Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående vissa delar af rättegången i brottmål

1886-01-22 · 50 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 49 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1886:5, Med förslag till lag angående vissa delar af rättegången i brottmål

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

1

N:0 5.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

lag angående vissa delar af rättegången i brottmål; gifven

Stockholms slott den 22 Januari 1886.

Sedan Nya Lagberedningen, enligt nådigt uppdrag, på de grunder,

som äro angifna i Beredningens den 6 Juni 1884 afgifna betänkande

angående rättegångsväsendets ombildning, utarbetat ett förslag

till lag angående vissa bestämmelser om rättegången i brottmål, och

nämnda förslag undergått föreskrifven granskning i Högsta Domstolen,

vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af de i Statsrådet och Högsta

Domstolen i ärendet hållna protokoll, härmed jemlikt 87 § Regeringsformen

hafva i nåder föreslagit Riksdagen att antaga bifogade förslag

till lag angående vissa delar af rättegången i brottmål.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

Bill. till Riksd. Prof. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. May.ts Nåd. Proposition No 5.

Förslag

till

Lag angående vissa delar af rättegången i brottmål.

Med upphäfvande af 16 § 1, 6, 7 och 8 mom. samt 19 § i förordningen

den 16 Februari 1864, om nya strafflagens införande och

hvad i afseende derå iakttagas skall, och af 20 kap. 4 § rättegångsbalken,

sådant detta lagrum lyder i nämnda förordning, så ock med

ändring af hvad lag och författningar i öfrigt innehålla häremot stridande,

stadgas som följer:

1 KAP.

Om åtalsrätt och skadeståndstalan.

1 §•

Under allmänt åtal höra alla brott, som ej finnas i lag uttryckligen

undantagna. Innefattar en handling flera brott, och hör någotdera

under allmänt åtal, ege ock för de öfriga allmänt åtal rum, äfven

om de eljest äro derifrån undantagna.

2 §•

Allmän åklagare skall tala å brott, som hör under allmänt åtal,

ändå att angifvelse derom ej sker. En hvar har rätt att om sådant

brott göra angifvelse hos åklagaren; på hans pröfning ankommer dock,

om angifvelse är grundad på sannolika skål, så att åtal må anställas.

Om rättighet att anställa åtal för vissa öfverträdelser af föreskrifter

angående allmänna hushållningen i riket gäller hvad i särskilda

stadgar derom sägs.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

3

3 §•

Varder brott, som ej hör under allmänt åtal, hos allmän åklagare

af målsegande skriftligen angifvet, och finnes angifvelsen grundad på

sannolika skäl, skall åklagaren tala å brottet, der det ej är sådant, att

det enligt lag må åtalas endast af målsegande.

4 §•

År skriftlig angifvelse om brott gjord hos allmän åklagare, vare

han pligtig att derom meddela skriftligt bevis, der angifvaren det

äskar.

5 §•

Målsegande eger tala å brott, utan att anlita allmän åklagare.

Hör brottet under allmänt åtal, skall dock åklagaren om sådan talans

anställande underrättas så tidigt, att han kan i målet föra talan, och

åligger honom att, der målseganden nedlägger sin talan, fullfölja åtalet,

om skäl dertill finnes.

Åtal å embetsbrott, som tillhör Konungens eller Hofrätts omedelbara

upptagande, må ej väckas af annan än den, som å embetets vägnar

är dertill behörig. Har på angifvelse af målsegande om sådant

brott åtal icke följt, och påstås ansvar å honom för angifvelsen, eger

dock målseganden sjelf väcka åtal å embetsbrottet.

6 §•

År åtal af allmän åklagare väckt, står det målsegande, som sig

anmäler, öppet att deri föra talan och förebringa bevisning; och skall

förty underrättelse om åtalet målseganden meddelas, der han är känd

och synnerligt hinder derför icke möter. Nedlägger åklagaren sin talan,

eger målseganden på sitt ansvar fullfölja åtalet.

7 §•

Förlikning med målsegande må ej ligga i vägen för allmän åklagares

talan å brott, som hör under allmänt åtal.

Har, sedan målsegande angifvit eller sjelf åtalat brott, som ej hör

under allmänt åtal och ej heller är sådant att det må åtalas endast af

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Katigt. Maj ds Nåd. Proposition N:o 5.

målsegande, den tilltalade vid Rätten svarat i hufvudsaken eller bevisning

mot honom der blifvit förebragt, då må derefter ingången förlikning

eller gjord återkallelse af angifvelsen eller nedläggande af åtalet

icke utgöra hinder för allmän åklagare att fullfölja åtalet, om han dertill

finner skäl.

8 §•

I fråga om brott, som enligt lag ej må åtalas af annan än målsegande,

har han rätt att, när helst han vill, nedlägga sin talan eller

ingå förlikning. År straff ådömdt genom beslut, som ej öfverklagas

eller som eljest eger laga kraft, må dock talans nedläggande eller förlikning

ej hindra straffets verkställande.

9 §.

Nedlägger den, som åtal väckt, sin talan, och varder åtalet icke

fullfölj dt af annan, som är dertill behörig, skall åtalet afskrifvas såsom

förfaliet.

Åtal, hvilket sålunda afskrifvits, utgör ej hinder för nytt åtal.

Der straff förfaller efter viss tid, må vid bestämmande af den dag,

från hvilken sådan tid skall räknas, afseende icke fästas å det afskrifna

åtalet.

10 §.

Har åtal å brott blifvit väckt af den, som är dertill behörig, eger

målseganden rätt att i sammanhang med åtalet föra talan om ersättning

för skada, som genom brottet honom tillskyndats. År åtalet afdömdt

genom laga kraft egande beslut, utan att målseganden varit i

målet hörd, står det honom fritt att föra särskild talan om skadestånd.

Skadeståndstalan må ock väckas, ändå att åtal å brottet ej skett,

der det ej är sådant embetsbrott, som i 5 § sägs.

11 §•

Väckes anspråk på skadestånd i mål, der den tilltalade hålles

häktad, må ej åtalets afdömande uppehållas deraf att ytterligare utredning

erfordras i fråga om skadeståndet, utan skall skadeståndstalan,

så vidt den ej kan afdömas tillsammans med åtalet, förklaras hvilande

i afbidan på åtalets slutliga utgång.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

Lag samma vare i andra mål, der yrkande framställes, att talan

om skadestånd skall särskildt handläggas, och Rätten finner det lämpligen

kunna ske.

12 §.

Talan om skadestånd på grund af gerning, som i lag är belagd

med straff, skall handläggas i den för brottmål stadgade ordning, äfven

då sådan talan särskildt föres utan åtal å brottet.

13 §.

År åtal å brott genom laga kraft egande beslut afdömdt, skall,

äfven om målseganden ej varit i målet hörd, beslutet, i hvad det innefattar

pröfning af brottets verklighet och den tilltalades skuld, ega

bindande verkan i fråga om målsegandens rätt till skadestånd.

2 KAP.

Om den förberedande undersökningen.

1 §•

Konungens Befallningshafvande och andra dem underlydande

polismyndigheter så ock allmänna åklagare skola, i enlighet med gällande

bestämmelser, hvar inom sin tjenstekrets, vaka deröfver och

medverka dertill, att brott, som höra under allmänt åtal, varda upptäckta

och åtalade.

2 §•

Vid efterforskning af brott skall allmän åklagare ställa sig till efterrättelse

honom af förman gifna föreskrifter.

3 §•

Allmän åklagare, hos hvilken skriftlig angifvelse göres eller

anledning eljest yppas, att brott, som hör under allmänt åtal, blifvit

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

begånget å ort utom hans tjenstekrets, skall skyndsamt derom underrätta

allmän åklagare å nämnde ort.

4 §•

Yppas hos domstol eller annan offentlig myndighet anledning,

att brott, som hör under allmänt åtal, blifvit begånget, skall underrättelse

derom skyndsamt meddelas den åklagare, som är behörig att

åtala brottet.

5 §•

Uppstår rykte om brott, som hör under allmänt åtal, eller förekommer

eljest anledning, att sådant brott är föröfvadt, skall allmän

åklagare samt i stad polismästare, der sådan finnes, skyndsamt och

noga efterforska, huruvida brott är begånget och om någon för brottet

skäligen bör misstänkas, samt inhemta noggrann upplysning om

alla de omständigheter i öfrigt, som hafva sammanhang med brottet.

År angifvelse hos allmän åklagare gjord om brott af den beskaffenhet,

att han enligt lag är pligtig att det åtala, skall han likaledes

efterforska allt, som kan tjena till upplysning om den angifnes brottslighet

eller oskuld.

6 §•

Erfordras vid efterforskning af brott åtgärd utom åklagarens

eller polismästarens tjenstekrets, eger han anlita allmän åklagare eller

polismyndighet i den ort, der åtgärden skall vidtagas.

7 §•

Finnes brott vara föröfvadt, för hvilket i lag såsom lägsta straff

bestämmes straffarbete i två år eller längre tid, skall anmälan om

brottet ofördröjligen göras hos Konungens Befallningshafvande; dock

fortfare allmän åklagare eller polismästare med den efterforskning,

som på honom ankommer.

8 §•

Inträffar dödsfall under omständigheter, hvilka gifva anledning

dertill att döden kan vara vållad af straffbart förhållande, skall allmän

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

åklagare eller polismästare, i närvaro af två vittnen, genast hålla

undersökning på stället och dervid uppteckna allt, som iakttagits beträffande

den döda kroppens läge och utseende, stället der den anträffats,

äfvensom hvad i öfrigt kan tjena till upplysning om dödsorsaken.

Yppas anledning att i afbidan på vidare undersökning bör anstå

med den dödes begrafning, eger åklagaren eller polismästaren derom

förordna.

9 §.

Förekommer någon omständighet, som föranleder till rättsmedicinsk

undersökning, skall sådan undersökning ofördröjligen hållas i

enlighet med hvad derom finnes särskildt stadgadt.

10 §.

Finner Konungens Befallningshafvande, kronofogde eller polismästare

nödigt anställa förhör för vinnande af upplysning angående

brott, som hör under allmänt åtal, vare en hvar, som kallas till förhöret

och ej är hindrad af laga förfall, pligtig att komma tillstädes,

så vida han, då kallelsen honom delgifves, uppehåller sig i stad, der

förhöret eger rum, eller eljest inom fem kilometers afstånd från förkörsstället.

Hvad sålunda är stadgadt gälle ock i fråga om förhör, som af

allmän åklagare hålles till upplysning om brott, hvarå straffarbete

enligt lag kan följa.

11 §•

Har någon, som enligt 10 § var pligtig inställa sig vid förhör,

utan laga förfall vägrat åtlyda kallelse till förhöret eller derifrån uteblifvit,

må han, derest hans personliga närvaro finnes vara af synnerlig

vigt, till förhöret hemtas.

12 §.

En hvar, som är tillstädes, då brott föröfvas, som hör under

allmänt åtal, vare pligtig att på tillsägelse af allmän åklagare, polistjensteman

eller polisbetjent medfölja till förhör, som i närmaste granskap

till det ställe, der brottet skett, omedelbart derefter hålles till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

vinnande af upplysning angående gerningsmannen. Vägrar någon

utan giltigt skäl att medfölja, må lian medtagas till förhöret.

13 §.

Vid förhör, som enligt 10 § hålles angående brott, hvarå straffarbete

enligt lag kan följa, må den, som kommit tillstädes, äfven

sedan han blifvit hörd, förbjudas att lemna förhörsstället, så vida lian

är misstänkt för brottet eller delaktighet deri, eller, det eljest skäligen

kan befaras, att han afviker eller undanrödjer bevis eller .annat, som

har gemenskap med brottet. Sådant förbud gälle dock ej för längre

tid än tolf timmar från det han instälde sig vid förhöret. Söker någon

öfverträda förbudet, må han tagas i särskilt förvar och qvarhållas,

så länge hans närvaro är behöflig, dock ej under längre tid än förbudet

gäller.

14 §.

Allmänheten eger ej tillträde vid förhör, hvarom i 10 § sägs.

Två vittnen skola dervid vara tillstädes.

15 §.

Vid förhör skall anteckning''göras om hvad dervid blifvit upplyst

och erkändt.

Anteckning skall ock göras om meddelad kallelse till förhör^ om

verkstäld hemtning så ock om förbud och qvarhållande, hvarom i

13 § sägs; och eger den, hvilken åtgärden gält, att derom på begäran

erhålla skriftligt bevis.

16 §.

