Sök i Ratio Lex

Angående vissa åtgärder i afseende på förvaltningen af kronans domäner

1887-04-15 · 31 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1887 B:32, Angående vissa åtgärder i afseende på förvaltningen af kronans domäner

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

1

N:o 32.

Kongl. Maj:ts nådiga ''proposition till Riksdagen angående vissa

åtgärder i afseende på förvaltningen af kronans domäner;

gifven Stockholms slott den 15 April 1887.

Under åberopande af bilägga utdrag af statsrådsprotokollet öfver

finansärenden för denna dag, vill Kong]. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att

dels medgifva, att arrendatorerne af kronans utarrenderade egendomar

må å arrendeafgiften för sistförfluten arrendeår åtnjuta eftergift

med tio procent, att afdragas å den del af arrendebeloppét, som ännu

må vara obetald, eller, der arrendeafgiften blifvit till fullo gulden, uppbäras

kontant, att afkortas å 1886 års arrendemedel; dock att från åtnjutande

af denna eftergift undantagas innehafvarne af, följande arrenden,

nemligen:

arrenden, hvarom kontrakten afslutats efter 1884 års början;

arrenden af skog och fiske samt andra till jordbruksegendom

icke hänförliga, särskild! utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom

fisken, qvarnar, sågar, hus och tomter m. m.;

arrenden af de för skogsväsendet^ räkning utarrenderade egendomar

ne;

arrenden, bestämda i persedlar, att utgöras in natura eller lösas

efter löpande årets markegång eller femårig! medelpris;

arrenden af Malmö och Christianstads hospitaler förut tillhöriga

hemman och lägenheter;

arrendena af Eldgarns kronoäng i Stockholms län samt af indragna

pipareboställena x\, mantal Brännårby i Södermanlands län, {

Pilt. till Eiksd. Prot. 1887. B. 1 Sami. 1 Afd. 18 Raft. , 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

mantal Lilla Holgryte i Jönköpings län och £ mantal Gräsöna i Skaraborgs

län;

arrenden, hvilka redovisas till indelningshafvare på gammal stat;

samt andra arrenden, hvilka icke ingå omedelbarligen till statsverket;
dels

jemväl medgifva, att, med enahanda undantag, som omtörmälts

i föregående punkt, kronans nuvarande arrendatorer må ega att,

der de så önska, uppsäga sina arrenden till upphörande den 14 Mars

1889, med iakttagande härvid,

att uppsägningen skall göras skriftligen hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i länet inom två månader, efter det kungörelse i ämnet

af Kongl. Maj:t utfärdats, och åtföljas af arrendelöftesmännens förklaring

att de, oberoende af att arrendet sålunda kommer att afträdas tidigare,

än arrendeaftalet bestämmer, vidblifva sin borgen för fullgörande

af de arrendator!! åliggande förbindelser,

samt att arrendator, hvilken begagnar den medgifna uppsägningsrätten,

icke må vid den arrenderade egendomens utbjudande på nytt

arrende åtnjuta vare sig optionsrätt, äfven om sådan varit honom genom

arrendekontraktet tillförsäkrad, eller den nu i 7:de punkten af

gällande grunder för förvaltningen af kronans domäner stadgade rätt

för arrendator, som väl brukat egendomen, att efter arrendets utbjudande

öfvertaga detsamma emot erläggande af högsta erbjudna arrendeafgift;
dels

för sin del besluta, att de i 7:de och 8:de punkterna af

Kongl. kungörelsen den 10 November 1882 meddelade bestämmelser

rörande förvaltningen af kronans jordbruksdomäner skola utbytas mot

följande stadganden:

7:o Sedan arrendevilkoren blifvit af Domänstyrelsen faststälda,

skall, derest förre arrendatorn enligt äldre kontrakt är berättigad till

optionsrätt eller innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans

med återstående delen af arrendetiden uppgår till tio år, och lian egendomen

väl brukat, hvilket tillhör Domänstyrelsen att efter derom vid

arrendeuppskattningen och af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afgifna

yttranden pröfva, arrendet, innan detsamma offentligen utbjudes, till

det faststälda arrendevärdet hembjudas förre arrendatorn eller, i händelse

han med döden afgått, hans enka och barn; börande i senare fallet,

derest arrendatorn efterlemnat. både enka och barn eller flera barn,

dessa föreläggas att, om de vilja arrendet gemensamt bibehålla, till

handhafvande för deras räkning af egendomens skötsel anmäla lämplig

person.

opaginerad Kontrollera mot PDF

B

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Göres ej inom förelagd tid anmälan om arrendets öfvertag''ande

eller varder ej, då enligt föregående punkt sterbhusdelegare åligger att

anställa viss person för egendomens skötsel, härtill inom sådan tid

anmäld person, som af Domänstyrelsen godkännes, anses optionsrätten

förfallen, och varde, i sådant fall eller då optionsrätt ej eger rum,

efter kungörelse, som skall innefatta egendomsbeskrifning, underrättelse

om arrendevilkoren och det arrendevärde, Domänstyrelsen ansett

egendomen böra betinga, samt öfriga nödiga anvisningar, arrendet

utbjudet å offentlig auktion, hvilken förrättas samtidigt hos Kongl.

Majits Befallningshafvande i länet och å plats i orten, som af Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande bestämmes, af kronofogden eller annan af

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordnad kronobetjent.

Före auktionen må jemväl skriftliga förseglade anbud ingifvas

till Kongl. Majits Befallniiigshafvande, hvilka anbud, sedan det muntliga

utropet blifvit med klubbslag afslutadt, öppnas och jemte de erhållna

muntliga anbuden underställas Domänstyrelsens pröfning; egande

Styrelsen till arrendator antaga den högstbjudande, som för sitt anbud

stält godkänd säkerhet, der anmärkning emot hans frejd icke förekommit

och han icke förverkat arrenderätt till kronoegendom under sådana

omständigheter, att Styrelsen finner honom till arrendator olämplig. År

antagligt anbud, motsvarande minst det åsätta arrendevärdet, icke afgifvet,

bör arrendet å ny auktion utbjudas.

På Styrelsen ankomme derefter att, med iakttagande af ofvan

stadgade vilkor i afseende å säkerheten samt arrendator^ person och

frejd, arrendet åt den vid senare auktionen högstbjudande upplåta eller,

i händelse antagligt anbud dervid icke erhållits, om egendomens skötsel

tills vidare efter omständigheterna förordna.

Ej må någon klaga deröfver, att hans anbud ej antagits.

8:o Vid utarrendering i här ofvan stadgade ordning skall bland

arrendevilkoren intagas det uttryckliga förbehåll, att, derest efter arrendetidens

utgång egendomen i sin helhet eller till någon del ej vidare

kommer att utarrenderas eller vederbörande embetsmyndighet

skulle finna lämpligt att egendomen eller en del deraf under ett arrende

med annan egendom upplåta, arrendator!! då icke eger att för

den honom eljest tillkommande optionsrätt af kronan fordra eller erhålla

någon ersättning.

dels ock förklara, att, der Kongl. Maj:t, efter framställning åt

Domänstyrelsen, finner ersättning, hvartill nuvarande arrendator af

kronan tillhörig egendom enligt de för hans arrende gällande föreskrifter

kan finnas berättigad för verkstäld öfverbyggnad, böra af

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

kronan gäldas, härför erforderligt belopp må af tillgängliga medel

förskjutas, att sedermera anmälas hos Riksdagen till ersättande.

-D® till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederböi

ande utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen

med all Kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

OSCAR.

Gust. Tamm.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N;o 32.

5

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 15 April

1887.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptandek,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve

Ehrensvård,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Riciiert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Chefen för Finansdepartementet, Statsrådet Friherre Tamm yttrade:

»Med anledning deraf att under de senare åren en stor del arrendatorer

af kronans för statsverkets räkning utarrenderade egendomar

nödgats i följd af iråkadt obestånd och deraf föranledd oförmåga att

förnya arrendeborgen afträda sina arrenden, samt att från åtskilliga

arrendatorer framställningar ingått att erhålla anstånd med erläggande

af arrendeafgifterna eller nedsättning i desamma eller ock att få afträda

sina arrenden, anmodade Chefen för Domänstyrelsen vederbörande

föredragande hos Styrelsen att verkställa utredning rörande anledningen

till den betryckta ställning, hvari kronoarrendatorerne befunne sig,

samt att afgifva förslag till åtgärder för åstadkommande af en förbättring

härutinnan.

I det yttrande, som till fullgörande af detta uppdrag afgafs till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Domänstyrelsens protokoll den 10 Juni nästlidet år, erinrades om de

vexlande grunder, efter hvilka arrerxdeafgifterna för kronans utarrenderade

egendomar för närvarande utginge, allt efter som dylik egendom

sedan längre tid tillbaka stått under kronans omedelbara förvaltning

och i dylikt fall utarrenderats före eller efter 1871, då naturaarrendena

för kronans domäner utbyttes mot penningearrenden, eller tillhört

antalet af de till statsverket senare indragna militieboställena

och hospitalsegendomarne, för hvilkas utarrendering före indragningen

särskilda grunder tillämpats; utvisande den närmare redogörelse, som

lemnats beträffande berörda förhållanden, att för större delen af de utarrenderade

egendomarne arrendena vore bestämda antingen i penningar

eller i naturapersedlar, hufvudsakligast spanmål, eller ock i båda

slagen, med förbindelse för arrendatorerne att lösa naturapersedlarne

efter medelmarkegångspris, men för ett färre antal egendomar vore satta

i persedlar, att utgöras in natura eller lösas efter femårigt medelpris

eller ock efter det löpandeårets markegång eller det pris, som i markegångstaxorna

betecknas med Litt. A.

