Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg, sä ock i fråga om förvaltning af jernväg under konkurs, samt till förordning om förändrad lydelse af 16 § i Förordningen den 16 Juni 1875 angående inteckning i fast egendom

89 sidor, varav 87 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 87 av 89 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1880:26, Med förslag till förordning innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg, sä ock i fråga om förvaltning af jernväg under konkurs, samt till förordning om förändrad lydelse af 16 § i Förordningen den 16 Juni 1875 angående inteckning i fast egendom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

1

N:o 26.

Kongl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

förordning innefattande särskilda föreskrifter angående

lagfart, inteckning och utmätning af jernväg, sä ock i

fråga om förvaltning af jernväg under konkurs, samt till

förordning om förändrad lydelse af 16 § i Förordningen

den 16 Juni 1875 angående inteckning i fast egendom;

Gifven Stockholms Slott den 8 Mars 1880.

Sedan Kongl. Maj:t den 21 Mars sistlidna år till Riksdagen aflåt.it

nådig proposition med förslag till lag om inteckning i jernväg och i

sammanhang dermed erforderliga författningar samt Riksdagen genom

skrifvelse den 3 påföljande Maj i underdånighet anmält, att Riksdagen

funnit sig icke kunna bifalla nämnda nådiga proposition; så och efter

det den komité, som under den 12 Juli 1878 erhållit nådigt uppdrag

att utarbeta förslag till erforderliga stadganden om säkerhet, i jernvägar

och dermed jemförliga anläggningar, den 25 sistlidne November

inkommit med underdånigt förslag till förordning angående vissa jernvägsaktiebolags

konkurs, hafva förslag'' till de lagbestämmelser, som synts

erforderliga med afseende å lagfart, inteckning och utmätning af enskilda

jernvägar, samt i fråga om förvaltning af sådan jernväg under

konkurs, blifvit utarbetade samt jemväl undergått grundlagsenlig behandling

i Högsta Domstolen; och vill Kongl. Maj:t, med bifogande af

de angående ämnet i Högsta Domstolen och Statsrådet förda protokoll,

enligt 87 § Regeringsformen till Riksdagens antagande framställa närlagda

förslag till:

Do. Förordning, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart,

inteckning och utmätning af jernväg, så ock i fråga om förvaltning

af jernväg under konkurs; och

Bill. till Riksd. Prot. 1880. 1 Sami. 1 Afd. 13 Hiift.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

2:o. Förordning om förändrad lydelse af 16 § i Förordningen den

16 Juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Ludv. Almqvist.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

3

Förslag till Förordning,

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

af jernväg, så ock i fråga om förvaltning af jernväg under konkurs.

Jemte de angående lagfart, inteckning, utmätning och konkurs enligt

lag i allmänhet gällande stadganden, så vidt de ej strida mot hvad

här nedan förordnas, skola, beträffande jernväg, följande föreskrifter

lända till efterrättelse.

Allmänna stadganden.

1 §•

Med jernväg förstås i denna förordning sådan enskild jernväg, för

hvars anläggning Konungen medgifvit rätt till förvärfvande af erforderlig

mark enligt gällande författningar om jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof, och hvilken, enligt Konungens vid jernvägens anläggning

eller eljest meddelade beslut, är att såsom särskild jernväg anse.

Jernvägen i hela sin sträckning med dertill hörande mark samt verkstäder

och andra byggnader anses såsom en enda sammanhörande fast

egendom. De till jernvägens drift anskaffade, under jernvägsegarens

värjo och användning varande lokomotiv, vagnar, inventarier och förråd

anses såsom tillhörigheter till den fasta egendomen.

2 §.

Ej må utan Konungens tillstånd jernväg delas eller något af den

mark, som efter hvad i 1 § sägs, till jernväg hör, derifrån afsöndras.

Ej heller må den, som förmenar sig ega anspråk på egande-, panteller

nyttjanderätt till någon del af den mark, som till jernväg hör, göra

sådan rätt gällande annorlunda än såsom anspråk på lösen eller ersättning

enligt Förordningen den 14 April 1866 angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 26.

Om lagfart.

3 §•

Ärenden angående lagfart af jernväg upptagas och pröfvas af Stockholms

Rådstufvurätt, då jernvägen till större delen af sin sträckning

ligger inom domsagor under Svea Hofrätt, af Rådstufvurätten i Jönköping,

då jernvägen till större delen ligger inom domsagor under Göta

Hofrätt, och af Rådstufvurätten i Christianstad, då jernvägen till större

delen ligger inom domsagor under Hofrätten öfver Skåne och Blekinge.

Hafva, sedan jernväg blifvit vid någon af förenämnda Rådstufvurätter

lagfaren, förändrade förhållanden inträdt, lyder jernvägen ändock

fortfarande under den Rådstufvurätt, der lagfarten skedde.

4 §•

1 mom. När lagfart å jernväg första gången sökes, ingifve sökanden

till lagfartsdomstolen:

1. sådant af Konungen meddeladt beslut angående jernvägen, hvarom

i 1 § förmäles,

2. en af Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader granskad

och till rigtigheten vitsordad karta med beskrifning öfver jernvägens

område till alla dess delar, samt

3. särskilda af vederbörligen förordnad landtmätare med ledning af

nämnda karta upprättade specialkartor med beskrifningar, utvisande,

från hvilka hemman, lägenheter eller tomter den till jernvägen använda

mark är tagen och inom hvilka underrätters domsområde den är belägen.

Fullgör ej sökanden hvad sålunda föreskrifvet är, varde ansökningen

genast afslagen.

2 mom. Gitter ej sökanden förete fullständiga fångeshandlingar å

all den till jernvägen hörande mark, men styrker han, att med afseende

å den mark, för hvilka sådana handlingar saknas, underrätten i den ort,

der marken ligger, utfärdat sådan stämning, som i 2 § af Förordningen

den 14 April 1866 sägs, och att borgen blifvit enligt 24 § af samma

Förordning stäld, då må den omständigheten, att sökanden ej företett

fullständiga fångeshandlingar, ej vidare utgöra hinder för lagfartens

beviljande.

3 inom. Sedan lagfart å jernväg blifvit beviljad, åligge det rätten,

som beviljat lagfarten, att genom transsumt af protokollet sådant genast

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26. 5

«•

tillkännagifva för en hvar underrätt, inom hvilkens domsområde någon

till jernvägen hörande mark är belägen, och varde i dessa underrätters

lagfartsprotokoll samt lagfarts- och fastighetsböcker anteckning

derom gjord. Efter det sådan anteckning skett, må ansökning om lagfart

å den mark, som anteckningen afser, ej vidare vid domstol i orten

upptagas.

5 §■

Lagfart skall på en gång meddelas å hela jernvägen; dock att, om

för utvidgning eller omläggning af jernväg, å hvilken lagfart redan är

beviljad, mark utöfver det ursprungliga jernvägsområdet förvärfvas, lagfart

derå skall ske, med iakttagande i tillämpliga delar af hvad ofvan

är sagd t, och anses sedan den mark vara med jernvägen förenad.

6 §.

Hvad i 2 och 3 §§ af Förordningen den 16 Juni 1875 är stadgadt

angående skyldighet att inom viss tid söka lagfart å fång till fast egendom,

ege ej tillämpning i fråga om lagfart å jernväg. Sedan lagfart å

jernväg i dess helhet blifvit beviljad, upphöre ock den af nämnda paragrafer

eljest följande skyldighet att inom viss tid vid domstol i orten

söka lagfart å den till jernvägens anläggning förvärfvade och dertill

använda mark.

I den händelse, som i 12 § af nyssnämnda förordning omförmäles,

vare, i fråga om mark som blifvit till jernväg använd, vid jernvägens

lagfartsdomstol gjord ansökan om lagfart å hela jernvägen utan verkan

emot den, som vid domstol i orten sökt lagfart å den ifrågavarande marken.

7 §•

Afträdes i den ordning, som om jords eller lägenhets afstående för

allmänt behof är stadgad, någon del af den mark, som till jernväg hör,

eller har eljest med Konungens tillstånd någon mark blifvit från jernväg

afsöndrad, då skall, sedan lagfart å den afsöndrade marken blifvit beviljad,

rätten, som beviljat lagfarten, genom utdrag af protokollet sådant

genast tillkännagifva för den Rådstufvurätt under hvilken den

jernväg lyder, dit marken förut hört. Denne rätt göre anteckning

derom i lagfartsprotokollet och fastighetsboken, och anses sedan marken

vara från jernvägen skild.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 26.

Om inteckning.

8 §•

Ärenden angående inteckning i jernväg upptagas och pröfvas af den

Rådstufvurätt, som, på sätt i 3 § sägs, är behörig att handlägga ärenden

angående lagfart å jernvägen.

9 §•

Har, innan sådan anteckning skett, som i 4 § 3 mom. sägs, inteckning

vid underrätten i orten beviljats i mark, som till jernvägen hör,

galle inteckningen till säkerhet för det ersättningsbelopp, som enligt

Förordningen den 14 April 1866 skall för marken gäldas, såsom inteckning

i jernvägen med förmånsrätt från den dag, inteckningen söktes;

dock att om företräde till betalning för ogulden köpeskilling gäller hvad

i 11 kap. 2 § Jordabalken sägs. Är, då sagda anteckning sker, ansökan

om inteckning i den mark, som anteckningen angår, på pröfning beroende,

fortfare samme rätt dermed, och galle om inteckningen, der den

beviljas, hvad ofvan sagdt är.

Inteckning, hvarom i denna paragraf sägs, skall, på sätt i allmänhet

stadgadt är, förnyas vid den rätt, som inteckningen beviljat.

10 §.

Vid ansökan om inteckning i jernväg skall jernvägens egare, sjelf

eller genom laga ombud, till rätten ingifva i hufvudskrift den förbindelse,

hvarå fordran grundas, eller, der inteckning sökes till säkerhet

för lån, som upptages mot tryckta eller graverade obligationer, de till

lånet hörande obligationerna. Äro alla obligationerna eller flera af dem af

lika lydelse eller skilja de sig endast i afseende å littera eller nummer,

skall allenast eu obligation af hvarje slag i protokollet fullständigt afskrifvas,

men antalet obligationer af hvarje slag i protokollet noggrant

angifvas; dock skola äfven i detta fall samtliga obligationerna förses

med sådant bevis, som i 17 § af Förordningen den 16 Juni 1875 angående

inteckning i fast egendom, föreskrifves.

11 §•

Jernväg må endast i sin helhet intecknas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Korujl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Ej må flera jernvägar intecknas för samma fordran, med mindre

dervid bestämmes, för huru stor del af fordringen hvarje jernväg häftar;

ej heller må från intecknad jernväg någon mark afsöndras, der ej visas,

att den afsöndrade delen är från inteckning fri.

12 §.

Har, på. sätt i 5 § sägs, mark blifvit med jernväg förenad, häfte

den mark, lika med jernvägen i öfrig!, för inteckning som i jernvägen

är faststäld.

13 §.

Inteckning, som till säkerhet för tryckta eller graverade obligationer

blifvit faststäld i jernväg, galle fortfarande utan förnyelse, ändå att

den fordran, hvarför inteckningen meddelats, ej blifvit så bevakad, som

i 1 § af Förordningen den 4 Mars 1862 om tioårig preskription och om

årsstämning sägs.

O o

14 §.

Söker jernvägs egare, att inteckning, som blifvit i jernvägen faststäld

till säkerhet för lån upptaget mot tryckta eller graverade obligationer,

må helt och hållet dödas, och kan han ej förete alla obligationerna, men

visar, att de felande obligationerna, när inteckningen meddelades, voro

af den lydelse, att vid den tid, då inteckningens dödande begäres, all

betalningsrätt för dem förfallit, må den omständigheten, att han ej företett

alla obligationerna, ej utgöra hinder för inteckningens dödande.

Om utmätning.

15 §.

Utmätningsman i den ort, der jernvägens egare bör inför domstol

svara i. tvistemål, som angå gäld i allmänhet, vare behörig att verkställa

utmätning af jernväg.

16 §.

Jernväg må ej delvis utmätas. Ej heller må någon sådan jernvä
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

gens tillhörighet, som i 1 § omförmäles, särskilt utmätas. Utmätes

jernvägen, skola ock dess berörda tillhörigheter i mät tagas.

17 §.

Utmätes jernväg, som begagnas för allmän trafik, skall, efter derom

enligt 85 § Utsökningslagen erhållen anmälan, äfvensom i det fall att

öfverexekutor omedelbart förordnat om jernvägens försäljning, öfverexekutor,

ehvad borgenär gör yrkande, som i 80 och 81 §§ samma lag omförmäles,

eller icke, genast, efter inhemtande af statens jernvägsstyrelses

förslag, förordna en eller, der så nödigt anses, flera erfarne och sakkunnige

män, att i egenskap af sådane syssloman, som i nyssnämnda §§ afses,

jernvägen omhändertaga och förvalta samt om trafikens uppehållande

i det omfång, som förut varit vanligt eller eljest finnes lämpligt, besörja,

intilldess jernvägen blifvit i laglig ordning såld eller utmätningen eljest

afslutats.

Kostnad, som för trafikens uppehållande enligt hvad nu är sagdt

åtgår och ej af inflytande inkomster betäckes, gäldes såsom i 164 § Utsökningslagen

sägs.

18 §.

Auktion å utmätt jernväg skall förrättas af öfverexekutor samt hållas

å den ort, der han har sitt säte; och gånge dervid jernvägen med

allt hvad enligt 1 § dertill hör i ett utrop.

Om förvaltning under konkurs.

19 §.

Varder jernväg, som begagnas för allmän trafik, till konkurs afträdd,

skall rätten eller domaren genast, efter inhemtande af statens jernvägsstyrelses

förslag, förordna en eller, der så nödigt anses, flere erfarne och

sakkunnige män, att såsom förvaltare taga jernvägen om händer och, intilldess

å inställelsedagen i konkursen syssloman blifvit valde, besörja

trafikens uppehållande i det omfång, som förut varit vanligt eller eljest

pröfvas lämpligt och med borgenärernes fördel mest förenligt.

Förvaltare må af konkursdomaren entledigas, om skäl dertill äro,

och annan förvaltare i ofvan stadgad ordning tillsättas.

Förvaltningen åligger att afgifva redovisning till konkursboets sysslo
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

män. Vilja borgenärerne eller gäldenären den redovisning klandra, o-öre

det genom stämning inom natt och år, sedan redovisningen afgafs.

Beloppet af den förvaltare tillkommande godtgörelse bestämmes,

der stridighet derom uppstår, af konkursdomaren enligt de orUnder’

smn för motsvarande eller jemförlig befattning vid ståtens iernväoar

tillämpas. °

. Kostnad, som åtgår till jernvägens drift och förvaltning, skall utgå

ar jernvägens afkastning och köpeskilling i öfverensstämmelse med 67 §

Konkurslagen.

20 §.

Den tillåtelse, att i visst fall före inställelsedagen sälja till konkursbo

hörande fast egendom, som följer af stadgandena i 13 och 47 §§ Konkurslagen,

galle ej i fråga om jernväg, som blifvit till konkurs afträdd.

Anses försäljning af jernvägen ej kunna utan förlust för borgenärerne

ske så skyndsamt, som i konkurslagen för fast egendoms afyttrande

i allmänhet är bestämdt, och vill borgenär förty yrka uppskof med försäljningen,

göre det skriftligen senast å inställelsedagen i konkursen

och varde . yrkandet då af ordföranden föredraget för borgenärerne!

Med pröfnmgen af sådant yrkande skall anstå till det i 71 § Konkurslagen

omförmälda förhör inför rättens ombudsman; tarfvas ej sådant förhör,

utsatte ordföranden och kungöre å inställelsedagen för parterne viss

tid och ort att inför ombudsmannen sammankomma för att beslut i anledning

af uppskofsyrkandet fatta, och varde emellertid åtgärderna för

jernvägens försäljning instälda. A den dag, då uppskofsyrkandet sålunda

prölvas bör, skola borgenärerne besluta, om och på huru lång tid uppskof

med jernvägens försäljning skall ega rum, hvilken tid dock ej må

sättas längre, än fem år från beslutets dag, äfvensom, der så anses nödigt,

bestämma de vilkor, hvarpå jernvägen må äfven före den beslutade

uppskofstidens förlopp af boets syssloman afyttras. Vid omröstning härom

galle, såsom beslut den mening, hvarom, bland närvarande borgenärer,

de sig förena, hvilkas fordringar sammanräknade utgöra största beloppet,

så framt desse borgenärer derjemte utgöra minst en fjerdedel af

de röstande. Kan beslut på sådant sätt ej åstadkommas, vare frågan

förfallen. Efter den genom borgenärernes beslut bestämda tidens "utgång

må vidare uppskof med jernvägens försäljning ej ega rum.

21 §.

Har uppskof med. jernvägs försäljning blifvit beslutet, på sätt i 20

§ sägs, och varder, i brist på medel eller af annan orsak, jernvägens

Bill. till Rilcsd. Prot. 1880. 1 Sami. 1 Afd. 13 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

eller dess tillhörighetei’S behöriga underhåll åsidosatt eller trafiken ej

vederbörligen vidmakthållen, må, på talan af statens jernvägsstyrelse,

som i nämnda hänseenden eger utöfva tillsyn öfver jernvägens förvaltning,

konkursdomaren förordna, att jernvägen, utan hinder af uppskofsbeslutet,

skall säljas, på sätt i 51 § Konkurslagen är stadgadt.

22 §.

Den behållna inkomst, som jernvägen, efter afdrag för underhålls-,

förvaltnings- och annan kostnad, under konkursen årligen gifver, skall

efter de grunder, som för utdelning i konkurs äro i allmänhet stadgade,

årligen utdelas.

Öfvergångsstadganden angående särskild inteckningsrätt för hittills

upptagna jernvägslån.

23 §.

1 mom. Har någon hos jernvägsaktiebolag fordran, som tillkommit

förr än denna förordning trädt i kraft, må inteckning i bolagets jernväg

derför sökas, ändå att gäldenären det ej medgifvit och fastän lagfart

å jernvägen ej sökts. Sådan inteckningsansökan må dock ej upptagas,

der den göres senare än sex månader efter det denna förordning

trädt i kraft.

2 mom. Finner rätten efter bolagets hörande fordran vara sådan,

att inteckning må beviljas, men har lagfart å jernvägen ännu ej meddelats,

hvile inteckningsansökningen i afbidan på lagfarten. Varder, sedan

lagfart beviljats, inteckningsansökningen fullföljd inom den tid, som

föreskrifves i 10 § af Förordningen den 16 Juni 1875 angående inteckning

i fast egendom, må den omständigheten, att, sedan denna förordning

trädt i kraft, jernvägen till annan egare öfverlåtits eller blifvit utmätt

eller gäldenären kommit i konkurstillstånd, ej utgöra hinder för

inteckningens fastställande, och gälle den med förmånsrätt framför de

fordringar, som tillkommit efter det denna förordning trädt i kraft, ändå

att inteckning för dem vore sökt tidigare, än inteckningsansökningen

för den äldre fordringen gjordes.

Hafva flere borgenärer för fordringar, som tillkommit, innan denna

förordning trädt i kraft, derefter sökt inteckning i jernvägen å olika tider

inom ofvan stadgade tid af sex månader, hafve sig emellan lika rätt

på grund af inteckningen, dock utan rubbning i det inbördes förhållande

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

emellan fordringsegarne, som till följd af gjorda aftal eller förbehåll eljest

lagligen må eg a rum.

3 mom. Inteckning till säkerhet för lån, upptaget af jernvägsaktiebolag

mot tryckta eller graverade obligationer, skall anses vara sökt,

då innehafvare af en af obligationerna enligt 1 mom. söker inteckning

för sin fordran. Fullföljes hvilande inteckningsansökan af innehafvare

utaf en obligation, galle sådant för hela det lån, hvartill obligationen

hör. I dessa fall vare en hvar bland obligationsinnehafvarne berättigad

att, när han derom sig anmäler, få sin obligation försedd med rättens

bevis om inteckningsansökningen, så ock om inteckningen, der den beviljas.

4 mom. Söker ej jernvägsaktiebolag lagfart å sin jernväg inom ett

år från det denna förordning trädt i kraft, eller fullgör bolaget ej dervid

hvad enligt 4 § för lagfartens vinnande bolaget åligger, varde bolaget

i konkurstillstånd försatt, der det yrkas af någon borgenär, som

enligt denna paragraf eger rätt att erhålla inteckning i jernvägen.

5 mom. Med jernvägsaktiebolag förstås i denna paragraf sådant

aktiebolag, som bildats i ändamål att anlägga eller eljest förvärfva och

trafikera jernväg och hvars ordning Konungen faststält.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 Juli 1880.

Förslag till Förordning

om förändrad lydelse af 16 § i Förordningen den 16 Juni 1815

angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 16 § i Förordningen den 16 Juni 1875

angående inteckning i fast egendom skall erhålla följande förändrade

lydelse:

16 §.

Kanal eller annan dermed jemförlig anläggning, hvartill marken till

större eller mindre del blifvit förvärfvad enligt gällande författningar

om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, må ej med inteckning

enligt denna lag belastas.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 Juli 1880.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Utdrag af protokollet öfver ett Justitiedepartementsärende, hållet inför Hans

Maf.t Konungen i Statsrådet ä Stockholms Slott den 28 November 1879,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern, Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: ALMQUIST, ''

Herr Thyselius

Lovén,

Friherre von Otter,

Forssell,

Rosensvärd,

von Steyern,

Malmström.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet Almquist anförde i underdånighet:

Sedan en den 12 Juli sistlidet år tillsatt Komité erhållit nådigt updrag att utarbeta

förslag till erforderliga stadganden om säkerhet i jernvägar och dermed jemförliga anläggningar

samt Eders Kongl. Maj:t i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de förslag i ämnet,

som af Komitén den 10 Februari innevarande år afgifvits, den 21 påföljande Mars

till Riksdagen aflåtit nådig Proposition med förslag till lag om inteckning i jernväg och i

sammanhang dermed erforderliga författningar, — hvilket förslag dock icke vann Riksdagens

bifall —, har Komitén, som genom nådigt Bref den 3 Januari innevarande år förklarats

behörig att utarbeta förslag jemväl till stadganden beträffande vissa delar af konkursförfarandet

i fråga om jernvägar, i hvilka säkerhet blifvit lemnad, den 25 innevarande månad

till Justitiedepartementet inkommit med underdånigt förslag till förordning angående vissa

jernvägsaktiebolags konkurs.

Då Komitén sålunda fullständigt afslutat det updrag, som i omförmälda hänseende

blifvit densamma lemnadt, anhåller jag att få framlägga denna lagstiftningsfråga i sin helhet

till Eders Kongl. Maj:ts nådiga öfvervägande.

Jemte det jag villigt erkänner värdet af den utredning, Komitén åstadkommit, måste

jag dock tillkännagifva, att jag hufvudsakligen ur praktisk synpunkt icke i allo kan gilla

de förslag, Komitén framställt, och att jag, med behörig hänsyn jemväl till de anmärkningar,

som blifvit inom Riksdagen gjorda mot Komiténs förslag, i hvad det angår lagfartsoch

inteckningsförfarandet, funnit mig böra låta inom Justitiedepartementet utarbeta ett

annat förslag till bestämmelser i ämnets hela vidd, och går jag nu att, särskildt beträffande

de delar af detta förslag, som skilja sig från Komiténs, redogöra för de hufvudsakliga

grunder, jag för det inom departementet uprättade förslag utstakat.

Bill. till Riksd. Prof. 1880. l:a Sami. l:a Afd.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Med Komitén är jag ense deri, att hvarje jernväg med dess tillhörigheter af rörlig

materiel, inventarier och förråd bör i rättsligt hänseende betraktas såsom ett sammanhängande

helt; men hvarken ur theoretisk eller praktisk synpunkt finner jag någon betänklighet

vid att låta dessa jernvägens tillhörigheter inbegripas under den panträtt, hvilken på

grund af inteckning vidlåder sjelfva jernvägen såsom fast egefidom, och jag har derföre

icke funnit anledning att, såsom Komitén, föreslå en särskild förmånsrätt med afseende

å dessa tillhörigheter.

Äfven jag har funnit det önskvärdt, att den till jernväg använda jorden blefve före

jernvägens lagfarande lossad från de inteckningar, som kunde vidlåda de fasta egendomar,

hvarifrån samma jord tagits, men den omständighet, att så ej skett, torde ej nödvändigt

leda till den ovilkorliga följd, att lagfart å jernvägen ej må beviljas, innan jernvägsområdet

blifvit befriadt från sådana inteckningar. Ett stadgande härom, hvilket, då tillåtelse till

ediktalstämning med preklusiv verkan ej lärer kunna med utsigt till framgång föreslås,

i och för sig måste medföra omgång och dröjsmål med äldre jernvägars lagfarande,

skulle upresa oöfverstigliga hinder deremot, om ej redan på grund af gällande expropriationslagstiftning

innehafvare af sådana äldre inteckningar vore skyldige att, efter den

till jernvägen hörande jordparcellens värdering, emottaga betalning ur löseskillingen. Syftemålet

att, utan orättvisa mot de äldre inteckningshafvarne, befria jernvägen från den

fara att sönderstyckas, som skulle upkomma, derest dessa inteckningar finge i vanlig ordning

utsökas, har jag ansett kunna vinnas genom en ur expropriationslagstiftningen härledd

föreskrift, att äldre rätt till någon del af jernvägens område ej, i strid mot principen om

jernvägens enhet, må kunna göras gällande annorlunda än såsom anspråk på lösen eller

ersättning, — en föreskrift, som jag funnit uptagen uti ett hos Tyska Riksdagen framstäldt

lagförslag ''i ämnet. Efter antagandet af en sådan regel, hvarigenom någon inskränkning

ej sker i de äldre inteckningshafvarnes bättre företrädesrätt till betalning, kan lagfart medgifvas

oberoende deraf att någon del af jernvägen besväras af äldre inteckning. Det blir

då jernvägsegarens omsorg att, till större säkerhet för dem, som senare erhållit inteckning

i jernvägeu såsom ett helt, genom aflösning enligt expropriationslagen befria sig från de

äldre partiella gravationerna. Men såväl för egaren, som för de egentliga jernvägskreditorerna

måste det vara en fördel, att lagfart kan vinnas oberoende af ifrågavarande upgörelser.

Då jernvägen i rättsligt hänseende betraktas såsom en sammanhörande fastighet,

måste särskilda bestämmelser meddelas dels i afseende å forum för lagfart och inteckning

af jernväg, dels om utmätningsmans behörighet. I senare afseende! är jag alldeles ense

med Komitén och i förra afseendet jemväl så till vida, att jag anser Rådstufvurätt böra

vara lagfarts- och inteckningsdomstol. Men deremot anser jag Komiténs förslag, att

Kongl. Maj:t skulle för hvarje särskild jernväg bestämma viss Rådstufvurätt till inteckningsdomstol,

medföra många olägenheter, och jag tror i stället böra stadgas, att Rådstufvurätt

i stad, der Hofrätt finnes, skall vara lagfarts- och inteckningsdomstol för de

jernvägar, som till sin hufvudsakliga sträckning äro belägna inom samma Hofrätts domvärjo.

För det ökade arbete, som ålägges dessa Rådstufvurätter, torde deras tjensteman

få nöjaktig ersättning genom de ökade sportler som särdeles af inteckningsärendena komma

att härflyta.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Nyssnämnde grundsats om jernvägens betraktande i rättsligt hänseende såsom ett

sammanhörande helt gör det vidare af största vigt, att vid jernvägens lagfarande full kännedom

på en gång vinnes om sjelfva jernvägsområdets utsträckning och gränser. Till konstaterande

deraf erfordras kartor, uprättade eller godkända af vederbörande myndigheter,

och jag har ansett att, äfven om jernvägsegaren kan med andra, rättsgiltiga handlingar till

fullo styrka sin eganderätt till jernvägsområdet, det dock bör såsom ett oeftergifligt vilkor

för lagfartsansökningens uptagande fordras, att sådana kartor företes.

Dessa kartor erhålla en särskild betydelse i det fall, att jernvägsegaren icke kan

fullständigt styrka sill åtkomst till jernvägsområdet. De måste då i viss mån anlitas såsom

ersättning för bristande fångeshandlingar. En bland de största svårigheterna vid

det förevarande lagstiftningsämnet har sin grund i det nog vårdslösa sätt, hvarpå man

hittills i fråga om förvärfvandet af mark till jernvägsanläggningar alltför ofta gått till

väga och hvaraf följden blifvit, att ej sällan för vissa delar af en jernvägs område hvarje

rättsgiltig fångeshandling saknas. Det kan väl vara att hoppas, att efter den nu vunna

erfarenheten en bättre ordning skall i framtiden iakttagas, och jag är ingalunda böjd att

föreslå lagstadganden, hvari skulle ligga en upmuntran för dem, som hafva befattning med

jernvägsbyggnader, att i berörda hänseende fortsätta på samma sätt, som hittills. Men å

en annan sida får lagstiftaren icke förbise vigten af att rätta de missförhållanden, som i stor

skala redan tillkommit, och under alla omständigheter torde det undantagsvis kunna inträffa,

att en under anläggning varande jernvägs eganderättsförhållanden icke i alla delar

kunna på förhand med full klarhet ordnas. Med afseende derpå har under ärendets

föregående behandling föreslagits att använda ediktalstämning med preklusiv verkan mot

de sakegare, som ej inom föreskrifven tid anmäla klander mot jernvägsegarens anspråk.

