Sök i Ratio Lex

Om antagande af ny Tryckfrihetslag och dermed sammanhängande ändringar i Regeringsformen och Riksdagsordningen

1887-02-14 · 44 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 43 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1887 A:21, Om antagande af ny Tryckfrihetslag och dermed sammanhängande ändringar i Regeringsformen och Riksdagsordningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 21.

1

''

N:o 21.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, om antagande

af ny Tryckfrihetslag och dermed sammanhängande

ändringar i Regeringsformen och Riksdagsordningen;

Gifven Stockholms slott den 14 Februari 1887.

Under åberopande af bifogade i Statsrådet förda protokoll vill Kongl. Maj:t

härmed till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlägga förslag till ny

Tryckfrihetslag och dermed sammanhängande ändringar i 85, 107 och 108 §§ Regeringsformen

samt 69 och 70 §§ Riksdagsordningen.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

Bih. till Rilcsd. Prot. 18S7. 1 Sami. 1 Afd. U Haft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Förslag

till

Tryckfrihetslag.

I Kap.

Om tryckfrihet och missbruk af tryckfriheten.

(R F. 86 §; 1 §•

T. F. 0. in
Eu

hvar ege att, utan något af offentlig myndighet i förväg lagdt hinder, i

tryck utgifva skrifter. Ej må någon för förbrytelse begången genom tryckt skrift

tilltalas eller straffas i annan ordning eller i annat fall, än denna lag stadgar.

(T. F. * S
Med

tryckt skrift förstås i denna lag hvarje skrift, som utgått från tryckpressen

eller blifvit mångfaldigad genom annat likartad! mekaniskt medel, jemte afbildning

som till skriften hörer.

Tryckt skrift anses utgifven, då den blifvit såld eller annorledes spridd, eller

utlemnad till salu eller till spridande på annat sätt. .

(l: s.) 3 §.

Angående cganderätt till skrift galle hvad som stadgas i särskild lag, stiftad

i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrifver.

(1:3.) 4 §.

Privilegier å skrifters utgifvande må icke hädanefter meddelas; Konungen

dock obetaget att sådana till allmänna inrättningars understöd redan förlänta privilegier

förnya, hvarje gång på högst tjugu år.

(2:<-) 5 §.

l:o) Domstolars, embetsverks och öfriga till statens eller kyrkans förvaltning

hörande myndigheters samt embets- och tjenstemäns instruktioner, protokoll och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. "Proposition, N:o 21.

3

beslut, jemte alla andra till ärenden, som af dem å det allmännas vägnar handläggas,

hörande handlingar må, med här nedan stadgade vilkor och undantag, af en hvar

i tryck utgifvas och skola förty utan tidsutdrägt utlemnas åt den det äskar, antingen

i afskrift mot lösen, eller, om ej betydande hinder möta, till afskrifning på

stället utan lösen.

Är allmän inrättning eller stiftelse, som icke hörer till statsförvaltningen, satt

att vårda eller förvalta någon statens egendom, skall om handling, som hos inrättningen

eller stiftelsen finnes och angår nämnda egendom, gälla hvad ofvan sägs.

2:o) Rättigheten att i tryck offentliggöra enskild handling, som afses i 1 mom.,

medför ej befrielse från ansvar för innehållet, der detsamma finnes brottsligt; dock

att offentliggörande af enskild handling i rättegångsmål må föranleda ansvar endast

för hvad af innehållet kan vara af beskaffenhet att såra tukt och sedlighet eller

innefatta smädelse mot någon, som saken icke rörer.

3:o) Om rätt att erhålla del af kommunala myndigheters handlingar stadgas

i kommunallagarna.

6 §. (2:1.)

1:6) a) Protokoll, hållna hos Konungen i ministeriela ärenden eller kommandomål,

Statsrådets protokoll och handlingar, Konstitutionsutskottets protokoll

rörande granskning af statsrådsprotokollen, samt protokoll hållna hos Riksdagens

Hemliga utskott eller hos de i 50 § Riksdagsordningen omförmälda deputerade;

äfvensom

b) Banko- och Statsutskottens, Fullmäktiges i Riksbanken och Riksgäldskontoret

samt Revisorernas öfver Riksbanken och Riksgäld skontoret protokoll och handlingar

rörande hemliga ärenden

må icke utan vederbörligt tillstånd förr än femtio år efter protokollets eller

handlingens datum utlemnas eller i tryck offentliggöras.

Sådant tillstånd sökes i de fall, som omförm älas under a), hos Konungen och

i de fall, som afses under b), hos Fullmäktige i Riksbanken eller Riksgäldskontor!.

2:o) Ministeriela handlingar, hvilka icke äro att hänföra till de i 1 mom.

omförmälda, äfvensom i diplomatisk tjenst anstälda personers enskilda anteckningar

eller berättelser angående ministeriela ärenden må, så vida de beröra förhållanden

under senast förflutna femtio år, ej utan Konungens tillstånd utlemnas eller i tryck

utgifvas. ,

3:o) Har Konungen förordnat, att vissa handlingar rörande försvarsverket

hvilkas kungörande kan medföra våda för rikets säkerhet, skola hållas hemliga, må

sådana handlingar icke utlemnas eller i tryck offentliggöras.

4:o) Till polismyndighet eller allmän åklagare inkomna angifvelser, anmälanden

och rapporter om brott, så ock hos polismyndigheten eller åklagaren förda

anteckningar i dylika ärenden må ej utlemnas eller i tryck offentliggöras i sådana

fall, då den brottsliges upptäckande eller sakens utredning derigenom kan hindras.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 21.

5:o) I andra fall, än då allmän lag eller författning dertill föranleder, må ej

utlemnas eller i tryck offentliggöras sådana utdrag af kyrkoböcker eller andra

själavården eller kyrkotukten rörande handlingar eller vid fängelse, sjukhus eller

hospital förda anteckningar, som kunna lända någon till skada eller förklenande.

6:o) Handlingar, som af enskilde öfverlemnats i allmän vård, må ej utlemnas

eller i tryck offentliggöras i strid mot de vilkor, som vid öfverlemnandet blifvit

faststälda.

7 §•

Angående utlemnande af handlingar i ärenden rörande patent, så ock om

utlemnande från post- eller telegrafverket af försändelse eller telegram, eller från

postverket, tullverket eller statens jernvägstrafikförvaltning eller beskattningsmyndigheter

af handlingar, hvilka röra enskildes affärsförhållanden, galle hvad särskild! är

diet'' varder stadgadt.

(2: 4; 3: 12.) 8 §.

l:o) Enskildt bref, som ej hörer till något rättegångsmål, må ej utan författarens

eller hans rättsinnehafvarcs tillstånd i tryck utgifvas förr än femtio år

efter författarens död.

2:o) Ej må i tryckt skrift meddelas inbjudning till deltagande i inländskt

lotteriföretag, som ej är tillåtet, eller i utländskt lotteri.

3:o) Har Konungen vid krigsfara eller under krigstid genom offentlig kungörelse

förbjudit meddelande åt allmänheten af underrättelser om krigsmaktens

ställning eller rörelser eller om andra åtgärder eller anstalter för försvaret, må

sådana underrättelser icke i tryck offentliggöras.

(3 §0 9 §.

Förutom i de fall, då öfverträdelse af hvad i 6 eller 8 § sägs eger rum,

anses tryckt skrifts innehåll brottsligt, då skriften innefattar:

l:o) Hädelse mot Gud, eller gäckeri af Guds heliga ord eller sakramenten

eller af svenska kyrkans eller främmande till offentlig religionsöfning berättigad

församlings troslära eller gudstjenst;

2:o) Smädelse mot Konungen eller mot annan person af konungahuset, som

åtnjuter konglig eller furstlig värdighet inom riket;

3:o) Smädelse mot Riksstyrelse, som i Konungens ställe förer regeringen,

eller mot Riksdagen eller någon af dess afdelningar eller utskott;

4:o) Uppmaning till förräderi, som i 8 Kap. 1 eller 6 § strafflagen sägs;

5:o) Uppenbarande af hemliga underhandlingar, rådslag eller slut i ärende,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

derå rikets säkerhet eller rätt mot främmande makt ligger, eller kungörande af

handling, som i sådant ärende bör hållas hemlig;

6:o) Smädelse mot främmande stats öfverhufvud eller dess här anstälda

sändebud;

7:o) Smädelse mot svensk embets- eller tjensteman eller annan innehafvare

af allmän befattning i och för embetet eller befattningen;

8:o) Uppmaning till uppror;

9:o) Uppmaning till våld å person eller egendom;

10:o) Ärekränkning mot enskild person;

1 Iso) Framställning, som sårar tukt och sedlighet;

12:o) Lögnaktiga uppgifter eller vrängda framställningar till allmänhetens

förvillande.

10 §. (2:40

Bryter embets- eller tjensteman eller annan, åt hvilkens vård handlingar, om

hvilka i 5 och 6 §§ förmäles, äro anförtrodda, mot hvad i afseende på handlingarnas

utlemnande är i nämnda §§ stadgadt, straffes efter allmän lag.

11 §. (2: i; 3.)

l:o) Öfverträdelse i tryckt skrift af hvad i 6 eller 8 § sägs straffes med

böter från och med tjugufem till och med fem hundra kronor; dock att för öfverträdelse

af 6 § 3 mom. eller 8 § 3 mom. må kunna dömas till fängelse från och

med en månad till och med två år.

2:o) Brott, som i 9 § 1—11 mom. sägs, straffes enligt allmän lag.

3:o) Brott, som i 9 § 12 mom. sägs, straffes med böter från och mod femtio

till och med fem hundra kronor. Har uppgift eller framställning, hvarom här är fråga,

förekommit i tidning, och har den blifvit i ett senare nummer af skriften, innan

åtal anstälts, utan omsvep berigtigad eller återtagen, må, der Rätten pröfvar uppgiften

eller framställningen hafva i tidningen intagits i god tro, böterna kunna

nedsättas under hvad sålunda blifvit bestämdt.

12 §. Ö; 4:*•)

l:o) I de fall, som omförmälas i 11 §, vare skriften förbruten, dock ej till

större del än det eller de blad, nummer eller häften, i hvilka det såsom brottsligt

ansedda förekommer.

2:o) Är tryckt skrifts innehåll ej brottsligt, men har genom densamma (3:»; 513.)

missförstånd med främmande makt sig yppat, må Konungen kunna förordna, att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

skriften utan rättegång skall vara förbruten, och vare i sådant fall skriftens egare

berättigad till don ersättning af allmänna medel, som Konungen kan finna skälig.

(3; 4:9.) j o §_

1 :o) Beslut, hvarigenom tryckt skrift förklarats förbruten, galle alla till

spridning afscdda exemplar af skriften, i hvilkons ego do än må finnas; skolande

dessa exemplar genom offentlig myndighets försorg tagas i beslag och förstöras.

2:o) Den som med vetskap derom, att tryckt skrift förklarats förbruten,

säljer eller annorledes sprider skriften, straffes med böter från och med femtio till

och med fem hundra kronor eller fängelse från och med en till och med sex månader.

3:o) Utgifver någon med vetskap derom, att tryckt skrift förklarats förbruten,

å nyo af trycket sådana stycken af skriften, som ansetts vara af brottsligt

innehåll, straffes som i 2 mom. sägs, och gällo i fråga om ansvar för den nya

skriftens innehåll hvad om tryckt skrift i allmänhet i denna lag stadgas.

4:o) Hvad i 2 och 3 mom. stadgas skall tillämpas äfven om beslut, hvarigenom

skrift dömts förbruten, icke vunnit laga kraft.

2 Kap.

Om viikoren för skrifters tryckning, utgifvande och spridning.

(1:6.) 14 §.

l:o) En hvar svensk undersåte, som råder öfver sig och sin egendom och

icke är förlustig medborgerligt förtroende, ego idka boktryckerirörelse, så väl för

egen räkning, som i egenskap af målsman för sin hustru eller förmyndare för

omyndig.

2:o) Aktiebolag, hvars styrelse har sitt säte inom riket, må ock idka boktryckerirörelse,

om bolagsordningen sådant medgifver.

Sterbhusdelegare eller förmyndare för dem, om de äro omyndige, ege fortsätta

boktryckerirörelse, som idkats af den aflidno. Konkursbo ege ock fortsätta

dylik rörelse, som utöfvats af gäldenären.

För aktiebolags, sterbhusdelegares eller konkursbos räkning må dock boktryckorirörelso

ej drifvas med mindre viss person, som är behörig att idka

sådan rörelse, blifvit antagen till föreståndare för boktryckeriet. Sådan föreståndare

vare ensam underkastad de skyldigheter och det ansvar, denna lag stadgar

för boktryckare; dock svare bolaget, sterbhusdelegarne eller, om de äro omyndige,

deras förmyndare eller konkursboet såsom för egen skuld för betalning af böter,

skadestånd och rättegångskostnad, som föreståndaren i denna sin egenskap kan

enligt denna lag kännas skyldig att utgifva.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

7

15 §. (1:0.)

Boktryckeri må inrättas i stad eller köping; Konungen obetaget att tillåta

inrättande af boktryckeri äfven å annan ort.

16 §. (1:0.)

Inrättas nytt boktryckeri, skall innehafvaren minst fjorton dagar förr, än någon

skrift derifrån utgifves, i Stockholm hos Öfverståthållareembetet, i annan

stad hos magistraten eller, der sådan ej finnes, hos den för staden särskildt tillsatta

styrelse, samt i köping och å landet hos kronofogden skriftligen anmäla,

att och hvarest boktryckeriet inrättats, och dervid aflemna do bevis, som erfordras

för ådagaläggande af hans behörighet att idka boktryckerirörelse, så ock, der boktryckeriet

innehafves af aktiebolag, bevis att behörig person antagits till föreståndare

för boktryckeriet.

Öfverlåtes boktryckerirörelse å annan, eller ombytes föreståndare, eller varder

föreståndare antagen för boktryckeri, för hvilket särskild föreståndare förut ej funnits,

skall, innan derefter någon skrift från boktryckeriet utgifves, anmälan om

förändringen göras hos samma myndighet och dervid aflemnas bevis angående nye

innehafvaren eller antagne föreståndaren, på sätt nyss är sagdt.

Magistrat, stadsstyrelse eller kronofogde, hos hvilken anmälan skett, skall

derom ofördröjligen underrätta Konungens Befallningshafvande; och åligge det Öfverståthållareembetet

samt Konungens Befallningshafvande att genast efter det anmälan

gjorts eller underrättelse derom inkommit gifva Justitiekansler]! deraf del.

17 §• (1:5.)

