Sök i Ratio Lex

Angående ändrade bestämmelser rörande vilkoren för varors kringförande till försäljning

1887-05-13 · 20 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1887 B:35, Angående ändrade bestämmelser rörande vilkoren för varors kringförande till försäljning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

1

N;o 35,

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ändrade

bestämmelser rörande vilkoren för varors kringförande

till försäljning; gifven Stockholms slott den 13 Maj 1887.

I skrifvelse den- 1 Maj 1886 har Riksdagen med afseende å vissa

anmärkta olägenheter vid varors kringförande till försäljning, synnerligen

då sådant skedde genom utländingar, anhållit att Kongl. Maj:t

täcktes bringa denna vigtiga fråga under utredning samt, i fall omständigheterna

skulle dertill föranleda, föreslå till olägenheternas afhjelpande

förändringar i gällande lagstiftning.

Sedan i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse underdåniga

yttranden inhemtats från Kongl. Majt:s befallningshafvande i samtliga

län, och Sveriges allmänna handelsförening inkommit med en skrift i

ämnet, samt Kongl. Maj:ts och Rikets kommerskollegium afgifvit underdånigt

utlåtande, har Kongl. Maj:t nu förehaft detta ärende och

dervid ansett, att ny författning angående näringsfriheten bör utfärdas,

hvilken, med bibehållande i öfrigt af nu gällande bestämmelser allenast

med nödiga redaktionsförändringar, må i nu ifrågavarande delar hufvudsakligen

innehålla

a) att den, som vill, sjelf eller genom annan, utom den ort, der

han är bosatt, kringföra varor till salu annorledes än å marknad (gårdfarihandel),

skall söka tillstånd dertill hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i det län, der han vill idka sådan handel, och dervid ej mindre

förete betyg, att han har god frejd, råder öfver sig och sin egendom

samt i öfrigt gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet, än äfven

uppgifva den eller de personer, han vill till biträde i rörelsen begagna,

samt angående dem aflemna enahanda betyg, som nyss nämnts;

att, derest Kongl. Maj:ts befallningshafvande, med hänsyn till

ortens behof af dylik handel och de företedda betygens innehåll, finner

skäl bevilja det sökta tillståndet, i beslutet derom skall intagas föreBih.

till Piksd. Prof. 1887. B. 1 Samt. 1 Afd. 21 Haft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.

skrift om den tid tillståndet må gälla, hvilken tid ej må utsträckas

öfver ett kalenderår, äfvensom beskrifning å sökanden och hans biträden,

på sätt för närvarande är stadgadt; och skall Kongl. Maj:ts befallningshafvande

derjemte till polis- och kommunalmyndigheternas efterrättelse

ofördröjligen i länskungörelserna införa fullständigt tillkännagifvande

om det meddelade tillståndet äfvensom nyssnämnda beskrifning;
att

tillståndsresolutionen eller vederbörligen styrkt afskrift deraf

skall af den, som tillståndet undfått, och af hans biträden ständigt

medföras vid handelns utöfvande för att, på anfordran af hvem det

vara må, uppvisas; och

att meddeladt tillstånd må kunna af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

der skälig anledning dertill förekommer, återkallas; skolande

sådan återkallelse, som genast bör införas i länskungörelserna, dock ej

träda i kraft, förr än den, det gäller, derom erhållit underrättelse;

b) att hvad enligt mom. a) ifrågasatts icke skall utgöra hinder för

dem, som allenast med biträde af hustru och hemmavarande barn för

afsalu tillverka fabriks- och handtverksarbeten, eller för landtmän, som

med biträde af hustru, hemmavarande barn och lagstadda tjenstehjon

till afsalu förfärdiga de fabriks- och handtverksarbeten, hvilka, såsom

föremål för husflit, kunna af dem åstadkommas, att utan tillstånd afyttra

sålunda tillverkade varor; och

att likaledes hvar och en skall eg a att, utan hinder af bestämmelserna

i mom. a), utan tillstånd till salu kringföra lifsförnödenheter,

jordbruks- och ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk husslöjd;

c) att handlande, som vill utom den ort, der han behörigen anmält

sig till handels idkande, å auktion eller under hand annorledes än

å marknad afyttra lager af handelsvaror (s. k. realisation), åligger

derom göra skriftlig anmälan hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

det län, der försäljningen skall ske, med uppgift om den eller de kommuner,

hvarinom och det antal dagar, hvarunder han inom hvarje

kommun ärnar försäljningen bedrifva, samt bifoga ej mindre bevis, att

han efter behörig anmälan inom riket idkar handel, än äfven förteckning

å varulagret, äfvensom erlägga den afgift Kongl. Maj:ts befallningshafvande

dervid bestämmer; skolande Kongl. Maj:ts befallningshafvande

om behörigt fullgörande häraf utfärda bevis, hvilket den

handlande är skyldig medföra och på anfordran uppvisa för polismyndigheten

å den ort, der försäljningen skall ega rum;

att berörda afgift må med hänsyn till varuförteckningens omfattning

och det tillärnade antalet försäljningsdagar af Kongl. Maj:ts

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.

O

i)

befallningshafvande bestämmas för hvarje kommun till belopp af minst

25 kronor och högst 500 kronor; och

att af giften skall ofördröjligen, efter det den blifvit erlagd,

öfversändas till vederbörande kommunalmyndighet, för att tillgodokomma

den kommun, hvarinom försäljningen skall ske;

d) att det icke må vara utländing, äfven om han undfått Kongl.

Maj:ts tillstånd att här i riket idka handel, tillåtet att utom den ort, i

afseende å hvilken tillståndet gäller, sjelf eller genom annan annorledes

än å marknad idka försäljning af varor;

att utländing icke heller må användas såsom biträde vid dylik

handel, äfven om den bedrifves af svensk undersåte; och

att samtliga varor, som af utländing olofligen till salu hållas,

skola vara förverkade; samt

é) att af böter och förverkadt gods en tredjedel skall tillfalla kronan

samt två tredjedelar åklagaren med rätt för angifvare, der sådan finnes,

till hälften af åklagarens andel.

