Angående förändring i vissa för den inrikes posttrafiken gällande portosatser
1884-02-14 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1884:17, Angående förändring i vissa för den inrikes posttrafiken gällande portosatser
Dokumentets text
Kongl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 17.
1
*
N:o 17.
Ank. till Riksd. Kansli den 14 Febr. 1884, kl. 2 e. in.
Kongl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen, angående förändring
i vissa för den inrikes posttrafiken gällande
portosatser; gifven Stockholms slott den 31 December 1883-
Under åberopande af bilagda statsrådsprotokoll öfver finansärenden,
vill Kongl. Maj:t, beträffande taxeringen af nedannämnda slag af
inrikes postförsändelser, härmed föreslå Riksdagen:
att för vanliga bref befordringsafgiften fastställes till
10 öre, om brefvets vigt ej öfverstiger 15 gram,
20 öre, om vigten öfverstiger 15, men ej 125 gram, och
30 öre, om vigten uppgår till mer än 125, men icke öfver
250 gram;
att för lokalbref eller sådant bref, som skall befordras till person,
hvilken vistas inom den stad, köping eller by, der försändelsen å postanstalt
eller i fast breflåda till befordran aflemnas, befordringsafgiften
bestämmes till 5 öre;
att för brefkort afgiften nedsättes till 5 öre för enkelt brefkort
och till 10 öre för brefkort, hvilket åtföljes af blankett till svar;
att för rekommendation af försändelse afgiften fastställes till
20 öre;
att hittills så kallade lösbref i afseende å så väl portots belopp
som dess ingående till postkassan likställas med vanliga bref;
. samt att nu föreslagna bestämmelser må träda i tillämpning med
ingången af år 1885.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR
O. R. Themptander.
Bih. till Riksd. Prot. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft.
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den 31 December
1883-
N ärvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,
Statsråden: ''Loven,
von Steyern,
Friherre von Utter,
Hammarskjöld,
Richert,
Themptander,
Ryding och
von Krusenstjerna, . •
Departementschefen Statsrådet Themptander föredrog vidare:
Generalpoststyrelsens underdåniga skrifvelse den 29 November
1883, deri styrelsen hemstält, att Kongl. Maj:t måtte i nådig proposition
föreslå Riksdagan att i gällande bestämmelser rörande inrikes postförsändelsers
taxering vidtaga sådana ändringar:
att för bref, hvilka icke vore att hänföra till lokalbref, befordringsafgiften
blefve faststäld till
10 öre, om brefvets vigt ej öfverstege 15 gram,
20 öre, om vigten öfverstege 15, men ej 125 gram, och
30 öre, om vigten uppginge till mer än 125, men icke öfver
250 gram,
att för lokalbref afgiften komme att utgöra 5 öre;
att afgiften för brefkort blefve nedsatt till 5 öre för enkelt kort
och till 10 öre för brefkort, hvilket åtföljdes af blankett till svar;
att afgiften för rekommendation blefve faststäld till 20 öre;
»samt att befordringsafgiften för hittills så kallade lösbref komme
att, lika med portot för alla andra bref, ingå till postkassan.
Efter att hafva redogjort för innehållet af denna Generalpoststyrelsens
skrifvelse, hvilken Departementschefen anhöll måtte få protokollet
biläggas, (Bil. —) yttrade Departementschefen vidare:
3
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 17.
»Redan 1857 hemstälde Generalpoststyrelsen, att, i sammanhang
med det då förestående införandet af det nuvarande myntsystemet,
portoafgiften för bref af enkel vigt måtte nedsättas till 10 öre. I den
nådiga proposition, som rörande riksmyntssystemets tillämpning på
portosatserna den 3 April samma år afläts till Riksdagen, fann Kongl.
Maj:t sig väl för det dåvarande icke böra föreslå annan ändring i brefpost,
än att den förutvarande portosatsen af 4 skillingar banko, motsvarande
i riksmynt. 12 Va öre, afjemnades till 12 öre, men uttalade
tillika sin förhoppning, att den af Generalpoststyrelsen tillstyrkta nedsättningen,
hvars fördelar ur synpunkten af så väl lindring i afgifter
för de brefvexlande som lättnad vid afgifternas beräkning och enkelhet
i räkenskaperna erkändes, skulle inom en icke aflägsen tidrymd kunna
åvägabringas; och äfven Riksdagen framhöll i den underdåniga skrifvelse
af den 30 Januari 1858, hvarmed omförmälda nådiga proposition besvarades,
önskvärdheten af en dylik nedsättning, ehuru genomförandet
deraf ansågs då icke kunna ega rum utan att menligt inverka på postverkets
förmåga att tidsenligt utveckla postanstalterna.
Den minskning i brefportot, för hvilken de båda statsmakterna
sålunda enstämmigt uttalade sig, måste numera anses vara af omständigheterna
i än högre grad påkallad. Under det att år 1858 genom
postverket befordrades endast 5,700,000 så kallade vanliga bref, utgjorde,
enligt hvad Generalpoststyrelsen upplyser, antalet af dylika under år
1882 genom postverket utvexlade bref icke mindre än 36,900,000, utvisande
en ökning med mer än 547 procent. Af dessa siffror synes
man berättigad att sluta, icke blott att det antal bref, som numera belöper
på en hvar korresponderande medlem af samhället., är vida större
än 1858, utan äfven, om man tillika beaktar den ökade spridning
skrifkonsten med en stigande upplysning erhållit inom landet, att deras
antal, som för meddelanden med hvarandra begagna postverket, väsentligen
ökats, samt att följaktligen en minskning i brefportot under närvarande
förhållanden skulle för dem, som hafva att utgöra denna afgift,
erhålla en qvantitativt större betydelse, på samma gång den komme att
sträcka sina verkningar till vidare kretsar och, utöfver hvad 1858 skulle
blifvit. fallet, bereda lindring i utgifter för mindre bemedlade korrespondenter.
