Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid vatten och bröd jemte dermed sammanhang egande författningar

1884-01-30 · 39 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 3,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 37 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1884:29, Med förslag till lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid vatten och bröd jemte dermed sammanhang egande författningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

1

N:o 29.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående

fängelsestraff vid vatten och bröd jemte dermed sammanhang

egande författningar; gifven Stockholms slott den

21 Mars 1884.

Med öfverlemnande af de i Statsrådet och Högsta Domstolen i

ärendet hållna protokoll vill Kongl. Maj:t härmed jemlikt 87 § Regeringsformen

hafva i nåder föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till:

l:o) Lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående

fängelsestraff vid vatten och bröd;

2:o) Lag om ändring i 13 § strafflagen för krigsmakten den 7

Oktober 1881; samt

3:o) Förmaning angående ändring i bestämmelserna om verkställande

af fängelsestraff hvartill böter förvandlats.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

Bill. till lliksd. Prof. 1884. 1 Sand. 1 Afd. 20 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 29.

Förslag

till

Lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid

vatten och bröd.

Härigenom förordnas, att 6, 10, 11, 12 och 13 §§ i 2 kapitlet

och 7 § i 4 kapitlet strafflagen samt 2 punkten i 11 § af förordningen

om nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall

den 16 Februari 1864 skola erhålla följande förändrade lydelse:

Strafflag en.

2 kap.

6 §•

Fängelse kan antingen omedelbart för brott ådömas, eller i stället

för ålagda böter användas, om tillgång till deras gäldande saknas.

Fängelse, som omedelbart för brott ådömes, må ej i andra fall,

än som i 4 kap. 5 och 7 §§ omtalas, sättas under en månad eller

öfver två år.

Om fängelse, hvartill böter förvandlas, skils i 10 och 11 §§.

10 §.

Saknas hos den, som blifvit till böter fäld, tillgång till deras

fulla gäldande, skola böterna förvandlas till fängelse.

11 §•

Vid sådan förvandling, som i 10 § sägs, svare tre dagars fängelse

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 29.

v

mot böter icke öfverstigande fem riksdaler, fyra dagars fängelse mot

böter utöfver fem till och med tio riksdaler, samt hvarje följande dags

fängelse mot tio riksdalers böter, dock med iakttagande, att fängelsestraffet

ej må sättas öfver sextio dagar, så att

böter icke öfverstigande 5 rdr svara emot 3 dagars fängelse

deröfver

till

och

med

10

11

11

11

4

11

11

n

ii

ii

ii

20

11

11

11

5

n

11

>1

ii

ii

ii

ii

30

11

11

11

0

rr

11

11

ii

ii

ii

ii

40

11

11

11

7

V

11

ii

ii

ii

ii

50

V

11

11

8

11

11

och så

vidare.

12 §.

Skola böter förvandlas, de der genom flera domar ålagda äro;

varde den förvandling efter böternas sammanräknade belopp gjord, på

sätt i 11 § sägs. Har någon del af böterna redan blifvit till fängelsestraff

förvandlad; vare den förvandling förfallen och förvandling af

samtliga böterna verkstäld, såsom nu nämndt är. Lag samma vare,

om till verkställighet på en gång förekomma särskilda fängelsestraff,

hvartill böter efter 11 § förvandlade blifvit.

13 §.

Om förvandling af böter efter 11 eller 12 § förordne Konungens

Befallningshafvande, der ej för särskildt fall finnes annorlunda stadgadt.

4 kap.

7 §•

År någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete

på viss tid, tillika förfallen till böter, och saknar han tillgång till deras

fulla gäldande; då skall det emot böterna enligt 2 kap. 11 § svarande

fängelsestraff, under iakttagande af de i 5 och 6 §§ här ofvan stadgade

grunder, med öfriga straffet förenas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Förordningen den 16 Februari 1864.

11 §•

2. att om någon, som, i brist af tillgång till sådana böter, som

i 9 § omförmälas, är till fängelse förfallen, tillika gjort sig skyldig till

böter eller viten, de der, om de ensamt varit ådömda, bort till fängelse

jemlikt 2 kap. 10 och 11 §§ i strafflagen förvandlas, det mot sistnämnda

böter och viten svarande fängelse skall med det öfriga fängelsestraffet

sammanläggas enligt 4 kap. af samma lag.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Oktober

1884.

De enligt dittills gällande lag bestämda förvandlingsstraff, hvilka

före nämnde dag börjat verkställas, skola dock jemlikt derom meddelade

beslut fullbordas; men dylikt beslut, som först sagde dag eller

senare till verkställighet förekommer, skall anses förfallet och ny förvandling

ske med tillämpning af denna lag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

5

Förslag

till

Lag om ändring i 13 § Strafflagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881.

Härigenom förordnas, att 13 § i Strafflagen för krigsmakten den

7 Oktober 1881 skall erhålla följande förändrade lydelse:

13 §.

Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej öfver två år,

som blifvit honom ådömdt för brott, hvarom i 5, 7 eller 10 kap. af

denna lag förmäles, eller fängelse, som blifvit honom omedelbart eller

såsom förvandlingsstraff ålagdt för brott mot denna lag, bör, der så

kan ske, straffet verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under a), b)

eller d) i 2 §, skall undergå fängelse, som blifvit honom för brott mot

allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagdt.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1

Oktober 1884.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition 29.

Förslag

till

Förordning angående ändring i bestämmelserna om verkställande af fängelsestraff,

hvartill böter förvandlats.

Med ändring af livad förordningen angående straffarbetes och

fängelsestraffs verkställande i enrum den 21 December 1857 innehåller,

stridande mot här nedan meddelade bestämmelser, förordnas, att fånge,

som skall undergå fängelsestraff, hvartill ådömda böter förvandlats, ej

må förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet utöfver

hvad honom vid straffinrättningen bestås, samt att han är skyldig

verkställa tjenligt arbete, hvarpå tillgång finnes; skolande hvad sålunda

stadgas ej eg a tillämpning, då förvandlingsstraffet sammanlägges med

annat fängelsestraff.

Denna förordning skall lända till efterlefnad från och med den

1 Oktober 1884, dock att förvandlingsstraff af fängelse, som före nämnda

dag begynt verkställas, skall enligt dittills gällande bestämmelser fullbordas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 29.

7

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartements-ärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms

slott den 30 Januari 1884,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

IIochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Ryding,

von Krusenstjerna.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet

Riksdagens skrifvelse den 4 April 1883 angående upphörande

af vatten- och brödstraffet jemte fångvårdsstyrelsens deröfver afgifna

underdåniga utlåtande.

Departementschefen anförde vidare:

“Den 23 Januari 1880 föredrog dåvarande Chefen för Justitiedepartementet,

Statsrådet Almqvist, inför Eders Kongl. Maj:t ett inom

Justitiedepartementet uppgjordt förslag till förordning om afskaffande

af vatten- och brödstraffet. Han åberopade såsom stöd för sitt förslag,

hurusom vid detta ärendes behandling vid flera af de senast förflutna

Riksdagarna erinrats, att fängelse vid vatten och bröd såsom förvandlingsstraff

utdömts redan af Lagkomitén, som dock bibehöll detsamma

såsom en svårare art af fängelse, hvilket kunde omedelbart

ådömas; att Högsta Domstolen vid granskning af Lagkomiténs förslag

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

uttalade sig för afskaffande af detta straff, ock att denna åsigt äfven

gjorde sig gällande hos Lagberedningarna; samt att såsom skäl för

straffets afskaffande framhållits inkonseqvensen deraf, att ehuru böter

utgjorde den lindrigaste i lag bestämda straffarten och jemförelsevis

större förbrytelser bestraffades med enkelt fängelse, skulle likväl böter,

vid bristande tillgång till deras gäldande, förvandlas till fängelse vid

vatten och bröd, som icke allenast vore ett svårare straff än enkelt

fängelse, utan äfven i följd af sin fysiskt affliktiva egenskap ansetts

icke böra såsom omedelbar straffart i lagen bibehållas. Då de kroppsligt

affliktiva straffen blifvit i allmänhet förkastade så väl i Sverige

som i andra civiliserade folks lagstiftningar, ansåg Departementschefen,

vid betraktande jemväl af hvad hos Lagkomitéerna, Högsta Domstolen

och Riksdagen förekommit, det kunna slutas, att hvarken från den

juridiska vetenskapens synpunkt eller eljest någon invändning skulle

göras mot borttagande af ifrågavarande, det enda till omförmälda kategori

i viss mån hänförliga straff, som ännu i vår lag qvarstode, så framt

det skäl kunde undanrödjas, som för nödvändigheten att bibehålla

fängelse vid vatten och bröd såsom förvandlingsstraff blifvit anfördt,

nemligen att utrymme i fängelserna saknades för verkställande af det

betydligt längre enkla fängelsestraff, som antagits böra sättas i stället.

Det borde då tillses, om fängelse vid vatten och bröd ej lämpligen

kunde ersättas med enkelt fängelse under kortare tid än hittills varit

föreslaget. Efter Departementschefens öfvertygelse borde och måste

man frångå den i lag nu gällande bestämningen att vid böters öfvergång

till enkelt fängelse detta skulle sättas till tre gånger så långtid

som för fängelse vid vatten och bröd vore stadgad. Ty böters

förvandling till så långvarigt fängelse som nyss nämndes medförde,

oafsedt fängelsernas otillräcklighet, för den sakfälde ett lidande, som

åtminstone i fråga om de ringaste förselserna och vid förvandling af

de lägsta bötesbeloppen måste ofta och hvad särskildt anginge den,

hvilken hade i dagligt arbete enda utvägen att uppehålla sig och de

sina, vara svårare än det nu mot böterna svarande kortare fängelset

vid vatten och bröd.

Enligt det förslag, som på dessa grunder utarbetats, skulle för

de vid bötesförvandling oftast förekommande lägsta talen af tre och

fyra dagar förvandlingen ske helt och hållet i öfverensstämmelse med

hvad nu gälde för fängelse vid vatten och bröd, hvilket under dessa

första dagar ej betraktades väsendtligt svårare än enkelt fängelse, men

derefter skulle mot hvarje dags fängelse svara mot tio kronor i böter,

intill det nu antagna högsta talet af sextio dagar, sålunda att

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

böter

till

och

med

15

kronor

skulle

svara

mot

3 dagars

fång-

deröfver

ii

11

11

20

11

ii

ii

ii

4 „

ii

30

5

ii

ii

11

11

11

ii

ii

ii

° ii

ii

11

ii

11

11

40

11

ii

ii

ii

6 »

ii

och så vidare.