Detta medel är visserligen kraftigt, och, om dess användande tnedgåfves alla jernvägar,

som deraf äro i behof, skulle det kanhända icke heller strida emot allmänhetens rättsupfattning,

helst en jernvägsanläggning i regeln är en för orten och särskilt angränsande

jordegare vigtig och med upmärksamhet följd angelägenhet samt det vid sådant förhållande

knappt kan antagas, att någon skulle komma att emot sin vilja och genom öfverraskning

blifva lidande i sin rätt. Men emot användandet af ediktalstämningen kunna också, det

måste jag erkänna, välgrundade anmärkningar göras, särdeles den, att detta institut i denna

användning är fremmande för svensk rätt och att ändamålet kan genom mindre våldsamma

medel vinnas. Andamålet är nemligen endast att komplettera bristen på fångeshandlingar,

så att möjlighet till lagfart af jernvägar, för hvilka sådana handlingar i fullständigt skick

saknas, må kunna beredas. Sällan eller aldrig lärer det väl hafva inträffat, att mark användts

till enskild jernväg, utan att egaren på ett eller annat, om också ej rättsgiltigt,

sätt dertill samtyckt, och bristen ligger vid sådant förhållande endast i formen. Det är

denna brist i formen, som bör afhjelpas; men det bör icke komma i fråga, att materiel

orätt någon jordegare derigenom tillskyndas. Har jordegaren icke på något för honom

bindande sätt samtyckt till markens begagnande, bör han icke vara underkastad annat lidande,

än det som är förenadt med eu i laga ordning företagen expropriation, och, der sådan

ej skett, bör hans eganderättsanspråk ej vara underkastadt annan inskränkning i tid,

än den som följer af allmänna lagens stadganden om eganderätts preskription. Så länge

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

den allmänna lagfarten icke i och för sig utestänger klander af eganderätten till den lagfarna

fastigheten, skulle det också kunna anses såsom en anmärkningsvärd inkonseqvens,

om åt den lagfart, som kunde beredas jernvägar med ofullständiga fångeshandlingar, gåfves

en längre utsträckt rättsverkan, än som enligt allmän lag tillkommer lagfart på grund af

styrkt fång. Jernvägsegare och innehafvare af inteckning i jernväg synas ej heller skäligen

kunna begära att, med afseende å egauderättens säkerhet, komma i förmånligare ställning,

än andra fastighetsegare och inteckningshafvare. Fördelen för jernvägsegarne att äfven

i saknad af fullständiga handlingar, erhålla lagfart med vanlig rättsverkan vore i

alla fall en undantagsförmån, som dock hade sin grund i det allmänna intresset för ordnande

af jernvägarnes rättsliga förhållanden. Jag har af dessa skäl ansett lagstiftningen

för närvarande icke böra gå längre, än till medgifvande af det undantag från 5 § i Förordningen

angående lagfart å fång till fast egendom den 16 Juni 1875, att, om jernvägsegare

med vederbörliga kartor styrkt, att viss mark blifvit utlagd till jernvägens område,

men han ej kan förete laga fångeshandling derå, hans lagfartsansökning ändock skall upptagas

och kungörelse om förhållandet utfärdas, samt att, om klander å hans anspråk ej

inom ett år från sista kungörandet instämmes, kartan får ersätta bristen på fångeshandling.

Deraf att jernvägen i lagfartshänseende betraktas såsom en sammanhörande, sjelfständig

fäst egendom med ett extraordinärt lagfartsforum, följer, att vid jernvägens lagfart

de parceller, hvaraf jernvägsområdet är sammansatt, böra afföras ur lagfarts- och

fastighetsböckerna vid de särskilda underrätter, der de förut i sammanhang med de egendomar,

från hvilka de blifvit afsöndrade, varit lagfarna. Komiteén har med afseende derå

föreslagit, att parcellerna borde lagfaras vid sistberörda underrätter och lagfarten fullföljas

genom inskrifning vid jernvägens inteckningsdomstol. Jag medgifver, att eu fullt logisk

tanke ligger till grund för denna anordning; men i praktiken skulle den, efter min

upfattning, leda till onödig vidlyftighet och menligt dröjsmål. Jag har ansett ändamålet

kunna lika fullständigt och på enklare sätt vinnas derigenom, att jernvägens lagfartsdomstol

efter meddelad lagfart lemnar vederbörande fora rei sitce de underrättelser, som för

parcellernas afförande ur deras lagfarts- och fastighetsböcker erfordras.

Då de olägenheter, som, efter hvad allmänt kändt är, äro förenade med de så

kallade gemensamma inteckningarna, skulle i ännu högre grad än eljest låta sig förnimmas,

derest flere jernvägar finge intecknas för samma fordran, har jag ansett, att, när det nu

för första gången medgifves att inteckna jernvägar, hinder redan från början bör läggas

för gemensam inteckning i flera jernvägar för samma fordran.

Jag anser väl, att, der inteckning sökes till säkerhet för obligationer, som utgöra

delar af ett större lån, det icke är nödigt, att samtliga obligationerna i inteckningsprotokollet

afskrifvas, äfvensom att intecknade amorteringsobligationer ej böra vara underkastade

de allmänna reglerna för inteckningsförnyeise; men då detta gäller lika väl för

alla slags obligationer, som för jernvägsobligationerna, har jag ansett bestämmelser härom

böra införas i Förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875. Dervid

har jag tillika ansett det både onödigt och för inteckningshafvarnes säkerhet menligt

att i stället för inteckningsförnyelsen införa ett särskilt mortifikationsförfarande. Obligationer

förekomma egentligen endast såsom partialförskrifningar, tillhörande större amor
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

teringslån, och då de sålunda hafva en genom amorteringsplan och utlottning bestämd

förfallotid, från hvilken, enligt obligationernas vanliga lydelse, preskriptionstid löper, kan

ändamålet i allmänhet tillfyllest upnås genom tillämpning på sådana intecknade obligationer

af den regel för intecknings dödande, som enligt 45 § i Förordningen den 16 Juni 1875

gäller för nyttjanderättsinteckningar.

Under denna frågas föregående behandling har upmärksamheten företrädesvis varit

riktad på önskvärdheten att bereda åt staten såsom långifvare och åt innehafvare af jernvägsaktie-bolagens

obligationer den säkerhet i jernvägarne, som ofta varit i skuldförskrifuingarna

utlefvad och jemväl torde hafva af jernvägsbolagens kreditorer påräknats. Jag

har derföre också ansett, att särskilda öfvergångsstadganden i syfte att så skyndsamt som

möjligt bereda de nuvarande jernvägskreditorerna inteckningsrätt i jernvägarne böra meddelas.

Detta synes mig så mycket billigare, som de nuvarande jernvägskreditorerna hittills

varit af ett uttryckligt lagbud förhindrade att erhålla sådan rätt, och det skulle vara

oskäligt, om de nu öfverraskades af en lagförändring, hvarigenom sådan rätt medgåfves,

utan att de tillika erhölle något rådrum att göra sig denna lagförändring till godo. Deremot

kan jag icke dela Komiténs åsigt om behöfligheten af en preliminär förmånsrätt till

säkerhet för de kreditorer, som, innan en jernväg ens erhållit ett bestämdt område, lemnat

penningar i förskott till jernvägens anläggning, eller gilla förslaget, att en sådan förmånsrätt

skulle kunna efter områdets bestämmande öfvergå till verklig inteckningsrätt. Först och

främst är hela denna idée om en på inskrifning beroende förmånsrätt, som öfvergår till

inteckningsrätt, en nyhet, som svårligen skulle kunna med tillräcklig klarhet intränga i allmänhetens

rättsupfattning, och vidare föranleder densamma, såsom Komiténs förslag nogsamt

utvisar, en mängd svårfattliga och invecklade detaljbestämmelser. Jag hyser desto

större betänklighet mot ett sådant förslags framläggande ånyo för riksdagen, som härtill

kommer, att den dyrt vunna erfarenheten af vådan att i samma omfattning, som hittills,

grunda jernvägsföretag på obligationslån för närvarande gör det mindre angeläget att eftersträfva

sådana stadganden, hvarigenom hufvudsakligen åsyftas att bereda nya jernvägsbolag

tillfälle att genom lån och utan tillräckliga egna tillskott upbringa medel till jernvägsanläggningar.

Vid rekonstruktionen af äldre jernvägsbolag finnes åter, efter mitt omdöme,

endast i den fullständiga inteckningen en användbar grund för nya lån.

Särskildt med afseende å vissa under senaste tiden inträffade förhållanden, hvilka

gifva vid handen, att flera jernvägsbolags trafikinkomster under tryckta konjunkturer icke

stå i det förhållande till bolagens skulder, att bolagen kunna säkert fullgöra sina förbindelser

till borgenärerna, måste upmärksamheten riktas på angelägenheten af att, så vidt

genom lagstiftning ske kan, söka förekomma de menliga följder för allmänna samfärdseln,

som skulle upstå, derest jernväg eller blott dess rörliga materiel blefve utmätt, eller trafiken

å någon betydligare jernväg till följd af jernvägsegarens konkurs skulle komma att upphöra.

Detta är det syftemål, som lagstiftningen bör för sig i främsta rummet uppställa, och det

har af Komitén visserligen tagits i betraktande i dess nu anmälda förslag angående vissa

jernvägsaktie-bolags konkurs, men jag vågar icke hoppas, att detta förslag, af mera formell

än praktiskt ingripande natur, skulle göra tillfyllest. Ej heller har jag funnit det lämpligt

att, på sätt Komitén föreslagit, åt jernvägsaktiebolagens borgenärer gifva ett slags bolags
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

organisation, hvarigenom de skulle sättas i stånd att i det bankrutterade bolagets ställe

öfvertaga jernvägens förvaltning. Ett konsortium af borgenärer synes mig icke vara en

association, af hvilken någon synnerlig handlingskraft vore att förvänta, och jag tror icke,

att man med tillförsigt kan i en sådan juridisk personlighets händer lägga omsorgen om

den allmänna trafikens intressen. Jag bär derföre måst vara betänkt på andra utvägar

och, då jag dervid, å ena sidan, velat, så vidt möjligt, undvika att beröra de allmänna

reglerna för förvaltningen af utmätt eller till konkurs afträdd fast egendom, men, å andra

sidan, ej heller ansett en för allmän trafik uplåten jernvägs förvaltning kunna anförtros åt

de syssloman, som af öfverexekutor i vanlig ordning förordnas eller borgenärerna enligt

konkurslagen ega att genom omröstning utse, så har jag utgått från den grundtanken, att,

då jernväg blifvit utmätt eller afträdd till konkurs, förvaltningen af sjelfva jernvägen såsom

trafikmedel bör skiljas från utmätningsmannens befattning och den allmänna konkursförvaltningen

samt anförtros åt en särskild för ändamålet tillsatt styrelse, hvars verksamhet står

under offentlig kontroll. För att bibehålla det nödiga sambandet med utsöknings- och konkursförfarandet

i allmänhet har jag väl ansett denna särskilda förvaltning böra, allt efter

omständigheterna, tillsättas af öfverexekutor eller konkursdomaren, men, då dessa icke i

allmänhet kunna antagas ega den personalkännedom, som ett så grannlaga val krafvel’, har

jag ansett, att dervid äfven medverkan af Statens jernvägsstyrelse bör på lämpligt sätt

tagas i anspråk. Det torde äfven vara nödigt, att åt nämnda styrelse updrages en fortfarande

inspektion öfver de tillsatta förvaltarnes verksamhet i afseende å trafikens skötsel

och jernvägens underhåll. I begge dessa hänseenden sammanfalla jernvägskreditorernas

intressen med den trafikerande allmänhetens, och det är således fullt rättvist, att kostnaderna

för jernvägsförvaltningen under utmätnings- eller konkurstiden få, så vidt trafikinkomsterna

ej förslå, betäckas af den köpeskilling, som vid jernvägens försäljning erhålles.

Ett uttryckligt stadgande derom torde för förvaltarne underlätta anskaffande af det töitrafikens

uppehållande nödiga penningeförlag.

Bredvid sjelfva jernvägens förvaltning, på sätt jag nyss nämnt, borde konkursboets

förvaltning i öfrigt fortgå i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Konkurslagen, och försäljning

af jernvägen skulle naturligtvis icke heller genom den särskilda förvaltningen förhindras.

I afseende härpå delar jag i hufvudsak Komiténs åsigt, att, då en brådstörtad

försäljning af jernvägen, under dåliga konjunkturer och innan åtgärder för bolagets rekonstruktion

eller bildande af nytt bolag för jernvägens öfvertagande hunnit vidtagas, skulle

kunna förorsaka jernvägskreditorerna förluster, hvilka under gynnsammare omständigheter

kunde undvikas, ett undantag från konkurslageus allmänna bestämmelser om tiden för fast

egendoms försäljning är af behofvet påkalladt, men jag kan icke instämma i Komiténs förslag,

för så vidt deraf skulle följa, att jernvägsbolags konkurser kunde komma att utsträckas

till eu nästan obegränsad tid. Hvad än i denna fråga kan komma att förordnas, synes

det mig dock böra såsom en hufvudprincip för konkurslagstiftningen fasthallas, att

konkurs skall afslutas inom den kortaste tid, som med afseende på de i konkursen förekommande

omständigheter är möjlig. Om den financiella organisationen af det bolag, som

egt jernvägen, varit felaktig, måste eu reduktion af tillskjutna eller uplanta kapital ske,

och det bör icke, ur synpunkten af den allmänna kreditens intresse, tillatas, att dermed

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

på obestämd tid upskjutes. Jag har derföre ansett, att såsom maximum för upskof med

jernvägs försäljning under konkurs bör fastställas en tid af fem år, men då tiden blifvit

sålunda begränsad, har jag trott beslutet derom kunna fattas med den röstpluralitet, som

är för förvaltningsfrågor i allmänhet stadgad. I alla borgenärers intresse bör det vid sådant

förhållande stadgas, att den årliga nettobehållningen af jernvägen bör bland kreditorerna

årligen fördelas. Af sig sjelft följer, att om under upskofstiden kreditorerna skulle

få full godtgörelse för sina fordringar, konkursen komrne att uphöra och återstoden af behållningen

utgifvas till gäldenären.

Hvad Komitén föreslagit derom, att ackord i jernvägsaktiebolags konkurs ej må ega

rum, att endast den del af amorteringslån, som vid konkursens början är utlottad, skall

anses såsom förfallen skuld och utlottningarna äfven efter konkursens utbrott fortsättas,

att obligationsinnehafvarne skola vara berättigade till rösträtt i konkursen, äfven om de

ej bevakat sina fordringar, samt att de skola vara befriade från skyldigheten att aflägga

borgenärsed, synes mig vara bestämmelser, som möjligen kunde hafva skäl för sig, om

fråga vore, att de skulle vara gällande för alla större industriella bolag, som mot obligationer

eller partialförskrifningar uptagit amorteringslån; och sådana bolag finnas, såsom

kändt är, till stort antal. Men i den omständigheten, att ett aktiebolag blifvit bildadt i

ändamål att anlägga jernväg, kan jag ej finna tillräckligt skäl att för bolaget föreskrifva

ofvanberörda särskilda undantag från de allmänna konkursreglerna, utan torde frågan om

dessa mera omfattande förändringar i konkurslagen böra hvila, till dess de kunna i ett

annat lämpligare sammanhang komma under pröfning. Likaledes tror jag giltigt skäl saknas

att inskränka den nu ifrågasatta lagstiftningen till att gälla endast för sådana egare

till jernväg, som för ändamålet bildat aktiebolag, och att för utdelning i sådana bolags

konkurs föreslå andra stadgande^ än som enligt allmän lag nu äro för utdelning i konkurs

gällande.

Beträffande formen för det förevarande författningsförslaget skiljer jag mig från

Komitén deruti, att jag anser de särskilda bestämmelser, hvilka i fråga om lagfart och inteckning

föranledas af de för jernvägarne såsom förmögenhetsföremål egendomliga förhållanden,

böra inskränkas till det aldra nödvändigaste och strängt bibehålla karaktären af

undantag från de allmänna stadgande^ om lagfart och inteckning. Jag anser en undantagslag

för jernvägar icke i omförmälda och öfriga delar böra innehålla någon bestämmelse,

som är för dem och annan fast egendom gemensam. Vid tillämpningen af denna regel

har jag också funnit, att åt den ifrågasatta förordningen kan gifvas en vida enklare form,

än den som Komitén föreslagit, och detta utan att tydligheten-uppoffras eller ökad svårighet

vid tillämpningen vållas. Sådana stadgande^ som äro af administrativ natur, t. ex.

angående formen för den särskilda fastighetsbok, hvilken, äfven enligt min åsigt, bör vid

vederböiande Rådstufvurätt för de under den lydande jernvägar upläggas, har jag ansett

böra ur förslaget till den nu ifrågavarande förordningen uteslutas.

Om Eders Kongl. Maj:t besluter utfärdande af en förordning, hvarigenom inteckning

i jernväg medgifves, torde det blifva nödvändigt att ändra 16 § i Förordningen angående

inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875. Nämnda § innehåller nemligen förbud mot

jernvägs intecknande, men enligt de grunder för en ny förordning, jag nu haft nåden att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

för Eders Kongl. Maj:t framlägga, skulle med afseende å inteckning i jernväg tillämpas

dels den föreslagna nya förordningen, dels i öfriga tillämpliga delar ofvannämnda förordning

af den 16 Juni 1875. I sammanhang härmed borde de af mig med afseende å obligationer

i allmänhet nu föreslagna undantagsstadganden införas i 3, 19 och 22 §§ af

nämnda förordning.

Lika med Komitén anser äfven jag, att, om med afseende å de af jernvägsaktiebolagen

redan uptagna obligationslånen inteckning till säkerhet för hela lånet skall fastställas,

när sådan säkerhet sökes allenast af en obligationsinnehafvare, ett stadgande af

Riksdagen blir nödigt, att, dä de till dylika lån hörande obligationer intecknas, befrielse

eller väsendtlig lindring i skyldigheten att dem med stämpelpapper belägga medgifves. Derjemte

torde, enär jernväg ej kan styckas och såsom föremål för köp har ett vida högre

värde, än vid försäljning af fastighet i allmänhet förekommer, samt en omorganisation af

bankrutterade jernvägsaktiebolag icke bör genom alltför höga afgifter till det allmänna försvåras,

tillika böra tagas i öfvervägande, om icke särskilda grunder må bestämmas dels

för stämpelbeläggning af köpebref å jernväg, dels för auktionsprovision vid jernvägs exekutiva

försäljning.

Då till följd af det föreslagna öfvergångsstadgandet de borgenärer, hvilkas fordringai

tillkommit, förr än den nya förordningen angående jernvägar trädt i kraft, skulle i viss

mån hafva bättre rätt, än de borgenärer, hvilkas fordringar tillkommit senare, anser jag

det vara angeläget, att de nya förordningarna träda i kraft så fort som möjligt.

På de skäl, jag sålunda anfört, får jag, som anser Komiténs nu anmälda förslag,

fastän det varit till värdefull ledning vid ärendets bearbetning, likväl icke böra läggas till

uteslutande eller hufvudsaklig grund för lagstiftning i detta ämne, med öfverlemnande af

två inom Justitiedepartementet utarbetade förslag, det ena till Förordning innefattande

särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg, så ock i fråga

om förvaltning af jernväg under konkurs, och det andra till Förordning om förändrad lydelse

af 3, 16, 19 och 22 §§ i Förordningen angående inteckning i fast egendom den 16

Juni 1875, i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes förordna, att, för det

ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, Högsta domstolens utlåtande öfver dessa förslag

må genom utdrag ur protokollet infordras.

I enlighet med Departementschefens af Statsrådets öfriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder förordna,

att öfver ifrågavarande två detta protokoll bilagda förslag

Högsta domstolens utlåtande skulle, för det ändamål 87 § Regeringsformen

omförmäler, genom utdrag af protokollet infordras.

In fidem

E. Adlerstråhle.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Förslag till Förordning

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning af

jernväg, så ock i fråga om förvaltning af jernväg under konkurs.

Jemte de angående lagfart, inteckning, utmätning och konkurs enligt lag i allmänhet

gällande stadganden, så vidt de ej strida mot hvad här nedan förordnas, skola, beträffande

jernväg, i berörda ämnen följande föreskrifter lända till efterrättelse:

Allmänt stadgande.

1 §•

Med jernväg förstås i denna Förordning sådan enskild jernväg, för hvilkens anläggning

Konungen medgifvit expropriationsrätt.

Jernvägen i hela sin sträckning med dertill hörande jord samt verkstäder och andra

byggnader anses såsom en enda sammanhörande fast egendom. De till jernvägens

drift anskaffade lokomotiv, vagnar, inventarier och förråd anses såsom tillhörigheter till

den fasta egendomen.

Om lagfart.

2 §•

Ärenden angående lagfart å jernväg uptagas och pröfvas af Stockholms Rådstufvurätt,

då jernvägen till större delen af sin sträckning ligger inom domsagor under Svea

Hofrätt, af Rådstufvu-rätten i Jönköping, då jernvägen till större delen ligger inom domsagor

under Göta Hofrätt, och af Rådstufvu-rätten i Christianstad, då jernvägen till större

delen ligger inom domsagor under Hofrätten öfver Skåne och Blekinge.

3 §.

1 Mom. När lagfart å jernväg första gången sökes, ingifve sökanden eu af Styrelsen

för allmänna väg- och vattenbyggnader granskad och till riktigheten vitsordad

karta med beskrifning öfver jernvägens område till alla dess delar äfvensom särskilda af

vederbörligen förordnad landtmätare med ledning af nämnda karta uprättade special
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

kartor med beskrifningar, utvisande, från hvilka hemman, lägenheter eller tomter den till

jernvägen använda mark är tagen.

2 Mom. Gitter sökanden ej förete fullständiga fångeshandlingar, varde ansökningen

ändock förklarad hvilande och utfärde Rätten om den sökta lagfarten kungörelse, innehållande

fullständig uppgift i öfverensstämmelse med ofvannämnda af landtmätare upprättade

lcarte-beskrifningar på den jord eller de lägenheter, i afseende hvarå sökandens

åtkomst ej blifvit styrkt. Sökanden föranstalte, att denna kungörelse varder tre gånger

under de närmast följande tre månaderna ej mindre i allmänna tidningarne införd, än

äfven upläst i kyrkorna till de församlingar, der de i kungörelsen omnämnda hemman,

lägenheter och tomter äro belägna.

Varder ej klander å sökandens fång instämdt till domstolen i den ort, der jorden

ligger, inom ett år efter sista kungörandet, då må den omständigheten, att sökanden ej

företett fullständiga fångeshandlingar, icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande.

3 Mom. Sedan lagfart å jernväg blifvit beviljad, åligge det Rätten, som beviljat

lagfarten, att genom transsumt af protokollet sådant tillkännagifva för samtlige de underrätter,

inom hvilkas domsctmråde den till jernvägen hörande jorden är belägen, och varde

i dessa underrätters lagfartsprotokoll samt lagfarts- och fastighetsböcker anteckning

derom gjord.

4 §•

Lagfart skall på en gång meddeläs-å hela jernvägen; dock att, om för utvidgning

eller omläggning af jernväg, för hvilken lagfart redan är beviljad, jord utöfver det ursprungliga

jernvägsområdet förvärfvas, lagfart derå skall ske, i öfverensstämmelse med

hvad ofvan är sagdt, och anses sedan den jord vara med jernvägen förenad.

5 §.

Den rätt, någon kan ega till den för jernväg använda jord, må icke göras gällande

annorlunda än såsom anspråk på lösen eller ersättning, att bestämmas i den ordning, som

i fråga om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof är stadgad.

Om inteckning.

6 §.

Ärenden angående inteckning i jernväg upptagas och pröfvas af den Rådstufvurätt,

som, på sätt i 2 § sägs, är behörig att handlägga ärenden angående lagfart af

jernvägen.

7 §•

Jernväg må endast i sin helhet inteck

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Ej må flera jernvägar intecknas för samma fordran, med mindre dervid bestämmes,

för huru stor del af fordringen hvarje jernväg häftar.

8 §.

Redan beviljad inteckning i jernväg galle äfven i den jord, som, på sätt i 4 § sägs,

senare med jernvägen förenas.

Om utmätning-.

9 §.

Utmätningsman i den ort, der jernvägens egare bör inför domstol svara i tvistemål,

som angå gäld i allmänhet, vare behörig att verkställa utmätning af jernväg.

Auktion å utmätt jernväg skall hållas å den ort, der öfverexekutoren har sitt säte.

10 §.

Jernväg må ej delvis utmätas. Ej heller må någon sådan jernvägens tillhörighet,

som i 1 § sägs, särskilt utmätas. Utmätes jernvägen, skola dess nämnda tillhörigheter

tillika i mät tagas.

11 §.

Ej må jernväg, som blifvit för allmän trafik upplåten, utmätas eller öfverexekutor

med afseende derå meddela sådant förordnande, som i 28 § andra punkten Utsökningslagen

sägs, med mindre borgenären hos öfverexekutor förbundit sig att förskjuta den kostnad,

som utöfver inkomsterna af jernvägen kan erfordras för dess förvaltning och trafikens

uppehållande intill dess jernvägen varder i behörig ordning såld, samt hos öfverexekutor

antingen nedsatt det belopp, som kan anses motsvara nämnda kostnad, eller derför stält

pant eller annan säkerhet, som öfverexekutor godkänt.

Fullgör borgenär hvad nu sagdt är, och sker utmätning, skall, efter derom enligt

85 § utsökningslagen erhållen anmälan, äfvensom i det fall att öfverexekutor omedelbart

förordnat om jernvägens försäljning, öfverexekutor, ehvad borgenär gör yrkande, som i 80

och 81 §§ samma lag omförmäles, eller icke, genast, efter inhämtande af statens jernvägsstyrelses

förslag, förordna en erfaren och sakkunnig man att i egenskap af sådan syssloman,

som i nyssnämnda §§ afses, jernvägen omhändertaga och förvalta samt om trafikens uppehållande

i det omfång, som finnes lämpligt, besörja, intill dess jernvägen blifvit i laglig

ordning såld.

Kostnad, som med anledning af stadgandena i denna § förskjutits eller åtgått, gäldes,

såsom i 164 § utsökningslagen sägs.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Om förvaltning'' under konkurs.

12 §.

Varder jernväg, som blifvit för allmän trafik upplåten, till konkurs afträdd, skall

Rätten eller domaren genast, efter inhemtande af statens jernvägsstyrelses förslag, förordna

en eller, der så anses nödigt, flere erfarne och sakkunnige män att såsom förvaltare af

jernvägen taga densamma om händer samt besörja trafikens uppehållande i det omfång,

som finnes lämpligt. I thy fall gånge kostnaden för jernvägens drift och förvaltning ut af

dess afkastning och köpeskilling i öfverensstämmelse med 67 § konkurslagen.

13 §.

Vid förvaltningen iakttages, att den för jernvägen anstälda personal, såvidt ske kan,

användes och att af inkomsterna afsättes hvad som erfordras för jernvägens och dess tillhörigheters

nödiga underhåll.

Beloppet af den förvaltarne tillkommande godtgörelse bestämmes, der stridighet

derom uppstår, af konkursdomaren enligt de grunder, som för motsvarande eller jemförliga

befattningar vid statens jernvägar tillämpas.

Förvaltare må af konkursdomaren entledigas och annan förvaltare i ofvan stadgad

ordning tillsättas, om skäl dertill förekomma.

14 §.

Den tillåtelse att i visst fall före inställelsedagen sälja till konkursbo hörande fast

egendom, som följer af stadgandena i 13 och 47 §§ konkurslagen, gälle ej i fråga om jernväg,

som blifvit till konkurs afträdd.

15 §.

Anser borgenär försäljning af jernvägen ej kunna utan förlust för borgenärerna ske så

skyndsamt, som i konkurslagen för fast egendoms afyttrande i allmänhet är bestämdt, och vill

han förthy yrka upskof med försäljningen, göre det skriftligen senast å inställelsedagen i

konkursen; och varde yrkandet då af ordföranden föredraget för borgenärerna. Med

pröfningen af sådant yrkande skall anstå till det i 71 § konkurslagen omförmälda förhör

inför Rättens ombudsman; tarfvas ej sådant förhör, utsätte ordföranden och kungöre å

inställelsedagen för parterna viss tid och ort att inför ombudsmannen sammankomma för

att beslut i anledning af upskofsyrkandet fatta, och varde emellertid åtgärderna för jernvägens

försäljning instälda.

A den dag, då upskofsyrkandet sålunda pröfvas bör, skola borgenärerna, på sätt

och i den ordning 60 § konkurslagen beträffande förvaltningsärenden i allmänhet innehåller,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

besluta, om och på huru lång tid upskof med jernvägens försäljning skall ega rum, hvilken

tid dock ej må sättas längre, än fem år från beslutets dag, äfvensom, der så anses

nödigt, bestämma de vilkor, pa hvilka jernvägen ma äfven före den beslutade upskofstidens

förlopp af boets syssloman afyttras.

16 §.

Fattas beslut om upskof med jernvägens försäljning, skall den fortfarande förvaltas

såsom ofvan är sagdt.

Varder, i brist på medel eller af annan orsak, jernvägens eller dess tillhörigheters

behöriga underhåll åsidosatt eller trafiken ej vederbörligen vidmakthållen, må dock, efter

anmälan härom af statens jernvägsstyrelse, som i dessa hänseenden egen utöfva tillsyn

öfver förvaltningen, på Konungen ankomma att efter pröfning af omständigheterna förordna,

att jernvägen skall utan vidare upskof genom konkursboets sysslomans försorg försäljas

på sätt i 51 § konkurslagen är stadgadt.

