Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om skiljemän och lag angående förändrad, lydelse af 46 § Utsökning slag en den 10 Augusti 1877

1887-04-29 · 43 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 39 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1887 B:5, Med förslag till lag om skiljemän och lag angående förändrad, lydelse af 46 § Utsökning slag en den 10 Augusti 1877

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl Maj ds Nåd. Proposition N;o 5.

N:o 5.

Kong!.. Majds nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

lag om skiljemän och lag angående förändrad, lydelse af

46 § Utsökning slag en den 10 Augusti 1877; gifven Stockholms

slott den 29 April 1887.

Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen förda

protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed jemlikt 87 § Regeringsformen föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om skiljemän och

2:o) lag angående förändrad lydelse af 46 § Utsökningslagen den 10

Augusti 1877.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

Uih. till Riksd. Prot. 1887. B. 1 Sami. 1 Afd. 5 Raft.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 6,

Förslag

till

Lag om skiljemän.

1 §■

Fråga af tvistemåls beskaffenhet, hvarom förlikning kan träffas, så ock

fråga om ersättning för skada, som någon tillfogat annan genom brott, må,

då tvist derom uppstått, genom aftal mellan parterne hänskjutas till afgörande

af en eller flere skiljemän. Är tvist redan vid domstol anhängig, vare skiljeaftal,

soin derom slutes, icke gällande, med mindre saken vid domstolen nedlägges.

^

Skiljeaftal om fråga, som ofvan sägs, kan ock afse framtida tvist, härflytande

af visst rättsförhållande, som angifves i aftalet.

2 §•

Slutes skiljeaftal utan förbehåll om rätt för parterne att klandra skiljedomen,

skola de anses hafva utfäst sig att åtnöjas med densamma.

Denna lag ege icke tillämpning å skiljeaftal, som innefattar förbehåll

om rätt för parterne att klandra skiljedomen.

3 §•

Äro skiljemän ej nämnde i skiljeaftalet och är deri ej heller bestämdt,

till hvilket antal och på hvad sätt de böra utses, skola skiljemännen vara

tre, af hvilka hvardera parten väljer en och de sålunda valde tillkalla den

tredje.

4 §•

Emot skiljeman gälle dessa jäf: om han ej fylt tjugufem år; om han

är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäf

mot ° domare: om han eller någon, som med honom är sålunda skyld eller

besvagrad, eger del i saken eller kan deraf vänta synnerlig nytta eller skada;

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o o.

om han såsom domare eller eljest å embetes vägnar deltagit i åtgärd eller

beslut, som rörer saken; om lian varit fullmägtig i saken eller deri vittnat;

om han är part i en lika sak; om han är parts vederdeloman eller uppenbar

ovän; om han står under annans målsmanskap eller någondera partens

husbondevälde eller af honom njuter lön eller underhåll; om han såsom embets-

eller tjensteman lyder under någondera partens förmanskap; om han

blifvit dömd för brott, som medfört förlust af medborgerligt förtroende, eller

står under tilltal för brott, som kan medföra sådan påföljd; om han blifvit

dömd ovärdig att i rikets tjenst nyttjas eller att föra annans talan inför rätta.

Har saken varit handlagd vid häradsrätt, må den, som dervid suttit i

nämnden, ej af sådan orsak anses jäfvig såsom skiljeman. Ej heller vare

den, som af kronan njuter lön eller underhåll, förty jäfvig såsom skiljeman

i sak, deri kronan är part.

Söker någon sak med skiljeman eller tillfogar honom något med ord

eller gerning i uppsåt att dermed göra honom jäfvig, skall det ej räknas

för jäf.

Part må ej jäfva skiljeman, som han sjelf valt eller om hvars väljande

parterne varit ense, så framt ej jäfvet uppkommit eller blifvit veterligt först

efter valet.

5 §•

Tillämpning af skiljeaftal må påkallas af en hvar af parterne. Afser

skiljeaftalet framtida tvist, eller är det ej skriftligen upprättadt, skall den,

som påkallar aftalets tillämpning, skriftligen meddela motparten uppgift på

den eller de frågor, om hvilka skiljedom äskas.

6 §•

Skola parterne hvar för sig välja skiljemän, och har endera parten

skriftligen underrättat motparten om sitt val och uppmanat honom att välja

skiljeman, vare denne, der ej annorlunda är genom skiljeaftalet bestämdt,

pligtig att inom fjorton dagar derefter lemna den andra parten skriftlig underrättelse

om sitt val af skiljeman.

7 §•

Har någon, som blifvit genom skiljeaftalet utsedd till skiljeman, afsagt

sig uppdraget, eller varder han på grund af jäf eller af annan anledninghindrad

att fullgöra detsamma, vare i afseende på den tvist, som är i fråga,

aftalet förfallet, der ej parterne annorlunda öfverenskommit,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

Afgår skiljeman, som eljest blifvit af part utsedd, välje parten annan

skiljeman i hans ställe; och galle om sådant val i tillämpliga delar hvad i

6 § sägs.

8 §•

Part, som lemnat motparten underrättelse om sitt val af skiljeman, må

ej utan motpartens medgifvande återkalla valet.

9 §•

Tredskas part, som skall välja skiljeman, att fullgöra hvad honom i

sådant afseende åligger, eller kufina i det fall, att skiljeman skall af andra

skiljemän tillkallas, desse ej förena sig om valet, skall, så vida ej skiljeaftalet

innehåller annan bestämmelse, skiljeman utses af öfverexekutor i den

ort, der endera parten har sitt bo och hemvist.

Mot öfverexekutors beslut, hvarigenom skiljeman blifvit utsedd, må

klagan ej föras; dock vare beslutet utan verkan, der domstol förklarar skiljcaftalet

icke hafva egt giltighet eller tillämplighet å den tvist, hvarom fråga är.

10 §.

Har, sedan yrkande om skiljeaftalets tillämpning blifvit framstäldt,

part bestridt yrkandet, eller har part, som skolat välja skiljeman, försummat

fullgöra hvad honom i sådant afseende ålegat, och vill motparten, hellre än

att vidare påkalla skiljedom i tvisten, sin talan deri vid domstol utföra, må

skiljeaftalet ej utgöra hinder för tvistens pröfning vid domstol.

