Sök i Ratio Lex

Med förslag till Lag angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde

1886-01-25 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1886:9, Med förslag till Lag angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 9.

1

N:o 9.

Ank. till Kikad. Kansli den 25 Jan. 1886, kl. 2 e. m.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

Lag angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt

häktade eller dömde; Gifven Stockholms slott den 18

December 1885.

Med åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen

förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, under förutsättning att för ändamålet

erforderliga medel ställas till Kongl. Maj:ts förfogande, jemlikt 87 §

Regeringsformen föreslå Riksdagen att antaga följande

Lag angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt

häktade eller dömde.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §■

Har någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad, och varder

åtal, som mot honom anställes, sedermera nedlagdt eller den tilltalade

i målet frikänd, må för det hinder eller brist i hans näring, som han

genom frihetens förlust lidit, ersättning af allmänna medel tilldelas

Bill. till Riksd. Prot. 1886. 1 Sand. 1 Afd. 7 Käft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 9.

honom eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller oförsörjda barn,

der, på grund af hvad i ransakningen förekommit, befinnes att det

brott, för hvilket han tilltalats, icke blifvit begånget, eller att det föröfvats

af annan än den tilltalade, eller att det eljest icke kan vara af

honom begånget, samt i de två senare fallen anledning icke förefinnes

att den tilltalade varit delaktig i brottet.

Ej må sådan ersättning tilldelas den, som sökt att genom afvikande

eller annorledes undandraga sig ransakning eller att genom undanrödjande

af bevis eller egendom hindra sakens utredning, ej eller

den, som genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller

genom att falskeligen angifva sig sjelf, eller eljest uppsåtligen föranledt,

att åtalet mot honom blifvit anstäldt. eller fullföljdt.

2 §•

Har någon, hvilken blifvit dömd till straffarbete eller fängelse

eller till böter, som förvandlats till frihetsstraff, helt och hållet eller

till någon del undergått straffet, och varder han efter ny ransakning,

som med behörigt tillstånd hållits, frikänd eller dömd till ringare straff,

än han redan utstått, må för det hinder eller brist i hans näring, som

tillskyndats honom genom verkställandet af straffet eller den del deraf,

hvarifrån han sedermera vunnit befrielse, ersättning af allmänna medel

tilldelas honom eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller

oförsörjda barn, der icke den sakfälde genom sanningslös bekännelse

vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angifva sig sjelf eller

eljest uppsåtligen föranledt att han blifvit dömd till det straff, som gått

i verkställighet.

3

Ansökning om ersättning enligt denna lag ställes till Konungen

och skall, för att komma under pröfning, ingifvas till Justitiedepartementet

inom ett år, räknadt i fall, som i 1 § sägs, från den dag, då

domstols beslut, hvarigenom åtalet förklarats nedlagdt eller den tilltalade

blifvit frikänd, vunnit laga kraft, och i fall, hvarom 2 § handlar,

från den dag då laga kraft åkommit det utslag, hvarigenom den tilltalade

blifvit frikänd eller dömd till ringare straff, än han redan utstått.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:(s Nåd. Proposition N:o 9.

3

4 §•

Har ersättning enligt denna lag utgått till någon, som i strid

mot lag blifvit häktad eller till straff dömd, ege staten söka sitt åter

af den eller dem, som äro för häktningen eller domen ansvarige.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och yn
-

Hest städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 9.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

slott Fredagen den 30 Oktober 1885,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes ärendena, grefve Ehrensvärd,

Statsråden: Loven,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

von Krusenstjernå,

Friherre Tamm.

Statsrådet Ryding anmäldes vara af sjukdom hindrad att komma

tillstädes.

5:o.

Departementschefen, Statsrådet von Steyern, anförde:

»Spörsmålet om statens pligt att bereda ersättning åt häktade

eller till frihetsstraff dömda, som sedermera befunnits oskyldiga till

eller åtminstone ej lagligen öfverbevisade om den förbrytelse, för hvilken

häktningen skett eller straffet ådömts, har under det sista tiotalet

år ådragit sig synnerlig uppmärksamhet inom flera af Europas stater.