Vid föredragning i Högsta Domstolen af detta förslag yttrade sig

ingen af Domstolens ledamöter i princip emot vatten- och brödstraffets

afskaffande, men de fleste afstyrkte antagande af det då föreliggande

förslaget. Fyra ledamöter anmärkte, att med afseende på det stora

antal personer, som årligen dömdes för fylleri, hvarför straffet vore

böter högst 20 kronor, det utan fara för misstag kunde antagas, att

de hvilka fäldes till icke högre böter än 15—20 kronor, men ej förmådde

gälda dessa böter, hufvudsakligen utgjordes af lättjefulla eller

oordentliga, i ekonomiskt hänseende nästan alldeles utblottade personer.

Om dessa, då de ej erlade böterna, komme att hållas i vanligt fängelse

i endast tre eller fyra dagar, kunde förvandlingsstraffet icke antagas

för dem innefatta något afskräckande, i det de under de få dagar, då

friheten vore dem betagen, erhölle, utom andra förmåner, mycket bättre

föda, än om de befunne sig på fri fot, samt tillika, enär arbetstvång

ej vore med frihetsförlusten förenadt, finge fortfarande öfverlemna sig

åt lättja. Med skäl kunde befaras, att förvandlingsstraffet, långt ifrån

att leda till minskning af lagöfverträdelser eller hos de bötfälda framkalla

någon benägenhet och något sträfvande att söka betala ådömda

böter, skulle hafva en motsatt verkan, dervid tillökningen i statens

fångvårdskostnader ingalunda blefve den mest betänkliga följden.

Fängelsestraffet vore i öfrigt i de flesta fall kortare än det bort bestämmas,

på det att ej fängelset vid jemförelse med bötesstraffet skulle

anses lindrigare än detta och den brottsliga af sådan anledning frestas

att på allt möjligt sätt söka slippa bötesstraffet och i stället få undergå

förvandlingsstraff. En ledamot framhöll ännu uttryckligare och utförligare

att fängelse på det sätt det nu tillämpades inom rikets straffanstalter

ej kunde användas såsom lämpligt förvandlingsstraff, utan att

en längre strafftid stadgades, och att det vore en brist i vårt straffsystem,

att ett mellanting mellan straffarbete och enkelt fängelse der

saknades. Samtlige dessa ledamöter ansågo i öfrigt den föreslagna

förvandlingstariffen ej stå i full öfverenstämmelse med det till grund

för 1864 års strafflag lagda system af straff eller med de på åtskilliga

ställen i lagen stadgade minimi- och maximibelopp af böter.

Två ledamöter tillstyrkte i hufvudsak förslaget, men anmärkte

att förvandlingstariffen var för lång, dervid särskild! erinrades, att för

Bih. till Bilcsd. Prof. 1884. 1 Samt. 1 Afd. 20 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

vissa bötesbelopp mellan 20 och 80 kronor det enkla fängelset till och

med skulle blifva kortare än vatten- och brödstraffet. Dessa ledamöter

föreslogo derföre hvar sin särskilda förvandliugstariff. Enligt den ena

skulle

böter icke öfverstigande 5 kronor svara mot 3 dagars fängelse

deröfver „ „

ii ii 11

ii ii ii

ii 11 ii

V ^ 11 11

och så vidare, 1 dag för hvarje tio kronors böter, dock ej öfver 60

dagar. Den andra tariffen satte lägsta fängelsetiden till 5 dagar och

innehöll i öfrig!, att hvarje dags fängelse skulle under de första 20

dagarna svara mot fem, under de andra 20 dagarna mot tio och under

de derpå följande högst 20 dagarna mot femton kronor.

Såväl med anledning af dessa inom Högsta Domstolen gjorda

anmärkningar mot förslaget, som förnämligast derföre, att det under

de närmast följande åren tillväxande antalet fångar lade hinder i vägen

för tillämpningen af hvarje lagstiftning, som ökade antalet bestraffningsdagar,

har någon vidare åtgärd hittills icke blifvit i ärendet vidtagen.

10

''?

11

11

4

11

11

15

11

11

11

5

11

11

20

91

11

11

6

11

11

30

11

11

11

7

11

11

40

11

11

11

8

11

11

I den skrifvelse af den 4 April nästlidet år, jag nu för Eders

Kongl. Maj:t anmält, har Riksdagen, med förmälan, att i anledning af

gjord framställning om vatten- och brödstraffets afskaffande, Riksdagen,

enär ännu alltjemt bristande utrymme i cellfängelserna torde utgöra

hinder för ett omedelbart genomförande af denna af båda statsmakterna

önskade reform i vårt straffväsende, ansett sig icke kunna för

närvarande lemna bifall till en sådan framställning; men då Riksdagen

fortfarande, liksom tillförene, funne nämnda straffart olämplig, anhöll

Riksdagen, att Eders Kongl. Maj:t, så snart utrymmet i rikets cellfängelser

medgåfve, att straff af fängelse vid vatten och bröd kunde

utbytas mot enkelt fängelsestraff, ville för Riksdagen framlägga förslag

till lagändringar, hvarigenom all tillämpning af fängelse vid vatten

och bröd måtte för framtiden upphöra.

öfver denna framställning infordrades utlåtande från Fångvårdsstyrelsen,

som tillika anmodades meddela utredning, dels huruvida med

hänsyn till utrymmet i fängelserna hinder numera kunde anses möta

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

för utbyte af fängelse vid vatten och bröd mot annat fängelse, ej blott

efter den i Högsta Domstolen granskade utan ock efter de två särskilda

af ledamöter i Högsta Domstolen föreslagna förvandlingsgrunder,

dels på hvilka orter och i hvilken omfattning utvidgning af befintliga

fängelsebyggnader i sådant fall skulle erfordras, dels huruvida det ansåges

lämpligt att förvandlingsstraffet med hänsyn till den korta tid,

som kunde tillmätas detsamma, skärptes på annat sätt än genom kostens

bestämmande till vatten och bröd. Derjemte begärdes en ungefärlig

beräkning å det belopp, hvarmed i händelse af lagförändringens genomförande

statens kostnad för förvandlingsstraffets verkställande kunde

komma att ökas, under förutsättning att deras antal, som underginge

samma straff, förblefve oförändradt.

I sitt med anledning häraf afgifna underdåniga utlåtande har Fångvårdsstyrelsen

erinrat, att de flesta bestraffningar vid vatten och bröd

stannade vid 3 eller 4 dagar; att öfvervägande antalet deraf förekomme

vid några få fängelser; att verkställighet af förvandlingsstraffen

egde rum företrädesvis å vissa tider af året eller under höst- och vårmånaderna;

att oaktadt årligen inom riket förekomme mer än 50,000

domstols- och myndighetsbeslut, hvarigenom personer blifvit fälda till

böter eller viten, likväl allenast 9 till 10,000 fall årligen inträffat, då

böter aftjenats med vatten och bröd, hvilket antal dock under de senare

åren något ökats; samt att det, i händelse vatten- och brödstraffet

utbyttes mot allenast fängelse, kunde inträffa att hos mängden bötfälde

icke visade sig lika bemödande som nu att anskaffa medel till

böternas gäldande. Särskild! med afseende på sistnämnda omständighet

saknades tillräcklig grund för beräkning af det behof af cellutrymme

inom rikets fängelser, som efter lagförändringens genomförande

skulle uppstå. Beräkningen kunde ske endast så, att antalet

straffdagar ökades efter den olika skala, som vid förvandlingen kunde

antagas blifva gällande.

Enligt en vid Fångvårdsstyrelsens yttrande fogad tabell, grundad

på förhållandena under år 1882, utgjorde antalet af dem, hvilka

nämnda år undergingo vatten- och brödstraff, 10,392 och deras straffdagar

tillsammans 47,134. Straffdagarnas antal skulle, om böterna förvandlats

efter det i Högsta Domstolen granskade förslag, uppgått till

46,981, samt efter de af ledamöter i Högsta Domstolen uppgjorda förslag

till respektive 61,544 och 67,913. I de begge sista fallen, hvilka

medförde en ökning af 30 till 45 proc. af straffdagarnas antal, skulle

ett ganska betydligt ökadt cellutrymme vid flera fängelser enligt Fångvårdsstyrelsens

mening tagas i anspråk. Styrelsen, som emellertid ansett

den föreslagna tillökningen i strafftiden icke göra bestraffningen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

väsentligen mer afskräckande, har uppgjort och förordat en särskild

förvandlingstariff, som bestämmer fängelsestraffet för böter af högst

20 kronor till 4 dagar, men i öfrigt i allo öfverensstämmer med det i

Högsta Domstolen granskade förslaget. En sådan förvandlingsskala,

hvarigenom bestraffningsdagarnas antal år 1882 skulle utgjort 52,836

eller ökats med 5,702, skulle, enligt hvad Fångvårdsstyrelsen anför,

under förutsättning att böter äfven vid förändradt förvandlingsstraff

gäldades i lika mån som tillförene, genom anlitande af några vissa

städers fäugelser och andra åtgärder tills vidare kunna bringas i verkställighet,

intill dess erforderliga byggnadsarbeten hunne vidtagas.

Till närmare upplysning om utrymmet inom de fängelser, der

förvandlingsstraff verkställes, har Fångvårdsstyrelsen låtit sitt yttrande

åtföljas af en tabell, utvisande antalet fångar och särskildt vatten- och

brödfångar vid dessa fängelser under år 1882. Man inhemtar af denna

sammanställning, att om ock fängelselokalerna i allmänhet varit tillräckliga

att rymma äfven det högsta antal fångar, som der samtidigt

förvarats, har dock vid vissa fängelser ett motsatt förhållande egt rum.

