Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9
1887-01-28 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1887 A:9, Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9
Dokumentets text
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
1
N:o 9.
Ank. till Biksd. kansli den 28 januari 1887, kl. 3 e. m.
Kongl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen i fråga om ändringar
i nådiga förordningen angående en postsparbank
för riket den 22 juni 1883; gifven Stockholms slott den
11 december 1886.
Under åberopande af bilagda protokoll öfver finansärenden för denna
dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att för sin del besluta,
att §§ 2, 10, 18 och 22 i nådiga förordningen angående en postsparbank
för riket af den 22 juni 1883 skola erhålla följande förändrade
lydelse:
§ 2.
Mom. 1. En hvar — — — — —--—---postsparbanken.
Mom. 2. Insättning -— — — — — •— — — — — allmänheten.
Mom. 3. Första — — — — — — — — — — — — uppgifvas.
Mom. 4. Önskar den, som till förmån för annan insätter medel,
att dessa icke må kunna förr än efter viss tid till utbetalande uppsägas,
göre derom förbehåll, då insättning verkställes.
§ io.
Mom. 1. Anmäler — — — — — — —----omförmälas.
Mom. 2. Finnas — — — — — — — — — — — — domstol.
Mom. 3. Vid — — — — — — — — — — — — omförmäles.
Mom. 4. Beloppet — — — — — — — — — — •— — införas.
Bih. till Rilcsd. Prof. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 6 Haft.
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
Mom. 5. Omfattar uppsägning motboksegares hela tillgodohafvande
på en och samma motbok, skall, vid medlens lyftande, motboken till
postanstalten återställas.
§ 18.
Mom. 1. De — — — — — — — — — — — — riksbanken.
Mom. 2. För så stor del af dessa medel, som postsparbankens styrelse
anser icke behöfva på sådant sätt hållas tillgängliga för att möta
uppsägning af medel, hvilka i postsparbanken innestå, skola för postsparbankens
räkning af styrelsen inköpas räntebärande obligationer, utfärdade
af svenska staten eller af Sveriges allmänna hypoteksbank eller
ock af kommun inom riket för lån, till hvars upptagande Kongl. Maj:ts
tillstånd blifvit meddeladt; dock med rätt för postsparbankens styrelse
att intill högst en tredjedel af de postsparbankens medel, hvarom i detta
moment är fråga, göra medlen fruktbärande äfven genom utlåning mot
skuldebref till kommun inom riket, med iakttagande äfven i detta fall
att tillåtelse till lånets upptagande blifvit kommunen af Kongl. Maj:t
meddelad.
§ 22.
Fullmägtige i riksbanken låta för postsparbankens räkning i riksbanken
förvara de postsparbanken tillhöriga obligationer och andra
värdehandlingar mot den ersättning till riksbanken, som af fullmägtige
bestämmes, samt föranstalta, på framställning af postsparbankens styrelse,
om försäljning eller pantsättning af postsparbankens värdehandlingar till
det belopp, styrelsen finner nödigt.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR
Gust. Tamm.
Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 9.
3
Utdrag af protokollet öfver fmansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 december
1886.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre Tamm anförde
härefter:
))I särskilda underdåniga skrivelser af den 13 december 1884 och
den 19 mars 1886 har styrelsen för postsparbanken hemstält om vidtagande
af vissa ändringar i den af Eders Kongl. Maj:t den 22 juni
1883 utfärdade nådiga förordning angående eu postsparbank för riket.
Af de sålunda föreslagna ändringarne är den vigtigast, som afser
sättet för förräntningen af de i postsparbanken inflytande medel. Enligt
§ 18 inom. 2 af ofvannärnnda förordning skola för dessa medel, i den
mån postsparbankens styrelse anser dem icke behöfva hållas å räkning
i riksbanken tillgängliga för att möta uppsägning af insättares tillgodohafvande,
inköpas räntebärande obligationer, utfärdade af svenska staten
eller Sveriges allmänna hypoteksbank; och tillhör det, enligt § 22 i
samma förordning, fullmägtige i riksbanken att besörja obligationsköp
för de medel, postsparbankens styrelse dertill anvisar.
