Sök i Ratio Lex

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 3

1884-01-12 · 38 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 38 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1884:3, Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 3

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 3.

1

N:o 3,

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition. till Riksdagen, med förslag till

lag angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs

egendom; gifven Stockholms slott den 12 Januari 1884.

Under åberopande af hosföljande i Statsrådet och Högsta Domstolen

förda protokoll vill Kongl. Maj:t jemlikt 87 § Regeringsformen föreslå

Riksdagen att antaga följande:

Lag’ angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom.

Med upphäfvande af förordningen angående tillsyn å förmyndares

förvaltning af omyndigs egendom den 24 September 1861, stadgas som

följer:

1 §•

Förmynderskap stånde under vårdnad af den rätt, som förordnat

förmyndare. Har någon, såsom i 20 Kap. Arfdabalken sägs, utan rättens

förordnande tillträd t förmynderskap, ligge vårdnaden å den rätt, som

eljest egt att förmyndare förordna.

Har den omyndige sitt hemvist inom annan rätts domvärjo, eller

eger han inom annan rätts domvärjo fastighet, som utgör hans hufvudsakligaste

tillgång, och finner förty den rätt, hvilken vårdnaden åligger,

nödigt att vårdnaden å den andra rätten öfverflyttas, meddele derom

beslut och gifve det ofördröjligen så väl den andra rätten som förmyndaren

tillkänna.

Bill. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 3 Haft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

2 §•

Vid rätten skall öfver de förmynderskap, som stå under dess vårdnad,

föras särskild bok, innehållande de för vårdnadens utöfvande nödiga

anteckningar, i enlighet med bestämmelser, som af Konungen meddelas.

3 §.

I stad välje stadsfullmägtige eller, der sådana ej finnas, allmän rådstuga

gode män, en eller flere, att hafva tillsyn å förmynderskap. Å

landet skall hvarje kommun å kommunalstämma utse gode män, en eller

flere; och må flere kommuner, lydande under samma rätt, till god man

utse samme person.

God man väljes för fyra år. I samtlige kommuner i riket bör före

Oktober månads utgång innevarande år och derefter inom samma tid

hvart fjerde år val af gode män förrättas för nästföljande fyra kalenderår.

Afgår god man innan den tid är ute, för hvilken lian blifvit vald, utses

ofördröjligen annan för den återstående tiden.

Då val förrättats, varde det rätten i stad eller domaren å landet

inom fjorton dagar derefter tillkännagifvet. Har val i behörig tid ej

skett, skall rätten eller domaren derom göra anmälan hos Konungens

Befallningshafvande, som det åligger tillse, att valet så fort ske kan

varder hållet.

4 §•

God man kan ej den vara, som icke uppnått 25 års ålder; ej den,

som icke råder öfver sig och sitt gods; ej den, som afträdt all sin egendom

till borgenärer och icke, på sätt lag förmår, gitter visa, att han

är från deras kraf fri; ej den, som genom domstols beslut förklarats

förlustig medborgerligt förtroende eller ovärdig att inför rätta föra andras

talan; ej heller den, som är tilltalad eller under framtiden stäld för

brott, som medför förlust af medborgerligt förtroende. Ej må annan

sådant uppdrag sig afsåga, än den, som icke är bosatt inom den kommun,

der valet förrättas; embets- eller tjensteman, som af sin befattning

är hindrad att uppdraget fullgöra; den, som efter fyra års tjenstgöring

såsom god man är i ordning att från befattningen afgå; den, som uppnått

60 års ålder, samt den, som eljest uppgifver förhinder, hvilket af

valmyndigheten godkännes.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

5 §•

Förmynderskap, som för afliden persons arfvinge tillträdes, skall stå

under tillsyn af gode männen i den kommun, der den aflidne vid dödsfallet

haft sitt hemvist. Varder den, som uppnått myndig ålder, stäld

under förmyndare, sker tillsynen der den omyndige då har sitt hemvist.

Upphör omyndig att vara boende i kommun, der tillsynen utöfvas,

eller finnes eljest för förmynderskapets öfvervakande nödigt, att tillsynen

flyttas från eu kommun till en annan, ankomme på rätten att derom

förordna; dock skall tillsynen å förmynderskap,,derå vårdnaden tillkommer

underrätt, alltid utöfvas inom kommun, lydande under rättens domvärjo.

6 §•

Förmyndare afslute för hvart kalenderår räkning öfver allt det han

har om händer, med uppgift af den säkerhet, mot hvilken den omyndiges

reda penningar äro utsatte, och ingifve före den 15 Februari följande

år räkningen till vederbörande gode män. Förmyndarräkning skall

''innehålla fullständig uppgift på förmyndarens och den omyndiges hemvist,

så ock, då ombyte deraf skett, sedan sista räkningen afgafs, tillkännagifvande

derom. Saknar den omyndige tillgångar, varde det af

förmyndaren för gode männen inom samma tid anmäldt; och vare förmyndaren

derefter från skyldighet att afgifva räkning fri, intill dess tillgång

af beskaffenhet att redovisning derför bör afgifvas, fallit den omyndige

‘till.

Har förmynderskap upphört, i ty att den omyndige uppnått myndiga

år eller af annan orsak, skall förmyndaren inom den tid, som ofvan

sägs, derom göra anmälan hos gode männen, och åligge honom, der gode

männen det fordra, att med intyg af vederbörande myndighet styrka

sin uppgift.

Öfver räknings ingifvande, så ock öfver gjord anmälan, som i denna

paragraf sägs, ege förmyndaren att af gode männen utan afgift erhålla

bevis.

7 §•

Öfver de ingifna räkningarna, så vidt de ej angå förmynderskap,

som lyda under hofrätt, åligge gode männen att upprätta förteckning,

upptagande förmyndarnes och de omyndigas namn och bostad, och, om

denna blifvit ombytt, äfven den bostad, som i förra årets förteckning

finnes angifven. Har anmälan skett, att omyndig saknar tillgångar, eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Mpj.-ts Nåd. Proposition N:o 3.

bär förmynderskap upphört, varde det ock å förteckningen uppgifvet.

Gode männen aflemne förteckningen före den 15 Mars i stad till rätten

och å Jandet till domaren. Har inom kommunen ingen räkning för det

förflutna året inkommit, åligge gode männen att inom samma tid sådant

anmäla.

8 §•

Försummar förmyndare att i rätt tid aflemna förmyndarräkning,

eller gode män att i rätt tid aflemna förteckning eller anmälan, hvarom

i nästföregående paragraf sägs, förelägge rätten den försumlige vid

lämpligt vite att sin skyldighet fullgöra, och förfare i öfrigt efter omständigheterna.

9 §•

Lyder förmynderskap under hofrätt, skall förmyndaren förö den 15

Mars i hofrätten med bevis af vederbörande gode män styrka, att förmyndarräkning

eller anmälan, i enlighet med 6 §, blifvit till dem aflemnad.

Försummar han det, galle för hofrätten hvad i 8 § om underrätt sägs.

10 §.

Gode männen åligge att granska inkomna förmyndarräkningar. Finna

gode männen för detta ändamål nödigt att taga kännedom af omyndigs

värdehandlingar, vare förmyndare pligtig att på begäran hålla dem gode

männen tillhanda; egande gode männen att för handlingarnas granskning

anlita gode männen i annan kommun, om förmyndaren der har

sitt hemvist.

11 §•

Finner god man vid granskningen eller eljest, att förmyndare ej

rätteligen förvaltat den omyndiges egendom, eller att han af annan orsak

ej är lämplig att förmynderskapet förestå, göre derom skyndsamt anmälan

hos rätten, som af omständigheterna pröfvar, huruvida annan

förmyndare må förordnas. Anser god man nödigt, att förmyndare lemnar

inteckning eller annan säkerhet för den omyndiges medel, anmäle det

ock för rätten, och förordne derom rätten, efter förmyndarens hörande,

såsom nödigt och skäligt pröfvas.

Sådan åtgärd, som i denna paragraf sägs, må ock af rätten vidtagas

utan anmälan af god man.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Rättens beslut gånge i verkställighet utan hinder deraf, att detsamma

i högre rätt öfverklagas.

12 §.

God man åligge att i hvad till hans befattning hörer tillhandagå

rätten eller domaren med de upplysningar, som äro för gode mannen

tillgängliga. Der rätten i anledning af gjord anmälan eller eljest finner

nödigt, må rätten förordna god man eller annan person att mot förmyndare

föra omyndigs talan; och ege den, som sålunda förordnats, rätt

till ersättning af den omyndiges medel, der ej förmyndaren kännes skyldig

och eger tillgång att ersättningen utgifva.

13 §•

Är, enligt hvad här ofvan sägs, genom rättens beslut vite förelagdt

förmyndare eller god man, eller har rätten eljest i anledning af bestämmelserna

i denna lag förelagt förmyndare att sig förklara, varde beslutet

i stad af rättens betjente och å landet genom kronobetjentes försorg

vederbörande tillstäldt.

14 §.

Den omyndiges fränder må hos gode männen taga del af förmyndarräkning

och ege i afseende derå enahanda rätt till anmälan, som i 11 §

tillägges gode män. År omyndig till de år kommen, att lian sjelf kan

finna, att förmyndaren ej väl förvaltar hans egendom, stånde ock den

omyndige fritt att det hos rätten angifva.

15 §.

Till gode männen varde såsom arfvode af förmyndaren årligen inbetaldt

ett för hundrade aR den omyndiges räntor och andra inkomster.

16 §.

Der förmyndarekammare finnes, lände hvad derom särskild! är stadgadt

till efterrättelse.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Ivongl. nåd och ynnest

städse välbevågen. #

OSCAR.

Nils von Steyern.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet

å Stockholms slott Fredagen den 29 Juni 1883,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Statsråden: Lovén,

von Steyekn,

Hederstierna,

Richert,

Themptander,

Ryding.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anförde i underdånighet

:

»Sedan Riksdagens Justitieombudsman i sin till 1881 års Riksdag

afgifna embetsberättelse väckt förslag om förändrade föreskrifter rörande

förvaltningen af omyndiges medel, har Riksdagen i underdånig skrifvelse

den 19 April 1881 tillkännagifvit, att Riksdagen, som ansåge, att ett

ordnande af den svenska förmynderskapslagstiftningen, på sätt Justitieombudsmannen

förordat, efter förebild af den norska icke borde ifrågasättas,

emellertid funnit vissa anmärkta bristfälligheter i förordningen

den 24 September 1861 böra föranleda utarbetande på nämnda förordnings

grundval af bestämmelser, som mera än de nuvarande kunde bereda

trygghet för förvaltningen af omyndiges medel. Efter att hafva

framhållit de hufvudsakligaste bristerna i nämnda förordning på sätt,

hvarför det torde tillåtas mig att i det följande närmare redogöra, har

Riksdagen såsom en sammanfattning af de särskilda antydningar, som

lemnats angående lämpligaste sättet att afhjelpa dessa brister, tillkänna
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

gifvit, att man inom Riksdagen i allmänhet ansett, det mycket skulle

kunna vinnas i större betryggande af omyndiges medel, derest gode

männen eller kommunalnämnden ålades ökade skyldigheter samt de derjemte

erhölle utsträckt befogenhet. Under åberopande af hvad i skrifvelsen

anförts har Riksdagen slutligen anhållit, det täcktes Eders Kongl.

