Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående lösdrifbares behandling

1885-01-09 · 42 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 37 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1885:3, Med förslag till lag angående lösdrifbares behandling

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

1

N:0 3.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

lag angående lösdrifbares behandling; gifven Stockholms

slott den 9 Januari 1885.

Sedan en af Kongl. Maj:t förordnad komité aflemnat förslag till

förordning angående lösdrifveri jemte andra dermed sammanhang eggande

författningar och såväl Fångvårdsstyrelsen som länsstyrelserna inkommit

med yttranden öfver nämnda förslag, har, efter det förslaget

till förordning angående lösdrifveri i anledning af de deremot framstälda

anmärkningar blifvit i vissa delar omarbetadt, Högsta Domstolen

deröfver afgifvit utlåtande; och vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande

af de i Statsrådet och Högsta Domstolen i ärendet hållna protokoll,

härmed jemlikt 87 § Regeringsformen hafva i nåder föreslagit Riksdagen

att antaga bifogade förslag till lag angående lösdrifvares behandling.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steg er n.

Bih. till Riksd. Prof. 1S85. 1 Sand. 1 Afd. 3 Höft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Förslag

till

Lag angående lösdrifvares behandling.

Med upphäfvande af stadgan angående försvarslöse och till allmänt

arbete förfallne personer den 29 Maj 1846, förordnas som följer:

1 §•

Hvar, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan

medel till sitt uppehälle, må, der ej omständigheterna ådagalägga, att

han söker arbete, behandlas såsom lösdrifvare på sätt i denna lag sägs.

Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken eljest,

utan att ega medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka

ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att våda

deraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.

Barn under femton år må ej såsom lösdrifvare behandlas.

9

J s
1

mom. Den som beträdes med lösdrifveri må anhållas af kronoeller

polisbetjent eller tillsyningsman, och varde den anhållne ofördröjligen

instäld till förhör å landet inför ortens kronofogde eller länsman

och i stad inför stadsfiskal.

Befinnes vid förhöret sådant fall vara för handen, som i 1 § afses,

må den som håller förhöret meddela den anhållne varning samt

för honom uppläsa och till honom öfverlemna skriftligt besked angående

varningens meddelande och skälen derför.

I händelse varning meddelas, skall protokoll upprättas öfver förhöret,

upptagande anledningen til] detsamma och hvad den anhållne

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

till sin ursäkt förebragt, äfvensom redogörelse för hans lefnadsornständigheter

samt beskrifning öfver hans utseende, så ock intyg derom,

att beskedet blifvit honom tillstäldt; skolande afskrift af protokollet till

Konungens Befallningshafvande i länet insändas så tidigt, att det inom

den i nästföljande mom. omförmälda tid kan vara för Konungens Befallningshafvande

tillgängligt.

2 mom. Vill den, som erhållit varning, varda i saken vidare

hörd, ege han hos Konungens Befallningshafvande i länet antingen

personligen anmäla sig till förhör eller ock inkomma med skriftliga

påminnelser inom tre dagar, om den varnade anhållits i stad, der

Konungens Befallningshafvande bär sitt säte, men eljest inom fjorton

dagar från varningens meddelande; och skall den varnade, hvilken det

ej är betaget att med posten insända påminnelserna, om hvad sålunda

stål- honom öppet erhålla underrättelse, som jemväl intages i beskedet.

3 mom. Sedan förhör hållits eller påminnelser afgifvits, som i

nästföregående mom. sägs, eller ock den derför bestämda tid tilländagått,

utan att den varnade låtit sig af höra, skall Konungens Befallningshafvande

taga den meddelade varningen under ompröfning och, om

han finner den befogad, kungöra den för rikets polismyndigheter.

4 mom. År anhållen lösdrifvare okänd och undandrager han sig

att uppgifva namn eller hemort, eller förekommer skälig anledning att

hans uppgift derom är osann, och kan rätta förhållandet ej af betyg,

som af iösdrifvaren innehafvas, eller annorledes genast utredas, skall

han häktas och sändas till Konungens Befallningshafvande i länet, och

må Konungens Befallningshafvande antingen hålla honom i häkte, till

dess tillförlitlig upplysning i sagda hänseenden vunnits, eller sända

honom till Konungens Befallningshafvande i annat län, der anledning

är att sådan upplysning lättare står att vinna. I fall, som nu är nämndt,

ankomme på Konungens Befallningshafvande att meddela varning och

densamma kungöra såsom förr är sagdt.

3 §•

1 mom. Varder någon, innan två år förflutit sedan honom meddelad

varning blifvit kungjord, beträdd med lösdrifveri, må han, efter

det förhör, på sätt i 2 § 1 mom. sägs, med honom hållits, häktas och

sändas till Konungens Befallningshafvande i länet, dit jemväl afskrift

af förhörsprotokollet skall insändas.

2 mom. Konungens Befallningshafvande hålle ytterligare förhör

med den häktade och läte i protokoll öfver förhöret anteckna hans

lefnadsomständigheter samt införa prestbetyg och läkarebetyg för den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

häktade jemte beskrifning öfver hans utseende och uppgift å den ort,

som efter ty i 10 § sägs skall såsom hans hemort anses. Finnes den

häktade hafva gjort sig skyldig till lösdrifveri å tid, som i 1 mom.

sägs, må Konungens Befallningshafvande döma honom till tvångsarbete

från och med en månad till och med ett år. Har han förut undergått

dylikt tvångsarbete eller straffarbete, eller förekomma eljest försvårande

omständigheter, må tvångsarbetstiden utsträckas till högst tre år.

3 mom. Pröfvar Konungens Befallningshafvande sådana mildrande

omständigheter vara för handen, att den häktade, ändå att han befunnits

skyldig till lösdrifveri, icke skäligen bör till tvångsarbete dömas,

eger Konungens Befallningshafvande meddela honom förnyad varning

samt ställa honom på fri fot; börande varningen kungöras såsom i 2

§ sägs.

4 §•

Har den, som undergått tvångsarbete, inom två år efter frigifvandet

blifvit beträdd med lösdrifveri, vare utan vidare varning underkastad

behandling som i 3 § sägs.

5 §•

Beslut, hvarigenom någon dömes till tvångsarbete, skall för den

dömde genast afkunnas med underrättelse om hvad för besvärs anförande

bör iakttagas; och varde skriftligt utslag med åtecknad fullständig besvärshänvisning

honom tillstäldt inom tre dagar, den oräknad då beslutet

afkunnades.

6 §•

Vill någon söka ändring i Konungens Befallningshafvandes utslag,

hvarigenom han blifvit dömd till tvångsarbete, eger han inom

åtta dagar efter det utslaget blifvit afkunnadt, den dagen oräknad,

till Konungens Befallningshafvande ingifva sina till Konungen stälda

underdåniga besvär. Behöfver klaganden biträde vid besvärens författande,

foge Konungens Befallningshafvande anstalt att det erhålles.

Inkomna besvär åligge Konungens Befallningshafvande att, så fort

ske kan, till Justitierevisions-expeditionen insända, tillika''; med vederbörandes

yttrande, om anledning förekommit att sådant infordra,

äfvensom eget utlåtande och öfriga till målet hörande handlingar.

Konungens Befallningshafvande eger, om skäl förefinnes, för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

ordna, att den dömde må, intill dess besvären blifvit afbörda eller

utslaget vunnit laga kraft, vistas på fri fot.

Konungens Befallningshafvandes beslut angående varning må ej

öfverklagas utan i sammanhang med besvär öfver utslag, hvarigenom

tvångsarbete blifvit ådömdt.

7 §•

Ben som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet

eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets

uppehållande oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete,

eller, om han börjat sådant undergå, dermed fortfara; och varde

han, derest han tillhör annat län än det, der han vistas, af Konungens

Befallningshafvande öfversänd eller förpassad till Konungens Befallningshafvande

i det län, inom hvilket han i fråga om fattigvård har hemortsrätt.

8 §•

I fråga om beräkning af tiden för ådömdt tvångsarbete vare lag

som i sådant hänseende stadgas angående fängelsestraff.

9 §•

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, så ordnad

att för brott straffade i allmänhet särskiljas från andra, samt att

de dömde varda skilde efter kön, äfvensom att de hållas till lämpligt

arbete efter olika arbetsförmåga.

Har fattigvårdssamhälle, enskildt för sig eller gemensamt med

annat fattigvårdssamhälle, inrättat tvångsarbetsanstalt, som står under

offentlig myndighets tillsyn, då må, der anstaltens stadgar det medgifva,

ådömdt tvångsarbete enligt Konungens Befallningshafvandes förordnande

der förrättas; och ege fattigvårdssamhälle derför njuta ersättning

af staten, efter ty Konungen pröfvar skäligt.

10 §.

1 mom. Ben som efter den ådömda tvångsarbetstidens slut frigifves

skall af arbetsanstaltens föreståndare förpassas till den kommun,

der han har sin hemort, derest ej Konungens Befallningshafvande medgifvit,

att han utan att först begifva sig till hemorten må förpassas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

till ort, som omförmäles i 12 § 3 mom. Passet skall innehålla föreskrift

om väg, tid och sätt för färden äfvensom underrättelse om hvad

den frigifne enligt 12 § har att iakttaga.

2 mom. Med lösdrifvares hemort efter denna lag förstås den ort,

der han är eller senast varit mantalsskrifven. Kan det ej utrönas, vare

hans födelseort ansedd såsom hans hemort.

11 §.

Kostnaden för hemfärden, när den som undergått tvångsarbete

från arbetsanstalten frigifves, äfvensom för uppehälle under färden

och nödtorftig beklädnad bestrides af allmänna medel, i den mån

den frigifnes vid anstalten innestående tillgångar ej dertill förslå. Ej

må den frigifnes tillgångar i vidsträcktare mån för nämnda ändamål

anlitas, än att han eger i behåll nödiga medel för uppehälle under

minst fjorton dagar.

Medel, som den frigifne kan hafva vid arbetsanstalten innestående,

sedan ofvan nämnda kostnad blifvit betäckt, skola enligt anvisning,

som bör i passet meddelas, sändas till länsmannen i den ort dit

den frigifne förpassas, eller, om det är stad, till polismästaren eller,

der sådan ej finnes, till stadsfiskalen; och hafva desse att ombesörja

att medlen komma den frigifne till godo i mån af behof. Redogörelse

för medlen skall årligen insändas till Konungens Befallningshafvande.

12 §.

1 mom. Den frigifne skall ofördröjligen, i enlighet med det för

honom utfärdade pass, begifva sig till den ort, dit han förpassats, och,

om förpassningen skett till stad, der polismästare finnes, anmäla sig

hos denne inom tjugofyra timmar efter ankomsten.

2 mom. Den som blifvit dömd till tvångsarbete i sex månader

eller derutöfver eger under två år efter frigifvandet icke utan särskildt

tillstånd, meddeladt i stad af polismästare eller, der sådan ej finnes,

af stadsfiskal och å landet af ortens länsman, uppehålla sig utom den

kommun han tillhör eller der han erhållit behörigt tillstånd att vistas;

och skall han i stad, der polismästare finnes, å de tider och i den ordning,

som af polismästaren föreläggas honom, göra anmälan om bostad

och försörjningsmedel.

3 mom. Tillstånd, hvarom i nästföregående mom. sägs, må lemnas

den frigifne för att han må kunna emottaga erbjuden anställning

hos välkänd och pålitlig person eller å uppgifven ort söka arbete, der

utsigt dertill finnes, eller ombesörja någon för den frigifne vigtig an
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

gelägenhet. För den, som erhållit sådant tillstånd, skall den myndighet,

som lemnat tillståndet, utfärda pass. Den förpassade åligger att

ställa sig till efterrättelse de i passet gifna föreskrifter och, om han

blifvit förpassad till stad, der polismästare finnes, inom tjugofyra timmar

efter ankomsten anmäla sig hos denne.

4 mom. Den i 2 mom. stadgade skyldighet att anmäla bostad

och försörjningsmedel bör så ordnas, att den anmälningsskyldige icke

störes i sin lofliga verksamhet eller utsättes för allmän uppmärksamhet;

och ege polismästaren i särskilda fall åt tillsyningsman eller

annan dertill tjenlig person öfverlåta befattningen med anmälningarnes

emottagande.

