Med förslag till förordning om jordegares rätt öfver vattnet ä hans grund, med flera dermed sammanhängande förordningar
43 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 33 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1880:3, Med förslag till förordning om jordegares rätt öfver vattnet ä hans grund, med flera dermed sammanhängande förordningar
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
N:o 3.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till förordning
om jordegares rätt öfver vattnet ä hans grund, med flera dermed sammanhängande
förordningar; Gifven Stockholms slott den 31 December 1879.
Den del af lagstiftningen angående de privaträttsliga förhållandena
emellan jord- och strandegare eller andre i afseende å vattens afledande
och begagnande, som afser undanrödjande af de skadliga verkningar eller
hinder emot jords odling eller förbättring, hvilka vållas af vattensamlingar
på eller nära invid jordytan, har blifvit ordnad genom lagen om dikning och
annan afledning af vatten den 20 Juni innevarande år, och har nya Lagberedningen,
som i enlighet med sin instruktion vidare haft att behandla öfrige
delar af berörda lagstiftningsämne eller den grupp af lagbud, som har till
föremål vattnets tillgodogörande för allmänt eller enskildt nyttiga syften,
dervid Beredningen jemväl fått sig öfverlemnad Riksdagens skrifvelse den
10 Maj 1875 angående lagstiftningen om allmän flottled, under den 31 Maj
innevarande år afgifvit underdåniga förslag till författningar i sistberörda
ämnen. Derefter hafva de af dessa förslag, som varit af beskaffenhet att
böra jemlikt 87 § Regeringsformen behandlas, blifvit för det ändamål,
nämnda § innehåller, underkastade Högsta Domstolens granskning och sedermera
öfversedda samt i några delar ändrade; och har Kongl. Maj:tfunnit
godt att de sålunda öfversedda förslagen till Riksdagens godkännande
framlägga.
Med bifogande af Högsta Domstolens oeh Statsrådets i ämnet hållna
protokoll vill Kongl. Maj:t fördenskull, jemlikt 87 § Regeringsformen, till
Riksdagens antagande i ett sammanhang öfverlemna närlagda förslag till
Förordning om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund;
Förordning om allmän flottled;
Förordning om allmän farled;
Bih. till Riksd. Prot. 1880. ha Sami. i:a Afd. 3 Haft.
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Förordning om tillägg till Förordningen den 14 April 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, samt
Förordning om ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. Nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
Ludv. Almqvist.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
I.
Förslag
till
Förordning
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund.
Med upphäfvande af 17 kap. 4 § samt 20 kap. Byggningabalken; Förordningarna
den 3 September 1755 angående rätt dag till damluckas öppnande
och den 23 Augusti 1851 angående ändring för vissa orter af stadgandet
om tiden, då damlucka skall vara öppnad; Kongl. kungörelsen den 6 Augusti
1815 angående tiden för vattendämning om hösten m. m.; hvad i
Kongl. kungörelsen den 30 December 1863 angående ändring i föreskrifterna
rörande vilkoren för mjöl- och sågqvarnars anläggande m. in. så ock
i andra författningar stadgas derom att vid inrättande af vattenverk skall
genom föregående undersökning utrönas, huruvida medelst uppdämning
eller vattnets begagnande i öfrigt skada tillskyndas annan; samt Kongl.
brefven den 17 April 1828 om mjöl- och sågqvarnars anläggning i Lappmarkerne,
och den 1 Juni 1849 angående anläggning och utrifning af anstalter
för ängsvattning; äfvensom med ändring af hvad andra lagens rum
och författningar innehålla mot denna förordning stridande, stadgas som
följer:
1 §•
En hvar eger att det vatten, som å hans grund finnes, sig tillgodogöra,
såvidt ej bär nedan eller eljest i lag annorledes stadgas.
2 §•
Går vattendrag emellan byar, hemman eller andra jordlägenheter, må
ej ene strandegaren qvarn eller annat vattenverk å sin grund så bygga
att den andre i sin rätt öfver vattnet lider förfång.
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
3 §•
Är strömfall så beskaffadt att för dess tillgodogörande strandegarne
å ömse sidor hafva af nöden dambyggnad hvar å den andres grund, bjude
då den, som bygga vill, den andre att gemensamt dammen bygga och
nyttja; vill ej denne i byggnaden deltaga, vare ändock pligtig nödigt damfäste
lemna, der Rätten pröfva!’ sådant kunna ske utan synnerligt men och
ersättning till fulla värdet gifves för mark, som af damfästet upptages, så
ock för olägenhet, som eljest af byggnaden komma må.
Fästes dam sålunda å ömse sidor af vattendraget, njute hvardera strandegaren
lika lott i det vatten, som vid dammen samlas; och bestämme, i
brist af åsämjande, Rätten, efter ty skäligt pröfvas, huru dammen byggas
och hvarderas lott i vattnet uttagas må.
Bygger endera ensam dammen, må honom ej förmenas att den andres lott
i vattnet nyttja intill dess denne, såsom nedan sägs, sin rätt gällande gör.
4 §■
Nu varder, såsom i 3 § sägs, dam af ene strandegaren bygd jemväl å
den andres grund: vill denne sedan sjelf vattenverk bygga och dertill dammen
för sin lott i vattnet nyttja; stånde det honom Öppet; säge dock derom
till minst två år innan han vill dammen begagna och vare, efter ty å hans
hälft belöper, skyldig ersätta dammens värde i det skick, hvari den befinnes,
samt i framtida underhållet taga del. Pröfvas dammen större än
för hans verk är nödigt eller nyttigt, må ersättnings- och underhållsskyldigheten
i mån deraf jemkas; tarfvas åter för hans verk att dammen tillökas
eller annorledes förändras, skall han ensam vidkännas kostnaden derför
äfvensom den tillökning i underhållskostnad, hvartill ändringen må
föranleda.
Har han något uppburit i godtgörelse för mark till damfäste eller för
sådan olägenhet af dambyggnaden, som ännu ej inträda då han börjar
dammen nyttja; det bör ock återgäldas.
5 §.
Delegare i oskift by eller annan samfäld mark hafve rätt till vattnet
efter som han i samfälligheten eger del. Lag samma vare, der vid skifte
af samfällighet vattendraget ej i skiftet ingått. Kan vattnet ej utan delegares
förfång skiftas, och vill någon af dem qvarn eller annat vattenverk
bygga, bjude de andre att deri taga del; vilja de ej, och pröfvar Rätten
det kunna ske utan synnerlig skada för dem, förelägge då honom på hvad
sätt, vilkor och tid han verket bygga och nyttja må.
5
Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
6 §.
Ej må i vattendrag så byggas att genom uppdämning eller annorledes
men tillskyndas någon, som ofvan eller nedan eger jord, vattenverk eller
annan egendom; och skall förty vattenverk, der hinder i vattnets lopp kan
lända till men för annan, vara så inrättadt, att genom lucka å dammen
eller annan dylik anstalt tillräckligt aflopp kan för vattnet beredas, när
sådant är af nöden.
7 §•
Allmän farled må ej genom dambyggnad stängas; ej heller må eljest
i eller vid allmän farled byggnad göras eller åtgärd vidtagas, hvarigenom
samfärdseln hindras eller leden kan försämras.
I allmän flottled må ej så byggas att flottningen hindras.
Vattenled, som för fiskens gång finnas bör, efter ty derom är särskildt
stadgadt, skall ock lemnas från byggnad och stängsel fri.
8 §.
Der kongsådra af ålder varit, skall den fortfarande lemnas öppen för
allmän samfärdsel, för flottning och för fiskens gång eller annat allmänt
ändamål så ock till bevarande af enskild rätt, som af ådran är beroende.
Kongsådra skall, så framt den ej är annorledes bestämd, anses framgå i
djupaste vattnet och beräknas till eu tredjedel af vattendragets bredd efter
de sista tio årens medelvattenstånd.
9 §•
Tvist, huruvida led eller ådra, hvarom i 7 och 8 §§ förmäles, finnes i
vattendrag, så ock om ledens eller ådrans rätta läge och bredd ankomme
på domstols pröfning.
10 §.
En hvar, som vill för vattenverk göra ny eller ombygga äldre dam,
vare pligtig att byggnaden hos Konungens Befallningshafvande anmäla med
uppgift å vattendraget och den fastighet, å hvars grund byggnaden skall
göras, samt socken och härad, hvartill fastigheten hörer; foge ock dervid
beskrifning å den tillämnade byggnaden till läge, storlek och inrättning i
afseende å flod- eller bottenluckor samt öfrige väsentlige delar.
Sedan läte Konungens Befallningshafvande nämnda anmälan och beskrifningen
i dess helhet eller i nödige delar på bekostnad af den, som
6
Kongl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 3.
anmälan gjort, intagas i länskungörelserna, med erinran till en hvar, som
anser sig kunna af byggnaden lida men, att, om han aktar nödigt, sin rätt
vid domstol eller eljest i laga ordning bevaka. Konungens Befallningshafvande
föranstalta ock att kungörelsen varder intagen i länskungörelserna
för angränsande län, om anledning dertill finnes.
11 §•
Menar någon att för hans vattenverk tarfvas att led eller ådra, hvarom
ofvan är sagdt, öfverbygges eller eljest genom byggnad förändras till djup
eller läge; då skall tillstånd från det allmännas sida till byggnaden
sökas hos Konungens Befallningshafvande. Finnes byggnaden kunna så
göras att leden eller ådran fortfarande utan väsentlig olägenhet kan för det
dermed afsedda allmänna ändamål användas, må det sökta tillståndet beviljas
med de vilkor, som efter omständigheterna i hvarje fall anses erforderliga
till betryggande af det allmännas rätt.
Af sådant tillstånd vare den, som anser sig genom byggnaden förnärmad
i sin enskilda rätt, ej hindrad att sin talan derutinnan lagligen
anhängiggöra.
12 §.
Vill den, som ämnar bygga vattenverk, bereda sig trygghet att byggnaden
ej må framdeles af annan klandras såsom vållande olaga dämning
eller annat intrång i enskild rätt; stånde honom fritt sin talan på förhand
instämma; och vare å den talan pröfvadt huru byggnaden må inrättas så
att andre parten i sin rätt ej förnärmas.
Askar den, som vattenverk eger eller bygga vill, eller någon, som
genom dämning eller eljest kan af sådant verk men lida, att lofliga vattenhöjden
med vattenmärke betecknas eller viss tid bestämmes, då damlucka
skall hållas öppen, eller ock andra särskilda föreskrifter angående vattnets
framsläppande gifvas; ege dertill vitsord. Sämjas de ej, gånge tvisten till
Rättens pröfning.
Vattenmärke skall på vattenverksegarens bekostnad i berg, jordfast
sten eller annat fast föremål sättas.
13 §.
Har vattenmärke blifvit satt, åligge verkets egare att i allt hvad på
hans åtgärd ankommer så förfara att vattnet ej må stiga öfver märket.
Finnes ej sådant märke, skall ändock damlucka hållas öppen när sådant
till förekommande af skada tarfvas. År för damluckas öppnande viss
Kong!,. Maj:t,s Nåd. Proposition N:o 3. 7
tid i laga ordning bestämd eller eljest särskild föreskrift om vattnets framsläppande
gifven, lände det till efterrättelse.
14 §.
Der sågqvarn är, ligge å egarens vårdnad att affallet ej utsläppes i
vattnet. Lag samma vare, der vid annat verk eller inrättning affall uppkommer,
hvaraf uppgrundning eller annan olägenhet kan förorsakas.
Vidtager ej egaren nödig åtgärd eller anstalt till skadans förekommande,
ege Konungens Befallningshafvande föreskrifva hvad i sådant hänseende
iakttagas bör, så ock förelägga den tredskande vite, der ansvar å
försummelsen ej finnes särskildt stadgadt.
Sker ändock skada, njute den, som skadan lider, ersättning efter Rättens
bepröfvande.
15 §.