Härtill kommer att efter de nedsättningar, som egt rum i portosatserna
i åtskilliga främmande länder, Sveriges befolkning, med hänsyn
till brefportots belopp, befinner sig i en ogynsam ställning i förhållande
till flertalet af Europas öfriga länder, i det att-, om, jemte Sverige,
några få länder undantagas, der skrifkunnigheten ännu icke vunnit en
mera allmän utbredning, i hela det öfriga Europa, och deribland jemväl
4
Ko''tgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.
* »
våra grannstater Norge och Danmark, det inrikes brefportot är lägre
än det svenska och mångenstädes understiger äfven det belopp, hvartill
Generalpoststyrelsen nu ansett brefportot härstädes böra nedsättas.
Under sådana förhållanden och då postverkets rörelse'' de senare
åren tagit en utveckling, som medgifvit icke blott att till fullo återgälda
den skuld å närmare IV2 million kronor, hvari postverket vid
1878 års utgång häftade till Statskontoret, utan äfven att derutöfver
afsätta öfverskott, hvilka för närvarande uppgå till 1,411,000 kronor
och antagas under år 1884 komma att växa till circa 2,000,000 kronor,
synes den portoreform, som redan vid 1856—1858 årens riksdag stäldes
i utsigt och hvarom 30’kanden sedermera vid åtskilliga riksdagar framträdt
i enskilda motioner, icke längre böra undanskjutas. Jag har förut
vid åtskilliga tillfällen, då postverkets angelägenheter förelegat till behandling,
framhållit såsom min åsigt, att, när postverkets inkomster
visade sig större, än som erfordrades för utgifterna, de uppkommande
öfverskotten i främsta rummet borde tagas i anspråk för att, jemte utvidgade
tillfällen till postutvexling, i den mån sådana kunde vara påkallade,
bereda skäliga nedsättningar i portosatserna, samt att först, då
berättigade anspråk i dessa hänseenden blifvit tillgodosedda, borde
ifrågakomma att för öfriga statsutgifters bestridande beräkna tillskott
af postmedlen. Med ledning af den i allmänhet vunna erfarenheten
om nedsatta tratikafgifters förmåga att framkalla en ökad trafik, hyser
jag ock den öfvertygelsen, att äfven i detta fall de nu föreslagna portonedsättningarne
skola föranleda en ökad korrespondens och dymedelst
främja en tillväxt i postuppbörden, som i en snar framtid skall lemna
tillfälle att här, såsom i flera andra länder, låta bidrag från postverket
ingå i budgeten såsom eu inkomst att disponeras för statens allmänna
behof.
Det är på grund af denna min uppfattning, som jag nu anser
mig böra förorda ej mindre den ifrågasatta nedsättningen af det enkla
brefportot från 12 till 10 öre, utan äfven de öfriga portoförändringar,
Generalpoststyrelsen föreslagit, och hvilka, utom i hvad desamma afse
de så kallade lösbrefven, hvarom jag anhåller att här nedan särskildt
få yttra mig, påkallas dels för att bibehålla den nuvarande proportionen
mellan afgiften för vanliga bref och portosatserna för lokalbref
och brefkort, och dels för att till lättnad vid portoafgifternas beräkning
och räkenskapsföringen samt kontrollen öfver taxeringen bringa dessa
afgifter till öfverensstämmelse med decimalsystemet.
Att en sådan förändring nu kan genomföras utan äfventyr för
postverkets förmåga att med egna medel bestrida sina utgifter, synes
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.
mig General poststyrelsens utredning på ett nöjaktigt sätt ådagalägga.
Visserligen skulle, enligt dess beräkning, med tillämpning af de nu
föreslagna nya portosatserna, postverkets inkomster, Indika under tiden
från och med den 1 Juli 1882 till och med den 30 Juni 1883 utgjort
omkring 5,703,000 kronor, för år 1885 komma att nedgå till 5,210,000
kronor, under det att postverkets utgifter för samma år i det statsförslag,
som inom kort kommer att föreläggas Eders Kongl. Maj:t,
upptagits'' till 5,513,000 kronor. För att åstadkomma jemvigt mellan
inkomster och utgifter, skulle således af postverkets från föregående
år samlade öfverskottsmedel erfordras ett tillskott för år 1885 af 303,000
kronor. Af skäl, hvilka jag torde få närmare utveckla, då det omförmälda
statsförslaget förekommer till pröfning, vågar jag dock hysa den
förhoppning, att den verkliga bristen i postverkets stater för nämnda
år ingalunda skall komma att uppgå till så högt belopp; men, vare sig
att detta antagande kommer att visa sig rigtigt eller icke, bör i alla
händelser med visshet kunna påräknas, att för hvarje derefter följande
år det till bestridande af postverkets utgifter behöfliga tillskottet af
verkets öfverskottsmedel skall blifva mindre och mindre, och att inom
några få år full jemvigt i postverkets stater åter skall vara uppnådd.
