Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om skiljemän och lag angående förändrad lydelse af 46 § Utsökning slag en den 10 Augusti 1877

1887-02-14 · 44 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 39 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1887 A:25, Med förslag till lag om skiljemän och lag angående förändrad lydelse af 46 § Utsökning slag en den 10 Augusti 1877

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

1

N:o 25.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

lag om skiljemän och lag angående förändrad lydelse af

46 § Utsökning slag en den 10 Augusti 1877; gifven Stockholms

slott den 14 Februari 1887.

Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen

förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed jemlikt 87 § Regeringsformen

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

Do) lag om skiljemän och

2:o) lag angående förändrad lydelse af 46 § Utsökningslagen den

10 Augusti 1877.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

s

Dill. till Riksd. Prot. 1887. 1 Sand. 1 Afd. 18 Häft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Förslag

till

Lag om skiljemän.

1 §•

Fråga af tvistemåls beskaffenhet, hvarom förlikning kan träffas,

så ock fråga om ersättning för skada, som någon tillfogat annan genom

brott, må, då tvist derom uppstått, genom aftal mellan parterne hänskjutas

till afgörande af en eller flere skiljemän. År tvist redan vid

domstol anhängig, vare skiljeaftal, som derom slutes, icke gällande,

med mindre saken vid domstolen nedlägges.

Skiljeaftal om fråga, som ofvan sägs, kan ock afse framtida tvist,

härflytande af visst rättsförhållande, som angifves i aftalet.

2 §•

Slutes skiljeaftal utan förbehåll om rätt för parterne att klandra

skiljedomen, skola de anses hafva utfästa sig att åtnöjas med densamma.

Denna lag ege icke tillämpning å skiljeaftal, som innefattar förbehåll

om rätt för parterne att klandra skiljedomen.

3 §•

Åro skiljemän ej nämnde i skiljeaftalet och är deri ej heller bestämdt,

till livilket antal och på hvad sätt de böra utses, skola skiljemännen

vara tre, af hvilka hvardera parten väljer en och de sålunda

valde tillkalla den tredje.

4 §•

Emot skiljeman gälle dessa jäf: om han ej fylt tjugufem år; om

han är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag

utgör jäf mot domare; om han eller någon, som med honom är sålunda

skyld eller besvågrad, eger del i saken eller kan deraf vänta synnerlig

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kong,l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

nytta eller skada; om lian såsom domare eller eljest å embetes vägnar

deltagit i åtgärd eller beslut, som rörer saken; om han varit fullmägtig

i saken eller deri vittnat; om han är part i en lika sak; om han

är parts vederdeloman eller uppenbare ovän; om han står under

annans målsmanskap eller någondera partens husbondevälde eller af

honom njuter lön eller underhåll; om han såsom embets- eller tjensteman

lyder under någondera partens förmanskap; om han blifvit dömd

för brott, som medfört förlust af medborgerligt förtroende, eller står

under tilltal för brott, som kan medföra sådan påföljd; om han blifvit

dömd ovärdig att i rikets tjenst nyttjas eller att föra annans talan inför

rätta.

Har saken varit handlagd vid häradsrätt, må den, som dervid

suttit i nämnden, ej af sådan orsak anses jäfvig såsom skiljeman. Ej

heller vare den, som af kronan njuter lön eller underhåll, förty jäfvig

såsom skiljeman i sak, deri kronan är part.

Söker någon sak med skiljeman eller tillfogar honom något med

ord eller gerning i uppsåt att dermed göra honom jäfvig, skall det ej

räknas för jäf.

Part må ej jäfva skiljeman, som han sjelf valt eller om hvars

.väljande parterne varit ense, så framt ej jäfvet uppkommit eller blifvit

veterligt först efter valet.

5 §•

Tillämpning af skiljeaftal må påkallas af en hvar af parterne.

Afser skiljeaftalet framtida tvist, eller är det ej skriftligen upprättadt,

skall den, som påkallar aftalets tillämpning, skriftligen meddela motparten

uppgift på den eller de frågor, om hvilka skiljedom äskas.

6 §■

Skola parterne hvar för sig välja skiljemän, och har endera parten

skriftligen underrättat motparten om sitt val och uppmanat honom att

välja skiljeman, vare denne, der ej annorlunda är genom skiljeaftalet

bestämdt, pligtig att inom fjorton dagar derefter lemna den andra

parten skriftlig underrättelse om sitt val af skiljeman.

7 §•

Har någon, som blifvit genom skiljeaftalet utsedd till skiljeman,

afsagd sig uppdraget, eller varder han på grund af jäf eller af annan

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

anledning hindrad att fullgöra detsamma, vare i afseende på den tvist,

som är i fråga, aft.alet förfallet, der ej parterne annorlunda öfverenskommit.

Afgår skiljeman, som eljest blifvit af part utsedd, välje parten

annan skiljeman i hans ställe; och gälle om sådant val i tillämpliga

delar hvad i 6 § sägs.

8 §•

Part, som lemnat motparten underrättelse om. sitt val af skiljeman,

må ej utan motpartens medgifvande återkalla valet.

9 §.

Tredskas part, som skall välja skiljeman, att fullgöra hvad honom

i sådant afseende åligger, eller kunna i det fall, att skiljeman skall af

andra skiljemän tillkallas, desse ej förena sig om valet, skall, så vida ej

skiljeaftalet innehåller annan bestämmelse, skiljeman utses af öfverexekutor

i den ort, der endera parten har sitt bo och hemvist.

Mot öfverexekutors beslut, hvarigenom skiljeman blifvit utsedd,

må klagan ej föras; dock vare beslutet utan verkan, der domstol förklarar

skiljeaftalet icke hafva egt giltighet eller tillämplighet å den

tvist, hvarom fråga är.

10 §.

Har, sedan yrkande om skiljeaftalets tillämpning blifvit framstäldt,

part bestridt yrkandet, eller har part, som skolat välja skiljeman, försummat

fullgöra hvad honom i sådant afseende ålegat, och vill motparten,

hellre än att vidare påkalla skiljedom i tvisten, sin talan deri

vid domstol utföra, må skiljeaftalet ej utgöra hinder för tvistens pröfning

vid domstol.

11 §•

Parterne ege bestämma viss tid, inom hvilken skiljemannaåtgärden

skall vara afslutad. År sådan bestämmelse ej gifven, skall skiljedom

meddelas inom sex månader, räknade från den dag, då skiljeaftalet

slöts, eller, der skiljeaftalet afser framtida tvist eller ej är skriftligen

upprättad t, från den dag, då dess tillämpning påkallades i den ordning

som i 5 § sägs; dock skall, derest tvist om skiljeaftalets giltighet eller

tillämplighet inom nämnda tid varder anhängiggjord vid domstol, tiden

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

för skiljedoms meddelande räknas från den dag, då sådan tvist blifvit

slutligen afgjord. År ej skiljedom meddelad inom den af parterne

eller eljest bestämda tid, vare i afseende på den tvist, som öfverlemnats

till skiljemännens pröfning, skiljeaftalet förfallet.

12 §.

Samtlige skiljemän skola i tvists afgörande deltaga. Uppkomma

mellan dem olika meningar, galle den mening, om hvilken mer än

halfva antalet af skiljemännen förenar sig. År ej flertalet bland skiljemännen

ense angående fråga, som blifvit öfverlemnad till deras pröfning,

vare i afseende derå skiljeaftalet förfallet.

13 §.

Skiljedom skall skriftligen affattas och af skiljemännen undertecknas.

Saknas skiljemans underskrift, föranleder detta icke domens

ogiltighet, der den finnes vara undertecknad af de fleste skiljemännen

och desse å skiljedomen intygat, att den, hvilkens underskrift saknas,

deltagit i tvistens afgörande.

14 §.

Vill part hafva skiljedom häfd på den grund, att skiljeman var

jäfvig eller af annan orsak obehörig, eller att annan felaktighet egt

rum i afseende på ärendets behandling, ege han draga frågan derom

under domstols pröfning, så framt han instämmer sin talan inom nittio

dagar från det skiljedomen delgafs honom i hufvudskrift eller bestyrkt

afskrift.

15 §.

År skiljedom gifven efter utgången af den för skiljemannaåtgärden

bestämda tid, eller hafva skiljemännen öfverskridit sitt uppdrag

eller meddelat dom angående fråga, som ej enligt lag må skjutas

under skiljemän, skall hvad skiljemännen sålunda dömt vara ogilt,

ändå att talan mot skiljedomen icke föres. År domen ogill i någon

del och kan den af sådan anledning ej verkställas i öfrigt, vare den

ogill i allo.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

16 §.

Hafva skiljemän i sin dom förbigått fråga, som varit öfverlemnad

till deras pröfning, och hafva de ej, innan tiden för skiljemannaåtgärden

utgick, meddelat särskild dom öfver det förbigångna, står det part

fritt att till domstol instämma sådan fråga.

Lag samma vare, der öfverexekutor finner skiljedom så mörk, att

verkställighet derå ej kan meddelas.

17 §•

Der enligt lag eller författning viss fråga skall pröfvas af skiljemän,

gälle hvad derom är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1888, men eger ej

utan parternes medgifvande tillämpning å skiljeaftal, som slutits före

nämnda dag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

7

Förslag

till

Lag angående förändrad lydelse af 46 § Utsökningslagen den 10 Augusti 1877.

Härigenom förordnas att 46 § Utsökningslagen skall erhålla följande

förändrade lydelse:

46 §.

Vill någon erhålla verkställighet å skiljedom, söke det hos öfverexekutor.

Finnes dervid, att parterne under skiljemännen skjutit den

fråga, hvarom skiljemännen dömt, samt att skiljeaftalet slutits utan förbehåll

om rätt för parterne att klandra skiljedomen, och förekommer

icke någon omständighet, på grund hvaraf skiljedomen är ogill ändå

att talan mot densamma icke föres, förordne öfverexekutor, att skiljedomen

verkställas må; och gånge den sedan i verket lika som domstols

laga kraft egande dom, der ej af högre myndighet eller af domstol,

der talan mot skiljedomen är anhängig, annorledes förordnadt varder.

Skall eljest enligt lag eller särskild författning skiljedom lända

till efterrättelse, varde den efter öfverexekutors förordnande verkstäld

lika som domstols laga kraft egande dom, der ej af högre myndighet

annorledes förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1888. I fråga om verkställighet

å skiljedom grundad på skiljeaftal, som slutits före nämnda

dag, gälle hvad hittills varit stadgadt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj.is Nåd. ''Proposition N:o 25.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

slott Fredagen den 20 Februari 1885,

i närvaro af:

Hans Excellens .Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Rydino,

von Krusen stjern a,

Friherre Tamm.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet:
Nya

Lagberedningens underdåniga skrifvelse den 19 innevarande

månad, hvarmed Beredningen, som genom nådigt bref den 30 Augusti

1884 erhållit uppdrag att på de grunder, hvilka vore angifna i Nya

Lagberedningens den 6 Juni samma år afgifna betänkande angående

rättegångsväsendets ombildning, utarbeta förslag till lagbestämmelser

angående skiljemän och särskild skadeståndsnämnd, öfverlemnat förslag

dels till lag om skiljemän och dels till förordning angående förändrad

lydelse af 46 § Utsökningslagen den 10 Augusti 1877 äfvensom motiv

till dessa förslag.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 25.

Föredraganden hemstälde, att Kong]. Maj:t täcktes, för det ändamål

87 § Regeringsformen omförmälde, öfver förenämnda två, vid detta

protokoll fogade lagförslag inhemta Högsta Domstolens utlåtande;

hvilken, af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan Hans Makt Konungen behagade i nåder

bifalla.

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

Bill. till Ptiksd. Prof. 18S7. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft.

2

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts

Högsta Domstol Onsdagen den 14 April 1886.

Första Rummet.

N ärvarande:

.Tustitieråden: Oliveceona,

SvEDELIlJS,

Hernmarck,

W EDBERG,

Örbom,

Abergsson.

Sedan, enligt Högsta Domstolens beslut den 12 Mars nästlidna

år, de till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade

förslag dels till lag om skiljemän och dels till förordning angående

förändrad lydelse af 46 § Utsökningslagen den 10 Augusti 1877 cirkulerat

emellan Högsta Domstolens ledamöter, — hvaremellertid Justitierådet

C. J. Rabe, hvilken jemväl öfvervarit ärendets föredragning i

Högsta Domstolen, aflidit;

så företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande berörda

förslag bilagda detta protokoll.

l:o. Förslaget till lag om skiljemän.