Frågans uppkomst förskrifver sig dock från en vida äldre tidpunkt.

Den har af rättslärde i Frankrike och England länge afhandlats och

jemväl gjorts till föremål för representationernas förhandlingar, utan

att dock inom dessa länder ännu hafva vunnit eller ens synas på allvar

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

närma sig sin lösning. En sådan torde deremot vara tidigare att förvänta

i de två stora mellaneuropeiska staterna, Osterrike-Ungern och

Tyskland. Den framtvingas der af den ifver och det intresse, hvarmed

särskildt domare och rättslärde tagit frågan om hand. ÖsterrikiskUngerska

regeringen framlade år 1883 för riksrådet ett förslag, som

godkändes af den ena kammaren, och inom tyska Riksdagen hafva

hvarje af de senare åren förslag blifvit framlagda och bearbetade, med

stigande utsigt till framgång, sedan jemväl regeringen förklarat sig

icke obenägen åtminstone för en partiel lösning af frågan.

Under dessa förhandlingar hafva meningarna varit temligen ense

derom, att då någon, som blifvit för förment brott dömd till frihetsstraff,

helt och hållet eller till någon del undergått detta, men derefter,

sedan saken fått ånyo vid domstol upptagas och pröfvas, antingen blifvit

frikänd eller vunnit nedsättning i straffet, ersättning bör af staten

till honom utgifvas för det ekonomiska lidande, som åsamkats honom

under den tid han otillbörligen varit beröfvad frihetens bruk. Sådant

är hufvudinnehållet såväl af det- Österrikiska som af det senaste Tyska

förslaget.

Denna statens skyldighet synes ock hvila på goda grunder.

Huru tillfredsställande ett lands brottmålslagstiftning än må vara, och

huru framstående den skicklighet, samvetsgrannhet och aktning för andras

rätt, som gör sig gällande vid lagens tillämpning, kan det dock

med den ofullkomlighet, som vidlåder allt menskligt, svårligen undvikas,

att understundom ett så starkt sken af brottslighet kommer att

falla öfver en oskyldig, att statens organer måste försäkra sig om hans

person för att främja brottets uppdagande, och att han till och med

någon gång, om ock lyckligtvis mera sällan, oaktadt noggrann undersökning

af domstol förklaras skyldig och får med förlust för längre

eller kortare tid af sin frihet umgälla ett brott, som han ej begått,

eller hvartill han åtminstone i lagens mening är fri från skuld. Ett

lidande af så svår och förödmjukande art, tillfogadt i lagens namn,

kan staten såväl af billig hänsyn till den förorättade som för upprätthållande

af sin egen auktoritet och af förtroendet till statens vilja och

förmåga att skipa rättvisa, ej undandraga sig att godtgöra.

Mot denna uppfattning har anmärkts, att den verkstälda straffdomens

undanrödjande genom en senare dom ej nödvändigt behöfver

betyda, att den dömde är oskyldig, utan endast att deu mot honom förebragta

bevisning under tidernas lopp förlorat så mycket af sin styrka

och evidens eller genom nya till den dömdes fördel åberopade omständigheter

och bevismedel så försvagats, att den ej längre förslår att upp
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 9.

rätthålla en fällande dom. Men äfven i detta fall har den tilltalade

undergått straffet i strid mot de af statens lagar uppstäda fordringar,

och häri ligger enligt mitt förmenande en tillräcklig maning för staten

att utjemna den genom straffets undergående uppkomna skadan. Deremot

finnes naturligtvis allt skäl för den inskränkning i rättigheten till

skadestånd, att den straffade ej får hafva genom något sitt förfarande

afsigtligt föranledt, att han blifvit dömd.

Om man alltså utan synnerlig tvekan bör kunna ikläda staten ersättningsskyldighet

i det fall, att en till frihetsstraff redan dömd undergått

detta straff eller en del deraf, men sedermera fått straffdomen genom

domstols förnyade åtgärd helt och hållet eller till någon del undanröjd,

så möta deremot större betänkligheter, när man vill utsträcka

ersättningsskyldigheten utöfver denna gräns och låta den tillgodokomma

jemväl den, som endast hållits någon tid i ransakningshäkte men derifrån

frigifvits, emedan åtalet nedlagts eller domen utfallit till hans förmån.