Då emellertid tillämpningen af de ifrågasatta nya bestämmelserna

skulle i åtskilliga afseenden komma att verka inskränkning i den hittills

mcdgifna näringsfriheten, vill Kongl. Maj:t, under åberopande af

bilagda protokoll öfver civilärenden för denna dag, härmed inhemta

Riksdagens yttrande i ämnet.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

O SCA R.

E. von Krusenstjerna.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

1

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den 13 Maj

1887. ''

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Themptander,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvård,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna och

friherre Tamm.

Departementschefen Statsrådet von Krusenstjerna anförde härefter:

I underdånig skrifvelse den 1 Maj 1886 har Riksdagen med afseende

å vissa anmärkta olägenheter vid varors kringförande till försäljning,

sjmnerligen då sådant skedde genom utländingar, anhållit att

Eders Kongl. Maj:t täcktes bringa denna vigtiga fråga under utredning

samt, i fall omständigheterna skulle dertill föranleda, föreslå till olägenBih.

till Riksd. Prof. 1887. Ii. 1 Sami. 1 Afd. 21 Raft. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 35.

heternas afhjelpande förändringar i gällande lagstiftning. Erfarenheten

hade, enligt hvad Riksdagen i nämnda skrifvelse förmäler, ådagalagt

att de varor, som kringfördes, i allmänhet vore af en ytterst underhaltig

beskaffenhet, och att de personer, som utbjöde dem, icke tvekade

att, för att bereda afsättning af sina varor, lemna bedrägliga uppgifter

om dessas värde. Det stora flertalet bland befolkningen på landsbygden

saknade i allmänhet förmåga att bedöma halten af säljarnes

uppgifter, synnerligast då dessa syntes vinna trovärdighet genom det

sken af god beskaffenhet, som tillverkaren lätt kunde gifva äfven åt

de mest underhaltiga varor, och att genom åtal befordra den brottslige

säljaren till näpst förhindrades af svårigheten att anskaffa erforderlig

bevisning och anträffa den brottslige, hvilken oftast vore af utländsk

härkomst. Riksdagen påpekar vidare, att ett ofog af nära likartad beskaffenhet

med det, som bedrefves af kringresande handelsmän, ofta

utöfvades på det sätt, att en handlande för kortare tid sloge sig ned

på en plats, vare sig i stad eller å landet, och der till stort förfångför

ortens bofasta handlande och skada för allmänheten utsålde en

mängd mera eller mindre värdelöst kram, vanligen under benämning

»realisation för en utländsk konkursmassas räkning» eller dylikt. För

den ofta ganska betydliga vinst, som hemtades af en sådan försäljning,

undginge vanligen försäljaren att erlägga någon skatt till den kommun,

inom hvilken försäljningen skedde. Då numera nya handelsplatser hastigt

uppväxte och bofaste handlande funnos spridda öfver allt å landsbygden

samt kommunikationerna alltjemt lättades och förbättrades, ansåge Riksdagen

att den slags handel, som här vore i fråga, icke i någon män

utgjorde ett verkligt behof för allmänheten, och att derföre en skärpning

af vilkoren för sådan handelsrörelse eller åtminstone ett strängare

handhafvande af nu gällande derå tillämpliga bestämmelser icke kunde

medföra någon skada för den allmänna rörelsen.

Klagomål öfver de af Riksdagen sålunda anmärkta olägenheter

hafva redan förut försports och befogenheten af desamma äfven vunnit

erkännande genom vissa ändringar i förordningen angående utvidgad

näringsfrihet af den 18 Juni 1864 och andra med detta ämne sammanhängande

föreskrifter. Enligt § 9 mom. 3 i nyssnämnda förordning

skulle den, som ville, sjelf eller genom annan, utom den ort, der han

var bosatt, kringföra varor till salu annorledes än å marknad, vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

skyldig att, med företeende af föreskrifna intyg för behörighet att idka

handel, anmäla sig i mantalsskrifningsorten hos vederbörande, d. v. s.

i stad hos magistrat eller annan stadsstyrelse och å landet eller i

köping hos Ivongl. Maj:ts befallningshafvande, kronofogde eller af

Kong!. Maj:ts befallningshafvande särskild! förordnad person. Han

skalle dervid ock uppgifva de personer, han ville begagna till biträde

i rörelsen, samt aflemna betyg, att sådan person vore välfräjdad och

myndig.

Hvad särskildt beträffade utländing, skulle enligt §§ 26 och 27 på

pröfning i hvarje särskildt fall bero, om utländing, som undfått Kongl.

Maj:ts tillstånd att i riket vistas, finge här idka handelsrörelse. Den

sökande skulle visa, att han var myndig och egde god frejd, samt ställa

vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till staten och

kommunen under tre år. Afsågs att drifva, den tillämnade handeln i

stad, kunde tillståndet meddelas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande;

men, om anledning förekom mot bifall till ansökningen, likasom då

handeln vore afsedd att idkas i köping eller å landet, skulle ärendet

underställas Kongl. Maj:ts afgörande.

Då olika åsigter gjorde sig gällande, huruvida den, som vore berättigad

att, sjelf eller genom annan, kringföra varor till salu, egde

att till biträde i sådan rörelse använda utländing, stadgades genom

förordningen den 28 November 1871, att utländing, som ej erhållit

Kongl. Maj:ts tillstånd att i riket kringföra varor till salu, ej heller

finge begagnas till biträde vid sådan handelsrörelse, med mindre han

erhållit Kongl. Maj:ts tillstånd att i riket vistas samt, uppå ansökning

af den handlande, som ville använda honom, Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i den ort, der handlanden vore bosatt, dertill lemnat bifall.

Vid 1875 och 1876 årens riksmöten gjordes framställningar inom

riksdagen om förbud mot varors kringförande till försäljning eller mot,

såsom det vanligen benämnes, gårdfarihandel; men, ehuru denna handel

af de utskott, som behandlade frågan, ansågs skadlig och obehöflig,

föranledde framställningarna icke till vidare åtgärder för olägenheternas

afhjelpande.