Det anfördes vidare:

att då, såsom förhållandet varit i rikets samtliga län under de

sista åren, årsprisen å spanmål sjunkit allt lägre och lägre under memedelmarkegångsprisen,

samt prisen på andra landtmannaprodukter

rönt inverkan af gällande pris å spanmål, häri vore att söka en af de

väsentligaste anledningarne till att de arrendatorer, som vore skyldige

att lösa sina naturaarrenden med annan lösen än efter årspris, kommit

i en betryckt ställning;

att ställningen icke vore att anse bättre, utan snarare sämre för

de arrendatorer, som erlade arrenden med ett för hela arrendetiden

bestämdt penningebelopp, enär nemligen vid prisens sjunkande medelmarkegångsprisen

toge ett, ehuru föga märkbart, intryck deraf, hvarigenom

de arrenden, som utginge efter sistnämnda pris, i någon om

ock obetydlig mån minskades, då deremot en dylik minskning alldeles

icke komme de arrendatorer till godo, som skulle erlägga penningearrenden;
att

ett sådant prisfall å landtmannaprodukter, som nu inträffat,

icke kunnat förutses vare sig af arrendatorerne sjelfve eller åt de myndigheter,

som haft befattning med arrendevilkorens bestämmande;

samt att, då någon nämnvärd höjning i prisen sannolikt icke komme

att under den närmaste framtiden inträffa, fara vore för handen, att,

derest icke någon ändring till arrendatorernes fördel vidtoges i bestämmelserna

för arrendeafgifternas utgörande, ej allenast flertalet arrendatorer,

utan äfven de personer, som iklädt. sig borgensansvarighet för

arrendeskyldigheternas fullgörande, ginge sin ruin till mötes.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

På grund af det ofvan anförda föreslogs, att de arrendatorer,

som vore skyldige erlägga arrendena med lösen för spanrnål eller andra

naturapersedlar, skulle för år 1886 och framdeles under löpande

arrendetid få erlägga arrendena med lösen för spanmålen och naturapersedlarne

efter årsmarkegången (Litt. A i markegångstaxorna), samt

att nu utgående penningearrenden finge omsättas till spanrnål och sådana

sädesslag, som i orten mest odlades, att på enahanda sätt lösas,

äfvensom att till grund för denna omsättning måtte läggas medium af

prisen Litt. A i markegångstaxorna för åren 1876—1885. Från den

sålunda föreslagna lindringen ansågos dock böra undantagas de arrendatorer,

hvilka förvärfvat sina arrenden under år 1884 och de derefter

följande åren, då de stadigt sjunkande spanmålsprisen utöfvat sin fulla

verkan på arrendebeloppen och i allmänhet nedbragt dessa så lågt, att

någon ytterligare nedsättning ej billigtvis kunde begäras, äfvensom

innehafvare af skogsarrenden och arrenden af fisken.

På enahanda grunder hemstäldes jemväl, att, med ändring af nu

gällande bestämmelser, arrendena för kronans jordbruksdomäner vid

ny utarrendering måtte bestämmas i spanrnål, att lösas efter årsmarkegång.

Såsom bidragande orsaker till en mängd arrendatorers brydsamma

ställning angafs, dels att arrendena af kronans egendomar utbjödes å

auktion till den högstbjudande, i följd hvaraf arrendeafgifterna ej sällan

blefve högre, än som öfverensstämde med egendomarnes afkastningsförmåga,

och dels att arrendatorerne icke hade säkerhet att för sig och

de sina njuta frukten af det arbete, de å egendomarne nedlade, och

således saknade all eggelse att å egendomarne vidtaga andra förbättringar

än sådana, som genom kontrakten vore uttryckligen föreskrifna.

Till förekommande af den förstnämnda olägenheten föreslogs, att städja

vid auktionerna skulle återinföras, och förordades, såsom det säkraste

medlet att förmå arrendatorerne att väl sköta egendomarne, återinförande

af den genom nådiga kungörelsen den 24 Maj 1875 borttagna

optionsrätten.

Sedan öfver det sålunda inom Domänstyrelsen utarbetade förslaget

yttranden, enligt Styrelsens anmodan, afgifvits af Eders Kong].

Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtliga län, har Domänstyrelsen i

underdånig skrifvelse den 19 November sistlidet år gjort framställning

i ämnet i hufvudsaklig; öfverensstämmelse med ofvanberörda förslag;.

Framställningen om arrendenas bestämmande enbart i naturapersedlar

har Domänstyrelsen, på grund af häremot framstälda anmärkningar,

ansett böra modifieras sålunda, att en del af arrendet, förslagsvis -i,

komme att sättas i penningar; och enär af länsstyrelsernas i Blekinge,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Hallands, Gefleborgs, Jemtlands, Vesternorrlands, Vesterbottens och

Norrbottens län ofvanberörda utlåtanden synts Styrelsen framgå, att

någon nedsättning i arrendena för kronoegendomarne i dessa län ej af

behofvet påkallades, har ändring i gällande kontrakt om arrendena i

dessa delar af landet icke funnits för närvarande böra sättas i fråga.

I nära öfverensstämmelse i öfrig! med det ofvan omförmälda förslaget

har Domänstyrelsen, till beredande af lättnad i svårigheterna

för de nuvarande arrendatorerne, föreslagit, att i rikets samtliga län,

med undantag af Blekinge, Hallands, Gefleborgs, Jemtlands, Vesternorrlands,

Vesterbottens och Norrbottens, de arrendatorer af kronans egendomar,

som erlade naturaarrenden, att lösas efter medelmarkegångspris

(Lätt. C i markegångstaxa^, eller penningearrenden eller båda dessa

slags arrenden, måtte för år 1886 och återstående arrendetiden medgifvas

sådan omsättning af arrendena, att \ af den lösen, som för

naturaarrendena borde enligt kontrakten utgå för år 1886, likasom \ af

penningearrendena, fixerades såsom arrendeafgift i penningar, samt

återstående | förvandlades för hvarje län efter medium af årsprisen

Litt. A för åren 1876—1885 såsom omsättningsgruud till spannmål, l

råg, | korn och J hafre, att för hvarje år lösas efter faststäldt årspris,

för närvarande i markegångstaxa]) betecknad! med Litt. A, dock att

hvad sålunda blifvit föreslaget icke borde tillämpas på:

arrenden, livilka tagit sin början den 14 Mars 1884 och derefter,

skogsarrenden och arrenden af till jordbruksegendom icke hänförliga

särskild! utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom fisken,

qvarnar, sågar, hus och tomter m. m.,

arrenden af de för skogsväsendets räkning utarrenderade egendomarne,

arrenden, hvilka redovisades till indelningshafvare på gammal

stat, samt andra arrenden, hvilka icke omedelbarligen till statsverket

inginge,

arrenden af Malmö och Christianstads hospital förut tillhöriga

hemman och lägenheter, samt

arrenden af vissa uppgifna hemman och lägenheter.

Domänstyrelsen har vidare hemstält,

dels att, med bibehållande för fiske och annan till jordegendom

ej hänförlig lägenhet af föreskriften i 10:de punkten i nådiga kungörelsen

den 10 November 1882 angående förändrade grunder för förvaltningen

af kronans jordbruksdomäner, att arrende skall sättas i penningar,

den ändring i berörda stadgande måtte, hvad anginge jordegendom,

vidtagas, att vid utarrendering deraf arrendet skulle bestämmas

antingen i spanmål af de slag, Domänstyrelsen bestämde, och

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 82.

penningar eller ock i spannmål och smör jemte penningar, naturapersedlarne

att lösas efter det under löpande arrendeår i vederbörlig ordning

fastställa årspris, för närvarande i markegångstaxan betecknadt

med kitt. A,

dels ock att, i stället för 7:de och 8:de punkterna i ofvanberörda

nådiga kungörelse, måtte deri införas af Domänstyrelsen formulerade

bestämmelser, enligt hvilka vid egendoms upplåtande på nytt arrende,

derest förre arrendator!! väl brukat egendomen, rätt att öfvertaga arrendet

till det faststälda arrendevärdet skulle tillkomma honom eller, om

han med döden afgått, hans enka och barn, samt, der optionsrätt icke

komme i fråga till begagnande, utan arrendet utbjödes till täflan,

arrendeanbuden, när de öfverstege det faststälda arrendevärdet, skulle

göras i form af kontant städja, att vid arrendets tillträdande på en

gång erläggas. Alternativt har Domänstyrelsen, för den händelse dess

förslag i fråga om sättet för beredande af lindring i nu utgående kronoarrenden

icke skulle vinna godkännande, ifrågasatt, att med afseende

å det särdeles svåra betryck, som, efter hvad vederbörande länsstyrelser

vitsordat, för närvarande vore rådande bland arrendatorerne i de sjutton

län, hvilka Styrelsens ofvanberörda förslag afsåge, arrendatorerne i

dessa län måtte undfå en tillfällig hjelp, hvilken då syntes böra utgå

såsom eftergift med vissa procenttal af 1886 års arrenden.»

Sedan Departementschefen härefter närmare redogjort för innehållet

af Domänstyrelsens berörda framställning och, jemte öfriga handlingar

i ärendet, föredragit deri infordradt utlåtande från Statskontoret,

äfvensom i sammanhang härmed anmält åtskilliga af kronoarrendatorer

i Stockholms, Upsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Kalmar, Gotlands, Christianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Elfsborgs, Skaraborgs, Vermlands, Örebro, Vestmanlands och

Kopparbergs län gjorda underdåniga ansökningar, åsyftande dels nedsättning

i de nuvarande arrendeafgifterna, dels rätt för arrendatorerne

att före arrendetidens utgång frånträda sina arrenden, dels ock återinförande

af optionsrätt, anförde Departementschefen vidare:

»Att åtminstone en större del af kronans arrendatorer för närvarande

befinner sig i ekonomiskt betryck, torde kunna antagas såsom

visst. Härom vittna icke blott de framställningar, länsstyrelserna och

Domänstyrelsen lemnat af tillståndet i landets olika delar, utan äfven

de talrika motioner, som vid den i sistlidne månad afslutade Riksdagen

väcktes i syfte att åt kronoarrendatorerne bereda eu vare sig tillfällig

eller mer fortvarande lindring i arrendevilkoren.