Har någon, som misstänkes för brott, afvikit, eller kan han eljest

ej anträffas, skall i de fall, då häktning enligt lag må ifrågakomma,

Konungens Befallningshafvande allmänneligen efterlysa honom.

17 §•

Husransakan i ändamål att gripa den, som för brott må tagas i

häkte, eller att upptäcka gods, hvilket någon genom brott förlorat,

eller annat, som kan tjena till bevis om brott, hvarå straffarbete enligt

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.

lag kan följa, må eg a rum hos den, som på sannolika skäl misstankes

för brottet eller delaktighet deri.

Hos annan må utan hans medgifvande husransakan för nämnda

ändamål företagas endast då brottet blifvit föröfvadt i hans hemvist

eller annan lägenhet, som af honom innehafves, eller då någon, som

misstänkes för brottet eller delaktighet deri, efter brottets begående

der haft sitt tillhåll, eller då särskild anledning eljest förekommer att

han der uppehåller sig eller att det eftersökta der finnes.

18 §.

Husransakan för efterforskning af begånget brott må äfven i

andra än de i 17 § nämnda fall, när helst det anses behöflig!, ega

rum i bod eller annan lägenhet, der sådant gods, som eftersökes, plägar

uppköpas eller såsom pant mottagas, i förvaringsrum, som hör till

dylik bod eller lägenhet, samt i hus, som tjenar till herberge eller

tillhåll för lösdrifvare eller personer, hvilka äro straffade eller misstänkta

för brott.

19 §.

Konungens Befallningshafvande, allmän åklagare samt polismästare,

der sådan finnes, eg a förordna om husransakan. Kan husransakan

ej verkställas af den, som derom förordnat, må verkställigheten uppdragas

åt polisbetjent eller fjerdingsman, så ock åt nämndeman eller

ledamot i kommunalnämnd, som åtager sig uppdraget.

20 §.

Har det, som eftersökes, blifvit på färsk gerning följdt eller spåradt

till hus eller gård, och finnes det der utan vidare ransakan tillgängligt,

må det af polisbetjent, nämndeman eller fjerdingsman tagas

i förvar utan särskildt uppdrag af öfverordnad myndighet.

Genom brott mistadt gods må ock af egaren sjelf återtagas på

färsk gerning.

21 §.

Den, som skall verkställa husransakan, eger att, då hus, gård

eller förvaringsrum finnes stängdt och ej vid anfordran öppnas, använda

det våld, som för ändamålet är oundgängligen nödigt.

Bill. till TUJcsä. Prof. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 5 Raft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Rongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 5.

22 §.

Vid husransakan skola två vittnen vara tillstädes. Husbonde,

om lian är hemma, eger öfvervara husransakan. Träffas han ej, eger

hans hustru och hemmavarande husfolk enahanda rätt. Finnas ej de,

varde närboende granne, som anträffas, tillkallad och bevis om förrättningen

anslaget på lämpligt ställe i bostaden.

23 §.

Den, som håller husransakan, vare pligtig tillse, att ingen skada,

som kan undvikas, dervid göres, och att åt förrättningen ej gifves vidsträcktare

omfattning, än för ändamålet erfordras. Har husransakan

skett i husbondens och husfolkets frånvaro, skall huset eller rummet

på lämpligt sätt tillstängas.

24 §.

År någon på sannolika skäl misstänkt för brott, må, äfven mot

hans vilja, ransakan å hans kropp företagas efter gods, som någon

genom brottet förlorat. År brottet af beskaffenhet att straffarbete kan

enligt lag derå följa, må kroppsransakan å den misstänkte anställas

äfven efter annat, som kan tjena till bevis om brottet, så ock kroppsbesigtning

å honom företagas, der sådan erfordras till upplysning om

brottet.

25 §.

Den, som är behörig att meddela förordnande om husransakan,

eger ock förordna om kroppsransakan och kroppsbesigtning.

Kroppsransakan skall ske i närvaro af två vittnen och må ej å

qvinna, utan hennes medgifvande, verkställas eller bevittnas af annan

än qvinna, der qvinligt biträde finnes att tillgå. Hvad nu är sagd!

om kroppsransakan skall ock gälla om kroppsbesigtning, der den ej

hålles af läkare.

26 §.

Hvad vid husransakan eller eljest anträffas, af beskaffenhet att

kunna tjena till bevis om brottet, må tagas i förvar, så länge det för

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

«

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

sådant ändamål behöfves. Derefter skall det utan dröjsmål hållas

egaren till hända, så vida det icke är enligt lag förbrutet.

Det, som tages i förvar, skall skriftligen upptecknas och under

försegling eller på annat lämpligt sätt så vårdas, att det ej kan

förbytas, förändras eller annorledes missbrukas. Af förteckningen skall

ett exemplar tillhandahållas den, hos hvilken ransakan skett, om han

det begär.

27 §.

Vid hus- eller kroppsransakan samt vid kroppsbesigtning skall

anteckning göras om ändamålet med åtgärden och om hvad dervid

blifvit iakttaget. Skriftligt besked derom skall ock på begäran meddelas

den, hvilken åtgärden gält.

28 §.

Enskildt bref eller annan enskild handling, som vid hus- eller

kroppsransakan påträffas i försegladt skick, må tagas i förvar, om

skäl dertill finnes, men likväl ej öppnas och undersökas af annan än

Konungens Befallningshafvande, kronofogde, polismästare eller, då

handlingen företes vid Rätten, af dess ordförande; och må ej dervid

handlingens innehåll intagas i protokoll eller eljest röjas i vidsträcktare

mån, än för bevisning om brottet är oundgängligen nödigt.

29 §.

Enskilda bref, telegram och anteckningar samt handelsböcker,

hvilka utan försegling anträffas vid hus- eller kroppsransakan, som

förrättas af annan än Konungens Befallningshafvande, kronofogde eller

polismästare, skola, om anledning till handlingarnes tillvaratagande

förekommer, och innehafvaren ej medgifver att de genast må undersökas,

under försegling inneslutas utan vidare skärskådande, hvarefter

i fråga om handlingarnes öppnande och undersökande iakttages hvad

i 28 § är sagdt.

30 §.

Finnes hos post- eller telegrafanstalt bref eller annan postförsändelse

eller utskrifvet. telegram till någon, som på sannolika skäl misstankes

för brott,'' hvarå straffarbete enligt lag kan följa, eger Konun
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

gens Befallningshafvande, kronofogde eller polismästare, att, der anledning

förekommer att handlingen kan tjena till upplysning om brottet,

förordna, att den skall tagas i förvar emot qvittobref till posteller

telegrafverket, hvarefter med handlingen vidare förfares så som

i 28 § sägs.

Lag samma vare, der bref, postförsändelse eller telegram inlemnats

af den för brottet misstänkte sjelf eller genom biträde.

31 §.

Handling, som tagits i förvar, enligt hvad i 28, 29 eller 30 §

stadgas, skall, så snart ske kan, öppnas och undersökas. Finnes vid

undersökningen, att handlingen ej är af nöden för bevisning om

brottet, skall densamma genast återlemnas till den, hos hvilken den

anträffats, eller, der handlingen tagits i förvar hos post- eller telegrafanstalt,

dit återställas för att öfverlenmas åt den, hvilken är berättigad

att handlingen mottaga.

Finner den, som undersökningen förrättar, att bref, annan postförsändelse

eller telegram, som tagits i förvar hos post- eller telegrafanstalt,

bör vidare qvarhållas, men att den, till hvilken handlingen

är stäld, kan, utan men för den förberedande undersökningen eller

för ransakningen, erhålla kännedom om handlingen i dess helhet eller

till någon del, skall innehållet deraf genom afskrift eller utdrag af

handlingen honom meddelas.

32 §.

Har för vinnande af upplysning om brott, för hvilket icke någon

hålles häktad, gods blifvit vid husransakan eller eljest taget i förvar,

skall, der åtal å brottet ej redan är anhängigt, sådant åtal inom fjorton

(lagar väckas. Sker det ej, vare den, hos hvilken godset anträffats,

berättigad att det återfå.

33 §.

Om hus- och kroppsransakan, som enligt särskilda författningar

angående rikets allmänna hushållning må i vissa fäll företagas, gälle

hvad derom i dessa författningar finnes stadgadt.

34 §.

Hvad i detta kapitel sägs om polismästare gälle ock om annan

med honom likstäld myndighet samt, der sådan ej finnes, om magistrat.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

13

3 KAP.

Om häktning och reseförbud samt qvarstad så ock om embetsmans skiljande

från utöfning af embete, medan han står under tilltal.

1 §•

Misstänkes någon att hafva begått brott, för hvilket i lag såsom

lägsta straff bestämmes straffarbete i två år eller längre tid, skall han

tagas i häkte.

2 §•

År någon misstänkt för brott, som är ringare än i 1 § sägs,

men hvarå dock straffarbete enligt lag kan följa, skall han tagas i

häkte, der det skäligen kan befaras, att han eljest afviker eller undanskaffar

gods, som genom brottet är åtkommet, eller genom undanrödjande

af bevis eller annorledes hindrar målets utredning.

3 §•

Varder någon, som hvarken innehar fast egendom, embete eller

tjenst eller eljest har stadigt hemvist eller yrke inom riket, misstänkt

för brott, som afses i 2 §, må han häktas, äfven om särskild anledning

ej förekommer, att han afviker eller vidtager åtgärd, som der

är sagd.

Misstänkes någon, som icke har stadigt hemvist inom riket, för

brott, som är ringare än förut är sagdt men hvarå dock fängelse enligt

lag kan följa, och förekommer mot honom särskild anledning att

han afviker, må han ock tagas i häkte.

4 §•

I de fall, hvarom i 2 eller 3 § sägs, må, i stället för häktning,

förbud meddelas den misstänkte att utan tillstånd af den, hvilken gifvit

förbudet, aflägsna sig från sin hemort eller annan honom anvisad

vistelseort, innan han vid domstol sjelf svarat, så vida sådant reseförbud

anses för ändamålet tillräckligt.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

År utländsk man, som tillfälligtvis uppehåller sig inom riket,

misstänkt för brott, må ock reseförbud, der det anses nödigt, honom

meddelas, ändå att brottet i lag är belagdt endast med böter.

it 7 O O

Ofverträder någon reseförbud, skall han genast häktas.

5 §.

Okänd person, som undandrager sig att uppgifva sitt namn eller

sin hemort, eller mot hvilken skälig anledning förekommer att hans

uppgift derom är osann, må, till dess tillförlitlig upplysning i sagda

hänseende viunes, tagas i häkte, ändå att brott, hvarför han misstänkes,

i lag är belagdt endast med fängelse eller böter.

6 §.

Ej må på misstanke om brott någon häktas eller reseförbud någon

meddelas, der ej misstanken är grundad på sannolika skäl.

7 §•

Konungens Befallningshafvande, allmän åklagare samt i stad polismästare

eller annan med honom likstäld myndighet eller, der sådan ej

finnes, magistrat ega meddela förordnande om häktning eller reseförbud.

År förordnandet gifvet af annan än allmän åklagare, skall denne

genast derom underrättas.

8 §•

Den, som begått brott och träffas å bar gerning eller flyende fot,

må af en hvar gripas, om brottet är sådant, som i 1 eller 2 § sägs,

eller om han, ändå att brottet är ringare, kan efter 3 eller 5 § häktas.

En hvar eger ock rätt att gripa den, som rymt ur häkte eller

öfverträdt reseförbud eller på grund af Konungens Befallningshafvandes

efterlysning bör för brott häktas.

9 §•

År någon gripen efter 8 § eller eljest utan sådant förordnande,

som i 7 § sägs, åligger den, som honom gripit, att utan dröjsmål anmäla

förhållandet hos någon af de i 7 § nämnda myndigheter, hvilken

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

derefter har att, så snart ske kan, förordna om hans häktande eller

lösgifvande. Inom tjugufyra timmar efter det sådan anmälan skett,

skall förhör med den gripne anställas, så vida ej beslut om hans lösgifvande

blifvit inom samma tid meddeladt.

10 §.

Då någon häktas eller reseförbud någon meddelas, skall skriftligt

besked derom, så snart ske kan, honom lemnas. I beskedet skall

utsättas det brott, som föranledt åtgärden.

Häktas embets- eller tjensteman eller meddelas honom reseförbud,

skall anmälan derom ofördröjligen göras hos hans närmaste förman.

o §■

Erfordras angående den, som blifvit häktad eller fått reseförbud

sig meddeladt, prestbetyg eller andra närmare upplysningar, skall allmän

åklagare utan dröjsmål föranstalta om införskaffande deraf.

12 §.