Näppeligen lära nemligen postverkets utgiftsstater efter den betydande
förhöjning deri, som i nyssåberopade statsförslag föreslås, under den
närmaste framtiden komma att i väsentligare mån ökas; men väl är det
att vänta, att den tillväxt i postverkets inkomster, som under en följd
af år visat sig konstant, äfven framgent skall fortgå. Härför talar särskilt
den omständigheten, att brefutvexlingen inom Sverige ännu långt
ifrån nått en sådan utveckling, som inom flertalet öfriga länder, hvilkas
inbyggare kunna anses befinna sig på samma bildningsgrad som befolkningen
i vårt land. Under det att år 1881 antalet genom postverket
befordrade bref och brefkort utgjorde för hvarje invånare i
Sverige 8, belöpte sig antalet dylika försändelser under samma år på
hvarje invånare i Danmark till 16, i Frankrike till 17, i Tyskland till
18, i Nederländerna och Belgien till 19, i Schweiz och Nordamerikas
Förenta stater till 28 och i Storbritannien till 41. En fortgående betydande
tillväxt i post.utvexlingen bör då kunna äfven i Sverige förväntas.
Med anledning af Generalpoststyrelsens förslag i afseende å de
så kallade lösbrefven, hvilket förslag afser att befordringsafgiften för
dessa bref, som hittills utgått med 3 öre, måtte bestämmas lika med
portot för vanliga bref och, i stället att såsom för närvarande tillfalla
vederbörande postförvaltare, redovisas till postkassan, anser jag mig
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Ti.
höra erinra, att ett dylikt förslag framstäldes i nådig proposition till
1872 års Riksdag, men då icke tillvann sig Riksdagens bifall, enär
tillämpning på lösbrefven af det allmänna brefportot ansågs utgöra en
så känbar förhöjning i afgiften för befordran af bref mellan närliggande
landsorter, att densamma mångenstädes kunde komma att allt för
mycket betunga och dermed äfven hämma landtbefolkningens brefvexling.
Det skäl, hvilket sålunda af Riksdagen åberopades emot en reform,
som eljest af det dåvarande Bevillnings-Utskottet erkändes vara öfverensstämmande
med god ordning inom postväsendet, synes numera i det
hufvudsakliga hafva förlorat sin betydenhet, sedan med ett tillökadt
antal postanstalter lösbrefven efter hand så nedgått i antal, att desamma,
som år 1873 utgjorde 406,000, för år 1883 beräknats uppgå endast till
103,000; och då något mera vägande skäl icke torde kunna anföras,
hvarföre dessa bref, hvilka med post befordras från ort till annan, skulle
behandlas annorlunda än vanliga med posten fortskaffade bref, anser
jag mig, på de grunder i öfrigt, Generalpoststyrelsen anfört, böra tillstyrka
styrelsens förslag äfven i denna del.
Jag hemställer alltså, åberopande hvad jag nu yttrat, att Eders
Kong!. Maj:t måtte i nådig proposition beträffande taxeringen af nedannämnda
slag af inrikes postförsändelser föreslå Riksdagen:
att för vanliga bref befordringsafgiften fastställes till
10 öre, om brefvets vigt ej öfverstiger 15 gram,
20 öre, om vigten öfverstiger 15, men ej 125 gram, och
30 öre, om vigten uppgår till mer än 125, men icke öfver 250
gram;
att för lokalbref eller sådant bref, som skall befordras till person,
hvilken vistas inom den stad, köping eller by, der försändelsen
å postanstalt eller i fast breflåda till befordran aflemnas, befordringsafgiften
bestämmes till 5 öre;
att för brefkort afgiften nedsättes till 5 öre för enkelt brefkort
och till 10 öre för brefkort, hvilket åtföljes af blankett till svar;
att för rekommendation af försändelse afgiften fastställes till 20 öre;
att hittills så kallade lösbref i afseende å så väl portots belopp
som dess ingående till postkassan likställes med vanliga bref;
samt att nu föreslagna bestämmelser må träda i tillämpning med
ingången af år 1885.»
Till hvad föredragande Departementschefen sålunda
hemstält behagade Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkande
af Statsrådets öfriga ledamöter, lemna bifall;
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.
och skulle, i öfverensstämmelse med Departementschefens
derom gjorda hemställan, nådig proposition
till Riksdagen aflåtas af den lydelse Bil. Ditt. — till
detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Gustaf Munthe.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Generalpoststyrelsens underdåniga skrifvelse med förslag till
nedsättning i en del för den inrikes posttrafiken
gällande portosatser.
Till Konungen.
Med anledning af en utaf Generalpoststyrelsen i underdånig
skrifvelse den 12 december 1881 gjord framställning, behagade Eders
Kongl. Maj:t, i nådig proposition den 13 januari 1882, föreslå Riksdagen,
att för beredande af tillgång till de ökade utgifter, som blefve
eu följd af postförbindelsernas framtida utvidgning, samt för att bereda
allmänheten förmånen af nedsättningar i de inländska portosatserna,
Riksdagen måtte medgifva att, efter verkstäld återleverering till Statskontoret
af Postverket tillhandahållna förskott, blifvande öfverskott å
postmedlen, i den mån desamma ej erfordrades till kassaförlag för
Postverket, finge, förvaltade af Statskontoret i öfverensstämmelse med
de grunder Eders Kongl. Maj:t funne skäligt bestämma, tills vidare
användas ensamt för Postverkets egna ändamål.
Med anledning häraf hade Riksdagen, i skrifvelse den 21 maj
nästlidet år, förklarat sig anse, att postförbindelserna inom landet borde
fortfarande utvidgas och förbättras; hvarför också Riksdagen funnit
lämpligt att, för den närmaste framtiden, Postverket sattes i tillfälle
att af blifvande öfverskottsmedel, efter afdrag af hvad som erfordrades
till förstärkning af kassaförlaget, bestrida till äfventyrs erforderliga
kostnader för postutvexlingens underlättande.
