Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förändrade bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs fullgörande

40 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1885:2, Med förslag till lag om förändrade bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs fullgörande

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

1

N:0 2.

Kongl. Maf.ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

lag om förändrade bestämmelser rörande ordalagen vid

edgångs fullgörande; gifven Stockholms slott den 9

Januari 1885.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 2 Juni 1883 anhållit att då

enligt Riksdagens åsigt, den förändring i gällande edsformulär bör

vidtagas, att, när edsförpligtelse skall afgifvas, bekräftelseorden: »så

sant mig Gud lijelpe till lif och själ» utbytas mot andra och mera

lämpliga,. olika för löfteseder och för bekräftelseeder, Kongl. Maj:t behagade

till Riksdagen aflåta proposition i sådan syftning beträffande

edsformulär, hvilka böra beslutas i den ordning 87 § Regeringsformen

bestämmer, har förslag till sådan lag blifvit inom Justitiedepartementet

utarbetadt; och vill Kongl. Magt, med bifogande af de i ämnet i Statsrådet

och Högsta Domstolen hållna protokoll, enligt 87 § Regeringsformen

föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag om förändrade bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs

fullgörande.

Med upphäfvande. af den genom förordningen den 6 Februari

1849 meddelade föreskrift angående förändradt edsformulär, då mosaisk

trosbekännare skall aflägga vittnesed, förordnas härigenom:

att 1 kap. 7 § och 17 kap. 10 § Rättegångsbalken, sistnämnda

lagrum sådant det lyder i förordningen den 5 November 1867, skola

erhålla följande förändrade lydelse:

Bill. till Riksd. Prof. 1885. 1 Sami 1 Afd. 2 Iläft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

1 kap. 7 §.

Domare skall denna ed svärja: Jag N. N. lofvar och svär, att

jag vid fullgörande af domarekallet vill och skall, efter bästa förstånd

och samvete, rätt och sanning styrka och främja, efter lag och laga

stadgar döma och aldrig uppsåtligen derifrån vika eller orätt göra för

hvad orsak det vara må. Detta svär jag inför Gud den allvetande och

allsmäktige. Ej må någon till domareembetet träda, förr än han så

svurit häfver.

17 kap. 16 §.

Vittnen skola i begge delomännens eller deras ombudsmäns närvaro

denna ed med hand å bok svärja: Jag N. N. lofvar och svär,

att jag skall vittna och gifva till känna allt hvad jag vet i denna sak

händt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar.

Detta svär jag inför Gud den allvetande och allsmäktige.

samt att jemväl i öfriga fall, då enligt allmän civil- eller kriminallag

edgång skall ega rum, orden »vid Gud och hans heliga evangelium))

i edens begynnelse skola uteslutas och eden afslutas sålunda:

Detta svär jag inför Gud den allvetande och allsmäktige.

Härigenom göres dock ej ändring i hvad 16 § i lörordningen

angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31

Oktober 1873 föreskrifver för den händelse, att främmande trosbekännare

är af sådan lära, som ej tillstädjer honom att aflägga ed.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

3

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms

slott Fredagen den 22 Juni 1883,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Ryding.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde

i underdånighet:

Riksdagens underdåniga skrifvelse den 2 innevarande Juni, hvaruti,

enär enligt Riksdagens åsigt den förändring uti gällande edsformulär

borde vidtagas att, när edsförpligtelse skulle afgifvas, bekräftelseorden

»så sant mig Gud hjelp?, till lif och själ» utbyttes mot andra och

mera lämpliga, olika för löfteseder och för bekräftelseeder, Riksdagen,

hos hvilken framställning i ämnet blifvit gjord, förty och på i öfrigt

anförda skäl i underdånighet anhållit

ej mindre att Kongl. Maj:t täcktes dels till Riksdagen aflåta proposition

i sådan syftning beträffande edsformulär, hvilka borde beslutas

i den ordning § 87 Regeringsformen bestämmer, dels ock i fråga om

V

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

öfriga genom särskilda författningar stadgade eder, som ansåges böra

bibehållas, förordna om ofvan antydda förändring uti edsformuläret,

än äfven att en förnyad allmän revision af nu gällande föreskrifter

i afseende på eder, åsyftande inskränkning i deras användande,

måtte ega rum.

I enlighet med Statsrådets tillstyrkan fann Hans

Maj:t Konungen godt förordna, att Nya Lagberedningen

skulle anbefallas dels att vid afgifvande af

förslag till ny rättegångslag taga i öfvervägande

hvad Riksdagen i ofvanberörda skrifvelse anfört om

inskränkning i eders användande, för så vidt sådana

föreskrefves i hittills gällande allmänna rättegångsordning,

dels ock att, så fort ske kunde, afgifva

yttrande, huruvida skäl förefunnes att förändra lydelsen

af ifrågavarande eders begynnelse- och slutord,

samt, derest sådan förändring ansåges erforderlig, inkomma

med underdånigt förslag dertill.

Ex protocollo

Otto Rooth.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj-.t Konungen i Statsrådet å Stockholms

slott Fredagen den 19 Oktober 1883,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

Hooiischild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Eichert,

Themptandee,

Ryding,

von Kbusenstjerna.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet,

att sedan Kongl. Maj:t, vid föredragning den 22 sistlidne

Juni af Riksdagens den 2 i samma månad aflåtna underdåniga skrifvelse

angående ändring af nuvarande edsformulär och revision af

gällande föreskrifter angående eder, förordnat att Nya Lagberedningen

skulle anbefallas bland annat att afgifva yttrande, huruvida skäl kunde

förefinnas att förändra lydelsen af de i hittills gällande rättegångsordning

föreskrifna eders begynnelse- och slutord; så hade Nya Lagberedningen

den 28 i förenämnda månad i ämnet sig utlåtit samt dervid

afgifvit förslag till förändrad lagstiftning rörande ordalagen vid

edgångs fullgörande.

Statsrådet hemstälde, att Högsta Domstolens yttrande måtte för

det ändamål, § 87 Regeringsformen omformäler, genom note ur proto
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

kollet infordras öfver följande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

Lagberedningens förslag affattade,

Förslag

till

förordning angående förändrade bestämmelser rörande ordalagen vid

edgångs fullgörande.

Med ändring af föreskrifterna i 1 kap. 7 §, 14 kap. 9 § och 17

kap. 16 § Rättegångsbalken, såvidt angår ordalagen vid edgångs fullgörande,

förordnas, att de i dessa lagrum afsedda eder skola inledas

med orden »jag N. N. svär inför Gud den allvetande och allsmäktige»

och att den ytterligare bekräftelsen )>så sant mig Gud hjelpe till lif

och själ» nteslutes.

vHvad sålunda är stadgadt beträffande ordalagen vid eds afläggande

länder till efterrättelse jemväl i alla öfriga fall, då enligt allmän lagedgång

skall ega rum.

Härigenom göres dock ej ändring i hvad 16 § af Kongl. förordningen

den 31 Oktober 1873 angående främmande trosbekännare

och deras religionsutöfning föreskrifver för den händelse att främmande

trosbekännare är af sådan lära, som ej tillstädjer honom att aflägga ed.

Hans Maj:t Konungen täcktes till omförmälda

hemställan i nåder lemna bifall.

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

7

Nya Lagberedningens den 28 Juni 1883 afgifna utlåtande i fråga om

ändring af edsformulär en.

Till Konungen.

Genom nådigt beslut den 22 innevarande Juni månad har Eders

Kongl. Maj:t, med . öfverlemnande till Nya Lagberedningen af Riksdagens

den 2 Juni aflåtna skrifvelse om ändring af nuvarande edsformulär

och revision af gällande föreskrifter angående eder, anbefalt

Beredningen dels att vid afgifvandet af förslag till ny rättegångslag

taga i öfvervägande frågan om inskränkning uti de enligt hittills

gällande allmänna rättegångsordning föreskrifna eders användande, dels

ock att, så fort ske kunde, afgifva yttrande, huruvida skäl förefunnes

att förändra lydelsen af ifrågavarande eders begynnelse- och slutord,

samt, derest sådan förändring skulle anses erforderlig, inkomma med

underdånigt förslag dertill.

Uti omförmälda skrifvelse har Riksdagen, så vidt nu är i fråga,

anfört:

att, i följd af den för många motbjudande lydelsen af edens slutord,

under senare tiden vid flera tillfällen inträffat, att personer af

samvetsskäl antingen helt och hållet vägrat att gå ed eller fordrat en

annan form för dess afläggande än den nu föreskrifna, och att de

statens embetsman, som hade att vaka öfver tillämpningen af gällande

bestämmelser om edgångar, för närvarande stode utan makt att förmå

de vägrande att fullgöra eden;

att de skäl, som föranledt den år 1870 beslutade förändringen i

jurymannaedens form, äfven torde vara fullt tillämpliga vid styrkandet

utaf behofvet af en förändring jemväl i öfriga eders lydelse; samt

atf enligt Riksdagens åsigt, den förändring utfällande edsformulär

borde vidtagas, att, när edsförpligtelse skulle afgifvas, bekräftelseorden

»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ» utbyttes mot andra och mera

lämpliga, olika för löfteseder och för bekräftelseeder;

och har Riksdagen med stöd häraf anhållit, att Eders Kongl.

Maj:t behagade dels till Riksdagen aflåta proposition i sådan syftning

beträffande edsformulär, hvilka borde beslutas i den ordning § 87

Regeringsformen bestämde, dels ock i fråga om öfriga genom särskilda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

författningar stadgade eder, som ansåges böra bibehållas, förordna om

ofvan antydda förändring uti edsformuläret.

Vid den genom ofvannämnda nådiga beslut infordrade utredning

af ämnet har Beredningen för närvarande att i främsta rummet taga

i betraktande de tre i Rättegångsbalken föreskrifna eder, för hvilka

formulär äro i sjelfva lagen faststälda, nemligen domareeden (1 kap.

7 §), vrångoeden (14 kap. 9 §) samt vittneseden (17 kap. 16 §), af

hvilka eder den förstnämnda är eu löftesed, den andra innefattar både

bekräftelse och löfte, samt den sista är formulerad såsom löftesed.

Vidare hafva bort uppmärksammas de flera i Rättegångsbalken

och dermed i samband stående författningar stadgade, till allmänna

rättegångsordningen hänförliga eder, för hvilka särskildt formulär icke

är faststäldt, såsom: den bjudna eden (Rättegångsbalken kap. 17 § 34);

värjemålseden (Rättegångsbalken kap. 17 §§ 29, 30); urtjufva ederna

(Förordningen om nya strafflagens införande § 16 mom. 4 och 5);

eden rörande myckenheten och värdet af gods, som någon genom stöld

eller brand förlorat (Rättegångsbalken kap. 17 § 35); eden till besannande

af handelsboks rigtighet (Förordningen angående handelsböcker

in. in. den 4 Maj 1855 §§ 16, 18); eden för vinnande af befrielse

från erläggande af revisionsskilling m. in. vid revisionsansökniugar

(Rättegångsbalken kap. 30 § 6); den ed, som efter beviljad resning

skall föregå pröfningen af de nya skälen (Rättegångsbalken kap.