5 mom. Förekommer skäl dertill, eger Konungens Befallningshafvande

att helt och hållet eller delvis meddela befrielse från de

skyldigheter, som enligt denna § åligga den frigifne.

6 mom. Visar den frigifne tredska att efterkomma hvad honom

enligt denna § åligger eller de honom på grund af samma § gifna

föreskrifter, vare underkastad behandling som i 3 § sägs.

13 §.

Då någon genom utslag, som vunnit laga kraft eller blifvit faststäldt,

dömts till tvångsarbete, så ock när någon från tvångsarbetsanstalt

frigifves och när den frigifne erhåller tillstånd att vistas utom

hemorten eller den ort, dit han eljest förpassats, eller på grund af 12

§ 5 mom. varder fri i val af vistelseort, skall underrättelse derom

meddelas rikets polismyndigheter.

Huru underrättelse, som här sägs, skall meddelas, så ock huru

kungörande enligt 2 § 3 mom. skall ske, derom förordnar Konungen.

14 ''§.

1 mom. Krono- och polisbetjente äfvensom tillsyningsman åligge

att hålla noggrann tillsyn å lösdrifvare; och bör kommunalmyndighet

samt tillsyningsman låta sig angeläget vara att bereda lösdrifvare

utväg till arbete.

2 mom. Tillsyningsman, äfvensom annan person, hvilken erhållit

sådant uppdrag som i 12 § 4 mom. sägs, ege i utöfningen

af denna befattning åtnjuta det skydd, som enligt lag tillkommer

tjensteman.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj ds Nåd. Fr oposition N:o 3.

3 mom. Med tillsyningsman förstås i denna lag sådan, som enligt

förordningen angående fattigvården blifvit utsedd att hafva uppsigt

å betlare.

15 §.

I stad, der poliskammare finnes, utöfvar poliskammaren i fråga

om lösdrifvares behandling den myndighet, som enligt denna lag tillkommer

Konungens Befallningshafvande.

I stad, der polismästare finnes, må denne och i annan stad

Konungens Befallningshafvande kunna förordna poliskommissarie eller

annan polisman att fullgöra hvad enligt denna lag åligger stadsfiskal.

16 §.

Denna lag skall gälla till efterlefnad från och med den 1 Oktober

1885.

Den som, då denna lag träder i verksamhet, undergår honom

på grund af stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete

förfallne personer den 29 Maj 1846 ådömdt allmänt arbete, skall, då

han varder frigifven, anses såsom hade han undergått tvångsarbete

enligt denna lag. Derest före den bestämda arbetstidens utgång något

förhållande inträffar, på grund hvaraf han enligt 22 § i nämnda stadga

kunnat blifva frigifven, skall sådan rätt honom tillgodokomma.

Har någon inom två år före lagens trädande i verksamhet frigifvits

från sådant allmänt arbete, som ofvan sägs, varde ansedd såsom

hade han vid frigifningen blifvit varnad för lösdrifveri.

I händelse vid lagens trädande i verksamhet tillfälle saknas att

låta alla dem, som till tvångsarbete dömas, fullgöra arbetet i sådan

tvångsarbetsanstalt, som i 9 § åsyftas, skola de, för hvilka sådant

tillfälle saknas, i stället fullgöra det ådömda arbetet i enrum å cellfängelse,

dock med iakttagande att i sådant fall eu tredjedel af den

ådömda arbetstiden afdrages.

STOCKHOLM, ISAÅC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1885.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i Statsrådet

å Stockholms Slott Lördagen den 9 Augusti 1884,

i närvaro af:

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet

komiterades förslag till Förordning angående lösdrifveri m. m., afgifvit

den 31 Augusti 1882, jemte de öfver detta förslag afgifna yttranden

af samtlige Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och Fångvårdsstyrelsen.

Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda förslag

och yttranden äfvensom för ett af komiterade med anledning af de mot

förslaget gjorda anmärkningar till chefen för Justitiedepartementet afgifvet,

i vissa dessa delar omarbetadt förslag jemte motiv, anförde

Departementschefen:

“Lagstiftningen i detta ämne har till ändamål att bereda skydd

mot de faror, som hota allmän säkerhet, allmän ordning och sedlighet

från deras sida, hvilka, utan andra försörjningsmedel än sin arbetskraft,

underlåta att använda denna och i stället sysslolösa stryka omkring

eller eljest föra ett lättjefullt och vanartigt lefnadssätt. Erfarenheten

har nämligen visat, att steget från ett dylikt lefnadssätt in på brottets

bana är så godt som oundvikligt, då den medellöse, som ej sjelf vill

arbeta, knappt har någon annan utväg för sitt uppehälle än ett olofligt

eller brottsligt anlitande af andras tillgångar.

På samma gång det är angeläget att det sålunda åsyftade skydBih.

till Riksd. B rot. 1885. 1 Sand. 1 Afd. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

det blir fullt verksamt, har man å andra sidan att tillse att, såvidt

möjligt, intet oförskyldt lidande i lagens namn tillskyndas någon samhällets

medlem, att fördenskull de preventiva åtgärderna riktas endast

mot dem, från hvilka fara synes omedelbart hota, och att åtgärderna

äfven mot dessa ej antaga en strängare och mer affliktiv karakter än

nödvändigheten fordrar. Granskar man nu gällande lagstiftning i ämnet

med ledning af dessa grundsatser, synes lagstiftarens närmaste

uppgift vara att, med frånträdande af anspråket på laga försvar i den

mening detta nu tages, hvarigenom blotta arbetslösheten, äfven den

oförvållade, göres till föremål för straff, inskränka lagens verkningar

till de i egentlig mening samliällsvådliga, underkasta dessa en behandling,

som visserligen bor vara allvarsam, men dock fri från det onödigt

plågsamma, som ligger i ett planlöst häktande och tvångtransporterande,

samt från det godtycke, hvartill särskildt de bristfälliga stadgaudena

om polisuppsigten i gällande författnings 3 § kunna leda.

Det af komiterade nu omarbetade förslaget, tillkommet efter öfverläggningar,

som inom Justitiedepartementet med komiterade hållits,

motsvarar, efter hvad jag kan finna, i allt väsentligt, dessa fordringar.

Det utmärker sig framför det äldre genom förenkling af det allt

för omständliga förfarande, som enligt sistnämnda förslag skulle föregå

dömandet till tvångsarbete, genom polisuppsigtens inskränkande till

redan dömde lösdrifvare och dess tillämpning endast inom sådane komuner

i riket, der en fullständig polisuppsigt är verkligen behöflig

och möjlig att utföra, vidare genom borttagande af skilnaden mellan

olika klasser af försvarslösa, en skilnad, åt hvilken tillbörlig uppmärksamhet

i alla händelser kan egnas vid utmätande af tid för tvångsarbetet

inom den faststälda latituden och slutligen genom den enkelhet

i lagens uppställning, som möjliggjorts genom dessa förändringar. Detta

förslag anser jag mig derföre kunna i hufvudsak förorda och hänvisar

för undvikande af vidlyftighet till de af komiterade till stöd för förslaget

andragna motiv. Särskildt har jag ansett mig ej böra frångå

hvad som kan anses vara en af hufvud punkterna i komiterades förslag,

att lösdrifvare, utan att behöfva forslas till hemorten, varnas i den ort

der de anträffas, och dömas till tvångsarbete af Konungens Befallningshafvande

i samma län. Naturligtvis förutsättes för ett dylikt förfarande

att den publikation, som benämnes polisunderrättelser och i hvilken

den myndighet, som tilldelar varning eller dömer till tvångsarbete,

har att i tvifvelaktiga fall söka upplysning om den- anhållne förut undergått

behandling såsom lösdrifvare, är tillräckligt fullständig och

noggrann i sina uppgifter. Detta åter beror på fullständigheten och

noggrannheten af de protokoll, som vid förhör med anhållna personer

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

af myndigheterna föras och hvilka ligga till grund för meddelandena

i polisunderrättelserna. Stadganden om förande af dylika protokoll och

deras insändande från underordnade myndigheter till Konungens Befallningshafvande

äro ock på behöriga ställen i fördraget inlagda. Det

skrifveri, som derigenom förorsakas, bör derföre ingalunda anses öfverflödigt.

Om ock, oaktadt dessa försigtighetsmått, misstag i ett eller

annat undantagsfall skulle förekomma, antagligen bestående deri, att

den anhållne, som lyckas dölja sina föregående öden, går fri från en

i lagen afsedd strängare behandling, synes detta vara att föredraga

framför det ymniga häktande och förpassande mellan särskilda delar

af riket, som af nu gällande lagstiftning framkallas utan att derigenom

möjligheten af misstag fullständigt undanrödjes.

I vissa punkter har jag emellertid trott afvikelser från komiterades

förslag böra ega rum och tillåter jag mig anföra skälen för de vigtigare

af dessa afvikelser. ,i,<.. . t

Uttrycket »utan lofliga medel» i 1 § skulle enligt komiterades

motiv betyda ej blott saknad af penningemedel utan ock af andra utvägar

till uppehälle, således jemväl arbetslöshet. Då denna betydelse

emellertid ej klart framgår af uttrycket, men arbetslöshet är ett moment,

som bör med full tydlighet framhållas i lösdrifveriets karakteristik,

bör en omredaktion i denna syftning ske. Att den sysselsättning,

som befriar från behandling såsom lösdrifvare, skall vara loflig, torde

ligga så i sakens natur, att det ej behöfver uttalas.

Det synes öfverflödigt att betunga vederbörande tjenstemän med

förande af protokoll öfver sådana i 2 § föreskrift^ förhör, som ej leda

till någon varningsåtgärd.

Att på sätt § 2 mom. 2 medgifver fatalietiden skulle kunna blifva

olika för hvarje län allt efter Konungens Befallningshafvandes godtfinnande,

kan ej vara behöfligt eller lämpligt, Om tiden bestämmes

till tre dagar, då varningen tilldelats i stad, der Konungens Befallningshafvande

har sitt säte, och eljest till tio dagar, torde tillräcklig

hänsyn vara tagen till möjligheten såväl för den varnade att inställa

sig hos Konungens Befallningshafvande, som för polismyndighet, hvilken

meddelat varningen, att insända det deröfver förda protokoll.

Det lärer vara komiterades mening, att Konungens Befallningshafvande

skulle pröfva behörigheten af en af polistjensteman meddelad

varning, äfven i det fall, att den varnade ej begär nytt förhör. En

ökad trygghet torde möjligen deri ligga för den som utsättes för behandling

såsom lösdrifvare, ehuruväl de fall ej torde blifva många, då

en gifven varning af Konungens Befallningshafvande utan derom gjordt

yrkande undanrödjes. I alla händelser bör föreskriften göras tydligare

än den är enligt komiterades förslag.

Bestämmelsen i komiterades 13 § om lösdrifvares hemort, är af

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

vigt hufvudsakligen på det att man må veta, hvart en från arbetsanstalt

frigifven skall hemsändas. Den torde då lämpligen kunna få sin

plats i den § som handlar om hemförpassningen. Då bestämmelsen ej

är af någon betydelse för afgörande af frågan om den frigifnes hemortsrätt

i fattigvårdshänseende, har det ansetts obehöfligt att till densamma

foga det tillägg, som komiterade ifrågasatt i 2 mom. af samma §.

På Konungens Befallningshafvande bör ankomma att låta den

frigifne förpassas till annan ort än hemorten, om han kan antagas derigenom

vinna lättare tillfälle till försörjning.

Det synes ändamålsenligt att i en § samla och fullständiga bestämmelserna

om de fall, då underrättelsen om åtgärder, vidtagna med

lösdrifvare, böra meddelas rikets polismyndigheter.

Erinran i § 14 till polismyndighet att skaffa arbete åt lösdrifvare

bör uteslutas såsom antagligen saknande all betydelse.

Om föreskrifter af den beskaffenhet, som de i § 9 mom. 1., andra

stycket, och § 14, andra stycket, af komiterades förslag förekommande,

äro af nöden, synas de snarare böra meddelas i administrativ väg.

Komiterades förslag i 16 § förutsätter att der poliskammare finnes,

det alltid är polismästaren, som ensam afgör polismålen. Då detta ej

är fallet t. ex. i Malmö, der poliskammaren utgöres af en afdelning af

Rådstufvurätten, bör den myndighet, hvarom i § 16 är fråga, rätteligen

tillkomma poliskammaren.