Att åter för en längre framtid afse möjligen uppkommande öfverskott
uteslutande för Postverkets räkning, utan hänsyn dertill att, med
stigande inkomster, Postverket torde kunna till Statsverket aflemna
något bidrag, hade Riksdagen icke ansett vara af omständigheterna
med nödvändighet påkalladt.
Och hvad slutligen anginge det, såsom skäl för det äskade medgifvandet,
särskildt anförda behofvet af nedsättning i de enkla porto
-
2
satserna, hade, då frågan härom icke för tillfället förelåge till afgörande,
Riksdagen ansett sig förhindrad att, för en möjligen ifrågakommande
förändring i berörda hänseende, vidtaga en åtgärd, som
skulle medföra inskränkning i kommande Riksdagars rätt att förfoga
öfver Postverkets öfverskott.
Och hade, med afseende å hvad sålunda förekommit, Riksdagen
förklarat sig medgifva, att de öfverskott, som för tiden intill 1883 års
utgång kunna å postmedlen uppstå, må —- i den mån desamma ej
erfordras till kassaförlag för Postverket — förvaltade af Statskontoret
i öfverensstämmelse med de grunder Eders Kong!. Maj:t kunde firma
skäligt föreskrifva, enligt Eders Kongl. Maj:ts bestämmande användas
ensamt för Postverkets egna ändamål.
Efter det att, i nådig proposition den 10 nästlidne januari, blifvit
till Riksdagen gjord framställning om vidtagande af enahanda åtgärd
äfven i afseende å Postverkets öfverskottsmedel för nästinstundande
år, har, i skrifvelse den 13 sistförflutne juni, Riksdagen tillkännagifvit,
att, utan att inlåta sig på frågan om den framställning angående nedsättning
af det inrikes brefportot, som, på grund af hvad härvid förekommit,
kunde antagas möjligen komma att inom kort till Riksdagen
göras, Riksdagen, med afseende å vigten deraf att icke, genom att
redan för nästkommande år taga någon del af Postverkets öfverskottsmedel
i anspråk för Statsverkets räkning, försvåra till äfventyr behöfliga
förbättringar i postutvexlingen, bifallit Eders Kongl. Maj:ts
omförmälda framställning.
Efter det att, den 17 januari nästlidet år, blifvit till Statskontoret
gäldad sista återstoden af de förskott, som Postverket fått uppbära för
att — innan ännu de till kronobrefbäringens ersättande inrättade nya
postgångar och postanstalter lemnade den afkastning, som, sedan desamma
blifvit mera allmänt anlitade, kunde påräknas — sätta Postverket
i tillfälle att bestrida utgifterna för de sålunda vidtagna åtgärder
till postutvexlingens underlättande,
hafva intill denna dag blifvit till Statskontoret af Postverkets
öfverskottsmedel levererade................................................ kr. 1,375,000: —
som, med upplupna räntor, omkring .............................. » 36,000: —
lemnar en tillgång af......................................................... kr. 1,411,000: —.
Generalpoststyrelsen, som i särskild underdånig skrifvelse denna
dag haft tillfälle yttra sig rörande gjorda framställningar om utvidgande
af postförbindelserna, anser tiden vara inne att till pröfning anmäla
frågan, huruvida icke — vid omförmälda förhållande och då antagligt
är att, med fortsatt tillämpning af nu gällande taxebestämmelser, Post
-
3
verket skulle komma att, äfven under följande år, för en del postförsändelser
uppbära afgifter, som i medeltal, mer än skäligt vore, öfverstege
utgifterna för samma försändelsers befordran och postbehandling
— anledning må förefinnas att bereda allmänheten fördelen af någon
nedsättning i en del af de nu för den inländska posttrafiken gällande
portosatser.
Under förhandlingarna rörande fastställande af utgiftsstater för
Postverket har mer än en gång blifvit anmärkt, hurusom inom en del
andra länder Postverken äro i tillfälle att lemna, stundom ganska betydliga,
bidrag till bestridande af äfven andra statsutgifter än sådana, som
påkallas för postutvexlingens besörjande.
I afseende härå bör i främsta rummet anmärkas, att i allmänhet
de länder, inom hvilka ett dylikt förhållande förekommer, äro så belägna,
att deras Postverk kunna påräkna betydlig inkomst af transiterande
försändelser, hvilket åter i mycket ringa mån är fallet med vårt
land. Utom. det att den korrespondens, för hvilken t-ransitgodtgörelse
utgår till Svenska Postverket, är inskränkt till försändelser från och
till Norge samt i ytterst få fall från och till finska och ryska orter,
befordras äfven en mycket betydlig del af den norska korrespondensen
med ångfartyg, som underhålla direkt förbindelse mellan norska och
danska eller tyska hamnorter, hvarför ock Postverkets sammanlagda
inkomst af transitobefordran icke kan för år beräknas till mer än omkring
50,000 kronor.
Äfvenså bör, då fråga är om det finansiela resultatet af postinrättningens
verksamhet, tagas behörig hänsyn dertill att i flere länder
posttransporten å jernväg verkställes afgiftsfritt, och att, der en godtgörelse
för postbefordringen å jernväg utgår af postmedel, denna ersättning
i allmänhet uppgår till endast ett ringa belopp i jemförelse
med hvad för dylik postbefordran betalas af Svenska Postverket.
Oaktadt dessa, för postinrättningens ekonomi mindre fördelaktiga
förhållanden, anser Generalpoststyrelsen, anledning ingalunda saknas
antaga, att, om postinrättningens utveckling på ett tidsenligt sätt fortgår,
äfven Svenska Postverket skall kunna komma att, i en ingalunda aflägsen
framtid, lemna öfverskott, hvilka —- då Postverket icke af dem
har verkligt behof — både kunna och böra komma Statsverket till godo.
