Sök i Ratio Lex

Med förslag till Förordning angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt

1882-01-25 · 17 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1882:11, Med förslag till Förordning angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition No 11.

1

N:o 11.

Ank. till Riksd. Kansli den 25 Jan. 1882, kl. 1 e. m.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag till

Förordning angående böter för svarandeparts uteblifvande

från underrätt; Gifven Stockholms Slott den 13 Januari

1882.

I underdånig skrifvelse den 17 Maj 1879 anhöll Riksdagen, bland

annat, att Kongl. Maj:t täcktes låta öfverse och granska de lagens stadganden,

som handla om parters skyldighet att i de af dem eller emot dem anhängiggjorda

mål vid domstolen tillstädeskomma, samt angående de ändringar

och tillägg i nämnda stadganden, hvilka till främjande af lagskipningens

obehindrade gång kunde finnas erforderliga, till Riksdagen aflåta nådig framställning.

I anledning deraf har Kongl. Maj:t låtit utarbeta förslag till en

förordning angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt och

har öfver berörda förslag Högsta Domstolens utlåtande infordrats. Sedan,

med anledning af anmärkningar, som emot förslaget blifvit inom Högsta

Domstolen framstälda, detsamma blifvit i vissa delar jemkadt, har Kongl.

Maj:t, efter Statsrådets hörande, funnit godt att, med öfverlemnande af de i

Statsrådet och Högsta Domstolen i ämnet förda protokoll, jemlikt 87 § Regeringsformen

föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till

»Förordning angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt.

Med upphäfvande af hvad allmän lag innehåller mot denna förordning

stridande, stadgas som följer:

Bih. till Iliksd. Prot. 1882. 1 Samt. 1 Afd. 7 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ll.

Kommer i tvistemål, som är instämdt till underrätt, käranden tillstädes

å den till sakens företagande först utsatta dag och visar, att svaranden i

laga tid fått stämning, men är svaranden borta utan att framte laga förfall,

och varder ej saken afdömd efter ty i 12 kap. 3 § Rättegångsbalken sägs,

böte svaranden fem kronor eller mera, högst tvåhundra kronor. Uteblifver

svaranden utan anmäldt laga förfall å dag, till hvilken saken blifvit uppskjuten,

och vållas af svarandens uteblifvande ytterligare uppskof, böte, som

nyss är sagdt, der ej särskildt vite är af Rätten satt.

Har någon blifvit fäld till böter enligt denna Förordning, skola böterna

genast uttagas, utan hinder deraf att det beslut, hvarigenom de blifvit

ådömda, ej vunnit laga kraft. Visar svaranden innan sakens slut, att han

haft förfall och ej kunnat Rätten det kungöra, gånge böterna åter.»

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Sieyern.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 11.

3

Utdrag af Protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott

Lördagen den 2:9 Oktober 1881,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,

Stadsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Taube,

Hederstiernci,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anförde i

underdånighet:

»I skrifvelse den 17 Maj 1879 har Riksdagen erinrat, hurusom de

påföljder, parts eller vittnes förfallolösa uteblifvande från domstolarne medförde,

numera icke kunde anses uppfylla det med dem åsyftade ändamål.

De i detta hänseende stadgade bötesbelopp vore, enligt Riksdagens

åsigt, med nuvarande myntvärde alldeles för obetydliga för att förmå part

eller vittne till inställelse. Man hade visserligen såsom ett korrektiv mot

uteblifvande vid underrätt från det håll, hvarifrån det väl oftast förekomme

och medförde de största olägenheter, eller från svarandens sida, åberopat

stadgandet i 12 kap. 3 § Rättegångsbalken, att i händelse af svarandens

förfallolösa uteblifvande å första inställelsetiden Rätten skulle döma i saken

efter ty som sanning deri utletas kunde, men, efter hvad allmänt bekant

vore, tillämpades dylik tredskodom endast i klara skuldfordringsmål, och i

alla öfriga tvistemål kunde svaranden med den ringa uppoffringen af två

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

kronor köpa sig- ett uppskof på landet af allra minst en månad, på vissa

ställen ett helt år och vanligast omkring fyra månader, samt vittne mot 1

krona 50 öre uppskjuta sin inställelse till vare sig för vittnet sjelf eller för

någondera parten lämpligare tid, allt till stor olägenhet för öfrige, som i egenskap

af parter eller vittnen måste från en ofta långt aflägsen boningsort iakttaga

en kanske alldeles ändamålslös inställelse. Behofvet af mera verkande

påföljd föi- att förmå särskildt svarandepart till inställelse syntes ock numera

hafva blifvit ännu större, sedan alla mål angående skuldfordran, som icke

grundade sig på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, komme att

uteslutande vid domstolarne anhängiggöras.

Riksdagen har derföre anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta

öfverse och granska de lagens stadganden, som handla om parters skyldighet

att i de af dem eller mot dem anhängiggjorda mål vid domstolen tillstädeskomma,

äfvensom för vittnen att på kallelse sig inställa, samt angående de

ändringar och tillägg i nämnda stadganden, hvilka till befrämjande af lagskipningens

obehindrade gång kunde flnnas erforderliga, till Riksdagen aflåta

nådig framställning.