Lagen torde böra träda i kraft samtidigt öfver hela riket, så fort

ske kan efter dess antagande.

Bland öfvergångsstadgandena erfordras en föreskrift att, derest

de vid lagens trädande i kraft befintliga tvångsarbetsanstalter ej lemna

tillräckligt utrymme för alla till tvångsarbete dömde, sådant arbete må

såsom hittills fullgöras i cellfängelse, dervid lämpligt afdrag å arbetstiden

medgifves.

Jag tillåter mig slutligen hemställa, att det lagförslag, som i öfverensstämmelse

härmed utarbetats måtte undergå vidare behandling i

den ordning, som är stadgad för stiftande af allmän lag. De ingripande

inskränkningar i den personliga friheten, som lagstiftningen angående

lösdrifvares behandling naturligen måste medföra, göra enligt

mitt förmenande representationens deltagande i denna lagstiftning befogadt

och önskvärdt. De administrativa föreskrifter, som utöfver lagens

innehåll skulle erfordras, inskränka sig till bestämmelser angående redaktionen

af polisunderrättelserna.

Bland komiterades öfriga förslag förekommer en ändring i förordningen

angående Fattigvården, åsyftande att kringstrykande betlare

skulle behandlas på samma sätt som lösdrifvare. Då detta förslag står

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

i närmaste samband med förslaget till lag angående lösdrifvares behandling,

torde jemväl det förra böra remitteras till Högsta Domstolens

yttrande, ehuru det, liksom fattigvårdsförordningen i öfrigt, ej är

att hänföra till allmän lag.

Jag hemställer alltså, att genom note ur protokollet Högsta Domstolens

yttrande måtte enligt 87 § Regeringsformen inhemtas angående

det vid protokollet fogade förslag till lag angående lösdrifvares behandling,

samt att Högsta Domstolens yttrande jemväl måtte infordras

öfver komiterades förslag till ändringar i förordningen angående Fattigvården.

Hvad Departementschefen sålunda hemstält täcktes

Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten, på

tillstyrkan af Statsrådets öfriga ledamöter, i nåder

bifalla.

Ex protocollo

Otto Rooth.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

-od i oisvlhbaöl ofin nigm; p«l ili» *■.>§#] noll bo*rf bukdfou* eiaarniku i

oJaioofl t. ’ »pöH Hd aBiotiiinof ''nod éruö Job I..virroj Mfwd runiibiu;»i

iii (o (»pnid r»njgcnibioibiaMévgittfct moa^H fl-l> /mule ,öbntrm /

-xnoH ijjdgoll jodo^oioti] m •

.''.*bl/''»WgflJ> liiyitV Oiilll »!•>.,tloi ;pi

-•''.»d aoisvlnbeb! obitofipnr. pi

BJStlnblm aiikui iiivmoi -öm;

.gi''4 mkuilifi f r; /itbi tält »fl;

''it if/OJTOp -1)8 .nålfil, toUii'';

itopaS i ~> 6 iviitto *>,f i*:?;»

i Hit vn.Vidl oboobi r,;[,

S»Y aoaJoblMnii »;. ■<>[] t"

gitiiid efm/nigm; liögtifrrfmnöl r iRvirii»:><»

Förslag

''■!,/ If. •:»<(! ft j;J

''i ''''»'' o- -;•>*! -m

till

)f( ■ ;;T.

r*>

UVlitY

■ 111o /*

Lag angående lösdrifvares behandling.

Med upphäfvande af Stadgan angående försvarslöse och till allmänt

arbete förfallne personer den 29 Maj 1846, förordnas som följer:

1 §•

Hvar, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel

till sitt uppehälle, må, der ej omständigheterna ådagalägga, att han

söker arbete, anhållas såsom lösdrifvare och vidare behandlas på sätt

i denna lag sägs.

Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken eljest,

utan att ega medel till sitt uppehälle, förer ett lättjefullt och vanartigt

lefnadssätt samt befinnes vara vådlig för allmän säkerhet eller störa

allmän ordning eller sedlighet.

Barn under femton år må ej såsom lösdrifvare behandlas.

2 §•

I inom. Varder någon anhållen såsom lösdrifvare, skall han ofördröjligen

inställas till förhör å landet inför ortens kronofogde eller länsman

och i stad inför stadsfiskal.

Befinnes vid förhöret sådant fall vara för handen, som i 1 § afses,

må den som håller förhöret meddela den anhållne varning, samt för

honom uppläsa och till honom öfverlemna skriftligt besked angående

varningens meddelande och skälen derför.

I händelse varning meddelas, skall protokoll upprättas öfver förhöret,

upptagande anledningen till detsamma och hvad den anhållne

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

till sin ursäkt förebragt, äfvensom redogörelse för hans lefnadsomständigheter

samt heskrifning öfver hans utseende, så ock intyg derom,

att beskedet blifvit honom tillstäldt; skolande afskrift af protokollet till

Konungens Befallningshafvande i länet insändas så tidigt, att det inom

den i nästföljande mom. omförmälda tid kan vara för Konungens Befallningshafvande

tillgängligt.

2 mom. Vill den, som erhållit varning, varda i saken vidare hörd,

ege han hos Konungens Befallningshafvande i länet anmäla sig till förhör

inom tre dagar, om den varnade anhållits i stad, der Konungens

Befallningshafvande har sitt säte, men eljest inom tio dagar; och skall

den varnade om hvad sålunda står honom öppet lemnas underrättelse,

som jemväl i beskedet intages.

3 mom. Sedan förhör hållits, som i nästföregående mom. sägs,

eller den derför bestämda tid tilländagått, utan att den varnade afhörts,

skall Konungens Befallningshafvande taga den meddelade varningen

under ompröfning och, om han finner den befogad, kungöra den för rikets

polismyndigheter.

Varning, som icke blifvit kungjord, anses hafva förfallit.

4 mom. År anhållen lösdrifvare okänd och undandrager han sig

att uppgifva namn eller hemort, eller förekommer skälig anledning att

hans uppgift derom är osann, och kan rätta förhållandet ej af betyg,

som af lösdrifvaren innehafvas eller annorlunda genast utredas, skall

han häktas och sändas till Konungens Befallningshafvande i länet, och

må Konungens Befallningshafvande antingen hålla honom i häkte, till

dess tillförlitlig upplysning i sagda hänseenden vunnits, eller försända

honom till Konungens Befallningshafvande i annat län, der anledning

är att sådan upplysning lättare står att vinna. I fall, som nu är nämndt,

ankomme på Konungens Befallningshafvande att meddela varning och

densamma kungöra såsom förr är sagdt.

1 mom. Varder någon, innan två år fiörflutit sedan honom med
delad

varning blifvit kungjord, beträdd med lösdrifveri, må han, efter

det förhör, på sätt i 2 § 1 mom. sägs, med honom hållits, häktas och

sändas till Konungens Befallningshafvande i länet, dit jemväl afskrift

af förhörsprotokollet skall insändas, gifio i i->;

2 mom. Konungens Befallningshafvande må, efter ytterligare förhör

och sedan den häktades lefnadsomständigheter blifvit antecknade

till protokollet, deruti ock böra införas prestbetyg och läkarebetyg för

den häktade jemte beskrifning öfver hans utseende och uppgift å hans

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

hemort, döma honom till tvångsarbete från och med en månad till och

med tre år. År den häktade under aderton år, må Konungens Befallningshafvande

i stället förordna om hans intagande i allmän uppfostringsanstalt,

om tillgång dertill finnes.

3 mom. Pröfvar Konungens Befallningshafvande sådana mildrande

omständigheter vara för handen, att den häktade, ändå att han befunnits

skyldig till lösdrifveri, icke skäligen bör till tvångsarbete dömas,

eger Konungens Befallningshafvande meddela honom förnyad varning

samt ställa honom på fri fot; börande varningen kungöras såsom i 2

§ sägs.

4 §•

Har den, som undergått tvångsarbete, inom två år efter frigifvandet

blifvit beträdd med lösdrifveri, vare utan vidare varning underkastad

behandling som i 3 § sägs.

5 §.

Beslut, hvarigenom någon dömes till tvångsarbete, skall för den

dömde afkunnas, och varde skriftligt utslag med åtecknad fullständig

besvärshänvisning honom tillstäldt inom tre dagar, den oräknad då beslutet

afkunnades.

«§•

1 mom, . Vill någon söka ändring i Konungens Befallningshafvandes

utslag, hvarigenom han blifvit dömd till tvångsarbete, eger han

inom åtta dagar efter det utslaget blifvit honom tillstäldt, den dagen

oräknad då tillställandet skedde, till Konungens Befallningshafvande

ingifva sina till Konungen stälda underdåniga besvär. Behöfver klaganden

biträde vid besvärens författande, foge Konungens Befallningshafvande

anstalt att idet erhålles.

Inkomna besvär åligge Konungens Befallningshafvande att, så

fort ske kan, till Justitie Revisions Expeditionen insända, tillika med

vederbörandes yttrande, om anledning förekommit att sådant infordra,

äfvensom eget utlåtande och öfriga till målet hörande handlingar.

2 mom. Konungens Befallningshafvande eger, om skäl förefinnes,

förordna, att den dömde må, intill dess besvären blifvit afgjorda eller

utslaget vunnit laga kraft, vistas på fri fot.

3 mom. Konungens Befallningshafvandes beslut angående var
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

ning må ej öfverklagas utan i sammanhang med besvär öfver utslag,

hvarigenom tvångsarbete blifvit ådömdt.

7 §•

1 mom. Ej må någon dömas till tvångsarbete, som är berättigad

att af fattigvårdssamhälle åtnjuta fattigvård.

2 mom. Varder någon, sedan han börjat undergå tvångsarbete,

så oförmögen till arbete att han är berättigad till fattigvård, skall han

för vidare förordnande sändas till Konungens Befallningshafvande i det

län, inom hvilket han i fråga om fattigvård har hemortsrätt.

8 §•

Ådömd arbetstid beräknas från den dag den dömde förklarat sig

nöjd med Konungens Befallningshafvandes utslag eller detsamma vunnit

laga kraft eller, efter anförda besvär, Kongl. Maj:ts utslag till verkställighet

ankommit.

9 §•

1 mom. Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt

så ordnad att för brott straffade i allmänhet särskiljas från andra, samt,

att de dömde varda skilde efter kön, äfvensom att de hållas till lämpligt

arbete efter olika arbetsförmåga,

2 mom. Har fattigvårdssamhälle, enskild! för sig eller gemensamt

med annat fattigvårdssamhälle, inrättat tvångsarbetsanstalt, som står

under offentlig myndighets tillsyn, då må, der anstaltens stadgar det

medgifva, ådömdt tvångsarbete enligt Konungens Befallningshafvandes

förordnande der förrättas; och ege fattigvårdssamhälle derför njuta ersättning

af staten, efter ty Konungen pröfvar skäligt.

10 §.

1 mom. Den som efter den ådömda tvångsarbetstidens slut frigifves

skall af arbetsanstaltens föreståndare förpassas till den kommun,

der han har sin hemort. Passet skall innehålla föreskrift om väg, tid

och sätt för färden äfvensom underrättelse om hvad den frigifne enligt

12 § har att iakttaga.

2 mom. Lösdrifvare anses hafva sin hemort der han senast varit

eller bort vara mantalsskrifven. Kan ej detta utrönas, vare hans födelseort

ansedd såsom hans hemort.

Bih. till RiJcsd. Prof. 1885. 1 Sami. 1 Afd.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

11 §•

1 mom. Kostnaden för hemfärden, när den som undergått tvångsarbete

från arbetsanstalten frigifves, äfvensom för uppehälle under färden

och nödtorftig beklädnad bestrides af allmänna medel, i den mån

den frigifnes vid anstalten innestående tillgångar ej dertill förslå. Ej

må den frigifnes tillgångar i vidsträcktare mån för nämnde ändamål

anlitas, än att han eger i behåll nödiga medel för uppehälle i hemorten

under minst fjorton dagar.

