Sök i Ratio Lex

Med förslag till Förordning angående förändrad lydelse af 30 och 143 §§ Strafflagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881

1883-04-24 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1883:42, Med förslag till Förordning angående förändrad lydelse af 30 och 143 §§ Strafflagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

1

N:o 42.

Ant. till Riksd. Kansli den 24 April 1883, kl. 5 e. m.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag till

Förordning angående förändrad lydelse af 30 och 143 §§

Strafflagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881; Gifven

Stockholms Slott den 13 April 1883.

Med öfverlemnande af de i Statsrådet och Högsta Domstolen i

ämnet förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, jemlikt 87 § Regeringsformen,

i nåder föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till

Förordning angående förändrad lydelse af 30 och 148 §§ Strafflagen

för krigsmakten den 7 Oktober 1881.

Härigenom förordnas, att 30 och 148 §§ Strafflagen för krigsmakten

den 7 Oktober 1881 skola erhålla följande förändrade lydelse:

30 §.

Hvad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om

sammanträffande af brott, om förening eller förändring af straff, om

återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller

upphäfva straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning af denna

lag, likväl med iakttagande af de ytterligare eller skiljaktiga stadganden,

som deri förekomma.

Bih. till Riksd. Prot. 1883. 1 Sami. 1 Afd. 30 Håft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 42.

I fråga om skadestånd galle ock allmän lag. Har krigsman, som

under utöfvande af befäl å kronans fartyg är ansvarig för dess säkerhet,

vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i

144 § sägs, vare dock, der han ej varder dömd till svårare straff än

disciplinstraff, icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom

förseelsen tillskyndats kronan.

148 §.

Till disciplinmål räknas de mål, som angå öfverträdelser af denna

lag, då de efter samma lags nedannämnda rum kunna försonas med

disciplinstraff, nemligen:

1) gemenskap med fienden, efter 56 §;

2) rymningsbrott, delaktighet deri eller stämpling dertill, efter 62,

64, 66, 67 och 69 §§; . . . c

3) olofligt undanhållande från krigstjenst^, _ etter b8 §;

4) underlåtenhet att uppenbara stämpling till uppror, efter 78 §;

5) sådana i 80 § omförmälda handlingar, hvaraf uppror eller upplopp

lätt kan föranledas, efter samma lagrum;

6) otillåtna sammankomster, efter 81, 82 och 83 §§;

7) vägran eller underlåtenhet att, fullgöra förmans befallning, efter

84, 85 och 87 §§; . ... , ..

8) underlåtenhet att efterkomma öfverordnad krigsmans ioreskrit
’

9) våld, hot eller förolämpning, hvarom förmäles i 90, 91, 97, 98

och 100 §§; dock att dessa mål ej må utan den förorättades uttryckliga

medgifvande behandlas såsom disciplinmål;

10) ohörsamhet eller uppstudsighet emot skildtvakt, annan vakt,

patrull eller annan för bevakning eller ordningens upprätthållande utstäld

eller utsänd truppafdelning, efter 94 och 95 §§;

11) oljud, oväsende eller annan förargelse, fylleri, opålitlighet och

oanständigt uppförande samt vanvård af den aktning, som krigsman

bör af annan ega, efter 102 §;

12) krigsbytes tagande utan lof, efter 103 §;

13) oförsigtigt omgående med eld, efter 109 och 110 §§;

14) obehörigt nyttjande af kronans egendom, efter 111 §;

15) oloflig. försäljning, pantsättning eller annan förskingring, förstörande

eller skadande af bevärings- eller beklädnadspersedlar, ammunition,

tjenstehäst eller dess mundering eller foder, eller hvad an
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

nät som till utrustning hörer, samt de flera förbrytelser, som omförmälas

i 112 §, efter samma lagrum;

16) åtgärd af förman, som hörer till manskapet, hvarigenom underlydande

förmås till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete,

efter 125 §; så ock emottagande af sådant utaf underlydande då

det bjudes såsom af fri vilja, efter samma lagrum;

17) befälbafvares försök att vid mönstring dölja befintlig brist i

vapen eller annat, som hörer till rustning eller mundering, efter 129 §;

18) obehörigt öfvergifvande af eller försummelse på post, efter

140 och 141 §§;

19) dubbel legotagning eller delaktighet deri, efter 142 §;

20) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjensten,

efter 144 §, der ej genom förseelsen uppkommit skada eller kostnad,

från hvars ersättande befrielse kan, enligt hvad i 30 § sägs, ega rum;

samt

21) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i embete!

af den, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, efter

146 §•

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 42.

