Med förslag till lag angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt och till lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers bank den 1 mars 1830
1887-02-14 · 70 sidor, varav 63 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 63 av 70 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1887 A:23, Med förslag till lag angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt och till lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers bank den 1 mars 1830
Dokumentets text
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
1
N:o 23.
Kongl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt
och till lag angående tillägg till och ändring i lagen för
Rikets Ständers bank den 1 mars 1830; Gifven Stockholms
slott den 14 februari 1887.
Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed jemlikt 87 § Regeringsformen
i nåder föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
Do lag angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt samt
2:o lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers
bank den 1 mars 1830.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
Gust. Tamm.
Bill. till Rikd. Prof. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 16 Raft.
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
t
Förelag till
Lag
angående enskilda bankbolag med sedelufgifningsrätt.
Med upphäfvande af dels Kongl. Maj:ts förnyade nådiga kungörelse
angående enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar
den 12 Juni 1874, dels ock nådiga förordningen angående vissa lagbestämmelser
med afseende å enskilda banker den 6 Oktober 1848
stadgas som följer:
1 Kap.
Om bankbolags bildande, så ock om bolagsmännens ansvarighet.
1 §•
Vilja enskilde ingå bolag i ändamål att drifva bankrörelse med
rätt att utgifva egna banksedlar, söke dertill Konungens lof och begäre
Hans stadfästelse af bolagets ordning; skolande dervid styrkas,
att det belopp, hvartill enligt bolagsordningen bolagets grundfond minst
skall uppgå, blifvit tecknadt, samt att delegarnes antal ej understiger
det, som för bankbolags bildande i denna lag är föreskrifvet.
Finner Konungen, att bolagsordningen är öfverensstämmande
med denna lag samt lag och författningar i öfrigt, att rätt till utgifvande
af egna banksedlar kan bankbolaget medgifvas utan öfverskridande
af det i 2 § stadgade högsta beloppet för bankbolagens sammanlagda,
på värdepapper grundade sedelutgifningsrätt, samt att bankinättningen
är för landet nyttig, meddelar Konungen bolaget rättighet
till bankrörelsens drifvande under högst tio år och derutöfver intill
3
Kongl. Maj ds Nåd. Fr oposition N:o 23.
slutet af då löpande kalenderår ock bestämmer dervid den på värdepapper
grundade sedelutgifningsrätt, som under nämnda tid må tillkomma
bankbolaget.
2 §•
Bankbolags sedelutgifningsrätt skall vara grundad på värdepapper
eller guld, på sätt i 24 och 25 §§ närmare förmäles.
Sedelutgifningsrätt grundad på värdepapper må ej medgifvas utöfver
ett sammanlagdt belopp af fyratiofem millioner kronor för samtliga
bankbolag.
3 §•
I bolagsordningen skall angifvas den benämning, hvarunder bankbolag
drifver sin rörelse; och skall benämningen utmärka bolagets
egenskap af bank.
4 §.
Delegarne i bankbolag skola vara svenske medborgare och till
antalet minst trettio. De kallas hufvudlottegare.
5 §•
Bankbolags grundfond skall insättas af bufvudlottegarne och utgöra
minst eu million kronor.
6 §.
Hvarje hufvudlottegare skall utöfver den andel af bolagets grundfond,
som å honom belöper, gemensamt med öfrige hufvudlottegare
ansvara för bolagets samtliga förbindelser med lika belopp, som hans
andel i grundfonden, och dessutom särskilt för de af bolaget utgifna
sedlar med lika stort belopp, som hans sagda andel. Brister någon
hufvudlottegare i gäldande af sitt ansvarsbelopp, fälle bristen öfrige
hufvudlottegare till last, så långt deras ansvarighet sig sträcker.
Den ansvarighet utöfver andel i grundfonden, som åligger liufvudlottegarne,
må ej mot dem göras gällande i annan ordning, än i lagen
angående bankaktiebolags, sedelutgifvande bankbolags och sparbanks
konkurs finnes föreskrifven.
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
7 §•
Hufvudlottegarne stånde öppet att med sig förena kommanditlottegare.
Sådan lottegare är icke för bolagets förbindelser ansvarig
med mera än han i bolaget insatt eller åtagit sig insätta. Ej må
kommanditlottegare i bolaget inrymmas för större belopp än som motsvarar
hälften af grundfonden. Det af kommanditlottegare tillskjutna
belopp häftar lika med grundfonden för bolagets samtliga förbindelser.
Kommanditlottegare må ej deltaga i andra beslut å bolagsstämma
än val af revisorer. Till revisor må kommanditlottegare kunna utses.
8 §•
Hufvudlottegare eller hans sterbhusdelegare vare ej berättigad
att under oktrojtiden afgå från bolaget eller öfverlåta någon af sina
lotter å annan person, med mindre bolaget dertill samtycker. Ansökning
härom göres skriftligen hos bolagets styrelse; skolande dervid
medelst handlingar, som till bolaget öfverlemnas, styrkas, att den, å
hvilken öfverlåtelsen sker, godkänner densamma. Dylik ansökning skall
pröfvas å först derefter infallande ordinarie'' bolagsstämma.
Bolaget må dock eg a att å bolagsstämma åt styrelsen uppdraga
att vid sammanträde, hvartill styrelsens samtlige ledamöter böra vara
bevisligen kallade, godkänna öfverlåtelser af lotter i bolaget; skolande
kallelsen innehålla uppgift om den eller de öfverlåtelser, hvilka vid
sammanträdet komma under pröfning. Ej må öfverlåtelse anses vara
af styrelsen godkänd, derest icke alla vid sammanträdet närvarande
styrelseledamöter biträdt beslutet derom. Öfverlåtelser, som styrelsen
godkänt, skola vid näst derefter infallande ordinarie bolagsstämma för
bolaget anmälas.
Ledamot af styrelsen eller suppleant för styrelseledamot må ej
utan ordinarie bolagsstämmas samtycke öfverlåta någon af de lotter,
som af houotn innehades, då han sist utsågs till styrelseledamot eller
suppleant; och ege bolagsstämman ej medgifva styrelseledamot eller
suppleant att öfverlåta lotter i vidsträcktare mån, än att han fortfarande
blifver innehafvare af lotter till minst det belopp, som i 39 § omförmäles.
9 §•
Kommanditlottegare må öfverlåta sina lotter till annan person;
skolande anmälan om sådan öfverlåtelse af den nye egaren göras hos
bolagets styrelse.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
5
10 §.
Bolagsordningen och Konungens beslut om stadfästelse derå samt
förteckning öfver lmfvudlottegarne med uppgift tillika å det antal lotter,
en hvar af dem innehar, skola företes hos den rådstufvurätt, under
hvilken bolaget lyder. Rätten intage ordagrant innehållet af dessa
handlingar i sitt protokoll samt läte på bolagets bekostnad i allmänna
tidningarna införa kungörelse om bolaget jemte förteckningen öfver
hufvudlottegarne och det antal lotter, en hvar af dem innehar.
ii §■
Förr än bankbolag öppnar sin rörelse skall inför Konungens Befallningshafvande
styrkas:
att hvad i 10 § är föreskrifvet blifvit behörigen fullgjordt;
att å lotterna blifvit inbetaide minst tjugu procent af grundfonden
och säkerhet stäld derför, att återstoden varder inbetald i enlighet med
hvad i 14 § stadgas;
att eu hvar af hufvudlottegarne till förvaring hos bolaget aflemnat
eu af två personer bestyrkt skriftlig handling, innefattande erkännande
af honom, att han är innehafvare af det antal lotter den i nästföljande
§ omförmälda registerbok utvisar; samt
att i allmänna tidningarna blifvit införd uppgift å styrelsens ledamöter
och deras suppleanter äfvensom å dem, hvilka ega att underskrifva
sådane bolagets förbindelser, som ej äro att hänföra till sedlar.
. 12 §.
I banken skall finnas en särskild bok, i hvilken samtlige såväl
hufvudlottegare som kommanditlottegare skola inregistreras och anteckning
skall göras om de lotter en hvar innehar.
I registerboken skola alla i behörig ordning godkända förändringar
i eganderätten till lotter genast antecknas. Ej må någon uppbära
vinstutdelning å lott, för hvilken han ej är i registerboken införd såsom
egare.
En hvar, som sådant önskar, stånde fritt att å de tider, banken
hålles för allmänheten öppen, af registerboken taga kännedom äfvensom
att mot den afgift, som är stadgad för afskrift, meddelad vid underdomstol
i stad, erhålla till rigtigheten af vederbörande tjensteman bestyrkt
utdrag derur.
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
13 §.
När i registerboken anteckning skett om förändring i eganderätten
till hnfvudlottegares lott, skall uppgift härom genom styrelsens
försorg ofördröjligen aflemnas till rådstufvurätten, som låter intaga
uppgiften i sitt protokoll. Efter utgången af hvarje år skall rådstufvurätten
på bolagets bekostnad låta i allmänna tidningarna införa kungörelse
om de under året i dess protokoll antecknade förändringar i
eganderätten till hufvudlottegarnes lotter.
14 §.
Af grundfonden skola inbetalas minst tjugu procent innan bankbolag
öppnar sin rörelse, ytterligare minst tjugu procent inom tre månader
från det rörelsen öppnats och återstoden inom ett år från samma tid.
Det åligger bolagets styrelse att inom ett år från bankens öppnande
inför Konungens Befallningshafvande styrka, att grundfonden
blifvit till hela sitt belopp inbetald. Sker det ej, göre Konungens Befallningshafvande
derom anmälan hos Konungen; och ankomma på
Konungen att förklara bolaget hafva förverkat rättigheten till bankrörelses
drifvande.
15 §.
Hafva kommanditlottegare blifvit i bankbolag inrymde, skall det
belopp, som dem åligger att tillskjuta, »inbetalas inom ett år från det
teckningen deraf afslutats eller, derest teckningen afslutats före bankrörelsens
öppnande, från sistnämnde tid.
16 §.
Grundfonden skall fördelas i lotter å lika belopp. Lottbref skall
ställas till viss person och må ej utfärdas förr, än grundfonden blifvit
till fullo inbetald.
Lag samma vare om den genom tillskott af kommanditlottegare
bildade särskilda fond; dock att lottbref till sådane lottegare ej må utställas
förr, än jemväl denna fond till fullo inbetalts.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.
7
17 §■
Inbetald grundfond och den genom tillskott af kommanditlottegare
bildade särskilda fond må ej, så länge bankrörelsen fortfar, minskas
genom utdelning eller annan återbetalning till lottegarne.
18 §.
1 bplagsordningen må ej rätt medgifvas bankbolag att öka sin
grundfond utöfver dubbla beloppet af hvad samma fond enligt bolagsordningen
minst skall utgöra.
19 §.
Af bankbolags behållna årliga vinst skola minst tio procent afsättas
för bildande af en reservfond. Sedan reservfonden uppgått till
tjugu procent af bolagets grundfond, må vidare afsättning till reservfonden
kunna upphöra; nedgår den under detta belopp, skall afsättning
dertill ånyo vidtaga.
Reservfonden må endast användas till betäckande af den förlust,
som å bolagets rörelse i dess helhet under något år kan hafva uppstått.
II Kap.
Om bankbolags rörelse.
20 §.
Bankbolag må ej drifva handel med annat än guld och silfver,
in- och utrikes vexlar samt räntebärande papper.
21 §.
Ej må bankbolag ega annan fastighet än som för bankens inrymmande
är afsedd. För bankbolags fordran pantsatt eller utmätt,
opaginerad Kontrollera mot PDF
s
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
fast eller lös, egendom, som försäljes å auktion, dervid bolagets rätt
kan vara beroende, må bolaget vara oförhindradt att inropa; vare dock
skyldigt att åter afyttra densamma, så snart det utan förlust kan ske.
Bankbolag må ej ega eller såsom säkerhet för försträckning mottaga
egna lottbref.
22 §.
Till viss man eller order eller till innehafvare!! må bankbolag
ej utställa räntebärande förbindelser, lydande å mindre belopp än femhundra
kronor, ej heller utfärda andra tryckta eller graverade förbindelser
än sedlar.
23 §.
Depositionsbevis, som bankbolag utfärdar, skall, vare sig att ränta
å de insatta medlen utfästes eller ej, ställas till viss man och innehålla,
att öfverlåtelse bör till nye egarens säkerhet hos banken anmälas.
III Kap.
Om bankbolags sedelutgifningsrätt.
24 §.
För sedlar, hvilka utgifvas af bankbolag, skall finnas i allmänt
förvar satt pant, bestående af värdepapper eller guld.
Inom den bankbolag af Konungen medgifna sedelutgifningsrätt
på grund af värdepapper må bolaget i allmänna rörelsen hålla på en
gång utelöpande banksedlar till belopp, som motsvarar värdet af den
för sedlarne satta pant, hvarom i nästföljande § sägs.
Derutöfver må bankbolag jemväl utfärda sedlar till ett belopp,
motsvarande värdet utaf bolaget tillhörigt guld, som af bolaget sättes
såsom pant i allmänt förvar, dock under vilkor att bolaget vid sitt
hufvudkontor har i kassan inneliggande guld till ett värde af femtio
procent af det sålunda i allmänt förvar satta guldet.
Kong!,. Maj:U Nåd. Proposition N:o 23.
9
25 §.
Pant i värdepapper, som af bankbolag sättes för dess sedlar, skall
till minst sjuttio procent bestå af statens, allmänna hypoteksbankens
eller hypoteksföreningars mellan jordegare å landet obligationer; dock
må jemväl andra inhemska obligationer, som noteras på utländsk börs,
äfvensom lätt säljbara utländska statspapper pantsättas, der de af Konungen
i sådant afseende varda godkända. Panten får till återstående
delen eller högst trettio procent utgöras af skuldebref, intecknade i
jordegendom å landet eller fastighet i stad inom hälften af senast faststälda
taxeringsvärde, så framt Konungens Befallningshafvande finnerinteckningen
medföra full säkerhet för förskrifna beloppet; skolande
likväl byggnad i stad, för att inteckning deri må sättas såsom pant
för sedlarne, vara braudförsäkrad uti någon med vederbörligen faststäldt
reglemente försedd brandförsäkringsinrättning inom riket.. Konungen
bestämmer det värde, hvartill hvarje särskild! slag af obligationer må
godkännas såsom pant för sedlarne.
20 §.
De af bankbolag för dess sedlar i pant satte värdepapper eller
någon del deraf må,- på bolagets begäran, utbytas mot andra värdepapper
af beskaffenhet, som i 25 § sägs, dock med iakttagande deraf,
att den del af panten, som utgöres af intecknade skuldebref, icke någonsin
kommer att öfverstiga trettio procent af hela panten. Värdepapper
må ock kunna utbytas mot guld, som då skall nedsättas i allmänt förvar
på enahanda sätt, som om värdepapper stadgas.
27 §.
Pant, som af bankbolag sättes för dess sedlar, skall, afskild från
bankens öfriga tillgångar, vara i den stad, der hufvudkontoret är beläget,
förvarad i rum, som är försedt med tre olika lås och blifvit af
Konungens Befallningshafvande godkändt. Ett af Konungens Befallningshafvande
utsedt ombud, bankbolagets styrelse samt en ledamot af
magistraten skola innehafva nyckeln hvar till sitt lås,
Bill. till Rilcsd. Vrot. 1887. 1 Sami. 1 Afd. IG Höft.
2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
28 §.
Uti de bankbolags tillgångar, som äro, på sätt i 27 § sägs, af bolaget
satta i allmänt förvar såsom pant för dess sedlar, njuter innehafvare
af bolagets sedlar förmånsrätt, på sätt i 17 kap. handelsbalken
stadgas. .
29 §.
Har bankbolag sedlar på en gång utelöpande utöfver det belopp,
som bolaget, enligt hvad här ofvan är föreskrifvet, eger utfärda, och
varder ej förhållandet inom fyra dagar rättadt, skall bolaget till statsverket
erlägga ett tusen kronor för hvarje dag dess utelöpande
sedlar öfverskridit det tillåtna beloppet, och åligge Konungens Befallningshafvande
att genast anmäla förhållandet hos Konungen. Öfverskrides
sedelutgifningsrätten oftare eller är förseelsen eljest af svårare
beskaffenhet, ankomme på Konungen att återkalla det bolaget lemnade
tillstånd att utgifva egna banksedlar.
30 §.
De sedlar, som af bankbolag utgifvas, skola ställas till innehafvaren
att utan ränta vid anfordran inlösas.
Banksedlar må lyda endast å tio, femtio, ett hundra, fem hundra
och ett tusen kronor; dock vare bankbolag förbjudet vid äfventyr, som
i 29 § sägs, att hafva sedlar å tio kronor utelöpande till högre sammanlagdt
belopp än som motsvarar tre femtedelar af hvad Konungen medgifvit
att bankens på värdepapper grundade sedelutgifning högst må
utgöra.
31 §.
Om längd och bredd å de sedlar, som af bankbolagen må utgifvas,
förordnar Konungen. Sedlar skola vara tryckta eller graverade
samt underskrift^ af minst två bland styrelsens ledamöter och en af
bolagets tjenstemän. Ej må bankbolags sedlar tillverkas till likhet
med riksbankens sedlar.
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
32 §.
Banksedel skall ovilkorligen, då den företes i bankens hufvudkontor
till invexling, inlösas med lagligen i riket gällande guldmynt.
33 §.
Vägras inlösen, vare innehafvare!! af banksedeln berättigad att jemte
kapitalet åtnjuta ränta efter sex för hundra om året från den dag, inlösen
blifvit vägrad, intill dess betalning kan erhållas; och ege innehafvaren
efter protest, verkstäld genom notarius publicus, anmäla förhållandet
hos Konungens Befallningshafvande, som, derest det ej genast
kan visas, att hindret härrört af någon tillfällighet, ofördröjligen skall
inberätta förhållandet till Konungen och under tiden inställa bankrörelsen.