Maj:t låta öfverse nu gällande lagstiftning angående tillsynen å förmyndares

förvaltning af omyndiges egendom samt, med bibehållande af

hufvudbestämmelserna i förordningen den 24 September 1861, föreslå

de ändringar i eller tillägg till samma förordning, som på grundvalen

af ökade skyldigheter för gode männen och utsträckt befogenhet för

dem i förening med andra ändamålsenliga bestämmelser kunde leda till

större trygghet vid förmyndaremedels förvaltning, eller ock, der Eders

Kongl. Maj:t funne detta syfte kunna med andra grunder för förvaltningen

bättre vinnas, till Riksdagen göra den framställning i ämnet, som

deraf blefve en följd.

Vid beredningen till underdånig föredragning af det nu anmälda

ärendet har det således i första rummet bort tagas i öfvervägande, huruvida

en förändring af grunderna för den nu gällande lagstiftningen om

förvaltning af omyndiges medel är af behof påkallad och möjlig att genomföra.

Om det än icke kan förnekas, att ur synpunkten af de omyndiges

säkerhet vigtiga skäl tala för en anordning, hvarigenom hos oss,

liksom i flera främmande länder och särskildt Norge, de omyndiges

egendom stäldes under omedelbar förvaltning af offentlig myndighet,

måste jag dock betvifla möjligheten att nu genomföra en sådan lagstiftning.

Man har i Sverige hittills nöjt sig med en af domstolarna och

kommunala förtroendemän utöfvad kontroll å förmyndarnes förvaltning;

och detta system har en så fast rot i folkets vanor, liksom ock resultatet

af dess tillämpning i allmänhet ansetts så tillfredsställande, att de

betydande röster, som höjts för en systemförändring, hittills icke lyckats

göra sig gällande inom Riksdagen. I ett ämne, som berör så många

och ömtåliga intressen, torde man derför, åtminstone för närvarande, ej

kunna komma längre än till en revision af förordningen den 24 September

1861, om hvilkens behöflighet alla synas vara ense.

Efter det ett förslag i denna rigtning blifvit inom Justitie-departementet

utarbetadt, har Eders Kongl. Maj:t under den 17 Juli 1882 förordnat,

att öfver detsamma utlåtanden skulle afgifvas af hofrätter, rådstufvurätter

och domhafvande å landet, äfvensom att Riksdagens Justitieombudsman

skulle lemnas tillfälle att öfver förslaget sig yttra. Med

föranledande af dessa till Justitiedepartementet inkomna yttranden har

förslaget blifvit i vissa delar omarbetadt, och tillåter jag mig att nu

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 3.

inför Eders Kongl. Maj:t framlägga detsamma i det skick, det sålunda

erhållit, med bifogande af en kort motivering af stadgandena i hvarje

paragraf.

Vid § 1.

Vid motsvarande paragraf, likaledes den första, i 1861 års förordning,

har Riksdagen anmärkt, att föreskrifter saknades i fråga om hvilken

rätt borde hafva vårdnad å förmynderskap i vissa fall, såsom då

en omyndig icke haft eller hade känd fader, d. v. s. vore född utom

äktenskap. Att jemväl andra fall behöfde upptagas, derest man ville

fullfölja den plan, som synes hafva legat till grund för uppställningen

af 1 § i 1861 års förordning, har blifvit i åtskilliga af de inkomna

yttrandena erinradt. Det förefaller mig dock som om det, just för att

med säkerhet omfatta alla upptänkliga fall, vore lämpligare att gifva

stadgandet en mera generel form. Meningen med denna paragraf är

icke att reglera huru ett förmynderskap skall uppstå och hvilken rätt

som skall förordna förmyndare. Bestämmelserna härom måste antagas

vara annorstädes gifna. Här gäller det endast att bestämma hvilken

rätt, som skall utöfva vårdnad å ett redan tillkommet förmynderskap.

Regeln i detta hänseende synes mig ej kunna blifva någon annan än

den, att sådan vårdnad tillkommer den rätt, som förordnat förmyndare.

Denna regel tarfvar dock ett fullständigande för det fall att, jemlikt 20

kap. 1—4 §§ Arfdabalken, fader, moder eller någon af dem utsedd person,

eller skyldeman till omyndig tillträdt förmynderskap utan rättens

förordnande. I allmänhet lärer väl äfven i dylika fall ett förordnande

af rätten meddelas, men antagligt är att på vissa Ställen detta förfarande

ej iakttages. — I sammanhang härmed bör jag nämna, att denna saknad

af föreskrift om rättens skyldighet att i vissa fall utfärda förmyndareförordnanden

från flera håll framkallat yrkanden om ändring i 20 kap.

Arfdabalken. De i denna balk gifna stadganden om förmyndarväsendet

synas visserligen så i detta som andra hänseenden tarfva en revision,

hvilken ej länge kan uteblifva. Men för det ändamål, som med den

nu under arbete varande författningen åsyftas, torde det vara tillräckligt

att i 1 § uttryckligen erinra derom, att rätten skall hafva vårdnad

äfven å de förmynderskap, om hvilka förordnanden ej utfärdats. Kännedom

om dessa förmynderskap bör rätten vara i tillfälle att förskaffa

sig vid mottagande af bouppteckningar efter de inom rättens område

aflidne.

Fullgoda skäl äro i de ingifna yttrandena anförda för den mening,

att ett förmynderskap ej bör kunna flyttas från en rätt till en annan

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

utan förra rättens beslut. Endast på detta sätt blir det möjligt att förekomma,

att åtskilliga förmynderskap blifva i saknad af all kontroll från

rättens sida. Att sådan flyttning sker, när omyndig ombyter hemvist,

står i öfverensstämmelse med grunderna för stadgandet i första stycket,

ehuru flyttning ej ens då bör ovilkorligen föreskrifvas. Dels kan ombytet

vara mera tillfälligt, såsom fallet understundom är med tjenstehjon,

dels kunna syskon, som vid förmynderskapets öfvertagande hade

samma hemvist, sedermera flytta åt olika håll utan att detta i vanliga

fall behöfver föranleda att förmynderskapet delas, eller kommer att lyda

under särskilda domstolar. Men äfven andra orsaker än myndlingens

ombyte af hemvist kunna påkalla flyttning af förmynderskap, såsom då

en omyndig inom annan rätts domvärjo eger fastighet, som utgör all

hans tillgång m. m. Att på förhand fastslå de anledningar, som kunna

betinga flyttning af förmynderskap, möter stor svårighet. Full säkerhet

att det ej sker i oträngdt mål torde ligga i stadgandet att flyttning

medgifves när rätten finner nödigt eller skäl dertill vara för handen.

Vid § 2.

Den förteckning öfver förmynderskap, som vid rätten skall föras

enligt 2 § af 1861 års förordning, kan lämpligen till skilnad från de

förteckningar, som längre fram i författningen omförmälas, kallas förmynderskapsbok.

I afseende på bestämmelserna rörande dess innehåll

hafva flerfaldiga önskningar uttalats af de domare, som yttrat sig i

ärendet. Om det vigtigaste af bokens innehåll antydes i förordningen,

torde de mera speciella bestämmelserna få bero på Konungens afgörande.

Sådana bestämmelser äro, såsom bekant, redan af Konungen gifna genom

kungörelsen den 28 Januari 1876.

Vid §§ 3 och 4.

Mot 3 § i 1861 års förordning har anmärkts dels af Riksdagen, att

viss tid icke funnes bestämd för uppdraget att vara god man, dels af

de i ärendet hörda myndigheter, bland annat, att bestämmelser saknades

angående behörighet att vara god man och rätt att sådant uppdrag

sig afsåga, att magistratens befattning med val af gode män i stad borde

upphöra, sedan detta val numera öfvergått till stadsfullmägtige eller

allmän rådstuga, att enligt nu gällande kommunallagstiftning det icke

funnes någon form, under hvilken flera kommuner kunde, såsom i författningen

medgifves, gemensamt utse gode män, att kommunalnämnden

Bill. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

vore dels för talrik i afseende på antalet ledamöter, dels för mycket

upptagen af andra angelägenheter för ^tt åt förmyndarvården egna nödig

tillsyn, samt att det skulle verka till åstadkommande af en kraftig kontroll

om rätten finge ett visst inflytande på tillsättningen af gode män.

Anmärkningen i fråga om kommunalnämndens granskning af förmyndarräkningar

synes mig förtjena afseende. Att låta tillsynen å förmynderskap

bero på ett kommunalt uppdrag är eu tanke, hvilken på

förmynderskapslagstiftningens nuvarande ståndpunkt hvarken bör eller

kan uppgifvas. Men den förutsätter att kommunen hyser verkligt intresse

för denna vigtiga angelägenhet och att den följaktligen icke undandrager

sig mödan att genom särskilda, val till gode män utse de bästa, som

för ändamålet äro att tillgå. Ett sådant val bör derföre påläggas äfven

landskommunerna såsom en ovilkorlig pligt. Kommunalnämndens ledamöter

blifva derigenom ingalunda utestängda från förtroendeuppdraget.

År någon af dem företrädesvis dertill lämplig, blir han ock antagligen

af kommunalstämman utsedd. — Att gode männens antal måtte, så vidt

sig göra låter, begränsas, är visserligen ett önskningsmål, men bestämmandet

af en låg siffra, utöfver hvilken antalet ej skulle få stiga, möter

svårigheter i anseende till vissa kommuners stora utsträckning. Nödig

hänsyn dertill, att den på eu hvar af gode männen belöpande andel i

arfvodet ej må blifva för ringa, torde ock innefatta eu tillräcklig maning

till kommunerna att ej bestämma deras antal öfver höfvan stort.

Angående befogenheten af öfriga omförmälda anmärkningar och det

sätt, hvarpå man sökt undanrödja dem, torde vidare erinran ej erfordras

än att de i en särskild paragraf sammanförda stadgandena om

behörighet att vara god man och om rättighet att afsåga sig detta uppdrag

äro hemtade från kommunallagarna.

Vid § 5.

I afseende på 4 § i förordningen af år 1861 är af Riksdagen anmärkt,

att föreskrift saknades derom, hvilken kommuns granskningsmän

skulle granska redovisningen för förmynderskapet, när det inträffat, att

den omyndige efter fadrens död flyttat till annan kommun och i den

kommun, dit han flyttat, egde fastighet, som till äfventyrs utgjorde hans

hela förmögenhet.