Hvad i denna förordning sägs om vattenverk gälle ock om annan med
dylikt verk jemförlig inrättning till vattens nyttjande, hvarför byggnad i
vattnet tarfvas.
16 §.
Ej må någon genom upptagande af ny rännil från sjö eller annat
vattendrag eller annorledes vattnet till djup eller läge så förändra att derigenom
led eller ådra, hvarom ofvan skils, försämras eller men annan tillskyndas.
Kan utan sådan olägenhet vattnet afledas för att annorstädes
nyttjas, skall det dock till vattendraget återledas, i den mån sådant erfordras
till förekommande af olägenhet för den, som nedanför ligger.
17 §•
Rensning, som för vattendrags bibehållande är af nöden, hafve den,
som af uppgrundningen kan lida men, lof att verkställa, ändå att gräfning
inom annans område tarfvas; dock skall i ty fall denne förut derom tillsägas.
Jord eller annat, som vid rensningen upptages, må på närmaste
strand uppläggas eller ock föras till annat lämpligt ställe i närheten, dock
emot ersättning till markens egare, om skada vållas.
18 §.
Har vattendrag vikit från sitt förra läge eller eljest förändrat sitt lopp,
vare om vattendragets återställande i dess förra skick lag som om rens
-
8
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.
ning i 17 § är sagdt. Varder genom vattnets återförande skada tillskyndad
egare af jord, hvarifrån vattnet afvikit, eller annan, som genom byggnad
eller annorledes gjort sig vattnet i dess nya lopp eller läge tillgodo; njute
han ersättning derför. Har han i tio år varit i besittning af förmån, som
skulle genom återförandet gå förlorad, må dylik åtgärd ej emot hans bestridande
vidtagas.
19 §.
I fråga om vattens bortledande eller annan åtgärd till vattendrags
förändring till djup eller läge och om vattendrags återställande lände i
tillämplige delar till efterrättelse hvad i 10, 11 och 12 §§ sägs om byggnad
i vattendrag; och vare i afseende å anstalt för jords bevattning jemväl i
öfrigt gällande hvad om vattenverk i denna förordning skils.
20 §.
Angående vattenafledning för jords odling eller förbättring så ock om
strömrensning eller vattens bortledande för allmänt behof är särskildt
stadgadt.
21 §.
När talan i mål, hvarom i denna förordning handlas, instämd varder,
ege i stad Rätten och å landet domaren att i stämningen utsätta saken
till syn å stället, der sådant af käranden äskas eller eljest för frågans
pröfning finnes erforderligt; föranstalte ock i de fall, der 9 eller 12 § är
tillämplig, att tiden och stället för målets företagande varder minst fjorton
dagar före den utsatta tiden kungjord i kyrkan för den församling, der
den del af vattendraget, hvarom fråga är, framgår, så ock i angränsande,
intill vattendraget belägna församlingars kyrkor.
22 §.
Då afvägning eller annan undersökning af vattendrag med dess afoch
tillopp, ofvan eller nedan, är nödig eller särskild utredning erfordras
huru vattenbyggnad göras och nyttjas må eller i andra frågor, hvarom i
denna förordning handlas, ege i stad Rätten och å landet domaren till biträde
kalla sakkunnig man eller ock, om sådant finnes lämpligare, föreskrifva
att undersökningen skall förrättas af dertill behörig tjensteman eller
annan sakkunnig, som uppå ansökning af käranden] förordnas af Konungens
Befallningshafvande och derefter har att utlåtande i målet afgifva i de
delar, som till honom blifvit hänskjuta.
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
23 §.
Der någon utan föregående anmälan, hvarom i 10 § sägs, eller eljest
olagligen i vattendrag bygger eller dämning gör, ege öfverexekutor att, till
rättelse i hvad olagligen skett, handräckning gifva, när skäl dertill äro;
och vare derom gällande enahanda bestämmelser, som för det i 157 § Utsökningslagen
afsedda fall äro stadgade.
Visar någon sannolika skäl att byggnad, hvarom anmälan skett, kan
lända honom till men, ege ock öfverexekutor byggnaden förbjuda intill
dess tvisten blifvit i laga ordning pröfvad.
Hvad här är sagdt om byggnad i vattendrag galle ock om vattens
bortledande eller annan åtgärd till vattendrags förändring.
24 §.
Dämmes vatten upp öfver faststäldt märke eller varder, der viss tid
för damluckas uppdragande föreskrifven är eller annan särskild bestämmelse
angående damluckas skötande blifvit meddelad, hvad sålunda iakttagas
bör ej fullgjordt, och följer ej rättelse genast efter det tillsägelse
skett; då ege på ansökan af den, som men lider, utmätningsmannen i orten
och å landet jemväl länsmannen, äfven om han ej är satt till utmätningsman,
att, sedan han med ojäfvigt vittne syn å stället hållit, nödig handräckning
på den försumliges bekostnad meddela.
Tillstänger någon led eller ådra, hvarom i denna förordning stadgas,
må ock till borttagande af stängsel, som uppenbarligen finnes emot lag
stridande, handräckning gifvas såsom nyss är sagdt.
25 §.
Angående allmän farled och flottled äfvensom vattenled för fiskens
gång vare, utöfver hvad denna förordning derom innehåller, gällande hvad
särskildt föreskrifves.
Om handläggning af frågor angående väg eller bro öfver vattendrag
är särskildt förordnadt.
26 §.
Hvad i 11 § sägs om vattenverk samt i 6, 7, 8, 18, 23 och 24 §§ om
vattenbyggnad i allmänhet, skall i tillämplige delar lända till efterrättelse
jemväl i fråga om fiskebyggnad.
Om fiskerättighet och hushållning med fiskevatten är särskildt stadgadt.
Bih. till Riksd. Prof. 1880. l:a Sami. Ua Afd. 3 Häft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
27 §.
Genom denna förordning göres ej rubbning i den rätt och frihet, som
bergverk så ock skattlagda qvarnar och tiskeverk förunnad är, ej heller i
annan lagligen tillkommen rättighet att vattendrag stänga eller uppdämma
eller i öfrigt öfver vattnet förfoga annorledes än med ofvan gifna stadganden
öfverensstämmer.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 Januari 1881; dock skola
hittills gällande lagbud om damluckas öppenhållande framgent intill den
1 Januari 1886 ega tillämplighet i så måtto, att den deri föreskrifna tid,
då damlucka bör vara öppen, skall iakttagas, så framt ej i laga ordning
annan viss tid derför varder bestämd eller vattenmärke sättes eller ock
andra särskilda föreskrifter angående vattnets framsläppande meddelas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 3.
II.
Förslag
till
Förordning
om allmän flottled.
Med upphäfvande af Kongl. brefvet angående flottning den 8 April 1811
stadgas som följer:
1 §•
I allmän flottled stånde en hvar öppet att, efter ty här nedan närmare
skils, låta flottgods löst framflyta.
2 §•
I vattendrag, der flottning allmänneligen idkas eller tillåten är vid den
tid, då denna förordning träder i kraft, skall allmän flottled jemväl framgent
bibehållas på sätt med hittills gällande lag eller särskilda föreskrifter
öfverensstämmer.
3 §■
Kan vattendrag, hvarest allmän flottled ej finnes, dertill användas; ege
Konungens Befallningshafvande, der sådant pröfvas vara af nöden och kunna
medföra väsentligt gagn för orten eller eljest lända till nytta för det allmänna,
förordna att i vattendraget allmän flottled vara skall.
4 §•
År för allmän flottleds inrättande, utvidgande eller förbättrande någon
anläggning eller åtgärd nödig, som kan på strand-, bro-, fiske- eller vattenverksegares
eller annans rätt inverka, och har han ej dertill samtyckt; då
12
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 3.
ankomma på Konungens Befallningshafvande att, med den inskränkning,
hvartill 7 5 föranleder, till anläggningen eller åtgärden lofgifva; bestämme
ock dervid, äfvensom då fråga eljest uppstår om skydd för enskild rätt,
huru vid flottleds ordnande och begagnande tjenligast förfaras bör, så att
ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för den,
hvars rätt är i fråga.
5 §•
Utan särskildt lof må de, som ombesörja flottningsarbetet, ega tillträde
till stränderna vid flottleden, der sådant för skadas afvärjande eller flottgodsets
framförande i vattendraget är af nöden.
Väg eller stig öfver annans tomt, åker, äng, plantering eller andra egor,
hvilka kunna deraf skadas, må dock ej tagas, om tillträde till stranden
annorledes kan utan väsentligt hinder eller uppehåll beredas.
6 §.
För skada, som genom anläggning eller åtgärd för flottleden eller genom
strändernas beträdande eller eljest genom flottningen vållas, njute den, som
skadan lider, ersättning till högsta skäliga belopp, hvartill den skattas må.
7 §•
Erfordras för ändamålet att jord eller lägenhet, som annan tillhör, för
flottleden begagnas eller att vatten, annan till men, ur vattendrag bortledes;
då skall i saknad af godvillig öfverenskommelse frågan om skyldigheten
att upplåta hvad nödigt är på Konungens pröfning ankomma, efter
ty angående sådan upplåtelse för allmänt behof stadgas; och lände i dessa
fall jemväl om sättet för skadeersättningens bestämmande så ock i allt öfrigt
de för dylika frågor särskildt gifna föreskrifter till efterrättelse.
8 §.
Fordrar någon i andra fall, än de i 7 § nämnda, ersättning för skada;
varde frågan efter syn och uppskattning pröfvad af tre ojäfvige skiljemän,
bland hvilka en utses af hvardera parten och de sålunda utsedde tillkalla
den tredje; tredskas den, emot hvilken anspråket väckes, att utse skiljeman
eller kunna de utsedde ej om valet af den tredje sig förena, ege Konungens
Befallningshafvande eller underrätten eller utmätningsmannen i orten
att på ansökan af den, som anspråket vackt, om valet förordna. Varder
till ersättning dömdt, skall den ersättningsskyldige ock förpligtas att syne
-
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
kostnader! gälda; sättes ej ersättningen högre än han före synen bjudit,
svare parterr^ å ömse sidor för halfva kostnaden.
Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten vill
söka domaren, gå i verkställighet, med mindre domaren eller Konungens
Befallningshafvande annorlunda förordnar.
I mål, hvarom nu är sagdt, svare den, emot hvilken talan föres, vid
Rätten i den ort, der skadan skett eller är att förvänta.
9 §.
År skada, som i 8 § afses, så stadigvarande att värdet derå kan genom
uppskattning på förhand utrönas; då skall, om ersättningstagande det påstår,
ersättningen på förhand bestämmas att utgå vare sig i årlig afgift
under hela den tid skadan kommer att fortfara eller under vissa år eller
ock på eu gång, allt efter ty skäligt pröfvas.
10 §.
Låta två eller flere flottgods framflyta i allmän flottled och sker derigenom
skada, som ej blifvit på förhand uppskattad och ersatt; då skola
de, hvilka under året deltagit i flottningen å det ställe, der skadan timat,
en för alla och alla för en ansvara för ersättningens gäldande till den, som
skadan lidit; gitter någon visa att hans flottgods framgått på sådant sätt
eller å sådan tid att det ej kunnat till skadan medverka, vare han dock
från dylik ansvarighet fri. Har någon på grund af ansvarighet, hvarom
nu är sagdt, guldit mer än hvad på honom efter hans andel i flottgodset
belöper, och är han icke till skadan särskildt vållande, söke hos de andre
flottande sitt åter efter befogenhet.
Hvad i deuna § är stadgadt må ej tillämpas, der enligt särskild bestämmelse
af vederbörande myndighet någon utöfvar uteslutande rätt att
ombesörja flottningen mot afgift af flottgodsets egare.
11 §.