Med erinran att den ränta, som godtgöres insättare i postsparbanken,
på grund af Eders Kongl. Maj:ts den 21 september 1883 derom
meddelade beslut, beräknas efter 3,6 procent för år, har postsparbankens
styrelse i sin skrifvelse af den 19 mars 1886 anfört, att, medan vid
slutet af år 1882, då det komitébetänkande afgafs, som till hufvudsaklig
del lagts till grund för den sedermera utfärdade förordningen om
postsparbanken, allmänna hypoteksbankens fyraprocentsobligationer funnos
att tillgå till en kurs af 933A procent, kursen derå sedermera efter
hand uppgått ända till pari, och hypoteksbanken slutligen instält all
försäljning af dylika obligationer utom till postsparbanken, hvilken enligt
4
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 9.
meddelande från direktionen för hypoteksbanken fortfarande skulle ega
att till parikurs erhålla bankens fyraprocentsobligationer till belopp, som
kunde vara för postsparbanken erforderligt. Äfven om det finge förutsättas,
att de omförmälda obligationerna för framtiden skulle blifva att
tillgå utan ytterligare förhöjning i priset, vore, efter den stegring, kursen
derå redan undergått, och då all utsigt saknades att till billigare vilkor
kunna förvärfva statens obligationer, åtgärder nödiga för att åstadkomma
ett för postsparbanken något gynsammare förhållande mellan in- och
utlåningsräntan.
Eu utväg att nå detta syfte vore visserligen att nedsätta räntegodtgörelsen
åt insättarne i postsparbanken, exempelvis till 3 procent; men
en sådan åtgärd skulle så mycket mindre kunna undgå att leda till
minskadt anlitande af banken, som den ränta, banken nu lemnade, redan
vore låg i jemförelse med den, hvilken i andra sparanstalter erbjödes
insättarne.
Det återstode då endast att genom vidgande af de gränser, inom
hvilka postsparbanken vid placeringen af innestående medel nu vore
bunden, söka att bereda banken en något ökad afkastning. Svårighet
borde härvid icke möta att finna en placering, som, på samma gång
den medförde en högre ränteafkastning, egnad att i eu icke allt för aflägsen
framtid sätta postsparbanken i tillfälle att bestrida de med postsparbanksrörelsen
förenade utgifter, vore betryggande mot förlust.
Då emellertid under loppet af ett eller annat år priset å värdepapper
kunde i hög grad vexla, samt ganska väsentliga förändringar
äfven i afseende å öfriga hithörande förhållanden inträffa, hade det
synts styrelsen för postsparbanken mest lämpligt att, i stället för att,
såsom nu, i förordningen om postsparbanken de värdepapper angåfves,
hvilka finge för postsparbanken inköpas, rättighet att härutinnan meddela
bestämmelser öfverlemnades åt Eders Kongl. Maj:t; och har styrelsen,
med åberopande tillika af en bifogad promemoria, utvisande att
inom flertalet europeiska länder, der postsparbanksinrättningen införts,
större frihet vore medgifven vid medlens placering, hemstält, att § 18
monn 2 i förordningen om postsparbanken måtte erhålla följande förändrade
lydelse:
»De influtna medel, som postsparbankens styrelse anser icke behöfva
pa sådant sätt hållas tillgängliga för att möta uppsägning af medel,
hvilka i postsparbanken innestå, skola göras fruktbärande genom inköp
af räntebärande obligationer, utfärdade af svenska staten eller Sveriges
allmänna hypoteksbank, i den mån dylika obligationer kunna erhållas
till pris, som af postsparbankens styrelse pröfvas vara antagligt, men
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. 5
eljest på annat sätt, som Kongl. Maj:t finner skäligt i nåder bestämma.
