Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående patent-

1884-01-25 · 70 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,7 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 66 av 70 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1884:20, Med förslag till förordning angående patent-

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

K:o 20.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med

förslag till förordning angående patent-, gifven Stockholms

slott den 25 Januari 1884.

Med öfverlemnande af de i ämnet inom Statsrådet och Högsta

Domstolen förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed i nåder inhemta

Riksdagens yttrande öfver närlagda förslag till förordning angående

patent; viljande Kongl. Maj:t efter emottagandet af Riksdagens svar

företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och om författnings

utfärdande i ämnet i nåder förordna.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

E- von Krusenstjerna.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 20.

1

Förslag

till

förordning angående patent.

1 §■

Patent må, under de vilkor bär nedan äro stadgade, meddelas å

nya uppfinningar af industriel alster eller af särskilda sätt för sådana

alsters tillverkning.

Till patents erhållande vare endast uppfinnare, svensk eller främmande,

eller uppfinnares rättsinnehafvare berättigad.

2 §■

Å uppfinning, hvars utöfning skulle strida mot lag eller goda seder,

må ej patent meddelas. Afse:- uppfinning lits- eller läkemedel,

må patent ej meddelas å sjelfva varan, utan endast å ett särskildt sätt

för dess tillverkning.

3 §•

Uppfinning må ej anses såsom ny, om den, innan ansökan om

patent derå inkommit till patentmyndigheten, redan blifvit så beskrifven

i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utöfvad, att sak
llih.

till Pilcsd. Prolog. 1884. 1 timid. 1 Afd. 12 Haft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kong!,. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

kunnig person kan med ledning af derigenom vunna upplysningar utöfva

uppfinningen, eller om dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster

eller tillverkningssätt, som förut blifvit sålunda kändt.

En uppfinnings offentliggörande i tryckt skrift genom utländsk

patentmyndighet eller förevisande å en internationel utställning må dock

ej utgöra hinder för patents meddelande, så framt ansökan derom inkommer

inom sex månader efter offentliggörandet eller utställningens

öppnande.

4 §•

1 mom. Den, som vill erhålla patent, skall till patentmyndigheten

ingifva eller i betaldt bref insända skriftlig ansökan samt dervid foga

beskrifning i två exemplar öfver uppfinningen och

de ritningar, som erfordras för att tydliggöra beskrifningen, jemväl

i två exemplar, äfvensom, der sådant behöfves, modeller, varuprof

o. d.

Ansökningen skall innehålla uppgift om sökandens namn, yrke och

postadress samt uppfinningens benämning.

Beskrifningen skall vara så tydlig och fullständig, att sakkunnig

person bör kunna med ledning deraf utöfva uppfinningen. Deri skall

bestämdt angifvas hvad sökanden anser vara det nya i uppfinningen.

År sökanden ej boende inom riket, foge han vid ansökningen jemväl

fullmakt för ett inom riket bosatt ombud att i allt hvad patentet

angår för honom svara.

Sökes patent å flera uppfinningar, varde särskilda ansökningshandlingar

för hvardera ingifna.

2 mom. Uppgifver sökanden annan såsom uppfinnare, skall sökanden

förete handling, som visar, att han är dennes rättsinnehafvare.

3 mom. Derjemte åligge sökanden att bifoga den i 11 § stadgade

afgift af 50 kronor.

5 §■

Finner patentmyndigheten, att sökanden ej fullgjort hvad enligt

4 § 1 mom. honom ålegat, skall skriftlig underrättelse härom hållas

sökanden tillhanda eller, om fullständig adress uppgifvits, med posten

till honom öfversändas. Fullgör ej sökanden inom viss af patentmyndigheten

bestämd tid hvad som brister, anses patentansökningen förfallen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

3

6 §•

År uppfinningens föremål icke af sådan beskaffenhet, att patent

clerå må meddelas, eller är uppfinningen uppenbarligen icke ny, eller

bär sökande, hvilken uppgifvit annan såsom uppfinnare, ej visat, att han

är dennes rättsinnehafvare, eller har sökande underlåtit att erlägga afgift,

hvarom i 4 § 3 mom. sägs, ege patentmyndigheten att genast afstå

ansökningen.

Underrättelse om detta beslut med skälen derför skall skriftligen

delgifvas sökanden så som i 5 § stadgas för der afsedda fall.

7 §•

Åro ansökningshandlingarna fullständiga och har anledning ej förekommit

att, efter ty i 6 § sägs, genast afstå ansökningen, tåte patentmyndigheten

i allmänna tidningarna införa kungörelse om ansökningen

med uppgift å dess hufvudsakliga innehåll; hålle ock ansökningshandlingarna

hos patentmyndigheten tillgängliga för en hvar, som önskar

deraf taga kännedom.

Under två månader efter kungörandet stånde en hvar öppet att

till patentmyndigheten ingifva eller i betaldt bref insända skriftlig invändning

mot patentansökningen.

Efter utgången af denna tid företage patentmyndigheten ärendet

till afgörande.

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, varde, under förbehåll

af den i 18 § omförmälda klanderrätt, patent meddeladt samt patentbref

utfärdadt. Genom patentmyndighetens försorg skall härom göras

anteckning i ett för sådant ändamål upprättadt register och kungörelse

i allmänna tidningarna införas samt beskrifningen jemte erforderliga

bilagor i hufvudsakliga delar på lämpligt sätt genom tryck offentliggöras.

Afslås ansökningen, gälle om meddelande åt sökanden af beslutet

hvad i 6 § stadgas.

8 §•

Har patentansökning afslagits efter ty i 6 och 7 §§ sägs, och är

sökanden missnöjd med beslutet, eger han att vid talans förlust innan

klockan 12 å sextionde dagen från beslutets dag deröfver hos Konungen

anföra besvär.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

9 §• •

Anmäla sig flere för erhållande af patent å samma eller väsentligen

lika uppfinning, kåfve den företräde, som först inkom till pateiitmyndigheten

med fullständiga ansökningshandlingar.

10 §.

Patent varde, utom i det fall hvarom här nedan sägs, meddeladt

för en tid af 15 år, räknadt från den dag, då ansökningen inkom.

Vill någon, utan att söka nytt patent, undfå tilläggspatent å förbättring

af en för hans räkning patenterad uppfinning, må sådant, under

i öfrigt stadgade vilkor, beviljas, dock ej för längre tid än den,

under hvilken det förra patentet förblifver gällande.

11 §•

Vid hvarje ansökning om patent inbetalas till patentmyndigheten,

efter ty i 4 § sägs, 50 kronor, deraf dock sökanden, om ansökningen

förfaller eller afslås, eger återfå hälften.

För beviljadt patent, med undantag af tilläggspatent, erlägges

derjemte af patenthafvaren till patentmyndigheten en årlig afgift, utgörande

för hvarje af det andra, det tredje, det fjerde och det femte

patentåret 25 kronor, för hvarje af de fem följande åren 50 kronor

och för hvarje af de fem sista åren 75 kronor. Afgiften, som må i

betaldt bref insändas, skall för hvarje patentår erläggas före det årets

början, vid påföljd att afgiften för samma år höjes med en femtedel.

Fullgöres ej sedermera inbetalning af den förhöjda afgiften inom nitio

dagar efter patentårets början, vare det erhållna patentet förfallet.

Patenthafvare vare ej pligtig att utöfver nämnda afgifter vidkännas

kostnad för kungörelser om patentet eller för beskrifningens offentliggörande.

12 §.

Öfvergår patent å annan, skall med anmälan härom den handling,

hvarigenom sådan öfvergång visas, företes hos patentmyndigheten. Intill

dess sådant skett, betraktas i patentafseende den såsom patenthafvare,

hvilken senast finnes i denna egenskap antecknad hos patentmyndigheten.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

5

13 §.

Flyttar patenthafvare utrikes, eller öfvergår patent å person, som

ej är inom riket bosatt, vare patenthafvaren pligtig att till patentmyndigheten

insända fullmakt för sådant ombud, som i 4 § 1 mom. omförmäles.

Flyttar patenthafvares ombud ur riket eller upphör eljest

dess befattning, skall patenthafvaren ingifva fullmakt för nytt ombud.

Iakttages icke hvad sålunda är föreskrifvet, må domaren på anmälan i

förekommande fall med laga verkan utse ombud för patenthafvaren.

14 §.

Angående inbetalda afgifter samt om fullgörandet af de i 12 och

13 §§ föreskrifna åtgärder läte patentmyndigheten göra anteckning uti

det i 7 § omförmälda register.

15 §.

Patenthafvare åligger att inom tre år från det patentet beviljades

hafva låtit bringa uppfinningen i något väsentligt omfång till utöfning

inom riket; dock att patentmyndigheten må ega att vid patentets beviljande

eller sedermera på derom gjord framställning, och i den mån

uppfinningens beskaffenhet och omfång sådant föranleda, utsträcka

nämnda tid till fyra år, så ock att i särskilda undantagsfall föreskrifva

andra åtgärder, genom hvilka patenthafvaren må anses hafva

uppfyllt vilkoret om utöfning af uppfinningen.

Fullgör patenthafvaren icke hvad honom i fråga om uppfinningens

utöfning åligger eller nedlägges sedermera utöfningen och varder ej

inom ett år derefter upptagen, vare patentet förverkadt.

16 §.

Patent vare ej gällande mot någon, som'' vid den tid, då ansökningen

derom inkom, inom riket var i utöfning af den patenterade

uppfinningen eller för sådan utöfning der vidtagit väsentliga åtgärder.

,17 §•

Derest Konungen pröfvar nödigt, att patenterad uppfinning skall

upplåtas till allmänhetens fria begagnande eller utöfvas för statens räk
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 20.

ning, utgöre patentet ej hinder deremot; dock vare patenthafvaren berättigad

till full ersättning. Kan ej öfverenskommelse träffas om ersättningens

belopp, varde detta bestämdt af särskild nämnd, tillsatt inför

domstol i den ordning gällande förordning om jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof föreskrifver.

18 §.

Har patent blifvit meddeladt i strid mot föreskrifterna i 1, 2

och 3 §§; då må en hvar, som anser sin rätt vara genom patentet

förnärmad, så ock allmän åklagare, när det allmännas fördel sådant påkallar,

vid domstol föra talan om patentets ogillande.

19 §.

Hvar som förmenar, att patenthafvare genom underlåtenhet att

fullgöra hvad enligt 15 § honom ålegat, patentet förverkat, må derom

vid domstol föra talan.

20 §.

Rätt domstol i fall, hvarom i 17, 18 och 19 §§ förmäles, vare

Stockholms rådstufvurätt.

21 §.

Dom i tvist om patents giltighet, skall, der klandertalan blifvit

gillad, genom domstolens försorg insändas till patentmyndigheten.

22 §.

Den, som utom i de fall, hvilka omförmälas i 16 och 17 §§, utan

patenthafvares lof inohi riket till afsalu tillverkar vara eller vid tillverkning

till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen

patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller eller för försäljning

till riket inför här patenterad eller efter här patenteradt tillverkningssätt

frambragt vara, som honom veterligen utan patenthafvarens tillstånd

åstadkommits, straffes med böter från och med tjugu till och med

två tusen kronor. Ej må dock annan än patenthafvaren härom föra

talan.

s. 7 Kontrollera mot PDF

KongI. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

7

Olofligen tillverkade eller olofligen i riket införda varor skola, der

målseganden det äskar, till honom utlemnas mot ersättning för värdet

eller mot afdrag derför å honom tillkommande skadestånd. Med redskap,

som äro för den olofliga tillverkningen uteslutande användbara,

skall, om målseganden det yrkar, så förfaras, att missbruk dermed ej

må ske.

Hvar som under tid, då han är stäld under tilltal för öfverträdelse

af denna §, fortsätter samma förseelse, skall, när han dertill varder

lagligen förvunnen, dömas till särskild! ansvar för hvarje gång stämning

derför utfärdas och delgifvits.

Böter, som ådömas enligt denna §, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

23 §.

År" någon tilltalad för intrång i patenträtt, och finnes vid målets

handläggning, att patentet bör anses ogilt, förverkad! eller förfallet,

vare den tilltalade från ansvar fri.

24 §.

Då patent upphört att gälla, vare sig på grund af föreskrift i

denna författning eller derigenom att patenthafvaren hos patentmyndigheten

anmält sig vilja afstå från patentet, åligge patentmyndigheten

att afföra detsamma ur patentregistret och låta kungörelse derom införas

i allmänna tidningarna.

25 §.

Med afseende å patent, beviljadt i stat, som för här i riket beviljadt

patent gör motsvarande medgifvande, gälle att, om någon inom

högst sju månader, från det han i den främmande staten sökt patent

å en uppfinning, här gör ansökning om patent å samma uppfinning;

då må denna ansökning i förhållande till andra ansökningar betraktas

så, som vore den gjord samtidigt med ansökningen i den främmande

staten.

26 §•

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga angående beskaffenheten

afi de handlingar, som vid ansökan om patent skola in
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

lemnas, angående patentregistret och angående sättet för patentbeskrifningars

offentliggörande meddelas särskildt.

27 §.

Denna författning skall lända till efterrättelse från och med den

1 Januari 1885, dock att dessförinnan till patentmyndigheten inkomna

ansökningar om patent skola behandlas efter hvad hittills varit stadgadt,

och att domstol, till hvilken tvist om patents giltighet blifvit före

sagde dag instämd, skall med tvistens handläggning taga befattning

utan hinder af föreskriften i 20 §.

Vill innehafvare af patent, meddeladt enligt äldre lag, få detsamma

utbytt mot ett patent enligt denna författning, göre derom

.ansökning hos patentmyndigheten, och skola denna författnings bestämmelser

tillämpas i afseende å ansökningen, dock att frågan om

uppfinningens nyhet skall bedömas efter förhållandena vid den .tid, då

det äldre patentet meddelades. Beviljas nytt patent, skall tiden för

dess giltighet räknas från det äldre patentets utfärdande och årsafgiften

utgå efter det äldre patentets ålder.

Stockholm, tryckt lios Åk L, Beckman, 1884.

/

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kong!,. Maj:ts Nåd- Proposition N;o 20,

Utdrag af protokoll öfver civilärenden, hållet inför den

under Hans M,aj:t Konungens frånvaro i nåder

tillförordnade Regering å Stockholms slott den 23

Juli 1880,

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Statsråden von Steyern,

Friherre von Otter,

Hederstierna.

Expeditionschefen von Krusenstjerna föredrog i underdånighet:

24:o.

De af särsldldt i nåder förordnade komiterade afgifna förslag till

förordningar angående patent, angående skydd för industriel mönster

och modeller samt angående skydd för varumärken; hvaröfver, efter

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

det vederbörande blifvit hörde, Kommerskollegiet under den 28 Maj

och den 18 Juni innevarande år afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden.

Uppå föredragandens hemställan fann Kongl. Regeringen

godt att, i anledning af komiterades förslag

samt deröfver afgifna yttranden, infordra Högsta Domstolens

utlåtande.

Ex protocollo:

Nils von Rosen.

Stockholm, tryckt hos K. L. Beckman, 1884.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts

Högsta Domstol Onsdagen den 12 Oktober 1881.

Närvarande:

Justitieråden Wretman,

Naumann,

von Hofsten,

Rabe,

Huss,

Lindhagen,

Glimstedt.

Fortsattes ocli slutades öfverläggningen till utlåtande öfver de till

Högsta Domstolen remitterade förslag till Förordningar angående patent,

angående skydd för industriella mönster och modeller samt angående

skydd för varumärken, jemte deröfver afgifna yttranden, hvarefter ärendet

företogs till slutlig behandling;

varande ett tryckt exemplar af förslagen bilagdt detta protokoll.

Bih. Ull Biksd. Prof. 1883. 1 Sarnl. 1 Afd.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

l:o. Förslag till Förordning angående patent.

§ 1.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Babe, Huss och Lindhagen

ansågo, lika med Kommers-kollegium, att, på sätt för närvarande

vore stadgadt, endast uppfinnare borde vara berättigad till patent, samt

att, enär det borde stå uppfinnare fritt att äfven före patentansökningen

till annan öfverlåta sin på uppfinningen beroende rätt eller andel deri,

det borde uttryckligen förklaras, att enahanda rätt, som i nämda afseende

tillkomme uppfinnaren, äfven tillkomme dennes rättsinnehafvare.

§ 2.

Justitieråden Wretman, Lindhagen och Glimstedt yttrade:

Nu gällande lag undantager från föremål för patent uppfinning af

sådan beskaffenhet att begagnandet uppenbarligen strider mot gällande

lag, allmän säkerhet eller goda seder. Då emellertid, såsom komiterade

till stöd för sin underlåtenhet att i förslaget upptaga förbud mot

patent å uppfinning, hvars utöfning skulle strida mot allmän säkerhet,

rätteligen anmärkt, att patent i och för sig icke förlänar patenthafvaren

någon rätt att utöfva den uppfinning, hvarå det lyder, utan endast

innefattar ett förbud för andra att utan patenthafvarens tillstånd begagna

densamma, hvadan patenthafvaren sjelf alltid är underkastad

enahanda vilkor för uppfinningens utöfning som om denna icke vore

bunden vid något patent, så synes följdriktigheten fordra, att jemväl

förbudet mot patent å uppfinning, hvars utöfning skulle strida mot lag

eller goda seder, varder ur förslaget uteslutet. Patentmyndigheten är

ej kompetent och har ej heller till uppgift att vara sede-domare, likasom

det icke kan rimligen fordras, att ledamöterna i detta verk skulle

vara vuxna den svåra eller snarare omöjliga uppgiften att på förhand

bestämma hvad som är med lag öfverensstämmande eller deremot

stridande.

Genom patent å en uppfinning blifver tillgång för allmänheten till

den uppfunna varan eller tillverkningsmethoden icke sämre än innan

uppfinningen gjordes, och således förefanns icke före uppfinningen någon

allmänhetens rätt, som genom patentet lider inskränkning. Upp
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

finningar i afseende å lifs- eller läkemedel eller alster, som på kemisk

väg eller genom blandning af särskilda ämnen framställas, synas icke

utgöra undantag härifrån. Det synes således ej heller finnas skäl till

de i andra punkten af förevarande § gjorda inskränkningar; och komme

enligt § 16 staten ega rätt att, när så pröfvas nödigt, inlösa hvilket.

patent som helst, så läge deruti ett ytterligare skäl till borttagande af

denna inskränkning.

Det hemställes alltså, att hela § 2 utgår ur förslaget.

Justitieråden von Hofsten och Huss instämde i detta yttrande såvidt

det angår senare punkten i denna §.

§ 3.

Justitierådet Naumann hänförde sig till Kommerskollegii utlåtande

vid denna §.

§ 4.

Högsta Domstolen ansåg, att vid uppräknandet af hvad sökande

bör foga vid sin ansökan hänvisning jemväl borde för fullständighetens

skull ske till föreskriften i första punkten af § 10.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Huss, Lindhagen och

Glimstedt yttrade: Tredje stycket synes innebära en allt för vidsträckt

fullmagt för patentmyndigheten, hvarigenom denne vore i tillfälle att

ganska djupt ingripa i sådant, som endast bör höra lagstiftningen till.

Det är val sant att patentmyndigheten måste ega att meddela mindre

detaljföreskrifter i det afseende, hvarom här är fråga; men denna rätt

torde böra meddelas mera varsamt och med strängare begränsning, än

som skett i förslaget.

Justitieråden Naumann och Lindhagen anmärkte vidare, att föreskriften

i andra stycket att försegling ej må brytas förr än ärendet

företages till pröfning syntes omöjlig att efterlefva, enär patentmyndigheten

icke kunde förutsättas annat än undantagsvis vara i tillfälle

att genast efter förseglingens brytande egna ärendet någon pröfning.

En redaktionsändring syntes här således vara nödig.

§ 5.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Rahe, Huss och

Lindhagen ansågo, att i denna § borde tilläggas, såsom anledning till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

vägran att meddela patent, den omständighet att sökanden uppgifver

annan såsom uppfinnare och ej visar, att han är dennes rättsinnehafvare.