Det torde vara allmänt erkändt, att den sedan längre tid tillbaka vid

underrätterna vedertagna tillämpningen af de stadganden i Rättegångsbalkens

12 kap., hvilka afse att förekomma de för lagskipningens behöriga skyndsamhet

menliga följderna särskildt af svarande parters underlåtenhet att hörsamma

stämning, icke ledt, till det mål, som med dessa stadganden åsyftats.

Det i. kapitlets 3 § såsom påföljd för svarandens uteblifvande i de fall, då

käranden kommer tillstädes, stadgade förfarande, att saken afdömes efter ty

sanning deri utletas kan, kommer numera, såsom Riksdagen erinrat, endast

inom ett ganska inskränkt område till användning. Inom lagskipningen har

den uppfattning gjort sig gällande, att svaranden icke blott har rätt att i

saken höras, utan ock bör kunna förpligtas att inställa sig vid rätten för att

bidraga till sakens utredning, och domstolens åtgärd, när han uteblifver, är

derföre gemenligen den att, med stöd af andra lagens rum, särskildt 24

kap. 1 § Rättegångsbalken, sakens handläggning uppskjutes, samt svaranden

vid vite förelägges att å utsatt tid komma tillstädes. Om nu ock härigenom

kan anses vara någorlunda sörjdt derför, att svaranden iakttager inställelse

under ett senare stadium af målets handläggning, dertill han manas genom

de förelagda vitena, så återstår deremot, sedan tredskoförfarandet upphört

att tillämpas, knappast något äfventyr för försummad inställelse vid första

rättegångstillfället, ty det bötesansvar för uraktlåtet hörsammande af stämning,

som med den nu mera häfdvunna tillämpningen af 12 kap. 2 §

Rättegångsbalken plägar ådömas äfven då käranden är tillstädes, är uppenbarligen

allt för obetydligt att kunna utöfva tillbörlig verkan. För en med

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 11.

5

domstolarnes praxis förtrogen, tredskande svarandepart ligger häri en icke

ringa lockelse att gäcka lagens bud och derigenom på kärandens bekostnad

bereda sig en obehörig fördel.

Tillräcklig anledning har således icke saknats för lagstiftaren att åt

dessa förhållanden egna sin uppmärksamhet. Lagkomitén och den äldre Lagberedningen

hafva i sina förslag till rättegångsbalk upplifvat och vidare utbildat

det tredskoförfarande, som redan till sina hufvudgrunder förekommer i

nuvarande 3 § af 12 kap. Rättegångsbalken; de hafva i äfventyret för

svarandepart att blifva dömd på de af käranden anförda skäl sökt korrektivet

mot hans försumlighet att inställa sig för rätta, men deremot icke ansett

lämpligt att använda böter eller viten såsom tvångsmedel för att framkalla

svarandens inställelse i annat fall, än då Rätten under sakens handläggning

finner för dess utredning nödigt att höra svaranden personligen. Ett så utsträckt

anlitande af tredskoförfarandet förutsätter emellertid en derefter lämpad

anordning af rättegångssättet i öfriga delar, och just den omständigheten,

att dessa förutsättningar för närvarande saknas, torde innebära förklaringen,

hvarföre treskoförfarandet enligt 12 kap. 3 § Rättegångsbalken endast

sällan kommit till användning. Då nya Lagberedningen, som för närvarande

är sysselsatt med granskning af de äldre förslagen till rättegångsbalk, icke

lärer underlåta att dervid taga i öfvervägande, huru med ledning af den i

främmande länder under senare tider vunna erfarenhet tredskoförfarandet må

kunna på lämpligaste sätt utvecklas, eller följderna af svarandeparters uteblifvande

annorledes undanrödjas, kan det icke vara skäl att oberoende af

Nya Lagberedningens arbete nu upptaga den föreliggande frågan i hela dess

vidd till definitiv lösning. Men äfven om detta ej kan ske, synes likväl den

anmärkta bristen i lagstiftningen vara af den betydenhet, och dess praktiska

verkningar så omfattande, att man icke .bör rygga tillbaka för det visserligen

ganska vanskliga försöket att med bibehållande tills vidare i det stora hela

af de lagens stadganden, hvilka under nuvarande rättegångssätt äro afsedda

att utgöra garanti mot rättegångarnes obehöriga förlängande genom parternas

underlåtenhet att iakttaga inställelse vid Rätten, söka genom en partiel

revision gifva dessa stadganden ökad användbarhet under den tid, som kan

förflyta intill dess en fullt konseqvent och tidsenlig lagstiftning i ämnet blifver

att motse.

Då den tilltänkta revisionen följaktligen icke skulle ställa sin uppgift

högre, än att söka under en öfvergångstid förebygga de allmännast öfverklagade

olägenheterna af det nuvarande förhållandet, synes man mig böra

afstå från hvarje förändring i sådana delar, der den icke är af tvingande

behof påkallad, och der den skulle leda till omarbetning af mer omfattande

stycken af rättegångsordningen — en åtgärd hvarmed man ej lärer böra gå

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Nya Lagberedningen i förväg. Sålunda torde, ehuru Riksdagens framställning

afser jemväl åtgärder med kärande parters försumlighet att iakttaga

inställelse vid domstol, det oaktadt böra lemnas orubbadt hvad i 12 kap.