I främsta rummet torde det sålunda rådande betrycket vara framBih.

till Riksd. Prof. 1887. B. 1 Sami. 1 Afd. 18 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 82.

kalladt af det betydande prisfall, som under de senare åren egt rum å

jordbrukets produkter och bland dessa i synnerhet å spanmål. Men

äfven andra orsaker hafva utan tvifvel varit dertill medverkande. Den

öfverspekulation, som på 1870-talet gjorde sig gällande snart sagd! på

alla områden af den ekonomiska verksamheten, lemnade såsom naturligt

icke statens arrendeväsen oberördt, utan ledde till högt uppdrifna

anbud vid arrendeauktionerna, likasom äfven dertill att äldre arrenden

öfvergingo i nya händer emot erläggande af stundom orimligt höga

afträdessummor till de förutvarande arrendeinnehafvarne. Så mycket

kännbarare måste denna öfverspekulation under närvarande förhållanden

återverka på arrendatorernes ställning, som en stor del af dessa vid

arrendenas öfvertagande antagligen icke varit i besittning af tillgångar,

motsvarande de belopp, hvarmed arrenderätten af dem förvärfvats, och

än mindre torde derutöfver egt till sitt förfogande tillräckligt förlagskapital

för att kunna uppdrifva den arrenderade egendomens afkastning

till ett emot den dryga arrendeafgiften svarande belopp.

Domänstyrelsen har ansett staten böra till det nuvarande betryckets

lindrande träda emellan endast för så vidt och i den mån

detta hade sin grund i den inträffade förändringen i konjunkturerna,

hvilken varit af beskaffenhet att kunna lika litet af arrendatorerne som

från kronans sida förutses, men att deremot arrendatorerne borde sjelfve

vidkännas följderna af den öfverspekulation, som egt rum vid arrendeuppgörelserna.

Utgående från denna uppfattning, har Domänstyrelsen,

såsom i det föregående omförmälts, föreslagit en sådan förändring i

sättet för arrendeafgifternas utgörande, att en femtedel af dessa skulle

beräknas i penningar, men öfriga fyra femtedelar efter medium af årsmarkegången

åren 1876 till och med 1885 omsättas till spanmål, i råg,

% korn och | hafre, att för hvarje år lösas efter det löpande årets

markegångspris. De i nedgående stadda spanmålsprisen skulle då komma

att öfva ett motsvarande inflytande på arrendebeloppen, under det att

å andra sidan utsigt skulle bevaras åt kronan att vid en åter inträdande

stegring i spanmålsprisen genom stigande arrenden vinna ersättning

för hvad den nu eftergåfve.

Om det än må erkännas, att arrendeafgifternas bestämmande, till

större eller mindre del, i spanmål medför den fördelen att göra arrendatorerne

mindre beroende af vexlingar i sädesprisen, synes det mig

dock föga lämpligt att, endast på grund deraf att under en kortare

årsföljd spanmålsprisen varit i starkt fallande, frångå den allt sedan

år 1871 tillämpade grundsats, att arrendena af kronans egendomar

böra beräknas och utgöras uteslutande i penningar, samt att sålunda

åter införa den för kronoarrendenas utgörande under föregående tid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32. Il

gällande anordning, som på grund af dess mindre lyckliga verkningar

då utdömdes. Då i öfverensstämmelse med de beslut, som förut fattats

rörande grundräntans och tiondens omsättning i penningar, de äldre

persedelarrendena nämnda år utbyttes emot penningearrenden, framkallades

denna åtgärd icke mindre af behofvet att åstadkomma förenkling

i uppbörds- och redogörelseverket, än af vunnen erfarenhet

om olägenheterna af det förra betalningssättet, såsom i hög grad försvårande

möjligheten såväl för arrendatorerne att kalkylera sina utgifter

sotn för kronan att beräkna sina inkomster. Penningens betydelse

såsom den tillförlitligaste mätaren af alla slags värden har sedan

den tiden icke minskats, men väl ökats y och, såsom Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län erinrar, gäller detta

särskildt beträffande jordbruket, då numera icke blott jordbrukarens

alla utskylder och en stor del af hans lefnadskostnader utgå i penningar,

utan till resultatet af hans ekonomi i öfrigt en mångfald faktorer

medverka, hvilka icke ega något sammanhang med prisen å jordbrukets

alster eller kunna till sina verkningar bedömas utan tillhjelp af penningen

såsom värdemätare. Oafsedt de allmänna olägenheter, som ur

nu antydd synpunkt skulle befinnas förenade med en återgång till

persedelarrenden, torde mot eu dylik åtgärd, såsom medel att bereda

arrendeinnehafvarne lindring, med fog kunna anmärkas, att, i all synnerhet

om, på sätt Domänstyrelsen föreslagit, arrendespanmålen skulle

lösas efter det löpande årets markegångspris, det ingalunda alltid skulle

komma att inträffa, att arrendet blefve lägst, då svårigheten att utgöra

detsamma vore för arrendator!! störst. Oaktadt det inflytande,

den utländska spanmålsimporten utöfvar på sädespriserna inom landet,

kan det nemligen antagas såsom visst, att, åtminstone i de orter, som

äro i saknad af ett mera utveckladt kommunikationsväsen eller aflägsna^

belägna från importorterna, en allmännare missväxt eller felslagen

skörd på vidsträcktare områden skulle föranleda eu stegring i

årsmarkegången å spanmålen, medförande i sin ordning ökade arrendebelopp

just vid ett tillfälle, då arrendatorernes betalningsförmåga vore

minskad. I hvilken hög grad arrendebeloppen, derest Domänstyrelsens

förslag vunne godkännande, skulle år från år komma att vexla

äfven under jemförelsevis likartade skördeförhållanden, framgår af de

uträkningar, som finnas Domänstyrelsens utlåtande vidfogade rörande

de olika verkningarne af förslaget, för den händelse detta kommit till

utförande redan år 1885 eller tillämpning deraf skulle vidtagit först

år 1886. Den nedsättning i de betingade arrendeafgifterna, som i båda

fallen kommit arrendatorerne till godo, skulle i regeln blifvit större i

det senare fallet än i det förra; men medan skilnaden inedsättningen,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

beräknad i procent, för flertalet län varierar från 1 till 5 procent, skulle

nedsättningen uppgått inom Södermanlands länd förra fallet till 12,3

och i det senare till 20 procent, i Vermlands län i förra fallet till 9,9

procent och i det senare till 21,4 procent samt i Kopparbergs län i

det förra till 12 och i det senare till 23,2 procent, under det att i ett

län, Gotlands, nedsättningen i förra fallet skulle blifvit större, eller

17,8 procent, emot 13,7 procent i det senare.

Då jag på^grund af det nu anförda anser mig icke kunna understödja

Domänstyrelsens förslag, i hvad detsamma afser förändring i

sättet för arrendeafgifternas utgörande, har jag dock icke kunnat undgå

att, lika med bemälda Styrelse, finna, hurusom det inträffade starka

prisfallet å jordbrukets produkter påkalla!'', att någon åtgärd från kronans

sida vidtages för att för arrendatorerne lindra följderna af detta

prisfall; och synes mig den lämpligaste åtgärden för detta ändamål

vara att, såsom Domänstyrelsen alternativt ifrågasatt, bevilja arrendatorerne

en tillfällig eftergift å deras arrenden. Ehuru någon bestämd

anledning icke för närvarande förefinnes att under den närmaste framtiden

förvänta någon väsentligare förändring i de för jordbruket rådande

konjunkturerna, vare sig till förbättring eller försämring, lärer

det likväl icke böra nu ifrågakomma att utsträcka en dylik eftergift

till längre tid än den, för hvilken prisförhållandena redan äro fullt

kända. Den eftergift, som nu kan varda medgifven, torde sålunda

böra afse endast sistförflutna årets arrenden, af hvilka, i följd af det

bemyndigande, Eders Kongi. Maj:t i början af detta år lemnat länsstyrelserna

att i förekommande fall bevilja anstånd med halfva arrendets

erläggande till den 1 nästkommande Oktober, halfva beloppet i de

flesta fall ännu torde vara utestående. Om och i hvad mån eftergift

å arrendebeloppen äfven för ett eller flera följande år kan böra ega

rum, torde få bero af framtida pröfning, sedan utfallet af skörd och

sädespris under dessa år blifvit kändt. Skäl att låta eftergiften få

en till tiden större utsträckning skulle för öfrig!, i en viss grad

komma att saknas, derest de ytterligare förslag med hänsyn till

arrendeväsendet, jag i det följande kommer att framställa, skulle vinna

godkännande.

Om än flertalet af kronans arrendatorer för närvarande har att

kämpa med ekonomiska svårigheter, är det utom allt tvifvel, att åtskilliga

kronoarrenden finnas af den förmånliga beskaffenhet, att deras

innehafvare äro i stånd att utan förlust fullgöra sina förbindelser. Det

skulle vid sådant förhållande kunna synas riktigast, att eftergift å 1886

års arrenden medgåfves endast efter föregången pröfning i hvarje särskilt

fall och åt de arrendatorer, som dervid funnes vara i behof af

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 32.

lindring, vid hvilken pröfning ej blott behofvet af lindring, utan jemväl

af dennas storlek skulle tagas i öfvervägande. Då det måste anses

önskligt, att vid en dylik pröfning likartade grunder korame att

följas, borde densamma för hela riket helst ske af endast en myndighet

och således antingen förbehållas Eders Kongl. Maj:t i Finansdepartementet

eller öfverlemnas åt Domänstyrelsen. Enär i hvilketdera

fallet som helst besluten torde böra föregås af en utredning hos de

lokala myndigheterna, hvarvid i åtskilliga fall undersökning på stället

icke torde kunna undvikas, är det emellertid uppenbart, att pröfningen,

på dylikt sätt verkstad, icke skulle kunna medhinnas utan alltför stor

tidsutdrägt, på samma gång en så betydande tillökning i arbete skulle

uppstå för den profvande myndigheten, att särskilda arbetskrafter torde

få för ändamålet beredas, derest icke arbetet inom verket i öfrigt

skulle komma att lida. Med något mindre olägenhet och något större

utsigt att i tid medhinnas skulle väl pröfningen kunna anförtros åt

länsstyrelserna, ehuru då med uppoffring i större eller mindre grad af

den likformighet i besluten, som vore att anse såsom eftersträfvansvärd;

men äfven för länsstyrelserna skulle en sådan pröfning erbjuda stora

svårigheter och fordra vidlyftiga utredningar. Vare sig alltså pröfningen

komme att ske på det ena eller andra sättet, skulle säkerligen

omgång och kostnader uppstå, som icke kunde anses uppvägda med

den ringa vinst, kronan komme att skörda deraf, att en eller annan

arrendator blefve från eftergift å arrendet utesluten.