Justitieråden Naumann och Lindhagen yttrade: Komiterade synas

visserligen hafva följt en i allo riktig väg, då de föreslagit, att patentverket

skulle tillse, huruvida uppfinningen, hvarå patent söktes vore

ny eller ej. Men de hafva till större delen återtagit hvad de i, detta

hänseende medgifvit, då de stadgat, att ansökningen skulle afslås endast

i det fall att patentverket funne uppfinningen uppenbarligen icke

.vara ny. Denna högst betydliga inskränkning i patentverkets rätt och

skyldighet att pröfva uppfinningens egenskap af ny skall i tillämpningen

så godt som upphäfva regeln att en pröfning skall föregå beviljandet

af patent. Först genom ett åliggande för patentverket att

verkligen efterforska, huruvida uppfinningen är ny eller ej, får pröfningen

något värde; och om det vid en sådan forskning ändock skulle

undgå patentverkets uppmärksamhet att en lika uppfinning, som den,

hvarå patent sökes, redan finnes, så är dock den sålunda gjorda pröfningen

vida att föredraga framför det alltför ytliga bedömande, hvartill

det sväfvande stadgandet i förslaget antagligen skulle gifva anledning.

Den som får patent sig beviljadt blir ej heller missledd mera i

ena fallet än i det andra, och han kan så mycket mindre hafva något

giltigt skäl att klaga öfver ett vid verklig pröfning begånget förbiseende

af en redan befintlig lika uppfinning som hans egen, som enligt

föreskriften i andra stycket af förevarande § patentbrefvet skall

uttryckligen hänvisa dertill att klander i afseende å uppfinningens nyhet

kan sedermera anställas. Vi hemställa alltså, att ordet »uppenbarligen))

måtte utgå.

Justitierådet Lindhagen anförde särskilda Det i förevarande § intagna

stadgandet att patentbref skall utfärdas efter anslag leder uppmärksamheten

sjelfmant på sättet för meddelande mellan patentsökande

och andra parter å ena, samt patentverket å andra sidan. I afseende

härå kan ej nog framhållas vigten deraf att meddelandet befrias från

alla onödigt hämmande band, med öfvergifvande af en hos oss rådande

allt för sträng formalism; och synes det derföre böra, under möjligen

nödig begränsning till förekommande af ofog, i patentlagen uttryckligen

stadgas, att patentsökande och andre, som hafva med patentverket

att skaffa, ega vända sig till detta verk skriftligen med posten,

utan mellanhand af ombud, samt att patentverket å sin sida skall vara

skyldigt att skriftligen med posten efter uppgifven adress meddela sig

med patentsökande och andra parter.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

§ «.

Justitieråden Wretman,, von Hofsten och Rabe anförde: Med afseende

dels å det af Högsta Domstolens fleste ledamöter föreslagna

tillägg i 1 §, dels ock å innehållet af 3 §, hemställes, att ordet »sökande»

måtte få utgå och ordet »enahanda» utbytas mot orden »samma

eller väsentligen lika». Vidare och då vid den pröfning, som enligt 5 §

skulle åligga patentmyndigheten och som afsåge dels, i formelt hänseende,

handlingarnas fullständighet, dels, i materielt hänseende, föremålets

beskaffenhet och uppfinningens nyhet, en brist i sistnämda hänseende

ovilkorligen borde föranleda afslag å ansökningen och således

endast ansökningshandlingarnas formella beskaffenhet kunde vara af

betydelse vid fråga om företrädesrätten, synes oss det äfven i allt fall

oegentliga uttrycket »behöriga ansökningshandlingar» böra utbytas mot

»fullständiga ansökningshandlingar.»

Justitieråden Huss och Lindhagen yttrade: Enär uttrycket »behöriga

ansökningshandlingar» synes väl mycket sväfvande, och då ingen, som

i öfrigt ställt sig patentlagens stadgande!! till efterrättelse, bör nödgas

vika för en medtäflare endast derför att han underlåtit iakttaga någon

af de detaljföreskrifter, hvilka patentverket eger meddela enligt sista

stycket i § 4, torde ordalagen i förevarande § böra ändras så att derigenom

uttryckes, att den skall hafva företräde, som först fullgjort allt

hvad första stycket i § 4 innehåller. Vi instämma uti hvad ofvan är

yttradt derom att ordet »sökande» bör utgå och ordet »enahanda» utbytas

mot »samma eller väsentligen lika».

§ 7.

Justitierådet Lindhagen yttrade: Den i tredje stycket för underlåtande

att i föreskrifven tid inbetala patentafgift stadgade påföljd att

patentet genast förfaller synes ej stå i rimligt förhållande till förseelsens

ringa storlek. En mildring härutinnan synes vara högeligen af

behofvet påkallad.

§ 8.

Justitieråden Naumann och Lindhagen anförde: Meningen med

denna § förefaller vara den att, om någon vill, utan att söka nytt patent,

undfå tilläggspatent å förbättring af eu för hans räkning patenterad

uppfinning, sådant må kunna beviljas, dock ej för längre tid än

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

den, under hvilken det förra patentet förblifver gällande. Det vore

önskligt, att stadgandets mening klart och bestämdt återgåfves.

§

Justitierådet Glimstedt yttrade: Såsom motiv för stadgandet i denna

§ uppgifves att vår industri och handel skulle af lätt insedda skäl kunna

råka i eu ogynsam ställning gent emot utlandets, derest patent å en

uppfinning, hvarå jemväl utrikes erhållits patent, finge här tillgodonjutas

efter det patentet utrikes upphört att vara gällande; men då denna

ställning ej blefve ogynsammare än derest patent å uppfinningen aldrig

varit annorstädes än här i riket meddeladt, så synes mig omförmälda

motiv sakna all hållbarhet; och då jag i öfrigt ej kunnat uppleta någon

grund för sådan inskränkning som här är föreslagen, tillstyrker

jag, att denna § må ur förslaget utgå.

Justitieråden Rabe, Huss och Lindhagen yttrade: På de af Justitierådet

Glimstedt anförda skäl finna vi väl denna § sådan den är uppstäld

ej kunna godkännas; men det torde förtjena att tagas i betraktande

huruvida ej ett sådant stadgande, som synes vara afsedt i § 5

af nu gällande patentlag, kunde hafva skäl för sig, nämligen att, om

någon utrikes fått patent på en uppfinning, han sedermera ej må erhålla

eller tillgodonjuta patent här i riket på samma eller väsentligen

lika uppfinning för längre tid än som återstår af de i utländska patentbrefvet

bestämda patentår, och den som fått patent i liera främmande

land ej längre än under den kortaste tid, som enligt något af

de utländska patentbrefven återstår. Stadgandet komme då allenast

att utgöra eu modifikation af den allmänna patenttiden femton år, men

gjorde i öfrigt det svenska patentet på intet sätt beroende af det utländska

patentets fortfarande tillvaro.

Justitierådet Naumann hänförde sig till Kommerskollegii utlåtande

vid denna §.

§ 10.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Rabe, Huss och

Lindhagen anförde: Enär ett bevis att sökanden för sig ställt ombud

icke innebär någon trygghet derför att sådant ombud verkligen blifvit

förordnadt i laga ordning, och då det icke medför större besvär att vid

ansökningen foga sjelfva fullmagten än ett sådant bevis, som i förslaget

nämnes, torde såväl första som andra stycket af denna § böra ändras så,

att det åligger patentsökande och patentinnehafvare att uti de förutsatta

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

fallen till patentmyndigheten inlemna fullmagt i stället för bevis. Hvad

åter angår innehållet af denna fullmagt, så kan det mål, man bör afse

att med fullmagten vinna, icke ernås blott genom ett bemyndigande att

svara vid domstal. Äfven med patentverket och andra myndigheter

kunna förekomma transaktioner, som påkalla ett ombud inom riket.

Fullmagten torde således böra vara så vidsträckt, att hon omfattar rätt

att å hufvudmannens vägnar i allt hvad patentet angår svara.

Den i andra stycket föreslagna påföljden att patentet är utan verkan

intill dess der omförmälda bevis inkommit, måste ofta nog leda

till ytterlig osäkerhet och oreda och synes derför böra utgå ur förslaget.

Det åsyftade ändamålet torde enklast och utan fara å någondera

sidan kunna vinnas derigenom, att den för patentets förlust bestämda

tiden nedsättes från sex månader till tre.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Beträffande första stycket af denna

§ anser jag enklare och för ändamålet fullt tillräckligt att sökanden i

ansökningen till namn och boningsort uppgifver den i Sverige bosatte

person, som eger för honom svara, då ju sådan uppgift måste anses

emot sökanden lika bindande som en fullständig fullmagt. I afseende

å andra stycket har jag att anmärka dels att det i särskilda fall torde

mota svårigheter att i afseende å tiden, då utflyttningen rätteligen bör

anses hafva egt rum, vinna den bestämning, som för tillämpning af

stadgandet om patentets suspension eller förlust skulle erfordras, och

dels att denna påföljd synes mig strängare än som erfordras för uppnående

af ändamålet att alltid någon inom riket må finnas, som är behörig

att i allt hvad patentet angår för patenthafvaren svara. Berörda

ändamål synes mig enklare vinnas genom ett stadgande i syfte att inländsk

patenthafvare, som flyttar utrikes, eller utländsk patenthafvare,

hvars ombud lemnar riket eller eljest blifver urståndsatt att med ombudsmannaskapet

fortfara, vore pligtig att hos patentmyndigheten meddela

uppgift å person inom Sverige, som eger att i så beskaffade mål

för honom svara, vid äfventyr att patentmyndigheten eljest eger sådant

ombud förordna; och då de skäl komiterade anfört mot lämpligheten

att uppdraga sådan makt åt patentmyndigheten synas mig icke kunna

tillmätas någon afgörande betydelse, hemställer jag, att ifrågavarande

2 mom. må förändras i enlighet med hvad jag nu yttrat.

§ 11-

Justitieråden Naumann och Lindhagen yttrade: Den här föreslagna

anmälan kan, äfven med användande af den öfverdrifvet stränga på
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

följden af patenträttens förlust för underlåtenhet att göra densamma,

omöjligen åstadkomma någon kontroll derå huruvida eu patenterad

uppfinning utöfvas eller ej; och då denna anmälan icke heller synes

fylla något annat beaktansvärdt ändamål, hemställes att ifrågavarande

§ måtte utgå.

§ 12-

Justitieråden Wretrnan, von Hofsten och Huss yttrade: Lika med

komiterade och Kommerskollegium anse vi, att underlåten utöfning af

patenterad uppfinning bör medföra patenträttens förlust, och vi hafva

ej heller något att erinra mot de bestämmelser, som för vanliga fall

blifvit i 12 § med afseende derå föreslagna, men vi dela den mening,

som blifvit uttalad af två reservanter inom komitén och af Kommerskollegium,

derutinnan att det bör stå patentmyndigheten fritt att under

vissa vilkor meddela längre tid, än den i allmänhet stadgade, för uppfinningens

bringande till fullständigare utöfning. Då de omständigheter,

hvarpå ett sådant medgifvande i särskilda fall bör grundas, äro

af den beskaffenhet, att de kunna antingen vara kända vid patentansökningens

pröfning eller först sedermera yppa sig, vill det emellertid

synas, att undantag från den allmänna regeln böra kunna af

patentmyndigheten meddelas såväl, i öfverensstämmelse med 10 § i

Förordningen den 19 Augusti 1856 och Kommerskollegii förslag,

vid patentets beviljande, som ock, på sätt reservanterne inom komitén

föreslagit, sedermera, derest före utgången af den föreskrifna tiden

framställning derom skett. Vi hemställa således, att 12 § må innehålla

stadgande att patenthafvare skall inom två år från det patentet beviljades

hafva låtit bringa den patenterade uppfinningen i något väsentligt

omfång till utöfning inom riket; dock att patentmyndigheten må

ega att vid patentets beviljande, på derom gjord framställning och i

den mån uppfinningens beskaffenhet och omfattning sådant föranleder,

utsträcka nämda tid till högst fyra år, äfvensom sedermera, derest

före utgången af den föreskrifna tiden anstånd med utöfningen sökes

och giltiga skäl anföras, bevilja sådant anstånd på högst fyra år från

patentets beviljande, samt att, derest patenthafvaren icke fullgör hvad

honom i ofvanberörda hänseende åligger eller utöfningen sedermera

nedlägges och ej inom ett år derefter åter upptages, patentet skall

vara förverkadt.

Justitieråden Naumann och Lindhagen anförde: Med hänsyn till

de stora svårigheter af flera slag, som kunna möta för patentinnehaf
vare
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

vare att sätta det vanna patentet i utöfning, måste don här bestämda

tiden af två år, inom hvilken utöfningen skall vara börjad, anses allt

för kort. Den mildring'' af det stränga stadgandet, som skulle ligga

deri att patentinnehafvaren kan förskonas från påföljden af patentets

förlust, derest han kan visa skälig anledning till sin underlåtenhet,

blir i de flesta och måhända vigtigaste fall endast skenbar, enär en

patentinnehafvare, som ser att två år ej skola räcka till för honom

att sätta patentet i utöfning, svårligen skall våga nedlägga synnerligen

stora kostnader eller finna sig uppmanad att använda mycket arbete

för ändamålet, då det beror icke på hans eget utan på eu myndighets

bedömande huruvida han må anses hafva tillfyllestgörande visat den

giltiga anledningen till dröjsmålet. Någon fara eller ens olägenhet för

det allmänna synes ej heller kunna uppstå af större tillmötesgående

mot patentinnehafvaren i förevarande afseende. Det hemställes derföre,

huruvida ej den lagstadgade tidrymd, inom hvilken patent skall

vara bragt till utöfning, kunde ej obetydligt förlängas; och lemnades

härutöfver rätt åt patentverket att, såväl vid patentets beviljande på

sätt nu eger rum, som ock sedermera, än ytterligare utsträcka denna

tid, då talande skäl dertill förekomma, så skulle detta utan tvifvel vara

till fromma för patentsaken.

Justitierådet Rabe yttrade: Enligt nu gällande patentlag är patent

förfallet och förverkadt, om patentinnehafvaren icke inom föreskrifven

tid inför Kommerskollegium styrker, att han inom riket är i full utöfning

af den patenterade uppfinningen. Häremot hafva komiterade

anmärkt, att uttrycket »full utöfning» lemnade allt för stort rum åt

subjektiva uppfattningar och att förty berörda uttryck icke borde bibehållas,

utan i stället föreskrifvas, att vederbörande myndighet skulle i

förekommande fall pröfva, huruvida »samhällets rättmätiga fordringar

med hänsyn till utöfningens omfång må kunna anses uppfylda.» Jagfinner

dock anmärkningen i afseende å uttrycket: »full utöfning» icke

vara befogad, men deremot kunna med allt skäl framställas mot de af

komiterade i stället uti ifrågavarande § begagnade ordalag. Desamma

utmärka för öfrigt icke att det är »samhällets rättmätiga fordringar»,

som skulle bestämma pröfningen, huruvida uppfinningens utöfning skett

i nog väsentligt omfång; och, derest en pröfning ur sådan synpunkt,

som nämd är, skall ega rum, bör den efter mitt omdöme lämpligen ej

åläggas domstol. Jag hemställer alltså, att orden: »i något väsentligt

omfång» må utbytas mot ordet: full.

I hvad Justitieråden Wretman, von Hofsten och Huss föreslagit

Bill. till Iliksd. Prof. 1882. 1 Sand. 1 Afl. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

angående utsträckning af tiden för patenterad uppfinnings bringande

till utöfning instämmer jag.

§ 13-

Justitieråden Wretinnn, Naumcmn, von Hofstat, Huso och Lindhagen

yttrade: Då patent måste anses kunna öfvergå till annan ej blott

genom öfverlåtelse, utan ock genom arf och hvilket annat laga fång

som helst, lärer början af denna § böra få sådan lydelse att derigenom

uttryckes, att, om patent öfvergår till annan, så skola, med anmälan

härom, den eller de handlingar, hvarigenom sådan öfvergång visas,

företes hos patentmyndigheten. Hvad sedan angår föreskriften om

skyldighet för person, som ej är bosatt i riket, att för sig ställa

ombud, så hör denna till § 10, hvilken bör stiliseras så, att han omfattar

äfven förevarande fall; och vidkommande slutligen påföljden för

underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse hvad som står qvar i förevarande

§, så torde denna ej böra vara annan än den att, intill dess

föreskriften blifvit fullgjord, betraktas i patentafseende den såsom

patentets innehafvare, hvilken senast finnes i denna egenskap införd i

patentverkets registerbok.

Justitierådet Linie anförde: Hvad denna § innehåller har, såsom

af motiven inhemtas, föreslagits dels för att bereda större trygghet åt

handlingar, genom hvilka patenträttigheter öfverlåtas från eu till annan,

dels ock isynnerhet för att den, som vill mot patenthafvaren väcka

talan angående patentet, kunde erhålla kännedom om den eller de

personer, mot hvilka lian hade att för sådant ändamål vända sig.

Intetdera skulle dock enligt min tanka kunna genom föreskrifterne i

förevarande § uppnås, enär, vid öfverlåtelsehandlings ingifvande till

patentmyndigheten, någon pröfning hvarken skulle ega rum angående

riktigheten af de uppgifna förhållandena eller angående den företedda

öfverlåtelsehandlingens giltighet, hvaraf efter mitt omdöme komme att

följa dels att den, som på grund af sådan handling eller annat uppgifvet

fång blifvit såsom patentinnehafvare införd i patentregisterboken,

ej kunde endast till följd deraf anses behörig föra talan i afseende

å patentet, dels ock att dom mot honom i klandertvist om

patentet icke borde hafva någon verkan mot annan, som vore verklig

innehafvare af patenträtten; Och, hvad särskild! angår den föreslagna

påföljden för underlåtenhet att fullgöra föreskrifterna i §:n, synes mig

tvekan om densammas rätta mening och tillämpning kunna uppstå,

såsom, t. ex. i fråga derom huruvida någon, som utöfvat den paten
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

terade uppfinningen, kunde på talan af öfverlåtaren dömas för patentbrott,

ändå att den, å hvilken patenträtten blifvit öfverlåten, medgifvit

den handling, som åtalades. Jag hemställer alltså, att hvad ifrågavarande

§ innehåller beträffande skyldighet att hos patentmyndigheten

angående öfverlåtelse af patenträtt göra anmälan, hvartill ur rättslig

synpunkt skäl icke, så vidt jag inser, förefinnes, måtte få utgå. Deremot

och då nu gällande patentlag innehåller uttryckligt förklarande,

att patenträtt kan gå i arf äfvensom på annan öfverlåtas,. och i lagarne

angående efterbildning af konstverk samt eganderätt till skrift likaledes

bestämmelser äro meddelade, att de enligt nämd?, lagar konstnär

och författare tillerkända rättigheter få på annan person öfverlåtas ^och,

der så ej skett i konstnärens eller författarens lifstid, öfvergå till

deras rättsinnehafvare efter lag, anser jag ett med omförmälta bestämmelser

analogt stadgande böra i förslaget införas; hvarjemte, derest

10 §:ns innehåll förblir oförändradt, torde böra föreskrifvas, att, om

patenträtt öfvergår å någon, som ej är här i riket bosatt, honom

åligger att inom viss tid till Kommerskollegium ingifva sådant bevis,

som i första stycket af sistberörda § omtalas, vid äfventyr att hans

patenträtt eljest anses förverkad.

Justitierådet Glimstedt ansåg hvad i denna § föreslagits till iakttagande

i afseende å öfverlåtelse af patenträtt lämpligen böra utsträckas

till hvarje rättsärende, hvarigenom patenträtt från en till

annan öfvergår.