En brist i 1861 års förordning är onekligen saknaden af tydliga

föreskrifter i fråga om kompetensförhållandet mellan särskilda kommuners

gode män för granskning af förmynderskap. Det är endast stadgadt,

att gode männen i stad skola hafva tillsyn å förmynderskap inom

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

staden och följaktligen gode män inom landskommun öfver förmynderskap

inom kommunen, men om härmed menas förmyndarens eller myndlingens

kommun, eller någon annan, i hvilken redovisningen af ett eller

annat skäl kan beqvämligen försiggå, lemnas osagdt. Att sålunda åt

förmyndaren lemna en viss frihet i valet af de gode män, inför hvilka

han skall redovisa, kan medföra våda för myndlingen och försvåra domstolens

kontroll. Det synes mig derföre vara lika nödigt att noggrant

bestämma inför hvilka gode män redovisningen skall ega rum, som att

för hvarje förmynderskap bestämma ett visst domstolsforum. De myndigheter,

som gjort denna del af frågan till föremål för särskildt yttrande,

synas vara öfverens derom, att granskningen bör ske af gode männen i

den kommun, hvilken den omyndige tillhör. I öfverensstämmelse med

denna åsigt, som lärer hafva vid tillämpning af nu varande, stadgande i

ämnet gjort sig i allmänhet gällande, har förslagets 5 § redigerats. Man

har dervid ock trott sig böra uttala den med 1 § i öfverensstämmelse

stående regel, att de under eu härads- eller rådstufvurätt lydande förmynderskap

skola stå under tillsyn af gode män inom samma rätts

domvärjo, hvilket underlättar förbindelsen mellan rätten och gode .männen

och möjliggör väsentliga förenklingar i de i författningens följande

paragrafer intagna bestämmelserna om det sätt, hvarpå rätten skall få

vetskap om de förmyndare, som ordentligen fullgjort sin redovisningsskyldighet.

I fråga om de grunder, efter hvilka rätten skall förfara vid öfverflyttande

af tillsynen från en kommun till en annan, när sådan åtgärd

erfordras, åberopas hvad som blifvit anfördt vid § 1 beträffande vårdnadens

öfverflyttande till annan rätt.

Vid §§ 6 och 7.

Riksdagens erinran, att ovisshet rådde, huruvida förmyndarredovisning

borde afslutas efter kalenderår, eller året allt framgent beräknas

från den dag, på hvilken förmyndaren blifvit förordnad eller öfvertagit

förmynderskapet, har i denna paragraf gifvit anledning till den föreskrift,

att förmyndarräkning skall afslutas för kalenderår.

En ganska allmänt uttalad önskan från de myndigheters sida, som

i ärendet sig yttrat, har varit att den nu varande föreskriften, att räkningen

skall aflemnas vid årets början, måtte utbytas mot en mera

bestämd, på det att gode männen måtte hinna i god tid begynna och

fullborda sin granskning och rätten sättas i tillfälle att tidigare än hittills

varit möjligt förelägga försumlige förmyndare att fullgöra sin skyl
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

dighet i detta hänseende. Den tid, inom hvilken räkningarna böra vara

till gode männen aflemnade, har derföre blifvit föreslagen till den 15

Februari.

En vigtig förändring har i dessa paragrafer föreslagits i fråga om

det summariska utdrag ur förmyndarräkningarna, som enligt 4 § af 1861

års förordning hittills bort jemte räkningen till gode männen ingifvas,

för att derefter, försedt med deras intyg att förmyndarräkning aflemnats,

till förmyndaren återställas och af honom ingifvas till rätten eller

domaren. Riksdagen har i fråga härom erinrat, att genom nu stadgade

skyldighet för hvarje särskild förmyndare att ingifva det summariska utdraget

både för domare och förmyndare större besvär uppstode, än om

dessa utdrag, socknevis ordnade, genom vederbörande granskningsmän

eller kommunalnämnd ingåfves till rätten. Nästan alla myndigheter hafva

uttalat sitt erkännande af ändarifålsenligheten i en dylik åtgärd, och en

och annan har derjemte framkastat det spörsmål, huruvida under sådana

förhållanden det summariska utdraget icke kunde anses helt och hållet

öfverflödigt. För min del kan jag ej annat än instämma i denna mening.

Den uppgift om de omyndigas behållning, som utdraget skall innehålla,

är alldeles otillräcklig för att tjena rätten till ledning vid bedömande

deraf, huru förmynderskapet blifvit förvaltadt, och lärer väl knappast af

någon domstol användas för detta ändamål. Det vigtigaste af hela utdraget

torde vara det derå tecknade intyget af gode männen att förmyndarräkning

afgifvits, hvarigenom rätten eller domaren sättes i tillfälle

att derom göra anteckning i förmynderskapsboken, och förmyndaren

befrias från anmärkning från rättens sida i fråga om fullgörande

af denna skyldighet. Men detta mål vinnes, om man, såsom i 6 och 7

§§ föreslås, ålägger gode männen att till rätten eller domaren ingifva

förteckning å de aflemnade förmyndarräkningarna, samt tillställa förmyndare^

till hans säkerhet bevis, att han aflemnat sin räkning. Gode männen

tillskyndas härigenom föga mer besvär än om de skulle förse samtliga

utdragen med bevis. Rätten eller domaren befrias från skyldigheten

att mottaga, ordna och förvara en mängd utdrag af förmyndarräkningar

utan motsvarande nytta.

_ Riksdagen har anmärkt, att tillförlitligheten af förmynderskapsboken

alltid måste blifva vansklig, så länge det icke vore föreskrifvet, att förmyndare

skall hos rätten anmäla, när myndling blifvit myndig eller aflida,

eller qvinlig myndling ingått gifte, samt att icke stadgadt funnes,

det underrättelse skulle meddelas rätten när förmyndare aflede eller förmyndare

eller myndling flyttade från ort till annan. Uppgiften om förmyndares

död hör till det kapitel i lagen, der det stadgas när och huru

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

förmyndare skola förordnas, och aflemnande af sådan uppgift föreskrifves

ock i 20 kap. 7 § Ärfdabalken såsom en skyldighet för den dödes

arfvingar. I öfriga nu nämnda hänseenden äro erforderliga bestämmelser

meddelade i § 6.

Det har ock ansetts nödigt att här lemna en bestämd föreskrift om

befrielse för förmyndare att årligen redovisa, då den omyndige saknar

tillgångar. Saknaden af en uttrycklig föreskrift lärer stundom hafva

ådragit förmyndare ett ansvar, som det nu föreslagna tillägget afser att

förebygga. Härvid möter visserligen den svårighet, att någon offentlig

kontroll öfver arfskiftesväsendet icke hos oss finnes, och att domstolarna

vid sådant förhållande icke alltid kunna veta, huruvida barn, som stå

under förmyndarvård, från början haft eller sedermera förvärfvat någon

förmögenhet, för hvilken bör redovisas. Denna svårighet har dock hittills

visat sig icke vara oöfvervinnelig. Att i detta afseende utvidga

domstolarnas kontroll skulle säkert möta stora betänkligheter.

Vid § 10.

Det heter i 6 § af detta förslag liksom i 4 § af 1861 års förordning,

att förmyndare skall i räkningen årligen uppgifva den säkerhet,

mot hvilken den omyndiges reda penningar äro utsatta. Hittills har någon

utväg ej varit gode männen beredd att kontrollera rigtigheten af

denna uppgift. Utan en sådan rätt är dock hela granskningsåtgärden af

föga värde, då intet hindrar en mindre samvetsgrann förmyndare att år

efter år uppgifva säkerheter, som i verkligheten ej finnas till. Det föreslås

derföre i denna paragraf, att förmyndaren skall vara pligtig att,

när gode männen det äska, för dem förete den omyndiges värdehandlingar,

samt att, då dessas förevisande inom annan kommun, än der förmyndaren

har sitt hemvist, skulle förorsaka denne öfverflödigt besvär

och äfventyr, gode männen skola för handlingarnas granskning i sådant

fall få anlita gode männen i annan kommun.

Vid § 11.

Enligt 5 § i 1861 års förordning åligger det gode männen att om

de vid granskning af förmyndarräkning finna, att förmyndaren ej rätteligen

förvaltat den omyndiges egendom, derom göra anmälan hos rätten.

Denna skyldighet är enligt förslaget utsträckt till de fall, att förmyndaren

ej är vederhäftig, eller enligt 20 kap. 8 § Ärfdabalken ej är skicklig

att förestå förmynderskapet, hvarjemte föreskrifvits, att anmälan hos

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

rätten skall ske, så snart gode männen finna anledning dertill förekomma,

vare sig med eller utan sammanhang med förmyndarräkningens

granskning. I rättens befogenhet att med anledning af gjord anmärkning

besluta är ändring ej gjord. Om det än må antagas blifva regel,

att rätten infordrar förmyndarens yttrande, innan denne skiljes från förmynderskapet,

lemnar dock lagen tillfälle öppet att förbigå denna formalitet,

derest rätten finner angeläget att ombyte af förmyndare sker

utan uppskof. Då förslaget tillägger rätten magt att utan anmälan af

god man företaga en sådan åtgärd, när anledning dertill förekommer,

torde, genom hvad sålunda och i öfrigt i detta hänseende föreslagits och

erinrats, den Riksdagens anmärkning vid 1861 års förordning vara undanröjd

att rätten i brist af uttrycklig föreskrift icke vid förekommande

giltig anledning vare sig på grund af anmälan eller annorledes, att förmyndare

vore mindre vederhäftig, ansåge sig kunna utan hans hörande

skilja honom från förmyndareuppdraget.