Idkas boktryckerirörelse af någon, so.m icke är till rörelsens drifvande behörig,

eller, icko antagit föreståndare, der sådan bort antagas, eller icke gjort anmälan

på sätt ofvan föreskrifves, eller idkas boktryckerirörelse utan Konungens tillstånd

utom stad eller köping, vare för hvarje gång åtal sker straffet böter från och med

tjugufem till och med fem hundra kronor. Har den tilltalade förut varit straffad för

dylik förseelse, eller äro omständigheterna eljest synnerligen försvårande, må straffet

kunna höjas till fängelse från och med en månad till och med ett år.

18 §.

Till boktryckeri hänföres i denna lag hvarje inrättning för skrifters mångfaldigande

genom tryckpress eller annat likartadt mekaniskt medel.

i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

19 §.

Hvad i 14, 15, 16 och 17 §§ sägs galle icke om boktryckeri, från hvilket endast

utgå sådana alster, å hvilka enligt 20 § boktryckarens namn icke behöfver vara

utsatt; skolande i fråga om drifvande såsom yrke af sådan boktryckerirörelse gälla

hvad om idkande af näring i allmänhet är stadgadt.

(l:io.) '' 20 §.

A hvarje tryckt skrift, med undantag af notifikationer och formulär med

mera af dylik beskaffenhet, skola boktryckarens namn eller firma, tryckningsorten

och årtalet utsättas. Försummas det, eller utsättes å tryckt skrift orätt boktryckarenamn

eller tryckningsort, höte boktryckaren från och med tjugufem till och med

fem hundra kronor. Har skriftens innehåll förklarats brottsligt, må straffet kunna

höjas till fängelse från och med en till och med sex månader.

l:o) Utsätter någon utan författares tillstånd hans namn å tryckt skrift,

straffes med böter från och med femtio till och med fem hundra kronor.

2:o) Lag samma vare, om utgifvare, förläggare eller boktryckare utan författares

tillstånd eljest uppenbarar hans namn, utan att anstäldt åtal dertill föranleder.

Har författares namn blifvit uppenbaradt i anledning af åtal, som pröfvas

vara anstäldt i otriingdt mål, vare den, som anstält åtalet, förfallen till böter

som i 1 mom. sägs.

3:o) Den som å tryckt skrift falskeligen utsätter namn å författare, utgifvare,

eller förläggare, hvilket betecknar annan person än den verklige författaren, utgifvaren

eller förläggaren, straffes med böter från och med femtio till och med fem

hundra kronor eller fängelse från och med eu månad till och med ett år.

22 §.

l:o) Å hvarje nummer eller häfte af tidning eller tidskrift skall utsättas namnet

på den, som i egenskap af hufvudredaktör har inseende öfver skriftens utgifvande

och eger bestämma dess innehåll. Försummas det, böte boktryckaren från och

med tjugufem till och med två hundra kronor.

2:o) Uppgifves å tidning eller tidskrift såsom hufvudredaktör annan person

än den verklige hufvudredaktören, skola så väl den uppgifne, der han egt

kunskap om uppgiften och dertill samtyckt, som ock den verklige hufvudredaktören

i

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kong!,. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 21.

och förläggaren, den sistnämnde der uppgiften tillkommit med hans vetskap, straffas

med böter från och med femtio till och med fem hundra kronor. Har skriftens innehåll

förklarats brottsligt, må straffet kunna höjas till fängelse från och med en

till och med sex månader.

3:o) Varder hufvudredaktör af tidning genom tillfälligt förfall hindrad att

utöfva inseende öfver tidningens utgifning och bestämma dess innehåll, må han

ändock under en tid af högst åtta dagar låta å tidningen uppgifva sig såsom hufvudredaktör,

och vare han, der så sker, ansedd såsom hufvudredaktör af tidningen

äfven under denna tid.

23 §.

Hufvudredaktör af tidning eller tidskrift må endast den vara, som är svensk

undersåte, råder öfver sig och sin egendom, åtnjuter medborgerligt förtroende och

personlig frihet samt är bosatt inom riket.

Är den, som å tidning eller tidskrift uppgifves såsom hufvudredaktör och

jemväl utöfvar denna befattning, icke, jemlikt hvad ofvan sägs, dertill behörig, höte

så väl hufvudredaktören som förläggaren från och med femtio till och med fem

hundra kronor.

24 §.

Innan första numret eller häftet af tidning eller tidskrift utgifves, skall förläggaren

till Justitiekansler!! mot bevis aflemna skriftlig anmälan, innehållande uppgift

å skriftens titel och tryckningsort samt förläggarens namn. Sker förändring i

något af dessa hänseenden, skall, innan derefter något nummer eller häfte af skriften

utkommer, förändringen anmälas på sätt nu är närnndt. Ej må titel å tidning

eller tidskrift uppgifvas, som företer sådan likhet med förut anmäld titel å annan i riket

utkommande tidning eller tidskrift, att förvexling mellan dem lätteligen kan ega rum.

Utgifves tidning eller tidskrift innan anmälan blifvit gjord i öfverensstämmelse

med hvad här föreskrifves, böte förläggaren äfvensom boktryckaren, den sistnämnde

der han egt vetskap om försummelsen, för hvarje gång åtal sker från och med

tjugufem till och med två hundra kronor.

25 §.

(1:4: 4: 2.)

(4: 2.)

Af hvarje tryckt skrift, hvarå boktryckarens namn bör vara utsatt, skall boktryckaren,

ej senare än skriften utgifves, aflemna ett exemplar i Stockholm till

Justitiekansler!! och å annan ort till hans der förordnade ombud. Den det försummar

böte från och med tjugufem till och med två hundra kronor.

26 §.

(1:11.)

Boktryckare vare pligtig att af allt, som hos honom tryckes, till Kongl.

biblioteket samt till hvarje af rikets universitet utan betalning aflemna ett fullständigt

och felfritt exemplar enligt de närmare föreskrifter och vid det ansvar Konungen stadgar.

Bih. till Uilcsd. Prof. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 14 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

t

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

27 §.

Förlägges tryckt skrift för aktiebolags, sterbhusdelegares eller konkursbos räkning,

vare den, hvilken å bolagets, sterbhusdelegarnes eller konkursboets vägnar utöfvar

förläggareverksamheten, ensam underkastad de skyldigheter och det ansvar, denna

lag stadgar för förläggare; dock svare bolaget, sterbhusdelegarne eller, om de äro

omyndige, deras förmyndare eller konkursboet såsom för egen skuld för betalning

af böter, skadestånd och rättegångskostnad, som han på grund af samma befattning

kan enligt denna lag kännas skyldig att utgifva.

(1: 12.) $•

l:o) Eu hvar svensk undersåte ege att idka handel med tryckta skrifter.

För rättighet att sälja sådana skrifter i öppen bod galle dock enahanda vilkor,

som för idkande af sådan handel med andra varor äro eller blifva i allmänhet

stadgade.

2:o) Huruvida och på hvilka vilkor sådan rätt, som i 1 mom. sägs, må tillkomma

utländing, derom förordnar Konungen.

3:o) Idkar någon handel med tryckta skrifter utan att vara dertill berättigad,

eller öfverskrider någon den rätt honom i sådant afseende tillkommer, straffes

med »böter från och med fem till och med fem hundra kronor.

4:o) Ej må någon sälja eller annorledes sprida tryckt skrift, hvarå föreskrifven

uppgift om boktryckarens namn eller firma eller om tryckningsorten saknas.

Bryter någon häremot, straffes med böter från och med fem till och med två hundra

kronor. Lag samma vare, om någon säljer eller annorledes sprider tryckt skrift, hvarå,

honom veterligt, boktryckarens namn eller firma eller tryckningsorten äro origtigt

uppgifna.

29 §.

För spridning af tryckt skrift genom anslag vid allmän plats galle de vilkor

och inskränkningar, som för dylik spridning af annan skrift äro eller varda stadgade.

3 Kap.

Om ansvarighet för tryckt skrifts innehåll.

30 §.

(1:6, 8.)

l:o) För innehållet af tryckt skrift, med undantag af tidning eller tidskrift,

ansvare författaren. Kan det ej visas hvem han är, vare utgifvaren för innehållet

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Mcij:ts Nåd. Proposition No 21.

ansvarig. Finnes ej särskild utgifvare, eller kan det ej visas hvem han är, ansvare

förläggaren och, om särskild förläggare ej finnes, eller det ej kan visas hvem han

är, boktryckaren.

2:o) Yar författare, utgifvare eller förläggare, hvilken ansvaret för tryckt

skrifts innehåll bort åligga, vid den tid då skriften utgafs i anseende till ålder eller

sinnesbeskaffenhet sådan, att ansvar enligt lag ej kan honom ådömas, eller undergick

han då straffarbete, eller var han vid den tiden icke i riket bosatt, och kan

han i sistnämnda fall ej heller, då ansvaret göres gällande, här i riket anträffas,

svara i hans ställe den som, enligt hvad i 1 mom. sägs, närmast efter honom är

för skriftens innehåll ansvarig.

§■ (1: 7, 8; 4: 7.)

l:o) För innehållet af tidning eller tidskrift svara, der ej annorlunda här

nedan sägs, hufvudredaktören.

2:o) Finnes hufvudredaktörens namn ej å skriften utsatt, eller finnes uppgiften

derom vara falsk eller eljest origtig, och kan det ej visas hvem hufvudredaktören

är, eller var hufvudredaktören, efter ty i 23 § sägs, obehörig att utöfva

sådan befattning, vare förläggaren ansvarig för skriftens innehåll.

3:o) Kan det ej visas hvem förläggaren är, eller inträffar i afseende på

honom sådant fall, som omförmäles i 30 § 2 mom., ansvara boktryckaren.

4:o) Författare af särskild uppsats i tidning eller tidskrift, så ock den, hvilken

låtit i tidningen eller tidskriften införa annons, vare jemte hufvudredaktören ansvarig

för uppsatsens eller annonsens innehåll, der han genom att låta vid densamma utsätta

sitt namn eller annorledes åtagit sig sådant ansvar; och må i ty fall Rätten

kunna, om den finner skäligt, nedsätta straffet för hufvudredaktören under hvad i

allmänhet bör å brottet följa.

Den som utgifver öfversättning af annans skrift vare i fråga om ansvar för

innehållet ansedd såsom författare. Lag samma vare om den, som utgifver annans

skrift utan hans samtycke, eller utgifver skrift hvars författare aflidit.

Hvar som säljer eller annorledes sprider tryckt skrift, hvarå saknas uppgift

om boktryckarens namn eller firma eller om tryckningsorten, vare i fråga om ansvar

för skriftens innehåll ansedd såsom boktryckare, der det ej kan styrkas, från hvilket

boktryckeri skriften utgått. Lag samma vare om den, som säljer eller annorledes sprider

tryckt skrift, hvarå, honom veterligt, boktryckarens namn eller firma eller tryckningsorten

äro origtigt uppgifna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 21.

(4: I, 5.)

(4: «.)

(4: 3, 5; 5: 11

34 §.

Saknar författare, utgifvare eller hufvudredaktör tillgång till betalning af böter,

skadestånd eller rättegångskostnad, som i anledning af åtal för tryckt skrifts innehåll

ådömts honom efter denna lag, vare skriftens förläggare för betalningen deraf

ansvarig.

Hvad här stadgas galle ej om författare, som omförmäles i 31 § 4 mom.

4 Kap.

Om tillsyn öfver lagens efterlefnad, så ock om åtal och qvarstad.

35 §.

Justitiekansler!! åligge att sjelf och genom ombud, som af honom förordnas,

vaka öfver denna lags efterlefnad.

Ombud för Justitiekansler!! förordnas å hvarje ort utom Stockholm, hvarest

boktryckeri blifvit i behörig ordning anlagdt. Ombuden skola vid utöfningen af

sin befattning ställa sig till efterrättelse denna lag jemte de särskilda föreskrifter,

som af Justitiekansler!! meddelas, samt njuta det skydd och vara underkastade det

ansvar allmän lag stadgar för tjenstemän.

36 §.

Allmän åklagare i mål, som angå förbrytelse mot denna lag, är Justitiekanslern

eller den han för hvarje särskildt fall dertill förordnar.

Hvad sålunda är stadgadt utgör ej hinder för annan allmän åklagare eller

Riksdagens Justitieombudsmän att mot embets- och tjenstemän för förbrytelser i

embetet, begångna mot denna lag, föra den talan, hvartill gällande lag och instruktioner

gifva anledning.

.) 37 §.

År förbrytelse mot denna lag af beskaffenhet att böra straffas efter allmän

lag, skall i fråga derom, huruvida förbrytelsen hörer under allmänt åtal eller må

åtalas endast af målsegande, gälla hvad i allmän lag finnes stadgadt.

Öfriga förbrytelser mot denna lag höra under allmänt åtal, derest de ej,

enligt hvad nedan i denna § sägs, äro från sådant åtal undantagna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Förbrytelse, som i 8 § 1 mom. eller 21 § omförmäles, må åtalas endast af

målsegande. Lag samma vare om öfverträdelse af hvad i 6 § 5 eller 6 mom.

sägs, der den ej innefattar brott i embete eller tjenst, så ook om brott, som i 9 §

12 mom. sägs, då allenast enskild persons rätt derigenom förnärmas.

38 §.

Åtal för förbrytelse, begången genom tryckt skrift, må ej af allmän åklagare

anställas sedan sex månader förflutit från den dag, då skriften jemlikt 25 §

aflemnades till Justitiekanslern eller hans ombud. Hvad nu är sagdt utgör dock

ej hinder för allmän åklagare att, sedan åtal för tryckt skrifts innehåll blifvit inom

nämnda tid anstäldt mot någon af dem, hvilka, enligt hvad i 3 kap. stadgas, ansvaret

för skriftens innehåll kan komma att åligga, efter utgången af samma tid i

målet instämma annan, som jemte denne eller i hans ställe kan vara för innehållet

ansvarig.

Om tid för målsegande att anställa åtal gälle hvad i allmän lag sägs.

39 §.

Anses tryckt skrift innefatta förbrytelse, som medför ansvar enligt 11 § i

denna lag, må, derest det pröfvas nödigt, skriften beläggas med qvarstad i den

ordning nedan stadgas.

40 §.

l:o) Innan åtal väckes, må, om förbrytelsen hörer under allmänt åtal, qvarstad

förordnas af Justitiekanslern, så ock af hans ombud i den ort, hvarest skriften

blifvit tryckt, eller, om densamma utgått från boktryckeri, som blifvit obehörigen

anlagdt å ort der ombud ej finnes, af ombudet i närmaste stad. Saknas å

skriften uppgift om tryckningsorten, eller finnes uppgiften derom origtig, vare såsom

tryckningsort ansedd den ort der skriften anträffas.

Förordnande, som här sägs, skall, för att vara gällande, sist inom fyra dagar

efter det skriften jemlikt 25 § aflemnades till Justitiekanslern eller hans ombud, vara

moddeladt den, som har att ombesörja qvarstadens verkställande i tryckningsorten.