År 1878 väcktes åter inom riksdagen förslag om skärpta kontroller

och föreskrifter för handelsresande, och påpekades dervid särskildt

olägenheterna af den handel, som inom Sverige af utländingar bedrefves

på flerahanda sätt, såsom bland annat genom varuauktioner och

realisationer för utländska konkursmassors räkning, hvarvid särskildt

framhölls, att åtgärder borde vidtagas, så att utländske ambulatoriske

handelsresande förmåddes att erlägga skatt till staten i mån af den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kong!,. Majds Nåd. Proposition N:o 35.

verkliga vinst, de drogo af rörelsen, äfvensom till den kommun, hvarest

försäljningen skedde. Med anledning deraf anhöll Riksdagen i skrifvelse

den 15 Maj 1878, att Eders Kongl. Maj:t måtte underkasta näringslagstiftningen,

i hvad den anginge utländingar, en revision i syfte att

förhindra dem att här i riket idka handel utan att erlägga skatt till

staten och kommunen, samt att Eders Kongl. Maj:t täcktes fastställa

de inskränkningar i den utländingar medgifva näringsfrihet, som för

nämnda ändamål kunde finnas nödiga, äfvensom skärpa ansvarsbestämmelserna

för oloflig handelsrörelse och meddela föreskrifter, som underlättade

vederbörande myndigheters kontroll öfver iakttagande af de för

utländingars näringsfrihet stadgade vilkor.

Denna skrifvelse med de deröfver afgifna yttranden föranledde

sedermera dels till utfärdande af förordningen den 20 Juni 1879 om

ändring af vissa §§ i näringsfrihetsförordningen och dels till visst tillägg

i föreskrifterna om bevillning af utländske handelsresande.

Genom förordningen af den 20 Juni 1879, hvars föreskrifter fortfarande

gälla, afsågs att erhålla strängare kontroll ej mindre å handel,

som bedrefs af utländingar, än äfven särskilt å gårdfarihandel]!, vare

sig den utöfvades af utländingar eller svenske undersåtar. Förnämligast

med hänsyn till det förra ändamålet blef nu stadgadt hufvudsakligen,

att ansökning af utländing om tillstånd att här i riket idka handel i

hvarje fall skulle bero på pröfning af Kongl. Maj:t, och att ansökningen

borde innefatta bestämd uppgift på den stad, köping eller ort å

landet, der rörelsen skulle idkas, äfvensom huruvida sökanden önskade

att utom den ort, der hans bosättning skulle ske, sjelf eller genom

annan, kringföra och annorlunda än å marknad till salu utbjuda varor.

För öfrigt bibehöllos föreskrifterna om de betyg, sökanden borde förete,

och om ställande af borgen eller annan säkerhet för utskylder till stat

och kommun under tre år, med tillägg att dylik säkerhet borde för

hvart tredje år förnyas. Böter för öfverträdelse af näringsfrihetsförordningen,

som förut varit bestämda från 5 till 200 kronor, höjdes så, att

maximum sattes till 500 kronor, och i stället för att böterna förut tillfallit

kronan bestämdes, att de skulle delas lika mellan kronan och

åklagaren; hvarjemte allmän åklagare tillädes befogenhet att af olofligen

utaf utländingar till salu hållna varor anhålla så mycket, som kunde

anses, erforderligt till säkerhet för gäldande af de botes- och ersättningsbelopp,

som kunde ådömas, dock med åliggande för åklagaren att, om

sådant beslag skulle ega bestånd, ofördröjligen anställa åtal.

Beträffande föreskrifterna rörande gårdfarihandeln gjordes genom

1879 års förordning den ändring, att anmälan till dylik handels idkande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.

5

skall, för att fortfarande gälla, förnyas hvarje år; hvarjemte det i 1871

års förordning, såsom vilkor för att utländing skulle kunna dervid användas,

meddelade stadgande, att han borde ega Kong!. Maj:ts tillstånd

att i riket vistas, bortföll, emedan särskildt tillstånd dertill ansågs

icke vidare böra ifrågakomma. Ytterligare stadgades, att i det bevis, som

om fullgörandet af anmälan utfärdas, och hvilket bevis eller pass

skall vid handelns bedrifvande medföras, bör intagas fullständig beskrifning

på utseendet jemte uppgift om åldern både af den person,

som handelsrätten tillkommer, och af den eller de personer, han

eger såsom biträden använda. För öfrigt höjdes böterna för öfverträdelser

äfven af inländske, i likhet med hvad som stadgades för utländingar,

hvarjemte om böternas fördelning meddelades enahanda föreskrift,

som förut nämnts. Deremot inrymdes ingen befogenhet åt

åklagaren till beslagsrätt af varor, som af inländske olofligen liöllos

till salu.

Då efter utfärdandet af 1879 års förordning Eders Kongl. Magt

näppeligen någonsin meddelat en utländing tillstånd att, sjelf eller genom

annan, kringföra varor till försäljning, och all verklig handel, som

af utländske kringresande för egen eller andre utländingars räkning bedrifves,

sålunda torde vara olaglig, har man fullt skäl antaga, att åtminstone

större delen af de kringresande utländske handelsmännen uppträda

under föregifvande att vara biträden åt inländske köpmän och efter dertill

i enlighet med 1879 års förordning erhållet tillstånd. Hvad här yttrats

om kringresande utländingar har icke afseende å sådana, som resa

omkring i landet och bjuda ut eller sluta handel om utländska varor

att framdeles från utlandet levereras. Desse, å livilka § 6 i förordningen

angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter

eger tillämpning, äro icke inbegripne under föreskrifterna i näringsfrihetsförordningen;

och hvad Riksdagen i sin skrifvelse den 1 Maj

1886 anmärkt torde icke heller åsyfta dem.