Samma paragraf, den 5:te, i 1861 års förordning ålägger gode männen

att för rätten anmäla, om de anse nödigt att förmyndaren lemnar

inteckning eller annan säkerhet för de medel, som hos honom innestå,

och har i sådant fall rätten att efter förmyndarens hörande förordna

derom såsom nödigt och skäligt pröfvas. Emot detta stadgande har

Riksdagen erinrat, att af detsamma icke kunde inheintas, huru en sådan

skriftlig handling bör upprättas, som för intecknings ernående erfordras,

ej heller huru den intecknade handlingen eller annan lemnad säkerhet

skall förvaras, derest förmyndaren, i hvilkens fastighet inteckningen beviljats

eller hvilken lemnat säkerheten, fortfarande bibehölles vid förmynderskapets

förvaltning. Vid jemförelse af nämnda lagrum med 1

och 2 §§ i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 Juni

1875 synes mig visserligen någon tvekan icke böra uppstå om beskaffenheten

af den handling, på grund hvaraf i det här afsedda fallet inteckning

skall kunna beviljas, och efter hvad jag erfarit pläga domstolarna,

der ej andra handlingar finnas, teckna inteckningsbeviset på den

till gode männen aflemnade förmyndareräkningen. Deremot är det otvifvelaktigt,

att den del af Riksdagens nu ifrågavarande anmärkning, som

afser bristen på stadgande huru den intecknade handlingen eller annan

lemnad säkerhet skall förvaras, träffar en mycket svag punkt i det nu

varande systemet. Den ofvan citerade paragrafen i 1861 års förordning

lemnar visserligen domstolen rätt att med afseende derå förordna såsom

nödigt och skäligt pröfvas; men då inga offentliga depositionsanstalter

finnas och domstolen svårligen kan med förmyndarens bibehållande vid

förmynderskapet förordna, att myndlingens värdehandlingar skola ned
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

sättas i annan enskild persons eller inrättnings vård, är domstolens berörda

befogenhet utan verklig betydelse. Man kan derföre med skäl

mot det nuvarande systemet anmärka, att, så länge ofvanberörda förhållande

fortfar, någon full säkerhet ej finnes, att de värdehandlingar,

som i förmyndareräkningen upptagits såsom myndlingen tillhöriga, äfven

å slutredovisningens dag finnas för myndlingen tillgängliga och från förmyndarens

egna handlingar behörigen afskilda. För att åstadkomma en

förbättring härutinnan utarbetades under sistlidet år inom Justitie-departementet

ett förslag till inrättande af förmyndarekassor inom de län, der

landstingen ville åtaga sig ansvaret för medel, som i kassan insattes dels

på grund af domstols beslut, dels frivilligt af förmyndaren. Det afsågs

att härigenom småningom bereda en öfvergång till förmyndarekamrar,

åt hvilka förvaltning af samtlige omyndiges medel skulle anförtros. Men

då endast några få landsting förklarade sig förorda en dylik anordning,

måste förslaget derom tills vidare förfalla. I en del af de nu omhandlade

fallen torde den i 10 § föreslagna rätt för gode männen att granska

omyndiges värdehandlingar visa sig tillfyllestgörande. Den enda

fullt verksamma åtgärd rätten kan vidtaga, då den finner det icke kunna

anförtros åt förmyndaren att vårda den omyndiges värdehandlingar,

måste dock blifva att entlediga förmyndaren från hans befattning.

Vid § 12.

En lifiigare samverkan än hittills i allmänhet egt rum mellan rätten

och domaren, å ena sidan, samt gode männen, å den andra, torde vara

ett så nödvändigt vilkor för vinnande af det mål, hvartill författningen

syftar, att angelägenheten deraf bör på något sätt i författningen uttalas.

En sådan samverkan bör leda ej blott till en skärpt kontroll der

sådan erfordras, utan ock till afvärjande i vissa fall af en öfverdrifven

stränghet i lagens tillämpning mot förmyndare. Det låter lätt tänka

sig, att ett föreläggande, som formelt taget har lagens bokstaf för sig,

men som i följd af särskilda omständigheter, såsom ofullständighet i

förmyndarbokens anteckningar, i sjelfva verket innefattar en materiel

orättvisa, skulle kunna undvikas genom en upplysning, meddelad af gode

männen.

Med anledning af Riksdagens erinran att, då anmärkning mot förmyndares

årsräkning eller mot förmyndares vederhäftighet skall af rätten

pröfvas, hvarken granskningsman eller någon annan vore förpligtad

att föra talan för den omyndige, har ett särskildt moment i denna paragraf

införts. I allmänhet torde den omyndige med den magt att i ären
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

dets behandling och till dess utredning ingripa, som tillkommer rätten

i egenskap af öfverförmyndare, ej vara i behof af särskilt ombud, som

förer hans talan, men då ett motsatt förhållande väl kan tänkas, har

rätten genom det föreslagna stadgandet fått sig anvisadt att i fall af

behof förordna en af gode männen eller ock annan person att fora den

omyndiges talan.

Vid § 13.

Slutligen anmärker Riksdagen, att det icke funnes stadgadt, huru

domstol å landet hade att förfara med delgifvande af föreläggande för

förmyndare, som försummat sin redovisningsskyldighet. Då skyldighet

att verkställa ett sådant delgifvande enligt förslaget skulle tillkomma

kronobetjeningen, förutsättes härvid att denna handräckning, som ofta

kan vara ganska besvärlig, sker mot ersättning af den som dertill är

skyldig.

Jag hemställer underdånigst att öfver det nu omhandlade, vid detta

protokoll fogade förslag till förordning angående tillsyn å förmyndares

förvaltning af omyndigs egendom Högsta Domstolens yttrande måtte

för det. ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet,

infordras.»

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i nåder

lemna bifall.

Ex protocollo

Th. Wilh. Mahn.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

17

Förslag till Förordning angående tillsyn å förmyndares förvaltning

af omyndigs egendom.

Med upphäfvande af förordningen angående tillsyn å förmyndares

förvaltning af omyndigs egendom den 24 September 1861, stadgas som

följer:

1 §•

Förmynderskap stånde under vårdnad af den rätt, som förordna!,

förmyndare. Har någon, såsom i 20 Kap. Ärfdabalken sägs, utan rättens

förordnande tillträdt förmynderskap, ligge vårdnaden å den rätt,

som eljest egt att förmyndare förordna.

Har den omyndige icke sitt hemvist under rättens domvärjo och

finner rätten förty nödigt att vårdnaden öfverflyttas å annan rätt, eller

anser rätten eljest skäl dertill vara för handen, meddele derom beslut

och gifve det den andra rätten tillkänna.

O

2 §•

Vid rätten skall öfver de förmynderskap, som stå under dess vårdnad,

föras särskild bok utvisande de omyndigas jemte deras föräldrars

namn och hemvist, de omyndigas födelseår samt förmyndarnes namn och

hemvist; och gälle i fråga om bokens innehåll i öfrigt de bestämmelser,

som äro eller varda af Konungen meddelade.

3 §•

I stad välje stadsfullmägtige eller, der sådana ej finnas, allmän rå ölstuga

gode män, en eller flere, att hafva tillsyn å förmynderskap. A

landet skall hvarje kommun å kommunalstämma utse gode, män, en eller

flere; och må flere kommuner, lydande under ''samma rätt, till god man

utse samme person.

God man väljes för fyra år. I samtlige kommuner i riket bör före

innevarande års slut och derefter inom hvart fjerde års utgång val af

gode män förrättas för nästföljande fyra år. Afgår god man innan den

tid är ute, för hvilken han blifvit vald, utses ofördröjligen annan för

den återstående tiden.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 3 Haft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Då val förrättats, varde det rätten i stad eller domaren å landet

tillkännagifvet.

4 §•

God man kan ej den vara, som icke uppnått 25 års ålder; ej den,

som icke råder öfver sig och sitt gods; ej den, som afträdt äll sin

egendom till borgenärer och icke, på sätt lag förmår, gitter visa, att

han är från deras kraf fri; ej den, som genom domstols beslut förklarats

förlustig medborgerligt förtroende eller ovärdig att inför rätta

föra andras talan; ej heller den, som är tilltalad eller under framtiden

stäld för brott, som medför förlust af medborgerligt förtroende. Ej må

annan sådant uppdrag sig afsåga, än embets- eller tjensteman, som af

sin befattning är hindrad att uppdraget fullgöra; den, som efter de fyra

sistförflutna årens tjenstgöring såsom god man är i ordning att från befattningen

afgå; den, som uppnått 60 års ålder, samt den, som eljest

uppgifver förhinder, hvilket af valmyndigheten godkännes.

5 §.

Förmynderskap, som för afliden persons arfvinge tillträdes, skall stå

under tillsyn af gode männen i den kommun, der den aflidne haft sitt

hemvist. År den, som uppnått myndig ålder, stäld under förmyndare,

sker tillsynen der den omyndige har sitt hemvist.

Upphör omyndig att vara boende i kommun, der tillsynen utöfvas,

eller finnes eljest för förmynderskapets öfvervakande nödigt, att tillsynen

flyttas till annan kommun, ankomme på rätten att derom förordna; dock

skall tillsynen å förmynderskap, derå vårdnaden tillkommer underrätt,

alltid utöfvas inom kommun, lydande under rättens domvärjo.

6 §•

Förmyndare afslute för hvart kalenderår räkning öfver allt det han

har om händer, med uppgift af den säkerhet, mot hvilken den omyndiges

reda penningar ärö utsatte, och ingifve före den 15 Februari följande

år räkningen till vederbörande gode män. Förmyndarräkning skall

innehålla fullständig uppgift på förmyndarens och den omyndiges hemvist,

så ock, då ombyte deraf skett, sedan sista räkningen afgafs, tillkännagifvande

derom.

Saknar den omyndige tillgångar, varde det af förmyndaren för gode

männen inom samma tid anmäldt; och vare förmyndaren derefter från

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

skyldighet att afgifva räkning fri, intill dess tillgång "af beskaffenhet att

redovisning derför bör afgifvas, fallit den omyndige till.

Har förmynderskap upphört, i ty att den omyndige uppnått myndiga

år eller af annan orsak, skall förmyndaren inom den tid, som ofvan

sägs, derom göra anmälan hos gode männen; och åligge honom, der

gode männen det fordra, att med intyg af vederbörande myndighet

styrka sin uppgift.

Öfver räknings ingifvande, så ock öfver gjord anmälan, som i denna

paragraf sägs, ege förmyndaren att af gode männen utan afgift erhålla

bevis.

7 §•

Öfver de ingifna räkningarna, så vidt de ej angå förmynderskap,

som lyda under hofrätt, åligge gode männen att upprätta förteckning,

upptagande förmyndarnes och de omyndigas namn och bostad, och, om

denna blifvit ombytt, äfven den bostad, som i förra årets förteckning

finnes angifven. Har anmälan skett, att omyndig saknar tillgångar, eller

har förmynderskap upphört, varde det ock å förteckningen uppgifvet.

Gode männen aflemne förteckningen före den 15 Mars i stad till rätten

och å landet till domaren. Har inom kommunen ingen räkning för det

förflutna året inkommit, åligge gode männen att inom samma tid sådant

anmäla.

8 §•

Försummar förmyndare att i rätt tid aflemna förmyndarräkning,

eller gode män att i rätt tid aflemna förteckning eller anmälan, hvarom

i nästföregående paragraf sägs, förelägge rätten den försitmlige vid

lämpligt vite att sin skyldighet fullgöra, och förfare i öfrigt efter omständigheterna.

9 §•

Lyder förmynderskap under hofrätt, skall förmyndaren före den 15

Mars, vid äfventyr, som i 8 § sägs, i hofrätten med bevis af vederbörande

gode män styrka, att förmyndarräkning eller anmälan, i enlighet

med 6 §, blifvit till dem aflemnad.

10 §.

Gode männen åligge att granska inkomna förmyndarräkningar. Finna

gode männen för detta ändamål nödigt att taga kännedom af omyndigs

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 3.

värdehandlingar, vare förmyndare pligtig att på begäran hålla dem gode

männen tillhanda; egande gode männen att för handlingarnas granskning

anlita gode männen i annan kommun, om förmyndaren der har sitt

hemvist.