11 §.

Efter den genom borgenärernas beslut bestämda tidens utgång må vidare upskof

med jernvägens försäljning ej ega rum.

Genom jernvägens försäljning, äfvensom då gäldenären behörigen styrkt, att konkursen

blifvit såsom i konkurslagen sägs nedlagd, upphör den särskilda förvaltningen af

jernvägen.

18 §.

För jernvägens förvaltning skall, på grund af deröfver förda räkenskaper, redovisning

årligen afgifvas till konkursboets syssloman. Den behållna inkomst, som jernvägen, efter

afdrag för underhålls-, förvaltnings- och annan kostnad under konkursen årligen gifver,

skall till nämnde syssloman aflemnas och efter de grunder, som för utdelning i konkurs

äro i allmänhet stadgade, årligen utdelas.

19 §.

Öfvergångsstadgande angående särskild inteckningsrätt för hittills uptagna jernvägslån.

1 Mom. Har någon hos jernvägsaktiebolag fordran, som tillkommit, förr än denna

förordning trädt i kraft, må inteckning till säkerhet derför sökas, ändå att gäldenären det

ej medgifvit och fastän lagfart å jernvägen ej skett. Sådan ansökning må dock ej upptagas,

der den göres senare än sex månader, efter det denna förordning trädt i kraft.

2 Mom. Finnes efter pröfning af fordringens giltighet den gjorda inteckningsansökningen

ej böra afslås, men har lagfart å jernvägen ännu ej skett, hvile inteckningsansökningen

i afbidan på lagfarten. Varder, sedan lagfart beviljats, inteckningsansökningen

fullföljd inom den tid, som föreskrifves i 10 § af Förordningen angående inteckning i fast

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

egendom den 16 Juni 1875, må den omständigheten, att, sedan denna folködning trädt i

kraft, jernvägen till annan egare öfverlåtits eller blifvit utmätt eller gäldenären kommit

i konkurstillstånd, ej utgöra hinder för inteckningens fastställande, och galle den med

förmånsrätt framför de fordringar, som tillkommit efter det denna förordning trädt i kraft,

ändå att inteckning för dem vore sökt tidigare, än inteckningsansöknin gen för den äldre

fordringen gjordes.

Hafva flere borgenärer för fordringar, som tillkommit innan denna förordning trädt

i kraft, derefter sökt inteckning i jernvägen å olika tider inom ofvan stadgade tid af sex

månader, hafve sig emellan lika rätt på grund af inteckningen, dock utan rubbning i det

inbördes förhållande emellan fordringsegarne, som till följd af gjorda aftal eller förbehåll

eljest lagligen må ega rum.

3 Mom. Sökes inteckning på grund af tryckt eller graverad obligation utfärdad af jernvägsaktiebolag,

gälle den ansökning för alla obligationer tillhörande samma lån, och vare en

hvar bland obligationsinnehafvarne berättigad att, när han derom sig anmäler, få sin obligation

försedd med rättens bevis om inteckningsansökningen, så ock om inteckningen, der

den beviljas.

4 Mom. Der jernvägsaktiebolag ej söker lagfart å sin jernväg inom ett år från det

denna förordning trädt i kraft, eller ej vederbörligen fullföljer gjord lagfartsansökning,

varde bolaget i konkurstillstånd försatt, om det yrkas af någon borgenär, som enligt denna

§ eger rätt att söka inteckning i jernvägen.

5 Mom. Med jernvägsaktiebolag förstås i denna § sådant aktiebolag, som bildats i

ändamål att anlägga eller eljest förvärfva och trafikera jernväg och hvars ordning Konungen

faststält.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 Juli 1880.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Förslag till Förordning

angående förändrad lydelse af 3, 16, 19 och 22 §§ i Förordningen angående

inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875.

Härigenom förordnas, att nedannämnda §§ i Förordningen angående inteckning i fast

egendom den 16 Juni J875 skola erhålla följande förändrade lydelse:

3 §.

Inteckning i fast egendom sökes vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder; och skall

den handling, på grund hvaraf inteckningen äskas, dervid i hnfvudskrift till Rätten ingifvas.

Rätten läte handlingen eller den del deraf, som ligger till grund för ansökningen, offentligen

upläsas och i inteckningsprotokollet införas.

Sökes inteckning till säkerhet för tryckta eller graverade obligationer, som enligt sin

oidalydelse afse delar af ett större lan, skall obligationslånets hela belopp i inteckningsprotokollet^angifvas,

men allenast en obligation af hvarje slag deri fullständigt införas; dock skola

äfven sådana fordringshandlingar samtlige förses med sådant bevis, som i 17 § omförmäles.

16 §.

Kanal eller annan dermed jemförlig anläggning, hvartill marken till större eller

mindre del blifvit förvärfvad enligt gällande författningar om jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof, må ej med inteckning enligt denna lag belastas.

Angående inteckning i jernväg, hvartill marken till större eller mindre del blifvit

på ofvannämnda sätt förvärfvad, galle hvad särskildt är stadgadt samt i öfrigt hvad i

denna förordning om inteckning i allmänhet sägs.

19 §.

Inteckning för fordran skall förnyas i den ordning, som uti 20 och 21 §§ bestämmes,

första gången inom tio år, sedan den beviljades, och sedermera inom tio år från hvarje

förnyelse. Sker ej sådan förnyelse, vare inteckningen förfallen, ändå att inom nämnda tid

med densamma vidtagits sådan åtgärd, som i 22 § 2 mom. sägs.

Hvad sålunda stadgats, gälle dock ej om inteckning till säkerhet för tryckta eller

graverade obligationer, som utgöra delar af ett amorteringslån, utan skall sådan inteckning

fortfarande gälla utan förnyelse.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

22 §.

Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till någon del dödas; upvise inteckningshandlingen

i hufvudskrift för den Rätt, som beviljat inteckningen, och skrifve

Rätten å handlingen bevis om dödandet.

År inteckningen meddelad till säkerhet för sådan tryckt eller graverad obligation,

som i 19 § omförmäles, och visas sådant förhållande vara för handen, då obligationen enligt

sitt innehåll upphört att vara såsom fordringsbevis gällande, må dock inteckningen

dödas, ändå att obligationen ej företes.

Åskas intecknings dödande af annan än fastighetens egare, må dödandet ej beviljas

utan egarens samtycke.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet med hvad här

ofvan i första punkten angående intecknings dödande är sagdt.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 Juli 1880.

Stockholm, 1879. Kong!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Protokoll öfver ett lagärende, liållet uti Kongl. Maj:ts

Högsta Domstol Tisdagen den 20 Januari 1880.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Södergren,

Friherre Leuhusen,

Carleson,

Olivecrona,

Hernmarck,

Wedberg,

Ryding.

Sedan, till följd af Högsta Domstolens föreskrift den 12 December

nästlidna år, de till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade

förslag till förordning, dels innefattande särskilda föreskrifter

angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg, så ock i fråga

om förvaltning af jernväg under konkurs, och dels angående förändrad

lydelse af 3, 16, 19 och 22 §§ i Förordningen angående inteckning i

fast egendom den 16 Juni 1875, cirkulerat emellan Högsta Domstolens

ledamöter; så företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande

ett tryckt exemplar af förslagen detta protokoll bilagdt.

Bill. till Rilesd. Prof. 1880. 1 Sand. 1 Afd.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Justitieråden Eyding och Hernmarck förenade sig i följande yttrande:

De principer, Indika ligga till grund för det remitterade förslaget

till förordning innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning

och utmätning af jernväg, så ock i fråga om förvaltning af jernväg

under konkurs, synas gifva anledning till följande allmänna anmärkningar.

Den i 1 § uti förslaget såsom allmän föreskrift gifna bestämmelsen,

att jernvägen i hela sin sträckning skall anses såsom en enda

sammanhörande fast egendom, hvilken, på sätt efterföljande stadganden

i förslaget visa, endast såsom en enhet blifver föremål för de sakrätter,

om hvilka i förslaget handlas, föranleder den erinran, att förslaget icke

lemnar någon antydan om hvad vid dess tillämpning skall förstås med

jernvägen »i hela dess sträckning». Om det ock, på den grund, att

öfriga sätt att bestämma omfattningen af detta begrepp blifva mer eller

mindre godtyckliga, torde kunna antagas, att förslagets mening skulle

vara, att med de citerade orden åsyftades den bana i dess helhet, som

i koncession är afsedd och för hvars anläggning expropriationsrätt är

medgifven, synes dock en sådan tolkning i praktiskt afseende medföra

den orimlighet, att eu del af våra enskilda jernvägar och deribland de

mest betydande blefve för en obestämbar framtid uteslutna från möjligheten

att till sin fördel använda förslagets bestämmelser. Erfarenheten

gifver nemligen vid handen, att allt från den tid, då koncession meddelades

å Köping—Hult jernvägen, fall hafva förekommit, då koncession

erhållits på en längre sträcka än den, som jernvägens anläggare

sedermera haft medel att utföra, och för närvarande torde icke någon

kunna förutse när, till exempel, Stora Bergslagsbanans anläggare skola

finna sig vara innehafvare af tillräckliga medel att utsträcka den nu

färdiga delen af denna bana till den återstående bansträckning, hvarå

koncessionen jemväl lyder. I fråga om nämnda två jernvägar -— och

utan tvifvel kunna exemplen flerfaldigas — skulle sålunda det remitterade

förslagets bestämmelser om jernvägsenheten och allt hvad med

denna förslagets grundprincip står i sammanhang icke kunna tillämpas.

Vid sådant förhållande torde någon annan mera praktisk, bestämmelsegrund

för hvad skall förstås med jernvägen i hela dess sträckning böra

uppställas, men till att finna en sådan erhåller man i förslaget icke

någon anvisning.

Men äfven i ett annat afseende synes mot 1 § böra framställas en

hufvudsaklig anmärkning. 1 denna paragraf är såsom ett allmänt stadgande

upptagen den bestämmelsen, att de till jernvägens drift anskaffade

lokomotiv, vagnar, inventarier och förråd anses såsom tillhörigheter till

den fasta egendomen. Ehuru detta stadgande i följd af sin affattning

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

synes kunna blifva föremål för olika tydning, torde man dock ej mindre

på grund af öfriga bestämmelser i förslaget och särskildt 14 § deri, än

ock med ledning af förslagets motivering, hvari angifves, att jernvägens

nämnda tillhörigheter skola inbegripas under den panträtt, som på grund

af inteckning i jernvägen häftar vid jernvägen såsom fast egendom,

vara berättigad till antagandet, att förslagets mening måste vara, att

dylik lösegendom, i strid mot dess verkliga natur, skall såsom fast

egendom betraktas. Uppställandet af en dylik fiktion inom lagstiftningen

torde dock hvarken ur teoretisk eller ur praktisk synpunkt kunna

försvaras. Från den förra synpunkten saknar den till och med det stöd,

som någon gång kan åberopas såsom ursäkt för uppställandet af ett

rättsbud under formen af eu juridisk fiktion, eller att ett stort praktiskt

behof under för handen varande förhållanden endast derigenom synes

för tillfället kunna uppfyllas. Här kan detta icke vara fallet, då intet

hindrar att, med bibehållande af den uppfattning att ifrågavarande föremål

äro lösegendom, låta genom stadgande af förmånsrätt i dem bereda

den säkerhet för vissa fordringar, som kan anses vara af nöden. Idén

om att jernvägens rörliga materiel och inventarier samt förråd skola

betraktas såsom fast egendom, är för öfrigt en nyhet, som svårligen

skall kunna med tillräcklig klarhet intränga i allmänhetens rättsuppfattning.

I praktiskt afseende åter synes genom ifrågavarande stadgande

föranledas en mångfald af svårlösta kollisionsfall emellan den i förslaget

tillskapade panträtten i den för jernvägens drift anskaffade lösegendom

och de sakrätter, som i dylik egendom kunna uppstå genom sådana

aftal, Indika grunda sig å öfriga stadganden i gällande lag, såsom

genom vanlig försäljning, lösöreköp, pantsättning och så vidare.

För lösningen af dessa kollisioner innehåller emellertid förslaget — häri

olikt det åberopade tyska förslaget, deri en i viss mån likartad föreskrift

förekommer — icke några bestämmelser; och det torde vid sådant

förhållande icke vara svårt att förutse, att i lagskipningen skall i

dylika kollisionsfall inträda en fullständig förvirring, då den föreslagna

fiktionen kan gifvas af den ene en, af den andre en annan omfattning

och betydelse.

Derjemte torde icke böra lemnas oanmärkt, att utsträckningen af

panträtten till den för jernvägens drift anskaffade lösegendom, utan att

i eldighet med det tyska förslaget såsom vilkor derför fordras, att denna

lösegendom skall, då panträtten göres gällande, fortfarande tillhöra jernvägens

egare, antingen leder till kränkning af andras välförvärfvade

rättigheter eller ock nödvändiggör ett förbud för jernvägens egare att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

afyttra eller pantsätta ens det ringaste af nämnda föremål, äfven om de

för jernvägens behof blifvit helt och hållet obrukbara.

Genom de i förslagets 2—-5 §§ gifna bestämmelser synas egarne

af den till jern vägen använda jord samt innehafvarne af annan sakrätt

i denna jord komma att sakna det rättsskydd, som lagstiftningen hittills

låtit sig angeläget vara att för dylika rättigheter bereda; och detta

utan att förslaget gifver dem, som sålunda beröfvas deras sakrätt, någon

säkerhet derför, att de åtminstone komma i åtnjutande af den ersättning,

som lagen bestämmer. Endast jorden blifvit upptagen å de i 3 §

omnämnda kartor och jernvägsanläggaren söker lagfart vid specialdomstolen,

förlora, enligt förslagets bestämmelser, samtlige innehafvarne af

eganderätt eller annan sakrätt i jorden dessa sina rättigheter, utan att

jernvägsanläggaren behöfver visa någon åtkomst till den å kartan upptagna

marken; och enligt förslaget gifves det icke något medel, hvarigenom

egaren kan i dylikt fall skydda sin rätt ens emot den jernvägsanläggare,

som alldeles obehörigen inkräktat jorden. Förslaget gifver

sålunda åt ockupationen eller det faktiska besittningstagandet helgden

af ett lagligt fång och upphäfver i och med detsamma de garantier,

hvilka äro grundade i expropriationslagstiftningen och åsyfta ett värnande

af jordegarens rätt. Till och med om jordegaren instämmer

jernvägens anläggare och klandrar hans fång, kan han ej enligt förslaget

bevara sin eganderätt. Den är förlorad genom jordens upptagande

å kartan, och allt, som för egaren återstår, är endast att

söka göra gällande sitt anspråk på lösen eller ersättning. Och icke

nog härmed: af förslagets bestämmelser om utmätning af jernväg,

jemförda med utsökningslagens och förmånsrättsordningens stadganden,

torde följa, att, långt ifrån att, på sätt i förslagets motiver antages,

härigenom icke skulle ske någon inskränkning i äldre inteckningshafvares

bättre företrädesrätt till betalning, det anspråk på lösen eller

ersättning, som egare eller inteckningshafvare kan göra gällande, mången

gång skall blifva helt och hållet illusoriskt. Icke blott måste

han, om han vill göra ett dylikt anspråk gällande mot en insolvent

jernvägsegare, på grund af stadgandet i förslagets 11 § för erhållande

af utmätning förskjuta eller ställa borgen för det måhända ej

obetydliga belopp, hvartill trafikkostnaderna utöfver inkomsterna af jern*- vägen kunna komma att uppgå intill dess jernvägen blifver såld, utan

samtliga de inteckningar, som kunna hafva blifvit i jernvägen såsom

en enhet faststälda, komma ock att utgå med rätt framför ifrågavarande

ersättningsanspråk. Att vid sådant förhållande tillgång till dylika for
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

dringars gäldande skall oftast komma att saknas, torde man med skäl

kunna befara.

Jemför man förslagets stadganden i förenämnda afseende med det

ifrågasatta användandet af ediktalstämning med preklusiv verkan mot

de innehafvare af sakrätter i jord, använd till jernvägen, hvilka ej inom

föreskrifven tid anmält klander mot jernvägsegarens anspråk — mot

hvilket förfaringssätts användande i motiven med rätta framhålles, att

det dermed åsyftade ändamål kan genom mindre våldsamma medel

vinnas torde någon tvekan icke böra uppstå, att de förstnämnda i

våldsamhet långt öfvergå ediktalstämningen. Vid denna gifves det åtminstone

för egare och inteckningshafvare utväg att skydda deras rätt,

och rättsförlusten drabbar icke någon annan än den, som försummar

den föreskrifna anmälan. Men enligt förslaget förlorar äfven den, som

inom föreskrifven tid klandrar jernvägsegarens åtkomst, sin sakrätt,

och den fordringsrätt, som för honom qvarlemnas, blifver endast den

oprioriterade fordringsegarens.

Jemför man åter förslaget i denna del med det tyska lagförslaget,

hvarifrån, enligt hvad motiven utvisa, bestämmelsen i 5 § blifvit hemtad,

skall man finna, att sistnämnda lagförslag, om det ock upptager bestämmelsen,

att i visst fall sakrätter i jernvägens särskilda beståndsdelar

endast på det sätt kunna göras gällande, att innehafvarne af dylika

rättigheter ega söka skade-ersättning af j^rnvägsegaren, tillika genom

stadgandet af en tillräckligt betryggande ''förmånsrätt för dessa skadeersättningsanspråk

samt genom bestämmelser, åsyftande att, der grundbokssystemet

är rådande, upprätthålla grundsatsen om skydd för de

rättigheter, som blifvit förvärfvade i god tro och i förlitande på fastighetsbokens

riktighet, sökt förekomma de rättskränkningar, som af förstnämnda

bestämmelse utan dessa tillägg blifva följden.

Härjemte är vid 5 § i'' förslaget att anmärka, att, enligt den lydelse,

denna § erhållit, jemväl servituter, hvilka kunna hvila å den jord, som

till jernvägen användes, måste antagas skola upphöra såsom sådana och

endast kunna göras gällande såsom anspråk på ersättning — ett förhållande,

hvilket med stränghet tillämpadt måste komma att medföra

högst betänkliga rubbningar i häfdvunna rättigheter, men som för öfrigt

hvarken synes vara erforderligt för uppnåendet af det med den ifrågasatta

lagstiftningen åsyftade ändamål eller torde blifva möjligt att i det

praktiska genomföra.

Men ^ oansedt stadgandet i 5 § synes förslagets bestämmelser om

tillvägagåendet vid jernvägs lagfarande icke stå i öfverensstämmelse

med de allmänna lagstiftningsgrundsatser, som i fråga om förvärfvande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

och förlust af eganderätt hittills äro iakttagna. I förslagets motivering,

sedan anmärkt blifvit, att en bland de största svårigheterna vid förevarande

lagstiftningsäjnne hade sin grund i det nog vårdslösa sätt,

hvarpå man hittills i fråga om förvärfvande af mark till jernvägsanläggningar

alltför ofta gått till väga, yttras vidare, att efter den nu vunna

erfarenheten det vore att hoppas, att eu bättre ordning skulle i framtiden

iakttagas; och förklaras derefter, att lagstadganden, hvari skulle

ligga en uppmuntran för dom, som hafva befattning med jernvägsbyggnader,

att i berörda hänseende fortgå på samma sätt som hittills,

ingalunda borde föreslås. Af nämnda yttrande och det omedelbart derpå

följande förklarandet att lagstiftaren icke finge förbise vigten af att rätta

de redan i stor skala tillkomna missförhållanden, måste med skäl föranledas

det antagande, att, om ock lagförslaget i ämnet komme att i fråga

om lagfart å de redan fullt färdiga jernvägsföretagen innehålla några

eftergifter från de af lagen i allmänhet, i sådant afseende uppstälda fordringar,

förslaget deremot i fråga om de jernvägar, som hädanefter

komma att anläggas, skulle upprätthålla dessa fordringar. 1 detta afseende

går dock förslaget i motsatt rigtning emot hvad man sålunda

kunnat vänta, enär detsamma beträffande såväl redan befintliga, som

framdeles tillkommande jernvägar är bygdt på den grundsats, att alls

ingen fångeshandling är för lagfartens beviljande erforderlig. Den vårdslöshet,

som lägges dem till last, hvilka utfört de färdiga jernvägsanläggningarne

och hvilken hufvudsakligen bestått deri, att de vid förvärfvande

af de till jern vägen afsöndrade jordparcellerna icke försett sig

med behöriga åtkomsthandlingar, skulle sålunda genom förslaget ej

allenast icke motverkas, utan snarare uppmuntras. Det säger sig nemligen

sjelft, att, derest det uttryckligen stadgas, att lagfart kan beviljas

utan att fångeshandling företes, skola de, som låta bygga jernvägen,

än mindre än hittills göra sig möda att anskaffa dylika handlingar.

Enligt förslagets 3 § skulle, om lagfartssökanden ej kunde förete

fångeshandling, ansökningen ändock förklaras hvilande och kungörelse

om den sökta lagfarten utfärdas; blefve derefter klander å sökandens

fång ej instämdt inom ett år efter sista kungörandet, skulle bristen på

fångeshandling ej vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande. Dessa

bestämmelser skilja sig visserligen i formelt hänseende från förfarandet

vid ediktalstämningen, om hvilken, på sätt redan är nämndt, i motiveringen

uttalas eu förkastelsedom, men i materiel! afseende skilja sig de

föreslagna stadgandena i intet afseende från det sistnämnda förfärandet.

Så vidt angår blifvande jernvägar, bör intetdera af dessa medel komma

till användning. Ur teoretisk synpunkt äro de lika förkastliga, och i

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

praktiskt hänseende kan intetdera sägas vara af verkligt behof påkalladt,

enär anskaffande af åtkomsthandlingar till all den'' jord, som till

en järnvägsanläggning användes vid framtida jernvägsbyggnader, utan

svårighet låter sig verkställas. Det besvär, som med ett dylikt anskaffande

kan vara förenad!, torde icke ensamt för sig utgöra något giltigt

skal att i fråga om jernvägar afvika från de vilkor, som blifvit i den

nyligen antagna förordningen af den 16 Juni 1875 uppstäda för erhållande

af lagfart; och sådana framtida jernvägar, som i förslaget afses,

hafva dessutom i den expropriationsrätt, som är dem beviljad, ett medel

att städse kunna uppfylla dessa vilkor utan synnerligt besvär.

De principer, förslaget i 3 § uppställer rörande lagfart å jernväg,

äro i 4 § äfven tillämpade i fråga om lagfart å den jord, som utöfver

det ursprungliga jernvägsområdet förvärfvas för dess utvidgning eller

för jernvägens omläggning. Genom sådan tillämpning framträder måhända

tydligast nämnda principers oförenlighet såväl med lagstiftningen

i öfrigt rörande sakrätter i fast egendom, som ock med det rättsskydd,

lagstiftaren är skyldig bereda dylika rättigheter. Enligt förslaget skulle

nemligen, om till exempel för utvidgning af jernvägsområde inköpes

en> betydlig fastighet i eu annan stad än den, der jernvägens forum är,

och jernvägens egare, som fått fastigheten upptagen på de i 3 § omförmälda

kartor, söker lagfart vid specialdomstolen, den, som af förre

egaren förvärfvat fastigheten och å sitt fång sökt lagfart långt förr än

jernvägsegaren vid specialdomstolen gjort sådan ansökning, förlora sin

rätt, utan att för honom möjlighet finnes att förvärfva sig kännedom

derom, att fastigheten blifvit.till jernvägen upplåten. Ej heller torde

den omständigheten, att i dylikt fall äfven inteckningshafvarne komma

att utan all egen förskyllan gå förlustige af sin panträtt, vara egnad

att bidraga till fastighetskreditens höjande i vårt land.

Oaktadt sålunda, till lättnad i jernvägsegarens besvär, förslaget

uppoffrar välförvärfvade rättigheter, som tillkomma förre egare och andra

sakrättsegare i jernvägens jord, synes det praktiska resultat, som med

förslagets lagfartsstadganden åsyftas, icke för sjelfva anläggarne af jernvägen

komma att uppnås. Af den i förslagets ingress gifna bestämmelsen,

att de i allmänhet gällande stadgandena angående lagfart skola,

så vidt de ej strida mot hvad nedan i förslaget förordnas, blifva gällande

beträffande jernväg, följer, att jernvägens anläggare, då han förvärfvat

de särskilda jordlotter, hvilka skola tillhöra jernvägens område,

måste, oaktadt dessa framdeles, då jernvägen blifver fullbordad i hela

dess sträckning, komma att ingå i den sammanhörande fasta egendom,

som jernvägen skall anses utgöra, likväl vara skyldig att inom den i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

lagfartslagen stadgade tid och vid der stadgad påföljd lagfara med de

särskilda parcellerna, hvar och en vid den domstol, under hvars domvärjo

den lyder. Enligt de särskilda föreskrifterna i den föreslagna

förordningen, får jernvägens anläggare derefter, sedan jernvägen blifvit

fullbordad, ånyo lagfara, denna gång med jernvägen i sin helhet, vid

den särskildt för jernvägen bestämda specialdomstolen: en lagfart,

hvilken kommer att hafva en helt annan betydelse än den, som eljest

tillkommer detta rättsinstitut.

Å andra sidan synes den i 3 § föreslagna anordningen, att lagfarten

af jernvägen såsom en helhet skall försiggå vid specialdomstolen

utan att de domstolar, under hvilka de i jernvägens område ingående

jordparceller lyda, behöfva förr än lagfarten måhända flera år efteråt

blifvit beviljad, erhålla kunskap om den vid specialdomstolen sökta lagfarten,

icke kunna stå tillsammans med lagfartsansökans betydelse såsom

reglerande kollisionsfallen mellan fleres eganderättsanspråk; och tydligt

är, att om en dylik anordning skulle blifva införd, komme lagfartsboken,

hvars ändamål är att meddela tillförlitlig öfversigt öfver eganderättsförhållandena

till fast egendom, att härom meddela fullkomligt vilseledande

upplysningar.

Icke heller synes för den, hvilken anlägger eu jernväg, lagfart å

densamma i allmänhet kunna vinnas så skyndsamt, att det praktiska

behof, som utgör eu af de väsentligaste anledningarne till förevarande

lagstiftningsåtgärd, blifver genom det remitterade förslaget tillräckligt

tillgodosedt. Den antydda anledningen är, såsom bekant, behofvet för

jernvägsanläggarne att kunna använda det värde, hvilket jernvägsanläggningen

representerar, såsom säkerhet för sina förbindelser. Betänker

man nu, att för den, som anlägger en jernväg, lånebehofvet

städse uppkommer förr än banan blifvit färdigbyggd, men att såväl erfarenheten

af redan gjorda jernvägsanläggningar, som ock sjelfva naturen

af en dylik anläggning berättigar till antagandet, att äfven för de

jernvägar, hvilka framdeles komma att härstädes anläggas, jernvägens

område till alla dess delar icke kan blifva bestämdt förr än anläggningen

är i det närmaste fullbordad, torde vara otvifvelaktigt, att den lagstiftning

endast i ringa mån tillfredsställer behofvet, hvilken icke gifver

någon utväg att ställa säkerhet för byggnadslånet förr än efter det banan

blifvit fullbordad eller, i det fall, att klander mot jernvägsegarens

åtkomst till någon del af jernvägens område blifvit anmäldt, måhända

åratal derefter; och i det remitterade förslaget torde förefinnas eu väsentlig

brist just derigenom, att för afhjelpande af detta behof icke någon

bestämmelse blifvit föreslagen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Enär, af skäl, som vid efterföljande förslag till förordning angående

förändrad lydelse af vissa §§ i Förordningen angående inteckning

i fast egendom den 16 Juni 1875 varda anförda, de i nämnda förslag

ifrågasatta ändringarne i det allmänna inteckningsförfarandet synas icke

kunna godkännas, äro de stadganden, som i nu föreliggande förslag

blifvit upptagna såsom specialbestämmelser i fråga om inteckning i jernväg

helt och hållet otillräckliga för regleringen af de rättsförhållanden,

som föranledas af jernvägens intecknande. Blifva dessa ändringar i det

allmänna inteckningsförfarandet uteslutna, kan förslagets hänvisning till

det allmänna förfarandet, så vidt det ej strider mot förslagets bestämmelser,

icke vidare bibehållas, och såväl i fråga om sjelfva inteckningsförfarandet,

som ock med afseende å öfriga ämnen, hvilka voro upptagna

i. det förra gången till Högsta Domstolen remitterade förslag till

förordning angående inteckning i jernväg, måste bestämmelser i den

särskilda lagstiftningen om jernvägar intagas.

Det i 11 § för erhållande af utmätning å jernväg med dess tillbehör

stadgade vilkor, att borgenären skall hafva förbundit sig att förskjuta

den kostnad, som utöfver inkomsterna af jernvägen kan erfordras

för dess förvaltning och trafikens uppehållande, intill dess jernvägen varder

i behörig ordning såld, samt hos öfverexekutor antingen nedsatt

det belopp, som kan anses motsvara denna kostnad, eller derför stält

pant eller borgen, som af öfverexekutor godkänts, torde icke kunna i

vår lagstiftning införas utan att derigenom uppstår eu verklig kränkning

af fordringsegarens rätt. Åtminstone de, hvilka hafva smärre fordringar,

blifva härigenom så godt som rättslösa gent emot sådana insolventa

eller tredskande jernvägsegare, hvilkas jernvägar icke lemna

ett på förhand beräkneligt öfverskott öfver förvaltningskostnaden och

öfriga trafikutgifter; och förslaget har, icke ens genom någon bestämmelse

om möjlighet för en dylik fordringsegare att i andra än de i

Konkurslagen upptagna fall få jernvägsegaren försatt i konkurs, sökt

att åtminstone i någon mån afhjelpa de olägenheter, som med det anmärkta

stadgandet äro förenade.