Såsom förut nämnts, framhöll Riksdagen i skrifvelse!! den 15 Maj

1878, att utländingar borde förhindras att bär i riket idka handel utan

att skatt till staten och kommunen derför erlades. Sedan i anledning

deraf kommerskollegium och kammarrätten inkommit med underdåniga

utlåtanden, öfverlemnades handlingarna genom remiss till bevillningsutskottet

vid 1880 års riksdag. Af den utredning, som då förelåg,

framgick visserligen att utländingar, så väl bofaste som kringresande,

hvilka idkade verklig handel, voro på grund af gällande föreskrifter

pligtige erlägga utskylder till stat och kommun i likhet med inländske

handlande, men då tvekan derom, till följd af stadgandenas otydlighet,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

länge varit rådande, intogs i 1880 års bevillningsstadga uttryckliga

föreskrifter om deras skattskyldighet till staten; och enahanda bestämmelser

återfinnas jemväl bland nu gällande författningar. (Se förordningen

angående bevillning af fast egendom samt af inkomst den 14 September

1883 § 9 mom. c och instruktionen för taxeringsmyndigheterna

af samma dag § 8.) Sålunda gäller äfven i fråga om beskattningsorten

för utländske handelsmän samma föreskrifter som för inländske, och

torde jag här böra erinra, att enligt § 12 i förordningen den 14 September

1883 skatten till staten af rörelsen skall påföras å den eller de

orter, der rörelsen eller någon hufvudsaklig gren deraf på mera sjelfständigt

sätt eller i afsevärd omfattning idkas, dock att, om rörelsen

utöfvas på flera orter, men endast kortare tid på hvarje ort, påföringen

skall ske i den skattskyldiges mantalsskrifningsort. Då vidare kommunalbeskattningen

grundas på bevillningen till staten, böra kommunalutskylder

påföras utländske handlande, äfven kringresande, å samma ort,

der bevillningen till staten påförts.

Enligt dessa bestämmelser torde såväl bevillningen till staten som

utskylder till kommun för inkomst af de öfverklagade realisationerna

böra påföras i mantalsskrifningsorten, oansedt hvar realisationen eger

rum; och torde förhållandet få anses enahanda i fråga om gårdfarihandeln.

Öfver Riksdagens skrifvelse den 1 Maj 1886 hafva utlåtanden infordrats

från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen.

Flere af dessa hafva i sin ordning inhemta! yttranden af magistrater,

kronofogdar och länsmän, kommunalmyndigheter, handelsföreningar och

enskilde handlande. Derjemte har Sveriges allmänna handelsförening inkommit

med en skrift i ämnet. I nästan samtliga de afgifna yttrandena

upprepas eller vitsordas de af Riksdagen angifna olägenheterna. I synnerhet

vända sig klagomålen mot utländingarne. Från alla håll, med få undantag,

såsom rikets nordligaste fögderi, uttalas ock att numera, sedan

handelsbodar finnas i nästan hvarje socken, gårdfarihandeln är obehöflig.

Flera påyrka ock derför förbud för all gårdfarihandel. Andra inskränka

sig till att påyrka dylikt förbud för utländingar. Åtskilliga vilja från

ett dylikt allmänt förbud undantaga vissa slag af varor såsom lifsförnödenheter,

jordbruks- och slöjdalster samt handtverks- och fabriksarbeten

af inhemsk tillverkning. Om gårdfarihandel fortfarande må

tillstädjas, äro Eders Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande ense,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.

7

att den bör underkastas strängare kontroll, så att garanti beredes för

att den kominer att idkas af ordentligt och redbart folk. I afseende

å de så kallade realisationerna yrkas, att vissa afgifter för desamma

böra stadgas att utgå till kommunen, der realisationen sker.

Kommerskollegium, hvars utlåtande äfven infordrats, här ansett,

att gårdfarihandeln icke kan helt och hållet förbjudas eller inskränkas

till allenast vissa slag af varor, men deremot funnit vissa skärpta bestämmelser

erfordras till förekommande af de med varors kringförande

till försäljning nu förenade olägenheter; och, derest dessa bestämmelser

godkännas, håller kollegium före, att några särskilda föreskrifter

i fråga om de s. k. realisationerna icke skulle erfordras.

I stället för att, enligt nu gällande författning, för behörighet till

gårdfarihandel erfordras anmälan med företeende af vissa intyg, skulle

enligt kollegii förslag träda en pröfning af den sökandes lämplighet.

Kollegium föreslår i sådant afseende, att den, som vill, sjelf eller genom

annan, utom den ort, der han är bosatt, kringföra varor till salu annorledes

än å marknad, skall söka tillåtelse dertill hos öfverståthållareembetet

eller Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län, der han vill

idka sådan handel. Den sökande skulle vid ansökningen foga betyg,

att han har god frejd, råder öfver sig sjelf och sin egendom samt i

öfrigt gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet. Vidare skulle

han bilägga löftesskrift af minst två vederhäftiga personer för de böter

och ersättningsbelopp,- som, i händelse den handlande eller hans biträde

på lagstridigt sätt under året ut-öfvat rörelsen, kunde varda dem

ådömda, äfvensom för de utskylder till stat och kommun, hvilka kunde

komma att handlande för samma år påföras å andra orter, än der han

vore bosatt. Den sökande skulle derjemte, med uppgift om de biträden

han ville använda, om dem förete betyg af enahanda beskaffenhet,

som nu äro stadgade. Sökanden skulle uppgifva de orter, derhän

ville utöfva rörelsen; och tillståndet finge icke utsträckas att gälla

utom länet. I tillståndsresolutionen skulle intagas beskrifning å den

handlande och hans biträden, och resolutionen skulle af den handlande

medföras, för att vid påfordran företes.

Kong]. Maj:ts befallningshafvande skulle, till efterrättelse för polisoch

beskattningsmyndigheter, utfärda kungörelse med uppgift om hvilka

personer, som erhållit tillstånd till dylik handel, om deras biträden

samt om den eller de orter, der handeln finge idkas.

Utländings rätt att här i riket idka handel skulle fortfarande blifva

beroende på pröfning af Kongl. Maj:t; men derjemte föreslår kollegium

att, om utländing, som fått dylikt tillstånd, ville utom den ort,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 35.

der han vore bosatt, sjelf eller genom annan, kringföra och annorledes

än å marknad till salu utbjuda varor, skulle dylik ansökning pröfvas

af öfverståthållareembetet eller Kongl. Maj:ts befallningshafvande i enlighet

med nyss angifna grunder.