§ 15-

Högsta Domstolen yttrade: De i första stycket af denna § be
gagnade

ordalag syntes mindre tillfredsställande uttrycka den i motiven

uttalade meningen, att det här ifrågavarande undantaget från

patenträtten skulle ega rum, så snart någon, vid den tid då patentet

söktes, hunnit vidtaga de'' för uppfinningens utöfning inom riket erforderliga

förberedelser, allenast desse skridit så långt, att verkliga mått

och steg tagits för uppfinningens utförande i dess väsentliga delar.

Ordalagen kunde nämligen gifva anledning till den misstydning, att

alla för uppfinningens utförande erforderliga åtgärder borde vara vidtagna.

Högsta -Domstolen ansåg förty stadgandet böra så affattas, att

patentet ej skulle vara gällande emot någon, som vid den tid, då fullständiga

ansökningshandlingar derom ingåfves, inom riket vore i utöfning

af den patenterade uppfinningen eller vidtagit väsentliga åtgärder

för uppfinningens utöfning inom riket.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

I afseende å andra stycket anmärktes, att den der förekommande

bestämmelsen syntes vara hemtad från främmande patentlagar, enligt

Indika patentskyddet kunde omfatta jemväl begagnandet af sådana inrättningar

å fartyg och andra fortskaffningsmedel, hvarom här vore

fråga, men att förslaget icke gåfve patentskyddet en sådan omfattning;

och då stadgandet således vore öfverflödigt samt kunde verka

vilseledande, ansågs detsamma böra“utgå.

§ 16.

Justitieråden Wretman, Naumann och Lindhagen erinrade: Författningen

torde ej böra ens antyda någon möjlighet för staten att för

sin räkning sätta sig i besittning af annans lagligen förvärfvade patent

annat än i det fall, att något statens eget verkliga behof påkallar en

sådan åtgärd. Ordalagen torde derför böra ställas så, att någon misstydning

i detta afseende ej må kunna ske.

§ 17-

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, liabe, Huss och

Lindhagen anmärkte vid denna § dels att, om, på sätt vid 1 § föreslagits,

patentskydd tillerkändes endast uppfinnare, i denna § borde

upptagas det i 12 § af nu gällande patentlag förekommande stadgandet

att patent må upphäfvas äfven på den grund, att patentsökanden

oriktigt uppgifvit sig såsom uppfinnare, dels ock, att då den i sista

punkten begagnade ordställningen kunde gifva anledning till den missuppfattningen,

att talan om patents ogillande skulle kunna bifallas utan

att vara enligt allmänna processregler till fullo styrkt, samt beskaffenheten

af den talan, som på grund af denna paragraf kunde föras,

syntes vara tillräckligen tydligt angifven i första punkten, sista punkten

borde utgå.

Justitierådet Lindhagen yttrade: Det förhållande att den uppfin
ning,

hvarå patent beviljats, icke blifvit beskrifven med erforderlig

tydlighet och fullständighet, kunde väl föranleda anmärkning och äfven

åtal mot de patentverkets ledamöter, som ändock beslutat patentets

meddelande, men utgjorde ej giltigt skäl att upphäfva det en gång

utfärdade patentet. Föreskriften härom borde derföre utgå.

Justitieråden Lindhagen och Glimstedt yttrade: Rätt till anställande

af sådan talan, som afses i denna §, är enligt förslaget medgifven åt

en hvar, och såsom grund derför uppgifves af komiterade att en hvar

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

har intresse deraf att hans handlingsfrihet icke pålägges obehöriga inskränkningar.

Denna grund synes emellertid allt för långsökt att kunna

här ega någon giltighet. Eu hvar enskild person eger intresse i rättstillståndets

upprätthållande, men icke är derför en hvar enskild person

medgifvet att åtala rättskränkningar, tillfogade någon annan. Då härtill

kominer att, i fall rätt till talan å patent blefve en hvar medgifven,

en patenthafvare skulle kunna blifva utsatt för en oändlig kedja af

obefogade åtal, på anstiftan af någon afundsman, anstälda än af en än

af eu annan, men alla så qvalificerade att någon ersättning för kostnaderne

å de obefogade rättegångarna ej kunde af dem uttagas, hemställes,

att rättighet till talan i förevarande afseende må tillerkännas

endast den, hvars rätt särskilt kan anses vara eller blifva genom patentet

förnärmad; och hemstälde Justitierådet Glimstedt särskild^ att

påföljden af sådan talan, som nu är nämd, må, der samma talan tinnes

grundad, blifva den att patentet upphäfves endast så vidt den klandrandes

rätt deraf är beroende.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Rabe och Glimstedt

anmärkte vidare, att i förslaget saknades bestämmelse om forum i de

mål, hvarom bär vore fråga, och hemstälde, att de bestämmelser, som

i sådant afseende finnas uti § 12 af nu gällande patentlag, måtte införas

i förslaget.

Justitieråden Huss och Lindhagen instämde uti hvad Högsta Domstolens

öfriga ledamöter anfört angående behofvet att i författningen

införa föreskrift om laga forum; men anförde vidare för sin del: tvister

om patenträtt äro af en alldeles särskild art, vida skilda från andra

civilrättsliga tvister. Deras afdömande fordrar i hög grad vana vid

behandlingen af sådana slags mål samt lätt tillgång på sakkunniga personer

samt på sådana faktiska upplysningar, som endast från patentverket

kunna meddelas. Det vore derför synnerligen önskligt att det

funnes endast en, för hela riket gemensam, underdomstol i patenttvister,

hvartill underdomstolen i hufvudstaden, der jemväl patentverket antagligen

finge sitt säte, vore sjelfskrifven. Härigenom bildades icke hvad

man kallar en specialdomstol; utan forum i patentmål blefve fortfarande

allmän underdomstol, men med den skillnad att laga domstol i patentmål

ej vidare vore forum domicilii, utan en och samma domstol oberoende

deraf hvarest svaranden hade sitt hemvist. En liknande anordning

är helt nyligen vidtagen i afseende å frågor om inteckning i jernväg,

och enahanda förfaringssätt angående patentmål bör ej möta större

svårigheter eller medföra några olägenheter, som ej långt mer än uppvägdes

af fördelarne.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

§ 18-

Högsta Domstolens ledamöter åberopade här hvad de vid § 17

anfört angående behörig domstol; hvarjemte Justitierådet Glimstedt i

afseende å behörigheten att anställa sådan talan, som här afses, åberopade

hvad han vid § 17 yttrat.

Vidare yttrade Justitierådet Lindhagen: Det kan med skäl sättas i

fråga huruvida det bör medgifvas att stämma till domstol i de fall,

som afses uti denna §; men, ehvad ett sådant medgifvande göres eller

icke, lärer det böra vara patentverkets både rätt och skyldighet att,

när ett sådant fall kommer till dess kännedom, sjelfmant efter vederbörandes

hörande besluta om patentets upphäfvande, med rätt för patenthafvaren

att deröfver klaga i administrativ väg, i enlighet med

livad synes redan vara stadgadt uti § 15 mom. 1 af nu gällande patentlag.

Skulle man åter icke vilja medgifva patentverket en sådan rätt,

synes åtminstone oundgängligt att uppdraga åt nämda verk att genom

egen eller allmän åklagare vid domstol framkalla beslut i omförmälda

afseende, utan afvaktan på att rättegång anställes af enskild part.

§ 19-

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rahe och IIuss ansågo domstols

åliggande att till patentmyndigheten insända gifna domar böra

inskränkas till de fall då klandertalan blifvit gillad.

Justitierådet Glimstedt yttrade att, enär, efter de åsigter han uttalat

vid §§17 och 18, inregistrering af dom i patentmål ej påkallades

af något allmänt intresse, han ville hemställa, att förevarande § må utgå.

Justitierådet Naurnann hänförde sig till hvad Kommerskollegium

vid denna § anfört.

§ 20.

Justitieråden Naurnann, von Hofsten, Huss och Lindhagen anförde:

Den af komiterade uttalade, såsom det syntes riktiga åsigt att patentskyddet

ej borde utgöra hinder att för eget bruk tillverka vara eller

använda tillverkningssätt, hvarå annan erhållit patent, vore ej klart

återgifven genom det i förslaget begagnade uttrycket »yrkesmessigt»,

och förslaget kunde äfven gifva anledning till det missförstånd i motsatt

riktning, att hemslöjd af patentera^ vara eller med begagnande

af patenteradt tillverkningssätt vore medgifven äfven till afsalu, blott

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

den ej skedde i stor omfattning. Hvad som i förevarande afseende

borde uttryckas syntes vara, att tillverkningen ej finge ske till afsalu.

Vidare ville det synas att straffbestämmelsen å försäljning inom riket

af vara, för hvilken här åtnjutes patentskydd eller som blifvit tillverkad

med begagnande af här patenteradt tillverkningssätt, borde följdriktigt

utsträckas jemväl till sådan varas införande i riket, helst som det åsyftade

skyddet i annat fall blefve skäligen magtlöst, enär det vore förenad!

med stora svårigheter att ertappa en oloflig försäljning, sedan

varorna väl fått i riket spridas. Deremot förefölle det obilligt hardt

att någon skulle dömas till ansvar enligt patentlagen för försäljning

eller införsel af vara, med mindre än att han tillika vore verkligen

öfvertygad att hafva egt vetskap derom att varorna blifvit tillverkade

utan patenthafvarens tillstånd. Det vore ock fara värdt att, derest

handlande och importörer kunde dömas skyldige utan en sådan särskild

bevisning om brottslig afsigt, lagens stränghet i förening med

det allt för hämmande bandet på rörelsen och det fria utbytet skulle

vid lagtillämpningen framkalla allt för talrika friande domslut. Med

anledning af allt detta och då lagöfverträdelsens beskaffenhet och

straffbestämmelsen borde ställas i omedelbart samband med hvarandra,

samt, i fall föreskriften i § 10 om patentets suspension komnio,

på sätt erinradt blifvit, att ur förslaget utgå, hänvisningen i § 20 till

nämda § förfölle, ansågs förevarande § i de afseenden hvarom nu är

fråga böra innehålla stadgande derom, att den, som utom i de fall,

som omförmälas i §§ 15 och 16, utan patenthafvarens medgifvande

inom riket till afsalu tillverkar vara eller vid tillverkning till afsalu

använder tillverkningssätt, derå patent här åtnjutes, eller ock till salu

här i riket håller eller för försäljning till riket inför här patenterad

eller efter här patenteradt tillverkningssätt frambragt vara, som honom

veterligen blifvit utan patenthafvarens tillstånd tillverkad, skall höta på

sätt i denna § stadgas.

Angående bevisningen om patentbrott genom varutillverkning ansågo

Justitieråden Naumann, von Hofsten, Huvs och Lindhagen att en

varutillverkare borde vara skyldig att sjelf skaffa sig underrättelse derom

huruvida patent här i riket åtnjötes för den tillverkning, han ämnade

utöfva, och att således någon annan bevisning mot åtalad tillverkare

angående vetskap om patentet ej erfordrades, än den som läge

i patentets meddelande och offentliggörande.

Justitieråden Naumann, von Hofsten, Huss och Lindhagen erinrade

vidare: Föreskriften i förslaget derom att de olagligen tillverkade eller

till salu hållna varorna samt för sådan tillverkning uteslutande använd
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

bara redskap skulle tagas i beslag måste vid tillämpningen möta synnerligen

stora svårigheter med hänsyn till den stora mängd af ofta

mycket skrymmande varor, som skulle under en lång följd af år ända

till patenttidens slut hållas i förvar. Svårligen kunde staten åtaga sig

att magasinera och vårda allt det gods, som här kunde komma i fråga;

och skulle förvaringen ske på målsegandens förskjutande kostnad, skulle

denne i en stor mängd och måhända de vigtigaste fall se sig nödgad

att afstå från beslaget af fruktan för allt det bestyr, kostnad och ansvar,

som åtföljde skyldigheten att vårda beslagsgodset. Rätteligen

har man vid förslagets uppgörande låtit hvarje tanke på att förklara

beslagsgodset förverkadt falla; och vid sådant förhållande synes beslaget

ock hafva förlorat en ej ringa del af praktiskt ändamål. Då

det dessutom ej gerna kunde komma i fråga att här, hvarest endast

den förfördelade patenthafvaren bör få anställa åtal, tillåta beslag på

förhand genom några statens tjenstemän, och domstolarne ej gerna

annat än i undantagsfall skulle förordna om beslag förr än i sammanhang

med det slutliga utslaget, sedan utredningen i målet blifvit afslutad,

förlorade beslaget betydelse äfven derigenom att den tilltalade

alltid finge godt rådrum att skaffa varor och redskap ur vägen och

såmedelst rädda dem från beslag. Det liemstäldes på grund häraf, att

stadgandet om beslag måtte utgå, och att i stället må lemnas föreskrift

derom att de utan patenthafvarens tillstånd tillverkade varorna skola,

der målseganden det äskar, till honom utlemnas mot ersättning af deras

värde eller i afräkning efter värdet å det honom tillkommande

skadestånd, samt att med de för den olagliga varutillverkningen uteslutande

användbara redskap skall, då målseganden det äskar, så förfaras,

att missbruk dermed ej kan ske. Slutligen ansågs det nödigt

och äfven riktigt att i patentlagen intaga föreskrift derom att den, som

under tid, då han är ställd under tilltal för öfverträdelse af författningen,

fortsätter samma förseelse, skall, när han dertill varder lagligen

försvunnen, dömas till särskildt ansvar för hvarje gång stämning

derför utfärdats och delgifvits.

Justitierådet Lindhagen erinrade särskildt, att de i förevarande §

stadgade böter voro allt för ringa i förhållande till de stora belopp

till vinst för lagöfverträdaren eller till förlust för patenthafvaren, som

vid patentbrott kunde komma i fråga och till deras begående kunde

innebära lockelse. Ville man ett verkligt patentskydd, måste man ock

tilltaga böterna för patentbrott så höga, att de någorlunda kunde motsvara

ändamålet, hvilket ingalunda vore fallet med de af komiterade

föreslagna och i nu gällande patentlag bestämda; och då Justitierådet,

på sätt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

på sätt ofvan förmäles, deltagit i hemställan om borttagande ur förslaget

af föreskriften om beslag och hvad dermed står i samband,

skedde det med tanken derpå att ändamålet kunde lämpligare och kraftigare

vinnas genom skärpta bötesföreskrifter. Justitierådet ville för

sin del hemställa, att böterna bestämdes från och med etthundra till

och med femtusen kronor.

Justitieråden Wretman och Rabe anförde: Lika med de komiterade,

hvilka uppgjort det remitterade förslaget, äro vi af den åsigt, att intrång

i patenträtt icke bör straffas, om ej gerningen föröfvats med

vetskap om dess rättskränkande beskaffenhet; och i fall, som förevarande,

der fråga är om ett särskildt privilegium, synes oss äfven riktigt

att, såsom i förslaget skett, dylik vetskap icke skall antagas vara

för handen endast till följd deraf, att patentet blifvit i allmänna tidningarna

kungjordt. Men då förslaget uppställer såsom vilkor för gerningsmannens

straffbarhet att lian skall veta, att patentet här i riket

»åtnjutes», går förslaget efter vår tanke för långt. Visserligen är gerningen

ej straffbar, om patentet är ogildt, förverkadt eller förfallet; men

detta framgår af den lydelse, som 21 § bör ega, och behöfver derföre

icke i 20 § uttalas. Vidare förekommer efter vårt omdöme mot förslaget

att, efter ordalydelsen, den, som hölle till salu patenterade varor,

ej mindre skulle i hvarje tillfälle hafva lof dertill af den, som för

tillfället vore innehafvare af patenträtten, än äfven, derest han ej hade

särskildt tillstånd af patenthafvaren att hålla varorna till salu, kunde

fällas till straff för patentbrott, äfven om varorna blifvit med patentliafvarens

medgifvande tillverkade för afsalu, samt att ett allt för starkt

band skulle läggas på rörelsen och det fria utbytet, om köpmännen

skulle, vid inköp eller mottagande till försäljdning af patenterade varor,

nödgas göra sig förvissade att varorna blifvit med patenthafvarens

lof tillverkade. På grund häraf anse vi, som instämma så väl i hvad

anmärkt blifvit mot det i förslaget begagnade uttrycket: »yrkesmässigt»,

som ock deri, att införsel i riket af patenterade varor ej bör vara tilllåten

utan patenthafvarens medgifvande, oss böra hemställa, att åt första

stycket i 20 § måtte gifvas ett innehåll, hvaraf framgingé dels att,

utom i de fall, som omförmälas i 15 och 16 §§, ingen, med vetskap

om här i riket meddeladt patent, finge utan patenthafvarens lof inom

riket tillverka till afsalu eller i riket till försäljning införa varor, som

patentet afsåge, eller vid tillverkning af varor till afsalu använda tillverkningssätt,

hvarå patentet lydde, dels ock att, med undantag af förut

åberopade fall, ingen finge till salu hålla olofligen tillverkade varor,

Bill. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

som nämda äro, med vetskap om den olofliga tillverkningen, med mindre

vederbörande patenthafvare gifvit lof till varornas försäljning.

Om första stycket i 20 § erhåller ett sådant innehåll, som ofvan

föreslagits, bör ordet »veterligen» i andra stycket utgå. Beträffande

innehållet deri för öfrigt instämma vi i hvad Justitieråden Naumann,

von Hofsten, Huss och Lindhagen gemensamt i afseende derå anmärkt

och hemstält, dock att, derest första stycket i § affattas i enlighet med

vår mening, icke allenast olofligen tillverkade, utan äfven olofligen i

riket införda varor böra till patenthafvaren, om han sådant äskar, utlemnas

mot ersättning för värdet eller mot afdrag derför å honom tillkommande

skadestånd.

Justitierådet Glimstedt yttrade: I likhet med komiterade anser jag

patentskyddet icke böra få utgöra hinder för annan att till eget bruk

tillverka varor eller använda tillverkningssätt, hvarå patent åtnjutes;

men då härutöfver någon inskränkning i patentskyddet icke torde af

hänsynen till andras handlingsfrihet vara påkallad, och dertill kommer

att det af komiterade uppstälda begreppet yrkesmässig tillverkning

saknar den bestämdhet, som i en lag för dess tillämpning är erforderlig,

hemställer jag, att mom. 1 i denna § må så förändras, att detsamma

endast. må innefatta förbud för någon att utom i de fall, som omförmäla*3

i 15 och 16 §§, utan patenthafvarens medgifvande, ej mindre i

vidare mån än till eget bruk tillverka varor, hvarå patent bär åtnjutes,

än äfven att till salu hålla sådana varor, eller varor, som tillkommit

genom sådant tillverkningssätt, hvarå patent här åtnjutes.

Slöjdföreningens hemställan om stadgande af ansvar för fortsatt

patentbrott synes mig förtjent att tillstyrkas.

I förslagets text saknas all ledning för bedömande af frågorna om

skadestånd till målseganden och huru borde förfaras med det gods,

som blefve. taget i beslag. För afhjelpande af denna ofullständighet

tillstyrker Jag, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med föreskrifterna i

lagen angående eganderätt till skrift, den bestämmelse att de olagligen

tillverkade eller till afsalu hållna varorna samt för sådan tillverkning

uteslutande användbara redskap äfvensom värdet af hvad af sådant

gods må hafva blifvit efter stämningens communicerande förskingradt

skall såsom skadestånd tilldömas målseganden.