2:o) Sedan åtal blifvit väckt, må Rätten kunna förordna om qvarstad,

ehvad talan föres af allmän åklagare eller målsegande.'' Ej må yrkande derom

göras senare än å den rättegångsdag, då svaranden första gången kommer inför

Rätten tillstädes. År sådant yrkande hos Rätten gjordt, skall Rätten genast eller

sist inom två dagar deröfver meddela beslut.,

(4: 6.)

=; 3; 5: 8, u.)

(4: 3.)

(5: 8, u.)

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

(4:8.) 41 §.

Förordnande om qvarstad skall innehålla uppgift å det eller de stycken af

skriften, som föranledt qvarstaden, och må allenast gälla blad, nummer eller häfte,

hvari samma stycken förekomma.

(4: s; 5: 8.) 42 §_

Förordnande om qvarstad, som meddelats af Justitiekansler]! eller hans ombud,

skall underställas pröfning af den Rätt, hvarest åtal för skriftens innehåll

bör väckas; skolande förty förordnandet anmälas hos Rätten eller dess ordförande,

om skriften blifvit tryckt i stad, der Rätten har sitt säte, sist inom två dagar

och i annat fall sist inom åtta dagar efter det förordnandet meddelades. Rättens

beslut i sådan fråga skall meddelas sist inom fyra dagar efter det underställningen

skedde.

Har ej underställning skett eller beslut meddelats inom tid, som nu är nämnd,

vare förordnandet förfallet.

Justitiekanslern ege, der hau finner skäligt, återkalla förordnande om qvarstad,

som meddelats af hans ombud, ändå att förordnandet faststälts af Rätten.

(4: s. «, 6;5:8.) 45 §.

Har förordnande om qvarstad blifvit af Rätten faststäldt, och fihner ej Justitiekanslern,

derest förordnandet meddelats af hans ombud, skäligt detsamma återkalla,

skall åtal för skriftens innehåll ofördröjligen väckas. Varder ej stämning å någon

af dem, hvilka, enligt hvad i 3 kap. stadgas, ansvaret för skriftens innehåll kan

komma att åligga, hos Rätten begärd i Stockholm inom två dagar, i Westerbottens

och Norrbottens län inom trettio dagar och i öfriga län inom fjorton dagar efter

det fastställelsen skedde, eller visar ej åklagaren å tid, som för målets handläggning

i stämningen utsattes, att denna blifvit behörigen kungjord, eller att laga

hinder derför mött, förklare Rätten förordnandet hafva förfallit. Har sådant hinder

mött, åligga åklagaren vid enahanda påföljd att inom ny tid, som af Rätten utsattes,

visa antingen att åtal anstalta eller att påstående att skriften skall dömas

förbruten blifvit anhängiggjordt på sätt i 59 § sägs.

44 §.

Varder åtal för tryckt skrifts innehåll eller påstående att skriften skall

dömas förbruten af Rätten ogilladt, skall förordnande om qvarstad i sammanhang

dermed af Rätten upphäfvas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

15

45 §.

Öfver Rättens beslut, hvarigenom qvarstad förordnats eller af Justitiekansler!!

eller hans ombud meddeladt förordnande om qvarstad faststälts, må utan inskränkning

i afseende på tiden föras klagan genom särskilda besvär.

Öfver Rättens beslut, hvarigenom yrkande om qvarstad ogillats, eller förordnande

om qvarstad upphäfts eller förklarats hafva förfallit, må klagan ej föras. Ej

heller må, sedan yrkande om qvarstad ogillats, eller förordnande om qvarstad upphäfts,

förfallit eller återkallats, fråga om skriftens beläggande med qvarstad ånyo

upptagas.

46 §.

Förordnande om qvarstad gånge i verkställighet utan hinder af underställning

eller besvär.

47 §.

För verkställande äf qvarstad skall skyndsam handräckning lemna.s i Stockholm

af Öfverståthållareembetet, i annan stad, som ej lyder under landsrätt, af

magistrat, samt i stad, som lyder under landsrätt, äfvensom i köping och å landet

af kronofogde eller länsman.

Underkastade qvarstad äro alla till spridning afsedda exemplar af skriften,

i hvilkens ego de än må finnas.

Skriftligt bevis om antalet af de exemplar, som å hvarje ställe beläggas med

qvarstad, skall genast utan lösen tillställas den, hos hvilken qvarstaden verkställes.

48 §.

På Justitiekanslerns pröfning ankomme, huruvida qvarstad, som förordnats af

hans ombud, skall verkställas äfven å andra orter än i tryckningsorten.

49 §.

Då förordnande om qvarstad upphäfves, förfaller eller återkallas, gånge all

verkställighet af qvarstaden åter; åliggande det myndighet, som i 47 § sägs, att

ofördröjligen lemna handräckning till qvarstadens häfvande.

50 §.

Do) Den som, medan förordnande om qvarstad å tryckt skrift är gällande,

(5: 11.)

(5: 8, il.

(5: 8, 12.

(5: 12.)

(5: 8.)

(4: 9.)

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

med vetskap om förordnandet säljer eller annorledes sprider skriften, straffes med

böter från och med femtio till och med fem hundra kronor eller fängelse från och

med en till och med sex månader.

2:o) Utgifver någon, medan förordnande om qvarstad å tryckt skrift är gällande,

med vetskap om förordnandet ånyo af trycket sådana stycken af skriften,

som föranledt qvarstaden, straffes som i 1 mom. sägs, och gälle i fråga om ansvar

för den nya skriftens innehåll hvad om tryckt skrift i allmänhet i denna lag

stadgas.

5 Kap.

Om rättegången i tryckfrihetsmål.

(1:*; 5: 6.) Öl §.

l:o) Åtal angående förbrytelse mot denna lag upptages, der ej annorlunda

här nedan sägs, vid Rådstufvurätten i den stad, der skrift, som föranledt åtalet,

blifvit tryckt, eller, om den blifvit tryckt i stad, som lyder under landsrätt, eller i

köping eller på landet, vid Rådstufvurätten i närmaste stad. Saknas å skriften

uppgift om tryckningsorten, eller finnes uppgiften derom vara origtig, gälle om tryckningsort

hvad i 40 § för sådant fall stadgas.

2:o) Om laga domstol för åtal å förbrytelse, som omförmäles i 13 § 2 mom.,

17 §, 21 § 2 mom., 28 § eller 50 § 1 mom., gälle hvad i allmän lag sägs.

3:o) År förbrytelse att hänföra till brott i embete eller tjenst, gälle om laga

domstol hvad i sådant afseende, är för embetsbrott stadgadt.

(5: l.) 52 §.

Tilltalas någon för brott, som i 9 § sägs, skall frågan, huruvida skriftens

innehåll är brottsligt, pröfvas af särskild nämnd eller jury, der ej parterne förklara

sig vilja utan sådan pröfning hänskjuta målet till Rättens omedelbara afgörande.

(5:»)• 53 §.

l:o) Rådstufvurättens samtlige ledamöter skola, i Stockholm vid början af

hvarje år och i annan stad när jury i tryckfrihetsmål första gången under året skall

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

sattas, välja en jurymauuakorps, bestående i Stockholm af trettio och i annan

stad af tjugu, i staden eller inom fem kilometer derifrån boende, myndige och

allmänt aktade personer, att intill samma års slut i den ordning här nedan sägs

tjenstgöra såsom jurymän. Har mer än halfva antalet ledamöter i jurymannakorpsen

före årets slut afgått, skall ursprungliga antalet fyllas genom nytt val.

2:o) Juryn i hvarje mål skall, sedan ransakningen fullbordats, bildas sålunda,

att'' Rätten genom lottning ur den i 1 mom. oförmälda jurymannakorps uttager

fem, samt parterne, bland korpsens öfrige ledamöter eller andre till ledamöter i korpsen

valbare, å hvardera sidan nämna sex, enligt hvad allmän lag stadgar om domare,

ojäfvige personer. Derefter ege hvardera parten att utan anförda skäl utesluta

en bland de af Rätten uttagne och tre bland de af vederparten nämnde. De

återstående nio utgöra juryn.

3:o) Undandrager sig part genom uteblifvande från Rätten eller eljest att

nämna eller utesluta jurymän, skall Rätten i förra fallet nämna i partens ställe

och i senare fallet genom lottning verkställa den uteslutning, som eljest tillkommit

parten. Äro å endera sidan flera, som hafva del i saken, och drager sig någon

af dem undan att nämna eller utesluta jurymän, vare det val, som göres af de

öfriga, för honom gällande. Kunna flera parter, som på samma sida hafva i saken

del, ej förena sig om nämnande af jurymän, nämne hvardera en man till juryn.

Går ej antalet till sex, nämne de ytterligare en hvardera. Går antalet öfver sex,

minskas det genom lottning. Sämjas de ej, hvilka bland de å andra sidan nämnde

eller hvilken bland de af Rätten uttagne skola uteslutas, varde ock sådant utrönt

genom lottning.

54 §. (5: s.

De som blifvit välde- till jurymän skola af Rätten eller dess ordförande

kallas att å viss tid infinna sig vid Rätten och varde vid kallelsen erinrade om

den påföljd för förfallolöst uteblifvande, hvarom i 55 § stadgas.

55 §.

Den, som är öfver sextio år gammal, vare ej skyldig att deltaga i jury; ej

heller embets- eller tjensteman, som af sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget.

Eljest må ingen utan laga förfall undandraga sig sådant uppdrag. Sker

det ändå, ege Rätten förelägga honom vid vite att inställa sig, och skall han ersätta

det besvär och den kostnad, som genom hans tredska tillskyndas parterna och

öfriga ledamöter i juryn.

Är någon, som kallas att deltaga i jury, af förfall hindrad att komma tillstädes,

gifve det Rätten tillkänna senast å tid, som af Rätten dertill utsättes.

Godkätines förfallet, skall vid val af ny ledamot i den afgångnes ställe förfaras i

Bill. till Riksd. Prof. 1887. 1 Smil. 1 Afd. 14 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Rongt. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

tillämpliga delar som i 53 § sägs, så att part alltid, eger utesluta halfva antalet

af de af vederparten nämnde och en af de af Rätten uttagne. Ej må till juryman

nämnas någon som förut blifvit i samma mål af part utesluten.

Ledamot i jury åtnjute ej godtgörelse för sin inställelse.

(5: s.) 56 g_

När fulltalig jury inför Rätten tillstädeskommit, skola dess ledamöter aflägga

edlig försäkran att etter bästa förstånd och samvete besvara de frågor, som af

Rätten till juryn framställas, och att i obrottslig tystnad hålla så väl hvad som

under öfverläggningen yttras, som huru de särskilda ledamöterna rösta. Juryn välje

derefter inför Rätten en af sina ledamöter att vid juryns öfverläggningar föra

ordet.

(5: *, 5.) 57 §.

Rätten skall till juryn öfverlemna, jemte alla till målet hörande handlingar,

en skriftlig sammanfattning af hvad i saken förekommit, samt derefter till juryns

besvarande framställa den fråga, huruvida skriftens innehåll är brottsligt efter det eller

de lagrum, åklagaren (målseganden) åberopat. Afser åtalet flera förbrytelser eller

föranleder målets beskaffenhet i öfrigt flera frågor, varde de hvar för sig framstälda.

Derefter öfverlägge juryn, sedan Rättens ledamöter afträdt, om det beslut

som skall fattas. Framstäld fråga skall af juryn med ja eller nej besvaras. Ej

må juryn åtskiljas, innan samtliga frågor blifvit besvarade. För den tilltalades

fällande fordras minst två tredjedelar af rösterna. Uppnås ej detta röstetal, varde

han frikänd.

Juryns beslut skall, om det ej muntligen tillkännagifves inför Rätten innan

juryn åtskiljes, skriftligen affattadt och af samtlige jurymännen undertecknadt tillställas

Rättens ordförande.

Sedan juryns beslut blifvit inhemtadt, afgöre Rätten målet och afkunne ofördröjligen

för parterne utslag.

58 §.

År i mål, hvarom i 52 § sägs, tvist om hvem som är för skriftens innehåll

ansvarig, skall samma tvist af Rätten afgöras innan fråga om jurys väljande

förekommer.

Beslut, som Rätten i denna tvist under rättegången meddelar, må ej komma

under högre Rätts pröfning annnorledes än i sammanhang med slutliga utslaget.

Varder beslutet and rad t, och finnes vid sådant förhållande någon tilltalad

icke hafva fått utöfva den rätt att deltaga i val af jury, som honom tillkommit, vare

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

valet jemte juryns utlåtande förfallet, der ej utlåtandet är i alla delar friande eller

den tilltalade förklarar sig ändock åtnöjas med detsamma.

59 §.

Utan hinder deraf, att den eller de, hvilka bort för tryckt skrifts innehåll

ansvara, aflidit eller icke kunna anträffas, må påstående, att skriften skall dömas

förbruten, af Rätten pröfvas, sedan, der så kan ske, förläggaren eller boktryckaren

blifvit deröfver hörd.

60 §. (5:7> »•)

Varder i mål, deri pröfning af jury egt rum, den tilltalade eller, om de äro

flere, någon af dem till ansvar dömd, skall målet i hela dess vidd underställas

Hofrättens pröfning.

61 §. (5:160

Mål angående ansvar för tryckt skrifts innehåll må ej handläggas gemensamt

med mål, som icke bedömes enligt denna lag.

62 §.

(5: 6.)

I allt, hvad genom denna lag icke uttryckligen annorlunda stadgas, gälle

om rättegången i tryckfrihetsmål hvad i allmän lag om rättegång i brottmål sägs.

6 Kap.

Om utrikes tryckt skrift.

63 §. U;10, “•)

Hvad här ofvan i 1 kap. 9 § 1—11 mom., 11 § 2 mom. och 12 § 2 mom., 2 kap.

14—20 §§, 21 § 1 och 2 mom., 22—27 §§ och 28 § 4 mom., 3 kap., 4 kap.

38 — 40, 42—46 och 48 §§ samt 5 kap. sägs skall icke ega tillämpning å skrift,

som blifvit tryckt utrikes.

I fråga om sådan skrift stadgas särskilt som följer:

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

t

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

l:o) Utrikes på svenska språket tryckt skrift, med undantag af notifikationer

och formulär med mera af dylik beskaffenhet, må ej här i riket hållas till salu

eller till spridande på annat sätt, innan ett exemplar af skriften blifvit aflemnadt

till Justitiekansler!]. Hvar som bryter häremot straffes med böter från och med

tjugufem till och med två hundra kronor.

2:o) Föröfvar någon genom utrikes tryckt skrift gerning, som i allmän lag

är med straff belagd, straffes såsom der sägs. Till enahanda ansvar vare den förfallen,

som med vetskap om skriftens innehåll säljer eller annorledes sprider densamma.