Den i motiven åberopade angelägenheten att söka förekomma de

menliga följder för allmänna samfärdseln, som skulle uppstå, derest

trafiken å utmätt jernväg afstannade, synes från rättslig synpunkt omöjligen

kunna föranleda dertill, att en fordringsegare bör förhindras att

göra sin rätt gällande, derest han icke vill förskjuta kostnaden för uppehållande

af en förvaltning och rörelse, hvartill jernvägens afkastning

icke lemnar medel. Fordrar det allmänna, att trafiken å en bana ovilkorligen

skall uppehållas oberoende af möjligheten att med trafikinkomDili.

till Riksd. Prat. 1880. 1 Sami. 1 Afd.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

sterna betacka kostnaden derför, må då det allmänna bestrida denna

kostnad. Det är dock svårt att inse, att den allmänna samfärdseln

verkligen skulle hafva någon olägenhet deraf, att en jernväg, hvarå

till exempel rörelsen redan afstannat i brist på trafik, hvars rörliga

materiel blifvit af egaren afyttrad, hvars förrådshus äro tomma och

hvilken vid den efter utmätningen skedda försäljningen antagligen inropas

endast för att af köparen på det sätt realiseras, att skenor och

syllar uppbrytas och såsom material försäljas, jemväl fortfarande under

den tid, den vore utmätt, förblefve otrafikerad. Men äfven för eu sådan

jernväg gäller förslagets ovilkorliga stadgande; och utmätningssökanden

vore sålunda, med afseende å en dylik väg, pligtig att förskjuta

kostnaden för aflöning af trafikdirektör och öfrig personal, för

hyrande eller inköp af rörlig materiel för trafikens bedrifvande under

utmätningstiden, för anskaffande af förråd, o. s. v.

Ej heller synes från den omständighet, att ett liknande stadgande

blifvit föreslaget att införas i annat lands lagstiftning, kunna hemtas

något bevis för stadgandets öfverensstämmelse med grunderna för vår

privaträtt, då dels stadgandet är i det främmande landet afsedt att endast

gälla sådana privata jernvägar, hvilkas koncessioner innehålla förpligtelse

för egaren att ovilkorligen uppehålla trafiken under den tid,

koncessionen varar — ett slag af koncessioner, hvilka hittills hos oss

icke förekommit — och dels samma lands lagstiftning åsyftar att ställa

jernvägarne i ett helt annat beroende af statsmyndigheterna, än hvad

hos oss anses lämpligt eller utförbart.

Lika litet synes inteckningshafvarens rätt vara tillräckligt betryggad

genom de i samma paragraf upptagna stadganden, att den af öfverexekutor

utsedde sysslomannen eger omhändertaga och förvalta jernvägen samt

besörja trafikens uppehållande i det omfång, som finnes lämpligt, äfvensom

att kostnaden, som förskjutits eller åtgått, skall gäldas såsom annan

utsökningskostnad. Härjemte torde ej böra lemnas oanmärkt, att

förslaget saknar tydlig bestämmelse derom, af hvilken i fall, som i

denna paragraf eller i 12 § afses, det lämpliga omfånget af trafiken skall pröfvas

samt att förslaget ej heller innehåller någon föreskrift derom att

den af öfverexekutor förordnade sysslomannen får entledigas, hvadan

meningen synes vara, att den, som en gång erhållit ifrågavarande förtroendeuppdrag,

skall vara berättigad att bibehålla detsamma ända till

dess jernvägen blifvit såld, han må för öfrigt handhafva uppdraget hur

illa som helst.

Den princip, som ligger till grund för bestämmelserna i 12 och 13

§§ angående jernväg^ förvaltning under konkurs, synes stå i strid med

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

grunderna för en sund konkurslagstiftning. Enligt förslaget tillkommer

ej borgenärerna det ringaste inflytande på jernvägens förvaltning under

konkursen. Jernvägen får nemligen icke omhändertagas af borgenärernes

egna förtroendemän, utan skall förvaltas af personer, hvilka, efter

det en administrativ myndighets förslag blifvit inhemtadt, förordnats af

rätten eller domaren; och huru lämpliga och sakkunniga desse än må

vara i fråga om trafikens ombesörjande, kunna de likväl möjligen sakna

hvarje intresse, att trafiken upppehålles på ett sätt, som med borgenärernes

rätt och bästa är förenligt.

Den af borgenärernes förtroendemän bestående konkursförvaltningen

är med afseende å jernvägen, hvilken antagligen oftast utgör konkursboets

enda egentliga tillgång, inskränkt till att lyfta de dem tillkommande

arfvoden, att mottaga förvaltarens redovisning »på grund af de

öfver jernvägens förvaltning förda räkenskaper» äfvensom att uppbära

och utdela den behållna inkomst, som jernvägen gifvit efter afdrag för

underhålls-, förvaltnings- och annan kostnad under konkursen. Huruvida,

vid det förhållande, att förvaltare icke blifvit af borgenärerne

tillsatte, någon klandertalan mot de förras åtgärder kan af de senare

anställas, synes ovisst. Af 13 § sista momentet skulle den slutsats

kunna dragas, att den enda åtgärd, som af borgenärerne i nämnda

syfte kunde vidtagas, bestode deri, att de hos konkursdomaren kunde

begära en förvaltares entledigande.

Att ett dylikt ordnande af förvaltningen af de tillgångar, ur hvilka

borgenärerne skola njuta betalning för sina fordringar, innebär ett obehörigt

statsförmynderskap öfver dem torde vara uppenbart; och fara är,

att ett dylikt förmynderskap snart skall visa sig såsom en vida sämre

form för konkursboets förvaltning, än den, som i borgenärernes egen

hand lägger makten och ansvaret af denna förvaltning. Härtill kommer,

att denna förvaltningsform måste för borgenärerne blifva särdeles

kostsam, i det den kräfver ersättning till en dubbel förvaltningspersonal,

hvilkens verksamhet under en längre tid kan komma att fortgå, samt

att en annan lämpligare anordning, hvilken, med bibehållande af borgenärernes

tillbörliga inflytande på boets angelägenheter, ändock kan erbjuda

tillräckliga garantier för det allmänna trafikintressets tillräckliga

tillgodoseende, torde kunna uppställas; och synes derföre skäl alldeles

saknas att i vår konkurslagstiftning införa det i 12 § föreslagna stadgandet.

Den i 15 § medgifna rätt för borgenärerne att i den ordning, 60 §

Konkurslagen bestämmer, besluta uppskof med jernvägens försäljning

under eu tid af högst fem år synes, då förslaget tillika i 18 § inne
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

håller bestämmelsen, att den årliga behållna inkomsten af jernvägen

skall utdelas efter de grunder, som för utdelning i konkurs äro i allmänhet

stadgade, kunna gifva anledning dertill, att i vissa fall de fordringsegare,

Indika för sina fordringar njuta den första prioriteten i

jernvägen, komma att genom ett dylikt beslut tillskyndas en obehörig

förmån på deras bekostnad, hvilka för sina fordringar endast hafva rätt

efter de förstnämnda. Finnas nemligen i en jernväg två obligationslån

intecknade med olika förmånsrätt och äro trafikinkomsterna å jernvägen

sådana, att de gifva grundad anledning till antagandet, att vid en snar

försäljning båda dessa obligationslån blifva betäckta, kunna ändock förhållandena

så gestalta sig, att till exempel en enkel majoritet af å

sammanträde närvarande oprioriterade borgenärer, mot samtlige innehafvares

af det senare obligationslånet bestridande, besluta, att med

försäljningen skall anstå i fem år, under hvilken tid det senare obligationslånet

icke ens erhåller ränta å sin fordran, utan all behållen inkomst

användes till afbetalning å det bäst prioriterade obligationslånet.

Under den, på sätt nämndt är, beslutade förvaltningstiden skall ock den

dubbla administrationen fortgå; och under mindre gynsamma förhållanden

kan lätteligen ett möjligen af oprioriterade borgenärer genomdrifvet

beslut om dylik fortsatt förvaltning medföra en betydlig minskning i

tillgångarne till de prioriterade fordringsegarnes förnöjande.

Härtill kommer, att stadgande saknas, huru förfaras skall derest

den i 60 § Konkurslagen omförmälda pluralitet af borgenärer icke kan

uppnås.

På grund af hvad sålunda blifvit anmärkt mot de principer, hvarå

förslaget i alla dess hufvuddelar blifvit bygdt — hvartill äfven torde

kunna läggas särskilda anmärkningar mot detaljbestämmelser i förslaget,

såsom

att, då förslagets stadganden endast skola tillämpas å enskild jernväg,

det synes tvifvelaktigt i hvad förhållande till detsamma står en

enskild, med expropriationsrätt tillkommen jernväg, som sedermera, i

likhet med Motala—Mjölbyjernvägen, blifver af staten inlöst;

att den i 2 § uppställa regel angående forum föranleder dertill, att

en senare anlagd obetydlig bibana, ändock att den tillhör samma egare

som hufvudjernvägen, kan komma att erhålla annat forum än den sistnämnda;
att

bland lagfartsbestämmelserna i förslaget saknas föreskrift huru

förhållas skall med delar af jernvägen, som upphört att faktiskt och

rättsligen tillhöra jernvägens område samt på grund deraf blifvit till

annat ändamål använda;

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

at,t bestämmelsen i 1 § af allmänna inteckningsförordningen, att

medgifvande till inteckning skall tecknas å den handling, hvarå fordran

grundas, samt medgifvandet af vittnen styrkas, icke blifvit undantagen

från tillämpningen å inteckning i jernväg, oaktadt samma stadgande i

fråga om tryckta eller graverade obligationer, som inteckna^, torde behöfva

någon modifikation;

att den Konungen enligt 16 § i vissa fall tillkommande rätt att till

och med i strid mot gäldenärens och samtlige borgenärernes vilja förordna

om jernvägens försäljning icke är förenlig med det skydd,

välförvärfvade privaträttigheter i vårt land hittills städse åtnjutit;

att det ej heller är förenligt med allmänna rättsgrundsatser, att

Konungen förordnar, det konkursboets sysslomän skola i nämnda fall försälja

jernvägen med dess tillhörigheter;

■att, enligt 111 § 1 inom., det synes ovisst huruvida i der nämnda

fall inteckning må sökas, förrän lagfart blifvit af jernvägens egare sökt;

att föreskriften i 2 mom. af sistnämnde paragraf derom, att pröfning

af fordrans giltighet skall ske, innan inteckningsänsökningen förklaras

hvilande, icke står i öfverensstämmelse med de i allmänna inteckningsförordningen

för motsvarande fall gifna bestämmelser; samt

att hvarken förslaget eller lag i öfrig! innehåller någon bestämmelse,

af hvilken kan slutas hvad med det i 4 mom. af samma paragraf förekommande

uttrycket »vederbörligen fullföljer gjord lagfartsansökan»

skall förstås — synes ifrågavarande lagförslag icke vara af beskaffenhet

att böra i befintligt skick till Riksdagen öfverlemnas.

kivad härefter angår förslaget till förordning angående förändrad lydelse

af 3, 16, 19 och 22 §§ i Förordningen angående inteckning i fäst

egendom den 16 Juni 1875, synes i anledning deraf vara att erinra ''följande:
Lika

villigt, som det måste erkännas, att ett stadgande i lag är

behöflig! derom, att inteckning till säkerhet för tryckta eller graverade

obligationer får meddelas i jernväg, lika bestämdt torde det kunna påstås,

att något verkligt behof hittills icke visat sig af ett lagbud, enligt

hvilket dylika obligationer finge intecknas uti fastighet i allmänhet.

Om förslaget i denna del blefve upphöjd! till lag, skulle bruket af

tryckta eller graverade obligationer såsom föremål för inteckning utan

tvifvel blifva så allmänt, att det finge karakteren af missbruk, helst om,

såsom i motiven antydes, det samtidigt blefve stadgadt, att för dylika

obligationer finge åtnjutas, icke allenast, såsom i 19 § föreslås, befrielse

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

från skyldighet af inteckningens förnyande, utan äfven befrielse eller

väsentlig lindring i skyldigheten att dem med stämpelpapper belägga.

Emot affattningen af det ifrågasatta stadgandet i 3 § är för öfrigt

att anmärka, hurusom deraf ej med tillräcklig tydlighet framgår, om

meningen är, att i angifna fallet inteckning skall meddelas för obligationslånets

hela belopp eller endast till säkerhet för de obligationer,

som af sökanden företes. Ordalagen kunna måhända snarare tolkas till

förmån för den senare uppfattningen. Skulle nu meningen verkligen

vara sådan, synes emot förslaget böra erinras, att det ingalunda kan

vara lämpligt att medgifva, det obligationer, afseende delar af ett och

samma lån, skulle kunna få sinsemellan olika förmånsrätt. Synnerligast

om obligationernas antal är stort, kan det lätteligen leda till oreda i

inteckningsprotokollet och till kollisionsfall emellan de särskilda obligationsinnehafvarne;

hvarjemte nämnda förhållande ofelbart skulle ofördelaktigt

inverka på obligationernas värde i den allmänna penningemarknaden.

Då ingressen till förslaget till förordning, innefattande särskilda

föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg, så

ock i fråga om förvaltning af jernväg under konkurs, innehåller, att

beträffande inteckning i jernväg skall, jemte de angående inteckning

enligt lag i allmänhet gällande stadganden, så vidt de ej strida mot

hvad i nämnda författning förordnas, lända till efterrättelse hvad i

samma författning är i berörda ämne föreskrifvet, synes det vara obeliöfligt

att i 16 § af den allmänna inteckningsförordningen införa eu

bestämmelse derom, att angående inteckning i jernväg skall gälla hvad

särskild! är stadgadt samt i öfrigt hvad i inteckningsförordningen i allmänhet

sägs. Skulle det likväl finnas nödigt eller åtminstone lämpligt

att meddela eu slik bestämmelse, så torde konseqvensen fordra, att

jemväl den allmänna lagfartsförordningen, konkurslagen och utsökningslagen

skola hvar för sig innehålla en föreskrift, som hänvisar dertill,

att uti det ämne, som är föremål för en hvar af dessa författningar,

gäller i fråga om jernväg hvad särskilt är stadgadt och i öfrigt de i

hvardera författningen i allmänhet gifna bestämmelser.

Emot 19 § kan, utom hvad redan vid 3 § blifvit erinradt, vidare

anmärkas, dels att kännedomen om den rätta betydelsen af det i 19 §

begagnade ordet »amorteringslån)) icke torde vara så allmänt utbredd,

att detsamma bör i lagspråk begagnas, och dels att i händelse skyldigheten

att förnya inteckning skulle upphäfvas hvad angår dem, som

meddelats till säkerhet för tryckta eller graverade obligationer, måste

utfärdandet af fullt tillförlitligt gravationsbevis blifva förenadt med syn
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

nerligt stort besvär och omgång. Frågan huruvida domaren skall utfärda

dylika bevis med ledning af inteckningsprotokollen eller efter intecknings-

och fastighetsböckerna kan ännu ej anses vara slutligen löst;

och först sedan det genom lagstiftningens mellankomst eller en stadgad

rättsskipning blifvit stäldt utom allt tvifvel, att nyssnämnda böcker skola

läggas till grund för gravationsbevis, lärer man kunna med något hopp

om framgång tänka på ett sådant borttagande af skyldigheten att förnya

penningeinteekningar, som det nu ifrågasatta.

Eu annan omständighet, som härvid jemväl torde förtjena att tagas

i betraktande, är den, att, om stadgandet rörande inteckningsförnyelsen

upphäfves lör tryckta eller graverade obligationer, det icke sällan torde

komma att inträffa, att obligationsinnehafvarens fordringsrätt varder genom

underlåten bevakning enligt Förordningen den 4 Mars 1862 preskriberad.

Till förekommande af denna olägenhet var uti det af Kongl.

Maj:t vid senaste riksdag framlagda förslag till lag om inteckning i

jernväg, i sammanhang med bestämmelse derom, att inteckning enligt

nämnda lag skulle gälla fortfarande utan förnyelse, tillika stadgadt, att

fordran, till säkerhet hvarför inteckning enligt samma lag beviljats,

vore gällande mot egarne af den intecknade jernvägen, ändå att den

fordran ej blifvit så bevakad, som i 1 § af Förordningen den 4 Mars

1862 om tioårig preskription och om årsstämning sägs. Ett sådant

stadgande, hvilket synes utgöra en nödvändig förutsättning för föreskriften

om borttagande af inteckniugsförnyelse för icke handskrifna

förbindelser, bär dock icke i sammanhang med den nu ifrågasatta lagreformen

blifsdt föreslaget.

Från den allmänna regeln, att penningeinteckning ej må dödas,

derest icke inteckningshandlingen i lmfvudskrift för rätten uppvisas,

skulle genom det föreslagna nya momentet i 22 § för inteckning, meddelad

till säkerhet för tryckt eller graverad obligation af ett amorteringslån,

göras det undantag, att sådan inteckning finge dödas utan att

obligationen företeddes, så vida nemligen sådant förhållande visades

vara för handen, då (att?) obligationen enligt sitt innehåll upphört att

vara gällande.. Den omständighet, att efter obligationens innehåll densamma

icke vidare gäller såsom fordringsbevis, innebär dock icke ovilkorligen,

att fordringsrätten äfven upphört. Genom eu efter inteckningens

meddelande gjord påskrift å obligationen kan nemligen gäldenären

hafva medgifva förlängning i tiden för obligationens giltighet;

och äfven är det fall ej allenast tänkbart, utan till och med högst sannolikt,

att gäldenären antingen till följd af oförmåga eller af tredska underlåter

att inom den i obligationen utsatta preskriptionstiden fullgöra sin

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

betalningsskyldighet, men att fordringsrätten ändock genom laglig bevakning

blifvit upprätthållen. Det föreslagna stadgandet skulle således

kunna leda till en svår kränkning af obligationsinnehafvarens rätt;

hvarjemte emot detsamma kan anmärkas, att det icke står i öfverensstämmelse

med 25 § af inteekningsförordningen, uti hvilken paragraf

ingen förändring blifvit föreslagen. Af denna paragraf följer nemligen,

att, oberoende af fordringshandlingens innehåll, fordringsrätten bibehålies

så länge inteckningen eger bestånd; men med denna rättssats är

det icke förenligt, att gäldenären får låta döda inteckningen endast derför,

att obligationen enligt sitt innehåll upphört att vara såsom fordringsbevis

gällande. Hvilka praktiska missförhållanden härigenom

skulle kunna uppkomma är lätt att inse, då jernvägens egare, hvilken

efter 25 § är berättigad att, sedan de intecknade jernvägsobligationerna

blifvit efter amorteringsplanen infriade, sådant oaktadt ånyo utsläppa

dem i allmänna marknaden, skulle, enligt förslagets stadganden, sedermera

ega att få inteckningen för dessa obligationer utan deras företeende

dödad.

Då följaktligen samtliga de ifrågasatta hufvudsakliga tilläggen till

den allmänna inteekningsförordningen gå i den rigtning, att eu sund

rättsutveckling derigenom icke skulle befrämjas, synes ej heller ifrågavarande

lagförslags öfverlemnande till Riksdagen kunna med skäl tillstyrkas.

Justitierådet Wedberg yttrade: Jag har förut, vid granskning i

Högsta Domstolen af särskilda lcomiterades förslag till lag om inteckning

i jernväg med flera dertill hörande författningar, hufvudsakligen

godkänt samma förslag. Då likväl dessa icke af Riksdagen antagits,

men det ofta uttalade behofvet af lagstiftning i ämnet lärer qvarstå och

enligt mitt omdöme det första af de nu remitterade förslagen i vissa

delar, ehuru det derutinnan afviker från förstnämnda förslag, icke är

med i öfrigt gällande lag oförenligt eller eljest förkastligt, anser jag

mig nu kunna inskränka mig till följande anmärkningar i delar, der jag

finner förslaget, såsom saknande nödig fullständighet eller öfverensstämmelse

med de i öfrigt gällande lagbuden, eller af annan orsak ej

vara antagligt.

1 § lemnas af mig utan annan anmärkning än att enär, likasom

hus, skog och dylikt äro tillhörigheter till fast egendom i allmänhet

endast så länge de äro förenade med sjelfva grunden, de i förslaget

nämnda, till jernvägens drift anskaffade föremål böra anses såsom tillhörigheter

till jernvägen endast så länge de finnas å jernvägens om
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

råde eller eljest äro i jernvägens egares värjo, jag förmenar att sådant

bör på lämpligt sätt i denna paragraf uttryckas.

Den första vid granskning af förslagets stadgande!! om lagfart mötande

omständighet, hvari det skiljer sig från såväl gällande lag, som

det sistlidna år i Högsta Domstolen granskade förslaget, är att en och

samma jord kan samtidigt vara föremål för lagfart vid olika domstolar.

Eldigt min uppfattning af förslaget skulle jernvägsegaren ej vara pligtig

att med de till jernvägen hörande jordstycken lagfara annorstädes

än vid det föreslagna särskilda forum, der med jernvägen, såsom sådan,

lagfares; men intet hindrar att, sedan jernvägsegaren förvärfvat ett jordstycke,

men innan han sökt lagfart, annan person vid domstolen i orten,

der jorden är belägen, erhåller lagfart derå, ehuru på grund af ett yngre

fång. Om nu jernvägsegaren utan anlitande af expropriationsrätten till

sin fångesman erlagt betalning för jorden och eu sådan annan köpare

uppträde!-, uppstår emellan de begge köparne kollision, som enligt förslagets

5 § reduceras till fråga huruvida den siste köparen är berättigad

att fordra lösen eller ersättning för jorden i den ordning, som för jords

eller lägenhets afstående för allmänt behof stadgas. En sådan kollision

skulle, enligt nu gällande lag, lösas efter 12 § i Förordningen angående

lagfart å fång till fast egendom den 16 Juni 1875. Möjligheten af detta

lagbuds tillämpning beror dock derpå att begge köparne hafva att lagfara

vid samma forum, hvadan icke någon svårighet är att utröna huruvida

de begge sökt lagfart på samma dag eller på skilda dagar. Annat

blifver förhållandet, derest de skola lagfara vid olika fora, dervid det

kan inträffa, att ehuru den, som vid ena domstolen söker lagfart, låtitflera

rättegångsdagar för lagfartsärenden gå förbi, innan han sin ansökning

ingifver, han dock kommer med ansökningen fram, förr än den

andre, som dock icke försummat att vid sitt forum å första dag, då

lagfartsärende der fått handläggas, anmäla fånget till lagfart. Förslaget

lemnar den visserligen svårlösta frågan obesvarad, och ej heller af

grunderna för förslaget synes kunna hemtas någon ledning för frågans

lösning. Att i det af mig nyss förutsatta fall, den som sist sökt lagfart

skulle vika för den andre bör väl ej kunna i lag stadgas, och att

bestämma rangordningen dem emellan efter antalet af de lagfartsdagar,

en hvar af de sökande låtit förflyta efter fånget, det enda sätt, som

torde kunna påfinnas, anser jag ej heller vara att förorda, helst i allt

fall samma grund för bedömande af den enes eller andres försumlighet

icke finnes, som då lagfarten får sökas endast vid domstolen i orten,

Bill. till Rilcsd. Prof. 1880. 1 Sami. 1 Af il. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

dervid den, som har äldre köp, kan, innan lian behöfver lagfara, invänta

den andres lagfartsansökning, om blott begge söka lagfart å samma dag.

Jag kan således ej finna annat än att åtminstone första lagfarten

å jord, som användes till jernväg, bör fortfarande ske vid domstol i

orten, hvaremot hinder icke torde möta att derefter afföra jorden ifrån

nämnda domstols protokoll och fastighetsböcker till en särskild Rätt

för jernvägen, vid hvilken Rätt sedermera jernvägen kunde intecknas

och vid ytterligare öfverlåtelse lagfaras, intill dess jorden ej vidare

tillhörde jernvägen, då den efter regler, som borde särskildt stadgas,

kunde återföras till sitt förra forum.

Den i 3 § 2 mom. jernvägsegare gifna förmån, att vid saknad

af fångeshandlingar få denna brist ersatt genom en kungörelse om den

sökta lagfarten, synes mig icke böra tillkomma annan jernvägsegare än

jernvägsaktiebolag, som förr än den nya lagen trädt i kraft, genom

expropriation förvärfvat någon del af jernvägens område och vid lagfartssökandet

uppgifver sig icke häfta för lösen eller köpeskilling för

jorden, hvaremot annan jernvägsegare bör hafva att iakttaga hvad allmänna

lagfartslagen stadgar i afseende å den lagfartssökandes skyldighet

att sitt fång styrka.

För det fall, då sådan kungörelse får eg a rum, lärer den således

böra afse ej blott de lägenheter, i afseende hvarå sökandens åtkomst ej

blifvit styrkt, utan äfven dem, i fråga om hvilka förre egarens åtkomst

ej är styrkt.

Vidare synes det mig icke skäligen böra åläggas den, som har

eganderättsanspråk på jorden, att äfven, om han tilläfventyrs ännu är i

besittning af densamma och fastän lagfartssökanden ej visat någon

fångeshandling, sjelf sin talan instämma, utan torde han endast behöfva

sitt anspråk vid Rätten anmäla, hvarefter det må på lagfartssökanden

ankomma att saken instämma.

Jag finner väl intet att anmärka deremot att all den sakrätt någon

kan ega till jord, som blifvit till jernväg använd eller afsedd, må kunna

lösas i enlighet med författningen om jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof, men hans rätt i sådant afseende bör ej, såsom i förslagets

5 § sägs, vara inskränkt allenast dertill, att lösen eller ersättningen

bestämmes i den ordning samma författning stadgar; äfven hvad

författningen i öfrigt innehåller till sådan rättsegandes skydd och säkerhet

bör lända till efterrättelse.

Hvad särskildt angår dem, hvilka på grund af inteckning hafva

panträtt i jorden, synes mig förslagets mening, ehuru den ej såsom i

sådant fall ske bort, blifvit särskildt uttryckt, vara att dessa intecknin
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

gar, fastän de komma att afse endast rätt till lösen eller ersättning,

såsom i 5 § sägs, dock skola, oberoende af ny egares lagfart, fortfarande

gälla med förmånsrätt för denna lösen eller ersättning framför inteckningar

i jernvägen. Dessa äldre inteckningars fortfarande gällande kraft

skall dock blifva beroende derpå att de behörigen förnyas, hvilken förnyelse,

ehuru jorden i lagfartsprotokoll och fastighetsböckerna antecknats

såsom tillhörande jernvägens område, skall ske hos domstolen i

orten. Vid försäljning af jernvägen utmätningsvis eller i konkurs, blifver

det då nödvändigt att anskaffa gravationsbevis från domstolarne i

alla de orter, der till jernvägen användts jord utan att expropriation

skett. Derest vid fördelning af köpeskillingen för sålunda såld jernväg

brist uppstår för sådana äldre inteckningshafvare — hvilket, om det

ock icke är sannolikt, dock åtminstone ej ligger utom möjlighetens

gräns, då kostnad för jernvägens drift och förvaltning under fem år,

så vidt samma kostnad öfverstiger afkastningen, kan komma att utgå

af köpeskillingen — finnes icke någon i förslaget bestämd eller eljest

i lag tillgänglig grund för bestämmande af företrädet dessa inteckningshafvare

emellan; ty att vid konkurrens emellan inteckningar, meddelade

vid olika domstolar, bestämma inteckningarnes plats i förmånsrättsordningen

efter tiden, då de blifvit beviljade, synes ej med rättvisa

eller billighet öfverensstämmande. För undvikande af dessa nu anmärkta

olägenheter, synes det mig vara nödvändigt att fordra att, innan

den till jernvägen hörande jord öfverföres till jernvägens forum, jorden

befrias från de äldre inteckningarne, helst dertill ej erfordras vidare

kostnad än som för expropriation af jorden är af nöden. Beträffande

de stadganden, hvilka i detta afseende blifva af nöden, anser jag mig

kunna hänvisa till Kongl. Maj:ts vid sistlidne riksdag framlagda

förslag.

I 9 § anser jag höra stadgas att auktion å utmätt jernväg bör

hållas af öfverexekutor.

Jag instämmer med Justitieråden Ryding och Hernmarck deri, att

jag afstyrker antagande af förslagets föreskrift om skyldighet för den,

som söker utmätning af jernväg, att förskjuta kostnad, som utöfver

inkomsterna af jernvägen erfordras för dess förvaltning och trafikens

uppehållande eller derför ställa säkerhet, och anser att den syssloman,

som vid utmätning förordnas af öfverexekutor, bör hafva att besörja

trafikens uppehållande endast så vidt tillgång dertill finnes genom inkomster

af jernvägen eller medel, som kunna af borgenär för ändamålet

godvilligt förskjutas. Äfven instämmer jag i hvad bemälde Justitieråd

anmärkt emot 12 §, sista stycket af 15 §, 1 och 2 mom. af 19 § och

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

beträffande tillämpningen af 1 § i gällande inteckningslag, då fråga är

om inteckning till säkerhet för tryckta eller graverade obligationer.

