Sök i Ratio Lex

Angående inköp och ombyggnad af Sundsvall-Torpshammars jernväg

1884-03-21 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1884:26, Angående inköp och ombyggnad af Sundsvall-Torpshammars jernväg

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

1

N:o 26.

Ant. till Eiksd. Kansli den 21 Mara 1884, kl. 3 e. m.

Kong!. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, angående inköp och

ombyggnad af Sundsvall-Torpshammars jernväg; gifven

Charlottenberg den 3 Mars 1884.

Kong].. Maj:t vill, med åberopande af närlagda utdrag af statsrådsprotokollet

öfver civilärenden för denna dag, härigenom föreslå

Riksdagen att

dels medgifva, att Sundsvalls jernvägsaktiebolags jernväg emellan

Sundsvall och Torpshammar med all dertill hörande materiel till den

myckenhet, som förefans vid 1882 års utgång, må för statens räkning

inköpas att tillträdas den 1 Januari 1885 mot en köpeskilling af tre

millioner sexhundrafemtiotusen kronor, hvilken erlägges sålunda, att

staten

l:o) eftergifver hvad vid jernvägens afträdande till staten återstår

oguldet af det bolaget beviljade statslån, hvilken återstod beräknas att

vid 1884 års slut utgöra......................................................... Kr. 1,396,884: 60;

2:o) den 2 Januari 1885, mot erhållande af de

utaf bolaget utstälda och i jernvägen intecknade

obligationer å tillhopa 600,000 kronor, erlägger till

bolaget deremot svarande belopp....................................... » 600,000: —

och 3:o) den 2 Januari 1886 till bolaget utgifver

återstoden med................................................................. » 1,653,115: 40,

Summa Kr. 3,650,000: —;

Bih. till Biksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afä. 18 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

dels godkänna jernvägsaktiebolagets vilkor om dess personals öfvergång

i statens tjenst under de af Styrelsen för statens jernvägstrafik i

dess skrifvelse af den 29 Februari innevarande år föreslagna förbehåll;

dels öfverlåta åt Kongl. Maj:t att fastställa de närmare vilkor, förbehåll

och bestämmelser, som vid aftals träffande med jernvägsaktiebolaget

och Sundsvalls stad kunna finnas erforderliga;

dels bevilja de, efter hvad ofvan är sagdt, till gäldande af den

kontanta köpeskillingen erforderliga belopp tillsammans kr. 2,253,115: 40;

dels ock ytterligare, för jernvägens ombyggnad till bredspårig och

anskaffande af rörlig materiel, bevilja ett anslag å 1,500,884 kronor

60 öre;

dels ock slutligen af förenämnda, för inköp af jernvägen samt dess

ombyggnad och förseende med rörlig materiel, äskade anslag, tillhopa

3,754,000 kronor anvisa till utgående

under år 1885 ............................................................ kronor 1,600,000: —

och under år 1886 ................................................... » 2,154,000: —

De till ärendet hörande handlingar skola vederbörande Utskott

tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl,

nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

3

Utdrag af protokoll öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i Statsrådet å Charlottenberg den 3 Mars 1884.

härvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

Hochschild,

Statsråden: von Steyern,

Themptander,

Röding,

von Krusenstjerna.

Departementschefen Statsrådet von Krusenstjerna anförde härefter:

»Sedan Sundsvalls jernvägsaktiebolag i en den 6 Augusti 1881

ingifven skrift alternativt hemstält, att staten skulle öfvertaga bolagets

jernväg mellan Sundsvall och Torpshammar mot visst pris och vissa i

öfrigt af bolaget föreslagna vilkor, samt Styrelsen för statens jernvägstrafik

i slutet af nästlidna år äfven inkommit med framställning i enahanda

syfte, anhåller jag nu att, efter det nödig utredning i ämnet

vunnits, få underställa Eders Kongl. Maj:ts pröfning denna fråga.

Ifrågavarande jernväg utgör i längd 57,i kilometer (5,34 mil) och

har en spårvidd af 1,067 meter (3,59 fot). Dess anläggande börjades

under år 1872 och banan var öppnad för trafik år 1875.

I sin den 6 Augusti 1881 ingifna skrift anför bolaget till en början

beträffande de förhållanden, under hvilka ifrågavarande bana tillkommit

:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

att efter det Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader redan i

December 1867 gjort underdånig framställning om angelägenheten, att

ett på tekniska, topografiska och ekonomiskt-statistiska undersökningar

grundadt system för jern vägs an läggningar i riket norr om Gefle—Dalajernvägen

blefve utarbetadt, Kongl. Maj:t den 16 April 1870 ej mindre

uppdrog åt bemälde styrelse att låta under samma år verkställa erforderliga

undersökningar för norra stambanans fortsättning norr om Gefle—

Dala-banan till Torpshammar eller annan punkt, hvarifrån jernväg lämpligen

kunde anläggas dels till Sundsvall och dels till riksgränsen, än

ock förordnade, att vid uppgörandet af plan och kostnadsförslag för

denna stambana skulle antagas, att den komme att byggas med spårvidd

af 3 fot 6 tum engelskt mått och med lättare öfverbyggnad än å

stambanorna i öfrigt;

att till åtlydnad häraf bemälde styrelse den 19 Maj 1871 inlemnade

betänkande och kostnadsförslag jemte tillhörande plankartor och

beskrifningar angående så väl norra stambanans fortsättning från Storvik

till Torpshammar som anläggning från Torpshammar dels af en bibana

till Sundsvall och dels af jernväg till riksgränsen, hvarvid styrelsen

yttrade: att undersökningarne egentligen afsett två särskilda jernvägsförbindelser,

af hvilka den ena från Sundsvall till riksgränsen med sin

fortsättning inom Norge till Trondhjem komme att förena Nordsjön med

Bottniska viken och sätta Jernband i förbindelse med ett alltid öppet

Imf samt, såsom utgörande ett helt för sig, blifva af särdeles stort och

allmänt gagn för Norrland äfven utan den andra jernvägen mellan Storvik

och Torpshammar, hvarigenom skulle åstadkommas Norrlands förbindelse

med hufvudstaden och landets öfriga jernbanor; och att anläggningskostnaderna,

som beräknats för bana med spårvidd af 3 fot

6 tum engelskt mått och skenor af 15,5 svenska skålpunds vigt per

löpande fot, skulle uppgå för den 5 mil 20,800 fot långa sträckan emellan

Torpshammar och Sundsvall till 2,241,000 kronor eller 401,773

kronor i medeltal per mil, hvartill komme anskaffandet af rörlig materiel,

upptagen till ett utgiftsbelopp af 50,000 kronor per mil;

att på grund af denna undersökning, hvilken gåfve vid handen

att statens afsigt vore att bygga jernvägarne norr om Gefle—Dalabanan

smalspåriga, samt med afseende derå, att norska stambanesystemet

var smalspårigt, Sundsvalls jernvägsaktiebolag bildades för att

i enlighet med den af Jernvägsbyggnadsstyrelsen uppgjorda planen

anlägga eu smalspårig jernväg i första rummet från Sundsvall till

Torpshammar och eventuelt från Torpshammar till riksgränsen;

att sedan bolaget den 29 December 1871 erhållit koncession samt

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

den 12 Januari 1872 för banans byggande beviljats statslån till 2b, eller

1,424,000 kronor, af beräknade kostnadsbeloppet 2,241,000 kronor, bolaget

konstituerades den 28 Februari sistlidna år samt började byggandet

så fort årstiden medgaf;

att visserligen redan vid 1873 års riksdag de förutsättningar,

hvarunder bolaget börjat anläggningen af en smalspårig bana, i viss

mån rubbades, emedan Riksdagen då fattade beslut, att banan från

Storvik till Torpshammar skulle byggas bredspårig; men då samma

Riksdag tillika enats om, att banan från Torpshammar till riksgränsen

skulle blifva smalspårig, ansåge bolaget sig fortfarande ej böra vidtaga

någon förändring i den faststälda planen för utförandet af sin jernväg;

att emellertid redan påföljande år så väl Riksdagen som Norges

Storting beslutade, att tvärbanan från Torpshammar till Trondlijem

äfven skulle utföras bredspårig, hvarigenom sista förutsättningen för

Sundsvall—Torpshammars-banans smalspårighet bortföll; och

att vid den tid, då sistnämnda beslut fattades, någon möjlighet

icke längre förefans för bolaget att frånträda den från början bestämda

spårvidden för Sundsvall—Torpshammars-banan, alldenstund hälften

af denna jernväg då redan någon tid varit trafikerad, samt återstoden

befans terrasserad, jemte det den rullande materielen redan var

levererad eller kontraherad, och härtill kom att, såsom följd af den

betydliga stegring af de med kostnadsförslagets upprättande gällande

arbets- och materialpris, hvilken under arbetsåren 1872—1874 egde rum

och föranledde omarbetning af kostnadsberäkningarne för banan emellan

Storvik och Torpshammar och för tvärbanan från Torpshammar till

riksgränsen, bolagets tillgångar så medtagits, att, icke blott en ny

aktieteckning af Sundsvalls stad till belopp af 1,000,000 kronor, utan

äfven eu upplåning af 400,000 kronor mot styrelsens borgen blifvit

nödig, på det bolaget måtte kunna fullborda jernvägsanläggningen,

hvilken ock år 1875 afsynades och uppläts för trafik.