11 §•

Finner god man vid granskningen eller eljest, att förmyndare ej

rätteligen förvaltat den omyndiges egendom, eller att han ej är vederhäftig

eller skicklig att förmynderskapet förestå, göre derom skyndsamt

anmälan hos rätten, som af omständigheterna pröfvar, huruvida annan

förmyndare må förordnas. Anser god man nödigt, att förmyndare lemnar

inteckning'' eller annan säkerhet för den omyndiges medel, anmäle

det ock för rätten, och förordne derom rätten, efter förmyndarens hörande,

såsom nödigt och skäligt pröfvas.

Sådan åtgärd, som i denna paragraf sägs, må ock af rätten vidtagas

utan anmälan af god man.

Rättens beslut gånge i verkställighet, utan hinder deraf, att detsamma

i högre rätt öfverklagas.

12 §.

God man åligge att i hvad till hans befattning hörer tillhandagå

rätten eller rdomaren med erforderliga upplysningar.

Der rätten i anledning af gjord anmälan eller eljest finner nödigt,

må rätten förordna god man eller annan person att mot förmyndare

föra omyndigs talan; och ege den, som sålunda förordnats, rätt till ersättning

af den omyndiges medel, der ej förmyndaren kännes skyldig

och eger tillgång att ersättningen utgifva.

13 §.

År, enligt hvad här ofvan sägs, genom rättens beslut vite förelagdt

förmyndare eller god man, eller har rätten eljest i anledning af bestämmelserna

i denna författning förelagt förmyndare att sig förklara, varde

beslutet i stad af rättens betjente och å landet genom kronobetjentes

försorg vederbörande tillstäldt.

14 §.

Den omyndiges fränder må hos gode männen taga del af förmyndarräkning

och ege i afseende derå enahanda rätt till anmälan, som i 11 §

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 3.

tillägges gode män. År omyndig till de år kommen, att han sjelf kan

finna, att förmyndaren ej väl förvaltar hans egendom, stånde ock den

omyndige fritt att det hos rätten angifva.

15 §.

Till gode männen varde såsom arfvode af förmyndaren årligen inbetaldt

ett för hundrade af den omyndiges räntor och andra inkomster.

16 §.

Der förmyndarekammare finnes, lände hvad derom särskildt är stadgadt

till efterrättelse.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti

Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Torsdagen den 29 november

1883.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: von Hopsten,

Rabe,

Huss,

von Segebaden,

Hernmarck,

Östergren,

Ahlgren.

Sedan, enligt Högsta Domstolens beslut den 16 sistlidne Augusti,

det till Högsta Domstolens utlåtande remitterade förslag till förordning

angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom cirkulerat

emellan Högsta Domstolens ledamöter, så företogs nu detta ärende

till slutligt afgörande; varande ett tryckt exemplar af berörda förslag

bilagdt detta protokoll.

Anmärkningar mot förslaget framstäldes i följande afseenden:

1 §•

Första stycket.

Justitierådet Ahlgren yttrade: Med det i första stycket af denna

paragraf föreslagna stadgande har antagligen icke åsyftats att inom kretsen

af de förmynderskap, som skulle vara underkastade offentlig kontroll,

draga jemväl den vårdnad, hvartill fader, hvilken utan särskildt förord
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

ilande, på grund af 20 kap. 1 § Arfdabalken, är sina barns förmyndare,

sålunda är förbunden äfven der någon förvaltning af den beskaffenhet,

föreslagna förordningen afser, ej kan ifrågakomma, såsom i det fall att

båda föräldrarne lefva och barnen icke hafva några egna tillgångar. De

i förslaget använda ordalag synas emellertid möjligen kunna gifva anledning

till en motsatt uppfattning. På grund häraf och då förslagets

syftemål torde få antagas endast hafva varit att meddela sådana bestämmelser,

som med säkerhet omfattade alla de vare sig genom eller utan

särskilt förordnande tillkomna förmynderskap, som ansågos böra stå

under offentlig kontroll, och nu gällande stadgande!) i det afseendet,

enligt mitt förmenande, icke lida af annan väsentlig brist, än att, såsom

Riksdagen anmärkt, föreskrift saknas för det fall, att fader vore okänd,

hemställes, huruvida icke nuvarande stadganden i ämnet kunde bibehållas,

allenast med det tillägg, som för nyssberörda, af Riksdagen anmärkta

fall erfordras.

Justitierådet Östergren yttrade: Af föreslagna stadgandet i andra

punkten af paragrafens första stycke, jemfördt med § 6, skulle följa,

att fader, som utan särskildt förordnande, på grund af 20 kap. 1 § Arfdabalken,

är sina barns förmyndare, blefve underkastad offentlig kontroll

äfven innan någon egendomsförvaltning ifrågakommit, såsom i det fall

att begge föräldrarne lefva och barnen icke hafva egne tillgångar. En

så betydlig utsträckning af den kontroll, som nu utöfvas, synes mig vara

hvarken behöflig eller lämplig. Men oafsedt detta skulle berörda stadgande

i tillämpningen leda till följder, som antagligen icke varit åsyftade.

Om t. ex. en familjefader, som flere gånger ombytt hemvist, tillträdt

förmynderskap för sitt äldsta barn under det han bodde i Stockholm,

för sitt andra barn, sedan han bosatt sig i Göteborg, och för ett

tredje efter flyttning till Norrköping, så skulle vårdnaden å desse förmynderskap,

enligt föreslagna nya stadgandet, tillhöra för äldsta barnet

Stockholms rådstufvurätt, för det andra i ordningen rådstufvurätten i

Göteborg och för det tredje rådstufvurätten i Norrköping; och fadren,

förmyndaren, finge på tre skilda orter aflemna sina förmynderskapsräkningar

eller anmälningar. Vid nu antydda förhållanden förenar jag mig

med Justitierådet Ahlgren i hans hemställan, att nu gällande stadgande

i ämnet med det af honom föreslagna tillägg må bibehållas.

Justitieråden von Hofsten, Huss, von Segebaden och Hernmarck förenade

sig om följande yttrande: Enär efter vårt omdöme gällande stadganden

i det ämne, hvarom första stycket af denna paragraf handlar,

skäligen icke gifva anledning till annan anmärkning än den, att föreskrift

saknas rörande utöfvande af förmynderskapsvårdnad i det fall, att den

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

omyndiges fader är okänd, samt den föreslagna förändrade redaktionen

af nämnda stadgande!! lätteligen kan, såsom de af Justitieråden östergren

och Ahlgren afgifna yttranden jemväl utvisa, gifva anledning till

antagande, att lagstiftaren åsyftat att i ämnet gifva nya, från de förut

gällande afvikande föreskrifter, hvilket dock ej lärer vara med förslaget

afsedt och ej heller synes vara af behof påkalladt, instämma vi uti den

af Justitierådet Ahlgren i denna del gjorda hemställan.

Justitierådet Rabe anförde: Då icke en hvar, hvilken är förmyn
dare

utan rättens förordnande, behöfver derom hos rätten eller domaren

göra anmälan eller vidtaga annan särskild åtgärd, utvisande att han

tillträdt sådant förmynderskap, synes mig andra punkten i första stycket

af denna paragraf böra erhålla en förändrad lydelse, som otvetydigt utmärker,

att, om någon på grund af stadgandena i 20 kap. Arfdabalken

innehar förmynderskap utan rättens förordnande, vårdnaden skall ligga å

den rätt, som egt förordna förmyndare, der så erfordrats.

Andra stycket.

Enär rigtigast vore, att de fall bestämdt angifvas, då förrnynderskapsvården

må från en till annan rätt öfverflyttas, hemstälde Högsta

Domstolen, att ifrågavarande stycke måtte i sådan syftning omredigeras,

hvarvid tillika torde böra dels uttryckligen uttalas till hvilken rätt öfverflyttningeri

får ske, dels äfven föreskrift meddelas, att beslutet om öfverflyttningen

skall ofördröjligen gifvas såväl den andra rätten som förmyndaren

tillkänna; — och syntes Högsta Domstolen icke nödigt att öfverflyttning

af förmynderskapsvården medgifves i andra fall, än då den omyndige

icke har sitt hemvist inom rättens domvärjo eller den omyndige

inom annan rätts domvärjo eger fastighet, som utgör hans hufvudsakligaste

tillgång.

2 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, von Segebaden, Hernmarck, Östergren

och Ahlgren förenade sig om följande yttrande: Då enligt Kongl.

kungörelsen den 28 Januari 1876 det deri påbjudna formulär till förmynderskapsförteckningar

skall lända till efterrättelse endast i fråga om

förmynderskap, som tillkommit efter början af år 1877, men införandet i

förordningen af de med nämnde formulär öfverensstämmande föreskrifter,

enligt hvilka anteckningarna böra vara i viss mån utförligare än

1861 års förordning fordrade, kunde hafva till följd, att dylika anteckningar

komme att påfordras äfven i fråga om förmynderskap, som till
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

kommit före 1877, synes förslagets lydelse böra ändras så att en dylik

tillämpning förekommes. — För öfrigt anse vi att, i likhet med hvad uti

1861 års förordning iakttagits, jemväl den nu ifrågasatta förordningen

bör innehålla föreskrift om införande i förteckningen af de för den åsyftade

kontrollens utöfvande nödiga uppgifterna angående fullgörandet af

förmyndares skyldighet att aflemna räkning eller göra stadgad anmälan

samt om de förelägganden, som i detta hänseende blifvit förmyndare

gifna; och torde denna föreskrift lämpligen böra intagas i förevarande

paragraf, hvilken dock i sådant fall lärer böra få sin plats längre fram

i förordningen, sedan frågorna om räknings aflemnande och om förelägganden

blifvit behandlade.

Justitierådet Rote anförde: Enär meningen icke torde vara, att i

stället för hittills förda förteckningar öfver förmynderskap »särskild bok»

deröfver skall uppläggas eller att stadgandet i denna paragraf skall erhålla

vidsträcktare tillämpning, än som åt motsvarande bestämmelse i

1861 års förordning gifvits genom Kongl. kungörelsen den 28 Januari

1876, anser jag mig böra hemställa, att början af 2 § måtte få lika lydelse

med början af 2 § i 1861 års förordning, så att det Ange heta:

Rätten i stad och domaren å landet hålle öfver förmynderskap särskild förteckning,

utvisande — —

3 §.