§ 21.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Huss och Lindhagen

yttrade: I sitt den 14 Juli 1856 afgifna utlåtande öfver det till Hög
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

sta Domstolen då remitterade förslaget till förordning angående patent,

liade Högsta Domstolen yttrat, att af grundsatsen det klanderrätt borde

vara öppen för hvar och en, som ansåge patentet innebära ett ingrepp

i hans rätt, följde, att, om under handläggning af åtal för intrång i

patenträtt den tilltalade gjorde invändning, att patentet vore ogiltigt,

frågan derom borde kunna i sammanhang med åtalet pröfvas, men att,

om sådan invändning godkändes, deraf endast borde följa, att den tilltalade

frikändes; och i öfverensstämmelse härmed hade äfven 14 § i

förordningen den 19 Augusti 1856 blifvit affattad. Något skäl vore

icke anfördt, som kunde föranleda, att denna en gång antagna regel

nu frånträddes. Enligt de allmänna grunderna för rättegången i brottmål

stode det en tilltalad öppet att få hvarje invändning, som kunde

leda till hans frikännande, pröfvad i sammanhang med åtalet; och att

ett patent vore ogild!, förverkadt eller förfallet kunde ofta framgå af

så uppenbara förhållanden, att det skulle innebära den största obillighet

att ålägga den obefogad! tilltalade att till ådagaläggande deraf instämma

en klandertalan, vid äfventyr att eljest varda ansedd såsom

brottslig. Ett stadgande i den af komiterade föreslagna syftningen

rättfärdigades ej af det allmänna intresset att få det af målseganden

obehörigen åberopade patentet förklarad! ogiltigt; ty derigenom lades

på den tilltalade tungan af en rättegång, hvars omfattning sträckte sig

utöfver hans eget behof af försvar mot ett obefogad! anfall; och ur

synpunkten af patenthafvarens intresse påkallades stadgandet alldeles

icke; ty för denne vore det en mindre olägenhet att förlora ett åtal

för patentbrott än att förlora hela patentet. Det hemstäldes alltså, att

den ifrågavarande paragrafen måtte i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med 14 § i nu gällande patentlag innehålla, att, derest, då någon tilltalas

för intrång i patenträtt, det vid målets handläggning befinnes, att

patentet bör anses ogildt, förverkadt eller förfallet, den tilltalade skall

vara från ansvar fri.

Justitierådet Rote anförde: Jag instämmer i det yttrande, som af

Högsta Domstolens fleste ledamöter vid denna § afgifvits, men anser,

att jemväl i det fall, att den tilltalade gitte visa sig hafva till den åtalade

handlingen erhållit lof af någon, som han haft giltig anledning

antaga vara innehafvare af patenträtten, den tilltalade, hvilken vid sådant

förhållande handlat utan brottsligt uppsåt, borde vara från ansvar

fri, äfven om befinnas skulle, att annan än den, med hvilken han afhandla!,

i verkligheten egt åtnjuta patenträtten. Det vore efter min

tanka hvarken med rättvisa eller billighet öfverensstämmande, om den

tilltalade i fall, som nämndt är, skulle till straff för patentbrott fällas;

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

och jag hemställer derföre, att §:n, jemte ändring i öfrigt på sätt föreslaget

blifvit, måtte erhålla ett tillägg i den af mig anförda syftning.

§ 22.

Justitieråden Wretman, JSfaumann, Lindhagen och Glimstedt yttrade:

Då det kan förutsättas flera fall, då patent upphör, än de i förslaget

under denna § uppräknade, och en vidlyftig uppräkning i allt fall ej

är behöflig, synes det som förevarande § endast borde såsom allmän

regel föreskrifva, att, då patent upphört att gälla vare sig på grund af

föreskriften i denna författning eller derigenom att innehafvaren afstått

från patentet, det åligger patentmyndigheten att afföra detsamma ur

registret och derom utfärda kungörelse i allmänna tidningarna.

§§ 23—25.

Justitieråden Wretman, von Hofsten och Glimstedt yttrade: Då det

icke syntes vara behöfligt att i samma förordning, som afsåge att

ordna de rättsförhållanden, som hafva sammanhang med patentväsendet,

meddela bestämmelser angående benämningen och organisationen

af den administrativa myndighet, som skall hafva att handlägga patentärenden,

och detta ej heller syntes lämpligt med hänseende dertill, att

omständigheter, hvilka voro främmande för patentlagstiftningen, kunde

föranleda förändring af den administrativa organisationen, utan att sådant

beliöfde inverka på nämnda lagstiftning, så ansågs, att i den nu

ifrågavarande förordningen allenast borde hänvisas till patentmyndigheten

eller den myndighet, som, enligt hvad nu är eller framdeles kan

varda särskildt förordnadt, har att handlägga patentärenden.

Justitieråden JSfaumann och Lindhagen anförde: I dessa jemte flera

föregående paragrafer bestämmes, att Kommerskollegium skall vara

den myndighet, som handlägger patentfrågor. Det vill dock synas

klart och är äfven bekräftadt af erfarenheten från alla länder med mera

utvecklade patentanordningar, att patentsaken fordrar af sina handhafvare

en så omfattande sakkunskap i hvad dit hörer, att den omöjligen

kan förutsättas hos en myndighet sådan som Kommerskollegium, hvars

ledamöter tillsättas med hänsyn till behandlingen af helt andra slags

frågor. Äfven med de modifikationer, som innefattas i §§ 23 och 24,

står patentstyrelsens felaktiga sammansättning enligt förslaget qvar,

och det bristfälliga deri ökas än mera genom den blott tillfälliga anställning

man velat medgifva dem, som skulle vara verkligt sakkunniga.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Patentverket måste vara ett fristående verk, som egnar sig uteslutande

åt patentsaken, dess handhafvande, studium och utveckling; och det

ligger i sakens natur, likasom det är af erfarenheten bekräftadt, att

en patentlagstiftning, om än så god i öfrigt, blir .till ej ringa del endast

en död bokstaf, om den ej uppehälles af ett verkligen godt patentverk.

Icke heller anse vi det vara nödigt eller nyttigt, att Kommerskollegium

göres till någon öfverstyrelse för patentverket, enär det

utan tvifvel är bäst och lämpligast, att patentverket står sjelfständigt

såsom enda instansen, lydande omedelbart under något af statsdepartementen.

Till den kontroll öfver patentverkets arbeten, som kan utöfvas

från departementet, kommer domstolarnes rätt att, på käromål

af hvem som helst som anser sig förfördelad, döma öfver meddelade

patenters gällande kraft. Vi få alltså hemställa, att såväl i § 4 som

hela förslaget igenom ordet Kommerskollegium strykes och i stället

införes ordet patentverket.

Vidare erinrade Justitieråden Naumann och Lindhagen, att i hvilken

händelse som helst patentärendena ej borde, såsom i § 23 föreslås,

fördelas på flera myndigheter, samt att sådana detaljföreskrifter,

som t. ex. att en ledamot af patentmyndigheten skall åtnjuta samma

skydd, som annan embetsman, ej borde inflyta i patentlagen.

§ 26.

Justitieråden Wretman, von Hofsten och Rabe ansågo denna § böra

innehålla stadgande att förordningen skall lända till efterrättelse från

bestämd i densamma utsatt dag samt tillämpas å de patent, som derefter

meddelas; hvaremot i afseende å förut meddeladt patent äldre lag

borde fortfarande gälla.

Justitieråden Naumann, ILuss, Lindhagen och Glimstedt anförde:

Då det ej vore rätt eller lämpligt att gifva den nya patentlagen tillbakaverkande

kraft på rättsförhållanden, som redan voro bestämda på

grund af nu gällande förordning i ämnet, hvilket i vissa fall ej ens

läte sig verkställa, såsom i fråga om patentafgifter m. m., och det

kunde vara lämpligt att äfven ansökningar, som inkommit innan nya

lagen träder i kraft, bedömas efter nu gällande lag, hemstäldes, att förordningen

angående patenter den 19 Augusti 1856 måtte få fortfarande

gälla i afseende å de patent, som på grund af densamma meddelats

eller blifvit . sökta, och den nya författningen således blifva gällande

endast för de patent, hvarom ansökning inkommit till patentverket

från och med den dag, då den nya författningen träder i kraft, allt med

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

iakttagande att den myndighet, som får uppdrag att enligt den nya

lagen handhafva patentsaken, äfven öfvertager bestyret i afseende å de

förut befintliga eller sökta patenten.

2:o. Förslag till förordning angående skydd för industriela

mönster och modeller.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Ifrågavarande förslag afser att åt

industriidkare, som låtit för sin räkning inregistrera mönster eller modell,

bereda uteslutande rätt att samma mönster eller modell vid sin

varutillverkning begagna. För att sådan rätt skall kunna i verkligheten

genomföras erfordras, såsom ock förslaget följdriktigt innehåller, ej

allenast förbud för hvarje annan industriidkare att begagna sig af sådant

mönster eller modell, utan äfven förbud mot all försäljning af

varor, som vore förfärdigade efter mönster eller modell, som kunde

anses ega väsentlig likhet med inregistreradt mönster eller modell, och

hvilka vore tillverkade af annan än den, som vore innehafvare af skyddsrätten

eller hade dennes lof. Af sistnämnda förbud skulle följa, att en

handlande, hvars rörelse afsåge sådana voror, der moster- eller modellskydd

kan ifrågakomma, skulle för hvarje varuinköp vara nödsakad att

anställa omfattande efterforskningar och jemförelser för utrönande deraf

att den vara, han ämnade införa i sitt lager, icke kunde hänföras till

sådana, som enligt denna lag voro förbjudna till afsalu. Sådana efterforskningar

skulle, i den mån mönsterskyddet blefve allmännare anlitadt,

blifva allt svårare att verkställa, och köpmannen skulle ej kunna

reqvirera en vara utan att hafva på förhand förskaffat sig noggrann

kännedom om dess utseende. I fall dessa försigtighetsmått uraktlätes,

vore han underkastad det äfventyr att kunna blifva nödsakad att behålla

sin vara oförsåld i ända till 5 år, hvarefter densamma, förlegad

och urmodig, kunde hafva förlorat största delen af sitt saluvärde.

Då således den föreslagna lagen till förmån för varutillverkning

skulle åstadkomma synnerlig osäkerhet och betänklig skada för handelsnäringen,

anser jag mig böra afstyrka förslagets antagande.

Vid härefter företagen granskning af förslaget, deruti Justitierådet

Glimstedt deltog, förekom vid

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

§ 1.

Justitieråden Wretman, von Hofsten och Lindhageyi yttrade: Då det

i förslaget begagnade ordet »yrkesmässigt» ej klart uttryckte hvad dermed

afsåges, eller att fritaga tillverkning för eget bruk från det band,

mönsterskyddet lade på den fria tillverkningsrätten, samt enär mönsterskyddet

ej borde, såsom förslaget antydde, medföra någon uteslutandé

rätt att hålla här afsedda varor till salu, hemstäldes, att mönsterskyddet

måtte så bestämmas, att det medförde uteslutande rätt att inom

riket begagna mönstret vid varutillverkning till afsalu.

Justitieråden Rabe och Huss anförde: Denna § synes oss, förutom

hvad af andre ledamöter i Högsta Domstolen blifvit i afseende å ordet

»yrkesmässigt» erinradt och hvari vi instämma, gifva anledning till följande

anmärkningar, att

då förslagets rubrik handlar om »skydd» för industriel mönster

och modeller, samt 2 § om meddelande af sådant skydd;

dä bestämmandet af den rätt, som beviljadt skydd för industriela

mönster och modeller skulle medföra, efter vår tänka lämpligast bort

meddelas i 10 § på enahanda sätt, som i förslaget till förordning angående

patent i dess 20 § skett i afseende å patenträtten, desto hellre

som stadgandena i 10 § uti förevarande förslag utvisa skyddsrättens

omfång; samt

då, enligt vårt omdöme, till ifrågavarande förslag ej hör att meddela

rättighet till idkande af handel eller tillverkande af fabriks- och

liändtverksarbeten;

1 § i förslaget bort angå ansökning om vinnande af skydd mot

olofligt efterbildande äf industriela mönster och modeller.

Justitierådet Glimstedt erinrade: De i denna § till betecknande af

den rätt, som här afses, begagnade uttryck synas mig oegentliga och

obestämda, och af Kommersekollegii yttrande framgår hurusom desamma

jemväl kunnat anses innebära en mening, som uppenbarligen icke

åsyftas. Jag föreställer mig emellertid förslagets syftemål vara att bestämma

den afsedda rätten i afseende å mönster och modeller såsom

uteslutande rätt att dem begagna vid varutillverkning, som inom riket

såsom yrke utöfvas; och hemställer jag derföre, att" paragrafen må i

enlighet härmed omredigeras.

§ 2.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Lindhagen och Glimstedt anförde:

I likhet med hvad som erinrats vid granskningen af förslaget

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

till patentlag hemställes, att äfven i denna förordning endast borde

hänvisas till den myndighet, som, enligt hvad särskilt kunde komma

att förordnas, vore behörig att handlägga ärenden angående mönsterskydd.

Då vidare denna myndighets befattning med sådana ärenden

ej borde sträckas längre än att, såsom förslagets mening äfven syntes

vara, verkställa en inregistrering utan någon föregående pröfning af

egarens personliga qvalifikationer eller af mönstrets nyhet eller beskaffenhet

i öfrigt, och vid sådant förhållande åt förfarandet borde gifvas

den enklaste form, men förslagets bestämmelser syntes föranleda dertill,

att inregistreringsmyndigheten skulle meddela ''utslag på en af

mönstrets egare formligen gjord ansökan, hvaraf dröjsmål och ökade

kostnader uppkomme, så hemstäldes, att de föreskrifter, hvarom här

är fråga, måtte gå derpå ut att, om någon vill förvärfva det med författningen

afsedda mönsterskydd, han skall till vederbörande myndighet

ingifva anmälan derom, med uppgift huru länge han vill åtnjuta detsamma

jemte tvåfald afbildning af det eller de anmälda mönstren; att,

sedan detta fullgjorts och den i § 5 omförmälda afgift blifvit erlagd,

anteckning om den gjorda anmälan skall ske uti ett af myndigheten

för sådant ändamål upprättadt register, samt att det ena exemplaret af

afbildningen skall återställas till egaren, försedt med bevis om inregistreringen,

men det andra förblifva i myndighetens förvar.

Justitierådet Naumann hänförde sig till hvad Kommerskollegium

yttrat vid denna §.

Justitieråden Håle och Huss yttrade: Vid förevarande §, som, enligt

hvad vi vid § 1 anfört, bort vara den första i förslaget och angå

ansökning om vinnande af skydd mot olofligt efterbildande af industriela

mönster och modeller, anse vi oss sakna giltig anledning till

andra anmärkningar i öfrigt, än dels att, om Kommerskollegium finner

mönster eller modell, derför skydd sökes, vara af förargelseväckande

beskaffenhet, ansökningen bör afslås, men eljes, så framt sökanden

iakttagit hvad denna § innehåller och inbetalt den i 5 § stadgade afgift,

samt stadgandena i 11 § ej lägga hinder i vägen, utan vidare

pröfning det sökta skyddet under förbehåll om annans bättre rätt beviljas;

dels ock att stadgande synes oss böra införas derom, att Kommerskollegium

skulle oga meddela närmare föreskrifter angående beskaffenheten

af den afbildning af mönster eller modell, som skulle till

kollegium ingifvas.

Justitie
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

§ 3.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och Glimstedt

funno det böra tydligen utsägas, att skyddstiden skall räknas

från inregistreringen, och erinrade vidare att, enär en sådan författning,

som den nu föreslagna, hos oss är alldeles oförsökt, största varsamhet

torde till en början böra iakttagas i afseende å den tidrymd, under

hvilken skyddet bör åtnjutas, samt hemstälde derföre och då man i

flera land, der sådan författning finnes, ej ansett sig böra utsträcka

skyddstiden till mera än tre år, att den till en början ej heller hos oss

måtte bestämmas längre. Gillades detta, kunde skydd för hela den i

lagen medgifna tid utan nämnvärd olägenhet sökas af en hvar, och

den i förevarande § behandlade frågan om förlängning af begärd skyddstid

skulle då förfalla.

Justitierådet Rahe ansåg giltiga skäl icke förefinnas att den en

gång sökta och beviljade skyddstiden skulle fa förlängas.

§ 4.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Lindhagen och Glimstedt erinrade

att, om de ändringar, som blifvit föreslagna vid §§ 2 och 3, biföllos,

förevarande § i förslaget komme att utgå.

Justitierådet Naumann hänförde sig till hvad Kommerskollegium

vid denna § yttrat.

Justitierådet Rahe anförde: Då för den händelse att samma eller

väsentligen lika mönster eller modell för tvännes eller fleres räkninginregistrerats,

den borde ega företräde till mönstrets eller modellens

begagnande, som skydd derför först sökt, så framt han eljes egde sådant

för mönstret eller modellen åtnjuta, borde, efter min tanka, i

skyddsregistret anteckning göras jemväl om dagen och den tid på dagen,

då ansökning om skydd för mönster eller modell till Kommerskollegium

ingafs.

§ 5,

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Lindhagen och Glimstedt ansågo

att, om erinringarna vid § 3 gillades, sista punkten af förevarande §

komme att förfalla.

Justitieråden Naumann, Rahe och Huss ansågo det böra föreskrifvas

att, om ansökningen afsloges, det inbetalda afgiftsbeloppet borde

Bill. till It Hind. Prof.. JHH''2. 1 Sami. 1 A/d. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

till vederbörande återställas; hvarjemte Justitierådet Rabe erinrade,

att, om hvad han vid 3 § anmärkt godkändes, sista punkten i 5 §

borde utgå.

Justitieråden Naumann och Huss instämde uti den af Kommerskollegium

gjorda hemställan om afgifternas höjande.

§ 6.

Justitieråden Wretman, Naumann och von Hofsten anmärkte: Den

omständigheten att ett mönster kan visas hafva förekommit på eu vara,

som ingått i rörelsen, syntes ej billigtvis böra utgöra hinder för mönstrets

rätte egare att vinna och fortfarande åtnjuta skydd för detsamma.

Då vidare, på sätt vid § 3 erinrats, skyddet borde räknas från inregistreringsdagen,

och enär, såsom vid granskningen af förslaget till patentlag

anmärkts, skyddet ej borde lägga hinder i vägen för tillverkning

till eget bruk, hemstäldes, att förevarande § måtte så uppställas,

att han innehölle föreskrift derom att skydd ej må tillgodonjutas för

mönster, som redan då det inregistrerades förekommit i allmänt tillgänglig

tryckt skrift eller inom riket användts vid tillverkning af varor

till afsalu eller icke väsentligen skiljer sig från sådant mönster.

Justitierådet Lindhagen erinrade, att orden »som beviljadt blifvit»

borde utgå, och att ordet »ansökningstiden» borde utbytas mot »tiden

för inregistreringen.»

Justitieråden Rabe och Huss anförde: Om hvad vi vid 1 och 2 §§

i förslaget framstält godkännes, torde lämpligen i 5 § kunna införas,

att skydd ej finge åtnjutas för annat mönster eller annan modell, än

som den, hvilken skyddet sökt, sjelf förfärdigat, förfärdiga låtit eller

annorledes lagligen förvärfvat.

§ 7-

Justitieråden Wretman, Rabe och Huss hemstälde, att orden »yrkesmässig

varutillverkning» måtte utbytas mot orden »varutillverkning inom

riket till afsalu.»

Justitieråden Naumann, von Hofsten och Lindhagen hemstälde lika

med Kommerskollegium, att ifrågavarande § måtte utgå, hvartill ytterligare

skäl förekomme, om, såsom hemstäldt hlifvit, skyddstiden inskränktes

till tre år.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

§ 8.

Justitieråden Wretmcm, von Hofsten och Lindhagen ansågo denna §

endast böra innehålla, att tvist derom huruvida skyddsrätt må anses

ogild eller förverkad skall anhängiggöras vid allmän domstol.

Justitieråden Rabe och Huss yttrade: Då enligt förslaget till förordning

angående patent det skulle vara så väl allmän åklagare som

en hvar annan tillåtet att genom anställande af rättegång få patent

förklaradt ogildt eller förverkadt, torde den rättsliga grunden dertill icke

vara någon annan, än att patent ansetts i allmänhet angå allmännyttiga

föremål och beröra ett allmänt intresse. Denna grund förefinnes icke,

efter vår tanke, för analogt stadgande i nu ifrågavarande förslag, enär

mönster- och modellskyddet egentligen afser att trygga enskilda intressen;

och det synes oss vid sådant förhållande äfven vara i hög grad

obilligt att blottställa skyddsrättens innehafvare för rättegångar, anstälda

af någon, hvars intresse icke beröres af eller måhända aldrig

ens någonsin kommer att träffas af det beviljade mönster- eller modellskyddet.