31 § 3) äfvensom den ed, som i anledning af verkstäld husransakan

kan förekomma (Förordningen om nya strafflagens införande § 16 mom.

7), samt slutligen den genom nådiga förordningen den 10 Augusti 1877

föreskrifna eden för stämningsmän.

Samtliga dessa eder utom den sistnämnda äro af bekräftelseeds

natur;’ och har, så vidt Beredningen eger sig bekant, vid deras afläggande

inför rätta det för de förstnämnda ederna stadgade formulär, i

afseende å inlednings- och afslutningsorden, tjenat till ledning i domstolarnes

praxis.

Vid de ifrågavarande edsformulären hafva anmärkningar förekommit

icke allenast emot inlednings- och afslutningsorden, hvilka

innefatta edsformeln i egentlig mening, utan ock emot de uttryck,

som angifva sjelfva föremålet för edgången. Då sistnämnda delar af

edsformulären icke för närvarande föreligga till granskning, har Beredningen

ej att här framlägga de brister, som i detta hänseende kunna

finnas. Uppmärksammas bör dock, att den opinion emot edgångsväsendet

i allmänhet, som på senare tider yppats, säkerligen äfven till

någon del är framkallad genom det närmare aktgifvandet å dessa brister

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

och att följaktligen en lagstiftningsåtgärd, som icke omfattar dem,

möjligen endast ofullständigt uppfyller ändamålet.

Beträffande den egentliga edsformeln hafva de vid riksdagarne

väckta förslagen äfvensom de i anledning deraf förda diskussionerna

väsentligen rört sig kring följande hufvudpunkter. _

Man har yrkat att de i edsformulären alltsedan början af sjuttonde

århundradet med obetydliga vexlingar upptagna begynnelseorden »Jag

N. N. svan eller »svär och betygar» eller »lefra» och. svär vid Gud och

hans heliga evangelium)) måtte ändras till det af Justitiekanslersembetet

i dess utlåtande den 29 April 1865 förordade och af Riksdagens Andra

Kammare för dess del vid 1875 års riksdag antagna uttrycket »svär

inför Gud». Med afseende å de betänkligheter, som stundom yppats

emot användandet af ordet »svär», har dock äfven i dess ställe föreslagits

ordet »lofvar». Särskildt för att i formuläret närmare antyda,

att eden icke tillhörde evangelii utan lagens område, har jemväl förordats

uttrycket »svär vid Gud och hans heliga ord», mot hvilken lydelse

likväl erinrats, att densamma ej utmärkte den uppfattning af

eden, som i ett kristet samhälle borde deri få ett bestämdt uttryck. .

Vidare har anmärkts, att slutorden »så sant mig Gud. hjelte till

lif och själ», såsom innefattande en förpantning af själens eviga välfärd,

ett eventuelt afsvärjande af den gudomliga nåden, vore i hög grad

otjenliga och stötande samt fördenskull borde antingen helt och hållet

utgå eller ock utbytas emot »härtill förhjelpe mig Gud» eller annat

lämpligt uttryck.

I motsats till denna tolkning af slutorden har dock äfven gjorts

o-ällande den åsigt, att de icke skulle innehålla en försvärjelse utan

fast mera en åkallan om nåd och bistånd att fullgöra den genom eden

åtagna förbindelsen eller en tilläggsförklaring, att den afgifna föisäkringen

vore lika sann eller viss som förklarandens åstundan om Guds

hjelp och förbarmande.

Slutligen hafva antydningar ej saknats derom, att eden må hända

i vissa fall kunde och borde ersättas med ett enkelt löfte eller försäkran.

Det är en känd sak, att edgångsfrågan jemväl i andra länder

utgjort föremål för lifligt meningsbyte. Innan Beredningen vidare uttalar

sig om skälen och sättet för de ifrågavarande edsformulärens

ändrande, torde det derföre ej vara otjenligt att, till närmare belysning

af ämnet, i korthet erinra om de vigtigaste, enligt den nyare utländska

lagstiftningen härom gällande bestämmelser.

I de nya tyska civil- och straffprocessordningarne stadgas, i när
iBill.

till Uiksd. Prot. 18S5. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

maste öfverensstämmelse med den österrikiska lagen af den 3 Maj 1868,

för de egentliga rättegångsederna religiösa begynnelse- och slutord,

lydande, de förra: »Jag N. N. svär vid Gild den allsmäktig^ och allvetande»,

samt slutorden: »så sant mig Gud hjelpe».

I enlighet härmed skall vid eds afläggande af jury- och meddomsmän

det af rättens ordförande till dem rigtade talet inledas med orden:

»I svären vid Gud den allsmäktig^ och allvetande», livilket af hvarje

jury- eller meddomsman besvaras med orden: »jag svär det, så sant

mig Gud hjelpe».

Ordförandens tal till juryn inledes enligt den österrikiska straffprocessordningen

med orden: »I svären och lofven inför Gud», och

enligt den franska code dflnstruction criminelle med orden: »I svären

och lofven inför Gud och inför menniskor», livilket besvaras af de österrikiska

jurymännen på enahanda sätt, som i den tyska straffprocessordningen

är föreskrifvet, och af de franska jurymännen med orden:

»jag svär det». För öfriga eder är i Frankrike icke någon religiös

eller sakramental form föreskrifven. De utmärkas stundom endast

genom orden: »Ni svär», »jag svär»; stundom användes af domaren

vid edens förestafvande formeln »Ni svär inför Gudi>, hvilket tilltal åt

den, som aflägger eden, besvaras med: »jag svär det».

De norska och danska rättegångsederna börjas, så vidt ej annorlunda

är för vissa trosförvandter stadgadt, med orden »lover og sva;rger»,

samt afslutas med bekräftelseformen »saa sandt hjailpe mig Gud og

hans hellige ord».

I England afslutas det formulär, som vid eds afläggande^ af jurymän,

vittnen med flere förestafvas af domaren, med orden »så hjelpe

eder Gud».

Enligt den holländska lagstiftningen bero formaliteterna vid eds

afläggande i hvarje fall på det bruk, som godkännes af det trossamfund

eller den lära, som den person, hvilken eden affordras, tillhör.

Mångfalden och olikheten af de uttryck, som, på sätt ofvan i korthet

blifvit antydt, ansetts tjenliga att frambära den edliga bekräftelsen,

lemna tvifvelsutan ett gällande vitsord om svårigheten af att finna en

för olika religiösa åskådningssätt och olika grader af samvetsömhet

tillfredsställande lösning af frågan. Visst är att, huru än den edliga

bekräftelsen formuleras, ingen säkerhet gifves derför, att ej den antagna

formeln ändock kan framkalla samvetsbetänkligheter och oro hos

en eller annan individ. Skälet dertill ligger sannolikt mindre i formen

än i saken, eller just i sjelfva bekräftelsens natur af edgång, fy huru

formen än ordnas, framstår alltid edgången såsom en särskild religiös

förpligtelse i det förevarande fallet. Beskaffenheten af denna förpligtelse

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

och påföljden af dess uppsåtliga öfverträdande kunna vara föremål för

olika meningar, men ingen meningsskiljaktighet kan gerna uppstå

derom, att eden såsom sådan alltid innefattar åtagandet af en särskild

religiös ansvarighet inför Gud utom det ansvar, som den borgerliga

lagen förknippar dermed. Så länge det borgerliga samhällets lagar

pålägga edgång såsom skyldighet, skall derföre ock en i lag stadgad

edgångsformel säkerligen likasom sj elfva edgångspligten tid efter annan

angripas såsom medförande obehörigt samvetstvång.

Men, ehuru man icke kan hoppas att en förändring af edsformeln

skall för framtiden undanrödja alla svårigheter, följer dock ej deraf

att hvarje förändring är onyttig eller obehöflig. Finnes en lagstadgad

edsformel endast undantagsvis väcka betänkligheter hos en eller annan

enskild person, må man med skäl tveka att föreslå ändringar deri och

fordra att den enskilde fogar sig i det, som tillfredsställer samhällets

medlemmar i allmänhet. Om deremot en edsformel icke längre allmänt

godkännes af samhällets tänkande medlemmar, om den väcker anstöt

och framkallar betänkligheter icke hos fåtalet utan hos^ flertalet, ligger

det vigt uppå, att förändring sker och sker snart. Äfven den, som

icke delar betänkligheterna, måste erkänna att edgången vid sådant

förhållande löper fara att betraktas antingen såsom en tom formalitet,

hvilken utan eftertanke af den lättsinnige fullgöres, eller såsom eu

olidlig tvångsåtgärd, emot hvilken den allvarligt tänkande och religiöse

måste i samvetsfrihetens namn protestera.

Att döma efter hvad så väl vid riksdagen som utom densamma

förekommit, synes det sist antydda förhållandet i ganska hög grad

vara för handen i vårt land. När så är, när de ordalag, vid hvilka

man under århundraden varit van att fästa den högsta bindande kraft,

som kan gifvas det menskliga löftet eller betygandet, icke längre allmänneligen

åtnjuta den helgd och betraktas med den vördnad, som

åt edgången förlänar karakteren af eu religiös akt, då bör hos eu hvar,

som nitälskar för sann religiositet likasom för den på edens helgd beroende

borgerliga rättsordningens upprätthållande, betänkligheten vid

att rubba den välkända och häfdvunna formen vika.

Derest sålunda en ändring af de ifrågavarande edsformlerna med

skäl fordras för att hålla edens betydelse vid makt, ligger det i öppen

dag, att den nya formel, som sättes i stället för den gamla, bör göras

så enkel och så allmängiltig som möjligt. Intet bör inrymmas deri,

som kan gifva anledning till olika tolkning eller behöfva ändras för

olika trosbekännelser. Men tillika lärer vara uppenbart att, så länge

edgång fordras, edsformeln hör tydligt och utan omsvep angifva sig

vara en ed och afmattas i ordalag, egnade att hos den edspligtige fram
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kongl Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

kalla den djupt allvarliga sinnesstämning, som handlingens religiösa

karakter kräfver. . ...

Ur dessa synpunkter anser Beredningen i fråga om iormularens

begynnelseord, att försäkringens beskaffenhet af ed i regeln lämpligast

utmärkes genom det vid både löftes- och bekräftelseed lika användbara

»tag svär» och att det religiösa momentet deri ytterligare karl och bor

betonas genom tillsatsen »inför Gud den allvetande och allsmäktig^».

Då ordet slafva-» stundom föreslagits såsom lämpligare än ordet

»svara*, torde härvid böra erinras, att i detta sammanhang båda orden

i si elfva verket innebära alldeles detsamma. Då utfästelsen stel såsom

en religiös akt inför Gud, är den ovedersägligen en ed, äfven om den

skulle benämnas löfte, och vid sådant förhållande torde det val ock

vara rigtigare att öppet och bestämdt framhålla edsförpligtelse^ tillvaro

genom användandet af just det ord, som i vårt språk innefattar

åtagandet af sådan förpligtelse.