Justitierådet Östergren, med hvilken Justitierådet Huss instämde,

yttrade: Gällande lagstiftning gifver nödig garanti för att personer eller

myndigheter verkligen finnas, som hafva till pligt att öfva tillsyn öfver

förmyndareförvaltningen i landet. Den ålägger städernas magistrater att

ombesörja val af gode män, och hvad landskommunerne angår har en

myndighet, som kommunerne för sina egna ekonomiska angelägenheter

omöjligen kunna undvara, och hvilken derför kan antagas alltid vara att

tillgå, fått berörda tillsyn sig ålagd, derest särskilde gode män icke blifvit

för ändamålet å kommunalstämma utsedde. Föredragna lagförslaget deremot

lemnar icke en sådan garanti. Att godmansval blefve förrättade

komme helt och hållet att bero på stadsfullmägtiges och kommunalstämmornas

ordförandes pligttrohet och påpasslighet. Nu lärer emellertid

erfarenheten, att man icke får sätta allt för stor tillit till en del kommunalstämmoordförandes

ordentlighet. Det har nemligen inträffat, att

innebyggarne i mer än en kommun blifvit i följd af kommunalstämmoordförandes

okunnighet eller försummelse hindrade att välja riksdagsman,

och detta ehuru grundlagen sörjt för att slika val af offentlig embetsman

utlysas. Anledning saknas således icke till det antagande, att

Bill. till Iiiksd. Prof. ISS 4. 1 Sami. 1 Afd. 3 Ila fl. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

en eller annan kommunalstämmoordförande kunde af försummelse uraktlåta

att föranstalta om val af gode män. Förmyndarne blefve då satte

ur stånd att i rätt tid för granskning aflemna sina räkningar; och vederbörande

domhafvande finge förgäfves vänta på de förteckningar, som

enligt § 7 borde till honom insändas. — Blotta tanken på att sådana

oregelbundenheter lätteligen kunna förekomma synes mig böra mana

dertill, att, om befattningen med valen af gode män i stad fråntages

magistraten och den nu stadgade fakultativa rättigheten för kommunerne

å landet att välja gode män förvandlas till en obligatorisk skyldighet,

det uppdrages åt rätten i stad och domhafvanden på landet att vaka

deröfver att godmansval i föreskrifven tid hållas. Vidare anser jag det

vara nödigt att vid desse val jemväl utses suppleanter, ty gode männen

kunna aflida, få laga förfall eller blifva till befattningens utöfvande obehörige;

och det kan blifva omöjligt att anställa nytt val innan föreskrifven

tid för räkningars och anmälningars mottagande är inne. Hvad

slutligen angår tiden, inom hvilken de hvart fjerde år återkommande

allmänna omvalen skola vara afslutade, torde denna böra tillbakaflyttas.

Om det stadgades att valen skola förrättas inom September månads utgång

och att tillkännagifvanden om valen skola insändas till rätten eller

domhafvanden före den 15 Oktober, så sattes rätten eller domhafvanden

i tillfälle att kontrollera om val i rätt tid hållits och att, i motsatt fall,

vidtaga åtgärder i ändamål att få gode män utsedde innan deras funktionstid

med det nästföljande kalenderåret ingår.

Under förutsättning att ingen vore skyldig att mottaga val till god

man inom annan kommun än der han är boende, hvarom hemställan vid

nästföljande paragraf kommer att ske, synes mig giltigt skäl saknas till

den i rättigheten för flere kommuner att till god man utse samma

person föreslagna inskränkningen, att kommunerna skola lyda under

samma rätt.

Justitierådet HernmarcJc yttrade: Lika med Justitierådet Östergren

anser jag det vara en brist uti förevarande förslag, att detsamma ej

innehåller sådana stadganden, som till fullo betrygga, att i hvarje stad

och i hvarje kommun på landet gode män för tillsyn å förmyndareförvaltningen

komma att finnas. Till afhjelpande af denna brist synes det

mig dock ej Vara tillfyllestgörande att allenast uppdraga åt rätten i stad

och domaren på landet att vaka deröfver att godmansval i föreskrifven

tid hållas; ty dessa myndigheter förfoga icke öfver sådana rättsmedel,

hvarigenom de i händelse af försummelse å de kommunala myndigheternas

sida kunna framtvinga ett val, och genom ett stadgande i nyssnämnda

syftning skulle således det afsedda ändamålet icke uppnås. Vid

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

sådant förhållande och i betraktande af de betänkliga olägenheter samt

de lidanden och förluster, som för de omyndige skulle kunna uppstå,

i fall den med förslaget åsyftade kontrollen å förmyndareförvaltningen

till följd af saknaden af gode män helt och hållet uteblefve, är det efter

min uppfattning nödigt att eventuelt öfverflytta befogenheten att utvälja

gode män till rätten i stad eller domaren å landet; och hemställer jag

i sådant afseende att i förevarande paragraf måtte stadgas:

att de hvart fjerde år återkommande valen skola förrättas inom

Oktober månads utgång;

att tillkännagifvande om valet skall tillställas rätten i stad eller

domaren å landet senast den 15 påföljande November, vid äfventyr att,

om sådant försummas, rätten eller domaren eger att utse gode män;

samt

att, der gode män varda i sistnämnda ordning utsedde, kungörelse

derom skall af rätten eller domaren utfärdas och i stadens eller landtkommunens

kyrkor uppläsas.

Emot förevarande paragraf anser jag mig för öfrigt böra framställa

den anmärkning, att då skyldigheten att mottaga uppdraget såsom god

man skäligen ej kan åligga annan än den, som är boende inom den

kommun, der valet hålles, men å andra sidan giltig grund ej synes förefinnas

vare sig att göra någon inskränkning i den enskildes frihet att

antaga ett val af annan kommun, än den han genom sin bosättning tillhör

eller att förmena kommunen att till god man utse den, som är boende

inom en kommun, hörande till annan rätts domvärjo, stadgandet i

paragrafens första stycke, att flere kommuner, lydande under samma

rätt, må till god man utse samme person, hvilket stadgande torde kunna

blifva vilseledande och ej heller är lämpligt, synes böra ur förslaget utgå.

4 §•

Då mottagandet af uppdraget att vara god man syntes icke böra

vara en skyldighet för andra personer än de, som vore bosatta inom

den kommun, der valet förrättas, ansåg Högsta Domstolen att rätt till

afsägelse af detta uppdrag uttryckligen borde medgifvas personer, boende

utom kommunens område; och ville Högsta Domstolen i öfrigt

hafva anmärkt de i betraktande af tiden för godmansvalen oegentliga

ordalag, som begagnats i fråga om god mans rättighet att efter fyra års

tjenstgöring blifva från uppdraget befriad.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

5 §•

Under förutsättning att forum för vårdnadens utöfning blefve angifvet

i enlighet med hvad Högsta Domstolens fleste ledamöter vid 1 §

hemstält, ansågo Justitieråden von Hof''sten, Huss, von Segebaden, Östergren

och Alilgren bestämmelserna i förevarande 5 § böra affattas i öfverensstämmelse

dermed, rätten öppet lemnadt att förordna om tillsynens

öfverflyttande från eu kommun till en annan, när skäl dertill förefinnas,

dock med iakttagande af den i slutet af denna paragraf stadgade allmänna

regel.

Justitierådet Eabe, med hvilken Justitierådet Hernmarck sig förenade,

yttrade: »Efter mitt omdöme är ändamålsenligast,

att förmynderskap skall stå under tillsyn af gode männen i den kommun,

till hvilken den omyndige hörde, när förmyndare förordnades eller

förmynderskapet eljest tillkom;

att, om förmynderskapsvårdnaden öfverflyttas från en till annan rätt,

tillsynen skall utöfvas af gode männen i den kommun, till hvilken den

omyndige då hörde, så framt ej öfverflyttningen sker till rätt, inom hvars

domvärjo den omyndige har fast egendom utan att der hafva sitt hemvist,

i hvilket fall tillsynen bör tillkomma gode männen i den kommun,

der den omyndiges fasta egendom eller större delen deraf eller hufvudgården

är belägen; samt

att, om rätt, under hvars vårdnad förmynderskap står, finner skäl

att öfverflytta tillsynen öfver förmynderskapet från gode männen i en

kommun till gode männen i annan, under rättens domvärjo lydande,

kommun, rätten eger derom förordna;

och hemställer jag, att ifrågavarande paragraf måtte i öfverensstämmelse

härmed omredigeras».

6 §•

Justitieråden von Hojsten, Huss, von Segebaden och Alilgren funno

denna paragraf ej föranleda annan anmärkning, än att de ansågo stadgandet

om skyldighet för förmyndare att hos gode männen anmäla, det

den omyndige saknar tillgång, böra så affattas att det ej må kunna anses

ega tillämpning på förmynderskap, som fäder innehafver för barn,

så länge barnets moder lefver och barnet ej eger några tillgångar, som

böra stå under förmyndares vård.

Justitierådet Eabe yttrade: Den uppfattning af stadgandena i 1861

års förordning, hvars tillämpande skulle förekommas genom innehållet af

andra stycket i förevarande paragraf, synes mig sakna giltig grund och

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongd. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

förty ej behöfva genom lagförändring motas. Omförmälda förordning,

så väl som det remitterade lagförslaget, förutsätter, att omyndig har

egendom, som förmyndaren skall förvalta. En anmälan af förmyndaren,

att hans myndling saknar tillgång, utgör icke bevis derom, men kan,

om den ålägges honom såsom skyldighet, möjligen föranleda att gode

männen taga förmyndarens uppgift för god utan vidare forskning'' om

dess rigtighet. Det är visserligen sant, att, såsom Herr Statsrådet och

Chefen för Justitiedepartementet anfört, »någon offentlig kontroll öfver

arfskiftesväsendet icke hos oss finnes och att domstolarne vid sådant förhållande

icke alltid kunna veta, huruvida barn, som stå under förmyndarevård,

från början haft eller sedermera förvärfvat någon förmögenhet, för

hvilken bör redovisas»; men då, efter hvad Herr Statsrådet tillägger,

»denna svårighet hittills visat sig icke vara oöfvervinnelig» samt någon

verklig garanti, att berörda svårighet skulle afhjelpas, icke uppkommer

genom att ålägga förmyndaren den föreslagna anmälningsskyldigheten,

synes mig på dessa och ofvan anförda skäl andra stycket i 6 § böra

utgå, desto hellre, som förmyndare i deras ändock så betungande befattning

ej torde böra förpligtas till skyldigheter, som ej äro nödvändiga,

eller omyndiga barn, hvilka hafva sina föräldrar i lifvet och ej ega

några tillgångar, behöfva upptagas i de förteckningar, som rätten eller

domaren skall hålla öfver förmynderskap.

Justitierådet Hernmarck anförde: Att åt förmyndare, hvars mynd
ling

är i saknad af tillgångar, i lagen medgifva rättighet att genom en

en gång för alla derom gjord anmälan vinna befrielse från räknings afgifvande,

intill dess samma förhållande upphört, anser jag för min del

icke lämpligt, då en årlig anmälan af nämnda beskaffenhet synes för

förmyndaren föga betungande och inga medel kunnat anvisas, genom

hvilka inträdandet af hans skyldighet att afgifva räkning skulle kunna

öfvervakas, utan fullgörandet af denna skyldighet således väsentligen

komme att bero af förmyndarens egen goda vilja; och hemställes derför,

att uti andra stycket af paragrafen orden från och med »och vare

förmyndaren» till och med »de omyndige till» må utgå.