Hvad strandegare, som i allmän flottled bygga vill, har att iakttaga,
derom är särskildt stadgadt. År ej i laga ordning bestämdt i hvad mån
vattendraget skall för flottningens behof lemnas från byggnad eller stängsel
fritt; förordne derom Konungens Befallningshafvande, der någon, som bygga
vill, det äskar. Bygger någon annorledes än med lag eller gifna föreskrifter
öfverensstämmer, stånde sjelf den skada, som å byggnaden må
genom flottningen vållas.
14
Kotigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Nu vill någon göra byggnad hvaraf flottningen ej hindras: menar han
att till skydd emot skada å byggnaden särskild anläggning eller åtgärd bör
af de flottande bekostas; anmäle det hos Konungens Befallningshafvande,
som eger att derom jemlikt de i 4 § stadgade grunder bestämma som
skäligt pröfvas. Bygger han utan sådan anmälan eller utan att Konungens
Befallningshafvandes bestämmelse afbida, stånde under tiden sjelf skadan.
12 §.
Kan uppehåll med verkställande af anläggning eller annan åtgärd,
hvarom Konungens Befallningshafvande enligt 4 § bestämmelse meddelat,
föranleda synnerlig olägenhet; ege Konungens Befallningshafvande förordna
att utan hinder af klagan öfver beslutet verkställighet må ske, der pant
eller borgen ställes för den skada, som kan genom åtgärden uppstå.
Konungens Befallningshafvande hafve ock i andra fall, då skada kan
af flottleds inrättande eller begagnande vållas, magt förordna det pant eller
borgen för skadeståndet ställas skall, om sådant till betryggande af ersättningstagares
rätt finnes nödigt.
13 §.
De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad ofvan är sagdt, erfordras
i fråga om flottleds inrättande eller begagnande, meddelas af Konungen.
14 §.
I fråga om sjöfart med sammanlagde flottar ege stadgandena i denna
förordning ej tillämpning.
Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den 1
Januari 1881.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Körtel. Majds Nåd. Proposition N:o 3.
in.
Förslag
till
Förordning
om allmän farled.
1 §•
Der sjöfart med fartyg, båtar eller sammanlagde flottar allmänneligen
idkas eller tillåten är vid den tid då denna förordning träder i kraft, skall
allmän farled, hvartill ock räknas det utrymme i vattendraget, som till allmän
hamn är i laga ordning upplåtet, fortfarande finnas i det läge och till
den storlek, som med hittills gällande lag eller särskilda föreskrifter öfverensstämmer.
2 §.
Tarfvas allmän farled i vattendrag, der sådan förut ej finnes, förordna
derom Konungens Befallningshafvande samt meddele tillika nödig föreskrift
om hvilken del af vattendraget bör för samfärdselns behof lemnas fri från
byggnad och stängsel.
3 §•
År för allmän farleds inrättande, utvidgande eller förbättrande någon
anläggning eller åtgärd nödig, som kan på annans rätt inverka, och har
han ej dertill samtyckt; då ankoinme på Konungens Befallningshafvande
att, med den inskränkning, hvartill 4 § föranleder, till anläggningen eller
åtgärden lof gifva; bestämme ock huru såväl dervid som ock i öfrigt vid
farleds ordnande och begagnande tjenligast förfaras bör, så att ändamålet
må utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för den, hvars rätt
är i fråga.
För skada, som af dylik anläggning eller åtgärd vållas, skall ersättning
till högsta skäliga belopp, hvartill skadan skattas må, efter Rättens bepröfvande
gifvas vare sig i årlig afgift eller på en gång.
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
4 §•
Erfordras för ändamålet att jord eller lägenhet, som annan tillhör, för
farleden begagnas eller att vatten, annan till men, ur vattendrag bortledes;
då skall i saknad af godvillig öfverenskommelse frågan om skyldigheten
att upplåta hvad nödigt är på Konungens pröfning ankomma, efter ty angående
sådan upplåtelse för allmänt behof stadgas; och lände i dessa fall
jemväl om sättet för skadeersättningens bestämmande så ock i allt öfrigt
de för dylika frågor särskild!, gifna föreskrifter till efterrättelse.
5 §.
Hvad den, som vill bygga i vattendrag, der allmän farled är, har att
iakttaga, derom är särskild! stadgadt.
6 §.
De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad ofvan är sagdt, erfordras
i fråga om farleds inrättande eller begagnande, meddelas af Konungen.
Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den 1
Januari 1881.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.
IV.
Förslag
till
Förordning
om tillägg till förordningen den It April 1866 angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof.
1 §•
Der Konungen för någon orts förseende med dess behof af vatten eller
för farled eller flottled eller för annat allmänt behof pröfvar nödigt att
vatten ur sjö, eif, å eller annat vattendrag ledes bort för att annorstädes
nyttjas,. vare enskild man, menighet eller inrättning, som öfver vattnet råder,
pligtig att det tåla; njute dock den, som derigenom skada lider, ersättning
till högsta skäliga belopp, hvartill skadan skattas må.
2 §•
Har någon vatten- eller fiskeverk eller bevattningsanstalt eller annan
särskild lägenhet, och varder den lägenhet genom vattendragets ändring
obrukbar eller i väsentlig mån försämrad, skall lägenheten lösas, om egaren
det påstår.
3 §•
Kan ej öfverenskommelse träffas om hvad, efter ty ofvan sbils, i ersättning
eller lösen utgå bör, skall såväl i fråga derom som ock i allt öfrig^
i tillämplige delar gälla hvad uti förordningen den 14 April 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof stadgadt är.
Väckes fråga, hvarom här ofvan i 2 § sägs, varde dermed förfaret på sätt
i nämnda förordning finnes bestämdt för den händelse då till afsedt ända
sa.
till Rilcsd. Prat. 1880. ha Sami. ha Afd. 3 Saft. 3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
mål erfordras att allenast en del af lägenhet afstås, men egaren äskar att
hela lägenheten lösas skall.
Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den 1
Januari 1881.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.
V.
Förslag
till
Förordning
om ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka.
Med upphäfvande af Förordningen den 21 December 1857 angående
ändring af 20 kap. 6 § Byggningabalk^ i fråga om straffbestämmelsen för
underlåtenhet att i föreskrifven tid öppna damlucka stadgas, som följer:
Håller någon olofligen damlucka, för hvars uppdragande viss tid iakttagas
bör, stängd under tid då den skall öppen lemnas; böte minst tio,
högst femhundra kronor. Lag samma vare, der någon olofligen håller
damlucka stängd då vattnet stiger öfver faststäldt märke.
öfverträdelse, hvarom nu är sagdt, må ej, der den endast förnärmar
enskild persons rätt, åtalas af annan än målsegande.
Böter, som ådömas efter denna förordning, skola tillfalla kronan och
vid bristande tillgång förvandlas enligt allmänna strafflagen.
Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den 1
Januari 1881.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Fredagen
den 13 Juni 1879,
i närvaro af:
Hane Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Almquist,
Herr Thyselius,
Forssell,
Rosensvärd,
von Steyern.
Chefen för Justitiedepartementet, Statsrådet Almqvist, anmälde i underdånighet:
Nya Lagberedningens underdåniga skrifvelse den 31 sistlidne månad, hvarmedelst
— med anmälan att, efter det Beredningen under handläggningen, jemlikt faststäld instruktion,
af frågan om ordnandet af de privaträttsliga förhållandena emellan jord- och
strandegare eller andra i afseende å vattens afledande och begagnande, afgifvit förslag
till förordning angående torrläggning af jord, Beredningen till behandling företagit de
återstående delarne af det förelagda ämnet, eller den grupp af lagbud, som hade till föremål
vattnets tillgodogörande för allmänt eller enskildt nyttiga syften; att Kongl. Maj:t
derjemte till Beredningen öfverlemnat Riksdagens underdåniga skrifvelse den 10 Maj
18*75 med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes så snart ske kunde taga i öfvervägande,
huruledes allmän flottled i de vattendrag, der den ej funnes, men vore af behofvet påkallad,
kunde utan förbiseende af annans rätt anläggas och begagnas samt till Riksdagen
göra framställning om den lagstiftningsåtgärd, som för ändamålet funnes erforderlig,
samt att Kongl. Maj:t, på framställning af Beredningen, förklarat, att förberedande
af nödig öfverensstämmelse emellan de civilrättsliga och administrativa bestämmelserna
i ämnet, Beredningen vore oförhindrad att afgifva förslag till sådana
administrativa föreskrifter, som med de civilrättsliga bestämmelserna egde omedelbart
sammmanhang; •— Beredningen öfverlemnat, jemte tillhörande motiv, särskilda förslag
till följande författningar, nemligen:
Bill. till Riksd. Prot. 1880. l:a Sami. l:a Afd. 3 Häft.
2
l:o) Förordning angående jordegares rätt öfver vattnet å hans grund.
2:o) Förordning angående allmän flottled.
3:o) Förordning angående allmän farled.
4:o) Förordning om tillägg till Kongl. Förordningen den 14 April 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.
5:o) Förordning angående ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka.
6:o) Förordning angående ändring i vissa delar af gällande fiskeristadga.
7: o) Kungörelse om förändrad lydelse af 58 § i stadgan om skiftesverket i riket.
8:o) Flottningsstadga.
9:o) Kungörelse angående tillstånd från det allmännas sida till vattenafledning i
vissa fall; samt
10:o) Kungörelse angående särskilda föreskrifter för handläggning af frågor om
farled och vissa vattenbyggnader in. m.
På Statsrådets tillstyrkan täcktes Hans Maj:t Konungen förordna,
dels att Högsta domstolens utlåtande skulle, för det ändamål
87 § Regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet
infordras öfver ofvanberörda med N:is 1—5 betecknade förslag till
förordningar, nemligen: angående jordegares rätt öfver vattnet å
hans grund, angående allmän flottled, angående allmän farled, om
tillägg till Kongl. Förordningen den 14 April 1866 angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof, samt angående ansvar
för underlåtenhet att öppna damlucka, dels ock att, likaledes genom
note ur protokollet, Högsta Domstolens utlåtande skulle infordras
öfver de under Kris 6—7 upptagna förslagen till Förordning angående
ändring i vissa delar af gällande fiskeristadga och till
kungörelse om förändrad lydelse af 58 § i stadgan om skiftesverket
i riket.
Ex protocollo
Th. Wilh. Malm.
3
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol
Thorsdagen den 13 November 1879.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden Naumann,
von Hofsten,
von Segebaden,
SVEDELIUS,
Östergren,
* W EDBERG,
Ryding.
Sedan, till följd af Högsta Domstolens beslut den 26 sistlidne September vid då
slutad föredragning af de till Högsta Domstolens utlåtande öfverlemnade förslag till förordningar
angående jordegares rätt öfver vattnet å hans grund, angående allmän flottled,
angående allmän farled, om tillägg till Förordningen den 14 April 1866 angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof, angående ansvar för underlåtenhet att öppna
damlucka och angående ändring i vissa delar af gällande Fiskeri-Stadga samt till Kungörelse
om förändrad lydelse af 58 § i gällande Stadga om Skiftesverket i riket, samma
förslag emellan Högsta Domstolens ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta ärende till
slutlig handläggning; varande ett tryckt exemplar af förslagen detta protokoll bilagdt.
l:o) Förslag till Förordning angående jordegares rätt öfver vattnet å lians grund.
I afseende å ingressen till detta förslag anmärkte Högsta Domstolen, att, då den
ansvarsbestämmelse, hvilken vore afsedd att träda i stället för stadgandet i Förordningen
den 21 December 1857, icke förekomme i detta förslag, utan i förslaget till Förordning
angående ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka, det syntes mindre lämpligt, att
förstnämnda Förordning förklarades upphäfd genom den nu ifrågavarande förordningen.