På enahanda skäl, som gjort sig gällande _i den tyska och österrikiska

lagstiftningen, har Beredningen antagit, att edsförpligtelse!^

allvar och högtidlighet förhöjes derigenom, att i densamma särskild!

framhållas Guds allvetenhet och allmakt, till erinran derom att sanningen

och uppsåtets ärlighet äro uppenbara för Honom och att makten

att straffa öfverträdelsen ligger i Hans hand.

Hvad slutorden i de gällande formulären angar, hafva, såsom

redan är antydt, motsatta tolkningar af deras betydelse förekommit.

Den allmänna, af framstående auktoriteter jemväl af ålder delade uppfattningen

torde dock vara, att de innefatta en afsägelse åt Guds ancllio-a

och lekamliga hjelp, och vid sådant förhållande maste de mot

desamma yppade betänkligheterna anses i hög grad behj er tans varda.

Det synes derföre Beredningen som om, i öfverensstämmelse med nva

alternativt föreslagits, dessa slutord icke böra hädanefter bibehaiias;

och då edens religiösa karakter torde genom inledningsordens innehåll

vara med tillräcklig bestämdhet och kraft an gifven, lär någon ersättning

för de borttagna slutorden icke vara af nöden, särdeles om, såsom

ensidigt vore, edgångsformulärens innehåll i öfrigt förenklas och iorkortas,

så att behofvet af en särskild afslutande mening mindre an nu

fräniträdor

På grund af det anförda, som torde ega lika giltighet i afseende

å alla i allmän lag stadgade edgångar, får Beredningen alltså i underdånighet

afgifva följande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 2.

13

Förslag till förandrad lagstiftning rörande ordalagen vid edgångs

fullgörande:

17

»Med ändring af föreskrifterna i 1 kap. 7 §, 14 kap. 9 § och

kap. 16 § Rättegångsbalken, så vidt angår ordalagen vid edgångs

fullgörande, förordnas att de i dessa lagrum afsedda eder skola mledas

med orden »jag N. N. svär inför Gud den allvetande och allsmaktige»

och att den ytterligare bekräftelsen »så sant mig Gild hjelpe till lit

och själ» uteslutes. . , . ,

''Hvad sålunda är stadgadt beträffande ordalagen vid eds afläggande

länder till efterrättelse jemväl i alla öfriga fall, då enligt allmän lag

edgång skall ega rum. _ _ p n Tr , r..

Härigenom göres dock ej ändring i hvad 16 § af Kong!, loioi

ningen den 31 Oktober 1873 angående främmande trosbekännare och

deras religionsntöfning toreskrifver, för den händelse att främmande

trosbekännare är af sådan lära, som ej tillstäder honom att aflägga ec.»

Underdånigst

AXEL ÖRBOM.

G. W. I1EDENSTRÖM.

O. BERG1US.

Willi. Uppström.

Stockholm den 28 Juni 1883.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts

Högsta Domstol Fredagen den 25 Januari 1884.

Första rummet.

N ärvarande:

Justitieråden: Rabe,

Olivecrona,

von Segebaden,

SVEDELIUS,

Hernmarck,

Wedeerg,

Annerstedt.

Sedan, till följd af Högsta Domstolens beslut den 27 sistlidna

November, de till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande remitterade

förslag till förordningar, dels angående förändrade bestämmelser

rörande ordalagen vid edgångs fullgörande och dels angående upphäfvande

af 20 kap. 2 § och ändring i 21 kap. 2 § Kyrkolagen, för

närmare granskning cirkulerat emellan Högsta Domstolens ledamöter,

så företogos nu dessa ärenden till slutlig behandling; varande omförmälda

förslag bilagda detta protokoll.

l:o.

Förslaget till förordning angående förändrade bestämmelser rörande

ordalagen vid edgångs fullgörande.

Justitieråden Robe, von Segebaden och Svedelius lemnade förslaget

utan anmärkning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Justitieråden Hernmarck, Wedberg och Annerstedt förenade sig- om

följande yttrande: Såsom grund för den föreslagna ändringen af ordalagen

vid edgångs fullgörande har blifvit anfördt, att hittills använda

edsformulär »framkallat betänkligheter hos flertalet af samhällets tänkande

medlemmar». Hvad angår begynnelseorden i eden synes man

dock, enligt vår uppfattning, kunna ifrågasätta huruvida så är förhållandet.

Den Riksdagens skrifvelse, hvilken utgjort anledningen till

förevarande förslag, uttalar endast att, enligt Riksdagens åsigt, en

ändring af edsförpligtelsernas slutord synes erforderlig, och senast

hållna kyrkomöte afslog väckt förslag att nuvarande lydelsen af begynnelseorden

i presteden skulle förändras. På sätt inom kyrkomötet

blifvit uttaladt torde ock de betänkligheter, som försports beträffande

begynnelseorden i edsformeln, i allmänhet hafva afsett icke de ord,

hvilka genom det remitterade förslaget skulle ändras, utan sjelfva

ordet »svär». Det religiösa moment, som ingår i eden, synes böra föranleda

dertill, att en sådan formulering af ordalagen företrädesvis bör

väljas, hvilken hos den medlem af svenska kyrkan eller annat kristligt

religionssamfund, som aflägger ed, utmärker att han bekänner sig till

den kristna läran. Så skulle ej förhållandet blifva vid den nu föreslagna

lydelsen af edsformuläret, och den omständighet att, såsom till förmån

för förslaget anmärkts, efter detsamma enahanda formulär skulle kunna

användas för kristen och för icke kristen trosbekännare torde, af ofvanangifna

skäl, ej heller kunna betraktas såsom någon väsentlig fördel,

helst, så vidt erfaras kunnat, någon olägenhet icke uppstått deraf att

hittills olika formulär blifvit använda. Yi hemställa derföre, att begynnelseorden

i edsformuläret måtte bibehållas oförändrade.

Hvad åter angår slutorden i edsformeln synes väl, med afseende

å den ej sällan förekommande tydningen af dessa ord, att de skulle

innefatta en förpantning af själens eviga välfärd, en förändring i dem

vara behöflig. Det torde dock vara att befara, att borttagandet af dessa

ord utan att desamma blifva af andra ersatta skall visa sig mindre

ändamålsenligt för bibehållande af uppfattningen om edens egenskap

af en religiös handling. Efter deras uteslutande skulle exempelvis af

de i Rättegångsbalken intagna edsformulären domareeden komma att

afslutas med orden »list och påfund» och vittneseden med orden »eller

förändrar», men en sådan afsilning kan, då en edsformel ju alltid bör

vara affattad i ordalag, egnade att hos den edspligtige framkalla den

djupt allvarliga sinnesstämning, som handlingens natur kräfver, ej vara

lämplig eller af beskaffenhet att med tillräcklig bestämdhet och kraft

angifva edens ofvan antydda betydelse. Ett försvagande af uppfattningen

om edsförpligtelsens religiösa karakter skulle utan tvifvel komma

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

att leda till ett förringande af dess helgd och följaktligen menligt inverka

på upprätthållandet af den borgerliga rättsordningen. Vid nu ano-ifna

förhållande synes derföre de nuvarande slutorden höra utbytas

mot andra, hvilka å ena sidan icke kunna tolkas såsom innefattande

eu afsägelse af Guds hjelp, men å den andra ändock tydligen utmärka

det religiösa momentet i edgången. Önskvärdheten åt eu dylik afstakning

af edsförpligtelse!! har ock af lärare inom den svenska kyrkan

bl hvit uttalad, och emot det i sådant hänseende framstälda förslaget,

att vid löftesederna slutorden skulle lyda: »dertill mig Gud nådeligen

förhjelpa, kan efter vår uppfattning någon giltig anmärkning icke framställas.

För bekräftelseederna åter synes en afsilning böra väljas,

hvilken tydligt innebär ett betygande af den, som aflägger eden, att

hvad han uti densamma försäkrat är lika sant, som han önskar att Gud

skall hjelpa honom. Ur religiös synpunkt torde desto mindre några

betänkligheter häremot möta, som ett dylikt betygande måste anses

vara oskiljaktigt från bekräftelseedens eget väsende.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då, enligt vårt förmenande,

det är af synnerlig vigt att lagstiftaren uti ett så grannlaga

ämne som det förevarande förfar med nödig varsamhet och undvikei

att i den bestående rätten införa större förändringar än som af för handen

varande förhållanden verkligen påkallas, helst ett motsatt tillvägagående

skulle kunna alstra föreställning om att en förändring i sjelfva

betydelsen af edgången varit åsyftad, hemställa vi, att de vid edgång

hittills använda slutorden måtte utbytas vid löfteseder mot orden »dertill

mig Gud nådeligen förhjelpa» och vid bekräftelseeder mot »så sant

jag vill att Gud mig hjelper», eller mot andra _ ordalag, som i fråga om

de förra ederna innebära eu bön om Guds bistånd att troget hålla det,

hvarom eden aflägga, och beträffande de senare tydligen uttrycka att den,

som aflägger eden, talar sanning lika visst som han åstundar Guds hjelp.

Justitierådet Olivecrona anförde: Fn ändring af de ordalag, som

skola användas vid afläggande af ed förefaller, vid ett ytligt betraktande,

vara eu lagstiftningsåtgärd af föga betydenhet; men vid ett närmare

eftersinnande skall man snart blifva öfvertygad derom, att så icke ar

förhållandet, utan att det tvärtom ligger rätt mycken vigt just vid

sjelfva edens form. Ty, om formen icke fullständigt återgifver hela

det religiösa moment, som genom ordalagen i eden bör och skall uttryckas,

kan sådant verka både till förminskande af edens helgd, till

försvagande af det förtroende, som vid aflagd ed bör vara förbundet,

och ändtligen till ett undergräfvande af den rättssäkerhet, som i vissa

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

fall är af edgång beroende. Allt manar derföre lagstiftaren att, i fråga

om ändring af edens form, med yttersta varsamhet gå till väga.

Det till utlåtande af Högsta Domstolen nu remitterade förslaget

innehåller högst väsentliga förändringar i de ordalag, som hittills varit

föreskrifna för ed enligt 1 kap. 7 §, 14 kap. 9 § och 17 kap. 16 §

Rättegångsbalken, ordalag, livilka, på grund af långvarigt bruk, äfven

funnit användning i alla öfriga fall, då enligt allmän lag eller särskilda

författningar edgång skall ega rum. Vid en granskning af ett lagförslag

af beskaffenhet som detta, hvilket, såsom af framställningen framgår,

allena afser formen, men der just formen spelar en framstående,

vigtig role, synas tvenne frågor vara att taga i öfvervägande och beakta,

nemligen:

Do uttrycker den nya föreslagna formen för edgång samma begrepp

som det gamla, af häfd och lag stadgade, edsformuläret rätt

uppfattadt? och

2:o kan den nya edsformen i lika mån som den hittills varande

betrygga rättssäkerheten i de fall, der denna kan af edgång röna inflytande ?