I sin underdåniga skrift anför bolaget vidare, att efter denna tid

förslag flere gånger väckts om spårviddens förändring, och uppdrag

lemnats åt bolagets styrelse att vidtaga lämpliga åtgärder derför, på

grund hvaraf ock styrelsen låtit genom numera aflidne Kaptenen vid

Väg- och vattenbyggnadscorpsen E. Sandell uppgöra kostnadsförslag

för en sådan ändring, hvilket slutade å kronor 1,989,760; men att då

bolaget kommit till den öfvertygelsen, så väl att en ombyggnad af banan,

hvartill bolaget sjelft skulle upplåna medel, ingalunda vore med

bolagets ekonomiska intresse förenlig, derest icke staten under en eller

annan form dertill medverkade, som ock att staten sjelf, med stöd af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 26.

erfarenheten från sina bolagets bana angränsande bandelar, inom kort

skulle komma till full insigt derom, att statens egen fördel med nödvändighet

fordrade en förändring af spårvidden å bolagets bana, styrelsen

ansett afgörandet af ombyggnadsfrågan kunna och böra uppskjutas,

så länge bolaget mäktade att med befintlig materiel tillgodose

trafikens fordringar; att emellertid ett sådant uppskof icke längre vore

möjligt, sedan under år 1881 bolaget sett sig ur stånd att, jemte befordran

af, bland annat, mer än eu million centner till fraktning anmälda

trävaror från Refsundssjön, vederbörligen besörja den samtidigt

tillstötande trafiken af omkring 1,500,000 centner från Stödesjön, och

bolagets trafikchef anmält att, efter det under år 1882 blefve öppnad

ej mindre bandelen Ange—Ostavall, hvarigenom bolagets bana komme

i förbindelse med den stora virkesbassinen Holmsjön, der 4,000,000

centner i medeltal årligen framginge, än äfven hela tvärbanan till Trondhjem,

en tillökning i bolagets rullande materiel af mer än 100 procent

vore nödvändig; och att alltså, om den jernbana, som komme att förbinda

Vesterhafvet med Östersjön, skulle, såsom ursprungligen afsedt

varit, blifva en verklig transitobana, och icke utgöras af två bitar, hvilka

ej passade tillhopa, den härför nödiga ändringen af bolagets bana måste

verkställas ofördröjligen, innan bolaget fördubblat sin smalspåriga materiel

och vidtagit ytterligare nybyggnader, samt statsverket, enär de

lokala förhållandena icke medgåfve nödig utvidgning af omlastningsstationen

Torpshammar, betungats med en dyrbar anläggning vid Rombäck

af ny föreningsstation emellan statens och bolagets banor, helst

det äfven vore gifvet att, genom ett uppskof, förändringen, om den eu

gång på ett eller annat sätt komme till utförande, skulle onödigtvis

hafva fördyrats så väl till följd af de kostnader, som nedlagts för ny

materiel anskaffande och andra anordningar, som emedan bolagets

efter dess förmenande berättigade anspråk på ersättning i en eller annan

form måste växa i jemnbredd med tillväxten af den trafik, det

ansträngt sig tillgodose.

Med afseende å sättet och utvägarne för genomförande af den

nödiga spårviddsförändringen yttrar bolagsstyrelsen hufvudsakligen följande:

att enligt eu bilagd beräkning, till utgångspunkt för hvilken tagits

bolagets förmodade ställning vid 1882 års utgång, det visade sig:

att, om bolaget sjelft skulle verkställa ombyggnaden och för ändamålet

måste upptaga ett lån i öppna marknaden eller erhölle ett sådant på

vanliga vilkor af staten, bolaget skulle, i stället för ett till amortering

och utdelning påräkneligt nettoöfverskott å trafikmedlen af omkring

87,000 kronor för år, hafva att emotse en brist af 2,736 kronor och

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. '' Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

blifva ur stånd fullgöra amorteringen af sitt erhållna statslån; att åter,

i händelse staten antingen gåfve bolaget ett anslag utan återbetalningsskyldigliet

af 1,800,000 kronor (till hvilket belopp kostnaden för banans

ombyggnad och förseende med ny materiel m. in., till följd af dåmera

inträffade prisfall, skäligen borde kunna nedsättas) eller ock försträckte

bolaget samma belopp mot en annuitet af 4 procent, hvaraf 3 procent ränta

å oguldet kapital, samt tillåta, att så väl återstoden vid 1882 års slut af

statslånet, utgörande 1,411,447 kronor, som ock bolagets skuld 540,000

kronor till jernvägshypoteksfonden, Unge konverteras till enahanda annuitet,

bolagets utsigter i fråga om banans rentabilitet blefve ungefär lika

goda som för det dåvarande; att, om intetdera af dessa förslag funnes

antagligt å statens sida, hvars medverkan för ändamålet dock torde

kunna betraktas såsom i viss män en gärd af billighet, två andra utvägar

återstode, den ena, att staten sjelf verkstälde ombyggnaden och

tillsköte nödiga medel dertill samt för beloppet toge aktier i bolaget;

den andra, att staten inlöste och öfvertoge hela banan; att i förra fallet

bolaget, under antagande att bolagets tillgångar uppskattades till fyra

millioner kronor och att, efter banans ombyggnad, nettoinkomsten af

densamma delades emellan staten och bolaget efter förhållandet emellan

1,800,000 kronor och 4,000,000 kronor, skulle komma i vida sämre

ställning än förut, och, endast i händelse den ofvan föreslagna konverteringen

af annuiteterna å bolagets återstående statslån och lånet i

jernvägshypoteksfonden medgåfves, kunde underkasta sig den uppoffring,

som i allt fall uppkomme för bolaget derigenom, att af nettovinsten,

87,000 kronor, i sådant fall komme att på bolagets andel i banan

belöpa endast omkring 65,000 kronor; och att beträffande det andra

alternativet detsammas antaglighet så väl ur statens som ur bolagets

synpunkt måste blifva beroende af banans pris, hvilket åter borde

rättas efter banans materiella värde och dess trafikvärde; att, hvad anginge

det materiella värdet af banan, detsamma, efter af bolagsstyrelsen

angifna grunder vid banans afsynande, utgjort 3,600,000 kronor, hvartill

numera borde läggas kostnaden för åtskilliga sedermera utförda nya

anläggningar och utvidgningar med omkring 250,000 kronor, så att

verkliga värdet blefve 3,850,000 kronor; samt att, då bolagsstyrelsen

med visshet ansåge, att banan från och med år 1883 skulle lemna en

nettoinkomst af 200,000 kronor, hvilket efter beräkning af 5 procent

ränta motsvarade ett kapital af 4 millioner, banans trafikvärde komme

att utgöra 4,000,000 kronor vid 1882 års utgång; men att likväl bolaget

ville sätta sitt försäljningspris för banan till medeltalet, 3,925,000

kronor, mellan det materiella och trafikvärdet, eller i rundt tal till tre

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

millioner niohundratusen kronor; utvisande en jemförelse mellan detta

pris och de med inbegrepp af ränteförluster under byggnadsåren till

5,101,120 kronor uppgående kostnader, som bolaget fått och intill 1882

års slut finge för banan vidkännas, att bolaget genom antagande af

nyssnämnda försäljningspris skulle göra en förlust af mera än en

million kronor.

Med anledning af hvad sålunda anförts har bolaget bemstält, att

Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen,

alternativt:

l:o) att för ombyggnad af bolagets jernväg mellan Sundsvall och

Torpshammar till lika spårvidd med statens, och för anskaffande af

bredspårig materiel, bevilja bolaget: antingen ett anslag utan återbetalningsskyldighet

af 1,800,000 kronor, eller ett lån till enahanda

belopp mot 4 procents annuitet, hvaraf 3 procent skulle beräknas såsom

ränta å oguldet kapital, jemte medgifvande att bolagets skuld vid 1882

års slut till staten och jernvägshypoteksfonden, tillhopa kronor 1,951,447,

konverterades till samma annuitet;

2:o) eller att anvisa 1,800,000 kronor till ombyggande, genom

statens försorg, af bolagets berörda jernväg och dess förseende med

tillräcklig bredspårig materiel, mot vilkor att staten för ombyggnadskostnaden

erhölle aktier i bolaget, hvars egna tillgångar skulle upptagas

till 4,000,000 kronor, och att annuiteten å bolagets skuld till

staten och jernvägshypoteksfonden vid 1882 års slut, kronor 1,951,447,

finge från och med första ränteterminen efter riksdagsbesluts fattande

utgå med 4 procent, hvaraf 3 procent ränta å oguldet kapitalbelopp;

3:o) eller ock att till inlösen af jernvägen med allt hvad dertill

hörde i löst och fast bevilja 3,900,000 kronor, hvaraf 1,951,447 kronor,

utgörande statens fordran hos bolaget, skulle gå i qvittning och 1,948,553

kronor till bolaget utbetalas.

För den händelse att staten öfvertoge banan fordrade bolaget

derjemte, att de vid banan anstälde tjenstemän och betjente skulle tillförsäkras

rätt att bibehållas vid sina befattningar och löneförmåner.