På Konungen ankomme att besluta, huruvida den bolaget meddelade
tillåtelse till bankrörelses drifvande i sådant fall skall vara förverkad.
34 §.
Har bankbolag, medelst bestyrkt utdrag af bankens böcker, hos
Konungens Befallningshafvande visat, att bolaget ej har sedlar utelöpande
till så stort belopp som det, hvartill värdet af den för sedlarne satta pant
uppgår, ege bolaget att utbekomma så stor del af panten, som i värde
öfverstiger de utelöpande sedlarne. Ej må bankbolag derefter öka sin
sedelutgifning förr, än pant för sedlarna till motsvarande belopp åter
blifvit i allmänt förvar satt.
35 §.
Vill bankbolag afstå sin sedelutgifningsrätt eller någon del deraf,
göre derom anmälan hos Konungen.
36 §.
Förr än bankbolag börjar att utgifva egna banksedlar, skall inför
Konungens Befallningshafvande styrkas:
att pant för sedlarne blifvit, på sätt i 27 § sägs, satt i allmänt förvar;
att profblanketter till banksedlarne blifvit till finansdepartementet
mlemnade; samt
att uppgift å de personer, som skola underskrifva banksedlarne,
blifvit uti allmänna tidningarna införd.
12
Kongl. Mj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
IV Kap.
Om bankbolags förvaltning och styrelse samt om bolagsstämma och revision
37 §.
Bankbolags liufvudkoutor skall vara beläget i stad, der magistrat
finnes.
38 §.
Hufvudlottegarne skola inom sig utse syssloman att utgöra bolagets
styrelse. Denna eger att, under det ansvar och den kontroll af
offentlig myndighet, som i allmän lag eller genom denna författning
stadgas, förvalta banken samt att i alla mål lagligen tala och svara
för bolaget.
Styrelsens ledamöter skola vara minst fem.
39 §•
För att kunna väljas till ledamot af styrelsen eller till suppleant
för styrelseledamot skall bolagsman i bankens registerbok vara antecknad
såsom innehafvare af lotter till belopp af minst ett tusen kronor.
40 §.
Uppgift å styrelsens ledamöter och deras suppleanter äfvensom
a dom, Indika eg a att underskrifva bankbolagets sedlar och öfriga förbindelser,
skall, så ofta förändring deri inträffar, så ock efter hvarje
ordinarie bolagsstämma, ofördröjligen lemnas till Konungens Befallningshafvande
och genom styrelsens försorg införas i allmänna tidningarna.
41 §.
Styrelsen åligger:
att ställa sig till noggrann efterrättelse denna lag, den för bankbolaget
faststälda bolagsordning samt den af bolaget för styrelsen utfärdade
instruktion;
att när som helst hålla bankens räkenskaper och handlingar tillgängliga
för Konungens Befallningshafvande eller dess ombud, för den
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
af Konungen förordnade bankinspektören samt för den särskilda undersökning,
Konungen eller chefen för finansdepartementet eljest kan finna
för godt att låta anställa;
att genast efter hvarje månads slut i närvaro af Konungens Befallningshafvande
eller dess ombud, enligt formulär, som från finansdepartementet
meddelas, upprätta eu öfversigt, utvisande bankens tillgångar
och skulder, jemte uppgift om räntesatserna för bolagets in- och utlåning
samt diskonto, som under den tid öfversigten omfattar varit hos bolaget
gällande, och att, derefter ofördröjligen till nämnda departement insända
denna öfversigt för dess offentliggörande genom departementets försorg;
att jemväl i öfrigt meddela chefen för finansdepartementet och
bankinspektören alla de upplysningar rörande banken, som af dem äskas;
att vid hvarje kalenderårs slut låta upprätta fullständigt bokslut
öfver bolagets ställning;
att, efter verkstäld revision, till finansdepartementet insända revisionsberättelsen
och låta införa densamma i allmänna tidningarna; samt
att, der styrelsen under löpande räkenskapsår finner anledning
till antagande, att till följd af lidna förluster reservfonden och tio procent
af grundfonden förlorats, eller chefen för finansdepartementet af
enahanda anledning sådant förordnar, ofördröjligen låta upprätta bokslut
och kalla revisorerna att granska bokslutet.
42 §.
Alla skriftliga afhandlingar, som styrelsen för bolaget ingår, skola
underskrifvas å bolagets vägnar och med utsättande af dess antagna
benämning, vid äfventyr att eljest styrelsens ledamöter, som underskrifvit,
afhandlingen, skola för fullgörande af bolagets derpå grundade
förbindelse ansvara såsom för egen skuld, en för alla och alla för en.
43 §,
Sker afvikelse från denna lag eller från bolagets ordning, och
varder ej den anmärkta afvikelsen rättad inom trettio dagar, ankomme
på Konungen att förklara bolaget hafva förverkat rättigheten att drifva
bankrörelse.
44 §.
Ledamot af styrelsen, äfvensom suppleant för styrelseledamot,
kan från sitt uppdrag skiljas genom i behörig ordning fattadt bolagsstämmobeslut.
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
45 §.
Styrelseledamot förblifve bolaget ansvarig för de åtgärder, i Indika
lian deltagit, till dess ansvarsfrihet, på sätt i 47 § sägs, blifvit beviljad.
Har ej talan å styrelseledamots förrättning blifvit anstäld inom natt
och år från det den revision, hvarom i 48 § förmäles, blifvit afslutad,
vare så ansedt som om ansvarsfrihet blifvit beviljad.
46 §.
Ordinarie bolagsstämma skall hållas minst en gång årligen.
Vid bolagsstämma tillkomme rösträtt endast den, som i registerboken
är antecknad såsom lottegare i bolaget.
47 §.
Ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter må meddelas endast af ordinarie
bolagsstämma. Ej må styrelseledamot i beslut derom deltaga.
48 §.
Revision skall hvarje år förrättas. Deri deltage en af Konungens
Befallningshafvande förordnad person.
Val af revisorer skall årligen ske vid ordinarie bolagsstämma;
skolande dervid iakttagas, att åtminstone hvart annat år en af revisorerne
ombytes. Ej må styrelseledamot deltaga i sådant val.
49 §.
Öfverträda styrelseledamöter eller andra lottegare denna lag
eller bolagsordningen, vare de skyldige att ersätta all genom sådan
öfverträdelse uppkommen skada, en för alla och alla för en.
V Kap.
Om bankbolags upplösning och om förlängning af bankbolags oktroj.
50 §.
Har bankbolag, enligt behörigen reviderad!, bokslut, gjort sådana
förluster, att reservfonden och tio procent af grundfonden förlorats,
15
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.
e
skall styrelsen, senast den dag revisionsberättelsen aflemnas, sammankalla
bolagsstämma till första dag sådant enligt bolagsordningen kan
ske, och läte styrelsen dessutom om bolagsstämman ofördröjligen underrätta
hufvudlottegarne genom särskilda bref, som med posten afsändas;
skolande i dessa bref uppgifvas, att bolaget gjort sådan förlust, som
här är sagd.
Har före eller senast vid bolagsstämman af hufvudlottegare tecknats
hvad som erfox-dras för att återställa grundfonden till dess behöriga
belopp, ege bolaget att fortsätta rörelsen; i motsatt fall skall
bolaget ställas under utredning. Sålunda tecknadt tillskott skall till
bolaget inbetalas inom tre månader från bolagsstämman.
Finner Konungens Befallningshafvande att, oaktadt erforderligt
tillskott icke blifvit tecknadt, bolaget likväl fortsätter rörelsen, eller
att tecknadt tillskott icke blifvit inom föreskrifven tid erlagdt, skall
Konungens Befallningshafvande ofördröjligen inberätta förhållandet till
Konungen och under tiden inställa bankrörelsen. På Konungen ankomrae
att förordna om bolagets ställande under utredning.
Öl §.
De hufvudlottegare, som verkstält tillskottet, ege att af bolagets
blifvande behållna vinstmedel erhålla åter hvad af dem blifvit tillskjutet,
jemte sex procent årlig ränta, innan annan utdelning får ske. Upplöses
bolaget förr, än sådant tillskott blifvit till fullo återbetaldt, skall, sedan
boingets skulder blifvit guldna, tillskottet, dock utan beräkning af ränta
för tid efter bankrörelsens upphörande, gäldas af bankens tillgångar,
så långt de dertill förslå, innan någon utdelning å lotterna må ega rum.
52 §.
Har Konungen förklarat bankbolag hafva förverkat rättigheten
att drifva bankrörelse, eller varder i det fall, hvarom i 50 § förmäles,
bankbolag stäldt under utredning, skall, der ej bolaget afträdt sin
egendom till konkurs, chefen för finansdepartementet förordna allmänt
ombud, som har att närvara vid styrelsens sammanträden, med rätt att
yttra sig till protokollet, samt att i öfrigt öfvervaka utredningen.
53 §.
Varder, under det bankbolag fortsätter sin rörelse, utdelning beslutad
och verkstäld, ändå att, enligt senast upprättade, behörigen revi
-
16
Kongi. Majds Nåd. Proposition N:o 23.
derade bokslut, tillgång dertill icke kan beredas utan åsidosättande af
de i 17 och 19 §§ angående bolagets fonder meddelade bestämmelser,
vare, i händelse af bolagets oförmåga att fullgöra sina förbindelser, de
lottegare, som uppburit sådan utdelning, skyldige att återbära densamma;
och ansvare derjemte, på sätt i 49 § stadgas, de, som deltagit
i beslutet, eu för alla och alla för en, för den brist, som vid återbäringen
kan uppkomma.
Lag samma vare der, efter det bankbolag blifvit stäldt under utredning
eller beslut fattats om bolagets upplösning, utdelning till lottegarne
skett och bolaget sedermera finnes oförmöget att fullgöra sina
förbindelser.
54 §.
När bankbolag upplöses utan konkurs, vill, uppå anmälan härom,
Konungen genom allmän kungörelse förelägga en hvar, som innehar
af bolaget utgifven sedel, att inom två år från kungörelsens dag, vid
förlust af all betalningsrätt, förete sedeln till infriande i banken; skolande
kungörelsen minst fyra gånger under hvartdera året uppläsas i
rikets kyrkor och införas i allmänna tidningarna.
66 §.
Önskar bankbolag erhålla förlängning af bolaget meddelad oktroj,
göre i den ordning, som i 1 § är sagd, ansökning derom sist sexton
månader innan den löpande oktrojen tilländagår.
Beslut om sådan ansökning skall fattas å ordinarie bolagsstämma
sist tjugu månader före utgången af den löpande oktrojen; och åligge
det styrelsen att om beslutet ofördröjligen underrätta hufvudlottegarne
genom särskilda bref, som med posten afsändas.
56 §.
Hufvudlottegare, som ej vill under förlängd oktroj i bolaget qvarstå,
ege, derest lian sist aderton månader före oktrojtidens utgång sådant
för styrelsen anmält, att, efter det den löpande oktrojen tilländagått,
ur bolaget utträda samt af bolagets behållning enligt behörigen
revideradt bokslut utbekomma hvad på honom belöper.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
17
VI Kap.
Särskilda bestämmelser.
57 §.
Enskildes förhållanden till bankbolag må ej för allmänheten yppas.
58 §.
Genom styrelsens försorg skall i allmänna tidningarna tillkännagifvas,
när bankbolag börjar eller slutar sin rörelse. Sådan underrättelse
skall jemväl insändas till finansdepartementet.
59 §.
Förändring af bankbolags ordning ege ej giltighet med mindre
den varder af Konungen stadfästad; och vare om anmälan hos rätten
af den förändring och dess kungörande lag, som i 10 § sägs.
60 §.
Vid fordringars utsökande njute bankbolag samma rätt till handräckning,
som för riksbanken är beviljad.
61 §.
Bankbolag skall i de mål, för hvilka ej annorlunda genom lag
stadgas, lyda under rådstufvurätten i den stad, der bolagets hufvudkontor
är beläget.
62 §.
Bolagsordning för bankbolag skall innefatta närmare bestämmelser
angående:
a) grundfondens belopp;
Bill. till Riks. Rrot. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 16 Käft.
3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
b) huruvida kommanditlottegare må inrymmas i bolaget samt,
derest det medgifves, vilkoren derför och den andel i årliga vinsten,
som skall dem tillkomma;
c) reservfonden och den del af årliga vinsten, som skall öfverföras
till reservfonden;
d) den stad, der bolagets hufvudkontor skall vara beläget;
e) bankens rörelsegrenar;
f) antalet af styrelsens ledamöter och suppleanter för dem samt
tiden för deras uppdrag;
g) tid och ort för ordinarie bolagsstämma och vilkoren för sammankallande
af extra bolagsstämma;
h) rösträtt vid bolagsstämma;
i) huruvida till revisor må utses annan än lottegare i bolaget;
antalet revisorer och tiden för revisionen;
k) den ordning, i hvilken bolaget må besluta att före oktroj tidens
utgång sig upplösa; samt
l) sättet för vinnande af ändring i bolagsordningen.
63 §.
Det åligger bankbolag att med belopp, som af Konungens Befallningshafvande
bestämmes, godtgöra ombud, som Konungens Befallningshafvande
enligt 27 och 41 §§ hos banken anställer, den person, som
enligt 48 § af Konungens Befallningshafvande förordnas att deltaga i
den årliga revisionen, samt det allmänna ombud, som chefen för finansdepartementet
enligt 52 § förordnar.
Öfvergångsstadganden.
64 §.
Varder enligt denna lag sedelutgifningsrätt medgifven bankbolag,
som enligt äldre lag egt rätt att utgifva egna banksedlar, skola följande
särskilda bestämmelser lända till efterrättelse:
l:o.) Innan bankbolaget börjar sin rörelse på grund af oktroj,
meddelad enligt denna lag, skall bolaget, medelst styrkt utdrag ur bankens
böcker, inför Konungens Befallningshafvande visa, att sedlar, ut
-
19
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
gifna under bolagets föregående oktrojer, icke äro utelöpande till högre
belopp än bolaget, enligt hvad i denna lag stadgas, är berättigadt utgifva,
samt att, i öfverensstämmelse med föreskrifterna i denna lag,
pant för bolagets sedlar blifvit i allmänt förvar satt.
2:o.) Innehafvare af sedel, utgifven under någon af bolagets föregående
oktrojer, skall ega lika rätt till betalning ur bankens tillgångar,
som innehafvare af sedel, utgifven under oktroj enligt denna lag.
3:o.) Under föregående oktrojer af bolaget utgifna sedlar, hvilka
icke blifvit infriade, skola inräknas i beloppet af bolagets utelöpande
sedlar.
Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1888; dock att för bankbolag,
hvars rätt att utgifva egna banksedlar grundas på tillåtelse, meddelad
före nämnda dag, skall gälla hvad hittills varit stadgadt.
20
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.
Förslag till
Lag
angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers
bank den I Mars 1830.
Härigenom förordnas, att nedannämnde §§ i lagen för Rikets
Ständers bank den 1 Mars 1830 skola erhålla följande lydelse:
§ 5.
Mom. 1. Banken ege att utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras
af följande tillgångar:
a) metallisk kassa, så beräknad som i § 6 sägs;
b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,
mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld; och
c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes ort i löpande
räkning innestående medel.
Mom 2. Utöfver det enligt mom. 1 medgifna belopp vare banken
berättigad till en sedelutgifning af högst fyratiofem millioner kronor
under vilkor, att de på grund häraf utgifna sedlar motsvaras af följande
tillgångar sammanräknade:
a) lätt säljbara utländska statspapper;
b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,
som å utländsk börs noteras;
c) vexlar, betalbara inom eller utom riket.
\
§ 6.
Såsom bankens metalliska kassa skall beräknas allt inom landet
befintligt, banken tillhörigt svenskt och utländskt guldmynt, omyntadt
guld samt i Sverige, Norge eller Danmark i öfverensstämmelse med
konventionen den 27 Maj 1873 pregladt silfvermynt.
Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än femton
millioner kronor. Derutöfver skall, då de på grund af § 5 mom. 2 ut
-
21
Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
gifna sedlar öfverstiga trettiofem millioner kronor, banken hålla i metallisk
kassa minst trettio procent af det belopp, hvarmed de på sådan
grund utgifna sedlar öfverskjuta sistnämnda summa.
Den del af metalliska kassan, som utgöres af guld, må ej bibehållas
vid mindre belopp, än som svarar mot fyra femtedelar af den
metalliska kassan i dess helhet.
§ 7.
Guld i plants, som för bankens räkning aflemnas till myntverket,
skall af banken inlösas med guldets värde i svenskt mynt, eller två
tusen fyra hundra åttio kronor för ett kilogram fint guld med afdrag
af en fjerdedels procent i myntningskostnad, så ock, der smidbargöring
och skedning ifrågakomma, af derför stadgade utgifter; dock må fullmäktige,
när de så skäligt finna, befria säljaren från myntningskostnaden
eller någon del deraf.
§ 8.
Uppgifter rörande bankens ställning skola offentliggöras på sätt
och i den ordning, reglementet för banken närmare bestämmer.
§ 9.
Alla stadgar och reglementen angående bankens rörelse och förvaltning
skola upprättas i noggrann öfverensstämmelse med de i denna
lag faststälda grunder.
§ io.
I fråga om enskildes rätt att ingå bolag för drifvande af bankrörelse
gälle hvad derom särskildt är stadgadt eller framdeles af Konung
och Riksdag stadgadt varder.
Denna lag må, såsom allmän civillag, ej annorlunda ändras, än
på sätt i Regeringsformens 87 § 1 mom. stadgadt är, och ege i afseende
på verkställigheten samma kraft och verkan som öfriga gällande
lagar.
22
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den 17 december
1886.
Närvarande:
Hans Excellens Herr statsministern Themptander,
Hans Excellens Herr ministern för utrikes ärendena
Grefve Ehrensvård,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld,
Richert,
Ryding,
von Krusenstjerna,
Friherre Tamm.