Vid ett sådant öfvervägande torde till en början en jemförelse

böra anställas emellan begynnelseorden i de af lag hittills påbjudna

ederna, hvilka lyda sålunda: Djag N. N. lofvar och svär vid Gud och

hans heliga evangelium-i) och hvad förslaget vill sätta i stället, eller- »jag

N. N. svår inför Gud den allvetande och allsmäktige». Hvarje redlig,

samvetsgrann och sanningsälskande menniska skall säkerligen känna

sig lika uppmanad att, vid afläggande af vittnesmål eller då värjemålsed

varder honom ålagd, strängt hålla sig till sanningen, antingen han

betygar sin utsago med orden: »jag svär» eller med orden »jag lofvar

och svär»; men förhållandet är dock icke enahanda med den stora mängden

af mindre samvetsgranna män och qvinnor, hvilka vid rikets domstolar

kunna komma i fråga att underkastas edgång. Dessa senare behöfva

en i edens ord inlagd kraftig påminnelse om att en aflagd ed

innebär något mera än en vanlig bindande förklaring. Man kan med

skäl. befara, att de icke skola anse sig särdeles strängt bundna vid

sanningen genom blotta orden: i>jag svära; ty, till följd af vanans makt

i uppfattningen af ordens sammanhang, skola de säkerligen icke förmedelst

dessa ord känna sig till sanningen lika fullkomligt och kraftigt

förbundne som genom den häfdvunna formeln: ajag lofvar och svara, i

synnerhet när svärjandet, enligt förslaget, icke längre skulle förblifva

avid Gud och hans heliga evangelium» utan stanna vid att »svära inför

Gud den allvetande och allsmäktige» och dertill med fullkomligt utelemnande

af den allvarliga påminnelse, som slutorden i nu gällande

Bill. till Riksd. Prof. 1885. 1 Samt. 1 Afd. 2 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

edsformulär innehålla. Uteslutandet ur edsformulär af ordet »lofvar»

torde i hopens ögon i och för sig antagas betyda ett förminskande af

de förbindelser, eden innebär. Ett sådant antagande måste derföre

redan i sig sjelft medföra en skadlig verkan. Om det religiösa momentet

i eden skall, i det ögonblick ed aflägges, gripande imponera på

menniskan och för hennes inre rätt lifligt ställa hela vidden af det särskilda

religiösa ansvar gent emot det högsta väsendet, hvartill eden

tillförbinder henne, måste detta äfven på ett mycket bestämdare och

otvetydigare sätt framträda för reflexionen än allena genom orden:

»jag svär inför Gud». Ty när någon svär vid Gud, måste det för

hans inre öga vara tydligt och klart att han gent emot det gudomliga

väsendet, vid hvithet han likasom bundit sig genom eden, ålagt sig

sjelf ett särskildt stort ansvar, hvilket han icke ostraffadt kan afbörda

sig. Det är derföre, enligt mitt omdöme, ingalunda rådligt att vidtaga

en ändring af begynnelseorden i edsformulär, hvarigenom man kan

löpa fara att försvaga det religiösa momentet i eden och likasom lemna

öpp^t rum för undanflygter hos dem, som icke äro synnerligen besvärade

af samvetsbetänkligheter, att, under tysta förbehåll, med vett och

vilja edligen bekräfta hvad icke är med sanning öfverensstämmande.

Det har blifvit, sagdt, att den nya edsformel, som skulle sättas i

stället för den gamla, borde göras »så enkel och så allmängiltig som

möjligt och passande för alla trosbekännare». Sådant låter visserligen

ganska plausibel!, men man bör dock besinna, att man lätteligen, vid

ett sådant förfarande, kan äfventyra att skapa ett edsformulär, som just

genom sin enkelhet och allmängiltighet säger allt för litet och der det

religiösa momentet förlorar sig i det rent af obestämda, hvarigenom

hos mången tillfälle just lemnas öppet för hvarjehanda hemliga reservationes

mentales. Fåfängt skall man här med framgång kunna åberopa

stöd af förhållandet i andra länder. Ty när det gäller bibehållandet af

det religiösa momentet i eden, måste man i fråga om svensk lagstiftning

uteslutande taga i betraktande svenska folkets nuvarande religiösa

ståndpunkt och dess uppfattning af edens betydelse. Erbjuder man

nu folket ett edsformulär af det evasiva och föga tilltalande innehåll,

som det remitterade förslaget framlägger, skall det säkerligen icke

heller dröja länge innan den religiösa vördnaden för eden, som man

kan påräkna att ännu förefinna, allt mer försvinner och för sent skall

man då erfara att dermed äfven åt rättssäkerheten, i de fall der ed är

med laga bevisning förbunden, tillfogats eu obotlig skada.

I öfvervägande torde ock böra tagas den omständighet, att Riksdagen

i dess underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 2 Juni

1883 ingalunda begärt någon förändring af begynnelseorden i edsformu
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

läret i den allmänna lagen. De mosaiske trosbekännarne här i riket

hafva icke heller låtit förspörja någon önskan om rättelse i det för dem

genom förordningen den 6 Februari 1849 stadgade formulär för eds

afläggande. I frågans närvarande skick saknas derföre, enligt mitt förmenande,

giltigt stöd för åtgärden att nu vidtaga en ändring af sjelfva

begynnelseorden i det edsformulär, som hittills gält till efterrättelse.

Beträffande åter de ordalag, hvarmed alla de hittills brukliga

ederna afslutats, mana de onekligen i hög grad det religiösa sinnet till

allvarlig eftertanke af den särskilda religiösa förpligtelse, som den,

hvilken aflägger ed, ikläder sig. De anmärkningar, som blifvit rigtade

emot edsformeln, hafva emellertid hufvudsakligen gält just sjelfva slutorden:

»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ». Det är ock allena

dessa slutord, som, enligt Riksdagens nyss nämnda skrifvelse, ansågos

påkalla en ändring af edens form. Dessa slutord hafva emellertid mer

än ett hälft årtusendes häfd för sig. De äro nemligen lånade från

den i Magnus Erikssons Landslag i Konungabalken intagna ed, som

den nyvalda konungen inför folket skulle svärja, äfvensom från den

trohetsed, som lagmännen och folkets ombud svuro konungen tillbaka,

deri slutorden lydde: »sva bit>er iak mik gut> hullan halm til lif ok

»siael». De gammal-svenska orden »sva bibel- iak mik Gub hullan

»babe til lif ok siad» utbyttes sedermera i sjuttonde seklet mot en

mera ny-svensk ordform: »så sant mig Gud hjelpe till lif och själ»,

men begge uttrycka dock i sak detsamma.

Då åtskillige personer, så utom som inom nationalrepresentationen,

påyrkat ändring af, eller till och med det fullständiga borttagandet af

nämnda, eden afsittande ord, torde ett sådant yrkande ytterst hafva

berott på en fullkomligt ensidig och, enligt mitt förmenande, ovigtig

uppfattning af de ifrågavarande ordens innersta och förnuftiga mening.

Det är att hoppas, att med en stigande upplysning äfven en klarare

uppfattning i detta hänseende skall göra sig gällande och att i följd

deraf äfven de betänkligheter skola försvinna, hvilka stundom emot

samma ord blifvit uttalade. Det åberopas visserligen ock att många

personer af samvetsömhet taga anstöt af förenämnda ordalag. Men

för omfånget af ömt samvete finnes för en del individer ingen gräns,

huru än en ed må formuleras. Ty personer gifvas, hvilka vägra gå

all ed, likasom de neka att öfva sig i vapen till fosterlandets försvar.

Förebärandet af samvetsbetänkligheter för att aflägga en af domstol

ådömd ed har mången gång, synnerligen vid värjemålsed och gäldenärsed

i konkurs, visat sig endast vara ett försök att kunna undgå

lagens näpst för lagstridiga handlingar eller ock har sådant skett af

andra föga hedrande bevekelsegrunder. På dessa och dylika fall kan

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

med skäl tillämpas den fullkomligt rigtiga grundsats, som kyrkolagsutskottet,

vid det under sistlidet år samlade allmänna kyrkomötet,

uttalat, nemligen att »staten eller kyrkan kan ej, af hänsyn blott till

»någons subjektiva åskådningssätt, rubba anordningar, i bvilka mäktiga

»garantier för upprätthållande af borgerlig och kyrklig ordning inne»hållas».

Det remitterade förslaget har borttagit slutorden i edsformulär:

»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ», utan att i stället vidfoga

detsamma någon annan tillsats, som genom sitt innehåll kunde gifva

åt eden i sin helhet stämpeln af en högtidlig, religiös akt. Såsom

motiv till nämnde åtgärd, synes man hafva förestält sig, att »edens re»ligiösa

karakter skulle genom inledningsordens innehåll ändock vara

»med tillräcklig bestämdhet och kraft angifven». Men detta måste högeligen

betviflas. Det stora flertalet, hvilket just i slutorden uppfattat

edens hufvudsaklig a, religiösa tyngdpunkt, skall i inledningsorden till

den föreslagna, stympade eden aldrig återfinna den imponerande sammanfattning,

som hittills utgjort edens slut och i synnerhet bidragit

att afhålla från edens missbrukande. Det säkra är, att den nya, föreslagna

edsformen ingalunda med den klarhet och fullständighet, som

höfves, återgifver samma allvarligt, till besinning manande religiösa

moment, som i det gamla edsformuläret träder den svärjande personen

till mötes.

Om nu förhållandet onekligen är sådant, att det föreslagna nya

edsformuläret icke med samma kraft som det gamla framhåller det religiösa

momentet i eden; om i det förra tvärtom det religiösa momentet

blifvit reduceradt, så skall, enligt min uppfattning, den oundvikliga

följden af den ifrågastälda lagstiftningsåtgärden blifva den, att rättssäkerheten

kommer att på ett betänkligt sätt minskas i de fall, der bevisning

genom vittnen eller genom parts ed i rättegång skall åvägabringas.

Det allmänna kan häraf icke annat än lida skada. Redan

nu inträffar det, ty värr, allt för ofta genom samvetslösa menniskors

lättsinne, egennytta eller elakhet, att falsk ed bringar förderf och

elände öfver oskyldiga medmenniskor; och om än desses oskuld sedermera

varder ådagalagd, förefinnes likväl för dem högst sällan någon

utväg att vinna ersättning för lidande eller återupprättelse af förloradt

medborgerligt anseende. Åfventyret i nämnde hänseende skall blifva

större i samma mån, som vördnaden för det religiösa momentet i eden

går förloradt, och den trygghet, man väntat af laga bevis genom vittnen

eller parts ed, skall sålunda på ett betänkligt sätt rubbas. Vid

sådant förhållande och då en svensk domare fortfarande är bunden vid

de i 17 kap. Rättegångsbalken framstälda reglor för laga bevis,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

synes det ingalunda rådligt att nu, utan sammanhang med en ändring

af samma reglor, vidtaga en lagstiftningsåtgärd, som man kan förutse

skall medföra skadliga verkningar. Tidpunkten torde icke vara

lyckligen vald för en dylik lagreform. Ty då, såsom bekant, Nya

Lagberedningen är sysselsatt med utarbetandet af förslag till eu ny

rättegångsordning och i sammanhang dermed sannolikt äfven förslag

till ändringar i de hittills stadgade grunderna för laga bevis, så förekommer

det mindre lämpligt att, innan andra grunder för den legala

bevisningen blifvit af den lagstiftande makten faststälda, åvägabringa

en så genomgripande ändring af edsformuläret, som det remitterade

förslaget innehåller.