Jag anser mig derföre och oaktadt de anmärkningar, som från

principal synpunkt kunna göras mot ett sådant förslag, böra förorda,

att eftergiften må komma att omfatta samtliga kronoarrenden med undantag

endast för vissa grupper deraf, i afseende å hvilka någon särskild

undersökning uppenbarligen icke erfordras för att finna, att anledning

till eftergift icke är för handen, eller hinder för eftergift möter

i särskilda förhållanden. Att härvid en del arrendatorer komme i åtnjutande

af nedsättning i sina arrenden, utan att vara deraf i egentligt

behof, synes mig icke böra tilläggas alltför stor betydelse, då icke heller

desse arrendatorer lära undgått att i större eller mindre mån känna

trycket af de förändrade konjunkturerna och någon billighet torde få

anses ligga deri, att, när kronan medgifver eu tillfällig lindring i arrendevilkoren

på den grund, att ett prisfall å jordbruksprodukter egt rum,

som icke varit möjligt att förutse, denna lindring kommer äfven de

arrendatorer till godo, som i följd af större omsigt vid sina arrendeförbindelsers

ingående befinna sig i en mindre ogynsam ställning och

i regeln torde vara att räkna till den bästa klassen af kronans arrendatorer.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

De arrenden, hvilka synts mig böra uteslutas från eftergift, äro i

det närmaste desamma, som af Domänstyrelsen undantagits från den

af Styrelsen föreslagna lindring genom arrendeafgifternas omsättning i

spanmål och arrendespanmålens lösning på ofvan omförmäldt sätt. Sålunda

torde eftergift icke böra medgifvas för

arrenden af skog och fiske samt andra till jordbruksegendom icke

hänförliga, särskildt utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom qvarnar,

sågar, hus och tomter m. m., hvilkas innehafvare torde få anses

i det hela oberörda af nuvarande ogynsamma konjunkturer för jordbruket;
arrenden

af de för skogsväsendet^ räkning utarrenderade egendomarne,

hvilka med få undantag utgöras af smärre under kortare tid

och med särskilda förbindelser i afseende å statens skogsvård upplåtna

lägenheter och om hvilkas innehafvare likaledes torde gälla, att

prisfallet å jordbruksprodukter icke medfört någon försämring i deras

ställning;

arrenden, bestämda i persedlar, att utgöras in natura eller lösas

efter löpande årets markegång eller femårigt medelpris, i afseende å

hvilka arrenden prisfallet å jordbruksprodukter saknar betydelse eller

redan inverkat tillräckligt för att göra ytterligare nedsättning deri obehöflig;
arrenden

af Malmö och Christianstads hospitaler förut tillhöriga

egendomar, hvilka arrenden, till beloppet bestämda redan för omkring

trettio år sedan, lära äfven under nuvarande förhållanden vara att anse

såsom låga;

arrendet af Eldgarns kronoäng i Färentuna socken och härad,

utarrenderad på 100 år från den 14 Mars 1788 emot visst belopp i hö,

att dels levereras in natura, dels lösas efter särskildt bestämda billiga

grunder;

arrendet af indragna piparebostället W mantal Brännårby i Wansö

socken och Södermanlands län, hvilket hemman är för everldlig tid

upplåtet åt Wansö församling för folkskoleväsendets räkning emot en

årlig afgift af 35 kubikfot 6 kannor spanmål, hälften råg och hälften

korn, att lösas efter medelmarkegångspris;

arrendena af indragna pipareboställena 1 mantal Lilla Holgryte i

Sandviks socken och Jönköpings län och .} mantal Gräsöna i Winköls

socken af Skaraborgs län, af hvilka det förra genom Krigskollegii resolution

den 25 Juni 1753 upplåtits till dåvarande åbon å hemmanet,

hans arfvingar och efterkommande under vissa vilkor och emot utgörande

af hemmanets jordeboksränta jemte ett årligt belopp derutöfver,

numera bestämdt till 20 kronor, samt det senare hemmanet den 15

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

November 1805 upplåtits dåvarande åbon i hans, hans hustrus och barns

lifstid, emot utgörande, utöfver hemmanets ränta, af 3 kronor årligen.

. Bland de arrenden, Domänstyrelsen i sitt förslag uteslutit från

lindring, förekomma vidare:

arrenden, hvilka uppbäras och redovisas åt indelningshafvare på

gammal stat;

samt andra arrenden, hvilka icke ingå omedelbart till statsverket.

Det lärer vara uppenbart, att nedsättning i dessa arrenden icke

kan vidtagas utan att kränka vederbörande indelningshafvares rätt eller

rubba de dispositioner, som med arrendeinkomsten vidtagits, och att

således samma arrenden måste från eftergift uteslutas.

Från eftergift torde jemväl böra undantagas de arrenden, hvilka

tillkommit under de senaste åren, sedan den hufvudsakliga förändringen

i konjunkturerna för jordbruket redan inträdt. Domänstyrelsen har

ansett gränsen i detta hänseende böra bestämmas så, att‘lindring icke

borde få åtnjutas i fråga om arrenden, hvilka tagit sin början den 14

Mars 1884 eller senare; men då aftalen om de arrenden, som löpa från

midfasta!! 1884, torde hafva uppgjorts å sådan tid, att arrendatorerne

icke i allmänhet kunnat grunda sina beräkningar på senare prisförhållanden

än dem, som gäl de år 1882, då något väsentligare fäll i spanna

ålsprisen ännu icke egt ruin, synes det mig, att billighetens kraf

bättre skulle tillgodoses, om endast de arrendator^- uteslötes från eftergift,

hvilka afslutat sina arrendekontrakt efter 1884 års början.

Domänstyrelsen har från tillämpningen af sitt lindringsförslag

äfven undantagit samtlige arrendatorer af utarrenderade krönoegendomar

i Blekinge, Hallands, Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens

och Norrbottens län. Om än någon klagan icke försports

från arrendatorerne i dessa län eller oförmåga hos dem att utgöra

arrendeafgifterna hittills framträda utvisa likväl de yttranden, de lokala

myndigheterna derstädes afgifvit, att äfven bland arrendatorerne i nämnda

län eller åtminstone dem, hvarest de utarrenderade kronoegend.omarne

utgör något större antal, såsom Hallands, Gefleborgs och Jemtlands

län, ett visst ekonomiskt betryck är rådande, framkalladt delvis af de

fallande priserna, men äfven af andra orsaker, såsom i Jemtlands län

af den betungande byggnadsskyldighet, hvilken åligger arrendatorerne

af militieboställen, utarrenderade medan ännu militieboställsordningens

föreskrifter voro gällande. Villigt medgifvande, att, derest fråga nu

vore att bereda arrendatorerne en sådan till längre tid utsträckt lindring,

som Domänstyrelsens förslag afsåg, tillräcklig anledning måhända

icke skulle kunna anses föreligga att i denna lindring inbegripa arrendatorerne

i de ifrågavarande länen, anser jag det likväl icke vara skäl

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 82.

att från åtnjutande af en så beskaffad, endast tillfällig eftergift, som

blifvit af mig stäld i fråga, utesluta desse arrendatorer i vidsträcktare

mån, än som kan blifva eu följd af de här förut af mig tillstyrkta undantagen

från eftergiftens tillämpning.

Beloppet af eftergiften synes mig icke böra bestämmas högre än

till tio procent af arrendesumman, då nedsättningen skulle komma att

motsvara den lindring, som af åtskilliga enskilde jordägare beviljats deras

arrendatorer i sistlidet års arrenden; och torde de arrendatorer,

hvilka enligt nu angifna grunder skulle blifva berättigade att åtnjuta

eftergift, men redan till fullo erlagt sina arrenden för det sistförflutna

arrendeåret, böra få uppbära de dem tillkommande belopp kontant, att

af k ortas å kronans arrendemedel för år 1886. En minskning i denna

inkomsttitel, som i staten för nämnda år upptagits till 3,270,000 kronor,

skulle i följd af den föreslagna eftergiften komma att uppstå med ett

belopp, hvithet torde kunna beräknas till lägst 250,000 och högst

300,000 kronor. Någon åtgärd i anledning häraf påkallas emellertid

icke med hänsyn vare sig till 1886 års eller följande års statsregleringar,

då, äfven med en dylik minskning i arrendemedlen, 1886 års

statsreglering kan påräknas komma att uppvisa öfverskott.

Den lindring för arrendatoverne, som nu af mig tillstyrkts, afser,

såsom i det föregående framhållits, endast att mildra följderna af de

nedgångna priserna å jordbrukets produkter. Till afhjelpande af det

betryck, i hvilket åtskilliga arrendatorer befinna sig i följd af öfverspekulation

vid arrendenas öfvertagande, har Domänstyrelsen, enligt

hvad jag redan nämnt, icke framstäf något förslag, då Styrelsen ansett

staten icke böra i detta hänseende träda emellan. För så vidt det

gälda endast att låta arrendatorerne och deras löftesmän sjelfve umgälla

följderna af lättsinnigt ingångna förbindelser, skulle jag, i likhet med

Domänstyrelsen, finna staten icke böra ingripa. Men här tillkommer

den omständigheten att kronan, hvilken, såsom egare till den utarrenderade

jorden, är intresserad af dennas tillbörliga skötsel, äfventyrar

att, derest arrendator^ bristande förutseende för honom leder till obestånd,

förr eller senare få återtaga den arrenderade egendomen i ett

vanvårdadt eller skadadt skick. Det borde då kunna anses, åtminstone

i de flesta fall, skola lända kronan till fördel, om arrenden af ifrågavarande

beskaffenhet ju förr dess hellre upphörde, och vara af kronans

eget intresse påkalladt, att anordningar vidtoges, hvarigenom möjlighet

härtill bereddes.

Eders Kongl. Majt:s Befallningshafvande i Södermanlands, Jönköpings

och Malmöhus län hafva ock ifrågasatt, att rättighet att afsåga

sig arrendena måtte medgifvas antingen, med vissa angifna

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 82.

undantag, åt alla de arrendatorer, som i sådant syfte anmälde sig, eller,

såsom Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings och Malmöhus

län uppstält sitt förslag, åt de arrendatorer, hvilkas genom kontraktet

åtagna arrendeafgift efter pröfning funnes vara högre, än i förhållande

till egendomens beskaffenhet kunde vara förenligt med möjligheten

för arrendatorn att fullgöra arrendevilkoren och bereda utkomst

för sig och sin familj.