I öfrigt skall om delaktighet i brott som här afses gälla hvad i allmän

lag stadgas.

Då ansvar ådömes enligt detta inom., skall skriften dömas förbruten.

3:o) Finner Justitiekansler!! utrikes tryckt skrift, som i riket införts, vara

af brottsligt innehåll, ege han förordna, att skriften skall beläggas med qvarstad;

göre dock ofördröjligen anmälan derom hos Konungen, som, derest han ej

finner qvarstaden böra förfalla, förordnar, att skriften skall vara förbruten, dock

med rätt för innehafvare af skriften att inom viss tid låta utföra densamma ur riket.

4:o) Om tid för anställande af åtal så ock om rättegång i mål angående

förbrytelse genom utrikes tryckt skrift gälle hvad i allmän lag stadgas.

7 Kap.

Allmänna bestämmelser.

(5: 15, 16.) 64 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

deras fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

65 §.

Hvad i allmän lag stadgas om dem, som äro underkastade svensk straffrätt,

om sammanträffande af brott, om förening eller förändring af straff, om särskilda

grunder, som utesluta, minska eller upphäfva straffbarheten, samt om skadestånd,

gälle äfven förbrytelser mot denna lag, så vida ej i samma lag annorlunda bestämmes.

66 §.

^ J s y Alla mål angående förbrytelser mot denna lag skola vid ansvar för domare

och andre embetsmål! med största skyndsamhet handläggas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

21

Denna lag skall i stället för Tryckfrihetsförordningen af den 16 Juli 1812

gälla till efterlefnad från och med den 1 Januari 1889.

Den som, då lagen träder i kraft, utöfvar boktryckerirörelse, hvartill han enligt

äldre lag varit berättigad, ege fortsätta samma rörelse, ändå att han enligt

denna lag icke skulle vara behörig att idka boktryckerirörelse. Drifves rörelsen

för aktiebolags, sterbhusdelegares eller konkursbos räkning, skall dock, innan någon

skrift efter utgången af år 1888 från boktryckeriet utgifves, föreståndare för rörelsen

antagas och anmälan derom göras på sätt i 14 och 16 §§ af denna lag stadgas.

Enligt äldre lag gjord anmälan om utgifvande af tidning eller tidskrift gälle

endast för tidningens eller tidskriftens utgifvande intill utgången af år 1888; skolande,

innan derefter något nummer eller häfte af tidningen eller tidskriften utkommer,

anmälan göras enligt 24 § i denna lag.

Anmälan, hvarom i 16 eller 24 § förmäles, må göras redan under November

och December månader 1888.

Mål, som då denna lag träder i kraft är vid domstol anhängig!, skall i allt

hvad till rättegången hörer behandlas enligt äldre lag.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl Maj-.ts Nåd. Proposition N;o 21.

Förslag

till

ändringar i 85, 107 och 108 §§ Regeringsformen.

§ 85.

Såsom grundlagar skola anses: denna Regeringsform samt den Riksdagsordning,

den Successionsordning och den Tryckfrihetslag, hvilka i öfverensstämmelse med

de grundsatser, som i denna Regeringsform bestämmas, Riksdagen och Konungen

gemensamt fastställa.

§ 107.

Skulle Konstitutionsutskottet anmärka, att Statsrådets ledamöter samfäldt

eller en eller flere af dem, uti deras rådslag om allmänna mått och steg, icke iakttagit

rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande icke med oveld, nit,

skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat, ege då utskottet att sådant tillkännagifva

för Riksdagen, hvilken, om den finner rikets väl det kräfva, kan hos

Konungen skriftligen anmäla sin önskan, att Han ville ur Statsrådet och ifrån embetet

skilja den eller dem, emot hvilka anmärkning blifvit gjord.

Frågor uti detta ämne kunna i Riksdagens Kamrar väckas och af andra

Riksdagens utskott än Konstitutionsutskottet hos Kamrarne andragas, men icke af

Riksdagen afgöras förr, än sistnämnda utskott deröfver blifvit hördt. Under Riksdagens

öfverläggningar derom skola icke Konungens beslut uti mål, som röra enskilda

personers eller korporationers rättigheter och angelägenheter, kunna ens nämnas,

ännu mindre någon Riksdagens pröfning underställas.

§ 108.

Allt hvad Riksdagen efter granskning godkänt eller lemnat oanmärkt, bör

anses hafva vunnit decharge i afseende på det granskade, och ingen ny, till ansvarighet

förbindade, granskning af ny Riksdag i samma mål vara tillåten; dock

bör, oaktadt den af Riksdagens utskott eller revisorer förrättade generella öfversigt

af statsmedlens utdelning, det åligga vederbörande embetsmän att verkställa den

speciella revision, som dem i kraft af deras embetsbefattning tillkommer.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

23

Förslag

till

ändringar i G9 och 70 §§ Riksdagsordningen.

§ 69.

Lagtima riksdag skall hvart tredje år tillsätta en nämnd af fyratioåtta personer,

deraf hvardera Kammaren genom sluten omröstning inom sig utser tjugofyra,

och hvilken nämnd, i den ordning 103 och 104 §§ Regeringsformen stadga, eger

att döma, huruvida Högsta Domstolens samtlige ledamöter gjort sig förtjento att i

deras vigtiga kall bibehållas, eller om visse af dem, utan bevisligen begångna fel

och brott, hvarom Regeringsformens 102 § handlar, likväl kunna anses böra från

utöfningen af Konungens domsrätt skiljas.

§ 70.

Den i föregående paragraf omförmälda nämnd träder samma dag den blifvit

vald tillsammans. Nämndens samtlige ledamöter rösta först, man för man, öfver

den frågan: skall omröstning anställas till uteslutande af någon bland Högsta Domstolens

ledamöter? Besvaras donna fråga enhälligt eller af de flesta rösterna med

nej, blifva Högsta Domstolens samtlige ledamöter bibehållne. Besvaras den åter med

ja, uppgör hvar och eu af nämnden en sluten lista på dem af Högsta Domstolens

ledamöter, flere eller färre, som han anser böra entledigas. De tre bland dessa,

som då fått det största antal röster emot sig, ställas hvar efter annan under ny

omröstning, hvarvid två tredjedelar af rösterna fordras emot den eller dem, som

skola anses vara från Riksdagens förtroende uteslutne; och förhålles derefter såsom

i Regeringsformens 103 § vidare föreskrifves.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartements ärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

slott Måndagen den 14 Februari 1887,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvärd,

Statsråden: Lovén, .

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Rechert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anförde: “Då jag nu till åtlydnad

af Eders Kongl. Maj:ts den 21 November 1884 gifna föreskrift går att underställa

Eders Kongl. Maj:ts pröfning förslag till en ny tryckfrihetslag,- tillåter jag mig

erinra derom, att såsom förnämsta skälet för meddelande af berörda föreskrift anfördes

bristerna i gällande stadganden om ansvarighet för tryckt skrifts innehåll.

Angående uppkomsten och verkningarna af dessa stadganden hafva Konstitutionsutskotten

vid 1869 och 1871 årens riksdagar lemnat en framställning, af

hvilken det väsendtliga här må i minnet återkallas.

Den tryckfrihetsförordning af år 1766, genom hvilken pressen i vårt land

erhöll sitt första i lag grundade skydd, hade så väl för periodisk som icke periodisk

skrift stadgat, att författaren skulle bära ansvar för innehållet, men ålagt boktryckaren

att, der författaren icke utsatt sitt namn å skriften, styrka hvem som

vore skriftens författare eller ock sjelf ansvara för dess innehåll. Detta förhållande

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 21.

förändrades dock under de närmast följande årtiondena efter kand derhän, att ansvaret

för tryckt skrifts innehåll stannade på boktryckaren ensam, ej blott i afseende

på skrifter i allmänhet, utan äfven i afseende på periodiska skrifter, till

hvilkas utgifvande endast boktryckare kunde erhålla tillstånd.

En bland de främsta uppgifterna för den lagstiftning, hvars resultat framträdde

i tryckfrihetsförordningen den 9 Mars 1810, blef att befria boktryckaren

från den ovilkorliga ansvarsskyldighet, som dittills ålegat honom, medan man på

samma gång ville, så långt möjligen kunde ske, skydda författares rätt att, om han

det önskade, vara okänd. Så snart författarens namn fans å skriften utsatt, blef

det derföre han som, på sätt af lagens 1 § 5 och 7 mom. samt o § 1 mom.

framgick, stäldes till ansvar för dess innehåll, derest det bofans brottsligt. Men

hade författaren icke låtit utsätta sitt namn å skriften, kunde boktryckaren, som

i sådant fall i första hand åtalades, leda ansvaret ifrån sig genom att förete en

af författaren undertecknad namnsedel, bevittnad af två af boktryckaren väl kända

personer, på hvilka ansvaret för skriftens innehåll öfvergick, om författarens namn

eller hemvist befunnos i namnsedeln origtigt uppgifna eller ock der saknades. Namnsedeln

kunde dock först sedan målet efter ransakning vid underrätt öfverlemnats

till hofrätten, för att der afdömas, affordras boktryckaren, och detta endast efter

inhemtande af tryckfrihetskomiténs yttrande och då målet var af urbota beskaffenhet,

eller boktryckaren pröfvades ega den ringa förmögenhet att böterna, då do

öfverstego 16 rdr. 32 sk. bco, måste förvandlas i fängelsestraff. Sålunda nöjde

man sig i allmänhet med boktryckarens ansvarighet, så vida ej urbota brott var

begånget, i hvilket fall författaren, då han kunde anträffas, alltid borde svara.

Samma bestämmelser gälde jemväl för periodiska skrifter, i afseende på hvilka

dock särskildt stadgades, att utgifvaren borde stå författareansvar. Deremot saknades

ännu hvarje föreskrift om uttagande af tillståndsbevis och innehafvande af

vissa behörighetsvilkor för utgifvande af sådan skrift.

De hinder denna lag lade i vägen för den rätte svarandepartens upptäckande

och inställande redan vid rättegångens början funnos snart föranleda onödigt uppskof

i rättegången. Den nya tryckfrihetsförordning, som utfärdades den 16 Juli

1812, efter att hafva blifvit, i strid med regeringsformen, föreslagen och antagen vid

samma riksdag, stadgade derföre i afseende på andra skrifter än periodiska, att om

ej författaren sjelfmant gaf sig hos domaren tillkänna, hans namnsedel skulle genast

vid rättegångens början till domstolen ingifvas, och, såsom det vidare heter, den

derigenom upptäckta rätta parten för domstolen inkallas (1 § 8 mom.). Detta har

tolkats så, att blotta företeendet af en namnsedel, äfven om boktryckaren varit fullt

medveten om origtigheten af deri lemnade uppgifter, gjort tillfyllest för att befria

honom från ansvar för skriftens innehåll. Också hafva namusedlar blifvit företedda,

som innehållit uppenbart origtig uppgift om åtalad skrifts författare. Vidgår den

uppgifne det oaktadt författareskapet, fälles han till ansvar för en förbrytelse, i hvars

Bill. till Rilcsd. Prot. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

föröfvande lian icke tagit någon del, men om lian nekar eller utan laga förfall från

svaromål uteblifver, träffar ansvaret för skriftens innehåll de om möjligt ännu mer

oskyldiga namnsedelvittnena. (1 § 6 mom.)

Af ännu större betydelse voro den nya tryckfrihetsförordningens stadgande!!

om don periodiska pressen, hvilken nu, i likhet med hvad före 1809 egt rum, gjordes

till föremål för särskild lagstiftning. Sedan för detta ändamål den ännu qvarståendo

definitionen på periodisk skrift fått inflyta i 1 § 1 mom., uppstäldes i 4 mom.

af samma § för rättigheten att utgifva sådan skrift det vilkor, att utgifvare!! erhållit

hofkanslerns bevis, att hinder för skriftens utgifvande oj förekomma, hvilket

bevis dock icke kunde vägras i andra fall, än då sökanden var för nesligt brott

dömd eller förklarad ovärdig att föra andras talan. Dessa föreskrifter äro likväl

endast att betrakta såsom eu inledning till och en nödvändig förutsättning för det

stadgande, som var hufvudändamålet med de förändringar tryckfrihetsförordningen

vid 1812 års riksdag undergick, nemligen upplifvandet af den sedan år 1809 hyllande

indragningsmakten. Härom stadgades i 4 § 8 mom., att hofkansler!! kunde,

när han ansåg ett dagblad eller eu periodisk skrift vådlig för allmän säkerhet eller

utan skäl och bevis förnärmande enskild rätt eller af en fortfarande smädlig egenskap,

genast låta inställa skriftens utgifvande, till dess efter anmälan hos Kongl.

Maj:t, hvilken anmälan borde ske sist inom åtta dagar sedan hofkanslern blifvit underrättad

om qvarstadens verkställande, Kongl. Maj:t i statsrådet förordnat, huruvida

den instälda skriftens fortsättning kunde vidare tillåtas. På Kongl. Maj:ts förordnande

skulle det ankomma, huruvida utgifvare!! af en sålunda indragen periodisk

skrift framdeles finge utgifva annan sådan skrift.

Det är från denna tid, från tillståndsbevisets och indragningsmaktens införande,

som uppkomsten af legda s. k. ausvaringar härleder sig. Den osäkra ställning,

hvari eu tidningsutgifvare genom bruket af denna godtyckliga makt försattes, i det

att han icke blott förlorade rättigheten att fortfarande utgifva sill tidning utan

ock förklarades obehörig att i egenskap af utgifvare befatta sig med något annat

tidningsföretag, gjorde det för honom nära nog nödvändigt att, om ock på sidan om

gällande lag, bereda sig utväg att fullgöra sina förbindelser mot den allmänhet,

hvars prenumerationsmedel han uppburit. Utvägen bestod deri att, efter aftal mod

annan person, denne anmälde sig såsom ansvarig utgifvare af en tidning, hvilken,

oafsedt någon obetydlig förändring af titeln, i allt öfrigt liknade den indragna, och

hvilken nya tidning lemnades såsom ersättning åt den indragna tidningens prenumeranter.

Något annat hade den nye ansvaringen icke med skriftens utgifvande att

skaffa, än att han till boktryckaren aflemnade det för sådant ändamål nödiga tillståndsbeviset.

Den ursprunglige redaktören fortfor att utöfva ledningen af tidningsföretaget,

medan ansvaringarna aflöste hvarandra allt efter som tidningens indragning

upprepades.

