Sök i Ratio Lex

Med förslag till förnyad grufvestadga

1884-01-12 · 95 sidor, varav 83 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 2,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 83 av 95 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1884:2, Med förslag till förnyad grufvestadga

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

tf:o 2.

Kong1. Mafts nådiga proposition till Riksdagen, med

förslag till förnyad grufvestadga; gifven Stockholms

slott den 12 Januari 1884.

Med öfverlemnande af de i ämnet inom Statsrådet och (Högsta

Domstolen förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed i nåder inhemta

Riksdagens yttrande öfver närlagda förslag till förnyad grufvestadga;

viljande Kongl. Maj:t efter emottagandet af Riksdagens svar företaga

den slutliga pröfningen af samma förslag och om stadgans utfärdande

i nåder förordna.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med afl Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

Bill. till R-iksd. Prot. 1884. 1 Sam!. 1 J/d. 2 Käft.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

1

«

Förslag

till

förnyad grufvestadga.

1 Kap.

Om inmutning.

1 §•

Föremål för inmutning och bearbetande af den, som sig dertill anmäler,

äro de minoralfyndigheter, hvilka innehålla:

l:o) malmerna till följande metaller, nemligen: guld, silfver, platina,

qvicksilfver, bly, koppar, jern med undantag af sjö- och myrmalmer,

mangan, krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, molybden, wolfram,

vismut, antimon och arsenik;

2:o) svafvelkis, magnetkis och grafit.

Förut inmutad eller bearbetad mineralfyndighet, som blifvit sönad,

må ånyo inmutas, så framt fyndigheten, enligt hvad ofvan är sagdt,

utgör föremål för inmutning.

ä §■

Inmutning gäller visst område med lodräta gränser på djupet.

Om utsträckningen af detta område är i 11 och 26 §§ stadgadt.

Bih. till Pilsd. Prot. 1884. 1 Sami. 1 A/d. 2 lliift. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

1 mom. Å område, beläget på mindre afstånd än 200 meter från

boningsbus eller från annan åbyggnad, der den är uppförd vid gård,

eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten, utan tillstånd

af såväl egaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården som

den, hvilken dertill har nyttjanderätt.

Ej heller må inmutning ske å kyrkogård eller begrafningsplats

eller, utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område

på mindre afstånd än 30 meter från sådan jernväg eller kanal, som är

upplåten för allmän trafik.

2 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område

samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit behörigen

försvarad.

4 §•

Den, som vill å egen eller annans grund med arbete belägga och

sig tillgodogöra någon till inmutning lofgifven mineralanledning, skall

derom hos bergmästaren i orten göra skriftlig ansökning för erhållande

af tillståndsbevis eller mutsedel. Denna ansökning skall innehålla uppgift

på:

sökandens namn, hemvist och yrke;

mineralanledningens art;

hemman och lägenhet samt socken och län, der mineralanledningen

finnes; samt

medelpunkten i det område, ansökningen afser (inmutningspunkten),

med så noggrann beskrifning å denna punkts^ belägenhet, att någon

osäkerhet derom ej kan uppstå.

5 §•

Öfver inkommen ansökning om mutsedel skall bergmästaren ofördröjligen

och senast tretio dagar efter mottagandet meddela skriftligt

beslut. Finner bergmästaren nödigt infordra ytterligare upplysning i

afseende å arten af den angifna mineralanledningen, inmutningspunktens

läge eller annan för mutsedelns utfärdande erforderlig omständighet,

ege han förelägga sökanden att dermed inkomma inom viss lämplig

tid, räknad från den dag beslutet gafs, och vare, i händelse den

tid försittes, den då gjorda ansökningen förfallen, hvilken påföljd bör

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

3

i beslutet intagas. Finnes åter af de inkomna handlingarna eller efter

infordrad upplysning, att mineralanledningen icke utgör föremål för

inmutning enligt 1 §, eller att sådant hinder möter, som i 3 § sägs,

varde ansökningen afslagen.

6 §.

Möter ej hinder för bifall till ansökningen, utfärde bergmästaren

mutsedel, hvilken skall innehålla:

l:o) angifvande af mineralanledningens art samt beskrifning å

inmutningspunktens läge;

2:o) tiden, då ansökningen inkom till bergmästaren;

3:o) den benämning, hvarunder anläggningen må kunna från andra

dylika skiljas; samt

4:o) föreskrift för inmutaren att inom sextio dagar från mutsedelns

utfärdande låta kungöra densamma i kyrkan till den socken eller församling,

der det inmutade området är beläget, vid äfventyr af inmutningsrättens

förlust, om annan sig dertill anmäler, innan kungörandet

sedermera sker.

i §•

Inmutning gäller från den dag, ansökningen derom inkom till bergmästaren.

Hafva flere på samma dag sökt inmutning af samma område, meddele

bergmästaren dem hvar sin mutsedel, och njute de sedan lika rätt,

der ej någon af dem kan visa, att han först upptäckt fyndigheten, i

hvilket fall inmutningsrätten honom tillhör.

8 §,

Inom det inmutade området eller utmålet eger inmutaren uteslutande

rätt att, med de vilkor och inskränkningar denna stadga innehåller,

bearbeta och tillgodogöra sig såväl den inmutade mineralfyndigheten som

äfven andra inmutningsbara mineral, hvilka derstädes förekomma.

öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området eller utmålet

må äfven af inmutaren brytas, i den mån sådant är erforderligt för

grufärbetets ändamålsenliga drifvande, och ege inmutaren deraf använda

hvad för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke användes

må inmutaren ock behålla, såframt det icke af jordegaren mot erläg
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

gande af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader afhemtas

inom sextio dagar efter tillsägelse. Jordegarens rätt i detta afseende utöfvas

å kronojord af jordens innehafvare.

9 §•

Med inmutning af sönad grufva följer rätt till varp, som finnes

inom det inmutade området eller utmålet och ej genom inmutning enligt

äldre författning är särskildt försvaradt.

Om förre grufegarens rätt till uppbruten malm sägs i 48 §.

10 §.

1 mom. Har mutsedel blifvit meddelad å fyndighet, som efter 1

§ ej utgör föremål för inmutning, vare mutsedel ogill och utmål för

sådan grufva förbjudet.

Lag samma vare, der inmutningspunkten, i strid mot föreskrifterna

i 3 § 1 mom., blifvit förlagd å område, der inmutning enligt nämnda

lagrum ej är tillåten.

Klander mot mutsedel på grund af förhållande, hvarom nu är sagdt,

så ock påstående att inmutningsrätt blifvit förverkad genom underlätet

fullgörande af föreskrifterna i 13 § 1 mom. eller 14 § 1 punkten skall,

för att vara gällande, anmälas sist vid utmålsförrättningen; egande

dock den, hvars rätt blifvit förnärmad, att dessförinnan, när han vill,

få all verkan af mutsedeln upphäfd genom klagan hos bergsöfverstyrélsen,

om den inmutade fyndigheten ej utgör föremål för inmutning

enligt 1 §, men eljest efter stämning hos domareu; och skall inmutaren

för allt arbete vid en grufva, som sedermera förklaras hafva olagligen

tillkommit eller till hvilken inmutningsrätten förverkats, ansvara såsom

för åverkan, om åtal derå i laga tid anställes.

2 mom. År mutsedel meddelad för inmutning å nyo af sådan äldre

grufva, som uppgifvits vara sönad, vare förre innehafvaren icke skyldig

att för nye inmutaren vika, innan han blifvit dömd sin rätt förlustig;

och skall i sådan tvist klander mot den, som grufva innehar, icke gälla

der det grundas på försummelse eller annat förhållande, som egt rum

för längre tid tillbaka än andra kalenderåret före klandrets instämmande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

5

2 Kap.

Om försöksarbete.

11 §•

Sedan matsedel blifvit utfärdad,- eger inmutaren att inom det inmutade

området, innefattande en omkrets med 100 meters afstånd från

inmutningspunkten, anställa sådant försöksarbete, som erfordras till fyndighetens

undersökning och blottande, äfvensom att begagna eller anlägga

väg till stället; dock att hvad i 3 § är stadgadt om hinder emot

inmutning äfven gäller i fråga om försöksarbete, så framt hindret förefanns

då mutsedeln utfärdades.

För den mark inmutaren sålunda begagnar skall han gifva innehafvaren

af jorden, så länge försöksarbetet fortgår, full ersättning i

årlig afgift, som för hvarje år förskottsvis betalas.

I händelse anläggningen öfvergifves, innan utmål derför varder

lagdt, vare inmutaren jemväl skyldig att ersätta jordegaren eller den,

som i hans ställe är berättigad till sådan godtgörelse, all skada, som

marken genom försöksarbetet för framtiden kan hafva tagit; och ansvar

inmutaren under tiden, till dess denna ersättning blifvit erlagd,

för fulla beloppet af den årliga afgiften för markens begagnande.

12 §.

Yppas tvist om beloppet af den årliga afgiftem eller annan ersättning,

som efter 11 § bör utgå, varde frågan pröfvad af tre ojäfvige

skiljemän, bland Indika en utses af hvardera parten och de sålunda utsedde

tillkalla den tredje; tredskas den ersättningsskyldige_ att utse

skiljeman, eller kunna de utsedde ej om valet af den tredje sig förena,

ege Konungens befallningshafvande eller rätten i stad och domaren å

landet eller utmätningsmannen i orten att om valet förordna. Den ersättningsskyldige

vare pligtig gälda kostnaden för skiljemännens sammanträde

samt motpartens utgifter å saken; sättes ersättningen ej högre

än den ersättningsskyldige före sammanträdet bjudit, stånde hvar sina

kostnader och gälde hvardera halfva sammanträdeskostnaden.

Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten

vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfverexekutor

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

annorlunda förordnar; den af parterne, som med beslutet ej nöjes, dock

ej förment att tvisten under rättens pröfning draga, så framt han sin

talan instämmer inom nitio dagar från det skiljemännens beslut honom

tillstäldes. I skiljemännens beslut skall tydlig hänvisning lemnas

om hvad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under

rättens pröfning.

Vill ersättningstagaren hellre genast lita domstol än skiljemän till,

stånde det honom öppet.

13 §.

1 mom.'' Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade

området börjas skall inmutaren, vid inmutningsrättens förlust och skyldighet

att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom för

åverkan, lemna bestyrkt afskrift af mutsedeln till så väl det inmutade

områdets egare som den, hvilken nyttjanderätt dertill innehar; och gällc

om sättet för sådant delgifvande hvad om delgifvande af stämning är

stadgadt; dock må, der jorden eges eller innehafves af enskild person,

som är frånvarande och låter egendomen af annan förvaltas, afskriften

lemnas till förvaltaren.

2 mom. Inmutaren åligger derjemte, innan något arbete å det inmutade

området börjas, att ställa pant eller borgen för den årliga afgift

eller framtida ersättning, hvartill inmutaren enligt 11 § är förbunden.

Denna säkerhet skall vara af öfverexekutor godkänd, der den

icke ändock af jordegaren och nyttjanderättsinnehafvaren antages. Försummar

inmutare att ställa sådan säkerhet, ege utmätningsmannen i

orten, då han derom anlitas, inställa arbetet, tilldess säkerhet, som finnes

antaglig, blifvit anskaffad.

14 §.

Sist åtta månader från mutsedelns utfärdande skall inmutaren, vid

inmutningsrättens förlust, hafva börjat arbetet, der ej i anledning af

yppad tvist sådant hinder härför mött, hvars undanrödjande icke berott

af inmutaren.

Om den vidare skyldighet att bearbeta fyndigheten, som inmutaren

åligger, är i 21 och 39 §§ stadgadt.

15 §.

Under försöksarbetet hafve inmutaren icke lof att, utan tillstånd

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Mcr.jts Nåd. Proposition N:o 2.

af jordens innehafvare, å det inmutade området uppföra andra byggnader

än sådana, som oundgängligen erfordras till försöksarbetets drifvande.

Sker annorledes, må innehafvare!! af jorden anlita utmätningsmannen

i orten för att få byggnaden på inmutarens bekostnad åter

borttagen.

3 Kap.

Om jordegareandel.

16 §.

Jordegaren vare berättigad att till hälften med inmutaren deltaga

i grufarbetet och den deraf fallande vinsten.

Jordegareandel kan begagnas till fullo eller till viss del.

Åro inom ett inmutadt område eller utmål flere jordegare med laga

skilnad sig emellan, njute de jordegareandelen hvar inom sitt egovälde.

17 §.

Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är

till boställe anslagen eller blifvit till brukning på viss tid för kronans

räkning upplåten, skall kronoåbon, boställsinnehafvaren eller den, som

eljest besittningsrätten innehar, njuta den jordegaren enligt 16 § tillkommande

rätt till godo; egande han ock, om han begagnar jordegareandelen,

att samma andel sedermera behålla såsom sin enskilda tillhörighet.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta

hänseende hänföras äfven grufveskog.

Å annan kronojord tillkomme jordegareandelen inmutaren.

18 §.

Jordegaren må under försöksarbetet, när han vill, hos inmutaren

anmäla sig till begagnande af sin jordegareandel till fullo eller till någon

viss del och njute från den tid, sådan anmälan bevisligen skett,

delaktighet i anläggningen, dock med förbindelse att vidkännas motsvarande

andel i ■ alla kostnader, som för arbetets bedrifvande derefter

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

erfordras, äfvensom att i enahanda förhållande ersätta värdet af de för

arbetet nödiga och nyttiga byggnader, redskap och förråd, som dessförinnan

blifvit anskaffade, men i kostnad, som inmutaren haft för fyndighetens

undersökning och blottande, vare jordegaren ej skyldig att

taga del, hvaremot hela afkastningen under samma tid odelad tillhör

inmutaren.

Uppstår tvist om beloppet af den ersättning, jordegaren bör gifva,

gånge med bestämmandet deraf enligt 12 §, och jordegaren njute icke

desto mindre under tiden sin andel i anläggningen till godo, der han

ställer säkerhet för ersättningen.

Anmälan om begagnande af jordegareandel »skall göras sist vid

utmålsläggningen utom i fall, som i 19 § sägs.

19 §.

Aro inom ett utmål flere jordegare, skall den, på hvars egovälde

ett grufarbete först efter utmålsläggningen inkommer, hafva öppet att

anmäla sig till begagnande af sin jordegareandel senast inom sex månader,

sedan arbetet på hans grund inkommit och han derom blifvit

underrättad af inmutaren, hvilken det åligger meddela sådan underrättelse,

vid påföljd att till den, som jordegareandelen tillkommer, hafva

förverkat allt hvad inom dennes område han dessförinnan sig tillgodogjort.

Då jordegareandel enligt denna § begagnas, gälle om ersättningsskyldighet

till den, som arbetet förut drifvit, hvad 18 § i ty fall bestämmer.

20 §.

Försummar den, som är till jordegareandel berättigad, att anmäla

sig till begagnande af sin rätt inom tid, som i 18 och 19 §§ är stadgad,

hafve han förlorat sin rätt till jordegareandel.

Om jordegareandelen, då inmutad eller bearbetad fyndighet varder

sonad, skils i 48 §.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Åon/jl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

9

4 Kap.

Om utmål.

21 §.

För inmutad fyndighet skall, då fyndigheten är blottad och prof å

malmen erhållits, ett vist utmål anvisas, innefattande det utrymme på

marken, hvarinom grufegaren sedermera har rätt att med andras uteslutande

arbetet bedrifva, så väl ofvan som under jord; och vare förty

inmutaren pligtig att, så snart arbetet så långt fortskridit, anmäla sig

hos bergmästaren för utmåls erhållande.

Det arbete a fyndigheten, som, efter hvad ofvan är sagd!, erfordras

_ för utmåls anvisande, skall vara af inmutaren fullgjordt och ansökning

om utmål till bergmästaren ingifven sist inom tre år från mutsedelns

utfärdande, allt vid påföljd af inmutningsrättens förlust; egande

dock bergmästaren, på ansökning af inmutaren, att, der arbetet i följd

af särskilda naturförhållanden lämpligen icke kan inom sagda tid fullgöras,

medgifva förlängd tid af högst två år för arbetets utförande.

.Hvad i denna § är stadgadt galle äfven da sonad g*rufva, för hvilken

utmål förut varit lagdt, å nyo inmutas.

22 §.

Ansökning om utmål skall ske skriftligen och deri uppgifvas till

namn och hemvist den eller de jordägare, på hvilkas mark utmålet kan

komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så fort ske kan

och tjenlig årstid är förhanden, den sökta utmålsläggningen på stället

företaga.

Kostnaden för utmalsförrättningen skall gäldas af grufegaren.

23 §.

Vid .utmålsförrättningen skall förrättningsmannen biträdas af två

gode män, hvilka af honom utses bland dem, som till gode män vid

landtmäteriförrättning i orten äro valde eller, om utmålet skall läggas

a stads grund, af två utaf förrättningsmannen tillkallade, i staden boJtih.

till Jtihd. Prat. 1884. 1 Sand. 1 Afl. 2 Haft.. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

lo Kong1. Majtts Nåd. Proposition N:o 2.

. satte män, så ock, der sådant anses nödigt, af landtmätare, som förordnas

af Konungens befallningshafvande.

Särskild kallelse med uppgift om tiden och stället för förrättningen

skall i den ordning, som i 13 § är för delgifvande af mutsedel stadgad,

meddelas jordens egare minst tretio dagar förut, hvarjemte kungörelse

om förrrättningen skall inom samma tid uppläsas i kyrkan till

den socken eller församling, der utmålet kan komma att läggas, till

efterrättelse för hvar och en annan, som kan anse sin rätt af förrättningen

beroende; egande förrättningsmannen att vända sig till lcronobetjeningen

i orten eller, der så nödigt är, till Konungens befallningshafvande

för att genom dess försorg få kungörelsen i kyrkan uppläst

och särskilda kallelser vederbörande tillstälda mot bevis, som före den

utsatta tiden böra vara till förrättningsmannen aflemnade.

Skall utmålet läggas å kronojord, göre förrättningsmannen härom

anmälan hos Konungens befallningshafvande för förordnande af allmänt

ombud.

24 §.

Uteblifver sökanden från förrättningen, varde den instäld; och ankomme

dess företagande sedermera på ny anmälan. Men ej må annan

parts eller allmänt ombuds uteblifvande hindra förrättningens fortgång,

der den blifvit så delgifven och kungjord, som i 23 § är sagdt.

25 §.

Göres vid förrättningen jäf mot förrättningsmannen eller mot

någon af de vid förrättningen biträdande, eller förekommer annan invändning

mot förrättningens företagande och fortgång, meddele för-*

rättningsmannen deröfver beslut. Gillas jäfvet eller invändningen, uppliöre

förrättningen, der ej frågan rörer jäf mot god man, y hvithet fall

annan god man skall i den jäfvades ställe tillkallas. Har jäf eller anit

nan invändning blifvit ogillad, skall förrättningen, ehvad missnöje mot

beslutet anmäles eller icke, ändock fortgå, med öppen rätt för den missnöjde

att fullfölja sin talan i sammanhang med hufvudsaken.

26 §.

Utmål skall på marken utläggas sålunda, att i mån af inmutarens

behof honom tilldelas ett utrymme af högst 200 meter i längd och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jlongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

11

bredd; kunnande dock, der i anseende till sådant hinder, som här nedan

sägs, belägenheten så fordrar eller inmutaren det eljest begär och

fritt fält förefinnes, utmål till den bestämda vidden utläggas jemväl i

annan sträckning efter som lämpligt pröfvas, blott kroklinier och spetsiga

vinklar i möjligaste måtto undvikas och längden af utmålet, så

vidt ske kan, ej öfverstiger dubbla bredden. Ej må dock i något fall

utmålet läggas så, att den i mutsedeln angifna inmutningspunkt faller

utom utmålet.

Hvad i 3 § är stadgadt i afseende å hinder emot inmutning gälle

ock om utläggande af utmål, så framt hindret förefanns, då mutsedeln

utfärdades.

27 §.

För utmål, som hädanefter anvisas, skola gränserna på djupet räknas

lodräta, så vidt det utan intrång för äldre utmål kan ske.

28 §.

Utmål skall på marken utstakas och förses med ordentliga rosen

eller skiljemärken samt särskild karta deröfver upprättas och bifogas

förrättningsprotokollet, hvilket bör upptaga fullständig beskrifning öfver

utmålet med dess belägenhet och sträckning.

29 §.

Anmäler sig jordegaren vid utmålsförrättningen till begagnande

af sin jordegareandel, eller har sådan anmälan förut skett, varde ock

det i protokollet antecknadt med de vilkor jordegaren sig förbehållit

eller som öfverenskomna blifvit. Kunna ej, då anmälan vid förrättningen

sker, parterne sämjas om beloppet af den ersättning jordegaren

bör enligt 18 § utgifva till inmutaren, skall förrättningsmannen, efter

af honom och gode männen verkstäld besigtning och värdering, derom

meddela utlåtande.

30 §.

1 mom. Grufegaren må sjelf bestämma, huru stort utrymme inom

utmålet, som han ofvan jord för sitt arbete behöfver; och åligge det

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

grufegaren att för denna mark erlägga lösen, efter ty i 31 § sägs, så

ock att ensam hålla den stängsel deromkring, som nödig är.

Område i dagen, som icke blifvit inlöst, må grufegaren icke begagna;

ej heller eger lian att å inlöst område uppföra andra byggnader

än sådana, som erfordras för grufdriften.

2 mom. Har jordegaren för större eller mindre andel i grufföretaget

ingått, varde den honom tillkommande lösen i förhållande derefter

minskad.

31 §.

Den lösen, grufegaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som till

honom afträdes, skall bestämmas vid utmål släggningen. Sämjas ej

parterne om beloppet, varde det af förrättningsmannen och gode männen

bestämdt efter uppskattning af marken till det värde, annan mark

af enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräkning

att jordegaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.

Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besittningsrätt

innehafves, grufveskogar derunder inbegripne, tillfalla innehafvaren

af besittningsrätten, men eljest jordegaren, mot förbindelse

för denne, om jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla

innehafvaren skadeslös för den förlust, som genom mistningen af marken

honom tillskyndas.

År marken intecknad, och hafva inteckningshafvarne ej medgifvit

jordegaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos Konungens

befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den ordning,

som för fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fgst

egendom är stadgad; och må äfven i andra fall grufegaren, om han

det hellre vill, nedsätta lösesumman hos Konungens befallningshafvande

som, på anmälan, håller densamma vederbörande tillhanda.

Betalning eller nedsättning af lösesumman jemte ränta derå från

den dag, beloppet blifvit af förrättningsmannen och gode männen bestämdt,

skall fullgöras inom nitio dagar derefter, vid påföljd, om det

försummas, att grufegaren förverkat utmålet och sin på mutsedeln

grundade rätt.

32 §.

Utöfver utmålet ege grufegaren att vid utmål sförrättningen få sig

anvisad nödig väg samt plats åt de för grufdriften erforderliga kraftledningar.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 2.

13

33 §.

För den skada, som jordens egare eller innehafvare tillskyndas af

utmålet, skall grufegaren gifva full ersättning och beloppet deraf vid

utmålsförrättningen, der så äskas, bestämmas af förrättningsmannen och

gode männen; dock utan hinder för den, som har rätt till skadeersättning,

att efter stämning till domstolen särskild! utföra den talan, hvartill

han under grufarbetets fortgång kan finna sig befogad.

Har, efter ty i 32 § sägs, grufegaren fått sig anvisad väg samt

plats för kraftledning, ankomme ock på förrättningsmannen och gode

männen att bestämma ersättning derför.

34 §.

Har vid utmålsförrättningen fråga uppstått, huruvida den inmutade

fyndigheten är föremål för inmutning enligt 1 §, och vill någon klaga

öfver förrättningsmannens härom meddelade beslut eller öfver storleken

eller sträckningen af det utmål, som vid förrättningen blifvit anvisadt,

göre det hos bergsöfverstyrelsen inom tid, som i 70 § stadgas.

År någon missnöjd med beslut i andra frågor, som till utmålsförrättningen

höra, må han instämma sin talan till domstol inom ett

år från det han af beslutet erhöll del, vid påföljd att eljest hafva sin

rätt till talan förlorat; och åligger det förrättningsmannen att vid förrättningens

slut meddela parterr^ och i protokollet intaga fullständig

underrättelse om hvad de för talans fullföljd hafva att iakttaga.

35 §.

tiar vid utmålsförrättningen, efter ty i 30 § sägs, grufegaren tagit

i anspråk endast eu del af utmålet ofvan jord, och yppas sedermera

för honom behof af ytterligare mark inom utmålet, eller visar det sig

efter utmålsförrättningen nödigt att väg till grufvan upptages eller plats

för kraftledning beredes, gö^p grufegaren derom anmälan hos bergmästaren,

och gälle för ärendets vidare behandling i tillämpliga delar

hvad om utmålsförrättning är stadgadt.

36 §.

Utan afseende å hvad nu stadgadt blifvit om de utmål, som hädanefter

läggas, skola för alla äldre grufvor jemte bergslagernas så kallade

opaginerad Kontrollera mot PDF

It

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

odalgrufvefält tiUgodonjutas de utmål, som för dem förut vant gällande

och grufegarne af ålder innehaft eller efter förra författningar fått

sig särskilt anvisade. Vill någon delegare i odalfält särskilt grufarbete

efter inmutning der anställa, och finner bergmästaren, sedan öfrige

delegare blifvit hörde, att sådant ske kan, utan hinder eller förfång

för de öfriga grufvornas framtida bearbetande, dä må ett mindre derefter

lämpadt utmål för honom utläggas. Men ej må sådant grufarbete

eller utmål tillstädjas annan än den, som i odalfältet delegare är.

37 §.

