trosbekännare och
hvad i sammanhang dermed bör iakttagas, äro stadgade i Förordningen den
31 Oktober 1873.
2:o) att enahanda rätt till äktenskaps ingående inför borgerlig myndighet
tillerkännes den medlem af svenska kyrkan, som, ehuru till mogen
ålder kommen, icke i enlighet med svenska församlingens ordning begått
Herrans heliga Nattvard.
I afseende på den tillämnade lagens rubrik torde densamma kunna
sålunda ändras: Angående utsträckning af rättigheten att inför borgerlig
myndighet ingå äktenskap.
Huruvida förevarande lagstiftningsåtgärd, för att komma till stånd erfordrar
samtycke af allmänt kyrkomöte, är en fråga, hvilken, efter mitt omdöme,
grundlagsenligt icke utgör föremål för något Högsta Domstolens utlåtande.
Justitierådet Wretman instämde med Justitierådet von Hofsten.
Justitierådet Södergren anförde: Den ifrågasatta förordningens föreslagna
öfverskrift synes mig sakna egentlighet och tydlighet. “Äktenskaps
ingående inför borgerlig myndighet14 har hitintills icke blifvit taget till fristående
ämne för någon lag eller författning, som skulle i allmänhet bestämma
huru dylikt äktenskap skulle vara beskaffadt och i hvilka fall det
vore åt lagen tillåtet; ingen sådan författning eller någon dess afdelning
har kommit att bära en derom utmärkande titel eller öfverskrift; förgäfves
skulle man genomleta registren till våra lagar och svenska författningssamling
för att upptäcka “gällande stadgande11 i sådant ämne. Väl förekommer
i en författning, Förordningen den 31 Oktober 1873 angående
“främmande trosbekännare och deras religionsöfning11, en kategori, som just
är raka motsatsen (ill deras ställning, för hvilka nu skulle lagstiftas, nemligen
medlemmar af svenska kyrkan, — väl förekommer deruti bestämmande
af särskildt sätt för dessa främmande trosbekännares inträdande i äktenskap,
och nu vore fråga att om sättet för vissa svenska kyrkans medlemmars inträdande
i äktenskap lagstifta i likhet med nämnde bestämmande. Men
14
Kuttgl. Majds Nåd. Proposition N:o 17.
icke rimligtvis skulle det uu föreslagna stadgandet för medlemmar af svenska
kyrkan kunna infogas i lagtexten uti omförmälda förordning såsom ett tilllägg
för “utsträckt tillämpning44 deraf; och likaså, då man i den nya lagen
ville upptaga likartad! stadgande om äktenskapssättet, bör väl icke detta
sägas vara eu 44utsträckt tillämpning44 af någon del i denna förordning om
främmande trosbekännare. Författningens öfverskrift lärer väl, för att uppfylla
sitt verkliga ändamål, böra angifva, att den rörer de i lagtexten omförmälda
personers inträdande i äktenskap — detta i sa få och korta ordalag,
som öfverskriftens behof af tydlighet må tillåta.
I följd af denna min åsigt synes mig icke heller i den föreslagna
lagtexten ordet 44tillämpning44 vara det rätta eller det tillämpliga; likasom
jag betvifla!'' det tjenliga deruti, att i en lag till rättelse för svenska kyrkans
medlemmar enkelt och kort hänvisas i det allra vigtigaste till en speciel
undantagslag om främmande trosbekännare och deras religionsöfning,
hvilken lag med dess många bestämningar de förra icke hafva egentlig anledning
att inpregla i minnet. Det blefve icke den beqvämlighet för den
stora allmänheten, hvarom man i våra dagar talar så mycket både i stora
och i små saker. Hvarföre göra en ensamt för sig stiftad och utfärdad
dissenters till ett för sjelfva den enkla begripligheten oundgängligt bihang
åt en särskild lag om ordningen inom svenska kyrkan?