11 §•

Parterne ege bestämma viss tid, inom hvilken skiljemannaåtgärden

skall vara afslutad. År sådan bestämmelse ej gifven, skall skiljedom meddelas

inom sex månader, räknade från den dag, då skiljeaftalet slöts, eller,

der skiljeaftalet afser framtida tvist eller ej är skriftligen upprättadt, från

den dag, då dess tillämpning påkallades i den ordning som i 5 § sägs; dock

skall, derest tvist om skiljeaftalets giltighet eller tillämplighet inom nämnda

tid varder anhängiggjord vid domstol, tiden för skiljedoms meddelande räknas

från den dag, då sådan tvist blifvit slutligen afgjord. Är ej skiljedom meddelad

inom den af parterne eller eljest bestämda tid, vare i afseende på den

tvist, som öfverlemnats till skiljemännens pröfning, skiljeaftalet förfallet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

12 §.

Samtlige skiljemän skola i tvists afgörande deltaga. Uppkomma mellan

dem olika meningar, galle den mening, om hvilken mer än halfva antalet af

skiljemännen förenar sig. Är ej flertalet bland skiljemännen ense angående

fråga, som blifvit öfverlemnad till deras pröfning, vare i afseende derå skiljeaftalet

förfallet.

13 §.

Skiljedom skall skriftligen affattas och af skiljemännen undertecknas.

Saknas skiljemans underskrift, föranleder detta icke domens ogiltighet, der

den finnes vara undertecknad af de fleste skiljemännen och desse å skiljedomen

intygat, att den, hvilkens underskrift saknas, deltagit i tvistens afgörande.

14 §.

Vill part hafva skiljedom häfd på den grund, att skiljeman var jäfvig

eller af annan orsak obehörig, eller att annan felaktighet egt rum i afseende

på ärendets behandling, ege han draga frågan derom under domstols

pröfning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljedomen

delgafs honom i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift.

15 §.

År skiljedom gifven efter utgången af den för skiljeraannaåtgärden

bestämda tid, eller hafva skiljemännen öfverskridit sitt uppdrag eller meddelat

dom angående fråga, som ej enligt lag må skjutas under skiljemän, skall

hvad skiljemännen sålunda dömt vara ogilt, ändå att talan mot skiljedomen

icke föres. År domen ogin i någon del och kan den af sådan anledning ej

verkställas i öfrigt, vare den ogin i allo.

16 §.

Hafva skiljemän i sin dom förbigått fråga, som varit öfverlemnad till

deras pröfning, och hafva de ej, innan tiden för skiljemannaåtgärden utgick,

meddelat särskild dom öfver det förbigångna, står det part fritt att till domstol

instämma sådan fråga.

Lag samma vare, der öfverexekutor finner skiljedom så mörk, att verkställighet

derå ej kan meddelas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

17 §•

Der enligt lag eller författning viss fråga skall profvas af skiljemän,

galle hvad derom är särskilt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1888, men eger ej utan parternes

medgifvande tillämpning å skiljeaftal, som slutits före nämnda dag.

Förslag

till

Lag angående förändrad lydelse af 46 § Utsökningslagen den 10 Augusti 1877.

Härigenom förordnas att 46 § Utsökningslagen skall erhålla följande

förändrade lydelse:

46 §.

Vill någon erhålla verkställighet å skiljedom, söke det hos öfverexekutor.

Finnes dervid, att parterne under skiljemännen skjutit den fråga, hvarom

skiljemännen dömt, samt att skiljeaftalet slutits utan förbehåll om rätt

för parterne att klandra skiljedomen, och förekommer icke någon omständighet,

på grund hvaraf skiljedomen är ogin ändå att talan mot densamma icke

föres, förordna öfverexekutor, att skiljedomen verkställas må; och gånge den sedan

i verket lika som domstols laga kraft agande dom, der ej af högre myndighet

eller af domstol, der talan mot skiljedomen är anhängig, annorledes

förordnadt varder.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 5.

Skall eljest enligt lag eller särskild författning skiljedom lända till

efterrättelse, varde den efter öfverexekutors förordnande verkstad lika som domstols

laga kraft egande dom, der ej af högre myndighet annorledes förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1888. I fråga om verkställighet

å skiljedom grundad på skiljeaftal, som slutits före nämnda dag, gälle

hvad hittills varit stadgadt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Majds Nåd, Proposition N:o 5.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans %Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

slott Fredagen den 20 Februari 1885,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Tiiemptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet:

Nya Lagberedningens underdåniga skrifvelse den 19 innevarande månad,

hvarmed Beredningen, som genom nådigt bref den 30 Augusti 1884

erhållit uppdrag att på de grunder, hvilka vore angifna i Nya Lagberedningens

den 6 Juni samma år afgifna betänkande angående rättegångsväsendets

ombildning, utarbeta förslag till lagbestämmelser angående skiljemän och

särskild skadeståndsnämnd, öfverlemnat förslag dels till lag om skiljemän och

dels till förordning angående förändrad lydelse af 46 § Utsökningslagen den

10 Augusti 1877 äfvensom motiv till dessa förslag.

Föredraganden hemstälde, att Kongl. Maj:t täcktes, för det ändamål

87 § Regeringsformen omförmälde, öfver förenämnda två, vid detta protokoll

fogade lagförslag inhemta Högsta Domstolens utlåtande;

hvilken, af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan

Hans Maj:t Konungen behagade i nåder bifalla.

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

9

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts

Högsta Domstol Onsdagen den 14 April 1886.

Första. Rummet.

Närvaran de:

J ustitieråden: Olivecrona,

kSvEDELIUS,

Hernmarck.

Wedberg,

Örbom,

ÅBERGSSON.

Sedan, enligt Högsta Domstolens beslut den 12 Mars nästlidna år, de

till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade förslag dels

till lag om skiljemän och dels till förordning angående förändrad lydelse

af 46 § Utsökningslagen den 10 Augusti 1877 cirkulerat emellan Högsta

Domstolens ledamöter, — hvaremellertid Justitierådet C. J. Rabe, hvilken

jemväl öfvervarit ärendets föredragning i Högsta Domstolen, aflidit;

så företogs, nu detta ärende till slutlig behandling; varande berörda

förslag bilagda detta protokoll.

l:o. Förslaget till lag om skiljemän.