Vi hemställa derföre, att ifrågavarande § måtte ändras så,

att den endast kommer att innehålla, att, om någon, som innehade

skyddsrätt för mönster eller modell, förmenade sig till begagnande af

mönstret eller modellen hafva bättre rätt, än annan, som äfven innehade

skyddsrätt för samma eller väsentligen lika mönster eller modell,

lian egde derom mot denne föra talan; hvarjemte torde böra stadgas,

att sådan talan skulle anställas vid domstol i den ort, der den sistnämnde

hade sitt hemvist.

Justitierådet Glimstedt anförde: På de skäl, jag vid granskning af

förslaget till lag angående patent anfört, anser jag, att talan i det afseende,

som sägs i § 8, icke bör tillkomma annan än den, hvars rätt

af frågan är beroende, äfvensom att anteckning angående dom i sådan

talan icke bör i registret ega rum.

§ 9.

Justitierådet Namnam hänförde sig till Kommerskollegii utlåtande

vid denna §.

Justitieråden Rabe och Iluss erinrade, att, om deras hemställan vid

§ 8 godkändes, orden »njuta skydd för» borde utbytas mot orden »vidare

begagna.»

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

§ 10.

Justitieråden Namnam, von Hoffsten, Huss och Lindhagen åberopade

hvad de gemensamt yttrat vid granskningen af §§ 20 och 21 uti förslaget

till förordning angående patent, samt hemstälde, att hvad som der

komme att stadgas måtte i tillämpliga delar blifva gällande äfven för

författningen om skydd för mönster och modeller; hvarvid Justitierådet

Huss erinrade, att, då offentliggörande af beviljadt mönsterskydd

ej i förevarade förslag vore, såsom i fråga om meddeladt patent, föreskrifvet,

ansvar för olofligt efterbildande af inregistreradt mönster ej

borde ega rum i annat fall, än då visas kunde, att efterbildaren egt

kännedom om det förut beviljade skyddet.

Justitieråden Wretman och Rahe yttrade: Jemte det vi anse oss

böra anmärka dels att 10 § bold till förekommande af missförstånd

tydligen utmärka, att efterbildande af mönster eller modell vore straffbart

endast då sådant skett utan lof af den, som egde åtnjuta skyddsrätt

för mönstret eller modellen, dels ock att efter ordalydelsen

den som hölle till salu varor, Indika blifvit tillverkade efter mönster

eller modell, som inregistrerats, kunde, derest lian ej hade särskilt

tillstånd af skyddsrättens innehafvare att, hålla varorna till salu, fällas till

straff, ändå att varorna blifvit efter mönstret eller modellen lofligen

tillverkade för afsalu, få vi, då i afseende å de handlingar, hvilka borde

uti ifrågavarande förslag med straff beläggas, samma grunder synas

böra iakttagas, som vi antagit böra följas beträffande patentbrott, hemställa,

att §:n måtte erhålla ett dermed öfverensstämmande innehåll. I

sådant fall borde, efter vår åsigt, förklaras

dels att ingen, som hade vetskap, att visst mönster eller viss modell

för annans räkning inregistrerats, Ange, utan lof af skyddsrättens

innehafvare, vid varutillverkning inom riket för afsalu efterbilda mönstret

eller modellen;

dels ock att varor, vid hvilkas tillverkning mönster eller modell,

som inregistrerats, olofligen efterbildats, ej finge af någon, med vetskap

derom, hållas till salu, med mindre vederbörande innehafvare af

skyddsrätten gifvit lof till varornas försäljning;

samt stadgas, att den, som häremot bröte, skulle, på talan af den,

hvilken enligt förordningen egde åtnjuta skydd för mönstret eller modellen,

straffas med böter från och med 20 till och med 1,000 kronor,

der han ej gitte visa sig hafva till sin åtalade handling fått tillstånd

åt någon, som han haft giltig anledning antaga innehafva skyddsrätten

;

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

hvarjemte beträffande utlemnande till målseganden af olofligen tillverkade

eller i riket införda varor och redskaps förstörande, äfvensom

vidkommande bestraffning af fortsatt förbrytelse och åtalsrätten borde

meddelas enahanda bestämmelser, som af oss föreslagits vid 20 § uti

förslaget till förordning angående patent;

och torde hvad 10 § innehåller till närmare förklaring utaf beskaffenheten

af den efterbildning, som borde anses oloflig, lämpligen

kunna intagas i särskild § eller blifva särskildt stycke i 10 §:n.

Justitierådet Glimstedt anförde: Då en efterbildning i och för sig,

äfven om densamma sker olofligen och med vetskap att originalet är

för annans räkning inregistreradt, icke torde vara en handling af beskaffenhet

att derigenom göres något intrång i skyddsrätten, utan sådant

intrång sker först då efterbildningen gagnas vid varutillverkning,

hemställer jag, att de i denna § afsedda påföljder må stadgas icke för

den, som olofligen efterbildar, utan för den, hvilken vid varutillverkning,

den der såsom yrke bedrifves, olofligen gagnar mönster, som

utgör efterbildning af mönster, det lian vet vara för annans räkning

inregistreradt, äfven om efterbildningen skett i annat mått eller i andra

färger än det inregistrerade mönstret innehåller, eller om i öfrigt endast

oväsentliga ändringar vidtagits.

I likhet med hvad vid granskningen af förslaget till lag angående

patent tillstyrkts torde särskildt ansvar böra stadgas för den, som,

medan han står under åtal för förseelse emot denna lag, enahanda förseelse

fortsätter.

Deremot anser jag mig af skäl, som redan förut anförts, böra hemställa,

att stadgandet om ansvar för försäljning af varor, som blifvit

olofligen tillverkade, må alldeles utgå eller åtminstone inskränkas till

sådana varor, som den tilltalade ej kan visa vara af honom köpte eller

reqvirerade före den tid, då han måste anses hafva erhållit kännedom

om inregistreringen. Väl inses, att nu föreslagna uteslutning eller inskränkning

måste förringa och stundom alldeles omintetgöra verkan af

erhållet mönsterskydd, men sådan skada torde vara mindre än den, som

genom ett absolut saluförbud blefve tillskyndad den, som i god tro för

afsalu inköpt olofligen tillverkade varor.

Det i 2 mom. förekommande uttrycket »mönstrets innehafvare»

torde utbytas mot ordet »målsegande.»

Slutligen anser jag böra efter denna i en särskild § upptagas en

föreskrift af enahanda innehåll, som 21 § i förslaget till patentlag.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

§ 11.

Justitierådet Naumann hänförde sig till Kommerkollogii utlåtande

vid denna §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Enligt ordalagen i 1 mom. af denna

§ skulle den föreslagna lagen vara tillämplig å varutillverkning hvar

helst den utöfvades, allenast den skedde efter mönster tillhörigt svensk

medborgare eller sådan utländing, som här i riket lagligen utöfvar

varutillverkning; men med afseende å innehållet af 1 och 7 §§ samt

vid jemförelse med komiterades motiv torde framgå uppenbart att

lagen är afsedd att ega tillämplighet endast å inhemsk varutillverkning;

och då detta icke behöfver i en särskild § upprepas, hemställer jag, att

lista punkten må utgå.

Slutligen, då detta lagförslag åsyftande skydd för den inhemska

industrien, skulle, för att kunna göras tillämpligt mot den inhemska

industrien till skydd för utländsk sådan, erfordra väsentliga ändringar

och omarbetningar, anser jag, att bestämmelsen i 2 mom. af denna §

icke bör i detta förslag inrymmas.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rabe, Huss och Lindhagen ansågo,

att stadgande borde i författningen införas angående företrädesrätten

i det fall att samma eller väsentligen lika mönster eller modell för

tvännes eller fleres räkning inregistrerats, i afseende hvarå Justitieråden

Wretman, von Hofsten och Lindhagen ansågo företrädet böra beräknas

efter inregistreringsdagen, men Justieråden Rabe och Huss efter ansökningstiden.

Justitierådet Rabe anförde särskildt: Under åberopande af hvad jag

yttrat vid 13 § i förslaget till förordning angående patent, anser jag,

att förslaget bör jemväl innehålla, att beviljad skyddsrätt för mönster

eller modell får med eller utan vilkor eller inskränkning öfverlåtas å

annan, men öfvergår vid innchafvarens död, om sådan öfverlåtelse ej

skett, till hans rättsinnehafvare efter lag.

Justitieråden Wretman, von Hofsten och Lindhagen ansågo sig äfven

böra afgifva yttrande i anledning - af komiterades hemställan att lagen

angående efterbildning af konstverk den 3 Maj 1867 måtte sålunda

ändras, att det i § 4 mom. 2 af nämnda lag förekommande undantagsstadgande

måtte utgå, dervid bemälde Justitieråd funno för sin del, att

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

flen tillämnade författningen angående skydd för industriela mönster

och modeller, sådan den föreslagits, ej påkallade den af komiterade

ifrågasatta ändringen af lagen angående efterbildning af konstverk.

3:o. Förslag till förordning angående skydd för

varumärken.

Justitierådet Lindhagen yttrade: det skydd, som afses i förslaget,

är af den art, att det helt och hållet faller inom Strafflagens område.

Utan att ingripa allt för våldsamt och störande i den allmänna samfärdseln

kan man svårligen ålägga straff för begagnande af annans

märke med mindre än att det är erkändt eller anses uppenbart, att den

tilltalade vid handlingens begående vetat utaf att annan redan förut

hade lika märke, hvilket blifvit på det i författningen bestämda sätt

offentliggjord! Men i sådant fall är den tilltalade förvunnen om oredlighet

eller bedrägeri, som bör bedömas endast efter strafflagen; och

är denne icke nog uttömmande för att kunna meddela det skydd, som

billigt kan fordras uti ifrågavarande hänseende, så lärer rätta medlet

vara att genom utveckling af strafflagen söka bota bristen. Ser man

ock på tydelsen af § 8 i det remitterade förslaget, så visar sig, att

komiterade ej heller kommit till annat resultat än att den stora apparaten

med en ny författning reducerats helt enkelt till ett tillägg till

strafflagen, — en form för lagstiftningen som är så mycket mindre

lämplig, som reda och konseqvens alldeles offras ifall man på sådant

sätt bildar små fristående strafflagar bredvid den stora. Vill man nödvändigt

hafva en författning uti förevarande ämne, så synes denna böra

inskränkas till ett reglemente för varumärkens inregistrering, hvarigenom

staten går de enskilda till mötes att för dem underlätta det offentliggörande,

som omförmäles i Kongl. Kungörelsen den 13 Juni 1862, der

det heter: »ankommande det följaktligen på fabriks- och handtverksidkare

sjelfve att, om de så för godt finna, å sina arbeten anbringa

egna stämplar eller märken och dessa stämplars eller märkens utseende

och beskaffenhet offentligen tillkännagifva.» Den nya författningen

blefve då hvad den bör vara eller en utveckling af den, såsom mig

synes, riktiga grundsats, hvilken också tyckes vara följd i nämnde kungörelse,

eller att märkenas offentliggörande är en åtgärd af den enskilde

för att skaffa sig bevisningsmedel ifall han skulle nödgas väcka

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

åtal enligt allmän lag mot annan för svikligt begagnande af hans

märke.

Hvad förslaget i öfrigt angår, så beträder man svårligen en god

väg genom eu författning, som bar så godt som till syfte att framkalla

en oändlig äflan i fråga om skydd, och som sannolikt skall hafva

till följd en jagt till uppspårande af förmenta lagöfverträdelser, i jemförelse

med hvilken forna tiders bönhasjagter försvinna till intet. Olägenheterna

häraf skola tilltaga i samma mån rörelsen utvecklas och

blifver lifligare. Den osäkerhet och oro i handel och vandel, som på

sådant sätt framkallas, skola säkerligen i ytterst ringa mån kunna godtgöras

genom de fördelar, som må tillskyndas några få stora yrkesidkare,

vare sig personer eller bolag, som grunda sin rörelse på stark

omsättning till ej ringa del på utlandet och hvilkas intressen hufvudsakligen

skulle genom författningen tillgodoses. Det vill också synas

som särskilda varumärken skulle i en stor del fall vara obehöfliga, om

man redbart ville tillita den vida naturligare utvägen att utsätta sitt

namn eller firma jemte tillverkningsstället eller det ställe, der handeln

drifves; men den farhågan ligger nära till hands att tanken på den i

förslagets 5 § omhandlade industrien med öfverlåtelse af varumärken

ej så litet bidragit att framkalla föreställning om ett större behof af

sådana märkens användande än som verkligen kan finnas till.

På grund af hvad jag sålunda anfört kan jag för min del ej tillstyrka

antagandet af en sådan författning, som med förslaget afses.

Vid härefter företagen granskning af de grunder för den tillämnade

författningen, som behandlats under förslagets särskilda paragrafer,

uti hvilken granskning Justitierådet Lindhagen deltog, förekom

vid

§ 1.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rote, Huss och Lindhagen anförde:

Då första punkten i § 9 uppenbarligen hör till det ämne, som

behandlas i förevarande §, synes anmärkning emot nämnda punkt och

§ 1 böra ske i ett sammanhang. Det bör då erinras, att, enär skyddadt

varumärke ej bör afse ett personligt privilegium, utan måste hafva

till syfte att utmärka varutillverkning eller handel, som verkligen utöfvas,

författningen bör uppställas så, att en sådan mening tydligen

framgår deraf. Vidare bör det utsägas otvätydigt, livilket icke är fallet

genom den i första punkten af § 9 begagnade ordställning, att alldeles

lika fordran ställes på svensk medborgare och utländning i det afseende
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ende, hvarom der är fråga, eller att de skola lagligen idka varutillverkning

eller handel i riket. Slutligen hör erinras, att ordalagen må väljas

så, att ingen tvekan finnes derom att skyddet är lika kraftigt ehvad

märket anbringas på sjelfva varan eller på det kärl eller omslag, hvari

hon förvaras.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Då förslaget säkerligen icke afser

att stadga skydd för märken å andra varor, än som äro afsedda för

afsalu, då på det lagen må vinna tillämplighet jemväl i afseende å de

slag af varor, der märke ej kan anbringas å sjelfva varan utan endast

å det kärl eller omslag, hvari densamma förvaras, och då i fråga om

lagens omfång uppenbarligen icke näringsidkarens nationalitet, utan det

huruvida näringen utöfvas inom eller utom Riket måste vara det bestämmande,

hemställer jag, att 1 § må sålunda affattas att hvar, som

inom Riket lagligen idkar varutillverkning eller handel, må under de

vilkor, som nedan i lagen bestämmas, vinna uteslutande rätt till begagnande

af de särskilda märken, hvarmed han vill beteckna de varor,

som här af honom för afsalu tillverkats eller till salu hållas, ehvad

märket anbringas å sjelfva varan eller å dess inpackning.

I följd häraf hemställes ock, att 1 mom. i 9 § må utgå.

§ 2.

Just-itieråden Wretman och Lindhagen yttrade: Med åberopande af

hvad som erinrats vid granskningen af förslaget till patentlag om olämpligheten

att göra patentverket till sededomare, hemställes, att det bär

förekommande förbudet att meddela skydd för märke, hvars begagnande

vore egnadt att väcka förargelse, måtte utgå. Huruvida skydd

må meddelas bör icke få bero på en myndighets tycken angående hvad

som må anses förargelseväckande eller ej; och kommer, på sätt nedan

hemställes, myndighetens åtgärd att inskränkas till blott en inregistrering,

så finnes än mindre skäl att föreskrifva en pröfning ensamt i

afseende å den förargelseväckande egenskapen.

Justitierådet Naumann hänförde sig till Kommerskollegii utlåtande

vid denna §.

Justitierådet Glimstedt erinrade: I likhet med hvad Danska lagen

den 2 Juli 1880 angående skydd för varumärken innehåller torde från

rätt till sådant skydd uteslutas jemväl sådant märke, som innehåller

vare sig annan persons eller firmas namn eller namn å annan ort än

der tillverkningen egt ruin.

Bih. till Biksd. Prof. 1882. 1 Sami, 1 Bfd.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

§ 3.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Lindhagen och Glimstedt erinrade,

i likhet med hvad som blifvit hemstäldt vid de två föregående

författningsförslagen, att man ej borde i författningen definitivt bestämma

hvilken myndighet skall hafva bestyret med inregistreringen,

utan borde hänvisning ske allenast i allmänna ordalag till inregistreringsmyndigheten.

Justitierådet Naumann hänförde sig till Kommerskollegii utlåtande

derom att den offentliga myndigheten skall utfärda kungörelse om hvarje

beslut, genom hvilket ansökning om skydd för varumärke blifvit bifallen.

Justitierådet Rahe erinrade: Då i de fall, att lika eller väsentligen

lika varumärken med afseende å samma varuslag blifvit för tvännes

eller fleres räkning inregistrerade, den skulle hafva företräde till märkenas

begagnande, som inregistrering af desamma först sökt, anser jag,

att i varumärkesregistret anteckning bör göras jemväl om dagen och

den tid på dagen, när inregistreringsansökningen till Kommerskollegium

ingafs.

Justitierådet .Lindhagen anförde särskildt: Af ordalagen synes, att

man tänkt sig ett omständligt till vägagående med ansökan, pröfning

och formligt utslag. Sådant synes dock aldra minst vara på sin plats

med eu så enkel sak, som märkenas inregistrering, utan torde författningen

i detta afseende höra innehålla föreskrift derom att, om allt

blifvit fullgjordt, som författningen fordrar för inregistrerings erhållande,

hvartill jemväl hörer att den bestämda afgiften blifvit erlagd,

anteckning om märket skall ske uti ett för sådant ändamål upprättadt

register.

§ 5.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rahe, Huss och Lindhagen anförde:

Föreskriften i denna § om öfverlåtelse af skyddsrätteri synes

icke kunna gillas. Afsigten med författningen bör ej vara annat än

den att bereda varutillverkare och handlande, hvilka redan förvärfvat

sin näring ett godt anseende eller önska bereda den ett sådant, tillfälle

att genom ett särskildt kännetecken, som ej må brukas af andra,

låta allmänheten veta, hvilka varor som komma från dem och för hvilkas

godhet de således ikläda sig ett moraliskt ansvar, af hvilket förfarande

då äfven allmänheten skulle tillskyndas båtnad. Men det kan

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

icke vara välbetänkt att, såsom bär föreslås, göra varumärket till eu

personlig rätt, som genom öfverlåtelse öfvergår från man till man utan

samband med den rörelse, till hvars fromma skyddet ursprungligen var

gifvet, och sålunda framkalla här i landet en ingalunda önskvärd industri

att göra affärer i varumärken, hvarigenom allmänheten icke längre

skulle i varumärkena hafva någon ledning för sitt omdöme, hvarest goda

varor voro att tillgå, utan tvärtom skulle blifva i det afseendet vilseledd.

Det hemställes alltså, att hvad som stadgas i andra och tredje

punkterna af förevarande § måtte utgå. Deremot vore det i sin ordning

och torde äfven vara nödigt att bestämdt uttrycka i författningen,

att varumärkena icke må gälla annat än såsom åtföljande den varutillverkning

eller handel, till hvilkas förmån de ursprungligen blifvit inregistrerade,

derest den, som genom arf, öfverlåtelse eller på annat lagligt

sätt öfvertagit denna rörelse, derom inom viss tid gör anmälan.

Justitierådet Rabe tilläde för sin del: Derest hvad förslaget innehåller

i andra och tredje punkterna af 5 § bibehålies, torde tvekan

kunna uppstå dels huruvida någons rättighet att begagna visst varumärke

kunde annorledes än genom öfverlåtelse öfvergå till annan, dels

ock om verkliga meningen med stadgandet i tredje punkten, såsom t.

ex. huruvida förenämnda rättighet, ändå att densamma blifvit å annan

öfverlåten, fortfarande mot tredje man tillkomme öfverlåtaren, samt

huruvida den, å hvilken rättigheten till begagnande af visst varumärke

blifvit å någon öfverlåten, kunde, på talan af annan, dömas till ansvar

för märkets nyttjande, ehuru han dertill fått tillstånd af den, för hvilkens

räkning märket inregistrerats.