Den, som blifvit häktad, skall, derest ej ransakning vid Rätten

genast anställes, så snart ske kan, föras till allmänt ransakningshäkte

för den ort, der ransakningen bör förrättas. Med honom skall sändas

skriftlig uppgift om hans namn och hemvist samt om det brott, för

hvilket han är misstänkt.

13 §.

Intill dess den häktade kan föras till häkte, hvarom i 12 § sägs,

eller då för honom under forslandet tarfvas nattläger eller hviloställe,

må han insättas i annat häkte eller hållas under särskildt förvar.

Varder någon för brott gripen, och kan ej förordnande om hans

häktande eller lösgifvande enligt 9 § meddelas samma dag, må han

ock hållas under särskildt förvar.

14 §.

Sedan häktad ankommit till ransakningshäktet, göre häktets

föreståndare genast anmälan derom, i det fall att ransakningen skall

hållas vid rådstufvurätt eller polisdomstol, hos polismästare eller an
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

nan med honom likstäld myndighet eller, der sådan ej finnes, hos

magistrat, men i annat fall hos Konungens Befallningshafvande.

15 §.

Finnes den häktades qvarhållande uppenbarligen sakna stöd af

lag, skall Konungens Befallningshafvande eller polismyndighet, hvarom

i 14 § sägs, förordna om den häktades försättande på fri fot.

16 §.

Så snart anmälan om den häktades ankomst till ransakningshäktet

blifvit gjord, skall Konungens Befallningshafvande eller polismyndigheten,

derest den häktade ej försättes på fri fot, hänskjuta målet

till handläggning vid domstol och derom underrätta Rätten eller domaren

för utsättande af tid för ransakningen.

Begär åklagare att med målets hänskjutande till domstol må

anstå för anställande af ytterligare efterforskningar, eget- Konungens

Befallningshafvande eller polismyndigheten att, så framt giltigt

skäl dertill förekommer, meddela det anstånd med målets hänskjutande

till domstol, som finnes nödigt, dock ej för längre tid än fjorton dagar,

räknade från den, då den häktade ankommit till ransakningshäktet.

Ej må anstånd beviljas, utan att den häktade blifvit öfver

åklagarens begäran hörd.

Efter utgången af anståndstiden eller förut, om ändamålet med

anståndet tidigare anmäles vara vunnet, skall målet genast hänskjutas

till domstol.

17 §.

Hvad i 14, 15 och 16 §§ stadgas i fråga om Konungens Befallningshafvande

gälle ock om den, som af Konungen förordnats att vid

visst kronohäkte fullgöra de skyldigheter, som enligt samma §§ eljest

åligga Konungens Befallningshafvande.

18 §.

Ransakning med häktad person skall börjas å landet inom tio

dagar och i stad inom tre dagar, efter det hos Rätten eller domaren

blifvit anmäldt, att målet hänskjutits till domstol.

Möter med hänsyn till särskilda förhållanden i någon ort å lan
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

det hinder att der börja ransakning inom tid, som nu är sagd, ankommer

på Konungen att bestämma annan tid, dock ej utöfver tre veckor,

inom hvilken ransakning å sådan ort skall börjas.

19 §■

Ej må i ransakning angående brott, för hvilket någon hålles

häktad, uppskof gifvas längre än tre veckor å landet och åtta dagar

i stad, der ej Rätten finner att det ändamål, som åsyftas med uppskofvet,

inom sådan tid ej kan vinnas.

20 §.

Sedan ransakning vid Rätten börjats angående brott, för hvilket

någon hålles häktad eller är underkastad reseförbud, ankommer på

Rätten allena att pröfva, huruvida häktningen må fortfara eller upphöra,

eller ytterligare reseförbud meddelas, och åligger Rätten vid

hvarje rättegångstillfälle att i sådan pröfning ingå, ändå att yrkande

derom ej fram ställes.

21 §.

Finnas emot tilltalad, som är på fri fot, sådana omständigheter

att han bör häktas, har Rätten att derom förordna.

Utan hinder af beslut, som af Rätten kan vara fattadt i fråga

om den tilltalades häktande eller lösgifvande, eger Rätten efter omständigheterna

lösgifva eller å nyo häkta den tilltalade.

Hvad här är stadgadt i fråga om häktning skall ock gälla om

reseförbuds meddelande och upphäfvande.

22 §.

Angående brott, för hvilket någon är underkastad reseförbud,

skall, å landet, åtal väckas inom fjorton dagar och ransakning vid

Rätten börjas inom trettio dagar samt, i stad, åtal väckas och ransakning

börjas inom fjorton dagar, efter det reseförbudet meddelades.

Fullgöres ej hvad sålunda är stadgadt, vare förbudet förfallet. Ej må,

utan den tilltalades medgifvande, i ransakningen uppskof gifvas längre

än trettio dagar å landet och åtta dagar i stad, der ej Rätten finner

att det ändamål, som åsyftas med uppskofvet, inom sådan tid ej kan

vinnas.

Bill. till liiksd. Prot. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 5 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o o.

23 §.

Har någon på misstanke om brott, hvarom ransakning skall hållas

vid häradsrätt, fått sig meddeladt reseförbud, och infaller ej lagtima

ting eller allmänt sammanträde inom trettio dagar derefter, skall den,

som talar å brottet, så snart ske kan och sist inom åtta dagar efter

det reseförbudet gafs, derom göra anmälan hos domaren, som har att

utan dröjsmål utsätta ransakningen till handläggning vid urtima ting

eller särskildt sammanträde med Rätten.

Finnes för viss domsaga särskild tingsstad för handläggning af

mål angående häktade, må ock der ransakas och dömas angående

den, som är underkastad reseförbud, så framt domaren anser det lämpligen

kunna ske.

I öfrigt skall hvad i lag eller författning är stadgadt om urtima

ting för ransakning med häktad ega tillämpning äfven i fråga om mål,

deri den tilltalade är underkastad reseförbud.

24 §.

Allmän åklagare så ock häktets föreståndare skola, i hvad på

dem ankommer, medverka dertill, att den häktade må åtnjuta nödigt

biträde till införskaffande af den bevisning, som han till sitt fredande

åberopar.

25 §.

Frikännes häktad, gifve Rätten honom lös, så framt lian ej skall

hållas i häkte för annat brott än det, hvarifrån han blef frikänd.

Hafva synnerligen besvärande omständigheter emot, honom förekommit,

eger underrätt förordna, att han skall förblifva i häkte, till dess Rättens

dom vunnit laga kraft eller Hofrätt annorlunda förordnat.

Då slutligt utslag af Rätten gifves, må ej reseförbud i målet vidare

meddelas.

26 §.

Kan häktad ej säkert vårdas utan särskildt fängsel, må han dermed

beläggas, dock ej annorlunda eller på längre tid än säkerheten

fordrar. Å honom må ock kroppsransakan företagas för att utröna,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 5.

huruvida han innehar något, hvaraf säkerheten i häktet eller under hans

forslande kan äfventyras.

27 §.

Häkte skall vara så beskaffad!, att det ej är menligt för den

häktades helsa. I ett rum skola ej flere personer förvaras, der det

kan undvikas. Finnas ej särskilda rum för alla, skola dock ej de,

som äro häktade för ringare brott, hållas tillsammans med dem, som

för gröfre brott tagits i häkte. Personer af olika kön må ej heller

förvaras i samma rum. Häktad må ej hållas tillsammas med den,

som undergår straffarbete eller fängelsestraff.

28 §.

Den, som är häktad, skall af allmänna medel förses med sund

och nödtorftig kost så ock annan förnödenhet. Vill och kan han förskaffa

sig bättre underhåll eller större beqvämlighet, än i häktet allmänneligen

bestås, vare det honom tillåtet, så vidt ej derigenom ordningen

inom häktet kan störas eller säkerheten i den häktades vård

äfventyras.

29 §.

Häktas qvinna, som har spädt barn, och kan det ej annorstädes

njuta uppehälle och skötsel, må hon hafva det hos sig och till dess

föda undfå hälften emot hvad henne sjelf bestås.

30 §.

Blifver någon sjuk, under det han sitter i häkte, njute på allmän

bekostnad vård och läkemedel efter sjukdomens beskaffenhet. Kan han

ej vårdas inom häktet, varde då förvarad å annat ställe, der han kan

njuta tjenlig vård.

31 §.

Häktad må ej tvingas till arbete. Vill han arbeta, kåfve rätt

dertill, om han sjelf förskaffar sig Renligt arbete, eller tillgång derpå

finnes inom häktet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

32 §.

Häktad vare ej förment att läsa eller skrifva; dock må lian ej

afsända eller mottaga bref, utan att han fått lof dertill af häktets föreståndare.

Sådant lof må ej vägras, der brefvet är stäldt till Konungens

Befallningshafvande eller annan, som har tillsyn öfver häktet, eller

der den häktade medgifver att brefvet må läsas, och dervid finnes att

det ej innehåller något, hvarigenom brottets upptäckt eller ransakningens

gång kan hindras eller ordningen inom häktet störas eller

säkerheten i den häktades vård äfventyras.

33 §.

Häktad vare ej heller förment att mottaga besök, utan gifve häktets

föreståndare lof dertill, om ej sådan omständighet förekommer,

som föranleder till vägran af brefs mottagande enligt 32 §; dock eger

föreståndaren utsätta viss tid, å hvilken besöket skall ske, så ock låta en

eller flere personer dervid vara tillstädes, om så finnes nödigt. Ej må

likväl häktad förmenas att i enrum tala med prest eller läkare, som

är anstäld vid häktet.

34 §.

Visst gods, som påstås vara förverkadt eller genom straffbar gerning

någon afhändt, må af Rätten, när skäl dertill finnes, sättas i

qvarstad eller under förbud att säljas eller skingras. År trängande

lära, att godset undanskaffas eller förskingras, innan målet kan förekomma

vid Rätten, må öfverexekutor bevilja qvarstad eller skingringsförbud.

För skadestånd på grund af gerning, som i lag är belagd med

straff, eger ock Rätten förordna om qvarstad å den tilltalades egendom

till belopp, Rätten finner skäligt.

I fiffigt skall i fråga om qvarstad eller skingringsförbud, hvarom

nu är sagd!, gälla hvad om enahanda åtgärder i tviste- och utsökningsmål

finnes stadgadt.

Om qvarstad å tryckt skrift stadgas i tryckfrihetsförordningen.

35 §-

År embete- eller tjensteman tilltalad för brott, som kan medföra

afsättning från embete eller tjenst, och förekomma sannolika skäl att

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

lian begått brottet, eger Rätten besluta, att han skall afhålla sig från

utöfning af embetet eller tjensten, till dess annorlunda varder förordnadt.

Om sådant beslut skall hans närmaste förman ofördröjligen

underrättas.

36 §.

I Rättens beslut om häktning, om häktad persons qvarhållande

i häkte, om reseförbud, om qvarstad och om skingringsförbud så ock

om embets- eller tjenstemans skiljande från utöfning af embete eller

tjenst, medan han står under tilltal, må den tilltalade söka rättelse genom

särskilda besvär.

I dessa mål vare klagan ej inskränkt till viss tid, och gånge beslutet

i verkställighet utan hinder af förd klagan.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Majds Nåd, Proposition N:o 5.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

Slott Fredagen den 28 November 1884,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

Hochsciiild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet:
Nya

Lagberedningens underdåniga skrifvelse den 26 innevarande

månad, hvarmed — under åberopande deraf att Kongl. Maj:t genom

nådigt bref den 30 sistlidne Augusti uppdragit åt Nya Lagberedningen

att under den närmaste framtiden på de grunder, som vore angifna i

Beredningens den 6 Juni innevarande år afgifna betänkande angående

rättegångsväsendets ombildning, utarbeta förslag till lagbestämmelser

om åtalsrätt och skadeståndstalan samt om den förberedande undersökningen

i brottmål äfvensom angående skiljemän och särskild skadeståndsnämnd

— Nya Lagberedningen, som funnit frågan angående

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

skiljemän och särskild skadeståndsnämnd lämpligen kunna skiljas från

öfriga delar af ämnet, öfverlemnat förslag till lag angående vissa bestämmelser

om rättegången i brottmål, jemte motiv.

Jemlikt Statsrådets tillstyrkan täcktes Hans Maj:t

Konungen i nåder förordna, — — att öfver ifrågavarande

af Nya Lagberedningen nu afgifna förslag

Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål

87 § Regeringsformen omförmälde, genom note ur

protokollet infordras -— — — — — — — — —

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts

Högsta Domstol Tisdagen den 17 November 1885.