Chefen för finansdepartementet Statsrådet Friherre Tamm föredrog
vidare efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet:
Riksdagens
underdåniga skrifvelse den 16 maj innevarande år,
deri Riksdagen anmält, bland annat, att Kongl. Maj:ts nådiga propositioner
den 6 förutgångne mars, i hvad de innefattade förslag till lag
med vissa bestämmelser angående bankbolag med sedelutgifningsrätt
och till förordning angående enskilda banker med rätt att utgifva egna
banksedlar, icke blifvit af Riksdagen antagna,
i sammanhang hvarmed Departementschefen anmälde en den 13
april innevarande år till Kongl. Maj:t ingifven skrift, deri de enskilda
23
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
bankernas syndikat uttalat sin uppfattning och sina önskningar angående
vissa delar af banklagstiftningen.
Härefter anförde Departementschefen:
»Ehuru Riksdagen sålunda icke funnit sig böra godkänna de af
Eders Kong], Maj:t framlagda förslag till förändrad lagstiftning för de
enskilda sedelutgifvande bankerna, synes dock frågans behandling hos
Riksdagen tydligen gifva vid handen, att den emellan Eders Kongl.
Maj:t och Riksdagen rådande meningsskiljaktighet härutinnan väsentligen
afser endast sådana ämnen, deri öfverensstämmelse utan allt för
stor svårighet bör kunna ernås. I flertalet hufvudsakliga och principielt
vigtiga frågor hafva Riksdagens båda kamrar gillat de af Eders
Kongl. Maj:t framlagda förslag. Sålunda torde man af de beslut, som
af hvardera kammaren fattats, få draga den slutsats, att den rådande
meningen inom Riksdagen är densamma, som legat till grund för deu
nådiga propositionen, eller att upphörandet af den enskilda sedelutgifningen
och koncentrerandet af sedelutgifningsrätten hos en enda bank
är det mål, hvartill lagstiftningen på bankväsendets område bör sträfva,
men att vidtagandet åt eu i vår nationella hushållning så djupt ingripande
reform likväl bör genomföras med all den varsamhet, som nödighänsyn
till såväl våra näringars närvarande tillstånd som bestående
bankinstitut kräfver.
Kamrarne hafva vidare sammanstämmande ansett, att vid lagstiftning
lör enskilda banker med sedelutgifningsrätt följande med den
nådiga propositionen öfverenstämmande grunder böra iakttagas, nemligen:
att Konungen egen medgifva bankbolag oktroj för högst tio år
och derutöfver intill slutet af då löpande kalenderår samt fastställa
ordning för bolaget;
att bolagsmännen skola vara svenska medborgare till ett antal
af minst trettio och grundfonden, som af dem insättes, utgöra minst
en million kronor;
att bolagsmännen, som icke vidare skola vara solidariskt ansvarige
för alla bankbolagets förbindelser, böra utöfver den på en hvar
belöpande andel af grundfonden ansvara för bolagets samtliga förbindelser
med lika belopp som andelen i grundfonden och derutöfver med
lika stort belopp särskild! för de af bolaget utgifna sedlar, hvilken
ansvarighet skall göras gällande i enlighet med särskild lag angående
bankaktiebolags, sedelutgifvande bankbolags och sparbanks konkurs,
hvartill förslag ock var af Eders Kong]. Maj:t framlagdt;
att enskildt bankbolags sedelutgifningsrätt skall vara grundad på
värdepapper eller guld som, afskiljda tran bolagets öfriga tillgångar,
skola sättas under allmänt förvar såsom pant för,sedlarne;
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
att sedlarnes innehafvare skola i de sålunda pantsatta tillgångarne
åtnjuta förmånsrätt såsom i handfången pant enligt 17 kap. 3 § handelsbalken;
att
Konungen i sammanhang med meddelande af tillstånd till
bankrörelsens drifvande bestämmer den sedelutgifningsrätt, som under
oktrojtiden må tillkomma bolaget;
att den på värdepapper grundade sedelutgifningsrätt, som medgifves
samtliga enskilda banker, ej må öfverskrida ett visst belopp,
om hvars storlek meningarne emellertid varit delade;
att sedlar må fortfarande utgifvas i hittills vanliga valörer, men
bankbolag ej hafva sedlar å tio kronor på en gång utelöpande till högre
belopp än till en viss del af hvad Konungen medgifvit att bankens på
värdepapper grundade sedelutgifningsrätt högst må utgöra; varande
storleken af nämnde del föremål för skiljaktiga meningar;
att kommanditlottegare må inrymmas i bankbolag; samt
att det allmänna bör genom finansdepartementet och Konungens
befallningshafvande utöfva viss kontroll öfver bankbolags verksamhet.
Deremot har vid den kongl. propositionens behandling yppats
en väsentlig skiljaktighet i fråga, huruvida i den lag, som är afsedd
att stiftas, den tidpunkt bör fastställas, då de enskilda bankernas sedelutgifning
skall upphöra, och huruledes indragning af sedelutgifningsrätten
bör ske.
Vidare har inom Riksdagen uttalats en från Eders Kongl. Maj:ts
senaste proposition afvikande mening hufvudsakligen i afseende på beloppet
af den på värdepapper grundade sedelutgifning, som bör bankerna
medgifvas, beskaffenheten af de värdepapper, som må godkännas
såsom pant för sedlarne, samt i öfrigt beträffande några formella frågor,
hvilka dock icke äro af beskaffenhet att utöfva något afsevärdt inflytande
på frågan i dess helhet.
Huru öfvertygad jag än är derom, att den framtida utvecklingen
af bankväsendet här i landet likasom i de flesta andra länder kommer
att leda till sedelutgifningsrättens öfverlemnande åt en enda centralbank,
tvekar jag dock icke att vidhålla den åsigt, att för ernående af
detta mål måste i afseende å riksbankens organisation och verksamhet
vidtagas åtgärder, som göra densamma mera skickad att uppehålla ställningen
såsom en enda sedelutgifvande bank. 1 detta afseende tillåter
jag mig erinra om riksbankens nuvarande ställning såsom helt och
hållet beroende af en politisk riksförsamling, hvilket förhållande onekligen
kan framdeles, likasom det tillförene skett, under vissa förutsättningar
verka menligt. Bankkomitén har ock derföre föreslagit en reorganisation
af riksbanken, hvilken onekligen skulle erbjuda bättre
25
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.
garanti, att icke de politiskt magtegande vid något tillfälle kunde begagna
riksbanken till befordrande af ändamål, som icke öfverensstämde
med bankens fördel. Med den omvårdnad, hvarmed Riksdagen för
närvarande omfattar riksbanken, och den omsorg, Riksdagen ådagalägger
att betrygga bankens soliditet, lärer man emellertid inom Riksdagen
anse ett upprepande af förra tiders felgrepp knappast tänkbart,
och en reform af banken, som skulle undandraga den Riksdagens uteslutande
bestämmanderätt med afseende på förvaltningen, lärer derför
ej för närvarande hafva någon större utsigt till framgång. Andra åtgärder,
äfvenledes önskvärda för att befria banken från uppgifter, som
ej väl lämpa sig för eu centralbank, men för närvarande näppeligen lättare
att åstadkomma, äro t. ex. förbud för banken att godtgöra ränta på
insatta medel samt frånskiljandet från bankens rörelsegrenar af utgifvande
af af betalnings- eller diskontlån, hvilken rörelse borde öfverlemnas
åt andra institutioner, så att styrelsen för riksbanken och dess
afdelningskontor icke behöfde tillsättas jemväl med hänsyn till denna
art af utlåning. Så länge det emellertid icke låter sig bestämma, huruvida
eller när längre gående åtgärder till riksbankens reformerande
skulle kunna genomföras, har det synts mig icke vara tillrådligt att
fastställa den tidpunkt, då en i landets ekonomiska lif så djupt ingripande
reform som den totala indragningen af de enskilda bankernas
sedelntgifning bör ske, lika litet som att någon längre tid i förväg
bestämma, när de enskilda bankernas rätt att utgifva tiokronesedlar bör
upphöra, utan jag anser, att med beslut om sedelutgifningsrättens begränsning
utöfver hvad nu genom lag kan varda faststäldt att gälla
för den närmaste framtiden och om denna rätts slutliga upphörande
bör anstå, till dess enighet vunnits rörande den ställning, som riksbanken
bör intaga. I denna fråga kan jag således icke tillråda Eders
Kongl. Maj:t att frångå den åsigt, som fått sitt uttryck i den till innevarande
års Riksdag aflåtna nådiga proposition angående enskilda banker
med sedelutgifningsrätt.
Det oaktadt vill det synas mig, som om utsigt ej bör saknas att
vid nästa riksdag ernå enighet i fråga om lagstiftningen för de enskilda
bankerna. För sådant fall hade det visserligen varit önskligt, om den
nya lagen kunnat tillämpas från och med 1889 års ingång, men jag
har ansett alldeles oantagligt, att en ny lag skulle hinna af Riksdagen
antagas och, efter inhemtande af Högsta Domstolens yttrande öfver de
ändringar, som Riksdagen möjligen kunnat vidtaga i den kongl. propositionen,
af Eders Kongl. Maj:t utfärdas inom sådan tid, att ens något
rådrum bereddes de enskilda bankerna att bestämma, huruvida
de önskade fortsätta sin verksamhet under den nya lagens bestämmelig.
till Riksd. Prot. 1887. 1 Sand. 1 Afd. 16 Haft. 4
26
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
ser. Då jag vidare icke har ansett mig kunna ifrågasätta, att nämnda
banker skulle fatta beslut i sådant syfte och upprätta bolagsordning
utan kännedom om den lag, efter hvilken deras rörelse skulle bedrifvas,
har jag, när från enskilda banker inkommit framställning om förlängd
oktroj, funnit mig, i full öfverensstämmelse med de från statsrådsbänken
i båda kamrarne vid sistlidne riksdag gjorda uttalanden, böra tillstyrka
sådan förlängning till 1893 års slut; och har Eders Kongl.
Maj:t täckts bifalla hvad jag dervid tillstyrkt.
Nämnda omständighet synes mig desto mindre utgöra något hinder
för frågans upptagande vid nästa riksdag, som bankerna alltid bör
lem has tid att bereda sig på den förändring i deras vilkor, som ny
lagstiftning kommer att innebära, och det alltid måste vara till gagn,
att banklagstiftningen verkligen blir för den närmare framtiden ordnad
och icke lenmas såsom en öppen fråga, deri ständigt nya förslag
skola se dagen och upptaga lagstiftarnes tid, på samma gång de skola
verka oroande på många områden af landets ekonomiska verksamhet.
Deremot kan det förhållandet, att de enskilda bankerna numera redan
fått några års förlängning af de gamla oktrojerna, föranleda vissa jemkningar
i det författningsförslag, som framlades vid förra riksdagen.
Uti Eders Kong! Maj:ts då aflåtna proposition var, likasom i
bankkomiténs förslag, det belopp af banksedlar, som de enskilda bankbolagen
egde utgifva mot pant af värdepapper, bestämdt till femtio
millioner kronor, en siffra, som i det närmaste öfverensstämde med
medelbeloppet af utelöpande enskilda banksedlar under den sista femårsperioden.
Då den i detta förslag stadgade begränsning af sedelutgifningsrätten
var ämnad att träda i tillämpning redan med år 1889,
och föga tid sålunda återstod å ena sidan för de enskilda bankbolagen
att vidtaga åtgärder för inskränkning af sedelutgifningen och å den
andra för riksbanken att bereda sig på en väsentligen ökad utgifning
af rörelsemedel, var det naturligt, att beloppet af den enskilda sedelutgifningen
måste bestämmas med hänsigt till rörelsens behof af omsättningsmedel
vid tiden för den nya lagstiftningens trädande i kraft.
Men då, såsom nu är afsedt, de förändrade grunderna för den enskilda
sedelutgifningen skulle komma att tillämpas .först om sju år eller från
och med år 1894, och tillräckligt rådrum sålunda torde vara beredt
såväl de enskilda bankbolagen som riksbanken, tvekar jag ej att såsom
ett ytterligare steg emot det i allmänhet såsom rigtigt ansedda målet
föreslå, att bankernas på värdepapper grundade sedelutgifning bestämmes
något lägre, än som i propositionen till senaste Riksdag var förutsatt,
eller till fyratiofem millioner kronor. Då bankerna, med fästadt
afseende på den dem medgifna supplementära sedelutgifningen på guld,
opaginerad Kontrollera mot PDF
21
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
blifva i stånd att till fullo begagna sig af den på värdepapper grundade
emissionsrätten, synes anledning till någon berättigad farhåga ej
förefinnas, att bankerna ej skulle äfven efter en sådan begränsning
fortfarande kunna drifva sin rörelse i den utsträckning, som näringslifvet
kräfver, s<afskildt hvad angår det större flertalet afdelningskontor.
I fråga åter om den gräns, inom hvilken bankbolag må utgifva
sedlar å tio kronor, anser jag mig dess mindre böra tillstyrka någon
afvikelse från det af Eders Kongl. Maj:t föreslagna stadgandet, att
sedlar å denna valör ej må utgifvas till högre belopp än tre femtedelar
af hvad bankbolags på värdepapper grundade sedelutgifning högst
kan utgöra, som redan genom förslaget, att det belopp, bank bolagens
sedelutgifningsrätt på grund af värdepapper högst må utgöra, skulle
bestämmas till fyratiofem millioner kronor, i stället för femtio millioner
kronor, rätten att använda sedlar å tio kronor nedsättes i motsvarande
mån. En större nedsättning skulle helt visst, såsom äfven bankkomitén
visat, sätta bankerna ur stånd att fortfarande bedrifva sin verksamhet
vid de till landets skilda delar spridda afdelningskontoren och
sålunda delvis åstadkomma samma verkan som sedelutgifningsrättens
fullkomliga indragning. Ej heller bör det förgätas, att begränsningen
i sjelfva verket går längre än orden angifva, ty för att icke öfverskrida
den bestämda gränsen måste nemligen hvarje bank iakttaga den
försigtigheten, att icke i dess yttersta omfång använda rätten att utgifva
sedlar å tio kronor, hvilken rätt väl till märkandes icke vidgas genom
den supplementära sedelutgifningen på guld.
Vidkommande beskaffenheten af de värdepapper, som må användas
såsom pant för sedelutgifningen, har inom Riksdagen den mening
gjort sig gällande, att någon större frihet bör lemnas de enskilda bankbolagen,
än Eders Kongl. Maj:t föreslagit. Under det Eders Kongl.
Maj:t i likhet med bankkomitén ansett såsom pant för sedlarne böra godkännas,
förutom intecknade skuldsedlar af viss föreskrifven beskaffenhet
och till viss andel af panten i dess helhet, endast obligationer utfärdade
af svenska staten, allmänna hypoteksbanken och hypoteksföreningar mellan
jordegare å landet, hafva Riksdagens kamrar bland de värdepapper,
hvilka skulle få tjena till pant för sedelutgifningen, upptagit äfven andra
inhemska obligationer, som noteras å utländsk börs, samt lätt säljbara
utländska statspapper. Inom Riksdagen gjorde sig nemligen den uppfattning
gällande, att om de obligationer, som finge antagas såsom pant
för sedlarne, inskränktes till de af Eders Kongl. Maj:t föreslagna slag,
skulle priset å sådana obligationer till följd af den samtidiga starka
efterfrågan stiga öfverdrifvet högt och bankerna antagligen nödgas uppköpa
dem i utlandet, enär de endast der stode att erhålla till erforder
-
28
Kongl. Maj\ts Nåd. Proposition N:o 23.
ligt belopp. Om, såsom derjemte inom Riksdagen afsågs, rättigheten att
som sedelpant använda värdepapper utöfver dem, som i den nådiga propositionen
omförmäldes, göres beroende af Eders Kongl. Maj:ts godkännande
så väl hvad angår de särskilda slagen af värdepapper som i fråga
om det värde, till hvilket dessa må kunna såsom pant antagas, synes
mig någon betänklighet icke böra möta att godkänna den åsigt, som i
förevarande del af frågan blifvit inom Riksdagen omfattad. Den dubbla
profningsrätt, som med hänsyn till de nu ifrågavarande värdepapperen
skulle tillkomma Eders Kongl. Maj:t, torde innebära fullt betryggande
garanti derför, att äfven den af sådane värdepapper bestående del af
sedelpanten i händelse af behof skulle visa sig fullt tillräcklig.
I öfverensstämmelse med den inom Riksdagen uttalade åsigt har
Eders Kongl. Maj:t redan vid meddelande af oktroj för enskilda sedelutgifvande
banker föreskrifvit, att ej blott den person, som af Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnas att deltaga i revision af
bankbolags förvaltning, utan äfven det af Eders Kongl. Majds befallningshafvande
hos banken anstälda ombud skola aflönas af bankens medel
med belopp, som Eders Kongl. Majds befallningshafvande eger bestämma.
Samma grundsats lärer derför höra följas äfven i den lag, hvarom nu
är fråga, samt tillämpas jemväl i afseende å aflöningen för den person,
chefen för finansdepartementet kan förordna att, när enskild bank ställes
under utredning, öfvervaka utredningen.
Hvad angår den formella behandlingen af ämnena för ifrågavarande
lagstiftning, så hade uti det af Eders Kongl. Majd för sistlidne Riksdag
framlagda förslag den anordning vidtagits, att hithörande stadganden fördelats
i två särskilda författningar, innefattande den ena endast de stadganden,
som äro af civillags natur och följaktligen borde behandlas i den
för sådan .lags stiftande föreskrifna ordning, och den andra de reglementariska
bestämmelserna, hvilka borde såsom hittills tillhöra den under
finansdepartementet stående lagstiftningen. Eders Kongl. Maj:t ansåg
nemligen att Riksdagen visserligen borde deltaga i denna lagstiftning,
men att endast de delar deraf, som vore af civillags natur, borde underkastas
de tyngre former, som grundlagen föreskrifver för stiftande af
sådan lag. Eu dylik sönderdelning iakttogs äfven i fråga om den samtidigt
Riksdagens pröfning understöda lagstiftningen för aktiebanker,
i det att uti det framlagda förslaget till förordning om dylika banker,
hvilket tillkommit på föredragning af chefen för finansdepartementet,
endast upptogos de bestämmelser, hvilka ansågos erforderliga utöfver
hvad civillag i detta ämne redan stadgade.