Innan en sådan anordning träffas, bör emellertid, enligt Generalpoststyrelsens
åsigt, icke allenast postförbindelserna hafva blifvit beredd
den ytterligare utvidgning, som kan anses erforderlig, utan äfven i en
del portosatser hafva vidtagits sådana jemkningar, som kunna finnas
billiga och med Postverkets tillgångar förenliga.
4
Till dylika, af omständigheterna påkallade åtgärder till postutvexlingens
ytterligare underlättande, måste, enligt Generalpoststyrelsens
uppfattning, äfven hänföras en nedsättning i det enkla brefportot från
12 till 10 öre.
För en sådan uppfattning talar, utom annat, jemväl den omständigheten,
att icke inom något europeiskt land, hvarest skrifkunnigheten
är så allmänt utbredd, som förhållandet är inom Sverige, för befordran
af ett inrikes enkelt bref betalas så hög afgift, som den, hvilken af
Svenska Postverket uppbäres.
Under det att nemligen enkla brefportot uppgår
i Ryssland till 7 kopek, motsvarande i svenskt mynt omkring 20 öre,
»
Finland » 20 penni »
»
»
T>
T)
14,4
))
Italien b 20 centesimi b
b
»
»
y>
14,4
»
Grekland b 20 leptas »
B
3)
»
»
14,4
utgör samma porto
Frankrike
)>
Spanien
D
Bulgarien och
»
Rumänien 15 centimer b
B
))
)>
»
10,8
))
))
Norge .................................................
10
»
))
Portugal 25 reis, motsvarande i
Tyskland 10 pfennige )) b
svenskt mynt
omkring
9,1
y>
»
b
))
».
8,9
»
»
Österrike och
TJngern 5 kreutzer » b
»
»
»
8,9
r>
b
Danmark ...........................................
8
»
b
Storbritannien 1 penny, motsvarande i
svenskt mynt omkring
7,5
b
Nederländerna 5 cents b
»
B
7,3
».
»
Belgien,
Schweiz och
-
Luxemburg 10 centimer »
»
»
B
»
7,2
Såsom bevis derpå att i allmänhet inom landet en nedsättning i
brefportot anses önsklig, lära ock få i underdånighet åberopas de
motioner, som härom blifvit väckta vid 1868, 1869, 1870 och 1874 års
Riksdagar.
Och om under de derpå följande åren dylika motioner icke inom
någon af Riksdagens Kamrar förekommit, torde vM sådant få anses
hafva egt sin grund, till en början, i insigten derom att under åren
1875—1880 Postverkets finansiela ställning icke medgaf vidtagande då
af liknande åtgärd, samt sedermera, åtminstone till någon del, i förutsättningen
att — om och när en gång omständigheterna funnos med
-
5
gifva en nedsättning i brefportot — frågan om vidtagande af de åtgärder,
till Indika ett dylikt förhållande kunde böra föranleda, skulle
Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning underställas.
Med förslaget om brefportots fastställande till tio öre afses
naturligtvis icke ensamt åstadkommande af en minskning i utgift för
korrespondenterna, utan äfven beredande i allmänhet af de fördelar,
som en på decimalsystemet fotad taxa medför.
Också borde, enligt Generalpoststyrelsens åsigt, den portoreform,
som nu i underdånighet föreslås, icke inskränkas ensamt till så kallade
vanliga bref utan jemväl omfatta bref kort, lokalbref och lösbref äfvensom
afgiften för försändelses rekommenderande.
För enkelt brefkort och för lokalbref utgår nu afgiften med 6 öre,
motsvarande hälft porto för vanligt bref. Denna afgift torde, i sammanhang
med förändring i sistnämnda portos belopp, böra nedsättas till
5 öre.
Rörande lösbref —- hvarmed afses bref, som med post fortskaffas
mellan personer, af hvilka den ene eller bägge vistas utom området''
af stad, köping eller by, inom hvilken postanstalt är belägen, och för
befordran af hvilket bref icke erfordras anlitande af mer än en postanstalt
eller af landtbrefbäring —• blef, vid medelportots införande,
genom nådig kungörelse den 9 mars 1855, meddeladt det förklarande,
att »dylika bref komma tills vidare att befordras mot enahanda afgift»,
som förut fans stadgad, »och hvilken fortfarande tillfaller postförvaltaren».
Afgiften utgör 3 öre för hvar vigt#af 100'' gram eller öfverskjutande
del deraf.
Den omständigheten att afgiften för befordran af lösbref tillgodokommer
vederbörande postförvaltare hindrar vanligt frimärkes användande
för frankerande af dylikt bref; hvarigenom åter icke allenast
vållas olägenhet för korrespondenterna, utan äfven föranledes större
omgång vid postbehandlingen af dessa bref, än hvad fallet är med
vanliga bref, för hvilka befordringsafgiften ingår till Postverket.
Också har mer än en gång blifvit bragt ä bane fråga om indragning
af ifrågavarande sportel.
Redan för mer än tjugutvå år sedan hade förslag härom blifvit
framstäldt och Generalpoststyrelsen erhållit nådigt förständigande att
yttra sig om grunderna för en omreglering af hithörande förhållanden.
Då emellertid den sportelersättning, som det hade blifvit nödigt
att, i sammanhang med lösbrefportots indragning till postkassan, tillerkänna
ett stort antal postförvaltare, befunnits komma att uppgå till
6
betydliga belopp, blef genom nådigt bref den 9 november 1861 meddeladt
det förklarande, att med vidtagande af ifrågastälda ändring i
afseende å lösbrefs frankering komrne att tills vidare anstå.