Beträffande förslaget till förordning angående förändrad lydelse af

vissa paragrafer i förordningen om inteckning i fast egendom, är jag

ense med Justitieråden Ryding och Hernmarck dels deri, att jag ej kan

tillstyrka särskilda lagstadganden rörande inteckning till säkerhet för

tryckta eller graverade obligationer i allmänhet och att de bestämmelser,

som i berörda afseende erfordras angående inteckning i jernväg, böra

införas i den förordning, som innehåller öfriga stadgande!! i samma

ämne, dels i hvad för öfrigt blifvit anmärkt vid 3 § äfvensom vid 19 §

om behofvet af ett stadgande att fordran på grund af sådant obligationslån,

som der nämnes och för hvilket inteckning i jernväg blifvit meddelad,

är gällande, ändå att bevakning enligt förordningen den 4 Mars

1862 ej skett; och anser jag, att hvad i 22 § föreslagits om dödande

af inteckning för tryckta eller graverade obligationer bör, i afseende å

inteckning i jernväg, gälla endast då fråga är om dödande af inteckningen

för hela lånet.

Justitierådet Olivecrona anförde: Då Högsta Domstolen under den

3 Mars sistlidet år afgaf infordradt utlåtande öfver förslag till lag om

inteckning i jernväg, yttrade jag, bland annat, att »det visserligen varit

önskligt om man, vid utarbetandet af den lag, hvarom fråga var, kunnat

framställa ett förslag till ett fullt ordnadt grundbokssystem med

afseende på landets enskilda jernvägar, så att man i en enda fastighetsbok

för hvarje jernväg haft samlade alla uppgifter rörande eganderätten

till jernvägen med dertill hörande jord och samtliga de gravationer,

hvilka vidlåda samma jord», men att jag trodde det vara omöjligt

att »under närvarande förhållanden kunna genomföra ett sådant system».

Vid justeringen af Högsta Domstolens protokoll samma dag framlade

dåvarande Justitierådet Almqvist, såsom sin särskilda mening, ett utkast

till förordning om särskilda föreskrifter angående lagfart och inteckning

af jernväg, hvilket utkast, i åtskilliga punkter öfverensstämmande med

det förslag till lag angående pantsättning af jernväg, som för tyska

riket blifvit utarbetadt, genast föreföll mig mycket beaktansvärdt, emedan

man med tillämpning af de deri uttryckta principer skulle närma

sig målet för ett dylikt grundbokssystem.

När Kongl. Maj:t till 1879 års Riksdag sedermera afhit nådig proposition

om antagande af eu lag, hufvudsakligen i enlighet med förstnämnda

förslag, godkändes densamma visserligen af Första Kammaren,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

men afslogs deremot af den Andra, till följd hvaraf frågan om en för

vårt land väl behöflig lagstiftning angående enskilda jernvägar föll för

andra gången. Genom de af Riksdagens Kammare sålunda fattade

beslut synes emellertid gifvet, att den grundsats icke lyckats vinna fullt

erkännande, hvarpå 1879 års lagförslag var bygdt, nemligen, att all

till jernväg hörande jord skulle vid vederbörliga fora rei sitce först lagfaras,

innan inteckning vid särskild för hvarje enskild jernväg bestämd

domstol i regeln kunde ega rum. Vid sådant förhållande, och då

Kongl. Maj:t icke kunnat godkänna ett från Riksdagen förut utgånget

förslag om lag angående förmånsrätt i jernvägsbolags tillgångar, anser

jag mig böra, enär behofvet af en jernvägslag allt mera framträder

och gör sig gällande, låta de väsentliga betänkligheter falla, hvilka

förut hos mig uppstått emot antagande af nya, för den svenska lagstiftningen

visserligen främmande grundsatser, hvarpå en lag rörande

lagfart, inteckning med mera af jernväg skulle hvila.

För att efter redan gjorda, men ogillade lagstiftningsförsök, komma

till målet torde nu mera knappt andra alternativ återstå att välja

emellan, än

antingen

en lag byggd på grundsatsen, att alla jordstycken, förvärfvade

till enskild, för allmän trafik afsedd, jernväg, hvilkens egare

erhållit rättighet att expropriera jord, skola lagfaras första

gången vid vederbörande fora rei sitae, men sedermera afföras

från dessa domstolars lagfartsböcker och inskrifvas i den särskilda

domstols fastighetsbok, hvilken blifver jernvägens forum

för inteckningsärenden, hvarefter inteckning'' i jernvägen såsom

en enhet kan ega rum, samt att lagfart, vid hvarje ny öfverlåtelse

af jernvägen såsom ett helt för sig, vid sistnämnda

forum skall sökas;

eller

eu lag byggd på grundsatserna att sådan enskild jernväg skall

betraktas såsom en enhet, en fastighetskomplex, hvilkens alla

jordstycken från början skola lagfaras vid jernvägens särskilda

forum, der ock inteckning af jernvägen såsom en helhet skall

eg a rum; hvarefter nämnda jordstycken skola afföras ur lagfartsböckerna

vid vederbörande fora rei sitce; att ediktalstämning

medgifves jernvägsegaren i de fall, att han vid lagfartsansökning

icke kan visa laga fångeshandlingar, samt att, genom en

juridisk fiktion, all den materiel, utan hvilken jernvägen icke

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

karl uppfylla sitt ändamål, uppfattas såsom så införlifvad med

jernvägsfastighetsenheten, att denna materiel allenast i sammanhang

med sjelfva jernvägen kan utmätas eller blifva föremål

för pantsättning.

Det torde vara onekligt, att eu lag i öfverensstämmelse med det

första alternativet står närmast grunderna för vår hittills bestående lagstiftning.

Men å andra sidan torde åter en lag i enlighet med det senare

alternativet, om den ock skulle i den gällande lagstiftningen införa

helt nya grundsatser, likväl kunna, om den rätt anordnades, skänka

omisskänliga fördelar framför den förra. Det säkra är, att huru man

än må försöka att lösa det svåra problemet af en jernvägslagstiftning

för vårt land, skall man alltid mötas af uppkommande olägenheter från

många håll, och i betraktande af de gifna fördelarne blifver det för

mig hufvudsakligen att tillse, det verkningarne af dessa nya rättsnormer

icke medföra våldsamma rubbningar eller olägenheter af allt för svår

beskaffenhet.

Det är visserligen sant, att det åligger lagstiftaren att sorgfälligt

vårda tryggheten af bestående, af lagen hittills skyddade egendomsrättigheter,

likaså ock att han icke bör, utan att vigtiga skäl dertill

föranleda, i lagstiftningen införa stadganden, som innehålla bestämda

afvikelser från hittills inom landet sedan lång tid följda och med rättssystemet

införlifvade grundsatser. Men jag erkänner dock att fall kunna

gifvas, då fullt giltiga skäl förefinnas, hvilka rättfärdiga ett afsteg från

dessa grundregler. Ett sådant fall synes föreligga här vid fråga om en

lag rörande enskilda jern vägar, dervid såväl egares rättigheter till de

af dem anlagda jernvägar, som fordringsegares anspråk på betalning

derur för lemnade försträckningar måste tagas i betraktande i sammanhang

med betryggandet af statens anspråk, att den allmänna trafik

varder fortfarande upprätthållen, hvilken måste förutsättas hafva varit

det hufvudsakliga skälet för beviljandet af hvarje koncession på anläggandet

af dylika kommunikationsanstalter.

I hvarje land, hvarest jernvägar efter sund beräkning blifvit byggda

under de senaste femtio åren, har en fullständig omskapning inträdt i

industrien och en utveckling af handel och näringsföretag inträdt, hvarom

man förut icke egt någon aning. Underlättad personlig samfärdsel,

underlättad transport af alla slags produkter hafva mångdubblat dessa

länders materiela krafter och äfven i väsentlig grad ökat möjligheten

för ett folk att, medelst en hastigt samlad krigshär, i farans stund,

kunna med framgång försvara sin sjelfständighet. Då jernvägar haft

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

och fortfarande utöfva ett så utomordentligt mäktigt inflytande, då de

sålunda i så framstående grad tjena och befrämja statens vigtigaste

ändamål, har staten ock med rätta uppmuntrat enskilda personers eller

bolags bemödanden att utföra gagneliga jernvägsföretag och fördenskull

i meddelade koncessioner, emot skyldigheten å jernvägsegarnes sida

att upprätthålla allmänna person- och varutrafiken, samt post- och truppforslingen,

tillerkänt dem rättigheten att, för jernvägsföretagens utförande,

från enskilda egares jordområden expropriera erforderlig mark.

Det är klart att genom dylika företag, som så djupt ingripa både i

statens och enskildes intressen, måste en massa nya rättsförhållanden

uppstå, hvilka påkalla nya och utomordentliga rättsnormer, eller ock

undantag från förut följda rättsgrundsatser. Härigenom påverkas svårigheterna

vid en lagstiftning om jernvägar, der det gäller att på en gångtillgodose

det allmännas anspråk på trafikleds öppnande och oafbrutna

gång och enskildas rätt att njuta skydd för välfångna rättigheter. Men

lagstiftningen hos oss har att uppvisa många exempel huru den enskildes

rätt måste vika för befrämjandet af något vigtigt allmänt intresse;

och jag behöfver i detta afseende blott erinra om författningarna rörande

laga skifte, expropriation af jord, utrifning af vattenverk och afledning

af vatten. Konkurslagens stadganden om tvångsackord och så

vidare för att ådagalägga ett sådant förhållande.

I utlandet, hvarest man tidigare än hos oss kämpat med svårigheterna

att åstadkomma en jernvägslagstiftning, har man dels nöjt sig,

såsom i England och i de Nordamerikanska Fristaterna, med deii ingalunda

efterfö Ijåns värda åtgärden att stifta lag för tillfället eller taga

prejudikater till rättesnöre, dels såsom i Schweitz och Österrike år

1874 och nu senast i Tyska riket förlidet år skett, gjort aktningsvärda

försök med stiftandet af nya lagar i ämnet, hvaraf vi otvifvelaktigt

kunna och böra lära mycket vid våra bemödanden att skapa oss eu

jernvägslag. Det bör härvid icke förglömmas, att det första försöket i

all lagstiftning väl alltid skall blifva behäftad! med många ofullkomligheter.

Det är den vid tillämpningen vunna erfarenheten, hvilken skall

vägleda lagstiftaren att sedermera afhjelpa dessa. Då vi nu mera icke

lära kunna gå i den rigtning, som den franska lagstiftningen tagit, eller

att betrakta jernvägar lika med allmänna landsvägar och ställa extra

commercium privatorum, synes med vår rättsuppfattning i öfrig! vara

mest öfverensstämmande, att välja den grundsats till utgångspunkt för

lagstiftningen, hvarvid man i Schweitz, Österrike och Tyska riket redan

fästat uppmärksamhet, nemligen att hvarje jernväg i hela sin genom

meddelad koncession bestämda sträckning jemte all dertill hörande jord,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

verkstäder, materiel och förråd af allahanda slag skall betraktas såsom

eu enhet (Eisenbahneinheit). Den närmaste följden af denna uppfattning

blifver då den, att enär statsändamålet ovilkorligen fordrar den allmänna

trafikens oafbrutna vidmakthållande, får icke heller i regeln någon

styckning af jernvägen ega rum, eller någon åtgärd af borgenärer

vidtagas, hvilken kunde föranleda trafikens afbrytande. Jernvägsenheten

skall följaktligen endast såsom en enhet för sig blifva föremål för förpantning

eller för föryttring, vare sig att denna sker frivilligt eller genom

tvång. Då likväl jernvägsenheten omsluter icke allenast en

fastighetskomplex af en massa små parceller, utan ock en mängd löst,

för jernvägstrafikens upprätthållande absolut nödvändigt gods, som till

följd af nötning och förtäring ständigt måste af nya ersättas, och då

fastighetskomplexen med åtföljande jernvägsskenläggning och byggnader

är den dyrbaraste delen af det hela, men i saknad af den rörliga och

lösa materielen icke kan uppfylla sitt ändamål, blir följden af denna

uppfattning äfven den, att då jernvägsenheten skall genom inteckning

ställas såsom pant för jernvägsegares skuld, kommer inteckningen att

medföra panträtt icke blott i fastighetskomplexen, utan ock i all med

jernvägen förenad materiel. Inteckningsinstitutet får visserligen genom

en sådan rätts uppfattning en för vår lagstiftning hittills obekant utsträckning

till lös egendom. Men konseqvensen af jernvägsenhetsbegreppet

fordrar, utan tvifvel, sådant, hvarföre man . måste, foga sig

efter en sådan af nödtvång påkallad afvikelse från hittills följda rättsgrundsatser.

I detta afseende torde det tillåtas mig att åberopa, hvad

den österrikiske Justitieministern Glaser yttrade vid den österrikiska

jern vägslagens behandling i deputeradekammaren 1874, eller att såsom

den »röda tråden» i hela förslaget måste betraktas grundsatsen, att

jernväg med all dertill hörande jord eller dermed likstälda föremål inkorporeras

och uppfattas såsom ett enda objekt, hvilket icke obetingadt

får undandragas från sitt vigtiga ändamål att tjena den allmänna samfärdseln

och att för den skull privaträttens fordringar måste gifva vika

för detta offentliga ändamål och blott under den form medgifvas erkännande,

i den mån de öfverensstämma med den offentliga rättens kraf.

Om införandet af jernvägsenhetsbegreppet i v.år lagstiftning göres

till underlag för en författning, som lättare leder till det åsyltade målet,

torde man alltså icke böra rygga tillbaka för de afsteg, från hittills gällande

lagstadganden, rörande lagfart, inteckning, utmätning och konkursförfarande,

hvilka följdrigtigt måste tagas. Jag inser emellertid allt för

väl att det i synnerhet är i afseende på lagfart vid en enda domstol för

hela den massa af mindre, inom olika tingslag eller statsområden be
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

lägna, jordstycken, hvaraf jernvägskomplexen är sammansatt, som de

hufvudsakligaste betänkligheterna möta, i det man anser sig ega anledning

frukta, att om lagfart icke längre sker vid forum rei sitce och

ediktalstämning skulle stadgas mot anspråk på de till jernvägsområdet

hörande jordparceller, enskildes välfångna rättigheter till jord, som för

jernvägsföretag erfordrades, skulle allt för mycket äfventyras. Jag är

likväl öfvertygad, att denna fruktan är i de allra flesta fall öfverdrifven,

om man tager i betraktande huru förhållandena hittills gestaltat sig

hvarje gång fråga uppstått att i en landsort anlägga jernväg. Jordegarne

utefter den sträckning, der en föreslagen jernväg skolat framgå,

hafva nemligen ådagalagt eu ängslig ifver att erhålla jernvägen så nära

intill sina gårdar, som möjligt, och hafva ofta erbjudit fri upplåtelse af

erforderlig mark och andra förmåner, blott de kunnat ernå målet att få

jernbanan och isynnerhet bangård i nära granskap. Det visar sig häraf

att jordegare derföre följa de förberedande undersökningarne och jernvägens

definitiva utstakande med den allra största uppmärksamhet och

att de äro i hög grad intresserade att få kännedom om hvilken rigtning

öfver deras mark jernvägen skall erhålla och det jordområde, som

för utförandet skall tagas i anspråk; väl vetande att deras egendomar,

om de ock något minskas i areal, i vanligaste fall likväl snart få ett

till 25 å 50 procent förökadt försäljningsvärde. Det torde derföre förblifva

ytterst sällsynt att någon jordegare stannar i okunnighet om

jernvägsföretag, som berör hans jordområde och genom sin okunnighet

kommer att ådraga sig äfventyr af förlust af rättigheter. Lika sällsynt

torde ock för andra sakrättsegare slikt äfventyr höra befaras. Ty erfarenheten

har hittills visat, att äfven inteckningshafvare, då medel för

jord, som blifvit exproprierad för jernväg, skolat hos Konungens Befallningshafvande

lyftas, i de flesta fall icke brytt sig om att emottaga den

bråkdel deraf, som på dem kunnat sig belöpa, utan låtit jordegaren utqvittera

beloppet, väl vetande att de i den återstående fastighetens förhöjda

värde eg a erforderlig säkerhet för sina intecknade fordringar.

Af alla dessa skäl har jag ansett mig kunna frånträda de betänkligheter,

hvilka hos mig först uppreste sig emot lagfart.å jernväg vid

en enda domstol, i stället för lagfart vid de särskilda fora rei sitce för

hvarje för jernvägsföretagets utförande erforderlig liten jordremsa; och

då jag i öfrigt anser de grunder, hvarpå det föreliggande lagförslaget

hvilar, icke vara förkastliga, skall jag endast vid vissa delar deraf framställa

de anmärkningar, hvartill ämnet kan föranleda.

Bih. till Riksd. Prat. 1880. 1 Sami. 1 Afd.

i

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

§ 1.

Förslaget till förordning angående lagfart, inteckning och utmätning

af jernväg börjar med ett allmänt stadgande, innefattande livad i

författningen med jernväg skall förstås, och ett förklarande, att den

för jernvägstrafikens drift anskaffade materiel skall utgöra en tillhörighet

till den fasta egendomen. Jag vet visserligen att man i lag gerna

undviker definitioner; men då man i detta lagförslag söker i vår rättsförfattning

införa nya rättsbegrepp, torde det vara nödvändigt att åtminstone

eftersträfva att uttrycka dem så klart, att de icke genast lemna

rum för tvekan om rätta meningen. Hvad orden: »Jernvägen i hela

sin sträckning)) rätteligen utmärker, torde vara ovisst, om dermed afses

allenast jernvägens hufvudsträckning mellan de i koncessionen för

jernbansföretaget af Kong!. Maj:t bestämda ändpunkter, eller om de i

samma koncession äfven medgifna bibanor derunder innefattas. I det

för Tyskland utarbetade förslag till lag om panträtt i jernväg säges

uttryckligen, att jernvägens sträckning hänför sig till den meddelade

koncessionen, hvarjemte noga bestämmes hvad som under begreppet

jernvägsenhet (Bahneinheit) skall räknas. Det remitterade förslaget afser

visserligen att fast och löst gods vid jernväg äfven skola uppfattas

såsom eu enhet, hvilken såsom sådan utgör objekt för egande- och panträtt.

Men detta borde dock bestämdare utmärkas, än som nu skett,

derigenom att lokomotiv, vagnar in. in. förklaras vara tillhörigheter till

den fasta egendomen. Man stannar likaledes i ovisshet om, under

hvilka förhållanden den rullande materielen skall utgöra en jernvägstillhörighet,

eller, med andra ord, anses tillhöra jernvägsfastighetsenheten,

hvarföre ett stadgande härom erfordras, i likhet med hvad förslaget

till lag i ämnet för Tyska riket innehåller, att nemligen sådan

materiel betraktas såsom oskiljaktig från jernvägsfastighetsenheten, äfven

om lokomotiv eller vagnar befinna sig på främmande jernvägars område,

allena de äro med behöriga märken försedde, som angifva egarens namn.

I första momentet af paragrafen förekommer det främmande ordet

))expropriationsrätt)), hvilket ord, enligt min tanke, kan och bör i lagspråket

undvikas, på sätt äfven skett i förslagets § 5 och i förslaget

till ändringar i åtskilliga paragrafer i gällande inteckningslag.

§ 3 mom. 1.

Då lagförslaget, enligt min uppfattning'', afser att stadga att egare

af enskild jernväg icke skall vara pligtig att vid vederbörande fora rei

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

sitce lagfara med alla de för jernvägsföretagets utförande erforderliga

jordstycken, utan allena vid den för jernvägen särskildt bestämda domstol

kan, på sätt Justitierådet Wedberg anmärkt, en kollision uppstå

emellan jernvägsegaren och den, som på grund af ett yngre fång förvärfvat

eganderätt till ett ifrågavarande jordstycke, om nemligen den

senare, innan jernvägsegaren hunnit söka lagfart vid jernvägens forum,

erhåller lagfart vid domstolen i orten, der jorden är belägen. Lagförslaget

lemnar ingen lösning af en sådan kollision, hvilket måste betraktas

såsom en brist, som på något sätt bör afhjelpas, äfven om dylika

kollisionsfall torde blifva ganska sällsynta; ty det måste 1 iggai jernvägsegarens

eget intresse att påskynda lagfartsansökningen och sålunda, så

vidt möjligt är, undvika förenämnda olägenhet och deraf följande äfventyr.

1 mom. af ifrågavarande paragraf innehåller, att när lagfart å jernväg

första gången sökes, sökanden skall ingifva, dels behörigen vitsordad

karta med beskrifning öfver jernvägens område till alla dess

delar, dels specialkartor öfver de jordstycken, hvaraf jern vägskomplexen

är sammansatt. Mig synes att sökanden äfven bör uppvisa Kongl.

Maj:ts resolution, hvarigenom koncession på jernvägsanläggningen meddelats,

emedan domstolen eljest saknar visshet, dels om hvad som i

hvarje särskildt fall utgör »jernvägen i hela sin sträckning)) från den

ena ändpunkten till den andra jemte alla bibanor, hvarå lagfart skall

beviljas, dels huruvida Kongl. Maj:t verkligen beviljat sökande rättighet

att expropriera jord och sålunda att äfven åtnjuta de förmåner, som

lagförslaget afser att skänka sökanden. En föreskrift om nämnda resolutions

företeende vid jernvägens särskilda forum torde derföre i nämnda

moment böra införas. I det tyska lagförslaget i ämnet återfinner man

en dylik föreskrift.

§ 3 mom. 2.

Med Justitierådet Wedberg är jag ense, att då sådan kungörelse

får ega rum, som i detta moment omförmäles, bör densamma afse ej

blott de lägenheter, med hänseende hvartill sökandens åtkomst icke blifva

styrkt, utan ock sådana, vid hvilka enahanda förhållande förekommer

i afseende på förre egarens fång. Jag delar ock hans åsigt i afseende

på den, i hvilken skyldigheten att stämma åligger i det fall,

som 3 § 2 mom. angifver.

§ 5.

Jag instämmer i Justitierådet Wedbergs anmärkningar vid denna

paragraf.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

§ 7.

I denna paragraf stadgas att »jernväg må endast i sin helhet intecknas»,

och i § 10 att »jernväg må ej delvis utmätas». Dessa stadganden

äro i full öfverensstämmelse med grundsatsen att jernväg med

alla dess tillhörigheter skall uppfattas såsom en enhet, hvilken endast

såsom sådan blifver objekt för rättigheter. Men af samma skäl synes

mig att en föreskrift bör införas på lämpligt ställe i författningen, af

innehåll, att jernvägen endast i sin helhet kan säljas eller annorledes

afyttras. I förslaget till lag i ämnet för Tyska riket återfinnes ett förbud

mot delvis försäljande af jernväg, men tillika föreskrift om de

vilkor, hvarunder jord, som för jernvägsföretag blifvit öfverflödig, kan

derifrån afskiljas. Att en likartad föreskrift saknas i det remitterade

förslaget synes mig vara en brist, som bör genom Renligt stadgande

afhjelpas.

§ 9.

Lika med Justitierådet Wedberg anser äfven jag att stadgas bör,

det öfverexekutor skall förrätta auktion å utmätt jernväg, helst som en

sådan förrättning alltid blifver af den betydenhet, att den icke gerna

bör anförtros åt någon underordnad person.

§ 19 mom. 1 och 2.

Jag delar de anmärkningar, som af Justitieråden Ryding och Hernmarck

blifvit gjorda och hvari Justitierådet Wedberg äfven instämt,

rörande dessa begge moment, så ock angående tillämpningen af § 3 i

gällande förordning om inteckning af fast egendom, då fråga är om inteckning

till säkerhet för tryckta eller graverade obligationer.

Förslag till förordning angående förändrad lydelse af vissa paragraf''er

i Förordningen den 16 Juni 1875 om inteckning i fast egendom.

§ 19.

Med Justitierådet Wedberg är jag ense att instämma i den af Justitieråden

Ryding och Hernmarck framstälda anmärkning vid denna paragraf

om behof af ett stadgande att fordran på grund af sådant obligationslån,

som der omförmäles, och för livilket inteckning i jernväg beviljats,

är gällande, ändock att bevakning enligt Förordningen den 4

Mars 1862 ej skett.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

§ 22.

Jag instämmer med Justitierådet Wedberg i livad lian anmärkt vid

denna paragraf.

Justitierådet Carleson yttrade: Instämmande i det luifvudsakliga af

livad Justitieråden Ryding och Hernmarck anfört, tror jag mig böra i

afseende å förslaget till förordning, om, bland annat, särskilda föreskrifter

angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg, ytterligare

påminna följande:

§ 1.

I 2:dra momentets sista punkt stadgas att »de till jernvägens drift

anskaffade lokomotiv, vagnar, inventarier och förråd anses såsom tillhörigheter

till den fasta egendomen»; och enligt motiven skulle meningen

vara den, att sagde lösören inbegrepos under den panträtt, hvilken

på grund af inteckning vidlådde sjelfva jernvägen såsom fast egendom.

Men, då en så beskaffad, af inteckning i fastighet beroende panträtt i

lösören vore, på sätt redan blifvit anfördt, främmande för bestående rätt

i riket, kan meningen icke vara vederbörligen uttryckt i en ordställning,

som lemnar rum för annan tolkning, till exempel den att (vid

jernvägens försäljning, utmätning eller afträdande till borgenärer skall)

nämnda lösegendom betraktas såsom adpertinens till fastigheten. Hur

helst det anförda stadgandet tolkas, påkallar det ytterligare utveckling

för att icke föranleda svårlösta rättsförvecklingar — i synnerhet beträffande

till jernvägs drift anskaffad lösegendom, som förvaras utanför

jernvägens område.

§ 2.

På den föreslagna lagfarten skulle eu mängd, understundom ganska

vigtiga sakrätter, i synnerhet nyttjande- och servitutsrätter, komma

att bero, och följaktligen borde lagfartsdomstolarne vara så föidagde,

att befolkningen i de af enskilda jernvägar genomskurna orterna kunde

med största möjliga lätthet förskaffa sig noggrann kunskap om jernvägsegarnes

lagfartsanspråk och med minsta möjliga kostnad utföra sin deraf

beroende talan. Men då bland de enskilda jernvägarne i riket blott en

enda berör Stockholm och ingen berör Jönköping, kunna Rådstufvurätterna

i dessa städer icke vara de lämpligaste att välja till gemensamma

fora för lagfartsärenden rörande jernvägarne i Svea och Göta

riken. Att Hofrätter äro i nämnda städer förlagde göra icke Råd
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

stufvu-rätterna till lämpligare lagfartsdomstolar, och olägenheterna af

de gemensamma fora äro lättare att uppgifva än fördelarne.

§ 3.

Uti mom. 1 förutsattes att någon söker lagfart å eu genom sjelfva

den nu ifrågasatta lagen konstruerad jern vägsenhet, som ej varit föremål

för fång. Denna lagfart, för hvilken saknas terminus a quo, kali

icke vara obligatorisk såsom den genom Kongl. Förordningen den 16

Juni 1875 påbudna lagfarten å fång till fast egendom, och skulle, jemlik!

förslagets 3 § 2 och 3 mom. samt 5 §, icke heller hafva samma

rättsverkan som det senare slaget af lagfart. Andamålet måste således

vara något annat, än ändamålet med lagfart i allmänhet, och synes

egentligen vara det att vinna fastställelse af jernvägsegarens anspråk

på jord till den jernväg, på hvars anläggning lian erhållit privilegium.

I följd häraf och då, enligt förslagets inledning, de enligt lag i allmänhet

gällande stadgandena om lagfart skulle lända till efterrättelse

så vidt de ej stredo mot hvad i förslaget vore förordnadt, borde dragas

den slutsatsen att, ehvad den i förslagets § 3 mom. 1 omnämnda lagfarten

egde rum eller icke, skulle jernvägsegare, lika med hvar och eu

annan och jemväl lika med staten, vara förbunden att vid forum rei

sitse lagfara hvarje särskild! jordafång. Af motiven synes likväl, att

förslagets mening är motsatt och att lagfarten å den såsom sammanhängande

fäst egendom betraktade jernvägen skall innefatta lagfart å

alla de särskilda fång, hvarigenom eganderätt till mark för jernvägen

åtkommits. Men i denna händelse skulle likartade fång af jord på

samma ort — ja, från samma hemman och för enahanda bruk — lagfaras

på olika sätt och vid olika domstolar, hvilket icke kunde aflöpa

utan menliga följder — bland hvilka den, att fastighetsböckernas anteckningar

råkade i förvirring, icke vore den minst betänkliga. Den i

mom. 2 föreskrifna kungörelsens införande i allmänna tidningar och uppläsande

i kyrka synes innefatta ett allt för ofullkomligt meddelande af

lagfartssökandes anspråk att kunna för mängden af dem, hvilkas rättigheter

skulle komma att af lagfarten bero, lända till erforderlig upplysning;

och sannolikheten af de i mom. 3 omförmälda protokollsutdragens

fullständighet och noggrannhet står i omvändt förhållande till deras vigt.

§ 5.

I motiven uppgifves föreskriften vara härledd ur expropriationslagstiftningen.

Om så vore, skulle dock dervid upphäfva? den för

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

eganderätten mest betryggande grundsatsen i gällande expropriationslag,

nemligen den, som innefattas i stadgandet uti första punkten af

§ 24 i Kongl. Förordningen den 14 April 1866. Jern föras emellertid

förslagets §§ 5 och 11 med hvarandra, eller sammanställes den förra

paragrafens medgifvande af ersättningstalan med den senare paragrafens

vilkor för ersättningens utkräfvande hos en tredskande gäldenär,

visar sig- att den förmenta expropriationen kunde i verkligheten framträda

såsom likställig'' med konfiskation, i det egaren beröfvades sin

egendom, under det möjligheten att göra medgifven ersättningsrätt gällande

eller att utfå den vore honom betagen.

§ 11.