Så har det högsta antalet cellfångar öfverstigit antalet celler med 18

vid Stockholms stads ransakningsfängelse, 2 vid Linköpings länsfängelse,

10 vid Norrköpings kronohäkte, 28 vid Malmö länsfängelse, 4

vid Engelholms och 1 vid Landskrona kronohäkte, 21 vid Göteborgs,

4 vid Falu och 6 vid Gefle länsfängelse, 7 vid Hudiksvalls kronohäkte,

5 vid Hernösands, 6 vid Östersunds, 6 vid Umeå och 4 vid

Luleå länsfängelse, samt 6 vid Lycksele och 11 vid Haparanda kronohäkte.

Vid dessa fängelser, utom Norrköpings, Göteborgs och Haparanda,

har dock medeltalet fångar understigit cellernas antal och

öfverskottet vid nämnda 3 fängelser har varit endast respektive 1, 4

och 6. Vid alla dessa fängelser skulle emellertid åtminstone vissa

tider en förhöjd tariff för förvandling af böter till fängelse verka menligt.

Men Fångvårdsstyrelsen har det oaktadt ej ifrågasatt att utvidga

dem alla. Dels af Fångvårdsstyrelsens yttrande, dels af uppgifterna i

tabellen kan nemligen inhemtas, att Linköpings, Norrköpings, Malmö

och Göteborgs fängelser skulle genom den, såsom det är att hoppas,

snart förestående åtgärden att från cellfängelserna förflytta de till allmänt

arbete dömda, som nu i brist på arbetsanstalter der förvaras,

vinna stor lättnad, och hvad de två sistnämnda fängelserna äfvensom

Landskrona beträffar, finnes utväg att åtminstone tillfälligtvis anlita de

närbelägna straffängelselokalerna. Bristen vid Falu, Gefle och Hudiksvalls

häkten skulle afhjelpas genom den redan beslutade utvidgningen

af Gefle cellfängelse och anläggningen af ett häkte vid Bollnäs. Svårare

är att finna dylika utvägar för de i Östersund, Hernösand och

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

orterna norr derom anlagda fängelser, med afseende på transporternas

längd. Särskildt för afledande af det starka tilloppet i Haparanda

fängelse säger sig Fångvårdsstyrelsen vara betänkt på afgifvande af

förslag till anläggande af ett kronohäkte i Pajala. Fångvårdsstyrelsen

har ej antydt någon åtgärd för afhjelpande af trängseln i de öfriga

norrländska fängelserna. Antagligen skulle den ganska obetydliga

tillökning i utrymme, som der erfordras, kunna beredas genom en för

tillfället förändrad inredning eller genom tillbyggnad af det ringa omfång,

att den kan bestridas af fångvårdsanslaget utan dettas öfverskridande.

Svårast ställer sig förhållandet i afseende på Stockholm. Fångvårdsstyrelsen

yttrar härom, att stadens ransakningsfängelse, der förvandlingsstraff

nu underginges, vore uppfördt till hufvudsakligaste

delen för kommunens medel och afsedt för stadens ransaknings- och

polisfångar samt innehölle 147 celler jemte reservrum; men fångantalet

hade någon gång uppgått ända till 165 och högsta antalet vatten- och

brödfångar på en dag hade varit 59. Att dessa vatten- och brödfångar

fått aftjena straffet i stadens ransakningsfängelse grundade sig

icke på någon statens rättighet utan endast på ett tyst medgifvande

af vederbörande myndighet, sedan Kongl. Maj:t genom nådigt Bref

den 9 Februari 1856 efter kommunalmyndighetens hörande afslagit en

af styrelsen gjord framställning, att sagda straff måtte i nämnda fängelse

få aftjenas. Skulle nu bestraffningsdagarna i någon nämnvärd

mån ökas, vore det antagligt, att den utväg, som hittills stått staten

öppen att för sådant ändamål få begagna ransakningsfängelset i Stockholm,

skulle upphöra, och att staten blefve nödsakad att der uppföra

ett nytt fängelse, hvilket med afseende derå att nuvarande kronohäktet

å Långholmen för sitt ändamål redan vore alldeles otillräckligt, torde

böra beräknas till omkring 100 celler. Den kostnad, som i första rummet

skulle påkallas i följd af en förändrad förvandlingsgrund för böter,

vore alltså för uppförande af en fängelsebyggnad i Stockholm.

I fråga om ändamålsenligheten att skärpa fängelsestraffet, då det

användes vid förvandling af böter, har Fångvårdsstyrelsen hemstält,

att fången måtte underkastas skyldighet att verkställa arbete, hvarpå

tillgång funnes; att han ej finge förskaffa sig eller mottaga underhåll

eller annat utöfver hvad honom vid straffinrättningen bestås; samt att

han ej finge utan vederbörandes tillåtelse mottaga besök af andratpersoner

än fängelsets tjensteman. Denna mening delades dock ej af

byråcheferna i Fångvårdsstyrelsen, hvilka ansett den föreslagna skärpningen

af straffet ej böra ega rum, då i sådant fall den inkonseqvensen

skulle komma att qvarstå, som just utgjort anledningen till den ifråga
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 29.

satta lagförändringen, att nämligen, ehuru böter utgjorde den lindrigaste

i lag bestämda straffart och jemförelsevis större förbrytelser bestraffades

med enkelt fängelse, böter likväl vid bristande tillgång förvandlades

till en strängare straffart, fängelse vid vatten och bröd.

Vidkommande slutligen den ökade årliga kostnad, som skulle

blifva en följd af lagförändringens genomförande, upplyser Styrelsen,,

att utspisningskostnaden för vatten- och brödfångar under år 1882

uppgått till ........................................................................... kronor 7,763: io,

att den skulle för samma antal fängelsefångar uppgå enligt

det i Högsta Domstolen granskade förslaget till ,, 16,002: 76,

enligt de af ledamöter i Högsta Domstolen uppgjorda

förslag till...................................................................... „ 20,891: 96

eller........................................................................................... ,, 23,191: 87

samt enligt det i Styrelsen uppgjorda till omkring ... „ 18,000: —

Mot afskaffande af fängelse vid vatten och bröd såsom förvandlingsstraff

har ingen af de i ärendet hörde yttrat sig, men deremot hafva

meningarna varit ganska delade beträffande omfattningen och beskaffenheten

af det fängelsestraff, som bör träda i stället. Alla synas ense

derom, att det nya förvandlingsstraffet bör vara lika kraftigt till sin

verkan som vatten- och brödstraffet, *gå att ej förändringen medför den

påföljd, att en större del af de till böter dömde, än hittills, söker undandraga

sig böternas gäldande för att i stället undergå förvandlingsstraffet,

hvarigenom icke blott statens årliga utgifter för fångunderhållet

öfver höfvan ökas, utan äfven betydliga kostnader tagas i anspråk för

utvidgning af fängelserna. Redan af hänsyn härtill måste tanken på

förvandlingsstraffets skärpande genom någon väsentligare tillökning af

strafftidens längd öfvergifvas. Derför talar ock den mer och mer allmänt

omfattade åsigt, att en förvandling, som närmar sig till den i nu

gällande lag stadgade grund af tre dagars fängelse mot en dags fängelse

vid vatten och bröd, är i synnerhet i fråga om de lägre bötesbeloppen

ganska obillig mot dem, som behöfva med dagligt arbete bidraga

till de sinas försörjning. Det återstår således endast att höja

verkan af fängelsestraffet genom sådana medel, som tillåta dess bibehållande

vid ungefär samma längd som vatten- och brödstraffet, men

sakna dettas kroppsligt affliktiva karaktär. Såsom ett sådant medel

erbjuder sig närmast förbud för den, som undergår förvandlingsstraffet,

att bereda sig eller mottaga bättre kost och större beqvämlighet i

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

öfrig!, än i fängelset vanligen bestås. Denna skärpning är desto mer

påkallad, som man bör kunna fordra, att den, som kan skaffa utvägar

att förbättra sin belägenhet inom fängelset, i främsta rummet använder

de tillgångar, hvilka stå honom till buds, att betala böterna. Emellertid

torde endast ett fåtal förvandlingsfångar vara i den ställning, att

ett dylikt förbud för dem innebär någon försakelse. Verksammare för

flertalet och i synnerhet för det stora antal, som utom fängelset tillbringar

sitt lif i sysslolöshet och lättja, vore föreskriften att fången

skulle förrätta Renligt arbete, der tillgång derpå funnes. För min del

finner jag ingen synnerlig betänklighet vid att tillstyrka detta, om det

ock vid vissa fängelser torde blifva svårt att för fångarna anskaffa

lämpligt arbete. Den anmärkning om bristande konseqvens, som rigtats

mot eu sådan anordning, synes mig sakna fog. Inkonseqvent kan

det kallas, att sedan man med hänsyn till ett straffs kroppsligt affliktiva

natur utdömt detsamma såsom direkt påföljd för såväl gröfre som

ringare förbrytelser, dock behålla det såsom förvandlingsstraff för böter.

Men om man för att i fångens eget intresse kunna i möjligaste mån

nedsätta strafftiden skärper straffet på ett sätt, som hvarken innebär

något för fången nedsättande eller för hans helsa menligt, samt skärpningen

i öfrigt ej är svårare, än att straffet, åtminstone så länge det

motsvarar lägre bötesbelopp, i stränghet långt understiger lägsta fängelsestraffet,

kan jag ej finna att häri ligger någon inkonseqvens.

Det bör i öfrigt anmärkas, att straffet, äfven med de skärpningar

jag nu ifrågasatt, icke sammanfaller med vanligt straffarbete. Den som

undergår förvandlingsstraff skulle få använda egna kläder samt ej vara

underkastad de inskränkningar i rättigheten att mottaga besök och i

allmänhet att meddela sig med personer utom fängelset, hvilka åläggas

straffången. Sammanlägges förvandlingsstraffet med annat fängelsestraff

och ökas följaktligen fängelsetidens längd, böra skärpningarna

försvinna.