Justitierådet Wedherg yttrade: När, till följd deraf att personer,

som stå i rättsförhållande till hvarandra, hafva olika uppfattning om

hvad dem emellan bör anses såsom rätt, den ene icke kan af den

andre utfå hvad han anser sig hafva att fordra eller i öfrigt icke kan

Bih. till Rikscl. Prof. 1 Sami. 1 Afd. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

göra sina rättigheter gällande, utan derföre vill anlita den offentliga

maktens biträde, har staten tillsatt vissa myndigheter, domstolarne,

hvilkas uppgift är att i tvister tillse begge parternas rätt, samt uppstad

vissa regler för domstolarnes behörighet och i afseende å processen

i öfrigt, hvilka regler icke kunna af parterne upphäfvas eller förändras.

Visserligen förutsätter lagen att tvistefrågor kunna afgöras

af domare, utsedde af parterne sjelfve, eller skiljemän, men det är,

utom i vissa fall, allenast under det uttryckliga vilkor, att de tvistande

utfäst att nöjas åt skiljemännens beslut och under förutsättning att i

afseende å skiljemännens tillsättande någon meningsskiljaktighet icke

egt rum, ty lagen har icke ålagt någon statens myndighet, högre eller

lägre, att i allmänhet gå parter tillhanda genom att åt dem utse skiljemän;

och det, som icke åligger en embete- eller tjensteman såsom

tjenstepligt, dermed har han ej heller rättighet att i sådan egenskap

befatta sig.

Utom de fall, då, med afseende å beskaffenheten af vissa mål,

lagen föreskrifver anlitande af skiljemän och uppdragit åt vissa myndigheter

att medverka vid utseendet af skiljemännen, torde ett dylikt

sätt för tvisters afgörande gemenligen icke vara användt annat än då

de härflutit från bolags- eller försäkringsaftal eller i öfrigt aftal af

affärsmessig natur, dervid man i allmänhet, till följd af parternes ställning

och belägenheten af den ort, der aftalet blifvit ingånget, kan

vänta bättre tillgång på personer, hvilka, utom det att de i öfrigt äro

lämplige till skiljemän, kunna antagas ega förmåga att afdöma en

tvistefråga och deri författa skriftlig dom, som skall kunna af myndigheters

verkställas. Deremot har, så vidt jag erfarit, något behof af

skiljemannainrättningen icke visat sig för slitande af tvister, som

bland allmogen eller mellan enskilde i öfrigt härleda sig från den

dagliga samfärdseln, förhållandet mellan grannar, aftal om arbete eller

tjenst, drifvandet af ett yrke af mindre omfattning eller förvaltning

af en fastighet, och minst i afseende å sådana mål, såsom i tvist om

arf eller om eganderätt till fast egendom, der fråga ej är om bestämmande

af visst penningebelopp, som bör af ena parten till den andra

utgifvas. Lika litet synes mig sådant behof förefinnas i brottmål, der

den tilltalade vidgår brottet äfvensom skyldigheten att utgifva skadestånd

och derjemte dertill har tillgångar, ty i andra dylika mål lärer

antingen skiljeaftal icke förekomma, eller ock skiljemannadom vara

utan ändamål.

Stiftandet af en lag, som i afseende å alla mål utan åtskilnad

föranleder parter att i vidsträcktare mån än hittills, med förbigående

af domstolarne, låta döma sig af personer, hvilka ej stå i ansvar för

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

sin dom, och således i stället för domarens af lag bundna pröfning

sätter godtycket, skall, fruktar jag, icke komma att verka godt för

rättsuppfattningen och rättstillståndet i landet. Ett allmännare anlitande

af skiljemannaförfarandet torde ock kunna leda derhän att,

företrädesvis å landet, skiljemannabestyret gemenligen komme att

utöfvas af ett fåtal personer, som vore villige att åtaga sig detsamma,

kanske en eller två i hvarje ort; och komme då att åt dessa personer,

med förringande af domstolens och domarens anseende, beredas en

maktställning, som lätteligen kunde komma att missbrukas.

Man må enligt min tanke ej häremot invända att den tappande

parten må skylla sig sjelf då han frivilligt underkastat sig skiljemäns

dom, ty den, som för sin utkomst eller för vinnande af en ekonomisk

förmån måste ikläda sig en förbindelse, torde ock utan svårighet låta

förmå sig att med förbindelsen förena ett skiljeaftal, hvilket aftal dessutom

är af det slag, att de vanligen afslutas under förutsättning å

den betalningsskyldiges sida att någon tillämpning af aftalet ej skall

komma att erfordras.

Kommer dertill att man ej kan betaga parter rätt att klandra

skiljedom på den grund att skiljeman varit jäfvig eller af annan orsak

obehörig eller att felaktighet eljest egt rum i afseende å skiljemannavalet,

och man ej kan åt domstolens beslut i sådan fråga gifva annan

verkställighet, än som tillkommer domstolens utslag i allmänhet, hvarigenom

skapas en ytterligare instans till förmån för den part, som vill

uppehålla den andre i hans rätt, kan äfven af sådan orsak genom

skiljemannaförfaraudets allmännare införande rättssäkerheten ingalunda

anses befrämjad.

Beträffande de af mig förut nämnda, mera affärsmessiga aftal, i

afseende å hvilka jag antagit att något behof af skiljemannainstitutionen

visat sig förefinnas, må det antingen bero på vederbörandes pröfning,

vid fastställande af bolagsordning eller erforderligt reglemente, huruvida

åt någon statens embets- eller tjensteman må uppdragas att

utse skiljemän, eller ock, der dylik fastställelse ej eger rum, ankomma på

kontrahenterne sjelfva att träffa sådan öfverenskommelse, att myndigheterne

ej behöfva för detta ändamål anlitas, dervid, för den händelse

att parternes aftal om sättet för skiljemännens utseende ej kan bringas

till verkställighet, skiljeaftalet må förfalla.

Af de skäl jag sålunda anfört anser jag mig icke böra tillstyrka

det remitterade förslagets antagande, men vill icke undandraga mig

att deltaga i den speciella granskning af förslaget, som, under förutsättning

att det skall läggas till grund för lagstiftning i ämnet,

erfordras.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Justitierådet Olivecrona anförde:

»Innan jag går att jemte Högsta Domstolens öfrige ledamöter yttra

mig öfver det remitterade förslagets särskilda paragrafer, torde det tillåtas

mig uttala den åsigt om förslaget i sin helhet, hvartill jag, vid dess

granskning, kommit.»

»Det är visserligen sant att 1734 års lagstiftare endast på några

få ställen i allmänna lagen omförmält vissa fall, der det sägs att rättssaker

kunna hänskjutas till pröfning och afgörande af s. k. gode män.

Det är och rigtigt, såsom det blifvit. anmärkt, att i senare tider ofta

varit brukligt, att, vid ingående af bolagsföreningar, upprättande af

entreprenad-kontrakt och andra liknande aftal, på förhand öfverenskommits

att möjliga framtida tvister mellan de kontraherande personerna

skulle, utan anlitande af de allmänna domstolarue, slitas af vissa

skiljemän eller s. k. kompromissarie^ Men lika sant torde det ock

vara, att ett sådant bruk säkerligen icke skulle hafva uppstått och i

vårt land vunnit någon vidsträcktare användning, derest icke dervid

den största frihet varit medgifven åt de kontraherande personerna att,

oberoende af lagföreskrifter, sjelfve stifta lag för sig huru dylika tvister

skulle afgöras likasom genom en förlikning, med hvars vilkor de

på förhand förklarat sig vilja åtnöjas. Svenske medborgare hafva lyckligtvis

under århundraden egt i lagen ett värn för sina rättigheter och

i de af staten anordnade domstolar, med en för dem lagstadgad rättegångsordning,

haft eu säker borgen för en oveldig och på erfarenhet

och sakkunskap grundad pröfning af dessa rättigheters verklighet, beskaffenhet

och omfång. Men om de likväl, under vissa förhållanden,

skulle förmena sig kunna med mindre tidsutdrägt, omkostnader och

besvär få sina rättsanspråk pröfvade af personer, till hvilkas sunda

omdöme och opartiskhet de hysa förtroende, böra de, utan tvifvel, härvid

få handla med eu vidsträckt frihet, så snart de ej ingripa på andras

rättsområden. De, som vilja afsåga sig de rättsförmåner, som den

allmänna lagen erbjuder tvistande parter, i det de i stället underkasta

sig följderna af det utslag, som kan fällas af män, ledde allena af deras

inneboende rättskänsla och heder, må gerna medgifvas en sådan frihet.

Dem bör ock tillåtas att fritt få bestämma formen för sin öfverenskommelse

och alla de vilkor och förutsättningar, hvarpå densamma

hvital''. Men om staten sålunda, enligt min uppfattning, bör lemna åt

de enskilde samhällsmedlemmarne en i nämnda hänseende långt utsträckt

frihet, så har dock staten deremot, å sin sida, fullgiltigt anspråk

att såsom bestämmande grundsatser uppställa vissa fordringar

att tjena såsom vilkor för det att staten skall tillerkänna laga verkan

åt en dom, uttalad af personer, som icke äro att betrakta såsom orga
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ner för statens verksamhet utan såsom de der allena handla efter uppdrag

i egenskap af privata skiljemän mellan tvistande parter. Dessa

fordringar äro dels att den öfverenskommelse, som skall ligga till grund

för skiljemännens uppdrag, skall vara upprättad i en form, som möjliggör

att kunna bevisa både öfverenskommelsens verklighet och dess

fullständiga innehåll, dels ock att den skiljemannadom, för hvilken statens

biträde äskas för att bringa densamma till verkställighet, skall

vara så aflättad, att vederbörande tjenstemän genast kunna lemna den

handräckning, som för ändamålet är behöflig.))

»Utgår man från dessa grundsatser kan och bör lagstiftningen

rörande skiljemanna-institutionen blifva ganska enkel och reduceras

till några få lagparagrafer. Lagstiftaren behöfver i dem endast angifva

att den erforderliga formen skall vara sådan, att derigenom skiljeaftalets

verklighet skall kunna konstateras; att aftalet till innehållet måste upptaga

alla vilkor och förutsättningar i afseende på val af skiljemän, omfånget,

af deras uppdrag, sättet för deras verksamhet jemte förklaring af kontrahenterna

att de skola åtnöjas med skiljemännens beslut, samt ändtligen

att skiljemannadomen skall vara skriftligen affattad för att densamma

skall kunna af den exekutiva myndigheten bringas till verkställighet.»

»I det remitterade förslaget synes man deremot hafva utgått från

en helt annan uppfattning. Man skönjer deri ett bemödande att vilja

gifva åt skiljemanna-institutionen den mest vidsträckta användning på

snart sagdt alla rättsförhållanden, hvarom enskilda personer kunna

kontrahera. För sådant ändamål har det synts nödigt utarbeta en omständlig

lagstiftning i ämnet. Vidlyftiga föreskrifter hafva blifvit uppstälda

om val af skiljemän, huru den ena parten skall skriftligen först

underrätta motparten om sitt val, sedan uppmana honom att äfven välja

skiljeman och, om detta ej medför åsyftad verkan, uppfordra honom

dertill vid stadgadt äfventyr, om han tredskas. Vidare förekomma en

hel rad stadganden om jäf emot skiljemän, fatalietider, omröstning till

dom, klander m. m. alldeles såsom om skiljemän vore att uppfatta såsom

en särskild instans i den allmänna domstolsorganisationen. Om

jag föreställer mig att det remitterade förslaget oförändradt blefve

gällande lag, måste det för alla dem, som skulle vilja anlita skiljemän,

i stället för allmänna domstolarne, blifva rätt besvärligt att noga studera

alla dessa lagstadganden för att icke, genom okunnighet om, eller

försummelse af att iakttaga lagens särskilda föreskrifter, löpa fara att

ohjelpligen förlora sin rätt.»

»På öfverexekutor lägger förslaget derjemte en börda, som icke

alls synes stå i något samband med hans öfriga funktioner såsom verkställande

myndighet, att nemligen i vissa angifna fall utse skiljeman

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

åt parter. I mera aflägsna landsbygder torde följden af ett sådant

åliggande ofta blifva den, att förmodligen länsmännen i orterna, såsom

de af Konungens Befallningshafvande mest kände personer, finge på

detta sätt fungera såsom oansvarige domare och dermed förvärfva ett

inflytande, som för allmänheten torde blifva af, tvetydigt gagn. I alla

händelser måste det anses oformligt att den verkställande myndigheten

skall utse domare i saker, deri, sedan dom fallit, måhända samma

myndighet skall komma att lemna handräckning för verkställighet och

dervid kanske får anlita just den förut utsedde domareskiljemannen.»