Från början hade således bruket af legda ansvaringar tillgripits såsom det

enda medlet att mot den stränga utöfningen af indragningsmakten skydda det mellan

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

en tidnings utgifvare och dess prenumeranter ingångna aftal. Men sedan indragningsmakten

år 1844 blifvit afskaffad, och intet hinder vidare mötte för hvar och

en välfrejdad person att utgifva tidningar eller andra periodiska skrifter, har saken

antagit en annan karakter. Man bibehöll nemligen tillståndsbeviset i 1 § 4 mom.

jemte föreskrifterna i 1 § 8 mom. att, när rättegång blifvit mot dagblad eller periodisk

skrift anstäld, utgifvarons namn skulle af justitiestatsministern enligt den

hos honom gjorda anmälan uppgifvas, och i 4 § 2 mom., att skriftens utgifvande

skulle inställas, till dess utgifvaren iakttagit hvad som föreskrifvits om sådan anmälan.

Dessa lagrum, sammanstälda med hvarandra, hafva af domstolarna tolkats

så, att den, som i tillståndsbeviset fans nämnd såsom utgifvare, -ovilkorligen skulle

såsom sådan anses, och i denna sin egenskap uppbära det ansvar för skriftens

innehåll, som 1 § 7 mom. ålägger utgifvaren. Med denna af lagstiftaren säkerligen

icke äfsedda men af ordalagen lätt framkallade tolkning af lagen var fältet lemnadt

öppet för det slag af ansvaringar, öfver hvars tillvaro man nu klagar. Med lagens

rätta förstånd ansågs det ej längre oförenligt att såsom utgifvare af en tidning uppsats

en person, som icke hade något med skriftens utgifvande att skaffa och icke

ens innehade de egenskaper, hvilka kunde hafva satt honom i stånd att utöfva en

sådan befattning. Det kunde till och med inträffa, att en person, som i sin egenskap

af tidningsutgifvare eller af annan orsak dömts förlustig sin frihet och således

var absolut oförmögen att egna någon uppmärksamhet åt tidningsföretaget, fortfor

att vara ansvarig utgifvare och i sådan egenskap ådömdes ansvar för innehållet af

skrifter, hvilkas beskaffenhet, ja tillvaro var honom fullkomligt obekant. Ett sådant

fall har inträffat under de senaste åren, utan att det lyckats åklagaren att oaktadt

alla bemödanden afvärja straffet från ansvaringen och rigta det mot den verklige

utgifvaren, hvars skuld icke af någon betviflades eller kunde betviflas. Eu lag, som

tillstädjer eller rent af inbjuder till ett sådant för rättskänslan upprörande handlingssätt,

kan ej göra anspråk på det anseende och den helgd, som borde tillkomma

den särskildt i dess egenskap af grundlag.

Men till en revision af tryckfrihetslagstiftningen finnas äfven andra skäl. I

fråga om straff för tryckfrihetsbrott, om vilkoren för idkande af boktryckerirörelse

och bokhandel, om åtalsrätt och rätt att belägga tryckt skrift med qvarstad, om

juryns sammansättning och reglerna för dess verksamhet samt om rättegången i

öfrigt i tryckfrihetsmål, äfvensom om vilkoren för spridning här i riket af utländska

skrifter och om ansvar för dylika skrifters innehåll lemnar lagen rum för allvarsamma

anmärkningar. Dess uppställning är synnerligen oredig. Ämnena förekomma

blandade om hvarandra på ett sätt, som gör uppfattningen svår och tillämpningen

i hög grad osäker och vacklande. Sjelfva språket afviker på ett ingalunda lyckligt

sätt från de öfriga grundlagarnas och från det i lagstiftningen i allmänhet

vedertagna. Det är ej möjligt att i en sådan lag omarbeta något eller några af

hufvudpartierna, utan att omskrifva hela lagen. Detta är ock hvad som nu i

öfverensstämmelse med Eders Kongl. Majt:s nådiga befallning blifvit verkstäldt.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Bland dot nya förslagets särskilda bestämmelser ådraga sig do, som röra

ansvarigheten för tryckt skrifts innehåll, helt naturligt den största uppmärksamheten.

Enligt straffrättens allmänna grunder äro alla de personer, som samverkat

vid utförande af eu brottslig handling, vare sig såsom anstiftare, gerningsman eller

medhjelpare, i högre eller lägre grad för handlingen ansvarige och underkastade det

för densamma bestämda straff. Tillämpas dessa grunder på brott, begånget genom

tryckt skrift, såsom fallet är i flora länders presslagar, särskild! Tysklands och Frankrikes,

skulle ej '' blott skriftens författare straffas, utan ock jemte honom utgifvare,

förläggare, boktryckare och försäljare af skriften, derest de med vetskap om innehållet

bidragit till skriftens utgifvande och spridning. Att den abstrakta rättens

fordringar härigenom bäst tillgodoses, kan icke bestridas. Deremot har ur synpunkten

af pressens intresse åtskilligt erinrats mot ett dylikt forskande efter alla

dem, som deltagit i en begången förbrytelse, särskilt efter författarne till olika

artiklar i eu tidning. Och på samma gång har erfarenheten visat, att det sällan

eller aldrig lyckas att med tillämpning af dessa grunder träffa don skyldige, om

han vill hålla sig undan. Det är icke lätt att ådagalägga, att en tidningsredaktör,

förläggare eller boktryckare haft den vetskap om innehållet just af det brottsliga

stället i en skrift, som fordras för hans fällande till ansvar, och någon anvisning

till författarens upptäckande kan man desto mindre vänta af desse medbrottslige,

som en sådan upptäckt icke minskar deras straff, utan snarare bidrager att röja

deras egen delaktighet i den begångna görningen och befordra dem sjelfve till straff. Då

det visat sig, att tillämpningen af allmänna ansvarighetsgrund satser på brott, begångna

genom tryckt skrift, vanligen leder till strafflöshet för den skyldige, har man derföre

sökt bredvid do allmänna straffen uppställa ett system af särskilda straff, hvarigenom,

då den skyldige ej kan till ansvar befordras, åtskilliga personer, såsom

tidningsredaktörer, förläggare, boktryckare och försäljare, hvilka bort åt skriftens

innehåll egna uppmärksamhet, men ej fullgjort sin skyldighet i detta hänseende,

beläggas med s. k. oaktsamketsstraff, vanligen bestående i böter eller någon kortare

tids fängelse. Dessa straff lära ock vara de som, exempelvis i Tyskland, oftast

komma till användning.

Enligt ett annat system — det hos oss oafbrutet sedan år 1766 tillämpade —

vill man, med uppoffring af möjligheten att för en i tryckt skrift begången förbrytelse

träffa odla deri deltagande, nöja sig med att under alla omständigheter

träffa en, sa vidt ske kan den mest skyldige. Ansvaret ålägges derföre dem, som

vid eu skrifts tillkomst medverkat, i bestämd ordning, så att det i främsta rummet

träffar den mest brottslige, författaren eller om skriften är periodisk redaktören,

derefter hans närmaste man, utgifvaren eller om sådan icke finnes förläggaren o. s. v.

Den i mindre grad delaktige blir fri, när man lyckats finna någon, som står brottet

närmare. Häri ligger en sporre för den förre att medverka till afsäljande af den

senare, emedan han, i händelse denne blir upptäckt och stäld för rätta, undgår

allt straff. Till ett sådant afslöjande har han i de allra flesta fall medel i sina

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 21.

händer, men någon gång kunna dessa medel saknas, och det kan då inträffa, att

en för brottet jemförelsevis främmande person blir dömd såsom, gerningsman. Trots

denna brist i systemet, mot hvilken man svårligen kan uppställa annat korrektiv

än Konungens benådningsrätt, har man dock i vårt land aldrig på allvar ifrågasatt

att afvika från detsamma, och jag betviflar högeligen att man skulle, åtminstone

för det närvarande, vara benägen att inlåta sig på ett ansvarighetssystem, hvars

verkningar äro för allmänheten okända och oberäkneliga, och som derföre säkerligen

skulle mötas af en ganska förklarlig misstro.

Bibehållande det nu varande systemet i dess allmännelighet, har jag derföre

endast sökt fylla de mest uppenbara luckorna i detsamma.

Hvad dervid först beträffar icke periodisk skrift, hör regeln vara den, att

för innehållet af sådan skrift författaren är i främsta rummet ansvarig, samt, om

det ej kan visas hvem han är, utgifvaren, förläggaren eller boktryckaren i ordning

efter hvarandra, såsom närmare angifves. i förslagets 30 §. En undantagslös tilllämpning

af denna regel skulle emellertid kunna i vissa fall framkalla betänkliga

missbruk. Om en författare bosatte sig utom riket, skulle hans brottsliga skrifter

kunna ostraffadt utgifvas och spridas inom riket. Utgifvare, förläggare och boktryckare

bohöfde endast hänvisa på den kände författaren, och denne kunde, såsom

bosatt å utländsk ort, ej dragas inför rätta. Ungefär samma förhållande inträffar,

om författaren väl vistas inom riket, men är i den belägenhet, att straff ej kan

honom ådömas, såsom då han är minderårig eller efter skriftens författande förlorat

förståndets bruk, eller] att det straff, som kan följa på tryckfrihetsbrottet, blir för

honom af ringa eller ingen betydelse, såsom då han efter skriftens författande för

annat brott undergår straffarbete, kanske på lifstid. Allt detta gäller i tillämpliga

delar äfven utgifvare och förläggare. De nödiga bestämmelserna till förekommande

af missbruket äro gifna i BO § mom. 2.

Det vigtigaste spörsmål, som i hela detta ämne framställer sig, är emellertid

det, huru man i hvarje särskildt fall skall träffa den mest skyldige, eller med

andra ord frågan om bevisningens åstadkommande. Jag har förut redogjort för

gällande lags stadganden om namnsedeln. Då det visat sig att grafva missbruk

uppstått af det ovilkorliga vitsord, som tillagts detta bevisningsmedel, finner man

lätt den naturliga utvägen vara att med undanrödjande af detta vitsord tillåta

bevisning derom, att annan person än den uppgifne är författare etc. och detta

genom hvilket slags bevisningsmedel som helst. På någon rätt att få med behållande

af sin anonymitet, äfven då skriften befinnes så brottslig, att den gjorts till föremål

för åtal, låta en oskyldig undergå straff i sitt ställe, kan författaren ej med skäl

göra anspråk. En sådan rätt är honom, så vidt jag vet, icke i något lands lagstiftning

tillförsäkrad och är det ej heller enligt gällande tryckfrihetsförordning, om

den rätt förstås. Denna lag befriar visserligen eu författare från skyldigheten att

å tryckt skrift utsätta sitt namn, .men. då den derjemte ålägger honom att, ehvad

han vill vara okänd eller ej, tillställa boktryckaren eu förseglad sedel, innehållande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 21.

hans namn och hemvist, samt boktryckaren att vid rättegångens början ingifva

författarens namnsedel till domstolen, så är det uppenbarligen lagens mening, att

författarens namn genast efter åtalets anställande skall afslöjas. Boktryckaren är ock

endast i det fall straffbar, att han röjer författarens namn eller hemvist, då sådant

honom ej af domaren lagligen ålagdt är. Men då den bristfälliga redaktionen framkallat

den tillämpning af lagen, att namnsedeln ovilkorligen skall innehålla uppgift om

den verklige författaren, har derigenom beredts denne en af lagstiftaren säkerligen

icke afsedd utväg att hålla sig okänd genom att i namnsedeln upptaga en annan

persons namn.

De skäl som föranledt, att förslaget liksom gällande lag och för öfrigt de

flesta andra länders lagstiftning i ämnet gjort hufvudredaktören af en periodisk skrift

ansvarig för dess innehåll, och ej medgifvit inqvisition efter författarne till de särskilda

uppsatser, som i skriften förekomma, är det öfverflödigt att nu anföra, då,

så vidt jag vet, ingen på allvar yrkat förändring i detta förhållande, som tvärtom

af den periodiska pressens representanter anses såsom ett oeftergifligt vilkor för dess

sjelfständighet och existens. Fråga blir då huru man, när ansvar för skriftens

innehåll skall göras gällande, må kunna träffa den verklige redaktören. För att

undanrödja den uppfattning, som hittills gjort sig gällande, att den, som hos

chefen för justitiedepartementet uppgifvits såsom utgifvare, ock nödvändigt måste

antagas vara det, har skyldigheten att meddela denna uppgift borttagits. Anmälan

om tidningens förestående utgifvande har dock bibehållits såsom ett medel att redan

från början fästa den öfvervakande myndighetens uppmärksamhet på tidningsföretaget.

Den uppgift om förläggarens namn, som enligt 24 § skall bifogas, afser

hufvudsakligen att utgöra ett bevisningsmedel för eganderätten till periodisk skriit.

För hufvudredaktören åter skulle i stället för anmälningspligten inträda skyldighet

enligt 22 § att å hvarje nummer af skriften låta uppgifva sitt namn. Denna uppgift,

som föreskrifves i många utländska presslagar och äfven hos oss ganska allmänt

iakttages, afser ej att utgöra något osvikligt bevisningsmedel i fråga om hufvudredaktörens

person, men man har tänkt sig, att föreskriften skulle i sin mån stäfja

bruket af legda ansvaringar, då eu tidning, som vore mån om sitt anseende, svårligen

skulle vilja vedervåga detta genom att inför allmänheten uppträda med ett

uppenbarligen falskt redaktörsnamn. Lagen förutsätter emellertid uttryckligen möjligheten

deraf, att uppgiften kan vara origtig, och belägger en sådan uppgift med

straff, alldeles oberoende deraf, huruvida skriftens innehåll är brottsligt eller ej. För

skriftens innehåll skulle deremot en sådan skenredaktör, såsom tillbörligt är,

aldrig ansvara, utan skulle sådant ansvar åligga den verklige redaktören eller, om

det ej kunde visas hvem han vore, förläggaren.

För att ej lemna domstolarna utan all vägledning vid pröfning af frågan hvem

som är hufvudredaktör eller ej, torde den antydan böra gifvas, att den verklige

redaktören är den, som har inseende öfver skriftens utgifvande och eger att bestämma

dess innehåll. Närmare kan man ej komma, och något mera torde ej heller be
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

höfvas, då man besinnar att redan nu i do fall, då on tidning begagnar sig af legd

ansvaring, tvifvel ej plägar råda om hvem som är den verklige redaktören.

Om hufvudredaktören af tillfälligt förfall, som endast varar någon kortare

tid, är hindrad att bestämma skriftens innehåll, bör det vara honom obetaget att,

derest han det önskar, fortfarande uppgifva sitt namn å skriften. Om under sådana

förhållanden hufvudredaktören, fullt litande på sin redaktionspersonals uppmärksamhet

och goda vilja, behåller redaktörskapet i egen person, ligger det ej någou juridisk

orimlighet deri, att han undergår straff för hvad som brutits på hans ansvar

och kanske rent af i öfverensstämmelse med de af honom till iakttagande under

hans frånvaro meddelade föreskrifter. Men deremot kan det allmänna rättsmedvetandet

ej känna sig tillfredsstäldt dermed, att han under eu längre sjukdom eller

bortresa fortfarande framträder såsom ansvarig för hvad i tidningen förekommer,

ehuru han uppenbarligen derom ingenting kan bestämma, och ehuru uppgifvandet af

annan hufvudredaktör under sådana förhållanden icke kan hafva varit förenadt med

någon som helst svårighet eller olägenhet.