Justitierådet Wedberg yttrade: När, till följd deraf att personer, som

stå i rättsförhållande till hvarandra, hafva olika uppfattning om hvad dem

emellan bör anses såsom rätt, den ene icke kan af den andre utfå hvad

han anser sig hafva att fordra eller i öfrigt icke kan gorå sina rättigheter

Bill. till Rilcsd. Prof. 1887. B. 1 Smil. 1 Afd. 5 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

gällande, utan derföre vill anlita den offentliga magtens biträde, har staten

tillsatt vissa myndigheter, domstolarne, hvilkas uppgift är att i tvister tillse

begge parternes rätt, samt uppstält vissa regler för domstolarnes behörighet

och i afseende å processen i öfrigt, hvilka regler icke kunna af parterna

upphäfvas eller förändras. Visserligen förutsätter lagen att tvistefrågor kunna

afgöras af domare, utsedde af parterne sjelfve, eller skiljemän, men det är,

utom i vissa fall, allenast under det uttryckliga vilkor, att de tvistande utfäst

att nöjas åt skiljemännens beslut och under förutsättning att i afseende

å skiljemännens tillsättande någon meningsskiljaktighet icke egt rum, ty lagen

har icke ålagt någon statens myndighet, högre eller lägre, att i allmänhet

gå parter tillhanda genom att åt dem utse skiljemän; och det, som icke

åligger en embets- eller tjensteman såsom tjenstepligt, dermed har han ej

heller rättighet att i sådan egenskap befatta sig.

Utom de fall, då, med afseende å beskaffenheten af vissa mål, lagen

föreskrifver anlitande af skiljemän och uppdragit åt vissa myndigheter att

medverka vid utseendet af skiljemännen, torde ett dylikt sätt för tvisters afgörande

gemenligen icke vara användt annat än då de härflutit från bolagseller

försäkringsaftal eller i öfrigt aftal af affärsmessig natur, dervid man i

allmänhet, till följd af parternes ställning och belägenheten af den ort, der

aftalet blifvit ingånget, kan vänta bättre tillgång på personer, hvilka, utom

det att de i öfrigt äro lämplige till skiljemän, kunna antagas ega förmåga

att afdöma en tvistefråga och deri författa skriftlig dom, som skall kunna

af myndigheterna verkställas. Deremot har, så vidt jag erfarit, något behof

af skiljemannainrättningen icke visat sig för slitande af tvister, som bland

allmogen eller mellan enskilde i öfrigt härleda sig från den dagliga samfärdseln,

förhållandet mellan grannar, aftal om arbete eller tjenst, drifvandet

af ett yrke af mindre omfattning eller förvaltning af eu fastighet, och

minst i afseende å sådana mål, såsom i tvist om arf eller om egenderätt

till fast egendom, der fråga ej är om bestämmande af visst penningebelopp,

som bör af ena parten till den andra utgifvas. Lika litet synes mig sådant

behof förefinnas i brottmål, der den tilltalade vidgår brottet äfvensom skyldigheten

att utgifva skadestånd och derjemte dertill har tillgångar, ty i andra

dylika mål lärer antingen skiljeaftal icke förekomma, eller ock skiljemannadom

vara utan ändamål.

Stiftandet af en lag, som i afseende å alla mål utan åtskilnad föranleder

parter att i vidsträcktare mån än hittills, med förbigående af domstolarne,

låta döma sig af personer, hvilka ej stå i ansvar för sin dom, och

således i stället för domarens af lag bundna pröfning sätter godtycket, skall,

fruktar jag, icke komma att verka godt för rättsuppfattningen och rättstillståndet

i landet. Ett allmännare anlitande af skiljemannaförfarandet torde ock

kunna leda derhän att, företrädesvis å landet, skiljemannabestyret gemenligen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

komme att utöfvas af ett fåtal personer, som vore villige att åtaga sig detsamma,

kanske en eller två i hvarje ort; och komme då att åt dessa

personer, med förringande af domstolens och domarens anseende, beredas en

magtställning, som lätteligen kunde komma att missbrukas.

Man må enligt min tanke ej häremot invända att den tappande

parten må skylla sig sjelf då han frivilligt underkastat sig skiljemäns dom,

ty den, som för sin utkomst eller för vinnande af en ekonomisk förmån

måste ikläda sig en förbindelse, torde ock utan svårighet låta förmå sig

att med förbindelsen förena ett skiljeaftal, hvilket aftal dessutom är af det

slag, att det vanligen afslutas under förutsättning å den betalningsskyldiges

sida att någon tillämpning af aftalet ej skall komma att erfordras.

Kommer dertill att man ej kan betaga parter i’ätt att klandra skiljedom

på den grund att skiljeman varit jäfvig eller af annan orsak obehörig

eller att felaktighet eljest egt rum i afseende å skiljemannavalet, och man

ej kan åt domstolens beslut i sådan fråga gifva annan verkställighet, än

som tillkommer domstolens utslag i allmänhet, hvarigenom skapas en ytterligare

instans till förmån för den part, som vill uppehålla den andre i hans

rätt, kan äfven af sådan orsak genom skiljemannaförfarandets allmännare

införande rättssäkerheten ingalunda anses befrämjad.

Beträffande de af mig förut nämnda mera affärsmessiga aftal, i afseende

å hvilka jag antagit att något behof af skiljemannainstitutionen visat

sig förefinnas, må det antingen bero på vederbörandes pröfning, vid fastställande

af bolagsordning eller erforderligt reglemente, huruvida åt någon

statens embets- eller tjensteman må uppdragas att utse skiljemän, eller ock,

der dylik fastställelse ej eger rum, ankomma på kontrahenterne sjelfva att

träffa sådan öfverenskommelse, att myndigheterne ej behöfva för detta ändamål

anlitas, dervid, för den händelse att parternes aftal om sättet för skiljemännens

utseende ej kan bringas till verkställighet, skiljeaftalet må förfalla.

Af de skäl jag sålunda anfört anser jag mig icke böra tillstyrka det

remitterade förslagets antagande, men vill icke undandraga mig att deltaga

i den speciella granskning af förslaget, som, under förutsättning att det

skall läggas till grund för lagstiftning i ämnet, erfordras.

Justitierådet Olivecrona anförde:

»Innan jag går att jemte Högsta Domstolens öfrige ledamöter yttra

mig öfver det remitterade förslagets särskilda paragrafer, torde det tillåtas

mig uttala den åsigt om förslaget i sin helhet, hvartill jag, vid dess granskning,

kommit.»