Häremot har Domänstyrelsen erinrat, att ett dylikt medgifvande

otvifvelaktigt skulle leda derhän, att ett stort antal arrendatorer, äfven

sådane, som ej vore i större behof af lindring i sina vilkor, skulle

komma att afsåga sig arrendena i förhoppning att vid det prisfall å

arrenden, som kunde förväntas inträffa, derest en mängd sådana samtidigt

utbjödes, åter komma i besittning af den förut arrenderade egendomen

emot den afgift, de sjelfva ville bestämma, och att den lindring

i nu utgående arrendeafgifter, som på ett sådant sätt skulle komma

desse arrendatorer till del, antagligen skulle uppgå till mycket betydande

belopp.

De farhågor, Domänstyrelsen sålunda uttalat för följderna af en

arrendatorerne medgifven rätt att uppsäga sina arrenden, synas mig

väl öfverdrifna. Någon anledning antaga, att en allmännare öfverspekulation

egt rum vid öfvertagande af de nu i kraft varande kronoarrendena,

torde ej förefinnas. I någon betydligare omfattning har

öfverspekulation antagligen förekommit endast vid den utarrendering af

militieboställen, som under de för jordbruket gynsamma konjunkturerna

på 1870-talet egde rum, medan dessa boställen ännu förvaltades

af boställsdirektionerna och upplätos till den högstbjudande. Fördetta

antagande hemtar jag äfven stöd af den uppgift, som vederbörande

föredragande hos Domänstyrelsen lemnat å förverkade arrendekontrakt

under åren 1878—1885, då nemligen deraf framgår, att det varit hufvudsakligen

och nära nog uteslutande bland innehafvarne af de till

statsverket dåmera indragna militieboställena, som oförmåga att fullgöra

sina förbindelser framträdt. De fall, då i öfrigt öfverspekulation

i någon afsevärd grad egt rum vid arrendeuppgörelserna, i det att arrendatorn

vare sig iklädt sig ett allt för högt arrende i form af städja, medan

sådan ännu erlades, eller senare i årlig afgift eller till förutvarande

innehafvare af arrendet erlagt ett oskäligt afträdesbelopp, torde hafva

varit jemförelsevis fåtaliga eller åtminstone icke hafva förekommit i

den mängd, att ett öfvervägande antal bland arrendatorerne kunna antagas

vara i verkligt behof af att lemna sina arrenden.

Men är detta förhållandet, torde också faran, att, derest rätt att uppBih.

till Rilcsd. Prot. 1887. B. 1 Sand. 1 Afd. 18 Raft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Sä.

saga arrendena medgåfves, denna rätt skulle komma att i större utsträckning

begagnas med beräkning att återförvärfva arrendena till billigare vilkor,

icke vara så stor. Med ungefärligen lika grad af sannolikhet, som

att vid nytt utbjudande ett förut någorlunda skäligt arrende komme att

nedgå, skulle det kunna förutses, att arrendeafgiften dervid stegrades

utöfver det förutvarande beloppet, och detta så mycket hellre som, då

samtidigt med de i följd af uppsägning inträffande arrendeledigheterna

ett lika antal arrendatorer blefve utan verksamhet, hvilka åtminstone

till större delen torde vilja söka sin utkomst på samma sätt som förut,

konkurrens vid de uppsagda arrendenas utbjudande icke borde uteblifva.

Redan den ovisshet, med hvilken resultatet af arrendets förnyade utbjudande

sålunda måste emotses, torde blifva tillräcklig att i förening

med det band, som vanligen fäster jordbrukaren vid den af honom

nyttjade jorden, afhålla en arrendator från att utan tvingande skäl

vedervåga en uppsägning.

Om derjemte, såsom det synes mig i sin ordning, vid uppsägningsrätten

fästades det vilkor, att arrendator, som toge denna rätt i anspråk,

icke skulle ega att vid det uppsagda arrendets utbjudande åtnjuta

den optionsrätt, som kunde genom arrendekontraktet blifvit honom tillförsäkrad,

och icke heller den i 7:de punkten af nu gällande grunder

för domänförvaltningen åt arrendator, som väl skött egendomen, medgifna

rättighet att efter utropet öfvertaga arrendet emot högsta erbjudna

arrendeafgift, skulle sådant i sin mån bidraga att hos arrendatorerne

frammana en tillbörlig betänksamhet vid uppsägningsrättens

begagnande.

Jag vågar sålunda för min del tillstyrka, att, med det vilkor, jag

nyss nämnt, rätt att afsåga sig sina arrenden måtte varda åt arrendatorerne

medgifven. Att härvid, såsom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Jönköpings och Malmöhus län ifrågasatt, inskränka rättigheten

till de arrendatorer, hvilkas arrenden efter pröfning funnes vara

högre, än att de kunde med bibehållen utkomst för arrendatorn och

hans familj ur egendomen uttagas, synes mig olämpligt till följd af

den tidsutdrägt och de omkostnader, som skulle blifva förenade med

en dylik pröfning, åt hvilken myndighet denna än uppdroges, och icke

heller vara nödigt, då, efter hvad jag på nyss anförda grunder trott

mig kunna antaga, uppsägningsrätten i regeln icke skulle komma att

tagas i anspråk i andra fall, än då verklig anledning dertill förelåge.

Med denna min uppfattning bör det dock icke kunna anses oförenligt

att från uppsägningsrättens tillämpning på förhand utesluta arrenden,

i afseende å hvilka all anledning saknas att förutsätta, att öfverspekulation

gjort sig derå gällande eller att de för närvarande äro högre, ''äu

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

att innehafvarne utan svårighet förmå att utgöra sina arrendeafgifter.

Då det vidare lärer vara nödigt att utesluta äfven de arrenden, hvaraf

inkomsten uppbäres af enskilde eller är anslagen till vissa statsändamål,

torde alldeles samma undantag böra stadgas i fråga om uppsägningsrättens

åtnjutande, som i det föregående föreslagits med hänsyn

till den tillstyrkta nedsättningen i 1886 års arrendeafgift. Endast beträffande

en grupp arrendatorer, som då blefve från rätt till uppsägning

utesluten, eller de arrendatorer, hvilka afslutat sina kontrakt efter 1884

års början, torde någon tvekan om undantagets lämplighet här kunna

uppstå,''då det väl låter tänka sig, att oaktadt de för jordbruket mycket

ogynsamma konjunkturer, som alltsedan nämnda tidpunkt varit rådande,

en eller annan bland de ifrågavande arrendatorerne iklädt sig öfverdrifvet

höga arrenden; men äfven om så skulle vara fallet, synes det

mig icke böra ifrågakomma, att staten medgifver återgång af ett så

nyss och under sådana förhållanden tillkommet arrendeaftal.

Då en icke alltför kort tid erfordras för att förbereda och besörja

förnyad utarrendering af de egendomar, hvilkas innehafvare begagna

sig af rättigheten till uppsägning, derest sådan varder medgifven, torde

det vara nödvändigt, att tidpunkten för de uppsagda arrendenas upphörande

icke sättes tidigare än till midfastan 1889 och att viss kort

tid förelägges arrendatorerne, inom hvilken de, för att komma i åtnjutande

af uppsägningsrätten, hafva att i sådant syfte göra anmälan. Att

eu dylik uppsägningsrätt torde komma att medföra en icke obetydlig

minskning »i kronans arrendemedel, är påtagligt. Denna minskning

bör dock icke betraktas såsom eu förlust, ty i sjelfva verket inträffar

här icke något annat, än att kronan, som under kortare eller längre

tid af vissa sina egendomar åtnjutit en högre inkomst, än som under

normala förhållanden bort kunna påräknas, får denna inkomst reducerad

till belopp, som stå i närmare öfverensstämmelse med egendomarnes

verkliga afkastningsförmåga, på samma gång ett förhållande afbrytes,

som, om det fått fortgå, kunnat genom den arrenderade jordens

försämring i en framtid leda till en ännu större minskning i arrendeafkomst.

Då rättigheten att efter uppsägning frånträda arrende skulle

inträda först den 14 Mars 1889, kommer densamma emellertid icke att

utöfva någon verkan på den budget, som under detta år förelägges

Riksdagen.

Jag anser mig i detta sammanhang böra fästa uppmärksamheten

derpå, att, då medgifvandet, att före arrendetidens utgång frånträda ett

ofördelaktigt arrende innebär en synnerligen stor förmån för arrendets

innehafvare, af rättighetens begagnande torde böra blifva en sjelfkär

följd, att under den återstående arrendetiden intill arrendets upphörande

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 82.

vidare eftergift å den årliga arrendesumman icke må ifrågakomma, äfven

om en sådan förmån skulle blifva åt andra kronans arrendatorer beviljad.

Hvad derefter angår de förslag, Domänstyrelsen framstält till ändring

i nu gällande grunder för utarrenderingen af kronans egendomar,

torde af hvad jag i det föregående anfört framgå, att jag icke

kan för min del tillstyrka Styrelsens förslag om arrendeafgifternas bestämmande

annorlunda än nu är stadgadt, eller i penningar.

Deremot är jag böjd att ansluta mig till Domänstyrelsens förslagom

återinförande af den genom nådiga kungörelsen den 24 Maj 1875

borttagna så kallade optionsrätten, eller rättigheten för arrendator, som

väl skött egendomen, att vid arrendeperiodens slut, utan auktion, öfvertaga

egendomen på nytt arrende emot den afgift, denna efter uppskattning

ansetts skäligen böra betinga.

Genom de år 1882 utfärdade nya grunder för förvaltningen af

kronans jordbruksdomäner hafva visserligen åtskilliga föreskrifter meddelats,

egnade att befordra de utarrenderade egendomarnes förbättring.