2 moln. Medel, som den frigifne kan hafva vid arbetsanstalten

innestående, sedan ofvan nämnde kostnad blifvit betäckt, skola enligt

anvisning, som bör i passet meddelas, sändas till länsmannen i den

ort, dit den frigifne förpassas, eller, om det är stad, till polismästaren

eller, der sådan ej finnes, till stadsfiskalen; och hafva desse att antingen

sjelfve, eller, der så anses lämpligt, genom skyddsförening, tillsyningsman

eller annan dertill tjenlig person ombesörja att medlen komma

den frigifne till godo i mån af behof. Redogörelse för medlen skall

årligen insändas till Konungens Befallningshafvande.

12 §.

1 mom. Den frigifne skall ofördröjligen, i enlighet med det för

honom utfärdade pass, begifva sig till hemorten, och, om han har sin

hemort i stad, der polismästare finnes, anmäla sig hos denne inom tjugofyra

timmar efter ankomsten.

2 mom. Under två år efter frigifvandet eger den frigifne ej utan

särskildt tillstånd, meddeladt, i stad af polismästare eller, der sådan ej

finnes, af stadsfiskal och, å landet af ortens länsman, begifva sig utom

den kommun han tillhör eller der lian med behörigt tillstånd vistas;

och skall han i stad, der polismästare finnes, å de tider och i den ordning,

som af polismästaren föreläggas honom, göra anmälan om bostad

och försörjnings medel.

3 mom. Tillstånd må lemnas den frigifne att begifva sig utom

hemorten för att emottaga erbjuden anställning hos välkänd och pålitlig

person eller å uppgifven ort söka arbete, der utsigt dertill finnes.

För den som erhållit sådant tillstånd, skall den myndighet, som lemnat

tillståndet, utfärda pass. Den förpassade åligger att ställa sig till

efterrättelse de i passet gifna föreskrifter, och om han blifvit förpassad

till stad, der polismästare finnes, inom tjugofyra timmar efter ankomsten

anmäla sig hos denne.

4 mom. Den i 2 mom. stadgade skyldighet att anmäla bostad

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

och försörjningsmedel bör så orduas, att den anmälningsskyldige icke

stores i sin lofliga verksamhet eller utsattes för allmän uppmärksamhet;

och ege polismästaren i särskilda fall åt skyddsförening, tillsyningsman

eller annan dertill tjenlig person öfverlåta befattningen med anmälningarnes

emottagande.

5 mom. Förekommer skäl dertill, eger Konungens Befallningshafvande

att helt och hållet eller delvis meddela befrielse från de skyldigheter,

som enligt denna § åligga den frigifne. Konungens Befallningshafvande

ege ock medgifva, att den som undergått tvångsarbete

må, utan att först begifva sig till hemorten, från arbetsanstalten förpassas

till ort, som omförmäles i 3 mom.

6 mom. Visar den frigifne tredska att efterkomma hvad honom

enligt denna § åligger eller de honom på grund af samma § gifna

föreskrifter, vare underkastad behandling som i 3 § sägs.

impuls:ipni hrv er,.i ybni moan-- oboens omev Kub»; JitHfiilii: nou »liv

13 §.

Då någon genom utslag, som vunnit laga kraft eller blifvit faststäldt,

dömts till tvångsarbete, så ock när någon från tvångsarbetsanstalt

frigifves och när den frigifne erhåller tillstånd att vistas utom

hemorten eller på grund af 12 § 5 mom. varder fri i val af vistelseort,

skall underrättelse derom meddelas rikets polismyndigheter.

Huru underrättelse som här sägs, skall meddelas, så ock huru

kungörande enligt 2 § 3 mom. skall ske, derom förordnar Konungen.

14 §.

1 mom. Krono- och polisbetjente äfvensom tillsyningsman åligge

att hålla noggrann tillsyn å lösdrifvare; och bör kommunalmyndighet

samt tillsyningsman låta sig angeläget vara att bereda lösdrifvare utväg

till arbete.

2 mom. Tillsyningsman, äfvensom annan person, hvilken erhållit

sådant uppdrag, som i 11 § 2 mom. och 12 § 4 mom. sägs, ege i utöfningen

af denna befattning åtnjuta det skydd, som enligt lag tillkommer

tjensteman.

3 mom. Med tillsyningsman förstås i denna lag sådan, som enligt

förordningen angående fattigvården blifvit utsedd att hafva uppsigt

å betlare.

15 §.

1 mom. I stad, der poliskammare finnas, utöfvar poliskammaren

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

i fråga om lösdrifvares behandling den myndighet, som enligt denna

lag tillkommer Konungens Befallningshafvande.

2 mom. I stad, der polismästare finnes, må denne och i annan

stad Konungens Befallningshafvande kunna förordna poliskommissarie

eller annan polisman att fullgöra hvad enligt denna lag åligger stadsfiskäl.

16 §.

Denna lag skall gälla till efterlefnad från och med den 1 Juli 1885.

Den, som, då denna lag träder i verksamhet, undergår honom på

grund af äldre bestämmelser ådömdt allmänt arbete, skall, då han med

tillämpning af nämnda bestämmelser varder frigifven anses såsom hade

han undergått tvångsarbete enligt denna lag.

Har någon inom två år före lagens trädande i verksamhet frigifva®

från allmänt arbete, varde ansedd såsom hade han vid frigifningen

blifvit varnad för lösdrifveri.

I händelse vid lagens trädande i verksamhet saknas tillfälle att

låta alla dem, som till tvångsarbete dömas, fullgöra arbetet i sådan

tvålngsarbetsanstalt, som i 9 § åsyftas, skola de, för hvilka sådant tillfäle

saknas, i stället fullgöra det ådömda arbetet i enrum å cellfängelse,

dock med iakttagande, att i sådant fall en tredjedel af den ådömda

arbetstiden afdrages.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts

Högsta Domstol Fredagen den 17 Oktober 1884.

•; rv.M-.i-O''.''; : faOifh; i-n rgifiamiv tu-''-! ■!)■-.■■■ - ■ lir, ; ^''b

Närvarande:

Justitieråden: Wretman,

von Hofsten,

von Segebaden,

Hernmarck,

Östergren,

Wedberg,

Örbom.

Sedan, enligt Högsta Domstolens beslut den 22 sistlidne Augusti,

de till Högsta Domstolens yttrande öfverlemnade förslag dels till lag

angående lösdrifvares behandling och dels till ändringar i förordningen

angående fattigvården cirkulerat emellan Högsta Domstolens ledamöter,

så företogs nu detta ärende till slutligt afgörande; varande exemplar

af berörda förslag bilagda detta protokoll; och framstäldes emot förslagen

följande anmärkningar:

Förslag till lag angående lösdrifvares behandling.

1 §•

Att, såsom förslaget syntes innebära, åt en hvar utan inskränkning

skulle öfverlåtas att anhålla och inför vederbörande till förhör inställa

dem, som gjort sig skyldige till behandling såsom lösdrifvare, ansåg

Högsta Domstolen icke vara att tillråda, allraminst i fråga om de i 2

punkten afsedda personer, hvilka kunde vara bofasta, utan borde enligt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Högsta Domstolens åsigt behörigheten att vidtaga nämnda åtgärder inskränkas

till krono- och polisbetjent^ samt de tillsyningsmän, hvilka

enligt förordningen angående fattigvården skola till behöfligt antal finnas

inom hvarje fattigvårdssamhälle.

Vid andra punkten anmärkte Högsta Domstolen:

att den, som utan att ega medel till sitt uppehälle tillbringade

sitt lif i lättja samt i öfrigt förde ett sådant lefnadssätt att han borde

anses vådlig för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, syntes böra

behandlas såsom lösdrifvare äfven om han icke dessutom, på sätt i

förslaget förutsattes, vore förvunnen om någon ytterligare vanart, som

dock icke kunde karakteriseras såsom bestämdt samhällsvådlig, helst

det i allt fall torde vara vanskligt att afgöra hvad i förslaget afsågs

med uttrycket »vanartigt lefnadssätt»; och

att med förslagets preventiva syften bättre öfverensstämde om

en dylik persons behandling såsom lösdrifvare finge vidtaga, innan

ännu hans samhällsvådlighet framträdt i brottslig handling, men att

ordalagen kunde förstås så som om lagen skulle vara å honom tillämplig

först i det ögonblick, då han “befinnes“ genom positiv åtgärd störa

allmän ordning eller sedlighet.

På grund af hvad sålunda blifvit anmärkt och till förtydligande

af redaktionen i öfrigt ansåg Högsta Domstolen, att ifrågavarande punkt

borde erhålla väsentligen följande lydelse:

»Till behandling såsom lösdrifvare i enlighet med denna lag är

ock den förfallen, som eljest, utan att ega medel till sitt uppehälle,

underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer

sådant lefnadssätt, att våda deraf uppstår för allmän säkerhet, ordning

eller sedlighet».

Då den i 2 mom. bestämda tid af tio dagar, inom hvilken den,

som annorstädes än i stad, der Konungens Befallningshafvande har

sitt säte, erhållit varning, egde anmäla sig till förhör inför Konungens

Befallningshafvande, syntes väl knappt tillmätt, synnerligast hvad vidsträcktare

län anginge, hemstälde Högsta Domstolen, att nämnda tid

måtte förlängas till fjorton dagar.

Med afseende derå att redan af den i 3 mom. Konungens Befallningshafvande

tillagda pröfningsrätt tillräckligt tydligt torde framgå,

att varning, som Konungens Befallningshafvande funnit obefogad och

som derföre icke kungjorts, komme att blifva utan verkan, ansåg Högsta

Domstolen sista punkten af detta mom. böra utgå, desto hellre som

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

af densammas lydelse skulle följa, att en af Konungens Befallningshafvande

gillad varning, som af någon anledning icke kommit att kungöras,

skulle, ehuru den sålunda af Konungens Befallningshafvande ansetts

befogad, dock, till följd af försummelsen att kungöra den, anses

hafva förfallit.

Justitieråden Hernmarck, Wedberg och örbom anmärkte särskild!

vid 2 mom. att deri förekommande bestämmelse, enligt hvilken den,

som ville hos Konungens Befallningshafvande öfverklaga en af underordnad

myndighet meddelad varning, allenast hade sig öppet att muntligen

anföra sina påminnelser och följaktligen måste för ändamålet personligen

anmäla sig till förhör hos Konungens Befallningshafvande,

innefattade en olämplig afvikelse från eljest allmänneligen vedertagna

regler om parts rätt att skriftligen framföra sin klagan eller bevaka

sin rätt hos såväl domstolar som administrativa myndigheter. Bestämmelsen

innebure dessutom i förevarande fall en oskälig hårdhet emot

den varnade, derest han vistades å någon ort mer eller mindre aflägsen

från residensstaden och tillika, såsom antagligen vore händelsen, befunnes

så medellös, att han ej kunde bestrida kostnaden för en resa

eller ens företaga en vandring till nämnda stad, utan att under vägen

göra sig förfallen till betlande. Detta missförhållande, hvilket icke afhjelptes

endast genom eu förlängning af klagotiden och i synnerhet

skarpt framträdde i det fall då en person, som icke vore landstrykare

utan bofast å en från länsresidenset aflägsen ort, ville öfverklaga varning,

som meddelats på grund af 2 mom. i 1 §, måste sålunda stundom

göra den i förslaget medgifna klagorätten alldeles betydelselös,

hvilket vore desto betänkligare, som det naturligtvis måste ligga inom

möjlighetens område att dylik varning, som, om den godkändes, kunde

medföra känbara olägenheter för den varnade, blifvit meddelad utan

giltigt skäl, till följd af missförstådt tjenstenit, misstag på person eller

dylikt.

Af sådan anledning och då vid antydda förhållanden rätt till skriftliga

påminnelsers ingifvande eller insändande med posten vore af behofvet.

högeligen påkallad och ej syntes kunna medföra nämnvärd tillökning

i Konungens Befallningshafvandes bestyr eller någon osäkerhet

vid pröfningen, förordade bemälde ledamöter att detta mom. måtte erhålla

följande lydelse:

»Vill den, som erhållit varning, varda i saken vidare hörd, eger

han hos Konungens Befallningshafvande i länet antingen personligen

anmäla sig till förhör eller ock inkomma med skriftliga påminnelser

inom tre dagar, om den varnade anhållits i stad, der Konungens Befallningshafvande

har sitt säte, men eljest inom fjorton dagar från var
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

ningens meddelande; och skall den varnade, hvilken det ej är betaget

att med posten insända påminnelserna, om hvad sålunda står honom

öppet erhålla underrättelse, som jemväl intages i beskedet. “

Till följd af den sålunda förordade ändringen borde jemväl i 3

mom., orden “derför bestämda tid“ utbytas mot orden “för hans hörande

utsatta tid.“

3 §•

Beträffande det i 2 mom. införda stadgande om Konungens Befallningshafvandes

rätt att i stället för att ådöma lösdrifvare, som är

under 18 år, tvångsarbete, förordna om hans intagande i allmän uppfostringsanstalt,

om tillgång dertill funnes, hemstälde Högsta Domstolen,

med afseende derå att sådan anstalt icke för närvarande torde

finnas och således ej heller någon möjlighet för stadgandets tillämpning

vore för handen, att nämnda stadgande borde utgå. För den händelse

att det komme att bibehållas, ville Högsta Domstolen dock erinra

om nödvändigheten att i lagen jemväl bestämma, huruvida klagan

finge föras öfver ett af Konungens Befallningshafvande meddeladt förordnande

af ifrågavarande slag.