Jag får alltså af dessa skäl afstyrka förslaget i de delar, som

afse ed enligt 14 och 17 kapitlen Rättegångsbalken äfvensom edgång

i de öfriga fall, då ed, enligt allmän lag, för bevisning finnes föreskrifven.

Hvad slutligen angår den för domare i 1 kapitlet 7 § nämnda

balk föreskrifna ed, måste det medgifvas att eu förändring af denna

löftesed icke är förknippad med någon fara för rättssäkerheten. Sveriges

domare skola nog, derom är jag öfvertygad, pligttroget, fullgöra

sina skyldigheter, huru än domareeden formuleras. Men eden bör dock

ega en religiös afslutning för att i mängdens ögon stärka embetets

helgd, på samma gång den gifver en allvarlig påminnelse om den

religiösa förbindelse, som eden pålägger. Såsom förslaget föranleder

skulle domareeden emellertid snöpligt afslutas med orden »arga list

och påfund», hvilket förefaller hvarken vackert eller ändamålsenligt.

Men om en ändring af domareeden skall göras, hvarigenom ej allenast

de under snart två århundraden brukade begynnelseorden utbytas mot

andra, utan ock sjelfva den religiösa afslutningen helt och hållet utelemnas,

framställer sig helt naturligt den frågan om icke samtidigt

den tro- och huldhetsed som af krigsmanskapet, officerare vid armén

och flottan, civile embets- och tjensteman skall aflägga^, äfvensom

den ed, läkare och prester afgifva, bör i enahanda syfte ändras. Ty

då den nya, föreslagna formen för domares ed otvifvelaktigt kommer att

af massan af folket uppfattas såsom innebärande ett lindrigare religiöst

ansvar, än det gamla i lag stadgade edsformuläret hittills uttryckt,

torde följdrigtigheten gifva stöd för antagandet, att exempelvis kronans

manskap, officerare och embetsmän, äfvensom Riksdagens talmän,

icke vidare borde betungas med löfteseder, utmärkande ett större,

omfångsrikare religiöst ansvar, än domaren iklädt sig, då han första

gången träder till utöfningen af sitt vigtiga embete.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Men det gifves ock en annan ed, som står den allmänna domareeden

i det afseende mycket nära, att den för rikets högste domare

— Konungen — tillika utgör eu domareed. Denna ed innehålles i

den konungaförsäkran, som af Rikets Ständer faststäldes vid 1810 års

riksdag och som sedermera vid hvarje regentombyte äfven blifvit begagnad.

Slutorden deri lyda »så sant mig Gud hjelpe till lif och själ».

Någon ändring af dessa ordalag i konungaförsäkran har veterligen

icke varit ifrågastäld. Jag öfverlemnar åt andra att afgöra om i våra

dagar en sådan ändring skulle kunna bidraga att stärka aktningen

för konungamakten eller icke. Men derest en ändring skall vidtagas

i formuläret till den allmänna domareeden, som är lika för alla underdomare

och för dem, livilka såsom ledamöter af Konungens Högsta

Domstol döma i Konungens namn, lärer äfven här följdrigtigheten bjuda

att edsformeln anordnas så, att desse domares genom eden åtagna ansvarighet

icke af någon må uppfattas såsom varande af en ringare art

och beskaffenhet än den, hvilken Konungen sjelf iklädt sig genom edsformeln

i konungaförsäkran. Af anförde skäl anser jag mig derföre

böra afstyrka antagandet af förslaget äfven i den del, som afser ändring

af 1 kapitlet 7 § Rättegångsbalken.

2:o.

Ex protocollo

Th, Wilh. Malm.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

23

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

slott Fredagen den 26 September 1884,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptandek,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

IIochschild,

Statsråden: von Steyern,

Friherre von Ottek,

Hammarskjöld,

Richert,

Röding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anförde i underdånighet:

»Den 2 Juni 1883 aflät Riksdagen till Eders Kongl. Maj:ten underdånig

skrifvelse om ändring af nuvarande edsformulär och revision af

gällande föreskrifter angående eder. Under erinran om de förändrade

bestämmelser i nämnda hänseenden, som meddelats genom kungörelserna

den 25 Oktober och 13 December 1878, förklarade sig Riksdagen

hysa den åsigt, att en ytterligare inskränkning af edens användande

utan fara kunde ega rum. I sammanhang härmed ansåg Riksdagen

sig böra framhålla, hurusom, i följd af den för många motbjudande

lydelsen af edens slutord, under senare tiden vid flera tillfällen inträffat,

att personer af samvetsskäl antingen helt och hållet vägrat att gå

ed eller fordrat en annan form för dess afläggande än den nu föreskrifna,

och att de statens embetsmän, som hade att vaka öfver tilllämpningen

af gällande lagbestämmelser om edgången, för närvarande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

stode utan makt att förmå de vägrande att fullgöra eden. De skäl,

som föranledt den år 1870 beslutade förändringen i jurymannaedens

form, torde äfven vara fullt tillämpliga vid styrkandet af beliofvet af

en förändring jemväl i öfriga eders lydelse. Enligt Riksdagens åsigt

borde den förändring i gällande edsformulär vidtagas, att, när edsförpligtelse

skulle afgifvas, bekräftelseorden: »så sant mig Gud hjelpe

till lif och själ» utbyttes mot andra och mera lämpliga, olika för löfteseder

och för bekräftelseeder. Med stöd häraf anhöll Riksdagen, dels

att Eders Kongl. Maj:t behagade till Riksdagen aflåta proposition i sådan

syftning beträffande edsformulär, hvilka borde beslutas i den ordning

87 § Regeringsformen bestämde, samt i fråga om öfriga genom

särskilda författningar stadgade eder, som ansåges böra bibehållas, förordna

om ofvan antydda förändring i edsformuhiret, dels att en förnyad

allmän revision af nu gällande föreskrifter i afseende på eder,

åsyftande inskränkning i deras användande, måtte ega rum.

För så vidt denna skrifvelse angår eder, föreskrifna i allmän lag

eller dit hörande författning, tillhör den Justitiedepartementets handläggning.

Den afser dels att åstadkomma eu undersökning, huruvida

icke vissa af dessa eder skulle kunna afskaffas, dels att för de eder,

som anses böra qvarstå, erhålla ett förändradt formulär. Den förra

frågan kan ej vinna någon fullständig utredning annorlunda än i sammanhang

med frågan om rättegångsväsendets ombildning. De flesta

af dessa eder hafva sin egentliga betydelse såsom bevisningsmedel inför

domstol och behofvet att bibehålla dem beror helt och hållet på

beskaffenheten af de regler för bevisningen i rättegångsmål, som i en

blifvande rättegångsordning kunna varda faststälda. Deremot möter

naturligtvis intet hinder att redan nu ändra formuläret för samtliga

eder, derest detsamma befinnes otillfredsställande. Genom nådigt beslut

den 22 Juni 1883 har ock Eders Kongl. Maj:t, med öfverlemnan
de

till Nya Lagberedningen af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse, anbefalt

Beredningen dels att vid afgifvande af förslag till ny rättegångslag

taga i öfvervägande frågan om inskränkning i de enligt hittills

gällande allmänna rättegångsordning föreskrifna eders användande, dels

ock att, så fort ske kunde, afgifva yttrande, huruvida skäl förefunnes

att förändra lydelsen af ifrågavarande eders begynnelse- och slutord,

samt, derest sådan förändring skulle anses erforderlig, inkomma med

förslag dertill. Denna befallning har Lagberedningen fullgjort i ett

den 28 i samma månad afgifvet underdånigt yttrande, som torde få

bifogas detta protokoll. 1 hufvudsak innehåller detta yttrande följande:

Efter att hafva i förbigående erinrat derom, att en lagstiftningsåtgärd,

som endast omfattade sjelfva edsformeln eller edens begynnelse
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

och slutord, men ej edens innehåll i öfrig!, möjligen endast ofullständigt

uppfylde ändamålet, lemnar Beredningen en öfversigt af de ändringsförslag

i afseende på edsformeln, som under senare tider hos

oss förekommit, äfvensom af utländska lagars stadganden i detta hänseende.

Beredningen medgifver, att den nu vedertagna edsformeln

icke längre allmänt godkännes af samhällets tänkande medlemmar, att

den särdeles med afseende å slutorden »så sant mig Gud hjelpe till

lif och själ», hvilka ansetts innefatta eu förpantning af själens eviga

välfärd, ett eventuel afsvärjande af den gudomliga nåden, väcker anstöt

och framkallar betänkligheter icke hos fåtalet utan hos flertalet,

och anser derföre det ligga vigt uppå, att förändring sker och sker

snart. Den nya formeln borde göras så enkel och allmängiltig som

möjligt. Men tillika borde den, så länge edgång fordras, tydligt och

utan omsvep angifva sig vara eu ed och affattas i ordalag, egnade att

hos den edspligtige framkalla den djupt allvarliga sinnesstämning, som

handlingens religiösa karakter kräfde. I fråga om begynnelseorden

ansåg Beredningen, att försäkringens beskaffenhet af ed i regeln lämpligast

utmärktes genom det vid både löftes- och bekräftelseed lika användbara

»jag svär», och att det religiösa momentet deri ytterligare

kunde och borde betonas genom tillsatsen: »inför Gud den allvetande

och allsmäktige». Beredningen antog, att edsförpligtelsens allvar och

högtidlighet förhöjdes derigenom, att i densamma särskild! framhölles

Guds allvetenhet och allmakt, till erinran derom, att sanningen och

uppsåtets ärlighet vore uppenbara för Honom och att makten att straffa

öfverträdelsen läge i Hans hand. Då edens religiösa karakter vore

genom inledningsordens innehåll med tillräcklig bestämdhet och kraft

angifven, kunde slutorden borttagas, särdeles om, såsom önskligt vore,

edgångsformulärens innehåll i öfrigt förenklades och förkortades, så

att behofvet af en särskild afsilande mening mindre än nu framträdde.

Nya Lagberedningen afgaf på grund af hvad sålunda anförts följande

förslag till förändrad lagstiftning rörande ordalagen vid edgångs

fullgörande:

»Med ändring af föreskrifterna i 1 kap. 7 §, 14 kap. 9 § och 17

kap. IG § Rättegångsbalken, så vidt angår ordalagen vid edgångs fullgörande,

förordnas att de i dessa lagrum afsedda eder skola inledas

med orden: »jag N. N. svär vid Gud den allvetande och allsmäktige»

och att den ytterligare bekräftelsen »så sant mig Gud hjelpe till lif

och själ» uteslutes.

Hvad sålunda är stadgadt beträffande ordalagen vid eds aflägse,

till Riksd. Prof. 1885 1 Sami 1 Afd. 2 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 2.

gande länder till efterrättelse jemväl i alla öfriga fall, då enligt allmän

lag edgång skall ega rum.