Med anslutning till de åsigter, som uttalats såväl af den senaste
bankkomitén som äfven inom högsta domstolen vid granskningen af de
Kong!,. Maj:ts ''Nåd. Proposition N:o 23. 29
i sammanhang- med förordningen angående enskilda bank bo] a g uppgjorda
lagförslag sammanförde emellertid Riksdagen i en onda författning
af civillags natur alla de till lagstiftningen rörande bankaktiebolag
hörande stadgande^, och på samma sätt ansågs inom Riksdagen äfven
böra med lagstiftningen för de sedelutgifvande bankerna förfaras.
I den lag, som Eders Kongl. Maj:t den 19 sistlidne november utfärdat
om bankaktiebolag, har Eders Kongl. Maj:t redan godkänt Riksdagens
uppfattning i denna del, och sedan Eders Kongl. Maj:t genom
den likaledes nyss nämnda dag utfärdade kungörelsen om ändring af
nådiga stadgan angående fördelning af ärendena emellan statsdepartement^
den 16 maj 1840 förordnat, att äfven frågor angående banklagstiftning,
som äro af civillags natur, skola med undantag af dem,
som röra bankers konkurs, tillhöra finansdepartementets handläggning,
synes nu ej annat böra ifrågasättas, än att lagstiftningen om bankbolag
med sedelutgifningssrätt sammanföres i en lag.
I öfverensstämmelse med denna uppfattning har jag låtit inom
finansdepartementet uppgöra ett förslag till lag angående enskilda sedelutgifvande
banker. Då detta förslag förutom i här ofvan anmärkta
delar hufvudsakligen ansluter sig till det af Eders Kongl. Maj:t för sistlidne
Riksdag framlagda förslag i ämnet, torde det tillåtas mig att få
såsom motivering derför åberopa det af dåvarande Departementschefen
afgifna yttrande samt bankkomiténs betänkande, till hvilket nämnda
yttrande i allmänhet hänför sig. För åtskilliga mindre ändringar i
formen torde någon motivering ej erfordras.
I följd af nyssberörda nådiga kungörelse i fråga om fördelningen
af ärendena emellan statsdepartementen lärer det tillhöra mig att inför
Eders Kongl. Maj:t anmäla jemväl frågan om de ändringar, som den nu
föreslagna lagstiftningen angående bankbolag med sedelutgifningsrätt
kan påkalla i lagen för Rikets Ständers bank den 1 mars 1830. Ett förslag
till ändring i denna lag framlades för sist församlade Riksdag och
tillvann sig äfven med eu obetydlig förändring i uppställningen båda
kamrarnes godkännande, men frågan förföll i följd deraf, att Andra
kammarens beslut i ämnet fattats endast under den sedermera icke inträffade
förutsättningen, att ny lag angående enskilda bankbolag med
sedelutgifningsrätt blefve genom båda kamrarnes sammanstämmande
beslut vid samma riksdag antagen och derefter af Eders Kong!. Maj:t
faststäld.
Då jag vid mitt yttrande i fråga om förslag till lag angående enskilda
banker framhållit, att jag visserligen anser en vidare gående reform
af riksbanken vara af behofvet påkallad, i hvilket afseende jag
30
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
äfven angifvit några åtgärder, som synts mig önskvärda, men tillika
att, efter min uppfattning, någon större utsigt till framgång för ett
dylikt förslag för närvarande icke förefinnes, torde jag nu få inskränka
mig till den hemställan, att för Riksdagen ånyo måtte framläggas förslag
till lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers
bank med don lydelse, hvari förslaget af sistlidne Riksdags båda
kamrar godkändes.
Slutligen bör jag erinra, att förslaget till förändrad lagstiftning
för sedelutgifvande bankbolag förutsätter äfven utfärdandet af två
andra författningar nemligen angående förändrad lydelse af 17 kap.
3 § handelsbalken samt angående bankaktiebolags, sedelutgifvande
bankbolags och sparbanks konkurs, och komma förslag till dylika författningar
att af chefen för justiedepartementet efter gemensam beredning
med chefen för finansdepartementet för Eders Kong]. Maj:t anmälas.
»
Departementschefen uppläste härefter inom finansdepartementet,
uppgjorda förslag till dels lag angående enskilda bankbolag med sedelutgifning
srätt, dels ock lag angående tillägg till och ändring i lagen för
Rikets Ständers bank den 1 mars 1830, hvilka förslag finnas detta protokoll
under Litt. — bilagda, samt hemstälde, att Högsta Domstolens
yttrande öfver dessa förslag måtte jemlikt 87 § regeringsformen genom
note ur protokollet infordras.
Hvad Departementschefen sålunda hemstält behagade,
på tillstyrkan af statsrådets öfriga ledamöter,
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.
Ex protocollo:
Hans Wachtmeister.
Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 23.
31
Förslag till
Lag
angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt.
Med upphäfvande af dels Kong!. Maj:ts förnyade nådiga kungörelse
angående enskilda banker med rätt'' att utgifva egna banksedlar
den 12 Juni 1874, dels ock nådiga förordningen angående vissa lagbestämmelser
med afseende å enskilda banker den 6 Oktober 1848
stadgas som följer:
1 Kap.
Om bankbolags bildande, så ock om bolagsmännens ansvarighet.
1 §•
Vilja enskilde ingå bolag i ändamål att drifva bankrörelse med
rätt att utgifva egna banksedlar, söke dertill Konungens lof och begäre
Hans stadfästelse af bolagets ordning; skolande dervid styrkas,
att det belopp, hvartill enligt bolagsordningen bolagets grundfond minst
skall uppgå, blifvit tecknadt, samt att bolagsmännens antal ej understiger
det, som för bankbolags bildande i denna lag är föreskrifvet.
Finner Konungen, att bolagsordningen är öfverensstämmande
med denna lag samt lag och författningar i öfrigt.; att rätt till utgifvande
af egna banksedlar kan bankbolaget medgifvas utan öfverskridande
af det i 2 § stadgade högsta beloppet för bankbolagens sammanlagda,
på värdepapper grundade sedelutgifningsrätt, samt att bankinrättningen
är för landet nyttig, meddelar Konungen bolaget rättighet
till bankrörelsens drifvande under högst tio år och derutöfver intill
32
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
slutet af då löpande kalenderår och bestämmer dervid den på värdepapper
grundade sedelutgifningsrätt, som under nämnda tid må tillkomma
bankbolaget.
2 §•
Bankbolags sedelutgifningsrätt skall vara grundad på värdepapper
eller guld, på sätt i 24 och 25 §§ närmare förmäles.
Sedelutgifningsrätt grundad på värdepapper må ej medgifvas utöfver
ett sammanlagdt belopp af fyrtiofem millioner kronor för samtliga
bankbolag.
3 §■
I bolagsordningen skall angifvas den benämning, hvarunder bankbolag
drifver sin rörelse; och skall benämningen utmärka bolagets
egenskap af bank.
4 §•
Delegarne i bankbolag skola vara svenske medborgare och till
antalet minst trettio. De kallas hufvudlottegare.
5 §.
Bankbolags grundfond skall insättas af hufvudlottegarne och utgöra
minst en million kronor.
6 §.
Hvarje hufvudlottegare skall utöfver den andel af bolagets grundfond,
som å honom belöper, gemensamt med öfrige hufvudlottegare
ansvara för bolagets samtliga förbindelser med lika belopp, som hans
andel i grundfonden, och dessutom särskildt för de af bolaget|utgifna
sedlar med lika stort belopp, som hans sagda andel. Brister någon
hufvudlottegare i gäldande af sitt ansvarsbelopp, falle£bristen’öfrige
hufvudlottegare till last, så långt deras ansvarighet sig sträcker.
Den ansvarighet utöfver andel i grundfonden, som åligger hufvudlottegarne,
må ej mot dem göras gällande i annan ordning, än i lagen
angående bankaktiebolags, sedelutgifvande bankbolags och sparbanks
konkurs finnes föreskrifven.
33
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 23.
i §•
Hufvudlottegarne stånde öppet att med sig förena kommanditlottegare.
Sådan delegare är icke för bolagets förbindelser ansvarig
med mera än lian i bolaget insatt eller åtagit sig insätta. Ej må
kommanditlottegare i bolaget inrymmas för större belopp än som motsvarar
hälften af grundfonden. Det af kommanditlottegare tillskjutna
belopp häftar lika med grundfonden för bolagets samtliga förbindelser.
Kommanditlottegare må ej deltaga i andra beslut å bolagsstämma
än val af revisorer. Till revisor må kommanditlottegare kunna utses.
8 §•
Ofverlåter hufvudlottegare eller hans sterbhusdelegare sina lotter
eller någon af dem å annan person, vare sådan öfverlåtelse ogiltig,
derest bolaget ej till öfverlåtelsen lemnar sitt samtycke. Ansökning
härom göres skriftligen hos bolagets styrelse; skolande dervid medelst
handlingar, som till bolaget öfverlemnas, styrkas, att den, å hvilken
öfverlåtelsen egt rum, godkänt densamma. Dylik ansökning skall pröfvas
å först derefter infallande ordinarie bolagsstämma.
Dolaget må dock ega att å bolagsstämma åt styrelsen uppdraga
att vid sammanträde, hvartill styrelsens samtlige ledamöter böra vara
bevisligen kallade, godkänna öfverlåtelser af lotter i bolaget; skolande
kallelsen innehålla närmare uppgift om den eller de öfverlåtelser, hvilka
vid sammanträdet komma under pröfning. Ej må öfverlåtelse anses
vara af styrelsen godkänd, derest icke alla vid sammanträdet närvarande
styrelseledamöter biträdt beslutet derom. Öfverlåtelser, som styrelsen
godkänt, skola vid näst derefter infallande ordinarie bolagsstämma för
bolaget anmälas.
Ledamot af styrelsen äfvensom suppleant för styrelseledamot må
ej utan ordinarie bolagsstämmas samtycke öfverlåta någon af de lotter,
som af honom innehades, då han sist till styrelseledamot eller suppleant
utsågs; och eger bolagsstämman ej medgifva styrelseledamot eller suppleant
att öfverlåta lotter i vidsträcktare mån, än att han fortfarande
blifver innehafvare af lotter till minst det belopp, som i 39 § omförmäles.
9 §.
Kommanditlottegare må öfverlåta sina lotter till annan person;
skolande anmälan om sådan öfverlåtelse af den nye egaren göras hos
bolagets styrelse.
Bill. till Rihsd. Prof. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 16 Iläft.
5
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
U
10 §.
Bolagsordningen och Konungens beslut om stadfästelse derå samt
förteckning öfver hufvudlottegarne med uppgift tillika å det antal lotler,
en hvar af dem innehar, skola företes hos den rådstufvurätt, under
hvilken bolaget lyder. Rätten intage ordagrant innehållet af dessa
handlingar i sitt protokoll samt läte på bolagets bekostnad i allmänna
tidningarne införa kungörelse om bolaget jemte förteckningen öfver
hufvudlottegarne och det antal lotter, eu hvar af dem innehar.
11 §•
Förr än bankbolag öppnar sin rörelse, skall inför Konungens Befallningshafvande
styrkas:
att hvad i 10 § är föreskrifvet blifvit behörigen fullgjordt;
att å lotterna blifvit inbetaide minst tjugu procent af grundfonden
och säkerhet stäld derför, att återstoden varder inbetald i enlighet med
hvad i 14 § stadgas;
att eu hvar af hufvudlottegarne till förvaring hos bolaget aflemna!
en af två personer bestyrkt skriftlig handling, innefattande erkännande
af honom, att han är innehafvare af det antal lottor, den i nästföljande
§ omförmälda registerbok utvisar; samt
att uppgift å de personer, Indika utgöra bolagets styrelse, äfvensom
å dem, Indika ega att underskrifva bolagets förbindelser, blifvit i
allmänna tidningarna införd.
12 §.
I banken skall finnas en särskild bok, i hvilken samtlige såväl
hufvudlottegare som kommanditlottegare skola inregistreras och anteckning
göras om de lotter, en hvar innehar.
I registerboken skola alla i behörig ordning godkända förändringar
i eganderätten till lotter genast antecknas. Ej må någon uppbära
vinstutdelning å lott, för hvilken han ej är i registerboken införd såsom
egare.
En hvar som sådant önskar stånde fritt att å de tider, banken
hålles för allmänheten öppen, af registerboken taga kännedom, äfvensom
att mot den afgift, som är stadgad för afskrift, meddelad vid underdomstol
i stad, erhålla till rigtigheten af vederbörande tjensteman bestyrkt
utdrag derur.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kongl. Maj\ts Nåd. Proposition No 23.
O r
OO
13 §•
När i registerboken anteckning skett om förändring i oganderätten
till hufvud!ottegares lott, skall uppgift härom genom styrelsens
försorg ofördröjligen aflemnas till rådstufvurätten, som låter intaga
uppgiften i sitt protokoll. Efter utgången af hvarje år skall rådstufvurätten
på bolagets bekostnad låta i allmänna tidningarna införa kungörelse
om de under året i dess protokoll antecknade förändringar i
eganderätten till hufvudlottegarnes lotter.
14 §.
Af grundfonden skola inbetalas minst tjugu procent innan bankbolag
öppnar sin rörelse, ytterligare minst tjugu procent inom tre månader
från det rörelsen öppnats och återstoden inom ett år från samma tid.
Det åligger bolagets styrelse att inom ett år från bankens öppnande
inför Konungens Befallningshafvande styrka, att grundfonden
blifvit till hela sitt belopp inbetald. Sker det ej, göre Konungens Befallningshafvande
derom anmälan hos Konungen; och ankomme på
Konungen att förklara bolaget hafva förverkat rättigheten till bankrörelses
drifvande.
15 §.
Hafva kommanditlottegare blifvit i bankbolag inrymde, skall det
belopp, som dem åligger att tillskjuta, inbetalas inom ett år från det
teckningen till sådan delaktighet i bolaget afslutats eller, derest teckningen
afslutats före bankrörelsens öppnande, fråu sistnämnde tid.
16 §.
Grundfonden skall fördelas i lotter å lika belopp. Lottbref skall
ställas till viss person och må ej utfärdas förr, än grundfonden blifvit
till fullo inbetald.
Lag samma vare om den genom tillskott af kommanditlottegare
bildade särskilda fond; dock att lottbref till sådana delegare ej må utställas
förr, än jemväl denna fond till fullo inbetalts.
36
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.
17 S
Inbetald
grundfond och den genom tillskott af kommanditlottegare
bildade särskilda fond må ej, så länge bankrörelsen fortfar, minskas
genom utdelning eller annan återbetalning till lottegarne.
18 §.
I bolagsordningen må ej rätt medgifvas bankbolag att öka sin
grundfond utöfver dubbla beloppet af hvad samma fond enligt bolagsordningen
minst skall utgöra.
19 §.
Af baukbolags behållna årliga vinst skola minst tio procent afsättas
för bildande af en reservfond. Sedan reservfonden uppgått till
tjugu procent af bolagets grundfond, må vidare afsättning till reservfonden
kunna upphöra; nedgår den under detta belopp, skall afsättning
dertill ånyo vidtaga.
Reservfonden må endast användas till betäckande af den förlust,
som å bolagets rörelse i dess helhet under något år kan hafva uppstått.
II Kap.
Om bankbolags rörelse.
20 §.
Bankbolag må ej drifva handel med annat än guld och silfver,
in- och utrikes vexlar samt räntebärande papper.
21 §.
Ej må bankbolag ega annan fastighet än som för bankens inrymmande
är afsedd. För bankbolags fordran pansatt eller utmätt,
fast eller lös, egendom, som försäljes å auktion, dervid bolagets rätt
kan vara beroende, må bolaget vara oförhindradt att inropa; vare dock
skyldigt att åter afyttra densamma, så snart det utan förlust kan ske.
37
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
Bankbolag må ej ega eller såsom säkerhet för försträckning mottaga
egna lösbref.
22 §.
Bankbolag må ej utfärda räntebärande förbindelser, stälda till
viss man eller order eller till innehafvaren, lydande å mindre belopp
än lem hundra kronor, ej heller utställa tryckta eller graverade
obligationer.
23 §.
Depositionsbevis, som bankbolag utfärdar, skall, vare sig att ränta
å de insatta medlen utfästes eller ej, ställas till viss man och innehålla,
att öfverlåtelse bör till nye egarens säkerhet hos banken anmälas.
I öfrigt skall af bankbolag utfärdadt qvitto gälla endast såsom
bevismedel i fråga om inbetalning eller insättning och må för ty ej
öfverlåtas eller i rörelsen utlemnas.
III Kap.
Om bankbolags sedelutgifningsrätt.
24 §.
För sedlar, hvilka utgifvas af bankbolag, skall finnas i allmänt
förvar satt pant, bestående af värdepapper. Inom den bankbolag af
Konungen medgifna sedelutgifningsrätt på grund af värdepapper må
bolaget i allmänna rörelsen hålla på en gång utelöpande banksedlar
till belopp, som motsvarar värdet af den för sedlarne satta pant, hvarom
i nästföljande § sägs.
Derutöfver må bankbolag jemväl utfärda sedlar till ett belopp,
motsvarande värdet utaf bolaget tillhörigt guld, som af bolaget sättes
såsom pant i allmänt förvar, dock under vilkor att bolaget vid sitt
hufvudkontor har i kassan inneliggande guld till ett värde af femtio
procent af det sålunda i allmänt förvar satta guldet.