I afseende å redaktionen af 2 mom. anmärkte Högsta Domstolen,

att densamma torde böra i så måtto förändras, att med hufvudsaken

eller tvångsarbetets ådömande icke blefve, på sätt som skett, i ett sammanhang

förbundna bestämmelserna angående förhörs hållande, protokollet

och hvad deri borde införas, hvarvid jemväl torde böra iakttagas,

att dem hemort, hvarom uppgift skulle i protokollet intagas, blefve

närmare utmärkt såsom den, hvilken i denna lag åsyftas.

Justitieråden Hernmarck, Wedberg och örbom yttrade vidare:

Enligt förslaget skola de i 8 § af Stadgan den 29 Maj 1846

förekommande detaljerade föreskrifterna om långvarigheten af allmänt

arbete i olika fall utbytas emot en gemensam bestämmelse, hvarigenom

lemnas Konungens Befallningshafvande öppet, att inom en latitud från

och med en månad till och med tre år för tvångsarbetet utstaka den

tidslängd, som lämpade sig för det förevarande speciella fallet. De

många väsentliga olikheter, som kunna förekomma och böra beaktas

vid de olika fallen, angelägenheten af att icke alla de skilda kategorierna

af personer, som kunna dömas till tvångsarbete, varda i allmänna

opinionen ansedda såsom lika samhällsvådliga, äfvensom önskvärdheten

deraf att utrymme ej onödigtvis lemnas för godtycklighet

eller skiljaktiga meningar vid lagens tillämpning hos olika myndigheter

synas emellertid göra det högeligen lämpligt att i lagen upptaga

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

några hufvudsakliga grunder för bestämmandet af arbetstidens längd.

I detta hänseende torde den normala arbetstiden böra bestämmas från

och med en månad till och med ett år; dock att der någon förut undergått

dylikt tvångsarbete eller straffarbete enligt allmän lag eller

försvårande omständigheter eljest förekomme, tvångsarbetstiden finge

utsträckas till högst tre år.

5§-

Underrättelse om hvad för besvärs anförande skall iakttagas ansåg

Högsta Domstolen böra meddelas jemväl vid utslagets afkunnande.

6 §•

Då endast den, som blifvit till tvångsarbete dömd, skulle ega

rättighet att anföra besvär och utslaget enligt näst föregående § alltid

skulle för honom äfkunnas, ansåg Högsta Domstolen hinder icke möta

för besvärstidens beräknande från utslagets afkunnande, hvilket derföre

af Högsta Domstolen förordades.

Justitierådet örbom tilläde:

Då en ny lagstiftning i förevarande ämne nu är å bane, anser

jag mig ej böra underlåta att påpeka, hurusom efter min uppfattninggiltig

anledning ej förekommer att i ny lag upptaga den i 184G års

stadga förekommande bestämmelsen att klagan öfver Konungens Befallningshafvandes

utslag i mål, som angå ådömande af tvångsarbete,

må föras omedelbart hos Konmigen i Högsta Domstolen. Derest man,

med hänsyn dertill att i dessa mål är fråga om vissa inskränkningar i

personlig frihet anser betänkligt att låta klagan fullföljas och pröfvas

i rent administrativ ordning, synes den lämpligaste utvägen vara att

låta klagan föras hos Kammarrätten, som redan har att pröfva klagan

i de närbeslägtade fattigvårdsmålen.

Erfarenheten har utvisat att Högsta Domstolens tid allt för mycket

och till förfång för de vigtigare mål, som falla inom Domstolens

egentliga verksamhetsområde, upptages af pröfningen af vissa derför

främmande ärenden, bland hvilka de mest betungande och minst maktpåliggande

utgöras af dem, som på grund af försvarslöshetsstadgan

och fattigvårdsförordningen komma under handläggning hos Domstolen.

För min del är jag öfvertygad, att det icke vore förenadt med

någon som helst olägenhet eller våda för allmän eller enskild rätt om

Kammarrätten gjordes till sista instans i nämnda mål liksom jag ock

Bill. till Rikså. Prot. 1885. 1 Sami. 1 Afä. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

*§

är förvissad att, om Högsta Domstolen befriades från bestyret med

dessa mål, den derigenom besparade tiden skulle til! mera fromma användas

till fortskyndande af de egentliga rättegångssakernas behandling.

Då emellertid här ej föreligger fråga om instansordningen i fattigvårdsmålen

och det ej kan vara lämpligt att endast för de mål, som

anerå tvångsarbete för lösdrifvare, meddela särskilda bestämmelser i antydda

syftning, får jag i frågans närvarande skede endast förorda att

Kammarrätten äfven i sistnämnda mål göres till andra instans, med

rätt för den, som med dess beslut ej åtnöjes, att hos Konungen söka

ändring genom besvär i den ordning, som med förslaget i denna del

öfverensstämmer.

7 §•

Då tvekan torde kunna uppstå om och i hvad mån den pröfning,

som i fråga om en persons rätt till fattigvård här förutsattes, blefve

för framtida afgörandet af denna fråga bindande, samt det borde ankomma

på Konungens Befallningshafvande att i det fall, som i mom.

2 afses, efter omständigheterna antingen med fångskjuts öfversända eller

endast förpassa ifrågavarande person, hemstälde Högsta Domstolen,

att åt denna § måtte gifvas följande lydelse:

“Den, som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet

eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets

uppehållande oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete

eller, om han börjat sådant undergå, dermed fortfara; och varde

han, derest han tillhör annat län, än det der han vistas, af Konungens

Befallningshafvande öfversänd eller förpassad till Konungens Befallningshafvande

i det län, inom h vilket han i fråga om fattigvård har

hemortsrätt.»

I sammanhang härmed företogs till behandling frågan, huruvida

icke skäl förefunnes att, såsom också blifvit hemstäldt af några af de

myndigheter, som öfver komiterades förslag afgifvit yttrande, åtminstone

till en del bibehålla den rätt till frigifning före den ådömda arbetstidens

utgång, som enligt 22 § af Stadgan angående försvarslöse

och till allmänt arbete förfallna personer under vissa förhållanden nu

eger rum. Att fortfarande medgifva, det en sådan frigifning skulle få

ske i det fall, att den dömde förskaffat sig löfte om anställning i tjenst

eller arbete, funno Högsta Domstolens fleste ledamöter, Justitieråden

Wretman, von Hofsten, von Segebaden och östergren, i anseende till de

missbruk, hvartill ett sådant medgifvande efter hvad erfarenheten visat

lätt kunde föranleda, visserligen icke böra tillstyrkas; men deremot,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

då en af de väsentligaste bland de omständigheter, Indika enligt 1 §

skulle utgöra skäl för en persons behandling såsom lösdrifvare, bestode

deri, att lian saknade medel till sitt uppehälle, ville det synas bemälde

ledamöter som om det icke vore ur allmänna rättssäkerhetens synpunkt

erforderligt och derföre ej heller med förevarande lagstiftnings grund

och ändamål rätt öfverensstämmande, att, äfven sedan nämnda omständighet

af en eller annan anledning upphört att förefinnas, ändock låta

den dömde fortfara med det ådömda tvångsarbetet. Likasom det genom

nu gällande lag medgifvits den dömde att under vissa vilkor genom

arbetsamhet kunna återförvärfva friheten, ansågo desse ledamöter

det också böra i den nu föreslagna lagen tillerkännas den dömde motsvarande

rättighet, att, i händelse han genom sitt arbete inom tvångsarbetsanstalten

kunde förvärfva eu viss behållning eller medel eljest

kommö att under arbetstiden tillfalla honom, återfå friheten — en rättighet,

som, om den också sällan komme att vinna tillämpning, dock

genom sjelfva sin tillvaro skulle bidraga att i allmänna föreställningssättet

bereda de till tvångsarbete dömde en annan ställning än de

egentliga brottslingarna egde.

Justitierådet Wedberg, som instämde deri, att den till tvångsarbete

dömde, om han under arbetstiden komme i förändrade vilkor,

så att hans qvarhållande å arbetsanstalten pröfvades icke vidare vara

af nöden, borde återfå friheten, ville dock ej uttala den åsigt att vid

den pröfning, som sålunda ifrågakomme, anbud om laga tjenst ovilkorligen

skulle lemnas utan afseende äfven om anbudet blifvit af vederbörande

myndighet godkändt.

Justitierådet örbom afgaf i denna del följande särskilda yttrande:

Eu af de mest genomgripande skiljaktigheterna emellan nuvarande

lagstiftning och det förevarande förslaget ligger deri, att enligt

den förra »allmänt arbete» utgör allenast ett »vilkorligt arbetstvång»,

som, afsedt att förebygga att den obemedlade, i saknad af sysselsättning,

må hemfalla till positiv brottslighet, följdriktigt upphör, då den

dömdes vilkor undergått sådan förändring att arbetstvånget icke vidare

är nödigt, under det att deremot det i stället föreslagna tvångsarbetet

skall utgöra i främsta rummet en verklig bestraffning iör sysslo1

ösheten såsom i och för sig innefattande en positiv brottslighet eller

en polisförseelse, som ovilkorligen måsto bestraffas liksom hvarje annat

brott, äfven om en inträffad förändring i den dömdes vilkor ej

vidare gör det nödigt att tvinga honom till arbete. Denna uppfattning,

hvars grundtanke är att ett lefnadssätt, som, då en bemedlad

person gör sig skyldig dertill, ej anses straffvärdt, skall bestraffas såsom

brott när den ifrågavarande personen är obemedlad, må visserli
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

gen hemta stöd af utländsk lagstiftning, men synes sakna hemul inom

vart lands rättsåskådning, der fattigdom och nöd hittills vanligen betraktats

såsom förmildrande omständigheter, men aldrig torde hafva

ingått bland kännetecknen på brottslighet. Hänvisande i öfrigt till

de utförliga yttranden, som i ämnet afgifvits inom Kong]. Fångvårdsstyrelsen

åt Generaldirektören Almqvist och Departementschefen Gerle,

i hvilkas åsigter derutinnan jag väsentligen instämmer, får jag derföre

bestämdt afstyrka den föreslagna skärpning af tvångsarbetet,

hvilken skulle blifva eu följd deraf att, genom borttagande af rätten

till frigifning pa grund af förändrade vilkor, tvångsarbetet i lagen erhölle

karakteren af eu bestraffning, i stället för att vara en säkerhetsåtgärd

a samhällets sida,

_ I sammanhang härmed anser jag mig böra, för att förtydliga min

mening angående grunderna för det ifrågavarande frigifvandet, förorda

att derom må i lagen intagas en bestämmelse af ungefär följande

lydelse:

»Der under arbetstidens fortgång den dömde genom eget arbete

eller annorledes erhållit medel för sitt uppehälle eller eljest kommit i

förändrade vilkor, så att hans qvarhållande å arbetsanstalten pröfvas

icke vidare, vara af nöden, må han före arbetstidens utgång från anstalten

frigifvas, såvida han derstädes förhållit sig väl och anledning

ej förekommer att han efter frigifvandet skall återfalla i sitt förra

lefnadssätt,))

Justitierådet Hernmarck yttrade, att han icke deltog i nu ifrågavarande

anmärkning.