»Jag finner det föga sannolikt att skiljemanna-institutionen, inklämd

i en sådan tvångströja af minutiösa lagstadganden om formaliteter,

fatalietider med mera dylikt, hvaraf det remitterade förslaget

öfverflödar, kan hos svenska folkets flertal vinna sympatier eller blifva

hvad man skulle kunna kalla en populär, af parter gerna och ofta anlitad,

institution. Ty ingenting är mera egnadt att afskräcka från begagnandet

af en dylik qvasidomstol, än just att dermed förknippa en

mängd iakttagelser, som antingen leda dertill att parter lätteligen kunna

äfventyra att förlora sin rätt eller nödgas att, efter misslyckadt försök

hos skiljemännen, vända sig till de af staten organiserade domstolarne.»

»Vid det remitterade förslagets utarbetande har man tydligen

haft till ledning sista stycket i 1877 års »Givilprozessordnung fiir das

Deutsche Reich», hvilket likaledes i 22 paragrafer afhandlar »Schiedsrichterliclies

Verfahrem eller proceduren inför skiljemän, dervid man

från §§ 852, 851, 858, 859, 854, 855 återfinner motsvarande stadganden

i förslagets 1, 2, 4, 5, 6, 7 och 9 §§. Men jag betviflar högeligen

nyttan af att från främmande lagstiftningar söka att till vår egen

lagstiftning öfverföra nya rättsinstitutioner eller rättegångsföreskrifter,

hvilka icke ega sin rot i folkets eget under tidernas lopp utvecklade

rättsmedvetande eller till följd af långvarigt bruk dermed införlifvats.»

»Jag delar i öfrigt den åsigt, som Justitierådet Wedberg här uttalat,

och jag kan, i likhet med honom, icke tillstyrka att det remitterade

förslaget lägges till grund för proposition till Riksdagen.»

# # c

Justitierådet Abergsson utlät sig:

»För min del anser jag lagstiftning i ämnet vara af behofvet påkallad,

ehuru icke i den utsträckning, som i det föreliggande lagförslaget

afses.»

»Hvad som väsentligen anmärkts mot hittills gällande lagstiftning

angående skiljemän har varit att, enligt föreskriften i 4 kap. 15 § utsökningsbalken

af 1734 års lag och 46 § utsökningslagen den 10

Augusti 1877, skiljedom icke medfört exekutiv verkan, så vida icke par
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

terne uttryckligen utfäst sig att nöjas med skiljemännens beslut. Oaktadt

detta stadgandes höga ålder har det icke vunnit insteg i det allmänna

föreställningssättet. Då parter varit ense om att öfverlemna sin

sak till afgörande af skiljemän, i ömsesidig afsigt att undvika process

vid domstol, hafva de förestält sig, att denna öfverenskommelse, utan

uttryckligt förklarande derom, innebär, att saken skulle undandragas

domstolarnes pröfning, för att uteslutande bedömas af de genom parternes

fria aftal välde kompromissarierne. Ofta har i kontrakt om

leveranser, byggnadsföretag in. m. likasom i bolagsreglor och andra

reglementen intagits stadgande derom, att tvister rörande kontrahenternas

eller delegarnes inbördes rättsförhållanden icke finge dragas under

domstol utan skulle afgöras af skiljemän. Efter som, enligt parternes

öfverenskommelse, saken icke finge gå till domstol, och någon

annan myndighet icke funnes, som enligt lag kunde anses utgöra högre

instans öfver skiljedomstolen, har man trott att berörda öfverenskommelse

tillräckligt tydligt uttalade parternes mening att skiljemännens

beslut skulle vara slutlig dom i saken, och man har icke tänkt sig annat

än, att denna dom skulle hafva exekutiv verkan. Först när, i

följd af den betalningsskyldige partens underlåtenhet att fullgöra liqvid

enligt domen, denna lemnats till verkställighet, har man, mången gångtill

båda parternes öfverraskning, funnit att utmätning icke kunnat af

exekutor meddelas, emedan parterne icke uttryckligen utfäst sig att

nöjas med skiljemännens beslut. Det har då icke återstått annan utväg

än att till domstolen instämma tvisten. Lagen om skiljemän har

således motverkat syftemålet med skiljedomstol, som är att parter,

hvilka sådant önska, må undgå process och vinna ett hastigare afgörande

af sina tvister. Det kan visserligen erinras, att detta berott

på parternes okunnighet om lagens innehåll och deras deraf föranledda

underlåtenhet att på förhand yttryckligen förklara sig nöjde med blifvande

skiljedom. Men då en så gammal lag icke hunnit ingå i allmänna

rättsmedvetandet, måste detta bero på fel hos lagen sjelf. En

lag, som i detta afseende öfverensstämmer med allmänna föreställningssättet,

anser jag derför högeligen önskvärd och gillar följaktligen den

i det föreliggande lagförslagets 13 § uttalade grundsats, att, då parterne

icke i skiljeaftalet förbehållit sig rätt att klandra skiljedomen,

de skola anses hafva utfäst sig att dermed åtnöjas. Jag vill endast

anmärka att förslagets redaktion härutinnan möjligen kan gifva anledning

till den origtiga föreställning, dels att parterne, i fall de genom

en efter skiljeaftalets afsilande träffad öfverenskommelse förbehållit sig

rätt att klandra skiljedomen, dock skulle anses hafva utfäst sig att

dermed åtnöjas, dels att deras skyldighet att nöjas med domen skulle

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

vara för handen, äfven då formfel fö.relupit, hvilket, på sätt först i 18

§ upplyses, icke är förslagets mening. Äfven tillåter jag mig den anmärkning,

att ett stadgande af så grundläggande beskaffenhet, och

hvilket tjenar att bestämma skiljeaftalets betydelse, lämpligen bör hafva

sin plats i början af lagen. Jag hemställer derför att i början af lagen

måtte inflyta en paragraf af följande lydelse:

DSkiljeaftal anses innebära utfästelse af parterne att åtnöjas med

skiljedomen, der icke sådan felaktighet förelupit, som i . . . § (förslagets

18 §) omförmäles.»

»På samma gång lagförslaget utgår från nu omförmälda, fullkomligt

rigtiga grundprincip, hade det, efter min mening, bort kasta bort

all tanke på tvisters hänskjutande till skiljemän med förbehåll om rätt

att klandra skiljemännens beslut, angående hvilket ämne någon lagstiftning

icke torde vara erforderlig. I särskilda författningar hafva

föreskrifter meddelats om skiljedomstol i ersättningsfrågor, med rätt

för parterne att från skiljedomstolen fullfölja sin talan hos underrätten.

Likaledes kan syn mellan enskild jordegare och landbo, förrättad af

två nämndemän, klandras hos underrätt. Häremot är icke något att

anmärka. Likaledes har in praxi ansetts i sin ordning att domstol,

som i sitt utslag, utan direkt stöd af lag, till skiljemän hänskjuta bestämmandet

af ådömda ersättningars belopp, hänvisat parterne att återkomma

till domstolen, i fall de icke med skiljemännens beslut åtnöjdes.

Deremot anser jag icke lämpligt att, på sätt i nu föreliggande förslag

skett, tillskapa eu fjerde eller rättare första domstolsinstans, hvars

existens skulle bero af parternes frivilliga öfverenskommelse i hvarje

särskilt fall.))

»Då parter besluta att vända sig till skiljemän för att erhålla deras

utlåtande, men förbehålla sig rätt att, om de icke blifva med utlåtandet

nöjde, instämma saken till domstol, innebär detta icke annat

än ett förlikningsförsök och medför i de flesta fall ungefär samma nytta,

som en vidräkning. Men då lagstiftaren icke haft anledning att vara

betänkt på några föreskrifter angående andra former för förlikningsförsök

utom rätta, kan jag icke inse hvarför eu lagstiftning angående

nu ifrågavarande form skulle vara af nöden. Deremot tror jag, att en sådan

lagstiftning skulle kunna för den enskilde innebära rätt stora vådor.

Innan eu sådan lag, som den nu föreslagna, hunne ingå i allmänna

rättsmedvetandet, hvartill sannolikt lång tid komme att åtgå, skulle

det säkerligen ofta komma att inträffa, att parter, som beslutit hänskjuta

sina tvister till skiljemän, men uttryckligen förbehållit sig att

få oberoende af skiljemännens beslut instämma saken till domstol,

skulle blifva obehagligt öfverraskade af att hos domstolen erhålla det

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

besked, att skiljemännens utlåtande, såsom icke öfverklagadt inom den

af lagen föreskrift^ tid, vunnit laga kraft. Ej sällan skulle parters

talan komma att afklippa» derigenom att i anseende till svårigheten att

finna lämpliga bestämmelser angående rätt forum för anhängiggörande

af klander mot skiljemännens beslut, parterne med sin klandertalan komme

till orätt domstol och först efter rätta klandertidens utgång derom erhölle

domstols besked.»

»Nu gällande utsökningslag, i likhet med 1734 års lag, fordrar,

för att eu skiljedom skall medföra exekutiv verkan, att parterne utfäst

sig att nöjas med skiljemännens beslut. Under annan förutsättning

tager nu gällande lag icke någon befattning med skiljedomar, grundade

på parters frivilliga öfverenskommelse. Likasom jag ansett det vara

ett lyckligt framsteg, att sådan utfästelse eller afsägelse af klanderrätt

får, enligt nu ^ föreliggande lagförslag, presumeras vara innefattad i

sjelfva skiljeaftalet, lika bestämdt fasthåller jag för min del vid den

hittills gällande lagstiftningens grundtanke, att af enskilde män i tvist

mellan parter meddeladt utlåtande icke skall anses såsom dom i annat

fall, än då parterne, med förbigående af domstolarne, till skiljemän

öfverlemnat det slutliga afgörande! af deras tvist, men deremot icke

må vinna laga kraft, då det endast har naturen af betänkande, vidräkning

eller förlikningsförslag, som parterne på förhand uttryckligen

förklarat icke skola utgöra hinder för sakens pröfning vid domstol.»

»Jag hemställer derför, att den föreslagna lagen måtte förklaras icke

ega tillämplighet på skiljeaftal, som innefatta förbehåll om rätt för parterne

att klandra skiljedomen.''»

»Slutligen anser jag, att en vid domstol anhängig sak icke bör

få skjutas under skiljemän, så vida detta icke sker i form af förlikninginför

domstolen eller saken eljest derstädes nedlägges, i följd hvaraf

lagen icke torde höra afse hänskjutande till skiljedomstol af andra frågor

än sådana, som icke är o på domstols pröfning beroende.»

»I afseende å förslagets särskilda bestämmelser i öfrig!, tillåter

jag mig göra följande anmärkningar:

»Stadgandet i § 1 att aftal om framtida tvisters afgörande af

skiljemän eger giltighet endast i afseende å tvist, som härflyter af

visst i aftal et bestämdt rättsförhållande, synes mig kunna missförstås

så, att det icke skulle vara tillåtet att, exempelvis i ett arrendekontrakt,

bestämma, att alla af kontraktet härflytande tvister skulle hänskjuta

till skiljemän, utan att angifva de särskilda genom kontraktet uppkommande

rättsförhållanden, hvaraf tvist kunde härflyta. Någon förändring

af redaktionen torde härutinnan kunna ega rum.»

B ih. till Riksd. Prof. 1 Sand. 1 Afd.

■2

opaginerad Kontrollera mot PDF

io

»Särskilda föreskrifter (§ 2) angående skiljeaftalets form, såsom

att det skall upprättas i vissa fall skriftligt och med vittnen, i andra

fall på annat sätt, torde icke vara erforderliga, utan snarare kunna

leda till onödiga förvecklingar. För min del anser jag lagen böra såsom

hittills till öfverexekutors fria pröfning öfverlemna bedömandet,

huruvida parterne under skiljemännen skjutit det, hvarom dömdt blifvit.»

»Beträffande förslagets 9 § anser jag, att den tredskande partens

bestridande af skiljeaftalets giltighet eller af dess tillämplighet å tvisten

icke bör för den myndighet, som har att välja skiljeman i den

tredskande partens ställe, utgöra tillräcklig anledning att undandraga

sig valet, så vida icke myndigheten finner bestridandet lagligen grundadt.»