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms Slott

Tisdagen den 6 Mars 1883,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyekn,

Friherre von Otter,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Ryding.

Efter gemensam beredning med Chefen för Sjöförsvarsdepartementet

anförde Departementschefen Statsrådet von Steyern i underdånighet:
”Inom

Riksdagens Andra kammare väcktes under 1882 års riksdag

förslag om förändrade stadganden angående befälhafvares å kronofartyg

ersättningsskyldighet för skada, som genom befälhafvarens vållande,

men utan uppsåt, tillskyndats fartyget eller annan egendom.

Motionären erinrar, att grunden för sjöofficerares ersättningsskyldighet

för skada, vållad under tjensteutöfning, vore att söka i 6 Kap. 1 §

Strafflagen, som hade följande lydelse: ”Skada, som någon genom brott

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 42.

annan tillfogar, skall af den brottslige gäldas, ehvad brottet skett med

uppsåt eller af vållande. Har den, som skadan led, genom eget vållande,

dertill medverkat; varde skadeståndet jemkadt, efter ty som skäligt

pröfvas.” Ordet brott i detta lagrum tolkades så, att den, hvilken

såsom befälhafvare på ett örlogsfartyg gjort sig skyldig till felaktigt

omdöme eller till mindre förseelse i tjensten, hvaraf skada uppstått,

och härför dömdes till ett lindrigare straff med stöd af 144 § i Strafflagen

för krigsmakten, i och med detsamma känts skyldig till brott,

hvilket naturligtvis haft till följd, att han dömts att ersätta skadan.

Motionären befarade, att detta förhållande kunde menligt inverka på

våra sjöofficerares utveckling till djerfhet och kraftigt initiativ. Enfartygschefs

beslut måste i farans stund oftast fattas ögonblickligt och den

utväg han väljer, för att draga sig ur en plötsligt framträdande fara,

berodde mer af hans sjömannainstinkt och erfarenhet än af moget öfvervägande,

som vid. tillfället förbjöd sig sjelf. Under sådana förhållanden

vore det billigt, ja rättvist, att lagen vid tillämpning af straff

toge sjömannens exceptionella ställning i beräkning. Strängt straff efter

krigslagarne kunde gerna drabba befälhafvare!''! för fel och försummelse

i hans tjenst,, men han borde ej tvingas att under denna sin tjensteutöfning

ständigt hafva för ögonen eventuel ekonomisk ruin för sig och

familj, hvarje gång hans sjömannaomdöme sattes på prof under kritiska

förhållanden. Motionären föreslog, att Riksdagen ville för sin del medgifva,

att på .Kongl. Majrts pröfning i hvarje fall finge bero, huruvida

kronans rätt till ersättning af befälhafvare å kronans fartyg skall göras

gällande, då skada å fartyget uppkommit endast genom befälhafvarnes

vållande och ej af uppsåt, äfvensom då af enahanda anledning å annan

egendom förorsakats skada, hvilken kronan såsom fartygets egare i

första hand ålagts ersätta.

Lag-Utskottet erkände i viss mån det berättigade i motionens syfte,

men hade åtskilligt att erinra emot det sätt, hvarpå motionären velat

vinna detsamma, samt anförde såsom ett hufvudskål för sitt afstyrkande

utlåtande, att förslaget icke kommit från Eders Kongl. Maj:t i form af

en Kongl. proposition, och att Riksdagen ej borde ‘taga initiativet till

bestämmelser, som skulle för sjöofficerare och underofficerare göra andra

regler gällande än för andra embetsmål! enligt 25 och 6 Kapitlen af

allmänna Strafflagen.