Andra Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: von Hofsten,

Huss,

SvEDELIUS,

Östergren,

W EDBERG,

Glimstedt.

Justitierådet Lindhagen, hvilken öfvervarit föredragningen af

nedan omförmälda lagärende, var af sjukdom hindrad att i dess slutliga

afgörande deltaga.

Sedan, till följd af Högsta Domstolens beslut den 16 Januari

innevarande år, det till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlemnade förslag till lag angående vissa bestämmelser om rättegången

i brottmål cirkulerat mellan Högsta Domstolens ledamöter, så

företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande ett tryckt

exemplar af förslaget detta protokoll bilagdt.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

Emot förslaget framstäldes följande anmärkningar:

1 KAP.

2 §•

Justitierådet östergren yttrade, att enär förslaget lika litet som

gällande allmänna lag innehölle uttryckligt förbud för den, som hvarken

vore allmän åklagare eller målsegande, att åtala under allmänt åtal

hörande brott, syntes det Justitierådet vara tydligt och klart, att i de

fall, då, enligt särskilda ekonomiska författningar, åtalsrätten vore

utsträckt till annan än allmän åklagare och målsegande, en sådan

specielt lagstadgad rätt, äfven om det föreliggande förslaget antoges,

skulle fortfarande gälla. Justitierådet hemstälde derföre att sista

stycket i nu förevarande § måtte, såsom obehöflig^ uteslutas. Till

denna hemställan ansåg Justitierådet sig ega desto större skäl, som

redaktionen af sagda stycke icke vore fullt tydlig och den såsom

dubiös ansedda frågan i allt fall icke vore fullständigt löst. Det talades

i förslaget om särskilda stadgar, som gåfve rättighet åt Den hvar»

att anställa åtal för vissa öfverträdelser af föreskrifter angående allmäna

hushållningen. Någon sådan stadga torde likväl knappast kunna

uppvisas. Visserligen innehölle några författningar såsom de om tillverkning

och försäljning af bränvin och om försäljning af maltdrycker

en mycket utsträckt åtalsrätt. Så långt som till alla gånge den dock

icke, ty föräldrar och barn eller makar eller syskon finge ej åtala

hvarandra och ej heller tjenare sin husbonde; och om det än finge

antagas, att förslagets författare syftat på den i sistnämnda författningar

stadgade åtalsrätt, så löste dock förslaget ingalunda frågan,

huruvida stadgandena om åtalsrätt, som förekomme i eu mängd andra

ekonomiska författningar, t. ex. byggnadsstadgan för rikets städer,

helsovårdsstadgan och förordningen angående bevarande af minnesmärken,

skulle fortfarande gälla eller icke.

Justitieråden von _ Hofsten, Huss, Svedelius och Wedberg ansågo,

lika med Justitierådet Östergren, sista stycket af denna §, såsom öfverflödigt,

böra utgå.

5 §•

I afseende å första stycket anförde Justitieråden Fluss, östergren

och Wedberg: Ehuru föreskriften om allmän åklagares underrättande

Bill. till Riksd. Prof. 1886. 1 Sand. 1 Afd. 5 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition NT:o 5.

om en af målsegande väckt talan å brott, som hör under allmänt

åtal, uppenbarligen har till ändamål att bereda allmänne åklagaren

tillfälle att i målet föra talan, innefattar dock ifrågavarande §, enligt

dess nuvarande lydelse, icke något hinder deremot att den af målseganden

väckta talan, sedan allmän åklagare derom erhållit underrättelse,

afdömes innan det ens varit honom möjligt att inställa sig i

målet. Stadgandets lydelse i principbetänkandet, der det heter att underrättelsen

skall meddelas allmänne åklagaren »så tidigt att han kan

öfvervara målets utförande», synes följaktligen ega företräde.

Enligt 2 § åligger det allmänne åklagaren att tala å brott, som

hör under allmänt åtal och från denna regel äro ej undantagna de fall,

der åtal blifvit af målsegaren anstäldt. Det i 5 § begagnade uttrycket

»och eger äfven han (åklagaren) i målet föra talan och förebringa bevisning»

synes följaktligen vara mindre lämpligt, enär fråga här ej

är om att åt åklagaren uppdraga eu rättighet, som han annars ej

skulle eg a, utan stadgandet endast innefattar en anmaning till honom

att fullgöra sin pligt att ingripa i målet, der i följd af målsegandens

oförmåga att rätt utföra åtalet eller af annan anledning skäl dertill

förefinnes.

Derjemte anmärkte Justitieråden Huss, Svedelius, Östergren, Wedber

g och Glimstedt att enär underlåtenhet att iakttaga föreskriften om

allmänna åklagarens underrättande icke borde medföra strängare påföljd,

än det med samma föreskrift afsedda ändamål kräfde, men innehållet

af ifrågavarande § kunde tydas så, att Rätten innan berörda

föreskrift blifvit fullgjord voro förhindrad att företaga målet till handläggning

och följaktligen måste, om vittnen på kallelse infunnit sig

hos domstolen, låta dem gå bort ohörda, denna § borde erhålla sådan

förändrad affattning, att eu slik tydning förekommes.

Beträffande senare stycket af denna § förenade sig Högsta Domstolens

ledamöter om följande yttrande: Derest, såsom det synes, det

föreslagna stadgandet i lista punkten af detta stycke hvilar på fullt

rigtiga grunder, torde undantag derifrån icke utan tvingande skäl böra

ega rum.

Likväl föreslås i 2:dra punkten ett undantag till förmån för de

angifvelse!'', hvilka ådraga dess upphofsman rekonventionstalan; och

anföres såsom skäl härför hurusom det vore stridande mot billighet

och rättvisa, derest den för obefogad angifvelse åtalade betoges möjligheten

att bevisa angifvelsens sanning. Detta skäl lärer dock ej vara

af vidare betydenhet, ty dels kom me angifvare!! i förevarande fall ej

i sämre ställning än en hvar annan, som åtalas för falsk angifvelse

eller beskyllning för brott, hvarå han ej eger målsegandetalan, och

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

dels är väl utsigten ringa att angifvelse, som ej lyckas vinna afseende

hos Advokatfiskal, Justitiekansler eller Justitieombudman, skulle kunna

komma att vid Domstol vinna framgång.

Härtill kommer att genom detta undantag den åsyftade regeln

torde varda upphäfd just i de fall, för hvilka den är afsedd, eller till

skydd mot obefogade åtal. Den angifvare, som finner sig ej kunna

erhålla åklagares biträde eller hellre vill fritt på egen hand förfölja

embetsmannen, hvars embetsåtgärder icke utfallit till angifvarens belåtenhet,

torde lätteligen kunna i angifvelseskriften så utmana den angifne,

att denne må finna sig nödsakad att väcka rekonventionstalan,

vare sig i ändamål att verkligen vinna näpst å angifvaren eller måhända

för att undgå skenet af fruktan för åtal.

7 §•

Justitierådet Glimstedt yttrade: Det torde kunna ifrågasättas huruvida

stadgandet i senare stycket af denna §, hvilket är hemtadt från

nu gällande lag, är af beskaffenhet att böra i den nya lagen intagas.

Följdrigtigheten synes icke fordra att åtal, som ej kunnat utan målsegandens

medgifvande anställas, skall sedermera kunna utan målsegandens

medgifvande fullföljas, än mindre att åtal, som målseganden sjelf

anstalt och der åklagare ej egt föra någön talan, ej skall få af målseganden,

utan hinder från åklagaremaktens sida, nedläggas.

Om än det må anses med god ordning öfverensstämmande att

målsegande, som genom angifvelse åstadkommit åtal, ej bör ega att,

sedan rättegången hunnit till det stadium, som här afses, genom återkallelse

af angifvelsen eller genom förlikning omintetgöra åtalet och

således hafva utan ändamål anlitat åklagaremakten, torde dock i fråga

om åtal, som målseganden sjelf anstält, någon betänklighet från allmänna

ordningens synpunkt icke möta mot målsegandens rätt att nedlägga

målet.

8 §•

Med erinran dels att eu hos domstol anhängiggjord talan, sedan

den blifvit pröfvad genom beslut, som egde laga kraft, vore förd till

slut och följaktligen derefter ej kunde blifva föremål för nedläggande,

dels ock att domstols utslag, hvarigenom straff blifvit ådörndt, med

undantag för visst i förordningen den 30 Maj 1873 omförmäldt fall,

hvarom i förevarande § ej vore fråga, icke finge verkställas med mindre

utslaget egde laga kraft, anmärkte Justitieråden Huss och östergren

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

att, jemte det de i l:a punkten af ifrågavarande § förekommande orden

»när helst lian vill» såsom öfverflödiga kunde utgå, den 2:a punkten

af samma § borde erhålla följande förändrade lydelse:

»År straff ådömdt genom beslut, som eger laga kraft, må dock

förlikning ej hindra straffets verkställande.»

9 §•

Justitieråden Östergren och Glimstedt yttrade: I fråga om åtals

nedläggande innefattar det s. k. principbetänkandet 3 Del. 1 kap.

9 och 10 §§ eu lösning, som synes fullt tillfredsställande och tillämplig

äfven under nuvarande förhållanden, då i de säkerligen icke ofta

förekommande fall, der domstolen ansåge sig icke omedelbarligen kunna

förordna om målets afskrifning, förhållandet kunde anmälas hos Justitiekansleren

eller Kongl. Majds Befallningshafvande, som då egde att,

om omständigheterna dertill föranledde, beordra åklagare att fullfölja

målet.

Annorlunda utfaller omdömet om nu förevarande förslag, hvarigenom

den kärande lemnas öppet att med flera eller färre afbrott ända

till dess preskription åkommer hålla motparten under åtal. Detta

torde dock uppenbarligen innefatta ingrepp i den tilltalades rättmätiga

anspråk att, sedan en gång åtalet blifvit anstäldt, få detsamma utan

onödigt uppskof eu gång för alla slutligen afgjordt. Det skulle jemväl

på ett särdeles betänkligt sätt inverka till ''förringande af domstolens

makt att förebygga onödig tidsutdrägt, derest i rättegången, sedan

efter uppskof på uppskof slutligen föreläggande meddelats käranden

att å viss dag förete all den utredning, hvaraf han ville sig begagna,

vid äfventyr att . målet blefve i befintligt skick afgjordt, käranden

skulle kunna omintetgöra verkan af sådant föreläggande derigenom,

att han å den dag, som i föreläggandet afväges, nedlade sin talan,

för att redan vid nästa rättegångstillfälle återupptaga densamma och

så vidare gång efter annan.

10 §.

Högsta Domstolens ledamöter yttrade, att de lika med Beredningen

ansågo enklast och lämpligast att målsegandes skadeståndstalan bör,

så vidt ske kan, åtfölja åtalet; men i enlighet härmed syntes dels

rättigheten för målsegande att föra särskild skadeståndstalan, utom i

det fall som afsåges i 11 §, böra inskränkas till det fall, då han ej varit

i åtalet hörd, och dels skadeståndstalan, som af målsegande blifvit förd

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

utan sammanhang med ansvarstalan, sedermera böra utesluta målseganden

från rätt till ansvarstalan eller rätt att enligt 3 § hos allmän åklagare

påkalla åtal.

13 §.

Justitieråden Svedelius, Östergren, Wedberg och Glimstedt anförde:

Det torde vara uppenbart att fall kunna inträffa, då just i följd af

målsegandens utevaro. och således i saknad af den faktiska utredning,

som genom hans hörande kunnat vinnas, pröfningen i åtalet måste

utfalla helt annorlunda än som skulle inträffat derest målseganden

blifvit i åtalet hörd; och vid sådant förhållande synes särdeles betänkligt

att, på sätt i denna § föreslås, ovilkorligen åt pröfningen i

åtalet tillerkänna bindande verkan i fråga om målsegandens rätt till

skadestånd.

14 §.

Högsta Domstolens ledamöter anmärkte: De civila rättspåföljder,

som här afsåges, utgjorde icke skadestånd och vore ej heller dermed

analoga; hvadan de föreskrifter, som kunde vara lämpliga i fråga om

förhållandet emellan åtal och skadeståndstalan, icke torde kunna utan

vidare förklaras tillämpliga i fråga om dessa påföljder;

hvarjemte Justitieråden Huss, Svedelius, östergren och Wedberg

särskild! erinrade att, derest denna § bibehölles men sista punkten i

första stycket af 10 §, i anledning af hvad deremot blifvit anmärkt,

komme att ändras så att rättighet för målsegande att föra särskild

skadeståndstalan icke egde rum då han varit i åtalet hörd, ett dylikt

stadgande dock lämpligen icke borde gälla om sådan talan, som namnes

i 14 §.