Förmenar grufegare, som för fyndighet af den beskaffenhet, 1 §

bestämmer, innehar ett mindre utmål än i 26 § är tillåtet, ehvad utmålet

före eller efter denna författnings utfärdande blifvit honom tilldeladt,

att han för sin grufdrift är i behof af större utmål; då må han

derom göra ansökning hos bergsöfverstyrelsen, som, ifall laga hinder

ej möter och behofvet sådant påkallar, eger förordna att genom utmålsläggning,

i den ordning detta kap. stadgar, tillökning i utmålet må

honom tilldelas, dock så att efter tillökningen utmålet i sin helhet icke

må omfatta större yta än ett fullt utmål enligt 26 §.

Sedan utmål, tilldeladt efter äldre författning, blifvit tillökadt enligt

denna §, skola gränserna för utmålet på djupet räknas lodräta, så

vidt det utan intrång för äldre utmål kan ske.

38 §.

Askas att särskilda utmål, som gränsa intill hvarandra, må varda

för lättnad i arbetet och gemensam grufdrift till ett enda sammanlagda,

ege bergsöfverstyrelsen att derom, i fall hinder ej möter, förordna efter

ty som lämpligt pröfvas, utan afseende derå att det sammanlagda utmålet

innefattar större vidd än eljest tillätet är.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

15

5 Kap.

Om arbetsskyldiglieten; så ock om Imlostånd.

39 §.

Grufarbetet inom hvarje inmutadt område eller utmål, vare sig rätt

dertill före eller efter denna stadgas utfärdande förvärfvats, skall bedrifvas

i den omfattning, att för hvarje kalenderår verkställes minst så

mycket grufve- eller grufvebyggnadsarbete, att värdet deraf motsvarar

kostnaden för bergsprängning i grufvan af 10 kubikmeter; egande dock

grufegaren, om han hellre vill, att under ett år fullgöra arbets sky ldiglieten

för flera, högst fyra derefter närmast följande arbetsår, så framt

anmälan derom hos bergmästaren göres inom utgången af det år, hvarunder

arbetet verkställes.

För ny inmutning beräknas första arbetsåret från den 1 Januari

året efter det, då mutsedeln utfärdades, der ej i följd af tvist för arbetet

mött hinder, hvars undanrödjande icke af inmutaren berott, i

hvilket fall arbetsåret räknas från den 1 Januari året efter det, då

hindret upphört.

Arbete, hvarom i denna § sägs, skall afse verklig grufdrift eller

eljest vara af beskaffenhet, att det kan lända grufanläggningen till nytta.

40 §.

Bergsöfverstyrelsen må, när omständigheterna dertill föranleda,

meddela grufegare, som innehar flera intill hvarandra gränsande utmål,

tillstånd att, så länge de af honom fortfarande innehafvas, få under

ett eller flera år genom arbete inom något eller några af utmålen fullgöra

arbetsskyldiglieten för dem alla.

41 §.

I stället för den arbetsskyldighet, hvarom i 39 § sägs, må grufegare,

om han hellre vill, betala en årlig afgift för hvart utmål af 50

kronor, hvaraf hälften tillfaller kronan och andra hälften den jordegare,

på hvars mark utmålet är beläget. Denna afgift skall för hvarje ar
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Korujl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

betsår innan dess -utgång inbetalas till Konungens befallningshafvande,

som, på anmälan, tillhandahåller jordegaren den honom tillkommande

andel. Finnas inom ett utmål flere jordegare, njute de lott i

afgiften, efter som de i jorden ega del. År grufegaren tillika egare

af jorden inom utmålet, vare han icke skyldig att erlägga mera än den

kronan tillkommande hälft af afgiften.

o m . m # #

Ä kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves, grufveskogar

derunder inbegripne, tillfälle den jordegaren tillkommande andel

innehafvaren af besittningsrätten.

Rättighet att, efter hvad ofvan är sagdt, i stället för arbetsskyldigheten

erlägga afgift må dock icke ega rum, med mindre än att arbetsskyldigheten

i grufvan är för minst tro år fullgjord och utmål blifvit

grufvan tilldeladt.

42 §.

Befrielse från arbetsskyldigheten i eu grufva må, på skriftlig ansökning,

af bergmästaren beviljas hvarje gång för högst fyra arbetsår,

då mot grufdriftens fullföljande förefinnas väsentliga hinder, som icke

kunnat af grufegaren förekommas, eller andra giltiga anledningar till

hvilostånd uppgifvas och styrkas.

Ej må dock hvilostånd medgifvas, om ej arbetsskyldigheten är för

minst tre arbetsår fullgjord och utmål blifvit grufvan tilldeladt.

Hvilostånd skall utsättas att gälla från och med den 1 Januari

året efter ansökningens ingifvande till den 1 Januari det år, då arbetsskyldigheten

skall åter inträda.

Under tid, då hvilostånd åtnjutes, vare grufegaren ej skyldig att

enligt 41 § erlägga afgift för grufvan.

43 §.

Sökes'' hvilostånd för sådan grufva, hvarifrån annan i arbete varande

grufva kan under hviloståndstiden blifva af ökadt vattentillopp besvärad,

må hvilostånd af bergmästaren icke beviljas förr, än antingen egaren

till den angränsande grufvan sådant medgifvit, eller visas kan, att öfverenskommelse

med honom om vattnets undanhållande under hviloståndstiden

träffats, eller ock sökanden ställt pant eller borgen, som blifvit

af öfverexekutor godkänd, för all den skada, som under samma tid

genom ökadt vattentillopp egaren till angränsande grufva tillskyndas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 2.

17

Visar det sig, sedan hvilostånd redan är beviljadt, att angränsande

grufvor, på sätt förut är nämndt, förnärmas, bestämme bergmästaren de

vilkor, hvarunder hviloståndet får tillgodonjutas. På enahanda sätt förfares

i fråga om grufva, för hvilken afgift enligt 41 § erlägges.

44 §.

Önskar grufegare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt

42 § kan medgifva, söke då förlängning derå hos bergsöfverstyrelsen, som,

då särskilda omständigheter dertill föranleda samt jordegaren eller å

kronojord innehafvare!! till ansökningen lemnat bifall, må eg a att förlänga

hviloståndstiden under ytterligare högst fyra arbetsår.

45 §.

Nytt hvilostånd å grufva må icke meddelas, med mindre än att

arbetsskyldigheten blifvit fullgjord eller afgift enligt 41 § erlagd för

minst tre arbetsår från den tid, förut beviljadt hvilostånd eller förlängning

deraf gått till ända.

46 §.

Beslut om hvilostånd så ock om förlängning deraf skall genom

grufegarens försorg inom tre månader från det beslutet meddelades

uppläsas i kyrkan till den socken eller församling, der grufvan är belägen,

vid påföljd att hviloståndet eljest förfaller, hvarom erinran bör

i beslutet intagas.

47 §.

Försummas utan behörig anmälan (39 §) eller tillåtelse (42 och

44 §§) arbetsskyldigheten för något arbetsår, och varder ej heller för

samma år afgift enligt 41 §, der rätt till erläggande deraf eger rum,

i föreskrifven tid och ordning inbetald, vare grufanläggningen vid det

årets utgång sönad och den på mutsedeln grundade rätt förverkad, så

framt talan derom sker inom två år från utgången af det arbetsår,

under hvilket försummelsen egt rum.

Bih. till Riksd. Fröt. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 2 Haft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

48 §.

Då grufanläggning blifvit sönad eller inmutningsrätt annorledes

förverkats, skall såväl jordegareandelen i grufvan som den mark, hvilken

varit till grufegaren upplåten, hemfalla till jordegaren utan ersättning,

dock att ur grufvan uppfordrad malm må kunna för egarens räkning

under två år derefter afgiftsfritt å marken qvarligga.

De i grufvan befintliga, föt dess styrka och bestånd verkstälda

byggnader skola utan lösen tillfalla den, som sedermera i laga ordning

förvärfvar rätt till grufvans bearbetande.

49 §.

Hvad i detta kap. är stadgadt gälle ej i fråga om de enligt äldre

författning inmutade sjö- och myrmalmstägter samt grufve- och slaggvarp,

hvilka emellertid aldrig längre tid än högst tre år må lemnas

obegagnade eller utan bearbetning. Sker det, hafve inmutaren sin rätt

dertill förlorat.

G Kap.

Om ordningen för grufdrift.

50 §.

Bergverkstyrelsen eger att öfver grufdriften utöfva sådan tillsyn,

att nödig trygghet beredes arbetsmanskapet, och att icke genom sättet

för grufbrytningen grufvans framtida bestånd äfventyras eller fara för

annans egendom uppstår.

Den, som icke ställer sig till efterrättelse föreskrift, som på grund

af denna § af bergsöfverstyrelsen eller bergmästaren meddelas, straffes

med böter från och med 10 till och med 500 kronor.

51 §•

I afseende å grufbrytningen skall särskilt iakttagas: att erforderliga

pelare och band afsättas eller, "jder så nödigt är, timringar och

förstämplingar anbringas; att, då arbetet bedrifves med igensättning,

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

de schakt och orter hållas öppna, som leda till grufvans obrutna delar;

att inrättningar för vandring upp och ned i grufvan samt uppfordringslinor,

äfvensom de maskiner, hvilka för grufdriften användas, underhållas

i sådant skick, att olyckshändelse genom bristfällighet derå icke

må inträffa; samt att lösbrutet berg icke utan tillstånd af bergmästaren

må nedstjelpas eller qvarlemnas i grufva, derest det icke skall vid

igensättningsarbete användas.

Sönad grufva må ej utan bergmästarens tillstånd igenfyllas.

52 §

Finner bergmästaren nödigt att i grufva anstalt göres till trygghet

för arbetsmanskapet eller till förekommande af fara för grufvans

framtida bestånd eller för annans egendom, ege bergmästaren förelägga

grufegaren att inom viss tid hafva utfört sådan anstalt vid äfventyr,

''förutom ansvar enligt 50 §, att, efter omständigheterna, det föreskrifna

arbetet varder på hans bekostnad genom bergmästarens försorg verkstäldt

eller grufarbetet inställes, till dess sådan anstalt blifvit gjord.

53 §.

Medför grufarbete synnerlig våda för arbetsmanskapet, eller drifves

det på sådant sätt, att uppenbar fara för grufvans bestånd eller

annans egendom derigenom uppstår, hafve bergmästaren magt att förbjuda

grufarbetet till dess, på förd klagan, annorlunda varder af bergsöfverstyrelsen

förordnadt.

54 §.

Då bergmästaren förordnat om grufarbetes inställande, må han,

der så nödigt är, för verkställighet deraf anlita kronobetjeningens

biträde.

55 §.

Hvar som i grufva, hvilken är under arbete, utan bergmästarens tillstånd

bryter de för grufvans styrka och bestånd afsatte pelare och band,

eller rubbar de för sådant ändamål verkställda byggnader, straffes med

böter från och med 10 till och med 1,000 kronor. Sker det i sönad

grufva eller varder sådan grufva utan bergmästarens tillstånd igenfyld,

vare straffet böter från och med 10 till och med 500 kronor.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

56 S.

Då rätt till inmutad eller bearbetad mineralfyndighet å annan öfvergått,

skall nye egaren, vid bot af 10 kronor, inom nitio dagar derefter

hos bergmästaren derom göra anmälan.

57 §.

Öfver giufva, som erhållit utmål och är under arbete, skall, der

icke grufvan i sin helhet är från dagen fullt åskådlig, finnas fullständig

och noggrann markscheiderkarta i skala 1: 800; och böra nya grufarbeten

sist inom påföljande årets utgång å kartan inläggas.

Grufkarta skall, på bekostnad af grufegaren, upprättas af bergstjensteman

eller annan, som af bergsöfverstyrelsen förklarats behörig

att verkställa grufmätningar; börande såväl kartan som kompletteringsarbetena

uppgöras i två exemplar, deraf det ena skall finnas vid grufvan

eller på tillsägelse vara för bergmästaren derstädes tillgängligt,

och det andra insändas till bergsöfverstyrelsen.

Försummar grufegare hvad sålunda är föreskrifvet, ege bergmästaren

låta å hans bekostnad karta upprättas eller kompletteras.

58 §.

Innan den 1 Mars hvarje år skall grufegaren till bergmästaren insända

uppgift å vunnen malm under föregående året, jemte de öfriga

statistiska redogörelser, som bergsöfverstyrelsen kan föreskrifva.

Försummar grufegare hvad i denna § påbjudes, böte 10 kronor;

och ege bergmästaren förelägga ytterligare tid, hvarje gång vid vite,

ej öfverstigande 75 kronor.

59 §.

Böter och viten, som enligt denna stadga ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till deras fulla gäldande, förvandlas de efter allmän

strafflag.

60 §.

Öfverträdelse af stadgandena i detta kap. må af allmän åklagare

åtalas, der öfverträdelsen af bergstjensteman eller målsegande till åtal

angifves.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

21

7 Kap.

Om sameganderätt i grufva.

61 §.

Då två eller flera personer i samma grufrörelse deltaga, åligger

det delegarne att för grufvans förvaltning årligen utse en grufföreståndare,

som har att vid stadgad påföljd iakttaga hvad om ordningen för

grufdrift i denna stadga bestämmes.

Val af grufföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej

sådan anmälan, är hvarje delegare ansvarig såsom vore han grufvans

föreståndare.

62 §.

Grufföreståndaren eger från delegarne infordra tillskott, som äro

af nöden för fullgörande af arbetsskyldighet eller erläggande af afgift

enligt 5 kap., så ock för iakttagande af bergverkstyreisens ordningsföreskrifter.

63 §.

Stämma med delegarne må utlysas af grufföreståndare, så ock af

eg’are till minst hälften i grufvan. Kallelse till stämman skall antingen

minst fjorton dagar förut skriftligen tillställas delegarne, eller ock införas

i allmänna tidningarna sist tretio dagar förut och uppläsas två

gånger i kyrkan till den socken eller församling, der grufvan är belägen,

sista gången minst fjorton dagar före stämman.

64 §.

Vid omröstning å stämma angående tillskott för grufrörelsens bedrifvande

eller andra för grufrörelsen gemensamma angelägenheter skall

hvarje delegares röstetal beräknas efter den andel han i grufvan eger;

och gälle de flesta rösterna såsom beslut för samtlige delegarne. •

Val af grufföreståndare skall vid lika röstetal afgöras genom lottning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:å Nåd. Proposition No 2.

Ej må lån för delegarnes räkning upptagas, der de ej alla dertill

samtyckt.

65 §.

Underlåter delegare att betala tillskott, som blifvit å stämma beslutadt

eller af grufföreståndaren enligt 62 § infordradt, och har han,

sedan den för beloppets erläggande utsatta tid gått till ända, bevisligen

blifvit om betalningens fullgörande erinrad, men icke inom sextio dagar

efter mottagandet af sådan erinran tillskottet erlagt, hafve han till öfrige

delegare förverkat sin lott i grufvan jemte dertill hörande andel

i byggnader, inventarier och effekter; och vare han från tillskottets betalande

fri.

Delegare, som förverkat sin lott i grufvan, njute dock ersättning

för sin andel i grufvan tillhörande hemmanslägeuheter och annan jordegendom.

60 §.

Vilja några delegare bryta mera och andra mindre, och äro rösterna

å ömse sidor lika många, hafve den vitsord, som önskar den

större brytningen; dock skall han i sådant fall ensam förskjuta tillskott,

som utöfver behofvet för den mindre brytningen erfordras; och ege

han för sådant förskott ej annan fordrings rätt, än att för förskottet

jemte ränta derå efter fem för hundrade hålla sig till den malm, som

för meddelegarnes andel i grufvan motsvarar skilnaden mellan den

större och* den mindre brytningen.

Den, som gifvit förskott, ege till säkerhet derför hålla malmen

qvar och deraf, efter tillsägelse till meddelegarne, låta å offentlig auktion

sälja hvad till betäckande af förskottet erfordras.

67 §.

Hafva delegarne bildat bolag med hvarandra, och innehålla sär- ©

skilda mellan delegarne upprättade bolagsreglor andra bestämmelser i

de ämnen, hvarom i detta kap. sägs, lände dessa bestämmelser till

efterrättelse, dock att bolaget alltid skall utse grufföreståndare med den

i 61 § stadgade befogenhet och om valet göra anmälan hos bergmästaren

vid påföljd, som i nämnda § finnes bestämd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

■2:\

8 Kap.

Särskilda bestämmelser.

68 §.

Utländing må icke i riket bearbeta inmutad mineralfyndighet eller

idka grufdrift, med mindre än att, på hans särskilda ansökning att få

å fyndigheten eller gruflägenheten arbete anställa och fullfölja, Konungen

funnit skäligt dertill lemna bifall; och skall förty det försöks-eller

grufarbete, som utländing utan sådant medgifvande kan komma att företaga

eller företaga låta, vara utan all verkan till bevarande, af hans rätt

i hit hänförligt afseende; dock att hvad sålunda blifvit stadgadt icke

eger tillämplighet i fråga om fyndighet eller gruflägenhet, som på grund

af äldre, behörigen förvärfvad rättighet af utländing innehafves.

I mutsedel, som’ på begäran af utländing kan varda honom meddelad,

skall intagas det förbehåll, att hans rättighet att med arbete belägga

och sig tillgodogöra den angifna fyndigheten är beroende på

Konungens tillstånd att samma fyndighet bearbeta; kommande, derhän

inom tre månader från mutsedelns utfärdande ingifver ansökning om

vinnande af sådant tillstånd och detsamma honom medgifves, den tid,

inom hvilken arbetet å den inmutade fyndigheten enligt 14 § skall vara

börjadt, att räknas från den dag, tillståndet blifvit honom beviljadt, samt

första arbetsåret att inträda den 1 påföljande Januari.

69 §.

De grufve- och malmöreskassor, hvilka enligt äldre författning

blifvit bildade, må hädanefter af delegarne sjelfve förvaltas. Dessa

kassor skola dock fortfarande användas endast till de ändamål, för

hvilka de tillkommit; och vare delning af sådan kassa eller utbrytning

af viss andel deri ej tillåten, utan att Konungen dertill lemnat tillstånd.

70 §.

Klagan öfver bergmästares beslut i fråga, der enligt denna stadga

talan icke skall hos domstol fullföljas, må föras hos bergsöfverstyrel
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

sen genom besvär, som skola, vid talans förlust, dit ingifvas i mål från

Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län innan

klockan tolf å fyratiofemte dagen och i mål från öfrige orter i riket

innan klockan tolf å tretionde dagen från delfåendet af det beslut,

som öfverklagas.

''i §•

Denna stadga skall träda i kraft den 1 Januari 1885, då grufvestadgan

den 12 Januari 1855 och förordningen angående vilkoren för

utländings behörighet att inom riket bearbeta inmutad mineralfyndighet

eller idka grufdrift den 12 April 1872 skola upphöra att gälla, utom

i fråga om stenkolsfyndigheter, i afseende hvarå dessa författningar,

jemte Kongl. kungörelsen angående förbud tillsvidare mot utfärdande

af mutsedlar å stenkolsfyndigheter den 24 Maj 1872, fortfarande skola

lända till efterrättelse, intill dess annorlunda varder förordnadt.

%

72 §.

Från den dag, denna stadga utfärdas, till den 1 Januari 1885, då

nytt arbetsår med stadgan inträder, vare inmutare och grufegare från

stadgad arbetsskyldighet befriade.

När, efter det denna stadga trädt i kraft, förut beviljadt hvilostånd

går till ända, skall första arbetsåret derefter räknas från den 1 påföljande

Januari.

73 §.

Den tid, inom hvilken enligt 21 § det för utmåls tilldelande erforderliga

arbete skall vara fullgjordt och ansökning om utmål ingifven,

skall i fråga om inmutad fyndighet, som icke erhållit utmål före den 1

Januari 1885, beräknas från sagde dag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 12 September 1879.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,

Statsråden: Almqvist,

Herr Thyselius,

Lovén,

Rosensvård,

Forssell och

• - Malmström.

Härefter anmälde Herr departementschefen ånyo:

6:o.

Det af särskildt i nåder förordnade komiterade afgifna betänkande

och förslag i fråga om utfärdande af. ny grufvestadga, hvaröfver, sedan

vederbörande blifvit hörde, kommerskollegiet under den 30 December

1878 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande; hvarjemte Herr depar
Bih.

till Rilcsd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 A/d. 2 Häft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

tementschefen tillkännagaf att, jemlikt Kongl. Haj:ts den 15 nästlidne

Augusti fattade beslut, kommerskollegiets förenämnda utlåtande nu

mera blifvit till trycket befordradt.

Statsrådet tillstyrkte, att Kong]. Maj:t täcktes i anledning af komitérades

betänkande och förslag samt deröfver afgifna yttranden infordra

Högsta Domstolens yttrande.

Hvad Statsrådet i förestående femton mål i underdånighet

tillstyrkt och hemstält behagade Hans Maj:t

Konungen till alla delar i nåder gilla och bifalla.

Ex protocollo:

Otto Sjögreen.

Stockholm, K. L, Beckman, 1884.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts

Högsta Domstol Fredagen den J3 Maj 1881.

Närvarande:

Justitieråden von Hofsten,

Huss,

Lindhagen,

Svedelius,

Östergren,

Wedberg.

Sedan, enligt Högsta Domstolens beslut den 20 April nästlidna år,

det till Högsta Domstolens utlåtande remitterade betänkande och förslag

till ny Grufvestadga samt deröfver afgifna yttranden, cirkulerat

emellan Högsta Domstolens ledamöter, — hvaremellertid Justitierådet J.

A. Södergren, hvilken jemväl öfvervarit ärendets föredragning inför

Högsta Domstolen, från Justitierådsembetet erhållit afsked;

så företogs nu detta ärende till slutligt afgörande; varande ett

tryckt exemplar af berörda betänkande och förslag samt Kommerskollegii

yttrande bilagda detta protokoll.

Bill. till Biksd. Prof. 1883. 1 Sami. 1 Afd.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kap. 1.

1 §•

Justitieråden von Hofsten, Huss och Wedberg förklarade att, hvad

anginge den dels af en ledamot inom komitén, dels inom Kommerskollegium

vid förslagets granskning väckta fråga om inmutningsrättens

upphäfvande åtminstone hvad beträffade enskildes jord, i hvilket afseende

Riksdagen i den underdåniga skrifvelse, som föranledt nu förevarande

lagstiftningsarbete, ej framställt annan önskan, än att Kongl.

Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida inmutningsrätten i fråga om

stenkol måtte kunna alldeles upphäfvas eller så begränsas, att garantier

uppstäldes emot missbruk deraf till men för jordbrukare eller jordegare,

Justitieråden väl, då frågan betraktades uteslutande från rättslig

synpunkt, ansågo det vara synnerligen önskvärd! om inmutningsrätten,

såsom innefattande ett mot grunderna för vår lagstiftning angående

eganderätt till fast egendom stridande, med väsentliga olägenheter för

jordegaren förenadt och ofta till förveckligar af mångfaldigt slag ledande

intrång i den enskildes af lagen eljest erkända fria dispositionsrätt

öfver jorden, kunde blifva helt och hållet ur vår lag borttagen; men

att, då vid frågans bedömande hänsyn jemväl måste egnas åt dess

statsekonomiska sida, Justitieråden ej tilltrodde sig att emot de skäl,

som blifvit af Komiténs fleste ledamöter och andre, som i anledning

af förslaget sig yttrat, anförda för inmutningsrätts bibehållande, nu

föreslå dess borttagande vare sig i allmänhet eller serskild! beträffande

stenkol, helst det torde kunna antagas, att genom de i förslaget intagna

nya stadganden, afseende att förebygga missbruk af nämnda

rätt, äfven med de förändringar, hvilka Justitieråden vid förslagets

granskning ansågo sig böra tillstyrka, anledning till klagan från jordegarens

sida skulle blifva i väsentlig mon undanröjd.

Deremot ansågo Justitieråden, lika med Kommerskollegium, sjömalm

böra undantagas från inmutning.

Justitierådet Östergren anförde: Då under detta lagstiftningsärendes

behandling fråga väckts om inmutningsrättens afskaffande, anser jag

mig böra gifva tillkänna min åsigt i sagda fråga. Man bär såsom skäl

för ett sådant afskaffande hufvudsakligen anfört, att inmutningsrätten

kränker jordegaren i hans rätt och att den ej vidare skulle vara be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

höflig för bergsnäringen. Hvad nu beträffar det första af dessa skäl,

så har det väl ofta blifvit påstådt men, så vidt jag känner, aldrig kunnat

bevisas, att j or degaren ursprungligen varit egare af de å hans

grund befintliga mineralier. Deremot är det ett faktum, som svårligen

kan bestridas, att Kronan af ålder haft öfverhöghetsrätt öfver bergverken

i riket, hvilken öfverhöghetsrätt, enligt bergsförfattningarne från

14:de och 15:de århundradena, vanligen utöfvats på det sätt, att Kronan

upplåtit grufvorna till enskilde och fördelat brytningsrätten emellan

uppfinnaren och jordegaren samt för egen del förbehållit sig endast

en viss andel af det mineral, som ur grufvorna upphemtades, eller den

metall, som af mineralet vanns. Från nu nämnda öfverhöghetsrätt

torde tillräcklig rättsgrund för inmutningsrätten kunna hemtas, ty till

de så kallade höghetsrättigheternas natur hör ju, att Kronan eger fritt

förfoga öfver föremålen för dessa rättigheter och inmutningsrätten uppkom

just derigenom, att Kronan på inmutaren öfverlät en del af den

rätt, Kronan på grund af öfverhöghetsrätten hade till bergverken. Så

länge man ej lyckats bortresonnera befintligheten af Kronans öfverhöghetsrätt

till bergverken, måste jemväl jordegarerätten till grufvor härledas

från öfverlåtelse af Kronan. Den har således icke bättre grund

än inmutningsrätten; och vid sådant förhållande lärer fog näppeligen

förefinnas för påståendet, att jordegare genom inmutningsrätten kränkas

i sin rätt, och att inmutningsrätten af sådant skäl bör afskaffas.