Den föreslagna anordningen skulle, såsom redan blifvit anmärkt,

faktiskt betaga de mindre förmögna fordringsegarne möjligheten att

erhålla utmätning af någon till allmän trafik upplåten jernväg med den

lösegendom, som förklarats höra dit. Såsom skäl anföres angelägenheten

att, så vidt genom lagstiftning kan ske, söka förekomma de menliga

följder för allmänna samfärdseln, som skulle uppstå, derest jernväg

eller blott dess rörliga materiel blefve utmätt eller trafiken å någon

betydligare jernväg till följd af egarens konkurs skulle komma att upphöra.

Förebyggandet af dessa följder vore det syftemål, som lagstiftningen

borde för sig i första rummet uppställa.

Men om ock statens intresse af den allmänna samfärdseln, som

förmedlas genom de enskilda jernvägarne, vore tillräckligt stort att

förmå staten till dessa vägars öfvertagande, när de visa sig icke bära

utgifterna, kunde likväl icke vigten af nämnda intresse uppväga vigten

af att rättssäkerheten i staten bevarades. Privilegierna för anläggning

af enskilda jernvägar hafva längesedan upphört att offentliggöras, och

allmänheten kan icke antagas hafva kunskap om hvilka bland dessa

jernvägar blifvit byggda på mark, som lagligen kunnat exproprieras.

Ingen borgenär har haft ringaste anledning att föreställa sig att hans

försträckning kunde förklaras vara mindre utmätningsgill, derför att den

lemnats till egare af jernväg, för hvars anläggning Konungen medgifvit

expropriationsrätt, eller derför att gäldenärens utmätningsbara tillgång

bestod i en jernväg och sådan lösegendom, som enligt förevarande förslag

skulle hänföras dit; icke heller har någon borgenär haft anledning

att bereda sig på skyldigheten att, om han ville återfå sina penningar,

nödgas förskjuta och tilläfventyrs äfven gälda förvaltnings- och driftkostnaden

för eu jernväg, derför att han gjort egaren en försträckning.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Genom de nya vilkoren för erhållande af utmätning skulle i förhållande

till samma gäldenär den mindre förmögne fordringsegaren försättas i

sämre ställning än den mera förmögne, fastän ett gemensamt försträckningsaftal

lagligen betingat dem begge enahanda förmån och en rättsförnärmelse

således tillfogades den lidande.

§ 12.

Åtgärden att skilja borgenärerne från allt inflytande på förvaltningen

af den till dem afträdda jernvägen med tillhörigheter strider

emot allmän lag. Ingen förbindelse för fordringsegarne i en konkurs

att längre, än de sjelfva finna förenligt med sin fördel, uppehålla trafiken

på en till dem afträdd jernväg kan på rättsgrund härledas derifrån

att Kong!. Maj:t medgifvit expropriationsrätt för vägens anläggning;

och att ålägga dem bekosta en trafik, som måhända minskar de

afträdda tillgångarne, vore desto mera obilligt, ju mindre de hade att

vänta ersättning för sin förlust och ju mindre deras förlust berott af

dem sjelfva. Orättvist vore att å dem framför andra lägga bördan af

hvad man gifver namn af allmänt intresse; men anmärkas bör tillika, att

så länge staten icke ens, efter det konkursboets tillgångar blifvit uttömda,

anser sig förbunden att öfvertaga den afträdda jernvägen, kan

icke intresset af trafikens uppehållande med råtta kallas allmänt.

§§ 13 och 18.

De uppstäda förvaltningsreglerna samt bestämmelserna om förvaltarnes

entledigande och redovisningsskyldighet lemna frågorna angående

omfattningen af förvaltarnes myndighet samt om rättigheten att öfverklaga

deras åtgärder och deras redovisning i det närmaste obesvarade,

och tvifvelaktigt är jemväl, huruvida konkursdomarens beslut angående

förvaltares entledigande må dragas under högre rätts pröfning.

§ 19-

Enligt ordalydelsen af mom. 1 skulle bestämmelsen vara tillämplig

jemväl i fråga om äldre fordringsegares rätt att söka inteckning i den

fasta egendom af hvarjehanda slag, som jernvägsaktiebolagen stundom

ega utom jernvägsområdet; men ett sådant stadgande skulle verka

retroaktivt och, då något skäl dertill icke blifvit anfördt, torde det icke

heller varit afsedt.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Mom. 2 synes förutsätta att sökt inteckning icke må beviljas utan

föregående pröfning af fordringens giltighet och att samma domstol

borde pröfva så väl fordringen, som inteckningen; men anledning för

inteckningsdomstolen att pröfva en medgifven eller obestridd fordran

bör icke finnas, och endast tillfälligtvis kan samma domstol vara behörig

att pröfva både den tvistig^ fordringen och den inteckning, som

till densammas säkerhet blifvit sökt. I hvilket fall som helst är meningen

i förslaget otydlig.

Justitierådet Friherre Leuhusen förenade sig med JustitierådetCarleson.

Justitierådet So der gr en ansåg för sin del sig nu icke hafva till uppgift

att söka bedöma den för domarekallets egna erfarenhet ännu ganska

främmande, inom Riksdagen nyligen omtvistade frågan, om i hushållnings-

och kreditförhållanden i landet funnes eller icke funnes verkligt

tvingande anledning till förnyade bemödanden för lagstiftning i förevarande

ämne, och icke heller att inlåta sig i pröfning af värdet i

hufvudgrunderna för det lagförslag i ämnet, som, efter det Högsta

Domstolen derom afgifvit utlåtande, varit från Kongl. Maj:t till Riksdagen

aflåtet, men hvartill Riksdagen vägrat sitt bifall medelst en

underdånig skrifvelse, som icke gåfve någon ledning för urskiljande,

om i det hela eller i hvilka delar förslaget ansetts icke vara antagligt;

utan komme, inom den af föredragande Departementschefen i statsrådet

antydda synvidd i detta lagstiftningsärendes nu förestående behandling,

Justitierådets granskning af det remitterade förslaget att hafva sin utgångspunkt

i förutsättningen, att förslag i detta ämne komme att från

regeringens sida å nyo aflåtas, men hufvudsakligen bygdt på andra

grunder än det förra, af Riksdagen ogillade förslagets. Endast om ett

sådant, i hufvudgrunderna nytt förslag skulle, enligt Justitierådets tanke,

nu vara fråga.

Vid 1 § i förslaget angående lagfart, inteckning och utmätning af

jernväg anmärkte Justitierådet Södergren, att i stället för ordet »expropriationsrätt»

borde sägas: rätt till förvärfvande af erforderlig mark enligt

gällande författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof. Visserligen hade, tid efter annan, utländska ord insmugit

sig i vår lagstil; men dermed borde man gå varsamt; och här, då i

hela författningen ordet expropriationsrätt skulle blott på detta enda

ställe förekomma, kunde upprätthållandet af en nödig allmän grundsats,

visst icke mindre vigtig för lagar, än regeln i 24 kap. 3 § Rättegångsbalken

för domar, löna mödan af den lilla omskrifningen. För öfrigt

instämde Justitierådet i hvad angående 1 § blifvit af Justitierådet Wed
Bih.

Ull Rihsd. Prof. 1880. 1 Sami. 1 Afd. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

berg yttradt; dock att möjligen den såsom nödig anmärkta närmare

bestämningen, som afsåge inteckning och utmätning, kunde inläggas i

7 § och i slutpunkten af 10 §, direkt i den ena och med hänvisning i

den andra.

Vidare anförde Justitierådet Södergren, att slutpunkten i 2 mom.

af 3 §, jemförd med 5 §, innebure, att det »klander å sökandens fång»,

som inom den stadgade tiden af ett år efter kungörandet blefve hos

domstolen väckt, icke någonsin skulle kunna leda till sjelfva jordens

återvinnande, utan endast till den i 5 § anvisade lösen eller ersättning;

det vore nog dermed, att jorden verkligen blifvit »för jernvägen använd».

En sådan under den förelagda tiden väckt, på lagfartsärendet

inverkande klandertalan kunde dock någon gång afse det fall, att till

jernvägens område intagits och inhägnats jord, som icke blifvit en del

af sjelfva jernbanans sträckning, utan önskats till någon beqvämlighet

för jernvägens bruk, men om hvars verkliga behöflighet för jernvägen

stridiga meningar skäligen kunde uppstå. Att på grund af blotta besittningstagandet

till en icke för statens räkning genom dess funktionärer,

utan af enskilda egare verkstäld jern vägsanläggning ovilkorligen

afvisa all sådan återvinningstalan, syntes icke förenligt med tillbörlig

vårdnad om enskilds jordeganderätt. Men icke heller syntes här nödigt

att lemna å sido den vigtiga princip, från hvilken detta lagförslags

hufvud sakligaste bestämningar härledas, den, att den enskildes eganderätt

till jord viker för hvad Kongl. Maj:t enligt expropriationslagen

pröfva!'' vara ett behof för allmän nytta; eu bestämningsmakt, som naturligtvis

kunde utöfvas lika väl till fördel för en redan gjord jernvägsanläggning,

som för en ännu blott tillärnad; och till det ifrågavarande

lagbudets syfte att förekomma rubbningar af de till allmän nytta anlagda

jernvägarnes områden kunde det höra, att för rättegångar af nu

anförda beskaffenhet i lagen bemedlingsvis inlades eu bestämning, som

kunde förhindra att genom enskild jordegares reklamation från jernväg^

redan anlagda område bortrycktes delar, hvilka Kongl. Maj:t genast

derefter, om icke redan i samma stund, tilläte jernvägsegaren att från

deri enskilde förvärfva för allmän nytta. Sålunda trodde Justitierådet

lagstiftningen i förevarande ämne kunna så jemkas, att i fall af nyssnämnda

beskaffenhet, der domaren icke finner sig kunna för visso anse

den ifrågakomna jordens intagande till jernvägsanläggningen rätteligen

hafva varit att inbegripa under den redan före anläggningen beviljade

expropriationsrätt, men icke heller finner alldeles uppenbart att jordens

intagande varit för jernvägens ändamål och skötsel obehöflig^;, domaren

må under rättegången bevilja jernvägsbolaget rådrum att, der det så

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

önskar, och sådant icke redan skett, lios Konungen söka rättighet till

det omtvistade jordområdets inlösande; hvarefter, om sådan ^lösningsrätt

blifvit beviljad, återvinningstvisten öfverginge till eu fråga endast

om bestämmande af lösen för den redan öfvertagna marken och hvad i

öfrigt af lagens stadganden för sådana fall skulle följa. Såmedelst

blefve ock lagfartsfrågan klar. Skulle det anmärkas, att detta vore en

besynnerlig anstalt i laga rättegång om eganderätt till jord, hade

Justitierådet derå att svara, att hela den nu ifrågavarande lagstiftningen

blefve en besynnerlig utväxt på vårt gamla lagsystem; den ena besynnerligheten

finge draga den andra med sig.

Denna anmärkning åberopades vidare i afseende å redaktionen af

5 § i fråga om sådan klandertalan, som väckes inom den i kungörelse

enligt 3 § förelagda tid.

Justitierådet Södergren ansåg sig icke kunna tillstyrka det uti 11

§ för rätt till utmätning stadgade vilkor så vidt anginge fordringar,

som före den ifrågavarande lagens utfärdande tillkommit. Väl vore det

en sanning, att staten i afseende på sättet och vilkoren för dess embetsmyndigheters

anlitande till indrifvande af enskildes fordringar hos hvarandra

kunde inrätta sina lagar efter beräkning af det allmännas nytta,

hvartill alla enskilda naturligtvis måste vara förbundna att bidraga;

hvadan eu på sådan grund tillkommen allmän lag, äfven då den komme

i strid med de enskildas beräkningar, som varit stälda i förväntan på

fortvarande! af förut gällande lag, icke kunde sägas göra ingrepp i

i dessas rätt i ordets egentliga och sanna bemärkelse. Och vidare syntes

det vara klart, att när enskild jernväg tillkommit medelst begagnande

af den expropriationsrätt, som enligt lag skall beviljas endast

till företag, som pröfvas vara till allmänt behof, således till hela samhällets

nytta, så ligger deruti en förbindelse för jernvägens egare att

upprätthålla företaget, således att städse hålla oförskingrade de tillgångar,

som för jernvägsrörelsens rätta bedrifvande äro oundgängliga.

Och häraf framginge den tanke, att den person, som till sådan jernvägsegare

utlånar penningar, icke borde dervid göra beräkning på återbetalning

just genom förstörelse af jernvägsrörelsen. Men Justitierådet

måste hålla troligt att en sådan betraktelse icke ingått i allmänna sinnelaget,

utan deremot i saknad af all varnande antydan härom i allmänt

kungjord författning, de enskilda jernvägsföretagen ansetts lika med

andra industriella anstalter, hvilkas egare måste, vid bristande godvillig

betalning, utmätningsvis tillsläppa sina tillgångar, att till gäldens betalning

försäljas på sätt om utmätt egendom i allmänhet vore i lag stadgadt;

i sådan god tro hade de enskilda jernvägarnes ofantliga skuld
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

massor tillkommit. Att nu för rättigheten till fordringsegarnes utkräfvande

medelst utmätning sätta ett vilkor, som antagligen åtminstone i

de allra flesta fallen blefve i verkligheten detsamma som ovilkorlig^

förbud mot utmätning, vore eu hårdhet, hvilken, under lagstiftningsgrunders

allmänna synpunkt, Justitierådet icke ansåg sig böra tillstyrka,

huru beklagligt det än må vara, om genom enskilda jern vägars utmätning

mycket af den allmänna nytta förspildes, som i de så talrikt utdelade

koncessionerna till sådana jernvägsanläggningar må hafva varit

med något utseende af säkerhet beräknad.

Angående 19 § 3 mom. erinrade Justitierådet Södergren, att visserligen

vore inom allmänheten bekant, att när på någon viss tidpunkt jernvägsbolag

vill upplåna penningar mot tryckta eller graverade obligationer,

betraktas hela massan af dessa obligationers belopp såsom varande för

sjelfva bolaget ett enda lån, fastän obligationer styckevis eller i vissa

partier afyttras till personer, som derigenom hvar för sig blifva långifvare;

men i lagtext skulle orden »samma lån» icke vara nog bestämda

och klara. Det nödiga kännemärket för alla obligationernas

hänförande till begreppet »samma lån» skulle väl ligga i den historiska

notisen i obligationernas text. Något sådant antydande syntes här vara

behöflig^, i likhet med hvad som skett i det särskilda förslaget till ändrad

lydelse i 3 § af förordningen angående inteckning i fast. egendom.

Hvad angick förslaget till ändringar i förordningen om inteckning

i fast egendom ansåg Justitierådet Södergren, lika med Justitieråden

Ryding och Hernmarck, skäl nu icke vara för handen till det föreslagna

lagstiftandet om inteckning för tryckta eller graverade obligationer i

allmänhet, utan kunde de om inteckning i jernväg erforderliga stadganden

inrymmas i det nu granskade förslaget till förordning om lagfart,

inteckning och utmätning af jernväg, likasom ock Justitierådet var

ense med Justitieråden Ryding och Hernmarck i hvad för öfrigt blifvit

anmärkt vid 3 § och vid 19 § om behofvet af stadgande om giltigheten

af fordran på grund af obligationslån, som vore i jernväg intecknadt,

oberoende af bevakning enligt Förordningen den 4 Mars 1862; och instämde

Justitierådet i fråga om 22 § med Justitierådet Wedberg.

In fidem.

E. ADLERSTRÅHLE.

Stockholm, Ivar Hreggätröms Boktryckeri, 1830.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 26.

1

Protokoll öfver ett Justitiedepartementsärende, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

Slott Måndagen den 8 Mars 1880,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Almqvist,

Herr Thyselius,

Lovén,

Friherre von Otter,

F orssell,

Rosensvärd,

von Steyern,

Malmström.

Justitieråden: Friherre Leuhusen,

Hernmarck.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet Almqvist anmälde i

underdånighet Högsta Domstolens enligt Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 28

November förlidet år infordrade och nu afgifna samt i Domstolens protokoll

den 20 sistl. Januari intagna utlåtande öfver särskilda inom Justitiedepartementet

upprättade förslag dels till förordning, innefattande särskilda

föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg,

så och i fråga om förvaltning af jernväg under konkurs, och dels

till förordning om förändrad lydelse af 3, 16, 19 och 22 §§ i Förordningen

angående inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875; och anförde

föredragande departementschefen:

Bih. till Rilcsd. Prof. 1880. 1 Sami. 1 Afd. 13 Höft.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 26.

»Inom Högsta Domstolen hafva framträdt skilda meningar beträffande

isynnerhet grunderna för det förstnämnda lagförslaget, i det att å ena

sidan två af Domstolens ledamöter, med hvilka två andre hufvudsakligen

instämt, ansett att sakrätter i fast egendom ej hade i förslaget det skydd,

lagstiftningen dem hittills beredt, och att särskilt förfarandet vid jernvägs

lagfarande icke öfverensstämde med de allmänna lagstiftningsgrundsatser,

som i fråga om förvärfvande och förlust af eganderätt till fast

egendom hittills äro iakttagna, i följd af hvilka jemte andra anmärkningar

mot förslagets principer äfvensom mot vissa detaljbestämmelser,

desse ledamöter trott lagförslaget ej böra för Riksdagen framläggas;

under det å motsatta sidan eu ledamot, hvilken, lika med två andra,

icke förkastat de grunder, på hvilka förslaget blifvit bygd t, i sådant

afseende yttrat, bland annat, att det visserligen vore sant, att det ålåge

lagstiftaren att sorgfälligt vårda tryggheten af bestående, af lagen hittills

skyddade egendomsrättigheter, likasom att han icke borde utan vigtiga

skäl i lagstiftningen införa stadganden, som innehålla bestämda afvikelser

från hittills inom landet sedan lång tid följda och med rättsmedvetandet

införlifvade grundsatser; men att fall likväl kunde gifvas, dä fullt giltiga

skäl förefunnos, som rättfärdigade ett afsteg från dessa grundregler.

Ett sådant fall förelåge här, vid fråga om eu lag rörande enskilda jernvägar,

dervid såväl egares rättigheter till de af dem anlagda jernvägar,

som fordringsegares anspråk på betalning derur för lemnade försträckningar

måste tagas i betraktande i sammanhang med betryggandet af

statens anspråk på att den allmänna trafik blefve fortfarande upprätthållen,

hvilken måste förutsättas hafva varit det hufvudsakliga skälet för

beviljandet af hvarje koncession på anläggande af dylika koinmunikationsanstalter;

samt att genom dessa, både i statens och enskildas intressen

djupt ingripande företag en mängd nya rättsförhållanden måste uppstå,

hvilka påkallade nya och utomordentliga rättsnormer eller undantag från

förut följda rättsgrundsatser.

Dessa senare åsigter, som jag för min del biträdt och dem jag jemväl

vid ett föregående försök till lagstiftning i det föreliggande ämnet

ansett böra tillämpas, hafva ock nu vid lagförslagens uppställning gjort

sig gällande i den mån ämnets beskaffenhet påkallat. För de inom

Högsta Domstolen förekomna anmärkningar samt för de ändringar eller

modifikationer i förslagen, som i anledning deraf ansetts böra vidtagas,

skall jag nu närmare redogöra.

Ehuru jag anser, att uttrycket »expropriationsrätt» numera är så

allmänt kändt och begagnadt, att det lika lätt begripes som den i dess

ställe vanliga omskrifningen, tillmötesgår jag dock villigt en inom Hög
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26. 8

sta Domstolen uttryckt önskan, att jemväl i den nu föreslagna förordningen

i stället för nämnda ord af främmande ursprung begagnas uttrycket:

»rätt till förvärfvande af erforderlig mark enligt gällande författningar

om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof».

Af ordalagen i 1 § af det till Högsta Domstolen remitterade förslaget

följer att hvarje jernväg, för hvilken Kongl. Maj:t genom en och

samma regeringshandling meddelat anläggningstillstånd eller såsom det

på senare tider benämnts koncession, hvarmed följer expropriationsrätt,

skall i hela sin sträckning anses såsom en enhet, hvilken endast såsom

sådan kan blifva föremål för lagfart, inteckning och exekution; och enligt

hvad Högsta Domstolens protokoll gifver vid handen, har äfven

inom Högsta Domstolen förslaget sålunda uppfattats. Likasom jernvägsenheten

sålunda grundlägges genom en administrativ handling, kunna

förändrade bestämmelser angående en viss jernvägs utsträckning i administrativ

väg meddelas. Sådana ändringar af koncessionerna kunna i

flera fall blifva nödvändiga, såsom då ett jernvägsaktiebolag efter hand

erhållit koncessioner å flera särskilda jernvägssträckningar eller då eu

koncessionerad järnvägsanläggning blifvit endast till vissa delar utförd

och koncessionsinnehafvaren afsäger sig rätten att fullborda jernvägen

efter koncessionens innehåll. Vid förslagets upprättande ansåg jag det

icke vara nödvändigt, att i den förevarande förordningen gifva någon

anvisning att i dessa och dylika fall i administrativ väg söka ändring af

koncessionen. Då nu emellertid inom Högsta Domstolen blifvit uttalade

åsigter, som kunde föranleda tvekan hos allmänheten, huruvida ändring

af koncessionerna kan vinnas, har jag funnit det af behofvet påkalladt

att i 1 § intages en antydan, att bestämmelser angående jernvägsenhetens

omfattning kan af Konungen meddelas såväl vid jernvägens anläggning,

som ock senare, då fråga derom väckes.

Det har synts fyra bland Högsta Domstolens ledamöter tvifvelaktigt,

i hvilket förhållande en enskild med expropriationsrätt tillkommen jernväg,

som sedermera, i likhet med Hallsberg—Motala—Mjölby-jernvägen

blifvit af staten inlöst, skulle komma att stå till den nya lagstiftningen.

Då emellertid den föreslagna förordningen uttryckligen innehåller, att

densamma endast angår enskilda jernvägar, samt en af staten inköpt enskild

jernväg i och med inköpet upphört att vara enskild, torde förslaget

icke kunna anses gifva anledning till något så beskaffad!, tvifvel.

Lika litet bör någon tvekan kunna uppstå derom, att inteckning, som

besvärar sådan jernväg, då den af staten förvärfvas, bibehåller sin rättsverkan.

Med afseende å samma paragrafs innehåll har inom Högsta Dom
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

stolen vidare yttrats tvifvelsmål, huruvida de till jernvägens drift anskaffade

lokomotiv, vagnar, inventarier och förråd, hvilka af förslaget

betecknas såsom tillhörigheter till den fasta egendomen, i och för sig

skola anses såsom fast eller lös egendom. Denna fråga torde icke kunna

afgöras annorlunda än efter dessa föremåls naturliga beskaffenhet, och

hvarken lärer den omständigheten, att sådan lösegendom förklaras utgöra

tillhörighet till fastighet, eller den deraf följande regeln, att den är

underkastad samma panträtt, som fastigheten, hvartill den hör, kunna

leda till den slutföljd, att densamma skulle hafva förlorat sin rättsliga

natur af lösegendom. Det synes mig vidare vara klart, att, då lös egendom

i rättsligt hänseende betraktas såsom tillhörighet till fastighet,

detta rättsförhållande icke kan antagas fortfara längre än det faktiska

förhållande, som utgör dess förutsättning, och att således den lösa egendomen,

som enligt 1 § i rättsligt hänseende utgör en tillhörighet till

jernväg, förlorar denna sin egenskap på samma gång den faktiskt upphör

att tillhöra jern vägen. De kollisioner mellan den ifrågavarande panträtten

och andra sakrätter i den jernvägen tillhörande lösegendomen,

för hvilka inom Högsta Domstolen yttrats farhågor, lösas också efter de

rättsregler, som i allmänhet gälla för sakrätt i lös egendom. Eu byggnad

är tillhörighet till grunden, så länge den står qvar derstädes, och är då

föremål för samma sakrätter, som grunden; men den kun skiljas från

grunden och antaga egenskapen af lösegendom. Äfven i detta fall kan

kollision uppstå vid försäljning,'' lösöreköp, pantsättning och så vidare;

men detta utgör intet skäl för underkännande af regeln, att byggnaden

hör grunden till. På alldeles samma sätt som byggnaden förhåller sig

till grunden, förhåller sig enligt förslagets mening lokomotivet till jernvägen.

Det är ett tillbehör, men det. kan skiljas derifrån. Hvarken i

det ena eller andra fallet behöfver man taga sin tillflykt till någon så

kallad juridisk fiktion, utan rättsatsen hvilar på ett fullkomligt naturligt

förhållande emellan den fasta egendomen och dess tillbehör.

Vid de kollisionsfall, hvarom i detta sammanhang antydning gifves

i Högsta Domstolens protokoll, kommer det an på ett rätt bedömande

af frågan, huruvida en jernvägens tillhörighet, till exempel ett lokomotiv,

kan anses vara faktiskt skild från jernvägen, och således hafva upphört

att vara eu tillhörighet till densamma. De förhållanden, som i särskilda

fåll böra med afseende å en sådan fråga tagas i betraktande, äro af så

vexlande beskaffenhet, att det synts mig betänkligt att, på sätt i tyska

lagförslaget skett, söka härutinnan uppställa någon fast norm. Så länge

den rörliga materielen finnes å jernvägens område eller begagnas för

jernvägsegarens räkning i samtrafik å annan bana, måste den anses vara

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 26.

under jernvägsegarens värjo och användning samt följaktligen tillhöra

jernvägen; och ett förtydligande i sådan syftning af stadgandet i 1 §:s

andra stycke torde kunna vara till gagn.

Med anledning af eu inom Högsta Domstolen framstäld anmärkning

mot det remitterade förslagets 2 § torde till densamma böra göras det

tillägg, att, derest, efter det jernväg blifvit vid eu Rådstufvurätt lagfaren,

förändrade förhållanden inträdt med afseende å de omständigheter,

som enligt samma paragraf bestämma, vid hvilken af de tre Rådstufvurätterna

jernvägen har sitt forum, jernvägen dock fortfarande skall

lyda under den Rådstufvurätt, der den en gång blifvit lagfaren.

Emot det af fyra bland Högsta Domstolens ledamöter falda yttrandet,

att genom de i det remitterade förslagets 2—5 §§ gifna bestämmelser

egarne af den till jernvägen använda jord samt innehafvarne af

annan sakrätt i donna jord synas komma att sakna det rättsskydd, som

lagstiftningen hittills låtit sig angeläget vara att för dylika rättigheter

bereda, måste jag erinra, att, då den föreslagna förordningen, enligt

ordalydelsen af dess 1 §, endast är tillämplig på jernvägar, för hvilka

Konungen medgifvit expropriationsrätt; då expropriationsrätten enligt

gällande lag medför den verkan, att egare och innehafvare af mark, som

till jernvägen erfordras, innehafvare af inteckning i sådan mark samt

innehafvare af servitut, hvilkas tillgodonjutande genom jernvägsanläggningen

helt och hållet eller till någon del förhindras, äro underkastade

tvånget att afstå den sakrätt, de sålunda ega, emot ersättning i penningar;

dä, enligt koncessionernas innehåll, expropriationsrätt alltid medgifvits

i den omfattning, som för jernvägsanläggningen erfordras; då det

i hvarje fall står jordegaren eller inteckningshafvaren öppet att förhindra

jernvägens anläggning öfver det område, hvari han är intresserad, intilldess

att anläggaren erlagt lösen eller stält borgen, på sätt expropriationsförordningen

innehåller; då det deremot icke kan anses vara med god

ordning eller med expropriationsrättens ändamål förenligt att en jordegare

eller servitutsrättsinnehafvare, hvilken utan protest medgifvit jernvägens

anläggning, sedermera på grund af den omständigheten, att han

ej erhållit den ersättning, hvartill han anser sig berättigad, skulle ega

att sätta sig i besittning af någon sådan del af j ern vägso mråd et, att han

derigenom gjorde jernvägen oanvändbar, och då enligt gällande lag eu

inteckningshafvare, som icke i den ordning expropriationsförordningen

innehåller fått sin fordran attest före den intecknade fastighetens användning

för jernvägens behof, ej har annan rätt än att genom expropriations

förfarande få sig vanlig fordringsrätt hos jernvägens egare tillerkänd;

— torde det emot förslaget framstälda klandret, i den form och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

jKongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

omfattning, detsamma genom det anförda yttrandet erhållit, få anses

sakna befogenhet. Lika litet kan jag erkänna befogenheten af yttrandet,

att förslaget skulle åt ockupationen eller det faktiska besittningstagandet

gifva helgden af ett lagligt fång; ty ett sådant erkännande af ockupationens

betydelse är i förslaget uttryckligen fästadt vid det vilkor, att

expropriationsrätt medgifvits och att området användts för jernvägens

behof. Det är sålunda expropriationsrätten och dess begagnande inom

tillåtna gränser, som grundlägger jernvägsegarens rätt till det för jernvägen

använda område; och ockupationen i och för sig har i sådant

afseende ej någon rättslig betydelse.

Egare af jord, för hvilken expropriationsersättning bestämmes först

efter jernvägens fullbordan, erhåller i utbyte mot sin sakrätt allenast

en fordringsrätt hos jernvägens egare. Såsom inom Högsta Domstolen

erinrats, stadgar det tyska lagförslaget med afseende härpå en ny förmånsrätt.