38
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
25 §.
Pant i värdepapper, som af bankbolag sättes för dess sedlar, skall
till minst sjuttio procent bestå af statens, allmänna hypoteksbankens
eller hypoteksföreningars mellan jordegare å landet obligationer; dock
må jemväl andra inhemska obligationer, som noteras på utländsk börs,
äfvensom lätt säljbara utländska statspapper pantsättas, der de af Konungen
i sådant afseende varda godkända. Panten får till återstående
delen eller högst trettio procent utgöras åt skuldebref, intecknade i
jordegendom å landet eller fastighet i stad inom hälften af senast faststälda
taxeringsvärde, så framt Konungens Befallningshafvande finner
inteckningen medföra full säkerhet för förskrifna beloppet; skolande
likväl byggnad i stad, för att inteckning deri må sättas såsom pant
för sedlarne, vara brandförsäkrad uti någon med vederbörligen faststäldt
reglemente försedd brandförsäkringsinrättning inom riket. Konungen
bestämmer det värde, hvartill hvarje särskild! slag af obligationer må
godkännas såsom pant för sedlarne.
26 §.
De af bankbolag för dess sedlar i pant satte värdepapper eller
någon del deraf må, på bolagets begäran, utbytas mot andra värdepapper
af beskaffenhet, som i 25 § sägs, dock med iakttagande deraf
att den del af panten, som utgöres af intecknade skuldebref, icke
någonsin kommer att öfverstiga trettio procent af hela panten. Värdepapper
må ock kunna utbytas mot guld, som då skall nedsättas i allmänt
förvar på enahanda sätt, som om värdepapper stadgas.
27 §.
Pant, som af bankbolag sättes för dess sedlar, skall, afskild från
bankens öfriga tillgångar, vara i den stad, der hufvudkontoret är beläget,
förvarad i rum, som är försedt med tre olika lås och blifvit af
Konungens Befallningshafvande godkändt. Konungens Befallningshafvandes
ombud, bankbolagets styrelse samt en ledamot af magistraten
eller i stad, der magistrat ej finnes, den Konungens Befallningshafvande
förordnar skola innehafva nyckeln hvar till sitt lås.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
39
28 §.
Uti de bankbolags tillgångar, som äro, på sätt i 27 § sägs, af
bolaget satta i allmänt förvar såsom pant för dess sedlar, njute innehafvare
af bolagets sedlar den förmånsrätt, som i 17 kap. handelsbalken
stadgas.
29 §.
Finnes bankbolag hafva sedlar på en gång utelöpande utöfver det
belopp, som bolaget, enligt hvad här ofvan är föreskrifvet, eger utfärda,
skall, der förhållandet ej inom fyra dagar blifvit rättadt, bolaget till
statsverket erlägga ett tusen kronor för hvarje dag dess utelöpande
sedlar öfverskridit det tillåtna beloppet, och åligge Konungens Befallningshafvande
att genast anmäla förhållandet hos Konungen. Öfverskrides
sedelutgifningsrätten oftare eller är förseelsen eljest af svårare
beskaffenhet,, ankomme på Konungen att återkalla det bolaget lemnade
tillstånd att utgifva egna banksedlar.
30 §.
De sedlar, som af bankbolag utgifvas, skola ställas till innehafvaren
att utan ränta vid anfordran inlösas.
Banksedlar må lyda endast å tio, femtio, ett hundra, fem hundra
och ett tusen kronor; dock vare bankbolag förbjudet vid äfventyr, som
i 29 § sägs, att hafva sedlar å tio kronor utelöpande till högre sammanlagdt
belopp, än som motsvarar tre femtedelar af hvad Konungen
medgifvit, att bankens på värdepapper grundade sedelutgifning högst
må utgöra.
31 §.
Om längd och bredd å de sedlar, som af bankbolagen må utgifvas,
förordnar Konungen. Till sedlar må tryckta eller graverade blanketter
användas, och skola sedlarue vara underskrift^ af minst två bland
styrelsens ledamöter samt en af bolagets tjenstemän. Ej må bankbolags
sedlar tillverkas till likhet med riksbankens sedlar, innan sedlar
af bankbolag utgifvas, skola profblanketter dertill inlemnas till finansdepartementet.
40
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
32 §•
Banksedel skall ovilkorligen, då den företes i bankens hufvudkontor
till invexling, inlösas med lagligen i riket gällande guldmynt.
33 §.
Vägras inlösen, vare innehafvaren af banksedeln berättigad att
jemte kapitalet åtnjuta ränta efter sex för hundra om året från den dag,
inlösen blifvit vägrad, intill dess betalning kan erhållas; och ego innehafvaren
efter protest, verkstäld genom notarius publicus, anmäla förhållandet
hos Konungens Befallningshafvande, som, derest det ej genast
kan visas, att hindret härrört af någon tillfällighet, ofördröjligen skall
inberätta förhållandet till Konungen och under tiden inställa bankrörelsen.
På Konungen ankomme att besluta, huruvida den bolaget
meddelade tillåtelse till bankrörelses drifvande i sådant fall skall vara
förverkad.
34 §.
Har bankbolag, medelst bestyrkt utdrag af bankens böcker, hos
Konungens Befallningshafvande visat, att bolaget har sedlar utelöpande
till mindre belopp än det, hvartill värdet af den för sedlarne satta pant
uppgår, ege bolaget att utbekomma så stor del af panten, som i värde
öfverstiger de utelöpande sedlarne. Ej må bankbolag derefter öka sin
sedelutgifning förr, än pant för sedlarna till motsvarande belopp åter
blifvit i allmänt förvar satt.
35 §.
Vill bankbolag afstå sin sedelntgifningsrätt eller någon del deraf,
göre derom anmälan hos Konungen.
36 §.
Förr än bankbolag börjar att utgifva egna banksedlar, skall inför
Konungens Befallningshafvande styrkas:
att pant för sedlarne blifvit, på sätt i 27 § sägs, satt i allmänt förvar;
att profblankettel- till banksedlarne blifvit till finansdepartementet
inlemnade; samt
att uppgift å de personer, som skola underskrifva banksedlarne,
blifvit uti allmänna tidningarna införd.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
41
IV Kap.
Om bankbolags förvaltning och styrelse samt om bolagsstämma och revision.
37 §.
Bankbolags hufvudkontor skall vara beläget i stad.
38 §.
Hufvudlottegarne skola inom sig utse syssloman att utgöra bolagets
styrelse. Denna egen att, under det ansvar och den kontroll af
offentlig myndighet, som i allmän lag och genom denna författning
stadgas, förvalta banken samt att i alla mål lagligen tala och svara
för bolaget.
Styrelsens ledamöter skola vara minst fem.
39 §.
För att kunna väljas till ledamot af styrelsen eller till suppleant
för styrelseledamot skall bolagsman i bankens registerbok vara antecknad
såsom innehafvare af lotter till belopp af minst ett tusen kronor.
40 §.
Uppgift på styrelsens ledamöter samt på dem, hvilka ega att underskrifva
bankbolagets sedlar och öfriga förbindelser, skall, så ofta förändring
deri inträffar, så ock efter hvarje ordinarie bolagsstämma, ofördröjligen
lemnas till Konungens Befallningshafvande och på bolagets
bekostnad införas i allmänna tidningarna.
41 §.
Styrelsen åligger:
att ställa sig till noggrann efterrättelse denna lag, den för bankbolaget
faststälda bolagsordning samt den af bolaget för styrelsen utfärdade
instruktion;
att när som helst hålla bankens räkenskaper och handlingar tillgängliga
för Konungens Befallningshafvande eller dess ombud, för den
Bill. till Riksd. Prot. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 10 Haft. 6
42
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
af Konungen förordnade bankinspektören samt för den särskilda undersökning,
Konungen eller chefen för finansdepartementet eljest kan finna
för godt att låta anställa;
att genast efter hvarje månads slut i närvaro af Konungens Befallningshafvande
eller dess ombud, enligt formulär, som från finansdepartementet
meddelas, upprätta en öfversigt, utvisande bankens tillgångar
och skulder, jemte uppgift om räntesatserna för bolagets in- och utlåning
samt diskonto, som under den tid öfversigten omfattar varit hos bolaget
gällande, och att derefter ofördröjligen till nämnda departement insända
denna öfversigt för dess offentliggörande genom departementets försorg;
att jemväl i öfrigt meddela chefen för finansdepartementet och
bankinspektören alla de upplysningar rörande banken, som af dem äskas;
att vid hvarje kalenderårs slut låta upprätta fullständigt bokslut
öfver bolagets ställning;
att, efter verkstäld revision, till finansdepartementet insända revisionsberättelsen
och låta införa densamma i allmänna tidningarna; samt
att, der styrelsen eller chefen för fiuandepartementet under löpande
räkenskapsår finner anledning till antagande, att bankbolaget
gjort sådana förluster, att reservfonden och tio procent af grundfonden
förlorats, ofördröjligen låta upprätta bokslut och kalla revisorerna att
granska bokslutet.
42 §.
Alla skriftliga afhandlingar, som styrelsen för bolaget ingår, skola
underskrifvas å bolagets vägnar och med utsättande af dess antagna
benämning, vid äfventyr att eljest styrelsens ledamöter, som underskrifvit
afhandlingen, skola för fullgörande af bolagets derpå grundade
förbindelse ansvara såsom för egen skuld, eu för alla och alla för eu.
43 §.
Sker afvikelse från denna lag eller från bolagets ordning, och
varder ej den anmärkta afvikelse!! rättad inom trettio dagar, ankomme
på Konungen att förklara bolaget hafva förverkat rättigheten att drifva
bankrörelse.
44 §.
Ledamot af styrelsen kan från sin befattning skiljas genom i
behörig ordning fattadt bolagsstämmobeslut.
43
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
45 §.
_ Afgående styrelseledamot förblifve bolaget ansvarig för de åtgärder,
i hvilka han deltagit, till dess ansvarsfrihet, på sätt i 47 § sägs,
blifvit. beviljad. Har ej talan å styrelseledamots förrättning blifvit anstäld
inom natt och år, från det den revision, hvarom i 48 § förmäles,
blifvit afslutad, vare så ansedt som om ansvarsfrihet blifvit beviljad.
46 §.
Ordinarie bolagsstämma skall hållas minst en gång årligen.
Vid bolagsstämma tillkomme rösträtt endast den, som i registerboken
är antecknad såsom delegare i bolaget.
47 §.
Ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter må meddelas endast af ordinarie
bolagsstämma. Ej må styrelseledamot i beslut derom deltaga.
48 §.
Revision skall hvarje år förrättas och deri deltaga en af Konungens
Befallningshafvande förordnad person.
Val af revisorer skall årligen ske vid ordinarie bolagsstämma;
skolande dervid iakttagas, att åtminstone hvart annat år en af revisorerna
ombytes. Ej må st3u-elseledamot i sådant val deltaga.
49 §.
öfverträda styrelseledamöter eller andra bolagsmän denna lag
eller bolagsordningen, vare de skyldige att ersätta all genom sådan
öfverträdelse uppkommen skada, en för alla och alla för en.
V Kap.
Om bankbolags upplösning och om förlängning af bankbolags oktroj.
50 §.
klar bankbolag, enligt behörigen revideradt bokslut, gjort sådana
förluster, att reservfonden och tio procent af grundfonden förlorats,''
44
Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 23.
skall styrelsen, senast den dag revisionsberättelsen aflemnas, sammankalla
bolagsstämma till första dag, sådant enligt bolagsordningen kan
ske, och läte styrelsen dessutom om bolagsstämman ofördröjligen underrätta
hufvudlottegarne genom särskilda bref, som med posten afsändas;
skolande i dessa bref uppgifvas, att bolaget gjort sådan förlust, som
här är sagd.
Beslutar bolagsstämman med två tredjedelar af de å stämman
afgifna röster att inom tre månader tillskjuta hvad som erfordras för
att återställa grundfonden till dess behöriga belopp, ege bolaget att
fortsätta rörelsen; i motsatt fall skall bolaget ställas under utredning.
Finner Konungens Befallningshafvande att, oaktadt beslut om
sådant tillskott icke å bolagsstämma fattats, bolaget likväl fortsätter
rörelsen, eller att beslutadt. tillskott icke blifvit inom föreskrifven
tid erlagdt, förordne Konungens Befallningshafvande, att bolaget ofördröjligen
skall ställas under utredning.
Öl §.
Bolagsman, som vid den bolagsstämma, hvarom i 50 § sägs, anmält
sig icke vilja deltaga i beslutadt tillskott, vare ej dertill pligtig.
De bolagsmän, som verkstält tillskottet, ege att af bolagets blifvande
behållna vinstmedel erhålla åter hvad af dem blifvit tillskjutet jemte
sex procent årlig ränta, innan annan utdelning får ske. Upplöses bolaget
förr, än sådant tillskott blifvit till fullo guldet, skall, sedan bolagets
skulder blifvit betalda, tillskottet, dock utan beräkning af ränta
för tid efter bankrörelsens upphörande, gäldas af bankens tillgångar,
så långt de dertill förslå, innan någon utdelning å lotterna må ega rum.
52 §.
Har Konungen förklarat bankbolag hafva förverkat rättigheten
att drifva bankrörelse, eller varder i det fall, hvarom i 50 § förmäles,
bankbolag st-äldt under utredning, skall, der ej bolaget afträdt sin
egendom till konkurs, chefen för finansdepartementet förordna allmänt
ombud, som har att närvara vid styrelsens sammanträden, med rätt att
yttra sig till protokollet, samt att i öfrigt öfver vaka utredningen.
53 §.
Varder, under det bankbolag fortsätter sin rörelse, utdelning beslutad
och verkstäld, ändå att, enligt senast upprättade bokslut, tillgång
45
Kongl. Majits Nåd. ''Proposition Nio 23.
dertill icke finnes utan minskande af de bolagets fonder, som i 17 och
19 §§ omförmälas, vare, i händelse af bolagets oförmåga att fullgöra
sina förbindelser, de bolagsmän, som uppburit sådan utdelning, skyldige
att återbära densamma; och ansvare derjemte de bolagsmän, som deltagit
i beslutet, en för alla och alla för en, för den brist, som vid återbäringen
kan uppkomma.
Lag samma vare der, efter det bankbolag blifvit stridt under utredning
eller beslut fattats om bolagets upplösning, utdelning till bolagsmännen
skett och bolaget sedermera finnes oförmöget att fullgöra sina
förbindelser.
54 §.
När bankbolag upplöses utan konkurs, vill, uppå anmälan härom,
Konungen genom allmän kungörelse förelägga en hvar, som innehar
af bolaget utgifven sedel, att inom två år från kungörelsens dag, vid
förlust af all betalningsrätt, förete sedeln till infriande i banken; skolande
kungörelsen minst fyra gånger under hvartdera året uppläsas i
rikets kyrkor och införas i allmänna tidningarna.
55 §.
Önskar bankbolag erhålla förlängning af bolaget meddelad oktroj,
göre i den ordning, som i 1 § är sagd, ansökning derom sist sexton
månader innan den löpande oktrojen tilländagå!’.
Beslut om sådan ansökning skall fattas å ordinarie bolagsstämma
sist tjugu månader före utgången af den löpande oktrojen; och åligge
det styrelsen att om beslutet ofördröjligen underrätta hufvudlottegarne
genom särskilda bref, som med posten afsändas.
56 §.
Ilufvudlottegare, som ej vill under förlängd oktroj i bolaget qvarstå,
ege, derest han sist aderton månader före oktrojtidens utgång sådant
för styrelsen anmält, att, efter det den löpande oktrojen tilländagått,
ur bolaget utträda samt af bolagets behållning eldigt reviderad!,
bokslut utbekomma hvad på honom belöper.
46
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
VI Kap.
Särskilda bestämmelser.
57 §.
Enskildes förhållanden till bankbolag må ej för allmänheten yppas.
58 §.
Genom kungörelse i allmänna tidningarna skall genom styrelsens
försorg tillkäntfagifvas, när bankbolag börjar eller slutar sin rörelse;
och skall underrättelse om dagen, då sådant sker, till finansdepartementet
insändas.
59 §.
Förändring af bankbolags ordning ege ej giltighet, med mindre
den varder af Konungen stadfästad; och vare om anmälan hos rätten
af den förändring och dess kungörande lag, som i 10 § sägs.
60 §.
Vid fordringars utsökande njute bankbolag samma rätt till handräckning,
som för riksbanken är beviljad.
61 §.
Bankbolag skall i de mål, för livilka ej annorlunda genom lag
stadgas, lyda under rådstufvurätten i den stad, der bolagets hufvudkontor
är beläget, eller, der staden lyder under landsrätt, under rådstufvurätten
i den stad, der Konungens Befallningshafvande i länet har
sitt säte.
62 §.
Bolagsordning för bankbolag skall innefatta närmare bestämmelser
angående:
a) grundfondens belopp;
47
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
b) huruvida kommanditlottegare må inrymmas i bolaget samt,
derest det medgifves, vilkoret derför och den andel i årliga vinsten,
som skall dem tillkomma;
,c) reservfonden och den del af årliga vinsten, som skall öfverföras
till reservfonden;
d) den stad, der bolagets hufvudkontor skall vara beläget;
e) bankens rörelsegrenar;
f) antalet af styrelsens ledamöter och suppleanter för dem samt
tiden för deras befattningar;
g) tid och ort för ordinarie bolagsstämma och vilkoren för sammankallande
af extra bolagsstämma;
h) rösträtt vid bolagsstämma;
i) huruvida till revisor må utses annan än lottägare i bolaget;
antalet revisorer och tiden för revisionen;
k) den ordning, i hvilken bolaget må besluta att före oktrojtidens
utgång sig upplösa; samt
l) sättet för vinnande af ändring i bolagsordningen.
63 §.