Sålunda har möjlighet blifvit beredd att för torrläggnings- samt större

odlings- eller täckdikningsarbeten vinna godtgörelse genom minskning

i ett eller flera års arrendeafgift eller i visst fall genom utsträckning

af arrendetiden. Byggnadsskyldigheten har ordnats på ett mer tillfredsställande

sätt, och der, med Domänstyrelsens medgifvande och

efter af densamma godkänd plan, uppförts byggnad, för hvilken kostnaden

är större, än som motsvarar den enligt kontraktet bestämda byggnadsskyldigheten,

kan arrendatorn redan under arrendetiden härför erhålla

ersättning genom eftergift å närmaste årens arrende. I sammanhang

härmed har äfven en verksammare tillsyn anordnats öfver det

sätt, på hvilket den arrenderade egendomen skötes och arrendevilkoren

af arrendatorn fullgöras. Dessa stadganden och denna tillsyn torde

likväl icke innefatta tillräckligt verksamma medel för att under alla

förhållanden tillförsäkra kronan en tillfredsställande vård om den utarrenderade

egendomen. Huru väl tillsynen öfver arrendatorerne än

må vara anordnad, kan dermed knappast vinnas mer, än att sådana

åtgärder från arrendatorns sida förekommas, som kunna vara att hänföra

till ren missvård; men hvarken lärer något af betydenhet kunna

på den vägen åstadkommas för den arrenderade jordens förkofran och

ej heller torde nu gällande vilkor för kronans arrenden innefatta någon

särskild eggelse för arrendatorerne att å egendomarne verkställa för
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

bättringar, som afse en jemnt, fortgående stegrad afkomst eller minskad

Srukningskostnad. En sådan eggelse att på alla områden af

jordbruksnäringen framkalla lifaktighet och befordra vidtagande af förbättringar

har man ansett böra åstadkommas genom den så kallade

optionsrätten; och obestridligt torde äfven vara, att den är egnad att

hos arrendatorn i detta hänseende skapa ett med jordegarens fördel

sammanfallande intresse, som knappast torde i samma grad kunna på

annat sätt uppnås.

Det är emellertid icke såsom en eggelse att förbättra jorden,

som optionsrätten i mina ögon har sin enda eller största betydelse,

utan såsom beredande trygghet för en arrendator, med hvilken kronan

har anledning vara tillfredsstäld, att efter arrendets utgång kunna få

detsamma på rimliga vilkor förnyadt. En ersättning för den förmån,

optionsrätten i detta hänseende innebär, har man väl i 1882 års grunder

för domänförvaltningen sökt bereda genom den der stadgade rättigheten

för arrendator, som väl skött egendomen, att efter egendomens

utbjudande på nytt arrende, om han så önskar, öfvertaga arrendet till

den vid auktionen erbjudna högsta arrendeafgiften; men oaktadt den

erfarenhet, som vid tillämpningen af 1882 års grunder hittills vunnits,

synes gifva vid handen, att det berörda stadgandet på ett i allmänhet

tillfredsställande sätt uppfylt det afsedda ändamålet, är det likväl antagligt,

att vid inträdande förbättrade konjunkturer för jordbruket ett

väl skött arrende, när det på nytt utbjudes, skall locka så många

spekulanter, att .den förre arrendatorn, derest arrendets bibehållande

åt honom göres beroeende af bud och öfverbud, skall nödgas härför

underkasta sig större uppoffringar, än som kan vara billigt och skäligt.

Då optionsrätten år 1875 afskaffades, utgjorde hufvudsakliga

anledningen härtill, att det i åtskilliga fall visat sig, att det fastställa

maximiarrendet, till hvilket, med begagnande af optionsrätt, egendom

blifvit på nytt arrende åt förre innehafvaren upplåten, icke motsvarade

egendomens verkliga arrendevärde, och att derföre, till undvikande af

förlust för kronan genom för låga arrenden, ansågs lämpligast, att ledigt

arrende alltid stäldes under auktion, på det att sålunda rätta värdet

derå måtte utrönas och komma kronan till godo. Såsom vederbörande

föredragande hos Domänstyrelsen erinrat, ske arrendeuppskattningarne

i allmänhet numera på ett sätt, som lemnar helt andra och

säkrare garantier för erhållande af ett, tillförlitligt arrendevärde, än

förhållandet var på den tid, som föregick optionsrättens upphäfvande.

I samtliga rikets län, med undantag endast af några få, der jordbruksdomäner

i egentlig mening förekomma blott till ringa antal, äro anstälda

i landtbruk erfarna och med arrendeväsendet särskildt förtrogna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Froposition N:o 32.

personer, hvilka i stället för kronofogdarne öfvertagit ledningen af

arrendeuppskattningarne. De vid förrättningen biträdande två uppskattningsmännen

utses på ett sätt, som gifver säkerhet för, att äfven

hos dem insigter och erfarenhet i jordbruket skola vara till finnandes

i tillräckligt mått; och då anledning dertill förekommer, tillkallas och

biträda vid förrättningen, utom landtmätare, äfven skogstjensteman,

landtbruksingeniör och särskildt byggnadskunnig person. Också synas

arrendeuppskattningarne, sådana de nu ske, hafva tillvunnit sig ett icke

ringa förtroende hos allmänheten. En från Domänstyrelsen mig lemnad

uppgift rörande den utarrendering af kronoegendomar, som egt

rum under de tre sistförflutna åren, utvisar nemligen, tätt de dervid

afgifna högsta arrendeanbuden endast undantagsvis i någon större grad

öfverstigit det uppskattade arrende värdet.

Då optionsrätten, efter min uppfattning, innebär stora fördelar

såväl för arrendatorerne som för kronan och då det hufvudsakliga skäl,

som föranledde dess afskaffande, eller bristande tillförlitlighet i arrendeuppskattningarne,

numera bör anses hafva förlorat sin giltighet, tvekar

jag ej att, i enlighet med Domänstyrelsens, af länsstyrelserna nära nog

utan undantag biträdda förslag, tillstyrka optionsrättens återinförande,

dock så att någon återgång härvid icke må eg a rum till åsättande af

dubbla arrendevärden eller så kallade minimi- och maximiarrenden, utan

att, i enlighet med 1882 års grunder för domänförvaltningen, fortfarande

endast ett arrendevärde må bestämmas och detta utgöra det belopp,

hvartill arrende må genom option öfvertagas. Då nemligen, såsom

Domänstyrelsen ock erinrat, en egendom icke gerna kan ega mer än

ett arrendevärde, synes åsättandet af minimi- och maximiarrenden

endast vara egnadt att ingifva vilseledande föreställningar om egendomens

afkastningsförmåga.

Såsom afsedd att utgöra en uppmuntran till och en belöning för

en förtjenstfull vård om den arrenderade egendomen bör dock optionsrätt

icke få åtnjutas, utan att arrendet innehafts under en längre tid.

Jag hemställer derföre, att såsom ett vilkor för optionsrättens tillgodonjutande

må stadgas, att arrendatorn innehaft arrendet under en tid

af minst tio år, räknadt intill arrendeperiodens utgång.

Till mitt tillstyrkande om optionsrättens återinförande anser jag

mig vidare böra anknyta två förutsättningar i afseende å optionsrättens

tillämpning. Den ena har afseende å det vitsord om god skötsel af

den arrenderade egendomen, som utgör vilkoret för optionsrättens åtnjutande.

Efter hvad jag tror mig veta, erhölls detta vitsord under

den tid, då optionsrätten förut var i kraft, icke så sällan under omständigheter,

som på sin höjd bort kunna berättiga till det negativa

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

omdömet, att arrendator!! icke missvårdat egendomen. Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län har ock funnit sig

föranlåten hemställa, att i stället för det vilkor, som nådiga kungörelsen

den 17 Juli 1847 innehöll för optionsrättens tillgodonjutande, eller

att arrendatorn skulle hafva “väl brukat“ egendomen, måtte stadgas,

att arrendatorn borde hafva “väl skött och förbättrat1'' egendomen. I

syftet för denna hemställan, eller att vid bedömande af arrendatorns

sätt att sköta egendomen temligen stora fordringar böra uppställas,

så att rätt till option må komma att grundas icke på en blott försvarlig

häfd, utan på eu verkligt god skötsel af den arrenderade egendomen,

är jag med Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ense; men

någon förändring i det i 1847 års författning använda uttrycket synes

mig dock icke påkallas, då detta uttryck torde säga tillräckligt, endast

detsamma behörigen tillämpas. För en sådan tillämpning torde lämpligast

kunna sörjas genom af Domänstyrelsen meddelade anvisningar åt

de uppskattningsmän, som få till uppdrag att i första hand bedöma

arrendatorns brukningssätt.

En annan omständighet, som förtjenar att synnerligen beaktas

icke blott med hänsyn till optionsrätten, utan äfven på grund af sin

betydelse för arrendeväsendet i allmänhet, är frågan, i hvad mån öfverlåtelse

af arrende på annan innehafvare bör medgifvas. Med skäl

torde det kunna sägas, att knappast något annat verkat så hindrande

för en gynsam utveckling af arrendeväsendet som de täta ombyten

af innehafvare, en del kronoegendomar genom medgifna arrendeöfverlåtelser

varit underkastade. Att eu egendom, som med korta mellantider

går hand ur hand, icke gerna kan vinna förkofran, är naturligt,

helst om, såsom oftast är fallet, vid öfverlåtelserna mer eller mindre

oskäliga afträdessummor betingas med den påföljd, att efter hand arrenden,

som i förste innehafvarens hand kunnat vara ganska fördelaktiga,

uppstegras derhän, att de slutligen blifva omättligt höga. På sådant

sätt betages ock all verkan af de försigtighetsmått, kronan vid utarrenderingen

kan hafva vidtagit för att skydda sig emot följderna af

en öfverspekulation.