Men, såsom ofvan är sagdt, har det för yrkandet på inmutningsrättens

afskaffande anförts äfven ett annat skäl, som fordrar, att frågan

skärskådas icke blott från rättens utan äfven från den allmänna nyttans

synpunkt. När Kronan till inmutarne öfverlät en del af brytningsrätten

till grufvor, skedde det dels för att uppmuntra till nya grufvors

upptäckande dels ock för att främja bearbetandet af redan upptäckta.

Af egen erfarenhet kan jag väl icke påstå, att en dylik uppmuntran

fortfarande är för bergsnäringen behöflig och nyttig; men jag har ansett,

att detta har sannolikhet för sig och bör antagas såsom visst

intill dess ett motsatt förhållande varder ådagalagdt, hvarföre jag, för

att stadga mitt omdöme i ämnet, undersökt bevisningskraften hos de

skäl, som blifvit framlagda af inmutningsrättens vedersakare, hvilka

skäl finnas sammanförda i en mot Kommerskollegiets utlåtande afgifven

reservation. Uti denna reservation påstås, att inmutningsrätten är ändamålsvidrig

och för bergshan dteringen skadlig; och till stöd för dessa

påståenden anföres vidare, att bergsbruksidkaren icke med nu gällande

lagstiftning kan förvärfva säker eganderätt till grufva med tillhörigheter,

enär han, om grufarbetet öfvergifves, måste lemna grufvan med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

utmål och byggnader, samt att inmutningsrätten förer med sig behofvet

af minutiösa lagstadganden för afdömande af tvister mellan inmutare

och jordegare, stundom förorsakar s. k. fältspärrning, gifver anledning

till en skadlig mutsedelhandel samt vållar nationalförlust genom gagnlöst

försvarsarbete. Alla dessa olägenheter antagas skola bortfalla, om

inmutningsrätten afskaffas, jordegaren tillägges all rätt till mineralanledningar

inom hans område och bergsnäringen göres beroende endast

af fritt aftal emellan grufspekulanter och jordegare. Hvad nu

först angår osäkerheten i eganderätten till grufvor, så träffa anmärkningarne

härom icke inmutningsrätten, ty om det skulle finnas lämpligt

att, jemväl för fall, då grufva öfvergifves, tillförsäkra grufegaren

fortfarande eganderätt till grufvan jemte inlöst mark och för grufvans

bestånd uppförda byggnader, kan sådant mycket väl ske, äfven med

bibehållande af inmutningsrätten. Att bibehållandet af sagde rätt förer

med sig behofvet af lagstadganden, som reglera densamma, är obestridligt;

men om inmutningsrätten är för bergshandteringen nyttig,

torde den icke böra afskaffas endast på det att berörda lagstadganden

må kunna undvaras. Emot anmärkningen derom, att, i händelse en

inmutare erhåller större utmål än han behöfver, någon del af gruffält

kan blifva obearbetad och oåtkomlig för andra, och att s. k.

fältspärrning för någon tid uppkommer jemväl genom beviljandet af

hvilostånd, må erinras, att gällande lag, för att till minsta möjliga proportioner

inskränka dessa olägenheter, dels stadgar ett maximum för

utmålet och öfverlemnar åt sakkunnig tjensteman att inom detta maximum

bestämma hvad utmål, som för grufanläggningen erfordras, dels

ock uppställer fordran på giltigt skäl för hvilostånds beviljande. Reservanten

åter vill åt grufspekulantens och jordegarens fria aftal öfverlemna

bestämmandet af det behöfliga utmålets storlek. Grufspekulanten

skulle uppgifva storleken af det område, han för ögonblicket behöfde,

men tillika göra till vilkor för köp af detsamma, att jordegaren

i män af uppkommande behof för grufarbetets utsträckning lemnade

honom ett ytterligare område och förbunde sig att ej sälja angränsande

mark till annan grufspekulant. Det är emellertid uppenbart,

att sådane aftal skulle i hög grad öka den öfverklagade fältspärrningen,

ty det läge naturligtvis i grufspekulantens intresse att utestänga

konkurrenter; och han skulle sannolikt endast för att hindra uppkomsten

af nya grufvor i den trakt, der han ämnade anlägga sin grufva,

söka åtkomma mycket större område än han kunde sjelf bearbeta.

Förmenandet, att inmutningsrätten föranleder den öfverklagade mutsedelshandeln,

torde icke vara fullt riktigt. Denna handel lärer väl

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

nemligen ytterst hafva sin grund uti en osund spekulationslusta, som

beklagligen förefinnes på snart sagdt hvarje område för menskligt

förvärf; och den skulle sannolikt fortfara äfven om inmutningsrätten

afskaffades, ehuru den naturligtvis ej då längre kunde kallas mutsedelhandel,

utan komme att erhålla en annan benämning. Beträffande

slutligen påståendet att inmutningsrätten vållar nationalförlust, så är

det sannt, att slik förlust uppkommer, om försvarsarbete utan åsyftad

nytta verkställes. I ändamål att förekomma sådant onyttigt arbete

hafva komiterade också föreslagit betydlig förhöjning af försvarsarbetet.

Detta anser jag lämpligt och ändamålsenligt, men att söka förekomma

den anmärkta nationalförlusten genom inmutningsrättens borttagande,

vore att bota ett ondt med något som är värre, ty om, såsom jag antager,

en sådan åtgärd skulle hafva till följd, att ett färre antal grufvor

upptäcktes och bearbetades, så föranleddes häraf en nationalförlust, som

blefve betydligt större än den, som orsakas deraf att onyttigt försvarsarbete

nu understundom verkställes.

Af hvad jag sålunda antört följer, att icke heller hvad inmutningsrättens

vedersakare yttrat om inmutningsrättens obehöflighet rubbat

min öfvertygelse derom, att samma rätt bör i lagstiftningen bibehållas.

Emot den nu föredragna §:n i lagförslaget har jag ej vidare att

erinra, än att jag lika med Kommerskollegium anser sjömalm icke böra

upptagas bland de mineral, som skola utgöra föremål för inmutning.

2 §•

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo lika

med Kommerskollegium att hvad i förslaget blifvrt särskildt stadgadt

om odalgrufvefält borde uteslutas, men att deremot här lämpligen borde

hänvisas till de i 4 kapitlet förekommande stadgandena om dagort.

8-19 §§•

Med åberopande af hvad de fleste, som redan yttrat sig öfver förslaget,

anfört rörande olämpligheten och obehöfhgheten af såväl det

föreslagna grufvemärket, som det i 5 § omförmälda intyg af trovärdiga

män, hemställde Justitieråden von Hofsten, Huss, östergren och

Wedberg att 4 och 5 §§ måtte uteslutas;

men för den händelse att sådan åtgärd, hvaraf måste följa förändring

af förslaget i flera väsentliga delar, icke blefve vidtagen och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

föreskriften om grufmärke följaktligen komme att qvarstå, förklarade

Justitieråden sig godkänna de åsigter, Kommerskollegium uttalat angående

sättet, hvarpå stadgandena om grufmärke lämpligen borde affattas,

äfvensom Justitieråden för öfrigt instämde i Kollegiets anmärkningar

rörande §§ 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 12, 13, 14, 15, 16 och 19.

Justitierådet Huss ansåg sig vidare ej böra lemna oanmärkt den

inkonseqvens, som, enligt hvad Kommerskollegium redan påpekat, förefinnes

uti förevarande förslag, likasom i nu gällande grufvestadga, då

nemligen inmutningssökanden ålägges att genast uti ansökningen uppgifva

den förmodade mineralanledningens art och stället, der den finnes,

utan att likväl på något sätt tillfälle och rättighet honom beredes att

dessförinnan genom anställande af skärpnings- eller eftersökningsarbeten

förskaffa sig tillförlitlig kännnedom huruvida någon mineraltillgång

derstädes verkligen är för handen. Uppgifterna måste således ofta,

åtminstone då fråga är om nya malmfyndigheter på annan persons

mark, grundas på lösa förmodanden, och otvifvelaktigt torde vara, att

härigenom en mängd inmutningar föranledas, som ej skolat ifrågakomma,

derest sökanden på förhand kunnat genom försöksarbeten vinna upplysning

om befintligheten och beskaffenheten af den förmodade fyndigheten.

Det vore derför, enligt Justitierådets tanke, ändamålsenligt om,

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af Kommerskollegium angifna

grunder, stadganden meddelades angående sättet för vinnande af tillstånd

att, oberoende af skeende inmutning, under viss tid inom bestämdt

område anställa skärpnings- eller eftersökningsarbeten samt om

de rättsliga verkningarna deraf.

20 §.

Justitieråden von Hofsten, Östergren och Wedberg ansågo 20 § innebära

en icke nödig och en i många fall allt för stor stränghet mot

inmutare, utan att dock kunna på verksamt sätt leda till det dermed

åsyftade ändamål, hvadan Justitieråden icke kunde tillstyrka antagandet

af denna paragraf.

Justitierådet fluss åberopade hvad Kommerskollegium rörande denna

§ yttrat.

21-24 §§.

Justitieråden von Hofsten, fluss, östergren och Wedberg gillade hvad

Kommerskollegium vid dessa §§ anmärkt, dervid Justitieråden von

Hofsten, Östergren och Wedberg erinrade om hvad de vid 20 § yttrat;

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

och tilläde Justitierådet Huss, att, då 28 § icke innehölle något positivt

stadgande, utan blott bestämde påföljd för en olofligen företagen handling,

det i § 24 förekommande uttrycket »genom öfverträdelse af stadgandet

i 28 §», såsom mindre lämpligt borde mot andra ord utbytas.

25 §.

I fråga om tid för klagan öfver bergmästares beslut, då detta ej

vid utmålsläggning eller annan förrättning för parterne afkunnades,

hvarom 86 § handlade, funno Justitieråden von Hofsten, Östergren och

Wedberg giltiga skäl saknas att afvika från hvad genom Förordningen

den 14 December 1866 blifvit stadgadt.

Kap. 2.

27 och 28 §§.

Hvad Kommerskollegium anmärkt derom att inmutares uppgift

om stället, der han vill företaga försöksarbete, borde innefatta uppgift

på omfånget eller vidden af den för arbetet afsedda platsen gillades

af Justitieråden von Hofsten, östergren och. Wedberg, som jemväl anmärkte,

att, derest det vid 29 § föreslagna tillägg gjordes, föreskriften

bär att aflemnandet af bevis om stäld säkerhet borde ske viss tid före

arbetets påbörjande blefve öfverflödig.

Justitierådet Huss åberopade hvad Kommerskollegium beträffande

27 S anfört.

29 §.

Det af såväl Brukssocieteten som Kommerskollegium och andre,

som i ärendet sig yttrat, föreslagna tillägg om viss tid för tillkännagifvande,

att stöld säkerhet icke godkändes, ansågo Justitieråden von

Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg vara att förorda; dock att den

föreslagna tiden af 8 dagar från erhållen del af det i 27 § omförmälda

bevis syntes vara allt för kort och kunna utsträckas till 14 dagar.

30 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss och östergren ansågo lika med Kommerskollegium

anvisning böra lemnas huru uppkommen meningsskilj
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

artighet beträffande behofvet af utrymme för försöksarbetet in. m.

må kunna lösas.

34 §.

Vid denna § anmärktes af Justitieråden von Hofsten, Huss,

Östergren och Wedberg att uttrycket »nära intill sådant område» syntes

vara allt för obestämdt och borde utbytas mot något som bestämdt

angåfve afståndet; att med afseende å hvad såväl af ledamöter inom

Komitén som uti de öfver förslaget afgifna yttranden blifvit anfördt

emot det i sista punkten af denna § intagna stadgande rörande

återupptagande af nedlagda grufvor; och då Justitieråden ansågo behofvet

af ett dylikt, emot den i förslaget gällande princip om sönad

grufvas öfvergående till oinmutadt fält stridande, stadgande icke vara

ådagalagdt, Justitieråden tillstyrkte, att detsamma icke måtte bibehållas;

samt att

slutligen Justitieråden funno det icke vara otjenligt att, såsom ock

Kommerskollegium erinrat, i denna § uttrycktes att här vore fråga

om markens yta och att om arbete på djupet handlades på annat ställe

i lagen.

Justitierådet Huss tilläde, att han äfven biträdde Kommerskol legd

under angifven förutsättning gjorda förslag till ny redaktion af mom. 2.

38 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo sista

meningen i denna § vara vilseledande och, derest 38 och 39 §§, såsom

ämnet syntes fordra, sammanslogos, äfven vara öfverflödig.

40 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg yttrade, att,

då denna § hade till föremål att bestämma, dels att all skada, som

genom försöksarbetet tillfogas jordegendom eller anläggning, skall

ersättas, dels att sådan ersättning skall gifvas äfven om skadan icke

varit vållad genom oförsigtighet, vårdslöshet eller försummelse; och

dels att ersättningen skall gäldas i första hand af den, för hvilkens

räkning arbetet drifves, men detta icke syntes vara lyckligt uttryckt

genom här använda ordasätt, som syntes antyda, att den, som sålunda

i första hand ersatt skada, skulle kunna derför fordra godtgörelse af

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

annan, ehuru icke någon varit till skadan vållande, denna § borde

omskrifvas.

41 §.

Just.itieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg funno väl

förslaget icke innehålla förbud att igenfylla öfvergifna gruföppningar,

men Justitieråden ansågo, att, på sätt blifvit af Brukssocieteten och

andra hemstäldt och med nu gällande grufvestadga öfverensstämde, det

borde uttryckligen medgifvas, att öfvergifven grufva finge efter bergmästarens

tillstånd igenfyllas.

43 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren godkände hvad Kommerskollegium

vid denna § anmärkt.

Kap. 3.

45 §.

Enär den här meddelade tidsbestämmelse ej hade någon betydelse

i annat afseende, än som förmäldes i 50 §, ansågo Justitieråden von

Hofsten. Huss, Östergren och Wedberg det ej vara nödigt, att den upptoges

i serskild §, utan att hvad i denna del kunde behöfva stadgas

i stället borde intagas i 50 §.

46 och 47 §§.

Justitierådet Wedberg yttrade: att då det i 47 § medgifna undantag

från regeln i 46 § icke rörde vidden af utmålet, men detta förhållande

enligt Justitierådets tanke ej med tillräcklig tydlighet framgick

af de i dessa §§ valda ordalag, §:n borde i detta hänseende förtydligas.

49 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren godkände den anmärkning,

som af Kommerskollegium blifvit vid denna § framställd.

Bill. till Bilcsd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Justitierådet Wedberg anmärkte:

att den inskränkning i äldre grufvas rätt, som läge i 1 mom. af

denna §, likasom det företräde, som äldre grufva enligt 2 mom.

tillädes, väl ej borde, såsom ordalydelsen syntes antyda, vara beroende

på huruvida den ene eller andre först sökt utmål. Af en tidigare gjord

ansökning om utmål följde ej med nödvändighet, att utmålet för sökanden

komme att läggas tidigare än för en annan, som väl sökt utmål

senare, men deremot bättre iakttagit hvad i 44 § för utmåls vinnande

erfordrades. Deremot vore det, såsom ock komiterade i motiven utsagt,

af betydelse om utmål lades först för den äldre eller den yngre.

Orden »för hvilken utmål sökes» torde derför böra utbytas mot »för

hvilken utmål lägges»;

att föreskrift saknades »huru förfaras borde då utmål samtidigt

skulle läggas för bränne närbelägna grufvor»;

att för collisionsfall af nu omförmälda beskaffenhet icke borde

saknas en med stadgandet i 58 § Utsökningslagen i fråga om utmätning

likartad föreskrift, att, om utmål vore sökt för begge grufvorna,

utmål ock borde för dem samtidigt läggas, der det kunde ske utan att

den ene grufegaren i sin rätt uppehölles på grund af hinder, som för

utmåls läggande åt den andre kunde förekomma;

samt slutligen att, ehuru förslagets i motiven anförda mening vore

att den rätt, som i 2 mom. tillägges äldre grufva, är vidsträcktare än

den, som äldre grufva åtnjuter enligt 1 inom., — i det att enligt 2 mom.

den äldre grufvans utmålsqvadrat kunde inom fridlysningscirkeln svängas

huru som helst samt utmålet äfven utläggas i annan form än den

qvadratiska, då deremot i 1 mom. den äldre grufvan finge åtnöjas med

att den yngre grufvans utmål tangerade den äldres arbetskrets -—■ denna

skilnad emellan de begge momenten dock icke kunde anses nöjaktigt

uttryckt genom slutorden i momenten, enär den grufva som erhållit

fullt utmål enligt 46 § väl äfven kunde sägas hafva fått fullt utmål

inom sitt fridlysta område.

50 §.

Med åberopande af hvad vid 45 § anförts och då tiden, dä utmålet

lades, icke vore i allo beroende af sökandens åtgöranden, ansåg

Justitierådet Wedberg att här borde bestämmas, att hvad i 49 § blifvit

till förmån för äldre grufanläggning stadgadt icke gäller, i fall fyra år

från den dag mutsedeln utfärdades förflutit, utan att såväl försöksarbetet

så långt framskridit, som i 44 § sägs, som ock ansökning om

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

utmål för grufvan blifvit gjord, men sådan försummelse icke ligger

egaren till den yngre grufvan till last.

53 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg instämde i

det af Kommerskollegium med flere gjorda yrkande att 2:dra stycket

af denna § måtte uteslutas.

54 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss och östergren åberopade hvad Kommerskollegium

vid denna § anmärkt.

55 §.

Justitierådet Wedberg yttrade: att, då det syntes hvarken nödigt

eller tjenligt att bland de anordningar i lag, som kunde erfordras för

att bereda utrymme på marken till utförande af industrielt företag af

mången gång kort varaktighet, införa ett lagstadgande, som komme

att befordra smärre jordafsöndringar, livilka skulle ega bestånd äfven

sedan ändamålet med afsöndringen uphört att förefinnas, Justitierådet

icke kunde godkänna denna §. Borttoges denna §, komme äfven 68 §

att utgå.

56 §.

Då det här begagnade anvisadt kunde vålla tvekan huruvida dermed

afsåges allenast den mark, som efter 54 § anvisades, eller jemväl

den i 52 § omförmälda mark, ansågo Justitieråden von Hofsten,

Huss, Östergren och Wedberg ett förtydligande härutinnan böra ske.

57 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren åberopade hvad Kommerskollegium

vid denna § yttrat.

Justitierådet Wedberg ansåg de sällsynta fall af skada genom källors

uttorkande, försämrad utsigt och obehag af rök, då ersättning

derför skäligen kunde ifrågakomma, icke vara af beskaffenhet att de

borde i lagen serskildt framhållas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

60 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo, att

nedsättning af ersättningen för intecknad jord icke vore af nöden för

det fall att inteckningshafvarne medgifvit beloppets lyftande; äfvensom

att de stadganden, Indika erfordrades i afseende å medlens fördelning,

borde affattas i öfverensstämmelse med de föreskrifter, Indika enligt

lagen om dikning och annan afledning af vatten den 20 Juni 1879

voro för dylikt fall gällande.

63 och 64 §§.

Justitieråden Huss, Östergren och Wedberg, som ansågo den af

komiterade i föregående §§ och än vidare i förslaget antagna skilnad

emellan lösen och ersättning ej vara nödvändig, och att det förra

af dessa ord kunde undvaras, anmärkte, att, derest denna skilnad bibehölles,

ordet och i 63 § och i första stycket af 64 § borde utbytas

mot eller.

I öfrigt borde andra stycket af sistnämnde § omskrifvas, så

att det blefve tydligt, att den 31 December vore betalningsdag endast

då annan dag icke vore för betalning utsatt.

Justitierådet Wedberg ansåg 64 § jemväl böra så ändras, att, såsom

i nu gällande grufvestadga, förlust af utmålet och den på mutsedeln

grundade rätt stadgades såsom äfventyr för underlåtenhet att

inom viss tid efter det löse- och ersättningssumman blifvit genom laga

kraft egande beslut bestämd erlägga densamma med ränta, äfven om

arbetet icke förut blifvit, på sätt här syntes förutsättas, instäldt.

66 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren gillade hvad Kommerskollegium

vid denna § anmärkt.

71 §•

Justitieråden östergren och Wedberg ansågo ett förtydligande erforderligt,

hvarigenom det blefve klart, att här är fråga om brutet, men

qvarliggande mineral.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

73 §.

Såsom ofullständigt anmärktes af Justitieråden Huss, Östergren ock

Wedberg, att, derest skilnad mellan begreppen lösen och ersättning bibehölles,

ej vid utmålsläggning fordrats, såsom vid dagorter, uppgift på

dem, som kunde komma att njuta lösen eller ersättning för mark, som

till företaget erfordrades.

74 §.

Då bergmästaren här förpligtats att företaga utmålsläggningen så

snart ske kunde, och föreskriften, att ej med förrättningen finge uppskjutas

längre än nio månader, syntes tillkommen endast för att berättiga

till stadgandena i 45 och 50 §§, ansåg Justitierådet Wedberg

att efter de ändringar af nämnda §§, som af Justitierådet föreslagits,

det icke vore nödigt att föreskrifva bergmästaren sådan viss

tid, hvilken dessutom, jemte det den, såsom i ärendet blifvit anmärkt,

kunde komma att för vissa orter blifva för kort, i de flesta fall torde

vara tilltagen allt för lång.

75 §.

Enär det ej kunde vara lämpligt att till biträde vid förrättningen

tillkallades andra än de, som enligt 1 mom. voro dertill behörige, samt

det ej erfordrades något serskildt stadgande, som tilläte förrättningsmannen

att, då god man förklarades jäfvig eller uteblefve, tillkalla

annan behörig god man, hemstälde Justitieråden Huss, östergren och

Wedberg, att 2 mom. måtte utgå; hvarjemte Justitieråden von Hofsten

och Huss förordade hvad Kommerskollegium i fråga om landtmätares

tillkallande föreslagit.

76 §.

Att delgifvandet af kallelser och kungörandet i kyrkan skulle af

förrättningsmannen föranstaltas ansåg Justitierådet Wedberg serskildt

böra utsättas.

79 §.

Derest, vid jäf emot god man, annan ojäfvig god man funnes att

tillkalla, behöfde förrättningen hvarken inställas eller uppskjutas; hvil
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

ket Justitieråden von Hofsten, Huss, östergren och Wedberg ansågo böra

här utmärkas; hvarjemte Justitieråden von Hofsten och Huss erinrade

att, i händelse den vid 75 § gjorda hemställan om tillkallande af landtmätare

godkändes, borde bland de jäf, som skola pröfvas, äfven upptagas

jäf mot landtmätaren.

81 och 82 §§.

Om i 82 § serskildt nämndes de frågor, hvilka skulle afgöra^ af

förrättningsmannen jemte gode männen, och derefter stadgades, att

öfriga frågor afgjordes af förrättningsmannen ensam, ansågo Justitieråden

von Hofsten, Huss, östergren och Wedberg, att ämnet blefve fullständigare

uttömdt och 81 § öfverflödig.

Dessutom erinrade Justitieråden von Hofsten, Huss och östergren,

att bland de frågor, som skola af förrättningsmannen och gode männen

gemensamt afgöras, borde, enligt Justitierådens åsigt, upptagas

pröfningen af anmälda jäf, i anledning hvaraf äfven redaktionen af

l:a punkten i 79 § borde i viss mon förändras.

84 §.

Justitieråden von Hofsten och Huss åberopade hvad Kommerskollegium

vid denna § yttrat.

86 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren förenade sig i följande

yttrande: Den i sista mom. af denna paragraf gifna föreskrift

att part, som bort till förrättningen särskildt kallas, men ej erhållit

sådan kallelse, skulle ega att till domstol instämma talan om vinnande

af ändring i meddeladt beslut, synes enligt sin lydelse afse alla frågor,

som vid förrättningen förekommit, således äfven dem, som eljest

skola, enligt 2 mom., fullföljas genom klagan hos bergsöfverstyrelsen.

Då likväl forum för talans fullföljd i frågor af enahanda beskaffenhet

alltid bör vara detsamma, torde böra stadgas, att i ofvan anförda fall

klagan öfver beslut rörande sådana frågor, som i 2 mom. omförmälas,

bör fullföljas hos bergsöfverstyrelsen inom viss tid efter erhållen del

af beslutet. För vinnande af öfverensstämmelse med 24 § torde i

nämnda 2 moment äfven böra upptagas det klander å mutsedel, som

grundas derå, att den angifna fyndigheten ej skulle utgöra föremål för

inmutning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

88 §.

Justitieråden von Hofsten, Östergren och Wedberg anmärkte, att ett

utslag, hvarigenom ene parten berättigats att tillträda eller begagna

mark emot lösen eller ersättning, borde icke kunna ensidigt sättas i

verkställighet till förmån för ene parten, utan att denne tillika fullgjorde

hvad utslaget honom ålade. Denna grundsats hade i fråga om

rätt att mot ersättning verkställa dikning på grund af synemäns eller

domstols ej laga kraft egande utslag blifvit uttryckt i lagen den 20

Juni 1879, och borde med ledning deraf denna § affattas.

90 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, östergren och Wedberg godkände

hvad Kommerskollegium vid denna § hemställt.

Kap. 4.