Det åligger bankbolag att med belopp, som af Konungens Befallningshafvande
bestämmes, godtgöra det ombud, Konungens Befallningshafvande
enligt 27 och 41 §§ har att hos banken anställa, den
person, som enligt 48 § af Konungens Befallningshafvande förordnas
att deltaga i den årliga revisionen, samt det allmänna ombud, som
chefen för finansdepartementet enligt 52 § skall förordna.
Öfvergångsstadganden.
64 §.
Varder enligt denna lag sedelutgifningsrätt medgifven bankbolag,
som enligt, äldre lag egt rätt att utgifva egna banksedlar, skola följande
särskilda bestämmelser lända till efterrättelse:
Do.) Innan bankbolaget börjar sin rörelse på grund af oktroj,
meddelad enligt denna lag, skall bolaget, medelst styrkt utdrag ur
48
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.
bankens böcker, inför Konungens Befallningshafvande visa, att sedlar,
utgifna under bolagets föregående oktrojer, icke äro utelöpande till
högre belopp, än bolaget, enligt hvad i denna lag stadgas, är berättigadt
utgifva, samt att, i öfverensstämmelse med föreskrifterna i denna lag,
pant för bolagets sedlar blifvit i allmänt förvar satt.
2:o.) Innehafvare af sedel, utgifven under någon af bolagets föregående
oktrojer, skall ega lika rätt till betalning ur bankens tillgångar,
som innehafvare af sedel, utgifven under oktroj enligt denna lag.
3:o.) Under föregånde oktrojer af bolaget utgifna sedlar, hvilka
icke blifvit infriade, skola inräknas i beloppet af bolagets utelöpande
sedlar.
Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1888; dock att för bankbolag,
hvars rätt att utgifva egna banksedlar grundas på tillåtelse,
meddelad före nämnda dag, skall gälla hvad hittills varit stadgadt.
Förslag till
Lag
angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers
bank den I Mars 1830.
(Lika med det å sid. 20 och 21 upptagna förslag).
Ronyl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 23.
49
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Majäs
Högsta Domstol Måndagen den 7 Februari 1887.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Naumann,
Huss,
ÖSTERGREN,
Glimstedt,
Ahlgren,
Herslow,
Norberg.
Fortsattes och slutades behandlingen af de till Högsta Domstolen
för afgifvande af yttrande öfverlemnade förslagen till
l:o) lag angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt;
2:o) lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken;
3:o)
lag angående bankaktiebolags, sedelutgifvande bankbolags
och sparbanks konkurs; samt
4:o) lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets
Ständers bank den 1 Mars 1830;
hvilka samtliga förslag äro bifogade detta protokoll.
Öfver dessa förslag afgåfvos följande yttranden:
l:o.
Lag angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt.
1 §•
Justitierådet Naumann hemstälde, huruvida icke sista strofen i
första stycket (efter ordet »fecknadto) borde erhålla ungefär följande
13ih. till Iiiksd. Prot. 1887. 1 Samt. 1 Afd. 16 Käft. 7
opaginerad Kontrollera mot PDF
so
Kongt. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.
lydelse: »samt att i afseende på hufvudlottegarnes nationalitet och antal
blifvit iakttaget hvad i 4 § af denna lag är stadgadt.» — I annat fall
kunde den orätta tolkning möjligen försökas, att oktroj Unge meddelas
åt ett bolag, hvari en eller flera af hufvudlottegarne vore utländingar.
Med erinran att i förslaget förutsattes, att delegarne i bankbolag
kunde vara af två väsentligen olika slag, anmärkte Justitierådet Herslow
att, då den bär meddelade föreskrift, att bolagsmännens antal skulle
styrkas uppgå till visst stadgadt minimum, uppenbarligen åsyftade allenast
det slag af delegare i bolaget, hvarom 4 § handlade, men denna mening
icke vore med den nuvarande alfattningen af förevarande § fullt
tydligen uttryckt, erfordrades i detta afseende någon jemkning af
redaktionen.
4 §•
Då den föreslagna lydelsen af denna § icke syntes förutsätta, att
bolaget kunde bestå af andre delegare än hufvudlottegarne, hemstälde
Justitierådet Norberg, huruvida ej berörda oegentlighet borde genom en
något förändrad lydelse afhjelpas; i sammanhang hvarmed jemväl det
uttryck i 1 §, som anginge antalet af de i 4 § afsedda bolagsmännen,
men ej kommanditlottegarne, torde böra bringas till närmare öfverensstämmelse
med motsvarande uttryck i sistnämnda §.
Justitierådet Herslow yttrade:
Denna §, sådan den för närvarande är affattad, bibringar läsaren
den föreställning, att hvad i samma § är stadgadt gäller om alla dem,
hvilka äro delegare i bank bolag. Då man hinner till 7 §, erhålles
emellertid der den upplysning, att i bankbolag kunna finnas äfven sådana
delegare, å hvilka 4 § icke eger tillämplighet. Hvad 4 § innehåller
är således icke fullt korrekt.
Den nu påpekade oegentligheten synes mig bäst kunna afhjelpas
genom den, enligt min åsigt, jemväl i öfrigt mera lämpliga anordning,
att, sedan det nu i 5 § förekommande stadgande, att bankbolags grundfond
skall utgöra minst en million kronor, blifvit uppflyttadt att bilda
en särskild § närmast före den nuvarande 4 §, öfriga bestämmelserna
i 4, 5 och 6 §§ sammanföras till eu enda § af ungefär följande lydelse:
»Bankbolag skall bestå af minst trettio bolagsmän med den ansvarighet,
som här nedan sägs. De skola alla vara svenske medborgare.
Bolagets grundfond skall af dem insättas.
Enhvar af dessa bolagsmän, hvilka kallas hufvudlottegare, skall
utöfver den andel af grundfonden, som å honom belöper, gemensamt
med —---—----— finnes föreskrifven.»
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
51
6 §•
Justitierådet Östergren, som under sistlidet år deltog i granskningen
af då framlagda lagförslag uti nu förevarande ämnen, förklarade sig
vidhålla af Justitierådet och tre andra Högsta Domstolens ledamöter
under berörda granskning uttalade åsigter i fråga om de grunder, på
hvilka en ny banklagstiftning borde byggas; och Justitierådet hänvisade
derföre till hvad Högsta Domstolens protokoll för den 1 Mars
1886 härom innehölle.
8 §•
Enär här föreslagna bestämmelser syntes vara tillämpliga allenast
i de fall, då fråga vore om en på aftal grundad frivillig öfverlåtelse af
lotter, hemstälde Justitierådet Namn ann, att i lagförslaget blefve uttryckligen
stadgadt, under hvilka vilkor förändring i eganderätten till
hufvudlottegares lott kunde ega rum på annat sätt, t. ex. genom försäljning
å exekutiv- eller konkursauktion o. s. v.
Justitieråden Huss, Östergren, Glimstedt och Ahlgren anförde: lista
mom. i denna § innehåller — jemte antydan att, om egare af hufvudlott
under oktrojtiden aflider, lotten öfvergår på hans sterbhusdelegare,
hvilka således, oberoende af bolagets samtycke, samfält inträda i de
med lotten förenade rättigheter och skyldigheter, — tillika det stadgande,
att, om hufvudlottegare öfverlåter sina lotter eller någon af dem
å annan person, sådan öfverlåtelse skall vara ogiltig, derest bolaget ej
till öfverlåtelsen lemnar sitt samtycke.
Detta stadgande, såvidt detsamma innefattar, att öfverlåtelsen icke
må, med mindre den varder af bolaget godkänd, bereda öfverlåtaren
afgång ur bolaget eller öfverlåtelsetagaren inträde deruti, synes hafva
fullt skäl för sig; men deremot torde skäl icke förefinnas att i denna lag
meddela bestämmelse om verkan af öfverlåtelsen i förhållandet öfvers
låtaren och öfverlåtelsetagaren emellan, än mindre att, på sätt här synes
åsyftadt, lemna all rättslig verkan af öfverlåtelseaftalet emellan dem,
som aftalet ingått, beroende på bolagets godkännande eller icke-godkännande.
Likasom således öfverlåtelse, som grundas på aftal, icke bör tillerkännas
rättslig verkan emot bolaget, med mindre bolaget till öfverlåtelsen
lemnar sitt samtycke, synes jemväl i afseende å hvarje annat
rättsärende, hvarigenom rätt till hufvudlott från en lottegare eller från
en under oktrojtiden afliden lottegares samtliga sterbhusdelegafe till
52
Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2ö.
annan person eller från flera delegare till färre eller en af dem öfvergår,
dess verkan i förhållande till bolaget böra göras beroende af bolagets
samtycke.
Justitierådet Hersloic yttrade: Det i denna § intagna stadgande,
att eu af hufvudlottegare gjord öfverlåtelse af hans lott i bolaget är
ogiltig, derest ej bolaget till öfverlåtelsen lemnar sitt samtycke, är i
anseende till den subsidiära ansvarighet för bolagets förbindelser, som
åligger hufvudlottegarne, och det intresse, de i följd häraf äfvensom i
öfrig! ega i hvarje särskild bolagsmans vederhäftighet och redbarhet,
fullt berättigad!, såvidt det erfordras till förekommande deraf, att mot
bolagets vilja en redan varande hufvudlottegare må afgå ur bolaget
eller någon ny tränga sig in deri. Men då förslaget icke stannat vid
att i öfverensstämmelse härmed frånkänna en af bolaget icke godkänd
öfverlåtelse all verkan mot bolaget, utan förslaget genom sagda stadgande
förklarar en sådan öfverlåtelse alldeles ogiltig och således betager
densamma all verkan äfven i det enskilda förhållandet emellan de
båda kontrahenterne det vill säga öfverlåtären (cedenten) och den, till
hvilken öfverlåtelsen skett (cessionarien), har förslaget härigenom beredt
bolaget eu makt, som sträcker sig utöfver gränsen för bolagets
rättsområde. Väl är det sant, att öfverlåtelsens bestånd emellan kontrahenterna
inbördes i väsentlig mån måste vara beroende af den verkan,
öfverlåtelsen kan medföra mot bolaget; men denna omständighet hindrar
icke att, derest man, såsom med rättsteorien bäst öfverensstämmer,
låter frågorna om öfverlåtelsens giltighet i hvar af nämnda två hänseenden
vara åtskilda från hvarandra och nöjer sig med att i den nu
föreslagna lagen reglera öfverlåtelsens verkan mot bolaget, dermed
möjligheten är gifven, att en öfverlåtelse, hvilken icke af bolaget godkännes
och i följd deraf hvarken bereder cedenten rätt till utträdande
ur bolaget eller cessionarien tillfälle att inkomma deri, det oaktadt
kan i visst afseende, som icke berör bolagets rätt, komma att medföra
gällande verkan.
Derest det anmärkta stadgandet, hvilket enligt dess lydelse handlar
endast om frivillig öfverlåtelse, icke egt större räckvidd än ordalagen
sålunda utmärka, hade af samma stadgande, ehuru från rättsteoretisk
synpunkt mindre rigtigt, några större olägenheter i praktiskt hänseende
näppeligen varit att befara. Men då den regel är i utsökningslagen
(§ 63) faststäkl, att en rättighet, som icke kan öfverlåtas, icke heller
må gå i mät, och förslaget icke meddelar någon från denna regel afvikande
bestämmelse angående utmätning af lott i bankbolag, innebär
ifrågavarande stadgande i sjelfva verket, att äfven en tvångsförsäljning
af htrfvudlott i bolaget är ogiltig, med mindre bolaget godkänner den
-
53
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
samma; och enär förevarande § derjemte innehåller, att bolaget kan
åt styrelsen uppdraga att vid sammanträde godkänna öfverlåtelse!- af
hufvudlotter, och att, i händelse styrelsen erhållit ett sådant uppdrag,
öfverlåtelse icke må anses vara af styrelsen godkänd, så framt icke
alla vid sammanträdet närvarande styrelseledamöter varit om beslutet
ense, skulle det till och med kunna komma att ligga i en ensam
styrelseledamots befogenhet att betaga en exekutiv försäljning af lott
i bolaget all verkan. Att en dylik makt skulle kunna missbrukas till
förfång för bolagsmans fordringsägare, låter sig svårligen förnekas;
och i. hvarje fall torde det vara olämpligt, att en af offentlig myndighet
verkstäld åtgärd skulle kunna af enskilda personer beröfvas all
kraft och betydelse.
Likasom för att gifva mera eftertryck åt stadgandet om den af
bolaget icke godkända öfverlåtelsens ogiltighet, innehåller förslaget i
12 §, att icke någon må uppbära vinstutdelning å lott, för hvilken han
ej är i bolagets registerbok införd såsom egare. Genom dennabestämmelse,
hvilken saknar motsvarighet i nu gällande lagstiftning för enskilda
banker och är hemtad från bankkomiténs förslag samt der motiveras
allenast medelst åberopande af angelägenheten att förekomma,
det en ny lottegare skall underlåta att iakttaga föreskrifterna om öfverlåtelses
anmälande för bolaget och antecknande i registerboken, har
bolagets vägran att godkänna en öfverlåtelse erhållit vida större vigt
och betydelse, än hänsynen till bolagets rätt skäligen påkallat. Denna
rätt kan rimligen icke anses vara förnärmad derigenom, att den, hvilken
fått en lott i bolaget på sig öfverlåten, eger att, sedan öfverlåtelsen
blifvit hos bolaget behörigen anmäld, oberoende af bolagets godkännande
af densamma uppbära den å lotten belöpande andel af bolagets
vinst, förutsatt blott att bolaget icke betages rätten att, der bolaget
hos öfverlåtare!! eger genfordran, som tillkommit innan öfverlåtelse!!
anmälts hos bolaget, göra sitt qvittningsanspråk gällande äfven
mot cessionarien. Jag förutser härvid visserligen den invändning, att
en hufvudlottegare, som icke hade rätt till afkastningen af den lott,
för hvilken han i bolagets registerbok stod antecknad, i följd deraf
skulle sakna allt egentligt intresse för bolagets angelägenheter. Men
denna invändning synes mig icke förtjena synnerligt afseende, enär
den subsidiära ansvarighet, som fortfarande komme att hvila å den
från bolagsförhållandet faktiskt icke löste hufvudlottegaren, skulle innefatta
en tillräckligt kraftig maning för honom att med uppmärksamhet
följa bankens förvaltning, förutsatt att han egde något att förlora;
hvaremot, i händelse denna förutsättning icke vore för handen, bolaget
54 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
icke heller kunde ega något verkligt skäl till att vägra godkännande
af öfverlåtelsen.
På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag, att hvad
8 § i första styckets första punkt innehåller äfvensom den anmärkta
bestämmelsen i 12 § måtte utbytas mot ett stadgande i det syfte att,
i händelse hufvudlottegare öfverlåter sin lott å annan person, öfverlåtelsen
skall, der ej bolaget till densamma lemnar sitt samtycke, vara
utan annan verkan mot bolaget, än att den, till hvilken öfverlåtelsen
skett, eger, sedan öfverlåtelsen blifvit hos bolaget behörigen anmäld,
inträda i öfverlåtarens rätt att uppbära den å lotten belöpande .andel
af bolagets vinst.
10 och 13 §§.
Justitieråden Nciumann, Huss, Östergren, Glimstedt och Herslow
yttrade:
Den i dessa §§ Rätten ålagda skyldighet i afseende å mottagande
och kungörande af uppgift å hufvudlottegare och om förändring i eganderätt
till hufvudlotter synes vara ett för domstol temligen främmande
göromål, hvilket lämpligare kunde öfverlemnas åt Kong]. Maj:ts Befallningshafvande.
Deremot torde ett stadgande analogt med det i 21 § 2 mom.
i lagen angående bankaktiebolag, hvarigenom tillfälle bereddes att vid
domstolen erhålla uppgift å dem, som ega för bolaget tala och svara,
hafva bort jemväl i denna lag intagas.
I denna senare anmärkning instämde Justitierådet Ahlgren med
erinran att densamma egentligen torde vara att hänföra till det i 40
§ föreslagna stadgandet.
11 §■
För den händelse meningen vore, att — i öfverensstämmelse med
hvad Sammansatta Banko- och Lagutskottet vid 1886 års riksdag i
fråga om motsvarande föreskrift (§ 6) i lagen angående bankaktiebolag
antagit — Konungens Befallningshafvande skulle ega att pröfva beskaffenheten
af de säkerheter, som af hufvudlottegarne stäldes för
grundfondens behöriga inbetalande, ansågo Justitieråden Naumann,
Huss, Östergren, Herslow och Norberg, att denna mening borde på ett
tydligare och bestämdare sätt framhållas, än hvad i nu föreslagna
stadgandet kunde anses vara förhållandet.
Då till ctbolagets förbindelser» vore att hänföra jemväl bolagets
55
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
banksedlar, syntes föreskriften i 36 §, att förr, än bankbolag börjar
att utgifna egna sedlar, skall inför Konungens Befallningshafvande styrkas,
att uppgift å de personer, som skola underskrifva sedlarne, blifvit
uti allmänna tidningarna införd, redan vara i sista bestämmelsen af
för evarande § uttalad; och hemstälde Justitieråden Huss och Östergren,
under antagande att berörda förhållande ej vore afsedt, att- sistnämnda
stadgande måtte sålunda affattas, att angifna oegentligheten undanröjdes.
Justitierådet Naumann ansåg, att i slutet af 11 § borde, för tydlighetens
skull, tilläggas: “särskild! om bankens sedlar stadgas i 36 §“.
12 §.
Enligt hvad bankkomiténs motiv (s. 291) angåfve, skulle stadgandet
att vinstutdelning å lott ej finge lyftas, med mindre lottegaren blifvit
i registerboken införd, afse att förekomma, det ny egare underläte
att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna om öfverlåtelsens anmälan
för bolaget och anteckning i registerboken. Den anförda grunden
syntes emellertid Justitieråden Huss, Östergren och Norberg icke kunna
berättiga en så betydande inskränkning i lottegares rättigheter, som
stadgandet innebure; och hemstälde bemälde Justitieråd af sådan anledning,
att detsamma måtte utgå.