Mot en sådan lagstiftning talar utan tvifvel den rigtiga iakttagelsen,

att det stora flertalet af dem, som efter verkstäld häktning lösgifvas

i följd af domstols frikännande utslag eller innan utslag hunnit

meddelas, icke äro oskyldiga, utan att det mot dem inledda förfarande

blifvit instäldt, emedan man ej kunnat anskaffa fullständiga bevis för

deras fällande. Deraf att staten håller dem skadeslösa, derest de, oakden

ofullständiga bevisningen, i strid mot lagens syfte dömas till straff

och undergå detsamma, följer ej, att staten äfven bör ersätta det ransakningshäkte,

som i enlighet med statens lagar och icke utan deras

egen förskyllan ålägges dem för att främja sakens utredning. Men om

man ock af detta skäl icke vill medgifva en oinskränkt ersättningspligt,

kan man dock utan svårighet urskilja vissa skarpt begränsade kategorier

af fall, der den tilltalades oskuld måste anses hafva så tydligt

trädt i dagen, att ersättning för den tid han sutit häktad ej bör honom

förvägras. Ett sådant fall är, om vid ransakningen befinnes, att den

gerning, för hvilken åtalet sker, icke blifvit begången, t. ex. när den

sak, som misstänkes vara stulen, befinnes endast vara förlagd, eller när

ett mynt, som ansetts vara falskt, och för hvars utprånglande någon

tilltalas, vid närmare undersökning befinnes vara äkta. Under sådana

omständigheter har ersättning redan en gång (år 1883) blifvit af Riksdagen

beviljad. Ett dylikt fall inträffar vidare, då det ådagalägges, att

brottet blifvit begånget af någon annan än den tilltalade, eller eljest

att gerningen ej kunnat vara af honom begången, såsom då han styrkes

hafva vid brottets föröfvande vistats å annan ort. Inskränkes ersättningspligten

till dessa fall, torde man åtminstone ej behöfva befara

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

att hafva gått för långt. Snarare kunde det anmärkas, att äfven utom

det sålunda betecknade området fall kunna tänkas, då den mot en häktad

person förebragta bevisning så grundligen undanröjts, att hans frikännande

måste anses innebära ett intyg om hans skuldfrihet. Men

dels är det svårt att sammanfatta dessa fall under ett generel lagbud,

. dels synes det rådlig^ att i en fråga sådan som denna, der skilda

meningar ännu kämpa om öfverväldet, fortgå steg för steg och genom

lagstiftning först ordna den del af ämnet, i hvilken hufvudsaklig enighet

vunnits, för att sedermera, med ledning af inhemtad ytterligare erfarenhet

fortskrida mot en fullständig lösning af frågan i hela dess vidd.

Att den, som afsigt.ligen föranledt. att han blifvit, häktad och åtalad,

eller att åtalet fullföljts längre tid än eljest varit nödigt, ej bör

kunna gorå anspråk på ersättning för det lidande, han sålunda dragit

öfver sig, står i öfverensstämmelse med hvad som i detta hänseende

skulle stadgas i fråga om ersättning för ådömdt frihetsstraff. Men omständigheterna

påkalla i fråga om ransakningsfångar ännu ett undantag.

De myndigheter, som häkta och anställa åtal, äro i det hänseende i en

sämre ställning än den dömande myndigheten, att de ofta nog måste

handla under det ögonblickliga intryck, som framkallas af den misstänktes

uppträdande, utan tillräckligt rådrum att utforska, huruvida

bakom detta uppträdande döljer sig en verklig brottslighet eller icke.