Härigenom göres dock ej ändring i hvad 16 § af Kongl. förordningen

den 31 Oktober 1873 angående främmande trosbekännare och

deras religionsutöfning föreskrifver för den händelse att främmande trosbekännare

är af sådan lära, som ej tillstädjer honom att aflägga ed.»

Inom Högsta Domstolen, som hördes öfver detta förslag, voro

meningarna angående detsamma delade. Tre ledamöter lemnade förslaget

utan anmärkning. Tre andra hemstälde att edens begynnelseord,

livilka icke medfört någon olägenhet eller framkallat några betänkligheter,

måtte bibehållas oförändrade, samt att slutorden, hvilkas

borttagande, särdeles om edsformulärens innehåll blefve oförändrad!,

kunde visa sig mindre ändamålsenligt för bibehållande af uppfattningen

om edens egenskap af en religiös handling, och derigenom leda

till förringande af edens helgd samt menligt inverka på upprätthållandet

af den borgerliga rättsordningen, måtte utbytas vid löfteseder mot

orden: »dertill mig Gud nådeligen förhjelpe» och vid bekräftelseder mot

orden: »så sant jag vill att Gud mig hjelper». En ledamot ansåg det

föreslagna nya edsformuläret icke med samma kraft som det gamla

framhålla det religiösa momentet i eden, samt att följden häraf kunde

blifva att rättssäkerheten på ett betänkligt sätt minskades i de fall, der

bevisning genom vittnen eller genom parts ed i rättegång skulle åvägabringas.

Han afstyrkte derföre förslagets antagande.

Om det ock må erkännas, att de vid eds afläggande nu begagnade

begynnelseord ej i lika hög grad som slutorden viickt anstöt, kan

man dock, sedan fråga om deras ersättande med andra nu blifvit väckt,

svårligen undgå att erkänna dessas företräde i afseende på uttryckets

klarhet och bestämdhet. Visserligen förklarade 1883 års kyrkomöte,

ehuru ej med någon synnerligen stor pluralitet, sig föredraga de hittills

använda begynnelseorden, då det gälde presteden, men ett af hufvudskälen

till detta beslut syntes hafva varit obenägenheten att just

ur presteden utesluta hvad som tillkännagifver edens natur att vara en

kristlig religiös akt. Deremot beslöt kyrkomötet för sin del utan omröstning

slutordens borttagande utan att ersätta dem med andra. Ingen

lär kunna med visshet förutsäga hvilket inflytande en dylik förändring

i fråga om parts eller vittnes ed skulle åstadkomma på den borgerliga

rättsordningens upprätthållande. Jag är för min del böjd att lika med

Lagberedningen anse edens begynnelseord med så tillräcklig kraft återgifva

det religiösa elementet i eden, att slutorden kunna undvaras, och

äfven tre af de ledamöter i Högsta Domstolen, som uttalat farhågor i

motsatt rigtning, synas icke hafva varit obenägna att åtminstone i nå
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2. 27

gon mån modifiera Bin mening, derest edens ordalag i öfrigt undergå

förändring.

Det måste nemligen medgifvas, att när den bekräftelse, som slutorden

innehålla, bortfaller, så väl domare- som vittneseden, om de nu

varande formulären bibehållas, erhålla en mindre lämplig utslutning.

Lagberedningen har ock antydt att eu revision af de ordalag, i hvilka

dessa eder utläggas, vore önskvärd, särdeles i det fall att slutbekräftelsen

uteslutes. I sitt innevarande år afgifna betänkande angående

rättegångsväsendets ombildning har Lagberedningen föreslagit ny, väsentligen

förkortad lydelse af dessa eder, och såsom skäl derför, särskilt

beträffande vittneseden, anfört följande: »Genom förordningen den 5 November

1867 blef den förut varande vittneseden betydligt förenklad och

förkortad. Erfarenheten ådagalägger dock nästan dagligen att formuläret

det oaktadt icke rätt uppfattas af personer, tillhörande de mindre

bildade klasserna. Detta antyder, att någon otydlighet eller allt för

stor omständlighet förefinnes i ordalagen. I motsats till äldre tiders uppfattning

att edens kraft förstärktes genom ett utförligt uppräknande af

olika ''omständigheter, som kunde föranleda till öfverträdelse af edspligten

eller som eljest borde vid dess samvetsgranna uppfyllande uppmärksammas,

synes man i våra dagar allmänt hysa den öfvertygelse,

att edens verksamhet ökas genom att göra den i möjligaste måtto kort,

kraftig och omedelbart rigtad på hufvudfö rem niet derför med förbigående

af mindre väsentliga biomständigheter. 1 öfverensstämmelse med

sistnämnda åsigt har i förslaget vittneseden blifvit ytterligare förkortad

och förenklad derhän, att den endast skulle innehålla att vittnet

svär inför Gud don allvetande och allsmäktige att i sin utsago hålla

sig till sanningen. Utom den större omedelbarhet och enkelhet, som

vinnes genom en dylik förkortning, medför denna äfven den fördel att,

om än vittnena äro flera, eden dock utan allt för stor tidsutdrägt kan

förestafva^ för hvarje vittne särskildt i stället för gemensamt för alla

på en gång.» Lagberedningens förslag i begge dessa delar synas mig

förtjenta att redan nu göras till föremål för Riksdagens pröfning.

I öfrigt finnas i gällande allmän lag eller författning fullständiga

edsformulär bestämda för den s. k. vrångoeden (14: 9 Rättegångsbalken),

gäldenärs- och borgenärsederna i konkurs (Konkurslagen §§ 26 och 82),

ed, som aflägges af god man vid landtmäteriförrättning (Skiftesstadgan

§ 21) samt ed, som aflägges af expropriationsnämnd (Kongl. förordningen

den 14 April 1866 § 11). Den förstnämnda användes, så vidt kändt är,

numera aldrig, och den kommer efter all sannolikhet icke att upptagas i en

ny rättegångsordning. För de öfriga torde, intill dess frågan om deras

behöflighet företoges till pröfning, den nu varande lydelsen kunna bibehål
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

las. För alla dessa eder, liksom för dem, hvilkas ordalag ej blifvit i lagen

bestämda, t. ex. värjemålseden, erfordras nu endast det stadgande, att

begynnelseorden skola vara lika med de för domare- och vittnesederna

bestämda, samt att slutorden uteslutas.

Då det i öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört upprättade

förslaget i afseende på lydelsen af domare- och vittneseden väsentligen

skiljer sig från det, hvaröfver Högsta Domstolen senast hördes,

hemställer jag att Högsta Domstolens yttrande öfver det nya, vid detta

protokoll fogade förslaget måtte för det ändamål 87 § Regeringsformen

förmäler genom note ur protokollet inhemtas.»

Häri instämde Statsrådets öfrige ledamöter;

och täcktes Hans Maj:t Konungen till hvad Statsrådet

sålunda hemstält lemna nådigt bifall.

Ex protocollo

C. P. Hagbergli.

Förslag

till

Lag om förändrade bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs fullgörande.

Med upphäfvande af den genom förordningen den 6 Februari 1849

meddelade föreskrift angående förändradt edsformulär då mosaisk trosbekännare

skall aflägga vittnesed, förordnas härigenom,

att 1 kap. 7 § och 17 kap. 16 § Rättegångsbalken, sistnämnda

lagrum sådant det lyder i förordningen den 5 November 1867, skola

erhålla följande förändrade lydelse:

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N.o 2.

29

/ kap. 1 §.

Domare skal] denna ed svärja: Jag N. N. svär inför Gud den

allvetande och allsmäktige att efter bästa förstånd och samvete, utan

veld och mannamån, fullgöra mig anförtrodda domarevärf. Ej må någon

till domareembetet träda, förrän han så svurit häfver.

17 kap. 16 §.

Vittnen skola, i begge delomännens eller deras ombudsmäns närvaro,

denna ed, med hand å bok, svärja: Jag N. N. svär inför Gud

den allvetande och allsmäktige, att i min rrtsago hålla mig till sanningen;
samt

att jemväl i alla öfriga fall, då enligt allmän lag eller

författning edgång skall ega rum, eden skall inledas med orden: »Jag

N. N. svär inför Gud den allvetande och allsmäktige», samt de nu

brukliga slutorden: »Så sant mig Gud hjelpe till lif och själ» uteslutas.

Härigenom göres dock ej ändring i hvad 16 § i förordningen

angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31

Oktober 1873 föreskrifver för den händelse, att främmande trosbekännare

är af sådan lära, som ej tillstädjer honom att aflägga ed.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts

Högsta Domstol Måndagen den 21 Oktober 1884.

Närvarande:

Justitieråden: Naumann,

Ra be,

Huss,

Östergren,

Glimstedt,

Ahlgren,

ÅBERGSSON.

Sedan, jemlik!, Högsta Domstolens beslut den 15 och 16 innevarande

månad, handlingarna i de till Högsta Domstolens utlåtande

öfverlemnade, i protokollen för nyssnämnda dagar omförmälda ärenden

cirkulerat emellan Högsta Domstolens ledamöter; så företogs nu till

slutlig behandling:

4:o.

Förslag till lag om förändrade bestämmelser rörande ordalagen

vid edgångs fullgörande; bifogadt detta protokoll.

Justitierådet Abergsson anförde: De föreslagna formulären för

domare- och vittneseden synas mig icke vara affattade i ordalag, hvilka

i lika hög grad som de äldre formulären äro egnade att framkalla den

känsla af högtidligt allvar, som med edgång åsyftas.

Då uttrycket domare värf betecknar, icke domareembetet i dess

helhet, utan endast till embete! hörande göromål, synes det af domaren

afgifna löftet att utan veld och mannamån fullgöra honom anförtrodda

domarevärf kunna, särdeles vid det förhållande att domareeden vanligen

aflägges, då den unge domaren första gången erhållit ett tillfälligt

förordnande, anses innefatta förpligtelse med hänsyn allenast

opaginerad Kontrollera mot PDF

81

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

till det eller de värf, som för tillfället blifvit honom anförtrodda, men

icke till hela framtida utöfningen af domareembetet. För att afhjelpa

detta och tillika gifva eden eu mindre matt form, kunde ur den gamla,

om ock onödigt vidlyftiga, dock i ett varmt och värdigt språk hållna

domareeden upptagas några af de kraftigaste uttrycken, så att eden

erhölle följande eller någon dermed liknande lydelse: »jag svär, vid

Gud den allvetande och allsmäktige, att jag skall efter bästa förstånd

och samvete, utan veld eller mannamån fullgöra min pligt som eu god

och rättvis domare, aldrig lag vränga eller orätt främja, utan i alla

domar rätt göra». Villigt medgifver jag, att ur den stränga logikens

synpunkt ett formulär af ungefär denna lydelse kan anses onödigt vidlyftigt

och tautologiskt; men å andra sidan är jag öfvertygad, att en

torftig ordställning, om ock ur logisk synpunkt fullt uttömmande, icke

väl lämpar sig till formel för en högtidlig akt. Eden bör hos den

unge domaren uppväcka eu varm och allvarlig känsla af de höga pläter,

som med domareembetet äro förenade. Eljest nedsjunker den till

en tom formalitet och kan då hellre helt och hållet undvaras.