Justitierådet Wedberg gillade hvad Kommerskollegium yttrat dels

om behof att få bestämdare uttryckt att dagortsanläggningen borde

stå i sammanhang med grufvedrift inom eget utmål, dels derom att

annan grufveegare, genom hvars utmål dagort skulle framföras, borde

i ansökningen uppgifvas och till den i 98 § nämnda förrättning kallas,

dels ock om hänvisning till 86 och 96 §§. Häruti instämde Justitieråden

von Hofsten, Iiuss och Östergren med tillägg att de äfven godkände

hvad Kommerskollegium beträffande §§ 98, 99, 103 och 105

yttrat.

Kap. 5.

107 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo att,

såsom Kommerskollegium anmärkt, 1 mom. borde förtydligas så, att

det icke rörde annan af allmän inrättning eller menighet innehafd

kronojord än den, som innehades under ständig besittningsrätt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

in §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo, att

§:n borde så redigeras, att det blefve tydligt, att den ej innehölle ett

undantag från 110 §.

113 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg yttrade, att,

då meningen torde vara, att satsen »som kunna vara till nytta för det

blifvande arbetet» skall hänföras icke blott till de näst förut omförmälda

anläggningar, utan äfven till orden »byggnader, redskap och förråd»,

erfordras för uttryckande deraf en förändring i redaktionen.

114 §.

Justitierådet Wedberg ansåg den här omförmälda rättighet böra

tillkomma ej allenast inmutare utan i allmänhet den, som enligt 113 §

vore till lösen eller ersättning berättigad.

115-121 §§.

Äfven om, oaktadt hvad deremot blifvit anmärkt, grufvenäringen

skulle kunna förmå att bära en afgäld af här omförmälda beskaffenhet,

ansågo Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg, att en

jordegare, som icke ville begagna sin rätt att i grufarbete deltaga och

erhölle full ersättning för skada och intrång, som af grufveanläggningen

vållades, icke egde billigt anspråk att få, såsom här blifvit

föreslaget, om ock blott till mindre del, njuta frukten af annans arbete,

och kunde derföre icke tillstyrka införande af en sådan nyhet i grufvelagstiftningen
Derest

förslaget om ifrågavarande vederlag eller afgift komme att

antagas jemte ett stadgande sådant som 117 § innehåller, ansågo nyssbemälde

Justitieråd, att följdriktigt en rätt, som ej kan af någon för

längre tid, än han vore egare eller innehafvare af jorden, på annan

öfverlåtas, ej heller kunde för längre tid öfverlåtas å inmutare. Skulle

emellertid sådan öfverlåtelse till inmutare böra tillåtas, på sätt komiterade

enligt motiven afsett, torde, såsom Kommerskollegium anmärkt,

sådant böra serskildt utsägas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kap. 6.

122 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg förenade

sig i den mening att, med afseende å hvad i redan angifna yttranden

blifvit anmärkt derom, att den föreskrifna arbetsskyldigheten skulle

blifva allt för tryckande, beloppet af de dagsverken, hvarigenom arbetsskyldigheten

skulle vara fullgjord, syntes böra nedsättas, i synnerhet

hvad anginge äldre grufvor. Äfven ansågo Justitieråden det böra medgifvas,

att annan å grufva nedlagd kostnad, motsvarande värdet af de

fordrade dagsverkena, • finge såsom försvarsarbete räknas. I öfrigt gillades

hvad Kommerskollegium hemställt rörande begynnelseorden i

denna § samt om tillägg beträffande myrmalm.

125 §.

Justitierådet Huss ansåg lika med Kommerskollegium denna §

böra utgå.

127 §.

Justitierådet Wedberg ansåg §:n böra tydligare uttrycka att klander

icke finge instämmas senare än här vore bestämdt.

135 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg anmärkte,

att föi-slaget lemnade oafgjordt hvad påföljden blefve i det fall att,

grufegare, som innehade flere sammanhängande utmål och erhållit tillstånd

att med arbete inom något eller några af dem försvara jemväl

de öfriga, väl fullgjorde så mycket arbete, som motsvarade arbetsskyldigheten

för eu del bland dessa utmål, men ej så mycket, som

svarade mot arbetsskyldigheten för samtlige utmålen.

136 §.

Justitierådet Fluss godkände hvad Kommerskollegium yttrat an
Bih.

till Biksd. Prof. 18S2. 1 Sami. 1 Afd. 8

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

gående insändandet till bergsöfverstyrelsen jemväl af karta öfver utmålsområdena,

för livilket ändamål sådan karta syntes böra, jemte ansökningen,

till bergmästaren ingifvas.

Kap. 7.

138—140 §§.

Jemte erinran om hvad Kommerskollegium redan anmärkt vid dessa

§§ ansågo Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg

det böra på något sätt uttryckas, att i 140 §_ vore tråga om arbete

endast under dag; hvarjemte Justitieråden, som funno, att, då grufegaren

vore skyldig verkställa det föreskrifna arbetet, det vore obilligt

att tillika ålägga honom nedsätta kostnadens belopp, och att i allt

fall föreskriften om beloppets nedsättande icke med säkerhet verkade

till det dermed afsedda ändamål, då icke något tjenligt medel funnes

att få den åtlydd, hemstälde att hvad sistnämnde § derom innehölle

måtte utgå.

141 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg förklarade

sig lika med Kommerskollegium anse det böra bestämmas, att gruiarbete

under dag icke utan jordegarens medgifvande vore tillåtet på

mindre afstånd än intill eu på djupet lodrät beräknad linea 60 fot från

boningshus eller annan vid gården uppförd åbyggnad, äfvensom

att det arbete under dag, hvars företagande enligt denna § med

den förändring deraf, som af det förut sagda föranledes, berodde på

bergmästarens tillstånd, icke finge företagas efter blott anmälan hos

bergmästaren utan först efter det dennes tillstånd erhållits. Hvad åter

angick förslagets föreskrift om ställande af säkerhet för möjligen inträffande

skada, ansågo Justitieråden att med nyss nämnda begränsning

af rättigheten att arbeta under jord och då, derest skada befarades

komma att inträffa, bergmästaren komme att antingen förbjuda arbetet

eller ock, till skadans förekommande, föreskrifva vissa försigtighetsmått,

livilkas åsidosättande medförde ansvar, sådan säkerhets ställande ej

vara af nöden.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

148 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, östergren och Wedberg ansågo, att

bötesansvar, som i lag bestämmes såsom i allmänhet gällande och icke

af domstol för vissa fall stadgas, lämpligare må benämnas böter än vite.

149 §.

Enär det icke torde låta sig göra att framvisa någon skilnad emellan

fall, då grufegare beslutit öfvergifva företaget och andra fall, der företaget

öfvergifvits, hemstälde Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren

och Wedberg, att denna § måtte uteslutas.

151 §.

Som här nämnda förbrytelser kunde förekomma under sådana omständigheter,

att derpå borde följa ansvar efter allmänna Strafflagen,

ansågo Jusitieråden von Hofsten, Östergren och Wedberg det utsättas

borde, att nu stadgade ansvar icke gälde för det fall, att den felaktige

gjort sig skyldig till ansvar enligt allmän strafflag.

152 §.

Denna hänvisning till Strafflagen fann Justitierådet Wedberg vara

öfverflödig. Skulle dén bibehållas, borde det utmärkas att den afser

endast sådan åverkan begången af de i 151 § nämnda personer.

153 §.

Enär giltigt skäl saknades att, då fråga vore om idkande af grufarbete,

mera än vid fråga om utöfvande af andra yrken, meddela serskilda

från allmänna Strafflagen afvikande reglor rörande skyldighet

att utgifva skadestånd för vållande till annans död eller kroppsskada,

kunde Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ej tillstyrka

antagande af denna §.

155 och 156 §§.

Derest, såsom 156 § syntes antyda, allmän åklagare icke vore

behörig att annorledes än efter angifvelse af målsegande eller bergs
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

tjensteman anställa åtal för öfverträdelser emot denna stadga, hvilket

dock Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo

böra i sådant fall tydligare utmärkas, funno Justitieråden icke någon

anledning förekomma att gifva åklagaren andel i böterna; hemställande

Justitieråden, huruvida det i öfrigt kunde anses vara skäl att frångå

den allmänna regeln att böter tillfalla Kronan.

Kap. 8.

167 §.

Emedan vid slutet af detta kapitel erinras, att om aktiebolag vore

serskild! stadgadt, samt sådane bolag i Förordningen den 6 Oktober

1848 betecknades dermed att de bestå af lotter, ansågo Justitieråden

von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg att till förekommande af missförstånd

orden efter vissa lotter borde ur denna § utelemnas och

slutorden ändras till hvar efter sin del.

158, 160 och 162 §§.

Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren instämde i hvad Kommerskollegium

yttrat dels om behofvet af föreskrift för det fall att antalet

af röster är å ömse sidor lika, dels angående bergmästarens underrättande

om styresmannens namn och hemvist.

Justitierådet Wedberg anmärkte, att det borde i 159 § tydligt uttryckas,

att inmutarens företrädesrätt egde rum endast derest han fortfarande

innehade hela inmutarelotten.

168 §.

Då stadgandet i denna paragraf, såsom af Kommerskollegium med

flere blifvit anmärkt, lätt kunde föranleda till den mot billighet och

rättvisa stridande påföljd, att grufegare, som ej ville eller hade förmåga

att drifva grufarbetet i den större omfattning, som af hans meddelegare

önskades, komme att icke allenast sakna all afkomst af sina

äfven på en vinstgifvande grufrörelse nedlagda kostnader under en

möjligen ganska lång tid eller tills de senares utlagde förskott blifvit

betäckta, utan ock till och med gå förlustig hela sin andel i bolagets

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

egendom, ansågo Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren samma

stadgande ej kunna till antagande förordas.

Kap. 9.

Justitieråden von Hofsten, Östergren och Wedberg hemstälde, att, till

skilnad från de förut i stadgan nämnde gode män, de män, som enligt

detta kapitel borde af parterne utses, måtte benämnas skiljemän, och

att i afseende å deras utväljande, skyldigheten att ersätta kostnaden

för deras sammanträde, verkställighet af deras beslut och rätten att

deröfver klaga måtte stadgas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

hvad förordningen om allmän flottled för likartade fall innehåller.

Justitierådet Huss fann lika med Justitieråden von Hofsten, Östergren

och Wedberg benämningen »gode män» böra utbytas mot »skiljemän»;

hvarjemte Justitierådet ansåg den i 175 § utsatta tid af ett år

böra betydligt förkortas.

Kap. 11.

185 §.

Med godkännande af hvad Kommerskollegium vid denna § invända

erinrade Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg,

att, derest de stadgande^, som skola gälla rörande utländings rätt

att bearbeta inmutad fyndighet eller idka grufdrift ansågos böra i denna

stadga intagas, det torde blifva erforderligt att på behöriga ställen i

stadgan föreskrifva dels att den i 9 § omförmälda tid för sökande af

Kongl. Majds tillstånd borde iakttagas vid äfventyr af inmutningsrättens

förlust, dels att det i 28 § nämnda äfventyr skulle drabba utländing

som företoge arbete utan att hafva erhållit Kongl. Majds tillstånd.

Slutligen anmärkte Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och

Wedberg dels att komiterade vid förslagets affattande ofta till hinder

för en redig öfversigt och lätt uppfattning af sammanhanget emellan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

de till hvarje ämne hörande stadganden, användt en allt för långt

drifven sönderdelning af ämnena i flera §§ än nödigt varit, såsom

exempel hvarpå kunde anföras följande fall, der två eller flera §§

syntes kunna med hvarandra sammanföras till en §, nemligen: §§ 6

och 7; 13 och 14; 15, 16 och 19; 30 och 31; 36, 37 och 59; 52,

53 och 54; 66 och 67; 69 och 71; 86 och 87; 98, 99 och 100; 102

och 103; 107 och 108; 109-112; 115 och 116; 118 och 119; 123,

124 och 125; 126 och 127; 135 och 136; 138 och 139; 144 och 145;

151 och 152; 159 och 160 samt 161 och 162; dels att vid den om,

arbetning af förslaget, som i alla händelser blefve nödvändig om detsamma

skulle kunna såsom lag antagas, borde i de §§ der pröfning

af borgen eller handräckning af exekutiva myndigheter omtalas, iakttagas

hvad Utsökningslagen innehåller om de myndigheter, som med

Utsökningsmål hafva befattning.

Justitierådet Svedelius anförde:

Vid granskning af det remitterade förslaget framställer sig i första

rummet frågan om inmutningsrättens bibehållande eller afskaffande.

Denna rätt, som ligger till grund för nu gällande grufvestadga, har

icke i den svenska lagstiftningen någon hög ålder. Jordeganderätten

har i Sverige af ålder varit odalrätt och jordegarens rätt till de mineral,

som å hans mark eller under densamma anträffades, var fordom lika

fri, som jordeganderätten i allmänhet. Först under inflytelse af främmande

grundsatser från andra länder bildades småningom föreställningen

om ett Svenska Kronan tillkommande bergsregal, hvilket, i allmänna

handlingar ofta åberopadt, men ej sällan med kronans^ politihöghet

öfver'' bergsnäringen förvexladt, till beskaffenhet och omfång förblef

temligen obestämdt tilldess detsamma slutligen genom plakatet den 27

Augusti 1723 helt och hållet förvandlades från ett Kronans anspråk till

ett privilegium för enskild uppfinnare af mineralfyndighet att jemte

jordegaren i fyndighetens bearbetande deltaga. Inmutningsrätten, sålunda

i lag stadgad, blef sedermera genom Förordningarne den 20

Oktober 1741 och den 6 December 1757 ytterligare befästad och utvidgad.

Dessa lagstiftningsåtgärder öfverensstämde i allo med de statsekonomiska

åsigter, som ifrågavarande tid voro gängse och hade till

syfte att för det allmännas nytta genom belöningar och förmåner framdrifva

den inhemska industrien. Dermed följde äfven ett vidlyftigt

.reglementariskt ordnande af industriens verksamhet och inmutnings
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

rätten blef sålunda utgångspunkten för en mängd arbiträr» bestämmelser

angående föremålen för inmutning, mutsedlars uttagande och kungörande,

grufvors utmål, försvarsarbete och hvilostånd, grufvors öfvergifvande

eller sonande in. in. Dessa bestämmelser, som vid tillämpningen ofta

medföra stora svårigheter, hafva under tidens lopp alltmer blifvit föremål

för klander och missnöje. Inmutningsrätten blef äfven genom

1855 års Grufvestadga i åtskilliga hänseenden inskränkt och sedermera

har genom Kong]. Kungörelsen den 24 Maj 1872 förordnats, att matsedlar

å stenkolsfyndigheter tills vidare icke må utfärdas.

Frågan om inmutningsrättens bibehållande eller afskaffande kan

betraktas dels från juridisk, dels från ekonomisk synpunkt. I senare

afseende! åberopar jag hufvudsakligen det utaf t. f. Presidenten Waern

vid ärendets handläggning hos Kommerskollegium afgifna särskilda

yttrande, hvarigenom enligt, min tanke blifvit på ett öfvertygande sätt

ådagalagdt, att inmutningsrätten numera är för svenska bergshandtéringen

obehöflig. Men om inmutningen ej vidare kan från nyttans synpunkt

försvaras, kan den så mycket mindre från någon rättsgrundsats

härledas. I vårt land har den icke sin grund uti någon från eganderätten

till jorden åtskild eganderätt till de mineral, som i jorden finnas,

utan den är allenast ett för nyttans skull godkändt intrång i den enskildes

eganderätt. Att i det borgerliga samhället någon oinskränkt

eganderätt ej kan finnas, ligger i sakens natur. Sålunda måste den

enskildes rätt vika, då allmänt behof tvingar. Förhållandet till grannar

medför likaledes uti eganderätten en mängd inskränkningar, på det att

hvar och eu må kunna af sin egendom draga bästa fördel. Helt annat

är det intrång, som inmutningen åstadkommer. Derigenom öppnas

tillfälle för den förstkommande, hvem han vara må, att genom uttagande

af en matsedel förvärfva sig rättighet att från annans mark

borttaga och sig tillgodogöra der befintliga mineral. Jordegaren nödsakas

att till anläggningen upplåta utmål och jemväl i öfrigt vidkännas

de olägenheter, som genom grufvearbetet uppkomma. Han är visserligen

berättigad att derför erhålla ersättning, likasom han har befogenhet

att i grufvearbetet deltaga, men skadeersättnings gifvande utgör

ej någon rättsgrund för skadas tillfogande och rätt till deltagande i

ett kostsamt grufveföretag torde i allmänhet vara en tvetydig förmån.

Då inmutningsrätten i vår lagstiftning infördes, ansågs den vara för

allmänna nyttans befrämjande nödvändig, och den enskilde måste derföre

underkasta sig det intrång, som deraf förorsakades. Förhållandena

äro nu förändrade; nyttan bär bortfallit, men intrånget står qvar.

Då lagstiftningen genom godtyckliga bestämmelser afviker från

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

den väg, sakens natur anvisar, drager det ena steget det andra allt

längre bort från det rätta. Detta visar sig äfven i den svenska grufvelagstiftningen.

Genom inmutningen uppkom ett särskildt sätt för

eganderätts förvärfvande och likaledes genom grufvas sonande ett särskildt

sätt för eganderätts förlorande. Detta sträckte sin verkan äfven

till uppfattningen af eganderättens föremål. Grufvor, såsom utgörande

en del af den fasta marken, äro till sin natur fast egendom, men då

inmutning ej kunde anses såsom laga fång till fastighet och grufvas

sonande likaledes alltför mycket skiljde sig från de sätt, hvarpå eganderätt

till fast egendom upphör, ledde detta till det oegentliga förhållande,

att grufvor i rättsligt hänseende kommo att betraktas såsom lösören.

Derigenom blefvo de också till stor olägenhet för grufveegarne uteslutna

från det skydd, lagfarten medför, likasom de ej heller kunde

blifva delaktiga af fastighetskreditens förmåner.

En återgång från dessa falska förhållanden synes väl behöflig.

Genom inmutningsrättens upphäfvande skulle eganderättens helgd stärkas

och så väl jordegare som grufveegare skulle derpå vinna.

Med de åsigter, som jag sålunda utvecklat, kan jag icke biträda

det af komiterade på inmutningens grund utarbetade förslag till ny

grufvestadga. Förslaget synes mig äfven af andra skäl oantagligt.

Redan dess yttre form väcker betänklighet. Ehuru detsamma hufvudsakligen

ej innehåller andra ämnen, än som i 1855 års grufvestadga

förefinnas, har det likväl vuxit ut till ej mindre än 191 §§ motsvarande

64 §§ i nu gällande stadga. Lagtextens sönderdelning har

också uti förslaget blifvit drifven till sin yttersta gräns. Många §§

äro, på sätt Kommerskollegium anmärkt, till innehållet så ofullständiga,

att de måste läsas tillsammans med andra för att gifva full

mening. Att ett dylikt redaktionssätt ingalunda leder till korthet

och tydlighet, ligger i öppen dag. Textens redaktion visar äfven

andra oegentligheter. Hänvisningar från det ena lagstället till det

andra, fram eller tillbaka i texten förekomma oupphörligt. Undantaget

har stundom plats framför regeln (t. ex. 61, 107, 115, 116 §§)

och hufvudbestämmelsen skymmes ej sällan af detaljerna (t. ex. 38,

40, 117, 127, 141, 153 §§). Flera ställen, deribland åtskilliga ganska

vigtiga, äro nog dunkla (t. ex. 4, 47, 49, 50, 56, 66, 113 §§) och

lemna öppet rum för olika tolkningar. Om äfven förslagets innehåll

kunde i allo godkännas, torde förslaget likväl för vinnande af en tjenligare

form böra helt och hållet omredigeras.

Vid närmare granskning af förslagets innehåll vill synas, att flera

bestämmelser, som blifvit för grufvenäringen i allmänhet föreslagna.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

egentligen åsyfta stenkolsgrufvorna och för dem äro af betydelse.

Detta torde i synnerhet vara fallet med de föreslagna stadgandena om

grnfvemärke, arbetskrets och fridlyst område samt utmålets deraf beroende

storlek och läge. Stenkolsflötser och malmfyndigheter äro dock

till beskaffenhet och bearbetningssätt så olika, att det alltid måste

blifva särdeles svårt att om dem gifva gemensamma stadgande!!. Hvad

som lämpar sig för det ena slaget passar ej rätt för det andra, och

hvad som för. det ena anses nödvändigt kan för det andra vara obehöfligt.

Komiterade, som ansett den genom 1872 års kungörelse instälda

stenkolsinmutningen böra ånyo medgifvas, hafva derigenom föranledts

att i förslaget införa bestämmelser, som för de i vårt land vanligen

förekommande malmfyndigheterna synas mindre lämpliga. Från

föremålen för inmutning hafva komiterade uteslutit myrmalm och varp.

På sätt Kommerskollegium anmärkt, hade sjömalm äfven kunnat uteslutas

och derest komiterade tillika, i stället för att återupplifva den

instälda stenkolsinmutningen, hade föreslagit dess fullständiga upphäfvande,

skulle genom dylik begränsning af grufvestadgans innehåll,

större enkelhet och likformighet i bestämmelserna kunnat beredas.

Grufvemärket är i lagstiftningen eu nyhet, hvars lämplighet med

allt skäl kan ifrågasättas, och jag åberopar hvad i afseende derå blifvit

af Kommerskollegium anfördt. Att ett utaf enskild person uppsatt

märke skall tillerkännas lika helgd som rå och rör eller annat af vederbörande

förrättningsman anbragdt skiljemärke, är temligen oegentlig

I. skog och utmark skulle det jemväl ofta blifva ganska svårt att

på ett i. ögonen fallande sätt anbringa grufvemärket. I förslaget har

emellertid stadgandet om detta märke en så stor betydelse, att genom

dess uteslutande förslagets bestämmelser i väsendtlig mån rubbas.

De nya stadgandena om arbetskretsen och det fridlysta området

synas temligen invecklade och ej heller af verkligt behof påkallade.

De torde vara af betydelse egentligen i de fall, då mineralfyndigheter,

såsom förhållandet är med stenkol, förekomma i vidt utsträckta och

på ansenligt djup liggande, föga mäktiga lager, för hvilkas bearbetande

utmål af stort omfång erfordras.

.Till minskande af de olägenheter, inmutningen åstadkommer, hafva

komiterade sökt bereda jordegaren nya fördelar och i sådant afseende

i främsta rummet föreslagit, att jordegare, som icke vill i grufveföretaget

deltaga, egde i stället bekomma viss andel af det vunna mineralet,

hvilken andel skulle såsom en ständig afgift från grufvan utgå.

Sakkunnige hafva härvid erinrat, att den föreslagna bruttoafgälden är

Bill. till Biksd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

till beloppet för hög, men äfven i fall den till beloppet nedsättes, förefaller

det dock ganska betänkligt att, sedan särskilda skatter för bergsbruket

numera blifvit i vårt land afskaffade, införa en ny ständig afgift

å grufvor.

En annan förmån, som komiterade genom förslaget velat bereda

jordegaren, skulle bestå i förbud för inmutare att inom viss tid erhålla

ny matsedel å en och samma fyndighet, men detta förbud kan med

sådan lätthet kringgås, att det i sjelfva verket är alldeles betydelselöst.

I 69 § föreskrifves, att innehafvare af utmål må göra sig till godo

hvarje inom detsamma förekommande fyndighet, som är föremål för

inmutning. Detta stadgande, hvilket efter ordalagen medgifver utmålsinnehafvaren

en förmån, innefattar egentligen ett förbud för honom att

tillgodogöra sig sådana inom utmålet förekommande mineral, som ej

äro mutbara. Detta förbud är af stor vigt vid stenkolsgrufvorna, inom

hvilkas utmål anträffas dyrbara leror, som ej sällan i värde öfverstiga

de i grufvorna befintliga stenkolen, men för öfriga grufvor har stadgandet

ringa betydelse.

Angående grufvebolag hafva i 8 kap. åtskilliga nya stadganden

blifvit föreslagna. Det sätt, hvarpå 157 § blifvit affattad, föranleder

tvekan, huruvida grufveaktiebolag, hvilkas bolagsordning icke blifvit af

Kongl. Maj:t stadfästad, böra hänföras till de grufvebolag, hvarom 8

kap. handlar. En skarpare begränsning af de särskilda bolagsarterna

lärer således vara af nöden.

Beträffande de formella föreskrifterna i förslaget får jag anmärka,

att 25 § innefattar ett föga Renligt undantag från det allmänna stadgandet

i förordningen den 14 December 1866 angående tid för besvärs

anförande i mål, som handläggas af förvaltande myndigheter och embetsverk,

äfvensom att mellan 24 § och 86 § stridighet förefinnes, enär

enligt 24 § klander å matsedel skall, om den angifna fyndigheten förmenas

icke utgöra föremål för inmutning, anhängiggöras genom besvär

hos bergsöfverstyrelsen, hvaremot dylik talan enligt 86 § skall genom

stämning vid domstol fullföljas.

Till följd af hvad jag sålunda mot förslaget i allmänhet och särskilda

delar erinrat anser jag mig icke kunna tillstyrka, att detsamma

till lag upphöjes.

Justitierådet Lmdhagen yttrade: Utan att ingå i bedömande af de

statsekonomiska skäl, livilka kunna tala för eller emot inmutningsrättens

bibehållande, bör dock ett omdöme öfver denna rätt ur rättslig

synpunkt här icke saknas. I afseende härå behöfver knappast erinras,

att inmutningsrätten är alldeles stridande emot och bildar ett bjert

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

undantag från hvad våra lagar stadga om eganderätt till fast egendom

och deraf följande rätt att förfoga öfver densamma samt de rättsgrunder,

på hvilka vår civila rätt i detta hänseende stöder sig; och något

stöd för inmutningsrätten kan icke hemtas från jemförelse med expropriationslagens

stadganden om jords och lägenhets afstående för allmänt

behof, enär bergsbruket icke är ett sådant behof i annan mening

än hvarje annan näring, och alls icke är det i den mening expropriationslagen

afser.