))
För den händelse svårighet mötte för fullmägtige i riksbanken att
åtaga sig att för postsparbanken besörja inköp äfven af andra värdepapper,
än svenska statens och allmänna hypoteksbankens, har postsparbanksstyrelsen
ansett bestyret med postsparbanksmedlens placering i
sådana valutor, som blifvit af Eders Kongl. Maj:t bestämda, kunna öfverfiyttas
på styrelsen, dock med åliggande för fullmägtige att, såsom hittills,
förvara postsparbankens värdehandlingar samt, på framställning af postsparbankens
styrelse, föranstalta om försäljning eller pantsättning af
dessa till det belopp, styrelsen funne nödigt.
Fullmägtige i riksbanken, hvilka lemnats tillfälle att yttra sig i anledning
af denna framställning, hafva dervid anfört, att, om, med hänsyn
till svårigheten att erbjuda insättare i postsparbanken en tillfredsställande
räntegodtgörelse, de stadganden, som inskränkte sparbankens
rätt i fråga om inköp af obligationer till svenska statens och allmänna
hypoteksbankens, och hvilka afsett samt otvifvelaktigt vore egnade att
betrygga sparbankens lugna utveckling och framtid, skulle komma att
utvidgas derhän, att sparbanken berättigades för fruktbargörande af sina
medel utöfva större valfrihet vid inköp af värdepapper, den hittills åt
fullmägtige anförtrodda allmänna befattningen med inköp af dylika värdepapper,
hvilken i följd af styrelsens egen åtgärd i åtskilliga fall kunnat
begränsas till verkställighet af särskildt bestämdt uppdrag, måste blifva
af så grannlaga beskaffenhet, att fullmägtige anhölle blifva från densamma
befriade, så att deras uppgift blefve inskränkt till att låta förvai''a
samt i förekommande fall förmedla försäljning eller pantsättning af
de för postsparbanken inköpta värdepapper.
Sedan postsparbanksstyrelsens ifrågavarande framställning afgafs, har
kursen å hypoteksbankens fyraprocentsobligationer ytterligare stigit och
utgör nu 10072 procent. Efter hvad jag inhemtat, har ock direktionen
för hypoteksbanken under nästlidne november månad funnit sig föranlåten
meddela postsparbankens styrelse, att direktionen instält den särskildt
åt postsparbanken medgifna försäljningen af dylika obligationer,
och det har varit endast af hänsyn till de stora olägenheter, hvilka härigenom
skulle uppstå för sparbankens förvaltning, som direktionen på
sparbanksstyrelsens framställning kunnat förmås att återkalla sitt berörda
beslut och medgifva, att obligationsförsäljning till postsparbanken finge
tills vidare fortfarande ega rum, ehuru till förhöjd kurs. De vilkor, till
hvilka svenska statens obligationer kunna förvärfvas, ställa sig, såsom
kändt, än mer ogynsamt.
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
Under sådana förhållanden torde det vara uppenbart, att, äfven om
det framdeles skulle finnas nödigt att nedsätta postsparbankens inlåningsränta,
en åtgärd, som jag dock, lika med postsparbankens styrelse, anser
i det längsta och så vidt möjligt under sparbankens första utvecklingsskede
böra undvikas, något måste göras för att utvidga det område, till
hvilket postsparbanken är hänvisad vid förräntningen af bankens tillgångar.
Jag kan dock icke finna det lämpligt, att, såsom postsparbankens
styrelse föreslagit, placeringen af sparbankens medel i andra valutor än
de nu medgifna göres till en öppen fråga, som skulle af Eders Kongl.
Maj:t efter omständigheterna regleras. Förutom att den rörlighet i medclsförvaltningen,
hvartill en djdik anordning innebär en möjlighet, synes
mig icke rätt väl öfverensstämma med karakteren hos den institution,
hvarom här är fråga, torde sättet för fruktbargörandet af de i sparbanken
insatta medel få anses tillhöra de mera vigtiga stadgande!!
rörande banken, hvilka under alla förhållanden böra af Eders Kongl.
Maj:t och Riksdagen gemensamt meddelas. Såsom hittills lärer derföre
böra i författningen om postsparbanken angifvas, hvilka slag af värdepapper
må för sparbanken förvärfvas.