För rättigheten att vara hufvudredaktör af periodisk skrift har lagförslaget

i 23 § uppstält vissa qvalifikationer i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de tyska

och franska presslagarna. Bland annat fordras, att redaktören skall vara i åtnjutande

af personlig frihet och att han följaktligen måste afträda redaktörskapet under

den tid han för undergående af ådömdt straff är beröfvad frihetens bruk. Ilar någon,

som saknar dessa qvalifikationer, af förläggaren antagits till redaktör, bör ansvaret

för skriftens innehåll åligga förläggaren.

Mot grundsatsen om hufvudredaktörens ansvarighet för allt hvad i en periodisk

skrift förekommer har anmärkts, att man härvid ställer på redaktören en fordran,

som han mången gång ej kan motsvara. Vissa tidningsföretag hafva utvidgat sig

till det omfång, att det ej är möjligt för en enda person att öfvervaka skriftens

innehåll i alla dess särskilda delar. Häri ligger ett slags försvar, det enda tänkbara,

för den som, inseende vådan af on dylik ansvarighet, låter den uppbäras af en

skenredaktör. Vill man undanrödja äfven denna sista förevändning att hålla ansvaringssystemet

uppe, bör man bereda hufvudredaktören utväg att på fullt tillförlitliga och

verkligen ansvarsskyldiga personer öfverlåta tillsynen öfver och ansvaret för någon

del af skriften. Svårligen kan man derföre bestrida den principiella rigtigheten af

ett stadgande, som innehåller, att då för någon bestämdt betecknad och från öfriga

delar tydligt skild hufvudafdelning af tidning eller tidskrift finnes anstäld särskild

redaktör, hvilken innehar de egenskaper, som utgöra vilkor för behörighet att vara

hufvudredaktör, han må, derest han å skriften uppgifvits såsom särskild redaktör

af samma afdelning, för innehållet deraf ansvara i hufvudredaktörens ställe. Ett

sådant stadgande, hvartill en motsvarighet finnes i den tyska presslagen, och som

säkerligen har framtiden för sig äfven hos oss, har jag dock ej vågat intaga i lagen,

enär jag fruktar, att det under nuvarande förhållanden endast skulle bidraga att i

eu ny form och på ett nytt fält gifva näring åt det ansvarighetssystem, som det

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 21.

vore en af lagens uppgifter att söka utrota. Det är nemligen vida lättare att

presentera en antaglig ansvaring såsom redaktör af notis- eller aunonsafdelningen

i en tidning, än att med hopp om framgång utgifva honom såsom hela tidningsföretagets

ledare. Visar sig en ny lag verksam att undertrycka de missbruk, som

under den gamlas välde fått obehindradt utveckla sig, och har det sålunda lyckats

att leda lagtillämpningen in på det rätta spåret, är tidpunkten snart inne, då man

kan, utan att behöfva befara nya missbruk, genom ett medgifvande i ofvan antydda

rigtning bereda hufvudredaktörer af större tidningar den lindring, som omfånget af

deras verksamhet utan tvifvel gör högeligen önskvärd.

Eu annan inskränkning i regeln om hufvudredaktörens uteslutande ansvar

har jag deremot trott mig kunna föreslå till dennes förmån. Tidningspressen är i

hög grad beroende af medverkan af personer, hvilka stå utom den egentliga redaktionen,

men bidraga med uppsatser, innehållande faktiska meddelanden eller utredningar

i förekommande ämnen. En särskild form för sådana meddelanden är annonsen.

För en dylik medarbetare ligger frestelsen nära att öfverskrida det tillåtnas gräns,

då han vet sig hvarken kunna kontrolleras af redaktören eller under några förhållanden

ställas till ansvar för hvad han skrifvit. Och å andra sidan måste en samvetsgrann

redaktör mången gång föredraga att icke offentliggöra ett meddelande, som möjligen

kan innehålla fullt rigtiga uppgifter, för hvilka han dock af obekantskap med förhållandena

ej vågar ikläda sig ansvar. Det bör derföre lända redaktören liksom

allmänheten till båtnad, att ett medel gifves, hvarigenom författaren kan dragas till

ansvar för innehållet af en sådan uppsats. För att ej främja uppkomsten af ett

nytt slag af ansvaringar, bör redaktören ansvara jemte författaren, med rätt för

domstolen att, när redaktören finnes hafva handlat i fullt god tro, nedsätta straffet

för honom under hvad som eljest bör å brottet följa.

Så väl periodisk som annan skrift afses med det i 34 § tillagda nya stadgande,

att om författare, utgifvare eller redaktör saknar tillgång till betalning af

böter, skadestånd eller rättegångskostnad, som i anledning af åtal för tryckt skrifts

innehåll ådömts honom efter tryckfrihetslagen, skriftens förläggare skall vara för

betalningen deraf ansvarig. Att skriftens förläggare, som lika med författaren och

redaktören, och mången gång i vida högre mån än desse, drager inkomst af skriften,

samt icke sällan bestämmer, om icke dess lydelse i hvarje särskild! fall, åtminstone

dess allmänna rigtning, skall med sin förmögenhet deltaga i ansvaret för hvad

genom skriften brutits, är i och för sig fullt rättvist, och säkerligen skall medvetandet

om detta ansvar i sin mån bidraga till att afskräcka egare af periodiska

skrifter från bruket af legda ansvaringar, hvartill enligt hvad erfarenheten visat

inga andra personer pläga låna sig än sådana, som sakna alla tillgångar att när

det gäller fullgöra rättvisans kraf.

Innan jag från hufvudfrågan om ansvarigheten öfvergår till lagförslagets enskildheter,

torde det tillåtas mig att i ett sammanhang yttra mig om den föreslagna

lagens straffbestämmelser, jemförda med den gällandes. Begge lagarna hänvisa till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 21. .‘i3

allmän lag för bestämmande af straff för de flesta af de brott, hvilka genom tryckt

skrift begås. Den nedsättning, som anses kunna ega rum i straffen för dessa brott,

bör ske genom ändring i strafflagen. I den af Eders Kongl. Maj:t denna dag beslutade

proposition angående ändringar i vissa kapitel af nämnda lag bar ock föreslagits

en dylik lindring, gående ut derpå, att de så kallade religionsbrotten icke

vidare skulle kunna beläggas med straffarbete. Derest denna förändring godkännes,

skulle i följd af tryckfrihetslagens föreslagna lydelse straffmildringen komma jemväl

den förbrytelse af detta slag till godo, som begås genom tryckt skrift.

För andra brott äfvensom för öfverträdelser af ordningsföreskrifter äro straffen

bestämda i sjelfva tryckfrihetslagen. Dessa bestämmelser, såsom de nu lyda, kräfva

en grundlig revision. Någon gång äro straffen uppenbarligen för låga, såsom när

förbjudet offentliggörande i tryck af enskilda bref eller vigtiga allmänna handlingar, af

beskaffenhet att skriften bör kunna påräkna betydande spridning, endast straffas med

75 kronors böter, utan att skriften konfiskeras; likaså när offentliggörande af inbjudning

till lotteri straffas med högst 150 kronors böter, ''under det att bötesbeloppet,

• då inbjudningen sker annorledes än i tryckt skrift, kan stiga vida högre.

A andra sidan, och vida oftare, finner man i tryckfrihetsförordningen straff,

som drabba allt för tungt. I fråga om bötesstraffen har detta sin grund redan

deri, att straffen äro fixa. Att straffa hvarje föryttrande af tryckt skrift, å hvilken

boktryckarens namn saknas, med 75 kronors böter och hvarje* försummelse att i

rätt tid aflemna exemplar af en utgifven skrift till chefen för justitiedepartementet

eller hans ombud med böter till samma belopp, är för strängt, medan deremot

detta straff kan anses för lågt, då förbrytelsen flera gånger upprepas. I förslaget

är latitudsystemet tillämpad^ så att i allmänhet de svårare förbrytelserna äro belagda

med böter från 25 eller 50 till 500 kronor, de ringare med böter från 25

till 200 kronor, dock att i fall, der mildrande omstiindigheter kunna tänkas i högre

grad förefintliga, minimum sänkts ända till 5 kronor.

I fråga om frihetsstraffen är gällande tryckfrihetsförordning ännu strängare.

Utsättande af orätt boktryckarenamn eller tryckningsort bör aldrig, såsom nu är

fallet (1 § 10 mom.), kunna beläggas med straffarbete, ej heller olofligt utsättande

af författarens namn med o vilkorligt fängelse, utan att ens möjlighet fins, att i detta

fall stanna vid böter (1 § 8 mom.). Böter eller fängelse i förra fallet och böter

i det senare (se förslagets 20 och 21 §§) torde bäst motsvara rättvisans fordringar.

Orimligast af allt är beläggandet med straffarbete från och med 6 månader till

och med 2 år af utsättande af orätt, författare- eller utgifvarenamn (1 § 9 mom.),

en gerning, som under. vissa förhållanden alls icke kan anses såsom något brott.

Då lagen icke såsom ordningsregel påbjuder, att författarens, utgifvarens eller förläggarens

namn skall finnas å tryckt skrift utsatt, har man ej anledning att straffa

utsättande af orätt namn, der det ej skett utan vetskap och samtycke af namnets

egare och således är att hänföra till bedrägeri. (Se förslagets 21 § 3 mom.). Vill

Bill. till Riksd. Prof. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 14 Häft. 5

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Koncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

åter en författare gälla såsom upphofsman till eu skrift, som flutit ur en annans

penna, kan ett sådant öfvertagande af författareskap icke i och för sig anses straffbart.

Naturligtvis behöfver aftalet ej hindra, att, i händelse skriften befinnes brottslig,

den verklige författaren åtalas och straffas.

En straffbestämmelse i gällande lag, som icke öfverensstämmer med de grundsatser

angående ansvar för tryckt skrifts innehåll, lagen i allmänhet hyllar, är den

att innehafvare!! af ett boktryckeri, som försummat att i föreskrifven ordning göra

anmälan om sin rörelse, skall jemte författaren vara ansvarig för skriftens innehåll

(1 § 5 mom.). Det rätta är, att om författaren kan anträffas, han ensam skall

straffas för innehållet, men att deremot boktryckaren för försummad anmälan undergår

ett särskildt efter denna förbrytelse lämpadt straff, som dock gerna kan höjas

för det fall, att anmälan uppenbarligen försummats i afsigt att befordra tryckningen

af brottsliga skrifter.

I fråga om ansvar för tryckt periodisk skrifts innehåll stadgar tryckfrihetsförordningen

(4 § 7 mom.), att utgifvare af sådan skrift skall umgälla sin förbrytelse

dubbelt i alla do fall der med penningar pliktas. Såsom en allmän regel

kan detta stadgande svårligen försvaras. Det har ock uteslutits i förslaget.

Det har ansetts nödigt att i lagens 2 § förklara de i 1 § förekommande

uttrycken “tryckt skrift11 och “utgifven skrift11, det sista särskildt med afseende

derpå, att lagen fäster vissa rättigheter och förpligtelser vid sjelfva utgifvandet,

såsom då det sägs i 1 § att offentlig myndighet ej får i förväg lägga hinder för

utgifvande af tryckta skrifter, samt i 25 § att ej senare än skriften utgifves ett

exemplar af densamma skall aflemnas till justitiekansler!! eller hans ombud.

Meningen med den förändrade redaktion, som i 5 § gifvits åt stadgandena

i gällande tryckfrihetsförordnings 2 § 4 mom. första stycket, har icke varit att göra

någon som helst inskränkning i rättigheten att utbekomma och trycka offentliga

handlingar. Icke blott alla till statens och kyrkans dömande och förvaltande

myndigheter ingifua samt från dem utgående handlingar skulle, såsom hittills, vid

embetsmannaansvar utlemnas åt den det önskar, utan äfven andra stiftelser och

inrättningar skulle, likaledes på sätt hittills egt rum, vara underkastade samma

skyldighet i afseende på den staten tillhöriga egendom de kunna vara satta att

förvalta eller vårda, t. ex. Vetenskapsakademien i fråga om Naturhistoriska riksmuseum,

Vitterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademien i fråga om Statens Historiska

museum o. s. v. Det torde vara uppenbart, att med statens egendom här

ej kan afses ett årligt statsanslag, som i och med utbetalandet öfvergår till inrättningens

eller stiftelsens egendom. Under de generela uttryck, som i denna § äro

valda, innefattas allt, som uppräknas i motsvarande afdelning af gällande lag, men

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

35

denna uppräkning af embetsverk ock myndigheter, hvilka nu mera ej existera eller

som existera under helt andra former och benämningar, har under tidernas lopp

blifvit så föråldrad, att den omöjligen kan bibehållas i en ny lag.

Att rättigheten till utbekommande af kommunala myndigheters handlingar

kan tarfva en utsträckning, särskildt i fråga om stadsmyndigheterna, vill jag icke

förneka. Men derom har hittills stadgats i kommunallagarna och det vore ingalunda

lämpligt att öka antalet af de många för en grundlag främmande ämnen,

som för närvarande finnas i tryckfrihetsförordningen upptagna genom att i grundlagen

inflytta bestämmelser, hvilka väl kunna vara af intresse för det kommunala

lifvet, men hvilka icke beröra grundvilkoren för statsmaktens organisation och verksamhet.

Jag tror mig ock veta, att chefen för civildepartementet är betänkt på

att vidtaga nödiga åtgärder för åstadkommande af de ändringar i författningarna

om kommunalstyrelse- i stad och om kommunalstyrelse i Stockholm, som för ändamålet

kunna anses erforderliga.