2 KÅP.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg förenade

sig om följande yttrande: Enligt gällande lagstiftning är det polismyndigheten,

som har befogenhet och pligt att upptäcka brott, efterspana

den brottslige och hålla härför erforderliga undersökningar och förhör.

I de flesta fall är den, som verkställer efterspaningar och håller polisförhör,

tillika allmän åklagare; men det finnes polismyndigheter, som icke ega

att vid domstol tala å brott, som de uppdagat, likasom det gifves allmänna

åklagare, hvilka icke äro behörige att leda den förberedande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

undersökningen om brott. Polismannens och allmänna åklagarens kall

äro således olika befattningar, ehuru de särdeles på landet ofta äro

förenade i en persons hand. Uti de fall, då den, som håller förberedande

undersökning om brott, är både polisman och allmän åklagare,

är det i sin egenskap af polisman han handlar och hans förrättning

benämnes också polisförhör eller polisransakning. — De göromål, som

tillkomma polismyndigheterna, äro emellan dem genom instruktioner

fördelade, så att det för hvarje ort alltid finnes en polismyndighet, som är

pligtig att, då brott blifvit begånget, vidtaga de förberedande åtgärderna

för brottslingens befordrande till straff. — Uti dessa nu bestående anordningar

skulle väsentliga rubbningar göras genom de i förevarande kapitel

föreslagna stadgande!]. Allmänna åklagaren skulle få befogenhet och

åliggande att vid sidan af polismyndigheten hålla den förberedande

brottmålsundersökningen. På de orter, der polismyndigheten och åklagarekallet

icke äro hos en person förenade, skulle minst två personer hafva

rätt och pligt att hvar för sig syssla med samma ärende. Följderna af

denna 113m anordning torde ligga för öppen dag. Då skjddigheten att

söka uppdaga ett brott och att efterspana brottslingen komme att

hvila å flere, kunde det lätteligen hända, att den ene afbidade den

andres initiativ. Åklagaren kunde vänta, att polismyndigheten skulle

taga spaningarne om hand, under det att polismyndigheten tiyggade

sig vid att åklagaren skulle handla, genom hvilket allt spaningarne

skulle försinkas och förlamas. Ännu oftare torde det inträffa, att polismannen

och åklagaren, hvilka begge äro af lagen anbefalda och således

måste finna sig af tjenstepligt manade att omhändertaga den förberedande

undersökningen, hvar för sig verkstälde efterspaningar, och

om dessa spaningar leddes efter olika metod, kunde derigenom hända,

att den ene komme att motarbeta den andre, t. ex. om den ene förrättningsmannen

gjorde sina spaningar hemligen och i t3^sthet, men

den andre sökte vinna sitt mål genom tillkännagifvanden i tidningar

och publikationer från predikstolar 0. s. v. Äfven andra kollisioner

kunde lätteligen uppstå; och genom dubbla undersökningar och förhör

blefve dessutom den allmänhet, som hade att lemna upplysningar, öfver

höfvau betungad med besvär och kostnader. Om slutligen bemödandena

att upptäcka brott eller att ertappa den brottslige ej kröntes

med framgång, skulle den ene förrättningsmannen sannolikt söka vältra

skulden derför på den andre. Då föreslagna nya stadgandena

således icke syntes tillrådliga, hemstäldee, att 2 kapitlet icke måtte antagas

utan en grundligare omarbetning, hvarigenom den dubbla befogenheten

hos åklagaren och polismyndigheten samt möjligheten af kollision

dem emellan blefve förebyggd.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

2 §•

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg anförde:

Detta från det s. k. principbetänkandet hemtade stadgande kunde

möjligen der vara berättigad!, eftersom samma betänkande förordade

inrättandet af en ny funktionär, öfveråklagaren, som skulle blifva allmänna

åklagarens förman; men i det föreliggande förslaget, som icke

upptoge öfveråklagarekallet och icke ens antydde, hvilken förman som

åsyftades, stode stadgandet temligen omotiveradt.

4 §.

För att tydligare utmärka att hvad här stadgades skulle gälla

endast då antagligt var att det ifrågavarande brottet ej vore af vederbörande

åklagare kändt, hemstälde Justitierådet Wedberg att ordet förekommer

matte utbytas mot det i 3 § använda ordet yppas, i hviiket

fall lika litet här som i 3 § behöfde tagas hänsyn till frågan huruvida

brottet blifvit åtaladt eller ej.

5 §•

Justitierådet Wedberg ansåg att genom föreskriften att allmän åklagare

skulle efterforska allt, som kunde tjena till upplysning om en

för brott angifven persons oskuld, åklagaren pålades såsom tjenstepligt

något som ej var med ändamålet för hans befattning förenligt.

7 §.

Justitieråden Huss och Östergren anmärkte att de icke kunde

finna att sådan anmälan, som i denna § föreskrefves, nu mera än tillförene

vore af nöden.

8 §.

Justitierådet Östergren ansåg att undersökning på stället borde

såsom hittills ega rum äfven i det fall, att anledning till sjelfmord

förekommmer.

10 §■

Justitieråden Fluss och Östergren ansågo skyldigheten att inställa

sig vid sådant förhör, som i denna § afses, böra inskränkas till de

fall då, enligt lag, straffarbete kunde följa å brottet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

Justitierådet Glimstedt anförde: »Då i den lagbestämda straff
latituden

för ett brott ingå särskilda straffarter, kan väl samma brott

icke betecknas snarare såsom belagdt med den ena än med den andra

straffarten, hvarföre således med brott, som betecknas såsom »belagdt

med straffarbete)) snarast måste förstås sådant, hvarå denna, men icke

lägre straffart kan följa.

Deremot framgår af principbetänkandets motivering i fråga om

häktning och vid jemförelse med nu gällande lag att uttrycket »belagdt

med straffarbete» af Beredningen tillägges vidsträcktare betydelse, så

att med brott, som sålunda betecknas, afses jemväl sådant, i hvars

strafflatitud annan straffart jemte straffarbete ingår.

Anmärkta uttryck torde således böra här och å öfriga sedermera

förekommande ställen i lagen utbytas mot något, som bestämdt angifver

hvad dermed må åsyftas.» —

Enär med det i senare stycket af denna § begagnade uttryck

»brott hvilket i lag är belagdt med straffarbete» uppenbarligen åsyftades

sådana brott, i hvilkas i lagen bestämda strafflatitud inginge straffarbete,

ehvad samma latitud derjemte innefattade såsom alternativ en

lindrigare straffart eller icke, men det ifrågavarande uttrycket skulle

kunna tydas så, som om detsamma afsåge endast sådane brott, som

ovilkorligen medförde straffarbete, ansågo Justitieråden Huss, östergren

och Wedberg att det citerade uttrycket måtte så väl i förevarande §

som på de flera följande ställen i förslaget, der samma uttryck förekomme,

utbytas mot de i promulgationsförordningen den 16 Februari

1864 begagnade orden: »men hvarå dock straffarbete enligt lag kan

följa».

15 §.

Justitieråden Huss och östergren ansågo principbetänkandets stadgande,

att protokoll borde föras öfver förhör, vara väl grundadt, enär

blotta minnesanteckningar, som väl näppeligen kunde ega synnerligt

vitsord, blefve af ringa värde vid ransakningen inför domstol.

17 och 18 §§.

Justitieråden Huss och östergren ansågo att ifrågavarande §§,

hvad formen beträffade, borde bringas till närmare öfverensstämmelse

med motsvarande §§ i principbetänkandet, enär de senare i enkelhet

och lättfattlighet egde företräde.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

33

19 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, östergren, Wedberg och Glimstedt

ansågo visserligen att förrättande af husransakan kunde anförtros åt

nämndeman eller ledamot i kommunalnämnd, om de åtoge sig sådant

uppdrag, men att någon skyldighet att dermed tillhandagå ej borde

dem åläggas.

20 §.

Justitierådet Huss yttrade: Det synes tvifvelaktigt huruvida i

här afsedda fall, att det, som eftersökes, blifvit på färsk gerning följdt

eller spåradt till hus eller gård, polisbetjent, nämndeman, fjerdingsman

eller egaren till det eftersökta må vara berättigad att äfven mot husegarens

vilja bereda sig inträde i huset eller gården för att återtaga

det spårade godset. De dunkla orden »utan vidare ransakan» synas

visserligen antyda att en sådan rätt ej skulle ega rum, men den omständighet

att stadgandet blifvit stäldt före § 21 kunde anses utmärka

att hvad deri sägs skulle ega tillämplighet äfven på § 20. Till förekommande

af missförstånd, hvars följder kunde blifva betänkliga, torde

ett förtydligande af meningen vara erforderligt.

21-23 §§.

Justitieråden Östergren och Wedberg ville fästa uppmärksamhet på

behofvet af att redaktionen af dessa §§ ytterligare öfversåges med afseende

på användandet af orden och samt eller, hvilka syntes hafva

blifvit med hvarandra förvexlade till hinder för ett rätt förstånd af lagbuden.

25 §.

Då den i förevarande § meddelade föreskrift, att kroppsransakan

å qvinna ej finge utan hennes medgifvande verkställas af annan än

qvinna, lätt skulle kunna föranleda dertill att, der, såsom ofta i landsorten

vore förhållandet, någon i dylika förrättningar förfaren qvinna

ej funnes att tillgå, undersökningen ej blefve med erforderlig omsorg

och noggrannhet utförd, hemstälde Justitieråden östergren, Wedberg och

Glimstedt, att berörda föreskrift måtte så modifieras, att ej ändamålet

med förrättningen löpte fara att förfelas.

Bih. till Piksd. Prof. 1886. 1 Samt. 1 Afd. 5 Häft.

Ö

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

29 §.

Justitieråden Huss, Östergren, Wedberg och Glimstedt anförde:

Vid en sträng tillämpning af denna §, sådan den i förslaget lyder,

skulle följa, att de deri meddelade föreskrifter om försegling skulle

gälla äfven i det fall, att ifrågavarande hus- eller kroppsransakan verkstäldes

af sådan myndighet, som enligt nästföregående § sjelf vore behörig

att öppna och undersöka förseglade enskilda handlingar; men

som detta ej kunde vara förslagets mening, hemstäldes, att ordalagen

i §:n måtte förändras.

31 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Glimstedt anförde:

Uå det ej torde böra åläggas den myndighet, som hos post- eller telegrafanstalt

tagit en handling i förvar, att uppsöka eu möjligen å aflägsen

ort vistande adressat för att åt honom öfverlemna handlingen,

hemställes om den förändring i förevarande §, att handling, som å sådan

anstalt anhållits, skall, då den ej vidare är af nöden, dit återställas.

32 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren, Wedberg och Glimstedt

yttrade: Utan afseende på eganderätt, torde väl i förevarande fall

rättigheten att återfå det tillvaratagna godset böra tillkomma den, som

hade godset i besittning, då detsamma togs i förvar.

3 KAP.

2 §■

Justitierådet Huss hemstälde att uttrycket »skall han tagas» måtte

utbytas mot orden »må han tagas».

3 §•

Justitieråden Östergren och Wedberg anmärkte, att senare stycket

af denna § borde ega tillämplighet på hvarje så (kvalificerad person,

opaginerad Kontrollera mot PDF

85

Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 5.

som i lista stycket af samma § nppgifvits, hvadan begynnelseorden i

senare stycket »misstankes någon, som icke har stadigt hemvist inom

riket» borde utbytas mot orden »misstankes sådan person».

Derjemte hemstälde bemälde Justitieråd äfvensom Justitierådet

Huss att, i öfverensstämmelse med hvad vid 2 kap. 10 § föreslagits,

orden »men dock i lag belagdt med fängelse» måtte utbytas mot orden

»men hvarå dock fängelse enligt lag kan följa».

4 §•

Justitierådet Glimstedt yttrade: Fall kunna inträffa då reseförbud

kan vara för den misstänkte svårare än häktning; och torde derföre

reseförbud ej böra få användas mot den, som förklarar sig hellre vilja

träda i häkte.

Högsta Domstolens öfrige ledamöter hemstälde, att bestämmelsen

om den påföljd, som reseförbuds öfverträdande medförde, måtte erhålla

sådan plats, att det blefve tydligt att den skulle gälla äfven det förbud,

som meddelades enligt andra stycket af denna §.