Tillfälle till en på samma gång betryggande och, med hänsyn till
ränteafkastningen, fördelaktigare penningeplacering, än som med nu gällande
stadgande!! är möjlig, synes mig kunna för postsparbanken vinnas
genom att dels bland de obligationer, som må för bankens räkning inköpas,
upptaga äfven sådana, utgifna af kommuner inom riket, hvilka
erhållit Eders Kongl. Maj:ts tillstånd att taga lån, dels äfven berättiga
sparbanken att till kommun lemna lån emot skuldebref under enahanda
förutsättning eller att tillåtelse till kommunens skuldsättning blifvit af
Eders Kongl. Maj:t meddelad. Om härvid det belopp, hvilket finge
såsom lån emot kommuners skuldebref utlemnas, begränsades till eu
mindre andel, såsom en tredjedel, af de medel, för hvilka enligt § 18
mom. 2 af förordningen om postsparbanken en fastare placering bör
beredas, torde någon olägenhet icke kunna uppstå deraf att en del af
sparbankens tillgångar blcfve för längre tid bunden. Den öfvervägande
delen af sparbankens medel komme dock fortfarande att utgöras af lätt
säljbara obligationer, och erfarenheten från utlandet har i öfrigt visat,
att en postsparbanks tillgångar regelbundet växa utan någon betydligare
återgång äfven vid starkare rubbningar i den ekonomiska ställningen.
Blefve gällande stadganden förändrade så, som jag nu ifrågasatt, skulle
säkerligen behofvet för postsparbanken af ökadt utrymme vid fruktbargörandet
af innestående medel blifva tillräckligt tillgodosedt, på samma
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
gång ett gynsamt tillfälle bereddes rikets kommuner att för sina lånebehof
anlita en offentlig lånekassa.
Gifvet torde vara, att vid en sådan förändring fullmägtige i riksbanken,
såsom äfven blifvit från deras sida yrkadt, böra befrias från
uppdraget att besörja placeringen af postsparbankens medel, och detta
uppdrag i stället öfvertagas af sparbankens styrelse. Jag ser icke heller
någon våda häri, då sammansättningen af sparbankens styrelse är sådan,
att erforderlig insigt och erfarenhet för uppdragets fullgörande icke lärer
komma att hos styrelsen saknas.
Styrelsen för postsparbanken har vidare anfört, hurusom erfarenheten
mer än en gång ådagalagt, att medel, som blifvit å motbok af
annan person än motboksegaren för dennes räkning insatta, och särskildt
medel, hvilka arbetsgifvare insatt till förmån för arbetare, blifvit, i strid
mot hvad insättaren åsyftat, kort tid derefter af motboksegaren till
lyftande uppsagda och uttagna. Då det i följd häraf syntes önskligt,
att tillfälle blefve beredt för den, som gjorde insättning för annans
räkning, att i förväg bestämma viss tid, inom hvilken medlen icke finge
lyftas, har styrelsen föreslagit, att till § 2 af förordningen om postsparbanken
skulle fogas ett fjerde moment af följande lydelse:
»Önskar den, som till förmån för annan insätter medel, att dessa
icke må kunna förr än efter viss tid till utbetalande uppsägas, göre
derom anmälan första gången insättning verkställes.»
Mot detta förslag har jag icke annat att erinra, än för så vidt förslaget
innehåller, att förbehåll, hvarom här är fråga, skulle göras »första
gången» insättning verkställes- Meningen med dessa ord synes mig icke
fullt klar. Vare sig dermed afsetts, att förbehåll om rätt till uppsägning
först sedan viss tid förflutit, skulle, för att medföra verkan, göras
första gången, då insättning å en motbok eger rum, och således vid motbokens
uttagande — hvilket vid jemförelse med ordalagen i § 2 mom. 3
och § 5 mom. 1 förefaller antagligast — eller de anförda orden åsyfta
det tillfälle, då någon första gången för annans räkning verkställer insättning,
oafsedt huruvida detta sker samtidigt med motboks uttagande
eller senare, skulle ändamålet med det föreslagna nya stadgandet, på
dylikt sätt formuleradt, i väsentlig mån förfelas. I förra fallet skulle
nemligen, enär insättning för en och samma persons räkning, enligt § 5
mom. 3, i regeln får ega rum, endast å en motbok, insättning under
det särskilda vilkor, som här afses, icke kunna ske för dens räkning,
8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
som redan vore innehafvare af motbok, under det att i senare fallet
den, som insätter medel för annans räkning och icke vid första insättningen
gjort förbehåll om uppsägning först efter viss tid, skulle vara
förhindrad att stadga dylikt förbehåll vid en senare insättning.