30 § af nämnda förslag innehåller nemligen, att ersättningsfordringar

af ifrågavarande slag skola vid jernvägens exekutiva försäljning

utgå ur jernvägens inkomster och köpeskillingen framför alla andra

jernvägsskulder. Ett sådant stadgande synes väl hafva billighetsskäl för

sig, men å en annan sida införes derigenom en tyst förmånsrätt, som

har det menliga inflytande på säkerheten för den i jernvägarne intecknade

skulden, att denna i betalningsrätt kan få sta tillbaka för oguldna

expropriationsfordringar till betydliga belopp. Då dessutom egare af

jord, som till jernväg användes, hafva vida lättare än innehafvare af

inteckning för fordran att under jernvägens anläggning göra sin rätt

gällande och sålunda må i viss mån skylla sig sjelfva, om de få sin sakrätt

utbytt mot oprioriterad fordringsrätt, så har jag ansett det tyska

förslaget icke böra i denna del följas.

Hvad fyra bland Högsta Domstolens ledamöter yttrat derom, att

jemlikt förslagets 5 § servitut, hvilka kunna hvila å den jord, som till

jernväg användts, måste antagas skola upphöra såsom sådana och endast

kunna göras gällande såsom anspråk på ersättning, innebär visserligen

en rigtig uppfattning af förslagets mening, så till vida att det icke kan

ifrågasättas, att en servitutsinnebafvare skulle, framför egaren af den

jord, som är med servitutet belastad, ega rätt att rubba jernvägsenheten,

men då det erinras, att det icke torde blifva möjligt att i det praktiska

genomföra denna rättssats, så är detta en anmärkning, som synes böra

rigtas emot den nu gällande expropriationslagstiftningen, ej emot det

remitterade förslaget.

Då fyra bland Högsta Domstolens ledamöter i mitt underdåniga

yttrande till statsrådsprotokollet den 28 sistlidne November sökt att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Å onyl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

finna skäl mot förslagets bestämmelser om användande af ett förenklad!,

lagfartssätt äfven vid lagfart af jernvägar, som tillkomma efter den

ifrågavarande förordningens utfärdande, hafva bemälde ledamöter icke

citerat och följaktligen sannolikt förbisett mitt yttrande, att »under alla

omständigheter torde det undantagsvis kunna inträffa, att en under anlåggning

varande jern v ägs eganderättsförhållanden icke i alla delar kunna

på förhand med full klarhet ordnas». Det är naturligtvis på detta skäl

jag grundat mitt förslag i omförmälda hänseende, och icke på de betänkligheter

jag ansett mig böra i sammanhang dermed framlägga, och detta

skäl torde fortfarande hafva sin fulla betydelse. Det låter visserligen

säga sig, att utredning om eganderätten till den jord, som skall för

jernväg användas, alltid kan på laglig väg vinnas, men med öga för

förhållandena, sådana de i verkligheten gestalta sig, kan man icke förneka,

att i många fall en sådan utredning är förenad med synnerlig

svårighet och tidsutdrägt. Det är icke alltid någon lätt sak att finna

reda på egaren till den jord, som för en jernvägs anläggning erfordras,

och ej heller är det alltid klart, om ett för jernvägen oumbärligt område

tillhör den ena eller andra af två grannar eller tilläfventyrs utgör

eu samfällighet. Att uppskjuta lagfarten af eu jernväg, intilldess alla

sådana jernvägsområdet angående jordatvister blifvit slutligen afgjörda

och möjlighet sålunda beredts jernvägsegaren att af rätt jordegare erhålla

fångeshandling eller mot honom vinna expropriation, vore att på obestämd

tid betaga jernvägsegaren möjlighet att komma i åtnjutande af

de fördelar, för Indika lagfarten utgör vilkor. Det har, efter min uppfattning,

just vant den omständigheten, att det vid sistlidna riksdag framlagda

förslaget ovilkorligen fordrade, att jernvägsegaren, före jernvägsenhetens.

inskrifning vid jernvägens inteckningsforum, skulle hafva vid

samtliga domstolar, under hvilka någon del af jernvägens område lyder,

styrkt sin eganderätt till detta område och befriat det från inteckning,

som föranledde att nämnda förslag syntes uppställa allt för många svårigheter

emot jernvägarnes lagfarande och intecknande, och jag har, så

vidt möjligt varit, sökt att häri bereda lättnad. Det ligger i sakens

natur, att ett sådant mål icke kan vinnas utan några afvikelse!’ från de

allmänt gällande reglerna för lagfart. Ur juridisk synpunkt kommer det

alltid att blifva antingen eu mycket invecklad och långsam eller också

eu i någon man våldsam operation, att af parceller från eu mängd inom

särskilda jurisdiktioner belägna jordegendomar bilda en ny, i rättsligt

hänseende fast förbunden, egendomskomplex. Då nu flere bland Högsta

Domstolens ledamöter skarpt betonat det betänkliga i de af mig föreslagna

afvikelserna från de allmänna lagfartsreglerna, så finner jag mig

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

föranlåten erinra, att i det för sistlidne riksdag framlagda, af . Högsta

Domstolens pluralitet tillstyrkta, förslaget förekornmo flere i principielt

hänseende lika och ännu mera betydande afvikelser från de allmänna

grunderna för såväl lagfart som inteckningsförfarandet. Sålunda medgafs

rättighet att genom offentlig stämning afskära all talan om egande- och

panträtt i den jord, som användts till redan anlagd jernväg, hvilken

eges af jernvägsaktiebolag. Eu annan ännu mera väsentlig afvikelse

från gällande rätt låg i nämnda förslags bestämmelse, att, sedan lagfart

beviljats vid de särskilda underrätterna, under hvilka jorden lyder, densamma,

med bibehållande af sitt ursprungliga lagfartsforum, skulle, vid

annan rätt, såsom tillhörande jernvägen, »inskrifvas» och inteckning i

jernvägen sedermera vid sistnämnda rätt meddelas. Det skulle blifva

för vidlyftigt att nu redogöra för alla de punkter, hvari det vid sistlidne

riksdag framlagda förslaget skiljer sig från de för lagfarts-, och

inteckningsväsendet i gällande lag antagna grunder, men det anförda

torde vara nog för att ådagalägga, hurusom den allmänna anmärkningen,

att den ifrågastälda nya lagstiftningen står i strid med hittills antagna

lagstiftningsgrunder, icke företrädesvis drabbar det remitterade förslaget,

hvilket fast hellre, i den vigtiga punkten, att lagfart och inteckning

enligt detsamma skulle komma att meddelas af samma domstol, står i

öfverensstämmelse med gällande lag.

Det remitterade förslaget gifver icke anledning till den inom Högsta

Domstolen uttalade åsigten, att den lagfart, som skulle af jernvägens

specialdomstol meddelas, komme att få eu helt annan betydelse, än den,

som eljest tillkomme detta rättsinstitut. Detta skulle visserligen hafva

kunnat sägas om den »inskrifning», hvilken förekommer i det för sistlidne

riksdag framlagda förslaget, och som ej heller var afsedd att träda

i lagfartens ställe, men det remitterade förslaget har icke begagnat uttrycket

»lagfart» i annan betydelse än den, som begreppet har i gällande

lag. Lagfarten utgör, äfven enligt förslaget, eu bekräftelse af den eganderätt,

som vunnits genom frivillig öfverlåtelse eller expropriation. Missförståndet

härleder sig möjligen deraf, att den vigtiga rättssats, som

innehälles i förslagets 5 §, erhållit sin plats näst efter de bestämmelser,

som handla om lagfart, hvaraf det kan synas, som om nämnde rättsregels

tillämpning skulle vara beroende deraf att lagfart vunnits å.jernvägen,

hvilket naturligtvis icke är eller kan vara meningen. Ifrågavarande

paragraf torde derför böra erhålla sin plats såsom ett allmänt

stadgande i början af förordningen, i sammanhang hvarmed tillika, ^ i

anledning af en inom Högsta Domstolen gjord anmärkning, torde åt

stadgandet böra gifvas en lydelse, hvarigenom det blir klart, att expro
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

priationsförordningen bör icke allenast i fråga om sättet för ersättningens

bestämmande, utan också i allt öfrigt, lända till efterrättelse.

På sätt inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt, torde vid ansökan

om lagfart å jernväg böra bifogas det Kongl. Maj:ts beslut, hvarigenom

expropriationsrätt medgifvits, äfvensom andra Kongl. Maj:ts beslut, hvarigenom

jernvägsenhetens lokala omfång blifvit bestämdt.

Af Högsta Domstolens protokoll visar sig, att användandet af den

offentliga stämningen, såsom ett extraordinärt medel att ordna jernvägarnes

eganderättsförhållanden, numera synes Högsta Domstolen vida

mera förkastlig, än vid granskningen af det då framlagda förslaget, och

samma förkastelsedom har drabbat den af mig föreslagna kungörelsen

med dess inskränktare rättsverkan. Emot den åsigt, som i berörda hänseende

uttalats inom Högsta Domstolen, synes det mig icke vara skäl

att vidhålla förslaget i denna del, och jag fäster icke heller någon synnerlig

vigt vid den ifrågavarande bestämmelsen. Då den föreslagna kungörelsens

användande alltid skulle medföra den verkan, att lagfartsärendet

blefve hvilande i minst ett år och annan fördel för lagfaftssökanden

ej vunnes, än att anspråk, som ej inom den förelagda tiden

anmäldes, upphörde att utgöra lagfartshinder, men det ändock återstode

för honom att genom rättegång eller förlikning befria sig från de under

kungörelsetiden och kanske först mot densammas slut instämda anspråk,

innan lagfart kunde slutligen beviljas, så skulle det sannolikt i de flesta

fall visa sig för jernvägsegaren förmånligare att, om äfven med uppoffring,

komplettera sina fångeshandlingar, och proceduren, enligt förslagets

3 § 2 inom., blefve sannolikt endast en i undantagsfall anlitad

nödfallsutväg. För en fördel af så underordnad praktisk betydelse synes

det mig icke vara skäl att ställa hela förslagets framgång på spel. För

de undantagsfall, då den ifrågasatta kungörelsen hade kunnat komma

till användande, synes mig dock någon annan utväg böra beredas. Med

skal synes jernvägsegarne kunna begära, att, sedan de fullgjort allt hvad

som enligt expropriationsförordningen åligger dem för att komma i besittning

af den för jernvägen behöfliga mark, de också skola vara berättigade

att erhålla lagfart å jernvägen, utan hinder deraf att ej alla ersättningsbelopp

blifvit bestämda och alla expropriationsförrättningar vunnit

sådan afslutning, att lagfart, enligt den allmänna lagfartsförordningen,

kan vinnas. 1 sådant afseende innehåller 24 § af Förordningen den 14

April 1866 att, der öfverenskommelse om ersättningen ej träffats eller

expropriationsnämnden ej meddelat sitt beslut inom den tid, då jorden

eller lägenheten skall afstås eller upplåtas, sådant ej må hindra arbetets

företagande, derest expropriationssökanden hos Konungens Befallnings
Bih.

till Rilcsd. Prof. 1880. 1 Sami. 1 Afd. 13 Haft. II

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

hafvande ställer full borgen för lösnings- eller ersättningsbeloppet samt för

kostnad och skada. Har jernvägsegaren fullgjort detta, så torde han

utan betänklighet kunna anses berättigad att erhålla lagfart, och härigenom

vore ej obetydligt vunnet i fråga om lagfartens underlättande, utan att

någon jordegares rätt på minsta sätt förnärmades eller sattes i fara.

Inom Högsta Domstolen hafva uppstått olika meningar, huruvida

enligt förslaget den i allmänna lagfartsförordningen stadgade skyldighet

att inom viss tid lagfara fast egendom skall ega rum, då någon genom

laga fång förvärfvar en jordparcell i ändamål att använda den till jernvägsanläggning

och förena densamma med andra parceller till en jernvägsenhet.

Då förslaget i denna del icke innehåller något undantag från

de allmänna lagfartsföreskrifterna, följer deraf, att enligt förslagets mening

hvarje sådan parcell skall lagfaras vid domstolen i orten, såvida ej

lagfart af jernvägen i dess helhet mellankommer, innan den för lagfart

af parcellen i lag stadgade tid gått till ända. Om jernvägens egare vill

bereda sig den säkerhet, som en lagfart vid domstolen i orten medför,

bör detta stå honom öppet äfven i de fall, då det ej åligger honom såsom

skyldighet. Flere af Högsta Domstolens ledamöter hafva ansett,

att, vid en sådan tolkning af den föreslagna författningen, det praktiska

resultat, som med förslagets lagfartsstadganden åsyftades, icke för anläggarne

af jernvägen komme att uppnås. Detta yttrande måste bero

på en missuppfattning af förslagets syftemål, hvilket alldeles icke varit

att ställa en jernvägsanläggare i gynsammare ställning, än andra förvärfvare

af fast egendom, utan allenast att bereda honom möjlighet att

erhålla lagfart å den nya egendom, han skapar genom flera mindre jordlotters

förening till eu jernvägsenhet. Till undvikande af missförstånd

om förslagets mening i denna del torde emellertid ett uttryckligt stadgande

vara af nöden.

Inom Högsta Domstolen har med skäl blifvit anmärkt, att de i allmän

lag gifna bestämmelser om skyldighet att inom viss tid söka lagfart,

icke kunna vara tillämpliga å lagfart af jernväg, emedan dervid,

då omi’ådet förvärfvas på olika tidep och jernvägen såsom enhet måste

lagfaras på en gång, man är i saknad af en terminus a quo. Det torde

vara lämpligt att i sådant afseende göres ett uttryckligt undantag från

den allmänna lagfartslagstiftningen.

Det har anmärkts, att enligt förslaget en och samma jord skulle

kunna samtidigt vara föremål för lagfart vid olika domstolar, och att

vid sådant förhållande svårighet mötte att i det kollisionsfall, som omförmäles

i 12 § af Förordningen den 16 Juni 1875 angående lagfart å

fång af fast egendom, tillämpa den genom nämnda lagrum gifna regeln.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Jag erkänner rigtigheten af denna anmärkning, men anser ej, att det

anmärkta förhållandet bör föranleda stadgande om skyldighet för jernvägsegaren

att lagfara vid underrätten i orten. Det synes mig höra

bero på jernvägsegaren att, derest han så vill, genom vanlig lagfart af

de till jernvägens anläggning förvärfvade parcellerna betrygga sin eganderätt

emot följderna af den sällsynta händelse, som med berörda paragraf

i Förordningen den 16 Juni 1875 afses, men, om han anser sådant obehöflig^

samt vunnit lagfart å jernvägen inom den för lagfarten af de

särskilda parcellerna bestämda tid, bör han vara fri från vidare skyldighet

att lagfara parcellerna. Om denna frihet medgifves honom, bör han

emellertid icke ega rätt att vid kollision med en i vanlig ordning sökt

lagfart åberopa jernvägslagfarten, och anmärkningen torde således böra

föranleda ett förklarande, att, i det ifrågavarande kollisionsfallet, lagfart

å jernvägen i dess helhet icke skall hafva någon verkan emot den lagfart,

som i vanlig ordning meddelats å någon del af den till jernvägen

använda jord.

Af det remitterade förslagets 1 § följer väl, att jernvägsenheten är

odelbar och att någon del af det koncessionerade området icke utan en

ändring af koncessionen kan derifrån lagligen afskiljas, äfvensom att

jernvägen endast i sin helhet, sådan denna bestämmes af koncessionens

innehåll, kan säljas eller annorledes afyttras. Skäl torde emellertid finnas

för den anmärkningen, att förslaget saknar uttryckligt stadgande i

förenämnda frågor. Tyska lagförslaget innehåller i 4 §, att hvarje abalienation

af mark, som hör till en jernvägsenhet, är ogiltig, för så vidt

icke högsta jernvägsmyndigheten pröfvat, att genom markens afyttring

någon inskränkning ej sker i jernvägens förmåga att uppfylla sitt ändamål.

Då ett tillstånd att afyttra någon del af eu jernvägs område alltid

innefattar eu ändring af koncessionens bestämmelser i fråga om jernvägsenhetens

omfattning, synes sådant tillstånd endast af Kongl. Maj:t

kunna meddelas. I sammanhang härmed står det, i propositionen till

sistlidne riksdag förutsedda fallet, att den ena jernvägen kan komma att

med Kongl. Maj:ts tillstånd expropriera mark från den andra. I begge

dessa fall bör den afsöndrade marken afföras från jernvägsenheten genom

lagfart vid den domstol, under hvilken densamma kommer att lyda,

och anteckning vid den lagfartsdomstol, under hvilken den förut lydt.

Bestämmelser härom torde böra på lämpliga ställen i förslaget införas.

Då jag nu öfvergår till frågan om inteckning i lagfaren jernväg,

måste jag i ett sammanhang yttra mig om de anmärkningar, som blifva

i Högsta Domstolen framstälda dels emot 6—8 §§ samt 19 § i för
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

slaget till särskild förordning, dels emot de föreslagna förändringarna i

inteckningsförordningen den 16 Juni 1875.

I mitt underdåniga anförande den 28 sistlidne November yttrade

jag, att genom antagandet af den i 5 § af det remitterade förslaget uttryckta

rättsgrundsatsen någon inskränkning ej skedde i den bättre företrädesrätt

till betalning, som tillkomine dem, hvilka erhållit inteckning

i någon till jernvägen hörande parcell, innan densamma med jernvägsområdet

förenades. Jag ansåg detta vara eu klar följd af den inom inteckningslagstiftningen

gällande prioritetsprincipen, hvars tillämpning ej

syntes mig böra uteslutas af den omständigheten, att inteckningsforum

förändrats. Fyra ledamöter af Högsta Domstolen hafva emellertid uppfattat

förslaget sålunda, att samtliga de inteckningar, som kunna hafva

blifvit i jernvägen såsom en enhet faststälda, skulle komma att utgå

med rätt framför ifrågavarande inteckningshafvares ersättningsanspråk.

Vid sådant förhållande synes det mig nödigt, att i förordningen uttryckligen

stadgas, att inteckning, som vid underrätt i orten meddelats i viss

del af den till jernvägsområdet hörande mark, skall för det i expropriationsväg

bestämda ersättningsbeloppet gälla såsom inteckning i jernvägsenheten.

Enär flere bland Högsta Domstolens ledamöter funnit sig böra afstyrka

särskilda lagstadganden rörande inteckning till säkerhet för tryckta

eller graverade obligationer i allmänhet, torde frågan derom desto hellre

böra för närvarande falla, som i sammanhang dermed måhända erfordras

bestämmelser angående rättighet att utgifva sådana obligationer och vilkoren

derför, men dessa frågors behandling i sammanhang med det nu

förevarande ämnet skulle ytterligare föröka svårigheten att dermed komma

till slut.

Beträffande således de stadganden, som särskildt med afseende å

inteckning i jernväg till säkerhet för tryckta eller graverade obligationer

äro erforderliga, torde med anledning af den erinran, flere bland

Högsta Domstolens ledamöter framstält om behofvet af någon modifikation

af bestämmelsen i 1 § af allmänna inteckningsförordningen, derom

att medgifvande af inteckning skall tecknas å den handling, hvarå fordran

grundas, samt af vittnen styrkas, i förslaget böra intagas det stadgande,

som förekommer i första stycket af 5 § i det vid sistlidne riksdag

framlagda lagförslag i ämnet.

Af Högsta Domstolens protokoll synes, att det af mig föreslagna

tillägget till 3 § af allmänna inteckningsförordningen gifvit anledning

till en uppfattning, som alldeles icke öfverensstämmer med förslagets

mening. Afsigten har endast varit att, till förekommande af intecknings
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

protokollets onödiga belastande och expeditionens fördyrande, meddela

ett undantag från den bestämmelse i nämnda paragraf, enligt hvilken

alla de fordringshandlingar, som i inteckningsändamål till domstol ingifvas,

skola i protokollet fullständigt införas. Inom Högsta Domstolen

har icke heller ifrågasatts något behof att i inteckningsprotokollet särskildt

afskrifva en hvar af de obligationer, som vid intecknande af ett

större obligationslån till rätten ingifvas och hvilka endast till littera

eller nummer skilja sig från hvarandra. Det föreslagna stadgandet behöfver

dock en tydligare affattning.

Inom Högsta Domstolen har såsom en brist i förslaget anmärkts,

att detsamma icke innehölle något stadgande derom, att fordran på

grund af obligation, till säkerhet hvarför inteckning i jernväg beviljats,

skall vara gällande mot egaren af den intecknade jernvägen, ändå att

den fordran ej blifvit så bevakad, som i 1 § af Förordningen den 4

Mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning sägs. Till skäl

för denna anmärkning har anförts, att ett sådant stadgande vore en

nödvändig förutsättning för föreskriften om borttagande af inteckningsförnyelse

för icke handskrifna förbindelser och att det vore en olägenhet,

om obligationsinnehafvarens fordringsrätt blefve genom underlåten

bevakning enligt nämnda förordning preskriberad. Mig veterligen har

hittills icke ansetts som en olägenhet, att, änskönt fordringsrätten förfallit

emot den, som utfärdat eu intecknad skuldförbindelse, och fastighetens

nye egare icke ildädt sig personlig ansvarighet för densamma,

inteckningsrätten dock kan under gifna förutsättningar fortfara. Nöjer

sig obligationsinnehafvaren ej med inteckningsrätten, står det honom äfven

enligt det remitterade förslaget öppet att genom bevakning enligt

ofvannämnda förordning vidmakthålla fordringsrätten emot obligationens

utgifvare. Det stadgande, som förekommer i 9 § af det för sistlidne

riksdag framlagda lagförslaget och hvilket nu af Högsta Domstolen förordats,

ger åter, efter min uppfattning, anledning till den tolkningen,

att intecknade jernvägsobligationer skulle i all framtid medföra personlig

ansvarighet för den, som någon gång under obligationernas omloppstid

varit egare af den intecknade jernvägen, och detta skulle naturligtvis

göra inköpet af en öfverintecknad jernväg högst äfventyrligt för köparen.

Jag kan derföre icke föreslå, att berörda stadgande ånyo upptages,

men jag har ingenting emot ett tillägg af lydelse, att inteckningsrätten

skall fortfara, ändå att fordringsrätten ej blifvit enligt ofvannämnda

förordning bevakad.

Det har vidare anmärkts, att, om skyldigheten att förnya inteckning

för jernvägsobligationer upphäfves, utfärdandet af tillförlitligt gravations
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

bevis för jernvägen skulle blifva förenadt med synnerligt stort besvär

och omgång. Jag får i afseende derpå erinra, att, ehuru enligt förslaget,

jernvägsinteckningårne skola ingå i det allmänna inteckningsprotokollet,

det icke lärer möta någon svårighet att vid de tre Rådstufvurätter,

der jernvägsinteckningar enligt förslaget skulle förekomma, sammanföra

dessa inteckningar i en särskild afdelning af inteckningsprotokollet,

hvilken sålunda kan tjena såsom eu lätt tillgänglig kontroll å

fastighetsboken, der Rådstufvurätten ej skulle tilltro sig att på grund

af densamma utfärda gravationsbevis.

Emot det stadgande, jag föreslagit i fråga om dödande af inteckning

för obligation, i händelse densamma ej kan företes, har inom Högsta

Domstolen anmärkts, att äfven om efter obligationens innehåll densamma

icke vidare gäller såsom fordringsbevis, detta dock icke ovilkorligen

innebär, att fordringsrätten äfven upphört. De begagnade ordalagen

kunna möjligen gifva anledning till anmärkningen, och otydligheten

torde afhjelpas dermed, att såsom vilkor för inteckningens dödande

utan företeende af obligationen fordras, att obligationen, då inteckningen

meddelades, var af den lydelse, att vid den tid, då inteckningens

dödande begäres, all betalningsrätt för densamma förfallit.

På sätt jag redan i det föregående erinrat, skulle enligt förslaget

inteckningar, som vid domstol i orten meddelats i mark, hvilken sedermera

ingått i en jernvägs område, fastän de komma att afse endast rätt

till lösen eller ersättning, dock oberoende af jernvägens lagfarande, medföra

förmånsrätt för berörda lösen eller ersättning framför de inteckningar,

som meddelats i jernvägen, och böra, på sätt inom Högsta Domstolen

blifvit anmärkt, dessa troligen sällsynta och föga betydande inteckningar

fortfarande förnyas vid den rätt, som meddelat dem.

Den otydlighet, som anmärkts mot 19 § 1 mom., afhjelpes dermed

att efter ordet »inteckning» tilläggas orden »i bolagets jernväg», samt

att ordet »skett» utbytes mot »sökts».

Anmärkningen emot 2 mom. i samma paragraf torde böra föranleda

dertill att orden »efter pröfning af fordringens giltighet» utbytes emot den

ordställning, som angående samma sak användes i 30 § af lagförslaget

vid sistlidne riksdag. 3 mom. af 19 § torde kunna redigeras i likhet

med 32 § af nämnda förslag, och medelst användande af ordalag, som

förekomma i 35 § af samma förslag, torde jemväl åt 19 § 4 mom.

kunna beredas ökad tydlighet.

I mitt underdåniga yttrande i ämnet den 28 sistlidne November,

förklarade jag mig anse den i propositionen till sistlidne Riksdag föreslagna

preliminära förmånsrätt obehöflig. Då nu emellertid inom Högsta

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Domstolen, med åberopande af nämnda propositions innehåll, anmärkts

såsom en brist hos det remitterade förslaget, att en sådan preliminär

förmånsrätt saknades, torde jag böra angående denna fråga tillägga, att

om än i det förra förslaget, som genom de strängaste vilkor för »inskrifningens»

och den deraf beroende inteckningens meddelande till en

oberäknelig framtid uppsköt den definitiva panträttens fastställande, det

kunde vara nödigt och lämpligt att bereda en interimssäkerhet af mera

obestämd natur, detta skäl icke gäller med afseende å det nu förevarande

förslaget, som bereder möjlighet att lagfara och inteckna jernväg omedelbart

efter det jernvägsområdets gränser blifvit bestämda och utan att uppkomna

eganderätts- och expropriationstvister på förhand blifvit afgjorda.

Såsom inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt, torde det vara obehöfligt

att i IG § af allmänna inteckningsförordningen införa bestämmelse

derom, att angående inteckning i jernväg skall gälla hvad särskilt

är stadgadt, och bör till följd deraf det föreslagna andra stycket

af omnämnda paragraf utgå.

Hvad nu vidare angår de delar af förslaget, som innefatta särskilda

bestämmelser om jernvägs utmätning och konkurs, så hvila dessa på

förutsättningen, att koncessionerna medföra för jernvägarne icke allenast

rättigheter, utan äfven skyldigheter emot staten och allmänheten. Inom

Högsta Domstolen hafva emellertid yppat sig skiljaktiga meningar i

frågan, huruvida sådana skyldigheter lagligen ega rum. Det har sålunda

yttrats, dels att, om det allmänna fordrar, att trafiken å en bana ovilkorligen

skall uppehållas oberoende af möjligheten att med trafikinkomsterna

betäcka kostnaden derför, det allmänna då må bestrida denna

kostnad, dels att hos oss hittills icke förekommit koncessioner, hvilka

innehålla förpligtelse för egaren att ovilkorligen uppehålla trafiken under

den tid, koncessionen varar, dels ock att, så länge staten icke ens, efter

det en gäldbunden jernvägsegares tillgångar blifvit uttömda, anser sig

förbunden att öfvertaga hans till konkurs afträdda jernväg, intresset af

trafikens uppehållande icke med rätta kan kallas allmänt. Emot dessa

påståenden torde det vara tillräckligt att åberopa de af två justitieråd

anförda skäl för den motsatta åsigten, att, när enskild jernväg tillkommit

medelst begagnande af den expropriationsrätt, som enligt lag skall beviljas

endast till företag, som pröfvas vara till allmänt behof och således

till hela samhällets nytta, deruti ligger en förbindelse för jernvägens

egare att upprätthålla företaget och således att städse hålla

oförskingrade de tillgångar, som för jernvägsrörelsens rätta bedrifvande

äro oundgängliga, samt att någon åtgärd af borgenärer ej bör tillåtas,

hvilken kan föranleda trafikens afbrytande. Härvid anser jag mig endast

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

behöfva tillägga, dels att koncessionerna uttryckligen såsom vilkor för

tillgodonjutande af de genom dem medgifna förmåner föreskrifva vissa

skyldigheter med afseende å jernvägsrörelsens bedrifvande, hvilka icke

äro till viss tid inskränkta, dels ock att, då det måste bero på statsmyndigheterna

att i hvarje särskild! fall bestämma huruvida det allmännas

intresse fordrar, att trafiken å en viss bana, hvars egares tillgångar

blifvit uttömda, bör af staten öfvertagas, det icke bör ifrågakomma

att genom civillag ålägga staten någon skyldighet i nämnda hänseende.

Om det står fast, att trafikens uppehållande såsom en vid besittningen

af jernvägen fästad skyldighet åligger den jernvägsegare, som

erhållit koncession med expropriationsrätt, och att det icke kan stå

honom fritt att, om han finner det för sig fördelaktigare, upprifva jernvägen

samt använda den exproprierade marken till annat behof, så lärer

icke någon annan gräns för denna skyldighet kunna sättas, än hans

ekonomiska förmåga, och denna sträcker sig åtminstone lika långt, som

jernvägens saluvärde. Men har jernvägsegaren skyldighet att intill

nämnda gräns uppoffra sitt ekonomiska intresse, så kunna icke håns

rättsinnehafvare eller hans borgenärer i förhållande till staten erhålla

bättre rätt, och äro följaktligen skyldige att låta sina fordringsanspråk

stå tillbaka för statens anspråk på trafikens uppehållande. Härvid lärer

icke kunna tagas i betraktande, att den, som försträckt jernvägens egare

penningar eller eljest med honom inlåtit sig i affärsförbindelser, till

äfventyra icke haft klart för sig, att skyldigheter i berörda afseende

varit med besittningen af jernvägen förenade; ty enahanda okunnighet

kan ega rum äfven i afseende å allmänna skyldigheter, som åligger

annan fast egendom, hvari inteckning meddelats, och det har aldrig satts

i fråga, att i slik händelse det allmännas anspråk skulle vika ''för den

enskilde borgenärens.