Under förutsättning att det fängelsestraff, som skulle utgöra förvandlingsstraff

för böter, sålunda skärpes, bör något hinder ej möta att

i hufvudsak följa den i Högsta Domstolen granskade förvandlingstariffen,

dock med den förändring, att lägsta fängelsetiden, 3 dagar,

motsvarar endast lägsta bötesbeloppet, fem kronor, hvarefter fängelsetiden

ökas till 4 dagar för böter till och med tio kronor och derefter

med en dag för hvarje tiotal af kronor. Man undgår derigenom den

anmärkningen, att antalet fängelsedagar i vissa fall skulle understiga

det nu bestämda antalet vatten- och bröddagar. Hvad särskildt angår

lägsta fängelsetidens bestämmande till tre dagar eller lika med hvad

som nu gäller för fängelse vid vatten och bröd, må erinras att för så

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Rongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 29.

kort tid dessa begge straff ej torde mycket skilja sig från hvarandra i

stränghet, och att i alla händelser de tre dagarna motsvara endast 5

kronors böter eller derunder, i stället för att nu tre dagars fängelse

vid vatten och bröd svara mot ända till 15 kronors böter.

För år 1882 skulle enligt den af mig nu föreslagna förvandlingsgrund

antalet straffdagar hafva varit 57,012, motsvarande en tillökning

i nuvarande antalet af 9,878 och i det antal, som skulle uppkomma

enligt Fångvårdsstyrelsens förslag, af 4,176. Denna tillökning skulle

dock, enligt hvad jag inhemtat, icke i och för sig medföra nödvändighet

att på något enda ställe utvidga fängelselokalerna, der ej en sådan

nödvändighet förefinnes redan af annan anledning. I detta hänseende

tillåter jag mig erinra, att Fångvårdsstyrelsen visserligen ansett de nya

förvandlingsstraffen enligt styrelsens förslag kunna bringas till verkställighet,

men dock endast tills vidare, intill dess erforderliga byggnadsarbeten

hunnit vidtagas. De arbeten, hvarpå Fångvårdsstyrelsen här

syftar, äro nya fängelser i Stockholm och i Norrbottens län, som dock

äro nödiga, hvilken utgång än må förestå vatten- och brödfrågan.

Emellertid synes det mig uppenbart, att i dessa begge orter icke någon

tillökning i fångantalet bör genom lagstiftningens åtgärd föranledas

utan att tillika fängelseutrymmet ökas. Visserligen har Riksdagen begärt

vatten- och bröd straffets afskaffande först när utrymmet i fängelserna

det medger; men då denna tidpunkt, hvad Stockholms och Haparanda

fängelser angår, aldrig lärer inträffa utan fängelsernas utvidgning,

torde Eders Kong!. Maj:t finna nödvändigheten deraf, att byggnadsfrågan

afgöres åtminstone samtidigt med lagstiftningsfrågan.

Utom de ändringar i Strafflagen med tillhörande promulgationslag

samt i författningen om verkställighet af fängelsestraff, hvilka för

vatten- och brödstraffets afskaffande erfordras, torde det vara lämpligt

att i sammanhang dermed ändra 13 § i Strafflagen för krigsmakten,

som handlar om verkställighet bland annat af nämnda straff, när det

i öfverensstämmelse med stadgandena i allmän lag ålägges.

På grund häraf hemställer jag att Eders Kongl. Maj:t täcktes

dels för det ändamål 87 § Regeringsformen förmäler infordra

Högsta Domstolens yttrande öfver de vid detta protokoll fogade förslag

till

l:o) Lag om upphäfvande af Strafflagens stadganden angående

fängelsestraff vid vatten och bröd;

2:o) Lag om ändring i 13 § Strafflagen för krigsmakten den 7

Oktober 1881 samt

3:o) Förordning angående ändring i bestämmelserna om verkställande

af fängelsestraff, hvartill böter förvandlats;

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

dels anbefalla Fångvårdsstyrelsen att inkomma med fullständig

utredning af det behof af ökadt utrymme vid cellfängelserna i Stockholm

och i Haparanda, som må förefinnas, samt tillika ingifva ritningar

och kostnadsförslag till de byggnader, som i anledning häraf må erfordras.

Hvad Departementschefen sålunda hemstält täcktes

Hans Maj:t Konungen på tillstyrkan af Statsrådets

öfriga ledamöter i nåder bifalla.

Ex protocollo

Otto Rooth.

BIL till Rilcsd. Prat. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 20 Bäft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Förslag

till

Lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid

vatten och bröd.

Härigenom förordnas, att 6, 10, 11, 12 och 13 §§ i 2 kapitlet

och 7 § i 4 kapitlet strafflagen samt 2 punkten i 11 § af förordningen

om nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas

skall den 16 Februari 1864 skola erhålla följande förändrade lydelse:

Strafflagen.

2 kap.

6 §•

Fängelse kan antingen omedelbart för brott ådömas, eller i stället

för ålagda böter användas, om tillgång till deras gäldande saknas.

Fängelse, som omedelbart för brott ådömes, må ej i andra fall,

än som i 4 kap. 5 och 7 §§ omtalas, sättas under en månad eller öfver

två år.

Om fängelse, hvartill böter förvandlas, skils i 10 och 11 §§.

10 §.

Saknas hos den, som blifvit till böter fäld, tillgång till deras fulla

gäldande, skola böterna förvandlas till fängelse.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Broposition N:o 29.

19

11 §•

Vid sådan förvandling, som i 10 § sägs, svare tre dagars fängelse

mot böter icke öfverstigande fem riksdaler, fyra dagars fängelse

mot böter utöfver fem till och med tio riksdaler, samt hvarje följande

dags fängelse mot tio riksdalers böter, dock med iakttagande, att

fängelsestraffet ej må sättas öfver sextio dagar, så att

böter icke öfverstigande 5 rdr svara emot 3 dagars fängelse

deröfver till och

med

10

11

11

11

4

11

11

11

11 11

ii

20

11

11

11

5

11

11

11

11 11

ii

30

11

11

11

6

11

11

11

11 11

ii

40

11

11

11

7

11

11

11

. ” ”

ii

50

11

11

11

8

11

11

och så

vidare.

12

§•

Skola böter förvandlas, de der genom flera domar ålagda äro;

varde den förvandling efter böternas sammanräknade belopp gjord, på

sätt i 11 § sägs. Har någon del af böterna redan blifvit till fängelsestraff''

förvandlad; vare den förvandling förfallen och förvandling af

samtliga böterna verkstäld, såsom nu nämndt är. Lag samma vare,

om till verkställighet på en gång förekomma särskilda fängelsestraff,

hvartill böter efter 11 § förvandlade blifvit.

13 §.

Om förvandling af böter efter 11 eller 12 § förordne Konungens

Befallningshafvande, der ej för särskild! fall finnes annorlunda stadgadt.

4 kap.

7 §•

År någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete

på viss tid, tillika förfallen till böter, och saknar han tillgång till deras

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

fidla gäldande; då skall det emot böterna enligt 2 kap. 11 § svarande

fängelsestraff, under iakttagande af de i 5 och 6 §§ här ofvan stadgade

grunder, med öfriga straffet förenas.

Förordningen den 16 Februari 1864.

11 §•

2. att om någon, som, i brist af tillgång till sådana böter, som

i 9 § omförmälas, är till fängelse förfallen, tillika gjort sig skyldig till

böter eller viten, de der, om de ensamt varit ådömda, bort till fängelse

jemlikt 2 kap. 10 och 11 §§ i strafflagen förvandlas, det mot sistnämnda

böter och viten svarande fängelse skall med det öfriga fängelsestraffet

sammanläggas enligt 4 kap. af samma lag.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1

Oktober 1884.

De enligt dittills gällande lag bestämda förvandlingsstraff, hvilka

förenämnde dag börjat verkställas, skola dock jemlikt derom meddelade

beslut fullbordas; men dylikt beslut, som först sagde dag eller

senare till verkställighet förekommer, skall anses förfallet och ny förvandling

ske med tillämpning af denna lag.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

21

Förslag

till

Lag om ändring i 13 § Strafflagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881.

Härigenom förordnas, att 13 § i Strafflagen för krigsmakten den

7 Oktober 1881 skall erhålla följande förändrade lydelse:

13 §.

Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej öfver två år,

som blifvit honom ådömdt för brott, hvarom i 5, 7 eller 10 kap. af denna

lag förmäles, eller fängelse, som blifvit honom omedelbart eller såsom

förvandlingsstraff ålagdt för brott mot denna lag, bör, der så kan ske,

straffet verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under a), b)

eller d) i 2 §, skall undergå fängelse, som blifvit honom för brott mot

allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagdt.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1

Oktober 1884.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Förslag

till

Förordning angående ändring i bestämmelserna om verkställande af fängelsestraff,

hvartill böter förvandlats.

Med ändring af hvad förordningen angående straffarbetes och

fängelsestraffs verkställande i enrum den 21 December 1857 innehåller,

stridande mot här nedan meddelade bestämmelser förordnas, att fånge,

som skall undergå fängelsestraff, hvartill ådömda böter förvandlats, ej

må förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet utöfver

hvad honom vid strafifinrättningeu bestås; samt att han är skyldig verkställa

Renligt arbete, hvarpå tillgång finnes; skolande hvad sålunda

stadgas ej ega tillämpning, då förvandlingsstraffet sammanlägges med

annat fängelsestraff.

Denna förordning skall lända till efterlefnad från och med den

1 Oktober 1884, dock att förvandlingsstrafif af fängelse, som före nämnda

dag begynt verkställas, skall enligt dittills gällande bestämmelser

fullbordas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kong!,. Maj:ts Nåd. Propositin N:o 29.

23

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Ma.j:ts

Högsta Domstol Onsdagen den 13 Februari 1884.

P ■ '' ; 1 '' • ■;; ri*- ■'' ''0,''ii-i 1!m ;■ fn in

Andra rimmet.

N är varande:

Justitieråden Wketman,

Rabe,

von Segebaden,

Hernmaeck,

Weubeeg,

Ahlgren,

Annerstedt.

Tillförordnade byråchefen, revisionssekreteraren Lilienberg föredrog

i underdånighet:

Note ur protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den 30 nästlidne Januari, hvarmedelst,

för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, Högsta

Domstolens utlåtande blifvit infordradt öfver följande inom Justitiedepartementet

utarbetade förslag, nemligen:

l:o. Förslag till lag om upphäfvande af strafflagens stadganden

angående fängelsestraff vid vatten och bröd;

2:o. Förslag till lag om ändring i 13 § strafflagen för krigsmakten

den 7 Oktober 1881 samt

3:o. Förslag till förordning angående ändring i bestämmelserna

om verkställande af fängelsestraff hvartill böter förvandlats; varande

berörda förslag bilagda detta protokoll.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 29.