Till biträde vare sig åt inländsk handlande eller utländing vid

handel af nu ifrågavande slag skulle ingen utländing få användas, som

icke erhållit Kongl. Maj:ts tillstånd att här i riket idka handel eller

annat näringsyrke.

Kollegium påpekar äfven svårigheten för en åklagare att, med

hänsyn till nu gällande bestämmelser, veta huru mycket af de varor,

som en utländing olofligen håller till salu, åklagaren är berättigad taga

i beslag, och föreslår att beslagsrätten må, i stället för att nu omfatta

allenast hvad som motsvarar »de böter och ersättningsbelopp, som

kunna ådömas», utsträckas så, att samtliga de olofligen utbjudna varorna

må vara förverkade.

Likaså hemställer kollegium, att beslagsrätt må stadgas äfven vid

öfverträdelse af de föreslagna bestämmelserna om varors kringförande

till försäljning, och detta ehvad öfverträdelsen begås af svensk eller

utländing.

Slutligen tillstyrker kollegium, att af böter och förverkad t gods en

tredjedel må tillfalla kronan men två tredjedelar åklagaren, med rätt

för angifvare, der sådan finnes, att undfå hälften af åklagarens andel.

Af hvad i detta ärende förekommit synes mig otvetydigt framgå,

att de skärpta bestämmelser, som genom förordningen af den 20 Juni

1879 meddelades dels i afseende på utländingars handelsrätt här i

riket, dels ock särskild!, i fråga om den ambulatoriska handelsverksamheten,

ehvad den öfvas af svenskar eller utländingar, icke förmått

afvärja de olägenheter, man åsyftat dermed förekomma. De klagomål,

som nu förspörjas, äro väsentligen af enahanda innehåll med dem,

som föranledde tillkomsten af nämnda författning. De äro nu som då

rigtade mot gårdfarihandel och den med denna i viss mån beslägtade

art af handelsverksamhet, som har till ändamål att utom den handlandes

egentliga affärsområde åstadkomma eu brådstörtad slutförsäljning,

eller s. k. realisation, af ett större eller mindre varulager.

Båda de nämnda slagen af affärer äro i det afseende med hvarandra

öfverensstämmande, att dervid oftast för ett skenbart billigt pris

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.

y

afsättas varor, hvilka endast i ringa mån motsvara det värde, de för

den oerfarne köparen synas ega. Men för öfrigt skilja de sig icke

obetydligt i fråga om de skadliga verkningar, de utöfva. Under det

att gårdfarihandel!!, som i allmänhet på hvarje särskildt ställe bedrifves

i ringare omfattning, verkar till skada hufvudsakligast för de mindre

bemedlade köparne genom att, bland annat, locka dem att onödigtvis

förslösa sina små besparingar, kunna de s. k. realisationerna, der de

oftare förekomma, föranleda betänkliga rubbningar i och till och med

undertrycka den sunda affärsverksamheten på platsen, till men ej

mindre för den redbare der bofaste köpmannen, än äfven, derigenom

att dennes skatteförmåga minskas, för kommunen i dess helhet. Gårdfarihandlaren,

åtminstone den utländske, torde genom sjelfva sitt personliga

uppträdande någon gång utöfva ett i sedligt afseende mindre

välgörande inflytande, och stundom är gårdfarihandeln allenast en täckmantel

för bedrägerier eller för ett sysslolöst kringflackande lefnadssätt.

Då ifrågavarande slag af affärer numera förnämligast bedrifvas af

utländingar, men icke annat än undantagsvis äro af något verkligt

behof påkallade och sådant i alla händelser ej till större omfattning,

än att det med lätthet kan af den inhemska affärsverksamheten utan

någon olägenhet för allmänheten fullt tillgodoses, måste det, enligt mitt

förmenande, ligga inom statens befogenhet och pligt att meddela förbud

för utländingar att vidare här i landet bedrifva dylik verksamhet.

Det har från några håll sökts göra gällande, att sådant

skulle vara stridande mot den princip af frihet i handel, som genom

näringsfrihetsförordningen af år 1864 här genomfördes. Men

en sådan åsigt hvilar, enligt min tanke, på en origtig uppfattning.

Den då medgifna handelsfriheten stöddes på den förutsättningen,

att derigenom en loflig täflan skulle uppmuntras till bästa för allmänheten,

men afsåg icke att skydda en verksamhet, som till sina

följder visade sig skadlig för samma allmänhet. Det kan väl icke

förbises, att förbudet i ett eller annat fall kunde komma att kringgås

sålunda, att utländingar använde inhemske handelsmän, hvilka skenbart

uppträda såsom drifvande affären för egen räkning; men att å lagstiftningens

väg förhindra sådant lärer icke vara möjligt, och i alla

händelser är det anledning antaga, att sådana fall icke skola i någon

afsevärd mängd förekomma. Förbudet bör omfatta äfven den nu medgifna

rätten för utländingar att begagnas såsom biträde vid handel af

ifrågavarande slag, som af svenskar idkas; och för att förbudet skall

verka med tillbörlig kraft torde vara lämpligt att, såsom kommersBih.

till Riksd. Prot. 1887. B. 1 Sami. 1 Afd. 21 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 35.

kollegium föreslagit, stadga det varor, som af utländing olofligen till

salu hållas, skola vara förverkade och att af böter och förverkadt

gods två tredjedelar tillfalla åklagaren med rätt för angifvare till hälften

af åklagarens andel.

Om det nu af mig ifrågasatta förbudet vinner Eders Kongl. Maj:ts

godkännande, skulle således utländing, utom vid marknader, icke ega att

här i landet drifva verklig handel annorstädes än å den eller de bestämda

orter, der hans egentliga affärsverksamhet, efter af Eders Kongl. Maj:t

dertill lemnadf tillstånd, utöfvades. Jag tillåter mig erinra, att här med

ordet utländing icke syftas å norske undersåtar, hvilka icke heller

torde inbegripas under de mot utländingar i allmänhet anförda klagomål

och i afseende å hvilka dessutom föreskrifterna i förordningen

den 4 Juni 1868 fortfarande torde få anses tillfyllestgörande.