Det bör således fordras ytterst vigtiga statsekonomiska skäl för

att kunna i strid mot lagstiftningens grunder i öfrigt bibehålla inmutningsrätten;

och det vore för en lycklig lösning i hög grad önskligt

att denna fråga ensamt för sig underkastades den mest omsorgsfulla

och opartiska utredning och pröfning innan något vidare göres för

grufvestadgans omarbetning, och det så mycket heldre, som grufvestadgans

lydelse och omfång blifva helt annorlunda vid den ena eller

andra utgången af hufvudfrågan.

Skulle man härvid stanna vid den åsigten att, oaktadt allt som

må tala deremot, inmutningsrätten ändock bör stå qvar, så bör i nästa

rummet tillses, att i allt fall inmutningsrätten ej utsträckes längre än

som är nödvändigt, och medgifves endast så vida som derigenom ett

vigtigt samhällsbehof fylles. År ett sådant anspråk på inmutningsrättens

begränsande giltigt, så torde deraf följa att uppräkningen i § 1

af förslaget behöfver undergå en grundlig revision, dervid särskild!

stenkol och sjömalm torde böra uteslutas från hvad som utgör föremål

för inmutning. De skäl, som föranledde Kongl. Maj:t att år 1872 förbjuda

utfärdande af mutsedlar å stenkolsfyndigheter, stå ännu qvar och

några särskilda anledningar hafva sedan dess ej tillkommit för upphäfvande!

af detta förbud. På sätt Justitierådet Svedelius erinrat tala

de föreslagna stadgandena icke heller till förmån för stenkolsinmutningen.

Hvad åter angår sjömalm, så kan inmutningsrätt dertill icke försvaras

med det af komiterade anförda svaga skälet att ett och annat

bruk har sin tillverkning grundad på tillgång af sjömalm. Dessa bruk

äro i sin goda rätt så länge de begagna hittills inmutad sjömalmstägt;

men de kunna ej hafva något billigt anspråk på att alla de rikets sjöar,

der någon malm finnes, skola stå till deras förfogande jemte platser

på stränderna till upplag samt vägar till dessa upplagsplatser; och, då

man ansett sig nödgad bestämma utmål ända till en half qvadratmils

vidd, visar detta ytterligare att ett fortsatt medgifvande att inmuta sjömalmstägter

ej är hållbart.

Då jag för öfrigt delar de betänkligheter mot det remitterade för
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

slagets både form och innehåll, som blifvit af Justitierådet Svedelius

uttalade, och då de af Högsta Domstolens öfriga ledamöter framställda

detaljanmärkningar, hvartill många flera kunde läggas, likaså visa behofvet

af förslagets omarbetande, hemställer äfven jag att nämnda förslag

ej måtte antagas.

Anmäles

Rätteligen utdraget; betygar:

Ex officio

E. Adlerstråhle.

Stockholm, K. L. Beckman, 1881.

s. 1 Kontrollera mot PDF

KongI. Majds Nåd. Proposition No 2.

1

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott

den 12 Januari 1884.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherrre Hochsciiild,

Statsråden: Lovén^

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Ryding,

von Krusenstjerna.

Departementschefen Statsrådet von Krusenstjerna anmälde, att inom

civildepartementet blifvit utarbetadt förslag till förnyad grufvestadga,

samt anförde härefter följande:

»Det nu uppgjorda förslaget är, i likhet med vår gällande grufvelagstiftning,

bygdt på grundsatsen om inmutningsrättens bibehållande.

Då emellertid frågan, huruvida denna rätt bör qvarstå eller icke, varit

och fortfarande är omtvistad, torde det tillåtas mig att få lemna en kort

framställning af hvad i afseende härå hittills förekommit, innan jag

öfvergår till en redogörelse för sjelfva förslaget.

Pilt. till Bilcsä. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 2 haft.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Uti underdånig skrifvelse af den 13 Maj 1872 anhöll Riksdagen,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes dels taga i öfvervägande, huruvida inmutningsrätt

i fråga om stenkol kunde alldeles upphäfvas eller så begränsas,

att garantier uppstäldes mot missbruk till men för jordbrukare

eller jordegare, samt i ena eller andra fallet derom utfärda nådig författning,

dels ock låta i öfrigt omarbeta grufvestadgan af den 12 Januari

1855 i syfte att förekomma missbruk af inmutningsrätten till men

så för jordbruket som för bergsbruket.

Med anledning häraf, och jemte det genom nådig förordning den

24 Maj 1872 förbud tills vidare meddelades mot utfärdande af mutsedlar

å stenkolsfyndigheter, tillsattes den 24 Augusti samma år en

komité med uppdrag att, efter behörig utredning, afgifva förslag till

de nya eller förändrade stadganden i ämnet, som kunna finnas tjenliga.

Af denna komité afgafs den 25 April 1874 betänkande och förslag

till ny grufvestadga, bygdt på grundsatsen om inmutningsrättens bibehållande,

så för stenkol som för flertalet andra mineralfyndigheter.

Öfver förslaget meddelades, på nådig befallning, utlåtanden af hushållningssällskapen

och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Kristianstads, Malmöhus och Hallands län, Brukssocieteten, Kommerskollegium,

efter samtlige bergmästares hörande, samt Högsta Domstolen.

Enligt hvad af dessa utlåtanden framgår, hafva hushållningssällskapen

i nämnda län samt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus

och Hallands län äfvensom Kommerskollegiets ordförande tillstyrkt

inmutningsrättens borttagande, hvaremot Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Kristianstads län, Brukssocieteten, Kommerskollegiets

ledamöter och de fleste ledamöterne i Högsta Domstolen förordat samma

rätts bibehållande.

Till stöd för inmutningsrättens bibehållande hafva härvid, på sätt

blifvit i ett tidigare yttrande till statsrådsprotokollet anfördt, hufvudsakligen

åberopats följande skäl. Redan de äldsta kända författningar

om bergsbruket i vårt land buro prägeln af ett slags rätt för staten

att, oberoende af jordegaren, förfoga öfver de i jorden befintliga mineraltillgångar.

Grundsatsen om ett bergsregale eller en kronans rätt

till alla mineralier i landet hade derefter under Gustaf Vasa blifvit fullt

tydligt uttalad och med vissa modifikationer genomgått de sedermera

tid efter annan utkomna bergsförfattningar. Inmutningsrätten hade

äfven länge varit och vore fortfarande antagen såsom grund för de

flesta länders lagstiftning, i synnerhet der landets utveckling och förhållanden

inom detta näringsområde mest liknade våra. Ur denna statens

öfverhöghetsrätt kunde giltig rättsgrund för inmutningsrätten homtas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

3

Deremot vore det väl ofta påstådt men aldrig bevisadt, att jordegaren

ursprungligen varit egare äfven af de å hans grund befintliga mineralier.

I allt fall hade inmutningsrätten varit i svenska lagstiftningen

inrymd under så lång tid, att nuvarande fastighetsegare icke kunde

åberopa någon verklig rättsgrund för att få nämnde rätt upphäfd. Inmutningsrätten,

som öfverensstämde med den allmänna uppfattningen

i landet, särskildt i de gamla bergsdistrikten, vore dessutom berättigad

såsom för bergsnäringen behöflig och nödvändig. Den utgjorde nemligen

ett verksamt medel att befordra nya upptäckter af mineralfynd

samt undanröjde väsentliga hinder mot fyndigheters bearbetande, i det

den öppnade ett stort fält för spekulationen och tillförde näringen nödiga

kapital samt gjorde densamma oberoende af jordegarnes medgifvande,

hvilket ofta vore svårt om icke omöjligt att vinna. Såsom binäring

åt jordbruket egnade sig i öfrigt icke bergsliandteringen, som

fordrade speciel insigt äfvensom förlag, hvaröfver jordegaren i allmänhet

icke hade att förfoga. Det intrång, som af grufnäringen tillskyndades

jordegaren, utgjorde en på förhållandenas natur grundad

nödvändighet. För detta intrång vore dessutom motsvarande fördelar

åt jordegaren beredda.

Å motsatt sida åberopades för inmutningsrättens upphörande, bland

annat, att något bergsregale i den mening, att eganderätt till mineralier

skulle tillkomma kronan, i vårt land aldrig funnits. Af ålder hade

jordegaren haft oinskränkt rätt till de å hans grund befintliga mineraliska

ämnen. Inmutningsrätten, tillkommen under inflytelse af främmande

grundsatser och i öfverensstämmelse med då gängse åsigter att

för det allmännas nytta genom belöningar och förmåner framdrifva den

inhemska industrien, egde i vår lagstiftning icke högre ålder än från

år 1723. Den hade i vårt land sin grund icke i någon från eganderätten

till jorden åtskild eganderätt till de mineral, som finnas i jorden,

utan utgjorde allenast ett för nyttans skull godkändt intrång i den enskildes

eganderätt. Detta intrång vore dock icke, såsom vid expropriation,

grundadt på något allmänt, af Konungen pröfvadt behof.

Genom inmutning kunde hvilken som helst för enskild nytta tillegna

sig annans egendom. Visserligen skulle ersättning lemnas, men uppenbart

vore att skadeersättnings gifvande icke kunde utgöra rättsgrund

för skadas tillfogande. Af främmande länder vore det endast i Tyskland,

Österrike, Norge och Finland, som inmutningsrätt funnes. Frankrike

med flera länder, som följt dess lagstiftning, hade väl ett koncessionssystem

men ingen inmutningsrätt. I Ryssland och vissa delar af

Italien tillhörde alla mineralier jordegaren, likasom i England, der

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

bergsbruket kunde anses stå högst. Enahanda vore förhållandet i Sachsen

i fråga om stenkol och i Schlesien i afseende å jern. Såvidt man

kunde döma af erfarenheten om bergshandteringens utveckling, der inmutningsrätt

icke finnes, samt af de verkningar, borttagande af privilegier

för andra näringar medfört, skulle några för bergshandteringen

farliga följder af inmutningsrättens afskaffande icke vara att befara.

Detta bekräftades äfven dels af den omständighet, att nämnda rätt

redan blifvit beträffande en del ämnen upphäfd, utan att olägenhet deraf

försports, dels ock af det sakförhållande, att de flesta nämnvärda

grufvor i vårt land blifvit upptagna, innan inmutningsrätt ännu varit

införd. Man kunde derför, helst då geologiska undersökningar numera

underlättade mineralfyndigheters upptäckande, anse inmutningsrätten

vara för bergshandteringen obehöflig. Den medförde dessutom för

denna näring skadliga följder, deribland osäkerhet i eganderätt till

grufva, densammas egenskap af lösegendom, som hindrade lagfart och

inteckning, vidare ett minutiöst reglementerande, ofta till skada för det

praktiska anordnandet, årlig nationalförlust genom improduktivt försvarsarbete,

mutsedelshandel in. m. Det vore derför i bergsnäringens

välförstådda intresse, som en återgång från de genom inmutningsrätten

uppkomna falska förhållanden vore behöflig. Eganderättens helgd skulle

genom en sådan åtgärd stärkas och såväl jordegare som grufegare

derpå vinna.

Då komiténs förslag med deröfver afgifna yttranden den 4 Januari

1882 anmäldes inför Eders Kongl. Maj:t, förklarade dåvarande chefen

för civildepartementet på anförda skäl, att han icke kunde tillstyrka

antagande af vare sig det af komiterade uppgjorda eller annat förslag

till grufvestadga, som grundade sig på inmutningsrätt, utan derför låtit

uppgöra ett nytt förslag till förordning om grufvor, bygdt på grundsatsen

att inmutning ej vidare skulle ega rum.

Öfver detta senare förslag hafva yttranden afgifvits af Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i de 18 län, der grufdrift idkas, af bergmästarne,

af Kommerskollegium, af fullmägtige i Jernkontoret och af

Högsta Domstolen. Bland dessa har, hufvudsakligen endast under åberopande

af de förut anförda skälen mot inmutningsrätten, denna rätts

borttagande blifvit tillstyrkt af Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande

i Upsala, Södermanlands, Kristianstads, Hallands, Elfsborgs, Vestmanlands

och Gefleborgs län, af eu bergmästare och af Kommerskollegiets

ordförande; hvaremot inmutningsrättens bibehållande förordats af Eders

Kongl. Maj ds befallningshafvande i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Vermlands, Örebro och Norr
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 2.

5

bottens län, af fem bergmästare och bergsbanptmarmen i Sala, af Kommerskollegiets

ledamöter samt af tre ledamöter i Högsta Domstolen,

under det att de öfrige ledamöter, som deltagit i granskningen, icke

yttrat sig i fråga om bibehållandet eller borttagandet af inmutningsrätten.

Af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och

Jemtlands län är icke heller yttrande i detta afseende afgifvet, och

fullmägtige i Jernkontoret hafva anmält, att bland fullmägtige meningarne

härutinnan varit jemnt delade emot hvarandra.

Vid den granskning, förslaget sålunda undergått, hafva till stöd för

inmutningsrättens bibehållande anförts ytterligare flera skäl, bland hvilka

jag tillåter mig här omnämna några.

Äfven om grundsatsen om inmutningsrättens borttagande finge

anses principielt rigtig, vore den likväl så stridande mot de fleste

bergsbruksidkares rättsuppfattning, att det syntes tvifvelaktigt, om tiden

ännu vore inne att upphäfva denna rätt, hvilken icke blott för landet

medfört fördelen af ökadt lif och verksamhet inom bergsbruket utan

derigenom äfven bidragit till landtbrukets utveckling, då den fört odling

till trakter, som derförutan ej skulle hafva blifvit odlade. Ännu

funnes stora områden inom landet, som icke blifvit undersökta, såsom

de norrländska ödeskogarno, och det kunde motses såsom mera än

en möjlighet, att genom nya malmupptäckter kunde tillföras dessa trakter

en befolkning, som närande sig af bergsbruk småningom beredde

rum för landets delvisa uppodlande. De geologiska undersökningarna

gjorde icke inmutningsrätten obehöflig, emedan de icke verkstäldes i

ändamål att påträffa malmer. Skulle de åter utföras för sådant ändamål,

blefve de oerhördt dyra. Uti vårt land med dess på vissa trakter

mycket glesa befolkning vore inmutningsrätten nödvändig för att möjligen

befintliga malmfyndigheter skulle blifva tillgodogjorda.

Dess nytta visade sig ock af det förhållande, att malmupptagningen

från de under de sista femtio åren af icke-egare till mark, der

fyndighet anträffats, inmutade jerngrufvorna inom Örebro, Upsala, Stockholms,

Gefleborgs, Södermanlands och Kopparbergs län utgjort nära

26 procent af hela malmbrytningen för år 1880, hvarjemte under samma

tid endast ett ringa fåtal inmutningar på egen mark egt rum af

jordegare.

Hvad beträffade jordegarens ställning till frågan, så irmebure inmutningsrätten

icke någon kränkning af hans rättigheter utan kunde

i stället medföra eu fördel för honom genom det stegrade värdet på

hans intill mineralfyndigheten gränsande och i sådant fall för byggnadsplatser

erforderlig jord, hvarförutom han erhölle ersättning för den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. 31 aj:is Nåd. Proposition Nio 2.

inmutade marken. Någon klagan från jordegarnes sida hade i allmänhet

icke heller försports öfver olägenheterna af inmutning med undantag

af i Skåne; men förhållandena der voro olika mot dem i rikets öfriga

landsdelar, och den skada inmutningsrätten der förorsakade utgjorde

ej någon giltig anledning att borttaga densamma för hela riket. Stenkolsindustrien,

som vore den enda gren af bergsbruksnäringen, hvilken

hade någon betydelse för Skåne, borde blifva föremål för en helt och

hållet särskild lagstiftning.

Förutom de myndigheter, h vilka uti ofvan berörda af Eders Kongl.

Maj:t infordrade utlåtanden yttrat sig i frågan, hafva uti särskilda till

Eders Kong]. Maj:t ingifna petitioner dels bruksegaren Chr. Aspelin

in. fl. bruks- och jordegare inom olika delar af landet anhållit om

inmutningsrättens upphäfvande, dels ock egare, meddelegare eller

disponenter af åtskilliga i Jernkontoret delaktiga jernbruk, enligt uppgift

representerande mera än två tredjedelar af allt det i Jernkontoret

fullt introducerade smide, äfvensom professorer och docenter i de juridiska

fakulteterna vid rikets båda universitet samt ett stort antal andra

personer hemstält, att inmutningsrätten måtte varda bibehållen.

Slutligen hafva i Januari månad nästlidet år, på inbjudning af åtskillige

bruksegare inom mellersta Sverige, ett antal af mer än 200

personer, såväl jordegare som bergsbruksidkare, sammanträdt till ett

möte i Ludvika för att öfverlägga om inmutningsrättens lämplighet,

och blefvo dervid såsom mötets åsigter i ämnet hufvudsakligen följande

beslut fattade:

l:o) att den svenska borgsnäringen skulle genom inmutningsrättens

upphäfvande, utan nytta för jordbruket, tillskyndas en svår och oersättlig

skada samt att, om ifrågavarande rätt en gång blefve eftergifven

och en sådan åtgärd skulle visa sig med vilkoren för näringens bestånd

och utveckling oförenlig, eftergiften svårligen skulle kunna återtagas;

2:o) att de allra flesta grufvor, som, efter det inmutningsrätten

lagstadgades, blifvit upptagna och bearbetade, haft denna rätt men icke

vederbörande jordegare att tacka för sin tillvaro;

3:o) att det icke vore rimligt att antaga, att jordegaren efter inmutningsrättens

upphäfvande och konkurrensens aflägsnande skulle med

mera intresse än hittills befatta sig med att å egen grund upptaga

malmfyndigheter, samt att ett sådant antagande alltför mycket strede

mot annan erfarenhet om näringars uppkomst och förkofran, att man

deraf skulle kunna hemta stöd för den meningen, att bergsbruket genom

landtmannens åtgärd ensam skulle vinna behöflig! understöd;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

(

4:o) att vid ingen tidpunkt af svenska jernhandteringens tillvaro

behofvet af malmer varit större än i nuvarande tid, att aldrig förr

fästats så mycket afseende vid beskaffenheten af malmerna och deras

afpassande för särskilda behof och att slutligen aldrig den mening

klarare framstått, att våra malmer alldeles icke vore outtömliga, utan

att det tvärtom behöfdes allt det skydd, all den uppmuntran till deras

framdragande i ljuset, som lagstiftningen förmådde lemna, hvadan ock

jernhandteringen och grufnäringen skulle lida obotlig skada, om man

nu undanryckte dessa näringar deras starkaste stöd;

5:o) att det icke vore enligt med verkliga förhållandet, att hvad

som genom inmutningsrätten komme bergsnäringen till godo toges från

eu annan lika berättigad näring nemligen jordbruket, utan om det

vore något som i väsentlig grad förhöjde egendomsvärdet i bergslagen

och beredde innehafvaren af jordegendom afkastning utöfver hvad genom

hans eget arbete derå åstadkommes, vore det onekligen de upptäckter,

som gjordes af inmutare, och de fynd, som genom grufarbetet

bragtes i dagen;

6:o) att inmutningsrättens bibehållande äfven ur rättvisans synpunkt

jordegare emellan hade sitt berättigande, enär om också bergsbruksidkaren

oftast tillika vore jordegare, det deremot vore mindre

vanligt, att han på egen mark egde eller kunde uppsöka råmaterialerna

för sitt bergsbruk, och att fråntaga honom rätten att på sin mera

lyckligt lottade grannes mark, som ofta nog läge i samma byalag och

skifte som hans egen, uppsöka och tillgodogöra sig en för hans näring

behöflig malm, vore att skapa en ny orättvisa, då man sade sig ämna

undanrödja en gammal;

7:o) att, ehuru mötet icke ville förneka, att intrång och stundom

olägenheter träffade jordinnehafvaren genom inmutningsrättens utöfvande,

det likväl ansåge sig hafva grundade skäl att påstå, att om i

något enstaka fall verklig skada utan full och tillfredsställande ersättning

drabbade jordegaren, sådant skedde derigenom, att han antingen

saknade erforderlig kännedom om eller icke begagnade sig af den rätt

till skydd och ersättning, som grufvestadgan på det bestämdaste tillförsäkrade

honom;

8:o) att stenkolens mot bergmalmernas helt olika utsträckning och

förekomst fordrade en från stadgandena angående de senare i flera fall

skild lagstiftning; samt

9:o) att ej allenast för vår jernhandtering utan ock för vår öfriga

industriela utvecklings framtid borttagandet af inmutningsrätten skulle

vara skadlig, enär två tredjedelar af vårt land ännu i afseende å mineralfynd

kunde anses såsom nästan okända.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Uti dessa åsigter hafva sedermera t ett antal af mer än ett tusen

jordbrukare och bergsbruksidkare inom Örebro, Kopparbergs och Vermlands

län förklarat sig till alla delar instämma.

Af den redogörelse, jag nu lemnat, behagade Eders Kongl. Maj:t

finna att, åtminstone hvad andra mineralfyndigheter än stenkol angår,

meningarne om lämpligheten af inmutningsrättens borttagande fortfarande

äro synnerligen delade. Emellertid torde man dock kunna påstå,

att bland bergsbruksidkarne sympatierna för inmutningsrättens bibehållande

ännu äro afgjordt öfvervägande, och att inom de orter, der

bergsbruk i någon större omfattning idkas, äfven ganska många afjordegarne,

åtminstone af do mindre hemmansegarne, icke hysa någon

bestämd önskan att denna rätt skall försvinna. Om än en sådan uppfattning

icke ensam bör tillmätas afgörande vigt, manar den dock

att i en fråga af så stor betydelse för en af våra hufvudnäringar,

som den förevarande, tillvägagå med stor försigtighet. Äfven om man

anser att, teoretiskt taget, skälen mot inmutningsrätten väga tyngre i

vågskålen än skälen för denna rätts bibehållande, och att frågan om

dess borttagande skulle vara endast eu tidsfråga, torde dock således,

med fästadt afseende å den nuvarande uppfattningen och uttalandena

från myndigheternas sida, tidpunkten för genomförande af en principielt

olika lagstiftning icke ännu vara inne, och jag vågar således

ej tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att vidtaga några åtgärder i sådan

rigtning. Lämpligast synes derföre under närvarande förhållanden

vara att genom ändamålsenliga ändringar i den nu gällande, på inmutningsrätten

grundade lagstiftningen söka minska och, der sådant

låter sig göra, afhjelpa de olägenheter utöfvandet af denna rätt hittills

förorsakat.

I sådant syfte är det förslag till förnyad grufvestadga uppgjordt,

hvilket jag nu tillåtit mig anmäla. Förslaget utgör i sjelfva verket

allenast en omarbetning af 1855 års grufvestadga i de delar, der sådant

till förekommande af öfverklagade olägenheter ansetts erforderligt.

Härvid har väsentlig ledning hemtats af 1874 års komitéförslag

och de anmärkningar, som vid samma förslags granskning afgifvits

af Kommerskollegium och Högsta Domstolen. I öfrige delar hafva

grufvestadgans uppställning och i möjligaste mån äfven dess ordalydelse

bibehållits oförändrade. Vid förslagets uppgörande har biträde

lemnats af särskildt tillkallade sakkunniga personer, och har det först

uppgjorda utkastet sedermera undergått granskning af flere med bergs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

näringen förtrogne män, hvarefter detsamma med anledning af deras

erinringar slutligen erhållit en i åtskilliga hänseenden ändrad lydelse.

De vid den sålunda verkstälda omarbetningen af 1855 års grufvestadga

vidtagna ändringar af någon större betydelse kunna i hufvudsak

sammanfattas i följande punkter.

Inmutningsrätten har blifvit närmare bestämd genom uppräknande

af de mineralfyndigheter, som utgöra föremål för inmutning. Härvid

äro från inmutning undantagna sjö- och myrmalmer samt varp, emedan

dessa ämnen kunna anses vara af jemförelsevis mindre betydelse

för industrien. Hvad åter angår stenkol, hafva alla bestämmelser derom

ur förslaget uteslutits af skäl, hvartill jag torde straxt få återkomma.

Vidare innehåller förslaget bestämda föreskrifter angående det område,

hvaröfver en inmutare, innan utmål blifvit lagdt, eger att i föreskrifven

ordning förfoga, och har i sammanhang härmed samt till förekommande

af svårlösliga förvecklingar mellan särskilde grufegare samt

mellan desse och jordegaren blifvit stadgadt, att gränserna på djupet

såväl för inmutadt område som för utmål alltid skola vara lodräta.

En, annan tillförene obestämd och stundom omtvistad fråga har

blifvit genom förslaget ordnad, nemligen inmutarens rätt till de mineralfyndigheter

och öfriga mineraliska ämnen, som förutom den inmutade

mineralfyndigheten kunna förekomma inom det inmutade området

eller utmålet. De inmutningsbara mineralfyndigheterna hafva dervid

tillerkänts inmutaren och öfriga mineraliska ämnen jordegaren, dock

mot ersättning för brytnings- och uppfordringskostnaderna.

För inmutaren har stadgats skyldighet att inom minskad tid af

åtta månader hafva börjat grufarbetet samt att derefter fortdrifva detsamma

så, att utmål, vid äfventyr af inmutningsrättens förlust, må

kunna läggas inom minst tre år från mut,sedelns utfärdande, der ej

särskilda förhållanden föranleda till undantag.

Angående jordegareandelen i grufvor har, med bibehållande i öfrigt

af hittills varande bestämmelser, nu gällande svårtydda stadgande om

sådan andel, då grufarbete inkommer på ny jordegares område, blifvit

ersatt med den enklare bestämmelsen, att jordegaren i hvarje fall har

rätt till hälften i arbetet; och är derjemte förklaradt att, då grufva sonas,

jordegareandelen ooh afträdd mark alltid återfalla till jordegaren.