2 § Rättegångsbalken till förekommande af en sådan underlåtenhet stadgas.

Dels kunna, såsom ock i Riksdagens skrifvelse antydes, missbruken i detta

hänseende icke anses vara för handen i någon synnerligen framstående grad,

dels synes åberopade lagrum innefatta ganska allvarsamma korrektiv mot

dylika missbruk, derest de skulle visa någon benägenhet att allmännare

träda i dagen.

Icke heller föreligger någon tvingande anledning att nu skärpa det i

27 kap. Rättegångsbalken stadgade ansvaret för parts uteblifvande från

Hofrätt. Det uppskof med sakens handläggning, som derigenom står aftvinna

för en svarande, som vill undanhålla motparten hans lagliga rätt, är

så kort, att deri knappast ligger någon frestelse att lemna domstolens kallelse

opåaktad.

Lika litet torde det gifvas fullt giltiga skäl att för närvarande skärpa

det för vittnes uteblifvande stadgade bötesansvar. Den, som kallats att

vittna i en sak, eger icke samma intresse som svarandeparten att afhålla

sig från inställelse; och då Rätten första gången han uteblifver kan, jemte

det den fäller honom till böter, tillika förelägga efter omständigheterna beräknadt

vite samt uteblifvandet andra gången har till följd, att vittnet hemtas

till Rätten, böra dessa, i 17 kap. 3 § Rättegångsbalken redan stadgade

påföljder innefatta en ganska kraftig maning till vittnet att icke uppskjuta

sin inställelse intill dess han utsätter sig för faran af deras tillämpning.

Under sådana förhållanden torde försummelsen att hörsamma den

första kallelsen i de flesta fall icke hafva någon annan anledning, än att

det för vittnet varit synnerligen olägligt och förenadt med känbara ekonomiska

uppoffringar att då afbryta sina vanliga sysselsättningar för att inställa

sig vid domstolen. Att genom höga böter äfven för vittnets första

uteblifvande skärpa vittnestvånget, synes betänkligt, så länge det beror på

partens godtycke att låta inkalla äfven fjerran boende vittnen utan någon

föregående pröfning huruvida deras hörande är nödvändigt eller kan på sakens

utgång inverka, samt lagstiftningen ej ännu tillräckligt sörjt derför,

att vittnet verkligen utbekommer den ersättning för sin inställelse, som i princip

tillerkännes detsamma. Vidtagandet af lagstiftningsåtgärder i sist antydda

syftning eller, om hinder derför möter, vittnestvångets inskränkning inom

billiga gränser utgör en bland de icke minst vigtiga frågorna vid den pågående

allmänna revisionen af rättegångsväsendet, och det synes hvarken vara

lämpligt eller af något synnerligt behof påkalladt att, innan denna fråga

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11. 7

vunnit en tillfredsställande lösning, genom skärpta ansvarsbestämmelser öka

vittnestvångets börda.

Lagförändringen borde således, enligt mitt förmenande, inskränkas till

det fall, som ock i Riksdagens skrifvelse företrädesvis framhållits, eller att

i en till underrätt instämd sak käranden kommer tillstädes, men svaranden

uteblifver utan att framte laga förfall. Frågan gäller här att fylla den

lucka i lagstiftningen, som uppkommit derigenom, att domstolarne, af redan

anfördt skäl, i allmänhet underlåta att tillämpa 12 kap. 3 § Rättegångsbalken.

En ny påföljd är af nöden för det fall, att svaranden förfallolöst

uteblifver, men tredskoförfarandet icke kommer till användning. Denna påföljd

kan under nuvarande förhållanden, då vite plägar stadgas såsom äfventyr

för uteblifvande vid senare rättegångstillfällen, icke gerna blifva någon annan

än böter, och dessa torde lämpligen kunna sättas till belopp af minst fem,

högst tvåhundra kronor. Man har i afseende på latitudsystemets användande

i detta fall erinrat om svårigheten för domstolen att, då målet första

gången i svarandens frånvaro handlägges, utfinna de försvårande eller förmildrande

omständigheter, den större eller mindre grad af vållande, hvilka

kunna vara förenade med svarandens uteblifvande, och som vid tillämpning

af latituden måste tagas i betraktande. Om än denna anmärkning icke kan

frånkännas en ganska stor vigt, så möter dock å andra sidan ännu större

svårighet att bestämma ett fixt bötesbelopp så beskaffad!, att det för alla

parter och under alla omständigheter blifver lika verkande. Den anmärkta

olägenheten torde ock i ej ringa mån minskas, om man i sjelfva lagen antyder

den grund, efter hvilken bötesbeloppet bör höjas eller sänkas, sålunda

att detta förklaras böra ske med hänseende till den instämda sakens beskaffenhet.