Det af postsparbanksstyrelsen föreslagna stadgandet torde derföre
böra ändras så, att, när den, som för annans räkning insätter medel,
vill gorå förbehåll derom att medlen ej må förrän efter viss tid uppsägas
till utbetalning, anmälan härom skall göras då insättning verkställes.
Genom att föreskrifva dylik anmälan hvarje gång insättning sker,
torde äfven vinnas större reda, än om anmälan, gjord vid ett tillfälle,
skulle, utan att behöfva upprepas, gälla äfven för senare insättningar
af samma person, oaktadt under tiden insättningar kunde mellankommit,
gjorda af motboksegaren sjelf eller annan, i afseende å hvilka insättningar
något särskildt vilkor ej skulle gälla.
Under förutsättning att till § 2 blefve fogadt ett fjerde moment af
här omförmäldt innehåll, har styrelsen för postsparbanken ansett, att i
§ 10 mom. 2, som handlar om utbetalning af uppsagda sparbanksmedel,
borde göras eu hänvisning till § 2 mom. 4 till utmärkande deraf, att
utbetalning ej iinge ega rum, när hinder mötte i sådant vid insättning
stadgadt vilkor, som i sistberörda moment omförmäldes. Uppenbarligen
afses i § 10 med »uppsagda medel» sådana medel, som efter uppsägning
äro till betalning förfallna; och lika litet som det funnits nödigt stadga
förbud i vanliga fall emot utbetalning af uppsagda medel, innan den
vanliga uppsägningstiden gått till ända, torde en dylik föreskrift vara
erforderlig för det fall att, såsom här är i fråga, uppsägningstiden skulle
komma att beräknas med hänsyn till derom af insättaren meddelade
särskilda föreskrifter. Någon ändring i § 10 mom. 2 synes mig följaktligen
icke vara af det föreslagna tillägget till § 2 påkallad.
Enligt § 9 mom. 2 är tiden för uppsägning af innestående sparbanksmedel
i allmänhet bestämd till lägst 10 och högst 60 dagar, allt
efter storleken af det belopp, som uppsägningen afser; och har derjemte
postsparbankens styrelse i mom. 3 af samma paragraf fått sig medgifvet
att i särskilda fall, der sådant begäres och utan olägenhet kan ske, tilllåta
utbetalning af insatta medel äfven inom kortare tid än mom. 2 bestämmer.
Med förmälan att lättheten att vid behof utbekomma insatta medel
måste antagas väsentligen medverka till upprepadt anlitande af post
-
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
sparbanken, och att postsparbanksstyrelsen derföre ansett sig böra i vidsträckt
män tillmötesgå de framställningar, som på grund af § 9 mom. 3
dagligen inginge om utbetalning af medel före den stadgade uppsägningstidens
utgång, har styrelsen framhållit såsom önskligt, att tillfället
till utbekommande af insatta medel kunde ytterligare underlättas. När
viss uppsägningstid i författningen föreskrifvits, hade en bland anledningarne
härtill varit, att, då postsparbanken vore skyldig tillhandahålla
motboksegare insatta medel å hvilket. postsparbankskontor som
helst och således äfven annorstädes, än der insättningen verkstälts,
för vinnande af erforderlig kontroll ansetts nödigt, att verkstäld uppsägning
af insatta medel alltid blefve anmäld hos postsparbankens styrelse,
på det denna måtte blifva i tillfälle förvissa sig, att de uppsagda medlen
verkligen blifvit inbetalda och icke sedermera uttagits, samt derefter
kunna meddela föreskrift om medlens utbetalande å den ort, der begäran
derom framstälts. Ett annat skäl att stadga viss uppsägningstid
hade ock förefunnits i behofvet af något rådrum för att i förekommande
fall kunna med erforderliga medel för utbetalningens verkställande förse
postanstalt, hvarest postuppbörden icke lemnade tillgång till medlens
förskjutande. Någon ändring i nu gällande bestämmelser rörande tid
för utbetalning af postsparbanksmedel borde derföre icke ifrågakomma,
när utbetalning skulle verkställas å annan ort, än der insättning skett,
eller genom postsparbankskontor, hvars uppbörd i allmänhet vore för
ringa att medgifva dylika utbetalningar utan särskild kassaförstärkning.