För alla de fall, der sådant kunnat ske, har blifvit bestämdt, att

klander mot inmutningsrätt skall anmälas sist vid utmålsförrättningen,

för att såmedelst i möjligaste mån bereda trygghet åt en med utmål

Bill. till Jiiksd. Protdk. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 2 Iliift. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

försedd grufegendom. Af enahanda skäl är ock tiden för instämmande

af talan mot utmålsförrättning inskränkt till ett år.

I den svårlösta frågan om arbetsskyldigheten har å ena sidan arbetsmåttet

blifvit i allmänhet höjdt till omkring dubbla beloppet, men

deremot å andra sidan tillfälle lemnats grufegaren att på ett år fullgöra

arbetsskyldigheten för flera år, och vidare stadgande meddelats i

syfte, att arbetet må komma att utgöra verklig grufdrift och icke, såsom

oftast hittills, vara helt och hållet improduktivt, utan annat ändamål

än att försvara rättigheten till grufvan. Till ytterligare förebyggande

af detta allmänt öfverklagade försvarsarbete har i förslaget inmutaren

fått sig öppet lemnadt att i stället för arbetsskyldigheten erlägga

en årlig afgift af 50 kronor för hvarje utmål, utgörande ett bevis

på inmutarens afsigt att för framtida grufdrift behålla fyndigheten.

Af denna afgift skulle hälften ingå till kronan, men andra hälften tillfalla

jordegaren. Denne får visserligen ersättning för den mark, som

inmutaren tager i anspråk, men för den händelse att inmutaren genom

afgifts erläggande vinner för någon tid befrielse från idkande af grufdrift

och det ändamål, för hvilket intrånget i jordegarerätten af lagstiftaren

medgifvits, således ej ernås., synes jordegaren under tiden böra

erhålla en ytterligare godtgörelse ej mindre för intrånget än för uppskofvet

med jordegarens rätt att utan lösen återfå marken.

Hvad hvilostånd angår, är detta inskränkt till högst fyra år med

rätt till förlängning under högst enahanda tid.

I fråga om ordningen vid grufdrift är den principiela ändring vidtagen,

att, i mån som sådant varit med inmutningsrättens ändamål förenligt,

grufrörelsen såsom näring blifvit öfverlemnad åt den enskildes

omsorg utan något förmynderskap å statens sida.

Beträffande rättsförhållandena vid sameganderätt till grufva äro

utförligare bestämmelser, än de nu gällande, meddelade, hvilket lärer

vara särskilt påkalladt beträffande den i 1855 års grufvestadga obesvarade

frågan om förfarandet, då liklottige delegare i en grufva hafva

olika meningar om brytningen.

Slutligen har rättigheten att utan jordegarens medgifvande utom

utmålet drifva dagort blifvit upphäfd, hvilken. åtgärd torde få anses ega

tillräcklig grund i det förhållande, att i vårt land dagorter sällan förekomma.

1

Såsom förut är nämndt, innehåller förslaget ej några bestämmelser

om vilkoren för stenkols bearbetande och tillgodogörande. Stenkolsindustrien

erbjuder nemligen i så många hänseenden olikheter mot

den öfriga bergverksindustrien, att, såsom flera gånger blifvit erinradt,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

11

den i alla händelser bör utgöra föremål för särskild lagstiftning. I

hufvudfrågan — om inmutningsrätten — råder stor meningsskiljaktighet.

Å ena sidan framhålles, att stenkolsflötsernas bearbetande, i, anseende

till såväl beskaffenheten af den mark, der mineralet i vårt land

vanligen förekommer, som ock den stora utsträckning, hvari mark behöfver

tagas i anspråk, förorsakar ojemförligt större intrång än annan

grufdrift. Obestridligen har ock inmutning af stenkol — kanske dock

icke minst i följd af de missbruk, som under en särskild tidpunkt voro

med utöfningen af rättigheten förenade — gifvit anledning till vida

djupare missnöje och starkare klagomål än annan inmutningsrätt.

Å andra sidan anföres, att stenkolsindustrien, i följd af de stora

omkostnader och svårigheter, hvarunder industrien har att arbeta, är i

lika, om ej i högre grad än annan bergverksindustri i behof af lättnader

från lagstiftningens sida. Innan man emellertid kan afgöra frågan

om hvilken princip, som skall blifva den bestämmande för lagstiftningen

om stenkol — om inmutningsrätten skall alldeles borttagas eller

bibehållas eller möjligen utbytas emot ett koncessionssystem i ungefärlig

likhet med den franska lagstiftningen — lärer vara nödvändigt att

erhålla en noggrannare och fullständigare utredning af alla på frågan

inverkande omständigheter, än som för närvarande föreligger, och det

torde derföre tillåtas mig att inom kort få föreslå Eders Kongl. Maj:t

vidtagande af åtgärder för erhållande af dylik utredning.»

Sedan departementschefen härefter uppläst författningsförslaget

och redogjort för innehållet af dertill hörande, inom civildepartementet

utarbetade motiv, hvilka af departementschefen nu åberopades och

finnas bilagda detta protokoll, hemstälde Statsrådet:

att med afseende särskildt å frågan om inmutningsrättens bibehållande

och då äfven i öfrigt uti en författning af beskaffenhet som

den i fråga satta måste ingå stadganden, som inverkade på eganderättsförhållanden,

Kongl. Maj:t måtte, i likhet med hvad som iakttogs

i fråga om förslaget till 1855 års grufvestadga, genom nådig proposition

inhemta Riksdagens yttrande öfver det nu anmälda förslaget till

förnyad stadga och afvakta Riksdagens svar, innan Kongl. Maj:t,

efter slutlig pröfning, om stadgans utfärdande i nåder förordnade.

Hans Maj:t Konungen behagade i nåder gilla

hvad Statsrådet sålunda hemstält samt befalla att,

i öfverensstämmelse med ett af departementschefen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

nu uppläst förslag, nådig proposition skulle till Riksdagen

aflåtas, af innehåll bilagan till detta protokoll

utvisar.

Ex protocollo:

A. L. van der Hagen.

«

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 2.

13

Motiv

till

\

förslaget till förnyad grufvestadga.

Förslaget är bygdt på inmutningsrätt och utgör en omarbetning

af grufvestadgan den 12 Januari 1855 i de delar, der sådant ansetts

vara till skydd mot missbruk af inmutningsrätten och för ett lämpligare

ordnande af grufdriften erforderligt. Vid denna omarbetning har, då

förändring i innehållet icke skett, ordalydelsen i nämnda stadga i allmänhet

blifvit bibehållen.

1 Kap.

Vid en gruflagstiftning med inmutningsrätt måste naturligen i första

hand svar sökas på frågan om hvilka ämnen, som böra utgöra föremål

för inmutning.

Såsom ofta blifvit anmärkt, har en bland de största svårigheterna

vid vår gruflagstiftning varit beroende derpå, att stenkol och andra

mineralfyndigheter sammanförts i en stadga, ehuru de förhålla sig fullkomligt

olika såväl till förekomstsätt och grufdrift, som till vidden

och beskaffenheten af den mark, hvilken vid bearbetandet tages i an
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 2.

språk. Någon hållbar grund torde icke förefinnas att fortfarande i en

lagstiftning intvinga dessa olika slag af föremål för glasarbete. Ur förslaget

hafva derför stenkol blifvit uteslutna för att utgöra föremål för

särskild lagstiftning.

I fråga om de öfriga mineralfyndigheter, som kunna blifva föremål

för inmutning, yttras i motiven till 1874 års förslag till ny grufvestadga

följande:

»Då lagstiftningen hittills gått och fortfarande synes böra gå i den

rigtning, att icke nya föremål för inmutning tillskapas, utan snarare

dessas antal, så vidt ske kan, inskränkes, har komitén, i likhet med

hvad i preussiska lagen och de derefter bildade grufvelagarne egt rum,

till närmare bestämmande af inmutningsrättens omfång föreslagit specifik

uppräkning af de ämnen, som skulle komma att utgöra föremål

för inmutning, dervid komitén bibehållit endast sådana, som antagligen

kunna komma att för den stora industrien blifva af vigt. Härigenom

har komitén kunnat undvika det i 1855 års grufvestadga begagnade,

alltför vidsträckta uttrycket »alla metaller och malmer», ett uttryck, som

kunnat tillämpas så väl på én mängd metalliska ämnen, hvilkas förekomstsätt

och användbarhet icke bort föranleda till deras upptagande bland

föremålen för inmutning, som ock på metaller, som vid den tid lagen

utgafs icke voro af vetenskapen kände, och om hvilka det således icke

kan anses hafva varit lämpligt att på förhand lagstifta, hvarförutom

nämnda allmänna uttryck kunnat föranleda till missbruk af inmutningsrätten,

såsom t. ex. att man inmutat kalium eller aluminium blott för

att åtkomma feltspat eller lera, hvari dessa metaller finnas.

I ofvannämnda syfte eller inmutningsrättens inskränkning, der särskilda

skäl för dess bibehållande icke förefinnas, har komitén från föremålen

för inmutning uteslutit myrmalm och vid nedlagda grufvor befintliga

varp, hvilka sistnämnda enligt komiténs förslag skulle få bearbetas

endast i sammanhang med återupptagande af den nedlagda grufvan.

Myrmalmen, som bildats under vatten, förekommer icke blott i

träsk, utan äfven på ängar och åkrar samt är utbredd i tunna lager

nära jordytan. För sådan malms upptäckande och tillgodogörande erfordras

hvarken särskilda insigter eller dyrbara anstalter, men för att

åtkomma densamma måste man bortgräfva matjorden. Sjömalmen åter,

som af komitén'' ansetts böra fortfarande bibehållas bland de inmutningsbara

föremålen, upptages från botten af sjöar och vattendrag.

Flera jernbruk äro grundade på tillgången af detta slags malm, hvaråt

ganska betydliga qvantiteter årligen tillgodogöras, då deremot myrmalm

upptages till högst ringa belopp. Hvad varp beträffar, synes deras be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

15

arbetande icke heller vara af den vigt för industrien i allmänhet, att

de vidare böra upptagas såsom särskildt för sig ■ föremål för inmutning.

Någon svårighet att erhålla jordegarens tillstånd till deras bearbetande

kan icke antagas vara för handen.»

I afgifvet yttrande öfver 1874 års förslag har kommerskollegium,

i motsats till förslaget, ansett att äfven sjömalmer borde från inmutning

undantagas. Såsom skäl för denna åsigt yttrar kollegium:

»Bland de i nu gällande författning upptagna mutbara föremål hafva

komiterade uteslutit så kallad myrmalm, men bibehållit så kallad sjömalm.

Mot uteslutandet i berörda hänseende af myrmalm kan icke

vara något att erinra, men deremot torde med skäl kunna ifrågasättas,

huruvida bibehållandet af sjömalm såsom föremål för inmutning är af

behofvet påkalladt eller eljest eger fullt giltig grund. De likartade

material för jernhandteringen, som förekomma under dessa tvänne namn,

bestå hufvudsakligen af samma ämne, nemligen jernockra, och skiljaktigheten

i benämning härleder sig endast från mineralets olika förekomstsätt.

Sin användning inom jernhandteringen har detta mineral

väl egentligen såsom råämne för åstadkommande af gjutgods, då det

deraf vunna tackjernet, till följd af fosforhalt, anses mindre lämpligt

för beredandet af smidbart jern.

Komiterade uppgifva, att flera »jernbruk» äro grundade på tillgång

af sjömalm, äfvensom att deraf ganska betydliga qvantiteter årligen

tillgodogöras, men att deremot myrmalm upptages till högst ringa belopp.

Under en längre tid hafva dylika malmer, enligt till kollegium

inkomna officiela anmälanden, upphemtats hufvudsakligen i Jönköpings,

Kronobergs och Kalmar län samt derjemte vissa år äfven i Norrbottens,

Jemtlands, Östergötlands, Örebro och Skaraborgs län. Nedanstående

tabellariskt öfversigt visar de under de senaste tjugu åren inom riket

uppfordrade beloppen jernmalm, nemligen dels bergmalm, dels sjö- och

myrmalmer, hvilka tvänne sistnämnda slags malmer icke blifvit i sagda

uppgifter hvart för sig till beloppen angifna utan finnas under en rubrik

sammanförda.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Belopp jernmalm, uppfordrade åren 1858—1877.

O

År

Bergmalm.

Sjö- och Myrmalmer.

Summa

jernmalm.

1858

8,649,431: 65

257,551: —

1859

8,484,887: 84

231,115: 46

1860

9,290,973: 12

522.643: 26

1861

10,093,891: 16

215,172: —

1862

10,106,100: 27

46.625,284: 04

378,250: 99

1,604,732: 7i

48,830,016: 7 5

1863

10,542,329: 38

129,497: 50

1864

10,917,767: 20

178,858: —

1865

11,681,729: 30

477,602: —

1866

11,366,078: 06

191,909: 57

1867

11,401,831: i o

55,909,735: 04

418,486: 30

1,396,303: 37

57,306.038: 4i

1868

12.594,439: 15

294,174: 95

1869

13,920,633: 95

147,215: 2 5

1870

14,508,278: 20

323,436: 45

1871

15,215,589: 20

370,784: 40

1872

16,938,345: o 8

73,177,285: 58

292,223: 58

1,427,834: os

74,605, 20: 21

1873

19,458,338: 9 o

126,146: 65

1874

21,692,998: n

101,122: 05

1875

18,996,654: 32

351,353: co

1876

18,528,504: 50

211,787: 93

1877

17,252,940: 10

95,929.435: 93

127,557: 55

917,967: 78

96,847,403: 71

271,641,740: 59

5,346,838: 49

276,988,579: os

Af denna öfversigt framgår, att uppfordringen af sjö- ooJbi myrmalmer

icke allenast icke tilltagit i samma förhållande som uppfordringen

af bergmalm, utan äfven i och för sig så aftagit, att, då den

i årligt medeltal under åren 1858—1862 uppgick till 320,946 centner

och utgjorde 3,29 procent af det i medeltal årligen under samma tid

uppfordrade beloppet jernmalm, den under åren 1873—1877 i årligt

medeltal uppgick till blott 183,593 centner och utgjorde allenast 0,90

procent af det i medeltal årligen uppfordrade beloppet jernmalm.

Tages nu å ena sidan hänsyn till detta förhållande, dervid icke bör

förbises, att i uppgifterna ingå äfven de upphemtade beloppen af myrmalm,

b vilket mineral i förslaget uteslutits från föremålen för inmutning,

och af hvilket mineral uppfordringen bör, på grund af hvad

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

17

derom är kändt, kunna antagas utgöra åtminstone 10 procent af de

uppfordrade beloppen sjö- och myrmalmer tillsammans, hvarigenom

det för dessa begge malmslag nyss angifna procenttalet 0,90 procent

af hela jernmalmsuppfordringen för sjömalm ensamt nedgår åtminstone

till 0,80 procent, eller till endast § procent af jernmalmsuppfordringen

inom landet, samt å andra sidan uppmärksammas den omständigheten,

att, om, såsom komiterade anmärkt, »hvarken särskilda insigter eller

dyrbara anstalter» erfordras för myrmalms upptäckande och »tillgodogörande»,

detta förvisso i hufvudsak gäller äfven i fråga om uppsökandet

och upphemtandet af sjömalm, hvilken väl gemenligen om vintern

upptages på isen och vid öppet vatten upptages å så kallade flottar

eller i andra farkoster; så synes föga skäl vara för handen att för

det mineral, som till en nästan försvinnande obetydlighet i jemförelse

med bergmalm användes inom bergsnäringen, och för upphemtande

hvaraf icke erfordras några egentliga tekniska insigter, bibehålla inmutningsrätt,

isynnerhet som någon större svårighet i allmänhet icke

synes böra möta att med vederbörande strandegare träffa aftal om

rätt att upphemta detta mineral, och dessutom kan antagas, att i de

orter, der tillverkning af jerneffekter drifves med påräknande af tillgång

till denna malm såsom råvara, vederbörande ock redan försett

sig med erforderliga malmtägter, i fråga om hvilka eganderätten naturligtvis

icke beröres genom upphäfvande af rättigheten att framdeles

inmuta dylika malmtillgångar, — en omständighet, som förtjenar afseende

äfven derföre, att bildandet af detta mineral, så vidt erforderliga

naturförhållanden varda ostördt bestående, i regeln alltjemt fortgår,

så att det efter lämplig tid kan på samma ställe ånyo »skördas».

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, i samband hvarmed äfven

må omförmälas, att i de flesta nyare utländska bergverkslagar, hvilka

äro att betrakta såsom ledande inom bergslagstiftningen, liksom ock i

den norska bergverkslagen, både sjö- och myrmalmer äro undantaga

från inmutning, under det att redan i franska bergverkslagen fer d’alluvion,

med det förekomstsätt som här åsyftas, är hänförd icke till las

mines, utan till les minieres, samt följaktligen intager en annan ställning

till jordegarens dispositionsrätt än mineral, underkastade hvad som

i svensk lag motsvaras af inmutning, anser kollegium sjömalm böra

lika väl som myrmalm uteslutas från antalet af mutbara mineral, dess

hellre som derigenom skulle undvikas att, på sätt förslaget utvisar,

nödgas vid sidan af lagstiftningen för den egentliga bergverksnäringen

hafva en följd af särskilda föreskrifter eller undantagsbestämmelser

rörande ett mineral, med jemförelsevis föga betydlig samt på senare

Bih. till 7titsd. Prof,oi,. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 2 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kong1. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 2.

tider alltjemt minskad användning, och hvars bringande i dagen icke

är beroende af vilkorligheter likartade med dem, hvilka möta eller

kunna möta företag och arbeten inom sagda näring i verklig mening;

och tillstyrker kollegium alltså, att i författningen må angifvas, att

jernmalm, känd under någondera af ifrågavarande benämningar, hädanefter

icke skall utgöra föremål för inmutning.))

På grund af de skäl, som vid 1874 års förslag sålunda blifvit i

fråga om andra mineralfyndigheter än sjömalmer anförda, samt med

anslutning till kommerskollegii sakrika utredning beträffande sjömalmerna,

hvilkas upphämtande under sista tiden än ytterligare nedgått,

så att för år 1882 sammanlagda beloppet af vunnen sjö- och myrmalm

icke utgjorde mera än i rundt tal 43,000 centner, eller endast 0,20 procent

af den under samma år uppfordrade qvantitet jernmalm’5), hafva i förslaget

sjö- och myrmalm samt varp från inmutning undantagits, hvarjemte,

för bestämdare begränsning af inmutningsrätten, de inmutningsbara

mineralfyndigheterna blifvit uppräknade. Utöfver de i 1874 års förslag

upptagna ämnen hafva härvid, med anledning af anmärkningar från

fullmäktige i jernkontoret, tillagts wolfram och molybden, hvilka båda,

efter hvad sakkunnige upplyst, äro för industrien af vigt, det förra ämnet

vid stålberedning och molybden för kemiska behof.

Ännu en ändring är i 1 § af förslaget vidtagen, i det endast

malmer hafva gjorts till föremål för inmutning. Denna ändring torde

vara af vigt till förekommande af missbruk vid inmutningsrättens utöfning.

De fall äro nemligen talrika, då mineralier innehållande metaller

eller metallföreningar i ringa mängd förekomma insprängda i för öfrigt

ofyndiga bergarter. Skulle metallerna eller metallföreningarna vid sådan

förekomst få inmutas, — hvartill ordalagen i såväl 1855 års grufvestadga

som 1874 års förslag kunde gifva anledning — är det uppen
-

°)

Belopp jernmalm, uppfordrade åren 1878—1882.

År.

Borgmalm.

Sjö- och Myrmalmer.

Summa

jernmalm.

1878

15,821,520: 05

115,585: 10

1879

15.115,184: —

67,151: 30

1880

18,117,555: no

122,562: 21

1881

19,312,728: 50

122,318: 85

1882

20,961,327: —

89,328,310: in

43,447: 25

471,064: 71

89,799,374: sb

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kong}. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

19

bart, att inmutning kunde ske för andra ändamål än grufdrift och för

att åtkomma andra ämnen än det inmutade mineralet, exempelvis kalksten,

då, såsom ofta är händelsen, i densamma finnas insprängda ringa

mängder af mineralier, som innehålla jern, koppar, bly, etc. Tillfällen

till sådana missbruk äro mångenstädes så talrika, att på vidsträckta områden

knappast någon punkt skulle vara skyddad för inmutning. Med

malm förstås åter eu mineralfyndighet, som förekommer i sådan

mängd och på sådant sätt, att den kan med tillgängliga metoder fördelaktigt

tillgodogöras eller blifva föremål för teknisk användning. Sålunda

kan en bergart, som innehåller några få procent jern, icke kallas

jernmalm eller i allmänhet ordet malm betyda annat än råämnet vid

tillverkning af en metall.

Mot bestämmelsen, att endast malmer få inmutas, torde möjligen

komma att framställas den anmärkning, att genom denna bestämmelse

skulle uteslutas inmutning af en metall, som förekommer i mer eller

mindre rent tillstånd, t. ex. guld insprängdt i quarts. Men af hvad

nyss anförts bör vara tydligt, att begreppet malm icke omfattar någon

viss klass af mineralier, utan kunna som malmer uppträda såväl gedigna

metaller som svafvelmetall, metalloxider, metallsalter etc. Ofvan anförda

förekomst af guld är sålunda att betrakta som guldmalm, såvida

halten af guld är sådan, att brytning med någon utsigt till vinst kan

ifrågasättas.

I 1855 års grufvestadga saknas noggranna bestämmelser om det

område en inmutning omfattar under tidpn intilldess utmål blifvit lagdt.

Väl innehåller 2 § 2 punkten att äldre grufva, som ännu icke erhållit

utmål, är i allmänhet skyddad för inmutning inom ett afstånd af 50

famnar. Men i 12 § förklaras inmutaren berättigad att verkställa sådant

arbete, som till »fyndighetens» undersökning och blottande erfordras,

utan att tillika bestämmes något visst område för denna undersökning,

hvilken sålunda, om annan inmutning icke mötte, skulle kunna

utsträckas till en oskäligt stor omkrets, om nemligen den inmutade fyndigheten

hade eller ansågs hafva en betydligare utsträckning.

För att skydda jordegaren för ett sådant godtyckligt intrång och

för att tillika förekomma tvister mellan särskilde inmutare, är det nödvändigt

att noga bestämma, i hvad utsträckning så i dagen som på

djupet en inmutare må ega att för sitt ändamål förfoga öfver den inmutade

mineralfyndigheten och det område, som omgifver densamma.

Då i vår lagstiftning inmutning medför rätt både till eftersökande af

mineralfyndigheter och till hvad dervid blifvit funnet, måste ock bestäm
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

melserna om inmutningens territoriela begränsning vara derefter lämpade.

Sålunda erfordras två särskilda slag af områden, gällande hvart

för sin tid, nemligen det ena under försöksarbetet (inmutadt område)

och det andra (utmålet), sedan fyndigheten blifvit blottad och grufvans

behof af utrymme kan bedömas.

De allmänna bestämmelserna härom hafva, för en klarare uppfattning

af följande stadganden, i hvilka begreppen inmutadt område och

utmål ofta förekomma, ansetts böra inrymmas redan i förslagets början.

Om utsträckningen i dagen af det inmutade området och utmålet

är i 11 och 26 §§ stadgadt.

Hvad åter angår gränserna på djupet, hvarom föreskrifter redan

bär måste lemnas till efterrättelse för det arbete, som föregår utmålsläggningen,

så förekommer visserligen i vår nuvarande lagstiftning, efter

mönstret af äldre bergsförfattningar, beräkning i visst fall af på

djupet snedt fallande utmålsgränser. En mängd förvecklingar hafva

dock uppkommit af det icke fullt klara stadgande härom, som återfinnes

i 31 § sista punkten af 1855 års grufvestadga. Fullkomlig reda

och bestämdhet i detta fall kunna ej vinnas, med mindre än att,

såsom i de fleste nyare främmande grufvelagar finnes stadgadt och i

1874 års förslag ock blifvit iakttaget, gränserna på djupet förklaras

lodräta, ett stadgande som bör gälla såväl det inmutade området som

utmålet. 1874 år förslag i denna del har lemnats utan någon anmärkning

af samtliga myndigheter, som granskat detsamma. Det har ock

upptagits i den nya finska »inmutnings- och grufvestadgan», af den 12

November 1883.

I sammanhang med denna § torde böra omnämnas, att, jemväl i

enlighet med 1874 års förslag, den i 33 § af 1855 års grufvestadga

grufegaren medgifna rätt att under vissa, för öfrigt ej alldeles tydliga

förutsättningar fullfölja arbetet utom utmålsgränsen, icke blifvit i

förslaget upptagen. Uteslutningen är en tillämpning af den grundsats,

som blifvit öfverallt i förslaget genomförd, eller att inom utmålet utmålsinnehafvaren

har uteslutande rätt till hvarje der förekommande mulbär

fyndighet, men att han icke eger öfverskrida utmålsgränsen.

Bestämmelserna i 2 § af 1855 års grufvestadga angående skydd

mot inmutning å område i närheten af gård m. m. hafva vid tillämpningen

ofta gifvit anledning till svårigheter och olika tolkningar. Särskild!

lärer lista punkten af § i följd af uttryckssättet stundom ledt

till den slutsats, att en jordegare, å hvars grund arbete icke anställes,

men hvars hus ligga inom gränsen af det lagstadgade afståndet, icke

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

21

är berättigad att förbjuda inmutning af dylik närbelägen fyndighet.