8 §•

Då för den händelse att, med tillämpning jif 6 § 2 inom., den

till tvångsarbete dömde medgifvits att vistas på*fri fot intill dess de

mot utslaget anförda besvär blifvit, afgjorda eller detsamma vunnit

laga kraft, icke den tid, da detta inträffar, utan den, då han för tvångsarbetets

undergående i häkte å nyo inmanas, bör vara utgångspunkt för

beräkningen af den ådömda arbetstiden, och dessutom stadgande torde

vara erforderligt huru förfaras bör, i fall den dömde genom rymning eller

eljest sjelf vållar, att hinder möter för tvångsarbetets början eller att

dess verkställighet afbrytes, hemstälde Högsta Domstolen att, antingen

medelst en hänvisning till de i fråga om beräkningen af tiden för

ådömdt fängelsestraff gifna föreskrifter eller på annat sätt, bestämmelser

i ifrågavarande hänseenden kunde varda meddelade.

opaginerad Kontrollera mot PDF

-1

10 §.

För undvikande af de svårigheter, som ofta äro förbundna med

pröfningen af frågan om en persons råtta mantalsskrifningsort, i det

fall att han aldrig varit någonstädes mantalsskrifven, ansåg Högsta

Domstolen att i lagen borde bestämmas, att i nämnda, uti 2 mom.

afsedda fall lösdrifvarens födelseort skall anses såsom hans hemort.

Derjemte och då jemväl i andra §§ än den förevarande lösdrifvares

hemort omförmäles, anmärktes af Högsta Domstolen att åt bestämmelsen

om hvad med hemort enligt den föreslagna lagen skall förstås

borde gifvas rum i särskild §, införd på lämplig plats i lagen.

11 §.

Stadgandet i 2 mom. att den embets- eller tjensteman, till hvilken

den frigifnes medel öfversändas, skulle kunna åt annan person

öfverlåta medlens handhafvande, ansåg Högsta Domstolen icke vara

väl förenligt med den trygghet, den frigifne borde ega att medlen

verkligen varda åt honom bevarade och utan alltför mycken omgång

för honom tillgängliga, och hemstälde derföre, att orden från och med

»antingen» till och med »person» måtte utgå.

12 §.

Att, utan afseende å den grad af fara, som olika klasser af lösdrifvare

kunna för allmänna rättstillståndet medföra, ålägga dem alla

utan åtskilnad och under eu tid af två år den inskränkning i friheten

som denna §:s bestämmelser skulle innebära, fann Högsta Domstolen

hvarken med billighet förenligt eller af förhållandena påkalladt. Då

i betraktande tages att, under förmildrande omständigheter, allenast

en. eller ett par månaders tvångsarbete kan komma att ådömas en lösdrifvare,

torde kunna ifrågasättas, huruvida de föreslagna inskränkningarna

i friheten i sådant fall ens böra ifrågakomma, men, äfven om

deras bibehållande läte sig försvara såsom en åtgärd, som under vissa

omständigheter borde till samhällets skydd kunna få vidtagas äfven i

afseende å de mindre farliga lösdrifvarne, ansåg Högsta Domstolen att

det åtminstone borde på pröfning i hvarje särskildt fall ankomma,

huruvida dessa inskränkningar skulle ega rum eller ej, dervid hänsyn

borde tagas ej mindre till tiden för det ådömda tvångsarbetet, än ock

till den dömdes uppförande å arbetsanstalten.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Hvad de särskilda bestämmelser anginge, som under 2 och 3

mom. föreslagits, erinrade Högsta Domstolen, dels att vid bestämmande

af det område å landet, hvilket den frigifne icke utan särskildt tillstånd

Unge öfverskrida, det desto mindre vore lämpligt att inskränka

detsamma till kommunen, som han i de flesta fall torde blifva nödsakad

att begifva sig utom kommunens område, för att kunna utverka

det erforderliga tillståndet af länsmannen, och dels att skäl torde finnas

för bibehållande åt den frigifne af den rätt, som enligt komiterades

ursprungliga förslag skulle tillkomma den, som blifvit stäld under

polisuppsigt, att nemligen med behörigt tillstånd i något för honom

angeläget ärende, under kortare- tid, vistas utom hemorten.

Att skyddsförening i 4 mom. nämnes bland dem, åt hvilka befattningen

med anmälningarnas mottagande kunde öfverlåtas, fann Högsta

Domstolen mindre lämpligt och nödigt, då en sådan förening, såsom

bestående af flera medlemmar, ej kunde omedelbart utöfva sådan

befattning utan att derom anlita enskild medlem, och denne ju i allt

fall kunde direkt af polismästaren utses till samma befattning.

Det i slutet af 5 mom. Konungens Befallningshafvande gifna bemyndigande

i fråga om frigifvens förpassning ansågs af Högsta Domstolen

lämpligare hafva sin plats i 10 §, der det allmänna stadgandet

om sådan förpassning meddelas.

16 §.

Högsta Domstolen ansåg det böra bestämdt angifvas, att de, som,

i händelse denna lag komme att träda i verksamhet, då underginge

eller inom 2 år dessförinnan undergått dem ålagdt allmänt arbete,

skola endast, i händelse sådant blifvit dem ålagdt såsom försvarslöse,

anses såsom hade de tvångsarbete enligt denna lag undergått, enär i

annat fall detta stadgande komme att gälla äfven alla dem, som på

grund af förordningen angående fattigvården undergå eller undergått

allmänt arbete. Derjemte ville Högsta Domstolen anmärka, hurusom

den gjorda hänvisningen till äldre bestämmelser ej vore tillfyllest, för

att, såsom afsigten torde vara, utmärka att den genom 22 § af stadgan

den 29 Maj 1846 under vissa förhållanden medgifna rätt till frigifning

före den ådömda arbetstidens slut fortfarande skulle tillgodokomma

dem, som vid lagens trädande i verksamhet underginge dem

ålagdt allmänt arbete, utan vore ett fullständigare stadgande i sådant

hänseende erforderligt.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Hvad anginge det af komiterade afgifna »förslag till ändringar i

Kongl. Förordningen om fattigvården i riket» fann Högsta Domstolen ej

skäl till annan anmärkning mot den föreslagna lydelsen af vissa §§ i

förordningen angående fattigvården, än dels att då inställandet af en

betlare inför polistjensteman icke i och för sig utgjorde tillräcklig anledning

för betlarens behandling såsom lösdrifvare, utan dertill erfordrades,

att han verkligen gjort sig skyldig till öfverträdelse af 40 §

2 eller 5 inom., och den föreslagna lagen angående lösdrifvares behandling

icke i hvarje del torde vara å ifrågavarande personer tillämplig,

båda dessa omständigheter borde vid affattningen af 41 § 1 mom.

iakttagas, och dels att då enligt nyssnämnda lag endast den, som blifva

till tvångsarbete dömd,'' skulle ega rätt att anföra besvär öfver

Konungens Befallningshafvandes utslag, den fattigvårdsstyrelse för närvarande

tillkommande rätt att föra klagan deröfver, att dess anmälan

om förseelse emot 35 § 4 mom. lemnats utan afseende, skulle genom

antagande af den för 50 § föreslagna lydelse komma att upphöra,

derest icke samma rätt åt sådan styrelse uttryckligen förbehölles.

Ex protocollo

Otto Rootli.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.

1

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementets-ärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

Slott Fredagen den .9 Januari 1885,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

Hochsciiild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Justitieråd en: Rabe,

von Segebaden.

Statsrådet Friherre von Otter anmäldes vara af sjukdom hindrad

att komma tillstädes.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde

i underdånighet:

6:o.

Högsta Domstolens yttrande öfver det till Domstolen remitterade

förslag till lag angående lösdrifvares behandling.

Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda yttrande anförde

Departementschefen:

Bill. till RiJcsd. Prot. 1885. 1 Sami. 1 Afd. 3 Käft.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.

»Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes finna, hafva förslagets hufvudgrunder

af Högsta Domstolen i allmänhet lemnats utan anmärkning.

I ett hänseende förekommer dock en anmärkning af mera principiel art,

i hvilken Domstolens fleste ledamöter i större eller ringare mån deltagit

och hvilken det torde tillåtas mig att i främsta rummet till

bemötande upptaga.

Vid granskningen af förslagets 7 § har Högsta Domstolen till

behandling företagit frågan, huruvida icke skäl förefunnes att, såsom

ock blifvit hemstäldt af några af de myndigheter, som öfver komiterades

förslag afgifvit yttrande, åtminstone till en del bibehålla den rätt

till frigifning före den ådömda arbetstidens utgång, som enligt 22 §

af gällande stadga angående försvarslöse under vissa förhållanden nu

eger rum. Det stadgas i nämnda paragraf, att om sådan förändringyppas

i den för bristande försvar dömdas vilkor, att han ej vidare bör

såsom försvarslös anses, bör han frigifvas; att han dock ej må utlemnas

endast på grund af gjordt anbud om laga tjenst, med mindre

Konungens Befallningshafvande i orten efter tillsyningsman hörande,

eller poliskammare, der sådan finnes, pröfvat skäligt godkänna anbudet;

och att den, som under hälften af den bestämda arbetstiden förhållit

och fortfarande förhåller sig väl samt eger en genom flit och sparsamhet

derunder förvärfvad behållning af 50 rdr banco för man och 33

rdr 16 sk. banco för qvinna, må återfå friheten.

De komiterade, som utarbetat det nu föreliggande författningsförslaget,

anse denna rätt att i förtid frigifvas från tvångsarbetsanstalten

icke böra bibehållas. Åt komiterades uppfattning af tvångsarbetet

såsom en näpst för begångna polisförseelser anser komitén följa, att

det ådömda arbetet icke bör kunna upphöra derigenom, att lösdrifvaren

får sig erbjuden någon tjenst eller under arbetstiden uppför sig väl

eller genom sitt arbete lyckas förtjena något visst belopp eller genom

gåfva, arf eller på annat sätt kommer i goda bergningsvilkor. Väl

måste erkännas att utsigten att genom inbesparandet af ett visst

belopp i arbetspenningar vinna sin frihet tjenar till sporrande af fångens

arbetsamhet och antagligen i disciplinärt hänseende kan vara af betydelse;

men det skulle innebära en orättvisa mot fångens kamrater

att låta den större arbetsförmågan eller färdigheten i ett mer inkomstbringande

handtverk, hvilken förmåga och färdighet göra lösdrifveriet

så mycket oursäktligare, bereda fången möjlighet att tidigare än andra

undslippa påföljden af sitt lösdrifveri. Komiterade framhålla vidare,

hurusom lättheten att inbespara en större arbetsförtjenst förtager det

intryck tvångsarbetet borde lemna efter sig, och hurusom erfarenheten

visat, att den inbesparade arbetsförtjensten, just då den stigit till högre

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.

belopp, för den frigifne medför större skada än gagn, i det den förleder

honom till ett öfverdådigt lefnadssätt, som inom kort återför

honom på lösdrifvarestråten.

Komiterades förslag har i denna del af de flesta granskande myndigheter

lemnats utan erinran. Endast Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Stockholms och Östergötlands län samt Fångvårdsstyrelsen,

den senare dock med reservation af en styrelsens ledamot, hafva i

hufvudsak förordat bibehållande af den gamla regeln, men ansett att

tillfällena till frigifning före arbetstidens slut borde betydligt inskränkas.

Såsom skäl har anförts, att personerna i fråga icke begått någon egentlig

förbrytelse utan blott genom en i många fall kanske af oförmåga

föranledd underlåtenhet att skaffa sig stadigt arbete och hemvist gjort

det nödvändigt för samhället att om dem taga sådan hand, att ett

fortsättande af deras hem- och arbetslösa tillstånd icke skall föranleda

dem till verkligt brottsliga handlingar. De åtgärder, som mot

dem vidtagas, måste derföre vara preventiva, men icke bestraffande.

När de genom pålitliga menniskors biträde eller genom andra inträffande

omständigheter komma i den ställning, att de icke vidare kunna

anses medföra någon våda för samhällets rättmätiga kraf på säkerhet

och ordning eller sedlighet, bör derföre det tvångsarbete, hvartill

myndigheterna förordnat att de skola hållas, genast upphöra. Fångvårdsstyrelsen

har särskildt framhållit att det enda medel att göra

lättingen till en nyttig samhällsmedlem är att bibringa honom lust och

håg till arbete och att detta ej kan ske utan den uppmuntran, som

ligger i temligen höga arbetspremier och i utsigten att frigifvas på

grund af besparad arbetsförtjenst.