»Rörande frågan, åt hvilken myndighet valet bör uppdragas, är

jag af den åsigt, att den största frihet i detta afseende kan lemnas

den part, som ingenting försummat, och att han således bör i denna

angelägenhet få vända sig till rätten i stad eller domaren å landet

eller ock till den öfverexekutor, han finner för sig beqvämligast att

anlita, hvarigenom man äfven förebygger tvist derom, huruvida skiljeman

blifvit af behörig myndighet utsedd.»

»Genom någon jemkning af redaktionen i sista punkten af första

stycket i 12 § torde stadgandet i 20 § kunna göras öfverflödigt.»

»Då skiljedom icke är undertecknad af alla skiljemännen, torde

bevis erfordras derom att den eller de, som icke underskrifvit domen,

deltagit i tvistens afgörande.»

»Äfven i andra afseenden anser jag en förändrad anordning af

de olika ämnena och en förenklad redaktion vara af nöden; och anhåller

jag att, för närmare angifvande af min uppfattning i de särskilda

delarne, få aflemna följande af mig uppgjorda

Utkast till Lag om skiljemän.

§ !•

Fråga af tvistemåls beskaffenhet, hvarom förlikning kan afslutas,

så ock angående ersättning för skada, som någon genom brott

annan tillfogat, kan, då den icke är på domstols pröfning beroende,

hänskjutas till afgörande af en eller flere skiljemän.

öfverenskommelse om sådana frågors afgörande af skiljemän kan

jemväl afse framdeles uppstående tvist, härflytande af visst aftal eller

visst angifvet rättsförhållande.

§ 2-

Skiljeavtal anses innebära utfästelse af parterne att åtnöjas med

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

skiljedomen, der icke sådan felaktighet förelupit, som i 13 § omförmäles.

Denna lag- är icke tillämplig på skiljeaftal, som innefattar förbehåll

om rätt för parterne att klandra skiljedomen.

§ 3.

Aro skiljemän ej nämnda i skiljeaftalet, och är deri ej heller bestämdt,

till hvilket antal och på hvad sätt de böra utses, skola skiljemän

vara tre, af hvilka hvardera parten väljer en och de sålunda välde

tillkalla den tredje.

§ 4.

Angående jäf mot skiljemän; lika med Nya Lagberedningens förslag;

dock att i första stycket ordet »målsmanskap» utbytes mot »förmynderskap».

Skola parterne hvar för sig välja skiljemän, och har endera parten

lemnat motparten skriftlig underrättelse om sitt val, vare denne

pligtig att, inom 14 dagar efter emottagandet deraf, om sitt val skriftligen

underrätta den andra parten.

Då på grund af skiljeaftal angående framtida tvist part vill påkalla

skiljedom, skall han, jemte underrättelse om sitt val af skiljeman,

skriftligen meddela motparten uppgift på den eller de frågor, han vill

till skiljemännen hänskjuta, och vare motparten skyldig att inom 14

dagar efter mottagandet häraf lemna den andra parten skriftlig underrättelse

om sitt val af skiljeman.

§ 6-

Har skiljeman afsagt sig uppdraget eller på grund af jäf eller af

annan orsak derifrån afgått, och har i anledning deraf den part, som

honom utsett, erhållit skriftlig uppmaning att välja skiljeman i den afgångnes

ställe, gälle angående skyldighet att om sådant val lemna

motparten underrättelse hvad i 5 § stadgas.

Afgår skiljeman, som blifvit utsedd genom sjelfva skiljeaftalet,

vare i afseende å den tvist, som är i fråga, aftalet förfallet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

§ 7.

Har part om sitt val af skiljeman underrättat motparten, må lian

ej utan dennes medgifvande återkalla valet.

§ 8.

Tredskas part att välja skiljeman eller kunna af parterne utsedde

skiljemän icke om val af skiljeman sig förena, skall, der ej skiljeaftalet

för sådant fall innehåller annan bestämmelse, skiljeman på anmälan

utses af rätten i stad eller domaren på landet eller af öfverexekutor.

Mot myndighets beslut, hvarigenom skiljeman blifvit utsedd, må

ej klagan föras; dock vare beslutet utan verkan, der domstol förklarar

skiljeaftalet icke hafva egt giltighet eller tillämplighet å den tvist, hvarom

fråga är.

§ 9.

Har, sedan yrkande om skiljeaftals tillämpning blifvit framstäldt,

part bestridt yrkandet, eller har part, som skolat välja skiljeman, försummat

fullgöra hvad honom i sådant afseende ålegat, och vill andra

parten, hellre än att vidare påkalla skiljeaftalets tillämpning å tvisten,

sin talan deri vid domstol utföra, må skiljeaftalet ej utgöra hinder för

tvistens pröfning af domstol.

§ io.

Parterne ega bestämma viss tid, inom hvilken skiljemannaåtgärden

skall vara afslutad.

År sådan bestämmelse icke gifven, skall skiljedom meddelas inom

sex månader från den dag, då skiljeaftalet afslutades, eller, der skiljeaftalet

afser framtida tvister, från den dag, då dess tillämpning påkallades

i den ordning, som i 5 § sägs, dock skall, derest tvist om

skiljeaftalets giltighet eller dess tillämplighet anhängiggjorts vid domstol,

tiden räknas från den dag, då sådan tvist blifvit slutligen afgjord.

År i afseende å någon fråga skiljedom icke meddelad inom stadgad

tid, må skiljeaftalet icke utgöra hinder för frågans pröfning af

domstol.

§ 11.

Uppkomma mellan skiljemän olika meningar, gälle den mening,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

om hvilken mer än halfva antalet af skiljemännen sig förenar. År ej

nämnda flertal ense angående fråga, som blifvit till skiljemännen hänskjuten,

vare i afseende derå skiljeaftalet förfallet.

§ 12-

Skiljedom skall skriftligen affattas och af skiljemännen undertecknas.

Saknas skiljemans underskrift, föranleder detta icke domens ogiltighet,

der den finnes vara af de fleste skiljemännen undertecknad och

desse intyga, att den, hvilkens underskrift saknas, deltagit i tvistens

afgörande.

§ 13-

Vill part hafva skiljedom häfd på den grund, att skiljeman var

jäfvig eller af annan orsak obehörig eller att felaktighet eljest egt rum

i afseende å ärendets behandling, eger han, vid förlust af vidare talan,

instämma sitt påstående derom till domstol inom 90 dagar efter det

skiljedomen i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift honom tillstäldes.

§ 14.

År skiljedom gifven efter den i 12 § stadgade tid eller hafva

skiljemän öfverskridit sitt uppdrag eller meddelat dom angående fråga,

som ej enligt lag må skjutas under skiljemän, vare det ogilt, ändå att

talan derom icke blifvit förd i den ordning 13 § föreskrifver. År domen

ogill i någon del, och kan den af sådan anledning icke verkställas i

öfrigt, vare den i sin helhet ogill.

§ 15-

Skall enligt lag eller författning viss fråga pröfvas af skiljemän,

galle hvad derom är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 188 och skall icke gälla,

der tillämpning af skiljeaftal påkallats före nämnda dag. Ej heller

eger lagen tillämplighet i afseende å förut ingånget skiljeaftal, så vida

icke parterne utfäst sig att nöjas åt skiljemännens beslut.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Justitierådet Olivecrona tilläde härvid för sin del:

»Enligt min uppfattning har det af Justitierådet Åbergsson här

upplästa utkast till Lag om skiljemän ett afgjordt företräde framför det

remitterade förslaget, i ty att det är kortare, redigare uppstäldt och i

formelt hänseende utmärker sig genom ett klarare lagspråk. Om detsamma

ytterligare förkortades och bestämmelserna deri inskränktes i

den rigtning, som jag i mitt föregående anförande angifvit, skulle det

säkerligen kunna, enligt mitt förmenande, tjena till underlag för ett

ändamålsenligt förslag till lagstiftning i ämnet.»

Justitieråden Olivecrona, Hernmarck och Wedberg anförde härefter:

I likhet med Nya Lagberedningens principbetänkande äfvensom de .äldre

lagförslagen, tillåter förevarande förslag, på sätt 14 § närmare utmärker,

att en vid domstol redan anhängiggjord tvist må af parterne hänskjutas

från domstol till skiljemän. Ett efter tvistens instämning till

domstol emellan parterne slutet aftal om tvistens skjutande under skiljemän

skall, derest parterne enligt skiljeaftalet äro pligtige att nöjas med

skiljedomen, enligt nämnde paragraf medföra den verkan, att domstolen

måste afbryta handläggningen af målet och låta detsamma hvila till

dess någon af parterne begär, att målet af domstolen åter företages.

Det kan dock med skäl fordras att, innan en tvist dragés inför

domstol, parterne göra för sig klart, huruvida tvisten är egnad att afgöras

af skiljemän, och, der de å ömse sidor finna detta sätt för tvistens

lösning fördelaktigast, omedelbart utan anlitande af domstol hänskjuta

saken till skiljemäns behandling. Sedan tvisten blifvit anhängiggjord

vid domstol, är det icke med god ordning öfverensstämmande,

att målet undandrages domstolens pröfning annorledes än genom förlikning

eller målets nedläggande. Väl kan det icke förekommas att,

efter det en tvist blifvit dragen inför domstol, parterne öfverenskomma

om tvistens afgörande af skiljemän; men en sådan öfverenskommelse

torde icke böra tillerkännas någon rättslig verkan, med mindre den

vid domstolen förda talan återkallas.

Den föreslagna anordning, enligt hvilken en vid domstol anhängiggjord

tvist, som sedermera af parterne skjutits under skiljemän,

komme att hvila vid domstolen i afbidan af skiljedomen, skulle dessutom

medföra åtskilliga olägenheter så väl för domstolen som parterne.

Så t. ex. skulle, derest efter ingåendet af skiljeaftalet ingendera parten

hos domstolen påkallade målets afskrifning eller fullföljde detsamma,

saken kunna komma att hvila hos domstolen under obegränsad tid.

Om underrätt redan dömt i saken och parterne, sedan tvisten blifvit

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

fullföljd i öfverrätt, hänskjuta; densamma till afgörande af skiljemän,

synes, vid det förhållande att skiljemän icke ega makt att näfva ett

åt domstol meddeladt utslag, en konflikt kunna komma att uppstå emellan

en skiljedom och ett af domstol gifvet beslut, hvars rättskraft icke

blifvit upphäfd.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt hemställes, att den

grundsats måtte på lämpligt ställe i den föreslagna lagen uttalas, att

aftal, som efter en tvistefrågas anhängiggörande vid domstol slutes

angående densammas afgörande af skiljemän, icke medför någon verkan

med mindre saken vid domstolen nedlägges; och torde följaktligen de

bestämmelser i förslaget, som stå i strid mot berörda grundsats, böra

i öfverensstämmelse med samma grundsats förändras eller ock utgå.

Justitierådet Örbom, med hvilken Justitierådet Svedelius instämde,

yttrade: »För min del kan jag icke instämma i hvad som blifvit antördt

om vådorna och olägenheterna af den i förslaget och särskildt i

14 § framträdande grundsatsen att äfven i en vid domstol redan anhängig

tvist skiljemannaförfarandet må genom parternes aftal inledas

utan att för aftalets giltighet erfordras, att parterne på förhand helt och

hållet nedlägga sin talan i målet, Då parterne eljest förena sig i anhållan

om uppskof med målet för att söka åstadkomma förlikning, lärer

väl sådant icke af domstolen förvägras; och det är mig ej rätt klart

hvarföre den omständigheten, att parterne redan hos domstolen gifva

tillkänna, att de vilja ikläda förlikningsförsöket den af lagen i allmänhet

godkända och genom speciella föreskrifter ordnade formen af en

skiljemannaåtgärd, skulle i och för sig böra beröfva dem den eljest visst

icke oskäliga förmånen att, derest af en eller annan oförutsedd orsak

dylik åtgärd ej kommer till stånd och således förlikningsförsöket misslyckas,

få vid domstolen åter fullfölja saken. Så vidt jag kunnat uppfatta

förhållandena förefinnes ej någon anledning till farhåga, att just

denna, mera regelbundna form för åstadkommande af förlikning utom

rätten skall mera än andra utvägar för uppnående af samma önskningsmål

komma att vare sig af parterne eller domstolen missbrukas eller

eljest framkalla konflikter och förvecklingar. Hvad särskildt angår

möjligheten konflikt emellan en under det målet är anhängig! i

öfverrätt tillkommen skiljedom samt underrättens dom, torde endast

behöfva uppmärksammas att i förevarande fall den på grund af öfverrättens

tillstånd tillkomna skiljedomen varder på ungefär enahanda

sätt som annan i öfverrätten träffad förlikning satt i stället för den

öfverklagade underrättsdomen, hvilken i och med detsamma så väl formel!,

som materiel! förlorar all rättskraft, Den formella oegentligheten

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

att, derest efter ingåendet af skiljeaftalet saken skulle lemnas bvilande

i afbidan på anmälan af part om dess återupptagande eller afskrifning,

men sådan anmälan ej skedde, saken kunde komma att hvila under

obegränsad tid, är ej af principiel natur utan härflyter endast från en

oväsentlig brist eller ofullständighet i en af förslagets detaljer, hvilken

med lätthet afhjelpes på sätt jag vid 14 § får tillfälle att närmare

utveckla.»