Men deremot syntes någon olägenhet icke kunna uppstå, om postsparbankskontor,
som vore i tillfälle att förskjuta det erfordeidiga beloppet,
berättigades att utan dröjsmål utbetala sparbanksmedel, hvilka blifvit å
samma kontor insatta. Styrelsen för postsparbanken har, med åberopande
häraf, hemstält, att till § 9 mom. 3 måtte fogas ett tillägg, innefattande
rätt för styrelsen att, i den mån sådant kunde finnas vara af
omständigheterna påkalladt, åt postförvaltare uppdraga att, utan föregången
anmälan hos styrelsen, verkställa utbetalning af postsparbanksmedel,
så vidt dessa vore insatta å motbok, hvilken utfärdats af den
postanstalt, der utbetalningen blifvit begärd, och å samma motbok hvarken
insättning eller uttagning af medel egt rum vid annan postanstalt.
Då postsparbanksstyrelsen redan har i sitt skön att i särskilda fall
medgifva utbetalning af insatta medel utan iakttagande af stadgad uppsägningstid,
synes det mig, som något synnerligt behof af ytterligare
lättnader i detta hänseende icke bör kunna anses vara för handen. Om
det äfven må erkännas, att möjligheten att genast vid anfordran utbekomma
innestående medel kan innebära en uppmuntran till tätare in
Bih.
till Riksd. Prot. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 6“ Raft, 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
sättningar, bör det, å andra sidan, icke förbises, att, såsom postsparbankskornitén
i dess förut omförmälda utlåtande med rätta erinrat, en
allt för lätt tillgång till insatta medel kan missbrukas och föranleda, att
mödosamt hopsparade tillgångar utan tvingande skäl uttagas och bortslösas.
Den omgång, som, då utbekommandet af sparmedel önskas innan
uppsägningstiden gått till ända, uppstår derigenom, att framställning i
ämnet måste ingå till postsparbankens styrelse och svar derifrån afvaktas,
innan utbetalning kan få ega rum, synes mig derföre snarare egnad att
gagna än att skada. Jag anser mig följaktligen icke böra understödja
styrelsens ifrågavarande förslag, och detta så mycket mindre, som
genom bifall till detta förslag förmåner skulle beredas endast insättare
å vissa orter utan att kunna komma öfrige insättare till godo.
Styrelsen har slutligen äfven föreslagit en ändring i § 10 mom. 5 af
postsparbanksförordningen. I detta moment, sådant det nu lyder, stadgas,
att då uppsägning af postsparbanksmedel afser hela det i motboken införda
belopp, skall, jemte kapitalet, utbetalas äfven upplupen ränta, och
motboken dervid återställas till den postanstalt, der utbetalning sker.