Justitierådet Östergren yttrade: Fastän lagförslaget i 11 § inrymmer

ett stadgande, som gifver rätten befogenhet att, äfven utan anmälan af

gode män, skilja förmyndare från sin befattning eller ålägga honom

ställa säkerhet för den omydiges medel, har likväl ur förslaget uteslutits

i nu gällande lag förekommande föreskrift om skyldighet för förmyndare

att låta till rätten eller domhafvanden ingifva utdrag ur räk
ningen,

innehållande summarisk uppgift af den omyndiges behållning i

lös och fast egendom. Denna uteslutning länder visserligen förmyndaren

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

till beqvämlighet, men derigenom beröfvas ock rätten en af de upplysningar,

som den har af nöden, om den skall, såsom 11 § förutsätter,

kunna, utan anmälan af gode män, vidtaga åtgärd hvarom samma paragraf

handlar. — Mig vill det synas, som om det omförmälda nya stadgandet

i 11 § snarare bort föranleda föreskrift i syfte att gifva rätten ökad

kännedom om förmyndareförvaltningen, hvilket lätteligen kunnat ske

genom ett påbud, att uti det för rätten afsedda utdraget af förmyndareräkningen

skall införas jemväl hvad hufvudräkningen innehåller om den

säkerhet, mot hvilken den omyndiges reda penningar äro utsatte.

Andra stycket i paragrafen gifver mig anledning erinra, att af hvad

jag anfört vid 1 § framgår, att jag anser fader, som är förmyndare för

sina barn, icke, så länge barnens moder lefver och egendomsförvaltning

för barnen ej ifrågakommer, böra belastas med skyldighet att göra anmälan

derom, att barnen ingen tillgång hafva. Stadgas en sådan anmälningsskyldighet,

skola deraf föranledda anteckningar komma de vid

rätterne förda förmynderskapsförteckningar att svälla ut till svårhandterliga

volymer, utan att något gagn af denna anmälningsskyldighet vinnes.

Angifna syftemålet med stadgandet i förevarande stycke är ej

fullt klart, men det lärer väl ha varit att förekomma expedierandet från

rätten af föreläggande om förmyndareräknings aflemnande i fall, då intet

finnes att gorå räkning öfver. Om ett nytt stadgande för detta ändamål

anses behöfligt, torde det emellertid rätteligen hafva sin plats i § 8,

som handlar om rättens föreläggande, samt böra meddelas i sådana ordalag,

att det icke, för minskning af besvär på ett håll, åstadkommer

större sådant på ett annat.

7 §•

Justitierådet Östergren utlät sig: Den i förslaget vidtagna anordning,

hvarigenom förmyndare, som tyda under rådstufvu- eller häradsrätt,

befrias från hittills häfd skyldighet att styrka det de aflemnat räkningar

samt gode männen i stället fått sig ålagdt att upprätta och till rätten

insända förteckningar å aflemnade räkningar och anmälningar, kan

lätteligen komma att föranleda oreda, besvär och kostnader. Om nemligen

gode männen icke vore ordentlige och noggranne vid upprättandet

af förteckningarne utan råkade utesluta någre räkningar eller anmälningar,

så blefve rätten häraf förledd att gifva förmyndare, som fullgjort

sina skyldigheter, onödiga förelägganden, hvilket naturligtvis medförde

obehag, besvär och omkostnader för andre än dem, som vållat, att de

onödige föreläggandena expedierats och kommunicerats. — Om, oaktadt

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

hvad jag nu anfört, berörda anordning skulle finnas lämplig, får jag,

under oberopande af hvad jag erinrat vid § 6, hemställa, att gode männen

ålägges att uti förteckningarne öfver aflemnade räkningar införa jemväl

uppgifter om de omyndiges behållning i löst och fast och om den

Säkerhet, mot hvilken deras reda penningar äro utsatte.

9 §•

Justitierådet Östergren anförde: I fråga om det önskvärda deri, att

rätten såsom öfverförmyndare erhåller kännedom om storleken af de omyndiges

förmögenhet och om den säkerhet, mot hvilken deras reda penningar

äro utsatte, hänvisar jag till mitt yttrande vid § 6.

10 §.

Justitierådet Östergren, med hvilken Justitierådet Hernmarek instämde,

yttrade: Det nya stadgandet i denna paragraf om skyldighet för för
myndare

att hålla omyndiges värdehandlingar för gode män tillgänglige,

hvilket stadgande jag finner välgrundad!, gifver mig anledning ifrågasätta,

om det icke vore skäl att ytterligare skärpa kontrollen öfver förmyndareförvaltning

genom att gifva gode männen tillgång jemväl till

andra för en ordentlig granskning af aflemnade räkningar erforderlige

handlingar såsom bouppteckningar, arfskiftesinstrument och verifikationer

till utbetalningarne.

11 §•

Justitieråden von Hofsten, Huss, von Segebaden, Hernmarek och Östergren

förenade sig om följande yttrande: Då uttrycket vederhäftig, om

ock antaget i allmänna språkbruket, likväl vore till betydelsen allt för

obestämdt, anse vi nämnda ord böra undvikas derigenom att i mera

allmänna ordalag antydes förmyndares olämplighet att vidare förestå

förmynderskapet.

För den afvikelse från nu gällande förordnings lydelse, som förekommer

i senare punkten af första stycket, anse vi desto mindre skäl

förefinnas, som uttrycket »den omyndiges medel» möjligen kunde föranleda

stadgandets tillämpning icke allenast å medel, som hos förmyndaren

innestå, utan äfven å sådane, som äro utlånade.

Justitierådet Rabe utlät sig: Då det icke alltid bör anses nödigt

och understundom till och med kan vara omöjligt att till förmyndare

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

förordna någon, som har så stor förmögenhet att den utgör säkerhet

för omyndigs medel, och

då förslaget torde böra antagas hafva, likasom nu gällande förordning

af den 24 September 1861, till ändamål att gode männen skola utöfva

tillsyn å förmynderskap så vidt angår förmyndares förvaltning af

den omyndiges egendom, men ej att ingå i bedömande af hans lämplighet

i öfrigt att förmynderskapet förestå, samt den förmyndare, hvilken

rätteligen förvaltat sin myndlings egendom, icke lärer kunna anses vara

oskicklig att samma förvaltning fortfarande bestrida,

synes mig satsen: »eller att han ej är vederhäftig eller skicklig

att förmynderskapet förestå» böra utgå.

Justitierådet Ahlgren lemnade denna paragraf utan annan anmärkning,

än att han ansåg sig böra hemställa, huruvida icke i stället för

det i första stycket vid angifvande af omfånget utaf gode männens befogenhet

använda uttryck: »att han icke är vederhäftig eller skicklig att

förmynderskapet förestå» lämpligen kunde begagnas mera allmänna ordalag,

såsom »att sådana förhållanden äro för handen, att han ej vidare

må förmynderskapet förestå».

12 §.

Justitieråden Huss, von Segébaden och Hernmarch förenade sig om

följande yttrande: Enär den skyldighet att tillhandagå med erforderliga

upplysningar, som skulle åligga god man, torde blifva allt för betungande

derest densamma komme att utsträckas till anskaffande af andra

upplysningar, än dem som för gode mannen sjelf vore tillgängliga, anse

vi ifrågavarande stadgande böra affattas i sådana ordalag, som tydligen

utmärka, att gode mannens skyldighet i förevarande afseende vore inskränkt

till upplysningar af sistnämnda beskaffenhet.

Hvad angår senare momentet, anse vi, dels att förordnande af ifrågavarande

slag uttryckligen borde inskränkas till det fall, att fråga uppstått

om förmyndares entledigande och dels att då syftemålet med ett

dylikt förordnande syntes vara att i nyssnämnda fall den förordnade

skulle biträda öfverförmyndaren med att åstadkomma den närmare utredning,

som kunde vara erforderlig, men med en sådan uppfattning af

den förordnades ställning det icke läte förena sig att han, såsom af den

föreslagna redaktionen syntes framgå, skulle ega befogenhet att mot

rättens beslut fullfölja talan, ordalag borde väljas, som uttalade nämnda

syftemål och på samma gång utmärkte, att den förordnade icke egde

öfverklaga rättens beslut.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Justitierådet Rabe yttrade: Enligt andra stycket i denna paragraf

skalle rätten ega förordna god man eller annan person att mot förmyndare

föra omyndigs talan, när rätten i anledning af gjord anmälan eller

eljest finner sådant nödigt. Men då den talan, som här afses, endast kan

gå ut på antingen annan förmyndares förordnande eller åläggande för

förmyndaren att lemna inteckning eller annan säkerhet för den omyndiges

medel, och rätten eger sjelf affordra förmyndaren alla de upplysningar,

hvaraf rätten kan vara i behof för pröfningen af omförmälda

frågor, inser jag icke nödvändigheten eller lämpligheten att hvad dem

angår förordna god man eller annan person att mot förmyndaren föra

omyndigs talan, desto mindre, som jemlik! första stycket i förevarande

paragraf det skulle åligga god man att i hvad till hans befattning hörer

tillhandagå rätten eller domaren med erforderliga upplysningar. Kan

ej förmyndaren för rätten fullt nöjaktigt undanrödja befogenheten af eu

anmärkning mot hans förvaltning af den omyndiges egendom eller ådagalägga

att giltig anledning saknas att ålägga honom att lemna inteckning

eller annan säkerhet, bör rätten icke vidare kunna hysa till förmyndaren

det förtroende, att han må vid förmynderskapet bibehållas eller

utan lemnande af inteckning eller annan säkerhet fortfarande innehafva

myndlingens medel. På grund häraf och enär det ifrågavarande stadgandet,

om det blefve lag, synes mig möjligen kunna hafva till följd,

att rätten i tvifvelaktiga fall tillämpade detsamma hellre än att genast

förordna annan förmyndare eller ålägga förmyndaren att lemna inteckning

eller annan säkerhet till förekommande af fara att den omyn-»

diges egendom origtigt förvaltades eller kunde gå förlorad, hemställer

jag, att andra stycket i 12 § måtte utgå.

Justitierådet Östergren förenade sig i hvad anginge första stycket

af paragrafen med Justitieråden Huss, von Segebaden och Hernmarck

men i öfrigt med Justitierådet Rabe.

Ex protocollo

Otto Rooth.

5

Bill. till Rilcsd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Utdrag af protokollet öfver justitie-departementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet

å Stockholms slott Lördagen den 12 Januari 1884,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Eyding,

von Krusenstjerna,

Justitieråden: Wretman,

Ahlgren.

l:o.

Departementschefen Statsrådet von Steyern föredrog i underdånighet

Högsta Domstolens yttrande öfver det enligt statsrådsprotokollet öfver

justitie-departementsärenden för den 29 Juni 1883 dit remitterade förslag

till förordning angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs

egendom.