Det bör nemligen kunna antagas, att det just är i sakens beskaffenhet,

i vigten och omfattningen af de intressen, kring hvilka den rörer sig,

som man har att söka de flesta anledningarna till svarandens benägenhet att

genom uteblifvande från domstolen undanskjuta den tidpunkt, då han på

grund af domstolens utslag måste beqväma sig till att göra motparten rätt.

Latitudens minimum har bibehållits vid det belopp, som enligt strafflagen

minst kan ådömas eller fem kronor, enär fåll kunna förekomma, då

svarandens uteblifvande ej bör eller behöfver strängare näpsas. Maximum

åter har måst sättas temligen högt-, då i de fall, hvarom jag nu går att förmäla,

böterna mången gång komma att ådömas för upprepadt uteblifvande

och sedan viten till rätt höga belopp försutits.

Att Rätten, om svaranden uteblifver, eger förelägga honom vid högre

vite att, när saken nästa gång företages, sig inställa, är redan omförmäldt

och af domstolarne allmänneligen tillämpadt; derom behöfver följaktligen ej

bär stadgas. Kommer åter svaranden tillstädes, anser sig Rätten ofta sakna

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kom fl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

anledning att förelägga honom vite för underlåten inställelse vid ett följande

rättegångstillfälle, hvartill målet af en eller annan anledning uppskjutes.

Fråga kan då uppstå, hvilken påföljd bör för svaranden uppkomma, om han

vid detta senare rättegångstillfälle uteblifver. Ej torde han höra vara lika

ovilkorlig! underkastad bötesstraff som då lian första gången efter stämningen

uteblef. Han har redan en gång kommit tillstädes och möjligen anfört

allt hvad han anser sig kunna till sitt försvar och sakens utredning andraga,

ehuru målet på kärandens begäran och för att sätta honom i tillfälle att

förebringa ytterligare bevisning, uppskjutits till en senare rättegångsdag. Om

svaranden då uteblir, synes hans fällande till ansvar böra bero derpå, huruvida

Rätten finner att målets afgörande genom hans uteblifvande fördröjes

eller ej. Det har anmärkts, att bedömandet häraf kan medföra ganska stora

svårigheter. I tvifvelaktiga fall är det emellertid antagligt, att svaranden

undgår bötesansvaret och hans ställning blir då icke sämre än den är efter

nu gällande lag.

Då straffets verkan skulle i väsentlig mån förfelas, om ej ådömda böter

genast utkräfdes, men det kan vara tvifvel underkastadt, huru vida författningarna

gifva exekutor befogenhet dertill, hör en uttrycklig föreskrift i sådant

hänseende meddelas. Vid tillämpning af ett dylikt stadgande torde det

emellertid ej kunna undvikas, att böter för uteblifvande en eller annan gång

komma att uttagas i fall då svaranden väl haft laga förfall, men varit ur

stånd att å inställelsedagen styrka detsamma. En utväg hör då beredas

honom att utan onödig omgång återvinna sin rätt, och någon annan torde ej

stå till huds, än den af Lagkomitén och äldre Lagberedningen föreslagna,

derefter af 1872 års Riksdag upptagna och af Högsta Domstolen vid granskning

af Riksdagens förslag utan anmärkning lemnade, att låta samma Rätt,

som ådömt böterna, förordna om deras återställande till svaranden, derest

förfallet styrkes inom viss tid, som lämpligen kan bestämmas till den dag,

då saken vid underrätten afgöres.

I hvad Rättegångsbalkens 11 kap. 10 §, sådan den lyder i förordningen

den 10 Augusti 1877, föreskrifver angående svarandens inställelse i

brottmål, har ändring ej ansetts erforderlig. I dessa mal kan uteblifven svarande,

om det finnes nödigt, till Rätten hemtas och detta synes innebära tillräcklig

garanti mot hans tredska att sig inställa.

I det föregående är erinradt, att och af hvad skäl den lagbestämmelse,

hvars motiv nu hlifvit i korthet utvecklade, ej star i full konseqvens med

hvad Rättegångsbalken i öfrig! stadgar angående äfventyr för försummad inställelse

vid högre oeh lägre domstolar. Eagot mot gällande lag direkt stridande

stadgande torde den dock, så vidt jag kan finna, ej innehålla, om man

undantager, att den redan antiqverade 2 § åt 14 kap. Rättegångsbalken

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongi. May.ts Nåd. Proposition No 11. 9

ej vidare skulle kunna tillämpas, hvarom antydan hör göras i förslagets

ingress.

Af förslagets ställning till Rättegångsbalken torde förklaras anledningen,

hvarföre man föredragit att låta den framträda under form af en särskild författning,

hellre än att införlifva den med Rättegångsbalkens 12 kap. Dess

natur af tillfälligt öfvergångsstadgande synes ock härigenom mer otvetydigt

framgå.

Jag hemställer på grund af hvad jag nu anfört, att Eders Kongi. Maj:t

täcktes för det ändamål 87 § Regeringsformen förmäler, genom note ur protokollet

infordra Högsta Domstolens yttrande öfver ett så lydande förslag till

»Förordning angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt.