I häröfver den 17 September 1881 afgifvet underdånigt utlåtande

har dåvarande Styrelsen öfver statens jern vägsbyggnader framhållit betydelsen

af, att ifrågavarande bana blefve ombyggd och att staten, som

hade största intresset vid att detta skedde så skyndsamt som möjligt,

blefve egare till banan, hvilken utgjorde en direkt fortsättning af tvärbanan

genom Jernband och icke kunde ersättas med någon annan lika

gen jernbana; och styrelsen har ansett bolagets beräkningar angående

banans brutto- och nettoinkomster för 1883 samt uppskattningen af

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

banans trafikvärde icke vara för boga, under förutsättning att trafikafgifterna

kunde i det närmaste bibehålies oförändrade. Af åtskilliga

uppgifna skäl, slutar dock styrelsen med att i underdånighet hemställa,

att staten måtte lemna bolaget ett lån på så billiga vilkor, att bolaget''

ansåge sig i stånd att sjelft verkställa spårviddsändringen.

I underdånigt utlåtande i frågan, hvilket Styrelsen för statens

jern vägstrafik den 22 December 1881 afgifvit, åberopar styrelsen till

en början sitt underdåniga memorial den 16 December i880, hvari

styrelsen först fästat Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet å behofvet

af utfartsvägar från statsbanorna i Norrland till utskeppningsorterna

derstädes, hvilket behof i öfvervägande grad betingades af transporter

för denna landsdels hufvudnäring, trävarurörelsen, som, med hänsyn

till afsättningen af rörelsens produkter, hittills vore rigtad förnämligast

mot skeppningsplatser vid Östersjön; hvarefter styrelsen vidare erinrar,

dels hurusom all annan i Norrland förekommande rörelse endast i

mycket ringa mån förmådde gifva näring åt en jernväg, medan åter,

enligt all dittills vunnen erfarenhet, den jernväg, som på ändamålsenligt

sätt betjenade trävarurörelsen, lemnade goda, ja ojemförligt större,

behållningar än hvarje annan, icke trävaruförande, bana inom det öfriga

Sverige; dels ock om det beaktansvärda förhållande, att svenska staten

från Storvik norr ut, eller inom de för den norrländska trävarurörelsen

vigtigaste områdena, nemligen Voxnans, Ljusnans, Ljungans, Gimåns

samt Indals- och Ångerman-elfvarnes floddalar, hade ett jern vägssystem,

trafikeradt eller under arbete, af mer än 710 kilometers längd, utan att

detta system på något ställe berörde den endast SO till 60 kilometer

derifrån liggande Östersjön, medan detsamma stode i omedelbar förbindelse

med Vesterhafvet vid Trondhjem, och den norske trävaruhandlaren

derstädes sålunda hade för sig öppen en svensk statsbana från riksgränsen

inåt de skogbärande trakterna af Jemtland, men deremot den

svenska trävaruindustrien inom sina af statsbanor genomskurna vigtigaste

områden,, förgäfves sökte en direkt jernvägsförbindelse med utskeppningsort

vid Östersjön.

Det hade, fortfar styrelsen, aldrig vid anläggningen af statsbanor

i det öfriga Sverige ifrågasatts, att dessa banor skulle sluta några mil

från kusterna och åt den enskilde företagsamheten öfverlemnas att utföra

de återstående vigtigaste och mest inbringande styckena deraf, och

det vore en misshushållning med statens medel att i Norrland följa ett

motsatt system. Särskild!, borde bemärkas, att all export- och importtrafik

å statsbanan emellan riksgränsen och Torpshammar, på väg till

Nordsjön eller Östersjön, nästan helt och hållet vore beroende å ena

Bih. till Bihsd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

sidan af den norska Merakers-banans och å den andra af Sundsvall—

Torpshammars-banans enskilda intressen, utan att svenska statens

trafikförvaltning hade någon rättighet att, om så erfordrades, ingripa

till förmån för eller till skyddande af de svenska statsbanornas intressen,

samt att för svenska staten, som icke kunde varda egare af Merakerbanan,

det alltså torde vara så mycket nödvändigare att försäkra sig

om hinderfri utfartsväg åtminstone åt Östersjösidan. Det talet hördes

ofta, att, som de enskilda jernvägarnes taxor bestämdes af Kongl. Maj:t,

staten egde ett inflytande å dessa jernvägar, hvarigenom statsbanornas

intressen vore fullt tryggade, men detta inflytande vore vida mindre än

man förestälde sig, all den stund dessa taxor endast gälde maximiafgifterna,

under det full handlingsfrihet lemnades åt det enskilda

jernvägsbolaget att bestämma fraktafgifterna lägre, hvilken frihet just

utgjorde eu bland de oftast förekommande anledningarne till konflikter

emellan samtrafikerande jernvägar. Men äfven andra anledningar till

konflikter vid samtrafik kunde uppstå, såsom då den ena banans förmåga

att framkalla trafik förlamades af den andras oförmåga att tillfredsställa

de framträdande trafikbehofvens kraf; och en sådan fara

hotade statens jernvägstrafik, om det norrländska statsbanesystemets

förbindande med Östersjön öfverlemnades åt enskilda intressen, och

kunde afvärjas endast derigenom, att detta system sattes i omedelbar

statsbaneförbindelse med utskeppningsorterna vid Bottniska viken.

Häraf följde, att Trafikstyrelsen endast kunde fästa sig vid det bland

bolagsstyrelsens ofvan omförmälda alternativa förslag, som afsåge den

nu ifrågavarande jernvägens rena öfverlåtande på staten; och beträffande

frågan, huruvida bolagets förslag om en dylik öfverlåtelse innefattade

antagliga vilkor, anför styrelsen, att det så kallade materiella

värdet af banan, likasom af hvarje industriel! verk, icke vore annat än

ett nödfallsmått, hvarvid man tvingades fästa ett visst afseende, när

andra stödjepunkter för värdesätt-ningen saknades, hvilket i föreliggande

fall icke vore förhållandet, då banan i hela sin längd varit trafikerad i

mer än fem år, och det så kallade trafikvärdet af densamma kunde bedömas

äfven af den förhöjning i banans afkastning, som måste blifva

en följd dels af nya trafikflöden från nya banor och dels af den efter

hand uppkommande stegringen i trafiken å hvarje bana, och framför

allt å en sådan, som förer till skeppningsort. Trafikstyrelsen ansåge

sig böra instämma i det slut, hvartill både jernvägsbolaget och Styrelsen

öfver statens jernvägsbyggnader kommit med hänsyn till den sannolika

nettobehållningen afl Sundsvall—Torpshammars-banan i dennas smalspåriga

skick, eller att från och med år 1883 denna behållning borde

uppgå till minst 200,000 kronor årligen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 36.

Af Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader både anmärkts, att

statens transport-taxa vore lägre än Sundsvalls-bolagets, och att banan

således, derest bolagets taxa icke bibehölles, ej heller kunde, om staten

blefve egare af densamma, betinga lika höga bruttoinkomster och nettobehållningar,

som bolaget åtnjöte; men i fråga härom upplyser Trafikstyrelsen,

att bolagets taxa icke tillämpats till medgifvet maximum,

utan att omkring 70 procent af godstrafiken besörjts efter tariffer, som

varit icke högre, men väl lägre än statens, samt erinrar vidare, att den

tillökning i trafik, som de nya statsbanorna komme att medföra, förnämligast

blefve att påräkna från transporten af trävaror eller just sådana

föremål, för hvilkas skull de största nedsättningarne i bolagets

taxa beviljats, och att till följd häraf den inverkan å bruttoinkomsterna,

som tillämpningen af statens taxa vid transporter å banan skulle medföra,

torde blifva ganska obetydlig och mer än väl komma att uppvägas

dels af den lifligare rörelse, som den i allmänhet lättade samfärdseln

skulle framkalla, dels ock deraf, att omkostnaderna för omlastningar

vid Torpshammar bortfölle. Vid de olika taxeförhållandena

syntes derför icke vara att fästa afseende med hänsyn till nettobehållningen

af trafiken å bansträckan Sundsvall—Torpshammar, derest den

blefve statens egendom, och den nämnda nettobehållningen af 200,000

kronor vore alltså ett belopp, som med trygghet kunde läggas till grund

vid försöket att bestämma denna bansträckas trafikvärde.