Ej blott den, som afsigtlig**!! förleder myndigheterna att onödigtvis ingripa,

utan ock den, som företager sådana handlingar, hvilka, utan dylik

afsigt, dock liksom inbjuda till häktning, den der eljest skulle uteblifvit,

såsom att den misstänkte genom afvikande eller försök dertill

eller , genom att neka att uppgifva sitt namn söker undandraga sig ransakning,

eller att han söker genom undanrödjande af bevis eller egendom

hindra sakens utredning, (jfr promulgationslagen till strafflagen

19 § 6 och 7 mom.), bör derföre hafva förverkat alla anspråk på ersättning

från statens sida.

Mindre trängande framstår behofvet af ersättning åt häktad, som

endast underkastats polisförhör, hvilket ledt till hans frigifvande utan

att åtal vid domstol egt rum. Det utståndna lidandet är i detta fall af

så kort varaktighet, att en lagstiftning i ämnet utan synnerlig olägenhet

bör kunna anstå, till dess man vunnit någon erfarenhet om verkningarna

af hvad som nu skulle föreslås och om de uppoffringar, som

derigenom ådragas samhället.

Ersättningens begränsning till den skada, som i materielt hänseende

drabbat den häktade eller dömde, torde tillräckligt motiveras af

svårigheten att uppskatta det lidande, som i öfrigt varit eu följd afflå
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

hetens förlust. I detta hänseende öfverensstämmer det nu utarbetade

förlsaget med de tyska och österrikiska lagförslagen. (Jfr S. L. 6

kap. 2 §.)

Deremot ligger en olikhet deri, att bestämmandet af ersättningen

och dess belopp skulle enligt mitt förslag lemnas åt den högsta administrativa

myndigheten och enligt de främmande åt domstolarna. Då

för ersättningens utgående skulle åberopas billighetsskäl, men ej rättsanspråk,

ligger afgörandet af dessa frågor egentligen utom domstolarnas

verksamhetsfält. Vid sådant förhållande saknas skäl att genom

pröfningens förläggande dit äfventyra den enhet i tillämpningen, som

vinnes genom dess öfverlåtande i en enda hand. Kontrollen öfver användandet

af de för ersättningarnas utgörande anvisade statsmedel blefve

ock verksammare, om medlen disponerades af administrativ myndighet.

Att Kongl. Maj:t skulle före afgörandet inhemta Justitiekanslerns yttrande

öfver inkomna ansökningar, har jag tagit för gifvet; dock torde

något stadgande härom ej böra intagas i lagen.

Genom den föreslagna lagen skulle, derest häktning eller fällande

dom tillkommit genom embetsfel af vederbörande myndighet, det ej

vara den tilltalade förmenadt att vända sin talan mot den felaktige,

derest åtal för tjenstefel mot honom väckes, liksom ock staten ej skulle

sakna regress mot denne för återbekommande af möjligen utbetald ersättning.

Jag hemställer på dessa grunder, att Eders Kongl. Maj:t täcktes

för det ändamål, som i 87 § Regeringsformen omförmäles, infordra

Högsta Domstolens yttrande öfver ett så lydande förslag till

Lag, angående ersättning af statsmedel åt oskyldigt häktade eller

dömde.

1 §•

Har någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad, och varder

åtal, som mot honom anställes, sedermera nedlagdt eller den tilltalade

i målet frikänd, må för det hinder eller brist i hans näring, som han

genom frihetens förlust lidit, ersättning af statsmedel tilldelas honom

eller, i händelse af hans frånfälle hans enka eller oförsörjda barn, der

på grund af hvad i ransakningen förekommit befinnes att det brott, för

hvilket han tilltalats, icke blifvit begånget, eller att det begåtts af annan

än den tilltalade, eller att det eljest icke kan vara af honom begånget,

samt i de två senare fallen icke anledning förefinnes att den

tilltalade varit delaktig i brottet.

Hvad nu är sagdt, gälle icke om den, som sökt att genom afvi
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

kande eller annorledes undandraga sig ransakning eller att genom undanrödjande

af bevis eller egendom hindra sakens utredning, ej eller

om den som genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller

genom att falskeligen angifva sig sjelf eller eljest uppsåtligen föranledt,

att åtalet mot honom blifvit anstäldt eller fullfölj dt.