Med upphäfvande af hvad allmän lag innehåller mot denna förordning

stridande, stadgas som följer:

Kommer i tvistemål, som är instämdt till underrätt, käranden tillstädes

å den till sakens företagande först utsatta dag och visar, att svaranden i

laga tid fått stämning, men är svaranden borta utan att framte laga förfall,

och varder ej saken afdömd efter ty i 12 kap. 3 § Rättegångsbalken sägs,

böte svaranden 5 kronor eller mera, högst två hundra kronor, efter som saken

är till. Uteblifver svaranden utan anmäldt laga förfall å dag, till hvilken

saken blifvit uppskjuten, och vållas af svarandens uteblifvande ytterligare

uppskof, böte som nyss är sagdt, der ej särskildt vite är af Rätten satt.

Har någon blifvit fäld till böter, enligt denna förordning, skola böterna,

derest de ej böra enligt lag till annat straff förvandlas, genast uttagas, utan

hinder deraf, att det beslut, hvarigenom de blifvit ådömda, ej vunnit laga kraft.

Yisar svaranden innan sakens slut att han haft förfall och ej kunnat Rätten

det kungöra, gånge böterna åter.»

Hvad Departementschefen sålunda hemstält och deri

Statsrådets öfrige ledamöter instämde täcktes Hans Maj:t

Konungen i nåder bifalla.

Ex protocollo:

Th. Wilh. Malm.

Bill. till Biksd. Prot. 1882. 1 Samt. 1 A/d. 7 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Majds Låd. Proposition N:o 11,

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Majds

Högsta Domstol Onsdagen den 16 November 1881.

Andra rummet.

Närvarande:

Justi tieråden Naumann,

von Hofsten,

Lindhagen,

Svedelius,

Hernmarck,

Östergren,

Glimstedt.

Tillförordnade Revisionssekreteraren och Byråchefen, Hofrättsassessoren

Friherre Stael von Holstein föredrog i underdånighet:

l:o.

Note ur protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den 29 nästlidne Oktober, hvarmedelst,

för det ändamål 87 § Regeringsformen förmäler, Högsta Domstolens yttrande

blifvit infordradt öfver ett så lydande förslag till

»Förordning angående böter för svarande parts uteblifvande från

underrätt.

Med upphäfvande af hvad allmän lag innehåller mot denna förordning

stridande, stadgas som följer:

Kommer i tvistemål, som är instämdt till underrätt, käranden tillstädes

å den till sakens företagande först utsatta dag och visar, att svaranden i

laga tid fått stämning, men är svaranden borta utan att framte laga förfall,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11. 11

och varder ej saken afdömd efter ty i 12 kap. 8 § Rättegångsbalken

sägs, höte svaranden fem kronor eller mera, högst tvåhundra kronor, efter

som saken är till. Uteblifver svaranden utan anmäldt laga förfall å dag,

till hvilken saken blifvit uppskjuten, och vållas af svarandens uteblifvande

ytterligare uppskof, böte som njrss är sagdt., der ej särskildt vite är åt

Rätten satt.

Har någon blifvit fäld till böter enligt denna förordning, skola böterna,

derest de ej böra enligt lag till annat straff förvandlas, genast uttagas, utan

hinder deraf, att det beslut, hvarigenom de blifvit ådömda, ej vunnit laga

kraft. Visar svaranden innan sakens slut, att han haft förfall och ej kunnat

Rätten det kungöra, gånge böterna åter».

Justitierådet Glimstedt lemnade förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Östergren yttrade: »Då, fastän latitudsystemet är i strafflagstiftningen

fil lämpad t'' någre allmänna straffmätningsgrunder icke blifvit i

strafflagen intagne, synes det mig vara mindre lämpligt att särskildt uti nu

i frågavarande speciallag angifva den grund, efter hvilken deri till minimum

och maximum stadgade bötesstraff vid tillämpning af lagen skall mätas. Men

oafsedt denna formella betänklighet, torde med skäl kunna påstås, att den i

förslaget angifna straffmätningsgrund, sakens beskaffenhet, icke i alla förekommande

fall är den enda, som bör tillämpas. Om nemligen, såsom i förslaget

åsyftas det nya bötesstraffet skall ådömas för uteblifvande icke allenast

å den till sakens första handläggning utsatta dag utan äfven, i visst fall,

vid senare rättegångstillfällen, så torde samma straffmätningsgrund ej vara

tillräcklig. För svarandepart, som det ena rättegångstillfället efter-det andra

uteblefve och derigenom fördröjde sakens afgörande, skulle, om endast denna

straffmätningsgrund följdes, böterna hvarje gång sättas lika, ty saken hade

ju icke genom svarandens fortsatta uteblifvande till sin beskaffenhet ändrats;

men härmed vore efter mitt förmenande den allmänna rättskänslan icke tillfredsstäld.

Den skulle fordra, att vid straffmätningen afseende fästes

jemväl å den högre grad af tredska, som genom det upprepade uteblifvande

ådagalades, och att böterna för hvarje gång höjdes, der ej möjligen förmildrande

omständigheter tillika förekomme.