Trafikstyrelsen inlåter sig derefter på beräknandet af kostnaden

för banans ombyggnad till normalspårig, och har härvid förmält sig

utgå från antagandet, att vid ombyggnaden minsta krökningsradien för

banans kurvor borde förändras till den för statens banor faststälda, och

minsta längden af stationernas och mötesplatsens vid Töfvad mötesspår

bestämmas till 1,140 fot, samt 19,4 skålpunds stålskenor och syllar af

8 fots längd användas, äfvensom sektionerna för skärningar, banker och

ballast blifva de samma som vid norra stambanan, men att deremot de

nuvarande stigningarna å banan af 1:60 kunde bibehållas, då sådana

redan förekomme å de norrländska statsbanorna. Enligt dessa grunder,

hade Trafikstyrelsen uppgjort ett utlåtandet bilagdt kostnadsförslag för

ombyggnaden, skitande å 1,440,000 kronor, deruti likväl intet afdrag

gjorts för de tillgångar, som uppkomme genom realiserandet af banans

nuvarande öfverbyggnad och rörelsemateriel, hvilkas af Styrelsen öfver

statens jernvägsbyggnader i dess förenämnda utlåtande till 330,000

kronor uppskattade värde styrelsen, för att icke räkna för högt, antoge

för godt; och skulle således ombyggnadskostnaden, 1,440,000 kronor,

med afdrag af dessa 330,000 kronor, utgöra allenast 1,110,000 kronor.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Koncjl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

Hvad dernäst anginge kostnaden för den nya rörelsemateriel, som

särskildt borde vara anskaffad vid den tidpunkt, då staten skulle börja

trafikera den till normalspårig ombyggda linien Sundsvall—Torpshammar,

och hvilken kostnad af Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader beräknats

till 100,000 kronor för banmil eller sammanlagdt till 530,000

kronor, så vore denna beräkning, med hänsyn till de lokala förhållanden,

som härvid måste beaktas, enligt Trafikstyrelsens åsigt, för hög. Trafikstyrelsen

anför till stöd för denna mening, dels att för de persontåg,

som blefve nödiga å nämnda linie, samma materiel, som för närvarande

nyttjades i persontågen mellan Bollnäs och Torpshammar, kunde med

fördel framgå i dylika tåg till Sundsvall, och så väl tågpersonal som

materiel derigenom blifva på ett produktivare sätt än nu använd, jemte

det att materielanskaffningen kunde betydligt minskas; dels att, som

trävarutransporterna till Sundsvall nästan uteslutande bestode af rundtimmer,

hvilket vid framkomsten dit omedelbart nedkastades från vagnarne

i en uppsamlingsbassin, vagnarne icke behöfde qvarlemnas för urlastningen,

utan genast kunde återgå för hemtning af nytt virke, hvilket

åter hade till följd, att vagnparken icke behöfde vara så talrik som vid

sådana jernvägar, hvilka transporterade försågadt virke; dels ock att den

rörelsemateriel, som statens jernvägstrafik i alla fall nödgades hafva

till hands å banan vester om Torpshammar för timmertransporter,

skulle på ett fördelaktigare sätt tillgodogöras, om den användes i oafbruten

tåg från den öfre linien fram till Sundsvall i samband med den

materiel, som särskildt för linien Sundsvall—Torpshammar anskaffades,

och hvilken derför icke behöfde uppsättas till samma omfattning, som

eljest vore nödig; och har, med hänsigt till detta allt, Trafikstyrelsen

förslagsvis upptagit kostnaden för anskaffning af rörelsemateriel å den

ifrågavarande linien till 390,000 kronor.

Sammanräknade kostnaderna för ombyggnad samt för anskaffning

af rörelsemateriel skulle sålunda, enligt Trafikstyrelsens beräkning, utgöra

en summa af 1,500,000 kronor.

I fråga om jernvägens station i Sundsvall, hvilken Styrelsen öfver

statens jernvägsbyggnader ansett framdeles böra komma att utvidgas,

anmärker Trafikstyrelsen, hurusom, på samma gång det ofvan omförmälda

sättet för timmertransporternas aflastning i Sundsvall omedelbart

från vagnarna uti en uppsamlingsbassin minskade behofvet af

rörelsemateriel, detsamma i ännu högre grad minskade behofvet af utrymme

vid nämnde slutstation, då inga för utskeppning afsedda lager

af försågadt virke der funnes upplagda, utan dessa lager voro till finnandes

vid de utmed vattendragen anlagda sågarne eller i de dem om
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o M.

gifvande brädgårdarne; och enahanda blefve förhållandet, så länge sågverksrörelsen

vore fotad på samma grunder som nu. Helt annat vore

behofvet af utrymme vid t. ex. Gefle—Dala jernvägens slutstation i

Gefle, der betydliga upplagsplatser för det från Korsnäs med flera sågverk

på jernvägen ankommande försågade virke vore och måste vara

anordnade. Komme åter trävarurörelsen utmed jernvägslinien från

Sundsvall att förändras på sådant sätt, att sågverken flyttades inåt

landet och jernvägen framförde försågadt virke i stället för timmer och

klampar, skulle visserligen behofvet af utrymme vid Sundsvalls station

växa i jemnbredd med den nya sågverksrörelsens fordringar, men på

samma gång växte ock jernvägens inkomster genom det högre transportpris,

som den försågade varan betingade, och jernvägen vunne härigenom

en ersättning, som tvifvelsutan mer än väl uppvägde kostnaderna

för beredande af det större utrymmet derstädes, hvaremellertid,

och då icke förutses kunde, om eller när en dylik förändring af förhållandena

komme att inträffa, det icke syntes tillbörligt att i kostnadsförslag,

som nu framlades, fästa afseende vid en sådan framtida eventualitet

eller begagna den såsom skäl för nedsättning af det nu äskade

försäljningspriset.

I ordningen komme härefter till behandling frågan om nettoafkastningens

förhållande till det kapital, som staten, i händelse af köp,

komme att nedlägga å linien Sundsvall—Torpshammar, och erinras dervid

först, hurusom förut nämnts, att nettoafkastningen af banan under

de första åren efter inköpet skulle uppgå till åtminstone 200,000 kronor

årligen, och kostnaderna för banans ombyggnad samt för anskaffning

af den under de första åren nödiga materiel till 1,500,000 kronor.

Lades till sistnämnda belopp det fordrade lösningspriset, 3,900,000

kronor, så uppkomme en summa af 5,400,000 kronor, å hvilken den

beräknade nettobehållningen utgjorde 3,70 procent eller 0,62 procent

mindre, än den medelränta, 4,32 procent, som staten betalade för upptagna

lån till jernvägsbyggnader, under det att de trafikerade statsbanornas

behållningar under femårsperioden 1876—1880 i medeltal utgjort

allenast 2,76 procent å det i samma banor nedlagda kapital, och

nettobehållningens förhållande till byggnadskapitalet (d. v. s. utan tilllägg

för förlagskapital och kapitalrabatt) för året 1880 uppgått för

linien Östersund—Torpshammar allenast till 1,20 och för linien Storvik—

Bollnäs till endast 0,86 procent. Att resultaten af statsbanetrafiken i

Norrland varit så nedslående, hade, i korthet sagdt, berott af bristen

på utfartsvägar till skeppningsorterna. Då Sundsvalls jernvägsaktiebolag

först under år 1881 inrättat öfvergångsstationen Torpshammar på

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

sådant sätt, att timmertransporterna från öfre landet kunnat fortgå på

jernväg ända till Sundsvall, i stället för att timret förut måst vid Torpshammar

störtas i Ljunga-elf för att i densamma forslas till nämnda

stad, samt statsbanornas förväntade vinst af timmertrafiken från Holmsjön

österut väsentligen vore beroende af bolagets förmåga att på sin

jernväg fortskaffa samma virke, visade sig häraf klarligen, att statsbanetrafiken

ej finge vara beroende af enskilda intressens insigter om egna

och det allmännas fördelar eller af deras förmåga att uppfylla hvad

dessa fördelar kräfde. Aldrig ännu hade emellertid staten anlagt en

jernväg, som under de första trafikåren gifvit en nettobehållning af

3,70 procent å anläggningskapitalet, och intet tvifvel syntes vara, att

Sundsvall—Torpshammars-banan, om den komme att utgöra en länk i

statsbanesystemet, skulle inom kort lemna en afkastning, fullt motsvarande

ränta efter 4,32 procent å deri nedlagdt kapital. Styrelsen

skulle alltså icke tveka att tillstyrka inköp för statens räkning af ifrågavarande

bana för det af bolaget begärda pris, derest ej skäl till nedsättning

af detta pris möjligen kunde förefinnas. Två sådana skäl vore

af Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader anförda, af hvilka Trafikstyrelsen

redan bemött det, som grundade sig på förutsättningen, att

staten skulle nödgas bekosta utvidgning af Sundsvalls station. Hvad

det andra anginge, — eller att, då en normalspårig bana af samma

längd som Sundsvall—Torpshammars-banan, men med fördelaktigare

kröknings- och lutningsförhållanden, skulle i Norrland kunna byggas för

4,213,500 kronor, staten för inlösen och ombyggnad af ifrågavarande

bana icke borde utgifva mera än detta belopp, och bolaget alltså, enär

ombyggnadskostnaden uppginge till 1,500,000 kronor, icke erhålla högre

lösesumma än 2,713,500 kronor, oaktadt samma styrelse tillfogat, att

»bolagets bana icke kunde ersättas af någon annan lika gen jernbana

emellan Torpshammar och Sundsvall, med mindre denna skulle ledas i

en med den nuvarande parabel rigtning», — funne Trafikstyrelsen det

vara otänkbart, att staten, sedan bolaget, med anledning af planerna att

bygga statsbanorna norr om Storvik smalspåriga, beslutit göra sin bana

smalspårig och derå erhållit koncession, skulle, för att tillfredsställa sina

egna behof, lägga en bredspårig bana utmed den förra och dymedelst

ruinera denna. Lika otänkbart vore, att det af Styrelsen öfver statens

jernvägsbyggnader uppstäda teoretiska förslaget angående medelkostnaden

för en statsbana i Norrland skulle kunna tillämpas i närvarande

fall, all den stund då statsbanan måste framdragas just på den

terrain, som bolaget undvikit, och dryga expropriationskostnader måste

beräknas för slutstation i Sundsvall, hvilken naturligtvis icke kunde

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

läggas der den enskilda banan nu hade sin, anläggningskostnaden för

en sådan bana otvifvelaktigt blefve vida högre, än den nämnda teoretiska

medelkostnaden. Men då nu så vore, och det i Trafikstyrelsens

tanke alltså icke kunde ifrågakomma att bringa eu dylik statsbana till

stånd, sjmtes ock en jemförelse mellan kostnaderna för eu sådan statsbanas

anläggning och för inköpet af den erbjudna enskilda jernvägen

vara utan ändamål och föga egnad till stöd för ett förslag om nedsättning

af inköpspriset för banan. Det förefölle deremot Trafikstyrelsen,

som vore ett skäl till sådan prisnedsättning att söka i följande omständighet.