2 §.

blår någon, hvilken blifvit dömd till straffarbete eller fängelse

eller till böter, som förvandlats till frihetsstraff, helt och hållet eller till

någon del undergått straffet, och varder lian efter ny ransakning, som

med behörigt tillstånd hållits, frikänd eller dömd till ringare straff, än

han redan utstått, må för det hinder eller brist i hans näring, som tillskyndats

honom genom verkställandet af straffet eller den del deraf,

hvarifrån han sedermera vunnit befrielse, ersättning af statsmedel tilldelas

honom eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller oförsörjda

barn, der icke den sakfälde genom sanningslös bekännelse vid

eller utom rätten eller genom att falskeligen angifva sig sjelf eller eljest

uppsåtligen föranledt att han blifvit dömd till det straff, som gått

i verkställighet.

Förhållandet emellan fängelse och straffarbete bedömes enligt de

i 4 kapitlet 6 § Strafflagen stadgade grunder.

3 §.

Ansökning om ersättning enligt denna lag ställes till Konungen

och skall, för att komma under pröfning, ingifvas till Justitiedepartementet

inom ett år, räknadt i fall, som i 1 § sägs, från den dag, då

domstols beslut, hvarigenom åtalet förklarats nedlagdt eller den tilltalade

blifvit frikänd, vunnit laga kraft, och i fall, hvarom 2 § handlar,

från den dag då laga kraft åkommit det utslag, hvarigenom den tilltalade

blifvit frikänd eller dömd till ringare straff, än lian redan utstått.

4 §.

Har ersättning enligt denna lag utgått till någon, som i strid

mot lag blifvit häktad eller till straff dömd, ege staten söka sitt åter

af den eller dem, som äro för häktningen eller domen ansvarige.»

Hvad Departementschefen sålunda hemstält täcktes

hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af Statsrådets

öfriga ledamöter, i nåder bifalla.

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

Bih. till Biksd. Prof.. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 7 ffåft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts

Högsta Domstol Torsdagen den 12 November 1885.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Wretman,

Olivecrona,

von Segebaden,

Hernmarck,

Wedberg,

Ahlgren,

Abergsson.

Tillförordnade byråchefen, revisionssekreteraren Herslow, föredrog

i underdånighet:

3:o.

Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den 30 sistlidne Oktober, hvarmedelst,

för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, Högsta

Domstolens utlåtande blifvit infordradt öfver ett inom Justitiedepartementet

utarbetadt, detta protokoll bifogadt, förslag till lag, angående

ersättning af statsmedel åt oskyldigt häktade eller dömde.

1 §•

Justitierådet Olivecrona, med hvilken Justitierådet Abergsson instämde,

hemstälde om eu förändrad redaktion af § 1, hvarigenom det

första stycket skulle komma att afdelas i 2:ne punkter, i stället att, såsom

förslaget innehåller, utgöra en enda allt för lång punkt. Genom

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

en något förändrad form, utan all förändring i sak, skulle ock de i paragrafen

omförmäld a särskilda fall kunna klarare framträda i eu på

följande sätt anordnad lydelse:

§ 1.

Har någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad och varder

åtal, som mot honom anställes, sedermera nedlagdt eller den tilltalade

i målet frikänd, må för det hinder eller brist i hans näring, som han

genom frihetens förlust lidit, ersättning af allmänna medel tilldelas honom

eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller oförsörjda barn.

Sådan ersättning skall dock endast då utgå, när på grund af hvad i

ransakningen förekommit befinnes:

1. att det brott, för hvilket han tilltalats, icke blifvit begånget; eller

2. att det föröfvats af annan än den tilltalade; eller

3. att det icke kan vara af honom begånget;

samt i sistnämnda begge fall anledning icke förefinnes att den tilltalade

varit delaktig i brottet.

Ej må sådan ersättning tilldelas den, hvilken

1. genom afvikande eller annorledes sökt undandraga sig ransakning;

eller

2. genom undanrödjande af bevis eller egendom hindrat sakens utredning;

eller

3. afgifvit sanningslös bekännelse vid eller utom Rätten; eller

4. falskeligen angifvit sig sjelf; eller

5. eljest uppsåtligen föranledt att åtal mot honom blifvit anstäldt eller

fullfölj db

2 och 3 §§.