Ur samma synpunkt föredrager jag nu gällande formulär till

vittnesed framför det föreslagna.

Begynnelseorden: »svär inför Gud den allvetande och allsmäktige»

finner jag vackra och värdiga. Jag kan dock icke se någon förbättring

i uttrycket »inför Gud», som föreslagits i stället för »vid Gud».

Att svärja vid något är ett uttryck lika gammalt som bibeln. Det,

återfinnes i alla språk (III Mosebok 19: 12, Jeremia 5: 7, Matth. Evaug.

23: 20, Brefvet till Ebreerna 6: 13 och ie. Omösai kåta, •—jurare per,—

jurer par, — schwören bei, —swear by) och betyder något helt annat

än att svärja inför någon. Eden aflägges också icke inför Gud, utan

inför verldslig myndighet.

Med hänsyn till det anspråk jag ställer på edens förmåga att

framkalla en allvarlig, högtidlig känsla, kan jag icke tillstyrka att

slutorden helt och hållet borttagas, hvarigenom eden erhåller eu afluiggen

form, efterlemnande ett snöpligt, i stället för ett högstämd!

intryck. Anses det öfverflödigt att begagna både begynnelse- och

slutformel, kunde begynnelseorden hellre nedflyttas till slutet, så att

ederna börjades med orden: »Jag N. N. lofvar och svär (vid bekräftelseeder:

svär och försäkrar) att» etc., och slutades med orden:

»Detta lofvar (försäkrar) jag inför (vid) Gud den allvetande och

allsmäktige».

Vill man åter behålla sistnämnda uttryck såsom begynnelseformel,

uppstår icke ringa svårighet att finna passande slutord i stället för den

hittills brukliga formeln: »så sant mig Gud hjelpe till lif och själ»,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

för hvars afskaffande öfvervägande skäl synas tala. Flera förslag härtill

äro dock redan framstapla, särskildt vid ärendets behandling i

Högsta Domstolen den 25 Januari innevarande år. Det föreslogs då

af några ledamöter, att slutorden skulle lyda, vid löfteseder: »dertill

mig Gud nådeligen förhjelpe» och vid bekräftelseeder: »så sant jagvill

att Gud mig hjelper». Sistnämnda formel står mycket nära deri

nu gällande och skulle utan tvifvel, likasom denna, komma att af många

tolkas såsom en afsvärjelse af Guds hjelp. Mig synes, som edens

religiösa moment blifvit genom de föreslagna begynnelseorden tillräckligt

angifvet. I följd häraf har jag kommit på tanken, att eden måhända

skulle kunna afslutas med ett vädjande till edgångarens heder

och samvete samt en påminnelse om den verld sliga påföljden af sanningseds

brytande. Slutorden skulle då kunna vid vittneseden samt alla

bekräftelseeder formuleras ungefär sålunda: »Detta lofvar (försäkrar) jag,

på heder och samvete, och så sant jag icke vill som menedare anses

och straffas», hvaremot embetseder, hvilkas brytande icke medför ansvar

såsom för mened, kunde afslutas med orden: »Detta lofvar jag

på heder och samvete».

På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag mig icke kunna

tillstyrka förevarande lagförslag oförändradt.

Justitierådet Ählgren yttrade: Jag lemnar förslaget utan annan

anmärkning, än att, enär, hvad beträffar den föreslagna domareeden,

ordalagen deri torde kunna lemna rum för den uppfattning, att edgången

skulle afse endast det eller de domarevärf, som då äro anförtrodda

honom, som aflägger eden, och således icke, såsom dock meningen

uppenbarligen är, innefatta förpligtelse jemväl i fråga om domarevärf,

som framdeles må varda honom anförtrodda, förslaget härutinnan synes

påkalla någon redaktionsförändring; i hvilket afseende jag anser mig

höra hemställa, att orden »fullgöra mig anförtrodda domarevärf» måtte

utbytas mot orden »utöfva domarekallet» eller mot andra för åsyftade

ändamålet lämpligare ordalag.

Justitierådet Glirnstedt yttrade: I fråga om ändring i inledningsord

och om borttagande af nu brukliga slutord vid edgångar delar jag

i allo de åsigter, som Justitierådet Olivecrona uti samma fråga den 25

Januari detta år till Högsta Domstolens protokoll uttalat.

Beträffande åter innehållet i domare- och vittnesederna synes mig

någon förändring i nuvarande formulär för närvarande och utan samband

med andra reformer inom processlagstiftningen icke vara af något

behof påkallad. I allt fall torde den föreslagna förändringen ingalunda

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

innefatta någon förbättring, då den åsyftade förenklingen och förkortningen

skulle vinnas på bekostnad af fullständighet och konkret bestämdhet.

Ordalagen i den föreslagna domareeden utmärka icke tydligen

något förpligtande, som afser annat eller andra domarevärf, än

som redan vid tiden för edens afläggande äro domaren anförtrodda;

och i nuvarande vittnesed framhålles sanningspligten för vittnet utan

öfverflödig vidlyftighet i klara och bestämda ordalag, som väl äro att

föredraga framför det föreslagna abstrakta uttrycket »hålla sig till»

sanningen.

Jag finner mig alltså böra afstyrka förslaget.

Justitierådet östergren anförde: Då nu ifrågasatta ändring af

begynnelseorden och borttagande af slutorden i edsformulären redan

den 25 sistlidne Januari varit föremål för granskning inom Högsta

Domstolen, samt Justitierådet Olivecrona dervid till protokollet afgifvit

ett fullständigt motiveradt afstyrkande yttrande, hvari jag kan till alla

delar instämma, behöfver jag härom endast åberopa samma yttrande.

Hvad angår föreslagna ändringen af innehållet i vittneseden,

finner jag den med ändringen åsyftade enkelhet hafva vunnits endast

på bekostnad af nödig fullständighet. För ett samvetsgrant vittne

kan det vara nog, att det förpligta!- sig att hålla sig till sanningen,

men beklagligen förekommer det icke sällan, att vittnen ej vilja omtala

hela sanningen, utan söka förtiga omständigheter, som äro af

största vigt; och i sådana fall har nu gällande edsformulär, som i tydliga

ordalag uppfordrar vittnena att sjelfmant omtala allt hvad de veta

i saken, ett afgjordt företräde framför det föreslagna nya, hvilket är

så affattadt, att vittnena kunna, utan att bryta mot den afiagda eden,

dölja en del af hvad de veta, intill dess de genom ämnet uttömmande

frågor tillhållits att yppa hvarje särskild omständighet, som på saken

har inflytande.

På grund af hvad jag nu erinrat och på de af Justitierådet Olivecrona

i ofvannämnda yttrande anförda skäl afstyrker jag förslagets

antagande.

Justitierådet Huss yttrade: »För samhället och den borgerliga

rättsordningens upprätthållande är det utan tvifvel af största vigt, att

i de fall, der en afgifven försäkran anses böra med ed bekräftas, åt

densamma förlänas jemväl en yttre form, som är egnad att hos den

svärjande framkalla en liflig erinran, icke allenast om den förbindelse

gent emot samhället, som han genom eden ikläder sig, utan äfven om

den djupa betydelse eden eger för hans eget religiösa lif. Detta edens

Bill. till Riksd. Prat. 1885. 1 Samt. 1 Afd. 2 Höft, 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

religiösa moment synes mig genom begynnelseorden i de nu föreslagna

edsformulären vara med värdiga och högstämda ord vederbörligen framhållet,

hvadan jag ej har något att erinra mot förslaget i denna del. —

Beträffande de i nuvarande edsformulär begagnade afslutningsorden

»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ» lärer det ej kunna bestridas

att dessa ord genom sin gripande högtidlighet för den svärjande innebära

en stark väckelse att noga besinna vigten och betydelsen af den

försäkran lian afgifvit samt ansvaret fördess brytande; och, om samma

ord utan vidare borttagas, befarar jag att sådant skulle hos mången

kunna verka till försvagande af uppfattningen om edens helgd. Då

jag likväl delar de betänkligheter, som ofta blifvit uttalade mot lämpligheten

af nyssnämnda ords användande, anser jag desamma böra utbytas

mot andra ord, dock så att äfven i dessa det religiösa momentet

i eden med styrka framträder.

I öfrigt lemnar jag förslaget utan annan anmärkning än att jag,

i fråga om vittneseden, anser den nuvarande lydelsen deraf ega företräde

framför den föreslagna, enär den förra med större tydlighet och

bestämdhet inskärper vittnets pligt att i sin berättelse icke allenast

icke afvika från sanningen, utan äfven uppenbara hela sanningen eller

allt som i saken är vittnet bekant.

Justitierådet Rabe lemnade förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Naumann anförde: Jag ber att få först yttra mig

rörande den föreslagna ändringen af vittnesedens innehåll. Bland de

absoluta stadganden rörande bevisning, hvilka den svenske domaren

maste i processen följa, så att intet annat får lagenligt anses såsom

visst, än det, som med iakttagande af dessa regler är ådagalagdt,

finnes, som bekant är, i Rättegångsbalkens 17 kap. 29 § den gamla

regeln: »Tu vittnen äro fullt bevis, deri de sammanstämma». Således

är i två till det yttre oförvitliga menniskors händer lagd den makten

att genom sina utsagor bestämma om en medmenniskas lif, ära, egendom

och välfärd. Lagen har dock stadgat vissa kauteler egnade att i

någon måtto förekomma missbruk af denna farliga makt. En bland

dem, och den ingalunda minst vigtiga, har hittills ansetts vara vittneseden.

Att nu minska eller försvaga dessa kauteler och likväl bibehålla

de absoluta bevisreglorna, skulle vara för rättssäkerheten mer än

vådligt. Annorlunda gestaltar sig förhållandet i de länder, der den

lagfarne domaren är befriad från legala bevisning sr eglor, så att särskildt

i kriminalmål intet visst bevisningsmedel eller bestämdt mått af bevis

må betaga honom friheten att, med hänsyn till alla i målet förekom
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2. 35

mande omständigheter, pröfva huruvida bevisningen är fullt öfvertygande

eller icke, dock med förbindelse för domaren att alltid noggrant i domen

redogöra för de grunder, som bestämt honom. En sådan bevisteori

synes vara i Nya Lagberedningens sist afgifna betänkande åsyftad.

Här kan vittnesedens lydelse jemförelsevis icke vara af den ödesdigra

betydenhet, som den eger, när åt två vittnens sammanstämmande

utsagor skall tillerkännas det inflytande, som ofvan är anmärkt.

•Enligt det nu gällande formulär i 17 kap. 16 § Rättegångsbalken

tillförbinder sig den till vittne kallade att, såsom orden lyda »vittna

och gifva tillkänna allt hvad jag vet i denna sak händt och sant vara,

så att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar».

Dessa få ord gifva äfven för den mindre bildade eller begåfvade

ett redigt begrepp om vittnets oafvisliga åligganden.

Deremot skulle vittnet, enligt det nu föredragna förslaget, svärja

endast att i sin utsaga »hålla sig vid sanningen.''» ■—- ett alltför allmänt

och elastiskt, för mängden ingalunda klart begripligt uttryck, hvilket

osökt kunde föranleda en Pilatifråga.