»Det är visserligen sant att 1734 års lagstiftare endast på några få

ställen i allmänna lagen omförmält vissa fall, der det sägs att rättssaker

kunna hänskjutas till pröfning och afgörande af s. k. gode män. Det är

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 5.

ock rigtigt, såsom det blifvit anmärkt, att i senare tider ofta varit brukligt,

att, vid ingående af bolagsföreningar, upprättande af entreprenadkontrakt

och andra liknande aftal, på förhand öfverenskommits att möjliga framtida

tvister mellan de kontraherande personerna skulle, utan anlitande af de

allmänna domstolarne, slitas af vissa skiljemän eller s. k. kompromissarie!''.

Men lika sant torde det ock vara, att ett sådant bruk säkerligen icke

skulle hafva uppstått och i vårt land vunnit någon vidsträcktare användning,

derest icke dervid den största frihet varit medgifven åt de kontraherande

personerna att, oberoende af lagföreskrifter, sjelfve stifta lag för sig huru

dylika tvister skulle afgöras likasom genom en förlikning, med hvars vilkor

de på förhand förklarat sig vilja åtnöjas. Svenske medborgare hafva lyckligtvis

under århundraden egt i lagen ett värn för sina rättigheter och i

de af staten anordnade domstolar, med eu för dem lagstadgad rättegångsordning,

haft en säker borgen för en oveldig och på erfarenhet och sakkunskap

grundad pröfning af dessa rättigheters verklighet, beskaffenhet och

omfång. Men om de likväl, under vissa förhållanden, skulle förmena sig

kunna med mindre tidsutdrägt, omkostnader och besvär få sina rättsanspråk

pröfvade af personer, till hvilkas sunda omdöme och opartiskhet de hysa

förtroende, böra de, utan tvifvel, härvid få handla med eu vidsträckt frihet,

så snart de ej ingripa på andras rättsområden. De, som vilja afsåga sig

de rättsförmåner, som den allmänna lagen erbjuder tvistande parter, i det

de i stället underkasta sig följderna af det utslag, som kan fällas af män,

ledde allena af deras inneboende rättskänsla och heder, må gerna medgifvas

en sådan frihet. Dem bör ock tillåtas att fritt få bestämma formen

för sin öfverenskommelse och alla de vilkor och förutsättningar, hvarpå

densamma hvilar. Men om staten sålunda, enligt min uppfattning, bör

lemna åt de enskilde samhällsmedlemmarne en i nämnda hänseende långt

utsträckt frihet, så har dock staten deremot, å sin sida, fullgiltig! anspråk

att såsom bestämmande grundsatser uppställa vissa fordringar att tjena

såsom vilkor för det att staten skall tillerkänna laga verkan åt en dom,

uttalad af personer, som icke äro att betrakta såsom organer för statens

verksamhet utan såsom de der allena handla efter uppdrag i egenskap af

privata skiljemän mellan tvistande parter. Dessa fordringar äro dels att

den öfverenskommelse, som skall ligga till grund för skiljemännens uppdrag,

skall vara upprättad i en form, som möjliggör att kunna bevisa både öfverenskommelsens

verklighet och dess fullständiga innehåll, dels ock att den

skiljemannadom, för hvilken statens biträde äskas för att bringa densamma

till verkställighet, skall vara så affattad, att vederbörande tjensteman genast

kunna lemna den handräckning, som för ändamålet är behöflig.»

»Utgår man från dessa grundsatser kan och bör lagstiftningen rörande

skiljemanna-institutionen blifva ganska enkel och reduceras till några få

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.

lagparagrafer. Lagstiftaren behöfver i dem endast angifva att den erforderliga

formen skall vara sådan, att derigenom skiljeaftalets verklighet skall

kunna konstateras; att aftalet till innehållet måste upptaga alla vilkor och

förutsättningar i afseende på val af skiljemän, omfånget af deras uppdrag,

sättet för deras verksamhet jemte förklaring, af kontrahenterna att de skola

åtnöjas med skiljemännens beslut, samt ändtligen att skiljemannadomen skall

vara skriftligen affattad för att densamma skall kunna af den exekutiva

myndigheten bringas till verkställighet.))

»I det remitterade förslaget synes man deremot hafva utgått från en

helt annan uppfattning. Man skönjer deri ett bemödande att vilja gifva åt

skiljemanna-institutionen den mest vidsträckta användning på snart sagdt

alla rättsförhållanden, hvarom enskilda personer kunna kontrahera. För sådant

ändamål har det synts nödigt utarbeta en omständlig lagstiftning i

ämnet. Yidlyftiga föreskrifter hafva blifvit uppstäda om val af skiljemän,

huru den ena parten skall skriftligen först underrätta motparten om sitt val,

sedan uppmana honom att äfven välja skiljeman, och, om detta ej medför

åsyftad verkan, uppfordra honom dertill vid stadgadt äfventyr, om han

tredskas. Vidare förekomma en hel rad stadganden om jäf emot skiljemän,

fatalietider, omröstning till dom, klander m. m. alldeles såsom om skiljemän

vore att uppfatta såsom en särskild instans i den allmänna domstolsorganisationen.

Om jag föreställer mig att det remitterade förslaget oförändradt

blefve gällande lag, måste det för alla dem, som skulle vilja anlita skiljemän,

i stället för allmänna domstolarne, blifva rätt besvärligt att noga studera

alla dessa lagstadganden för att icke, genom okunnighet om, eller försummelse

af att iakttaga lagens särskilda föreskrifter, löpa fara att ohjelpligen

förlora sin rätt.»

»På öfverexekutor lägger förslaget derjemte en börda, som icke alls

synes stå i något samband med hans öfriga funktioner såsom verkställande

myndighet, att nemligen i vissa angifna fall utse skiljeman åt parter. I

mera aflägsna landsbygder torde följden af ett sådant åliggande ofta blifva

den, att förmodligen länsmännen i orterna, såsom de af Konungens Befallningshafvande

mest kände personer, finge på detta sätt fungera såsom oansvarige

domare och dermed förvärfva ett inflytande, som för allmänheten

torde blifva af tvetydigt gagn. I alla händelser måste det anses oformligt

att den verkställande myndigheten skall utse domare i saker, deri, sedan

dom fallit, måhända samma myndighet skall komma att lemna handräckning

för verkställighet och dervid kanske får anlita just den förut utsedde domareskiljemannen.