I en vid Utskottets betänkande fogad reservation hafva åtta bland

Utskottets ledamöter yrkat, att Utskottet måtte hemställa om bifall till

motionen på det sätt, att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhölle om

framläggande af förslag till författning hufvudsakligen af det innehåll

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

att, derest någon under utöfningen af befäl a kronans fartyg visade

vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjensten och

derför blefve stöld under åtal, fråga om skadestånd för den förlust,

som den felaktigt tillskyndat staten vare sig omedelbart genom skada

å fartyget med hvad dertill hörde eller medelbart derigenom, att staten

såsom redare måste vidkännas skyldighet att gälda å annans egendom

genom det felaktiga förfarandet uppkommen skada, icke måtte i

sammanhang med åtalet af åklagaren väckas, utan denne endast ega

att jemlikt 10 Kap. 12 § Rättegångsbalken förbehålla staten rättighet

att å skadestånd särskilt kära samt att det skulle åligga åklagaren

att, sedan öfver åtalet blifvit slutligen dömd!, insända handlingarna till

Sjöförsvarsdepartementet; hvarefter, sedan vederbörande blifvit hörde,

Konungen, enligt de i gällande sjölag stadgade ^grunder för enskild

fartygsbefälhafvares ersättningsskyldighet i ty mål, egde pröfva och

besluta, huruvida käromål å skadestånd skulle mot den felaktige

väckas eller ej.

Första Kammaren återremitterade betänkandet till Lag-Utskottet

för att dermed ådagalägga sina sympatier för en lagförändring i det

af motionären angifna syfte. Redan innan detta skedde hade betänkandet

af Andra Kammaren bifallits. Under diskussionen hade dock

samtlige talare erkänt, att en lagförändring, hvarigenom de af motionären

anmärkta olägenheter i någon mån afhjelptes, vore af behof

påkallad. * _ .

I anledning af hvad sålunda förekommit har Eders Kongl. Maj:t

för vinnande af utredning, huruvida åtgärder borde i förevarande hänseende

vidtagas, och i sådant fall angående beskaffenheten af dessa

åtgärder anbefalt Marinförvaltningen att i ärendet afgifva underdånigt

utlåtande. Marinförvaltningen förklarar . sig anse en lagförändring i

ofvan angifna syfte påkallad både af billighet och af omtanke för kronans

egen välförstådda fördel, och har Marinförvaltningen stödt denna

åsigt på de skäl, som vid sistlidet års riksdag anfördes för bifall till

den då väckta motionen i ämnet.

Innan jag öfvergår till en framställning af det förslag, som jag

anser påkalladt af hvad i ämnet förekommit, torde det tillåtas mig att

meddela hufvudinnehållet af de uppgifter angående främmande_ länders

lagstiftning i frågan, som genom Utrikesdepartementet blifvit infordrade.

Det har upplysts, att i England och Nederländerna ersättningsskyldighet

för skada, genom befälhafvarens vållande uppkommen å

kronans fartyg, icke finnes i lag stadgad; att i Danmark, Tyskland,

Frankrike, Nordamerikas Förenta stater och Ryssland sådan ersättnings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 42.

skyldighet visserligen finnes enligt lag, men att den i de fyra förstnämnda

staterna aldrig och i Ryssland högst sällan utkräfves; samt att

i Österrike och Italien den i lag stadgade ersättningsskyldigheten endast

i vissa fall, då Marinstyrelsen finner skäl dertill, tages i anspråk.

I Norge synes förhållandet vara detsamma som hos oss. I det enda

fall, der fråga om ersättning under senare tider uppstått, utsöktes den

likväl ej vid domstol utan eftergafs på Regeringens förslag af Stortinget,

sedan fartygschefen först dömts till kriminelt ansvar. I allmänhet

gälla de inkomna upplysningarna endast skada, som vållats å förande

fartyg. Från Frankrike och Förenta Staterna meddelas dock uttryckligen,

att jemväl skada, som genom befälhafvarens vållande tillfogas

enskilda, gäldas af statsmedel.

Hvad våra inhemska förhållanden beträffar, torde det för frågans

bedömande vara af hufvudsaklig vigt att tillse, i hvad mån skiljaktighet

i förevarande hänseende förefinnes mellan sjöofficerens ställning å ena

sidan och den enskilde fartygsbefälhafvarens å den andra.

_ Reglerna för kofferdiskeppares ersättningsskyldighet, vare sig till

rederiet eller andra för den skada, som genom hans vållande uppkommit,

finnas upptagna i Sjölagens 49 §, så lydande: »Befälhafvare!!

vare skyldig att ersätta den skada, som åkommer genom hans försummelse

vid bevakande af redares eller godsegares rätt och bästa. För

den skada, som genom befälhafvarens eller besättningens fel eller försummelse

i tj ensten annan tillskyndas kan, ans vare redarn e med fartyg

och frakt, och söke sitt åter af den, som skadan vållat». Jag antager

att uttrycket »försummelse» i första stycket bör fattas lika vidsträckt

som »fel och försummelse i tj ensten» i andra stycket, Enligt denna

paragraf är skepparen således skyldig ersätta all skada, som vållats genom

lians försummelse, älven om det fel, som lägges honom till last, ej

vant så svårt, att de! påkallat kriminelt ansvar efter 288 § i Sjölagen.