Bolagsstyrelsen hade i ärendet visat, huruledes för år 1883

skulle af den sannolika nettobehållningen, 200,000 kronor, efter afdrag

af räntor å skulder, återstå ett belopp af 87,064 kronor till »amortering

och utdelning». Detta belopp utgjorde i det närmaste 5 procent å

aktiekapitalet 1,773,000 kronor. Äfven om man nu måste erkänna, att

hvad som åtginge till amortering, komme bolaget till godo så till vida

som skulden derigenom minskades, så blefve likväl återstoden af nämnde

summa icke att helt och hållet påräkna till utdelning, då bolaget icke

kunde undgå att, i mån af växande trafik, använda mer eller mindre

till ökande af sin materiel och utförande af en eller annan nybyggnad,

hvarigenom visserligen banans trafikförmåga eller värde ökades, men

utdelningen i stället blefve så mycket mindre. Erhölle nu bolaget den

af staten äskade lösningssumman oafkortad, så betäckte denna icke

blott skulderna, utan äfven hela aktiekapitalet, och bolagsmännen kunde

mot högsta möjliga ränta placera de belopp, som motsvarade deras andelar

i kapitalet, hvilket syntes vara en väsentlig fördel framför erhållandet

af en, om ock lika stor, afkastning af aktiekapitalet, af hvilken

blott en mindre del finge uppbäras kontant, under det den större delen

nedlades dels i amorteringar och dels i ny materiel och nybyggnadex-.

Detta syntes ock bolaget sjelft hafva vidgått genom uttalandet, att den

smalspåriga banan vore en ståndpunkt, som bolaget gerna ville öfvervinna,

men att ombyggnaden, vei’kstäld af bolaget, blefve dess ruin, så

vidt ej staten mellankomme på ett eller annat sätt medelst beviljande

af fördelar, hvarigenom bolagets ruin afböjdes. Bolaget borde derför

hellre kunna åtnöjas med en något nedsatt lösningssumma, än att söka

fortfarande hålla trafiken vid lif på sin smalspåriga bana.

Men åtskilliga andra omständigheter förtjente äfven uppmärksamhet

vid utredningen af denna fråga. Främst torde då icke med fog

kunna bestridas, att en särskild anledning att med billighet förfara vid

pröfningen af bolagets förevarande framställning läge deruti, att bolagets

beslut att bygga sin bana smalspårig grundade sig på utsigten,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

att statsbanorna norr om Storvik skulle blifva sådana, och vidare på

statsmakternas beslut, att tvärbanan från Torpshammar skulle utföras

med den mindre spårvidden. Vidare förtjente beaktas, att banan kunde

komma att öfvergå i utländska egares händer, då det, med kännedom

om benägenheten hos den utländska penningemarknaden att söka placering

af kapital i svenska jernvägar utan visshet om dessas blifvande

rentabilitet, läge nära till hands antaga, att en sådan bana, som den

nu ifrågavarande, hvilken sedan 1876 varit trafikerad och hvars trafikresultat

vore bekant, lätt skulle finna köpare; en eventualitet, hvars förverkligande

blefve af samma art, som om t. ex. linien Göteborg—Alingsås eller

Malmö—Eslöf vore i utländska egares våld. Slutligen förekomme härvid

ock, hvad Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader jemväl framhållit,

att staten, då utrymmet vid Torpshammar blefve otillräckligt för

omlastningar, vore förpligtad anlägga en särskild omlastningsstation

vid Sundsvallsbanans egentliga slutpunkt Rombäck, 6,000 fot vester om

Torpshammar, och att, i händelse Sundsvallsbanan af staten inköptes

och ombyggdes, utgiften för denna anläggning, som efter hvad Trafikstyrelsen

hade sig bekant, skulle uppgå till 150,000 kronor, skulle besparas.

Det kapital, hvarpå staten finge att efter inköpet och ombyggnaden

räkna ränta, minskades alltså med motsvarande belopp: det vill

säga statens anspråk på ränta komme att gälla ett kapital af 5,250,000

kronor i stället för 5,400,000 kronor, hvilket senare belopp, såsom ofvan

visats, vore hvad staten skulle komma att utbetala för den ombyggda

Sundsvallsbanan, under förutsättning, att bolaget erhölle den begärda

lösesumman af 3,900,000 kronor oafkortad. Skulle åter bolaget nöja

sig med 3,650,000, komme staten att för inköp och ombyggnad af banan

få utgifva tillsammans 5,150,000 kronor, medan statens anspråk på ränta,

i följd af det nyss sagda, gälde allenast ett kapital af jemna 5,000,000

kronor, å hvilka den beräknade nettobehållningen af trafiken på banan,

200,000 kronor, utgjorde ränta efter jemt 4 procent.

Trafikstyrelsen tillägger, att det visserligen vore svårt att rätt

uppskatta det så att säga pekuniära värdet af detta skäl till nyss angifna

jemkning af inlösningssumman, men att dock, enligt styrelsens

förmenande, något annat skäl dertill icke finnes; och förklarade styrelsen

sig hysa förhoppning att hafva tydligt och klart ådagalagt det

trängande behofvet för staten att inlösa banan, hvarför styrelsen hemstälde,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition

om banans inköp till nämnde pris, 3,650,000 kronor.

Efter af dåvarande chefen iför Civildepartementet till bolagsstyrelsen

gjorda framställningar rörande beloppet af den köpesumma, hvar
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

för bolaget vore villigt afhända sig banan, förklarade, vid ett af bolagsstyrelsen

sammankalladt enskildt sammanträde med åtskilliga delegare

i bolaget den 11 Mars 1882, desse

dels att, ehuru aktieegarne icke kunde inse, hvarför det pris, hvartill

de skulle afhända sig jernvägen, billigtvis borde sättas lägre än det

belopp, som af bolaget äskats och hvartill jernvägen af Trafikstyrelsen

jemväl blifvit uppskattad, eller 3,900,000 kronor, de likväl ansåge sig,

derest Kongl. Maj:t och Riksdagen skulle finna giltiga skäl tala för

köpesummans nedsättande till 3,650,000 kronor, böra såsom en uppoffring

i statens och allmänna samfärdselns intresse antaga detta pris,

under förutsättning att ärendet blefve vid då innevarande riksdag

afgjordt;

dels, att ofvan medgifna nedsättning af köpesumman med kronor

250,000 vore den yttersta eftergift, som bolagsmännen ansåge sig i och

för befordrande af ett allmänt intresse kunna ytterligare göra, förutom

den uppoffring af öfver en million kronor, hvartill bolaget redan i sitt

ursprungliga erbjudande förklarat sig villigt.

Frågan om jernvägens inlösande blef derefter hvilande, och upptogs

ånyo först i slutet af nästlidna år, då styrelsen för statens jernvägstrafik

den 20 December 1883 inkom med hemställan om inköp för

statens räkning och ombyggnad af Sundsvall—Torpshammars-jernvägen.

Härvid hänvisar styrelsen till innehållet af sitt utlåtande af 22 December

1881 med tillkännagifvande, att styrelsen fortfarande ansåge sig ega

skäl vidhålla detsamma, och öfvergår derefter till en redogörelse för

åtskilliga anledningar att påskynda ärendets slutliga lösning, som dels

erfarenheten under sedermera förflutna två år, dels utsigterna i afseende

på rörelsens tillväxt under den närmaste framtiden gåfve vid handen,

och anför i sådant hänseende:

landskapen Medelpad och Jemtland, hvilkas förnämsta näringskälla

bestode i stora skogstillgångar, hade tillförene för dessas tillgodogörande

haft sig anvisade två utfartsvägar till hafvet, nemligen Ljunga

eif med dess biflod Gimån samt Indalselfven, hvilka begge utmynnade i

Sundsvallsfjärden, men på dessa vattendrag hade dock skogsprodukterna

endast i deras råa tillstånd såsom sågtimmer och bjelkar kunnat medelst

flottning bringas till kusten för att vid der belägna sågverk förvandlas

till plank och bräder eller på annat sätt göras tjenlige till utskeppning.