Hvad nu beträffar den ambulatoriska handelsverksamheten af svenske

undersåtar, och dervid först den egentliga gård,/arihandeln, så lära

väl, enär å några orter densamma ännu anses behöflig, fullgiltiga skäl

för meddelande af ovilkorligt förbud mot dylik handel icke förefinnas,

utan det böra få bero på pröfning af hvarje orts särskilda förhållanden,

om den må tillstädjas eller icke. Alla torde dock vara ense, att skärpta

bestämmelser erfordras till förekommande af - de med sådan handel

ofta förenade missbruk. Dessa bestämmelser torde i första hand böra

gå ut på, att trygghet beredes för att företrädesvis redbart folk vid

denna art af affärer användes, och vidare att sätta vederbörande myndigheter

i tillfälle att öfvervaka det sätt, hvarpå handeln drifves. För

dessa ändamål synes mig lämpligt att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad kommerskollegium föreslagit, rättigheten att utöfva

gårdfarihandel göres beroende af dertill meddeladt tillstånd. Den, som

vill, sjelf eller genom andra, kringföra varor till försäljning, bör derför

söka tillstånd dertill hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län,

der försäljningen skall ske, och vid ansökningen foga intyg, att sökanden

är välfrejdad och eger råda öfver sig och sin egendom samt

i öfrigt gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet. Enahanda

intyg böra företes om de biträden, sökanden vill använda. Om Kongl.

Maj:ts befallningshafvande med afseende å de företedda intygens innehåll

och särskildt med hänsyn till ortens behof finner, att det sökta

tillståndet må beviljas, bör Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sam
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.

11

manhang dermed äfven bestämma för huru lång tid, ej öfver kalenderåret,

tillståndet skall gälla. Resolutionen torde jemväl böra upptaga

nu stadgad beskrifning å handelsmannen och hans biträden; och bör

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, till vederbörande polis- och kommunalmyndigheters

efterrättelse, i länskungörelserna ofördröjligen intaga

fullständigt tillkännagifvande om meddeladt tillstånd äfvensom nyssberörda

beskrifning. Tillståndsresolutionen eller vederbörligen styrkt

afskrift deraf skall af handelsmannen och hans biträden medföras på

färderna, för att på anfordran af hvem det vara må uppvisas. Kongl.

Maj:ts befallningshafvande bör vara oförhindrad att, der skälig anledning

dertill förekommer, återkalla meddeladt tillstånd, hvilken återkallelse

bör träda i kraft, så snart den delgifvits handelsmannen och

intagits i länskungörelserna.

Att, såsom kommerskollegium föreslagit, stadga vid öfverträdelse

af föreskrifterna om gårdfarihandel, att de medförda varorna skola

vara förverkade och underkastade beslag, synes mig, sedan från behörighet

till dylik handels idkande utländingar undantagits, temligen

obehöflig! och ej rätt väl stå tillsammans med de åsigter i detta afseende,

som inom vår lagstiftning i allmänhet gjort sig gällande.

Enahanda synes mig förhållandet vara med den af kollegiet föreslagna

bestämmelsen, att vid ansökningen skulle fogas borgen för böter och

skadestånd, som kunde handelsmannen eller hans biträden i afseende

å handeln ådömas; och hvad beträffar kollegii förslag om ställande af

borgen för utskylder till stat och kommun, som kunna påföras handelsmannen

å andra orter, än der han är bosatt, så lärer någon sådan

debitering för handel af ifrågavarande slag icke gerna kunna ifrågakomma,

helst nu mera, då den, som utöfvar handel på flera orter,

men endast kortare tid på hvarje, skall beskattas der han är mantalsskrifven.

Bestämmelserna rörande gårdfarihandeln torde fortfarande som

hittills icke böra ega tillämpning å försäljning vid marknader eller å

sjelfförsörjare, d. v. s. sådana som försälja af dem allenast med tillhjelp

af hustru och hemmavarande barn tillverkade arbeten. Enligt § 11

i näringsfrihetsförordningen äro äfven landtmän oförhindrade att, utan

anmälan, -med biträde af hustru, hemmavarande barn och lagstadda

tjenstehjon, till afsalu förfärdiga de fabriks- och handtverksarbeten,

hvilka, såsom föremål för husflit, kunna af dem åstadkommas; och

torde detta, ehuru sådant ej är uttryckligen sagdt, jemväl innefatta

rättighet att, derest främmande personer ej för ändamålet anlitas, afyttra

sålunda förfärdigade arbeten. I åtskilliga yttranden har ifråga
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 35.

satts, att dessa undantag måtte än vidare utsträckas. I sådant afseende

hafva nämnts lifsförnödenheter, jordbruks- och slöjdalster samt

handtverks- och fabriksarbeten af inhemsk tillverkning. Kommerskollegium

bär afstyrkt sådant, såsom det vill synas, emedan begränsningen

vore allt för obestämd och, hvad särskilt anginge fabriks- och

handtverksarbeten, det icke alltid läte sig bestämma hvad som vore

af inhemsk eller utländsk tillverkning. I vissa afseenden delar jag

kollegii åsigt; men att från stadgandena om gårdfarihandel undantaga

lifsförnödenheter och andra jordbruks- och ladugårdsprodukter synes

mig icke böra möta betänkligheter, då dessa varors beskaffenhet

gör dem mindre tjenliga att befordra de med gårdfarihandel

förenade olägenheter. Äfven alster af inhemsk husslöjd synas utan

fara kunna inbegripas bland undantagen, helst denna verksamhet bör

på allt sätt uppmuntras. Jag anser således att, jemte den handelsrätt,

som åt sjelfförsörjare och landtmän nu är medgifven, från

föreskrifterna om gårdfarihandel bör undantagas handel med lifsförnödenheter

och andra jordbruks- och ladugårdsprodukter samt alster af

inhemsk husslöjd, vare sig försäljningen af dessa tre slag af varor

sker omedelbart af producenten sjelf eller hans biträden eller af personer,

som uppköpa dylika varor för att dem åter försälja.