Sedermera har, i sammanhang med fastställandet af normalstat
för Postverket, blifvit, genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 6
juni 1873, för tillgodonjutande af de å samma stat uppförda löneförmåner
stadgadt det vilkor, att de minskningar i ännu återstående
sportelinkomster, som framdeles kunna för postpersonalen uppkomma,
ej må grundlägga anspråk på någon ersättning af Statsverket.
Något sådant hinder för lösbrefsportots indragning till Postverket,
som år 1861 föranledde ett uppskof med vidtagande af denna åtgärd,
förefinnes följaktligen icke numera.
Icke heller kan den minskning i inkomst, som genom en dylik
åtgärd skulle tillskyndas postförvaltarne, tillmätas något synnerligt afseende,
då inkomsten af denna sportel nästlidet år för samtlige postförvaltare
i riket icke uppgått till sammanlagdt mer än 2,125 kronor
68 öre, som i medeltal för hvar postkontorsföreståndare utgör omkring
11 kronor.
Och mindre än någonsin förtjenar den ifrågastälda indragningen
att i omförmälda afseende beaktas, derest den framställning, som, i
särskild underdånig skrifvelse denna dag, af Generalpoststyrelsen göres
om beredande af förbättrade lönevilkör för de svagast aflönade postförvaltarne,
vinner slutligt godkännande.
Derest portot för nu så kallade lösbref indrages till postkassan
och anstalt fogas derom att detta porto kan, såsom för andra försändelser,
utgöras med frimärke, förefinnes icke något skäl, hvarför dessa
bref, hvilka med post från en till annan ort befordras, skulle, derför
att de genom postiljon eller postförare till befordran emottagas eller
till adressat utlemnas, draga ett annat porto än det, som gäller för
alla andra, med post befordrade bref, af hvilka ett mycket stort antal
antingen genom landtbrefbärare eller i breflåda, som af postiljon medföres,
inkommer till postanstalt, under det att af samma bref en annan
del från inlemningsorten genom landtbrefbärare tillsändes adressaterna,
utan att veterligen någonsin ens blifvit framstäldt yrkande derpå, att
för ofvannämnda, i breflåda eller med landtbrefbärare till adressorten
inkomna bref eller för bref, som från inlemningsorten med landtbrefbärare
utsändas, skulle utgöras ett annat och lägre porto än det,
hvarmed öfriga, till postbefordran aflenmade bref beläggas.
I
7
nu ifrågavarande bref skall utgå med större eller mindre belopp,
anses ega någon afgörande betydelse.
Under det att postanstalternas antal, som år 1863 utgjorde 336,
och år 1873 uppgick till 576, efter hand ökats derhän, att detsamma
nu belöper sig till 1,704,
har, till följd häraf, antalet lösbref förminskats så att,
medan år 1863 de lösbref, för hvilka postförvaltare egde uppbära porto,
utgjorde.......................................................................................... 569,000,
detta antal sedermera nedgått år 1873 till ................................. 406,000
och för innevarande år ej kan beräknas uppgå till mer än omkring.
............................................................................................... 71,000.
Läggas till sistnämnda antal de lösbref, som befordras genom
poststation och hvilka ej antagas uppgå till mer än omkring 32,000,
så skulle för närvarande antalet lösbref, som med post fortskaffa^, icke
öfverstiga 103,000.
Uppbärande af ett tio öres porto för om förmälda bref skulle
följaktligen kunna beräknas bereda postkassan en årlig inkomst af
något mer än 10,000 kronor.
Vida mer än utsigten till denna inkomst tala för de nu varande
lösbrefvens taxerande såsom vanliga bref den enkelhet och reda vid
postbehandlingen, som derigenom skulle åstadkommas, och hvilka blifva,
af allt större betydelse ju mer posttrafiken tillväxer och postpersonalens
tid tages i anspråk för ökade och nya göromål.
Tydligt är det också, att kontrollen å postafgifternas behöriga
utgörande och redovisande måste i väsentlig mån försvåras, derest,
såsom här blefve förhållandet, i många fall, olika portosatser komme
att gälla för bref af enahanda slag, som med samma lägenhet fortskaffas.
Rekommendationsaf''giften, hvilken, efter att hafva utgått med 35
öre, blef, genom nådig kungörelse den 18 maj 1866, faststäld till 24
öre, har sedermera, jemlikt nådig kungörelse den 16 december 1870,
blifvit till 18 öre ytterligare nedsatt.
Då Generalpoststyrelsen i underdånighet föreslog ifrågavarande
afgifts bestämmande till sistnämnda belopp, skedde sådant med särskildt
afseende derå att för största antalet rekommenderade bref — de för
hvilka enkelt porto utgöres — befordrings- och rekommendationsafgifterna
sålunda komme att sluta på tiotal. Och antagligen har, vid
frågans slutliga afgörande, äfven blifvit tagen hänsyn till omförmälda
omständighet.
8
Då nu fråga förekommer om rekommendationsafgiftens fastställande
till belopp, som är med decimalsystemet öfverensstämmande,
synes valet egentligen gälla en afgift af 15 eller en afgift af 20 öre.
Antalet rekommenderade försändelser uppgick nästlidet år till
omkring 1,800,000.
En nedsättning i rekommendationsafgiften från 18 till 15 öre
skulle således — derest äfven efter förändringen i portosats antalet
rekommenderade bref blefve oförändradt — för postkassan medföra
en minskning i inkomst af omkring 54,000 kronor.