Härjemte skulle antecknas, att i det till Högsta Domstolen öfverlemnade tryckta exemplaret
af ifrågavarande förslag den felaktighet förekomme, att Kongl. Brefvet om mjöl- och
opaginerad Kontrollera mot PDF
sågqvarnars anläggning i Lappmarkerne den 17 April 1828 angåfves vara utfärdadt den
17 Augusti samma år.
§ I
Justitieråden
Naumann och Östergren anmärkte, att det i denna § begagnade uttrycket:
»tillgodogöra sig vattnet», kunde gifva anledning till den med förslaget visserligen
icke åsyftade tolkningen, att jordegare endast skulle ega att, på sätt som kunde anses för
honom medföra gagn, använda vattnet, men deremot vara förhindrad att bortleda och afhända
sig vatten, äfven då sådant kunde ske utan skada för annan; Och funno Justitieråden
den allmänna regeln för jordegarens dispositionsrätt öfver vattnet hafva erhållit ett
lämpligare och fullständigare uttryck i de af de föregående vattenrättskomitéerne i deras
§ 1 begagnade ordalag, enligt hvilka jordegaren har att, med de i lag stadgade inskränkuingai-,
»fritt råda» öfver vattnet inom sitt egoområde, helst detta uttryckssätt stode i
öfverensstämmelse med ordalag, som begagnades i 12 Kap. 4 § Jordabalken.
§ 2.
Högsta Domstolen anmärkte, att, ehuru förslaget uppenbarligen afsåge, att den i
§:ns första stycke uppställda regel skulle gälla äfven om å ena eller begge sidor om vattendraget
marken utgjordes af stadstomt eller annan stadsjord eller å ena sidan vore by och
å den andra hemman, förslaget dock uttryckligen omnämnde endast de två fallen, att å
båda sidor vore byar eller å båda hemman; och ansåg följaktligen Högsta Domstolen redaktionen
böra så förändras, att derigenom tydligen uttalades den uppställda rättssatsens
giltighet för alla de fall då, på sätt första vattenrättskomitéen (§ 4) yttrat, å ömse sidor
om vattendrag vore olika strandegare.
Justitierådet Svedelius tilläde: Vid jemförelse äf § 2 och § 4 synes icke med tydlighet
framgå, huruvida begagnandet af den i § 2 stadgade tvångsrätt, hvarigenom strandegare,
som ej vill i dambyggnad deltaga, nödgas till damfäste upplåta mark, är att anse
såsom en art af expropriation, hvarmedelst eganderätt till marken från den ene strandegaren
till den andre öfverflyttas, eller allenast såsom ett intrång, hvilket för den lidande
medför rätt till skadeersättning utan att eganderätten till sjelfva grunden undergår någon
förändring. För den förra uppfattningen kan åberopas stadgandet i § 2 att ersättning till
fulla värdet skall lemnas icke allenast för olägenhet, som genom dambyggnaden uppkommer,
utan äfven för marken, som af damfästet upptages, hvaremot den senare tolkningen vinner
stöd af ordalydelsen i § 4, som omtalar dambyggnad, i nämnda ordning af den ene strandegaren
uppförd, såsom varande »jemväl å den andlös grund» belägen. Hvilkendera af
dessa motsatta bestämmelser än må vara i förslaget åsyftad — och de torde i legislativ!
hänseende äfven väga temligen jemnt — synes dock i hvarje fall till förebyggande af
missförstånd och deraf härflytande rättsförvecklingar ett förtydligande af förslagets mening
i berörde hänseende vara af nöden.
5
§ 3.
Högsta Domstolen fann det i första stycket af denna § begagnade uttryckssätt efter
ordalydelsen hänvisa till det fall, att den grund, hvarå dammen blifvit lagd, innehades
med sameganderätt af strandegarne å ömse sidor om vattendraget; men då detta tydligen
icke vore förslagets mening, utan stadgandet afsåge den händelsen, att strandegare, hvilkas
egogräns läge i vattendraget, förenat sig om byggande af gemensam dam eller att den ene
med tillämpning af § 2 vunnit rätt till damfäste å den andres grund, ansåg Högsta Domstolen,
att redaktionen borde i sådant syfte förtydligas.
Justitierådet Östergren förklarade sig icke finna giltig rättsgrund för stadgandet i
§:ns andra stycke, att, om endera strandegaren ensam byggt dammen, det ej borde honom
förmenas att nyttja den andres lott i vattnet, intill dess denne, såsom i § 4 sägs, gjorde
sin rätt gällande. Ett sådant stadgande kunde, efter Justitierådets åsigt, icke härledas
ur nu gällande rätt, och, om äfven för lösningen af de kollisioner, som hade sin grund i
den på naturförhållanden beroende rättsliga samfällighet, som uppstode i det här afsedda
fallet, det vore af nöden att gifva den ene strandegaren en viss tvångsrätt emot den andre,
så kunde dock detta tvång icke rättvisligen sträckas utöfver ändamålet att bereda den
strandegare, som först ville bygga, möjlighet att begagna sin del i strömfallet. Att dertill
gifva honom en, om äfven prekär rätt öfver den andres andel i vattnet, syntes Justitierådet
leda längre, än behofvet kräfde och nödigt afseende å eganderättens helgd medgåfve. Detta
stadgande föranledde den i § 4 förekommande bestämmelsen, att rätte egaren först efter
två års uppsägning kunde återvinna dispositionsrätten öfver sin del i vattenkraften, och
tvångsrätten framträdde dermed såsom ett fullständigt suspenderande af den ene partens
rätt. Det ekonomiska motivet, att genom en premie åt den, som först bebygde ett samfäldt
strömfall, uppmuntra företagsamheten, syntes ej heller böra vinna afseende; ty stadgandet
erbjöde endast en tillfällig grund för en på hela vattenkraftens användande beräknad
anläggning och kunde sålunda tilläfventyrs verka skadligt såsom en lockelse till
osäkra företag. På dessa skäl fann sig Justitierådet böra tillstyrka, att §:ns sista stycke
måtte utgå.
§ 4.
Justitieråden Naumann, Östergren och Ryding funno §:ns sista stycke på ett mindre
tillfredsställande sätt uttrycka den i motiven tydligt uttalade åsigten, att delegare i samfäldt
strömfall, som först efter det dam för fallets begagnande blifvit af andre delegaren
bygd* gjorde sin rätt till vattnet gällande, skulle, derest han på en gång för all framtid
uppburit ersättning för olägenheten af dambyggnaden eller för upplåtelse af mark dertill,
återgälda hvad belöpte å tiden efter det han börjat nyttja dammen; hvarjemte bemälde
Justitieråd ansågo det jemväl böra uttryckligen förklaras, att, derest till följd af dambyggnaden
rätt till årlig ersättning eller till befrielse från någon eljest åliggande skyldighet
blifvit genom öfverenskommelse eller domstols beslut den ene strandegaren tillerkänd,
6
men denne sedermera inträdde i utöfning af sin rätt att begagna dammen, all fråga om
ersättningens utgifvande eller befrielsens tillgodonjutande för kommande tid skulle hafva
förfallit.
Justitierådet Östergren fann på de skäl, han anfört för sin vid § 3 yttrade särskilda
mening, sig böra hemställa, att föreskriften derom, att, derest dam blefve af den ene
strandegaren byggd jemväl å den andres grund och denne sedan sjelf ville bygga vattenverk
och dertill för sin lott i vattnet nyttja dammen, han skulle vara skyldig att tillsäga
derom minst två år, innan han ville begagna dammen, måtte utgå.
§ 6.
Högsta Domstolen anmärkte, att, då sista stycket af denna § hänvisade till en bestämmelse
i Skiftes-Stadgan, som ännu ej förekomme derstädes, och det i sådant afseende
framställda förslag, om hvilket Högsta Domstolen komme att serskildt yttra sig, vore,
efter hvad antydt blifvit vid infordrande af Högsta Domstolens yttrande deröfver, afsedt
att pröfvas i den ordning 89 § Regerings-Formen stadgade, det syntes olämpligt, att i det
nu ifrågavarande förslaget, som vore af civillags natur, hänvisa till den ifrågasatta bestämmelsen
i Skiftes-Stadgan, till följd hvaraf Högsta Domstolen ansåg sig böra hemställa,
att sista stycket af denna § måtte utgå.
§ 7.
I afseende å denna § anmärkte Högsta Domstolen, att orden »sidan af» i första
stycket, såsom öfverflödiga, borde utgå, äfvensom att ordet »eller» i sista stycket borde,
för att rätt uttrycka meningen, utbytas mot »och».
§ 8.
Justitieråden Östergren och Wedberg yttrade: Enär af den omständighet att i ett
vattendrag finnes kongsådra icke med nödvändighet följer, att der skall vara allmän flottled
och farled, samt det speciela ändamål, hvilket lärer afses med det på detta ställe
‘ svårfattliga uttrycket fiskerinäringens uppehållande icke synes förtjena att framför andra
likartade ändamål serskildt framhållas, anse vi det vara tillräckligt att här stadga, att
kungsådran skall lemnas öppen till allmänt ändamål så ock till bevarande af enskild rätt,
som är af ådran beroende.
Emot föreskriften om Kungsådrans beräkning med hänsyn till det högsta eller lägsta
vattenstånd, som under de sista tio åren vanligast förekommit, anmärkte Justitierådet
Ryding, att denna föreskrift kunde anses medföra skyldighet för vederbörande att före*
bringa utredning om det högsta och lägsta vattenstånd, som under hvarje år af den stad
gade
tidsperioden ägt rum, för att såmedelst ådagalägga, hvilka af dessa vattenstånd
oftast förekommit; men då en sådan utredning, om än icke omöjlig, likväl skulle vara
7
med synnerliga svårigheter förenad, borde, till undvikande häraf, enligt Justitierådets åsigt,
en modifikation af berörda föreskrift vidtagas.
§ 9.
Enär, på sätt Nya Lagberedningen i motiven till denna § erinrat, smidighet som yppas,
i hvilken gren eller ådra eller eljest i hvilket läge eller till hvad bredd — vare sig den
för segelled eller båtled eller för kongsådra gällande — allmän led eller kongsådra borde finnas,
vore en ren rättstvist, samt 15 § i gällande Fiskeristadga, i hvars ställe nu ifrågavarande §
vore afsedd att träda, innehölle, att tvister om kungsådras rätta läge tillhörde allmän
domstols upptagande och pröfning, men i förslaget blifvit till domstols pröfning öfverlemnad
allenast frågan, huruvida led eller ådra, hvarom i §§ 7 och 8 förmärs, funnes i
vattendraget, ansåg Högsta Domstolen §:ns lydelse böra i så måtto förändras, att derigenom
förklarades, att tvist, huruvida kungsådra, allmän farled, allmän flottled eller vattenled
för fiskens gång funnes i vattendrag, så ock om ådrans eller ledens rätta läge och
bredd ankomme på allmän domstols pröfning.
§ 10.
Justitieråden Östergren, Wedberg och Ryding anmärkte att, då i denna § ej vore
fråga om ansökning att få bygga vattenverk, utan allenast om anmälan af sådant tillärnnadt
byggnadsföretag, ordet »sökandens» i §:ns andra stycke borde, såsom tilläfventyrs
vilseledande, mot annat mera lämpligt uttryck utbytas.
§ 16.
Emot senare delen af denna §, der Nya Lagberedningen sökt att gifva ett positivt
uttryck åt rättigheten att, der sådant utan skada för annan rättegande kunde ske,
bortleda vatten ur vattendrag för dess nyttjande på annat ställe, anmärkte Justitieråden
Naumann, von Segebaden, Östergren och Ryding, att jemväl å andra ställen, än der ledningen
upptoges, olägenhet för annan borde förekommas, äfvensom att återledningsskyldigheten
borde närmare bestämmas såsom ett åliggande för den, som verkställt afledningen,
att bereda det afledda vattnet aflopp till vattendragets lägre belägna delar, derest
genom underlåtenhet deraf olägenhet kunde tillskyndas egare af strand nedanföre ledningens
början.