»

»Jag finner det föga sannolikt att skiljemanna-institutionen, inklämd i

en sådan tvångströja af minutiösa lagstadganden om formaliteter, fatalietider

med mera dylikt, hvaraf det remitterade förslaget öfverflödar, kan hos

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

svenska folkets flertal vinna sympatier eller blifva hvad man skulle kunna

kalla en populär, af parter gerna och ofta anlitad, institution. Ty ingenting

är mera egnadt att afskräcka från begagnandet af en dylik qvasidomstol, än

just att dermed förknippa en mängd iakttagelser, som antingen leda dertill

att parter lätteligen kunna äfventyra att förlora sin rätt eller nödgas att,

efter misslyckadt försök hos skiljemännen, vända sig till de af staten organiserade

domstolarne.»

»Vid det remitterade förslagets utarbetande har man tydligen haft

till ledning sista stycket i 1877 års »Civilprozessordnung för das Deutsche

Reich», hvilket likaledes i 22 paragrafer afhandla!'' »Schiedsrichterliches Verfahrem

eller proceduren inför skiljemän, dervid man från §§ 852, 851, 858,

859, 854, 855 återfinner motsvarande stadganden i förslagets 1, 2, 4, 5, 6,

7 och 9 §§. Men jag betvifla!’ högeligen nyttan af att från främmande lagstiftningar

söka att till vår egen lagstiftning öfverföra nya rättsinstitutioner

eller rättegångsföreskrifter, hvilka icke ega sin rot i folkets eget under tidernas

lopp utvecklade rättsmedvetande eller till följd af långvarigt bruk

dermed införlifvats.»

-»Jag delar i öfrigt den åsigt, som Justitierådet Wedberg här uttalat, och

jag kan, i likhet med honom, icke tillstyrka att det remitterade förslaget lägges

till grund för proposition till Riksdagen.»

Justitierådet Åberg sson utlät sig:

»För min del anser jag lagstiftning i ämnet vara af behofvet påkallad,

ehuru icke i den utsträckning, som i det föreliggande lagförslaget afses.»

»Hvad som väsentligen anmärkts mot hittills gällande lagstiftning angående

skiljemän har varit att, enligt föreskriften i 4 kap. 15 § utsökningsbalken

af 1734 års lag och 46 § utsökningslagen den 10 Augusti 1877,

skiljedom icke medfört exekutiv verkan, så vida icke parterne uttryckligen

utfäst sig att nöjas med skiljemännens beslut. Oaktadt detta stadgandes höga

ålder har det icke vunnit insteg i det allmänna föreställningssättet. Då parter

varit ense om att öfverlemna sin sak till afgörande af skiljemän, i ömsesidig

afsigt att undvika process vid domstol, hafva de förestält sig, att denna

öfverenskommelse, utan uttryckligt förklarande derom, innebär, att saken skulle

undandragas domstolarnes pröfning, för att uteslutande bedömas af de genom

parternes fria aftal valde kompromissarierne. Ofta har i kontrakt om

leveranser, byggnadsföretag in. m. likasom i bolagsreglor och andra reglementen

intagits stadgande derom, att tvister rörande kontrahenternas eller

delegarnes inbördes rättsförhållanden icke finge dragas under domstol utan

skulle afgöras af skiljemän. Efter som, enligt parternes öfverenskommelse,

saken icke finge gå till domstol, och någon annan myndighet icke funnes,

som enligt lag kunde anses utgöra högre instans öfver skiljedomsto
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 5.

len, har man trott att berörda öfverenskommelse tillräckligt tydligt uttalade

parternes mening att skiljemännens beslut skulle vara slutlig dom i saken,

och man har icke tänkt sig annat än, att denna dom skulle hafva exekutiv

verkan. Först när, i följd af den betalningsskyldige partens underlåtenhet

att fullgöra liqvid enligt domen, denna lemnats till verkställighet, har man,

mången gång till båda parternes öfverraskning, funnit att utmätning icke

kunnat af exekutor meddelas, emedan parterne icke uttryckligen utfäst sig

att nöjas med skiljemännens beslut. Det har då icke återstått annan utväg

än att till domstolen instämma tvisten. Lagen om skiljemän har således

motverkat syftemålet med skiljedomstol, som är att parter, hvilka sådant

önska, må undgå process och vinna ett hastigare afgörande af sina tvister.

Det kan visserligen erinras, att detta berott på parternes okunnighet om

lagens innehåll och deras deraf föranledda underlåtenhet att på förhand uttryckligen

förklara sig nöjde med blifvande skiljedom. Men då en så gammal

lag icke hunnit ingå i allmänna rättsmedvetandet, måste detta bero på

fel hos lagen sjelf. En lag, som i detta afseende öfverensstämmer med allmänna

föreställningssättet, anser jag derför högeligen önskvärd och gillar

följaktligen den i det föreliggande lagförslagets lag uttalade grundsats, att,

då parterne icke i skiljeaftalet förbehållit sig rätt att klandra skiljedomen,

de skola anses hafva utfäst sig att dermed åtnöjas. Jag vill endast anmärka

att förslagets redaktion härutinnan möjligen kan gifva anledning till den

origtiga föreställning, dels att parterne, i fall de genom en efter skiljeaftalets

afsilande träffad öfverenskommelse förbehållit sig rätt att klandra skilje

domen, dock skulle anses hafva utfäst sig att dermed åtnöjas, dels att deras

skyldighet att nöjas med domen skulle vara för handen, äfven då formfel

förelupit, hvilket, på sätt först i 18 § upplyses, icke är förslagets mening.

Äfven tillåter jag mig den anmärkning, att ett stadgande af så grundläggande

beskaffenhet, och hvilket tjenar att bestämma skiljeaftalets betydelse, lämpligen

bör hafva sin plats i början af lagen. Jag hemställer derför att i

början af lagen måtte inflyta en paragraf af följande lydelse:

»Skilje af t al anses innebära utfästelse af parterne att åtnöjas med

skiljedomen, der icke sådan felaktighet förelupit, som i ... § (förslagets

18 §) omförmäles.))