Justitierådet Naumann ansåg förevarande § handla om skyddsrättens

öfverlåtande, således icke om varumärket allena, utan om detta i förening

med den varutillverkning eller handel, hvilken varumärket tillhör;

hvadan Justitierådet ej fann sig kunna biträda ofvanstående anmärkning.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Skyddsrätten för varumärket synes

mig stå i sådant sammanhang med den rörelse, hvarå märket gagnas,

att någon öfverlåtelse af skyddsrätten utan öfverlåtelse af sjelfva rörelsen

borde snarare förbjudas än genom lagstadgande befrämjas, hvarföre

jag tillstyrker, att 2:dra och 3:dje punkterna i denna § må utgå.

§ 6.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rabe, Huss och Lindhagen ansågo

stadgande böra i författningen införas derom att sådan tvist, hvarom

i denna § sägs, må göras anhängig vid domstol i den ort, der svaran
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

den har sitt hemvist; samt yttrade vidare: att, om någon, före förslagets

utfärdande såsom lag, å sina varor användt särskildt märke, som

han jemväl derförinnan enligt Förordningen den 13 Juni 1862 offentligen

tillkännagifvit, billigheten syntes fordra, att, derest han inom viss

tid från det förslaget blefve som lag gällande, ingifvit ansökning om

märkets inregistrering och sådan skett, honom borde tillerkännas företräde

till märkets begagnande framför annan, som tidigare för samma

märke sökt inregistrering, men det icke nyttjat och offentliggjort innan

förslaget utfärdades såsom lag.

Justitieråden Wretman, von Ho faten och Lindhagen tilläde: Företräde

till skydd för varumärke i händelse af kollision torde ej kunna,

såsom här sägs, räknas från liden för anmälan eller ansökning, utan

från den tid, då skyddet uppstod genom inregisteringen. En sådan

grundsats är ock följd i nästföregående § och torde äfven här böra

följdriktigt tillämpas.

Justitierådet Naumann fäste uppmärksamheten på Kommerskollegii

yttrande vid denna §.

§ 7.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rahe, Huss och Lindhagen ansågo

stadgande böra i författningen införas derom att skydd för varumärke

upphör inom viss utsatt tid sedan den varutillverkning eller handel,

för hvars skydd märket inregistrerats, upphört att utö-fvas.

Justitierådet Lindhagen yttrade särskildt: Då det är svårt att på

förhand tillförlitligt uppräkna alla de fall, då vunnet skydd kan upphöra,

synes det mig lämpligast att i författningen införa allenast eu

allmän föreskrift att, då till inregistreringsmyndighetens kännedom kommit

att vunnet skydd förverkats eller eljest upphört, så skall det märke,

hvarför skyddet vunnits, afföra» ur registret.

§ 8.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rahe, Huss och Lindhagen anförde:

Enär bland handlingar, som i allmänna strafflagen med ansvar

beläggas, äfven upptagits i 22 kap. 16 § den: att olofligen å tillverkning,

som till salu hålles, sätta annans märke, än rätte tillverkarens,

borde ifrågavarande författningsförslag hafva till ändamål icke att genom

ansvarsbestämmelser gifva skydd för varumärken, hvarigenom förslaget

inginge på ett område, som tillhörde allmänna strafflagen, utan

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

endast att meddela bestämmelser om sättet och vilkoren för vinnande

af uteslutande rätt till begagnande af särskilda varumärken samt om

vilkoren för sådan rätts åtnjutande och om dess upphörande, men erforderligt

skydd för varumärken beredes derigenom, att ofvan berörda

lagrum ändrades så, att det deri stadgade straff komme att drabba jemväl

den, som olofligen å varor satte lika eller väsentligen lika märke

med sådant, till hvars begagnande för samma varuslag, honom veterligen,

annan hade uteslutande rätt, eller som olofligen hölle till salu

varor, hvilka, honom veterligen, voro, på sätt nämndt är, olagligen betecknade;

hvarjemte torde kunna föreskrifvas, att de olofligen anbragta

märkena skulle utplånas, om så ske kunde, eller ock varorna förstöras.

Hvad särskilt angår andra stycket i 8 §:n, synes oss detsamma

desto mindre böra hafva sin plats uti förevarande förslag, som förslaget

icke innehåller några bestämmelser angående nyttjande af namn

eller firma såsom varumärke, utan endast meddelar föreskrifter om rätt

till begagnade af »särskilda» varumärken, hvarmed, enligt livad motiven

närmare utvisa, icke skulle förstås varutillverkares eller handlandes

namn eller firma.

Vi hemställa alltså, att hvad 8 § innehåller måtte ur förslaget

uteslutas.

Justitierådet Naumann fäste uppmärksamheten på innehållet af

Kommerskollegii utlåtande vid denna §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Förslagets syfte med första alternativet

i första mom. af denna § lärer väl ej afse att till brott konstruera

annat förfarande än det då varutillverkare eller handlande olofligen

å sina varor, som till salu hållas, sätter märke af beskaffenhet

som i paragrafen sägs; men då sådant förfarande, äfven om lof dertill må

vara af den privilegierade märkesinnehafvaren meddeladt, likväl innefattar

ett brott mot allmänheten, som genom likheten med det privilegierade

märket utsättes för möjligheten att blifva bedragen i afseende å omständigheter,

som vid inköp äro för köpare bestämmande, får jag, under

åberopande af hvad vid 1 § i fråga om märke å emballage anförts,

hemställa, att orden »hvar som olofligen å varor sätter märke» må ändras

till:

»Varutillverkare eller handlande, hvilken å sina varor, som till salu

hållas, eller å kärl eller omslag, hvari sådana varor vid försäljning utlemnas,

sätter märke.»

2 mom. i denna § afser fall, som icke innefatta kränkning i någon

rätt, den der i detta lagförslag utgör föremål för bestämmande; hvarföre

detta mom. torde ur §:n utgå.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Deremot torde böra i en särskild § efter denna upptagas en föreskrift

af enahanda innehåll som 21 § i förslaget angående patent.

§ 9.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rabe, Huss och Lindhagen hänvisade

till hvad de yttrat vid § 1.

Justitierådet Naumann hänförde sig, i afseende på senare punkten,

till Kommerskollegii utlåtande vid förevarande §, samt hemstälde

tillika, huruvida icke de tre Makttag elsen borde observeras, hvilka äro

omnämnda i slutet af § 19 uti Dansk Lov den 2 Juli 1880 om Beskyttelse

for varemmrker.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Med afseende å hvad jag redan i

afseende å 1 mom. af denna § anfört, hemställer jag, att denna § må

innehålla, att det på Konungens särskilda pröfning ankommer huruvida

Förordningens bestämmelser må, under förutsättning af ömsesidighet,

förklaras gälla äfven till skydd för märken å varor, som utrikes tillverkas

eller bringas i handel.

§ 11-

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rabe, Huss, Lindhagen och Glimstedt

yttrade, att, såvida någon uteslutande rätt till begagnande af sådana

varumärken, som förslaget afsåge, icke torde hafva, enligt hittills

gällande föreskrifter, kunnat förvärfvas, sista punkten uti ifrågavarande

§ syntes böra utgå.

Deremot och då upplyst vore, att inom vissa industrigrenar begagnades

märken, hvilka uteslutande bestodo af bokstäfver eller siffror,

äfvensom lika märken, ansågo Justitieråden

dels att från förbudet mot inregistrering af varumärke, som uteslutande

bestode af bokstäfver eller siffror, borde undantagas de fall,

när varutillverkare eller handlande redan, innan förslaget blefve såsom

lag utfärdadt, sådant märke begagnat å samma varuslag, hvilka de ville

dermed fortfarande beteckna, dock att ansökning om dylika märkens

inregistrering borde göras inom viss tid från det lagen trädde i verksamhet;
dels

ock att stadgande borde i förslaget införas derom att, om två

eller flere inom viss i förslaget bestämd tid från detsammas inträdande

i kraft som lag sökt inregistrering af lika eller väsentligen lika, af

dem, före förslagets utfärdande såsom lag, å samma varuslag nyttjade

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

marken, och inregistrering af märkena skett, den skulle hafva företräde

till deras begagnande, hvilken, innan förslaget utfärdades som lag, märkena

såsom sina jemlik! Förordningen den 13 Juni 1862 först offentligen

tillkännagifvit.

Anmäles.

Ex protocollo

E. Adlerstråhle.

Stockholm, K. L. Beckman, 1881.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

1

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 25 Januari 1884.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Ii ans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hociischild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Ottek,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Ryding,

von Krusenstjerna.

Chefen för civildepartementet, Statsrådet von Krusenstjerna anförde

i underdånighet: ,

»Sedan Eders Kongl. Maj:t den 11 Maj 1877 behagat åt särskilde

komiterade uppdraga, bland annat, att utreda, huruvida och i hvilka

fall patentskydd kunde vara berättigadt och för vårt land gagneligt,

samt, derest sådant skydd fortfarande skulle anses nyttigt och behöflig!,

utarbeta förslag till förordning i ämnet, afgåfvo desse komiterade

den 6 November 1878 underdånigt betänkande angående patentskydd

med förslag till förordning angående patent. Öfver detta förslag har,

i enlighet med den 30 December 1878 meddelad nådig befallning,

Kommerskollegiet, efter att hafva infordrat yttrande från, bland andra,

Bill. till Itilcsd. Frot. 1884. 1 Sami. 1 Åfd. 12 Käft. 1

*

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

styrelsen för svenska slöjdföreningen, inkommit med underdånigt yttrande

af den 18 Juni 1880, hvarefter Högsta Domstolen afgifvit utlåtande

i ämnet, sådant detsamma finnes intaget i Högsta Domstolens

protokoll för den 12 Oktober 1881».

Efter att hafva redogjort för innehållet af såväl komiterades berörda

förslag som ock de deröfver afgifna yttranden, anförde Departementschefen

vidare:

»Då komiterade afgåfvo sitt underdåniga betänkande voro tidsförhållandena

mindre gynsamma för genomförande af vigtiga reformer på

patentlagstiftningens område. Den mot patentinstitutionen fiendtligt

rörelse, som uppstått i början af 1860-talet, hade visserligen efter de

omfattande undersökningar rörande patentskyddets verkan, som föranstaltats

i England år 1871, och efter patentkongressen i Wien år

1873 gifvit, vika för andra och sundare åsigter samt efterträdts af

sträfvanden att i patentlagstiftningen införa reformer, hvarigenom såväl

uppfinnarens som samhällets intressen behörigen tillgodosågos.

Dessa sträfvanden hade äfven burit frukt i den för hela tyska

riket gemensamma patentlag, som utfärdats den 25 Maj 1877. Men

flere af de i denna lag upptagna nya grundsatser voro ännu föremål

för kontroverser mellan de patenträttslärde, och deras praktiska tilllämpning

hade under allt för kort tid fortgått för att man med afseende

å dem skulle i någon vidsträcktare mån kunnat åberopa erfarenhetens

vittnesbörd. I de länder, der patentinstitutionen fått sin förnämsta

användning och utveckling, England och Nordamerikas Förenta

stater, hade reformarbetet ännu endast stannat vid förslag.

Sedan nämnda tid hafva emellertid förhållandena väsentligen förändrats.

I flera af de frågor, som utgjort föremål för olika åsigter,

hafva större klarhet och enighet er nätts. Den tyska patentlagen har

under en längre tidsföljd varit i verksamhet pell befunnits lämplig att

i mycket tjena till förebild vid andra länders lagstiftningsarbete. I

Norge föreligger ett hufvudsakligen på den tyska lagens grundval utarbetadt,

förslag till lagstiftning i ämnet, afgifvot i Januari 1883 af

särskilde komiterade, och äfven i patentinstitutionens stamland, England,

har ny patentlag, i många delar bygd på väsentligen samma

grunder, den 25 Augusti nyss nämnda år utfärdats.

De bemödanden att öfvervinna patentinstitutionens territoriela begränsning,

hvilka allt sedan Wienerkongressen fortgått jemsides med reformarbetet

inom de enskilda staternas lagstiftningar, hafva äfven nyligen

i väsentlig mån krönts med framgång, i det vid den internationela

konferens, hvilken på inbjudning af Franska Republikens regering

s. 3 Kontrollera mot PDF

KongI. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

3

egde rum i Paris under Mars månad sistlidna år, och vid hvilken äfven

de Förenade Rikena voro representerade, uppgjorts förslag till en internationel

konvention angående den så kallade industriela eganderätten,

hvilken konvention för närvarande biträdts af ett stort antal stater

inom och utom Europa.

Ifrågavarande vigtiga lagstiftningsarbete torde på grund häraf nu

böra bringas till fullbordan. I sådant syfte har också ett förslag till

förnyad förordning angående patent blifvit inom civildepartementet

utarbetadt, livilket jag nu tillåter mig för Eders Kongl. Maj:t anmäla.

Vid utarbetandet af detta författningsförslag hafva komiterades

förslag af år 1878 och de med anledning deraf afgifna yttranden, särskildt

Kommerskollegiets och Högsta Domstolens, tjenat till väsentlig

ledning, hvarjemte tagits behörig hänsyn till den nyaste utländska lagstiftningen

i ämnet. Det på grund häraf först uppgjorda utkastet har

sedermera äfven undergått granskning af några'' i patentfrågor särskildt

förfarna personer, åt hvilka utkastet för sådant ändamål öfverlemnats,

och hafva deras erinringar delvis föranledt en ytterligare omarbetning

af förslaget.

Hufvudgrunderna i förslaget äro i korthet följande:

Patent meddelas för nya uppfinningar af industriela alster eller af

särskilda sätt för sådana alsters tillverkning.

Patentskydd tillkommer endast uppfinnaren eller dennes rättsinnehafvare.

Svensk och utländsk uppfinnare äro i fråga om patentskydd likstälde.

Vid pröfning af patentansökningar användes det s. k. uppbudsförfarandet.

I fråga om sättet för meddelande mellan patentsökande och andra

parter, å ena, samt patentmyndigheten, å andra sidan, lemnas åtskilliga

stadganden i syfte att, med öfvergifvande af en alltför sträng formalism

i berörda hänseende, meddelandet måtte befrias från alla onödigt hämmande

band.

Patenttiden är lika för alla patent, 15 år.

För patents erhållande och fortfarande åtnjutande skola utgifter

erläggas. Inbetalningen sker successive för hvarje patentår med lägre

belopp i början och högre under senare delen af patenttiden. Sammanlagda

beloppet af afgifterna till patentmyndigheten för ett patent,

som förblifver i kraft under hela patenttiden, uppgår till 775 kronor.

Patentsbeskrifningens offentliggörande sker genom patentmyndigheten

och på allmän bekostnad.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konc/l. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

För åtnjutande af patentskydd fordras, att uppfinningen inom viss

tid (tre till fyra år) efter patentets meddelande bringas till utöfning

inom riket och att den sedermera fortfarande utöfvas.

Något s. k licenstvång finnes ej, men om det allmännas intresse

sådant fordrar, kan Konungen föreskrifva, att en patenterad uppfinning

skall mot ersättning upplåtas till statens eller allmänhetens begagnande.

Tvister om patents giltighet upptagas i första hand af Stockholms

rådstufvurätt.

Ansvaret för patentbrott är skärpt mot hvad nu gäller.

Särskilda stadganden äro gifna i syfte att möjliggöra Sveriges

anslutning till Pariserkonventionen.

Patent, meddeladt enligt äldre lag, kan, om patenthafvaren så önskar,

få utbytas mot ett patent enligt den nya författningen.

I fråga om förslagets särskilda bestämmelser anhåller jag att beträffande

de delar, som öfverensstämma med hvad komiterade föreslagit,

i allmänhet få hänvisa till de af komiterade i deras betänkande

anförda motiv, och torde jag således nu få inskränka mig hufvudsakligen

till att redogöra för anledningen till de ändringar, som ifrågasättas.

1 §. Vid 1 § hafva styrelsen för svenska slöjdföreningen och Kom
merskollegiet

anmärkt, att i författningen borde, på sätt i gällande patentlag

skett, införas ett uttryckligt stadgande derom att jemväl förbättringar

af redan patenterade uppfinningar kunna göras till föremål

för patent, men att i sådant fall patentet icke må afse annat än sjelfva

förbättringen. Af anledningar, komiterade anfört, hafva emellertid några

särskilda stadganden härom icke funnits erforderliga; sådana förekomma

icke heller i de nyare främmande patentlagarne.

I särskildt afgifvet yttrande har en ledamot i komitén yrkat, att

i författningen måtte bestämdt angifvas, att endast uppfinnare och uppfinnares

rättsinnehafvare äro berättigade till patents erhållande. I

samma rigtning hafva ock sedermera samtliga myndigheter uttalat sig.

Då det föreslagna stadgandet obestridligen på det närmaste öfverensstämmer

med den antagna grunden för patenträtten, har stadgandet

ansetts böra i författningen inflyta, hvarvid det synts böra affattas i

så nära öfverensstämmelse med motsvarande stadgande i nu gällande

lag, att deraf jemväl framgår, att patentsökandes nationalitet icke i och

för sig kan utgöra något hinder för patents meddelande.

2 §. Med upptagande af eu bestämmelse i den tyska patentlagen hafva

komiterade från föremålen för patent uteslutit, bland annat, »alster,

som på kemisk väg eller genom blandning af särskilda ämnen framställas».

Lika med Kommerskollegiet anser jag dock en dylik in
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition No 20.

5

skränkning i den allmänna bestämmelsen om industriela alsters patenterbarhet

mindre lämplig. Den förekommer ej heller i den nya engelska

patentlagen.

Enligt komiterades förslag skulle ett mera fullständigt offentlig- 3 §.

görande af en uppfinning, vare sig genom dess beskrifvande i allmänt

tillgänglig tryckt skrift eller genom öppen utöfning, städse medföra,

att dylik uppfinning vid sedermera skeende ansökning om patent icke

finge betraktas såsom ny och följaktligen ej heller kunde patenteras.

Skola ej sådana bestämmelser leda till obillighet, synas de emellertid

böra för vissa fall modifieras. De flesta patentlagar stadga nemligen,

att en noggrann beskrifning öfver uppfinningen skall i sammanhang é

med patents beviljande offentliggöras. Skulle nu eu dylik publikation

i utlandet betaga uppfinningen dess egenskap af nyhet, så att en sedermera

här i landet skeende patentansökning på denna grund måste afslås,

stode för utländsk uppfinnare ingen annan utväg öppen än att

samtidigt ingifva ansökning härstädes och i utlandet, ett tillvägagående,

som dock uppenbarligen ofta kunde vara förenadt med betydande svårigheter.

'' Vår nu gällande patentlag har också tagit hänsyn härtill och

undantagit offentliggörandet af en uppfinning utrikes för vinnande af

patent från den allmänna regeln, att eu uppfinning, för att vara patenterbar,

icke får vara förut offentliggjord. Detta stadgande går dock

för långt så till vida, att någon tid icke finnes bestämd, inom hvilken

efter offentliggörandet i utlandet ansökan om patent härstädes bör hafva

inkommit; och har på grund häraf föreslagits, att vederbörande visserligen

bör erhålla rätt att, äfven om hans uppfinning offentliggjorts af

utländsk patentmyndighet, likväl å samma uppfinning härstädes erhålla

patent, dock endast under förutsättning, att ansökning derom inkommer

inom sex månader efter offentliggörandet i utlandet. Ett liknande

temporärt skydd mot den eljest stadgade följden af en uppfinnings

offentliggörande torde äfven af lätt insedda skäl böra medgifvas för

det fall, att en uppfinning förevisas å internationel utställning. Dessa

båda undantag, som hafva sin motsvarighet i flere utländske patentlagar,

äro för öfrig! äfven påkallade af möjligheten af en anslutning

från svensk sida till den internationela patentunionen. Pariserkonventionen

upptager nemligen under artiklarne 4 och 11 i samma syfte affattade

bestämmelser.