5 §•

Då de personer, å hvilka denna § företrädesvis komme att vinna

tillämpning, ofta saknade visst hemvist, ansågo Justitieråden von Hofsten,

Huss, Östergren och Wedberg det i motsvarande stadgande af promulgationslagen

begagnade ordet »hemort» ega företräde.

7 §-

Justitieråden Östergren och Glimstedt anförde: Då häktning eller

reseförbud, som här afses, har till syfte att ställa den misstänkte under

åtal, men detta syftemål skulle kunna förfelas i de fall, der det icke ankommer

på offentlig myndighet att anställa åtal, torde den här omförmälda

befogenhet att förordna om häktning eller reseförbud böra inskränkas

så att den ej må ega rum i afseende å andra brott än dem, som äro

underkastade allmänt åtal.

Jemväl synes befogenhet i detta afseende icke böra under nuvarande

förhållanden utsträckas till sådana åklagare, som icke tillhöra

polismyndigheten.

9 §•

Då den i denna § stadgade ovilkorliga skyldighet för myndighet,

hos hvilken anmälan om någons gripande blifvit gjord, att inom 24

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o• 5.

timmar derefter anställa förhör med den gripne kunde under vissa förhållanden,

såsom då den gripne förvarades å ett från myndighetens

vistelseort aflägset ställe, befinnas omöjlig att fullgöra, samt omständigheterna

dessutom kunde vara sådana att något förhör med den gripne

icke oundgängligen erfordrades för bedömande af häktningens befogenhet,

ansågo Justitieråden Huss, Östergren, Wedberg och Glhnstedt att

myndighetens pligt i ifrågavarande fall ej borde omständligare regleras,

än att förordnande om den gripnes häktande eller lösgifvande skulle

meddelas så snart sådant kunde ske.

13 §.

Med åberopande af anmärkningen vid 9 § erinrade Justitieråden

Huss1 Östergren, W edberg och Glimstedt, att orden »förhör enligt 9 §

anställas» borde utbytas mot orden »förordnande om den gripnes häktande

eller lösgifvande enligt 9 § meddelas».

20 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Glimstedt yttrade:

Det före ransakningen meddelade reseförbudet är, enligt 4 §, ej gällande

längre, än till dess den tilltalade vid domstolen sjelf svarat, och

har således i och med svaromålets afgifvande förfallit. Den Rätten

enligt förevarande § tillkommande pröfning i fråga om reseförbud torde

således böra afse huruvida sådant förbud bör ytterligare meddelas eller

icke, och sådan pröfning lärer ej utan oegentlighet kunna betecknas

såsom afseende huruvida »reseförbudet» (hvilket ju då pröfningen meddelas

redan förfallit) må »fortfara eller upphöra».

Då vidare, enligt 4 §, det synes kunna ankomma på den, som

reseförbudet meddelat, att suspendera eller modifiera detsamma, synes

det icke vara utan vigt att hafva den frågan klar, huruvida ett befintligt

reseförbud må anses vara meddeladt af den ena eller andra myndigheten.

_ Ehuru derom icke något sägs i förslaget, torde af bestämmelsen

i öfrigt kunna slutas, att reseförbud, som under ransakningens gång

meddelas, skall omfatta tiden till nästa ransakningstillfälle; men i afseende

å reseförbud, som kan böra meddelas i ett slutligt sakfällande

utslag, lemnar förslaget icke ledning till utsättande af någon terminus

ad quem.

Justitieråden Svedelius och Wedberg anmärkte, vid jemförelse af

denna § med 25 § i förevarande kapitel, att oaktadt det i förslaget

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

blifvit Rätten ålagdt att i mål angående brott, hvarför någon vore underkastad

reseförbud, vid hvarje rättegångstillfälle pröfva huruvida reseförbudet

borde fortfara eller upphöra, det dock i förslaget icke vore

antydt, om och huru länge reseförbud finge fortfara i det fall, att den,

som reseförbudet gälde, blifvit af Rätten sakfäld; och ansågo Justitieråden

att reseförbud alltid torde upphöra då slutligt utslag meddelades,

i sammanhang hvarmed det finge ankomma på Rättens pröfning,

huruvida reseförbudet borde efterträdas af häktning.

22 och 23 §§.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo

att samma skyndsamhet i afseende å ransakningens börjande och bringande

till slut, som i förevarande kapitels 18 och 19 §§ vore föreskrifven

beträffande häktad, borde iakttagas jemväl i fråga om den,

som underkastats reseförbud. Med undantag för de säkerligen icke

talrika fall, då reseförbud meddelades utländsk man på misstanke om

brott, som i lag vore belagdt endast med böter, skulle reseförbud i öfrigt

enligt förslaget meddelas allenast då häktning eljest skolat ske;

och enär den, som underkastats reseförbud, icke såsom den, hvilken

vore häktad, underhölles på det allmännas bekostnad, kunde reseförbud

under vissa förhållanden komma att medföra ett svårare personligt

lidande, än häktning skulle förorsakat.

24 §.

Enär den i denna § åt den häktade inrymda rätt att i visst afseende

få åtnjuta biträde af uppgifna myndigheter kunde af den häktade

missbrukas till att onödigtvis bereda både myndigheterna sjelfve och

enskilda personer olägenhet, och förslaget icke anvisade något medel

till förekommande af sådant missbruk, samt den häktade dessutom, då

han underginge ransakning, egde hos Rätten uppgifva den bevisning,

han åberopade, hemstälde Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren

att ifrågavarande § måtte utgå.

I afseende å den allmän åklagare här ålagda skyldighet gjorde

Justitierådet Wedberg enahanda anmärkning som vid 5 § i 2 kap.

33 §.

Justitieråden Huss, Östergren, Wedberg och Glimstedt ansågo att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

anledning till det stadgande, som föreslagits i sista punkten af denna

§, ännu icke förefunnes.

Beträffande den föreslagna lagens rubrik hemstälde Justitieråden

fluss, Östergren och Wedberg om icke den omsägning, som lågé i orden:

»Lag angående vissa bestämmelser om», kunde undvikas t. ex. genom

användande af uttrycket: »Lag angående vissa delar af».

I afseende å redaktionen anmärkte Justitieråden östergren och

Glimstedt

vid 1 kap. 1 §.

Vid jemförelse med 19 § 2 mom. i Kongl. förordningen den 16

Februari .1864, finnes hurusom de der i 2:dra punkten förekommande

orden »då ege» blifvit här utbytte med ordet »eger». Sådan förändring,

hvarigenom sjelfva lagbudets imperativa form och dess bestämdt markerade

plats i förhållande till försatsen gått förlorad, synes ingalunda

innefatta någon förbättring.

Likartad anmärkning kan göras emot en mängd andra §§ i lagförslaget,

under det åter i många andra §§ den imperativa formen blifvit

bibehållen;

samt Justitierådet Glimstedt

vid 1 kap. 5 §.

Senare stycket innehåller två stadganden, afsedda att till hvarandra

stå i förhållande af regel till undantag. Likväl äro dessa stadganden

afiattade i två särskilda punkter, utan att den punkt, som innehåller

regeln, innefattar någon antydan om det kommande undantaget.

Sådant redaktionssätt kan lätteligen vid lagtillämpning någon gångleda

til] förbiseende af undantaget.

Enahanda anmärkning kan göras i afseende å redaktionen af 3

kap. 16, 18, 25 och 33 §§.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

39

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

slott Fredagen den 22 Januari 1886,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve

ElTREN,SVÄRD,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Riciiert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Justitieråden: von Hofsten,

Glimstedt.

Departementschefen Statsrådet von Steyern föredrog Nya Lagberedningens

förslag till Lag angående vissa bestämmelser om rättegången

i brottmål, jemte Högsta Domstolens deröfver afgifna utlåtande.

Departementschefen anförde vidare i underdånighet angående

förslagets:

1 Kap.

Vid 2 § andra stycket, som innehåller hänvisning till hvad i en del

ekonomiska författningar finnes särskildt stadgadt om åtalsrätt i fråga

om vissa öfverträdelse!'', är af Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärkt,

att detta stycke vore öfverflödigt och förty borde utgå.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

En dylik hänvisning torde dock ej kunna anses olämplig i en

lag, som liar till ändamål att reglera de förhållanden, som bestämma

rätt och pligt att åtala lagöfverträdelser i allmänhet. Den föreslagna

hänvisningen torde ock försvara sin plats i lagen lika väl som de likartade,

i II kap. 33 § och III kap. 34 § upptagna hänvisningar, mot

livilka någon anmärkning ej blifvit inom Högsta Domstolen framstäld.

Då dess uteslutande sålunda till äfventyrs kunde föranleda missuppfattning

af lagens mening i förevarande fall, synes stadgandet böra bibehållas

med den förändring allenast, att, till undanrödjande af den utaf

en ledamot i Högsta Domstolen anmärkta oegentligheten i redaktionen,

orden »för en hvar» utelemnas.

5 § innehåller i första stycket föreskrift att, då målsegande talar å

brott, som hör under allmänt åtal, skall åklagaren om sådan talans

anställande underrättas, innan målet till handläggning företages. I

afseende härå har inom Högsta Domstolen anmärkts, att en så lydande

föreskrift icke innefattade hinder deremot att den af målseganden väckta

talan, sedan allmän åklagare derom erhållit underrättelse, afdömes innan

det ens varit honom möjligt att inställa sig i målet. Till förekommande

af en sådan tydning bör stadgandet erhålla eu något förändrad

lydelse.

Det har vidare anmärkts att underlåtenhet att iakttaga föreskriften

om allmän åklagares underrättande icke borde medföra strängare påföljd

än ändamålet kräfde, men att innehållet af ifrågavarande § kunde

tydas så, att Rätten, innan föreskriften blifvit fullgjord, vore förhindrad

att företaga målet till handläggning och följaktligen måste, om vittnen

på kallelse infunnit sig, låta dem gå bort ohörda. En sådan tydning

af förslaget är utan tvifvel den rigtiga, men jag har ej kunnat af hvad

i Högsta Domstolen anförts öfvertyga mig om stadgandets olämplighet.

År åklagaren icke tillstädes, och företages målet, innan han blifvit

derom underrättad, lära utan tvifvel fall kunna förekomma, då verkligolägenhet

uppstode derigenom, att åberopad utredning förebringades

och målet utagerades, så att endast afdömandet återstode, då åklagaren

derom erhölle underrättelse. För sin talans rätta utförande kunde han

finna nödigt begära de afbörda vittnenas hörande å nyo; och den

ökade kostnad samt tidsutdrägt, som härigenom förorsakades, synes

fullt motväga den påpekade olägenheten deraf att vittnen, som inkallats

innan åklagaren, enligt lagens föreskrift, fått underrättelse om

åtalet, lemnats ohörda till dess berörda föreskrift blifvit fullgjord.

Beträffande andra stycket af 5 § — hvithet innehåller dels att åtal

å embetsbref, som tillhör Konungens eller Hofrätts omedelbara upptagande,

ej må väckas af annan än den, som på embetes vägnar är dertill

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition. N:o 5.

behörig, och dels att, då på angifvelse af målsegande om sådant brott

åtal icke följt, men ansvar å honom påstås för angifvelsen, målseganden

dock eger sjelf väcka åtal å embetsbrottet — har Högsta Domstolen

anmärkt: att något undantag från den i stycket först angifna på fullt

rigtiga grunder hvilande regeln ej utan tvingande skäl borde ega rum;

att, derest den för obefogad angifvelse åtalade målseganden betoges

möjlighet att bevisa angifvelsens sanning, han icke vore i sämre ställning

än en hvar annan, som åtalas för falsk angifvelse eller beskyllning

för brott, hvarå han ej eger målsegandetalan; att i allt fall utsigten

vore ringa att angifvelse, som ej lyckats vinna afseende hos

Advokatfiskalen, Justitiekansleren eller Justitieombudsmannen, skulle

vid domstol vinna framgång; samt att angifvaren kunde missbruka den

ifrågasatta rättigheten genom att i angifvelseskriften så utmana den

angifne, att denne funnit sig nödsakad att väcka rekonventionstalan,

hvaraf blefve en följd, att den åsyftade regeln kunde varda upphäfd

just i de fall, för hvilka den vore afsedd, nemligen till skydd mot

obefogade åtal.

Till en början torde härvid böra erinras, att den bestämmelse,

enligt hvilken målsegande ej får åtala vissa embetsbrott, sjelf utgör

ett undantag från den allmänna regel, att en hvar eger befogenhet

att åtala hvarje lagstridig handling, hvarigenom hans rätt blifvit kränkt,

och att följaktligen det såsom undantag från berörda bestämmelse anmärkta

stadgandet i sjelfva verket blott innebär en återgång i visst

fall till den allmänna regeln om målsegandens rätt och befogenhet.