Justitierådet Wretman, med hvilken Justitieråden Hernmarck och

Aberg sson instämde, yttrade:

Såsom vilkor för utgående af den i 2:dra § omförmälda ersättning

till person, som orätt undergått honom ådömd bestraffning, är stadgadt,

att denna person skall efter ny med behörigt tillstånd hållen ransakning

blifvit frikänd eller dömd till ringare straff än han redan utstått;

men enär, med afseende å lagens stadgande angående de fall då

lagakraftvunnen dom må återbrytas, tillstånd till ny ransakning för

utrönande huru vida en till ansvar fäld person må hafva blifvit för hårdt

dömd ytterst sällan torde kunna erhållas, allraminst i händelse den sak
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 9.

fälde underlåtit att öfverklaga domstols derom gifna beslut, synes mig

vara skäl att lemna Kongl. Maj:t rätt till ifrågasatt ersättnings utgifvande

äfven för de fall att, i anledning af mot domare eller annan

embetsman anstäldt åtal, blifvit utrönt, att någon person är vorden till

redan undergånget frihetsstraff orätt dömd.

Hvad angår det i sista punkten af 2:dra § föreslagna stadgande

om förhållandet mellan fängelse och straffarbete, så enär i öfrigt i den

föreslagna lagen icke förekommer någon föreskrift angående grunder

för bestämmande af beloppet utaf den ersättning, hvartill Kongl. Maj:t

må finna en oskyldigt häktad eller dömd person berättigad, anser jag

denna punkt böra utgå; och hemställes derföre, att ifrågavarande §

måtte ändras i öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit föreslaget;

i sammanhang hvarmed jemväl i 3 § torde böra tilläggas föreskrift om

tiden för ansökning om ersättning för det fall, att densamma grundas

å utslag öfver emot embetsman anstäldt åtal.

Justitieråden von Segebaden och Ählgren lemnade ifrågavarande

§§ utan annan anmärkning, än att sista stycket i 2:dra § såsom obehöfligt

kunde utgå.

I denna anmärkning instämde Justitierådet Olivecrona; hvarjemte

han i afseende å 3 § vidare anförde:

»I denna § uppställes den grundsats, att ersättningsanspråk, enligt

ifrågavarande lagförslag, skola i administrativ väg pröfvas och afgöras,

allt under förutsättning att Riksdagen förslagsvis anvisar medel

för de eventuela utgifter, som deraf kunna blifva en följd. Om man

anser att dylika anspråk hafva en verklig rättsgrund, som den lidande

samhällsmedlemmen har att emot staten göra gällande, hvarföre skall

domstol icke i sådant fall kunna tillåtas pröfva rättsanspråket lika väl

som den dömande myndigheten får göra i andra rättsfrågor mellan individen,

å ena sidan, och staten å den andra? Jag finner icke något

giltigt skäl till afvikelse i de fall lagförslaget omförmäler från en regel,

som tillförsäkrar den rättsökande den grundligaste och mest opartiska

pröfning af alla de förhållanden, hvilka kunna gifva stöd åt anspråket.

Icke någon kan heller vara lämpligare att ingå i en sådan pröfning än

just den domstol, hvilken undersökt alla sakförhållanden och dervid

kommit till det resultat, att den sökande oskyldigt lidit frihetens förlust.

I främmande länder, der fråga uppstått om införande i lag af

analoga rättsregler med dem, som det remitterade lagförslaget innehåller,

har man förutsatt att domstolen, som pröfvat grunderna för förklarandet

att individen undergått ett lidande, som oförtjent drabbat honom,

äfven borde yttra sig om storleken af den ersättning för hinder

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

och brist i näring, som skulle tillkomma honom. Jag hemställer derföre

om ändring af § 3 i den syftning, att domstol må pröfva ersättningsanspråk

af beskaffenhet, som i detta lagförslag omförmälas».