Departementschefen anförde vidare: »Högsta Domstolens fleste ledamöter

anmärka vid § 1, att gällande stadganden i det ämne, hvarom

första stycket af denna paragraf handlade, skäligen icke gåfve anledning

till annan anmärkning än den, att föreskrift saknades rörande utöfvande

af förmynderskapsvårdnad i det fall, att den omyndiges fader vore okänd,

hvadan dessa stadganden med nu nämnda tillägg borde bibehållas.

För det ändamål, som förslagets 1 § afser att främja, eller att intet

förmynderskap skall lemnas utan domstols vårdnad, kan någon säkrare

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

regel ej uppställas än den, att, så snart domstolen förordnat en förmyndare,

samma domstol ock omedelbart öfvertager vårdnaden å förmynderskapet

och skyldigheten att anteckna detsamma i sin bok, samt

att vårdnaden sedermera ej får flyttas utan domstolens beslut. Lagens

nuvarande lydelse tillfredsställer ej dessa anspråk, dels emedan den för

vårdnadens öfvertagande af viss rätt uppställer fristående regler, hvilkas

öfverensstämmelse med reglerna om rättens behörighet att förordna förmyndare

möjligen kunna blifva tvist underkastade, dels emedan den

lemnar rum för den tolkning, att vårdnaden utan rättens beslut flyttas,

när fader, under det han utöfvar förmynderskapet, ombyter hemvist.

Af dessa skäl anser jag stadgandet i förslagets första punkt böra bibehållas

oförändradt.

Detta stadgande fordrar dock, såsom jag vid ett föregående tillfälleerinrat,

en komplettering för det fall att, jemlikt 20 kap. 1—4 §§ Årfdabalken,

fader, moder eller någon* af dem utsedd person eller skyldeman

till omyndig tillträdt förmynderskap utan rättens förordnande. Det föreslås

att i sådant fall vårdnaden skall ligga å den rätt, som det ålegat

att förordna förmyndare, derest sjelfskrifven förmyndare ej funnits. Ofvannämnda

ledamöter af Högsta Domstolen befara, att härigenom skulle

inom kretsen af de förmynderskap, som vore underkastade offentlig

kontroll, dragas jemväl den vårdnad, hvartill fader vore förbunden, äfven

der någon förvaltning af den beskaffenhet, förslaget afsåge, ej kunde

ifrågakomma, såsom i det fall att båda föräldrarna lefde och barnen icke

hade några egna tillgångar. Det kan visserligen icke förnekas, att ordalagen

i 20 kap. 1 § Ärfdabalken medgifva, att under benämningen förmynderskap

innefattas jemväl den vård en fader under ännu oupplöst

äktenskap egnar sina barn, utan att dessa hafva egna tillgångar, som

tarfva förvaltning. Men denna utsträckning af förmynderskapsbegreppet

är dock temligen främmande för den vanliga uppfattningen och har, sä

vidt jag kunnat erfara, aldrig gjort sig gällande vid tillämpningen af

1861 års förordning, ehuru äfven dennas 1 § är så redigerad, att den

kan omfatta antydda art af förmynderskap. Rättens kontroll öfver dylika

förmynderskap är för öfrigt faktiskt omöjlig, emedan lagstiftningen

ej lemnar rätten någon utväg att inhemta kännedom om deras tillvaro.

Jag kan derföre ej föreställa mig att något förtydligande af förslaget är

af nöden vare sig i denna paragraf eller i den sjette, vid hvilken samma

anmärkning inom Högsta Domstolen framställs.

Högsta Domstolens samtlige ledamöter hafva föreslagit den ändring

i andra stycket af § 1, att der skulle bestämdt angifvas de två fall, då

enligt domstolens mening vårdnaden å förmynderskap borde få flyttas

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

från en rätt till en annan. Jag tillstyrker, om ock med någon tvekan,

Eders Rongl. Maj:t att biträda detta förslag. Visserligen kunna andra

fall än de af Högsta Domstolen uppgifna tänkas, då det för förmyndaren

skulle vara synnerligen beqvämt, om vårdnaden flyttades, utan att derföre

kontrollen öfver hans förvaltning behöfde blifva mindre verksam.

Ett sådant fall har eu af Högsta Domstolens ledamöter anfört vid granskningen

af § 1. Det torde dock böra medgifvas, att sådana fall ej ofta

förekomma, och att å andra sidan möjligen en obegränsad rätt för domstolen

att afsåga sig vårdnaden af förmynderskap kunde någon gång

föranleda missbruk.

Derest den i 2 § omhandlade förmynderskapsbokens innehåll skulle

så utförligt beskrifvas som Högsta Domstolens fleste ledamöter föreslagit,

återstode ej någon anledning att förbehålla Konungen rätt att meddela

närmare bestämmelser i ämnet. Så till vida torde dock anmärkningen

ej sakna fog, att de ur förslaget uteslutna föreskrifterna kunna

anses vara af lika stor vigt som en eller annan af de i förslaget upptagna.

Då emellertid boken ingalunda är af den betydelse för allmänheten,

som t. ex. fastighetsböckerna, utan densamma endast har till

uppgift att för domaren underlätta utöfvandet af den honom åliggande

kontrollen öfver förmynderskap, torde, om endast denna uppgift antydes

i lagen, det kunna lemnas åt Konungen att meddela samtliga för ändamålet

nödiga föreskrifter.

All grund saknas måhända ej för den af några ledamöter i Högsta

Domstolen uttalade farhåga, att val af gode män skulle kunna genom

en eller annan valförrättares försummelse uraktlåtas. En föreskrift om

skyldighet för rätten eller domaren att anmäla sådant hos Konungens

Befallningshafvande samt för denna myndighet att, med anlitande af de

utvägar kommunalförfattningarna erbjuda, tillse det val förrättas, synes

derföre ej opåkallad.

Högsta Domstolens fleste ledamöter hafva ogillat den afvikelse från

nu gällande förordnings lydelse, som förekommer i senare punkten af

11 §:ns första stycke, helst uttrycket: »den omyndiges medel» möjligen

kunde föranleda stadgandets tillämpning icke allenast å medel, som hos

förmyndaren innestode, utan äfven å sådana, som vore utlånade. En

sådan tillämpning har just varit ändamålet med den ändrade ordalydelsen.

Såsom allmän regel torde böra gälla, att förmyndaren är myndlingen

ansvarig lika val för de medel han utlånar till andra, som dem

han använder i egen rörelse. I rättens pligt att efter förmyndarens

hörande förordna såsom nödigt och skäligt pröfvas ligger en trygghet

för förmyndaren att ej i oträngdt mål betungas med säkerhets anskaffande.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

I 12 § föreslås, att rätten, der den i anledning af gjord anmälan,

eller eljest, finner nödigt, må förordna god man eller annan person att

mot förmyndare föra omyndigs talan. Tre af Högsta Domstolens ledamöter

anmärka, att förordnande af ifrågavarande slag uttryckligen borde

inskränkas till det fall, att fråga uppstått om förmyndares entledigande,

samt att, då syftemålet med ett dylikt förordnande syntes vara att i

nyssnämnda fall den förordnade skulle biträda öfverförmyndaren med

att åstadkomma den närmare utredning, som kunde vara erforderlig,

men med en sådan uppfattning af den förordnades ställning det icke

läte förena sig, att han, såsom af den föreslagna redaktionen syntes

framgå, skulle ega befogenhet att mot rättens beslut fullfölja talan,

ordalag borde väljas, som uttalade nämnda syftemål och på samma

gång utmärkte, att den förordnade icke egde öfverklaga rättens beslut.

Två andra ledamöter hafva ansett, att då rätten egde sjelf affordra förmyndaren

alla de upplysningar, hvaraf rätten kunde vara i behof för

pröfningen af den mot förmyndaren gjorda anmälan, samt enligt första

stycket i 12 § det skulle åligga god man att i hvad till hans befattning

hörde tillhandagå rätten eller domaren med erforderliga upplysningar,

andra stycket i samma paragraf kunde utgå.

1 den skrifvelse af den 8 April 1881, i hvilken Riksdagen begärde

en revision af lagstiftningen om tillsyn å förmyndares förvaltning af

omyndigs egendom, anfördes såsom eu af bristerna i denna lagstiftning,

att, då anmärkning mot af förmyndare afgifven årsräkning eller eljest

mot förmyndares vederhäftighet skulle af rätten pröfvas, hvarken god

man eller någon annan vore förpligtad att föra talan för den omyndige.

I flera af de yttranden, som af vederbörande domare afgifvits i detta

ärende, har den antydda bristen och behofvet af dess afhjelpande kraftigt

framhållits. Det erinras, hurusom rätten har svårt att pröfva behörigheten

af eu af god man gjord anmärkning, då hvarken gode mannen

eller någon annan är pligtig att uppträda inför rätten mot förmyndaren

och förebringa den bevisning, som må vara att tillgå. Det anföres exempel

derpå, huru omyndiges tillgångar förfaras genom saknaden af föreskrift

i detta hänseende. Såsom synnerligen anmärkningsvärdt framhålles,

att sedan underrätt på grund af sin kännedom om en förmyndares

person och ställning skilt honom från förmynderskapet eller förordnat

någon till hans medförmyndare, men förmyndaren i öfverrätt vunnit

ändring i beslutet, har god man förklarats enligt nu gällande lag icke

vara behörig att öfverklaga öfverrättens utslag hos Kong]. Maj:t. Dessa

och andra omständigheter göra det enligt mitt förmenande nödigt, att

i den nya lagen upptaga ett stadgande om rättighet för domstol

Bih. till Riksd. Prot. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 6

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

att i vigtiga fall förordna god man eller annan person att mot förmyndare

föra omyndigs talan, der så erfordras genom alla instanserna.

Det medgifves gerna, att i många, kanske de flesta, fall rättens på dess

egenskap af öfverförmyndare grundade pligt att sjelfmant tillgodose den

omyndiges bästa gör förordnande af ett särskildt rättegångsombud för

denne öfverflödigt. Men sådana fall kunna väl tänkas, då rättens öfverförmynderskap

vore för den omyndige en tunga, om det beröfvade

honom förmånen att genom särskildt ombud få sin talan vid rätten

utförd och få den pröfvad af högre rätt.

I fråga om de ändringar i förslaget, som icke blifvit här omförmälda,

åberopas de i Högsta Domstolen gjorda anmärkningar.

Jag hemställer underdånigst, att det sålunda i vissa delar ändrade

förslaget måtte af Eders Kongl. Maj:t godkännas och jemlikt 87 § Regeringsformen

Riksdagen till antagande föreläggas».

Justitierådet Ahlgren åberopade sina vid förslagets granskning i

Högsta Domstolen gjorda anmärkningar i de delar, der förslaget ej blifvit

i enlighet med dessa anmärkningar ändradt.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter behagade

Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad föredragande

Departementschefen hemstält; och skulle i

följd häraf proposition till Riksdagen allåtas, af innehåll

bilagan litt. Å vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Tli. Wilh. Mahn.

Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1884.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.