Visserligen saknas icke anledning antaga, att en nedsättning i
den afgift, hvarom fråga är, skulle äfven nu föranleda en tillökning
i antalet rekommenderade försändelser, såsom fallet varit, då förut
liknande åtgärder blifvit vidtagna, i det att antalet af dessa försän
-
delser, som
år 1865 utgjorde 447,000, år 1867 uppgick till .................. 550,000
och » 1869 '')> 664,000, » 1871 » » .................. 759,000.
Men om också tydligt är, att för Postverket likasom för allmänheten
en afsevärd fördel ligger deri, att tillfället att rekommendera
postförsändelser så mycket som möjligt anlitas, särdeles der fråga är
om försändelser, hvilka innehålla saker af värde, ehuru detta värde
icke är så stort, att detsamma anses böra föranleda till försändelsernas
• /
assurerande,
så bör dock icke härvid lemnas utan afseende, att den större
omgång vid postbehandlingen, som föranleda af försändelsers rekommenderande,
medför nödvändighet att, i den mån de rekommenderade
försändelsernas antal tillväxer, öka personalen vid postanstalterna;
hvarför också icke, der fråga är om försändelser af detta slag, en
växande trafik kan, i samma grad som fallet är med vanliga försändelser,
möjliggöra ytterligare nedsättning i postafgift.
Med afseende å den väsentliga nedsättning i befordringsafgift
för bref och brefkort, som nu i underdånighet föreslås, anser derför
också Generalpoststyrelsen mest lämpligt, att för närvarande rekommendationsafgiften
fastställes till 20 öre.
I händelse förslaget härom blefve af Eders Kongl. Maj:t och
Riksdagen godkändt, komme sammanlagda befordrings- och rekommendationsafgifterna
för ett bref af enkel vigt att uppgå till samma belopp,
30 öre, som nu derför erlägges, under det att för dylik försändelse
af mer än 15, men ej mer än 125 grams vigt, postafgifterna i deras
helhet komme att från 42 till 40 öre nedsättas, och för bref af mer
än 125 grams vigt minskningen i afgift komme att belöpa sig till 4 öre.
9
Om till grund för beräkningen af de sannolika verkningarna af
bär ofvan underdånigst ifrågastälda taxeförändringar läggas förhållandena
under nästlidet år, visar sig att — der icke hänsyn tages till
möjligen inträffande tillväxt eller aftagande i posttrafiken — skulle för
postkassan uppkomma en
minskning i inkomst:
för bref, som med post fortskaffa, uppgående till
omkring............................................ kronor 633,600: —
för brefkort, som med post fortskaffa,
uppgående till omkring.............. » 25,900: —
för lokalbref, uppgående till omkring » 17,500: — gyy qqq. _
hvaremot vore att påräkna en
tillökning i inkomst:
för försändelsers rekommenderande af
omkring............................................ kronor 35,000: —
och för befordran af nu så kallade lösbref » 10,000: — 45 qqq.
så att, på det hela, minskningen i uppbörd kunde beräknas
komma att uppgå till omkring ........................ kronor 632,000: —.
Såsom af det förestående framgår, är det egentligen nedsättningen
i det för brefs postbefordran nu stadgade porto, som kunde
antagas komma att utöfva något väsentligare inflytande på Postverkets
inkomster.
I allmänhet bör af billigare befordringsvilkor kunna påräknas en
växande trafik, och om äfven i afseende å nu ifrågavarande portonedsättning
kan anmärkas, att densamma är nog ringa för att i flertalet
fall verka till lifligare anlitande af postinrättningen, så bör dock
icke lemnas utan allt afseende att — hufvudsakligen till följd af de
framsteg folkundervisningen gjort under de senare årtiondena — en
icke obetydlig del af de bref, som med post befordras, afsändes af
personer, för Indika en skilnad i porto af 2 öre icke kan anses vara
utan all betydelse.
Det saknas derför också icke anledning antaga, att någon, om
också icke en betydlig, del af minskningen i afgift för hvar särskild
försändelse skall, jemväl under tiden närmast efter portoreformens
genomförande, ersättas af ett ökadt antal försändelser, för hvilka porto
erlägges.
Och intet tvifvel lider det, att några år senare posttrafiken skall
hafva vunnit en ytterligare tillväxt, tillräckligt stor att betäcka den
2
10
minskning i inkomst, som, till en början, varit förenad med nu ifrågastälda
nedsättning i brefporto.
Visserligen är det äfven andra omständigheter än portots belopp,
som på posttrafikens till- eller aftagande utöfva inflytande.
Särskild! har förhållandet visat sig vara sådant med mera genomgående
rubbningar i affärsverksamheten.
Och möjligtvis skall någon anledning anses förefinnas befara, att,
i stället för en påräknad tillökning i posttrafik, en minskning i densamma
skall uppkomma till följd deraf att en icke så ringa del af de
meddelanden, för hvilka nu postinrättningen anlitas, kan komma att
med telefon fortskaffas.
Oantagligt är det visserligen icke, att sådant kan komma att å
en och annan ort inträffa. I allmänhet synes det dock Generalpoststyrelsen
mest sannolikt, att den rörelsens tillväxt, som äfven telefoninrättningen
är egnad att framkalla, skall verka, hellre till ett ökadt,
än till ett minskadt anlitande af postinrättningen.
Ett särskild! stöd för ett dylikt antagande hemtar Generalpoststyrelsen
af erfarenheten rörande det inflytande, som telegrafinrättningen
synes hafva utöfvat på posttrafiken.