Justitierådet Svedelius yttrade: I fall den förra delen af denna § blefve till orda
lagen
förändrad, så att derigenom tydligare utmärktes, att strandägare ej är betaget att
genom vattens bortledande, ny rännils upptagande eller annorledes förändra vattendrag,
allenast förändringen på sådant sätt verkställes, att olägenhet och men deraf ej uppkomma,
torde den senare delen af ifrågavarande § såsom obehöflig kunna Uteslutas, men
derest densamma anses böra bibehållas synes likväl ordalydelsen böra till meningens riktiga
återgifvande jemkas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Justitierådet Wedberg ansåg, att åt senare stycket borde gifvas en lydelse, som uttryckte
att ledningen borde så inrättas, att olägenhet icke vållades vare sig »å det ställe»,
der den upptoges, eller derofvanföre i vattendraget.
§ 17.
Justitieråden von Segebaden, Östergren, Wedberg och linding anmärkte, att den jordegare,
som ville för rensning af vattendrag verkställa gräfning inom annans rågång, borde
vara skyldig att på förhand derom tillsäga denne, på det han såmedelst måtte komma i
tillfälle kontrollera, att rensningen icke verkställdes onödigtvis eller vidsträcktare, än för
vattendragets bibehållande i dess naturliga skick erfordrades.
Justitieråden Östergren och Ryding funno det icke vara tillräckligt tydligt uttryckt,
att den rensning, hvarom denna § handlade, afsåge icke endast bibehållande af sjelfva
vattendraget, utan äfven dess återförsättande i vanligt, naturligt skick; Och ansågo bemälde
Justitieråd, jemte Justitierådet Wedberg, att till denna § borde i öfverensstämmelse med stadgandet
i 5 § af Lagen den 20 Juni 1879 göras ett tillägg af innehåll, att, om strandegare,
inom hvilkens rågång annan jordägare upprensade vattendrag, ville göra sig till godo, hvad
som vid rensningen inom hans egogräns blefve ur vattendraget upptaget, han skulle ega
rätt dertill, och att följaktligen den rensandes rättighet och skyldighet att till annat lämpligt
ställe i närheten bortföra mudder o. d. skulle vidtaga, först sedan strandegaren förklarat
sig icke vilja på sin strand mottaga detsamma.
§ 19.
Justitierådet Östergren hemstälde, att ordet »bevattning», hvilket icke vunnit burskap
i Svenska språket, måtte utbytas mot »vattning».
§ 20.
Högsta Domstolen anmärkte, att i stället för ordet »torrläggning» borde användas
det i Lagen den 20 Juni 1879 begagnade uttrycket »odling eller förbättring».
§ 21.
Högsta domstolen fann hvad denna § innehölle i fråga om kungörelse till underrättelse
för möjligen varande okände eller icke uppgifna sakegare gifva anledning till anmärkning.
Yäl funnes en liknande bestämmelse genom 55 § i Lagen den 20 Juni 1879 meddelad
för det fall att i mål, hvarom nämnda lag handlade, fråga vore väckt om vattenverks
ändring eller utrifning: men med dessa mål vore ett helt annat förhållande. Deri
dömdes öfver alla kände eller okände sakegares rätt, men i de mål, hvarom 9 och 12 §§
i nu förevarande förslag handlade, kunde endast rättsförhållanden mellan kärande, instämd
svarande och mellankommande part komma under pröfning. Vid sådant förhållande kunde
det icke i processuel mening blifva tal om några okände eller icke uppgifne sakegare.
Till stöd för förslaget kunde väl anföras, att den, som hade något med tvisteföremålet
sammanhängande intresse att bevaka, genom kungörelsen erhölle en påminnelse om till
-
9
fallet att såsom mellankommande part få detta sitt rättsanspråk pröfvadt i sammanhang
med den redan anhängiggjorda tvisten, men äfven om detta i och för sig vore någon fördel,
medförde i allt fall stadgandet den öfvervägande olägenheten, att detsamma, i strid
mot förslaget i öfrigt, gåfve stöd åt den hittills gängse uppfattningen, att i uppdämningsmål
och tvister angående kongsådra domen hade förbindande verkan äfven mot de
sakegare, som ej varit parter i målet. Det vore emellertid en bland de föreliggande förslagets
vigtigaste uppgifter att från lagskipningen aflägsna detta föreställningssätt. På
dessa skäl ansåg Högsta Domstolen, att senare delen af §:n från och med ordet »föranstalta»
borde utgå.
§ 22.
Då den större skyndsamhet vid ifrågavarande måls handläggning, som åsyftades med
bestämmelsen i § 21, att domaren a landet egde att utan Häradsrättens medverkan i
stämningen utsätta saken till syn a stället, icke i allmänhet skulle uppnås, om det, på
sätt 22 § innehölle, förbehölles Häradsrätten att besluta om tillkallande af sakkunnig man,
samt sådant kunde öfverlemnas åt domarens åtgärd utom Rätten, hemstälde Högsta Domstolen,
att befogenhet i berörde hänseende måtte domaren å landet tillerkännas.
§ 26.
Då det vore en känd sak, att vid åtskilliga fiskeverk, serskildt s. k. ålkistor, ofta
erfordrades byggnader i vattnet, hvilka, i fråga om vattnets uppdämning, vore jemförlige
med dambyggnaden för vattenverk, ansåg Högsta Domstolen hvad i förslagets §§ 10
och 12 stadgades om dambyggnader för vattenverk jemväl böra vara tillämpligt på dambyggnader
för fiskeverk.
Justitieråden Wedberg och Ryding anmärkte serskildt att, derest §:n komme att
hänvisa till § 12, hänvisning jemväl borde ske till hvad i § 13 skils om vattenmärke; äfvensom
att, då i § 8 vattenbyggnad ej omnämnes, det vore oegentligt, att förslaget hänvisade
till sistnämnde §.
Justitierådet Wedberg anmärkte vidare att, äfven om sista stycket af § 6 skulle
komma att såsom gällande om vattenverk bibehållas, det likväl icke borde ifrågakomma,
att tvunget egoutbyte för uppdämning vid fiskeverk medgåfves, hvartill ej heller den föreslagna
lydelsen af 58 § Skiftestadgan, jemförd med § 15 af det föreliggande förslaget och
nu ifrågavarande §, gåfve anledning, och att följaktligen, om § 6 förblefve oförändrad, hänvisningen
i nu förevarande § till § 6 borde inskränkas till sistnämnde §:s första stycke.
I öfrigt förmenade Justitierådet, att, för vinnande af reda och lättare öfversigt, det vore
lämpligare, att de pa spridda ställen i förslaget, såsom i §§ 15, 19 och 26 förekommande
bestämmelser i hvad man det, som blifvit stadgadt om vattenverk och annan vattenbyggnad
i allmänhet, skulle gälla om dermed jemförliga eller om vissa slag af sådane byggnader
blefve på ett ställe sammanförda.
Bih. till Riksd. Prat. 1880. l:a Sami. l:a Afd.
2
10
§ 27.
Högsta Domstolen fastade uppmärksamhet dervid, att, då i denna § undantag från
de allmänna föreskrifterna gjordes dels för serskild rättighet att vattendrag stänga eller
uppdämma eller i öfrigt öfver vattnet förfoga, annorledes än med de allmänna stadgandena
öfverensstämde, och dels för annan lagligen tillkommen rätt till vattens nyttjande, derutinnan
förelåge två uttryck för samma sak, af hvilka det ena kunde aflägsnas.
2:o) Förslag’ till Förordning angående allmän flottled.
§ 1.
Högsta Domstolen ansåg orden »utan flottläggning» kunna såsom öfverflödiga utgå.
§ 2.
Justitieråden Svedelius och Ryding anmärkte, att, då, enligt motiven, hvad i denna
§ stadgades om rätt till lösflottning i allmän farled, hade afseende allenast å de farleder,
som funnes vid den tid, då ifrågavarande förordning komme att träda i kraft, sådant borde
i lagtexten tydligt utmärkas.
Justitieråden Östergren och Wedberg yttrade: Då vid uppkommande tvist huru
vida,
när denna förordning träder i kraft, allmän flottled finnes i ett vattendrag eller icke,
frågan derom skall pröfvas enligt grunder, hvilka böra uppsökas i förut gällande lag och
icke utgöra föremål för nya lagen, hemställa vi, att orden flottning allmänneligen idkas
eller tillåten är måtte utbytas mot allmän flottled finnes.
Efter uppställande af en sådan regel om vattendrag i allmänhet anse vi det icke
vara nödigt att, såsom i 2:dra stycket af denna § skeft, serskildt nämna de vattendrag
der allmän farled eller kongsådra finnes. Antingen finnes i dessa sistnämnda vattendrag
allmän flottled efter hvad första stycket innehåller, eller ock finnes den icke, för hvilket
sistnämnda fall anledning saknas att i lagen gifva andra bestämmelser än dem, som meddelas
i 3 §.
§ 3.
Justitieråden Östergren och Wedberg ansågo, att i början af denna § ordet flottled
borde, till motsättning mot 2 §, utbytas mot allmän flottled, hvarigenom andra stycket om
vattendrag, hvilket allenast såsom enskild flottled nyttjas, blefve öfverflödigt.
11
§ 6.
Justitieråden von SegebaJen, Svedelius, Östergren och Ryding förenade sig om följande
yttrande:
Innehållet i denna § torde endast vara en föreskrift att hvar som genom flottning
lider skada skall derför njuta ersättning enligt de för skadeersättning i allmänhet, gällande
grunder. De ordalag, hvarigenom detta lagbud blifvit uttryckt, äro dock mindre
tjenliga. Ordet »a//» i §:ns början är både öfverflödigt och vilseledande och orden »högsta»
skäliga belopp» i §:ns slut synas ej riktigt uttrycka den åsyftade bestämmelsen, ersättning
till fulla värdet, men hvarken deröfver eller derunder. Sistnämnde uttryck är hemtadt
från nu gällande expropriationslag, i hvilken detsamma infördes vid borttagandet af den
förut stadgade förhöjningen å expropriationssumman, men om äfven uttrycket af nämnde
anledning må uti expropriationslagen ej anses olämpligt, torde det dock ej förtjena att
derifrån i andra lagar öfverföras.
§ ö
Justitieråden Östergren, Wedberg och Ryding anmärkte, att, då § 5 vilkorligen
medgåfve de flottade att begagna stränderna, utan att ett sådant begagnande enligt förslagets
mening behöfde föranleda expropriation af stranden, förevarande § borde innehålla
en af berörde stadgande föranledd inskränkning, och ansåg Justitierådet Ryding, att i
fråga om löseskilling för exproprierad fastighet uttrycket »skadeersättning» vore mindre
lämpligt.
§ 8.
Justitieråden Naumann, von Segebaden, Svedelius, Östergren, Wedberg och Ryding
anmärkte, att, till förekommande af missförstånd, det borde tydligt utsägas, dels att icke
endast synekostnaden, utan jemväl kostnaderne i öfrigt för förrättningen skola af den
ersättningsskyldige gäldas och dels att i händelse till ersättning enligt denna § dömdes,
men ersättningen ej sattes högre, än den ersättningsskyldige före synen bjudit, parterne å
ömse sidor skulle vidkännas halfva kostnaden.