I det yttrande, som komiterade i anledning af anmärkningarna

mot deras förslag afgifvit till chefen för Justitiedepartementet, bemötas

de anförda skälen. Förevarande lagstiftning torde icke upphöra

att vara preventiv äfven om hon i syfte att förekomma brott bestraffar

sådana polisförseelser, som anses kunna till brott föranleda. Hon har

icke blifvit repressiv derigenom, att hon repressivt verkar mot ett

mindre ondt för att förekomma ett större. Skola dock dessa repressiva

medel fylla sitt yttersta ändamål, får något af deras repressiva egenskap

ej uppgifvas. Förbjudes lösdrifveriet vid viss påföljd, bör påföljden

utkräfvas för att gifva anseende och helgd åt förbudet. Så

uppfattas ock påföljden för lösdrifveri i de flesta utländska lagstiftningar,

der bestämmelserna om lösdrifveri ofta förekomma i strafflagarna;

så i de danska och norska lösdrifverilagarna, och samma grundsats

har i vår gällande fattigvårdslagstiftning blifvit faststäld och under

tretton år tillämpad i fråga om ansvar för betleri. — Eu högst vansk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kongl. M.aj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

lig grund för befrielse från tvångsarbete anse komiterade ligga i erbjuden

tjenst åt lösdrifvaren. Äfven om det skulle lyckas att för

honom vinna en fullt god anställning, blefve dock största svårigheten

att förmå lösdrifvaren att stanna i tjensten och icke vid första motighet

undandraga sig det för honom ovana tvånget af ordning och arbete.

Då nu något medel icke funnes för lösdrifvarens qvarhållande

i tjensten mot hans vilja, syntes mera frukt vara att vänta af en allvarlig

och oeftergiflig näpst för lösdrifveriet än af en eftergift, beroende

af — icke lösdrifvarens förbättring eller eljest ömmande omständigheter

— utan af att händelsevis någon intresserade sig för

honom eller han sjelf egde större förmåga än andra att skaffa sig en

beskyddare.

Högsta Domstolens fleste — fyra — ledamöter hafva visserligen ej

ansett sig kunna tillstyrka, att frigifning finge ske i det fall att den dömde

förskaffat sig löfte om anställning i tjenst eller arbete, i anseende till

de missbruk, hvartill ett sådant medgifvande, efter hvad erfarenheten

visat, lätt kunde föranleda. Men då en af de väsentligaste bland de

omständigheter, som enligt 1 § skulle utgöra skäl för en persons behandling

såsom lösdrifvare, bestode deri, att han saknade medel till

sitt uppehälle, ville det synas bemälde ledamöter, som om det icke

vore ur allmänna rättssäkerhetens synpunkt erforderligt och derföre ej

heller med förevarande lagstiftnings grund och ändamål rätt öfverensstämmande

att, äfven sedan nämnda omständighet af en eller annan

anledning upphört att förefinnas, ändock låta den dömde fortfara med

det ådömda tvångsarbetet. Likasom det genom nu gällande lag medgifvits

den dömde att under vissa vilkor genom arbetsamhet kunna

åter förvärfva friheten, ansågo desse ledamöter det också böra i den

nu föreslagna lagen tillerkännas den dömde motsvarande rättighet att

i händelse han genom sitt arbete inom tvångsarbetsanstalten kunde

förvärfva en viss behållning, eller medel eljest komme att under arbetstiden

tillfalla honom, återfå friheten — eu rättighet, som, om den

också sällan komme att vinna tillämpning, dock genom sjelfva sin tillvaro

skulle bidraga att i allmänna föreställningssättet bereda de till

tvångsarbete dömde en annan ställning än de egentliga brottslingarna

egde.

En ledamot af Högsta Domstolen, som i öfrigt instämde med

pluraliteten, ville dock ej uttala den åsigt, att vid den pröfning af den

dömdes förändrade vilkor, som borde föregå beslutet om hans frigifvande,

anbud om laga tjenst ovilkorligen skulle lemnas utan afseende,

äfven om anbudet blifvit af vederbörande myndighet godkändt; och en

annan ledamot har, ännu närmare anslutande sig till nu gällande stad
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.

gande och för att förekomma att tvångsarbetet finge karakteren af

straff, föreslagit att, der under arbetstidens fortgång den dömde genom

eget arbete eller annorledes erhållit medel för sitt uppehälle eller

eljest kommit i förändrade vilkor, så att hans qvarhållande å arbetsanstalten

pröfvades icke vidare vara af nöden, han måtte före arbetstidens

utgång från anstalten frigifvas, så vida han der förhållit sig

väl och anledning ej förekomme, att han efter frigifvandet skulle

återfalla i sitt förra lefnadssätt.

Ett Justitieråd lemnade förslaget i denna del utan anmärkning.

Utan att förbise vigten af den nära nog enhälliga mening, som

sålunda blifvit inom Högsta Domstolen uttalad, har jag dock ej funnit

de anförda skälen så afgörande, att jag kunnat på dem grunda en

tillstyrkan om afvikelse från komit.erades förslag, som gillats af det

stora flertalet bland de myndigheter, hvilka taga omedelbar befattning

med lösdrifvares behandling, och hvilkas erfarenhet om den nu varande

lagstiftningens verkningar ej heller kunnat lemnas å sido. Den frigifning

före tvångsarbetstidens slut, som medgifves i gällande lag, är en

naturlig och nödvändig följd deraf, att bristen på laga försvar eller

saknaden af arbete i förening med medellöshet utgör en tillräcklig

grund för tvångsarbetes ådömande. När tillfälle till arbete yppas derigenom,

att den dömde får godkändt anbud om anställning, eller han

vid arbetsanstalten samlat eu så stor sparpenning, att den förslår till

hans försörjning under den närmaste tiden, har anledningen till hans

qvarhållande vid arbetsanstalten upphört och han bör derföre frigifvas.

Men den nu föreslagna lagen tillåter ej, att tvångsarbete ålägges på

så löslig grund. Den fordrar, att den, som underkastas en dylik påföljd,

icke blott saknar arbete eller annan utväg att sig försörja, utan

tillika att han förer ett sådant lefnadssätt, att våda deraf uppstår för

allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Det är ej sagd!, att benägenheten

för ett dylikt lefnadssätt upphör derigenom, att den dömde

efter en kortare arbetstid erbjudes anställning, eller att han förvärfvar

en viss tillgång. Missbruken i det förra hänseendet hafva varit mångfaldiga

och kunna svårligen undvikas. Personer, hvilkas försvarsanbud

myndigheterna ej haft någon anledning att misstro, hafva sedermera

befunnits sakna ej blott förmåga utan ock vilja att fullgöra sina

förbindelser. Det tillfälliga öfverflödet åter på penningar, förvärfvadt

under en kort tvångsarbetstid, utgör, såsom komiterade erinrat, ofta

nog en direkt frestelse till återfall i ett vanartigt och lättjefullt lefnadssätt.

De förändrade omständigheterna innebära, i det ena som i det

andra fallet, en ganska otillförlitlig garanti för ett rätt bruk af den

återvunna friheten.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

När i det nya förslaget tvångsarbetstiden inskränkts så långt

möjligt varit för att bereda samhället skydd och vänja lösdrifvaren vid

ett ordnadt och regelbundet lefnadssätt, synes det angeläget, om

tvångsarbetet skall medföra åsyftad verkan, att det till fullo utgöres.

Högsta Domstolen bär ock antydt, att vilkoren för frigifning böra vara

så stränga, att rättigheten sällan komme att vinna tillämpning. Om

så är, torde det rätta vara att befrielsen i de få undantagsfallen meddelas

i nådeväg af Eders Kongl. Maj:t. Man blir då i tillfälle att låta

alla de omständigheter tala, som i hvarje särskildt fall kunna åberopas

till stöd för en lindring i den ådömda arbetspåföljden. Lägger

man frigifvandet- i eu underordnad myndighets händer, kan man svårligen

undgå att, såsom i den nu gällande lagen är fallet, uppställa

vissa i objektivt hänseende bestämda vilkor, efter hvilkas fullgörande

frihetens återvinnande blir en ovilkorlig rätt för den dömde. Derigenom

löper man fara att friheten återskänkes i många fall, der den

kommer att missbrukas till sjelfsvåld, men deremot förnekas i andra,

der utsigterna till dess värdiga bruk förefinnas i vida högre grad.

Att någon afkortning ej medgifvits å det tvångsarbete, som enligt

fattigvårdsförordningen ålägges för betleri, en med lösdrifveriet

nära beslägtad förseelse, innebär ock ett vittnesbörd derom, att den

äldre uppfattningen af tvångsarbetets betydelse begynt af lagstiftaren

öfvergifvas. Deraf följer ingalunda, att det måste betraktas såsom ett

straff, jemförlig! med de genom strafflagen bestämda. Skilnaden mellan

tvångs- och straffarbete kan och bör tillräckligt tydligt utmärkas

genom det mildare sätt, hvarpå det förra anordnas och de dertill dömde

behandlas.

En annan, af Högsta Domstolens samtliga ledamöter biträdd,

anmärkning är rigtad, visserligen icke mot giltigheten af någon af

förslagets principer, men mot den utsträckning, i hvilken eu af dem

blifvit tillämpad.

Högsta Domstolen finner det icke vara med billighet förenligt

eller af förhållandena påkalladt, att utan afseende å den grad af fara,

som olika klasser af lösdrifvare kunna för allmänna rättstillståndet

medföra, ålägga dem alla utan åtskilnad och under en tid af två år

den inskränkning i friheten, som bestämmelserna i 12 § innebära. I

de fall, då under förmildrande omständigheter endast en eller ett par

månaders tvångsarbete kan komma att ådömas eu lösdrifvare, sätter

Högsta Domstolen derföre i fråga, om ej de föreslagna inskränkningarna

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

i friheten böra uteblifva. Åtminstone borde det ankomma på pröfning

i hvarje särskilt, fall, huruvida dessa inskränkningar skulle ega rum

eller ej, dervid hänsyn borde tagas ej mindre till tiden för det ådömda

tvångsarbetet, än ock till den dömdes uppförande å arbetsanstalten.

Jag har redan förut under detta ärendes handläggning erinrat

derom, att de i förslagets 12 § upptagna bestämmelserna om polisuppsigt

innefatta en väsentlig lindring i de föreskrifter i samma ämne,

som meddelas i 1846 års förordning. Den försvarslöse är nu, vare sig

han dömts till tvångsarbete eller ej, och utan inskränkning i afseende

på tiden underkastad skyldighet att vistas inom bestämd kommun, vid

äfventyr att, om han lemnar den utan lof, dit återförpassas med eller

utan fångskjuts efter omständigheterna. Enligt förslaget skulle endast

den, som oaktadt föregången, kanske flera gånger upprepad varning

ändock ej kunnat afhålla sig från lösdrifveri, utan måst derför undergå

tvångsarbete, vara bunden i fråga om vistelseort och underkastad polisuppsigt

och detta under en tid, som ej finge öfverstiga två år efter

frigifningen. Polisuppsigten är i öfrigt icke att betrakta såsom något

straff eller såsom ett odrägligt band på den öfvervakades frihet. Snarare

borde den, åtminstone i städerna, med den humanitet och välvilja, som

alltmer börjar karakterisera polismyndigheternas behandling af dessa

samhällets olycksbarn, blifva ett skydd mot frestelsen, ett stöd för den,

som väl önskar men ej af egen kraft förmår hålla sig uppe på ordningens

och sedlighetens väg. Men äfven om så ej alltid vore fallet,

får man ej förgäta, att lagens hufvudsyfte är att skydda samhället

mot öfverhängande fara för öfverträdelser af lag och allmän ordning.

För detta ändamål är polisuppsigten öfver lösdrifvare så nödig, att

denna institution af sig sjelf uppstått och småningom utbildat sig åtminstone

i de större städerna, der man haft en lefvande erfarenhet

deraf, att gerningsmännen till de flesta brott äro att uppsöka bland

lösdrifvarnes klass. Vid sådant förhållande bör man ej, äfven om den

strängare uppsigten skulle drabba en eller annan af de samhällsstörande

individerna något tungt, låta sig derigenom afhålla från att upptaga

den i och reglera den genom lag.