För sjöofficer gälla 80 och 144 §§ i Strafflagen för krigsmakten, jemförda

med 6 Kap. allmänna Strafflagen. Han är enligt dessa lagrum

skyldig ersätta all skada, som uppkommer genom hans vårdslöshet,

försummelse, oförstånd eller oskicklighet. Huruvida denna ersättningspligt^

är strängare, än den som åligger enskild fartygsbefälhafvare, beror

derpå, om uttrycken »försummelse” eller »fel och försummelse i tjensten»

i 49 § Sjölagen omfatta jemväl oförstånd och oskicklighet. Att, dessa

fel nämnas särskild! i Strafflagen berättigar till den slutsats, att med

hem afses något annat än försummelse, och om detta äfven är Sjölagens

mening, skulle således skeppare hafva den fördel framför sjöofficer, att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

lian går fri från skadeersättning, om lian endast visar oskicklighet och

oförstånd. Fullt klar är saken dock visserligen icke.

I ett fall innehåller Sjölagen en närmare bestämmelse af den i

49 § angifna regel. När skada uppstår genom att fartyg seglar eller

drifver på annat fartyg, skall enligt 173 § domstolen, vid bedömande

af frågan om vållandet, taga i betraktande om tiden medgaf öfverläggning

eller om beslut skulle plötsligen fattas. Denna paragraf, som

reglerar förhållandet mellan två rederier i fråga om hvem, som skall

ersätta uppkommen skada, är naturligtvis tillämplig äfven i det fall,

att det ena fartyget tillhör kronan. Befrias kronan på grund af denna

paragraf från att ersätta den å andra fartyget uppkomna skadan, förfaller

i och med detsamma all skyldighet för kronans fartygsbefälhafvare

att ersätta samma skada, och han kommer alltså lika väl som den

enskilde fartygsbefälhafvaren i åtnjutande af de fördelar, denna paragraf

erbjuder. .

Om det sålunda synes ganska tvifvelaktigt, huruvida sjölagen kan

i fråga om skadestånd anses mildare mot enskild fartygsbefälhafvare

än Strafflagen för krigsmakten mot sjöofficer, så är deremot den förres

ställning vida gynsammare derigenom, att äfven i de fall, der ersättning

enligt gällande lag skulle kunna honom åläggas, densamma, så

vidt för mig uppgifvits, aldrig plägar utkräfvas. Rederiet vänder sig

icke i detta hänseende mot skepparen; det har i vanliga fall assurera^

sitt fartyg och får sin ersättning af assuradören. Denne åter söker

ej sin skada igen af befälhafvare^ emedan ett sådant förfarande skulle

med den uppfattning af dylika frågor, som inom handelsflottan råder,

mötas af allmänt ogillande. Skeppares ansvarighet för skada, der den

ej vållats af uppsåt, kan således sägas ej vidare existera; den har

öfvertagits af assuradörerna. Det är med afseende härpå man med

skäl sagt att befälhafvare å kronans fartyg, utom de skyldigheter, som

åligga en koff er diskepp are, äfven har den att vara kronans assuradör.

Häri ligger onekligen ett orimligt missförhållande mellan det begångna

felet och den dermed förbundna påföljden. Felet kan inskränka

sig till ett misstag, ett förbiseende, som vid utförande af ett så svårt

och farligt uppdrag som fartygsbefälhafvarens knappt står i mensklig

förmåga att undvika, helst hans beslut i farans stund ofta måste fattas

ögonblickligen och utan rådrum till öfverläggning. Påföjden åter är en

skadeersättningsskyldighet, som ju dyrbarare den materiel, hvilken anförtros

åt fartygsbefälhafvaren, måste göras, för att motsvara de ökade

fordringarna på krigsduglighet, desto säkrare leder till hans fullständiga

ekonomiska ruin.