Justitieråden Wretman och Ahlgren lemnade förevarande förslag

utan anmärkning.

Justitierådet Hernmarck anförde: Vid slutlig behandling inom

Högsta Domstolen den 5 April 1880 af ett inom Justitiedepartementet

utarbetadt, med det nu föredragna i hufvudsakliga delar öfverensstämmande

förslag till vatten- och brödstraffets upphörande såsom förvandlingsstraff

och dess utbytande mot enkelt fängelse, ansåg jag mig i

afseende å den föreslagna förvandlingsgrunden, enligt hvilken hvarje

dags fängelse skulle under de fyra första dagarna svara mot fem och

under de följande dagarne mot tio kronor, dock med iakttagande att

fängelsestraffet ej finge sättas under tre och ej öfver sextio dagar, böra

anmärka, att efter denna grund straffet i allmänhet blefvq väl lindrigt

och att det derföre vore att befara att, om förslaget upphöjdes till lag,

flertalet bötfälde skulle komma att finna förvandlingsstraffet så föga

afskräckande, att de hellre underkastade sig detsamma än den ekonomiska

förlust, som genom böternas erläggande blefve dem tillskyndad,

hvaraf följden måste blifva ökadt fångantal och ökade kostnader för

statsverket. Utgående från den åsigten att förvandlinsstraffet borde i

allmänhet och företrädesvis för de oftast förekommande mindre bötesbeloppen

blifva strängare än förslaget innehölle, trodde jag att, i likhet

med hvad af lagberedningen föreslogs, tiden för detta straff ej

borde sättas under fem dagar; och syntes i öfrigt en väl afpassad

proportion mellan bötesbeloppet och fängelsetiden komma att ega rum,

om det blefve stadgadt, att hvarje dags fängelse svarade under de

första 20 dagarna mot fem, under de andra 20 dagarna mot tio och

under de derpå följande högst 20 dagarna mot femton kronor.

Uti det förslag, som nu utgör föremål för granskning, är skalan

för förvandlingen, jemförd med det förra förslagets, väl något höjd,

med bibehållande likväl af 3 dagars fängelse såsom straffminimum,

hvarjemte i ändamål att göra förvandlingsstraffet mera kännbart, föreslagits,

att fånge, som skall undergå sådant straff, ej må förskaffa sig

eller mottaga underhåll eller beqvämlighet utöfver hvad honom vid

straffinrättningen bestås, samt att han är skyldig verkställa tjenlig!;

arbete, hvarpå tillgång finnes. Huruvida dock härigenom i verkligheten

någon skärpning i straffet kommer att inträda synes mig, hvad

angår det allra största antalet af förvandlingsbestraffningar, nemligen

dem, hvarmedelst allenast smärre bötesbelopp aftjenas, vara ganska

tvifvelaktigt. De, som ej mäkta gälda 10 eller 20 kronors böter, lära

sällan, om någonsin, vara i tillfälle att bereda sig bättre kosthållning

eller större beqvämlighet än den, som i fängelset bjudes dem, och för

dessa fångar kommer det derföre att varda fullkomligt likgiltigt, om

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 29.

ett förbud i nämnda afseende finnes eller icke. Hvad åter beträffar

det ifrågasatta arbetstvånget, så fordras, för att detta skall blifva

effektivt, att inom läns- och kronofängelserna, der förvandlingsstraffen

skola undergås, tillgång på tjenligt arbete alltid skall finnas. Att det

länge varit förenadt med de största svårigheter att på lämpligt sätt

sysselsätta de i nämnda fängelser förvarade fångarne är ett kändt

faktum, och Fångvårdsstyrelsens i detta ärende afgifna underdåniga utlåtande

gifver icke någon visshet om att förhållandet härutinnan numera

förbättrats. Dessutom torde skäl ej saknas för den farhågan, att

såvida ej särskilda anordningar för ändamålet vidtagas, hvarom dock

något förslag veterligen icke blifvit väckt, ifrågavarande straffanstalter

i allmänhet kunna erbjuda tillfälle endast till arbeten af den beskaffenhet,

att deras verkställande egentligen icke kommer att för fången

innebära något lidande, utan snarare skall af honom betraktas såsom

en fördel i jemförelse med ett sysslolöst vistande i den afstängda

cellen. Ur synpunkten af att fängelsestraffet efter den nu framlagda

förvandlingstariffen är, synnerligast i de fall att detsamma räcker endast

några få dagar, i behof af skärpning, kan jag således icke tillmäta

de i sådant syfte föreslagna bestämmelserna någon betydelse;

och en efter min uppfattning fullt tillfredsställande lösning af frågan

skulle derföre kunna vinnas endast på det sätt, att tidslängden för

förvandlingstraffet varder något ökad utöfver nämnda tariff. Då emellertid

enligt den af Fångvårdsstyrelsen åstadkomna utredning bestraffningarne

med eu sådan förlängning icke kunna med nuvarande utrymme inom

fängelserna verkställas, samt det efter min åsigt är särdeles önskvärdt,

att den sedan årtionden ifrågasatta reformen om vatten- och brödstraffets

afskaffande varder utan vidare uppskof genomförd, hafva de

betänkligheter, jag i ofvanberörda afseende hyser mot de remitterade

förslagen, ej synts mig vara af den vigt, att ett afstyrkande af dem

borde derpå stödjas; och lemnar jag förslagen i öfrigt utan anmärkning.

Justitierådet Wedberg yttrade att, ehuru Justitierådet helst skulle

hafva sett att, vid böters förvandling till annat straff, valts närmast

högre straffart eller fängelse utan sådan skärpning, som nu föreslagits,

åtminstone då tiden för fängelsestraffet uppginge till eller öfverstege

den tid af en månad, som var den kortaste tid, hvartill omedelbart

ådömdt fängelsestraff finge sättas, Justitierådet likväl, då hvad nu blifvit

föreslaget vore att föredraga framför gällande stadgande om böters

förvandling till fängelse vid vatten och bröd, ansåg sig icke böra afstyrka

förslagens antagande.

Justitieråden Rabe, von Segebaden och Annerstedt förenade sig om

Bih. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft. 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

följande yttrande: Hvad angår förslaget till Lag om upphäfvande af

strafflagens stad g anden angående fängelsestraff vid vatten och bröd, få i

afseende å den tariff för böters förvandling till vanligt fängelse, som,

efter förslaget, 11 § i 2 kap. strafflagen skulle komma att innehålla,

och enligt hvilken böter, icke öfverstigande 5 riksdaler, skulle svara

mot 3 dagars fängelse och böter deröfver till och med 10 riksdaler

mot 4 dagars sådant fängelse, vi, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad af Högsta Domstolens fleste ledamöter blifvit anmärkt vid

det till Högsta Domstolen den 23 Januari 1880 remitterade förslag om

afskaffande af vatten- och brödstraffet, erinra,

att, på grund deraf att, enligt gällande strafflag, mot 3 dagars

fängelse vid vatten och bröd svara böter till högst 15 riksdaler, samt

med hänsyn jemväl till det stora antal personer, hvilka årligen blifvit

dömda för fylleri, hvarå straffet är böter, högst 20 riksdaler, det torde,

utan fara för misstag, kunna antagas, att de, som, sedan nuvarande

strafflag trädde i verksamhet, undergått bestraffning med fängelse vid

vatten och bröd i 3 eller 4 dagar, till största delen fört ett lättjefullt

och oordentligt lefnadssätt samt befunnit sig i synnerligt utblottadt

tillstånd;

att det synes icke vara tvifvel kunna underkastadt, att ju äfven de,

hvilka hädanefter fällas till icke högre böter, än 10 riksdaler, men ej

förmå gälda desamma, komma att hufvudsaligen utgöras af lättjefulla

eller oordentliga, i ekonomiskt hänseende nästan utblottade personer;

att om dylika personer, då de ej erlägga dem ådömda böter till

högst 10 riksdalers belopp, komme att hållas i vanligt fängelse uti 3

eller 4 dagar, förvandlingsstraffet icke lärer kunna antagas för dem

innefatta något afskräckande, i det de under den korta tid friheten

vore dem betagen, erhölle, utom andra förmåner, mycket bättre föda,

än om de befunne sig på fri fot, samt tillika, när arbetstvång ej vore

med frihetsförlusten förenadt, finge fortfarande öfverlemna sig åt lättja,

samt

att förty med skäl kunde befaras, att förvandlingsstraffet, långt

ifrån att leda till minskning af lagöfverträdelser eller hos den bötfälde

framkalla benägenhet och sträfvande att söka betala ådömda böter,

skulle hafva en motsatt verkan;

och anse vi, på nu anförda skäl, vanligt fängelsestraff såsom

förvandlingsstraff för böter hafva i den föreslagna tariffen bort sättas

åtminstone icke under 5 dagar.

För öfrigt och hvad vidare angår omförmälda tariff, synes oss

tiden för fängelsestraffet enligt densamma, äfven då böterna öfverstiga

10 riksdaler, blifva kortare, än som bort bestämmas, på det ej fängelse
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

straffet, vid jemförelse med bötesstraffet, skulle af mången betraktas

lindrigare, än'' det sednare, och den brottslige af sådan anledning frestas

att på allt möjligt sätt söka slippa bötesstraffet och i stället få

undergå fängelsestraffet; hvarförutan vi anse oss böra, i likhet med

hvad af Högsta Domstolens fleste ledamöter blifvit anmärkt vid den i

det till Högsta Domstolen den 23 Januari 1880 remitterade förslaget

intagna tariff för böters förvandling till vanligt fängelse, erinra, att

giltigt skäl icke synes förekomma, hvarföre ej,-Såsom hittills, mot det

i allmänhet stadgade högsta bötesbeloppet, 500 riksdaler, skall svara

högsta förvandlingsstraffet och att tariffen skulle åstadkomma missförhållande

emellan straffbestämmelserna i 20 kap. 1 § strafflagen för

snatteri, i hvilket lagrum straffet för sådant brott är bestämdt till böter,

högst 100 riksdaler, eller fängelse i högst 6 månader. Om emot 100

riksdalers böter skulle, i stället för 33 dagars fängelse jemlikt gällande

strafflag, svara, efter den föreslagna nya tariffen, allenast 13 dagars

fängelse, komma nämligen straffbestämmelserna för snatteri icke att

öfverensstämma med de grunder, som följts vid stadgandet af alternativa

straff af böter och fängelse, eller af fängelse och straffarbete, derest

icke straffet för snatteri höjes så, att förvandlingsstraffet för högsta

bötesbeloppet åtminstone blefve lika med det lägsta fängelsestraff, som

för snatteri kunde omedelbart ådömas.