Om än en dylik anordning i viss mån vore egnad att minska arbetet å
postsparbanksbyrån, kunde dock fördelen häraf icke, efter styrelsens
åsigt, uppväga olägenheten deraf, att den, som för tillfället hade behof
att lyfta hela det för hans räkning innestående kapitalbeloppet, måste,
om han någon tid derefter ville å nyo insätta medel i postsparbanken,
anmäla sig till erhållande af ny motbok med iakttagande dervid af gällande
föreskrifter om meddelande af de uppgifter å namn, födelse-år,
-månad och -dag, hemort, lefnadsyrke m. m., som, till förekommande af
missbruk vid lyftande af postsparbanksmedel, borde finnas att tillgå å
postsparbanksbyrån. Följden häraf blefve antagligen i de flesta fall, att
postsparbankens förnyade anlitande förekomme mindre ofta, än som eljest
torde blifvit händelsen, på samma gång sparbanken, der ny insättning
egde rum, ädroges utgift för tryckning och häftning af flera motböcker,
än som under andra förhållanden skulle varit behöfligt. Till undanrödjande
af dessa olägenheter, har styrelsen ansett en sådan förändring af
§ 10 mom. 5 lämplig, att motboksinnehafvare, som uppsäger innestående
kapitalbehållning, icke skulle vara nödgad att, äfven emot sin önskan,
på samma gång uttaga upplupen ränta och återlemna motboken, samt
att följaktligen motbok skulle återställas endast, när uppsägning omfattat
insättarens hela tillgodohafvande så i kapital som i ränta.
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
Detta styrelsens förslag synes mig vara att förorda, såsom ländande
till både allmänhetens och postsparbankens fördel.
Åberopande hvad jag nu anfört, hemställer jag, att Eders Kong!.
Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen att för sin del besluta,
att §§ 2, 10, 18 och 22 i nådiga förordningen angående eu postsparbank
för riket af den 22 juni 1883 skola erhålla följande förändrade
lydelse:
§ 2.
Mom. 1. En hvar----—--—--postsparbanken.
Mom. 2. Insättning---—------allmänheten.
Mom. 3. Första--------—----uppgifvas.
Mom. 4. Önskar den, som till förmån för annan insätter medel,
att dessa icke må kunna förr än efter viss tid till utbetalande uppsägas,
göre derom förbehåll, då insättning verkställes.
§ io.
Mom. 1. Anmäler---— —---------omförmäles.
Mom. 2. Finnas — — —------—--domstol.
Mom. 3. Vid---—--------omförmäles.
Mom. 4. Beloppet------------— införas.
Mom. 5. Omfattar uppsägning motboksegares hela tillgodohafvande
på eu och samma motbok, skall, vid medlens lyftande, motboken till
postanstalten återställas.
§ 18-
Mom. 1. De — — — — —-------riksbanken.
Mom. 2. För så stor del af dessa medel, som postsparbankens styrelse
anser icke behöfva på sådant sätt hållas tillgängliga för att möta
uppsägning af medel, hvilka i postsparbanken innestå, skola för postsparbankens
räkning af styrelsen inköpas räntebärande obligationer, utfärdade
af svenska staten eller af Sveriges allmänna hypoteksbank eller
ock af kommun inom riket för lån, till hvars upptagande Kongl. Maj:ts
tillstånd blifvit meddeladt; dock med rätt för postsparbankens styrelse
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
att intill högst en tredjedel af de postsparbankens medel, hvarom i detta
moment är fråga, göra medlen fruktbärande äfven genom utlåning mot
skuldebref till kommun inom riket, med iakttagande äfven i detta fall
att tillåtelse till lånets upptagande blifvit kommunen af Kongl. Maj:t
meddelad.
§ 22.
Fullmägtige i riksbanken låta för postsparbankens räkning i riksbanken
förvara de postsparbanken tillhöriga obligationer och andra
värdehandlingar mot den ersättning till riksbanken, som af fullmägtige
bestämmes, samt föranstalta, på framställning af postsparbankens styrelse,
om försäljning eller pantsättning af postsparbankens värdehandlingar till
det belopp, styrelsen finner nödigt.»
Hvad departementschefen sålunda hemstält, behagade
Hans Maj:t Konungen på tillstyrkan af statsrådets
öfriga ledamöter bifalla; och skulle proposition till
Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan vid detta
protokoll utvisar.
Ex protocollo
Hans Wachtmeister.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.