Tillstånd skulle nemligen fordras endast af den jordegare, på hvars

område sjelfva grufarbetet skall verkställas. (Se Nytt jurid. arkiv

1877, s. 114). Då vidare endast »j or degar eu och den, som nyttjanderätt

dertill (d. v. s. till jorden) innehar», ega förbjuda inmutningen,

äro de, hvilka kunna ega de närbelägna husen utan att ega jorden, icke

berättigade till förbudets utöfvande. En sådan tillämpning, om än försvarad

af ordalydelsen, lärer väl knappast öfverensstämma med lagbudets

rätta grund och mening. Det är skydd för hus och hem, som

med lagstadgandet egentligen afses, och man har derföre i förslaget

gjort rättigheten till inmutning beroende på tillstånd just af den, som

eger eller under nyttjanderätt innehar den byggnad, tomtplats eller

trädgård, som anses kunna af arbetet lida men.

Vidare har paragrafen affattats sålunda, att deri må tydligen utmärkas,

att boningshus, hvar helst det är beläget, åtnjuier skydd, hvarom

olika meningar förut }?ppats, (se Nytt jurid. arkiv 1876, s. 429), men

att i öfrigt endast de vid gård befintliga byggnader och icke afsides

liggande lador eller uthus utgöra hinder för inmutning.

Från inmutning har undantagits begrafningsplats och kyrkogård

äfvensom sådan jernväg eller kanal, som är upplåten för allmän trafik,

tillika med ett område deromkring af 30 meter, hvilket afstånd, efter

hvad sakkunnige meddelat, bör vara för ändamålet betryggande.

Med de bestämmelser angående tiden för utmålsläggningen, som

detta förslag innehåller, har 2 § 2 punkten i 1855 års grufvestadga

kunnat inskränkas till ett enkelt förbud mot inmutning å förut inmutadt

område eller utmål, så länge rättigheten dertill blifvit behörigen försvarad.

Detta förbud har emellertid gjorts ovilkorlig! och oberoende

af medgifvande från förre inmutarens sida. Anledningen härtill har

varit, att man eljest skulle kunna, såsom ock stundom lärer skett, utan

något grufarbete bevara inmutningsrätten till en fyndighet huru'' länge

som helst, blott derigenom att, innan den äldre inmutningsrätten ännu tilländagått

och fältet blifvit fritt till inmutning för en hvar, ny mutsedel

uttoges af förre inmutaren sjelf eller med hans begifvande af någon

dertill vidtalad person, som sedan öfvcrläte sin rätt å inmutaren. Ett

sådant förfaringssätt blifver med förslagets bestämmelser icke möjligt,

emedan fyndigheten icke får inmutas förr än den äldre inmutningsrätten

blifvit sönad eller förverkad och, sedan detta skett, kan rätt till fyndighetens

bearbetande förvärfvas af den förstkommande.

Den i 4:de § af 1855 års grufvestadga meddelade bestämmelse

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kowjl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

om mutbevis har icke i förevarande förslag upptagits af skäl, som i

motiven till 1874 års förslag finnas anförda, eller att denna lagbestämmelse,

hemtad från äldre stadganden och härledande sig från en tid,

då skrifkonsten var mindre allmän samt kommunikationsväsendet föga

utveckladt, numera saknade berättigande och dessutom kunde åstadkomma

förvecklingar derigenom, att bergmästaren vid uppkommen fråga

om företrädesrätten mellan flera särskilda inmutningsansökningar till

samma fyndighet saknade kunskap om de hos kronofogden eller länsmannen

möjligen gjorda anmälningar, genom hvilka någon annan än

den, som hos bergmästaren först anmält sig, kunde hafva förvärfvat

företrädesrätt till erhållande af mutsedel.

Bestämmelsen om viss inmutningspunkt står i sammanhang med

stadgandet om det inmutade området och dess begränsning.

De bestämmelser om den rättsliga verkan af inmutning, som i l:a

punkten af motsvarande 7 § i 1855 års grufvestadga innehållas, hafva

ansetts ega/ den vigt, att de blifvit upptagna i en särskild §, eller 8 §.

Senare punkten af donna § är hemtad från 17 § i 1874 års komitéförslag.

I motiven härtill yttrar komitén följande:

»I likhet med hvad för närvarande finnes stadgadt innehåller förslagets

17 § den regel, att, derest flere på samma dag begärt inmutning

af ett och samma område, de skola njuta lika rätt. Men under

det att gällande stadga gör undantag från denna regel för det fall, att

den ene förut afvetat den andres tillärnade eller redan gjorda anmälan,

och i sådant fall tillerkänner den senare ensam inmutningsrätten, har

komitén i stället föreslagit, att, om någondera sökanden kan visa, att

han först upptäckt fyndigheten, inmutningsrätten då skall honom tillhöra.

Det nu i gällande grufvestadga begagnade uttryck lemnar rum

för den oriktiga tolkning, att rätte uppfinnaren, der han förut afvetat

en af annan person mala fide tillärnad eller redan gjord anmälan,

skulle nödgas för denne vika, när begge inkomma med sina ansökningar

på samma dag. Skall företrädesrätt i detta afseende tillerkännas

någon, synes den lämpligen böra tillkomma förste uppfinnaren. Någon

inkonseqvens ur principiel synpunkt synes här lika litet förefinnas, som

i fråga om lagfart, der det i allmänhet stadgas, att företrädesrätten

räknas efter tiden då lagfart sökes, men tillika bestämmes att, då lagfart.

å samma egendom sökes på samma dag af flere köpare, det köp

gäller, som först skedde. Den i grufvestadgan i allmänhet antagna

princip, att företrädesrätt tillkommer den, som först söker mutsedel,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

hårflyter val ytterst från den förste uppfinnarens rätt, ehuru lagstiftningen,

i anseende till de praktiska svårigheterna att i allmänhet vid

förekommande kollisionsfall gorå denna rätt gällande, öfvergifvit tanken

härpå och i stället faststält nyssnämnda princip, antagligen på den

grund, att den förste uppfinnaren ansetts vara i tillfälle att tidigare än

annan göra anmälan om fyndet».

Mot 1855 års grufvestadga är anmärkt, såväl att deri saknas uttrycklig

bestämmelse, huruvida inmutning af ett visst mineral medför rätt

äfven till andra inmutningsbara mineral, som kunna anträffas inom det

inmutade området eller utmålet, som ock -— detta särskild! i 1872 års

riksdagsskrivelse — att föreskrift ej finnes om rättigheten till de icke

inmutningsbara mineral, hvilka inom området eller utmålet förekomma.

Det enda ställe i nämnda grufvestadga, hvarifrån någon ledning i förenämnda

fråga skulle kunna hemtas, är stadgans 21 §, som dock direkt

angår ett annat ämne och visserligen icke gör frågan klar.

Praxis lärer i allmänhet vara, att grufegaren fritt förfogar öfver

alla såväl inmutningsbara mineralfyndigheter som andra mineraliska

ämnen inom utmålet.

Förslaget har sökt afhjelpa de anmärkta ofullständigheterna. Bestämmelserna

äro i hufvudsak lika med 1874 års förslag, hvilket i dessa

delar lemnats af kommerskollegium och Högsta Domstolen utan anmärkning.

De öfverensstämma ock med den österrikiska gruflagstiftningen

samt, i fråga om icke inmutningsbara ämnen, med den

preussiska. Alla inmutningsbara mineralfyndigheter inom det inmutade

området eller utmålet tillhöra inmutaren. Att såsom i preussiska lagen

skett (Allgemeine Berggesetz §§ 55—56), tillerkänna inmutaren af ett

gruffält företrädesrätt endast till de inmutningsbara mineral, hvilka

förekomma i sådant sammanhang med det inmutade, att ur teknikens

eller ordningens synpunkt nödvändigt är, att de gemensamt med detta

tillgodogöras, men tillåta annan person att inmuta de inmutningsbara

fyndigheter inom fältet, hvilka icke förekomma i sådant sammanhang,

gifver anledning till nästan olösliga svårigheter och förvecklingar. De

måste tillgodogöras af samma pex-son. Deremot kan inmutaren icke

genom inmutningen hafva förvärfvat ovilkorlig rätt att tillgodogöra sig

äfven öfriga mineraliska ämnen, ty derigenom skulle den i 1 § för

inmutningsrätten stadgade begränsning till vissa uppräknade slag af mineral

kunna till förfång för jordegaren göras utan betydelse, inmutaren

måste dock eg a rätt att deraf bryta och använda så mycket som erfordras

för att han skall kunna ändamålsenligt drifva sitt grufarbete; hvad

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

sålunda icke för nämnda ändamål behöfver användas tillkommer jordegaren

på grund af dennes jordegarerätt, dock mot ersättning för

brytnings- och uppfordringskostnaderna, genom hvilka arbeten först dessa

ämnen blifvit åtkomliga. Jordegaren måste vidare vara pligtig att

inom viss kortare tid afhemta hvad han öfvertager, på det att icke hinder

i grufdriften må uppstå genom hopade upplag.

Ett af hufvudsyftena vid affattningen af 10 § har varit att, såvidt

ske kan, göra utmålsförrättningen till yttersta tiden för allt klander

mot en inmutning, så att, då eu grufva erhållit utmål, rättigheten till

densamma må vara så mycket som möjligt betryggad.

Fastställande af denna preskriptionstid har dock icke låtit sig göra

i det fall, att frågan gäller rättsförhållandet mellan särskilde inmutare.

Desse erhålla nemligen ej kallelse till utmålsförrättningen och kunna således

icke rimligen blifva genom densamma afstängde från sin rätt till

talans anställande.

Om det förra slaget af klander handlar 1 mom. af §; om förhållandet

mellan särskilde inmutare åter 2 inom., i hvars nuvarande

lydelse i motsvarande 11 § af 1855 års grufvestadga icke vidtagits

annan ändring, än som varit en nödvändig följd af förslagets stadgande

i 39 § om arbetsårets sammanfallande med kalenderåret.

Anledningen, hvarför icke 1 mom. af § fått gälla äfven talan

mot underlåtenhet att fullgöra föreskriften i 6 § 4 punkten, är, att sådan

talan, enligt punktens lydelse, ankommer endast på inmutare, om

hvilken, på ofvan anförda skäl, 2 mom. måste ega tillämpning.

2 Kap.

Gränserna för det inmutade området äro i denna § angifna. Måttet

af 100 meter hänför sig till hvad i 21 § är om utmålets storlek stadgadt,

så att utmålet utgör den omskrifna qvadraten kring den cirkel,

hvaraf det inmutade området består.

Motsvarande stadgande i 1855 års grufvestadga hänvisar till expropriationslagen.

Det kostsamma och tunga förfarandet vid expropriation har emellertid

icke synts vara lämpligt för de ofta mindre betydande ersättningsfrågor,

om hvilka § gäller, helst som den vanligen betydligare

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

25

ersättningen för afträde! mark inom ntmålet får afgöras vid utmålsförrättningen

utan tillkallande af expropriationsnämnd. Förslaget har

derföre i stället upptagit en bestämmelse om frågans pröfning af

skiljemän, till sin affattning hemtad från förordningen om allmän

flottled den 30 December 1880, 8 §.

På det att vederbörande jordegare och nyttjanderättsinnehafvare 13 §■

icke må sakna rådrum att bereda sig på upplåtelse af det område,

hvaröfver inmutaren vill förfoga, och vidtaga de anordningar, hvilka i

afseende derå kunna erfordras, har föreskrifvits att arbetet icke får

börjas förr än tidigast fjorton dagar efter mutsedelns delgifvande.

Med anledning af den anmärkta bristfälligheten i gällande grufvestadga,

att den icke innehåller tillräckliga garantier för jordegaren i

afseende å ersättningar, har i andra momentet af paragrafen skyldigheten

att före arbetets början ställa pant eller borgen gjorts ovilkorlig

och icke, såsom nu är fallet, beroende på derom framstäldt särskildt

yrkande af jordegaren.

Tiden, inom hvilken grufarbetet skall vara börjadt, är med hän- u §.

syn till anmärkning i 1872 års riksdagsskrivelse, minskad från ett år

till åtta månader. Kortare rådrum i detta fall har ansetts icke kunna

föreskrifvas, emedan tiden måste afpassas så, att derunder alltid infaller

för arbetets utförande lämplig årstid.

3 Kap.

I fråga om jordegareandelen i grufvor, äro bestämmelserna i 1855 ig §.

års grufvestadga hufvudsakligen bibehållna. En väsentligare ändring är

dock vidtagen, nemligen beträffande jordegareandelen i det fall, att grufarbetet

under jord inkommer från en jordegares område på en annans. Nu

gällande bestämmelser derom i 22 § af grufvestadgan hafva blifvit på mycket

olika sätt uppfattade och tolkade, särskildt beträffande fördelningen

af de tre fjerdedelar, som återstå sedan jordegaren, å hvars område arbetet

inkommit, erhållit den honom tillkommande fjerdedel i företaget.

Det torde emellertid vara svårt att finna någon rättsgrund, hvarför

en jordegare skulle utom sitt område få deltaga i arbetet, sedan det

inkommit på en annans mark, eller hvarför egaren af den mark, hvarå

Bih. till Riksd. Prut. 1884. 1 Sami. 1 A/d. 2 Iliift. 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 G

Kong!. Maj-.ts Nåd. Proposition No 2.

ett arbete först senare inkommer, skulle beröfvas hälften af den honom

eljest tillkommande jordegareandel. Det förhållande, att arbetet genom

den förres ledes in på den senares område, synes väl kunna föranleda

till ersättningsanspråk, men icke till förändringar i jordegareandelen.

Af dessa skäl är i förslaget bestämdt, att, om flere jordegare med

laga skilnad sig emellan finnas inom ett inmutadt område eller utmål,

de alltid skola njuta jordegareandelen hvar inom sitt egovälde.

17 §• Då olika åsigter yppats i fråga om hvilken, som vore berättigad

till jordegareandelen till mineralfyndigheter å grufveskogar, hafva i

öfverensstämmelse med den mening, som blifvit af kommerskollegium

och Högsta Domstolen omfattad (se Tidskrift för lagskipning 1868,

s. 615), dylika skogar förklarats vara att hänföra till jord, som under

ständig besittningsrätt innehafves.

19 §■ Sedan, enligt föreslagna bestämmelsen i 16 §, en jordegares rätt

till andel i grufarbetet hädanefter upphör vid hans gräns, är det icke

»grufegaren», hvarunder äfven jordegaren kan vara inbegripen, utan

Mnmutaren» som bör ega skyldighet att, då arbetet inkommit på ny

jordegares område, derom lemna denne underrättelse. En härefter

lämpad förändring har blifvit i paragrafen vidtagen, hvarjemte ett förtydligande

tillägg gjorts i fråga om den ersättningsskyldighet, som nye

jordegaren åligger.

4 Kap.

31 §. Enligt nu gällande bestämmelser är grufegaren skyldig att söka

utmål, så snart fyndigheten blifvit gjord åtkomlig och så blottad, att

den kan bedömas till art, läge eller sträckning och mäktighet. Huruvida

detta inträffat eller icke torde dock i de flesta fall vara vanskligt att

afgöra. Någon bestämd och säker grund är i allt fall med stadgandet

icke gifven för bestämmande af tiden för utmålsläggningen. Denna

kan derföre år efter år uppehållas, till skada för jordegaren, som under

tiden är i okunnighet om det område, hvilket kommer att för grufvan

tagas i anspråk, samt till men för angränsande grufegare, som

icke kunna få sina gränser faststälda. Dessutom och då af inmutare

i öfrigt icke fordras något slags bevis om nödiga insigter eller nödiga

tillgångar för grufarbetets ändamålsenliga bedrifvande, torde det icke

vara för mycket begärdt, att inmutaren inom tid, som icke är på hans

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

27

godtycke beroende, verkligen nedlägger arbete på fyndigheten och såmedelst

genom inmutningen åstadkommer något verkligt gagn.

På dessa grunder och då det torde vara för tilldelande af utmål

tillfyllest, att fyndigheten är blottad och prof på malmen erhållits, helst

som äfven vid mera framskridet arbete malmens utsträckning i fält

och dess mäktighet ofta äro ovissa, samt då från skilda håll af

erfarne män ansetts, att malmens blottande i alla vanliga fall kan medhinnas

på tre år, har i förslaget föreskrifvits, att utmål må läggas så

snart fyndigheten blifvit blottad och prof å malmen erhållits, samt att

allt arbete härför skall vara fullgjordt och ansökning om utmål ingifven

sist inom tre år från mutsedelns utfärdande, allt vid påföljd af

inmutningsrättens förlust, dock med rätt för bergmästaren att i särskilda

undantagsfall medgifva förlängning i tiden af högst två år. I

nya finska inmutnings- och grufvestadgan (§ 25) är tiden, inom hvilken

utmål skall sökas, bestämd till endast ett år för fyndighet i jordlager

och till två år för fyndighet i berg.

Bestämmelsen att, då sönad grufva blifvit ånyo inmutad, nytt utmål

för densamma skall läggas, följer väl af stadgandet i 48 §; men

då i nuvarande lagstiftning en motsatt regel synes vara gällande, har

en uttrycklig föreskrift om utmål för sönade grufvor ansetts erforderlig.

I 1874 års förslag var rätt att söka utmål tillerkänd äfven jord- 22 §.

egaren. Detta stadgande, afsedt att utgöra ett korrektiv mot alltför

långt dröjsmål å inmutarens sida, hade för sig goda skäl, då enligt

nämnda förslag inmutaren, titan att förlora sin rätt, kunde draga ut på

tiden med utmålsansökningen till skada för jordegaren. 1 föreliggande

förslag åter, der tiden, inom hvilken utmål skall sökas, är bestämd

till högst tre år, synes ett dylikt stadgande icke vara erforderligt

eller ens billigt, då inmutaren derigenom skulle beröfvas den rätt

han bör ega att efter eget godtfinnande besluta om utsträckningen af

de undersökningsarbeten, som han före utmålsförrättningen och till

ledning för densamma vill hafva utförda.

Landtmätares eventuela tillkallande är föranledt af bestämmelsen 23 §.

i 28 §, att utmål skall kartläggas.

Den kallelsetid af tretio dagar före utmålsförrättningen, som enligt

förslaget jordegaren skall åtnjuta,, har tillkommit derföre, att då

jordegaren skall sist vid utmålsförrättningen bestämma, om han vill

begagna sig af sin jordegareandel, han behöfver någon tids rådrum

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

att taga erforderlig kännedom om de förhållanden rörande grufföretaget,

som kunna inverka på hans beslut att deltaga i detsamma.

36 §■ I afseende å utmålets storlek har det synts vara billigt att, då grän
serna

på djupet enligt förslaget äro lodräta, någon skälig utvidgning

af utmålet medgåfves, så att detsamma kunde bättre lämpas efter en

malm, som faller donlägig^ Måttet för denna utvidgning har man trott

sig finna i sidans utsträckning från 100 famnar till det jemna talet af

200 meter, hvarigenom utmålet skulle förstoras med omkring 20 procent.

30 §. Att i författningen uppräkna hvilka slag af byggnader, som få upp
föras

å det inlösta området, har icke ansetts lämpligt, om ens möjligt.

Författningen angifver den allmänna grundsatsen, att byggnaden skall

vara erforderlig för grufdriften. 1 det särskilda fallet får pröfvas, om

byggnaden är af sådan beskaffenhet.

31 §■ Då invecklade eganderättsförhållanden förefinnas, kan det för gruf
egaren

stundom vara svårt att utreda, till hvilken lösen för mark inom

utmålet bör erläggas. På det han icke genom ett måhända ursäktligt

misstag i detta fall skall gå miste om hela sin inmutningsrätt, samt

för att söka trygga eganderätten till grufvor, har det medgifvits grufegaren

att, om han så vill, få nedsätta lösesumman hos Konungens befallningshafvande,

der medlen få af vederbörande lyftas.

34 §■ Af skäl, som vid 10 § blifvit anförda, eller för att, såvidt möjligt

är, mot framtida klander betrygga den genom inmutning och utmål förvärfvade

rätt, har tiden, inom hvilken klander hos domstol emot utmål

sförrättningen skall instämmas — för hvilket klander nu icke finnes

stadgad någon tid — blifvit föreslagen till ett år.

35 §■ Uppenbart är, att i följd af förändrade förhållanden behof att in
lösa

ytterligare mark inom utmålet eller att erhålla ny plats för väg

m. m. kan uppstå långt efter det utmål blifvit lagdt. Bestämmelse,

huru härvid skall förfaras, saknas i 1855 års grufvestadga. Denna

brist är förevarande § afsedd att fylla.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd, Proposition N\o 2.

29

5 Kap.

Bland bestämmelserna inom vår nuvarande gruflagstiftning hafva 39-41 §§.

de om arbets skyldigheten och livilostånd företrädesvis varit föremål för

anmärkningar. Om det s. k. försvarsarbetet har på goda grunder blifva

sagdt, att det med sitt nuvarande mått, och på det sätt det vanligen

verkställes, icke länder grufdriften till ringaste nytta. Arbetet

motsvarade derföre icke sitt ändamål utan vore helt och hållet improduktivt,

endast föranledande onödiga utgifter och en icke obetydlig årlig

nationalförlust.

Att alldeles borttaga fordringarne på fullgörande af en viss arbetsqvantitet

såsom vilkor för bevarande af rätt till inmutad fyndighet skulle

vara att helt och hållet afvika från en af de grundsatser, som genomgått

hela vår gruflagstiftning, den nemligen att inmutning icke medför

någon ovilkorlig eganderätt utan blott en vilkorlig, som upphör så snart

det ändamål, för livilket tvångsrätten medgifvits, icke vidare uppfylles.

Att åter, såsom äfven blifvit ifrågasatt, borttaga arbetsskyldigheten allenast

för den jordegare, som sjelf vore grufegare, skulle leda derhän, att en

mängd malmtillgångar blefve spärrade, enär jordegaren i så fall, för

att förekomma intrång och obehag af inmutare, skulle sjelf inmuta så

många malmtillgångar som möjligt af de inom hans områden befintliga

och sedan kanske hvarken sjelf bearbeta dem, ej heller öfverlåta rätten

dertill åt någon annan.

Kunde olägenheterna af arbetsskyldigheten afhjelpas allenast genom

att höja arbetsskyldigheten, vore botemedlet lätt. Men en sådan

höjning måste gifvetvis rätta sig efter och begränsas af näringens beskaffenhet

och bestående förhållanden. Det årliga behofvet af malm

för brukshandteringen är inskränkt till en viss qvantitet, vexlande efter

bättre och sämre konjunkturer samt andra inverkande faktorer.

Grufdriften skulle dessutom oskäligen fördyras, om densamma genom

tvång i lagstiftningen årligen måste fördelas på alla befintliga grufvor,

och icke finge bedrifvas så, att arbetet för viss tid koncentrerades i

ett mindre antal grufvor, för att sedermera, då omständigheterna dertill

föranledde, öfvergå till andra. För bruksidkaren är det vidare nödvändigt

att utom de grufvor, som för närvarande lemna honom hans

behof af malm, ega grufvor i reserv för den tid, då de bearbetade

grufvorna förr eller senare blifva utbrutna. En betydligare arbetsskyl
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

dighet i dessa reservgrufvor skulle göra det omöjligt för bruksegaren

att bibehålla desamma, hvarigenom åter bruksdriftens framtida bestånd

äfventyrades.

Medan det vid nu anförda förhållanden lämpligen icke låter sig

göra att föreskrifva en betydligare grufdrift för hvarje år i hvar särskild

grufva, måste det å andra sidan tillses, att icke en inmutare utan

verkligt behof och bestämd afsigt att idka grufdrift må kunna för

längre tid godtyckligt göra intrång på annans egendom, samt derjemte

från fyndighetens bearbetande utestänga andra, som möjligen vilja derå

anlägga grufdrift.

I förslaget har derföre — jemte det arbetsskyldigheten i fråga om

beräkning af arbetsqvantiteten hänförts till ett enda slag af grufarbete,

nemligen bergsprängning — det nuvarande arbetsminimum af detta slag

blifvit, till förekommande af ett alltför ringa arbete, ungefärligen fördubbladt,

men tillfälle på samma gång blifvit beredt att göra arbetet

effektivt genom grufegaren medgifven rätt att medelst ett större arbete

på en gång under ett år fullgöra arbetsskyldigheten för flera följande

år, hvarvid dock, till förekommande af grundlösa föregifvanden om en

sådan afsigt, grufegaren skall åligga att om det större arbetet göra

anmälan hos bergmästaren inom utgången af det år, hvarunder arbetet

verkställes. I afseende å arbetets beskaffenhet och i syfte att om

möjligt förebygga de missbruk i fråga om sättet för försvarsarbetets

verkställande, som hittills stundom egt rum, —■ man har försvarat en

inmutning ena året genom att gräfva en grop af viss storlek och andra

året genom att fylla igen samma grop —- är derjemte bestämdt

föreskrifvet, att arbetet skalf afse verklig grufdrift eller eljest vara-så beskaffad^

att det kan lända grufanläggningen till nytta. Att arbetet

faktiskt medfört sådan nytta har man dock icke ansett sig kunna ovilkorligen

fordra, ty ett grufarbete kan, huru väl planlagdt som helst,

likväl misslyckas, och obilligt skulle vara om i sådant fall grufanläggningen,

med tillämpning af 47 §, förklarades sönad. En ytterligare

förändring består deri att, för vinnande af reda och ordning i afseende

å arbetsskyldigheten samt större lätthet vid utredande af tvister, som

röra försummad arbetsskyldighet, arbetsåret blifvit bestämdt att börjas

den 1 Januari och således sammanfaller med kalenderåret. Slutligen

har i förslaget under § 40 från 1874 års förslag till ny grufvestadga

upptagits medgifvande för egare af flera sammanhängande utmål att

under ett eller flera år få med arbete inom ett eller några af utmålen

fullgöra arbetsskyldigheten för dem alla. Denna föreskrift är, såsom

i sistnämnda förslag finnes anmärkt, afsedd att underlätta mera omfat
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

31

tände anläggningar och bereda möjlighet för dylika anläggningars ordnande

efter planen af en längre tids verksamhet.