Vidare måste jag i afseende på det yttre af närvarande lagförslag anmärka
saknaden åt sådan ingress, hvarmed i utkommande författningar
vanligen anvisas det lagstadgande, som upphäfves eller ändras.^ Om ändring
i nu gällande lag är ju nu fråga. Det synes mig icke böra lemnas
ovisshet om qvarblifvande giltighet, bland annat, för det bud i 15 kapitlet
11 § kyrkolagen, som hitintills antagits stadga äktenskapshinder
för den svenska kyrkans medlem, hvilken icke begått Nattvarden. I
sådant afseende blef, i enlighet med Högsta Domstolens den 20 November
1878 gina tillstyrkande, nämnda lagrum åberopadt uti ett, efter
föredragning i Statsrådet, af Kongl. Maj:t under den 13 December samma
år meddeladt utslag. Det är således i detta kyrkolagens bud ändring skulle
göras medelst den nu förslagna lag. Det synes då böra i författningens
ingress omförmälas till undvikande af framtida villrådighet och skiljaktiga
meningar; och det desto heldre då Riksdagen vid sin pröfning af lagförslaget
borde kunna beräkna, om dermed förslagets öde slutligen afgjordes eller om
Riksdagens möjligen bifallande beslut måste, jemlikt andra momentet i 87 §
Regeringsformen, till sin giltighet bero af allmänna kyrkomötets vägran eller
samtycke. Jag vet visserligen att försök göres till bevisning, att ett stadgande,
som till upprätthållande af Nattvardssakramentets helgd och till befrämjande
af det för familjlifvets pligter i både andlig och verldslig rigtning
nödiga religiösa sinnelag biifvit i kyrkolagen inlagdt och sedermera icke ge
-
Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 17. 15
nom något) lagstiftning blifvit rubbad t — ett stadgande sådant som det nu
omförmälda — icke skulle hafva egenskapen af befintlig kyrkolag. En sådan
lära kan jag icke biträda. Men i allt fall — kyrkolag eller icke kyrkolag
''— är 15 kap. 11 § kyrkolagen just det lagbud, som genom ifrågavarande
lagstiftning skulle upphäfvas; och det är åtminstone detta förhållande, som
borde i lagförslaget Öppet tillkännagifvas.
Hvad angår sjelfva lagförslaget, instämmer jag i det af Justitierådet
Rabe derom afgifna yttrande.
Rätt afskrifvet; betygar:
Ex officio
E. Adlersträhle.
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition JS:o 17.
Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartements-ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott
Fredagen den 20 Februari 1880,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Almqvist,
Herr Thyselius,
Boven,
Friherre von Otter,
Forssell,
Rosensvärd,
von Steyern,
Malmström.
Justitieråden: Naumann,
Olivecrona.
Chefen för Justitiedepartementet, Statsrådet Almqvist, anmälde i underdånighet
Högsta Domstolens, i dess protokoll för den 16 sistlidne
December intagna yttrande öfver ett inför Kongl. Maj:t den 5 i samma
månad föredraget förslag till förordning angående utsträckt tillämpning åt
gällande stadgande om äktenskaps ingående inför borgerlig'' myndighet. Efter
redogörelse för samma förslag samt för Högsta Domstolens utlåtande, yttrade
föredraganden, att, enär den af honom vid ärendets underdåniga föredragning
den 5 December framstälda åsigt, att det tillkommer staten, eller Konung
och Riksdag, att stifta lag i förevarande fall, blifvit biträdd af Högsta Domstolens
fleste ledamöter, hvilka ansett kyrkomötets samtycke till den föreslagna
författningen icke erfordras, ansåg föredraganden någon betänklighet mot
förslagets framläggande för Riksdagen såsom civillag icke böra möta. Med
anledning af vissa i Högsta Domstolen mot förslaget eljest framstälda an
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 17.
märkningar hade, såsom föredraganden vidare anmälde, vidtagits dels ändring
af förslagets öfverskrift och dels något förtydligande af dess lydelse i öfrig!;
och hemstälde föredraganden, med åberopande af sitt underdåniga yttrande
vid ärendets förra föredragning, att Kongl. Maj:t behagade i nådig proposition
enligt 87 § Regeringsformen framlägga till Riksdagens antagande följande
förslag till förordning angående äktenskaps afsilande i visst fall inför
borgerlig myndighet:
Vill någon, som icke tillhör främmande trossamfund, men icke heller
inom Svenska kyrkan blilvit döpt eller begått Herrans Nattvard, ingå äktenskap,
må det afslutas inför borgerlig myndighet, i den ordning och med
tillämpning af de föreskrifter, som angående borgerligt äktenskap af främmande
trosbekännare och hvad i sammanhang dermed så väl i afseende å
lysning som för öfrigt bör iakttagas, äro stadgade i Förordningen den 31
Oktober 1873.