§ 2.

Justitierådet örbom yttrade vidare: »Emot innehållet af denna

paragraf har jag icke någon väsentlig anmärkning att framställa, men

anser mig böra gifva tillkänna att, enligt min åsigt, föreskriften i 1

mom. om skriftlig form och vittnen å skiljeaftal icke innebär, att detta

i saknad deraf ovilkorligen är en nullitet utan endast innefattar en med

stadgandet i 9 kap. 1 § Handelsbalken analog påminnelse om behofvet

af dylik form för vinnande af exekutiv verkställighet å den blifvande

domen. Skulle den här föreslagna lydelsen af nämnda mom.

icke anses medgifva eu sådan tolkning, hemställer jag att denna olägenhet

måtte afhjelpas genom någon ändamålet motsvarande ändring af

redaktionen.»

o

Justitierådet Svedelius ansåg lika med Justitierådet Abergsson någon

viss form för skiljeaftal ej böra föreskrifvas och hemstälde, att

förslaget i öfverensstämmelse härmed skulle ändras.

Justitierådet Olivecrona åberopade hvad han redan angående den

nödvändiga formen för ett rättsgiltigt skiljeaftal anfört.

§ 3.

Då benämningen »skiljeaftal» redan i föregående paragraf begagnats

för att utmärka ett aftal om tvists afgörande af skiljemän, ansågs den

i början af förevarande paragraf stälda satsen »År aftal träffadt om

framtida tvisters afgörande af skiljemän» lämpligen kunna utbytas mot

det kortare uttrycket: »Afser skiljeaftal framtida tvist».

§ 7-

De i ifrågavarande paragraf förekommande orden »i tvist, som ej

är på domstols pröfning beroende», äfvensom de strax derpå förekommande

orden »enligt skiljeaftal» ansågos såsom öfverflödiga böra utgå.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Justitierådet Olivecrona tilläde att, enligt hans mening, äfven de

i ifrågavarande paragraf förekommande orden: »fullgöra det val, som

på honom ankommer,» lämpligen kunde utbytas mot det mycket kortare

uttrycket: »välja skiljeman».

I öfrigt hemstäldes att, enär den i denna paragraf föreslagna anordning,

enligt hvilken den part, som påkallade skilj em ann aförfarande,

måste i angifna fallet icke en, utan två gånger uppvakta motparten,

vore för den förre oskäligt betungande, orden »sist vid uppfordran, som

sker efter fjortonde dagen från det han mottagit uppmaningen,» måtte

utbytas mot orden »inom fjorton dagar derefter».

§ 8.

Justitierådet Olivecrona hemstälde om den förkortning af redaktionen

att, i stället för orden: »välja skiljeman i den afgångnes ställe,»

måtte sättas orden: »välja annan skiljeman».

§ 9.

Justitieråden Svedelius, Hernmarck och örbom förklarade sig i hufvudsak

biträda det förslag till redaktion af här ifrågavarande bestämmelser,

som Justitierådet Åbergsson i det af honom uppgjorda redaktionsutkast

(§ 8) framlagt. Visserligen vore det efter Justitierådens åsigt

principielt rigtigast om, såsom i Nya Lagberedningens principbetänkande

förordas, befogenheten att i här afsedda fall utse skiljeman tillerkändes

endast den underrätt, som är behörig domstol beträffande det föreliggande

anspråket, eller undantagsvis domstolens ordförande. Men då

en sådan föreskrift under nuvarande förhållanden möjligen kunde framkalla

förvecklingar eller tidsutdrägt, ansågo Justitieråden sig icke böra

hemställa om ändring af förslaget i sådant syfte, utan funno tills vidare

lämpligare att såsom förebild för bestämmelserna i denna del uppställa

stadgandet i 8 § af förordningen om allmän flottled den 30 December

1880, hvilket stadgande icke veterligen mött svårighet vid tillämpningen.

Justitierådet Wedberg ansåg, att ansökning om val af skiljeman

borde göras hos öfverexekutor i den ort, der behörig domstol för tvistens

afdömande funnes för den händelse, att den, som satt skiljemannaförfarandet

i gång, i stället skolat anhängiggöra sin talan vid rätten.

Justistierådet Olivecrona anförde att, enligt hans uppfattning, borde

ansökning om val af skiljeman allena kunna ske hos domstolen eller

Bih. till RiJcsd. Prof. 1 Sami. 1 Afd. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

domaren i den ort, der tvisten, om den skolat vid domstol anhängiggöra,

äfven bort instämmas. Att det blott tillkommer vederbörlig domstol

att utse åt parter skiljeman, är en princip, som genomgår den tyska

lagstiftningen rörande »Schiedsrichterliches Verfahren», hvarifrån grundtankarna

till ifrågavarande lagförslag synes vara hemtade.

§ 10.

Justitieråden Olivecrona, Hernmarck och örbom anmärkte att part,

som underrättat motparten om sitt val af skiljeman, borde vid sitt val

vara lika bunden, ehvad underrättelsen meddelats muntligen eller skriftligen,

och hemstälde förty samt med hänsyn till den förändrade affattning,

som föreslagits för nästföregående paragraf, att ifrågavarande

paragraf måtte erhålla den af Justitierådet Abergsson i 7 § af hans

redaktionsutkast föreslagna lydelse.

Justitierådet Svedelius erinrade, att, till följd af föreslagna affattningen

af nästföregående paragraf, orden: »eller hos öfverexekutor uppgifvit

hvilken skiljeman han valt» borde ur denna paragraf utgå.

§ 11-

Enär, enligt hvad 7 och 8 §§ utmärkte, parter skulle ega att med

gällande verkan i skiljeaftalet öfverenskomma om annan ordning för

val af skiljeman, än den i nämnde paragrafer föreskrifna, samt, der parterne

aftalat om sådan särskild ordning, endera partens försummelse att iakttaga

densamma torde böra medföra enahanda påföljd, som i förevarande

paragraf blifvit bestämd för eftersättande af den i 7 och 8 §§ stadgade

ordning, hemstälde Justitieråden Svedelius, Wedberg och örbom att, i

ändamål att bereda förevarande paragraf tillämplighet äfven å det fall,

att part, som skolat välja skiljeman, försummat fullgöra hvad honom

enligt skiljeaftalet i sådant afseende ålegat, det i ifrågavarande paragraf

förekommande uttrycket »enligt 7 eller 8 §» måtte utbytas mot orden:

»i sådant afseende».

Justitieråden Olivecrona och Hernmarck, som häri instämde, anmärkte

derjemte, att då uti det i paragrafen afsedda fall den icke tredskande

parten kan intaga den ställning till sjelfva tvistefrågan, att han

uti en rättegång derom rätteligen borde befinna sig å svarande-sidan,

samt det icke torde böra åligga honom att instämma tvisten, men förslagets

redaktion ej utesluter den tolkning, att han skulle vara skyldig

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

dertill, ansågo Justitieråden att, till undanrödjande af hvarje tvekan i

detta afseende och för att bringa affattningen af ifrågavarande stadgande

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den i 15 § för ett analogt

fall begagnade redaktionen, åt slutet af 11 § borde gifvas ungefärligen

följande lydelse: »— — och vill andra parten ej vidare påkalla skiljeaftalets

tillämpning, vare samma aftal i afseende å den föreliggande

tvistefrågan förfallet».

§ 12-

Justitieråden Soedelius, Wedberg och Örbom förenade sig om följande

anmärkningar:

Något giltigt skäl hvarför, såsom den föreslagna lydelsen af denna

paragraf utmärker, parter skulle sakna rätt att annorledes än i sammanhang

med sjelfva skiljeaftalet bestämma den tid, inom hvilken skiljemanuaåtgärden

skall vara afslutad, torde icke förefinnas. Tvärtom synes

i åtskilliga fall, t. ex. der en sorgfällig handläggning af den till skiljemän

hänskjutna tvisten befinnes oundgängligen kräfva längre tid, än

parterne ursprungligen beräknat, det vara synnerligen angeläget att

parterne ega rätt att genom särskild öfverenskommelse utsträcka tiden

för skiljemannaåtgärden.

I afseende å det föreslagna stadgandet att, om ej skiljedom meddelats

inom bestämd tid, part eger instämma tvisten till domstol, må

erinras att rättigheten att draga en tvist under pröfning af domstol

enligt gällande rättegångsordning i allmänhet beror af den ställning

såsom kärande eller svarande, den part, som vill anlita domstolen, i

sjelfva verket innehar i tvisten; och då frågan, huruvida provokatorisk

rättegång i visst fall må tillåtas, måste anses ligga utanför de ämnen,

med hvilka ifrågavarande lagförslag har att taga befattning, torde följden

deraf, att skiljedom icke blifvit meddelad inom den af parterne

eller eljest i lag stadgade tid, böra bestämmas sålunda, att skiljeaftalet

i afseende å den ifrågakomma tvisten förfallit.

Med anledning häraf och enär innehållet af förevarande paragraf

i öfrigt delvis synes böra affattas i tydligare ordalag, än de i förslaget

begagnade, hemställes att denna paragraf måtte erhålla ungefärligen

följande förändrade lydelse:

»Parterne ega bestämma viss tid, inom hvilken skiljemannaåtgärden

skall vara afslutad. År. sådan bestämmelse ej gifven, skall skiljedom

meddelas inom sex månader, räknade från den dag, då skiljeaftalet

slöts, eller, der skiljeaftalet afser framtida tvister, från den dag, då

dess tillämpning påkallades i den ordning, som i 3 § sägs; dockskall,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

derest tvist om skiljeaftalets giltighet eller tillämplighet anhängiggjorts

vid domstol, n tiden räknas från den dag, då sådan tvist blifvit

slutligen afgjord. År ej skiljedom meddelad inom den af parterne

eller eljest bestämda tid, vare i afseende å den tvist, som till skiljemän

hänskjuta, skiljeaftalet förfallet.»

Hvad senare stycket af denna paragraf i förslaget innehåller

torde rätteligen hafva sin plats i 19 §, som handlar om de öfriga fall,

då en skiljedom är ogill.

Justitieråden Olivecrona och Hemma?ck, som förklarade sig instämma

med nämnde ledamöter af Högsta Domstolen, hemstälde tilllika

huruvida icke i paragrafen borde inflyta den bestämmelse att, i

händelse jemlikt 9 § rätten eller domaren eller öfverexekutor utsett

skiljeman, tiden af sex månader för skiljemannaåtgärdens afsilande

skall räknas från den dag beslutet om nämnde skiljemans utseende

meddelats. Genom hvarjehanda invändningar af ene parten emot skiljeaftalets

tillämpning och genom hans tredska att välja skiljeman kan

nemligen en så lång tidsutdrägt orsakas, att, derest det i paragrafen

såsom allmän regel gifna stadgande rörande beräknandet af terminen

för skiljemannauppdragets utförande skulle i sådant fall tillämpas, den

tidrymd, inom hvilken skiljemännen borde hafva fullgjort sitt arbete,

blefve allt för kort för ändamålet.

§ 13.

På det att redan här må otvetydigt framgå, att denna paragraf

endast eger tillämpning å skiljeaftal, som ingås efter det denna lag

trädt i kraft, hemstälde Justitieråden Svedelins, Hernmarck och örbom

att paragrafen måtte erhålla ungefär följande lydelse:

»Varder skiljeaftal slutet utan förbehåll om rätt för parterne» etc.

I öfrigt hemstälde Justitieråden, att denna paragraf äfvensom

den nästföljande 14 §, hvilka innehålla allmänna konstitutiva grunder

i fråga om skiljeaftals natur och rättsliga betydelse i väsentliga delar,

måtte erhålla sin plats i lagen näst efter de i 1 och 2 §§ nedlagda

hufvudgrunder och framför de med § 3 begynnande detalj bestämmelserna,

helst genom en dylik anordning lagen synes vinna i enkelhet

och öfverskådlighet.