Beträffande derefter förslaget till förordning angående ändring i

bestämmelserna om verkställande af fängelsestraff, hvartill böter förvandlats;

så hafva vi, under förutsättning, att det här ofvan först omförmälda

förslag varder lag, icke något att anmärka deremot, att fånge,

som bör undergå fängelsestraff, hvartill ådömda böter blifvit förvandlade,

skall hållas till tjenligt arbete, hvarpå tillgång finnes, och derunder

ej få förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet

utöfver hvad honom vid straffinrättningen bestås; men, efter vårt omdöme,

bör, likasom enligt nuvarande strafflag det svårare förvandlingsstraffet

är satt till tiden kortare, än det lindrigare, tiden för fängelse

med arbetstvång, såsom förvandlingsstraff för böter, bestämmas kortare,

än tiden för fängelse utan arbetstvång, då det såsom förvandlingsstraff

användes. Det kan icke vara med rättvisa öfverensstämmande

att t. ex. på sätt af de remitterade förslagen kunde följa, två

personer, dömde till lika bötesbelopp, komme, om tillgång på. tjenligt

arbete funnes för den ene, men ej för den andre, att under lika. lång

tid hållas den ene i fängelse med arbetstvång och den andra i fängelse

utan arbetstvång, eller, med andra ord, undergå den ene ett

svårare och den andre ett lindrigare förvandlingsstraff. Ski.lnaden

emellan de olika förvandlingsstraffen synes oss derföre böra utjemnas

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.

derigenom, att det till qvaliteten svårare straffet blir qvantitativt mindre,

än det till arten lindrigare. Derigenom skulle ock i icke obetydlig

mån samma fördelar för den bötfälde, hans familj och det allmänna

kunna vinnas, som det till tiden korta förvandlingsstraffet af fängelse

vid vatten och bröd nu medför. I omförmälda hänseende vore, i vår

tanke, lämpligast, om tiden för fängelse med arbetstvång ej finge öfverskrida

40 dagar, j hvilket fall, så framt 11 § i 2 kap. Strafflagen

erhåller den föreslagna nya lydelsen, dock ändrad i öfverensstämmelse

med hvad vi förut anfört, borde stadgas, att från tiden för fängelsestraffet

enligt nämnda lagrum skulle, derest fången komme att undergå

fängelse med arbete, afdragas 1 3, hvarvid brutet dagatal, om sådant

uppkomme, torde få förfalla. Varder ej skilnaden emellan de

begge förvandlingsstraffen utjemnad så att de kunna betraktas lika,

bör, efter vår åsigt, ur förslaget utgå det deri förekommande stadgande,

att fångens hållande till arbete icke skall ega tillämpning, när

förvandlingsstraffet sammanlägges med annat fängelsestraff. Berörda

stadgande, som strider mot gällande strafflag, enligt hvilken den, som

gjort sig skyldig till fängelse och tillika är förfallen till böter, väl får

vid bristande tillgång böterna förvandlade till enkelt fängelse, men i

3 gånger längre tid, än om han skolat undergå det svårare förvandlingsstraffet,

skulle eljes leda dertill, att den som för brott gjort sig

skyldig till böter, får för dem undergå ett lindrigare straff derföre att

han är för annat brott förfallen till fängelse samt att af två personer,

hvilka dömts till lika böter, men den ene jemväl omedelbart till fängelse,

den senare erhåller ett lindrigare straff i stället för böterna, än

den mindre brottslige.

Vidkommande slutligen förslaget till lag om ändring i 13 § Strafflagen

för krigsmakten dm 7 Oktober 1881 hafva vi icke anledning till

annan erinran, än att omförmälda förslag lärer icke böra blifva lag,

med mindre förslaget till författning om upphäfvande af strafflagens

stadganden angående fängelsestraff vid vatten och bröd varder såsom

lag antagen.

_ Och tilläde Justitierådet Annerstedt: Genom de sålunda antydda

ändringarne torde väl förslaget blifva bragt i närmare öfverensstämmelse

med de stadganden, som enligt strafflagen äro i öfrigt gällande

för användningen af frihetsstraff. Men sådant oaktadt qvarstår enligt

min uppfattning den betänklighet i fråga om det föreslagna utbytet af

vatten- och brödstraffet emot fängelse, äfven förenadt med arbete, att

vid de. kortare strafftiderna förslagets tariff icke kan anses innefatta

tillräckliga garantier derför att ej en stor del af de till ringare bötesbelopp

sakfälde skola söka undandraga sig böternas gäldande för att i

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

stället undergå förvandlingsstraffet. Enligt hvad erfarenheten redan visat

möter ej ringa svårighet att vid läns- och kronocellfängelserna anskaffa

lämplig sysselsättning för fångarne; och man torde utan fara för misstag

kunna antaga, att den sysselsättning som, äfven efter det ifrågavarande

lagförslag träd! i gällande kraft, skall kunna åt fångarne anskaffas, kommer

att utgöras af lättare arbeten, t. ex. förfärdigandet af papperspåsar,

tändsticksaskar m. m , hvilka utan några egentliga arbetsverktyg och

utan särskild arbetsskicklighet kunna af fångarne i cellerna verkställas.

Men ett dylikt arbete under en så kort tid, som till exempel tre till

fem dagar, hvilken tid enligt förslaget skulle komma att motsvara de

oftast förekommande bötesbeloppen, kan omöjligen utöfva någon inverkan

på den stora klass af straffskyldige, hvilka inträda i fängelset för

att undergå förvandlingsstraff omedelbart efter ett i lättja, fylleri eller

annan oordentlighet och ekonomiskt betryck tillbragt lif. Skall fängelse

med arbete å sådana personer utöfva någon verkan, måste arbetstvånget

fortgå under någon längre tid, enär lefnadssättet i fängelset helt

visst för dessa personer icke blifver sämre än det, hvartill de på fri

fot kunna förskaffa sig tillgång, samt sålunda äfven den föreslagna

skärpningen att ej få emottaga eller förskaffa sig underhåll eller beqvämlighet

utöfver hvad vid straffinrättningen bestås i fråga om dem saknar

all betydelse. Emot ett allmänt förhöjande af den föreslagna tariffens

minimum talar dock, på sätt af Chefen för Justitiedepartementet blifvit

anfördt, icke blott det för en sådan förhöjning alldeles otillräckliga

utrymmet i rikets fängelser utan äfven den obillighet, som deri skulle

ligga emot sådana straffskyldige, hvilka genom eget arbete verkligen

bidraga till sitt och de sinas underhåll. Vid angifna förhållande måste

de erforderliga garantierna på annan väg sökas, och sådana kunna

ock, enligt min uppfattning, utan svårighet erhållas genom införande

i strafflagen af den grundsats i fråga om bestämmande af förvandlingsstraffets

storlek, som i samtliga de nyaste strafflagarne i de europeiska

kulturländerna blifvit tillämpad.

I den danska strafflagen af 1866, den belgiska af 1867, den

tyska af 1870, den för Ungern af 1878 samt den för Nederländerna

af 1881 finnes stadgadt, att domaren skall, för den händelse den till

böter fälde saknar tillgång till deras gäldande, inom vissa af lagen

utsatta gränser fastställa tidslängden för det frihetsstraff, till hvilket

böterna skola öfvergå.

Ett sådant stadgande ifråga om sättet för förvandlingsstraffets

bestämmande är uppenbarligen en följdriktig tillämpning af det i strafflagen

i öfrigt med afseende å frihetsstraffen använda latitudsystemet,

och det torde icke kunna bestridas att härigenom rättvisans kraf biff
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

ver bättre tillgodosedt och straffets ändamål fullständigare uppnådt än

genom tillämpningen af en bestämd tariff, den må vara upprättad efter

hvilka grunder man än väljer. Ty då frihetsstraff och bötesbelopp

icke stå till hvarandra i något oföränderligt förhållande, blifver det

endast genom en viss frihet för domaren vid bestämmandet af det

straff, som skall träda i stället för böterna, möjligt att förekomma att

straffet i vissa fall blifver för ringa och följaktligen utan den dermed

åsyftade verkan, i andra åter strängare än behöfligt är och rättvisan

klöfver.

Genom ett dylikt stadgande skulle domaren uppenbarligen få i

sin hand ett tillräckligt kraftigt medel att i de fall, der behofvet sådant

verkligen påkallade, ålägga den straffskyldige ett arbetstvång, som

genom sin tidslängd komme att uppfattas såsom ett strafflidande, utan

att någon öfverbefolkning i fängelserna derigenom skulle förorsakas.

Med visshet låter sig nemligen förutse att vid en sådan frihet för

domaren äfven de fall icke skola blifva sällsynta, då det ådömda bötesansvaret

bör förvandlas till ett ringare frihetsstraff än det som i den

föreslagna tariffen upplages.

Af sålunda anförda skäl synes mig vid vatten- och brödstraffets

borttagande ofvan angifna grundsats i fråga om förvandling af böter

till frihetsstraff böra i strafflagen intagas i stället för bestämd tariff

för bötesförvandlingen.