Obilligheten deraf att målsegande, som blefve åtalad för obefogad angifvelse

mot embetsman, ej finge bevisa angifvelsens sanning äfven

om han dåmera egde de bästa medel dertill, synes svårligen kunna

förnekas. Sammanställningen mellan honom och hvarje annan angifvare,

som ej eger »målsegandetalan)), synes i detta fall desto mindre

öfvertygande, som angifvare verkligen eger målsegandetalan, så snart

den angifna förbrytelsen blifvit mot honom begången. Då i fråga om

embetsbrott målsegande ej tillätes att till försvar mot en rekonventionstalan,

hvilken leder till hans fällande till ansvar, väcka åtal å det af

honom angifna brottet, befirmer han sig följaktligen i sämre ställning

än hvarje annan angifvare, som tillika är målsegande. Men det särskilda

skydd mot obefogade åtal, som skäligen må beredas innehafvare

af vissa embeten, torde ej böra utsträckas utöfver hvad en billig hänsyn

till andras rätt medgifver. De af Högsta Domstolen befarade menliga

följderna af de missbruk, hvartill stadgandet kunde gifva anledning,

torde ej vara af svårare eller egendomligare beskaffenhet, än att

lagens allmänna bestämmelser om straff å den, som falskeligen åtalar

Bill. till Riksd. Prot. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 5 Häft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 5.

annan för brott, må äfven i nu afsedda fall anses såsom tillfyllestgörande

medel mot dylika missbruk. I betraktande häraf synes senare

stycket af 5 § böra lemnas oförändradt. *

9 § innehåller föreskrifter derom, att nedlagdt åtal, som ej fullföljes

af dertill behörig person, skall afskrifvas såsom förfallet; att

sådant dock ej utgör hinder för nytt åtals anställande; samt att, der

straff förfaller efter viss tid, må vid bestämmande af den dag, från

hvilken sådan tid skall räknas, afseende icke fästas å det afskrida

åtalet.

I motiven till Nya Lagberedningens förslag hafva angifvits de

skäl, som härutinnan föranledt afvikelse från principbetänkandet, hvars

motsvarande bestämmelser gingo derpå ut, att, der åtal, som handlagts

vid domstol, blifvit af allmänna åklagaren nedlagdt, domstolen

skulle ega att, om den funne skäl dertill, anmäla förhållandet hos åklagarens

närmaste förman, som hade att inom lagbestämd kort tid gifva

tillkänna, om han ville fullfölja åtalet; att, der domstolen icke funnit

skäl till sådan anmälan, eller der åtalet icke blifvit fullföljdt vare sig

af åklagarens förman eller af målseganden, det skulle såsom förfallet

afskrifvas; samt att i sådant fall den tilltalade skulle för framtiden

vara fri från åtal för samma brott, derest ej inom viss tid åtalet blefve

af behörig person anhängiggjordt och fullföljdt.

Inom Högsta Domstolen hafva två ledamöter ansett den i principbetänkandet

föreslagna lösning af denna fråga vara att föredraga, såsom

fullt tillfredsställande och tillämplig äfven under nuvarande förhållanden.

Häremot möta emellertid allvarliga betänkligheter. Principbetänkandet

förutsätter en ny organisation af åklagareväsendet med

särskilde Överåklagare i länen. Om införandet af en dylik organisation

är nu ej fråga. Den af nämnde två ledamöter i Högsta Domstolen

anvisade utvägen att under nuvarande förhållanden åt Konungens Befallningshafvande

eller Justitiekansleren öfverlemna frågor om fullföljande

af åtal i nu åsyftade fall, då dessa myndigheters åtgärd eller

pröfning skulle påkallas af domstol, vore tvifvels utan mindre tjenlig

och föga förenlig med grunderna för gällande rättegångsordning.

Vid sådant förhållande lärer ej heller införande af en ny och särskild

preskriptionstid för åtalsrätten, på sätt i principbetänkandet åsyftas,

nu böra ifrågakomma. Den tilltalades rätt i detta hänseende synes

vara tillräckligt tillgodosedd genom det i förslaget intagna stadgande,

enligt hvilket åtal, som blifvit nedlagdt, icke verkar något afbrott eller

rubbning i fråga om den tid, efter hvilken straff för vissa brott, som

lemnas utan åtal, förfaller. Vid de anmärkta menliga verkningarne af

upprepade åtal för samma brott torde ej heller böra fästas någon öfver
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

vägande betydelse, då i betraktande tagas dels gällande föreskrifter

rörande rättegångs missbruk och ersättning för rättegångskostnad och

dels'' den åtalades befogenhet att väcka rekonventionstalan för falsk

angifvelse. På dessa grunder synas de framstälda anmärkningarne ej

böra föranleda ändring af hvad i 9 § blifvit föreslaget.

Under det att i 10 § föreslagits ett stadgande derom att, då åtal

är afdömdt genom laga kraft egande beslut, utan att målsegandes rätt

till skadestånd blifvit pröfvad, står det målseganden fritt att derom

föra särskild talan, hafva Högsta Domstolens ledamöter ansett rättigheten

för målsegande att föra särskild skadeståndstalan böra inskränkas

till det fall, då han ej varit i åtalet hörd. Då det i praktiskt afseende

otvifvelaktigt är eu fördel, att målsegandens skadeståndstalan,

så vidt ske kan, åtföljer åtalet, och då den målsegande, som varder

under åtalet hörd, torde kunna anses pligtig att vid förlust af vidare

talan, innan åtalet blifver afdömdt, väcka det anspråk på skadestånd,

hvartill han kan anse sig ega befogenhet, utan att derigenom någon

obehörig inskränkning i rätten till skadeståndstalan blifver införd, synes

andra punkten af 10 §:s första stycke kunna erhålla en med Högsta

Domstolens åsigt öfverensstämmande lydelse.

I sammanhang härmed hafva Högsta Domstolens ledamöter yttrat,

att skadeståndstalan, som af målsegande blifvit förd utan sammanhang

med ansvarstalan, sedermera bör utesluta målseganden från rätt tilj

ansvarstalan eller rätt att enligt 3 § hos allmän åklagare påkalla åtal.

De fall, då ett i lagen intaget förbud i detta syfte komme i

i tillämpning, skulle tvifvels utan blifva ganska sällsynta, då olägenheten

för målseganden sjelf af ett sådant åtskiljande af skadeståndsoch

ansvarstalan ligger för öppen dag. Men häraf följer icke att ett

dylikt förbud bör i lagen intagas. Detta skulle innebära stadfästelse

af en ny grund för åtalsrättens upphörande och deraf beroende strafffrihet

åtminstone för de brott, som endast af målsegande eller på

dess angifvelse få åtalas. Någon följ dugtighet stode dock ej härvid

att vinna, enär stadgandet, i hvad det anginge målsegandens rätt att

hos åklagaren påkalla åtal, skulle afse allenast brott af sistnämnda beskaffenhet,

men deremot ej utsträckas till brott, som höra under allmänt

åtal och om hvilka enligt 2 § en hvar eger att hos åklagaren

göra angifvelse. Något tillägg till förslaget i omförmälda syfte torde

derför icke böra göras.

I afseende å den i 13 § intagna föreskrift att, då åtal blifvit

genom laga kraft egande beslut afdömdt, skall, äfven om målseganden

ej varit i målet hörd, beslutet i hvad det innefattar pröfning af brottets

verklighet och den tilltalades skuld ega bindande verkan i fråga

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

om målsegandens rätt till skadestånd, hafva fyra bland Högsta Domstolens

ledamöter funnit det vara särdeles betänkligt att ovilkorligen

åt pröfningen i åtalet tillerkänna bindande verkan i fråga om målsegandens

rätt till skadestånd.

Enligt 6 § står det rnålseganden öppet att, då allmän åklagare

väckt åtal, deri föra talan och förebringa bevisning, och skall förty

underrättelsen om åtalet meddelas rnålseganden, der han är känd och

synnerligt hinder derför ej möter. I de allra flesta bland de fall,

hvarom nu är fråga, beror det alltså på rnålseganden sjelf''att bevaka

sin rätt och talan, och endast i de säkerligen sällsynta fall, då målseganden

icke kunnat varda hörd i det af åklagaren anhängiggjorda

målet, skulle således anledning till någon betänklighet mot ifrågavarande

§ förefinnas. Vida mer betänkligt synes dock vara, att sedan

»brottets verklighet och den tilltalades skuld» en gång blifvit pröfvad

genom beslut, som vunnit laga kraft, medgifva det frågan härom å nyo

upptoges, för att göras till föremål för ny, med särskilda kostnader

förbunden ransakning och en till äfventyrs förändrad pröfning. Ett

sådant medgifvande stode ej i öfverensstämmelse med i öfrigt antagna

grunder för behandling af åtal och skadeståndstalan; och det vore ej

heller förenligt vare sig med ett tillbörligt afseende på den tilltalades

rätt eller med målsegandens intresse i de flesta fall.

Med anledning af de vid 14 § af Högsta Domstolen framstälda

anmärkningar, torde bestämmelsen derom, att vissa stadganden i afseende

å skadestånd ock skulle ega tillämpning i fråga om de i denna

paragraf nämnda rättspåföljder, kunna, såsom icke varande behöflig i

förevarande lagförslag, derur utgå.

2 Kap.

Fyra af Högsta Domstolens ledamöter hafva hemstält, att 2

kapitlet icke måtte antagas utan en omarbetning, hvarigenom den

dubbla befogenheten hos åklagaren och polismyndigheten att leda den

förberedande undersökningen om brott samt möjligheten af kollision

mellan desse myndigheter blefve förebyggd. De skål, som härför blifvit

anförda, äro hufvudsakligen följande.

Enligt gällande lagstiftning vore det polismyndigheten, som hade

befogenhet och pligt att upptäcka brott, efterspana den brottslige och

hålla härför erforderliga undersökningar och förhör. I de flesta fall

vore den, som verkstälde efterspaningar och hölle polisförhör, tillika

allmän åklagare; men det funnes polismyndigheter, som icke egde att

vid domstol tala å brott, som de uppdagat, likasom det gåfves allmänna

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

åklagare, hvilka icke vore behöriga att leda den förberedande undersökningen

om brott. De göromål, som tillkomme polismyndigheterna, vore

mellan dem genom instruktioner fördelade, så att det för hvarje ort

alltid funnes en polismyndighet, som vore pligtig att, då brott blifvit

begånget, vidtaga de förberedande åtgärderna för brottslingens befordrande

till straff. Enligt förslaget åter skulle allmänna åklagaren

få befogenhet och åliggande att vid sidan af polismyndigheten hålla

den förberedande brottmålsundersökningen. På de orter, der polismyndigheten

och åklagarekallet icke vore hos en person förenade, skulle

minst två personer hafva rätt och pligt att hvar för sig syssla med

samma ärende. Följderna häraf vore uppenbara. Då skyldigheten att

söka uppdaga ett brott och att efterspana brottslingen komme att

hvila å flera, kunde det lättligen hända, att den ene afbidade den

andres initiativ. Åklagaren kunde vänta, att polismyndigheten skulle

taga spaningarne om hand, under det att polismyndigheten tryggade

sig vid att åklagaren skulle handla, genom hvilket allt spaningarne

skulle försinkas och förlamas; ännu oftare torde det inträffa, att polismannen

och åklagaren, hvilka begge vore af lagen anbefalda och således

måste finna sig af tjenstepligt manade att omhändertaga den

förberedande undersökningen, hvar för sig verkstälde efterspaningar,

och om dessa spaningar leddes efter olika metod, skulle derigenom

hända, att den ene komme att motarbeta den andre. Äfven andra

kollisioner kunde lätteligen uppstå; och genom dubbla undersökningar

och förhör blefve dessutom den allmänhet, som hade att lemna upplysningar,

öfver höfvan betungad med besvär och kostnader. Slutligen

skulle, om bemödandena att upptäcka brott eller att ertappa den

brottslige ej kröntes med framgång, den ene förrättningsmannen sannolikt

söka vältra skulden derför på den andre.

Härjemte har af dessa ledamöter blifvit anmärkt att det i 2 §

intagna stadgande om skyldighet för allmän åklagare att ställa sig till

efterrättelse honom af förman gifna föreskrifter skulle stå temligen

omotiveradt i det föreliggande förslaget, då detta icke i likhet med

principbetänkandet upptoge öfveråklagarekallet och icke heller antydde,

hvilken förman som åsyftades.