Emellertid torde det, särskildt med hänsyn till svårigheten att i

eu större stad hålla tillsyn öfver alla, som undergått tvångsarbete, utan

våda kunna medgifvas, att de, som dömas till en kortare arbetstid och

derföre ännu ej kunna anses särdeles farliga för samhället, må befrias

från polisuppsigten. Detta alternativ synes mig vara att föredraga

framför det af Högsta Domstolen i andra rummet föreslagna, enär,

derest det senare antages, pröfningen i hvarje särskildt fall blefve

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

ganska svår och naturligen måste i kanske väl hög grad hvila på föreståndaren

för den anstalt, der tvångsarbetet fullgjorts.

På de af tre ledamöter i Högsta Domstolen anförda skäl har det

synts lämpligt att i lagens 3 § 2 mom. upptaga några hufvudsakliga

grunder för bestämmande af tvångsarbetstidens längd, så att den normala

tiden bestämmes från en månad till och med ett år, men att, der

någon förut undergått dylikt tvångsarbete eller straffarbete enligt allmän

lag, eller försvårande omständigheter eljest förekomma, tvångsarbetstiden

må utsträckas till högst tre år.

Samma ledamöter hafva i 2 § 2 och 3 mom. föreslagit en ändring,

hvarigenom den, som undfått varning för lösdrifveri och önskar blifva

i saken vidare hörd, skulle få rätt att skriftligen andraga sina påminnelser

hos Konungens Befallningshafvande. Visserligen torde det höra

till sällsyntheterna att hvad som i ett dylikt skriftligt anförande förebringas

kan lända till sådan utredning af saken, att. en meddelad varning

får förfalla. Men kan det i något fall ske, vore det obilligt att

nödga den varnade att personligen inställa sig hos Konungens Befallningshafvande,

hvilket han, som förutsättes sakna tillgångar, svårligen

skulle kunna fullgöra, utan att betla och utsätta sig för förnyad behandling

såsom lösdrifvare.

1 öfverensstämmelse med den af Högsta Domstolen uttalade mening

torde i öfrigt mindre ändringar böra vidtagas i åtskilliga af förslagets

§§. Uteslutandet af föreskriften i 3 § 2 mom. om intagande

af lösdrifvare, som ej fylt 18! år, i allmän uppfostringsanstalt, derest

tillgång dertill finnes, synes desto mer befogadt, som dylika uppfostringsanstalter

antagligen ej äro eller blifva afsedda för mottagande af elever,

b vilka redan uppnått 15 år, och föreskriften således komme att sakna

all tillämpning.

Då jag tillstyrker, att jemväl 8 § måtte ändras enligt Högsta

Domstolens förslag, så att föreskrifterna om beräkning af tiden för

fängelsestraff förklaras gälla äfven i fråga om ådömdt tvångsarbete, bör

jag erinra, att några af dessa föreskrifter innehållas i Kong], cirkuläret den

7 Mars 1855, som stadgar, att verkställighet af fängelsestraff, som genom

lagakraftvunnet beslut är häktad person ådömdt, skall, i händelse

annan bestraffning jemväl är honom ålagd, anses taga sin början den

dag, sistnämnda bestraffning blifvit utstånden, men i annat fall den

dag, beslutet kommit vederbörande exekutor för verkställighet till

banda; äfvensom att, när i afseende på person, som å fri fot vistas,

fråga uppstår om verkställighet af ådömdt fängelsestraff, tiden bör beräknas

från den dag han för undergående af fängelsestraffet blifvit i

häkte inmanad; dock att, derest i ofvan upptagna fall den dömde

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 3.

genom rymning eller eljest sjelf vållar hinder i hans afsändande till

straffängelset, eller att straffets verkställighet afbrytes, den tid, hvarunder

ett sådant hinder eller afbrott eger rum, ej må å strafftiden

afräknas. Af ett den 23 Maj 1856 utfärdadt Kongl. bref inhemtas, att

den i nämnda cirkulär meddelade föreskrift angående den till fängelsestraff

dömde, som vistas å fri fot, skall så förstås, att fängelsestraffet

för honom tager sin början, icke då han blir gripen, utan först då när

han, förpassad till den ort, der allmänt fängelse finnes, deruti inmanas

och insättes. Dessa föreskrifter äro visserligen meddelade genom en

administrativ författning, men någon olägenhet deraf för tillämpningen

å lösdrifvare synes ej vara att befara, då ändring i samma föreskrifter

utan tvifvel ej kommer att ske annorlunda än i den ordning, som stadgas

för stiftande af allmän lag. I denna ordning är ock dagen för

afsilande af fängelsestraff bestämd genom Kongl. Förordningen den

13 November 1860, som jemväl skulle ega tillämpning på lösdrifvare.

Om förklaringen af hvad lagen förstår med »hemort» upptages i

en särskild § eller i ett mom. af den §, der stadgandena om hemorten

hufvudsakligen förekomma, synes temligen likgiltigt. Högsta Domstolens

anmärkning i denna del har jag derföre ej ansett böra leda till

ändring i förslaget, helst Domstolen lemnat utan anmärkning hvad mom.

3 af 14 § i ett fullkomligt likartad! fall innehåller angående betydelsen

af uttrycket »tillsyningsman».

En fråga af mycket stor vigt är den, huruvida, derest detta lagförslag

vinner Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens godkännande, de

nu befintliga tvångsarbetsanstalterna äro för det med lagen afsedda

ändamål användbara, och huruvida derutöfver andra må vara erforderliga

för lagens tillämpning. Fångvårdsstyrelsen, som erhållit nådig

befallning att i detta hänseende afgifva yttrande, har förklarat sig anse,

att de nuvarande arbetsanstalterna vid Tjurkö, Borghamn och Vaxholm

fortfarande vore användbara och i allmänhet tillräckliga för de till

tvångsarbete dömda arbetsföra lösdrifvarne. Men då enligt lagförslaget

tvångsarbete skulle kunna ådömas för så kort tid som en månad, vore

det önskligt, om, till undvikande af långväga transporter för sådana

lösdrifvare, arbetsanstalter funnes att tillgå i några andra delar af riket.

Sådana anstalter vore ock erforderliga för mindre arbetsföra, hvilka nu

förvarades i cellfängelserna. Slutligen vore det önskvärd!, om för lösdrifvare

under 21 år, som icke blifvit för brott straffade, en särskild

arbetsanstalt kunde anordnas, liksom en djdik för straffade lösdrifvare

under 21 år redan funnes inrättad å Nya Varfvet vid Göteborg. Fångvårdsstyrelsen

förordade derföre inrättande af två eller tre arbetsgårdar,

Bill. till Biksd. Prof. 1S85. 1 Sami. 1 Afd. 3 Raft. Il

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

hvartill kunde användas antingen några kronan tillhöriga eller ock

enskilda lägenheter, som för ändamålet skulle förhyras, äfvensom anläggande

i granskapet af kolonien Hall och å dess egoområde af eu

mindre arbets- och uppfostringsanstalt för yngre lösdrifvare, hvilka ej

varit för brott straffade. Kostnaden för inrättandet af dessa arbetsanstalter

och uppförande af nödiga byggnader ansåg Fångvårdsstyrelsen

ej böra öfverstiga 125,000 kronor. Derjemte antydde dock Fångvårdsstyrelsen,

hurusom, derest såsom under de sista åren fångantalet

inom vissa län i mellersta delen af landet fortfarande nedginge, det förtjenade

tagas under öfvervägande, om ej arbetsanstalter lämpligen kunde

upprättas vid dessa fängelser, under inseende af fängelsets direktör.

I anledning af denna framställning, som ej innehöll detaljerade

förslag i fråga om de åtgärder, hvilka borde vidtagas för anskaffande

af nödiga arbetsanstalter, anbefalde Eders Kongl. Maj:t Fångvårdsstyrelsen,

''att efter närmare utredning af de fördelar och olägenheter,

som kunde vara förenade med tvångsärbetsanstalters anordnande vid

vissa af rikets fångvårdsinrättningar eller vid särskilda arbetsgårdar på

landet, afgifva förslag i fråga om läge och ungefärlig kostnad för de

anstalter, som kunde finnas erforderliga och lämpliga, äfvensom yttra

sig derom, huruvida icke för lösdrifvare under 21 år, hvilka ej blifvit

för brott straffade, kunde inrättas en arbetsanstalt vid Nya Varfvet.

Det infordrade utlåtandet skulle om möjligt afgifvas så tidigt, att framställning

i ämnet till Riksdagen, derest sådan erfordrades, kunde ske

under innevarande år.

Jag har således all anledning att antaga, att frågan om arbetsanstalterna

skall kunna under de närmaste månaderna bringas till afgörande,

och att kostnaderna för erforderliga nya åtgärder i intet fall

skola öfverstiga de af Fångvårdsstyrelsen uppgifna. Vid sådant förhållande

torde hinder ej möta att redan nu framlägga lagförslaget för

Riksdagen, helst detsamma bland öfvergångsstadgandena innehåller en

föreskrift derom, att, intill dess tillräckligt utrymme hunnit beredas

inom särskildt inrättade arbetsanstalter, cellfängelserna må användas

till förvarande af dömda lösdrifvare. Ett uppskof med författningens

trädande i kraft till den 1 Oktober innevarande år skulle dock måhända

göra en sådan nödfallsutväg i många fäll öfverflödig, då det ju vore

tänkbart, att redan under loppet af instundande sommar en del åtgärder

kunde vidtagas för beredande af arbetslokaler. Ett sådant uppskof

blifver i alla händelser behöfligt, derest Riksdagen icke skulle antaga

författningsförslaget oförändrad!, och det af sådan anledning blefve

nödigt att å nyo höra Högsta Domstolen.

Eu annan utgift, ehuru antagligen af föga nämnvärd beskaffenhet,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

kommer författningens utfärdande att medföra, nemligen för de publikationer,

genom hvilka enligt 13 § de åtgärder, som med lösdrifvare vidtagas,

skola bringas till polismyndigheternas kännedom. Komiterade

hafva föreslagit att dessa publikationer skulle meddelas i de genom

Ofverståthållareem betets försorg offentliggjorda »polisunderrättelserna)).

Ofverståthållareembetet torde med anledning häraf undfå befallning att

afgifva förslag i fråga om det sätt, hvarpå de i 13 § omförmälda

publikationer böra verkställas och angående de dermed förenade kostnader.

Detta förslag bör blifva tillgängligt, innan lagen företages till

behandling af Riksdagen.

Jag hemställer alltså, att Eders Ivongl. Maj:t jemlik! 87 § Regeringsformen

täcktes föreslå Riksdagen att i enlighet med det sålunda inom

Justitiedepartementet omarbetade förslaget antaga lag angående lösdrifvares

behandling.»

J ustitierådet von Segebaden åberopade sitt i Högsta Domstolen

i ämnet afgifna yttrande.

Justitierådet Rabe anförde: »Då lösdrifvares hållande till tvångsarbete

bör, efter mitt omdöme, betraktas icke såsom straff för brott,

utan såsom eu säkerhetsåtgärd till förekommande af lösdrifvares hemfallande

till brottsliga företag, och deraf, enligt min åsigt, följer att,

om den till tvångsarbete dömde under arbetstiden kommer i sådana ekonomiska

omständigheter, som utesluta tillämpning af 1 § uti förslaget, han

ej bör vidare som lösdrifvare behandlas, utan genast frigifvas, hemställer

jag i underdånighet, att förslagets 7 § måtte erhålla ett tillägg i antydda

syftningen. Derest så icke sker, utan tvångsarbetet skall betraktas

såsom straff för brott, synas mig föreskrifter erforderliga, huru

förhållas skall i den händelse, att lösdrifvare jemväl gjort sig skyldig

till straff'' för annat brott.»

Föredraganden yttrade: »Då tvångsarbetet, såsom Justitierådet

Rabe erinrat och äfven blifvit af mig anmärkt, icke är att betrakta såsom

ett straff, torde den af Justitierådet ifrågasatta bestämmelse huru

tvångsarbetet skall sammanläggas med straff, som samtidigt kan vara

ådömdt, ej vara af nöden. En sådan bestämmelse har ock i gällande

lagstiftning angående så väl försvarslöse som betlare ansetts obehöflig.»

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter

behagade Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredragande

Departementschefen hemstält, och skulle

till följd häraf aflåtas nådig proposition till Riksdagen

af innehåll bil. litt. F vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

G. P. Hagbergli.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.