Genom de under senaste åren tillkomma anläggningarne af jernväg

från Sundsvall öfver Torpshammar, Ange och Östersund till Trondhjem

samt af den Ljungans flodområde berörande delen af norra stambanan

söder om Ange hade dessa förhållanden väsentligen förändrats, i det

Bill. till Bihsd. Prot. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 18 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

dessa jernvägar kunde på förmånligare sätt befordra till hafvet ej allenast

det oförädlade virket, som eljest måst med stor tidsutdrägt flottas

i elfvarne, utan ock vid sågar och hyflerier i det inre landet bearbetade

skogsprodukter, som förut, i brist af ändamålsenliga och billiga transportmedel,

icke kunnat för export tillverkas annat än vid kusten; och

följden häraf visade sig deri, att dels betydliga qvantiteter timmer och

bjelkar börjat upptagas ur flottlederna och befordras på jernväg, dels

ett stort antal sågverk anlagts eller vore under anläggning längs banorna

med syfte, utom annat, att tillgodogöra, jemte gröfre virke, äfven

sådant, som icke lämpade sig för flottning, och att exportera de förädlade

trävarorna antingen öfver Trondhjem eller Sundsvall. Nästan

all för export afsedd trävaruproduktion inom de förut nämnda flodområdena

komme derför att upptagas och befordras af jernvägarne på det

sätt, att varorna från stationer vester om sjön Nälden i allmänhet försändes

åt norska sidan till Hommelvigen och Trondhjem, men från hela det

öfriga vida skogrikare området till Sundsvall. Afstånden från Näldens

station vore nemligen 213 kilometer till Hommelvigen; 236 kilometer

till Trondhjem; 172 kilometer till Torpshammar och 230 kilometer till

Sundsvall.

Hela trävarurörelsen från såväl Ljungans och Glimåns, som en del

af Indalselfvens områden måste således samlas på linien Ange—Torpshammar—Sundsvall

och följaktligen, likt allt annat gods, omlastas i

Torpshammar. Redan den med sådan omlastning förenade kostnad och

tidsutdrägt utgjorde en icke ringa olägenhet för rörelsen, men än större

vore de svårigheter och hinder, som förorsakades af de båda banornas

olika trafikförmåga, hvilken vore sådan, att två bantåg erfordrades för

att från Torpshammar till Sundsvall befordra den godsmängd, som ett

enda tåg på statsbanan vanligen medförde till Torpshammar; och tydligt

vore, att dessa hinder komme att ökas i jemnbredd med godsrörelsens

tillväxt och blifva så mycket känbarare, som trävarutransporterna

i större omfattning kunde ega rum endast under den tid af året, då

sjöfarten vore obehindrad och vattendragen i det inre landet isfria.

Det vore vidare klart att, om Sundsvall—Torpshammars-banan icke medhunne

att omedelbart och utan uppehåll befordra trävaror och annat

gods i samma mån, som de på statsbanan ankomme till Torpshammar,

sådant måste menligt inverka på varuproduktionen i det inre landet och

i följd deraf också på statsbanans egen trafik. Timmertransporterna åt

Sundsvallshållet hade ock redan gestaltat sig så, att omkring hälften

af det från Bräcke medförda timret måst vid Torpshammar störtas i

elfven för att flottas till Sundsvall; och denna olägenhet skulle förvisso

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

i den närmaste framtiden blifva än vanligare i mån som flere och flere

platser inrättades vid statsbanan för npphemtning af timmer ur vattendragen

och sågverk derinvid uppbyggdes inom nu ifrågarande områden.

Det lede derför, enligt styrelsens öfvertygelse, intet tvifvel, att trävarurörelsen

vid första gynsamma konjunktur för afsättning skulle antaga

sådant omfång, att Sundsvall—Torpshammars-banan i sitt närvarande

skick icke skulle kunna motsvara de anspråk, som komme att ställas

på dess transportförmåga, men deremot utöfva ett förlamande inflytande

på både produktion och varubefordringen inom de trakter, som man

medelst statsbaneanläggningen haft för afsigt att betjena och upphjelpa.

Väl hade, sedan den under 1881 väckta frågan om inköp för statens

räkning eller ombyggnad af Sundsvallsbanan icke ledt till önskadt slut,

bolaget sett sig nödsakadt förstärka sin materiel med ett nytt lokomotiv

och 25 godsvagnar, samt beslutit att ofördröjligen beställa ytterligare

både lokomotiv och vagnar, derest icke säker utsigt mellankomme, att

banan kunde varda af staten öfvertagen och ombyggd; men tydligt vore,

att en sådan åtgärd icke kunde afhjelpa de hinder för rörelsens jemna

gång, som läge i de hvarandra tillstötande jernvägarnes olika tekniska

beskaffenhet och deraf betingade olika transportförmåga, men deremot

måste öka svårigheterna att gifva hela frågan en nöjaktig lösning, till

skada ej mindre för rörelsen å statsbanan, än för industrien i de af

denna berörda landsdelar.

I betraktande af dessa förhållanden och enär en tid af två år

antagligen skulle åtgå för banans ombyggnad och det helas fullständiga

ordnande, samt i öfvertygelse, att ytterligare dröjsmål endast

skulle öka de svårigheter och särskilda kostnader, som, alltid åtföljande

en så genomgripande förändring af eu gammal jernväg, derå trafiken

under tiden icke kunde afbrytas, väsentligen förstorades ju mera rörelsen

tillvuxe, hemstälde derför Trafikstyrelsen, att Eders Kongl. Maj:t

måtte ånyo taga frågan om Sundsvall—Torpshammars-jernvägens inlösen

och ombyggnad för statens räkning i öfvervägande.

I fråga om inlösningspriset hade styrelsen ej skäl frångå de i

dess utlåtande af den 22 December 1881 framlagda beräkningar, helst

det icke gerna kunde ifrågasättas, att värdet af den nya materiel, som,

efter hvad förut nämnts, blifvit af bolaget senare anskaffad, skulle inbegripas

i den förut föreslagna inköpssumman, enär sådant skulle innebära,

att banans värde under tiden minskats, hvilket emellertid icke

vore fallet, då densamma tvärtom blifvit väl omsedd; och styrelsen ansåge

derföre, att inlösningssumman, 3,650,000 kronor, skulle afse jernvägen

med rörlig materiel till det antal, som befans vid 1882 års slut,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

samt banans öfriga tillhörigheter, så väl fasta som lösa, i det skick de

vid köpets afsittande befunnes.

Icke heller i afseende å beräkningen af den förut till 1,500,000

kronor angifna kostnaden för banans ombyggnad och utrustning med

materiel funnes skäl till ändring.

Hela den för inköpet och ombyggnaden af banan sålunda upptagna

kostnad, tillsammans 5,150,000 kronor, behöfde emellertid icke

utgå i kontanta medel, då bolaget ännu häftade i skuld för en betydlig

del af det erhållna statslånet, hvilket belopp kunde afdragas å lösesumman.

Jemte erinran att, på samma gång Sundsvall—Torpshammars-banan

blefve statens egendom, den eljest förestående, till 150,000 kronor beräknade,

kostnaden för omlastningsstations ordnande vid Rombäck bortfölle,

hvarigenom den nya räntedragande utgiften för hela affären rätteligen

inskränktes till 5,000,000 kronor, anför Trafikstyrelsen i afseende

å den afkastning, som å detta kapital borde kunna förväntas, att nettobehållningen

af rörelsen å Sundsvallsbanan, som utgjorde

år 1876 ........

» 1877........

» 1878.......

3) 1879 .......

och 3) 1880 .......

sedermera stigit

år 1881 till

3) 1882 3>

kr. 103,214,

)3 166,059,

» 164,324,

3) 83,027,

33 162,003,

3> 188,672 och

33 196,336;

hvadan den behållna intägten under det sistnämnda året redan motsvarade

3,93 procent å berörda kapital. Det erfordras således en tillväxt

af allenast 20,000 kronor utöfver 1882 års afkastning, för att nettointägten

skulle uppgå till den räntesats af 4,32 procent, som staten nu

i medeltal erlade för sina lånta medel; anseende styrelsen att såväl

rörelsens naturliga utveckling, som den genom ombyggnaden framkallade

större tillströmningen af transportföremål utgjorde en tillförlitlig borgen,

att denna tillväxt inom kort skulle förverkligas.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda andragits har Trafikstyrelsen

tillstyrkt, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå förstsammanträdande

Riksdag,

att Sundsvall—Torpshammars jernväg med alla dess fasta och lösa

tillhörigheter, deri likväl icke inräknade de lokomotiv och vagnar, som

till jernvägen anskaffats efter den 31 December 1882, måtte för statens

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition No 26,

räkning inlösas mot ett pris af 3,650,000 kronor och på de vilkor i öfrig!,

som Eders Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt bestämma,

och att ett extra anslag af 1,500,000 kronor måtte beviljas för samma

banas ombyggnad till enahanda spårvidd och med enahanda konstruktion

i öfrig!, som de norrländska statsbanorna, samt för densammas

utrustning med erforderlig materiel.