»På samma gång lagförslaget utgår från nu omförmälda, fullkomligt

rigtiga grundprincip, hade det, efter min mening, bort kasta bort all tanke

på tvisters hänskjutande till skiljemän med förbehåll om rätt att klandra

skiljemännens beslut, angående hvilket ämne någon lagstiftning icke torde

vara erforderlig. I särskilda författningar hafva föreskrifter meddelats om

skiljedomstol i ersättningsfrågor, med rätt för parterne att från skiljedomstolen

fullfölja sin talan hos underrätten. Likaledes kan syn mellan enskild jordegare

och landbo, förrättad af två nämndemän, klandras hos underrätt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

Häremot är icke något att anmärka. Likaledes har in praxi ansetts i sin

ordning att domstol, som i sitt utslag, utan direkt stöd af lag, till skiljemän

hänskjuta bestämmandet af ådömda ersättningars belopp, hänvisat parterne

att återkomma till domstolen, i fall de icke med skiljemännens beslut åtnöjdes.

Deremot anser jag icke lämpligt att, på sätt i nu föreliggande förslag

skett, tillskapa en fjerde eller rättare första domstolsinstans, hvars existens

skulle bero af parternes frivilliga öfverenskommelse i hvarje särskildt fall.»

»Då parter besluta att vända sig till skiljemän för att erhålla deras

utlåtande, men förbehålla sig rätt att* om de icke blifva med utlåtandet

nöjde, instämma saken till domstol, innebär detta icke annat än ett förlikningsförsök

och medför i de flesta fall ungefär samma nytta, som en vidräkning.

Men då lagstiftaren icke haft anledning att vara betänkt på några

föreskrifter angående andra former för förlikningsförsök utom rätta, kan jag

icke inse hvarför en lagstiftning angående nu ifrågavarande form skulle vara

af nöden. Deremot tror jag, att en sådan lagstiftning skulle kunna för den

enskilde innebära rätt stora vådor. Innan en sådan lag, som den nu föreslagna,

hunne ingå i allmänna rättsmedvetandet, hvartill sannolikt lång tid

komme att åtgå, skulle det säkerligen ofta komma att inträffa, att parter,

som beslutit hänskjuta sina tvister till skiljemän, men uttryckligen förbehållit

sig att få oberoende af skiljemännens beslut instämma saken till domstol,

skulle blifva obehagligt öfverraskade af att hos domstolen erhålla det besked,

att skiljemännens utlåtande, såsom icke öfverklagadt inom den af lagen föreskrifna

tid, vunnit laga kraft. Ej sällan skulle parters talan komma att afklippas

derigenom att, i anseende till svårigheten att finna lämpliga bestämmelser

angående rätt forum för anhängiggörande af klander mot skiljemännens

beslut, parterne med sin klandertalan komme till orätt domstol och

först efter rätta klandertidens utgång derom erhölle domstols besked.»

»Nu gällande utsökningslag, i likhet med 1734 års lag, fordrar, för

att en skiljedom skall medföra exekutiv verkan, att parterne utfäst sig att

nöjas med skiljemännens beslut. Under annan förutsättning tager nu gällande

lag icke någon befattning med skiljedomar, grundade på parters frivilliga

öfverenskommelse. Likasom jag ansett det vara ett lyckligt framsteg, att

sådan utfästelse eller afsägelse af klanderrätt får, enligt nu föreliggande lagförslag,

presumeras vara innefattad i sjelfva skiljeaftalet, lika bestämdt fasthåller

jag för min del vid den hittills gällande lagstiftningens grundtanke,

att af enskilde män i tvist mellan parter meddeladt utlåtande icke skall anses

såsom dom i annat fall, än då parterne, med förbigående af domstolarne, till

skiljemän öfverlemnat det slutliga afgörandet af deras tvist, men deremot

icke må vinna laga kraft, då det endast har naturen af betänkande, vidräkning

eller förlikningsförslag, som parterne på förhand uttryckligen förklarat

icke skola utgöra hinder för sakens pröfning vid domstol.»

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

»Jag hemställer derför, att den föreslagna lagen måtte förklaras icke

ega tillämplighet på skiljeaftal, som innefatta förbehåll om rätt för parterne

att klandra skiljedomen.»

»Slutligen anser jag, att en vid domstol anhängig sak icke bör fä skjutas

under skiljemän, så vida detta icke sker i form af förlikning inför domstolen

eller saken eljest derstädes nedlägges, i följd hvaraf lagen icke torde böra

afse hänskjutande till skiljedomstol af andra frågor än sådana, som icke

äro på domstols pröfning beroende.»

»I afseende å förslagets särskilda bestämmelser i öfrigt, tillåter jag mig

göra följande anmärkningar:

»Stadgandet i § 1 att aftal om framtida tvisters afgörande af skiljemän

eger giltighet endast i afseende å tvist, som härflyter af visst i aftalet bestämdt

rättsförhållande, synes mig kunna missförstås så, att det icke skulle

vara tillåtet att, exempelvis i ett arrendekontrakt, bestämma, att alla af kontraktet

härflytande tvister skulle hänskjutas till skiljemän, utan att angifva

de särskilde genom kontraktet uppkommande rättsförhållanden, hvaraf tvist

kunde härflyta. Någon förändring af redaktionen torde härutinnan kunna

ega rum.»

»Särskilda föreskrifter (§ 2) angående skiljeaftalets form, såsom att det

skall upprättas i vissa fall skriftligt och med vittnen, i andra fall på annat

sätt, torde icke vara erforderliga, utan snarare kunna leda till onödiga förvecklingar.

För min del anser jag lagen böra såsom hittills till öfverexekutors

fria pröfning öfverlemna bedömandet, huruvida parterne under skiljemännen

skjutit det, hvarom dömdt blifvit.»

»Beträffande förslagets 9 § anser jag, att den tredskande partens bestridande

af skiljeaftalets giltighet eller af dess tillämplighet å tvisten icke

bör för den myndighet, som har att välja skiljeman i den tredskande partens

ställe, utgöra tillräcklig anledning att undandraga sig valet, så vida icke

myndigheten finner bestridandet lagligen grundadt.»

»Rörande frågan, åt hvilken myndighet valet bör uppdragas, är jag af

af den åsigt, att den största frihet i detta afseende kan lemnas den part,

som ingenting försummat, och att han således bör i denna angelägenhet

få vända sig till rätten i stad eller domaren å landet eller ock till den

öfverexekutor, han finner för sig beqvämligast att anlita, hvarigenom man

äfven förebygger tvist derom, huruvida skiljeman blifvit af behörig myndighet

utsedd.»