En annan erinran, som jag anser mig böra emot förslaget göra, är,

att om detsamma oförändradt antages, det skulle bero på Rättens godtfinnande

att genom stadgande af vite suspendera lagen, då fråga är om

påföljd för svarandeparts uteblifvande vid de rättegångstillfällen, som följa

efter det första, så att Rätten, som för uteblifvande å den till sakens företagande

först utsatta dag måste döma till böter, som borde genast uttagas,

kunde för uteblifvande vid senare rättegångstillfällen döma till vitesböter,

hvilka icke finge uttagas förr än beslnten tagit åt sig laga kraft. En an
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Mnj.ts Nåd. Proposition N:o 11.

ordning i lagstiftningen, som kan medföra sådana oegentligheter, synes mig

destomindre böra vidtagas, som den icke skulle stå val tillsammans med 3 §

i förordningen den 16 Februari 1864 om strafflagens införande och 38 § i

nya utsökningslagen, Indika lagrum otvifvelaktigt förutsätta, att vite icke

må stadgas i annat fall, än att straff eller äfventyr ej finnes i lag utsatt.

På grund af hvad jag nu anfört hemställer jag, dels att de omedelbart

efter straffbestämmelsen följande orden * efter som saken är till» uteslutas,

dels ock att förslaget i så måtto ändras, att det för uteblifvande ä den till

sakens handläggning först utsatta dag stadgade ansvar göres ovilkorligt

gällande jemväl för ytterligare uppskof vållande uteblifvande vid senare

rättegångstillfälle, hvilken ändring torde kunna lämpligen åstadkommas genom

borttagande af de i första styckets slut förekommande orden »der eg

särskildt vite är af Rätten satt».

Justitierådet Hernmarck förenade sig med Justitierådet Östergren samt

tilläde att Justitierådet ansåg de uti sista stycket förekommande orden »derest de

ej böra enligt lag till annat straff förvandlas» kunna såsom öfverflödiga uteslutas.

Justitierådet Svedelius instämde med Justitierådet Hernmarck derom,

att orden »derest de ej böra enligt lag till annat straff förvandlas» kunde utgå.

Justitierådet Lindhagen yttrade: »Då de nu ifrågasatta stadgandena

ej skulle införas i Rättegångsbalken, utan skulle sammanbindas med den öfriga

lagen endast genom ett så löst och sväfvande bud som detta: »med upphäfvande

af hvad allmän lag innehåller mot denna förordning stridande», så

torde klokhet och försigtighet bjuda att ej göra lagförändringen större eller

mera ingripande än som är alldeles nödvändigt. Det i sista punkten af andra

stycket införda stadgandet om påföljd för uteblifvande vid senare rättegångstillfällen

skulle emellertid i hög grad inveckla förhållandena samt göra

lagtillämpningen svår och osäker, då derigenom lemnas åt domaren att snart

sagdt efter behag tillämpa antingen böter enligt lagen eller af honom sjelf

bestämda viten. Ett sådant stadgande synes ej heller i och för sig vara

hvarken lämpligt eller tillrådligt, hvarföre det vill synas som förslaget skulle

vinna på att denna bestämmelse uteslötes,. hvarigenom efter första inställelsen

ett och samma, i allo tillfredsställande och för hvarje fall tillräckligt

medel att hålla svaranden till inställelse vore åt domaren lemnadt, nemligen

att förelägga viten eller annan hittills bruklig påföljd efter omständigheterna.

Det föreslagna stadgandet att böter för uteblifvande kunna genast uttagas

utan hinder deraf att det beslut, hvarigenom de blifvit ådömda, ej

vunnit laga kraft, skulle antagligen medföra långt större olägenheter än fördelar.

Verkan af förslaget förlamas ock till betydlig del och hela anordningen

blir haltande derigenom att i allt fall de af Rätten för enahanda underlåtenhet

ådömda viten ej kunna strax uttagas. Bestämmelsen om att

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

13

återvinna redan betalda böter är en högst oegentlig anordning, som fordrar

långt vigtigare skäl till sitt rättfärdigande, än som här kunna tinnas till.

Rätt till klagan i högre instans öfver olagligen ådömda böter är utskuren

eller bör åtminstone anses vara det i de flesta fall, dä man stadgar såsom

vilkor för böternas återfående att den hötfälde visar laga förfall hos underrätten

innan saken der afgöres.