Hvad beträffar begynnelseorden i formuläret för denna ed, sådan

den nu lyder, äfvensom slutorden, bär frågan om deras afskaffande

redan förevarit hos Högsta Domstolen den 25 Januari innevarande år,

då utlåtande skulle afgifvas om en tillämnad Kongl. proposition i ämnet,

hvarvid af Högsta Domstolens sju ledamöter fyra, nemligen Justitieråden

Olivecrona, Hernmarck, Wedberg och Annerstedt, i motiverade

utlåtanden (aftrycka i Tidskrift för Lagstiftning m. m. tjugoförsta årgången)

ansett begynnelseorden böra fortfarande bibehållas oförändrade,

hvilken mening Justitierådet Olivecrona uttalar äfven i afseende på

slutorden; hvaremot Justitieråden Annerstedt, Hernmarck och Wedberg

ansett slutorden kunna utbytas vid löfteseeder mot orden: »dertill mig

Gud nådeligen förhjelpe», och vid bekräftelseeder mot: »så sant jag vill

att Gud mig hjelper», eller ock mot andra ordalag, som »i fråga om de

förra ederna innebära en bön om Guds bistånd att troget hålla det,

hvarom eden aflägges, och beträffande de senare tydligen uttrycka,

att den, som aflägger eden, talar sanning lika visst som han åstundar

Guds hjelp».

Jemte det jag ej kan annat än dela de betänkligheter, som ofvannämnde

fyra ledamöter framhållit, bör jag anmärka att dessa farhågor

ingalunda blifvit minskade genom de vid sista kyrkomöte, med afseende

på presteden, af ansedde teologer och religionslärare uttalade, mot hvarandra

stridiga åsigter särskildt om rätta betydelsen af edens slutord,

så att dessa åsigter i ämnet ännu icke i allmänhet tyckas hafva kommit

till full mognad.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Jag afstyrker alltså det nu föredragna förslaget i denna del och

eiinrar om den förut inom Högsta Domstolen åberopade grundsats,

som . kyrklagsutskottet vid det sistlidna år samlade kyrkmötet uttalat,

nemligen att: »staten eller kyrkan icke kan af hänsyn blott till nå»gons

subjektiva åskådningssätt rubba anordningar, i hvilka mäktiga

»garantier för upprätthållande åt borgerlig och kyrklig ordning innehållas».

Beträffande den föreslagna ändringen af formuläret för domareeden

i 1 kap. 7 § Rättegångsbalken, anser jag mig böra erinra derom, att

Lagkomitén i sina förslag till Rättegångsbalk, tryckta åren 1822 och

1826, samt i det reviderade förslaget till Allmän Civillag, tryckt år

1838, äfvensom Lagberedningen i sitt förslag till Rättegångsbalk,

tryckt 1840, föreslagit ett formulär till domareed, enligt hvilket domaren

tillförbinder sig, såsom orden i alla förslagen lyda: »att jag

vill och skall, efter mitt bästa förstånd och samvete, rätt och sanning

styrka och främja, efter lag och laga stadgar döma och aldrig uppsåtligen

derifrån vika eller orätt göra för hvad orsak eller under hvad

sken det vara må».

Att detta formulär har ett ostridigt företräde framför det nu föreslagna,

torde finnas, redan deraf att orden: ''»mig anförtrodda domar ev ärf»,

på hvilkas tvetydighet andra förut voterande ledamöter här fästat

uppmärksamhet, skulle undvikas.

Vidkommande slutligen förslagets stadgande, att jemväl i alla

öfriga fall, da edgång skall ega rum, begynnelseorden i edsformuläret

skulle ändras till: »Jag svär inför Gud den allvetande och allsmäktige»,

men de nu föreskrifna slutorden alldeles uteslutas, så torde,

hvad särskild!; presteden angår, sådant icke kunna grundlagsenlig! ske

i annan ordning, än den som är i Regeringsformens 87 § 2 inom.

stadgad, enär fråga i slikt fall skulle uppstå om förändrad lydelse af

Kyrklagens 22 kap. 2 §, sådan denna § nu lyder enligt Kongl. kungörelsen

den 25 Oktober 1878.

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

37

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

Slott Fredagen den 9 Januari 1885,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusen stjerna,

Friherre Tamm,

Justitieråden: Rabe,

von Segebaden.

Statsrådet Friherre von Otter anmäldes vara af sjukdom hindrad

att komma tillstädes.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde

i underdånighet:

2:o.

Högsta Domstolens yttrande öfver det förslag till lag om förändrade

bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs fullgörande, som

den 26 September 1884 af Kongl. Maj:t infordrats.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde Departementschefen:
»Bland

de ledamöter af Högsta Domstolen — tillsammans 13 —

som vid två särskilda tillfällen i detta ärende sig yttrat, hafva endast

fyra förordat bibehållande af edens nuvarande slutord och ansett yr
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

bundet om deras ändring eller borttagande bero på en ensidig och

ovigtig uppfattning af dessa ords mening. Inom Högsta Domstolen

har sålunda vunnits stöd för den af Riksdagen uttalade och jemväl af

Kyrkomötet omfattade mening, att dessa edens slutord kunna gifva

anledning till missförstånd af den allvarsamma art, att det bör genom

lagstiftningens mellankomst undanrödjas.

Förslaget att åstadkomma detta genom uteslutande af slutorden,

utan att ersätta dem med andra, har deremot en lika stark majoritet

inom Högsta Domstolen — 9 ledamöter — funnit betänkligt, enär det

skulle verka till förringande af uppfattningen om edens helgd, hvilket

särskildt i fråga om vittnes- och värjemålseden kunde blifva för rättssäkerheten

vådligt, så länge nuvarande regler för hvad som skall anses

såsom laga bevis bibehöllos. Man torde häraf kunna draga den slutsats,

att inom domarecorpsen råder en afgjord farhåga att edens kraft

skulle genom en sådan förändring af dess lydelse försvagas. I strid

mot eu sådan opinion finnes det så mycket mindre anledning att vidhålla

förslaget, som Riksdagen ej önskat slutordens utelemnande utan

endast deras ersättande med andra, mera lämpliga.

Valet af dessa ord företer emellertid ej ringa svårigheter. Att

låta löfteseder afslutas med de af några justitieråd föreslagna orden:

»dertill mig Gud nådeligen förhjelpe» kan visserligen ganska väl försvaras.

Men mot de af samma justitieråd föreslagna afslutningsord

för bekräftelseeder: »så sant jag vill att Gud mig hjelper» har med

skäl erinrats, att deras betydelse föga skiljer sig från de nu varandes,

och att de liksom dessa innefatta en afsvärjelse af Guds hjelp, derest

eden brytes. Mera tilltalande förefaller det då att, såsom en ledamot

i Högsta Domstolen föreslagit, flytta orden: »inför Gud den allvetande

och allsmäktige» från edens början till dess slut. Huruvida genom

en sådan förändring eden i den allmänna uppfattningen skall förlora

något af den helgd den nu eger, är ett spörsmål, som jag ej tilltror

mig att kunna med full säkerhet besvara och som svårligen kan afgöras

utan en vidsträckt erfarenhet om det åskådningssätt, som i dylika

frågor hos vårt lands befolkning gör sig gällande. Då en sådan erfarenhet^

måste antagas vara i högre grad än någonstädes eljest samlad

hos Riksdagen, tror jag mig höra tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att

underställa Riksdagens pröfning detta förslag till edsformulär, hvilket

af de hittills framstälda torde vara det mest antagliga.

I afseende på innehållet har Högsta Domstolen i allmänhet ansett

de af Nya Lagberedningen föreslagna edsformulären allt för knapphändiga

och icke i lika hög grad som de äldre egnade att framkalla

den känsla af högtidligt allvar, som med edgång åsyftas. Det har i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:t,s Nåd. Proposition N:o 2. SO

öfrigt mot dessa förslag erinrats, att domareedens lydelse lemnade

rum för tvekan, huruvida eden afsåg andra domarevärf än dem, som

vid tiden för dess afläggande vore domaren anförtrodda, samt att vittneseden

saknade nödig fullständighet, då den ej uttryckligen förpligta©.

den, som aflade eden, att sjelfmant uppenbara hela sanningen,

så vidt den vore honom bekant. Med anledning af dessa anmärkningar,

hvilkas befogenhet ej torde kunna helt och hållet jäfvas, har jagtrott

vittneseden i sin nuvarande form böra bibehållas och domareeden

affattas i ordalag som hufvudsakligen öfverensstämma med de af Lagkomitén

och äldre Lagberedningen föreslagna och af en ledamot af

Högsta Domstolen nu förordade. Utbyte af uttrycket: »enligt allmän lag

eller författning» i förslagets näst sista stycke mot: »enligt allmän

civil- eller kriminallag)) torde förebygga den af en ledamot i Högsta

Domstolen uttalade förmodan, att meningen vore att i denna ordning

lagstifta äfven angående presteden.

Att ändring af edsformuläret medför behof af ändring i 33 § Riksdagsordningen,

som bestämmer lydelsen af den ed Riksdagens talmän

och vice talmän skola aflägga, derom har jag nu endast velat erinra,

förbehållande mig att framdeles få afgifva förslag i nämnda hänseende».

Under åberopande af hvad sålunda tillstyrkts hemstälde Departementschefen

att Kongl. Maj:t täcktes jemlikt 87 § Regeringsformen

till Riksdagens antagande öfverlemna ett af honom nu uppläst förslag

till Lag om förändrade bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs

fullgörande.

Justitierådet Rabe åberopade sitt i Högsta Domstolen afgifna

yttrande i ämnet.

Statsrådet Richert yttrade: »Ehuru jag för min del icke kan annat

än dela de betänkligheter, som blifvit inom Högsta Domstolen uttalade

mot borttagande, eller förändring, af nu brukliga slutorden i de eder,

som skola af vittnen och parter afläggas, särskildt med afseende på de

för närvarande stadgade regler för hvad som skall för laga bevis

gälla, anser jag mig likväl icke böra afstyrka framläggandet af ifrågavarande

lagförslag för Riksdagen, enär, på sätt föredragande Departementschefen

äfven anmärkt, bland dess ledamöter, mer än annanstädes,

kan förutsättas den vidsträckta erfarenhet och kännedom

om uppfattningen bland den stora mängden af landets befolkning af

edens betydelse, derest slutorden deri ändras, som erfordras för att

fullständigt bedöma, huruvida den nu föreslagna förändring uti vittnesoch

parts-ederna må kunna för närvarande, utan våda för den borgerliga

rättsordningen, genomföras».

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Statsrådets öfrige ledamöter instämde med Departementschefen.

Hans Maj:t Konungen täcktes bifalla hvad Departementschefen

hemstält och skulle i öfverensstämmelse

med det af honom upplästa förslag proposition

till Riksdagen aflåtas, sådan den finnes detta protokoll

under bil. litt. B bifogad.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTKYCKERI-AKTIEBOLAG, 1885.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.