Ex protocollo

Otto Rooth.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

31

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

slott Fredagen den 21 Mars 1884,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Justitieråden: Huss,

Ahlgren.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde, att Högsta

Domstolen numera afgifvit det enligt statsrådsprotokollet öfver Justitiedepartementsärenden

för den 30 sistlidne Januari infordrade utlåtandet

öfver ett inom Justitiedepartementet utarbetadt förslag till Lag om

upphäfvande af Strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid

vatten och bröd jemte andra dermed sammanhang egande författningar.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll, anförde Departementschefen:
“Två

af Högsta Domstolens ledamöter hafva således lemnat förslagen

utan anmärkning och ytterligare två hafva tillstyrkt deras an
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

tagande i oförändradt skick, enär desamma, om ock i vissa delar lemnande

rum för erinringar, dock vore att föredraga framför gällande

stadganden om böters förvandling. De tre återstående ledamöterna

antaga under åberopande af de i Högsta Domstolen vid granskning af

ett äldre förslag anförda skäl, för hvilka jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet

för den 30 Januari innevarande år redogjorde, att lägsta

förvandlingsstraffet ej bort sättas under fem dagar, och att tariffen jemväl

i öfrigt bort höjas. I afseende härå åberopar jag hvad jag förut

anfört, och vill endast tillägga, att äfven om tariffen skulle, såsom dessa

ledamöter rätteligen anmärkt, åstadkomma missförhållande mellan straffbestämmelserna

angående snatteri i 20 kap. 1 § Strafflagen, detta icke

synes mig vara ett afgörande skäl för tariffens ändring, derest den i

öfrigt befinnes nöjaktig, helst den tid ej torde vara aflägsen, då straffbestämmelserna

i nämnda kapitel i sin helhet komma att undergå revision.

Bland Högsta Domstolens ledamöter har endast en uttalat den

mening, att böter helst borde ersättas med enkelt fängelse, ehuru äfven

han ej funnit sig häraf föranledd att afstyrka det remitterade förslaget.

Samtliga öfrige ledamöter anse fängelse med arbete vara ett lämpligt

förvandlingsstraff, men tre af dem hafva gjort åtskilliga erinringar vid

det sätt, hvarpå förslaget i detta hänseende är affattadt. Då det kunde

inträffa, att tillgång på Renligt arbete inom ett fängelse saknades, och

att således två till lika bötesbelopp dömda under lika lång tid komme

att hållas den ene i fängelse med arbetstvång och den andre i fängelse

utan arbetstvång, ansågo desse ledamöter skilnaden mellan de olika

förvandlingsstraffen böra utjemnas derigenom att den förre finge strafftiden

förkortad med en tredjedel. Hvad förslaget innehåller i denna

del är emellertid intet annat än hvad redan i Förordningen den 21

December 1857 stadgas angående straffarbete. Den som är dömd till

straffarbete skall sysselsättas med det arbete, hvarpå tillgång kan

finnas. Då straffarbete under de två första åren skall verkställas i

cell, är det uppenbart, att alldeles samma svårigheter skola uppstå att

hålla alla straffångar med arbete, som att anskaffa dylikt åt arbetsfångar

enligt förslaget. Likväl har det ej satts i fråga, att de strafffångar,

som verkligen arbeta, skola åtnjuta afkortning i strafftiden.

Detta vore ock ganska olämpligt. Då strafftidens längd onekligen är

det mest afskräckande vid frihetsstraffet, skulle det på en underordnad

myndighets mer eller mindre verksamma anordningar i fråga om anskaffande

af lämpligt arbete bero, huruvida den ene fången skulle beredas

en ganska stor fördel i jemförelse med den andre.

Samme ledamöter önska borttagande ur förslaget af det stad
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

gande, att fången ej skall hållas till arbete, när förvandlingsstraffet

sammanlägges med annat fängelsestraff. “Berörda stadgande41, säges

det, “som strider mot gällande strafflag, enligt hvilken den, som gjort

sig skyldig till fängelse och tillika är förfallen till böter, väl får vid

bristande tillgång böterna förvandlade till enkelt fängelse, men i tre

gånger längre tid än om han skolat undergå det svårare förvandlingsstraffet,

skulle eljest leda dertill, att den, som för brott gjort sig skyldig

till böter, får för dem undergå ett lindrigare straff derföre att han är

för annat brott förfallen till fängelse, samt att af två personer, hvilka

dömts till lika böter, men den ene jemväl omedelbart till fängelse, den

senare erhåller ett lindrigare straff i stället för böterna, än den mindre

brottslige44.

Dessa skäl synas mig emellertid icke tillräckliga att frångå det

af Högsta Domstolens pluralitet jemväl i denna del gillade förslaget.

Jag har redan erinrat att frihetsstraffets stränghet väsentligen beror

på dess längd, så att t. ex. den 50:de dagen i fängelset måste anses

svårare än den första. År den, som skall undergå förvandlingsstraffet,

för annat brott dömd till fängelse, som ju, då det omedelbart ålägges,

ej får understiga 30 dagar, men i allmänhet torde stiga vida derutöfver,

blir det förvandlingsstraff, som dertill omedelbart sluter sig, tillräckligt

strängt utan att behöfva skärpas genom arbetsskyldighet. För öfrigt

skulle föreskriften att fången under en del af strafftiden skall arbeta,

under återstoden ej, endast förorsaka oreda. Man finner ock att vid

sammanläggning af fängelse och straffarbete reglerna för den ena straffarten

förfalla och hela straffet verkställes efter de regler, som gälla

för den andra.

På dessa skäl har jag ej ansett mig kunna tillstyrka någon ändring

i de granskade förslagen.

Samtidigt med deras remitterande till Högsta Domstolen täcktes

Eders Kongl. Maj:t anbefalla Fångvårdsstyrelsen att inkomma med

fullständig utredning af det behof af ökadt utrymme vid cellfängelserna

i Stockholm och i Haparanda, som kunde förefinnas, samt tillika ingifva

ritningar och kostnadsförslag till de byggnader, hvilka i anledning

deraf erfordrades.

I fråga om fängelsebyggnaden i Stockholm har Fångvårdsstyrelsen

i underdånigt utlåtande den 4 innevarande Mars anfört, att antalet

manspersoner, som under åren 1880—83 skolat vid kronohäktet å

Långholmen undergå dem ådömdt fängelse eller straffarbete under kortare

tid än två år äfven som deras sammanlagda strafftid efter afdrag

Pik. till Bilcsd. Prof. 1884. 1 Samt. 1 Afd. 20 Häft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

af den genom Kong]. Förordningen den 21 December 1857 stadgade

afkortning varit:

år 1880

1881

1882

1883

ii

ii

ii

antal

sammanlagda

personer.

strafftiden i år.

271

126

320

146

377

166

319

134

För att kronohäktet å Långholmen skulle lemnat tillräckligt utrymme

för dessa fångar från Stockholms stad både sålunda, om förhållandet år

1882 lades till grund för beräkningen, erfordrats ett antal af 166 celler,

hvilket antal emellertid, då bestraffningarne icke lika jemnt folie på

årets olika tider, samt ett mindre antal celler alltid måste finnas i

reserv, ytterligare borde höjas med omkring 34 celler, så att det erforderliga

cellantalet blefve omkring 200. Då vid kronohäktet funnes

endast 90 ljusa celler, hade det varit nödigt att till andra fängelser

förflytta straffångar, hvilkas antal och sammanlagda återstående strafftid

utgjort:

år 1880

„ 1881

„ 1882

„ 1883

antal

sammanlagda

personer.

strafftiden i år.

87

60

127

68

157

90

115

65

Skulle nu vatten- och brödstraffet komma att utbytas mot fängelse och

detta sistnämnda straff aftjenas icke i Stockholms stads ransakningsfängelse

utan i kronohäktet å Långholmen, skulle, då antalet af de år

1882 på bestraffning vid vatten och bröd i Stockholm insatte personers

bestraffningsdagar varit 14,325 eller i medeltal för dag 39, och

antalet bestraffningsdagar, om böter förvandlats till fängelse enligt den

i styrelsen uppgjorda förvandlingstariff, utgjort 17,001 eller i medeltal

för dag 47, samt högsta antalet vatten- och brödfångar på en dag

varit 59, vid kronohäktet utom förenämnda 200 celler erfordras ytterligare

minst 60 celler. Då emellertid någon mindre del af de till straffarbete

under två år dömda fångar i Stockholm fortfarande för straffets

undergående skulle utan särdeles olägenhet kunna intagas i andra cellfängelser,

har styrelsen ansett den utvidgning af kronohäktet å Långholmen,

som nu till en början borde ifrågakomma, kunna inskränkas

dertill, att fängelset komme att innehålla omkring 200 celler.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.

Fångvårdsstyrelsen liar på grund häraf låtit uppgöra ritningar

och kostnadsförslag till en utvidgning af ifrågavarande kronohäkte med

101 ljusa och 4 mörka celler äfvensom med åtskilliga behöfliga ekonomilägenheter,

så att hela häktet skulle innehålla 191 ljusa och 7 mörka

celler. Kostnaden för tillbyggnaden samt åtskilliga förändringar i den

gamla cellbyggnaden uppgår till 220,000 kronor, dervid man beräknat,

att en del af arbetet skulle verkställas af fångar.

Öfverintendentsembetet har vid dessa ritningar och förslag ej

haft något att erinra.

Ehuru Fångvårdsstyrelsen vid beräkning af behofvet af ökadt

cellutrymme lågt till grund det år, 1882, då fångantalet i Stockholm

varit störst, synes mig dock beräkningen icke vara för hög, när man

tager i betraktande att med folkmängdens hastiga tilltagande fångantalet

antagligen kommer att allt mer ökas, samt att Fångvårdsstyrelsen

ej upptagit någon tillökning i beräkningen i följd af förvandlingsfångarnes

öfverflyttande till kronohäktet från Stockholms stads

ransakningsfängelse, utan antagit att, derest sådan flyttning komme

att ske, utrymme å kronohäktet, åtminstone till en del, skulle beredas

genom transport af straffångar till andra cellfängelser.

Att en sådan förflyttning icke kan länge uppskjutas synes uppenbart.

Redan nu har, såsom till protokollet i detta ärende för den 30

sistlidna Januari erinrats, fångantalet i Stockholms stads ransakningsfängelse

understundom öfverstigit antalet celler, och detta förhållande

kommer att allt oftare inträda, dels emedan antalet ransakningsfångar

ökas, dels emedan vatten- och brödstraffets afskaffande synnerligen i

de större städerna med deras talrika lösa befolkning utan tvifvel kommer

att öka straffdagarnas antal. Att staden ej har någon skyldighet

att å ransakningsfängelset inrymma dem som undergå förvandlingsstraff

är redan medgifvet genom Kongl. brefvet den 9 Februari 1856.