Hvad angår böternas belopp, så synes den här föreslagna böteslatitud

fem till tvåhundra kronor vara alltför stor. I motiven till förslaget anföres

visserligen såsom stöd härför att böterna böra bestämmas efter den instämda

sakens beskaffenhet. Men, utom det att denna tanke icke är tydligt återgifven

i förslagets text genom der begagnade uttrycket »eftersom saken är

till», så är sakens beskaffenhet ej för domstolen fullt känd, eller får åtminstone

icke anses så vara, förr än saken slutligen afgöres, och således först

efter det svaranden redan blifvit fäld till böterna för uteblifvande. Skulle

meningen vara att böterna borde bestämmas i förhållande till det penningevärde,

hvarom tvistas, så är en sådan mätningsgrund tagen ensam för sig

icke rättvis, dels enär samma penningebelopp har helt olika betydelse för

olika parter allt efter deras skilda förmögenhetsförhållanden, dels emedan äfven

andra omständigheter såsom bevisad större eller mindre tredska m. m.

böra hafva lika stor och mången gång större betydelse vid bötesbeloppets

bestämmande än värdet af det omtvistade. Slutligen är ock fara för handen

att med så stor latitud tillämpningen här måste till följd af sakens natur

blifva mer sväfvande och ojemn än vanligt, hvarigenom svarandeparter

lätt kunna varda oskäligt tryckta af höga böter. Man får omöjligen förutsätta

att domaren skulle spara tillämpningen af de högre bötesbeloppen till

undantagsfall af vigtiga tvister mellan rika parter; och för sådana undantagsfall

skulle dessutom det föreslagna bötesmaximum ej vara tillräckligt stort

för att uppfylla ändamålet.

Jag hemställer alltså att lagförändringen må inskränkas till förhöjda böter

för svarande parts uteblifvande vid första rättegångstillfället, såsom följd

hvaraf senare punkten af andra stycket samt hela tredje stycket skulle utgå

ur förslaget; samt att böterna må sättas från och med fem till och med

femtio kronor.»

Justitierådet von Ilofsten instämde uti hvad Justitierådet Lindhagen

yttrat emot den del af förslaget, som angår uttagande af böter för uteblifvande

utan hinder deraf att det utslag, hvarigenom de blifvit ådömda, ej

vunnit laga kraft.

Justitierådet Naumann yttrade: »Då den föreslagna förordningen endast

skulle blifva interimistisk, och ingen ändring ske i det contumacialförfarande,

som 3 paragrafen i 12 kap. Rättegångsbalken utan inskränkning stadgar,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 11.

och hvilket förfaringssätt är i de nyaste främmande rättegångsordningar bibehållet,

t. ex. i Tysklands civilprocessordning den 1 Oktober 1879, lemnar

jag förslaget utan annan anmärkning, än att orden: »derest de ej höra en''ligt

lag till annut straff förvandlas» torde behöfva något förtydligande.

Ut supra.

Ex protocollo

E. Adlerstråhle.

Utdrag af Protokollet, öfver Justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj t Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott Fredagen

den 30 Januari 1882,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Stötjern,

Friherre von Utter,

Taube,

Heder stierna,

Hammarskjöld,

Ricliert,

Theniptander,

Justi tieräden: Svedelius,

Glimstedt.

l:o.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde i

underdånighet:

Ett inom Justitiedepartementet utarbetadt förslag till Förordning angående

böter för svarande parts uteblifvande vid underrätt, öfver hvilket

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj.ts Råå. Proposition N:o 11.

förslag Högsta Domstolens utlåtande blifvit för det ändamål 87 § Regeringsformen

omförmäler infordradt; varande förslaget af följande lydelse:

»Med upphäfvande af hvad allmän lag innehåller mot denna förordning

stridande, stadgas som följer:

Kommer i tvistemål, som är instämdt till underrätt, käranden tillstädes

å den till sakens företagande först utsatta dag och visar, att svaranden i

laga tid fått stämning, men är svaranden borta utan att framte laga förfall,

och varder ej saken afdömd efter ty i 12 kap. 3 § Rättegångsbalken sägs,

böte svaranden fem kronor eller mera, högst tvåhundra kronor, efter som

saken är till. Uteblifver svaranden utan anmäldt laga förfall å dag, till

hvilken saken blifvit uppskjuten, och vållas af svarandens uteblifvande ytterligare

uppskof, böte som nyss är sagdt, der ej särskildt vite är af Rätten satt.

Har någon blifvit fäld till böter enligt denna Förordning skola böterna,

derest de ej böra enligt lag till annat straff förvandlas, genast uttagas, utan

hinder deraf, att det beslut, hvarigenom de blifvit ådömda, ej vunnit laga

kraft. Visar svaranden innan sakens slut, att han haft förfall och ej kunnat

Rätten det kungöra, gånge böterna åter.»

Efter att hafva redogjort för de vid förslagets granskning i Högsta

Domstolen afgifna yttranden utlät sig Departementschefen vidare:

»Ehuru icke flera än tre af Högsta Domstolens ledamöter deltagit i

någon af de mot det remitterade förslaget gjorda erinringar och hvarje särskild

punkt i detsamma följaktligen kan sägas vara af Högsta Domstolens

pluralitet godkänd, synas mig dock några af de framstälda anmärkningarne

vara af beskaffenhet att böra leda till ändring i förslaget eller åtminstone

till en erinran i fråga om dess rätta tolkning.