Statsrådet Malmström anförde:
»Då den föreslagna förändringen afser att inskränka giltigheten af ett
endast i kyrkolag stadgadt äktenskapsvilkor, som ända tills nu ansetts vara
gällande för svenska kyrkans medlemmar, äfven då dem tillåtits ingå äktenskap
inför borgerlig myndighet — såsom man kan sluta af § 4 i Kongl.
Förordningen den 31 Oktober 1873 om främmande trosbekännare — så synes
det mig visserligen icke vara så alldeles klart, att det föreliggande lagförslaget
skulle helt och hållet falla inom den civila lagstiftningens område. För
att förebygga hvarje tvekan i detta afseende, hvarje möjlig föreställning atr
kyrkomötets rätt blifvit satt å sido, skulle det enligt mitt förmenande hafva
varit bäst, om den nu föreslagna åtgärden blifvit satt i sammanhang med en
ändring af kyrkolagens 15 kap. 11 §, hvarigenom förklarats att detta lagrum
endast afsåge sådant äktenskap, som genom kyrklig vigsel afslötes. Men då
en motsatt åsigt, stödjande sig på skäl, hvilkas vigt jag ej förnekar, om de
än för mig icke varit öfvertygande, blifvit omfattad af Högsta Domstolens
pluralitet och af Statsrådets samtlige lagfarne ledamöter, så anser jag mig
icke kunna afstyrka Eders Kongl. Maj:t från att låta ärendet behandlas
efter föreskrifterna för civil lagstiftning.
Hvad förslagets innehåll beträffar, så framställer sig genast den betänkligheten,
att det icke kan vara önskvärd!, att antalet ökas af sådana
äktenskap, som endast hafva karakteren af borgerlig öfverenskommelse. Styrkan
af denna betänklighet synes mig dock försvagas derigenom, att en stor del
af dem, hvilka genom denna förordning skulle få rätt att ingå borgerliga
äktenskap, förmodligen icke torde underlåta att åt dem gifva jemväl en religiös
invigning; och i alla fall måste äfven en blott juridisk giltighet, gifven
åt familjebanden, vara bättre än ingen.
Bill. till Itilcsd. Prof. 1880. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.
Sant är, att den föreslagna förordningen i hufvudsaklig man kommer
sådana personer till godo, som trädt i ett mer eller mindre fiendtligt förhållande
till den svenska kyrkan, och för hvilka en väg redan står öppen
att ingå lagliga äktenskap, om de nemligen äfven i det yttre sluta sig till
de trossamfund, som de med hjertat tillhöra. Men bland dem, som icke
tillhöra något främmande trossamfund, men icke heller inom den svenska
kyrkan begått Herrans Nattvard, finnas äfven personer, som utan att vara
mot kyrkan fiendtligt eller från hennes lära skiljaktiga, återhållas från
sakramentets bruk af samvetsbetänkligheter och oro öfver eget själatillstånd.