I 27: de punkten af de för förvaltningen af kronans domäner

den 10 November 1882 utfärdade grunder är stadgadt, att öfverlåtelse

af arrende må kunna ske endast med Domänstyrelsens medgifvande;

och endast i två fall, då arrendatorn dör eller då han varder försatt i

konkurs, har, enligt samma punkt, en bestämd rättighet tillagts i förra

fallet åt den aflidnes rättsinnehafvare och i det senare åt konkursboet

att under vissa vilkor förfoga öfver arrendet. Domänstyrelsen har

således i sin makt att i alla andra fall än de två nyss nämnda vägra

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

begärd arrendeöfverlåtelse. Enligt min uppfattning bör sådan öfverlåtelse

medgifvas endast undantagsvis och då mycket bevekande skäl

dertill föreligga. Särskildt blir en sådan tillämpning af det åberopade

stadgandet af vigt, om optionsrätten återinföres. När en sådan rätt

fått begagnas och egendomen på grund deraf tillträdts på nytt arrende,

bör det nemligen icke tillåtas arrendator!! att utan mycket vägande

skäl öfverlåta det nya arrendet på annan, då man med optionsrätten

väl velat bereda arrendator!! förmånen att fortfarande få besitta den

af honom förut brukade egendomen, men icke möjligheten att realisera

arrenderätten i penningar.

Min afsigt är derföre också att i sammanhang med utfärdandet

af de förändrade bestämmelser rörande förvaltningen af domänerna,

som kunna blifva en följd af den nu från Domänstyrelsen föreliggande

framställningen, hos Eders Kongl. Maj:t göra hemställan om meddelande

åt Domänstyrelsen af föreskrifter, som kunna vara egnade att främja

en sådan tillämpning af gällande stadganden om arrendeöfverlåtelse,

som jag nu antydt såsom enligt min åsigt påkallad.

Domänstyrelsen har äfven, till förebyggande deraf att vid arrendens

utbjudande på auktion den årliga arrendeafgiften må kunna uppstegra

till högre belopp, än som öfverensstämmer med egendomens

afkastningsförmåga, hemstält, att anbud på högre årlig arrendeafgift

än till belopp, motsvarande det faststälda arrendevärdet, icke måtte få

antagas och att, der flera anbud till detta belopp förekomme, arrendet

måtte få upplåtas åt den, som derjemte bjöde högsta kontanta

städja, att vid tillträdet på en gång erläggas.

Detta förslag öfverensstämmer med de stadganden, som voro

gällande, intill dess 1882 års grunder för domänförvaltningen trädde i

tillämpning. Båda de komitier, som, den ena under åren 1875 och

1876, den andra år 1880, behandlade frågan om domänförvaltningens

omordnande, uttalade sig för städjans borttagande, under framhållande

att, om en arrendator genom högt uppdrifna arrendeafgifter lätteligen

bringades på obestånd till förlust för sig och sannolik skada för den

arrenderade egendomen, detta obestånd endast så mycket säkrare skulle

inträffa, om han redan vid arrendets början nödgades i form af kapital

betala ett oskäligt tillskott på arrendeafgiften och derigenom

urståndsattes att bereda egendomen den kraftigare kultur, som eljest

vore möjlig, samt att ett stadgande i syfte att någon del af den eljest på

hela arrendetiden fördelade arrendeafgiften skulle vid arrendetidens början

på en gång i förskott erläggas särskildt vore olämpligt i ett land med så

ringa och så föga utbredd kapitalrikedom som Sverige. Denna komiterades

uppfattning vann så väl Eders Kong!. Maj:ts som Riksdagens gillande;

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

och stadgandet om städja blef i följd deraf i 1882 års grunder för

domänförvaltningen uteslutet.

Då Domänstyrelsen nu hemstält om städjans återinförande, har

Styrelsen utgått från den förutsättning, att så mycken besinning borde

kunna bos arrendespekulanterne påräknas, att desse icke erbjöde högre

belopp i städja, än som deras tillgångar i verkligheten medgåfve dem

att utgifva, utan att tillgripa det driftkapital, som erfordrades för egendomens

skötsel. Vore denna förutsättning riktig, skulle jag för min

del icke hysa någon betänklighet emot städjans återställande. En helt

annan uppfattning i detta hänseende har emellertid uttalats af Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands och Malmöhus län,

hvilka båda såsom en af anledningarne till de svårigheter, med hvilka

en del arrendatorer hade att kämpa, angifvit, att desse för att åtkomma

sina arrenden erlagt så höga städjebelopp, att de derigenom beröfvat

sig nödigt förlagskapital. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Södermanlands län anför särskild!, hurusom erfarenheten gifvit

vid handen, att arrendespekulanter icke frågat särdeles efter beloppet

af den städja, de utöfver arrendet bjudit, och utan betänkande till betalning

af städjan offrat de tillgångar, som bort vara afsedda endast

till inköp af inventarier och driftkapital. Då man besinnade, huru

ytterst ringa kapital största delen spekulanter på de mindre kronoarrendena

gemenligen hade att förfoga öfver, måste äfven eu ringa

minskning deri blifva för dem ödesdiger; och att förränta samt amortera

den skuld, i hvilken arrendatorerne i följd af städjebetalningen

måst sätta sig, vore, efter länsstyrelsens förmenande, för arrendatorerne

svårare, än att erlägga högre årligt arrende.

Stäld emellan så motsatta uppfattningar om verkningarna af

städjan, anser jag mig icke böra i denna punkt af arrendelagstiftningen

tillstyrka någon förändring i nu gällande bestämmelser. Jag håller

det visserligen antagligt, att städjan ofta nog kan vara egnad att utgöra

eu hämsko på en öfverdådig arrendespekulation; men der den

icke verkat en sådan återhållsamhet, är det å andra sidan uppenbart,

att, såsom de två domänkomitéerna och länsstyrelse]! i Södermanlands

län framhållit, städjan genom de följder, den medför i skuldsättning

eller brist på förlagskapital, verkar skadligare än den täflan, som sker

medelst anbud på årlig arrendeafgift. Att vidtaga en åtgärd, som kan

leda till förminskande af arrendatorernes driftkapital, kan allra minst

anses lämpligt i en tid, sådan som den närvarande, då jordbruket utvecklar

sig i eu riktning, som medför ett ökadt behof af förlagsmedel.

Det bör i öfrigt bemärkas, att, om optionsrätt medgifves arrendatorerne,

frågan om städjans återinförande får en minskad betydelse, i

Bih. till RiJesd. Prof. 1887. B. 1 Sami. 1 Åfd. 18 Käft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

det att ett jemförelsevis ringa antal arrenden då torde komma att utbjudas

till fri täflan. Och i de fall, då en sådan fri täflan kommer att

ega rum, bör, i den mån allmänheten vinner insigt om den sakkännedom

och noggranhet, med hvilken arrendeuppskattningarne nu verkställas,

denna insigt mer än något annat verka till förekommande af

öfverspekulation å kronans arrenden.

Jag anhåller slutligen att i sammanhang med förevarande ärende

få inför Eders Kongl. Maj:t anmäla en af Domänstyrelsen i skrifvelse

den 5 Februari 1886 gjord framställning om anvisande af medel för

att sätta Styrelsen i tillfälle att vid arrendeupplåtelse kontant utbetala

sådan ersättning, hvartill nuvarande arrendator enligt de för hans

arrende gällande föreskrifter kan finnas berättigad för öfverbyggnad å

egendomen, i stället för att, såsom mom. 5 af 15:de punkten i nådiga

kungörelsen den 10 November 1882 föranleder, förbinda tillträdande

arrendatorn att gälda dylik ersättning.

Genom 1882 års arrendelagstiftning har arrendatorernes byggnadsskyldighet

blifvit på det sätt reglerad, att arrendatorn antingen

har att under arrendetiden utföra vissa bestämda nybyggnadsarbeten i

enlighet med derför vid arrendeaftalets tillkomst upprättad plan eller

ock att vid arrendetidens utgång redovisa nybyggnad, motsvarande i

värde ett vid utarrenderingen bestämdt lika penningebelopp för hvarje

år af arrendetiden. Härutöfver får ingen byggnad å egendomen utföras

utan Domänstyrelsens särskilda medgifvande; och då Domänstyrelsen

för den öfverbyggnad, som med dess begifvande eger rum, har

sig öppet att, om Styrelsen så finner lämpligt, bereda arrendatorn ersättning

genom eftergift å närmaste årens arrende, bör i fråga om de

arrenden, som afslutats med tillämpning af 1882 års författning, endast

undantagsvis kunna inträffa, att vid arrendetidens utgång arrendatorn

har fordran för öfverbyggnad och då i alla händelser icke till större

belopp, än att gäldandet deraf utan olägenhet kan påläggas den tillträdande

arrendatorn.

Domänstyrelsens förevarande framställning afser också endast de

äldre arrenden, som tillkommit före utfärdandet af 1882 års grunder

för domänförvaltningen. Arrendatorn hade då skyldighet att hålla

egendomen efter vissa allmänna grunder fullständigt bebyggd; och den

nybyggnad, som under arrendetiden af honom utförts, godtgjordes

med årsberäkning eller så, att hvarje byggnad efter särskilda upp
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

skattningsgrunder beräknades motsvara byggnadsskyldigheten för visst

antal år af arrendetiden. Om härvid större nybyggnad befans vara

af arrendatorn verkstäld, än som, med dylik beräkning, motsvarade

alla åren af arrendetiden, egde han att för den Överskjutande nybyggnaden

eller uöfverbyggnadenu undfå ersättning af efterträdaren

i arrendet, med rätt för denne att tillgodoräkna sig den inlösta öfverbyggnaden

å sin byggnadsskyldighet.

Såsom en öfvergångsanordning är nu i det af Domänstyrelsen

åberopade momentet af 1882 års grunder stadgadt, att den öfverbyggnadsersättning,

som kan tillkomma innehafvare af äldre arrende,

skall till honom gäldas af den nye arrendatorn, utan att likväl derigenom

någon minskning för den senare inträder i hans egen nybyggnadsskyldighet

enligt nu gällande författning. Den öfverbyggnadsersättning,

som under nuvarande förhållanden kan varda en tillträdande arrendator

till gäldande ålagd, blir således i sjelfva verket att anse såsom

en del af hans arrende, erlagd genast vid tillträdet.