Justitierådet. Olivecrona ansåg likaledes att denna paragraf rätteligen

borde ega plats i början af lagen eller i omedelbart sammanhang

med § 1. Men som, enligt den åsigt Justitierådet redan uttalat, det

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

icke borde tillåtas att i skiljeaftal göra förbehåll om rätt att klandra

skiljedom, hemstäldes att § 13 måtte formuleras så, att innehållet uttryckte,

att i skiljeaftal icke må införas förbehåll om rätt att klandra

skiljemäns dom, och att, om sådant likväl göres, förbehåll i ty fall

skall vara utan laga verkan.

§ 14-

Till afhjelpande af den förut omförmälda ofullständigheten i här

föreslagna bestämmelser för den händelse att mål till följd af skiljeaftal

lemnas »hyflande)), hemstälde Justitieråden Svedelius och örbom

om den ändring derutinnan att, när giltigt skiljeaftal kommit till stånd,

saken skulle af domstolen på bestämd, efter ändamålet lämpad tid

uppskjutas samt efter uppskofstidens utgång afskrift as, derest icke

dessförinnan anmälan om sakens återföretagande skett eller ytterligare

anstånd blifvit af domstolen beviljadt.

. § 16.

I likhet med Justitierådet Åbergsson ansågo Justitieråden Svedelius,

Hernmarck, Wedberg och Örbom det vara af vigt att den i förslaget

indirekt uttalade regeln, att för åstadkommande af en giltig skiljedom

oundgängligen erfordras att samtliga skiljemännen deltagit i ärendets

behandling eller frågans pröfning, erhåller bestämdare uttryck i lagtexten.

Då den redaktion, som denna paragraf erhållit, icke syntes fullständigt

uttrycka hvad dermed åsyftades, hemstälde Justitierådet Olivecrona,

att paragrafen måtte omredigeras i den syftning, som i § 12 af

det af Justitierådet Åbergsson affattade utkast förekommer.

§ 17.

Då det för bevarande af fatalier i förevarande fall icke är tillfyllest

att stämningen uttages, utan måste erfordras att genom densammas

delgifning med vederparten saken verkligen instämmes till

domstolen, samt tiden för instämmande af klander å skiljedom syntes

böra, i öfverensstämmelse med hvad redan vore stadgadt i förordningen

om allmän flottled den 30 December 1880, § 8, och grufvestadgan

den 16 Maj 1884, § 12, samt i principbetänkandet och äldre lagförslagen

jemväl blifvit föreslaget, bestämmas till nittio dagar efter del
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

fåendet, hemstälde Justitieråden HernmarcTc och Wedberg att ifrågavarande

paragraf måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Står det part öppet att klandra skiljedom, och vill han anställa

sådant klander, vare han, så framt, ej genom skiljeaftalet är annorlunda

bestämdt, pligtig att, vid förlust af vidare talan, till domstol

instämma sitt klander inom nittio dagar efter det domen i hufvudskrift

eller bestyrkt afskrift honom tillstäldes.»

På nyss anförda skäl och på det att i förevarande fall, der en

vigtig förändring i gällande rätt åsyftas i ändamål att genom utstakande

af viss fatalietid för klander å skiljedom bereda domen en

hittills saknad rättskraft, påföljden af uteblifvet klander, särskildt i

fråga om domens eventuella verkställighet, måtte redan här med största

möjliga tydlighet framhållas för vederbörande parter, ansågo Justitieråden

Svedelius och Örbom sig böra, med stöd jemväl af redan åberopade

paragrafer i lagen om allmän flottled och grufvestadgan, hemställa

om ungefär följande lydelse af denna paragraf:

»Står på grund af derom i skiljeaftalet gjordt förbehåll part öppet

att väcka klander emot skiljedom, vare han, så framt ej annorledes är

aftaladt, pligtig att till behörig domstol instämma klandret inom nittio

dagar efter det domen i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift honom

tillstäldes. Försittes klandertid i ty fall, vare det så ansedt som hade

parten i skiljeaftalet utfäst att åtnöjas med domen.

I skiljemännens beslut i fall, som här afses, bör tydlig hänvisning

lemnas om hvad den missnöjde, efter hvad nyss är föreskrifvet,

har att iakttaga».

Dessutom hänvisade Justitieråden beträffande denna paragraf till

sina yttranden vid sista stycket i föreslagna lagen om skiljemän äfvensom

vid förslaget till förändrad lydelse af 46 § utsökningslagen.

o

Med de åsigter Justitieråden Olivecrona och Abergsson förut i

ämnet uttalat, ansågo Justitieråden denna § böra ur förslaget utgå.

§ 18-

Justitieråden Hernmarck och Wedberg ansågo det böra i förevarande

paragraf tydligare, än som skett, utmärkas, att talan enligt

samma paragraf finge föras endast i afseende å felaktighet i fråga om

skiljemannadomstolens sammansättning och ärendets formella behandling

i öfrigt, och hemstälde förty samt med hänsyn till den förut till
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

styrkta ändringen af nästföregående paragraf, att nu ifrågavarande

paragraf måtte erhålla följande lydelse:

»Vill part hafva skiljedom häfd på den grund att skiljeman var

jäfvig eller af annan orsak obehörig eller att felaktighet eljest egt

rum i afseende å ärendets behandling, eger han sitt påstående derom

till domstol instämma, ändå att skiljeaftalet ej innehåller förbehåll om

rätt att klandra skiljedomen; vare dock pligtig instämma sin talan

inom den tid och vid den påföljd, som i 17 § sägs».

På de af nämnde Justitieråd anförda grunder samt med hänvisning

till innehållet af 49 § utsökningslagen äfvensom till de vid 17 §

framstälda erinringar, så vidt de ega tillämplighet jemväl i förevarande

paragraf, hemstälde Justitieråden Svedelius och örbom, att densamma

måtte erhålla ungefär följande lydelse:

»Der part på den grund att skiljeman var jäfvig eller af annan

orsak obehörig eller att annan felaktighet egt rum i afseende å ärendets

behandling vill hafva skiljedom häfd, med hvilken han eljest är

pligtig att åtnöjas, eger han att draga frågan derom under domstols

pröfning så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det

skiljedomen delgafs honom på sätt i 17 § sägs; dock må af sådan

talan hinder ej möta mot domens bringande till verkställighet så vida

ej domstolen, der talan är anhängig, annorledes förordnar».

Justitierådet Olivecrona, som var af den mening att klander å

skiljemäns dom icke borde tillåtas i andra fall än der bestämda formfel

i skiljemannaförfarandet egt rum, eller derest skiljeman varit obehörig

att med skiljedom taga befattning, ansåg den af Justitierådet

Åbergsson i utkast föreslagna redaktion af § 13 bättre uttrycka hvad

som i ämnet borde sägas, hvarföre Justitierådet för sin del hemstälde

om förändring af redaktionen i den rigtning, som nämnda utkast

angåfve.

§ 19.

Med hänvisning till hvad redan blifvit anmärkt vid senare stycket

af förslagets 12 §, hemstälde Justitieråden Olivecrona, Hernmarck och

Wedberg att förevarande paragraf måtte affattas sålunda:

»År skiljedom gifven efter utgången af den för skiljemannaåtgärden

bestämda tid eller öfverskrida skiljemän sitt uppdrag eller

meddela de dom angående fråga, som ej enligt lag må skjutas under

skiljemän, skall hvad skiljemännen sålunda dömt vara ogilt, ändå att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

talan derom icke föres. År domen ogill i någon del, och kan den af

sådan anledning ej verkställas i öfrig!, vare den ogill i allo.»

Justitieråden Svedelius och Örbom, hvilka instämde i hvad bemälda

ledamöter af Högsta Domstolen yttrat, ansågo sig derjemte böra

erinra att förslaget icke lemnar domstolarne fullständig anvisning på

alla de formella afvikelser från lagens eller skiljeaftalets föreskrifter,

som böra föranleda till skiljedomens ogiltighet. I denna paragraf

upptagas åtskilliga nullitetsgrunder, som äro af den genomgripande

beskaffenhet att domen är ogill, äfven om talan emot densamma icke

föres vid domstol. Men derjemte förekomma andra, i 18 § allenast

antydda felaktigheter, som icke äro ovilkorliga nullitetsgrunder utan

blifva betydelselösa, om domen ej klandras inom föreskrifven tid; och

slutligen förefinnes ännu eu klass af afvikelser från det normala förfarandet,

som uppenbarligen äro så underordnade, att de i hvad fall

som helst ej böra föranleda domens ogiltighet (t. ex. afvikelse från

tidsfristerna i 7 och 8 §§). Visserligen lemnas i motiven till förslaget

om förändrad lydelse af 46 § utsokningslagen (pag. 31) åtskilliga antydningar

om de förhållanden, som anses böra uppmärksammas vid

verkställighetsfrågans pröfning hos- öfverexekutor, men dessa äro icke

fullt uttömmande och dessutom är det utan tvifvel angeläget att den anmärkta

ofullständigheten i fråga om de särskilda kategorierna af veiddiga

nullitetsgrunder varder i sjelfva lagtexten i möjligaste måtto afhjelpt,

hvilket torde kunna ske genom deras påpekande i denna paragraf, så

vida de ej redan dessförinnan med större bestämdhet framhållas i 18

eller andra föregående §§.

§ SO.

Justitierådet Wedberg anmärkte att, hvad anginge eventuel!, skiljeaftal,

den eller de frågor, hvarom skiljedom i hvarje särskilt fall påkallades,

omöjligen kunde vara angifna i sjelfva skiljeaftalet och således

icke heller kunde anses vara, såsom förslagets författare i förevarande

paragraf uttryckt sig, i skiljeaftalet öfverlemnade till skiljemännens

pröfning. Derföre och med hänsyn till hvad förut blifvit anmärkt,

i fråga om giltigheten af skiljeaftal, som slötes angående redan

vid domstol anhängig tvist hemstäldes att denna paragraf måtte erhålla

följande förkortade affattning:

»Hafva skiljemän i sin dom förbigått fråga, som varit till deras

pröfning öfverlemnad, och hafva de ej, innan tiden för skiljemanna
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

åtgärden utgick, meddelat särskild dom öfver det förbigångna, står det

part fritt att till domstol instämma sådan fråga.»

Med hänvisning till hvad förut blifvit anfördt instämde häri Justitieråden

Olivecrona, Svedelius, Hernmarck och örbom samt tilläde, att, till

förekommande af eljest möjligen uppstående tvekan om lagens mening,

borde, i analogi med hvad 47 § utsökningslagen innehåller om annan

dom, till denna paragraf fogas ett tillägg gående ut derpå, att hvad i

paragrafen är stadgadt gäller äfven det fall, då skiljedom af öfverexekutor

befunnits så mörk, att äskad verkställighet derå ej kunnat meddelas.

§ 21.

Denna paragraf ansågo Justitierådeu Olivecrona, Svedelius, Hernmarck

och Wedberg böra ur förslaget utgå af följande skäl:

Uppdraget att vara skiljeman är en helt och hållet privat befattning,

som ingen mot sin vilja är pligtig att åtaga sig. Med denua beskaffenhet

af skiljemannauppdraget torde bäst öfverensstämma, att ersättningen

för dermed förenade kostnader och besvär får bero på öfverenskommelse

emellan vederbörande eller, i brist deraf, på pröfning af

domstol. Att, såsom i förevarande paragraf blifvit föreslaget, skiljemännen

skulle ega att sjelfve tillägga sig godtgörelse i berörda afseende

och således döma i egen sak synes desto hellre egnadt att framkalla

missbruk, som fasta grunder för ersättningens bestämmande i detta fall

saknas. Väl skulle det enligt förslaget stå part öppet att inom viss

tid vid domstol klandra skiljemännens beslut i denna del; men då förslaget

icke tillika löst den frågan, hvilken domstol skulle vara behörig

att upptaga sådant klander, lärer denna fråga i vissa fall, t. ex. der

skiljedomen angår flera tvistepunkter, hvilka, om de skolat underkastas

rättslig pröfning, tillhört skilda domstolar, komma att medföra en ovisshet,

som för parts klandertalan kan blifva olycksdiger.

Justitierådet Örbom anförde: »Denna paragraf lemnas af mig utan

vidare anmärkning än att dels deri bör inflyta att rätt till instämning

eger rum äfven om parterne icke förbehållit sig att få klandra skiljedomen,

dels ock att till förebyggande af osäkerhet i fråga om behörig

domstol för pröfning af det här afsedda klandret bör uti paragrafen

inrymmas eu bestämmelse, hvaraf framgår att sådan talan må, allt efter

som den missnöjde finner lämpligt, instämmas vare sig till domstol, der

Bill. till Riksd. Prot. 1 Sami. 1 Afd. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

skiljemännen eller någon af dem må sökas i tvistemål, som dess person

rörer, eller ock till domstol, der klandertalan i förut i lagen omförmälda

fall må anhängiggöras.»