)

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 42. 9

Men, utom det att en så långt drifven ersättningsskyldighet svårlgen

kan öfverensstämma med lagstiftningens anda och grunder, måste

den utöfva eu ganska menlig inverkan på beskaffenheten af det vapen

åt hvilket en vigtig del af vårt försvar är anförtrodt. Då sjöofficeren

vet, att äfven den dugligaste fartygsbefälhafvare kan för ett under tjensteutofnmg

begånget obetydligt fel ådraga sig ersättningar, som bringa

honom och hans familj på ekonomiskt obestånd för lifstiden, kan det

ej undvikas, att denna tanke utöfvar ett nedLyckande och förlamande

mtiytande på hans företagsamhet och handlingskraft och frestar honom

att 1 framstå rummet iakttaga all den försigtighet, som låter förena sig''

med ett någorlunda oklanderligt utöfvande af hans tjenst. Att sjööfningarna

härigenom skola i hög grad lida, och deras resultat, i svnnerhet

med hänsyn till manoverfärdighet, blifva väsentligen förringade är

uppenbart. Det ligger derföre ej mindre i flottans, d. v. s. statens ’ intresse

an 1 de ersättningsskyldiges, att dessas ansvarighet begränsas.

Att inskränka förändringen dertill, att skadeståndsfrågor förklaras

hora bedömas efter sjölag, skulle, efter hvad jag förut sökt visa, svårligen

eller åtminstone ej med visshet medföra någon fördel för sjöofficeren

da den enskilde fartygsbefälhafvarens gynsammare ställning

ic e beror pa lagen, utan derpå, att dess tillämpning icke mot honom

sattes 1 fråga Den af reservanterna i 1882 års Lag-Utskott anvisade

utväg, att, 1 likhet med hvad 1 andra länder blifvit praxis, låta Kongl

Maj:t, efter det frågan om kriminel ansvar afgjorts, bestämma, huruvida

anspråk pa skadeersättning bör anhängiggöras eller ej, är måhända

nog främmande för våra vanor och rättegångsformer för att, kunna pårakna

Riksdagens bifall, helst det måste betraktas såsom en olägenhet

att ej skadestånds- och ansvarsfrågorna samtidigt afgöras. Marinförvaltmngen

tiar och af sist anförda skäl uttalat sig till förmån för den ändring

1 o tran lagens för krigsmakten stadgande om skadestånd, att sådant förklaras

icke höra af domstol ådömas, när befälhafvare^ förseelse ej varit

större, an att den enligt 144 § i Strafflagen för krigsmakten kunnat försonas

med disciplinstraff. För svårare fall af vårdslöshet och försummelse

skulle således, ersättningsskyldigheten qvarstå, men detta torde

vara tunt 1 sm ordning och jemväl öfverensstämmande med den upprättning,

som ledt förenämnde reservanter inom Lag-Utskottet,

u r-11 Befne*sen från skadeersättning bör naturligtvis tillkomma ej blott

beiaihafvaren, utan en hvar som, om ock mera tillfälligt, å fartyget utofvar

befäl och 1 sådan egenskap ansvarar för fartygets säkerhet. Förseelsen

bor, for att frihet från ersättningsskyldighet skall ega rum, vara

Bih. till Riksd. Prot. 1883. 1 Sami. 1 Afd. 30 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

begången vid fartygets manövrering eller navigering. Skadan kan svårligen

bestämmas inskränktare än till all skada och kostnad, som diab

bär kronan, vare sig omedelbart eller medelbart genom skyldigheten

att såsom redare ansvara för den förlust, som drabbar annan.

Till fullgörande af Eders Kongl. Maj:ts föreskrift att yttra sig

derom, huruvida befrielse från skadeersättningsskyldighet bör under

några förhållanden tillkomma lotsar å kronans fartyg, hafva Marinföl

valtningen och Lotsstyrelsen i gemensamt utlåtande anfört, att lots icke

vid utöfningen af sin tjenst förer befäl å det fartyg han lotsar, och att

han icke, enligt 15 § af förordningen om lotsverket den 15 Februari

1881, har att ansvara för fartygets manövrering, utan endast att lemna

anvisning om den kurs, som bör styras. Lemnar han origtig anvisning,

så att fartyget sättes på grund, innehåller 102 § af tjenstgörmgsreglementet

bestämmelser om det straff, som härför drabbar honom, sa

framt olyckan inträffat i följd af hans okunnighet, vårdslöshet, oförsigtighet

eller försummelse. Med hänsyn till strängheten af dessa straff

och då lotsförfattningarna i öfrigt icke innnehålla något om skyldighet

för lots att ersätta genom felaktig lotsning vållad skada, förekommer

nu mera i allmänhet icke ersättningstalan mot lots. Föreskrift i det

antydda syftet beträffande lots ansågs alltså för närvarande icke af behofvet

påkallad.