»Genom någon jemkning af redaktionen i sista punkten af första

stycket i 12 § torde stadgandet i 20 § kunna göras öfverflödigt.»

»Då skiljedom icke är undertecknad af alla skiljemännen, torde bevis

erfordras derom att den eller de, som icke underskrifvit domen, deltagit i

tvistens afgörande.»

Bill. till liiksd. Prof. 1887. B. 1 Sand. 1 Afd. 5 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

»Äfven i andra afseenden anser jag en förändrad anordning af de olika

ämnena och en förenklad redaktion vara af nöden; och anhåller jag att,

för närmare angifvande af min uppfattning i de särskilda delarne, få aflemna

följande af mig uppgjorda

Utkast till Lag om skiljemän.

§ I
Fråga

af tvistemåls beskaffenhet, hvarom förlikning kan afslutas, så

ock angående ersättning för skada, som någon genom brott annan tillfogat,

kan, då den icke är på domstols pröfning beroende, hänskjutas till afgörande

af eu eller flere skiljemän.

Öfverenskommelse om sådana frågors afgörande af skiljemän kan jemväl

afse framdeles uppstående tvist, härflytande af visst aftal eller visst angifvet

rättsförhållande.

§ 2.

Skiljeaftal anses innebära utfästelse af parterne att åtnöjas med skiljedomen,

der icke sådan felaktighet förelupit, som i 13 § omförmäles.

Denna lag är icke tillämplig på skiljeaftal, som innefattar förbehåll om

rätt för parterne att klandra skiljedomen.

§ 3.

Äro skiljemän ej nämnda i skiljeaftalet, och är deri ej heller bestämdt,

till hvilket antal och på hvad sätt de böra utses, skola skiljemän vara tre,

af hvilka hvardera parten väljer en och de sålunda välde tillkalla den

tredje.

§ 4.

Angående jäf mot skiljemän, lika med Nya Lagberedningens förslag;

dock att i första stycket ordet »målsmanskap» utbytes mot »förmynderskap».

§ 5.

Skola parterne hvar för sig välja skiljemän, och har endera parten

lemnat motparten skriftlig underrättelse om sitt val, vare denne pligtig att,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Ifongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 5. 19

inom 14 dagar efter emottagandet deraf, om sitt val skriftligen underrätta

den andra parten.

Då på grund af skiljeaftal angående framtida tvist part vill påkalla

skiljedom, skall han, jemte underrättelse om sitt val af skiljeman, skriftligen

meddela motparten uppgift på den eller de frågor, han vill till skiljemännen

hänskjuta, och vare motparten skyldig att inom 14 dagar efter mottagandet

häraf lemna den andra parten skriftlig underrättelse om sitt val af skiljeman
§

6-

Har skiljeman afsagd sig uppdraget eller på grund af jäf eller af annan

orsak derifrån afgått, och har i anledning deraf den part, som honom

utsett, erhållit skriftlig uppmaning att välja skiljeman i den afgångnes ställe,

gälle angående skyldighet att om sådant val lemna motparten underrättelse

hvad i 5 § stadgas.

Afgår skiljeman, som blifvit utsedd genom sjelfva skiljeaftalet, vare i

afseende å den tvist, som är i fråga, aftalet förfallet.

§ 7.

Har part om sitt val af skiljeman underrättat motparten, må han ej

utan dennes medgifvande återkalla valet.

§ 8.

Tredskas part att välja skiljeman eller kunna af parterne utsedde skiljemän

icke om val af skiljeman sig förena, skall, der ej skiljeaftalet för sådant

fall innehåller annan bestämmelse, skiljeman på anmälan utses af rätten i

stad eller domaren på landet eller af öfverexekutor.

Mot myndighets beslut, hvarigenom skiljeman blifvit utsedd, må ej

klagan föras; dock vare beslutet utan verkan, der domstol förklarar skiljeaftalet

icke hafva egt giltighet eller tillämplighet å den tvist, hvarom fråga är.

§ 9.

Har, sedan yrkande om skiljeaftals tillämpning blifvit framstäldt, part

bestridt yrkandet, eller har part, som skolat välja skiljeman, försummat fullgöra

hvad honom i sådant afseende ålegat, och vill andra parten, hellre än

att vidare påkalla skiljeaftalets tillämpning å tvisten, sin talan deri vid domstol

utföra, må skiljeaftalet ej utgöra hinder för tvistens pröfning af domstol.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kong!,. Majds Nåd. Proposition N:o 5.

§ 10.

Parterne ega bestämma viss tid, inom hvilken skiljemannaåtgärden

skall vara afslutad.

Är sådan bestämmelse icke gifven, skall skiljedom meddelas inom sex

månader från den dag, då skiljeaftalet afslutades, eller, der skiljeaftalet afser

framtida tvister, från den dag, då dess tillämpning påkallades i den ordning,

som i 5 § sägs, dock skall, derest tvist om skiljeaftalets giltighet eller

dess tillämplighet anhängiggjorts vid domstol, tiden räknas från'' den dag,

då sådan tvist blifvit slutligen afgjord.

År i afseende å någon fråga skiljedom icke meddelad inom stadgad

tid, må skiljeaftalet icke utgöra hinder för frågans pröfning af domstol.

§ 11-

Uppkomma mellan skiljemän olika meningar, gälle den mening, om

hvilken mer än halfva antalet af skiljemännen sig förenar. År ej nämnda

flertal ense angående fråga, som blifvit till skiljemännen hänskjuten, vare i

afseende derå skiljeaftalet förfallet.

§ 12-

Skiljedom skall skriftligen affattas och af skiljemännen^underteeknas.

Saknas skiljemans underskrift, föranleder detta icke domens ogiltighet, der

den finnes vara af de fleste skiljemännen undertecknad och desse intyga, att

den, hvilkens underskrift saknas, deltagit i tvistens afgörande.

§ 13-

Till part hafva skiljedom häfd på den grund, att skiljeman var jäfvig

eller af annan orsak obehörig eller att felaktighet eljest egt rum i afseende

å ärendets behandling, eger han, vid förlust af vidare talan, instämma sitt

påstående derom till domstol inom 90 dagar efter det skiljedomen i hufvudskrift

eller bestyrkt afskrift honom tillstäldes.