Ehuru således, strängt taget, jernvägsegarens och hans borgenärers

rätt till det kapital, som ligger i jernvägen, borde, i hvarje fall då

jernvägen tillkommit på grund af expropriationsrätt, stå efter det allmännas

anspråk på trafikens uppehållande, så har dock förslaget icke

gått så långt. Det antages, att dessa anspråk böra göras gällande endast

då jernvägen blifvit enligt gällande författningar upplåten för allmän

trafik. Det är nemligen först efter det jernvägen hunnit att utöfva sitt

inflytande på trafikområdets näringsförhållanden, som jernvägstrafikens

upphörande skulle antaga karakteren af en allmän olägenhet. Skäl saknas

emellertid icke för den inom Högsta Domstolen framstälda anmärkningen,

att allmänna samfärdseln icke skulle hafva någon olägenhet deraf, att

en jernväg, hvarå rörelsen redan i brist på trafik afstannat och som så
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

lunda visat sig för orten obehöflig, fortfarande förblefve otrafikerad, och

torde till följd deraf förslaget böra erhålla eu sådan lydelse, att dess

föreskrifter icke i nämnda fall äro tillämpliga.

Inom Högsta Domstolen har anmärkts, att förslaget saknar tydlig

bestämmelse derom, af hvilken, i fall som i 11 och 12 §§ afses, de°

lämpliga omfånget af trafiken skall pröfvas. Förslaget torde dock vara

tydligt deri, att pröfningen häraf tillkommer den provisoriska förvaltningen,

hvilken i sådant afseende står under tillsyn af statens jernvägsstyrelse,

men då det möjligen med skäl kan anmärkas, att förslaget ej lemnat

någon grund för berörda pröfning, torde böra såsom allmän regel

föreskrifvas, att trafiken skall uppehållas i det omfång, som före utmätningen

eller konkursen varit vanligt och är med borgenärens fördel mest

förenligt.

Från den af mig i det föregående uttalade uppfattningen af rättsförhållandet

emellan staten såsom de allmänna intressenas representant,

å ena sidan, samt den enskilde jernvägsegaren och hans borgenärer, å

den andra, hafva bestämmelserna i förslagets 11 § utgått. Det torde

dock vara mindre nödigt att ålägga utmätningssökanden att förskjuta

eller ställa borgen för den möjliga förlusten under utmätningstiden,

allenast den föreskriften bibehålies, att den förlust å rörelsen, som under

nämnda tid möjligen kan inträffa, skall betraktas såsom förvaltningskostnad

och utgå ur köpeskillingen för jernvägen enligt 164 § Utsökningslagen.

Regeln om särskild förvaltning af jernvägen under utmätningstiden

torde också böra bibehållas af det skäl, bland annat, att det penningeförlag,

hvilket såsom kassor vid stationer o. s. v. är oumbärligt

för rörelsens fortsatta bedrifvande, måste hållas skildt från den egendom,

som är föremål för utmätningen.

Jag finner skäl icke saknas för det i förslaget vid senaste riksdagen

förekommande och nu jemväl inom Högsta Domstolen förordade stadgandet,

att auktion å utmätt jernväg alltid skall förrättas af öfverexekutor,

och ur samma förslag torde äfven böra upptagas bestämmelsen,

att den lösa egendomen, som till jernvägen hör, skall gå i samma utrop

som den fasta.

Beträffande de regler, förslaget innehåller i fråga om jernvägs förvaltning

under konkurs, har inom Högsta Domstolen först och främst

anmärkts, att bestämmelserna i 12 och 13 §§ syntes stå i strid med grunderna

för en sund konkurslagstiftning derutinnan, att något inflytande å

jernvägens förvaltning under konkurstiden ej tillkomme borgenärerna.

Häremot får jag erinra, att bestämmelserna i nämnda paragrafer hafva

sin grund i det rättsförhållande, hvari jernvägen såsom sådan står till

Bill. till Riksd. Prof. 1880. 1 Sami 1 Afd. 13 Haft. III

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

det offentliga och hvilket, på sätt redan ofvan är nämndt, bestämmes

af koncessionerna. Dessa äro stälda på visst bolag och innehålla i allmänhet

uttryckligt förklarande, att de ej utan Kongl. Majrts tillstånd få

på annan person eller association öfverlåtas. Af denna koncessionernas

personliga natur följer, att eu jernvägsegares borgenärer icke hafva någon

ovilkorlig rätt att inträda i dispositionen öfver jernvägen och att

äfven en köpare af koncessionerad jernväg måste utverka sig Kongl.

Maj:ts tillstånd till koncessionens, eftertagande. Då koncessionsinnehafvarne

genom iråkad konkurs blifvit urståndsätta att fullgöra sina på

koncessionen beroende skyldigheter emot det allmänna, inträder ett interiinstillstånd,

hvilket måste ordnas med afseende å det allmännas rätt,

och grunderna för konkurslagstiftningen inverka icke på denna fråga.

De stadgande!!, som nämnda paragrafer innehålla, tillhöra egentligen den

offentliga rättens och ej privaträttens område, och att staten genom lag

tager sina egna intressen i försvar, torde ej med skäl kunna kallas »ett

obehörigt statsförmynderskap».

Ehuru jag emot de åsigter, som blifvit af flere bland Högsta Domstolens

ledamöter uttalade, vidhåller min uppfattning, att staten har berättigade

anspråk på trafikens uppehållande under jernvägsegarens konkurs

och rätt att genom lag göra detta anspråk gällande, medgifver jag

dock, att särskild förvaltning af jernvägen företrädesvis erfordras under

den tid, då konkursboets angelägenheter vårdas först af person, som enligt

9 § Konkurslagen af konkursdomaren förordnats, och sedermera af

gode män, utvalda enligt 39 § samma lag endast af dem bland borgenärerna,

hvilka, såsom i orten vistande eller närmast boende, blifvit till

första förhöret kallade, och att, sedan å inställelsedagen samtlige borgenärerna

blifvit konstituerade till eu beslutmessig församling, det kan åt

dem öfver] em nas att besluta om jernvägens förvaltning. År jernvägens

trafikerande utan synnerlig förlust möjligt •—• och der detta ej är förhållandet,

torde ej heller trafikens uppehållande vara af särdeles vigt

för orten — ligger det i borgenärernas eget intresse att låta trafiken

fortgå såsom förut, i synnerhet om jernvägens försäljning är nära förestående.

Inträder ett längre uppskof med försäljningen, kunde det visserligen

befaras, att förvaltningen slappas och jernvägen förfaller, men

bestämmelserna i förslagets 16 § torde tjena såväl att förekomma en

sådan händelse, som ock att, der densamma inträffat, aflägsna följderna

för framtiden. För att tillmötesgå den inom Högsta Domstolen yttrade

åsigten, att ett större inflytande å jernvägs förvaltning under konkurs

bör åt borgenärerna inrymmas, anser jag mig derföre kunna föreslå, att

den i förslagets 12 § omförmälda särskilda förvaltning af jernväg skall

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Majtfs Nåd. Proposition N:o 26.

upphöra, sedan syssloman blifvit valda; till följd hvaraf förändringar i

förslagets 13, 16, 17 och 18 §§ jemväl blifva nödiga.

En ledamot af Högsta Domstolen har anmärkt, att förslaget skulle

lemna frågan angående omfattningen af förvaltarnes myndighet i det

närmaste obesvarad, men, då förslaget icke gifver dem någon annan instruktion,

än den, som innefattas i första stycket af 13 §, torde det vara

klart, att deras myndighet i öfrigt är oinskränkt. Härtill kunde läggas

föreskriften, att jernvägens rörelse icke i allmänhet må under konkurstiden

drifvas i större omfång, än förut varit vanligt eller eljest pröfvas

lämpligt och med borgenärernas fördel mest förenligt.

På sätt inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt, torde fullständigare

bestämmelser böra meddelas angående jernvägsförvaltningens skyldighet

att redovisa för konkursborgenärerna och tiden för klander å sådan

redovisning.

Flere bland Högsta Domstolens ledamöter hafva befarat, att den

särskilda förvaltningen af jernvägen skulle komma att öka konkurskostnaderna.

Då emellertid det arbete, som konkursboets förvaltning krafvel",

blir till qvantiteten lika, ehvad detsamma är deladt emellan eu särskild

jernvägsförvaltning och sysslomännen, eller förrättas uteslutande af

de senare, så beror det på borgenärerna att genom sysslomannaarfvodets

bestämmande till ett efter sysslomannens arbete lämpadt belopp

förekomma den befarade olägenheten.

Förslaget innehåller icke något förbud mot Överklagande af konkursdomstolens

beslut om förvaltares entledigande, hvaraf följer, att Konkurslagens

allmänna föreskrifter om klagan öfver konkursdomstols beslut

i förvaltningsfrågor skola jemväl i detta fall lända till efterrättelse.

Emot förslagets 15 § har bland annat anmärkts, att bestämmelse

saknas, huru i den der afsedda händelse förfaras skall, om den i 60 §

Konkurslagen föreskrift^ pluralitet af borgenärer icke kan uppnås, och

då det hvarken synes möjligt eller lämpligt att i sådan händelse

lemna afgöranderätten åt Rättens ombudsman, torde böra stadgas, att i

saknad af nödig pluralitet frågan skall anses hafva förfallit.

Då det undantag från den allmänna konkurslagstiftningen, som förekommer

i sistnämnda paragraf, ansetts kunna medgifvas endast under

förutsättning, att jernvägsrörelsen fortsättes under anståndstiden, kan väl

icke någon obillighet mot gäldenär och borgenär ligga deruti, att den

undantagsställning, hvari jernvägen blifvit genom''borgenärernas beslut

försatt, förklaras böra upphöra, derest det skulle visa sig, att ofvanberörda

vilkor för densamma ej kan uppfyllas, men, på sätt inom Högsta

Domstolen tillika blifvit anmärkt, torde det vara i formelt hänseende

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

rigtigare, att pröfningen af omständigheterna i detta fall öfverleinnas åt

konkursdomaren, dervid det dock synes vara nödigt, att Styrelsen för

statens jern vägstrafik såsom det allmänna kommunikationsintressets målsman

får intaga ställningen af part, hvarmed följer rätt att öfverklaga

domstolarnes beslut.

Med afseende å innehållet af förslagets 18 § har anmärkts, att, till

följd af beslut om uppskof med jernvägs försäljning, de fordringsegare,

hvilka för sina fordringar njuta den första prioriteten i jernvägen, kunde

tillskyndas en förmån på deras bekostnad, hvilka för sina fordringar

hafva rätt efter dem, sålunda att de förra skulle kunna erhålla afbetalning

å sin fordran, medan de senare icke ens bekomme ränta. Detta

vore dock endast den naturliga följden af den olika förmånsrätten de

särskilda inteckningarne emellan och skulle med större sannolikhet inträffa,

om jernvägens försäljning forcerades. Det har vidare anmärkts,''

att, om jernvägen under uppskofstiden förlorade i rentabilitet, det till

och med kunde inträffa, att ett af de oprioriterade borgenärerna genomdrifvet

beslut om jernvägsrörelsens fortsatta drifvande kunde medföra

minskning i tillgångarna till de prioriterade borgenärernas förnöjande.

Men om, på sätt föreslaget blifvit, jernvägsaktiebolagens nuvarande fordringar

erhålla rätt till tvångsinteckning i jernvägarne, synes det alldeles

osannolikt, att de oprioriterade fordringsegarne någonsin skulle kunna

i konkursen öfverrösta de prioriterade. Deremot kan det tänkas, att de

prioriterade borgenärerna kunna begå ett misstag vid afgörandet af frågan

om uppskof och att detta kan för samtliga borgenärerna medföra

menliga följder, men om det kan antagas att nettobehållningen af en

jernvägsrörelse under en femårs-period snarare ökas än minskas, och att

uppskof med jernvägens färsäljning under alla omständigheter bereder

ökadt tillfälle att på fördelaktigaste sätt ordna försäljningen, samt det

tillika får anses obestridligt, att pluralitetens mening om det i berörda

afseende ändamålsenligaste förfarandet bör tillerkännas vitsord framför

minoritetens, lärer den omständigheten, att misstag kunna begås och

missräkningar inträffa ej böra utgöra något skäl att förkasta eu anordning,

som under vanliga förhållanden måste medföra väsentliga fördelar

för samtlige borgenärer.

Med ledning af de inom Högsta Domstolen framstälda anmärkningar,

för så vidt de synts mig förtjena afseende, har jag öfversett och

jemkat förslagen och får i underdånighet hemställa, att Eders Kongl.

Maj:t täcktes besluta att, i öfverensstämmelse med de sålunda öfversedda

förslagen, medelst nådig proposition till Riksdagens antagande öfverlemna

förslag till:

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

l:o) Förordning innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart,

inteckning och utmätning af jernväg, sä ock i fråga om förvaltning af jernväg

under konkurs samt

2:o) Förordning om förändrad lydelse af 16 § i Förordningen den 16

Juni 1875 angående inteckning i fast egendom.»

Hans Excellens Herr Statsministern anförde:

»Det förslag till lag om inteckning i jernväg och i sammanhang dermed

erforderliga författningar, hvarom Eders Kongl. Maj:t, på min underdåniga

föredragning till sistlidna Riksdag aflat nådig proposition, innehåller

stadganden i ämnet, som jag anser för rättssäkerheten mera fullständigt

betryggande än motsvarande stadganden i det af Chefen för

Justitiedepartementet nu anmälda förslag; och den komité, på hvars

förslag nämnda proposition hufvudsakligen var grundad, har, i fortsättning

af sitt uppdrag, jemväl aflemnat förslag till förordning om vissa

jernvägsaktiebolags konkurs, hvilket förslag, såvidt jag varit i tillfälle

att granska det, synes mig hafva bort läggas till grund för lagstiftningen

i denna del, helst om det förstnämnda förslaget, till hvilket det senare

sluter sig, hade vunnit godkännande. Men då den föreslagna inteckningslagen

blifvit af Riksdagen förkastad och ej torde böra oförändrad åter

framläggas, samt det nu anmälda förslaget, efter den omarbetning det

med hänsyn till Högsta Domstolens anmärkningar undergått, i det väsentligaste

närmar sig till komiténs förslag, finner jag mig böra tillstyrka

framställandet af den proposition, hvarom Chefen för Justitiedepartementet

nu gjort hemställan.»

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena samt Statsråden

Herr Thyselius, Lovén, Friherre von Otter, Rosensvärd och Malmström

instämde med Hans Excellens Herr Statsministern.

Statsrådet Forssell yttrade: »I §§17 och 19 af föreliggande förslag

stadgas, att statens jernvägsstyrelse skall afgifva förslag å den person,

som af öfverexekutor eller konkursdomare i vissa fall kan förordnas att

omhändertaga enskild jernvägs förvaltning. Då här endast är fråga om

trafikens upprätthållande för en kortare tidrymd, synes mig ej förefinnas

något behof att för utseende af härtill lämplig person påkalla biträde

af statens jernvägsstyrelse, och då jag för öfrigt icke kan erkänna, att

statens förvaltningsmyndigheter hafva sådan särskild befogenhet eller

skyldighet gentöfver de jernvägsbolag, som blifvit utsatta för utmätning

eller råkat i konkurs, kan jag icke biträda nämnda förslags bestäm
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kutiijl. Maja* Nåd. Proposition N:o 26.

melser. För (ifrigt instämmer jag i det af Hans Excellens Statsministern

afgifna yttrande.»

Statsrådet von Steyern anförde:

»Det förslag till lag angående inteckning i jernväg, som af Eders

Kongl. Maj:t framlades för 1879 års Riksdag, hvilade på den grundsats,

att alla för jernvägen förvärfvade jordstycken skulle, efter det fullständiga

fångeshandlingar blifvit företedda, såsom hittills lagfaras vid domstolarne

i de orter, der jorden är belägen, men derefter och sedan äldre

inteckningar i jorden dödats, afföras från dessa domstolars fastighetsböcker

och inskrifvas i fastighetsbok vid den särskilda domstol, hvilken

sknlle blifva jernvägens forum för inteckningsärenden. Derefter kunde

inteckning i jernvägen såsom en enhet ega rum.

Det förslag åter, som under den 28 sistlidne November på Eders

Kongl. Maj:ts befallning öfverlemnades till Högsta Domstolens granskning,

utgick i fråga om lagfart och inteckning i jernväg från helt andra

principer. Enligt detsamma skulle all till jernvägen hörande mark såsom

en fastighetskomplex från början lagfaras vid jernvägens särskilda forum.

För lagfartens vinnande fordrades icke ovilkorligen företeende af fullständiga

fångeshandlingar; der sådana saknades, borde domstolen utfärda

kungörelse om den sökta lagfarten, med föreläggande för eu hvar,

som ansåg sig hafva någon rätt till den för jernvägen afsedda jord, att

inom viss tid instämma klander å sökandens fång, utan att likväl sådan

rätt fick göras gällande annorlunda än såsom anspråk på lösen eller

ersättning att af jernvägsegaren utgifvas. Sedan lagfart skett, kunde

inteckning beviljas i jernvägen såsom en helhet.

Den grundskilnad, som sålunda förefans mellan de begge förslagen,

är väsentligen utjemnad i det med anledning af Högsta Domstolens anmärkningar

omarbetade förslag, som nu inför Eders Kongl. Maj:t föredragits.

Såsom vilkor för lagfart fordrar sistnämnda förslag, att för hvarje

jordstycke, som skall till jernvägen användas, företes antingen fullständig

fångeshandling eller ock bevis, att stämning till vederbörande underrätt

utverkats, i afsigt att få jorden inlöst, enligt gällande stadganden om

expropriation. Sålunda har förslaget återgått till den grundsats, att lagfart

ej må beviljas utan att för hvarje parcell laga fång kan styrkas

eller åtminstone inledande åtgärder, för vinnande af laga fång, vidtagits.

Dermed har ock behofvet af ediktalstämning upphört, men på samma

gång har jernvägsegaren gått miste om den lindring i lagfartsbesväret,

som ediktalstäinningen afsåg att bereda honom.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Förslaget söker visserligen fortfarande uppställa såsom regel, att

första lagfarten af all till jernvägen hörande jord bör ske i ett sammanhang

vid jernvägens forum, men har dock erkänt behofvet af eu föregående

lagfart af de särskilda parcellerna vid domstol i orten, dels såsom

obligatorisk, dels såsom frivillig. Hvarje parcell skall nemligen lagfaras

i orten inom den tid, som i § 2 af Förordningen om lagfart den 16

Juni 1875 stadgas, så vida ej lagfart af jernvägen i dess helhet dessförinnan

beviljats. Med den omgång, som lagfarten af en af så många

delar bestående fastighetskomplex nödvändigt medför, är det antagligt,

att lagfarten å jernvägen i dess helhet i allmänhet kommer att fördröjas

så, att ett ej ringa antal parceller måste lagfaras vid domstol i orten.

Lägger man härtill, att beskaffenheten af förslagets stadganden gör det

synnerligen angeläget för jernvägsegaren att äfven i de fall, då han icke

är dertill förpligtad, frivilligt lagfara vid domstol i orten för att skydda

sig mot de eganderätts- och panträttsanspråk, som från andra håll kunna

väckas i afseende på den förvärfvadé jorden, innan den hinner lagfaras

vid jernvägsdomstolen, torde man finna, att lagfarten vid forum rei sitm

hädanefter lika väl kan blifva regel som undantag. Mot dess utsträckande

till all jernvägens jord synes då icke kunna anföras näqon omständighet,

som uppväger den trygghet i eganderätts- och panträttsförhållandena

samt den reda i fastighetsböckerna, som genom eu sådan

utsträckning skulle vinnas.

Den enda väsentliga skilnad, som mellan de två förslagen ännu qvarstå!'',

synes vara den, att äldre inteckningar, för hvilka de särskilda parcellerna,

innan de sammanslutas till ett helt, häfta, och hvilka, enligt

Fders Kongl. Maj:ts förra förslag, skulle dödas, innan jernvägen såsom

en helhet kunde intecknas, efter det nu föreliggande förslaget skulle

öfvergå till inteckningar i jernvägen, med förmånsrätt framför dem,

hvilka efter den gemensamma lagfarten beviljats. Den lättnad, man härigenom

antagligen velat bereda jernvägsegaren, bär icke kunnat vinnas,

utan att de äldre inteckningshafvarnes rätt i någon mån rubbats. Ty

förmånsrättsordningen dem emellan har blifvit bestämd efter tiden, då

inteckningarne beviljades, men denna regel för konkurrens mellan inteckningar,

beviljade vid olika domstolar och i olika fastigheter, kan leda

derhän, att den, som haft eu god men sent faststäld inteckning i en

parcell, får sämre rätt till betalning ur jernvägen än den, som haft en

dålig, men till tiden äldre inteckning i eu annan. Att dessa inteckningar

skulle qvarstå vid de domstolar, som beviljat dem, och der förnyas,

synes icke öfverensstämma med förslagets grunder, men deremot vara

égnadt att förorsaka hvarjehanda besvär och förvecklingar.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Vid jemförelse af de principer, hvarpå de begge förslagen hvila,

och af det sätt, hvarpå de blifvit genomförda, kan jag derför ej finna

annat, än att det för Riksdagen senast framlagda eger bestämda företräden

ej mindre i de delar, der förslagen i viss mån sins emellan öfverensstämma,

än ock i de punkter, hvari de från hvarandra fullständigt afvika.

De olägenheter, som vid 1879 års förslag anmärkts, hafva ingalunda

blifvit undanröjda genom nu föreliggande, hvars stadganden deremot i

flera fall synas sakna den klarhet och den öfverensstämmelse sins emellan,

som erfordras för att lemna domaren tillräcklig ledning vid lagtillämpningen.

Det synes mig då hafva varit en rigtigare utväg att, med det

förra förslaget till utgångspunkt, men med genomförande af vissa, lätt

verkställbara förenklingar i detsamma, söka åstadkomma eu lagstiftning,

som kunnat motsvara alla berättigade anspråk.

Det torde slutligen tillåtas mig att angifva några speciella punkter,

i Indika jag trott mig finna det föreliggande förslaget lemna rum för

anmärkningar af större vigt.

Äfven de, som strängast påyrkat blifvande jernvägsanläggares skyldighet

att fullständigt styrka sin åtkomst till den jord, de önska för

jernvägen använda, hafva dock medgifvit, att tillfälle bör beredas redan

''bestående jernvägsbolag att få sina jernvägar lagfarna utan hinder deraf,

att de icke fullgjort de för vinnande af lagfart i allmänhet stadgade

vilkor. Vid jernvägars anläggande har i allmänhet tillräcklig uppmärksamhet

ej egnats åt vigten af att kunna framvisa fullständig åtkomst till

den för jernvägen upplåtna mark. Man har nöjt sig än med en på kommunalstämma

träffad öfverenskommelse, att mark till jernvägen skulle

inom kommunen kostnadsfritt upplåtas, än med en dylik utfästelse af

jordegare i sammanhang med teckning af aktier i jernvägsföretaget; och

der köp skett, hafva köpebref i laga ordning icke alltid utfärdats. Sedan

de fastigheter, från hvilka upplåtelserna skett, i många fall ombytt egare,

blir det för jernvägsegaren numera svårt, ofta omöjligt, att bevisa sin

eganderätt. Då lagförslaget icke för dessa jernvägar medgifvit något

undantag från de vanliga lagfartsvilkoren, torde för jernvägsegaren knappast

återstå annan utväg än att söka genom expropriation förvärfva oomtvistlig

rätt till den mark han redan eger, och hvartill ingen kan antagas

vilja göra honom rätten stridig.

Förslaget öppnar icke något tillfälle för jernvägens egare att under

byggnadstiden bereda säkerhet för den upplåning, hvaraf behofvet just

under denna tid starkast framträder. Hittills har detta ansetts såsom

eu af ifrågavarande speciallagstiftnings vigtigaste uppgifter. Såsom skäl

för uteslutande från förslaget af hvarje bestämmelse härom har hufvud
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 26.

sakligen anförts, att dylika bestämmelser vore öfverflödig^ i detta förslag

gom beredde möjlighet att lagfara och inteckna jernväg omedelbar

efter det jernvägsområdets gränser blifvit bestämda och utan att uppkomna

egander/tts- och expropriationatvis.er på förhanbhfv.. afflorda

Då emellertid erfarenheten visat, att bestämmandet i detalj åt banans

tage ej kan ske annorlunda ån i man af arbetets fortgång, ord. defo

lagfartens vinnande nödiga förutsättningar svårligen kunna uppnäs förr

än jernvägen är åtminstone i det närmaste färdig. Samma skal som till

törne synas derför med oförminskad kraft qvarstå, »tf.söka.bereda langifvarne

redan vid obligationernas mottagande den säkerhet, utan hvit

ken dessa knappast komma att betinga sitt tillbörliga värde.

Förslaget medgifver, att vid inträffande konkurs jernvagens forsa jning

må kunna uppskjutas under fem år, med vilkor att trafiken unde

tiden vederbörligen uppehälles. Ett sådant uppskof synes, derest icke

vissa borgenärers rätt skall blifva alltför mycket lidande, förutsätta att

öfverskott å trafikinkomsterna under förvaltnmgstiden använda hufvudsakligen

på samma sätt som före konkursen, det vill såga till forrant

ning" och amortering af lånen efter de faststälda amortenngsplanerna.

Skulle åter, såsom förslaget innehåller, utdelning ske efter de grunder,

hvilka för utdelning i konkurs äro i allmänhet gällande, komme de bas

prioriterade borgenärerne att ensamma erhålla afbetalnmg till och med

till större belopp än de, enligt amortermgsplanen, hade att vänta Att

de som innehafva närmaste säkerhet i ordningen och som, i händelse

jernvägen genast blifvit såld, måhända skulle fått hela sin fordran

täckt härigenom blefve lidande i sin rätt, synes uppenbart, och stadgandk

Sn, det nu befinna, torde

dandet af jernvagens försäljning kommer att ligga i de flesta boi»en

rernes intresse, i hvilket fall ändamålet med den särskilda förvaltning

lagen måste anses vara förfeladt. f«rp_

Af dessa skäl anser jag mig icke kunna tillstyrka, att det nu iore

dragna förslaget framlägges för Riksdagen.»

Tustitierådet Friherre Leuhusen åberopade hvad han vid förslagets

granskning i Högsta Domstolen yttrat i de delar, hvari det reviderade

förslaget afvek från de af Justitierådet uttalade asigter.

Justitierådet Hernmarck yttrade: .,

»Uti det af Chefen för Justitiedepartementet nu framlagda, reviderade

förslaget till Förordning, innefattande särskilda föreskrifter angående

lagfart, intfckning och utmätning af jernväg, så ock i fråga om forvaltBih.

till Riksd. Prof. 1880. 1 Sami. 1 Afd. 13 Höft.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

ning af jernväg under konkurs, hafva visserligen, i anledning af de anmärkningar,

som vid förslagets granskning i Högsta Domstolen blifvit

af de granskningen deltagande ledamöterna framstälda, icke obetydliga

andnugar vidtagits, och onekligen har förslaget härigenom i åSifa

delan vunnit i bestämdhet och fullständighet. Men vissa af de verk
kunna

SJrnS mig dock icke ™ af dcii beskaffenhet, att de

u illkomnTaf"g f°ikännanQdei Såknda torde> ti]1 tempel, emot den

nu tillkomna föreskrifter! i 9 §, rörande äldre inteckningar, med skal

kunna goras den erinran, att densamma kan leda till kränkning af for
h

böra i underdånighet

fästa uppmärksamheten dera, att, till följd af hvad förslaget i dess nu
and!tfT

S{adgar rörande vilkoren för erhållande af lagfart å jerndf

foJ de flesta ^ne af redan färdiga jernvägar torde blifva

foienadt med sa stora kostnader och pekuniär uppoffringar att få lagfårt

a sin egendom, att de måste komma att rygga tillbaka för hvarfe

målen mecfT 1 hvaraf ett af de hufvudsakligaste ärnli
Fmot

en ll ifrågavarande lagstiftningen skulle komma att förfelas.

mot en sådan uppfattning kan visserligen det inkast göras, att enligt

forslagets sista paragraf jernvägsaktiebolag, som icke inom ett år från

det forordningen trädt i kraft, söker lagfart, utsätter sig för äfventyret

t^5medelgrärS b|ifVa 1 konkurstills^d försatt; men detta

tvångsmedel lärer näppeligen komma till användning i annat fall än då

.lernvagsegaren är så gäldbunden, att konkursförfarandet ovllkortgen

någon betalnTng.SaSOm ° ^ för &tt bereda fordringsegaren

stolen åber°Far, jag 1 underdånighet det af mig uti Högsta Dom
.

. i . mne* ufgifna yttrande, så vidt detsamma innefattar sådana

föikktha1engar’ 1V''lka ru6 bidt tiU ändring 1 årslaget, samt anser mig

följaktligen ej kunna tillstyrka, att detta förslag medelst nådig proposition

varder till Riksdagen öfverlemnadt.» k ”

Hans Maj:t Konungen behagade i nåder bifalla

föredragande Departementschefens hemställan samt befalde,

att nådig proposition af det innehåll, bilagan till

detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

In fidem

Carl Boheman.

STOCKHOLM, IVAR HJEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI, 1880.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.