Angående beskaffenheten af de handlingar, som böra biläggas ansökan

om patent, innehåller komiterades förslag bland annat, att dy- ~ <s,v

lik ansökan skall beledsagas af tydlig och fullständig samt af erforderliga

ritningar, modeller och varuprof åtföljd beskrifning, hvaremot

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

åt patentmyndigheten skulle öfverlemnas att angående patenthandlingarnes

beskaffenhet i öfrigt meddela närmare föreskrifter. Mot sistnämnda

stadgande liar, som det synes med fog, blifvit anmärkt, att

detsamma innebär en alltför vidsträckt fullmagt för patentmyndigheten,

hvarigenom denna komme att ingripa i sådant, som endast tillhörde

lagstiftningen. De närmare föreskrifter i ämnet, som icke anse£ böra

inflyta i patentförordningen, torde också lämpligast meddelas antingen

i patentmyndighetens instruktion eller i särskilda reglementariska bestämmelser,

hvilka dock icke lära böra utfärdas förr än patentmyndigheten

fått tillfälle att i ämnet afgifva förslag.

é I sjelfva författningen torde för öfrigt i förevarande afseende böra

upptagas något fullständigare bestämmelser än de af komiterade föreslagna.

Såväl beskrifningen som de för uppfinningens tydliggörande

erforderliga ritningar synas sålunda, för att underlätta bestyret med

patentpublikationerna, böra ingifvas i två exemplar. Då vidare en fullständig

kännedom om de respektive uppfinningarne måste anses såsom

ett oeftergiflig! vilkor för patents meddelande, torde det med afseende

å beskrifningens innehåll böra uttryckligen stadgas, att densamma

skall vara så tydlig och fullständig, att sakkunnig person med

ledning deraf kan utöfva uppfinningen. Såväl vid förpröfningen som

i händelse af möjligen uppkommande tvist om patenträttighet torde det

slutligen vara fördelaktigt, om patentsökanden tvungits att redan från

början noggrant angifva och begränsa sina patentanspråk. På grund

häraf har, med upptagande af ett i flere utländske patentlagar förekommande

stadgande, sökanden fått sig ålagdt att ej mindre i ansökningen

uppgifva uppfinningens benämning, än ock i beskrifningen bestämdt

angifva hvad han anser vara det nya i uppfinningen.

På sätt styrelsen för svenska slöjdföreningen och Kommerskollegiet

anmärkt, synes deremot ingifvandet af modeller och varuprof icke

böra fordras i andra fall, än då sådant för uppfinningens tydliggörande

är oundgängligen behöflig!.

På de inom Högsta Domstolen anförda skäl har jag trott det böra

åläggas utrikes bosatt patentsökande att vid ansökningen foga sjelfva

vfullmagten för det ombud, hvithet han är skyldig att för sig ställa,

äfvensom att denna fullmagt bör vara så vidsträckt, att den innefattar

rätt att å hufvudmannens vägnar svara icke allenast vid domstol utan

i allt hvad patentet angår.

Om i författningen uttryckligen angifves, att patent icke må meddelar

annat än åt uppfinnaren och dennes rättsinnehafvare, torde det

äfven böra åläggas patentsökande, som ej sjelf är uppfinnare, att vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

7

patentansökningen foga de handlingar, som styrka hans anspråk såsom

innehafvare af uppfinningen.

Det af komiterade från nu gällande patentlag upptagna stadgandet,

att, derest sökanden ingifvit beskrifningen med dess bilagor förseglad,

förseglingen ej må brytas förr än ärendet till pröfning företages, lär

svårligen äfven vid en förpröfning, anordnad i öfverensstämmelse med

komiterades förslag, alltid kunna iakttagas. Om, på sätt vid 10 § föreslås,

patentskyddet får vidtaga redan med ansökningens ingifvande,

synes ett dylikt stadgande ej heller vara af något särskilt behof påkalladt.

Synnerligen önskvärd! är, att patentlagstiftningen så anordnas, att

den icke genom onödig formalism lägger hinder i de patentsökandes

väg. Ur denna synpunkt torde sättet för meddelanden emellan patentsökande

och andra parter, å ena, samt patentmyndigheten, å andra sidan,

böra särskild! beaktas, likasom ock de åtgärder patentmyndigheten

har att vidtaga, då ansökningshandlingar inkommit i ofullständigt skick.

I förenämnda hänseende har jag med upptagande af en utaf en reservant

inom komitén framstäld åsigt, som sedermera äfven vunnit understöd

inom Högsta Domstolen, trott det höra ej mindre medgifvas patentsökande

och öfriga vederbörande, som hafva med patentmyndighet

att skaffa, att skriftligen med posten utan mellanhand af ombud vända

sig direkt till patentmyndigheten, än ock åläggas nämnda myndigheten

att i vissa fall på samma sätt efter uppgifven adress meddela sig med

vederbörande. En dylik anordning är visserligen hittills hos oss temligen

oförsökt och ett förslag om dess införande torde kanske just på

grund häraf möta åtskilliga betänkligheter. En närmare bekantskap

med förfarandet skall dock, enligt min öfvertygelse, utvisa, att detsamma

icke är svårare att tillämpa härstädes än i utlandet, der det

länge varit användt, samt att de fördelar, det bereder den patentsökande

allmänheten, vida motväga det ökade besvär, det möjligen kan

tillskynda patentmyndigheten.

Hvad åter angår den påföljd, som bör stadgas för underlåtenhet

att iakttaga de formela föreskrifterna rörande patenthandlingarnes beskaffenhet,

så synes det ur den ofvan angifna synpunkten icke kunna

försvaras att låta ett formelt fel omedelbart föranleda patentansökningens

afslående. Patentmyndighetens pligt att i vissa fall genom

direkt korrespondens meddela sig med den patentsökande allmänheten

torde här företrädesvis böra komma till användning, och

patentmyndigheten har derför fatt sig ålagdt att, derest sökanden ej

med afseende å patentansökningen och dess bilagor iakttagit hvad ho
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

nom ålegat, och anledning ej förekommit att med hänsyn till ansökningens

innehåll eller öfriga i 6 § angifna omständigheter genast afslå

ansökningen, hålla sökanden tillhanda skriftlig underrättelse, att handlingarna

icke äro kompletta, eller, om fullständig adress i ansökningen

uppgifvits, till honom öfversända sådan underrättelse med posten. Fullgör

ej sökanden sedermera inom viss af patentmyndigheten bestämd

tid hvad som brister, torde deremot patentansökningen böra anses

förfallen.

6, 7 §§. Jag delar fullkomligt komiterades åsigt derutinnan, att om man

också, i fråga om patentärendens behandling, måste såsom principiell

riktigast beteckna det så kallade förpröfningssystemet, enligt hvilket

ett patents alla både materiela och formela förutsättningar göras till

föremål för en fullständig undersökning från patentmyndighetens sida,

det dock icke bör ifrågasättas att i vårt land söka införa ett dylikt

förfarande. Oafsedt att detsamma äfven i de länder, der det fullständigast

genomförts, visat sig, särskild! i fråga om pröfning af uppfinningars

nyhet, otillräckligt för sitt ändamål, hvilket för öfrigt äfven

torde ligga i sakens natur, är det nemligen i följd af de vidlyftiga

undersökningar, som deraf påkallas, och de mångsidiga tekniska insigter,

som det förutsätter hos patentmyndigheten, förknippadt med så

betydande kostnader, att man redan på denna grund måste rygga tillbaka

för dess tillämpande. Erkännes emellertid den princip, på hvilken

detta system hvilar, torde äfven hvarje åtgärd, hvarigenom möjlighet

till eu fullständigare och mera omfattande förpröfning beredes, böra

betecknas såsom ett framsteg; och synes det på denna grund uppenbart,

att komiterades förslag skulle ej obetydligt vinna i styrka genom

en förening med det i utlandet flerstädes tillämpade så kallade uppbudssystemet,

enligt hvilket patentmyndigheten genom offentligt uppbud

lemnar allmänheten tillfälle att inkomma med invändningar mot

ifrågasatta patenters beviljande samt sålunda sökor att åt förpröfningen

gifva en kontradiktorisk form. Komiterade hafva visserligen häremot

invändt att, då uppbudet icke kunde tilläggas preclusiv verkan,

komme vederbörande industriidkare antagligen icke att begagna sig af

det erbjudna tillfället att motsätta sig beviljandet af patent, enär de

i alla händelser efter patentets meddelande kunde i vanlig ordning

väcka talan om dess annullering. Den nyligen i Tyskland vunna erfarenheten

gifver dock icke stöd för ett dylikt antagande, utan har

man i detta land haft allt skäl att lyckönska sig till uppbudsförfarandets

införande. Från den 1 Juli 1877, då den nya tyska patentlagen

trädde i kraft, till utgången af år 1879, framkallade nemligen 11,051

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 20.

9

af »flas Patentamt» företagna uppbud 2,039 invändningar, Indika åter

gåfvo anledning till att 539 patentansökningar afslogos. År 1880 föranledde

4,422 då företagna uppbud 897 invändningar och 300 afslag.

År 1881 eller det sista år, för hvilket statistiska uppgifter funnits att

tillgå, hade att uppvisa 4,751 uppbud, 955 invändningar och 313 afslag,

hvilket otvetydigt synes häntyda på, att uppbudsförfarandet i

Tyskland med hvarje år visar sig mer och mer motsvara det dermed

afsedda ändamålet. Det är för öfrig! icke endast i Tyskland, som

ifrågavarande förfarande befunnits praktiskt. England, som först infört

detsamma, har i sin nya patentlag bibehållit det, och äfven i den

norska patentkomiténs nu föreliggande förslag har det blifvit upptaget.

I Danmark förordades det år 1874 af såväl Landstinget som Folketingets

utskott. Att på förhand hindra uppkomsten af ett skenpatent,

hvilket vid en tillämpning af uppbudssystemet kan ske genom en

enkel anmälan hos patentmyndigheten, måste väl ock vara vida mer

betryggande emot oberättigade anspråk, än att sedermera, då kanske

redan marknaden är öfversvämmad af obehörigen tillkomna alster, underkasta

sig den osäkerhet, som en process för utverkande af patentets

upphäfvande kan medföra. Huru för öfrigt härmed än må

förhålla sig, bör det icke förbises, att genom det nu föreslagna förfarandet,

utan något nämnvärdt ökadt arbete för patentmyndigheten och

utan särskild kostnad för de patentsökande, berodes möjlighet till en

fullständigare förpröfning och på grund häraf äfven ett säkrare skydd

för lagligen bestående patenträttigheter.

Såsom redan blifvit an ty dt, innefattar uppbudet ett vädjande till

den i saken intresserade allmänheten att sjelf fullständiga de ofullkomligheter

i patentmyndighetens förberedande undersökning, som ej

kunna förekommas. Tydligt är dock, att ett dylikt vädjande icke är

påkalladt i andra fall, än då nämnda undersökning icke i och för sig

gifvit tillräcklig anledning till patentansökningens afslående. Om således

patentmyndigheten vid företagen pröfning finner uppfinningens

föremål icke vara af sådan beskaffenhet, att patent derå enligt lag

må meddelas, eller att uppfinningen uppenbarligen icke är ny, eller

har sökanden uppgifvit annan som uppfinnare, men försummat visa,

att han är dennes rättsinnehafvare, eller underlåtit erlägga föreskrifven

patentafgift, så finnes naturligen intet skäl, hvarför icke ansökningen

utan vidare skulle afslås. Uppbudet skulle deremot komma till användning

i de fall, då den förberedande undersökningen icke gifvit

anledning till ansökningens afslående. Patentmyndigheten skulle då i

Bill. till Rilcsd. Prof. 1884i 1 Kami. 1 Afd. 12 Raft. '' 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Nongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 20.

10 §.

allmänna tidningarne införa kungörelse om ansökningen med angifvande

af dess hufvudsakliga innehåll, hvarefter under viss tid, hvilken

lämpligen synes kunna bestämmas till två månader, ansökningshandlingarna

borde hos patentmyndigheten hållas tillgängliga för allmänheten

med rätt för en hvar att mot ansökningens bifallande framställa

invändningar. Efter uppbudstidens slut skulle patentansökningen

sedermera företagas till slutlig pröfning tillsammans med möjligen inkomna

invändningar samt patentmyndigheten efter omständigheterna antingen

afslå ansökningen eller meddela det sökta patentet. Det ligger

härvid i sakens natur, att då afsigten med uppbudet endast varit ett

fullständigande af den patentmyndigheten eljest åliggande förpröfningen,

bör ett meddelande af patent utan afseende å framstäld invändning

icke föranleda dertill, att en sådan invändning efter patentets

meddelande icke å nyo kan i laga form framställas och pröfva^.

Kontrollen öfver att patentskyddet icke kommer någon obehörig

till del måste äfven i sista hand öfverlemnas åt den i saken

intresserade.

Om bestyret med patents publicerande, på sätt komiterade föreslagit,

från vederbörande patenthafvare öfverflyttas på patentmyndigheten,

torde skäl saknas att ålägga nämnda myndighet att utfärda

patentbrefven efter anslag eller att eljest, utom genom föreskrifna

publikationer, underrätta vederbörande om patentansöknings

bifallande.

Då för erforderlig kännedom om meddelade patent icke oundgängligen

lär erfordras offentliggörandet af alla beskrifningen möjligen

åtföljande bilagor utan endast sådana, sopi äro för det afsedda

ändamålet jiödiga, torde stadgandet härom böra i sådant syfte

ändras.

Enligt komiterades förslag skulle, i likhet med hvad för närvarande

eger rum, patenttiden räknas först från patentbrefvets utfärdande.

De fleste nyare patentlagar räkna emellertid nämnda tid från

den dag, då ansökningen inkom. Det synes äfven vara principielt rigtigast

att på uppfinnaren sjelf må bero, vid hvilken tidpunkt skyddet

för hans uppfinning skall börja; och i synnerhet torde detta vara i sin

ordning vid användning af uppbudssystemet, som eljest lätt nog kunde

gifva anledning till betänkliga missbruk.

Komiterade hafva föreslagit en inskränkning i den allmänna patenttiden

för det fall, att någon, som utrikes erhållit patent å en uppfinning,

sedermera härstädes söker få samma eller väsentligen lika uppfinning

patenterad. .Patent skulle då härstädes icke få meddelas för

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

11

längre tid än det i utlandet meddelade patentet förblefve gällande.

Såsom motiv för denna inskränkning har anförts, att vår industri och

handel eljest skulle råka i en ogynsam ställning gent emot utlandets.

Då emellertid, på sätt inom Högsta Domstolen anmärkts, denna ställning

i allt fall ej blefve ogynsammare, än derest patent å uppfinningen

aldrig varit annorstädes än här i riket meddeladt, samt stadgandet

för öfrigt äfven med de modifikationer, som af Kommerskollegiet

deruti föreslagits, lätt nog torde kunna föranleda till åtskilliga förvecklingar

och svårigheter, har detsamma blifvit ur författningen uteslutet.

Redan den år 1873 i Wien församlade patentkongressen förordade

att genom en stigande afgiftsskala lägga i uppfinnarens intresse

att så snart som möjligt låta ett gagnlöst patent förfalla. Tillvaron

af dylika patent kunna nemligen uppenbarligen icke annat än

skada de industrier, inom hvilka de förekomma. Andra skäl tala äfven

för en dylik anordning, som för närvarande är iakttagen i alla

nyare patentlagar. Under det nemligen patenthafvaren vid patenttidens

början ofta utan motsvarande fördel måste vidkännas betydande utgifter

för uppfinningens tillämpning och spridning, bör uppfinningens

afkastning och dermed äfven dess förmåga att bära patentafgifter under

patenttidens fortgång successivt stegras. Komiterade hafva äfven

så till vida upptagit ifrågavarande princip, som patentafgiften satts

lägre för de två första åren, nemligen till 50 kronor per år, än för

den efterföljande patenttiden, då den för hvarje år skulle utgå med

100 kronor.

Eu något mera graderad afgiftsskala torde dock böra tillämpas,

derest det afsedda målet verkligen skall ernås. Men härförutom

höra afgifterna i sin helhet ej obetydligt nedsättas, derest de icke

skola verka hämmande på patentväsendets utveckling. Dessa afgifter

böra nemligen- uppenbarligen icke sättas högre, än att å ena sidan

patentmyndigheten beredes fullt tillräckliga inkomster, samt å andra

sidan gagnlösa patent omintetgöras. Båda dessa syften synas dock

kunna ernås med ej obetydligt lägre utgifter än de af komiterade föreslagna,

hvilkas sammanlagda belopp för ett under 15 år gällande patent

skulle uppgå till 1,400 kronor.

Den afgift, som skall åtfölja pateiitansökningen, lär dock icke

kunna bestämmas till lägre belopp än det af komiterade ifrågasatta,

eller 50 kronor, enär, då ovisst är om och huru länge några ytterligare

afgifter komma att betalas, den första afgiften bör vara afsedd

att företrädesvis betäcka kostnaderna för patentärendets behandling

och patentets offentliggörande. Härvid möter visserligen den betänk
-

ii §■

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 20.

lighet, att om stämpelafgiften för patentbrefvet bibehölles oförändrad

till det belopp, hvartill densamma enligt gällande stämpelförordning

och med beräkning af fix patenttid af 15 år för alla patent skulle uppgå

eller 105 kronor, komme utgifterna för ett patents erhållande att utgöra

155 kronor, eu summa alltför betungande för en fattig uppfinnare,

hvilken, först sedan uppfinningens industriela användbarhet blifva

åtminstone i viss mån erkänd genom patentet, kan vara i tillfälle

att förskaffa sig låneunderstöd för uppfinningens bringande till utöfning.

För undanrödjande häraf lär emellertid chefen för finansdepartementet

vara betänkt på att föreslå Eders Kongl. Maj:t aflåtande

af framställning till Riksdagen om stämpelafgiftens nedsättning till

25 kronor.

Hvad åter beträffa]- den öfriga patenttiden, torde årsafgifterna

lämpligen kunna anordnas så, att patenthafvaren för hvarje af det andra,

det tredje, det fjerde och det femte patentåret i förskott erlägger

25 kronor, för hvarje af de följande fem åren 50 kronor och för

hvarje af de fem sista åren 75 kronor. Sammanräknade beloppet

af de afgifter, som skulle erläggas för ett Under hela den faststälda

patenttiden fortfarande patent, komme sålunda att uppgå till 775

kronor eller, med tillägg af stämpeln, 800 kronor, ett belopp, som

fördeladt på femton år icke torde böra anses betungande för en uppfinning

af den betydenhet, att densamma verkligen förtjenar att patenteras,

särdeles om man besinnar, att deruti äfven inbegripes den

med patentets offentliggörande förknippade kostnad, hvilken hittills

omedelbart drabbat patenthafvaren.

Afgifterna för ett patent med samma patenttid som den nu föreslagna

utgöra sammanlagdt i Tyskland 4,717 kronor (5,300 riksmark), i

Frankrike 1,080 kronor (1,500 francs) och i Österrike 1,071 kronor (700

floriner). I Belgien äro afgifterna för 15 år 864 krono*!- (1,200 francs) och

för 20 år 1,512 kronor (2,100 francs), i England för 14 år 2,772 kronor

(154 t) och i Amerika för 17 år 121 kronor (35 dollars). Enligt norska

lagförslaget skulle afgifterna uppgå till 625 kronor. .

En beräkning af de inkomster, som med den nu i fråga satta anordningen

skulle beredas patentmyndigheten, möter visserligen åtskillig:!

svårigheter, men med temlig visshet synes dock kunna antagas, att

de föreslagna afgifterna skola till fullo förslå till bestridande af kostnaden

för patentpublikationerna och patentmyndighetens öfriga utgifter,

äfvensom inom kort derutöfver lemna tillgång till aflöning af den

för patentärendens handläggning nödiga personalen. Antalet i vårt

land beviljade patent har nemligen under senare tider nästan med

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 20.