»I öfrigt kan jag ej dela de i fråga om denna paragraf uttalade

betänkligheter. För skiljemännen är den egentligen mindre behöflig,

ty i sakens natur ligger att frågan om kostnaden för skiljemannaförfarandets

åvägabringande och i synnerhet om ersättningen till skiljemännen

i regeln, äfven utan särskildt omnämnande, åtföljer hufvudsaken

och anses derifrån oskiljaktig. Skiljemännen ega för öfrigt i sitt

våld att göra åtnjutandet af en viss ersättning till vilkor för uppdragets

antagande och kunna dessutom tilltvinga sig snart sagdt hvilken ersättning

som helst i förskott af den vinnande genom att vägra domens

utlemnande innan deras anspråk blifvit tillfredsstäldt. Det är dels såsom

korrektiv mot missbruk i dylika fall, der fasta grunder för ersättningens

bestämmande saknas, dels ock såsom ett medel att tillförsäkra

den vinnande parten exekution hos den tappande för hvad den förre

enligt domen nödgats förskjuta till skiljemännen, som denna paragraf

har sin egentliga betydelse.»

§ 22.

Enär i de fall, då enligt annan lag eller författning viss fråga

skulle pröfvas af skiljemän, skiljemannaförfarandet måste anses vara

genom samma lag eller författning så fullständigt regleradt, som lagstiftaren

i hvarje af dessa fall åsyftat, och desamma läge utanför området

lör den föreslagna lagen, hvilken handlade om sådant skiljemannaförfarande,

som grundade sig på frivilligt aftal, hemstälde Justitieråden

Olivecrona, Svedelius, Hernmarck och Örbom, att hvad förevarande paragraf

innehölle om de föreslagna stadgandenas tillämplighet äfven i förstnämnda

fall måtte utgå och denna paragraf följaktligen erhålla följande

lydelse:

»Der enligt lag eller författning viss fråga skall pröfvas af skiljemän,

galle hvad derom är särskildt stadgadt.»

Beträffande sista stycket af förslaget yttrade Justitieråden Olivecrona,

Svedelius, Hernmarck, Wedberg och Örbom:

Skiljemannaförfarandet, sådant det i den föreslagna lagen blifvit

ordnadt, hvilar väsentligen å den genom parternas aftal derför lagda

grund och lagens föreskrifter afse endast att i vissa hänseenden, der

aftalet är ofullständigt, komplettera detsamma. Vid sådant förhållande

och då i förevarande fall icke någon omständighet är för handen, som

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

kan berättiga till afvikelse från den allmänna regeln att rättsverkningarne

af ett aftal böra bedömas efter de omständigheter och förutsättningar,

under hvilka aftalet ingicks, bör den föreslagna nya lagen icke

annorledes än med parternas uttryckliga begifvande erhålla tillämpning

å skiljeaftal, som slutits innan lagen trädde i kraft. Att, såsom det

blifvit föreslaget, den nya lagen i åtskilliga ganska vigtiga hänseenden

skall komplettera äfven skiljeaftal, som tillkommit på en tid då ingen

kunde ana tillkomsten än mindre innehållet af en sådan lag, synes

icke allenast principielt origtigt utan äfven föranledande praktiska olämpor.

Särskildt är det af vigt att de i 17 och 18 §§ stadgade frister

icke emot parternes vilja tillämpas å äldre skiljeaftal.

1 fråga om åtskilliga rent formella bestämmelser såsom t. ex. i

G—10 §§ kan det visserligen anses vara om ej angeläget åtminstone

oskadlig!, att dessa vinna tillämpning å de äldre aftalen. Men så vida

den nya lagens stadganden derutinnan icke stå i strid med nu gällande

lag om skiljeaftal, lära de utan tvifvel in praxi komma att så mycket

som möjligt efterföljas utan att något särskildt stadgande derom erfordras.

Skulle de åter vara oförenliga med den lag, som gälde vid

skiljeaftalets tillkomst, böra de deremot icke kunna påtrugas de aftalande.

På grund af hvad sålunda blifvit anmärkt och med åberopande

af den åsigt Högsta Domstolen uttalat vid granskningen af 66 § inteckningslagen

hemställes följaktligen att förevarande stycke i likhet

med tagens öfriga delar måtte affattas så, att all tillämpning af tagen

å äldre skiljeaftal utan parternas medgifvande varder förebygd.

Justitierådet Örbom, med hvilken Justitierådet Soedelius instämde,

yttrade slutligen: »I motiven (pag. 29) finnes anmärkt att vid samtliga

de i förslaget förekommande bestämmelser, hvilka ansetts vara af den

beskaffenhet, att de genom särskild öfverenskommelse i skiljeaftalet

kunde af parterne efter deras godtfinnande förändras, detta blifvit i

förslaget tydligt angifvet genom intagande af ett uttryckligt förbehåll

om en sådan rätt för parterna, hvadan samtliga de stadganden, vid

hvilka dylikt förbehåll ej finnes infördt, vore sådana, som borde vara

för parterna »ovilkorligen förbindande)).

»Den anförda regeln synes mig dock icke vara fullt konseqvent

iakttagen, såsom exempel hvarå kunna anföras stadgandena i 15 § 1

punkten samt 16 och 21 §§, hvilka, ehuru något förbehåll af antydda

stag der ej förekommer, uppenbarligen varda utan verkan, derest t. ex.

parterne i skiljeaftalet faststält att skiljedomen skall vara af skiljemännen

enhälligt beslutad och af dem samtliga undertecknad eller ock

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

med skiljemännen öfverenskommit att desse ej skola njuta godtgörelse.

Den anförda slutföljden af förbehållets obefintlighet håller naturligtvis

ej heller streck i de fall, der parterne genom ett nytt efteråt tillkommet

aftal ordna sina förhållanden, såsom t. ex. då parterne''godkänna

skiljeman na åtgärden fastän den skett efter den för uppdraget faststälda

tid eller med öfverskridande af uppdraget (jemför 12 § sista punkten

och 19 §).»

»Jag har velat påpeka dessa förhållanden, emedan jag för min del

af frånvaron i lagtexten af förbehåll om parternas rätt att annorledes

aftala icke alltid eller ovilkorligen vill draga den slutsats, att dylik rätt

är dem betagen, utan anser det böra bero på sakens natur huruvida

denna rätt tillkommer dem eller icke.»

2:o. Förslaget till förordning angående förändrad lydelse af 46 §

•utsökning slag en den 10 Augusti 1877.

o

Justitierådet Abergsson anförde:

»Om, såsom jag föreslagit, till begreppet af skiljedom enligt lagens

mening kommer att höra, att klander deremot icke kan vid domstol

anställas, så vida den i laga ordning tillkommit, förenklas i väsentlig

mån utsökningslagens stadgande om domens verkställighet. Det skulle

för öfverexekutor ofta hafva föranledt stora svårigheter att förvissa

sig, att klandertalan mot domen icke blifvit inom föreskrifven tid

anstäld, i synnerhet då man tager i betraktande svårigheten att i

vissa fall bestämma, hvilken domstol skulle hafva varit behörig att upptaga

sådan talan. Det är visserligen sant, att äfven efter mitt förslagpart

skulle ega att vid domstol yrka skiljedomens upphäfvande på grund

af formfel; men jag föreställer mig, att domens verkställande icke behöfver

uppehållas i afbidan på utgången af den tid, inom hvilken sådan

talan får anhängiggöras, utan bör skiljedom kunna presumeras vara i

laga ordning tillkommen, till dess motsatsen bevisas, och således, i likhet

med hvad i 49 § utsökningslagen stadgas angående domstols dom,

hvari ändring sökes på grund af domvilla eller annan felaktighet i rättegången,

verkställigheten obehindradt fortgå, så vidt ej rätten, der domen

klandras, annorledes förordnar. På det att skiljedomen icke måtte varda

verkstäld innan parten beredts tillfälle att vidtaga mått och steg för

domens undanrödjande, der den olagligen tillkommit, torde böra föreskrifvas

att öfverexekutor icke får verkställa skiljedom förr, än han mottagit

bevis derom, att densamma i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift

blifvit delgifven åt den part, mot hvilken den skall gå i verkställighet.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

»I öfverensstämmelse med mitt förslag till lag om skiljemän erfordras

i öfrig!, för att skiljedom skall kunna verkställas, att parterne

hafva, utan förbehåll om rätt till klander å skiljedomen, hänskjuta saken

till skiljemännen samt att icke någon omständighet förekommer, på

grund hvaraf skiljedomen, äfven utan deremot anfördt klandfer, är en

nullitet. Då nullitetsskälen blifvit sammanförda i en paragraf af förslaget

till lag om skiljemän, kan till lättnad för öfverexekutor 46 § utsökningslagen

dit hänvisa.»

.»På dessa grunder tillåter jag mig hemställa, att lagen i ämnet måtte

affattas i ungefärlig öfverensstämmelse med följande af mig uppgjorda

Utkast till Lag angående förändrad lydelse af 46 S utsökningslagen

den 10 Augusti 1877.

Härigenom förordnas, att 46 § utsökningslagen skall erhålla följande

förändrade lydelse:

46 §.

Vill någon erhålla verkställighet å skiljedom, söke det hos öfverexekutor.

För erhållande af sådan verkställighet erfordras:

1. att sökanden hos öfverexekutor företett bevis om delgifning åt

vederparten af skiljedomen eller bestyrkt afskrift deraf;

2. att parterne hafva, utan förbehåll om rätt till klander å skiljedomen,

under skiljemännen skjutit det, hvarom dömdt blifvit; och

3. att icke någon omständighet förekommer, på grund hvaraf skiljedomen

enligt 14 § i lagen om skiljemän är ogin.

Sedan öfverexekutor förordnat, att skiljedomen må verkställas,

gånge den i verket lika som domstols laga kraft egande dom, der ej

annorledes varder förordnadt antingen af högre myndighet eller ock af

domstol, dit talan om skiljedomens upphäfvande blifvit på grund af 13 §

i lagen om skiljemän instämd.

Skall enligt särskild lag eller författning viss fråga pröfvas af

skiljemän, gälle angående verkställighet af skiljemännens beslut hvad

derom är särskild! stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 188 och skall icke gälla i

fråga om verkställighet å skiljedom i tvist, der tillämpning af skiljeaftalet

påkallats före nämnda dag. Ej heller eger lagen tillämplighet i

afseende å verkställande af skiljedom, grundad på förut ingånget skiljeaftal,

så vida icke parterne utfäst sig att nöjas åt skiljemännens beslut.»

Bill till Riksd. Prof. 7 Sand. 1 Afd. it

opaginerad Kontrollera mot PDF

Justitieråden Hernmarck och Wedberg förenade sig om följande

yttrande:

»Den föreslagna nya lydelsen af ifrågavarande paragraf synes

kunna gifva anledning till den uppfattning, att hvad tredje stycket af denna

paragraf innehåller skulle vara tillämpligt äfven i fråga om skiljedom,

som tillkommit på grund af särskild föreskrift i lag, såsom sjölagens

321 §, 8 § i förordningen om allmän flottled den 30 December 1880

och grufvestadgans 12 §. En sådan uppfattning, hvilken skulle medföra

den orimlighet, att den exigibla kraft, en sådan skiljedom egt

omedelbart efter utfärdandet, skulle kunna minskas till följd deraf, att en

mot domen anstäld klandertalan blifvit ogillad, motsäges visserligen af

motiven till förslaget, hvilka utmärka, att föreskriften i nämnda stycke

afser allenast sådan skiljedom, som meddelats på grund af frivilligt

skil jeaftal; men till förekommande af missförstånd torde andra stycket af

denna paragraf böra nedflyttas efter tredje stycket och tillika erhålla en

efter denna nya ordningsföljd lämpad, förändrad affattning.»

Justitierådet örbom anförde:

»Med den af mig förordade lydelse af skiljemannalagens 13,17, 18,

19, 20 och 21 §§ kan, enligt min åsigt, 46 § utsökningslagen lemnas

alldeles oförändrad, hvilket ur flera synpunkter måste anses önskvärdt.