Jag hemställer på grund af hvad sålunda förekommit, att ituers

Kongl. Maj:t täcktes, för det ändamål 87 § Regeringsformen förmäler,

genom note ur protokollet inhemta Högsta Domstolens yttrande öfver

följande

Förslag till

Förordning angående förändrad lydelse af 30 § Strafflagen för krigsmakten

den 7 Oktober 1881.

Härigenom förordnas, att 30 § Strafflagen för krigsmakten skalf

erhålla följande förändrade lydelse:

Hvad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om

sammanträffande af brott, om förening eller förändring af straff, om

återfall i brott, om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfva

straffbarhet, samt om skadestånd, lände till efterrättelse vid tillämpning

af denna lag, likväl med iakttagande af de ytterligare eller

skiljaktiga stadgande!), som deri förekomma. Har krigsman, som under

utöfvande af befäl å kronans fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid

fartygets manövrering eller navigering begått förseelse som i 144 §

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

sägs, och varder han ej dömd till svårare straff än disciplinstraff, vare

ej skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen må

hafva tillskyndats kronan.»

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lemna

nådigt bifall.

Ex protocollo

Otto Eooth.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts

Högsta Domstol Onsdagen den 14 Mars 1883.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Wretman,

Rabe,

von Segebaden,

Hernmarck,

Wedberg,

Ahlgren,

Annerstedt.

Tillförordnade Byråchefen, Revisionssekreteraren Lilienberg föredrog

i underdånighet:

Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den 6 innevarande månad, hvarmedelst,

för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmälde, Högsta Domstolens

utlåtande blifvit infordradt öfver följande inom Justitiedepartementet

upprättade förslag till

Förordning

angående förändrad lydelse af 30 § Strafflagen för krigsmakten den 7

Oktober 1881.

Härigenom förordnas, att 30 § Strafflagen för krigsmakten skall

erhålla följande förändrade lydelse:

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 42.

»Hvad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om

sammanträffande af brott, om förening eller förändring af straff, om

återfall i brott, om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfva

. straffbarhet, samt om skadestånd, lände till efterrättelse vid till—

läspning af denna lag, likväl med iakttagande af de ytterligare eller

skiljaktiga stadganden, som deri förekomma. Har krigsman, som under

utöfvande af befäl, å kronans fartyg är ansvarig för dess säkerhet vid

fartygets manövrering eller navigering, begått förseelse som i 144 §

sägs, och varder han ej dömd till svårare straff än disciplinstraff, vare

e.j skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen må

hafva tillskyndats kronan.»

Justitieraden Wretman, Rabe, von bsgebaden och Hernmavch funno

sig icke ega anledning till någon erinran deremot, att om krigsman,

som, under utöfvande af befäl å kronans fartyg med ansvarighet för

dess säkerhet, begått vid fartygets manövrering eller navigering förseelse,

som i 144 § uti Strafflagen för krigsmakten sägs, hans ersättningsskyldighet

till kronan för skada eller kostnad inskränktes till svårare

fall; men då det derom föreslagna stadgande vore så affattadt, att det,

om förslaget blefve lag, syntes kunna föranleda antagande att stadgandet

ej egde tillämpning, när icke domstol utan vederbörande befälhafvare

för förseelsen ålagt den felaktige disciplinstraff, ansågo Justitieråden

sig, till förekommande af en sådan .mening och jemväl för vinnande

af en, i deras tanke, lämpligare redaktion af det förändrade innehåll,

som 30 § uti Strafflagen för krigsmakten skulle få, böra hemställa, att

förslaget måtte ändras så, att, enligt detsamma, sistnämnda paragraf

komme att erhålla ungefär följande lydelse:

Hvad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om

sammanträffande af brott, om förening eller förändring af straff, om

återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller

upphäfva straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning af denna

lag, likväl med iakttagande af de ytterligare eller skiljaktiga stadganden,

som deri förekomma.

I fråga om skadestånd gälle ock allmän lag; dock vare krigsman

som, under utöfvande af befäl å kronans fartyg med ansvarighet för

dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse,

som i 144 § sägs, ej skyldig gälda kronan tillskyndad skada eller

kostnad, der förseelsen ej varit af svårare beskaffenhet, än att den ansetts

kunna med disciplinstraff försonas.