13

hvarje år högst betydligt ökats. °) Sistlidet år inkommo till Kommerskollegiet

510 patentansökningar, af hvilka 44 afslogos och 466 ledde

till patents beviljande. Den nya författningens tillämpning torde emellertid

föranleda dels, att ett större antal ansökningar blifva afslagna

eller förfalla, dels ock möjligen att icke så många uppfinningar af mindre

värde patenteras. Utan att allt för myckét misstaga sig, synes man

dock kunna antaga, att åtminstone 400 patent komma att meddelas

under det första året, sedan den nya författningen trädt i kraft, eller år

1885, äfvensom att sedermera för hvarje år, åtminstone under en tidsföljd

af 15, 20 år, antalet af beviljade patent kommer att öfverstiga det föregående

årets med minst 5 procent, och således uppgå under 1886 till 420,

under 1887 till 441 o. s. v. Ensamt genom den i fråga varande afgiften

för patents erhållande skulle således patentmyndigheten beredas

en årlig inkomst af respektive 20,000, 21,000, 22,050 kronor o. s. v.

Huru afkastningen af de senare patentårens afgifter kommer att utfalla,

beror naturligtvis på huru länge patenten i allmänhet kunna antagas

gälla. Hittills har eu betydande minskning gemenligen inträdt

under tredje och fjerde patentåret, hvartill grunden torde vara att söka

i det med det förstnämnda af dessa år vidtagande utöfningstvånget.

Med den nya författningens tillämpning torde skyldigheten att erlägga

årliga patentafgifter komma att redan före nämnda, tidpunkt medföra

en liknande verkan. Den norska patentkommissionen har antagit, att

vid det andra patentårets ingång endast sjutio procent af det ursprungligen

beviljade antalet patent komma att qvarstå, vid tredje patentårets

ingång femtio procent, vid fjerde patentårets ingång fyrtio procent, samt

att en successiv minskning år från år sedermera kommer att inträda i

detta antal, så att endast omkring fem procent hinna fram till det femtonde

året eller med andra ord, att af 400 år 1885 beviljade patent endast

20 äro i kraft under år 1899. Enligt denna beräkningsgrund och

med antagande, på sätt nyss blifvit nämndt, att beviljade patent utgöra

år 1885 400, år 1886 420 o. s. v., skulle patentmyndighetens inkomster

af patentafgifter uppgå under år 1899 till 126,375 kronor.00) Denna

*) Åntalot beviljade patent utgjorde:

1858 .

.......................... 41.

1375..........

............... 226.

1880 .........

............. 406.

1863 .

....................... 181.

1876 ..........

................. 235.

1881..........

................. 400.

1868 .

.......................... 146.

1377..........

................ 261.

1882 .........

................. 440.

1873 .

1874 .

......................... 178.

........................ 188.

**) Införande patentafgifter:

.................. 20,000 kr.

1878 .........

1879 ..........

................. 285.

............... 327.

1883 ..........

................. 466.

1885

1890 .........

......... 54,675 kr.

1895 ......

...... 96.550 kr.

1886

.................. 28,000 »

1891 .........

......... 63,300 »

1896 ........

....... 105,000 »

1887

................. 34,400 »

1892 ........

......... 71,675 »

1897 ........

....... 112,800 »

1888

................. 40,125 »

1893 .........

.:....... 79,750 »

1898 ........

....... 119^925 »

1889

.................. 45,775 u

1894 .........

......... 87,600 »

1899 ......

...... 126,375 »

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 20.

beräkning är naturligtvis i viss mån osäker och möjligen upphöra patenten

tidigare att gälla, än norska komissionen antagit, men å andra sidan

har ej tagits i beräkning afgiften för ansökningar, som sedermera afslås

eller förfalla, och icke heller inkomsterna af äldre patent, som enligt

27 § utbytas mot nya, livilka inkomster under första åren icke

torde blifva obetydliga. Ej heller har medtagits den särskilda stämpelafgiften

för patentbrefvet.

Ändamålet, med det jemväl i nu gällande patentförordning förekommande

stadgandet om skyldighet för patenthafvare att i vissa fall

för sig ställa ombud är endast, att alltid någon inom riket må finnas,

som är behörig att i hvad patentet angår svara för patenthafvaren.

På sätt komiterade sjelfve antydt, är också, i händelse af underlåtenhet

att ställa sig; detta stadgande till efterrättelse, ändamålsenligast att

åt offentlig myndighet öfverlemna att utse sådant ombud, hvarom här

är fråga. Patentmyndigheten lär dock icke lämpligen kunna öfvertaga

detta bestyr. Deremot synes intet skäl förefinnas, hvarföre man icke

skulle uppdraga åt allmänna domstolarne att i förekommande fall efter

anmälan utse de erforderliga ombuden. På grund häraf och då den

af komiterade föreslagna påföljden för uraktlåtenhet att ställa sig

ifrågavarande föreskrift till efterrättelse jemväl i öfrig! föranledt befogade

anmärkningar, torde komiterades förslag i denna del böra ersättas

af ett stadgande i nu angifna syfte.

På sätt komiterade föreslagit, synes i fråga om utfinnandet åt

lämpliga garantier för att en uppfinning, hvarå patent meddelats, äfven

må komma till en för samhället nyttig utöfning, det så kallade

utöfningstvånget fortfarande i främsta rummet böra komma till användning.

Härvid torde dock, oafsedt de anmärkningar som af Kommerskollegiet

blifvit framställa mot det under § 11 i komiterades förslag

upptagna stadgandet, någon annan kontroll icke erfordras derå, att

behörig utöfning af en patenterad uppfinning verkligen kommer till

stånd, än att, jemte det underlåtenhet att fullgöra hvad patenthafvaren

i berörda hänseende åligger förknippas med patenträttens förlust, del.

öfverlemnas åt den i hvarje särskild! fäll intresserade att om patentets

upphäfvande föra talan vid domstol. Det af komiterade förordade anmälningstvånget

har för öfrigt ur alla nyare patentlagar uteslutits såsom

gagnlöst och olämpligt.

I öfverensstämmelse med hvad af Kommerskollegiet och inom Högsta

Domstolen yrkats, torde patentmyndigheten böra erhålla rätt att

vid patents beviljande eller sedermera, på derom gjord framställning,

undantagsvis meddela anstånd med eu uppfinnings bringande till verk
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Koncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

15

stollighet, utöfver hvad i allmänhet stadgas. Den i sådant afseende

nu medgifna tid af fyra år från patenträttens uppkomst synes härvid

lämpligen kunna bibehållas oförändrad.

Till förekommande af undantagsfallens alltför stora talrikhet torde

det emellertid äfven vara ändamålsenligt att medgifva en något längre

tidrymd, inom hvilken patenterad uppfinning enligt regeln bör vara

bragt till utöfning. Så väl inom Högsta Domstolen som af de sakkunnige,

till hvilka det nu anmälda författningsförslaget varit öfverlemnadt

till granskning, har också ur denna synpunkt framhållits, att

den nu i berörda hänseende faststälda tid af två år vore för knappt

tillmätt; och torde på grund häraf ifrågavarande tidrymd lämpligen

böra utsträckas till tre år, hvilket äfven öfverensstämmer med hvad

den tyska lagen för motsvarande fall stadgar.

Det kan dock någon gång inträffa, att äfven med det längsta medgifna

uppskof en uppfinnings utöfning härstädes måste blifva förknippad

med så betydande kostnader och svårigheter, att fördelarne af

patentet derigenom skulle öfver höfvan förminskas. Så kan t. ex. inträffa

i fråga om vissa dyrbarare maskiner, som endast undantagsvis härstädes

kunna vinna afsättning. För dylika särskilda undantagsfall synes

patentmyndighet böra ega rätt att alldeles efterskänka utöfningstvånget

samt i dess ställe föreskrifva andra åtgärder, genom hvilka patenthafvaren

må anses hafva uppfylt vilkoret om utöfning af uppfinningen,

såsom exempelvis genom utställande af modeller eller ritningar eller

på annat dylikt sätt.

Komiterade hafva vidare föreslagit, att den i allmänhet stadgade

påföljden för underlåtenhet att inom föreskrifven tid bringa en patenterad

uppfinning till utöfning icke skulle inträda, derest patenthafvaren

kunde visa giltig anledning för nämnda underlåtenhet. På de af Kommerskollegiet

anförda skäl torde dock detta stadgande böra ur författningen

uteslutas.

Under 15 § i komiterades författningsförslag upptagas två fall, i

hvilka den i allmänhet stadgade verkan af patent undantagsvis ej skulle

inträda. Det första af dessa afser den händelse, att någon vid den

tid, då ansökning om patent ingifves, redan är i utöfning af den uppfinning,

hvarom fråga är, eller vidtagit åtgärder för sådan utöfning, i

båda fallen dock utan att hafva utöfvat uppfinningen så öppet, att densamma

derigenom förlorat sin egenskap af nyhet. Genom det senare

stadgandet åter skulle bestämmas, att inrättningar å fartyg eller andra

fortskaffningsmedel, som endast tillfälligtvis inkommit i riket, finge

utan hinder af patent begagnas. På sätt Högsta Domstolen yrkat,

16 §.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

torde det första af dessa stadganden böra affatta^ i något tydligare

ordalag, så att deraf otvetydigt framgår, att undantaget eger rum

så snart väsentliga åtgärder för utöfning af en uppfinning blifvit vidtagna,

hvaremot det senare stadgandet, såsom öfverflödigt och möjligen

vilseledande, synes böra ur författningen uteslutas.

p §■ I öfverensstämmelse med hvad komiterade hemstält, synes en

tillämpning hos oss af det så kallade licenstvånget icke böra i vidare

mån ifrågasättas än att åt Kongl. Maj:t förbehålles rätt att, då något

statens verkliga behof sådant påkallar, föreskrifva, att en patenterad

uppfinning skall upplåtas till statens eller allmänhetens fria begagnande.

Beloppet af den ersättning, som härvid bör utgå till patenthafvaren,

torde lämpligen kunna bestämmas i enahanda ordning, som är för

expropriationsfrågor stadgad.

is §. Det har redan framhållits, att då förpröfningen, enligt sakens na
tur,

icke kan anordnas så, att den utesluter möjligheten af att patent

meddelas å en uppfinning, som icke bort patenteras, kontrollen härå i

sista hand måste öfverlemnas åt allmänheten. På sätt inom Högsta

Domstolen anmärkts, torde dock rättighet att anställa talan om ett

patents ogillande icke böra tillerkännas annan än den, hvars rätt särskildt

kan anses vara eller blifva genom patentet förnärmad. Derest

det under 17 § i komiterades förslag förekommande stadgandet i öfverensstämmelse

härmed affattas, bör rätt till dylik talans anställande

jemväl uttryckligen tillerkännas allmän åklagare för de fall, då det allmännas

intresse sådant påkallar.

20 §. I särskild! afgifvet yttrande har en ledamot af komitén framhållit

såsom ett önskningsmål, att alla patenttvister måtte i första instans

upptagas och handläggas af en och samma domstol. Samma tanke

har sedermera uttalats såväl inom Högsta Domstolen som vid det fjerde

nordiska juristmötet i Köpenhamn. Det lär väl ej heller kunna bestridas,

att en dylik koncentrering af patentmålens handläggning erbjöde

den bästa säkerhet för att dessa mål blefve med tillbörlig sakkännedom

och följdriktighet behandlade. På sätt inom Högsta Domstolen

yttrats, äro nemligen tvister om patenträtt af alldeles särskild

art. Deras afdömande fordrar i hög grad vana vid behandlingen af

sådana mål samt lätt tillgång på sakkunniga personer och på sådana

faktiska upplysningar, som lämpligast från patentmyndighet kunna meddelas.

Hvad sålunda blifvit anfördt gäller dock företrädesvis tvister om

patents giltighet, hvilka i de flesta fall torde påkalla lösning af ett

eller annat af patenträttens mera invecklade spörsmål; och torde på

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

17

grund häraf dylika tvister äfvensom frågor om expropriation af patent

höra i första instans upptagas och handläggas af Stockholms rådstufvurätt.

Redan inom Högsta Domstolen har för öfrigt framhållits, att

härigenom lika litet bildas hvad man kallar en specialdomstol som genom

den nyligen vidtagna liknande anordningen i afseende å frågor

om inteckning i jernväg.

Deremot torde det vara med gällande processuela grundsatser mindre

öfverensstämmande att äfven för tvister om intrång i patenträtt

stadga ett motsvarande undantag från de allmänna reglerna om forum

i brottmål. Med afseende å bevisningen, vittnens hörande o. d. är

det ofta af synnerlig vigt, att dylika tvister i första hand upptagas af

domstolen i den ort, der intrånget blifvit begånget.

Den norska patentkommissionen har äfven funnit sig föranlåten

att göra en liknande åtskilnad i fråga om forum i tvister angående

patents giltighet och i mål rörande intrång i patenträtt.

Då för patentmyndigheten kännedom om utgången af patenttvister 21 §.

endast lär vara af nöden, der klandertalan blifvit gillad, torde domstols

åliggande att till patentmyndigheten insända gifna domar böra inskränkas

till nämnda fall.

De erinringar, som vid § 20 i komiterades förslag blifvit inom 22 §.

Högsta Domstolen framstälda, hafva ansetts påkalla något förändrade

bestämmelser i afseende å patentbrott, och hafva på grund häraf motsvarande

stadganden i författningsförslaget erhållit den lydelse, som

utaf fyra af domstolens ledamöter föreslagits, med den afvikelse allenast

att, med upptagande härutinnan af komiterades mening, äfven intrång

i patenträtt genom varutillverkning ansetts icke höra stralfas,

om ej gerningen föröfvats med vetskap om dess rättskränkande beskaffenhet.

På de utaf en ledamot inom Högsta Domstolen anförda skäl och

i öfverensstämmelse med hvad i de af svensk-norsk-danske komiterade

uppgjorda lagförslag angående skydd för varumärken blifvit hemstäldt

har derjemte bötesbeloppets maximum blifvit höj dt till 2,000 kronor.

Likaledes, med anledning af hvad vid ärendets behandling inom 33 §.

Högsta Domstolen förekommit, har det under § 21 i komiterades förslag

förekommande stadgandet ansetts böra utbytas mot en i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med innehållet af § 14 i nu gällande patentlag

affattad föreskrift.

Artikel 4 i Pariserkonventionen har följande lydelse: 25 §.

»Den, som i någon af de kontraherande staterna i behörig ordning

gjort ansökan om erhållande af patent, om skydd för mönster

Bill. till Piksd. Prut. 1884. 1 Sami. 1 A/d. 12 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

37 §.

eller modell eller för varu- eller lian delsmärke, skall under förbehåll af

tredje mans rätt för ansökan i de öfriga staterna ega företräde under

tid, som bär nedan bestämmes.

Till följd häraf skall ansökan,'' som af honom sedermera inom nyssnämnda

tid göres i någon af unionens öfriga stater, icke anses kraftlös

på grund af åtgärder, vidtagna under mellantiden, såsom enkannerligen

dylik ansökan af annan person, uppfinningens offentliggörande

eller dess utöfvande af tredje man, falbjudande af exemplar utaf mönstret

eller modellen, begagnande af märket.

Tiden för tillgodonjutande af ofvan omförmälda företrädesrätt utgör

sex månader för patent, samt tre månader för mönster eller modeller

äfvensom för varu- eller handelsmärken. För länder utom Europa

ökas tiden med en månad.»

De i 25 § föreslagna stadgandena hafva tillkommit med afseende

å nämnda artikel och för att möjliggöra Sveriges tillträde till Pariserkonventionen.

Likartad bestämmelse återfinnes i nya engelska patentlagen

af den 25 Augusti 1883, section 103.

Den nya författningen har icke erhållit tillbakaverkande kraft, men

man har ansett att åt innehafvare af ett patent, utfärdadt enligt äldre

lag, bör beredas möjlighet att få patentet utbytt mot ett patent enligt

den nya författningen, dock att den sammanlagda patenttiden icke får

öfverstiga 15 år. Vilkoret för erhållandet af nytt patent måste dock

vara, att uppfinningen enligt nya författningen är patenterbar; patenthafvaren

skall således ingifva ny ansökning, å hvilken nya författningens

bestämmelser skola i allo tillämpas, med iakttagande naturligtvis att vid

pröfningen af uppfinningens nyhet afseende ej får fästas vid uppfinningens

öppna iitöfning under tiden mellan det äldre patentets meddelande

och den senare ansökningen.

Af synnerlig vigt för en sund utveckling af patentväsendet är

sammansättningen af den myndighet, åt hvilken patentärendens handläggning

i första hand anförtros, äfvensom sättet för meddelade patents

offentliggörande.

Jag har redan redogjort för komiterades förslag i förstnämnda

hänseende, enligt hvilket Kommerskollegiet fortfarande skulle taga befattning

med dylika ärenden. På sätt inom Högsta Domstolen jemväl

blifvit framhållet, torde det emellertid icke vara behöfligt eller ens

lämpligt att i samma förordning, som afser att ordna de rättsförhål
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 20.

19

landen, som hafva sammanhang med patentväsendet, meddela bestämmelser

angående benämningen och organisationen af den administra

tiva myndighet, som skall hafva att handlägga patentärenden, och dessutom

utgör frågan om organisationen af det embetsverk, som är afsedt

att träda i Kommerskollegiets ställe, för närvarande föremål för

behandling inom en för sådant ändamål särskild! nedsatt komité, hvars

underdåniga betänkande redan under loppet af nästa månad torde

vara att motse; och hoppas jag att derefter få underställa Eders

Kongl. Maj:t denna fråga inom sådan tid, att densamma må kunna

framläggas för den nu församlade riksdagen. Dock torde det tilllåtas

mig framhålla, att det väsentligaste vid patentmyndighetens sammansättning

otvifvelaktigt är, att densamma erhåller tillgång på erforderliga

tekniska krafter, hvarigenom möjlighet till en mera omfattande

och fullständig förpröfning beredes. Afhjelpes den brist,

som för närvarande i detta hänseende förefinnes, och som med den

nya författningens tillämpning uppenbarligen måste blifva än mera

känbar, och beredes tillgång till de ökade arbetskrafter, som för bestyret

med patentens publikation blifva erforderliga, synes emellertid,

för den händelse att organisationen af det nya verk, som skulle träda

i kollegiets ställe, icke skulle hinna genomföras till tiden för den nya

författningens trädande i kraft, något hinder i författningens bestämmelser

icke möta mot att låta kollegiet, äfven med dess nuvarande

organisation, tills vidare fortfara att vara patentmyndighet.

Hvad åter angår sättet för meddelade patents offentliggörande, så

torde med begagnande af de förebilder, som i detta hänseende numera

finnas att tillgå, och med de betydande inkomster, som genom den

nya författningens tillämpning beredas patentmyndigheten, och hvilka

inkomster äro afsedda för bland annat patentpublikationerna, ingen

svårighet böra möta vid att på ett tidsenligt och fullt tillfredsställande

sätt ordna denna angelägenhet.»

Sedan Departementschefen härefter uppläst författningsförslaget,

hemstälde Statsrådet att, i betraktande af patentinstitutionens stora

betydelse för det industriela lifvet, Kongl. Maj:t måtte genom nådig

proposition inhemta Riksdagens yttrande öfver det nu anmälda förslaget

till förordning angående patent och afvakta Riksdagens svar, innan

Kongl. Maj:t, efter slutlig pröfning, om ifrågavarande författnings utfärdande

i nåder förordnade.

Hans Maj:t Konungen behagade i nåder gilla

hvad Statsrådet sålunda hemstält samt befalla att, i

öfverensstämmelse med det af Departementschefen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 20.

nu upplästa förslag, nådig proposition skulle till Riksdagen

aflåtas af innehåll bilagan till detta protokoll

utvisar.

In fidem:

Axel Hegardt.

Stockholm, A''. L. Beckman, 1884.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.