Det har i några af de öfver Riksdagens skrifvelse den 1 Maj 1886

afgifna yttranden yrkats, att den handel med maltdrycker, som från

bryggerierna i vissa orter sker genom att kringsända på landsbygden

Öl till försäljning, måtte inbegripas under samma bestämmelser som

gårdfarihandel; men då handel med maltdrycker är föremål för särskild

lagstiftning, torde denna fråga icke böra behandlas i sammanhang

med nu föreliggande ämne.

Hvad slutligen angår den art*af handelsverksamhet, som, vanligen

under benämning af realisation eller dylikt, har till syftemål att på

kortare tid, än som åtgår för eu af ortens verkliga behof betingad

jemnt fortgående försäljning, afyttra ett varulager, så ligger det i sakens

natur, att hvarje sådan försäljning måste i mer eller mindre mån

verka störande på affärernas lugna fortgång å den plats, der realisationen

sker, och dessutom ofta genom sjelfva det sätt, hvarpå den

inledes och utöfvas, vara till men för dervarande samhälle. Men liksom

det icke är möjligt för lagstiftningen att ingripa öfverallt, der

missförhållanden visa sig, så torde det och vara klart att i nu föreliggande

fråga det icke låter sig göra att med särskilda stadganden

träffa den realisation, som sker å samma plats, der den realiserande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

13

köpmannen drifver sin egentliga verksamhet, och sådant synes icke

heller vara af Riksdagen ifrågasatt. Men sträcker han sin försäljning

utom nämnda område, torde sådant i de flesta fall angifva, att sådan

mindre aktningsvärd realisation är för handen, som Riksdagen öfverklagat.

Att förbjuda köpmännen hvarje realisation utom deras egentliga

handelsområde skulle emellertid innefatta ett allt ior strängt ingripande

i den enskildes handlingsfrihet, och att, på sätt kommerskollegium

ifrågasatt, likställa ifrågavarande slag af handel med den egentliga

gårdfarihandel!!, så att enahanda föreskrifter för dem båda blefve

gällande, betingas icke af förhållandena. I afseende å de s. k. realisationerna

har Riksdagen hufvudsakligast grundat sin klagan derpå, att

för desamma icke erlägges skatt till den kommun, der försäljningen

sker; och den enda uppgiften för lagstiftningen i förevarande hänseende

synes också vara att söka åstadkomma, att eu dylik realiserande

köpman icke må undgå enahanda åligganden att bidraga till den kommuns

behof, hvarinom han hemtar inkomst, som den på platsen bofaste

köpmannen har.

Såsom jag förut haft tillfälle framhålla, skall enligt nu gällande

bestämmelser handlande för rörelse af ifrågavarande beskaffenhet erlägga

skatt till staten och kommunen i mantalsskrifningsorten, men

deremot finnes ingen skyldighet stadgad för honom att utgöra afgift

till den kommun, der realisationen eger rum. Och som denna gren af

hans verksamhet i allmänhet undkommer beskattningsmyndigheternas i

hans mantalsskrifningsort vetskap samt, äfven om den tränger till deras

kännedom, dessa sakna utväg att följa den med sin uppmärksamhet,

lärer en köpman oftast blifva obeskattad för den inkomst, han drager

af dylika realisationer. Det kan måhända synas som om sådant kunde

förebyggas medelst en föreskrift, att han skulle beskattas å hvarje ort,

der någon del af hans verksamhet inträffar; men detta stöter på praktiska

svårigheter, hvilka knappast kunna öfvervinnas. Något annat

lämpligt sätt för lösning af denna fråga torde derför icke finnas än

att föreskrifva, det köpmannen skall för realisationen erlägga eu afgift

till den kommun, der realisationen sker. Denna afgift borde följdrigtigast

bestämmas till det belopp, som den der bofaste köpmannen vid

samma tid hade att erlägga för en behållningen af realisationen motsvarande

inkomst af sin rörelse. Men eu utredning härom i hvarje

särskilt fall skulle blifva ytterst svår att åstadkomma. De! torde derför

blifva nödigt inskränka sig till att fixera ett minimum och ett

maximum för afgiftens belopp samt åt vederbörande myndighet in
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

rymma den vidare pröfningsrätten. Med hänsyn till att inkomsten af

realisationerna på hvarje särskild ort ej, utom undantagsvis, torde

uppgå till något synnerligt stort belopp, synes mig afgiftens maximum

ej böra öfverstiga 500 kronor; såsom minimum kunde bestämmas 25

kronor. Pröfningsrätten kan uppdragas åt Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

Och har jag tänkt mig, att för genomförande häraf skulle

föreskrifvas, att handlande borde, innan realisationen finge börjas,

skriftligen anmäla sig hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län,

der realisationen skulle ske, med uppgift om den kommun, hvarinom

och det antal dagar, hvarunder realisationen skulle fortgå. Vid dylik

anmälan skulle dessutom fogas bevis, att sökanden efter behörig anmälan

inom riket idkade handel äfvensom eu förteckning öfver de

varor, som vore afsedda att försäljas. Då vid pröfning af afgiftens

belopp Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade att taga hänsyn till

varuförteckningen, torde man i allmänhet ej hafva att befara, det handelsmannen

skall lemna origtig varuförteckning, för att derigenom få

afgiften bestämd till något lägre belopp, emedan han såmedelst uppenbarligen

gör sig förfallen till ansvar enligt strafflagen för bedrägeri.

—• Om anmälan och erlagd afgift borde bevis utfärdas, som köpmannen

skulle vara skyldig medföra och på anfordran uppvisa för polismyndigheten

å realisationsorten. Den erlagda afgiften skulle af Kongl.

Maj:ts befallningshafvande öfversändas till vederbörande kommunalmyndighet

i den kommun, der realisationen skulle försiggå, för att

komma kommunen till godo.

Derest dylika föreskrifter meddelades, blefve, för öfverträdelse af

dem, den felande förfallen till böter enligt nu gällande § 18 i näringsfrihetsförordningen;

och torde enahanda bestämmelser ifråga om böternas

fördelning och angifvarens andel deraf, som här ofvan föreslagits

vid behandling af frågan om gårdfarihandel, böra ega tillämplighet

äfven å böter för öfverträdelse af nu föreslagna stadganden, men icke

heller här medgifvas någon beslagsrätt af medförda varor.