Den för vår presslagstiftning egendomliga regel, som tillerkänner en hvar

den mest utsträckta rättighet att offentliggöra allmänna handlingar, krafvel'' naturligtvis

undantag i åtskilliga fall, der handlingarnas meddelande åt offentligheten

skulle lända statsändamålet till skada. Dessa undantag hafva i den nu varande

lagstiftningen ej upptagits med nödig fullständighet. Det måste anses oeftergiflig^

att till de redan stadgade undantagen läggas de fall, då allmänna handlingar ej

kunna offentliggöras utan att statens säkerhet gent emot främmande makt. derigenom

äfventyras (6 § o mom.) eller att staten sättes ur stånd att uppehålla rättssäkerheten

genom efterspaning och afslöjande af begångna brott (6 § 4 mom.). Likaså

är det nödigt att, när staten uppträder såsom idkare af industriel verksamhet, dess

kunder behandlas med den diskretion och grannlagenhet, hvarpå man hos enskilde

i dylika förhållanden anser sig hafva ovilkorligt anspråk, samt att staten, när den

för beskattnings- eller andra ändamål ålägger enskilde att tillhandahålla vissa uppgifter,

ej medgifver andra att af dessa uppgifter göra ett orätt bruk. Af sistnämnda

anledningar är 7 § i förslaget tillkommen. Den innehåller intet annat än hvad

som redan nu tillämpas, ehuru behörigheten af denna tillämpning kan vara tvifvel

underkastad i betraktande af grundlagens ovilkorliga bud’ om offentlighet i allt,

som af statens tjenstemän å tjenstens vägnar handhafves.

Frågan, huruvida den, som utgifver offentliga handlingar, skall vara ansvarig

för deras innehåll, synes tryckfrihetsförordningen vilja besvara nekande. Eu sådan

ansvarsfrihet bör väl dock såsom regel fastställas endast för handlingar och skrifter,

utgångna från don offentliga myndigheten sjelf. Men om enskild person till offentlig

myndighet ingifvit en handling, hvars innehåll befinnes brottsligt, bör han ej

derigenom hafva torvärfvat rätt att strafflöst offentliggöra den. För'' sådana handlingar

bör derföre ansvar ega rum, med den inskränkning som är nödig för bevarande

af rättigheten att meddela redogörelse för domstolarnas offentliga förhandlingar.

Bland de i 2 § af gällande tryckfrihetsförordning uppräknade undantag från

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

regeln om rätt att offentliggöra allmänna handlingar förekommer ett, som ej hör till

denna kategori, och som jag derföre ansett böra derifrån utbrytas och sättas såsom

ett sjelfständigt stadgande i spetsen af 8 §, stadgandet om offentliggörande af enskilda

bref. Dermed har sammanförts en bestämmelse af i visst hänseende likartad

natur, nemligen om otillåtet uppenbarande af krigsrustningar och krigsföretag. I

begge dessa fall beror brottsligheten icke på skriftens innehåll, hvithet i och för

sig kan vara ganska oskyldigt, utan derpå, att sjelfva publikationen under för banden

varande förhållanden ansetts otillåten. Dylika öfverträdelser påkalla ej något bedömande

af jury, och äro derföre enligt 52 § undantagna från juryns behandling.

Det samma gäller, ehuru af andra skäl, om den förbrytelse, som i 8 § upptagits

under 2 inom., om inbjudning till olofligt lotteri. Den enda fråga, som bär kan

blifva föremål för tvekan, nemligen huruvida i tvifvelaktiga fall ett företag är att

anse såsom lotteri eller icke, bedömes uppenbarligen bättre af domstol än jury.

Ett dylikt undantagande af vissa slags brott från juryns bedömande är intet ovanligt

ens i länder, der juryn har fast insteg. Enligt franska presslagen skola till

och med mål angående smädelse mot enskild person handläggas af sådana domstolar,

der jury icke fungerar.

De nu nämnda förbrytelserna bilda öfvergången till de egentliga tryckfrihetsbrotten,

och straffbestämmelserna för dessa hafva derföre fått sin plats redan här,

i lagens första afdelning. Ehuru i afseende på dessa brott skäl icke saknas för

den mening, att allt som är brottsligt, när det framföres muntligen eller sprides

i handskrift, jemväl bör vara straffbart då det framträder i tryckt skrift, håller

jag dock före, att en sådan afvikelse från den grundsats, som hittills i svensk

lagstiftning gjort sig gällande, och enligt hvilken endast några vissa af de i strafflagen

med ansvar belagda handlingar i tryckfrihetslagen uppräknas såsom pressförbrytelser,

icke motiveras af praktiska skäl, och att densamma följaktligen skulle

sakna all utsigt att tillvinna sig ett allmännare bifall.

Ehuru sålunda den grund, på hvilken tryckfrihetsförordningens 3 § hvilar,

lemnas orubbad, kunna dock ej de i §:ns tretton moment uppräknade brottkategoriorna

bibehållas alldeles oförändrade. Från religionsbrotten bör uteslutas hvad

som ej vidare är straffbart enligt allmän lag, nemligen det som hittills hänförts

under: »förnekelse af Gud och ett lif efter detta eller af den rena evangeliska läran».

De öfriga böra kännetecknas i öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj ds denna

dag beslutade proposition angående ändringar i 7 och 10 kap. strafflagen, hvar- *

igenom under lagens skydd indragits äfven främmande till offentlig religionsöfning

berättigad församlings troslära eller gudstjenst. Åt riksstyrelse, som i Konungens

frånvaro förer regeringen, torde på sätt i strafflagen skett böra beredas samma skydd

som åt riksdagen. Uppmaning till förräderi är enligt gällande lag (mom. 7) straffbar,

när den åsyftar don brottsliga afsigtens utförande medelst uppror, men äfven

uppmaning till annan gerning, som innefattar fullbordan eller försök till utförande

af så groft uppsåt, som omförmäles i 8 kap. 1 och 6 §§ strafflagen, bör ej lemnas

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

87

ostraffad, när den framträder i tryckt skrift. Af 8 kapitlets öfriga §§ äro den 18:de och

19:de redan tillämpliga på tryckt skrift (jfr. tryckfrihetsförordningen 3 § 10 mom.)

och skulle fortfarande så'' förblifva (5 mom.). Den ytterst omfattande straffbestämmelse,

som innefattas i 9 mom. af. 3 § tryckfrihetsförordningen och som, derest den

verkligen tillämpades, skulle lägga band på hvarje strängare omdöme om utländska

förhållanden, är inskränkt till sina tillbörliga dimensionen i förslagets 6 mom. Fullkomligt

nytt är 9 mom., hvars införande beror deraf huruvida Eders Kongl. Maj:ts

förslag att tillägga en dylik § i 10 kap. strafflagen vinner framgång. Mom. 10

torde ej hafva undergått någon förändring till innehållet, fastän ordalagen äro jemkade

till öfverensstämmelse med strafflagens. Detsamma har skett med 11 mom.,

i detta fall likväl med full afsigt att åstadkomma en förändring af innehållet.

Motsvarande stadgande i den gällande * tryckfrihetsförordningen, 3 § 13 mom.:

»Sedernas vanhelgd, vare sig genom offentliga läror till någon last, särdeles

den, som sårar ärbarheten, eller sådana ohöljda och skändliga framställningar af

denna lasts utöfning, hvarigenom främjandet af ett förderfligt lefnadssätt åsyftas»,

är så beskaffad! att efter den bokstafliga lydelsen de gröfsta och skändligaste framställningar

skulle vara oåtkomliga för straff, så vida det ej kunde styrkas, att författaren

haft för afsigt att med dem främja ett förderfligt lefnadssätt. Svårigheten

att åstadkomma en dylik bevisning och de ringa utsigterna att under sådana

omständigheter uppnå hvad som åsyftas med ett åtal hafva mången gång afhållit

den offentliga myndigheten från ingripande äfven der den allmänna sedlighetskänslan

funnit sig mest kränkt och de olycksbringande verkningarna af en osedlig litteratur

varit mest uppenbara. En lagändring, hvarigenom det som kräuker denna känsla

blir straffbart, äfven utan att uppsåtet varit bestämdt rigtadt på åstadkommande

af förderfliga verkningar, är eu bland de angelägnaste uppgifter för lagstiftningen

i detta ämne.

I fråga om förbrytelser efter 12 mom. har i 11 § 3 mom. medgifvits en

strafflindring till förmån för den periodiska press, som, i följd af den skyndsamhet,

hvarmed den måste arbeta, är särskild! utsatt för faran att äfven omedvetet meddela

förvillande uppgifter och framställningar, nemligen tidningspressen. Om eu sådan

uppgift, som ju kan tänkas vara i illasinnad afsigt meddelad tidningen, men i

god tro i densamma intagen, blir innan åtal anställes återtagen eller berigtigad

utan omsvep, d. v. s. utan något slags tillägg eller förbehåll, som antyder att uppgiften

ändock kan vara åtminstone till någon del sanningsenlig, bör domstolen kunna

nedsätta böterna under hvad i lagen bestämts, d. v. s. till eu ren obetydlighet.

I lagens andra kapitel, som afhandlar vilkoren för skrifters tryckning, utgifvande

och spridning, möta först reglerna om rätt att anlägga boktryckeri och idka

boktryckerirörelse. A den af riksdagen år 1870 beslutade grundlagsändring, enligt

hvilken boktryckerier skulle få anläggas äfven på landet, vägrade Eders Kongl. Maj:t

sanktion, enär svårighet kunde uppstå att på hvarje ort, der boktryckeri enligt

riksdagens förslag finge anläggas, finna lämplig person för uppdraget att såsom

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 21.

chefens för justitiedepartementet ombud vaka öfver tryckta skrifters allmängörande,

samt i betraktande jemväl deraf, att handräckning till verkställande af qvarstad å

tryckt skrift icke kunde å landet med erforderlig skyndsamhet erhållas. Så mycket

torde Eders Kongl. Maj:t dock kunna gå riksdagens en gång uttalade önskan till

mötes, att det må vara medgifvet att anlägga boktryckeri utan särskildt tillstånd

i köpingar, samt med Konungens tillstånd å de ställen på landsbygden i öfrigt,

der Konungen finner det kunna ske utan åsidosättande af den tillsyn, som åt skrifters

utgifvande bör egnas.

I öfrigt äro stadgandena om vilk.oren för bedrifvande af boktryckerirörelse

fullständigade med ledning af den erfarenhet, som vunnits vid tillämpningen af de

nu gällande temligen bristfälliga bestämmelserna i ämnet. Hvad som i tredje

stycket af 2 mom. i 14 § tillagts angående skyldighet för aktiebolag, sterbhusdelegare

eller konkursbo, som drifver boktryckerirörelse, att anställa behörig föreståndare,

samt om bufvudmännens ansvar för böter, skadestånd och rättegångskostnad,

som till gäldande ådömas denne, torde lika litet som motsvarande stadganden

i 27 § angående förläggare erfordra någon närmare motivering. Oundgängligen

nödvändigt är att föreskrifva nu saknade straffpåföljder för den, som anlägger boktryckeri

å förbjuden ort eller eljest utan att vara dertill behörig. Om sjolfva straffbestämmelserna

har jag redan i allmänhet uttalat mig, och vill nu endast erinra,

att maximum af de för vanliga fall i 17 § stadgade böter icke öfverstiger hvad

förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 Juni 1864 stadgar för försummelse

att anmäla utöfning af yrke.

På många orter inom landet finnas redan nu inrättade s. k. accidenstryckerier

för tryckning af etikettor, blanketter m. in. Så länge från dessa tryckerier endast

utgå sådana alster, å hvilka boktryckarens namn, tryckningsort och årtalet ej behöfva

vara utsatta, böra de ej behandlas efter tryckfrihetslagen, utan i den ordning

näringslagstiftningen föreskrifver.

Boktryckares skyldighet att af allt som hos honom tryckes aflemna tre exemplar

för Kongl. biblioteket och universitetsbiblioteken kan utan olägenhet lindras,

så vidt angår sistnämnda bibliotek. För dem lärer enligt mig meddelade uppgifter

en stor del af den inom riket utkommande litteraturen utan afsaknad kunna

undvaras, och skyldigheten att mottaga allt anses snarare vara till besvär än till

nytta. Att i grundlagen bestämma hvad som bör lemnas'' till det ena eller andra

biblioteket kan emellertid ej vara lämpligt. 26 § är derföre affättad så, att boktryckarens

skyldighet att lemna allt, der det påfordras, är bibehållen, men att det

ankommer på Konungen att meddela do bestämmelser i syfte att inskränka skyldigheten,

som han finner nödiga.

I fråga om bokhandel är endast den ändring föreslagen (28 §), att för rättighet

att idka handel med tryckta skrifter i öppen bod skola gälla samma vilkor,

som för idkande af handel i öppen bod med andra varor i allmänhet stadgas.

Till förekommande af all tvekan, huruvida polismyndighet må ega rätt att

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

meddela föreskrifter angående det sätt att sprida tryckt skrift, som sker genom

dess anslående på offentliga platser, har en hänvisning härom intagits i 29 §.

Genom de i detta kapitel meddelade utförligare bestämmelser om rätt att

utöfva boktryckerirörelse och om skrifters spridande, har visserligen denna del af

lagstiftningen vuxit ut till en bredd, som föga egnar sig för en grundlag, men

något annat val har ej stått öppet, så länge man ej vågat helt enkelt utesluta alla

bestämmelser i dessa ämnen ur grundlagen, ett förfarande som eljest af flera skäl

varit att förorda.

Konstitutionsutskottet hade i sina 1871 och 1872 afgifna förslag uppdragit

tillsynen å lagens efterlefnad åt justitiekansler!!. Utskottet anförde härvid såsom

skäl, att då de s. k. ordningsmålen, hvilka nu afdömas af chefen för justitiedepartementet,

enligt utskottets förslag skulle afgöras af domstol, och departementschefens

befogenhet följaktligen endast skulle innefatta rättigheten att förordna om åtal och

qvarstad, denna befattning, som vore af natur att tillkomma allmän åklagare, helt

naturligt läte hänföra sig till området af den verksamhet justitiekansler!! såsom

chef för åklagaremakten egde utöfva. På dessa skäl, hvartill kunde .läggas olämpligheten

deri, att eu dylik befattning utöfvas af eu ledamot af Konungens råd, har

jag i mitt förslag upptagit konstitutionsutskottets tanke.

I fjerde kapitlet, som i öfrigt innehåller stadgandena om åtal och qvarstad,

har man sökt så vidt möjligt förringa olägenheterna af qvarstaden för de fall, som

ju kunna tänkas inträffa, att qvarstad af administrativ myndighet lägges utan tillräckliga

skäl och derföre af domstol upphäfves. För detta ändamål är föreskrifvet,

att frågan om qvarstadens bestånd skall underställas domstols pröfning så fort ske

kan, innan åtal väckes och innan justitiekanslerns gillande af qvarstad, som hans

ombud förordnat, hunnit inhemtas. Härigenom, liksom genom förkortning af de tider,

inom hvilka i hvarje särskildt fall föreskrifna åtgärder böra vidtagas, har man

uppnått det resultat, att qvarstad, som domstol finner obehörig, blifver, der boktryckeri

ligger i stad, upphäfd inom sex dagar, i stället för att ett dylikt beslut

af rätten enligt gällande lag kan dröja i Stockholm ända till, 2 veckor och i andra

städer ända till 5 eller 6 veckor efter det qvarstaden verkstälts. Såsom en olägenhet

kan visserligen anmärkas, att domstolen möjligen kan fastställa ett af justitiekanslerns

ombud utfärdadt förordnande om qvarstad, hvilket justitiekansler!! sedermera

finner så obefogadt, att han ej vill förordna om åtal i anledning af skriftens

innehåll. För detta fall har det ock varit nödigt att förbehålla justitiekansler!!

rätt att återkalla en af rätten faststäld qvarstad. De fall, då detta kommer att

inträffa, lära dock blifva ytterst sällsynta, när man tager i betraktande att justitiekanslern

såsom åklagare i allmänhet torde få anses mera benägen för strängare

åtgärder än domstolen.