Uppenbarligen har redan den nuvarande lydelsen alltid tolkats så, att

öfverexekutor har att tillse icke allenast att parterna skjutit under skiljemännen

det, hvarom dömdt blifvit, och utfäst att nöjas åt skiljemännens

beslut, utan äfven huruvida någon omständighet förekommit på grund

hvaraf enligt skiljeaftalet eller sakens natur detta beslut måste anses

kraftlöst eller ogilt. Att i sådana händelser öfverexekutor måste vägra

verkställighet lärer väl hittills varit otvifvelaktigt, fastän det icke särskilt

utsäges i 46 §, och, derest genom en ny lag om skiljemän ytterligare

föreskrifter gifvas, som innebära att en skiljedom till följd af vissa

brister eller felaktigheter i förfarandet skall vara ogill, är det väl ännu mera

uppenbart att hvad denna nya lag innehåller utgör en komplettering af

den nu gällande och följaktligen skall vid 46 §:s tillämpning efterlefvas,

äfven om någon särskild klausul derom ej införes i samma paragraf.»

»Att enligt mina förut tillkännagifna åsigter tredje och fjerde punkterna

i förslaget äro öfverflödiga torde ej behöfva här närmare utvecklas.»

Justitieråden Olivecrona och Svedelius ansågo, i likhet med Justitierådet

örbom, 46 § utsökningslagen kunna oförändrad bibehållas.

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

STOCKHOLM, ISAAC M ARGUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1880.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

1

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maf.t Konungen i Statsrådet ä Stockholms

slott Måndagen den ld Februari 1887,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve

Eiirensvård,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Ottee,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Justitieråden: Örbom,

Herslow.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet:
Högsta

Domstolens yttrande öfver de af Nya Lagberedningen uppgjorda

till Flögsta Domstolen remitterade förslag dels till lag om skiljemän

och dels till förordning angående förändrad lydelse af 46 § Utsökningslagen

den 10 Augusti 1877.

Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda yttrande anförde

Departementschefen:

»Åberopande de skäl, som af Nya Lagberedningen och en ledamot

i Högsta Domstolen anförts till ådagaläggande af nyttan och behofvet af

Bill. till Riksd. Prof. 1887. 1 Samt. 1 Afd. 18 Käft. I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

den föreslagna lagen om skiljemän, finner jag de farhågor beträffande

lagens ogynsanima verkningar, som af en annan ledamot i domstolen

uttalats, icke vara af den betydelse, att de böra förhindra Eders

Kongl. Maj:t att i hufvudsak lägga Lagberedningens förslag till grund

för den proposition i ämnet, som kan komma att till Riksdagen aflåtas.

Deremot bar jag, likaledes på de af förstnämnde ledamot anförda skäl,

ansett lagens verkningskrets böra inskränkas, så att lagen icke blifver

tillämplig på skiljeaftal, som innefatta förbehåll om rätt för parterne

att klandra skiljedomen, likasom jag biträder den af flera ledamöter i

Högsta Domstolen uttalade mening, att då tvist redan är vid domstol

anhängig skiljeaftal, som derom slutes, icke bör gälla med mindre saken

vid domstolen nedlägges. I enlighet med dessa grunder har Nya Lagberedningens

förslag blifvit i vissa delar omarbetadt.

Rörande 2 § i Nya Lagberedningens förslag hafva två af Högsta

Domstolens ledamöter anmärkt, att någon viss form för skiljeaftal icke

borde föreskrifvas, hvarjemte en annan ledamot, med uttalande af den

åsigt, att föreskriften i 1 mom. om skriftlig form och vittnen å skiljeaftal

icke innebure, att detta i saknad deraf ovilkorligen vore en nullitet,

utan endast innefattade en med stadgandet i 9 kap. 1 § Handelsbalken

analog påminnelse om behofvet af dylik form för vinnande af exekutiv

verkställighet å skiljedomen, hemstält att, derest lydelsen af

nämnda mom. icke ansåges medgifva eu sådan tolkning, denna olägenhet

måtte afhjelpas genom någon ändamålet motsvarande ändring af

redaktionen.

Såsom bekant äro aftal i allmänhet enligt svensk lag lika bindande,

vare sig de afslutas under ena eller andra formen, förutsatt att

desamma kunna styrkas, derest tvist om deras tillkomst eller innehåll

uppstår. Visserligen är denna regel icke utan undantag, men de skäl,

som föranledt lagstiftaren att t. ex. i fråga om köp, skifte och gåfva

af fast egendom föreskrifva, att aftal derom, för att vara gällande,

skola upprättas skriftligen med vittnen, torde icke kunna tillämpas å

skiljeaftal. Mot ett stadgande sådant som det af Nya Lagberedningen

föreslagna möta derjemte särskilda betänkligheter. Den form, som föreskrifves

för ett aftals ingående, bör enligt allmänna rättsgrundsatser

gälla äfven för överenskommelser, hvarigenom vilkoren i ett sådant

aftal förändras. Derest vid tillämpning af ett i behörig ordning upprättadt

skiljeaftal parterne, såsom genom ovarsamhet lätt kunde inträffa,

muntligen eller skriftligen utan vittnen öfverenskomme om andra grunder

beträffande skiljemännens antal, sättet för deras utseende eller tiden för

skiljedoms meddelande, och dessa grunder sedermera tillämpades, skulle

alltså endera parten kunna yrka skiljedomens upphäfvande af den au
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Ma] ds K åd. Proposition N:o 25.

ledning, att nämnda öfverenskommelse icke afslutats i den för skiljeaftal

föreskrifna form. Dertill kommer, att aftal angående arrende, leverans,

befraktning, försäkring m. m., hvilkas giltighet icke är beroende

deraf, att aftalen upprättats i viss form, icke sällan innehålla

vilkor, att tvister, som kunna härflyta af desamma, skola pröfvas af

skiljemän. Om ett dylikt aftal upprättades i annan form än den för

skiljeaftal stadgade, skulle följaktligen berörda vilkor vara ogiltigt under

det aftalet i öfrigt vore gällande, ett förhållande, som torde kunna

betecknas såsom ganska oegentligt.

På dessa skäl och då det synts mig icke vara behöfligt att i lagen

intaga en erinran till parterne i det syfte, eu af Högsta Domstolens

ledamöter angifvit, har det nu ifrågavarande stadgandet i Nya Lagberedningens

förslag blifvit helt och hållet uteslutet. Deremot har i

förslagets 5 § intagits ett stadgande derom, att, när skiljeaftal ej är

skriftligen upprättadt, den som yrkar dess tillämpning skall — liksom

då aftalet afser framtida tvist — skriftligen meddela motparten uppgift

på den eller de frågor, om hvilka skiljedom äskas. En sådan föreskrift

står i öfverensstämmelse med Rättegångsbalkens stadgande, att

stämning till domstol skall vara skriftligen affattad.

2—8 §§ i mitt förslag motsvaras i Nya Lagberedningens förslag

af 3—8, 10 samt 13 §§, med någon förändring i uppställningen, så

att 2 § i det förra svarar mot 13 § i det senare, 3 § mot 6 §, 4 § mot

4 §, 5 § mot 3 §, 6 § mot 7 §, 7 § mot 5 och 8 §§, samt 8 § mot

10 §. I afseende på de förändringar dessa paragrafer undergått kan

jag inskränka mig till att hänvisa till Högsta Domstolens yttrande.

Innehållet af 9 § i Nya Lagberedningens förslag har inom Högsta

Domstolen gifvit anledning till två hufvudsakliga anmärkningar. Deri

ena af dessa angår frågan, hvilken myndighet bör erhålla uppdrag att

utse skiljeman, när sådant af en eller annan orsak erfordras. Härom

hafva inom Högsta Domstolen uttalats olika meningar. Att, såsom

ifrågasatt blifvit, lemna ett dylikt uppdrag åt den underrätt, som vore

behörig domstol beträffande det föreliggande anspråket, eller undantagsvis

åt domstolens ordförande, torde vara mindre lämpligt, då ju underrätten

framdeles kunde nödgas ingå i pröfning af instämd talan angående

felaktighet, som förmenades hafva förelupit vid skiljemännens

utseende. Då ett sådant uppdrag närmast afser en verkställighetsåtgärd,

som på grund af skiljeaftalet äskas, synes det lämpligast böra lem nas

åt öfverexekutor. Dervid uppstår emellertid fråga, hvilken öfverexekutor

i hvarje fall skall anses behörig. En af Högsta Domstolens ledamöter

har föreslagit öfverexekutor i den ort, der behörig domstol för tvistens

afdömande funnes för den händelse, att den, som satt skiljemanna
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 25.

förfarandet i gång, i stället skolat anhäuggiggöra sin talan vid rätten.

Mot detta förslag torde kunna anmärkas, att det understundom skulle

vara svårt för parten att afgöra, hvilken domstol vore behörig att afdöma

tvisten, samt att tvisten för öfrigt kunde röra flera frågor, hvilka

tillhörde olika domstolars bedömande. Med afseende härå och då eu

onödigt utsträckt valfrihet skulle medgifvas parten, om han finge rätt

att vända sig till hvilken öfverexekutor i riket som helst, anser jag

lämpligast att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Nya Lagberedningen

föreslagit, behörighet att utse skiljeman tillerkännes öfverexekutor

i den ort, der endera parten har sitt bo och hemvist. Tillämpningen

af denna regel bör ej möta någon nämnvärd svårighet.

Högsta Domstolens andra anmärkning afser bestämmelsen i paragrafens

andra punkt, enligt hvilken öfverexekutor skulle ega i parts

ställe utse skiljeman endast i det fall att skiljeaftalets giltighet eller tilllämplighet

å den tvist, hvarom fråga vore, antingen icke bestredes eller

blifvit af domstol pröfvad genom beslut, som eger laga kraft. Då jag

i likhet med Högsta Domstolens fleste ledamöter anser den tredskande

pai-tens bestridande af skilj eaftalet s giltighet eller tillämplighet å tvisten

icke i och för sig böra för den myndighet, som har att välja skiljeman

i partens ställe, utgöra tillräcklig anledning att undandraga sig

valet, har förslaget blifvit i denna del ändradt på sätt bemälda ledamöter

hemstält.

Till stöd för de afvikelser, som förslagets återstående §§ förete

vid jemförelse med Nya Lagberedningens, äfvensom för uteslutandet

af 21 § i sistnämnda förslag, åberopar jag Högsta Domstolens yttrande.

Äfven mot förslaget till förordning angående förändrad lydelse

af 46 § Utsökningslagen hafva anmärkningar blifvit framstälda inom

Högsta Domstolen. Tre ledamöter hafva ansett ifrågavaraöde lagrum

kunna bibehållas oförändradt. Det torde emellertid icke kunna.bestridas,

att bestämmelserna i detta lagrum, så vidt de afse skiljedom, grundad

å skiljeaftal, ej väl öfverensstämma med stadgandena i den föreslagna

lagen om skiljemän. I detta afseende må påpekas, att den betydelse

46 § Utsökningslagen tillägger eu utfästelse af parterne att åtnöjas åt

skiljemännens beslut enligt 2 § af lagen om skiljemän skulle försvinna.

Lagen torde i öfrigt ej böra sakna en uttrycklig föreskrift om öfverexekutors

skyldighet att pröfva, huru vida mot skiljedom förekomma

omständigheter, på grund af hvilka den är ogill, äfven om talan mot

densamma icke föres. Giltiga skäl torde alltså icke saknas för en omarbetning

af 46 § Utsökningslagen.

De ändringar, som vidtagits i Nya Lagberedningens förslag till

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

lydelse af denna §, äro påkallade af de förändringar förslaget till lag

om skiljemän undergått.»

Sedan Departementschefen härefter uppläst de omarbetade förslagen

dels till lag om skiljemän och dels till lag angående förändrad

lydelse af 46 § Utsökningslagen den 10 Augusti 1877, hemstälde Departementschefen

i underdånighet, att dessa förslag måtte af Kongl.

Maj:t godkännas och jemlikt 87 § Regeringsformen för Riksdagen till

antagande framläggas.

Justitierådet Örbom åberopade hvad han vid granskning af Nya

Lagberedningens förslag i Högsta Domstolen yttrat, för så vidt afseende

å berörda yttrande icke blifvit i Departementschefens förslag fästadt.

På hemställan af Statsrådets öfriga ledamöter

täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla hvad Departementschefen

hemstält, och skulle proposition i ämnet

till Riksdagen aflåtas i enlighet med bilagan Litt. A.

vid detta protokoll.

Ex protocollo

C. P. Hagbergli.

Pih. till Nies. Prof. 1887. 1 Samt. 1 Afä. 18 Raft.

II

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.