På grund af hvad jag sålunda anfört, och. då, om föreskrifter i de

af mig antydda syften skulle meddelas, sådant komme att föranleda

fullständig omarbetning af åtskilliga §§ i förordningen angående

utvidgad näringsfrihet den 18 Juni 1864 och förordningen om ändringar

deri af den 20 Juni 1879 äfvensom till mindre redaktionsjemknin
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Ma,j:ts Käd. Proposition N:o 35

15

gar i vissa §§, samt det med anledning deraf synes lämpligt att ny förordning

i ämnet utfärdades, anser jag att en dylik författning bör, med

bibehållande i öfrigt af nu gällande bestämmelser allenast med nödiga

redaktionsförändringar, i nu ifrågavarande delar hufvudsakligen innehålla

:

d) att den, som vill, sjelf eller genom annan, utom den ort, der

han är bosatt, kringföra varor till salu annorledes än å marknad (gårdfarihandel),

skall söka tillstånd dertill hos Kong!. Maj:ts befallningshafvande

i det län, der han vill idka sådan handel, och dervid ej mindre

förete betyg, att han har god frejd, råder öfver sig och sin egendom

samt. i öfrigt gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet, än äfven

uppgifva den eller de personer, han vill till biträde i rörelsen begagna,

samt angående dem aflemna enahanda betyg, som nyss nämnts;

a/t, derest Kong]. Maj ds befallningshafvande, med hänsyn till ortens

behof af dylik handel och de företedda betygens innehåll, finner

skäl bevilja det sökta tillståndet, i beslutet derom skall intagas föreskrift

om den tid, tillståndet må gälla, hvilken tid ej må utsträckas

öfver ett kalenderår, äfvensom beskrifning å sökanden'' och hans biträden,

på sätt för närvarande är stadgadt; och skall Kong!. Majds befallningshafvande

derjemte till polis- och kommunalmyndigheternas efterrättelse

ofördröjligen i län skungörelserna införa fullständigt tillkännagifvande

om det meddelade tillståndet äfvensom nyssnämnda beskrifning;
att

tillståndsresolutionen eller vederbörligen styrkt afskrift deraf

skall af den, som tillståndet undfått, och af hans biträden ständigt

medföras vid handelns utöfvande för att, på anfordran af hvem det

vara må, uppvisas; och

att meddeladt tillstånd må kunna af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

der skälig anledning dertill förekommer, återkallas; skolande

sådan återkallelse, som genast bör införas i länskungörelserna, dock ej

tråda i kraft, förr än den, det gäller, derom erhållit underrättelse;

b) att hvad enligt mom. a) ifrågasatts icke skall utgöra hinder för

dem, som allenast med biträde af hustru och hemmavarande barn för

afsalu tillverka fabriks- och handtverksarbeten, eller för landtmän, som

med biträde af hustru, hemmavarande barn och lagstadda tjenstehjon

till afsalu förfärdiga de fabriks- och handtverksarbeten, hvilka, såsom

föremål för husflit, kunna af dem åstadkommas, att utan tillstånd afyttra

sålunda tillverkade varor; och

att likaledes hvar och en skall ega att, utan hinder af bestäm
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kong!. Maj.is Nåd. Proposition No 35.

melserna i mom. a), utan tillstånd till salu kringföra lifsförnödenlieter,

jordbruks- och ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk husslöjd;

c) att handlande, som vill utom den ort, der han behörigen anmält

sig till handels idkande, å auktion eller under hand annorledes än

å marknad afyttra lager af handelsvaror (s. k. realisation), åligger derom

göra skriftlig anmälan hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län, delförsäljningen

skall ske, med uppgift om den eller de kommuner, hvarinom

och det antal dagar, hvarunder han inom hvarje kommun ärnar försäljningen

bedrifva, samt bifoga ej mindre bevis, att han efter behöriganmälan

inom riket idkar handel, än äfven förteckning å varulagret,

äfvensom erlägga den afgift, Kongl. Maj:ts befallningshafvande dervid

bestämmer; skolande Kongl. Maj:ts befallningshafvande om behörigt

fullgörande häraf utfärda bevis, hvilket den handlande är skyldig

medföra och på anfordran uppvisa för polismyndigheten å den ort,

der försäljningen skall ega rum;

att berörda afgift må, med hänsyn till varuförteckningens omfattning

och det tillärnade antalet försäljningsdagar, af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

bestämmas för hvarje kommun till belopp af minst

25 kronor och högst 500 kronor; och

att afgiften skall ofördröjligen, efter det den blifvit erlagd, öfversändas

till vederbörande kommunalmyndighet för att tillgodokomma

den kommun, hvarinom försäljningen skall ske;

d) att det icke må vara utländing, äfven om han undfått Kongl.

Maj:ts tillstånd att här i riket idka handel, tillåtet att utom den ort, i

afseende å hvilken tillståndet gäller, sjelf eller genom annan, annorledes

än å marknad idka försäljning af varor;

att utländing icke heller må användas såsom biträde vid dylik

handel, äfven om den bedrifves af svensk undersåte; och

att samtliga varor, som af utländing olofligen till salu hållas,

skola vara förverkade; samt

e) att af böter och förverkadt gods eu tredjedel skall tillfalla kronan

samt två tredjedelar åklagaren med rätt för angifvare, der sådan finnes,

till hälften af åklagarens andel.

Då, för den händelse Eders Kongl. Maj:t gillar de af mig nu uttalade

åsigter, tillämpningen af de ifrågasatta nya bestämmelserna

skulle i åtskilliga afseende]! komma att verka inskränkning i den hittills

medgifna näringsfriheten, hemställer jag att Eders Kongl. Maj:t

behagade inhemta Riksdagens yttrande i ämnet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

17

Statsrådets öfrige ledamöter instämde med föredragande

departementschefen; och behagade Hans Maj:t

Konungen i nåder bifalla hvad sålunda hemstälts samt

förordna, att proposition i ämnet af den lydelse, bilagan

till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen

aflåtas.

Ex protocollo:

Axel Hegnrdt.

Bill. till Riksd. Prot. 1887. B. 1 Sami. 1 Afd. 21 Häft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.