Såsom en lindring må ock anses föreskriften (44 § och 45 § 2 mom.) att,

då åtal ogillas, förordnande om qvarstad i sammanhang dermed skall af rätten upphäfvas

och att öfver sådant beslut klagan ej må föras, hvadan det genast går i

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Rongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 21.

verkställighet. Deremot har det ansetts nödigt, för att ej göra en qvarstadsåtgärd

alldeles betydelselös, att, när rätten på ansökning af enskild part belägger skrift

med qvarstad, detta beslut får gå i verkställighet utan hinder af anförda besvär.

Bland femte kapitlets stadganden om rättegången i tryckfrihetsmål intages

främsta rummet af dem, som röra juryn och dess sammansättning. För våra äldre

presslagar var jury i tryckfrihetsmål eu okänd inrättning. Den förekommer ej ens

i 1810 års tryckfrihetsförordning, som deremot åt de enligt regeringsformen utsedde

komiterade för tryckfrihetens vård uppdrog en befattning, egnad att i viss mån ersätta

juryn. Komitén skulle, innan hofrättens dom i tryckfrihetsmål gafs, meddela utlåtande,

om ansvar för skriftens utgifvande borde ega rum, och hofrättens dom måste, derest

den afvek från komiterades yttrande, underställas högsta domstolens pröfning. Vid

påföljande riksdag gjordes emellertid ett försök att ur tryckfrihetskomitén utbilda

en verklig jury. Konstitutionsutskottet föreslog i Oktober 1810 den ändring i tryckfrihetsförordningens

5 §, att lagligheten af åtalad tryckt skrifts innehåll skulle,

pröfvas af en för hela riket gemensam jury eller nämnd, bestående af 36 personer,

deribland tryckfrihetskomiténs 6 ledamöter voro sjelfskrifna, och de öfriga 30 valdes

till hälften af Konungen och till hälften af rikets ständer. Af juryns ledamöter

skulle den tilltalade få utesluta så många, att 24 ojäfvige återstodo. Denna jury

skulle hafva sina sammanträden i Stockholm. Förslaget föll vid 1812 års riksdag,

hvaremot konstitutionsutskottet då framlade ett nytt, hvilket icke såsom öfriga vid

samma riksdag ifrågasatta ändringar i tryckfrihetsförordningen omedelbart antogs,

utan förklarades hvilande till vidare grundlagsenlig behandling, hvarefter detsamma

under 1815 års riksdag blef och ännu fortfar att vara gällande lag. Denna innehåller,

att parterna i tryckfrihetsmål ega välja hvar sina fyra och domstolen fem,

tillsammans tretton, i staden der målet anhängiggöres eller orten närmast derintill

boende, för medborgerlig dygd väl kände personer, af hvilka, sedan de efter lag

blifvit af domstolen ojäfvige förklarade, en bland de af vederparten och en bland

de af domstolen nämnda bör af hvardera parten utan anförda skäl uteslutas, så att

antalet af nämndens ledamöter blir nio.

Man har varit temligen ense derom, att denna sammansättning af juryn icke

är tillfredsställande. De af parterne för hvarje särskildt fall valde jurymännen

uppträda oftare såsom Kriga anhängare hvar af den part, som utsett honom, än

såsom oväldige domare. Vid sådant förhållande ligger afgörandet i de flesta fall

hos de ledamöter, hvilka domstolen i juryn insätter. Visserligen har man i allmänhet

ej försport något berättigadt missnöje med det sätt, hvarpå domstolarne utöfvat sin

valrätt, men erkännas måste, att om man ej ansett det nog betryggande att låta

domaren under embetsmannaansvar afdöma ett tryckfrihetsmål, har man åtminstone

ej ökat tryggheten genom att lägga denna makt i händerna på okontrollerade och

ansvarslöse förtroendemän, som af domaren för hvarje särskildt mål utses.

Mångfaldiga hafva ock de förslag varit, genom hvilka man sökt afhjelpa

bristerna i juryns nu varande sammansättning. Man har varit ense om ändamåls
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

41

enligheten af jurymannakorpser, valda för längre tid, åtminstone ett år, ur hvilka det

antal jurymän, som skulle tjenstgöra i hvarje särskildt mål, kunde genom lottning

uttagas. Men enigheten har upphört, så snart det hlifvit fråga om sättet för jurymannakorpsernas

väljande och valkretsarnas storlek. Konstitutionsutskottet vid 1856

—58 årens riksdag föreslog en centraljury för hela riket, som skulle utses af riksdagen

eller dess delegerade, men utskottet lyckades icke genomdrifva detta förslag.

Lika liten framgång rönte konstitutionsutskottets förslag vid 1871 och 1872 årens

riksdagar. Enligt det förra skulle eu jurymannakorps utses för hvarje landstingsområde

af landstinget och för hvarje stad, som ej deltager i landsting, af stadsfullmäktige.

Det senare skilde sig från det förra så till vida, att i sistnämnda städer

de vid val af ledamöter i andra kammaren röstberättigade skulle hvarje år inför

magistraten utse 25 valmän, hvilka hade att välja jurymannakorpsen. Reservanter

inom utskottet hafva yrkat, dels att i de städer, som ej deltaga i landsting, dels i

alla städer jurymannakorpserna skulle utses genom direkta val af de vid val af riksdagsmän

i andra kammaren röstberättigade. Andra reservanter hafva antydt såsom

lämpligt, att jurymannakorpsen utsåges af underdomstolarne.

Skiljaktigheterna mellan de många olika förslagen, till hvilka skulle kunna

läggas ytterligare ett icke ringa antal, väckta dels inom dels utom riksdagen, vittna

om svårigheten för att ej säga omöjligheten att på den hittills inslagna vägen komma

till ett önskvärdt resultat. För min del fruktar jag, att hvarje dylikt förslag skall

möta oöfvervinneliga hinder i svårigheten att bereda något intresse åt valet af en

jurymannakorps, som, derest valkretsen blefve landstingsområde eller stad och icke

hela riket, i regeln aldrig komme att utöfva någon verksamhet. Så länge juryn

endast användes i tryckfrihetsmål, och sådana mål endast ytterst undantagsvis förekomma

annorstädes än i hufvudstaden, synes derföre det nu varande ofullkomliga

sättet att utse juryn vara det enda användbara. Jag har derföre funnit mig nödsakad

att i förslaget hufvudsakligen bibehålla gällande stadganden i fråga om parternas

valrätt, dock att parterna skulle få i högre grad än hittills utöfva uteslutningsrätten

bland motpartens jurymän, hvarigenom de ensidigaste valen borde kunna göras

oskadliga. I fråga åter om domstolens jurymän torde hinder ej möta att låta dem

genom lottning uttagas ur en jurymannakorps, bestående af ett mindre antal ledamöter,

som i Stockholm kan af rådstufvurätten utses vid början af hvarje år, men hvars

utväljande i andra städer, der tryckfrihetsmål sällan eller aldrig förekomma, torde

böra företagas när ett tryckfrihetsmål, der jury skall fungera, första gången under

året förekommer till behandling. I enlighet med dessa grunder innehåller förslaget

i 54 §, att parterna skola välja hvar sina sex och domstolen ur jurymannakorpsen

genom lottning uttaga fem, hvarefter hvarje part skulle få utesluta tre af motpartens

och en af domstolens jurymän.

I öfrigt äro stadgandena om juryns val och verksamhet fullständigade med

åtskilliga föreskrifter, som ej torde behöfva närmare förklaras.

Bill. till llilcsd. Prof. 1887. 1 Sand. 1 Afd. 14 Höft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Föreskriften om underställning af tryckfrihetsmål synes kunna inskränkas till

det fall, att någon blifvit, efter det juryns utlåtande inhemtats, till ansvar fäld.

De s. k. ordningsmålen, som enligt 4 § 2 mom. af tryckfrihetsförordningen

hittills afgjorts af chefen för justitiedepartementet, hafva genom den lydelse förslagets

51 § erhållit förlagts till domstol.

I detta kapitels 59 § är tillagdt ett stadgande, huru förfaras skall när tryckt

skrift befinnes brottslig, men den som bör för innehållet ansvara ej kan anträffas.

Rätten skulle i sådant fall kunna döma skriften förbruten, sedan, der så kan ske,

förläggaren eller boktryckaren blifvit hörd.

Genom den allmänna regeln i förslagets 61 §, att i allt hvad ej genom lagen

uttryckligen annorlunda stadgas skall gälla hvad i allmän lag om rättegång i brottmål

sägs, skulle den nu i tryckfrihetsförordningens 5 § 6 mom. intagna föreskrift, att

boktryckare eller författare alltid skola personligen inställa sig vid domstol, upphöra

att gälla, och det således stå dem öppet att begagna sig af den i allmän lag medgifna

rättegångsförmån att endast i mål, der straffarbete efter lag kan å brottet

följa, behöfva iakttaga personlig inställelse, men att i andra fall kunna inställa sig

genom ombud, der ej domaren annorlunda förordnar.

Om utrikes tryckt skrift äro i tryckfrihetsförordningens 4 § 10 och 11 mom.

meddelade några ganska otydliga och bristfälliga stadganden. Att åtal för sådan

skrifts innehåll icke kan ske i den ordning tryckfrihetsförordningen stadgar för

inrikes tryckt skrift är uppenbart, då sådant åtal skall väckas vid rådstufvurätten

i den stad, der skriften är tryckt; men ej ens föryttrare af utländska skrifter synas

vara underkastade annat ansvar efter tryckfrihetsförordningen än det, som åligger

föryttrare af skrift, tryckt utrikes på svenska språket, om han underlåter att till

chefen för justitiedepartementet eller hans ombud aflemna exemplar af skriften.

Huruvida någon kan för skriftens spridning åtalas efter allmän lag, lemnar tryckfrihetsförordningen

osagdt, Att qvarstad kan af administrativ myndighet läggas å

skriften, om den är författad på främmande språk, framgår af 11 mom., men om

någon rätt att lägga qvarstad å skrift, tryckt på svenska språket, talas ej, och i

sjelfva verket lärer man mot brott begångna genom sådana skrifter stå temligen

rättslös. Af yttersta vigt torde det således vara, att genom tydliga och verksamma

lagbud afvärja den öfversvämning af brottsliga skrifter på svenska språket, som

från grannländerna kan hota oss och på senare tider åtminstone från ett håll alltmer

tilltagit i omfång.

Förslaget innehåller angående utrikes tryckt skrift hufvudsakligen, att hvarje

gerning, som enligt tryckfrihetslag eller allmän lag är brottslig, belägges med straff,

då den begås i sådan skrift; att den som med vetskap om innehållet sprider

utländsk skrift, som är brottslig enligt allmän lag, straffas såsom gerningsman, utan

inskränkning i straffet för den som författat eller utgifvit skriften; att äfven andre medhjelpare

till den brottsliga handlingen blifva underkastade straff; att åtal får anställas

endast af justitiekansler!!, till hvilken ett exemplar af hvarje utrikes på svenska språket

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

'' Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

tryckt skrift, som kär i riket hålles till salu, skall allemnas; att qvarstad oberoende

af åtal må förordnas af justitiekanslern, som derom gör anmälan hos Konungen,

hvilken, der han ej finner qvarstaden böra förfalla, förordnar, att skriften skall vara

förbruten, dock med rätt för innehafvare af skriften, att inom viss tid låta utföra den

ur riket; samt att i fråga om rättegången allmän lags bestämmelser skola lända

till efterrättelse.

Enligt det förslag till tryckfrihetslag, för hvars hufvudsakliga innehåll jag

nu redogjort, skulle de i 108 § regeringsformen och 70 § riksdagsordningen omförmälda

komiterade till tryckfrihetens vård icke vidare få någon särskild verksamhet

sig uppdragen. Dessa komiterades hufvudsakliga uppgift att till hofrätten, innan

dess dom fäldes, afgifva utlåtanden i frågor om åtalade skrifter, upphörde med juryns

införande, och deras skyldighet enligt nu gällande tryckfrihetsförordning att i vissa

fall yttra sig angående skrifts beläggande med qvarstad (5 § 8 mom.) samt angående

innehållet af skrift, som på yrkande af främmande stats sändebud eller regering

blifvit med qvarstad belagd (5 § 13 mom.), kan så mycket hellre upphöra, som

den endast i ytterst få fall lärer hafva tagits i anspråk. Enahanda är förhållandet

med det i 108 § regeringsformen komiterade meddelade uppdrag att, i händelse

någon författare eller boktryckare före tryckningen af en skrift begär komiterades

yttrande, huruvida åtal derå efter tryckfrihetsförordningen kan ega rum, sådant

yttrande skriftligen afgifva, med den påföljd att, derest de förklara, att skriften må

tryckas, både författare och utgifvare blifva från ansvar fria och detta kommer att

drabba komiterade. Då denna institution sålunda numera förlorat sin egentliga

betydelse, anser jag mig böra föreslå dess upphäfvande, i följd hvaraf 108 §

regeringsformen och 70 § riksdagsordningen skulle utgå. För att icke nummerföljden

i senare §§ af dessa grundlagar måtte behöfva ändras, har jag i öfverensstämmelse

med 1872 års konstitutionsutskott! föreslagit att dela 107 § regeringsformen

och 69 § riksdagsordningen hvardera i två §§, på sätt i förslaget till

Kongl. proposition närmare angifves.

Då den nya grundlagen enligt nu mera inom lagstiftningen följd regel lärer

böra benämnas tryckfrihetslag, blifver det nödigt att i 85 § regeringsformen,

der grundlagarna uppräknas, utbyta den nu varande benämningen tryckfrihetsförordning

mot tryckfrihetslag.

Jag hemställer underdånigst, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagens

antagande framlägga de i öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört utarbetade

förslag till tryckfrihetslag samt till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I hvad departementschefen sålunda hemstält instämde

statsrådets öfrige ledamöter, och täcktes Hans Maj:t Konungen,

med godkännande af de anmälda förslagen till ny tryckfrihetslag

samt till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen,

besluta, att desamma skulle till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig

ordning öfverlemnas medelst nådig proposition af den

lydelse bilagan litt. D till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.

t

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1887.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.