I anledning af denna framställning anmodade jag i skrifvelse den

31 December 1883 Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands

län att från Sundsvalls jernvägsaktiebolag infordra och hit

insända uppgift på de vilkor, under Indika bolaget, förutsatt att nådig

proposition komme att till 1884 års Riksdag aflåtas om förvärfvande

för statens räkning af bolagets jernväg, vore villigt att afhända sig

densamma. Sedan bolaget för sådant ändamål varit till urtima bolagsstämma

den 19 nästlidne Februari samladt, har uti en genom Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfverlemnad skrift bolagets styrelse,

enligt bolagets uti vidfogadt protokollsutdrag gifna uppdrag, tillkännagifvit

att, ehuru bolaget vore öfvertygadt att banan kunde realiseras

för högre pris till annan köpare, bolaget dock, för att ådagalägga sin

offervillighet för ett allmänt ändamål, vidblefve ofvanomförmälda vid

mötet den 11 Mars 1882 fattade beslut att antaga det af Trafikstyrelsen

föreslagna salupriset af 3,650,000 kronor för sin jernväg, men dermed

ock kommit till yttersta gränsen för köpesummans nedsättning, på

samma gång likväl bolaget ville sjelft bära de utgifter, hvarigenom det,

sedan nyssnämnda beslut fattades, ökat banans materiella värde medelst

inläggning af stålskenor och förbättring af alla byggnader m. in.; att

bolaget deremot funne i köpet icke böra ingå den nya materiel, som

bolaget sedan dess inköpt för omkring 75,000 kronor, och att bolaget,

med fasthållande sålunda af den ståndpunkt, bolaget vid afgifvande af sitt

senaste anbud intog, samt med redan förut gjordt förbehåll angående

jernvägspersonalens bibehållande vid dess löneförmåner och i öfverensstämmelse

med Trafikstyrelsens förberörda förslag den 20 December

1883, vore villigt att, derest Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition om

inlösen af bolagets jernväg blefve af innevarande års Riksdag bifallen,

afhända sig jernvägen med alla dess fasta och lösa tillhörigheter, deri

likväl ej inräknade de lokomotiv och vagnar, som till jernvägen anskaffats

efter den 31 December 1882, mot ett pris af 3,650,000 kronor,

samt att öfverlemna jernvägen till staten den 31 December detta år,

om så påfordrades.

Uti en sedermera ingifven skrift af den 29 nyssförflutne Februari

har Styrelsen för statens järnvägstrafik anmält att, då såsom förut an
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

tydte anmärkningar uttalats derom, att bangården i Sundsvall skulle

blifva otillräcklig för en större trävarurörelse, styrelsen, så väl med anledning

deraf, som ock med afseende derå, att dels vissa i styrelsens

kostnadsförslag upptagna arbeten vid andra stationer blifvit redan under

tiden utförda, dels ock priset å skenor med tillbehör ej obetydligt nedgått

efter förenämnda kostnadsförslags upprättande, utan att anledning till

stegring af detta pris vore att för den närmaste framtiden befara, funnit

sig föranlåten att, efter gjord undersökning och utredning på stället

af förhållandena, så väl uppgöra en bifogad, med Litt. A betecknad

planritning för Sundsvalls station, lämpad för en framtida större trävarurörelse

derstädes, jemte särskildt kostnadsförslag, som ock upprätta

ett äfvenledes bifogadt nytt kostnadsförslag Litt. D, förfhela omb}7ggnaden

af banan, hvilket slutade å 1,450,000 kronor. I detta kostnadsförslag

upptages bland annat för ändring af stationsplaner, spår derå m. in. en

summa af 338,200 kronor, hvari inginge dels ordnandet af Sundsvalls

hufvudstation jemte tillhörande hamnbassiner enligt planritningen Litt.

A, med 228,400 kronor, dels utläggning, i enlighet med likaledes vidfogad

ritning Litt. B, af ett spårsystem för tågrangering och vagnafställning

vid den nuvarande vestra hållplatsen inom staden med 28,800

kronor. I kostnadsförslaget förekomme för jordlösen och husflyttning

ett belopp af kronor 28,000; men deraf toges endast omkring 14,000

kronor i anspråk för inlösen af mark, som erfordrades för beredande af

nödigt utrymme vid hufvudstationen och hållplatsen i Sundsvall. Stadsfullmäktige

hade nemligen, enligt bifogadt protokollsutdrag för den 18

nästlidne Februari, under förbehåll att innevarande års Riksdag fattade

beslut om jernvägens inlösen för statens räkning på de af bolaget uppstälda

vilkor, beslutit: att utan ersättning upplåta till staten, så länge

den egde och trafikerade Sundsvall—Torpshammars-jernvägen, det område

vid stadens hamn, hvilket läge mellan den å en åtföljande ritning

Litt. C, med grönt uppdragna linier A-B-C-D och timmeraflastningsdammen,

under förbehåll, att den å samma ritning utmärkta triangelformiga

figuren B-E-C icke inhägnades till stationsområde, utan af

Trafikstyrelsen endast finge disponeras till utläggning derå af nödiga

lastningsspår, med rättighet för staden att dit förlägga dess jernväg,

om sådant i eu framtid skulle erfordras, äfvensom att af nuvarande

stationsområdet till staden öfverlemnades den mark, som läge söder om

den å ritningen med brunt streckade luden F-G-H; och att till staten,

så länge den egde och trafikerade banan, likaledes kostnadsfritt upplåta

den staden tillhöriga mark, som erfordrades för en reserv-bangårds anläggande

från vestra stationen österut, upptagande omkring 1,600 fot i

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

längd och 65 fot i bredd norr eller söder om nuvarande jernvägsområde;

allt med det ytterligare vilkor för nämnda upplåtelser, att staden bibeliölles

vid sin rätt till stadsafgifter å det vid hamnen upplåtna området.

Till ofvanangifna kostnadssumma, 1,450,000 kronor, måste dock för

behöfliga nya transportmedels anskaffande läggas 50,000 kronor utöfver

det belopp af 330,000 kronor, som dertill beräknats och med all sannolikhet

borde, såsom förr nämnts, erhållas genom försäljning af den

rörliga materiel, skenor och andra inventarier, som jemte sjelfva jernvägen

komrne att till staten öfverlåtas, men ej vore användbara för

normalspårig jernväg; och tillägger Trafikstyrelsen att, i händelse jernvägen

komrne att inlösas, det utan tvifvel vore ändamålsenligast, att

banan finge tillträdas vid 1885 års början och så vidt möjligt ombyggas

under samma år eller så, att den vore fullt färdig åtminstone till början

af 1886 års sommartrafik, samt att, om detta förslag godkändes,

minst 1,000,000 kronor af ombyggnadsanslaget bohöfde vara tillgängliga

under år 1885 och återstående 500,000 kronor deraf under första hälften

af år 1886.

Till sist yttrar Trafikstyrelsen sig angående bolagets förbehåll

rörande tjenstepersonalens öfvergång i statens tjenst med bibehållande

af innehafvande löneförmåner; och hemställer Trafikstyrelsen, att vid

beviljandet af denna förmån för personalen måtte fästas följande vilkor,

nemligen: att de personer, som sålunda öfverginge i statens tjenst,

skulle åtnöjas med de platser, som styrelsen ansåge lämpligt att åt dem

anförtro; att de blefve underkastade alla för personalen vid statens jernvägar

gällande reglementen och instruktioner samt vilkor för bibehållande

af anställning i statens jernvägstrafiks tjenst; att deras aflöning

skulle utgå dels såsom ordinarie arfvoden till sådana belopp, som gällande

aflöningsreglemente för hvarje särskild befattning bestämde, dels

såsom extra arfvode till lika belopp med skilnaden emellan det ordinarie

arfvodet och deras nu i bolagets tjenst innehafvande aflöningsförmåner;

samt att de kunde vinna delaktighet i statens jernvägstrafiks pensionsinrättningar

emot erläggande af stadgade retroaktiva afgifter.

Slutligen har i en till mig på begäran aflemnad promemoria Vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen förklarat sig hafva, vid granskning af

Trafikstyrelsens nyss omförmälda kostnadsförslag, funnit dettas slutsumma,

1,450,000 kronor, vara tillräcklig för jernbana^ ombyggnad och

för utvidgning af Sundsvalls stationer, efter den af Trafikstyrelsen uppgjorda

plan derför, under förutsättning af nuvarande prisförhållanden

och med beräkning, att de för ombyggnad af Sundsvalls station och

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

för utläggning af rangeringsspår vid den så kallade vestra stationen

afsedda skenor med tillbehör kostnadsfritt tillhandahölles ur statens

förråd af gamla, men brukbara sådana.