4 §•

Enär hvad denna § innehölle kunde gifva anledning till den origtiga

föreställning, att beslutet i ersättningsfrågan skulle ega bindande

verkan mot den eller dem, som vore för häktningen eller domen ansvarige,

ansågo Justitieråden Wretman, Olivecrona, von Segebaden och

Hernmarck att förevarande § borde utgå.

Justitierådet Wedberg lemnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 9.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartements ärenden, hdllet inför

Plans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

slott Fredagen den 18 December 1885,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes ärendena Grefve Ehrensvärd,

Statsråden: Loven,

von Steyern,

Friherre von Offer,

IPammarskj öld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Justitieråden: Ahlgren,

A bergsson.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde

i underdånighet:

2:o.

Högsta Domstolens yttrande öfver det enligt Kongl. Maj:ts beslut

den 30 sistlidne Oktober dit remitterade förslag till lag angående

ersättning af statsmedel åt oskyldigt häktade eller dömde.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde Departementschefen

:

))I afseende å den af tre ledamöter i Högsta Domstolen vid 2 §

gjorda anmärkning, att ersättning borde kunna utgå äfven i det fall,

att i anledning af mot domare eller annan embetsman anstäldt åtal utrönts

att någon blifvit till redan undergånget, frihetsstraff orätt dömd,

får jag erinra att, om ock genom åtal mot vederbörande domare blifvit

behörigen konstateradt att en meddelad straffdom varit lagstridig,

detta dock ingalunda med nödvändighet innebär, att det genom domen

ålagda straffet varit materiel orättvist. Ty i åtalet mot domaren kan

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

endast tagas hänsyn till det skick, hvari den sak, som genom straffdomen

blifvit pröfvad, förelåg till afgörande; men äfven om detta skick

befinnes . vara sådant att det icke rättfärdigar det ådömda straffet, är

dermed icke utesluten möjligheten att den, som i rättegången mot den

dömde varit dennes motpart men hvilken, såsom icke varande part i

åtalet mot domaren, deri icke fått föra talan, kunnat ega tillgång på

sådan .ny och fullständigare bevisning, att det ådömda straffet skulle

befunnits fullt lagligt. Endast genom ny ransakning, deri icke'' allenast

den dömde utan äfven hans motpart varit i tillfälle att yttra sig och

förete bevisning-, kan det med nödig säkerhet ådagaläggas att den föregående

domen i materielt hänseende varit orättvis; och derföre torde ny

ransakning vara ett nödvändigt vilkor för att ersättning för oförskyldt

lidande må kunna den dömde tilldelas af allmänna medel.

Senare momentet af 2 § har, i öfverensstämmelse med hvad Högsta

Domstolens fleste ledamöter hemstält, blifvit utesluten.

Beträffande 4 § har anmärkts att, då innehållet af denna § kunde

gifva anledning till den origtiga föreställning att beslutet i ersättningsfrågan

skulle ega bindande verkan mot den eller dem, som vore för

häktningen eller domen ansvarige, samma § borde utgå; men enär, enligt

denna §, staten icke tillförsäkrats något annat eller mera, än rätten

att mot vederbörande embets- eller tjensteman föra talan om återfående

af hvad staten till godtgörande af hans fel utgifvit, och en slik rätt,

den der icke gerna kan af staten eftergifvas, skulle, i brist af uttryckligt

stadgande af ifrågavarande syfte, kunna staten frånkännas på den

grund, att staten, som af billighetsskäl ansett sig böra ersätta den vållade

skadan, härtill dock icke haft någon rättslig förpligtelse, synes mig

berörda § böra bibehållas.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet,

att ifrågavarande lagförslag, sådant det af mig nu förordats,

måtte af Eders Kongl. Maj:t godkännas och jemlikt 87 § Regeringsformen

för Riksdagen till antagande framläggas.

Justitierådet Åbergsson åberopade hvad han vid förslagets granskning

i Högsta Domstolen yttrat i fråga om §§ 1 och 2.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter

täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredragande

Departementschefen hemstält; och skulle proposition

i ämnet till Riksdagen aflåtas i enlighet med

bilagan Ditt. B vid detta protokoll.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.