Justitierådet Norberg tilläde, det han ansåge stadgandet desto
hellre böra uteslutas, som giltigt skäl saknades att, i fall någon annorledes
än genom sådan öfverlåtelse, hvarom 8 § handlade, exempelvis
genom testamente eller genom köp å exekutiv auktion lagligen blifvit
innehafvare af lotthref, göra hans rätt till vinstutdelning beroende deraf,
huruvida sålunda skedd förändring i eganderätten till lottbrefvet blifvit,
efter bolagets dertill gifna samtycke, i registerboken införd.
I fråga om andra styckets andra punkt åberopade Justitierådet
Herslow hvad han derom redan anfört vid 8 §.
22 §.
Justitieråden Naumann, Fluss, Östergren och Norberg an sago det
här föreslagna förbudet att utgifva tryckta och graverade obligationer
böra — i likhet med hvad genom 17 § i lagen angående bankaktiebolag
skett i afseende å sådana bolag — utsträckas till löpande förbindelser
i allmänhet, med det undantag allenast som betingades af
bankbolagens sedelutgifningsrätt.
Då i 17 § af lagen angående bankaktiebolag det blifvit dessa
bolag förbjudet att utfärda tryckta eller graverade, löpande förbindel
-
56
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
ser i allmänhet, och med grunden för detta förhud instämde, att för
bankbolag med sedelutgifningsrätt blefve gällande samma förbud med
det undantag allenast, som af sedelutgifningsrätten betingades, hemstälde
Justitierådet Herslow, att de i slutet af förevarande § förekommande
orden »tryckta eller graverade obligationer)) måtte förändras till
»andra tryckta eller graverade löpande förbindelser, än sedlar.»
23 §.
Beträffande senare stycket af denna § hemstälde Justitieråden
Naumann, Huss, Östergren och Herslow att, då hvad deri stadgades vore
dels öfverflödigt dels betydelselöst, samma stycke måtte utgå.
24 §.
Då ej blott värdepapper, utan, enligt hvad stadgandena i andra
stycket af förevarande § samt i 26 § utmärkte, jemväl, guld kunde af
bankbolag nedsättas såsom pant för sedlar, ansågo Justitieråden Naumann,
Huss, Östergren, Ahlgren och Norberg, att i första punkten —
hvilken i sådan händelse torde böra såsom särskilt stycke från öfriga
texten afskiljas — borde utsättas, att sedelpanten skall bestå af värdepapper
eller guld.
26 §.
Justitieråden Huss, Östergren, Ahlgren och Herslow ansågo, att
slutorden »som då skall nedsättas i allmänt förvar på enahanda sätt,
som om värdepapper stadgas,» kunde såsom öfverflödiga utgå.
29 §.
Justitieråden Huss, östergren, Glimstedt, Ahlgren och Herslow yttrade:
Af motiven till Bankkomiténs betänkande och Chefens för Finansdepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet den 2 Februari 1886,
jemfördt- med nu gällande lag i ämnet, framgår såsom förslagets
mening att med påföljd enligt denna § belägga hvarje öfverskridande
af sedelutgifningsrätten, som egt rum i längre tid än 4 dagar.
Denna mening synes dock ingalunda uttryckt genom ordalydelsen,
hvilken snarare gifver anledning till den tolkning, att då här
såsom förutsättning för den stadgade påföljdens tillämpning angifves,
att bankbolag »finnes hafva» d. v. s. i det tidsmoment, då finnandet
57
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
sker, hafva sedlar utelöpande utöfver det lofliga beloppet, samma påföljd
ej må kunna tillämpas å det fall, att bolaget finnes hafva vid
någon föregående tidpunkt haft sedlar utelöpande till för högt belopp,
och att bankbolag således må kunna saklöst öfverskrida sin sedelutgifningsrätt
huru länge som helst, allenast rättelse sker innan det
begångna öfverskridandet varder upptäckt.
Justitierådet Norberg anförde: Ordställningen i början af före
varande
§ är ej fullt tydlig och synes i allt fall svårligen medgifva
en sådan tillämpning, som efter all anledning varit dermed åsyftad.
Såsom vilkor för det äfventyr, bankbolag skall vara underkastadt,
i händelse det öfverskrider sin sedelutgifningsrätt, stadgas här nemligen
dels att bolaget finnes hafva sedlar på en gång utelöpande
utöfver det belopp, bolaget eger utfärda, och dels tillika att förhållandet
ej inom fyra dagar blifvit rättadt. Men har förhållandet verkligen
blifvit (inom längre eller kortare tid) rättadt, så lärer bolaget ej finnas
hafva ifrågavarande sedlar utelöpande; och om å andra sidan bolaget*
verkligen finnes hafva sedlarne utelöpande, så kan samtidigt dermed
icke det faktum vara för handen, att förhållandet blifvit rättadt. Att
rättelse ej skett inom fyra dagar torde då ej hafva annan betydelse,
än att förhållandet fortfarit i fyra dagar och derutöfver; men anledning
saknas icke till tvekan, huruvida nämnda tid af fyra dagar borde, enligt
stadgandets nuvarande affattning, räknas från det sedelutgifningen
först öfverskreds eller från det upptäckten deraf egde rum. Då emellertid
förslagets mening ej lärer vara annan än den, att den stadgade
påföljden skall inträda, så snart bankbolag finnes hafva på angifna
sätt öfverskridit sin sedelutgifningsrätt under längre tid än fyra dagar,
och detta ehvad rättelse skett före upptäckten deraf eller icke, så
torde paragrafens lydelse böra till närmare och tydligare öfverensstämmelse
härmed ändras.
Justitierådet Herslow ansåg sig jemväl böra fästa uppmärksamhet
dervid, att förslaget ej tydligen angåfve den här stadgade afgiftens
egenskap $f vare sig vite, skadestånd eller möjligen något annat;
hvadan, i händelse af bolagets konkurs, den frågan, med hvilken rätt
i förhållande till bolagets öfrige borgenärer samma afgift borde till
statsverket utgå, lätteligen kunde blifva föremål för olika meningar.
31 §.
Justitierådet Herslow anförde:
Det här meddelade stadgandet, att Dtill sedlar må tryckta eller
graverade blanketter användas», synes, såsom affattadt i formen af en
Bill. till Bilcsd. Prof. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 16 PLäft. 8
58
Kongl. Mäj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
tillåtelse och icke af en befallning, gifva stöd för den uppfattning, att
banksedlar äfven skulle kunna vara handskrifna; men detta kan näppeligen
vara förslagets mening, enär det torde böra till sjelfva begreppet
af en banksedel, att den är tryckt eller graverad. Vidare skulle, då
det bär ansetts nödigt att uttryckligen stadga rättighet för bolaget att
begagna tryckta eller graverade blanketter till sedlar och förslaget
hvarken i denna § eller på något annat ställe berättigar bolaget
att använda sådana blanketter till andra förbindelser, af det anmärkta
stadgandet den slutsats e contrario kunna dragas, att det vore bolaget
förbjudet att i andra fall, än det här nämnda, begagna tryckta eller
graverade blanketter; men icke heller detta lärer rimligen kunna vara
meningen, då icke något giltigt skäl förefinnes, hvarför det skulle
vara ett. sedelutgifvande bankbolag betaget att, i likhet med andra
bolag eller enskilda personer, begagna sådana blanketter till vexlar,
kontrakt, depositionsbevis m. m. (jemt’. 19 § i lagen angående bankaktiebolag).
Uppenbarligen bär begreppet af tryckt förbindelse, hvartill
hör, att förbindelsens text i sin helhet är tryckt, i förevarande
§ blifvit förvexladt med hvad som förstås med en å tryckt blankett
utfärdad förbindelse, d. v. s. en sådan, hvars text är delvis tryckt
och delvis handskrifven. Endast till det förra slaget kan banksedeln
hänföras. ,
Till förebyggande af det missförstånd, hvartill anmärkta stadgandet
med dess nuvarande redaktion i berörde afseende gifver anledning,
anser jag andra punkten i förevarande förslag böra erhålla ungefär
följande lydelse:
Sedlar skola vara tryckta eller graverade äfvensom underskrifna
etc.
Derjemte borde det i denna § äfvensom på annat ställe i förslaget
i afseende å icke underskrift^ sedlar använda uttrycket »profblanketter»,
såsom oegentligt och missledande, lämpligen kunna utbytas
mot »profexemplar)).
/
M §.
Justitierådet Glimstedt yttrade:
Förevarande stadgande — hvarmed åsyftas att åt bank, som
visar sig hafva sedlar utelöpande till mindre belopp, än det, hvartill
värdet af den för sedlarne satta pant uppgår, bereda ovilkorlig rätt
att utbekomma så stor del af panten, som i värde öfverstiger de utelöpande
sedlarne, — hvilar emellertid på den förutsättning, att bankens
59
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
böcker kau tillerkännas sådant vitsord, att det måste antagas såsom
visst, att sedlar icke finnas utelöpande, som icke äro såsom sådana i
böckerna upptagne. Denna förutsättning torde dock icke alltid hålla
streck, såsom jemväl framgår af det nu likaledes till granskning föreliggande
förslaget till lag angående bankers konkurs, i hvars 9 § uttryckligen
antages, att sedlar äro utelöpande, som icke firmas i bankens
räkenskaper upptagne.
Då således ett utdrag af bankens böcker, äfven då dess öfverensstämmelse
med böckerna är fullt bestyrkt, icke synes innefatta
sådan bevisning, att på grund deraf kan med full tillförlitlighet bedömas,
om och i hvad mån sedelpanten må kunna utan förfång för
den afsedda sedelsäkerheten förminskas,
och då dessutom någon fullt tillfredsställande bevisning derom,
att sedlar . icke finnas utelöpande till högre än bokfördt belopp, svårligen
lärer kunna åstadkommas,
anser jag stadgandet i denna §, hvarken sådant det är affattadt
eller'' sådant detsamma varit åsyftadt, kunna tillstyrkas, åtminstone
icke utan sådan modifikation, att det lemnas åt Kongl. Majrts
Befallningshafvande att på grund af omständigheterna fritt pröfva, om
och i hvad mån någon del af panten må kunna till banken återställas.
38 §.
Justitierådet Naumann anförde: I likhet med hvad förhållandet är
i gällande författningar angående ej mindre enskilda sedelutgifvande
banker, än äfven bankaktiebolag och öfriga aktiebolag, har i förevarande
lagförslag antagits, att det åt styrelsen lemnade uppdrag att förvalta
banken ej med nödvändighet medför rätt att föra bankens talan inför
domstol, utan har man; aktat erforderligt att särskild!: tillerkänna
styrelsen én sådan rätt. Tillika har man angifvit styrelsens ställning
till bolaget vara analog med en sysslomans ställning till sin hufvudman
samt derigenom gjort bestämmelserna i allmän lag angående syssloman
i regeln tillämpliga på bolagets styrelse. Då emellertid allmänna lagen
ej megifver en syssloman, som erhållit uppdrag att föra hufvudmannens
talan i en rättegång, rätt att utan särskildt tillstånd sätta annan i sitt
■ ställe, och då man ej rimligtvis kan ifrågasätta, att styrelsen skulle vilja
eller ens kunna i alla mål sjelf föra bolagets talan, anser jag stadgandet
i förevarande § böra sålunda fullständigas, att styrelsen berättigas
att sjelf eller genom lagligen befullmägtigadt ombud kära och svara för
bolaget.
60
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
41 §.
Justitierådet Naumann anförde: Regeringsformen föreskrifver i §
7, som bekant är, att alla regeringsärenden, med undantag åt ministeriella
och kommandomål, skola inför Konungen i Statsrådet föredragas
och der afgöras. Bland dessa ärenden, hvilka man äfven benämner
administrativa eller förvaltningsärenden, äro de, som röra bankerna
och deras ställning, vare sig att de angå ofördröjlig! upprättande af
bokslut eller banks ställande under utredning eller förordnande af allmänt
ombud eller återkallande af ett sådant förordnande o. s. v., ingalunda
ovigtiga, enär de kunna medföra rubbningar i den allmänna financiella
rörelsen, minska förtroendet man och man emellan och störa krediten;
hvadan ett öfverlemnande åt eu eller två särskilda statsrådsledamöter
att härom fatta beslut icke kan, enligt min mening, vara grundlagsenligt.
Ett sådant öfverlemnande, gång efter annan, af beslutanderätten
skulle svårligen kunna förlikas med den i ansvarighetslagen för
Statsrådets ledamöter uttryckta grundsats, att desse skola -»endast Konungen
råd gifva, men ej jemte honom regera» och skulle kunna leda till en
så kallad »ministerstyrelse», hvilken med vår svenska statsförfattning
är oförenlig och komme att erfordra en genomgripande förändring af
våra grundlagar, men aldrig varit af folket önskad. Jag anser mig
derföre böra tillstyrka, att i 41 § orden: »Konungen eller Chefen för
finansdepartementet eljest kan finna» utbytas mot orden: »Konungen
eljest kan finna» (eller VI eljest kunna finna), samt att §:s öfriga stycken
derefter må rättas.
45 §.
Enär hvad första punkten innehölle uppenbarligen skulle ega tillämpning
å hvarje styrelseledamot, ehvad lian från styrelsen afginge
eller deri qvarstode, anmärkte Justitieråden Östergren, Herslow och
Norberg att ordet »afgående», såsom, möjligen vilseledande, borde utgå.
Justitierådet Glimstedt anförde: Senare punkten i denna § innebär
klarligen att styrelseledamot, vare sig afgående eller icke afgående,
skall vara för sin förvaltning ansvarig, intill des ansvarsfrihet i laga.
ordning varder beviljad eller, om, emellertid ansvarsfrihet icke meddelas,
intill dess natt och år förflutit, från det den revision, hvarom i § 48
förmäles, blifvit afslutad.
Vid sådant förhållande synes hvad i f:sta punkten af denna §
sägs vara alldeles onödigt och måhända äfven missledande.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
61
48 §.
Såsom en brist i gällande författningar angående enskilda sedelutgifvande
banker torde med fog kunna*anmärkas, att styrelseledamöters
ocli revisorers ställning till bolaget ej vore med erforderlig klarhet angifven.
Så vidt anginge styrelseledamöter hade i föreliggande lagförslag
nämnda brist blifvit afhjelpt. deremot hade frågan om revisorernas
ställning fortfarande skjutits åt sidan. Då emellertid revisorerna i
ett bankbolag syntes böra hafva enahanda skyldighet att med noggranhet
och sorgfällighet utföra det af dem emottagna uppdrag, som hvarje
annan mandatarie, och följaktligen jemväl böra ansvara för den skada,
som kunde uppkomma genom tilläfventyrs visad försummelse och vårdslöshet
i uppdragets utöfvande, ansåg Justitierådet Naumann att, i likhet
med hvad blifvit stadgadt om styrelseledamöter, allmänna lagens
bestämmelser om syssloman borde angifvas vara på de af bolaget utsedda
revisorerna tillämpliga samt att i sammanhang dermed de åligganden,
som i revisorsuppdraget innefattades, borde till omfång och beskaffenhet
närmare karakteriseras.
50 och 51 §§.
Då bolagsman, som med sin röst bidragit till beslut om tillskott,
syntes, med den affattning lagförslaget i förevarande delar erhållit, åtminstone
under vissa förutsättningar, vara oförhindrad att omedelbart
derefter anmäla sig icke vilja deltaga i tillskottet, men ett sådant förhållande
kunde medföra betänkliga olägenheter samt i och för sig innebure
en oegentlighet, hemstälde Justitierådet Naumann, att i 51 § måtte
införas bestämmelse derom, att endast den bolagsman, som före omröstningen
uttryckligen förklarat sig icke vilja deltaga i det tillskott, som
genom omröstningen kunde blifva beslutad, skulle vara derifrån befriad.
Justitieråden Pluss, Östergren, Ahlgren, Herslow och Norberg yttrade:
Af
stadgandet i 51 §, att bolagsman, som vid den i 50 § omförmäldå*
bolagsstämma anmält sig icke vilja deltaga i beslutadt tillskott,
är derifrån befriad, framgår, att hvarje bolagsman, som icke gjort dylik
anmälan, har skyldighet att deltaga i tillskottet; och enär den omständighet,
att en bolagsman icke infunnit sig å bolagsstämman, så mycket
mindre kan i och för sig betraktas såsom ett medgifvande från hans
sida att i tillskottet deltaga,'' som man mera än väl kan tänka sig, att
han, oaktadt föreskrifterna i 50 § om bolagsstämmans kungörande
62 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
blifvit iakttagna, om densamma ej erhållit kännedom, samt han i allt
fall för sitt uteblifvande kan ega laga förfall, innebär stadgandet i sjelfva
verket, att en bolagsman mot sin vilja kan förpligtas att deltaga i tillskott,
som å stämman beslutits. Då emellertid den omfattning, hvari
sådant tillskott kan komma att'' ega rum, icke låter sig på förhand beräkna,
synnerligast som intet hindrar, att beslut om tillskott fattas
gång efter annan, kan förenämnda stadgande svårligen anses öfverensstämma
med de grunder, på hvilka det i förslaget omfattade ansvarighetssystemet
hvilar. Redan detta förhållande torde innebära grundad anledning
att på annat sätt, än hvad i förslaget ansetts lämpligt, bestämma
den ordning, hvari, oaktadt bolaget gjort sådana förluster, som
i förslaget förutsättas, dess ställande under utredning kan undvikas;
och synes det, som om man dervid hade att utgå från den grundtanken,
att bolaget allenast i det fall, att före eller senast vid stämman det
erforderliga tillskottet på frivillighetens väg blifvit af bolagsmännen
tecknadt, egde latta beslut om rörelsens fortsättande. Men äfven af
annat skäl måste det i förslaget framstälda förfaringssättet anses vara
mindre lämpligt. Med den nuvarande alfattningen af ifrågavarande
§§ kan nemligen ifrågasättas, om ej den, som med sin röst bidragit
till fattadt beslut om tillskott, kunde genom att omedelbart derefter
anmäla, det han icke ville i tillskottet deltaga, derifrån vinna befrielse.