Justitierådet Ryding yttrade, med afseende å hvad denna § innehölle om ersättning
för förväntad skada, att eu sådan skadeersättning närmast vore att jemföra med
lösen, som efter expropriation betalades i förskott, innan expropriationsföremålet finge tillträdas,
och hvilken lösen, enligt expropriationslagens stadgande, borde bestämmas genom
uppskattning af serskild nämnd, och då det syntes oegentligt att i detta fall åt domstol
öfverlemna en sådan uppskattningsåtgärd, som i allmänhet ej kunde grundas på laga bevisning,
funne Justitierådet sig böra afstyrka bifall till förslaget i denna del; hvarjemte
12
Justitieråd et, enär utsökningslagens § 46, då densamma medgåfve verkställighet å skilje—
mannadom, som enligt lag skulle till efterrättelse lända, icke afsåge det i denna § af förslaget
förekommande fall, att den med domen missnöjde egde draga tvisten under Rättens
pröfning, fann föreskriften derom att skiljemannadomen skulle gå i verkställighet, såsom i
Utsökningslagen sades, ej kunna leda till det dermed åsyftade ändamål, utan ansåg Justitierådet
i stället böra stadgas, att, om verkställighet af skiljemannadomen skulle gälla hvad
i Utsökningslagen vore stadgadt om utmätning å underrätts dom, så att sättet och vilkoren
för verkställigheten finge bero deraf huruvida skiljemännens beslut tagit åt sig laga
kraft eller tvisten blifvit inom den stadgade tiden af 90 dagar dragen under rättens pröfning;
fästande slutligen Justitierådet uppmärksamheten derpå, att det andra styckets början
och slut strede emot hvarandra, enär ett beslut endast vilkorligt kunde sägas lända till
efterrättelse, då detsamma finge öfverklagas och dragas under domstols pröfning.
Justitierådet Östergren yttrade: På skäl, som Justitierådet Ryding anfört, finner jag
uppskattningen af förväntad skada ej väl lämpa sig för handläggning af domstol, hvaremot
jag å andra sidan anser tvisten huruvida ersättning för skada skall gäldas eller om, efter
ty förväntad skada finnes vara öfvergående eller fortfarande, ersättningen skall utgå på
en gång eller i årlig afgift under den tid, skadan kommer att fortfara, naturligen tillhöra
domstol, så att skiljemän ej böra få med sådane tvisters afgörande taga befattning. Att
lemna åt ene parten att bestämma, om ersättningsfrågan skall i första hand afgöras af
skiljemän eller af domstol, synes mig vara en nyhet, som icke har något verkligt godt
med sig, men som ofta kan komma att förorsaka omgång och kostnader. Hvarken sjölagen,
från hvilken Lagberedningen synes hafva hufvudsakligast hemtat de föreslagna stadgandena
om skiljemannainstitutet, eller Förordningen den 14 April 1866, som i den s. k.
expropriationsnämnden innehåller en skiljemanhainstitution, medgifver en slik bestämmanderätt
för ene parten. Om jag rätt fattar förslagets mening, skulle skiljemännens beslut
medföra bättre verkställighet än domstolens beslut skulle haft, i händelse ersättningssökanden,
med förbigående af skiljemännen, genast stämt till domstol; och för en sådan
bättre rätt i fråga om verkställighet kan jag desto mindre finna giltigt skäl, som förslaget
lemnar missnöjd part öppet att draga skiljemännens beslut under domstols pröfning, hvarigenom
skiljemännens beslut ju underordnas domstolens. I nu nämnde hänseenden innehåller
förslaget en motsägelse; och på en annan sådan har Justitierådet Ryding fästat
uppmärksamheten. — Af hvad jag nu anfört följer, att jag anser förevarande § jemte
nästföljande § 9 i förslaget böra omarbetas. Då å ena sidan det torde ligga i samtlige
parters intresse att frågor om ersättning för skada i följd af flottning så skyndsamt som
möjligt afgöras, och detta mål bäst vinnes derigenom, att sjelfva uppskattningen af skadan
öfverlemnas till skiljemän, hvilkas beslut icke må öfverklagas; men det å andra sidan bör
tillses, att verkliga rättstvister, hvilkas utredning äro beroende på bevisnings förebringande
och derföre svårligen kunna af skiljemän behörigen afgöras, icke dragas från domstolarne,
synas mig slika ersättningsfrågor val lämpa sig för en combinerad handläggning af domstol
och skiljemän, en sådan ungefärligen som för expropriationsfrågor är föreskrifven. Jag
hemställer derföre, att vid lagstiftning i ämnet måtte stadgas:
13
l:o) att talan om ersättning för skada i följd af flottning skall instämmas
till underrätt i den ort, der skadan skett eller är att förvänta;
2:o)
att ersättningens belopp alltid skall, efter å stället hållen syn, bestämmas
af tre ojäfvige skiljemän, af hvilka en utses af hvardera
parten och den tredje nämnes af rätten;
3:o) att, om part undandrager sig att välja skiljeman, rätten eger att i
hans ställe skiljeman utse;
4:o) att jäf emot skiljeman äro desamma som emot ledamot i expropriationsnämnd;
5:o)
att rätten skall pröfva jäf, som emot skiljeman anföres;
6:o) att hvad de fleste skiljemännen i fråga om skadeersättningens belopp
säga skall lända till efterrättelse;
7:o) att i händelse mellan parterne uppstår tvist, huruvida ersättning för
skada bör gäldas eller om, efter ty förväntad skada finnes vara öfvergående
eller fortfarande, ersättningen derför skall utgå på en gång
eller i årlig afgift under den tid skadan kommer att fortfara, sådan
tvist skall af rätten pröfvas och afgöras innan skiljemän väljas; samt
8:o) att ersättning för rättegångs- och uppskattningskostnaderna skall
gäldas efter de i förslaget upptagna grunder, så förtydligade som
Högsta Domstolens fleste ledamöter hemstält; äfvensom att tvist
härom skall af Rätten pröfvas.
För att ytterligare befordra ett skyndsamt afgörande af ifrågavarande tvister torde
vidare böra stadgas, att talan mot Rättens beslut i de under 7:o) omförmälde tvister skall
fullföljas på sätt och inom tid, som i Förordningen den 14 April 1866 § 2 föreskrifves för
fullföljande af talan mot Rättens beslut uti der omförmälde expropriationsfrågor.
Justitieråden von Segebaden, Svedelius och Wedberg yttrade: Föreslagna stadgandet
att skiljemännens beslut skulle vinna laga kraft, derest icke talan inom viss tid till Rätten
instämdes, innefattar en nyhet i lagstiftningen, som icke synes af behof påkallad, men deremot
rubbar grunderna för nu gällande rättegångsordning. Skadeersättningars och tvistiga
värdens uppskattning genom anlitade skiljemän eller s. k. gode män har genom långvarigt
bruk i lagskipningen vunnit vidsträckt tillämpning och förtjenar äfven med allt skäl att
framgent bibehållas. Dylik uppskattning har dock hitintills i allmänhet ej tillerkänts annan
betydelse, än att vara dels ett bevisningsmedel till utrönande af det omtvistade värdets
rätta belopp, dels ett försök till förlikning parterne emellan. Skiljemannainstitutionen,
sådan den i förslaget blifvit ordnad, skulle deremot i sjelfva verket blifva en ny domstolsinstans
utöfver det redan befintliga antalet och den föreslagna inskränkningen af tiden,
inom hvilken den med skiljemännens åtgärd missnöjde egde draga tvisten under Rättens
pröfning, skulle utan tvifvel komma att för mången oförmodadt afskära talan, helst det
icke blifvit skiljemännen ålagdt att vid domens meddelande tillika lemna underrättelse om
hvad den missnöjde hade för talans bevarande att iakttaga. Den nya preskriptionen, be
-
14
tänklig i sig sjelf, bäfver ännu betänkligare genom den solidariska ansvarighet för skadeersättnings
gäldande, som enligt § 10 åligger samtlige i vattendraget flottande. I Sjölagen
finnes jemväl uttryckligen stadgadt, att vissa tvistiga ersättningsfrågor skola af skiljemän
pröfvas, men ehuru dessa frågor äro af sådan beskaffenhet att de i handelns och sjöfartens
intresse tarfva ett skyndsamt afgörande, har lagstiftaren likväl ansett sig icke kunna förmena
parter, som med skiljemännens beslut ej åtnöjas, att inom den för fordringarnes utsökande
i allmänhet stadgade tid sin talan vid domstol anhängiggöra, utan endast till minskande
af den olägenhet, som genom tidsutdrägt af rättegången uppkommer, föreskrifvit,
att skiljemännens beslut finge utan hinder af rättegången gå i verkställighet, med mindre
domaren eller Konungens Befallningshafvande annorlunda förordnade.
För bibehållande af enhet och sammanhang i lagstiftningen synes det särdeles önskvärdt,
att likartade institutioner, så vidt möjligt är, på lika sätt ordnas och då, mellan de
skiljemän, som i Sjölagen omförmäles, och de skiljemän, som för pröfning af ersättningsfrågor
i flottningsmål erfordras, icke förefinnes någon sådan skiljaktighet i afseende å verksamhet
och syftemål, att de sistnämndes beslut må större verkan än de förstnämndes tillerkännas,
hemställes att denna § måtte i öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anmärkt
lämpligen ändras.
Justitierådet Naumann ansåg, att, då åt skiljemannadomen icke skäligen kunde
gifvas samma verkan, som om parterne hade under skiljemännens dom skjutit tvisten och
utfäst sig att nöjas åt deras beslut, utan det med skäl blifvit den missnöjde öppet lemnadt
att draga tvisten under Rättens pröfning, samt det vore olämpligt att i förevarande
förordning meddela ett stadgande, som stode i strid med och utgjorde undantag från de i
46 § Utsökniugslagen meddelade bestämmelser angående verkställighet å skiljemannadom,
hvad denna § innehölle derom, att skiljemännens beslut skulle lända till efterrättelse och
domen gå i verkställighet, såsom i Utsökningslagen sägs, äfvensom att den missnöjdes rätt
att instämma sin talan skulle vara till viss tid inskränkt, borde uteslutas.
§ 9.
Justitierådet Ryding åberopade hvad han vid § 8 anfört emot förslaget, att ersättning
för förväntad skada skulle kunna genom domstols beslut fastställas.
§ io.
I andra punkten af denna §:s första stycke föreslås, att, om flottning utöfvas för
gemensam räkning genom derför i vederbörlig ordning tillsatt styrelse, ej annan egendom,
än flottgods må för skada, som genom flottningen förorsakats, serskildt hos någon bland
de ersättningsskyldige utmätas, med mindre sig visat, att tillgång, som styrelsen omhänderhar
för de ersättningsskyldige, ej förslår till skadans gäldande. Detta stadgande syntes ej
kunna annorledes förstås, än att, sedan den, som lidit skadan, förskaffat sig skiljemäns
eller domstols dom, hvarigenom ej mindre en eller flere bland dem, som under året deltagit
15
i flottningen å det ställe, der skadan timat, än äfven flottningsföreningen förpligtats ersätta
skadan, det skulle bero på utmätningsmannen att tillämpa de i denna § gifna föreskrifter
om den ordning, hvari virkesegarne och föreningen ansvarade för skadeersättningen, och om
det gods, hvarmed de i hvarje fall ansvarade. Stadgandet innefattade sålunda ett tillägg
till och ett undantag från de i Utsökningslagen till utmätningsmäns efterrättelse lemnade
föreskrifter. Redan detta syntes olämpligt, då Utsökningslagen borde vara i sådant hänseende
fullständig. Men stadgandet lade dessutom å utmätningsmännen en uppgift och ett
ansvar, som vore främmande för de vid utsökningsväsendets ordnande antagna grunder. En
utmätningsbar dom måste vara riktad mot en viss gäldenär och hans egendom. Det föreslagna
stadgandet åter gåfve åt domen endast vilkorlig betydelse och lemnade åt utmätningsmannen
att pröfva ett väsendtligt moment i frågan om flottgodsegarens betalningsskyldighet.