1 mitt yttrande till statsrådsprotokollet vid det tillfälle, då ifrågavarande

förslag remitterades till Högsta Domstolen, redogjorde jag för anledningen,

hvarföre orden »eftersom saken är till» blifvit såsom en anvisning åt

domaren vid bestämmande af bötesbeloppets storlek i förslaget införda. Det

skedde i anledning af en vid granskning af ett likartadt förslag inom domstolen

gjord anmärkning om svårigheten att tillämpa latitudsystemet, då målet

första gången i svarandens frånvaro liandlägges. Nu hafva emellertid två

ledamöter af Högsta Domstolen erinrat, att straffmätningsgrunder icke blifvit

i allmänna strafflagen intagna, och att den i förslaget angifna icke i alla

förekommande fall vore den enda som borde tillämpas, särskildt vid fortsatt

uteblifvande, då afseende borde fästas jemväl vid den högre grad af tredska,

som derigenom ådagalades. Då den uppfattning om svårigheten att utan all

handledning tillämpa latitudsystemet i detta fall, som tillförene inom Högsta

Domstolen gjort sig gällande, nu mera icke synes vara allmänt delad samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

de vid det anmärkta uttrycket gjorda erinringar icke sakna sin betydelse,

har jag trott detsamma böra ur förslaget utgå.

Utan olägenhet kunna ock uteslutas de af två ledamöter såsom öfverflödiga

betecknade orden: »derest de ej böra enligt lag till annat straff förvandlas».

Af förslagets lydelse framgår i alla händelser uppenbart, att endast

böter, men ej straff, hvartill böter vid bristande tillgång förvandlats, få utkräfvas,

innan beslutet om deras ådömande vunnit laga kraft.

Inom Högsta Domstolen har ock anmärkts, att det, om förslaget blefve

lag, skulle bero på Rättens godtfinnande att genom stadgande af vite suspendera

lagen, då fråga vore om påföljd för svarandeparts uteblifvande vid de

rättegångstillfällen, som följde efter det första, så att Rätten, som för uteblifvande

å den till sakens företagande först utsatta dag måste döma till

böter, som borde genast uttagas, kunde för uteblifvande vid senare rättegångstillfällen

döma till vitesböter, hvilka icke finge uttagas, förr än besluten

tagit åt sig laga kraft. — En sådan tillämpning af författningen, som dessa

ledamöter förutsatt, skulle visserligen vara så otillfredsställande, att ett

korrektiv mot densamma kunde förtjena en plats i sjelfva författningen. Men

jag kan för min del ej föreställa mig annat än att hvarje förståndig domare

skall förfara, så att han, utan allt användande af viten, uteslutande tillämpar

författningen intill den gräns, då han finner de i densamma bestämda böter

för en tredskande svarandepart allt för låga, och äfventyret för uteblifvande

sålunda böra höjas genom förelagdt vite. Borttages rättigheten att förelägga

vite, skulle författningen motverka sitt ändamål genom att betaga Rätten

ett kraftigt verkande medel, som nu står den till buds, att i synnerligen

svåra undantagsfall, när andra utvägar tryta, förmå svaranden till inställelse.

Visserligen hade det för en likformig lagtillämpning varit önskvärdt, om

vitena kunnat liksom böterna uttagas, utan afvaktan derå att beslutet om

deras åläggande vunnit laga kraft. Men då den föreslagna författningen

skulle vara af en mera provisorisk natur, har man tvekat att utsträcka dess

bestämmelser till påföljder, som ådömas efter andra lagens rum. Användas

viten endast i de fall jag nu antydt, får i alla händelser deras höga belopp

ersätta den tyngd, hvarmed straffet skulle drabbat, derest det genast kunnat

verkställas. Af dessa skäl har jag ansett förslaget i denna del ej böra

ändras.

Jag hemställer alltså att Eders Kongl. Maj:t täcktes enligt 87 § Regeringsformen

till Riksdagens antagande öfverlemna följande förslag till »Förordning

angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt.

Med upphäfvande af hvad allmän lag innehåller mot denna förordning

stridande, stadgas som följer:

Kommer i tvistemål, som är instämdt till underrätt, käranden tillstädes

å den till sakens företagande först utsatta dag och visar, att

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 11.

svaranden i laga tid fått stämning, men är svaranden borta utan att framte

laga förfall, och varder ej saken afdömd efter ty i 12 kap. 3 § Rättegångsbalken

sägs, böte svaranden fem kronor eller mera, högst tvåhundra kronor

Uteblifver svaranden utan anmäldt laga förfall å dag, till hvilken saken blifvit

uppskjuten, och vållas af svarandens uteblifvande ytterligare uppskof böte

som nyss är sagdt, der ej särskildt vite är af Rätten satt.

Har någon blifvit fäld till böter enligt denna Förordning, skola bötema

genast uttagas, utan hinder deraf att det beslut, hvarigenom de blifvit

ådömda, ej vunnit laga kraft. Yisar svaranden innan sakens slut, att han

haft förfall och ej kunnat Rätten det kungöra, gånge böterna åter!»

Hvad föredraganden sålunda hemstält behagade, uppå

tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter, Hans Maj:t

Konungen i nåder bifalla; och skulle i följd deraf till

Riksdagen aflåtas nådig proposition af den lydelse, bilagan

Litt. A. till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Otto Rooth.

Bih. till Riksd. Prot. 1 Sami 1 Afd 7 Häft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.