Det synes mig hafva varit önskligast, om för dessa, hvilkas belägenhet utan
tvifvel förtjenar att på det ömmaste behjertas, möjlighet att ingå lagligt
äktenskap hade blifvit beredd derigenom, att på kyrkolagstiftnings väg undantag
för dem medgifvits från föreskriften i kyrkolagens 15 kap. 11 §,
om detta skeft under vilkor, som kunnat betrygga, att icke ett kyrkofiendtiigt
sinnelag derigenom fått tillfälle att trotsa sig till att qvarstanna inom
kyrkan. Men då förslag i denna rigtning hittills icke rönt någon framgång,
och då dessa personer hvarken böra ur kyrkan afsöndras eller från rättigheten
att ingå äktenskap uteslutas, så får jag i synnerhet för deras skull
underdånigst tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att bifalla det nu framlagda
lagförslaget. “
Justitierådet Olivecrona yttrade:
“Vidkommande först frågan, huruvida detta lagförslag berör ett ämne,
hvaröfver utom Riksdagen äfven allmänt kyrkomöte egen besluta, är jag af
den mening, att förslagets innehåll allena tillhör den civila lagstiftningens
område. Då man icke drager i tvifvelsmål statens rätt att i civil-lagen
ensam stadga de rättsnormer, hvarefter alla rättsförhållanden äkta makar
emellan skola bedömas, så ock alla rättsförhållanden mellan dem, å ena sidan,
och främmande personer, å den andra, torde man icke heller böra
tveka att äfven medgifva staten rätt att allena föreskrifva alla de vilkor,
hvarunder staten, från sin synpunkt, vill erkänna en förening mellan man
och qvinna såsom ett i laga ordning fullkomnadt äktenskap. Till dessa
vilkor hörer icke blott allt hvad som angår personernas behörighet att med
hvarandra knyta en äktenskaplig förening, utan ock de formaliteter, hvilka
åsyfta att göra äktenskaps afslutande till en notorisk handling, hvarigenom
den tidpunkt varder allmänligen bekant, då äktenskap skall anses taga sin
begynnelse och alla rättsföljderna deraf träda i verksamhet. Betraktar man
den utveckling, som lagstiftningen i vårt fädernesland rörande äktenskaps
ingående tagit, skall man finna att i äldre tider hade vissa rättsseder utbildat
sig i privaträttsligt hänseende, hvilkas ändamål var att utmärka begynnelsepunkten
för äktenskap och den dermed förknippade juridiska verkan.
19
Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 17.
När den äldre kyrkoordningen sedermera år 1571 stadgade, att äktenskap
skulle genom vigsel fullkomnas, blefvo likväl de privaträttsliga följderna af
äktenskap icke förbundne med denna religiösa akt, utan qvarstodo förenade
med de urgamla plägseder, som lands- och stadslagarna upptagit och bibehållit;
och det var 1734 års lagstiftare, som hos oss i den civila lagstiftningen
allra först påbjöd såsom regel, att äktenskap skulle med vigsel fullkomnas,
och att äktenskapets alla juridiska följder skulle inträda från och
med den dag, då vigsel egt rum.
Det var den religiösa intoleransen, som i utlandet framkallade införandet
af civil-äktenskap. För att möjliggöra lagligt äktenskap mellan kristne
och mosaiske trosbekännare, var det Förordningen den 20 Januari 1863, som
här i landet först stadgade formerna för civil-äktenskaps afslutande; och Förordningen
den 31 Oktober 1873, angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning'', har åt ingåendet af sådana äktenskap gifvit en ännu
större utsträckning.
Det närvarande lagförslaget åsyftar att än ytterligare utvidga användningen
af formen för äktenskaps ingående inför civil embetsmyndighet i de
fall, der religiösa betänkligheter från ena eller andra kontrahentens eller
från svenska kyrkans sida förhindra äktenskapsbandets bekräftande medelst
kyrklig vigsel. Emot förslagets innehåll i detta afseende har jag icke något
att erinra. Men det synes mig hafva varit önskligt, om så väl detta
som hvad 1873 års nyssnämnde förordning i § 5 upptager, hade blifvit sammanfördt
på ett enda ställe och såsom ett tillägg fogats till 7 kapitlet Giftermålsbalken
i 1734 års lag. Derigenom hade detta kapitel kommit att
angifva på en gång den allmänna regeln om äktenskaps fullkomnande genom
vigsel äfvensom de undantagsfall, der, till följd af kontrahenternas
skiljaktighet i trosbekännelse eller af andra orsaker, en embetsåtgärd från
den civila myndighetens sida skulle ersätta den religiösa akt, hvarigenom
kyrkan eljest helgar äktenskapsbandet.“
På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter behagade
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla föredragande
Departementschefens hemställan samt befalde, att nådig
proposition af det innehåll, bilagan till detta protokoll utvisar,
skulle till riksdagen aflåtas.
Ex protocollo
Th. Wilh. Malm,
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.