Under det att nämligen, före utgången af år 1856, de på Statsverkets
bekostnad anlagda telegraflinier vunnit utsträckning till de
flesta mera betydande orter i landet söder och vester om Stockholm
och i norr till Hernösand, hvarjemte direkt förbindelse åstadkommits
med norska och med danska Telegrafverken,
har antalet vanliga bref, som utgjorde år 1854 ........................ 4,500,000
» 1855 ........................ 4,700,000
och » 1856 ....................... 5,200,000,
ökats » 1857 till ............... 5,600,000
och » 1858 » 5,700,000.
Och att den utvidgning, som Statens telegraflinier sedermera
vunnit, samt det i hög grad ökade tillfälle till telegramförsändning, som
beredts allmänheten derigenom att så väl Statens som enskildes jernvägar
blifvit försedda med telegrafapparater, hvilkas anlitande äfven
för privata meddelanden medgifvits, i det minsta icke i någon anmärkningsvärd
mån verkat hindrande för posttrafikens tillväxt, lärer få
anses framgå deraf att nästlidet år antalet vanliga bref uppgått till
omkring 36,900,000, hvithet, vid jemförelse med förhållandena år 1858,
innefattar en tillökning af mer än 547 %.
Efter det att, under loppet af några få år, posttrafiken vunnit en
sådan tillväxt, att icke nödigt befunnits, för bestridande af de med
11
postutvexlingens besörjande förenade utgifter, anlita de förslagsanslag,
som, för nämnda ändamål, blifvit af Riksdagen å sjunde hufvudtjteln
för åren 1879, 1880 och 1881 uppförda, har efter hand förhållandet
mellan Postverkets inkomster och utgifter gestaltat sig på sådant sätt,
att — om de förra minskas med den tillfälliga intraden af köpeskillingen
för försålda ångfartyg, och från bokförda utgifter dragés hvad
som utbetalats för posthusbyggnader och för ett ångfartygs förseende
med ny maskin — inkomsterna öfverstigit utgifterna
år 1879 med omkring ...................................................... kronor 119,000: —
y> 1880 » » » 660,000: —
» 1881 » » » 803,000: —
» 1882 » >> ..................................................... » 861,000: —.
Under tiden från och med den 1 juli 1882 till och med den 30
juni 1883 har — efter afdrag af inkomster utaf sådant slag, som icke
är att för de närmast följande åren påräkna — postuppbörden utgjort
omkring .............................................................................. kronor 5,703,250: —.
Om nu å ena sidan denna summa minskas
med det belopp ............................................................... »
hvarmed, under oförändrade trafikförhållanden,
uppbörden beräknats komma att nedgå till följd
af underdånigst föreslagna portoreform,
men deremot till återstoden .......................... »
lägges inkomsten af den tillökning i posttrafik,
som, icke ensamt med anledning af portonedsätt- .
ningen, är att emotse; hvilken inkomst i Generalpoststyrelsens
underdåniga skrifvelse denna dag
med förslag till Postverkets stater för .år 1885
blifvit beräknad till....................................................... » 138,750: —,
632,000: —,
5,071,250:
så visar sig, att, redan under det första
året efter jiedsättningen i det enkla brefportot,
Postverkets inkomst ...................................................... » 5,210,000: —,
utan att af den förenämnda, ensamt för Postverkets
ändamål afsedda, fonden taga i anspråk mer än » 299,000: —,
komme att uppgå till.......................................... )) 5,509,000: —,
eller samma belopp, hvartill Postverkets utgifter för år 1885 blifvit
beräknade.
All hittills vunnen erfarenhet i dessa ämnen talar för antagandet
att, under de derpå följande åren, skall allt mer minskas beloppet af
de bidrag från nämnda fond, hvilka till en början torde blifva erfor
-
12
derliga för att ersätta den minskning i postuppbörden, som kan blifva
följd af de underdånigst föreslagna förändringarna i portosats för flertalet
inrikes försändelser. Och ingen anledning förekommer betvifla,
att de medel, som blifva att å den ifrågavarande fonden tillgå, skola,
utan att lämpliga åtgärder till postförbindelsernas ytterligare utvidgande
varda åsidosatta, lemna mer än erforderlig tillgång till betäckande af
den brist i ordinarie uppbörd, som — säkerligen blott för en kort tid
— kan komma att på förenämnda sätt uppstå.
Under åberopande af livad anfördt blifvit, hemställer Generalpoststyrelsen
i underdånighet, '' _
det behagade Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen
medgifva vidtagande af den förändring i nu
gällande bestämmelser rörande inrikes postförsändelsers
taxering,
att för bref, hvilka icke äro att hänföra till
lokalbref, befordringsafgiften fastställes till
10 öre, om brefvets vigt ej öfverstiger 15 gram,
20 öre, om vigten öfverstiger 15 men ej 125
gram, och
30 öre, om vigten uppgår till mer än 125, men
icke öfver 250 gram;
att för lokalbref eller sådant bref, som skall
befordras till person, hvilken vistas inom samma stad,
köping eller by, der försändelsen, å postanstalt eller
i fast breflåda, till befordran aflemnas, afgiften skall
utgöra 5 öre;
att afgiften för bref kort nedsättes till 5 öre för
enkelt kort och till 10 öre för brefkort, hvilket åtföljes
af blankett till svar;
att afgiften för rekommendation fastställes till
20 öre, samt
att befordringsafgiften för hittills så kallade
lösbref skall, såsom portot för alla andra bref, ingå
till postkassan.
Stockholm den 29 november 1883.
TTnderdånigst,
WILHELM ROOS.
L. Hubner. C. H. Westman. F. H. Schlytern. Otto Printzsköld.
e. f.
Th. Westman.
Stockholm, K. L. Beckman, 1883.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.