Denna skyldighet blefve nemligen, för så vidt anginge annan hans egendom än
flottgodset, beroende af det resultat, utmätningen hos Flottningsstyrelsen lemnade, och
kunde först efter ett misslyckadt utmätningsförsök hos styrelsen blifva effektiv. Då man
ville detta mål, så syntes enda rätta vägen hafva varit att såsom grund för dom uppställa
de regler, hvilka här förekomme såsom föreskrifter för doms verkställighet. Men om stadgandet
affattades på sådant sätt, kunde ovilkorlig dom mot flottgodsegaren ej gifvas, förr
än en föregående dom mot flottningsstyrelsen nått slutlig verkställighet och det visat sig,
att hos styrelsen saknats tillgång till ersättningens gäldande. Detta skulle åter i väsentlig
mån minska den trygghet för strandegarne, som läge i de flottandes ansvarighet, hvilken
för att vara effektiv, borde vara icke allenast solidarisk, utan äfven omedelbar. Det syntes
ej heller vara af behofvet påkalladt att genom ett undantagsstadgande i den föreslagna
syftningen med hänsyn till de flottningsidkandes intresse inskränka verkningarna af, den
omedelbara och solidariska ansvarigheten, ty just äfventyret af denna ansvarighet borde
vara den kraftigaste sporre för de flottande att alltid hålla flottningsstyrelsen försedd med
tillgångar att gälda skadeersättningarna och att befordra en skyndsam och billig uppgörelse
af uppkomna ersättningsanspråk. Fullgjorde de sin skyldighet i sådant afseende, skulle
det otvifvelaktigt ligga i strandegarnes intresse att i första hand hålla sig till flottningsstyrelsen;
och flottgodsegarne blefve på detta sätt säkrast betryggade mot ersättningsanspråkens
riktande mot dem och deras flottgods. Företoge sig ej dessmindre någon strandägare
af egensinne att rikta sin talan i första hand mot eu flottgodsegare, så hade denne
alltid att vända sig emot flottningsföreningen och syntes äfven i rättegången kunna göra
sig tillgodo flottningsstyrelsens och dess tjenstemäns biträde. Högsta Domstolen hemstälde
alltså, att andra punkten i §:n, börjande med ordet: »Utöfvas» och slutande med ordet
»gäldande», måtte uteslutas.
Hvad sista stycket innehölle om ansvarigheten för skadeersättningar i de flottleder,
der det s. k. oktrojsystemet vore tillämpad^ ansågo Justitieråden Naumann, von Segebaden,
Svedelius, Wedberg och Röding böra gälla endast der den, som enligt serskild bestämmelse
af vederbörande myndighet hade uteslutande rätt att ombesörja flottningen, äfven
faktiskt utöfvade samma rätt. Af ordalagen syntes nemligen följa, att det stadgade undantaget
för desse flottleder skulle gälla i alla fall der oktroj blifvit meddelad, äfven om
16
oktrojinnehafvaren ej vidare toge någon befattning med flottningen, men till en sådan utsträckning
af undantagsstadgandet saknades all anledning. Vidare ansågo Justitieråden
Naumann, von Segebaden och Röding att §:n borde innehålla ett positivt stadgande angående
ansvarigheten under de undantagsförhållanden, hvarom här vore fråga, dervid Justitierådet
Naumann enär strandegarnes rätt till skadeersättning i hvarje fall borde
tillgodoses framför de flottandes intresse och det berodde på den virkesegare, som ej
hade förtroede för entreprenören, att afhålla sig från flottning intill dess densamma blefve
annorlunda ordnad, ansåg, att oktrojinnehafvaren borde ansvara i första rummet och gent
emot de flottande, men dessa ej vara fritagna från omedelbar och solidarisk ansvarighet i
förhållande till den, som lidit skadan; hvaremot Justitieråden von Segebaden och Ryding
på de i motiven anförda skäl och med afseende på det i 12 § föreslagna stadgandet, att
Konungens Befallningshafvande, i händelse skada kunde af flottleds inrättande eller begagnande
vållas, hade makt förordna, det pant eller borgen för skadeståndet skulle ställas,
om sådant till betryggande af ersättningstagares rätt funnes nödigt, ansågo i det afsedda
fallet endast oktrojinnehafvaren böra vara för skadeersättningen ansvarig.
I frågan om oktrojinnehafvares ansvarighet inskränkte sig Justitieråden von Hofsten
och Östergren till det yttrande, att en positiv bestämmelse derom syntes hafva bort i förordningen
förekomma.
§ 11-
Ordalagen i sista punkten af denna § syntes Högsta Domstolen kunna gifva anledning
till den misstydning, att den deri stadgade påföljd för strandegaren skulle inträda
endast i händelse han gjort anmälan om tilläinnad nybyggnad, men byggde utan att afbida
Konungens Befallningshafvandes utslag i anledning af hans yrkande om skyddsbyggnad.
Det syntes äfven kunna antagas, att i vissa fall Konungens Befallningshafvande funne
sig böra lemna de flottande någon tid, räknad från utslagets dag eller delfåendet deraf,
för verkställande af de skyddsbyggnader, som tilläfventyrs blifvit genom utslaget föreskrifna.
Högsta Domstolen ansåg derföre redaktionen böra förtydligas i den syftningen,
att jemväl den strandegare, som underlåtit att göra anmälan om nybyggnad vid allmän
flottled, finge sjelf stå skadan, äfvensom att, derest Konungens Befallningshafvande förelagt
de flottande viss tid för skyddsbyggnads uppförande, strandegarens rätt till skadestånd
komme att inträda först sedan berörda tid tilländalupit.
§ 13-
Enär någon erinran om Konungens i Regeringsformen grundade rätt att angående
flottningen meddela administrativa föreskrifter ej syntes i denna förordning erforderlig och
det i öfrigt torde på pröfning i hvarje serskildt fall böra ankomma, huruvida nya stadgande^
som i fråga om flottning befinnas nödige, äro till civillag eller ekonomisk rätt att
hänföra, ansåg Högsta Domstolen denna § böra helt och hållet utgå.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Justitierådet Röding, som fann oegentligt och emot vanligt språkbruk stridande att
tala om sjöfart med flottar, ansåg §:n kunna gifvas ett enklare och mera uttömmande
innehåll, om deri, såsom motstycke till hvad i 1 § enligt dess af Högsta Domstolen föreslagna
lydelse förekomme, blott utsädes att, i fråga om flottgods, som icke löst framflöte,
ägde stadgandena i Förordningen ej tillämpning.
Justitierådet Östergren ansåg att, då §:n borde gälla om timmerflottar af alla slag,
ordet »sammanlagda», såsom häntydande på någon viss beskaffenhet hos flottarna, borde utgå.
3:o) Förslag till Förordning'' angående allmän farled.
§ I
Justitierådet
Ryding åberopade hvad han förut anfört i fråga om uttrycket »sjöfart
med flottar» samt ansåg ordet »sammanlagda», såsom öfverflödigt och vilseledande, böra ur
§:n utgå
Justitieråden Östergren och Wedberg hemstälde, i öfverensstämmelse med hvad Justitieråden
yttrat vid 2 §:n af förslaget till Förordning angående allmän flottled, att i stället
för orden sjöfart med fartyg, båtar eller sammanlagda flottar allmänneligen idkas eller
tillåten måtte sättas allmän farled.
§ 2.
I likhet med hvad vid § 7 i förslaget till förordning angående jordegares rätt öfver
vattnet å hans grund blifvit anmärkt, hemställde Högsta Domstolen, att ordet »eller» måtte
utbytas mot »och».
§ 3.
Justitieråden von Segebaden, Svedelius, Östergren och Ryding åberopade hvad vid
granskning af förslaget till Förordning angående allmän flottled § 6 blifvit af Justitieråden
i afseende å redaktionen anmärkt.
§ 4.
Justitierådet Ryding anmärkte, att här, likasom i § 7 af förslaget till Förordning
angående allmän flottled, uttrycket »skadeersättning» vore mindre lämpligt.
§ 5
Då den hänvisning, denna § innehölle, i sin närvarande form vore föga upplysande
och det syntes öfverflödigt att uttryckligen hänvisa till Förordningen angående jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund, hemstälde Högsta Domstolen att §:n måtte utgå.
Bill. till Riksd. Prof. 1880. 1 Sami. 1 Afd.
3
18
§ 6.
Enär, i likhet med hvad vid § 13 af förslaget till Förordning angående allmän flottled
blifvit anmärkt, det icke syntes lämpligt att om Konungens i Regeringsformen grundade
rätt att meddela administrativa föreskrifter, uti denna förordning göra erinran, ansåg Högsta
Domstolen jemväl denna § böra utgå.
4:o) Förslag till Förordning om tillägg till Kong!. Förordningen den 14 April 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.
§ 2.
Justitierådet Östergren hemstälde, att ordet »bevattningsanstalt» måtte utbytas mot
»vattningsanstalt».
§ 4.
Då § 1 af Författningsförslaget tydligt utmärkte, för hvilka ändamål expropriation
enligt den föreslagna Förordningen finge ega rum, syntes denna § vara obehöflig och böra
utgå, men, derest densamma bibehölles, ansåg Högsta Domstolen, att, likasom i 20 § af
Förordningen angående jordegares rätt öfver vattnet å hans grund, ordet »torrläggning»
borde utbytas mot uttrycket »odling eller förbättring».
5:o) Förslag till Förordning angående ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka.
Till följd af den anmärkning, som blifvit framstäld vid ingressen till förslaget till
Förordning angående jordegares rätt öfver vattnet å hans grund, och då den nu ifrågavarande
Förordningen vore afsedd att träda i stället för Förordningen den 21 December
1857 angående ändring af 20 Kap. 6 § Byggningabalken i fråga om straffbestämmelsen för
underlåtenhet att i föreskrifven tid öppna damlucka, hemstälde Högsta Domstolen, att förslaget
måtte förses med en ingress, hvarigenom nämnda Förordning förklarades upphäfd.
6:o) Förslag till Förordning angående ändring i vissa delar af gällande Fiskeristadga.
Då 15 och 30 §§ i Fiskeristadgan komme att ersättas den förre af 9 § och den
senare af 24 § i den föreslagna Förordningen angående jordegares rätt öfver vattnet å hans
grund, och de nya §§, som skulle i Fiskeristadgan intaga förstnämnda §§:s platser, endast
innehålla föga upplysande hänvisningar, syntes det Högsta Domstolen lämpligare, att
19
nämnda §§ alldeles uteslötes och genom ingressen till det ifrågavarande förslaget förklarades
upphäfda.
§ 13.
Pa det att denna § måtte komma i öfverensstämmelse med 8 § i förslaget till Förordning
angående jordegares rätt öfver vattnet å hans grund, hemstälde Högsta Domstolen,
att orden: »ena hälften af vattnet» måtte utbytas mot: »hälften af vattendragets bredd».
7:o) Förslag till Kungörelse angående förändrad lydelse af 58 § i gällande stadga om
skiftssverket i riket.
Justitiei aden JK aumann, von Hojsten, von Segebaden, Svedelius, Östergren och Wedberg
yttrade, att det tvång att underkasta sig egoutbyte, som genom Skiftesstadgau vore
joi degande giannar alagdt, hade sin rättsliga grund i det a ömse sidor lika stora intresset
för besparing i hägnadsbesvär och underlättande af jordens häfd, men i den händelse, som
med den föreslagna förändringen afsåges, förekomme endast ett ensidigt och i de flesta fall
för jordkulturen fremmande intresse för den ene grannen, hvilket icke motsvarades af någon
föi del för den andre, utan enligt förslaget till och med kunde förorsaka denne en viss,
mindre glad af olägenhet. Vid sadant förhållande syntes förslaget stå i föga sammanhang
med de för egoutbyte gällande grunder och mera närma sig expropriations-lagstiftningen,
hvarifrån det dock skiljde sig deruti, att den granne, å hvilkens mark uppdämningen skedde,
enligt förslaget måste underkasta sig densamma, äfven om han genom egoutbytet ej erhölle
full ersättning utan fortfarande finge vidkännas någon olägenhet, blott denna icke vore att
hänföra till »märkligt» men. Att på sådant sätt i den ene grannens intresse störa den
andre i utöfningen af sin eganderätt och tillskynda honom olägenhet syntes så mycket
mindre billigt, som förslaget icke beredde någon säkerhet, att den såsom tillämnad uppgiga
anläggning, för hvars skull egoutbytet medgifvits, sedermera komine till utförande,
och det icke föreslagits, att anläggningens uteblifvande skulle föranleda återgång af bytet.