Hvad sålunda blifvit anmärkt mot grundsatsen att uppdraga

jemväl åt åklagaren befogenhet och pligt att efterspana den brottslige

och hålla härför erforderliga undersökningar och förhör, synes dock

icke ådagalägga denna grundsats dugtighet. Att det är principielt

rigtigt, att den, hvilken såsom åklagare skall i målet föra talan, eger

befogenhet att leda en förberedande undersökning, torde svårligen

kunna bestridas, och de antydda praktiska olägenheterna deraf att

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

åklagarne skulle erhålla rättighet att vid sidan af polismyndigheterna

hålla förberedande brottmålsundersökningar synas så mycket mindre

komma att i verkligheten uppstå, som i förslaget finnes ett uttryckligt

stadgande derom, att vid efterforskning af brott allmän åklagare skall

ställa sig till efterrättelse honom af förman gifna föreskrifter. Då nu,

der behof förefinnes, det lärer kunna — på sätt i instruktionen fölpolismästaren

i Stockholm redan skett — i administrativ väg föreskrifvas

att polismästare eller annan polisembetsman skall utöfva chefskapet

jemväl öfver åklagare, inses lätteligen att genom sådana föreskrifter

hvarje anledning till kollision emellan åklagare och polismyndighet

vid deras verksamhet i och för den förberedande undersökningen

skall kunna förebyggas, så att de nya föreskrifterna, långt

ifrån att göra väsentliga rubbningar i nu bestående anordningar,

endast skola utgöra eu utveckling och ett fullständigande af hittills

gällande bestämmelser i ämnet.

Redan enligt gällande lagstiftning ega så väl kronofogdarne som

länsmännen befogenhet att verkställa polisförhör i brottmål, och de

förras förmanskap har visat sig fullt tillräckligt att förhindra uppkomsten

af någon kollision emellan de enes och de andres verksamhet.

Erfarenheten från främmande länder, hvarest befogenhet för särskilda

myndigheter att verkställa förundersökning i brottmål finnes införd,

vederlägger ock fullständigt påståendet att praktiska olägenheter

skulle uppkomma af den dubbla befogenheten hos åklagaren och polismyndigheten.

Den moderna straffprocessen medgifver nemligen städse

befogenhet för åklagare att sjelfständigt vidtaga åtgärder i och för

undersökningen, och flerstädes gifves det jemväl en särskild domare

— undersökningsdomaren — hvilken leder förundersökningen i dess

senare stadier. Det torde knappast behöfva nämnas att öfver allt förefinnes

vid sidan häraf eu polismyndighet, hvars befogenhet och sjelfständighet

icke äro ringare än polismyndighetens härstädes. Sådant

oaktadt hafva ingenstädes ofvan anförda svårigheter yppats, och att i

förevarande hänseende någon särdeles olikhet emellan främmande länder

och vårt land skulle förefinnas, synes icke med någon sannolikhet

kunna påstås.

På grund af hvad sålunda blifvit erinradt synes giltigt skäl saknas

att omarbeta förslagets 2 kapitel i den rigtning, som inom Högsta

Domstolen blifvit ifrågasatt.

Då, på sätt redan blifvit anfördt., den i 2 § införda bestämmelsen

om skyldighet för åklagare att vid efterforskning af brott ställa sig

till efterrättelse honom af förman gifna föreskrifter kan vara af nöden

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o o.

för att förekomma det vid efterforskningen olika metoder komma att

användas af åklagare och polismyndighet, ligger häri ett tillräckligt

motiv för bibehållande af ifrågavarande bestämmelse. Någon olägenhet,

deraf, att, med hänsyn till skiljaktigheten i förhållandena å särskilda

orter, endast genom administrativa författningar bestämmes, hvilken

myndighet eller tjensteman i hvarje särskildt fall är att anse såsom

åklagarens förman, synes icke kunna uppkomma.

Två af Högsta Domstolens ledamöter hafva ansett skyldighet att

inställa sig vid sådant förhör, som i 10 § afses, böra inskränkas till

de fall, då enligt lag straffarbete kunde följa å brottet. Men då, på

sätt i motiven till förslaget finnes anfördt, man hos de myndigheter

och tjenstemän, åt hvilka den vidsträcktare befogenheten att anställa

förhör skulle blifva anförtrodd, kan förvänta sådan urskiljning, att den

må anses innebära tillräcklig säkerhet mot missbruk af denna befogenhet,

och då det icke lärer kunna bestridas att för uppnående af förundersökningens

ändamål anställande af förhör mången gång kräfves,

synes någon inskränkning i den omfattning, hvaruti anställandet af

polisförhör blifvit i förslaget medgifvet, icke lämpligen kunna ega rum.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt

synes så väl i denna § som å öfriga ställen, der det i förslaget förekommer,

uttrycket »brott, som är i lag belagdt med straffarbete» kunna

utbytas mot de i förordningen om nya strafflagens införande den 16

Februari 1864 använda orden »brott, hvarå straffarbete enligt lag kan

följa».

Vid 15 § hafva två ledamöter inom Högsta Domstolen ansett

principbetänkandets stadgande, att protokoll borde föras öfver förhör

vid förundersökningar, vara väl grundadt, enär blotta minnesanteckningar,

som väl näppeligen kunde ega synnerligt vitsord, blefve af

ringa värde vid undersökningen inför domstol.

Då emellertid ändamålet med de skriftliga anteckningar, hvilka

göras under förundersökningen, endast är att dessa skulle tjena till

ledning för den efterföljande hufvudförhandlingen, men icke utgöra ett

skriftligt bevis, som under denna förhandling åberopas, synes den nu

föreslagna formen för dessa anteckningar ega tillräckligt vitsord, och en

föreskrift om skyldighet att vid dylika förhör föra fullständigt protokoll

förorsaka dröjsmål och omständlighet utan motsvarande gagn.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen blifvit erinradt

äro ändringar i lydelsen af 4, 17, 19, 25, 29, 31 och 32 §§ i detta

kapitel vidtagna.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

3 Kap.

Inom Högsta Domstolen har blifvit anmärkt, att senare stycket

i 3 § borde eg a tillämplighet på hvarje så qvalificerad person, som i

första stycket uppgifvits, hvadan begynnelseorden i senare stycket

borde utbytas mot orden »Misstänkes sådan person».

Det ifrågavarande stadgandet har redigerats i öfverensstämmelse

med gällande lag — förordningen den 1 Mars 1878. Då denna förordnings

tolkning och tillämpning, så vidt kändt är, icke gifvit anledning

till tvekan eller svårighet, synes någon ändring i stadgandets

lydelse ej vara påkallad.

I öfverensstämmelse med de af Högsta Domstolens fleste ledamöter

gjorda erinringar böra 4, 5, 20 och 25 §§ erhålla en något förtydligad

affattning.

Två ledamöter i Högsta Domstolen hafva vid 7 § anmärkt, att

då häktning och reseförbud, som här afsåges, hade till syfte att ställa

den misstänkte under åtal, men detta syftemål kunde förfelas i de fall,

der det icke ankomme på offentlig myndighet att ställa den misstänkte

under åtal, borde den befogenhet att förordna om häktning och reseförbud,

som enligt denna paragraf skulle tillkomma polismyndigheter

och allmänna åklagare, inskränkas och ej eg a rum i afseende å andra

brott än dem, som voro underkastade allmänt åtal. Någon dylik inskränkning

i polismyndigheters och allmänna åklagares befogenhet att

häkta den, som misstänktes för ett under allmänt åtal icke hörande

brott, blef emellertid icke af någon ifrågasatt i det af Högsta Domstolen

den 11 December 1877 afgifrxa yttrande öfver förslag till förordning

angående förändrad lydelse af 6:te punkten i 19 § af förordningen om

nya strafflagens införande. Tvärtom yttrades vid detta tillfälle inom

Högsta Domstolen, att någon betänklighet mot förslagets antagande

ej borde möta deraf att enligt detsamma antalet af de under allmänt

åtal icke hörande förbrytelser, för hvilka den misstänkte finge sättas

i häkte, komme att i icke obetydlig mån ökas. Vid detta förhållande

och då åtgärden väl bör kunna vidtagas i de fall, der målseganden påkallar

åtal, synes någon betänklighet icke böra möta att i förevarande

förslag utan förändring upptaga de i nämnda punkt förekommande

bestämmelser.

Vid denna paragraf har ock blifvit anmärkt, att befogenhet att

förordna om häktning och reseförbud ej borde under nuvarande förhållanden

utsträckas till sådana åklagare, som ej tillhörde polismyndigheten.

Denna befogenhet är dock en nödvändig följd af deras be
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5. 49

Rörighet att förrätta den förberedande undersökningen, och någon fara

eller olägenhet torde icke kunna vållas deraf att dylik befogenhet tilllägges

äfven dessa åklagare, som i erfarenhet, kunskaper och pålitlighet

ingalunda äro underlägsna de allmänna åklagare, som tillhöra polismyndigheten.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt

vid 9 § synes skyldigheten att inom 24 timmar anställa förhör med

den häktade kunna inskränkas till de fall, der beslut om hans lösgifvande

ej kan inom samma tid meddelas. Häraf föranledes en ändring1

jemväl i 13 §.

Enär lagförslaget förutsatte, att reseförbud i allmänhet finge

meddelas endast i de fall, der häktning eljest skolat ske, samt reseförbud

dessutom ansågs kunna under vissa förhållanden komma att,

medföra ett svårare personligt lidande än häktning, hvarmed följde

rätt att underhållas på allmän bekostnad, har inom Högsta Domstolen

påyrkats, att i lagförslaget måtte inrymmas ett stadgande af innehåll

att ransakning med den, som fått reseförbud sig meddeladt, skulle

börjas och fortsättas lika skyndsamt som ransakning med häktad.

Det lidande, som reseförbud kan komma att medföra, torde dock

i regeln icke vara jemförligt med det, som förorsakas genom häktning.

Man synes mot det föreslagna stadgandet kunna med skäl erinra, att

detsamma, derest förslagets 18 och 19 §§ godkännas, skulle alltför

mycket splittra domstolarnes redan förut strängt anlitade tid och

arbetskraft, helst reseförbud kunde komma att meddelas äfven i sådana

fall, der omständigheterna enligt äldre lag väl berättigat men ej ovilkorligen

påkallat häktning.

Att den häktade skulle till olägenhet för myndigheter och enskilda

personer kunna missbruka den honom enligt förslaget tillkommande

rättighet att anlita allmän åklagare eller häktets föreståndare

om nödigt biträde i det afseende, som här är i fråga, torde ej behöfva

befaras, då det ju alltid ankommer på åklagaren eller föreståndaren

att afslå den häktades begäran om sådant biträde, som pröfvas icke

vara nödigt, hvadan förslagets bestämmelser i förevarande afseende

synas böra bibehållas oförändrade.

Då enligt gällande lag häktad i allmänhet ej eger att begagna

fullmäktig, utan endast biträde i rättegången, samt ovilkorlig rättighet

för honom att i enrum tala med den, som i sin egenskap af målsman

eller eljest fatt lof att lemna honom sådant biträde, möjligen skulle

kunna missbrukas till störande af ordningen inom häktet eller till försvårande

af sanningens uppdagande i ransakningen, men dylikt eller

Bill. till Iliksä. Prof. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 5 Käft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 5.

annat, missbruk ej gerna kan uppkomma derigenom att den häktade,

medgifves att mellan fyra ögon samtala med prest eller läkare, som

är anstäld vid häktet, synes sista punkten i 33 §, i anledning af hvad

deremot blifvit erinradt, böra erhålla en förändrad lydelse.

För den händelse så qvalificerade offentliga sakförare, som i principbetänkandet

omförmälas, komma att antagas, torde någon betänklighet

ej möta att åt dem inrymma befogenhet att i enrum tala med sina

klienter.

Mot ändring af lagförslagets rubrik i enlighet med hvad inom

Högsta Domstolen blifvit anmärkt, synes icke något vara att erinra;

och hemställer jag i underdånighet, att i enlighet med det sålunda i

vissa delar ändrade förslaget Eders Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen

aflåta nådig proposition om antagande af en lag angående vissa delar

af rättegången i brottmål.

Justitieråden von Idofsten och Glimstedt åberopade sina vid förslagets

granskning i Högsta Domstolen afgifna yttranden.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter

behagade Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredragande

Departementschefen sålunda hemstält; och

skulle i följd häraf till Riksdagen aflåtas nådig proposition

af innehåll Bil. A. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

C. P. Hagbergli.

STOCKHOLM, ISAAC MAllOUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1886.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.