Innan jag tillstyrker Eders Kongl. Maj:t att till Riksdagen göra

framställning om anslag för att åstadkomma den utvidgning af Stockholms

kronohäkte med omkring 100 celler, som sålunda synes nödig,

derest detta fängelse skall kunna rymma alla dem, som enligt hittills

gällande bestämmelser böra dit förpassas, i synnerhet om vatten- och

brödstraffet afskaffas, anser jag dock af vigt att utredning förebringas,

huruvida ej någon del af denna fångpersonal skulle kunna inrymmas

i straffängelserna. De på längre tid dömda straffångarnes antal har

nemligen under senare åren enligt fångvårdsstyrelsens årligen till Eders

Kongl. Maj:t afgifna berättelser betydligt minskats, och då några af

straffängelserna äro försedda med celler, synes det kunna ifrågasättas

om ej till dessa straffanstalter kunde öfverflyttas en del af dem, som

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 29.

nu undergå straffarbete under två år i länscellfängelser eller kronohäkten.

Om en sådan åtgärd utan men för fångvården kunde vidtagas, skulle

utrymmet, särskildt i Stockholms kronohäkte, motsvara behofvet i större

mån än Fångvårdsstyrelsen antagit. En sådan utredning antager jag

kunna verkställas så skyndsamt, att proposition om anslag till fängelseom

den fortfarande anses nödig, kan aflåtas till innevarande

Riksdag.

I fråga om behofvet af cellfängelser i Norrbottens län har Fångvårdsstyrelsen

i utlåtande den 11 sistlidne Februari anfört att detta

län med sin öfver en vidsträckt yta glest spridda befolkning vore i

förhållande till rikets öfriga provinser synnerligen illa lottadt med afseende

på cellutrymme, och att under senare åren otillräckligheten

deraf i synnerhet vid kronohäktet i Haparanda, som vore afsedt för

Torneå domsaga och Haparanda stad, mer och mer framträdt, i det

att i detta häkte med 16 celler under år 1882 i medeltal dagligen förvarats

22 fångar, hvilket fångantal vissa dagar uppgått till 27, så att

emot hvad med cellsystemet varit afsedt två fångar måst förvaras i

samma cell. Denna olägenhet hade icke såsom i öfriga delar af riket

med deras lätta samfärdsmedel kunnat afhjelpas genom straffångars

förflyttning till andra fängelser, der bättre utrymme funnits. Fångvårdsstyrelsen

hade derföre länge varit betänkt på en framställning

för afhjelpande af detta behof och derför vidtagit förberedande åtgärder,

då Pajala kommun i början af nästlidna år hos styrelsen gjorde

förfrågan om och under hvilka vilkor ett kronohäkte med lämplig

tingstad kunde uppföras i Pajala, samt under hvilka vilkor tingstaden

kunde upplåtas för begagnande vid lagtima ting och andra sammanträden

inför härads- och egodelningsrätterna. Sedan Fångvårdsstyrelsen

låtit upprätta ritning och kostnadsförslag till ett kronohäkte med 12

celler, jemte tingshusbyggnad, för en kostnad af 20,000 kronor, deraf

5,700 kronor belöpte å tingshuset, förklarade sig Pajala sockens tingshusbyggnadsskyldige

vid kommunalstämma den 18 November 1883 villiga

att till byggnaden bidraga med 5,700 kronor äfvensom att till byggnadens

uppförande upplåta en plats, som vid afvittring blifvit afsatt

för allmänna byggnader inom Pajala by. För tingshusbyggnadens

underhåll hafva de byggnadsskyldige förpligta! sig att till fångvården

utbetala från och med det år, under hvilket byggnaden blifvit godkänd,

50 kronor under hvarje af de 20 första åren och under följande år 100

kronor.

Fångvårdsstyrelsen anser uppförandet af ett kronohäkte i Pajala

vara att föredraga framför utvidgning af kronohäktet i Haparanda.

Då afstånden från Enontekis, Jukkasjärvi och Pajala till Haparanda

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

vore respektive 37, 27 och 17 mil, och eu resa från Pajala till Haparanda

och åter medtoge en tid af sex dagar, insåges lätt icke endast

hvilket ökadt strafflidande förorsakades den som, ofta under svåra

väderleksförhållanden, med fångskjuts inforslades till Plaparanda, utan

äfven hvilka betydliga transportkostnader deraf tillskyndades statsverket.

I medeltal verkstäldes 40 transporter om året från Pajala till

Haparanda, och då kostnaden för hvarje sådan transport i medeltal

uppginge till 75 kronor, torde kostnaden för samtliga transporter kunna

beräknas till omkring 3,000 kronor årligen. I betraktande häraf syntes

det styrelsen som om uppförandet af ett kronohäkte i Pajala, som vore

beläget der Torneå och Muonio elfvar jemte de längs dessa elfvar

löpande vägar sammanstötte, och der nödig tillsyn å häktet samt

läkare- och själavård kunde beredas, skulle vara för det allmänna vida

fördelaktigare än tillbyggandet af kronohäktet i Haparanda, helst de

ökade administrationskostnader, som ett nytt häkte i Pajala nödvändiggjorde,

icke komme att öfverstiga de årliga transportkostnaderna.

I fråga om fängelsets storlek syntes det styrelsen som, då det

lämpligen borde blifva kronohäkte ej mindre för Enontekis och Jukkasjärvi

lappmarkers samt Pajala tingslag, än äfven för Korpilombolo

tingslag, derifrån afståndet till Pajala vore 4} mil och till Haparanda

13 mil, ett mindre häkte än med 12 celler icke böra ifrågasättas.

Het allmännas liksom kommunens intresse syntes bäst tillgodosedt

dermed att tingslokal för Pajala tingslag förlädes i fängelsets

ekonomibyggnad, helst i öfverensstämmelse med de vid 1840—41 årens

riksdag uttalade och sedan följda grundsatser läns- och kronocellfängelserna

nästan Titan undantag blifvit på statens bekostnad försedda med

särskilda lokaler för brottmålsransakningars hållande derstädes. Hå

de tingshusbyggnadsskyldige nu förbundit sig att ersätta hela kostnaden

för tingslokalen, samt att lemna ett årligt underhållsbidrag,

hvilket styrelsens biträdande arkitekt förklarat vara för ändamålet

tillräckligt, hade någon tvekan icke synts böra förefinnas derom, att

tingslokalens uppförande och underhåll borde af statsverket öfvertagas.

Ofverintenderitsembetet godkände såväl ritningarne som kostnadsförslagets

slutsumma, men erinrade, att utredning saknades rörande

de omständigheter, hvilka föranledde byggnadens verkställande af trä

i stället för, jemlikt Förordningen den 31 Juli 1876, af sten — eu

utredning, hvilken ej torde kunna anses öfverflödig, då jemte det att

kronans under Fångvårdsstyrelsens inseende stälda hus ej brandförsäkrades,

frågan gälde uppförande af ett tvåvånings trähus, afsedt att inrymma

bland annat äfven ett antal med jerngaller försedda celler,

opaginerad Kontrollera mot PDF

88 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

hvilka i händelse af eldsolycka svårligen kunde utan tidsutdrägt utrymmas.

Fångvårdsstyrelsen, hvars förnyade utlåtande med anledning af

denna anmärkning infordrades, erinrade, under åberopande af ett af

styrelsens biträdande arkitekt afgifvet yttrande, att 1776 års bref ej

vidare vore tillämpligt på fängelsebyggnader, sedan Kongl. Maj:t genom

nådigt bref den 22 Januari 1850 faststält normalritningar till uppförande

af städs- och häradshäkten, jemväl af trä; att Fångvårdsstyrelsen låtit enligt

af Öfverintendentsembetet utan anmärkning granskade och af Kongl.

Maj:t stadfästade ritningar uppföra kronohäkten af trä vid Svanesund,

Skellefteå, Lycksele och Kisa samt länsfängelse i Luleå, hvarjemte Öfverintendentsembetet

likaledes utan anmärkning granskat ritningarna till

ett transporthäkte i Bollnäs med två våningar för 16 celler, hvartill

Riksdagen beviljat anslag; att i den trakt, der ifrågavarande kronohäkte

skulle uppföras, andra dugliga byggnadsmaterialier än trä måste

hemtas på långa afstånd med betydlig tillökning i byggnadskostnaden;

att i detta nordliga klimat alla byggnader uppfördes af trä och vore

betydligt varmare än stenhus; samt att vid inträffande eldsvåda i en

cellfänge sebyggnad af trä någon fara för de deri förvarades räddning

ej gerna 1 kunde finnas, då en vaktkonstapel hela dygnet om vore

posterad i cellkorridoren.

Under antagande att Riksdagen skall finnas villig att anslå medel

till uppförande ej mindre af ett kronohäkte i Pajala än äfven af den

tillb3rggnad af kronohäktet å Långholmen, som efter utredning kan

finnas nödig, finner jag ingen betänklighet att redan nu tillstyrka framläggande

af lagen om vatten- och brödstraffets afskaffande, att tillämpas

från den 1 Oktober 1884, då efter hvad jag anfört Fångvårdsstyrelsen

ansett de föreslagna straffen kunna bringas till verkställighet, om ock

endast tills vidare, intill dess de erforderliga byggnadsarbetena hunnit

vidtagas.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att jemlikt 87 § Regeringsformen antaga följande förslag till

Ro. Lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående

fängelsestraff vid vatten och bröd;

2:o. Lag om ändring i 13 § Strafflagen för krigsmakten den 7

Oktober 1881; samt

3:o. Förordning angående ändring i bestämmelserna om verkställande

af fängelsestraff, hvartill böter förvandlats.“

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kongl. Maj:s Nåd. Proposition N:o 29.

På hemställan af Statsrådets öfrige ledamöter

täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad

Departementschefen sålunda föreslagit äfvensom förordna

att proposition till Riksdagen skulle aflåtas i

enlighet med bil. litt. F. vid detta protokoll.

Ex protocollo

Otto Eooth.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1884:52 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52 s. 1 i texten