Justitieråden Wedberg och Annerstedt lemnade förslaget titan annan

anmärkning, än att de ansågo det föreslagna nya stadgandet lämpligen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

icke kunna i 30 § insättas, utan att första punkten och början af den

föreslagna andra ändrades på sätt Högsta Domstolens fleste ledamöter

hemstält.

Justitierådet Ahlgren lemnade för sin del förslaget utan annan anmärkning,

än att han hemstälde, huruvida icke ifrågavarande paragraf

kunde erhålla följande lydelse:

Hvad----af denna lag, likväl med iakttagande af hvad här

nedan i denna paragraf stadgas, så ock af de ytterligare eller skiljaktiga

stadganden, som eljest i denna lag förekomma.

Har---tillskyndats kronan.

Ex protocollo

Tli. Wilh. Malm.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

15

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans May.t Konungen i Statsrådet å Stockholms

Slott Fredagen den 13 April 1883,

i närvaro af:

Hans Excellens Ilerr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Ryding,

Justitieråden: Ahlgren,

Annerstedt.

Statsrådet Friherre von Otter anmäldes vara af sjukdom hindrad

att komma tillstädes.

l:o.

Efter gemensam beredning med Chefen för Sjöförsvarsdepartementet

anmälde Departementschefen Statsrådet von Steyern Högsta Domstolens

yttrande öfver det inom Justitiedepartementet upprättade förslag

till förordning angående förändrad lydelse af 30 § Strafflagen för

krigsmakten den 7 Oktober 1881.

Departementschefen anförde: »Den af Högsta Domstolens fleste

ledamöter föreslagna redaktionsförändring, hvarigenom 30 § skulle delas

i två stycken, det sista innehållande så väl den allmänna regeln beträffande

skadestånd som det nu ifrågasatta undantaget från samma regel,

. är i formelt hänseende att föredraga framför det ursprungliga förslaget.

Af större vigt är en anmärkning angående förslagets innehåll, hvarom

fyra ledamöter i Högsta Domstolen förenat sig. Enligt det i den

äldre Strafflagen för krigsmakten genomförda och jemväl i den nu gällande

iakttagna språkbruk användes uttrycket döma till disciplinstraff,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

då straffet ålägges af krigsdomstol, men belägga med disciplinstraff, när

straffmyndigheten ntöfvas af befälhafvare. Då nu förslaget innehåller,

att skada ej skall gäldas, när den tilltalade ej varder dömd till svårare

straff än disciplinstraff, kan härigenom, enligt de fyra ledamöternas i

Högsta Domstolen mening, föranledas det antagande, att stadgandet ej

eger tillämpning, när befälhafvare belagt förseelsen med disciplinstraff,

utan att skadeersättning då skulle kunna utsökas genom särskild rättegång.

De hafva derföre föreslagit utbyte af uttrycket dömd mot ett

annat, som gjorde tydligt, att ersättningsskyldigheten skulle förfalla

äfven då, när befälhafvaren ålagt disciplinstraff.

Derest någon otydlighet i det sålunda anmärkta hänseendet skulle

förefinnas, synes den mig dock icke böra på nu föreslaget sätt undanrödjas.

Vill man ej ens i den högsta administrativa myndighetens hand

lägga makten att befria den skyldige från skadestånd, bör det ännu

mindre få bero af en underordnad embetsman att utöfva en så vidsträckt

rättighet. För min del skulle jag derföre vilja föredraga ett

förbud för befälhafvare att upptaga dylika mål till handläggning, hvarigenom

man erhölle visshet derom, att skadeståndsfrågan endast kom

att pröfvas af domstol. Ett sådant förbud skulle meddelas genom ändring

i den § af Strafflagen för krigsmakten, der de förseelser uppräknas,

som kunna af befälhafvare med straff beläggas, nemligen § 148,

i hvars 20:de punkt det erforderliga tillägget borde införas.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört hemställer jag, att

Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att enligt 87 § Regeringsformen

antaga en förordning angående förändrad lydelse af 30 och

148 §§ Strafflagen för krigsmakten.»

På tillstyrkan afl Statsrådets öfriga ledamöter behagade

Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredragande

Departementschefen sålunda hemstält; och skulle

till följd häraf till Riksdagen aflåtas nådig proposition

af innehåll Bil. A vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Otto Rooth.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS TRYCKERI, 18S3.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.