De ekonomiska fördelar, som genom förslaget kunde beredas, syntes ej heller vara af den
vigt, att de betänkligheter, som ur rättslig synpunkt uppreste sig emot detsamma, af hänsynen
till berörda fördelar i någon män undanröjdes. Endast undantagsvis kunde det förekomma,
att den, som ville för det ifrågavarande ändamålet tillbyta sig annans jord, vore
i tillfälle att såsom vederlag bjuda jord, hvilken läge i sammanhang med dennes egor och
i öfrigt i anseende till läge och naturlig beskaffenhet kunde utan märkligt men för honom
tagas i utbyte. Men att för dessa undantagsfall i lagstiftningen införa en ny princip, om
hvars rättsgiltighet tvifvel vore, syntes ej tillrådligt och Justitieråden ansågo sig böra afstyrka
förslaget i dess helhet; hvarjemte Justitieråden Naumann och von Hofsten tilläde,
att om det skulle anses nödigt medgifva jordägare, som i vattendrag vill bygga dam, för
att vattnet till sin enskilda nytta använda, rätt att mot egen jord tillbyta sig annans mark,
som genom uppdämningen komme att lida skada, stadgandet härom borde sålunda affattas,
20
att frågan om ett sådant byte finge ske, skulle bedömas af allmän domstol i sammanhang
med den tvist, som enligt 12 § i förslaget till Förordning om jordegares rätt öfver vattnet
å hans grund kan anhängiggöras; dervid domstolen hade att pröfva ej mindre om och i
hvad mån marken af uppdämningen kunde lida skada, än äfven om den till byte erbjudna
jorden utgjorde fullt vederlag för den mark, som af vatten skadades, och för all olägenhet,
som markens egare i följd af bytet komine att lida.
Justitierådet Ryding ansåg, att ur formel synpunkt den anmärkning kunde mot
förslaget göras, att då i 56 § Skiftesstadgan såsom förutsättning och vilkor för egoutbyte,
som finge på yrkande å endera sidan verkställas, antoges, att a ömse sidor förekomme
råskilnader, som ginge i flere bugter och krökningar men kunde genom utbyte af jord ledas
efter räta luder, samt att derigenom besparing i hägnadsbesväret och lättnad i häfden för
delegarne bereddes, men det icke kunde vara förslagets mening, att dessa förutsättningar
borde uppställas såsom vilkor jemväl för det slags egoutbyte, hvarom i förslaget vore fråga,
det syntes oegentligt, att förslaget i allmänhet hänvisade till de vilkor för egoutbyte, som
i nämnde § af Skiftesstadgan omförmäldes, och fann Justitierådet visserligen förslaget kunna
medföra nytta derutinnan, att detsamma vid reglering af vattenverks uppdämningsrätt lemnade
tillfälle att undanrödja smärre anledningar till klander, hvaraf eljest hela vattenverkets
tillvaro kunde sättas på spel, men ansag dock vitsordet att påfordra egoutbyte
böra vara fästadt vid det vilkor, att olägenhet derigenom icke i någon mån tillskyndades
grannen och att följaktligen §:s första stycke borde affattas i den syftningen, att om någon
äskade få tillbyta sig annans jord, som skulle skadas af uppdämning, hvilken för vattenverk
eller bevattningsanstalt vore nödig, och den som vederlag bjudna jorden kunde, i
anseende till läge och naturlig beskaffenhet, utan men för den, åt hvilken jorden bjödes,
af honom i utbyte tagas, så finge, ändå att denna ej dertill samtyckte, sadant egoutbyte,
på sökandens bekostnad, utan hinder af förut faststäldt skifte, ega rum, på sätt i 56 §
stadgades.
Högsta Domstolens ledamöter åtskildes.
In fidem
E. Adlerstråhle.
Stockholm, 1879. Kongl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartements ärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott
Onsdagen den 31 December 1879;
i närvararo af:
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Almqvist,
Herr Thyselius,
Lovén,
Friherre von Otter,
Forssell,
Rosensvärd,
von Steyern,
Malmström,
J ustitieråden: Östergren,
Wedberg.
Departementschefen, Statsrådet Almqvist anmälde i underdånighet Högsta Domstolens
den 13 sistlidne November afgifna utlåtande öfver de i protokollet öfver Justitiedepartementsärenden
den 13 nästförutgångne Juni omförmälda af Nya Lagberedningen
utarbetade förslag till:
Förordning angående jordegares rätt öfver vattnet å hans grund;
Förordning angående allmän flottled;
Förordning angående allmän farled;
Förordning om tillägg till Kongl. Förordningen den 14 April 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof;
Förordning angående ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka;
Förordning angående ändring i vissa delar af gällande Fiskeri-Stadga; samt
Kungörelse om förändrad lydelse af 58 § i Stadgan om Skiftesverket i riket;
hvarjemte Departementschefen anmälde följande jemväl i nyssnämnda protokoll omförmälda
af Nya Lagberedningen utarbetade förslag, nemligen till:
Bill. till Rilcsd. Prot. 1880. l:a Sami. Ua Afd. 3 Häft.
1
2
Flottningsstadga; samt
Kungörelse angående särskilda föreskrifter för handläggning af frågor om failed
och vissa vattenbyggnader m. m.
Efter redogörelse för innehållet af Högsta Domstolens omförmälta utlåtande
yttrade Departementschefen:
Om förslaget till Förordning angående jordegares rätt öfver vattnet å lians grund.
Med anledning af de anmärkningar, som inom Högsta Domstolen framstälts emot
Förordningens ingress samt 2, 3, 6, 7, 8, 9, 16, 17, 20, 21, 22 och 27 §§, har jag låtit
förslaget i dessa delar undergå förändring samt derjemte funnit för vinnande af större
redighet i uppställningen lämpligt, att senare stycket af 2 § sammanföres med stadgandena
i 3 §.
Hvad Högsta Domstolen vid 26 § anmärkt derom, att, da vid åtskilliga fiskeverk,
särskild! så kallade ålkistor, ofta erfordrades byggnader i vattnet, hvilka, i fråga om
vattnets updämning, vore jemförliga med dambyggnader för vattenverk, hvad i förslagets
10 och 12 §§ stadgades om sådane byggnader, jemväl borde vara tillämpligt på dambyggnader
för fiskeverk, har jag deremot trott icke böra föranleda ändring i förslaget,
I allmänhet äro nemligen fiskebyggnader icke af den beskaffenhet, att de kunna förorsaka
någon menlig updämning af vattendragen, och det skulle således vara en för de
flesta fiskeverksegare lika tryckande, som för strandegarnes skyddande onödig försigtighetsåtgärd
att ålägga hvarje fiskeverksegare att vid nyanläggning eller ombyggnad
af de delar af verket, som möjligen kunde hänföras till dambyggnad, derom göra anmälan
hos Konungens Befallningshafvande vid det i 23 § stadgade äfventyr att öfverexekutor
må ega att omedelbart gifva handräckning för byggnadens utrifvande. Ej
heller torde fiskeverksegare i allmänhet vara i behof af den provocationsrätt emot
strandegare, som genom 12 § af förslaget är vattenverksegare medgifven; och hvad
senare stycket af nämnda § innehåller synes endast i sällsynta undantagsfall kunna
vinna tillämpning å fiskebyggnader. För sådana undantagsfall, då til! exempel större
ål- eller laxfisken kunna i afseende å den updämning, de åstadkomma, vara jemförliga
med mindre vattenverk, innehåller redan förslagets 15 § stadgande, att hvad om vattenverk
sägs äfven skall gälla om annan med dylikt verk jemförlig inrättning till vattens
nyttjande, hvarför byggnad i vattnet tarfvas.
Om förslaget till förordning angående allmän flottled.
I öfverensstämmelse med den anmärkning, som blifvit af två Högsta Domstolens
ledamöter framstäld beträffande senare stycket af 2 §, har jag ansett nämnda stycke böra
uteslutas. Då nämnde § i första stycket innehåller bestämmelse, att allmän flottled skall
anses finnas i alla de vattendrag, der flottning allmänneligen idkas eller tillåten är vid den
3
tid, då Förordningen träder i kraft, torde det*vara* öfverflödigt och’tilläfventyrs vilseledande
att till berörda allmänna regel foga den förklaringen, att allmän farled och kungsådra
äro att anse såsom allmänna flottleder. Ej heller synes det vara nödigt att här uptaga
någon bestämmelse om den administrativa myndighetens skyldighet att genom lämpliga
föreskrifter skydda sjöfarten mot hinder af flottningen. De stadganden, som i sådant
afseende äro nödiga, hafva sin rätta plats i den flottningsstadga, till hvilken i 13 § hänvisas
och till hvilken förslag jemväl blifvit af Nya Lagberedningen uppgjordt. Då slutligen
4 § af förslaget uttryckligen öfverlemnar åt Körningens Befallningshafvande att,
när helst fråga uppstår om skydd för enskild rätt, meddela preventiva föreskrifter för
flottningen, lärer det icke erfordras att i 2 § upptaga särskild sådan bestämmelse, för det
fall att kollision uppstår emellan sjöfarten och flottningen.
Emot de i 8 § förekommande bestämmelserna angående skiljemanna-institutionens
användande i mål, som angå ersättning för skada vållad genom flottning, hafva Högsta
Domstolens fleste ledamöter framställt anmärkningar och har jag, med biträdande af
den mening, som blifvit af tre bland Högsta Domstolens ledamöter yttrad, ansett desse
bestämmelser böra bringas till likhet med motsvarande stadganden i 321 § Sjölagen.
De af Högsta Domstolen framstälda anmärkningar mot 13 § har jag ansett böra
föranleda endast den ändring, att samma § affattas i öfverensstämmelse med 6 § i Förordningen
angående allmän farled. Under en sådan form torde desse både §§ hafva
den betydelsen, att de bestämmelser, hvilka i de båda förordningarna innehållas, derigenom
förklaras tillhöra den allmänna civillagen och sålunda en gräns uppdrages
emellan denna och den ekonomiska eller administrativa lagstiftningen i förevarande
ämne.
Den i 5 § af förslaget till Förordning angående allmän farled förekommande
hänvisning har jag trott desto heldre böra bibehållas, som någon anmärkning ej blifvit
gjord emot enahanda hänvisning i början af 11 § af förslaget till Förordning angående
allmän flottled.
Deremot anser jag, lika med Högsta Domstolen, 4 § i förslaget till Förordning
om tillägg till Förordningen den 14 April 1866 kunna utgå.
Genom ingressen till Förordningen angående ansvar för underlåtenhet att öppna
damlucka synes mig, på sätt Högsta Domstolen hemstält, Förordningen den 21 December
1857 böra förklaras upphäfd.
Med iakttagande för öfrigt af några mindre rättelser, för hvilka jag ej torde
behöfva närmare redogöra, hafva dessa förslag blifvit öfversedda och jemkade; och får
jag alltså härmed för Eders Kongl. Maj:t framlägga förslag till
1:°) Förordning om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund;
2:o) Förordning om allmän flottled;
3:o) Förordning om allmän farled;
4:o) Förordning om tillägg till Förordningen den 14 April 1866 angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof; samt
4
5:o) Förordning om ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka,
med hemställan, att Eders Kongl. Maj:t täcktes samma förslag enligt 87 § Regeringsformen
till Riksdagens antagande öfverlemna.
Justitieråden Östergren och Wedberg åberopade sina vid förslagens granskning
hos Högsta Domstolen afgifna yttranden.
På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter täcktes Hans
Maj:t Konungen bifalla hvad föredragande Departementschefen
hemstält och skulle till följd häraf till Riksdagen aflåtas nådig
proposition af det innehåll, som bilagan till detta protokoll under
litt. B. utvisar.
Ex protocollo
C. P. Hagbergli.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.