Domänstyrelsen har i den nu anmälda skrifvelsen anfört, att, då

någon betydligare öfverbyggnadsersättning ifrågakomme, sådant i hög

grad försvårade möjligheten att för egendomen erhålla ny arrendator,

allra helst som öfverbyggnadsersättningen icke kunde blifva till beloppet

bestämdt känd förrän vid afträdessynen och således vid tiden för

arrendeauktionen endast kunde approximativt beräknas. Men äfven

om anbud å arrendet erhölles, hade erfarenheten visat, att genom det

nu stadgade sättet för öfverbyggnadsersättningens utgörande verkliga

förluster tillskyndades kronan genom arrendeafgiftens starka nedgång

under hvad som motsvarade egendomens rätta arrendevärde. Sålunda

hade för tre uppgifna egendomar, der större öfverbyggnad förekommit,

i arrende erhållits tillsammans endast 12,510 kronor, medan samma

egendomars arrendevärden, ehuru af Domänstyrelsen faststälda med

tagen hänsyn till den tillträdaren åliggande öfverbyggnadsersättningen,

sådan den kunnat då beräknas, uppgått till 18,000 kronor. Skilnaden

mellan arrendevärdena och de erhållna arrendeafgifterna utgjorde sålunda

för år räknadt 5,490 kronor eller för hela arrendetiden 109.800

kronor, medan deremot öfverbyggnadsersättningen vid alla tre egendomarne,

sådan den slutligen blifvit bestämd, uppgått till 41,828 kronor

48 öre.

Till förekommande af sådana förluster, som i de nu omnämnda fallen

träffat kronan, har Domänstyrelsen ansett kronan böra sjelf öfvertaga

betalningen till afträdande arrendator af honom tillkommande öfverbyggnadsersättning

i stället att utbjuda arrendet med förbindelse för

den nye arrendatorn att gälda densamma; och har Styrelsen hemstält,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.•

att för dylikt ändamål ett årligt förslagsanslag å 20,000 kronor måtte

tillsvidare varda stäldt till Styrelsens disposition.

Det torde vara otvifvelaktigt, att, der afträdande arrendator har

en större fordran för öfverbyggnad, förbindelsen för nye arrendatorn

att godtgöra denna, vid arrendeuppgörelsen ännu icke till siffran kända

fordran kan i många fall verka mer nedtryckande på arrendeafgiften,

än som står i rimligt förhållande till öfverbyggnadsersättningens storlek,

och att det i sådana fall bör vara i kronans intresse att sjelf erlägga

beloppet. Kungörelsen deri 10 November 1882 angående domänförvaltningen

synes ock förutsätta, att understundom ett dylikt sätt för

öfverbyggnadsersättnings gäldande skulle kunna ifrågakomma, då nemligen

det af Domänstyrelsen åberopade 5:te momentet i 15:de punkten

af samma författning innehåller, att ersättning för öfverbyggnad skall

af nye arrendatorn gäldas, »der icke i arrendekontraktet med honom

varder annorlunda bestämdt». Att kronan sjelf öfvertager betalningen

af sådan ersättning torde dock endast böra ske, då öfverbyggnaden

är af någon större betydenhet och endast efter pröfning af Eders

Kongl. Ma:jt i hvarje särskild! fall. Derest denna min uppfattning

gillas, lära utgifter för ifrågavarande ändamål endast mera sällan

behöfva ifrågakomma och något särskild! anslag för ändamålet icke

behöfva äskas, utan det vara tillfyllest, att Eders Kongl. Maj:t begär

Riksdagens bemyndigande att i förekommande fall låta af tillgängliga

medel förskjuta för öfverbyggnads inlösen erforderligt belopp, att

sedermera anmälas hos Riksdagen till ersättande.

Åberopande hvad jag nu anfört, hemställer jag i underdånighet,

att Eders Kong]. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att

dels medgifva, att arrendat.orerne af kronans utarrenderade egendomar

må å arrendeafgiften för sistförflutna arrendeår åtnjuta eftergift

med tio procent, att afdragas å den del af arrendebeloppet, som ännu

må vara obetald, eller, der arrendeafgiften blifvit till fullo gulden,

uppbäras kontant, att afkortas å 1886 års arrendemedel; dock att från

åtnjutande af denna eftergift undantagas innehafvarne af följande arrenden,

nemligen:

arrenden, hvarom kontrakten afslutats efter 1884 års början;

arrenden af skog och fiske samt andra till jordbruksegendom

icke hänförliga, särskild! utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom

fisken, qvarnar, sågar, hus och tomter m. in.;

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Mapts Nåd. Proposition N:o 32.

arrenden af de för skogsväsendet^ räkning utarrenderade egendomarne;
arrenden,

bestämda i persedlar, att utgöras in natura eller lösas

efter löpande årets markegång eller femårig!; medelpris;

arrenden af Malmö och Christianstads hospitaler förut tillhöriga

hemman och lägenheter;

arrendena af Eldgarns kronoäng i Stockholms län samt af indragna

pipareboställena Jg mantal Brännårby i Södermanlands län,

1 mantal Lilla Iiolgryte i Jönköpings län och f mantal Gräsöna i

Skaraborgs län;

arrenden, hvilka redovisas till indelningshafvare på gammal stat;

samt andra arrenden, hvilka icke ingå omedelbarligen till statsverket;
dels

jemväl medgifva, att med enahanda undantag, som omförmälts

i föregående punkt, kronans nuvarande arrendatorer må eg a

att, der de så önska, uppsäga sina arrenden till upphörande den 14

Mars 1889, med iakttagande härvid,

att uppsägningen skall göras skriftligen hos Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i länet inom två månader, efter det kungörelse i

ämnet af Eders Kong], Ma:jt utfärdats, och åtföljas af arrendelöftesmännens

förklaring, att de oberoende af att arrendet sålunda kommer

att afträdas tidigare, än arrendeaftalet bestämmer, vidblifva sin borgen

för fullgörande af de arrendatorn åliggande förbindelser,

samt att arrendator, hvilken begagnar den medgifna uppsägningsrätten,

icke må vid den arrenderade egendomens utbjudande på nytt

arrende åtnjuta vare sig optionsrätt, äfven om sådan varit honom

genom arrendekontraktet tillförsäkrad, eller den nu i 7:de punkten af

gällande grunder för förvaltningen af kronans domäner stadgade rätt

för arrendator, som väl brukat egendomen, att efter arrendets utbjudande

öfvertaga detsamma emot erläggande af högsta erbjudna arrendeafgift;
dels

för sin del besluta, att de i 7:de och 8:de punkterna af

nådiga kungörelsen den 10 November 1882 meddelade bestämmelser

rörande förvaltningen af krona us jordbruksdomäner skola utbytas mot

följande stadganden:

7:o Sedan arrendevilkoren blifvit af Domänstyrelsen faststälda,

skall, derest förre arrendatorn enligt äldre kontrakt är berättigad till

optionsrätt eller innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans med

återstående delen af arrendetiden uppgår till tio år, och han egendomen

väl brukat, hvithet tillhör Domänstyrelsen att efter derom vid

arrendeuppskattningen och af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande af
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32,

gifna yttranden pröfva, arrendet, innan detsamma offentligen utbjudes,

till det faststälda arrendevärdet hembjudas förre arrendatorn eller, i

händelse han med döden afgått, hans enka och barn; börande i senare

fallet, derest arrendatorn efterlemnat både enka och barn eller flera

barn, dessa föreläggas att, om de vilja arrendet gemensamt bibehålla,

till handhafvande för deras räkning af egendomens skötsel anmäla

lämplig person.

Göres ej inom förelagd tid anmälan om arrendets öfvertagande

eller varder ej, då enligt föregående punkt sterbhusdelegare åligger

att anställa viss person för egendomens skötsel, härtill inom sådan

tid anmäld person, som af Domänstyrelsen godkännes, anses optionsrätten

förfallen, och varde, i sådant fall eller då optionsrätt ej eger

rum, efter kungörelse, som skall innefatta egendomsbeskrifning, underrättelse

om arrendevilkoren och det arrendevärde, Domänstyrelsen

ansett egendomen böra betinga, samt öfriga nödiga anvisningar, arrendet

utbjudet å offentlig auktion, hvilken förrättas samtidigt hos Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i länet och å plats i orten, som af Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande bestämmes, af kronofogden eller annan af Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande förordnad kronobetjent.

Före auktionen må jemväl skriftliga förseglade anbud ingifvas

till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hvilka anbud, sedan det muntliga

utropet blifvit med klubbslag afslutadt, öppnas och jemte de erhållna

muntliga anbuden underställas Domänstyrelsens pröfning; egande Styrelsen

till ai''rendator antaga den högstbjudande, som för sitt anbud stält

godkänd säkerhet, der anmärkning emot hans frejd icke förekommit

och han icke förverkat arrenderätt till kronoegendom under sådana

omständigheter, att Styrelsen finner honom till arrendator olämplig.

År antagligt anbud, motsvarande minst det åsätta arrendevärdet, icke

afgifvet, bör arrendet å ny auktion utbjudas.

På Styrelsen ankomme derefter att, med iakttagande af ofvan

stadgade vilkor i afseende å säkerheten samt arrendator^ person och

frejd, arrendet åt den vid senare auktionen högstbjudande upplåta eller,

i händelse antagligt anbud dervid icke erhållits, om egendomens skötsel

tills vidare efter omständigheterna förordna.

Ej må någon klaga deröfver, att hans anbud ej antagits.

8:o Vid utarrendering i här ofvan stadgade ordning skall bland

arrendevilkoren intagas det uttryckliga förbehåll, att, derest efter

arrendetidens utgång egendomen i sin helhet eller till någon del ej

vidare kommer att utarrenderas eller vederbörande embetsmyndighet

skulle finna lämpligt att egendomen eller en del deraf under ett arrende

med .annan egendom upplåta, arrendatorn då icke eger att för den

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32. 31

honom eljest tillkommande optionsrätt af kronan fordra eller erhålla

någon ersättning.

dels ock förklara, att, der Eders Kongl. Maj:t efter framställning

af Domänstyrelsen finner ersättning, hvartill nuvarande arrendator enligt

de för hans arrende gällande föreskrifter kan finnas berättigad för

verkstäld öfverbyggnad, böra af kronan gäldas, härför erforderligt

belopp må af tillgängliga medel förskjutas, att sedermera anmälas hos

Riksdagen till ersättande.»

A

Hvad föredragande Departementschefen sålunda

yttrat och hemstält, deruti Statsrådets öfrige ledamöter

instämde, behagade Hans Maj:t Konungen gilla

och bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen

aflåtas af den lydelse bilagan — — vid detta protokoll

utvisar.

Ex protocollo:

Hans Wachtmeister.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.