Och om än i den händelse att omröstningen är öppen eu dylik åsigt
icke kan godkännas, måste förhållandet dock blifva ett annat, derest
omröstningen för sig gått med slutna sedlar och således, under förutsättning
att beslutet ej fattats enhälligt, det icke kunde utredas, hvilka
bolagsmän medverkat till beslutet. Under sådana förhållanden vore
det tänkbart, att alla de vid bolagsstämman närvarande förklarade sig
icke vilja i beslutadt tillskott deltaga samt att följaktligen antingen,
derest samtliga bolagsmän vid stämman närvarit, det fattade beslutet
vore overkställbar eller ock bördan af hela tillskottets erläggande
drabbade de frånvarande. Den anförda oegentliglxeten lärer ej, ehuru
sådant synes ligga nära till hands, böra förekommas genom att meddela
föreskrift om öppen omröstning. Sådan omröstning kunde nemligen
å sin sida medföra den olägenhet att, sedan den nödiga röstpluraliteten
för tillskott uppnåtts, den, som derefter hade att afgifva
sin röst, ur ekonomisk synpunkt saknade hvarje anledning att till beslutet
bidraga och således saklöst kunde rösta emot det faktiskt redan
beslutade tillskottet.
Mot 50 § anmärkte Justitieråden Huss, östergren, Herslow och
Norberg dessutom, att i händelse det genom styrelsens försorg upprättade
bokslutet utvisade, att bolaget gjort så omfattande förluster,
opaginerad Kontrollera mot PDF
68
Kongl. Majds, Nåd. Proposition N:o 23.
som i §:n förutsattes, men revisorerne deremot komme till ett annat
resultat, eller tvärtom, man lika litet med ledning af uttrycket »reviderad!
bokslut» som af stadgandets affattning i dess helhet kunde afgöra,
hvilkendera meningen skulle blifva den bestämmande; — ett
desto betänkligare förhållande, som den ställning, Konungens Befallningshafvande
till frågan skulle intaga, ej heller blifvit med nödig klarhet
angifven. En omskrifning, hvarigenom jemväl i dessa hänseenden §:ns
innehåll fullständigades och dess mening förtydligades, finge derför
anses vara erforderlig; och om man toge i betraktande den stora betydelse,
en banks ställande under utredning måste hafva för bankens
lottägare, och de genomgripande rubbningar, en dylik åtgärd lätteligen
kunde medföra i den allmänna rörelsen, syntes det som om Konungens
Befallningshafvandes befogenhet i de fall, som i §:ns sista stycke omförmälas,
borde sålunda begränsas att, i likhet med hvad i 33 § föreskrifves,
bemälda myndighet allenast, hade att till Konungen inberätta
föidiållandet samt under tiden inställa bankrörelsen, hvaremot beslutet
om bankens ställande under utredning borde förbehållas Konungen.
Justitierådet Glimstedt anförde: Då tillskottsskyldighet i fall, som
här afses, ansetts icke böra åläggas bolagsman, som vid bolagsstämman
anmäler sig icke vilja i tillskottet deltaga, synes tillskottsskyldigheten,
som således hvilar på förutsättning om frivillighet, följdriktigt och billigtvis
icke böra åläggas någon bolagsman, som icke förklarat sig villig
att deruti deltaga.
Vid jemförelse med 3 mom. 51 § i Kongl. Maj:ts till 1886 års
Riksdag framlagda förslag finnes stadgandet i 3 mom. 50 § af förevarande
förslag, jemte det detsamma erhållit större omfattning, tillika
hafva undergått sådan förändring i lydelsen, att tvekan uppstår, huruvida
i förevarande fall Kongl. Maj:ts Befallningshafvande må ega att,
såsom var en gifven följd af lydelsen i förra förslaget, omedelbarligen
inställa bankrörelsen eller allenast har att genom beslut förordna, att
bolaget skall ställas under utredning. Om sistnämnda tolkning vore
den rätta, torde bestämmelse vara erforderlig, om och i hvad ordning
beslutet finge öfverldagas och huruvida detsamma under tiden finge gå
i verkställighet.
52 §.
Justitierådet Naumann åberopade den af honom vid 41 § gjorda
anmärkning och tillstyrkte att orden: »skall chefen för finansdepartementet
förordna» må ändras till: »vill Konungen (vilje VT) besluta om
förordnande af?) etc.
64
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
53 §.
*
Justitieråden. Östergren och Glimstedt yttrade:
Skyldig-heten för dem, som deltagit i beslut om lagstridig utdelning,
att ansvara för fullt återbärande af de utdelade medlen torde
vara en gifven följd af det allmänna stadgandet i § 49 och synes således
icke hafva bort här ånyo stadgas eller omförmälas annorledes än
medelst hänvisning till nämnde §.
För öfrigt kan anmärkas, att det icke finnes klart, huruvida uttrycket
»minskande» af fond jemväl bör anses omfatta underlåtenhet
att verkställa föreskrifven afsättning till fond.
Justitierådet Norberg instämde i den senare anmärkningen.
61 §.
Justitierådet Glimstedt anförde:
Sedan förordningen den 6 Oktober 1848 angående vissa lagbestämmelser
med afseende å enskilda banker, på sätt afsedt är, genom nu
föreslagna lag blifvit upphäfd, finnes mig veterligen icke någon annan
lag innefattande bestämmelser om forum för sedelutgifvande bank, och
följaktligen synes uttrycket: »mål, för hvilka ej annorlunda genom lag
stadgas» icke innefatta någon bestämning å de mål, som i denna §
afses.
Om emellertid, såsom väl är antagligt, här afses mål, hvilka enligt
lag lyda under svarandens s. k. forum domicilii, vill synas, att en
positiv beteckning härå kunnat hemtas från 10 kap. 1 § Rättegångsbalken
eller 1 § i 1862 års konkurslag.
64 §.
Justitierådet Glimstedt yttrade:
Stadgandet om den föreslagna lagens trädande i kraft är förenadt
med bestämmelse, som, efter min uppfattning, innebär, att förbindelse
utgifven af bank under oktroj, meddelad förr än lagen trädde
i kraft, kommer att bibehållas vid den rätt, som sägs i nu gällande
lag, och i enlighet härmed uttalade ock Sammansatta Banko- och Lagutskottet
vid 1886 års Riksdag i sitt utlåtande öfver Kongl. Maj:ts förslag
den åsigt, att enligt 2 mom. 61 § i samma förslag sedlar, utgifne
under föregående oktrojer, komrne att för innehafvaren, utöfver rätt
65
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
enligt nya lagen, jemväl medföra rättigheter på grund af den under
dessa oktrojer gällande solidariska ansvarigheten.
2:dra mom. af § 64 i detta förslag, hvilket är ordagrant lika med
åberopade stadgandet i det äldre förslaget, innefattar emellertid icke
någon antydan om tillvaron af någon rätt för äldre sedlar utöfver hvad
i samma mom. uttryckligen sägs, utan synes snarare uppstäldt så, att
detsamma bildar ett undantag från det allmänna öfvergångsstadgandet.
2:o.
Lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken.
Justitieråden Naumann, Buss, Glimstedt, Ahlgren, Eer slem och
Norberg lemnade ifrågavarande förslag utan anmärkning.
justitierådet Östergren hänförde sig till hvad han yttrat vid 6 §
i förslaget till lag angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt.
3:o.
Lag angående bankaktiebolags, sedelutgifvande bankbolags och sparbanks konkurs.
Justitierådet Naumann hänförde sig till hvad af honom blifvit
yttradt vid granskning af 41 § i förslaget till lag angående enskilda
bankbolag med sedelutgifningsrätt och tillstyrkte, att orden i 1 § af
förevarande lag: »anmäldt för chefen för finansdepartementet)) måtte
ändras till: )>anmäldt hos Konungen (hos Oss anmäldt)'')''), samt orden i
samma §: »och förordne departementschefen» utbytas mot orden: ))och
vill Konungen (och vilje VI) förordna)).
Justitieråden Huss, Herslow och Norberg lemnade förslaget utan
anmärkning; men då stadgandet i senare stycket af 11 §, att hufvudlottegare,
som bruste i fullgörandet af hvad honom enligt första stycket
af samma § ålåge, skulle vara underkastad utmätning utan dom eller
utslag, syntes höra till utsökningslagen samt hvad sista stycket af berörda
§ innehåller angående skyldighet för hufvudlottegare att afträda
sin egendom till konkurs äfvensom bestämmelserna i 18 § folie inom
området för den allmänna konkurslagen, hemstälde bemälde Justitieråd,
att i nämnda allmänna lagar borde å lämpliga ställen intagas erinran
derom, att i de afseende)!, stadgandena angåfve, vore särskildt förordnadt.
Justitieråden Naumann och Östergren instämde i berörda hemställan,
hvarjemte Justitierådet Östergren hänförde sig till hvad han yttrat vid
Bill. till Piksd. Prof. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 16 Höft. 9
opaginerad Kontrollera mot PDF
68 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.
6 § i förslaget till lag angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt.
Justitierådet Glimstedt yttrade:
Jag lemnar detta förslag utan anmärkning, men anser mig likväl
böra fästa uppmärksamheten derå, huruvida icke i sammanhang med
förslagets antagande må anses nödigt dels att, i stället för den nu i 93 §
allmänna konkurslagen förekommande hänvisning till särskild! stadgande
i fråga om bevakning i banks konkurs, en hänvisning med den
fullständighet, som af den föreslagna lagens rubrik betingas, varder i
särskild §, som erhölle plats i 9 kap. förstnämnda lag, införd, dels ock
att, då stadgaudena i förslagets 11 §, i fråga om utmätning på grund
af ett Rättens ombudsmans bevis och i fråga om skyldighet för hufvudlottegare
att afträda sin egendom till konkurs, och stadgandet i 18 §,
i fråga om återvinning i hufvudlottegares konkurs, innefatta ämnen,
som icke omedelbarligen falla inom den föreslagna lagens område, sådant
detta i rubriken och ingressen angifves, utan snarast synas hafva
sin naturliga plats i respective 37 § [Jtsökningslagen samt 2 eller 3 §
och 36 § allmänna konkurslagen, nämnde lagrum må kompletteras med
hänvisningar till dessa särskilda stadganden.
Justitierådet A/dgren lemnade förslaget utan anmärkning.
4:o.
Lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers bank
den I Mars 1830.
Justitierådet Naumann hemstälde, huruvida i detta lagförslag behörig
skilnad blifvit gjord emellan de ordningar, stadganden och reglementen,
i afseende på hvilka uteslutande lagstiftningsrätt blifvit Riksdagen
tillagd i 72 § Regeringsformen, samt sådana, som tarfva Konungens
sanktion, så att deras införande i Banklagen af år 1830 och således
deras förvandling till civillag må kunna ske utan modifikation
af berörda grundlagar samt alltså utan iakttagande af den ordning,
som i 81 § Regeringsformen är uttryckligen stadgad i fråga om grundlagsändringar.
Justitieråden Fluss, Östergren, Glimstedt, Ahlgren, Herslow och Norberg
lemnade ifrågavarande förslag utan anmärkning.
Ex protocollo:
C. P. Hagbergh.
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition JS:o 23.
67
Utdrag af protokollet öfver ett finansärende, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 14 Februari
1887.
Närvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Ehrensvård,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld,
Richert,
Ryding,
von Krusenstjerna,
Friherre Tamm.
Justitieråden: Örbom,
Herslow.
Chefen för finansdepartementet Statsrådet Friherre Tamm anmälde
ånyo de i statsrådsprotokollet för den 17 December sistlidet år
omförmälda förslag till lagar angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt
och angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets
Ständers bank den 1 Mars 1830 samt tillkännagaf, att Högsta Domstolen
numera afgifvit utlåtande öfver samma lagförslag.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde Departementschefen
vidare:
»Af Högsta Domstolens ledamöter har allenast Justitierådet Öster
-
68
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
gren gjort anmärkning mot de grunder, på Indika förslaget till lag
angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt hvilar.
Då bemälde ledamot dervid endast hänvisat till hvad lian jemte
tre andre ledamöter af Högsta Domstolen vid granskningen af de under
nästlidet år framlagda lagförslag uti nu förevarande ämnen yttrat till
Högsta Domstolens protokoll den 1 Mars 1886, lärer jag emellertid i
denna del kunna åberopa hvad inför Eders Kongl. Maj:t i Statsrådet
den 6 i nämnda månad af då varande Departementschefen anförts till
bemötande af samma yttrande.
Beträffande de anmärkningar, som i öfrigt framstälts mot ifrågavarande
förslag, har jag i allmänhet ansett mig kunna vidtaga de med
dem åsyftade ändringar. De vigtigaste af dessa ändringar, hvilka torde
få anses motiverade en hvar af hvad inom Högsta Domstolen i fråga
om densamma blifvit yttradt, äro:
att stadgandet i 22 § erhållit större utsträckning i öfverensstämmelse
med hvad i 17 § af lagen angående bankaktiebolag för dessa bolag
föreskrifves;
att andra stycket i 23 § utgått;
att 29 och 31 §§ i åtskilliga delar erhållit förändrad lydelse;
att bestämmelserna i 50 och 51 §§ sålunda modifierats, att lottägare
ej har skyldighet att mot sin vilja deltaga i det tillskott, som
för bankrörelsens fortsättande kan vara erforderligt; samt att den i 50
§ Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillerkända rätt att i vissa
fäll förordna om bank bolags ställande under utredning blifvit Eders
Kongl. Maj:t förbehållen.
I anledning af de inom Högsta Domstolen vid 8 § gjorda anmärkningar
har jag, då meningen ej varit att föreslå någon afvikelse från
hvad gällande författning angående enskilda bankbolag i förevarande
hänseende innehåller och vid tillämpningen hittills veterligen ej medfört
någon olägenhet, i förslaget åter upptagit den text, som i nämnda
författning är använd, och jag har gjort detta desto hellre, som samma
text med större bestämdhet, än hvad i ursprungliga förslaget tilläfventyrs
kan anses vara förhållandet, framhåller, att ingen hufvudlottegare
kan från bolaget afgå, med mindre bolaget dertill lemnar sitt samtycke.
Utöfver hvad som föranledts af anmärkningar i Högsta Domstolen
har vid förslagets slutliga behandling inom departementet visat sig nödigt
att vidtaga några formela ändringar af mindre vigt, för hvilka
särskild redogörelse dock ej torde vara erforderlig. Och då det ej kan
antagas, att oktroj skall meddelas bankbolag med hufvudkontor i stad,
som saknar magistrat, samt särskilda bestämmelser om hvad i afseende
69
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
på bankbolag med hufvudkontor i sådan stad skall iakttagas vid sådant
förhållande torde få anses obehöfliga, hafva de i 27 och 61 §§
meddelade bestämmelserna af förenämnda beskaffenhet utgått samt
stadgandet i 37 § erhållit en härmed öfverensstämmande affattning.
Enär Högsta Domstolens ledamöter ej haft något att erinra emot
de särskilda stadgandena i förslaget till lag angående tillägg till och
ändring i lagen för Rikets Ständers bank den 1 Mars 1830, har detta
förslag bibehållits oförändradt.
I det skick, hvari förslaget till lag angående enskilda bankbolag
med sedelutgifningsrätt sålunda kommer att af mig förordas, företer
det i vissa punkter olikhet mot hvad lagen angående bankaktiebolag
den 19 November 1886 i motsvarande stadganden innehåller. Då emellertid
de förändringar, som i förslaget vidtagits, torde få anses såsom
förbättringar, synes den antydda omständigheten icke böra utgöra något
hinder för förslagets godkännande. Fastmer lärer det framdeles
böra tagas i öfvervägande, huruvida icke vissa stadganden i lagen om
bankaktiebolag må ändras till öfverensstämmelse med ifrågavarande
förslag.
Under åberopande af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i
underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att
jemlikt 87 § Regeringsformen antaga följande förslag till lagar:
Do) angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt, och
2:o) angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers
bank den 1 Mars 1830.»
Och blefvo berörda förslag nu af Departementschefen upplästa.
Justitierådet Örbom anförde, att han, som under nästlidna år i
Högsta Domstolen deltagit i granskningen dels af de i Högsta Domstolens
protokoll för den 1 Mars omförmälda förslag till lagar angående
bankbolag med sedelutgifningsrätt jemte andra dermed sammanhängande
ämnen, dels ock af det utaf 1886 års Riksdag beslutade förslag till lag
angående bankaktiebolag, hvarom Högsta Domstolens protokoll för den
8 November 1886 förmäler, åberopade de af Justitierådet dervid äfvensom
sedermera vid ärendenas föredragning inför Hans Maj:t Konungen
i Statsrådet enligt deröfver den 6 Mars och den 19 November samma
år hållna protokoll afgifna yttranden, i hvad de egde tillämpning jemväl
å de nu förevarande förslagens allmänna grunder; och instämde
Justitierådet i öfrigt hufvudsakligen i de under förslagens granskning
i Högsta Domstolen af Justitierådet Östergren framstälda anmärkningar,
i den mån dessa ej redan föranledt ändring i förslagen.
Justitierådet Herslow yttrade, att han i afseende å förslaget till
Bill. till Riksd. Prof. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 16 Hälft. 10
70
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
lag angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt hänförde sigill
de af honom vid ärendets behandling i Högsta Domstolen gjorda
anmärkningar, såvidt anledningarne till desamma qvarstode i det numera
delvis omarbetade förslaget.
Statsrådets öfriga ledamöter instämde i hvad föredraganden
hemstält;
Och behagade Hans Maj:t Konungen härtill lemna
bifall samt förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas
nådig proposition af den lydelse, bilagan till detta
protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Axel Adelgren.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1887.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.