Med ofvanberörda stadganden äro dock alla olägenheter af den

lagbestämda arbetsskyldigheten visserligen icke öfvervunna. Det skall

i allt fall ofta inträffa, att arbetet under vissa förhållanden är lönlöst

och improduktivt samt derföre ock fullgöres med större eller mindre

motvilja. Det har derföre synts önskligt, om vid sidan af arbetsskyldigheten

kunde vidtagas eu anordning, som, på samma gång den innebure

tillräcklig garanti för att grufegaren verkligen hade för afsigt att, då

lämpligt tillfälle dertill yppades, bearbeta grufvan, tillika lemnade jordegaren

en skälig godtgörelse för det intrång han under tiden finge lida.

Ett sådant medel bär man trott sig finna i en årlig afgift, i förslaget

bestämd till 50 kronor såsom närmast motsvarande värdet af arbetsminimum,

af hvilken afgift hälften skulle tillfalla kronan och hälften

jordegaren. Denne bör så mycket mera vara till andel i afgiften berättigad,

som, i fall afgift ej erlades och försvarsarbete ej heller egde

rum, jordegaren kunde utan ersättning återtaga det upplåtna området. De

närmare bestämmelserna om denna afgift innefattas i förslagets 41 §,

innehållande, bland annat, att rätt till erläggande af sådan afgift icke

får ega rum, med mindre än att grufegaren å grufvan nedlagt verkligt

arbete, konstateradt deraf att arbetsskyldigheten blifvit för minst

tre år fullgjord och utmål grufvan tilldeladt.

Beträffande hvilostånd innehåller förslaget följande ändrade be- 42—46 §§.

stämmelser, nemligen:

att sådant icke må meddelas för längre tid än högst fyra arbetsår,

med rätt till förlängning under ytterligare fyra år, förlängningen dock

endast under vilkor att bifall dertill lemnas af jordegaren eller å kronojord

af innehafvaren, hvilka under tiden gå i mistning af den afgift, som

de eljest, och såframt grufvan ej bearbetats, skolat enligt 41 § uppbära;

att hvilostånd icke i något fall får beviljas, om ej arbetsskyldigheten

är för minst tre år fullgjord och utmål blifvit grufvan tilldeladt;

att nytt hvilostånd ej må meddelas, med mindre än att arbetsskyldigheten

blifvit fullgjord eller afgift enligt 41 § erlagd för minst

tre arbetsår från den tid, förut beviljadt hvilostånd eller förlängning

deraf gått till ända;

att beslut om hvilostånd skall, till underrättelse för allmänheten

att grufvan, ehuru icke under arbete, likväl är försvarad, i kyrkan kungöras;

samt

att hvilostånd skall utsättas att gälla från och med den 1 Januari

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition No 2.

året efter ansökningens ingifvande till den 1 Januari det år, då arbetsskyldigheten

åter skall inträda;

varande samtliga dessa ändringar tillkomna för att förhindra

missbruk af hvilostånd till men såväl för jordegaren genom onödigt

intrång, som för bergsnäringen genom fältspärrning.

47 §. Stadgandet i slutet af denna §, att talan om grufvas sonande på

grund af försummad arbetsskyldighet skall ske inom två år från utgången

af det arbetsår, under hvilket försummelsen egt rum, har tillkommit

för att bringa öfverensstämmelse mellan preskriptionstiderna i

denna § och i 10 § 2 inom., der enahanda tid är föreskrifven vid tvist

mellan inmutare om bättre rätt till grufva.

48 §. Då en grufva blifvit sönad, uppstår fråga, huru förhållas bör med

rättigheten att återupptaga grufvan, med dispositionen öfver qvarliggande

mineral och till grufvan hörande byggnader samt med jordegarens

rätt till marken och till delaktighet i grufarbetet, derest det af

annan återupptages. De härom i 1855 års grufvestadga meddelade,

till större delen från äldre stadganden hemtade bestämmelser (50 och

51 §§) torde hafva haft‘sin egentliga grund i lagstiftarens syfte att

söka uppmuntra till nedlagda grufvors återupptagande. Men då, såsom

1874 års komité erinrat, hvarje grufegare, innan han nedlägger en

grufva, är af sitt eget intresse manad att söka framskaffa spekulanter,

som kunna vara hågade att öfvertaga företaget och lemna den afträdande

grufegaren någon ersättning, åtminstone för inventarier, så

kan med visshet antagas, att i de fall, då detta icke lyckas den afträdande

grufegaren, lagens bestämmelser, som åsyfta att uppmuntra till

företagets återupptagande, skola blifva vanmäktiga. Härtill kommer,

att stadgandena i flera hänseenden lida af motsägelser och oegentliglieter,

beroende på en mindre lyckad redaktion. Man har derföre vid

ny grufvestadgas uppgörande, i likhet med nämnda komité, ansett det

leda till största enkelhet och reda, om lagen, med uteslutande af alla

bestämmelser i ofvanberörda syfte, konseqvent genomför den grundsats,

att grufva, som blifvit genom sonande förverkad, anses lika med

fritt och oinmutadt fält, så att, när densamma ånyo inmutas, jordegaren

kommer i samma ställning till inmutaren som till hvarje inmutare

af ny grufva, i följd hvaraf jordegaren, utan afseende derå om han

varit delaktig i det nedlagda företaget eller icke, har rätt att med nye

inmutaren deltaga i grufvans återupptagande, så ock är berättigad att för

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

33

mark, som till nye inmutaren afträdes, erhålla lösen, äfven om han

redan af förre grufegaren emottagit lösen för samma mark.

I enlighet med denna grundsats är i 48 § föreskrifvet att, då grufanläggning

blifvit sönad eller inmutningsrätt annorledes förverkats,

skall såväl jordegareandelen som den mark, hvilken varit till grufegaren

upplåten, hemfalla till jordegaren utan ersättning. En tillämpning

af åsigten, att sönad grufva bör betraktas som fritt fält, är ock bestämmelsen

i 21 §, att vid inmutning å nyo af sådan grufva ny utmålsläggning

skall ega rum utan afseende derå, att utmål förut varit lagdt.

Öfriga i 48 § föreslagna stadganden — om ny grufegares rätt att

utan lösen komma i besittning af de i grufvan befintliga, för dess

styrka och bestånd verkstälda byggnader och om uppfordrad malms

qval liggande för egarens räkning — öfverensstämma med hvad nu gäller.

Frågan om inlösande af de inventarier, som afträdande grufegaren

icke är skyldig att vid grufvan qvarlemna, har ansetts böra bero på

frivillig öfverenskommelse med den tillträdande grufegaren.

Vid detta kap. må slutligen erinras, att, då arbetsskyldigheten skall

fullgöras under kalenderåret samt hvilostånd alltid skall ställas på

samma tid, föreskrifterna i 59 § af 1855 års grufvestadga icke vidare

kunna ega tillämplighet, hvarför samma § blifvit utesluten; varande

det i 71 § föreskrifvet, huru nu gällande bestämmelser om arbetstid

må kunna med de nya förenas.

6 Kap.

Samma skäl, som föranledt att, med upphäfvande af det förmyn- 50-55 §§.

derskap staten fordom utöfvat, öfriga näringar blifvit öfverlemnade åt

den enskildes omsorg, äro utan tvifvel äfven för grufrörelsen gällande.

Förslaget har derföre utgått från den åsigt, att näringsidkaren bör lemnas

fritt att utöfva denna näringsgren, på sätt som synes honom bäst och mest

ändamålsenligt allenast med den inskränkning, som följer af statens skyldighet

att tillse dels att ett arbete icke bedrifves på sådant sätt, att

fara för arbetsmanskapet eller för annans egendom uppstår; dels ock

att icke, i strid mot inmutningsrättens ändamål, grufbrytningen försiggår

på det sätt att, af bristande insigt eller för tillfällig vinst, ett framtida

ändamålsenligt tillgodogörande af fyndigheter varder omöjliggjordt.

Bill. till Riksd. Prat. 1884. 1 Sami. 1 Afl. 2 Iläft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Utgående från denna åsigt har förslaget icke infört några detaljerade

bestämmelser om brytningssätt och dylikt, utan endast i allmänhet

angifvit, hvad som för nyssnämnda ändamål, skydd för arbetsmanskapet

och annans egendom samt grufvans framtida bestånd, bör iakttagas.

Statens förenämnda kontroll är såsom hitintills öfverlemnad åt

bergverksstyrelsen samt erforderliga bestämmelser lemnade för att gifva

hörsamhet åt hvad bergsöfverstyrelsen eller i närmaste hand bergmästarne

finna nödigt att för ofvanberörda ändamål föreskrifva.

Då det låter tänka sig att den, som drifver grufarbete, icke kan

bära kostnaden för anstalt, hvarom bergmästaren enligt 52 § meddelat

beslut, har det i denna § öfverlemnats åt bergmästaren att efter omständigheterna

välja mellan antingen påföljden af arbetets utförande

genom bergmästarens försorg, eller ock äfventyret af grufarbetets inställande.

56 §. Det lärer icke vara möjligt för bergmästaren att utöfva den honom

åliggande tillsyn utan att ega kännedom om hvilken, som är egare af

grufvan och för ordningen vid grufdriften ansvarig. Öfvergång af

eganderätt till grufva har derför ansetts böra hos bergmästaren anmälas,

likasom i 61 § en dylik åtgärd är föreskrifven i fråga om grufföreståndare.

57 §. Hittills har det varit öfverlemnadt åt bergmästaren att, der han

eller grufogaren eller bergsöfverstyrelsen funne det nödigt upprätta

och meddela fullständiga markscheiderkartor öfver grufvorna, inom distriktet.

Hvad först angår dessa kartors uppgörande uteslutande af bergmästaren,

har från brukssocietetens sida, i dess yttrande öfver 1874

års förslag till grufvestadga, framställning blifvit gjord om full frihet

för grufegaren att efter eget val få till grufkartors upprättande och

kompletterande använda dertill skickliga personer, helst som bergmästaren,

hvilken eljest skulle erhålla privilegium på dessa kartors uppgörande,

icke kunde i ett större distrikt medhinna att sjelf med omsorg

fullgöra detta arbete, och grufegaren, som hade att bekosta kartorna

och i hvars intresse det läge att få dem så fullständiga och goda

som möjligt, ej borde nödgas att åtnöja sig med det arbete, som verkstäldes

af den person, bergmästaren komme att i sitt ställe använda.

De skäl, som brukssocieteten sålunda anfört, torde icke kunna frånkännas

en viss giltighet, men å andra sidan lärer väl bergverksstyrel
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj-M Nåd. Proposition N:o 2.

sen böra ega att utöfva kontroll öfver de personers kompetens, som

utföra de synnerligen grannlaga och vigtiga grufkartearbetena, detta så

mycket helre som en väsentlig del af den tillsyn, bergverkstyrelsen

skall utöfva öfver grufbrytningen, måste grundas på grufkartorna.

Förslaget har derföre å ena sidan gifvit vederbörande grufegare fria

händer att sjelfve välja sina kartemätare, men å andra sidan inskränkt

hans val till någon bland dem, som i vederbörlig ordning styrkt sig

ega erforderlig skicklighet i yrket och på grund deraf . af bergsöfverstyrelsen

förklarats behörige att utföra grufmätningar.

Vidkommande åter behofvet af grufkarta ur synpunkten af den

kontroll, som bergverkstyrelsen har att efter detta kap. utöfva, lärer det

vara uppenbart att, med undantag af de obetydligare grufvor, som

ännu icke erhållit utmål eller äro i sin helhet från dagen åskådliga,

arbetet i en grufva icke kan utan grufkarta behörigen öfvervakas. Föreskriften

om grufkarta gäller derföre med berörda undantag för alla

dylika grufvor och har icke kunnat lenmas beroende på bergmästarens

eller grufegarens godtfinnande.

Grufkartan skall innehafvas af den, som drifver grufvan, och vara

vid denna för vederbörande bergstjensteman tillgänglig. Då emellertid

grufegarens exemplar af kartan kan gå förloradt eller för att omöjliggöra

kontroll uppgifvas vara förloradt, har det varit nödigt att föreskrifva,

att såväl grufkartan som kompletteringsarbetena böra uppgöras

i två exemplar, hvaraf det ena skall insändas till bergsöfverstyrelsen,

för att förvaras i grufkartekontoret, der bästa vård och skydd

för dessa dyrbara kartor äro att påräkna, på samma gång de derstädes

äro vid behof för styrelsen tillgängliga. För grufegaren kan bestämmelsen

om kartans kopiering för ingifvande till bergsöfverstyrelsen

icke blifva synnerligen betungande, då en kartekopia öfver en medelstor

eller större af vårt lands grufvor lärer kunna erhållas för belopp

mellan 50 och 150 kronor. Grufegaren vinner häremot den afsevärda

fördel, att han utan större kostnad kan erhålla nytt exemplar af sin

grufkarta, i händelse denna skulle genom eldsvåda eller annorledes förstöras,

i hvilket fall det eljest ofta skulle vara omöjligt att ånyo uppgöra

fullständiga kartor, enär dels arbetsrummen efter någon tids fortsatt

brytning understundom icke kunna utan stora kostnader noggrant

uppmätas, dels ock genom inträffande ras eller arbetsrummens igenfyllning

med gråberg, såsom vid nyare brytningsmetoderna är brukligt,

all ommätning af vissa delar af grufvan är omöjliggjord.

Skalan för grufkartorna bör, för undvikande af en kostsam och

tidsödande transportering, vara densamma för alla grufvor, som äro

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 2.

med hvarandra jemförliga. Den i bergslagerna öfverallt nu vanliga

skalan af 1 : 800 har erfarenheten visat vara för ändamålet mest lämplig

för landets malmgrufvor.

7 Kap.

I 60 § af 1855 års grufvestadga är lagstiftadt endast för det fall,

att flera personer, utgörande ett bolag, deltaga i samma grufrörelse

efter vissa lotter. Den tvungna sameganderätt åter, som uppstår genom

jordegarens deltagande i grufdriften, finnes icke ens omnämnd i

sagda paragraf, om än densammas bestämmelser i praxis blifvit. tilläm''

pade äfven på förhållandet mellan inmutare och jordegare. Emellertid

är det uppenbart att, medan för delegare i bolag de vid bolagets bildande

uppgjorda bolagsreglor kunna vara tillfyllest, den tvungna sameganderätten

deremot så mycket mindre lärer kunna undvara alla lagbestämmelser

om den gemensamma förvaltningen och delegarnes inbördes

rättsförhållanden, som vid sådan sameganderätt någon enskild

öfverenskommelse om reglemente eller dylikt säkerligen ofta icke kan

träffas. Förslaget har derföre för det fall, att särskilda mellan delegarne

upprättade bolagsreglor ej finnas, lemnat allmänna föreskrifter,

huru stämma med delegarne må sammankallas, huru å stämma beslut,

bindande för delegarne, skall komma till stånd, hvad påföljd drabbar

den, som icke erlägger beslutadt eller infordradt, bidrag, samt huru

förfaras skall, då några delegare vilja bryta mera och andra mindre

samt rösterna på ömse sidor äro lika många.

Hvad särskildt angår sammankallande af stämma, har den derför

nu bestämda tid ansetts kunna förkortas, dels emedan delegarne

eljest ofta skulle vara förhindrade att i förekommande fall inom erforderlig

tid fatta beslut, dels ock derföre att inbetalning af beslutadt

tillskott, för hvilket den längre kallelsetiden antagligen tillkommit, kan

af delegare, utan fara för den i 65 § stadgade stränga påföljd, uppskjutas

till sextionde dagen efter det delegaren, sedan den för beloppets

erläggande bestämda tid gått till ända, blifvit om betalningens

fullgörande särskildt erinrad.

Bestämmelserna i 65 § om påföljden för underlåtenhet att inbetala

beslutadt tillskott äro i hufvudsak oförändrade. Af skäl, som nedan

finnes närmare angifvet, hafva föreskrifterna i paragrafen blifvit

utsträckta äfven till det fall, att delegare underlåter att erlägga till
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 2.

skott, som enligt 62 § infordrats af grufföreståndaren. Ordställningen

i paragrafen har derjemte blifvit något förändrad, för att tydligt utmärka,

att delegare, som underlåter betala tillskott, icke kan drabbas

af annan påföljd, än mistningen af sin gruflott med tillhörigheter,

och att således fordringsrätt för sådant tillskott icke kan göras mot

honom gällande.

Beträffande den i nuvarande lagstiftning obesvarade fråga om förfarandet,

då liklottige delegare i ett grufbolag hafva olika meningar

om brytningen, torde föreskrifter vara oundgängligen nödvändiga särskilt

af det skäl, att, då förslaget tillägger jordegaren rätt till hälften

i grufvan, förhållandet i allmänhet åtminstone till en början måste vara,

att delegarne hafva lika stora andelar. Lösningen af denna fråga erbjuder

emellertid stora svårigheter. Lämpligt och med inmutningsrätten

förenligt kan det icke vara, att den ene delegaren skall kunna

efter godtycke hindra den andre att bearbeta grufvan. Å andra sidan

åter skulle den ene delegaren, om honom tillätes att efter godtfinnande

bestämma öfver brytningen och det derför erforderliga tillskott, kunna

sätta detta tillskott så högt, att den mindre bemedlade delegaren vore

ur stånd att erlägga detsamma och således i följd af'' bestämmelserna

i 65 § beröfvades sin andel i grufvan. Förslaget har derföre i detta

fall så jemkat mellan delegarne, att den, som önskar den större brytningen,

väl har vitsord, men ock skall ensam förskjuta tillskott, som

utöfver behofvet för den mindre brytningen erfordras, utan rätt att

för förskottet -hålla sig till annan egendom än den vunna malmen.

Eu sådan bestämmelse torde, på samma gång den skyddar mot Övergrepp

å den kapitalstarkares sida, tillika innebära kontroll derå, att

annan brytning i allmänhet icke kommer till stånd, än som är ekonomiskt

berättigad.

I likhet med hvad nu är gällande, innehåller förslaget, att delegare

i grufva skola utse en grufföreståndare, som har att vid stadgad

påföljd iakttaga hvad om ordningen för grufdrift är föreskrifvet.

Närmare bestämmelser än de hittillsvarande hafva dock visat sig behofliga

dels om sättet för val af grufföreståndaren, dels om påföljden för

underlåtenhet att utse sådan och att om valet göra anmälan, och dels

om föreståndarens befogenhet.

I fråga om valsättet lärer vid lika röstetal större vigt skäligen icke

böra tilläggas den ena sidans röster än den andras, vid hvilket förhållande

annan utväg icke finnes än att låta valet bestämmas genom

lottning.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kong!. Majt:s Nåd. Proposition N:o 2.

Underlåta delegare att utse grufföreståndare och derom göra anmälan

hos bergmästaren, har den påföljd synts vara mest egentlig och

verksam, att hvarje delegare i detta fall är ansvarig såsom vore han

grufvans föreståndare.

Hvad slutligen angår grufföreståndarens befogenhet, är i förslaget

honom tillagd rätt äfven att från delegarne infordra tillskott, som erfordras

för grufvans försvarande samt för iakttagande af bergverksstyrelsens

ordningsföreskrifter. Att medel till sistnämnda ändamål

måste tillskjutas är gifvet. I fråga åter om grufvas försvar förekommer,

att intressena dervid äro olika hos inmutaren och jordegaren.

Om en grufva Bönås, går inmutaren i mistning af hela sin rätt, under

det att jordegaren icke förlorar någonting, då jordegareandelen alltid

till honom hemfaller hvem än som inmutar den sönade grufvan. Det

kunde derföre ligga i jordegarens intresse att vägra tillskott till grufvans

försvar och såmedelst, då han i allmänhet eger hälften, hindra

att beslut om tillskott för detta ändamål å stämma fattades. Om

vid sådant förhållande grufföreståndaren icke egde rätt att infordra

dylikt tillskott, blefve följden uppenbarligen den, att inmutaren, hvars

rätt det gälde, ensam finge bekosta försvaret, hvilket dock är en delegarnes

gemensamma skyldighet och derför rimligen icke bör falla endast

en delegare till last.

I fråga om grufföreståndarens befogenhet är i 67 § hänvisadt endast

till 61 §, emedan delegarne, der de besluta särskilda bolagsreglor,

ansetts böra eg a att sjelfva bestämma hvad rätt de vilja medgifva föreståndaren

i de fall, hvarom 62 § handlar.

8 Kap.

68 §. Innehållet i denna § är hemtadt från förordningen, angående vil
koren

för utländings behörighet att inom riket bearbeta inmutad mineralfyndighet

eller idka grufdrift, den 12 April 1872.

69 §. I det öfver 1874 års förslag till ny grufvestadga af kommers
kollegium

afgifna utlåtande yttras angående grefve- eller malmöreskassor

följande:

»De på grund af Kongl. förordningen angående grufvors utmål

m. m. den 6 December 1757 tillkomna grefve-eller malmöres-kassor,

som vid utfärdandet af 1855 års grufvestadga funnos inom jernbergs
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 2.

39

lagerna bildade, hafva, jemlikt föreskrift i § 61 af samma stadga, hittills

varit stälda under bergmästarens och tvenne af delegarne valde

kassaföreståndares förvaltning samt bergsöfverstyrelsens inseende och

kontroll. Dessa kassor, af hvilka endast de inom Filipstads bergslager

äro af någon egentlig betydenhet, måste anses såsom delegarnes tillhörighet,

ehuru sådan kassas medel skola »hufvudsakligen användas till

de grufvors understöd vid påkommande behof, hvarifrån malmören blifva

till fonden behörigen inbetalda» samt »delning af den gemensamma

grufvekassan, likasom uttagning af de medel någon viss grufva tillskjutit»,

icke må i något fall tillåtas. Genom Kongl. förordningen angående

utsträckt frihet för bergshandteringen den 20 September 1859,

§ 4, stadgades, att de vid författningens trädande i kraft befintliga

hammarsmeds- och masmästare-kassor, öfver hvilkas rätta användande

bergsöfverstyrelsen dittills ock haft inseende, skulle af delegarne gemensamt

förvaltas och, utan att få förskingras, till det med kasssorna

afsedda ändamål användas, hvaröfver bergmästaren egde hålla tillsyn.

Och något skäl att hädanefter annorlunda förfara i fråga om de så

kallade malmöreskassorna, eller att bibehålla föreskriften, att kassorna

skola stå under bergsöfverstyrelsens »inseende och kontroll», synes icke

vara att anföra.

Med afseende å nu angifna förhållande, tillstyrker kollegium, att,

i stället för de i tionde kapitlet af förslaget upptagna bestämmelser,

måtte i fråga om förvaltningen och användandet af de grufve- eller

malmöres-kassor, till hvilka vederbörande grufegare genom erläggande

af föreskrifven malmöresafgift bevarat sin eganderätt, meddelas ett

efter ändamålet för kassornas bildande lämpadt stadgande i likartadt

syfte med den i nämnda Kongl. förordning den 20 September 1859,

§ 4, rörande hammarsmeds- och masmästare-kassorna lemnade föreskrift.»

Med afseende å hvad af kommerskollegium sålunda blifvit anfördt

har 69 § erhållit sin nu föreslagna lydelse.

Slutligen bör erinras, att de i 1855 års grufvestadga meddelade

särskilda bestämmelser angående rätt till anläggande utom utmålen af

dagorter eller stollar blifvit ur förslaget uteslutna.

Dylika arbeten utföras numera i vårt land allenast undantagsvis.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

De allra flesta härleda sig från äldre tider, då användningen af ångkraft

ännu icke var känd och man således, i fall ej vattenkraft var

att tillgå vid gruffälten, nödgades uppfordra berg och vatten med tillhjelp

af hästar eller oxar samt här och hvar äfven betjenade sig af

vindkraft för detta ändamål. Klart är, att man under sådana förhållanden

högt skattade den minskning i höjd, som för uppfordringen kunde

erhållas genom stollanläggningar, äfven om denna minskning icke var

särdeles stor, eller om ock dagorten, för att inkomma på erforderligt

djup i grufvan, måste drifvas till ansenlig längd. Nivådifferenserna

i gruffältens närmaste omgifningar äro nemligen mestadels

icke så stora, att det medelst kortare dagorter är möjligt att träffa

grufarbetena på större djup.

Sedan åugmotorer i nyare tider erhållits och till alltjemt billigare

pris samt för öfrigt sjelfva uppfordringsverken i högst betydlig grad

förbättrats, hafva deremot dagorter allt mera sällan blifvit utförda, och

ingen anledning förefinnes till antagande, att de framdeles skola ifrågakomma

annat än i mer och mer sällsynta undantagsfall*).

Vid sådant förhållande och då för anläggningar af hithörande slag,

der de finnas vara behöfliga, aftal med traktens jordegare rörande

deras utförande bör kunna ske, har icke ansetts nödigt att om desamma

införa några särskilda stadganden.

*) Enligt meddelande från Tekniska högskolan lära de i Sverige befintliga stollanläggningar utgöras

af: stoll vid Ädelfors numera nedlagda grufva, Aschans stoll vid Klefva nickelgrufva, Granrotsstollen

i Norbergs gruffält, stoll vid Bersbo grufva, stollar vid Sala grufva, stollgrufvan i Thorsåkers

socken, Schwartsmanns stoll vid Ammeberg och Slotterbergs stoll i Jernboås socken. Af dessa äro endast

de båda sistnämnda anlagda under senare tider eller under 18ö0 och 1870-talet; alla de öfriga

äro äldre.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.