På grund af den redogörelse jag lemnat rörande föreliggande

fråga torde Eders Kongl. Maj:t finna, att det är af vigt att Sundvall—

Torpshammars-banan ombygges till enahanda spårvidd med statens

banor. Endast derigenom kunna de betydliga skogstillgångarne i de

omkring dessa trakters statsbanor belägna vidsträckta områden, som

hafva sin naturliga utfartsväg åt Sundsvall, tillgodogöras på fullt lämpligt

sätt. Redan nu har det visat sig, att banan ej kan tillfredsställa

den trafik, som erbjudit sig, och uppenbart är, att svårigheterna i detta

afseende måste för hvarje år ökas. Det är vidare klart att, om Sundsvall—Torpshammars-banan

blefve bredspårig, trafiken å de statens banor,

som med densamma stå i omedelbar förbindelse, skulle i ej ringa

grad tillväxa. För samfärdselns jemna utveckling torde det emellertid

vara nödvändigt, att samtrafiken mellan statsbanorna och deras gemensamma

utfartsväg till österhafvet ordnas efter samma grunder. Detta

åter lärer väl på ett fullt tillfredsställande sätt kunna ske endast under

förutsättning att banorna befinna sig i samma egares hand. Dessa skäl

sammanlagda synas mig sålunda tala för så väl att Sundsvall—Torpshammars-banan

bör förändras till bredspårig, som ock att den bör af

staten öfvertagas, åtminstone derest detta befinnes kunna ske utan

egentliga uppoffringar å statens sida. I sistberörda afseende är jag för

min del öfvertygad om, att banans öfvertagande af staten till det af

bolaget numera fordrade priset 3,650,000 kronor, icke allenast icke

kommer att föranleda någon uppoffring från statens sida, utan tvärtom

skall lemna ett i förhållande till de öfriga statsbanornas rentabilitet

ganska fördelaktigt utslag. Banan torde, så vida ej särdeles missgynnande

konjunkturer inträffa, skäligen kunna antagas redan under första

året efter dess ombyggnad lemna en behållning af cirka 200,000 kronor,

och enligt Trafikstyrelsens, numera utaf Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i hufvudsak biträdda, beräkningar rörande banans anordnande

till bredspårig bana skulle det kapital, som staten nedlade i banan,

komma att utgöra cirka 5,150,000 kronor, å hvilket kapital sålunda redan

under första året komme att erhållas omkring 4 procents ränta — eu

ränta, som efter hvad Trafikstyrelsen upplyst, ännu ingen statsbana i

Sverige under första året af sin tillvaro kunnat uppvisa. Då man vidare

besinnar att banans trafikförmåga genom ombyggnaden blifver [

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

högst väsentlig mån stegrad, faller det af sig sjelft, att den skall framkalla

en ökad trafik. Tack vare Norrlands rikedom på vattendrag, skola

nya flottleder komma att anordnas och tillföra banan skogsprodukter

från trakter, dem ännu ingen hoppats kunna sätta i förbindelse med

hafvet. Så småningom torde sågverk utefter vattendragen blifva inrättade,

och genom fortskaffande af de vid dem förädlade skogsprodukterna,

hvilka naturligtvis i sådant skick lemna högre utgifter, beredes banan

ett ytterligare plus i dess inkomster. Någon anledning att antaga, det

staten genom banans öfvertagande och ombyggande skulle i mera eller

mindre mån komma att tillskyndas någon förlust, förefunnes således,

enligt min tanke, icke. En omständighet, som icke heller bör lemnas

ur beräkning, särskild! vid frågan om huru den fordrade köpeskillingen

ställer sig för staten, är den, att genom banans öfvertagande befrias

staten från den eljest oundvikliga utgiften af cirka 150,000 kronor för

anläggning af station vid Rombäck.

Då sålunda priset, efter hvad jag nu framhållit, icke torde kunna

anses för högt, samt de vilkor, hvilka bolaget uppstält i fråga om öfvertagande

af banans personal, med de dervid af Trafikstyrelsen gjorda

erinringar, synas mig icke oantagliga, och då hvad Sundsvalls stadsfullmäktige

såsom vilkor för upplåtelse af mark till bangardarne i Sundsvall

påyrkat icke torde gifva anledning till anmärkningar, har jag trott

rätta tidpunkten för ordnande af denna angelägenhet nu vara för handen,

helst ett uppskof nu torde kunna föranleda till frågans undanskjutande

för långliga tider. — Som, enligt min tanke, de af bolaget i dess

skrift den 6 Augusti 1881, förutom förslaget om banans inlösande af

staten, alternativt gjorda framställningar om anskaffande af medel till

banans ombyggande af bolaget icke torde vara af beskaffenhet att numera

böra vinna afseende, skulle det, i händelse staten ej antager anbudet

om banans inköpande, tilläfventyrs kunna inträffa, att bolaget

funne sig föranlåtet att på annat håll söka sig köpare; och må hända

blefve i sådant fall banans inköp en begärlig spekulation för utländskt

kapital. Eller ock kunde bolaget finna med sin fördel förenligt att

sjelft taga banans ombyggnad om hand, och så i ena som andra fallet

vore statens utsigter att på antagliga vilkor af banan komma i besittning

sannolikt för långliga tider stängda.

På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag mig böra tillråda

banans inköp till det af Trafikstyrelsen föreslagna, af bolaget antagna

pris af 3,650,000 kronor, med skyldighet för staten att derjemte öfvertaga

banans personal med de af Trafikstyrelsen angifna vilkor. Köpeskillingens

liqviderande torde till en del kunna ske sålunda, att staten

Bill. till liiksä. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

eftergifver återstoden af det bolaget beviljade statslån. Enligt från

Riksgäldskontor lemnad upplysning kommer bolagets återstående skuld

derå att vid innevarande års utgång utgöra 1,396,884 kronor 60 öre,

så att, derest banan af staten öfvertages, såsom Trafikstyrelsen föreslagit

och lämpligt torde vara, redan den 1 Januari 1885, hvad af köpeskillingen

behöfde kontant erläggas skulle komma att utgöra 2,253,115

kronor 40 öre. Då banan, förutom af statslånet, är besvärad med intecknad

obligationsskuld för ett belopp af 600,000 kronor, synes vara

lämpligt, att staten vid banans tillträdande erlägger detta belopp mot

erhållande af de motsvarande obligationerna. Det öfriga af köpeskillingen,

utgörande 1,653,115 kronor 40 öre, torde staten, * som under byggnadstiden

åt banan endast kan hafva ringa afkastning, ej böra gälda förr

än vid 1886 års ingång.

Då det är af vigt att banans ombyggnad bedrifves med den kraft,

att banan kan öppnas för trafik senast till 1886 års sommar, anser jag

nödvändigt att af de för banans ombyggande och utrustande erforderliga

medlen anvisas: för år 1885 ett belopp af 1,000,000 kronor och återstoden,

som för afrundande af det sammanlagda belopp, som behöfver

af Riksdagen äpkas, torde böra bestämmas till 500,884 kronor 60 öre.

för år 1886. ’

Hela det för banans inköp samt ombyggnad och utrustande erforderliga

anslag skulle således komma att utgöra 3,754,000 kronor

deraf borde utgå:

för år 1885 ................................................ 1,600,000 kronor

och » x 1886 ................................................ 2,154,000 »

Jaö tillåter .mig alltså i underdånighet hemställa, att Eders Kongl.

Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att

dels medgifva, att Sundsvalls jernvägsaktiebolags jernväg emellan

Sundsvall och Torpshammar med afl dertill hörande materiel till den

myckenhet, som förefans vid 1882 års utgång, må för statens räkning

inköpas att tillträdas den 1 Januari 1885 mot en köpeskilling af tre

millionei sex hundra femtio tusen kronor, hvilken erlägges sålunda att

staten

Do) eftergifver hvad vid jernvägens afträdande till staten återstår oguldet

af det bolaget beviljade statslån, hvilken återstod beräknas att

vid 1884 års slut utgöra....................................... kronor 1,396,884: 60;

2:o) den 2 Januari 1885, mot erhållande af de utaf

bolaget utstälda och i jernvägen intecknade

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Fr oposition No 26. 27

Transport kronor 1,396,884: 60;

obligationer å tillhopa 600,000 kronor, erlägger

till bolaget deremot svarande belopp » 600,000: —

och 3:o) den 2 Januari 1886 till bolaget utgifver

återstoden med ................................................ » 1,653,115: 40.

Summa kronor 3,650,000: —;

dels godkänna jernvägsaktiebolagets vilkor om dess personals öfvergång

i statens tjenst under de af styrelsen för statens jernvägstrafik

i dess skrifvelse af den 29 Februari innevarande år föreslagna förbehåll

;

dels öfverlåta åt Kongl. Maj:t att fastställa de närmare vilkor, förbehåll

och bestämmelser, som vid aftals träffande med j er nv ägs aktiebolaget

och Sundsvalls stad kunna finnas erforderliga;

dels bevilja de, efter hvad ofvan är sagdt, till gäldande af den kontanta

köpeskillingen erforderliga belopp, tillsammans kronor 2,253,115: 40;

dels ytterligare, för jernvägens ombyggnad till bredspårig och

anskaffande af rörlig materiel, bevilja ett anslag å kronor 1,500,884: 60;

dels ock slutligen af förenämnda för inköp af jernvägen samt

dess ombyggnad och förseende med rörlig materiel äskade anslag, tillhopa

3,754,000 kronor, anvisa till utgående

under år 1885.......................................... kronor 1,600,000,

och under år 1886.......................................... » 2,154,000.»

Uti hvad Departementschefen sålunda yttrat och hemstält instämde

Statsrådets samtlige öfrige närvarande ledamöter.

Hans Maj:t Konungen behagade i nåder gilla och

bifalla hvad Statsrådet uti detta ärende hemstält samt

befalde, att proposition i ämnet skulle till Riksdagen

aflåtas af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Wilh. Beskow.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1884:38 Riksdagens Skrifvelse, N:o 38 s. 17 i texten