§ 14-

År skiljedom gifven efter den i 12 § stadgade tid eller hafva skiljemän

öfverskridit sitt uppdrag eller meddelat dom angående fråga, soin ej

enligt lag må skjutas under skiljemän, vare det ogilt, ändå att talan derom

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

icke blifvit förd i den ordning 13 § föreskrifver. År domen ogin i någon

del, och kan den af sådan anledning icke verkställas i öfrigt, vare den i

sin helhet ogill.

§ 15.

Skall enligt lag eller författning viss fråga pröfvas af skiljemän, galle

hvad derom är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 188 och skall icke gälla, der

tillämpning af skiljeaftal påkallats före nämnda dag. Ej heller eger lagen

tillämplighet i afseende å förut ingånget skiljeaftal, så vida icke parterne utfäst

sig att nöjas åt skiljemännens beslut.»

Justitierådet Olivecrona tilläde härvid för sin del:

o

»Enligt min uppfattning har det af Justitierådet Abergsson här upplästa

utkast till lag om skiljemän ett afgjordt företräde framför det remitterade

förslaget, i ty att det är kortare, redigare uppstäldt och i formelt

hänseende utmärker sig genom ett klarare lagspråk. Om detsamma ytterligare

förkortades och bestämmelserna deri inskränktes i den rigtning, som

jag i mitt föregående anförande angifvit, skulle det säkerligen kunna, enligt

mitt förmenande, tjena till underlag för ett ändamålsenligt förslag till lagstiftning

i ämnet.»

Justitieråden Olivecrona, Hernmarck och Wedberg anförde härefter:

I likhet med Nya Lagberedningens principbetänkande äfvensom de äldre

lagförslagen, tillåter förevarande förslag, på sätt 14 § närmare utmärker, att

en vid domstol redan anhängiggjord tvist må af parterne hänskjutas från

domstol till skiljemän. Ett efter tvistens instämning till domstol emellan

parterne slutet aftal om tvistens skjutande under skiljemän skall, derest parterne

enligt skiljeaftalet äro pligtige att nöjas med skiljedomen, enligt nämnde

paragraf medföra den verkan, att domstolen måste afbryta handläggningen

af målet och låta detsamma hvila till dess någon af parterne begär, att målet

af domstolen åter företages.

Det kan dock med skäl fordras att, innan en tvist dragés inför domstol,

parterne göra för sig klart, huruvida tvisten är egnad att afgöras af skiljemän,

och, der de å ömse sidor finna detta sätt för tvistens lösning fördelaktigast,

omedelbart utan anlitande af domstol, hänskjuta saken till skilje
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 5.

mäns behandling. Sedan tvisten blifvit anhängiggjord vid domstol, är det

icke med god ordning öfverensstämmande, att målet undandrages domstolens

pröfning annorledes än genom förlikning eller målets nedläggande. Yäl kan

det icke förekom mas att, efter det en tvist blifvit dragen inför domstol, parterne

öfverenskomma om tvistens afgörande af skiljemän; men en sådan öfverenskommelse

torde icke böra tillerkännas någon rättslig verkan, med mindre

den vid domstolen förda talan återkallas.

Den föreslagna anordning, enligt hvilken en vid domstol anhängiggjord

tvist, som sedermera af parterne skjutits under skiljemän, komme att hvila vid

domstolen i afbidan af skiljedomen, skulle dessutom medföra åtskilliga olägenheter

så väl för domstolen som parterne. Så t. ex. skulle, derest efter

ingåendet af skiljeaftalet ingendera parten hos domstolen påkallade målets

afskrifning eller fullföljde detsamma, saken kunna komma att hvila hos domstolen

under obegränsad tid. Om underrätt redan dömt i saken och parterne,

sedan tvisten blifvit fullföljd i öfverrätt, hänskjutit densamma till afgörande

af skiljemän, synes, vid det förhållande att skiljemän icke ega magt att håfva

ett af domstol meddeladt utslag, en konflikt kunna komma att uppstå emellan

en skiljedom och ett af domstol gifvet beslut, hvars rättskraft icke blifvit

upphäfd.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt hemställes, att den

grundsats måtte på lämpligt ställe i den föreslagna .lagen uttalas, att aftal,

som efter en tvistefrågas anhängiggörande vid domstol slutes angående densammas

afgörande af skiljemän, icke medför någon verkan med mindre saken

vid domstolen nedlägges; och torde följaktligen de bestämmelser i förslaget, som

stå i strid mot berörda grundsats, böra i öfverensstämmelse med samma

grundsats förändras eller ock utgå.

Justitierådet Örbom, med hvilken Justitierådet Svedelius instämde,

yttrade: »För min del kan jag icke instämma i hvad som blifvit anfördt

om vådorna och olägenheterna af den i förslaget och särskildt i 14 § framträdande

grundsatsen att äfven i en vid domstol redan anhängig tvist skiljemannaförfarandet

må genom parternes aftal inledas utan att för aftalets

giltighet erfordras, att parterne på förhand helt och hållet nedlägga sin

talan i målet. Då parterne eljest förena sig i anhållan om uppskof med

målet för att söka åstadkomma förlikning, lärer väl sådant icke af domstolen

förvägras; och det är mig ej rätt klart hvarföre den omständigheten,

att parterne redan hos domstolen gifva tillkänna, att de vilja ikläda förlikningsförsöket

den af lagen i allmänhet godkända och genom speciella

föreskrifter ordnade formen af en skiljemannaåtgärd, skulle i och för sig

böra beröfva dem den eljest visst icke oskäliga förmånen att, derest af en

eller annan oförutsedd orsak dylik åtgärd ej kommer till stånd och således

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition No 5.

förlikningsförsöket misslyckas, få vid domstolen åter fullfölja saken. Så

vidt jag kunnat uppfatta förhållandena förefinnes ej någon anledning till

farhåga, att just denna, mera regelbundna form för åstadkommande af förlikning

utom rätten skall mera än andra utvägar för uppnående af samma

önskningsmål komma att vare sig af parterne eller domstolen missbrukas

eller eljest framkalla konflikter och förvecklingar. Hvad särskilt angår

möjligheten af en konflikt emellan en under det målet är anhängig! i öfverrätt

tillkommen skiljedom samt underrättens dom, torde endast behöfva uppmärksammas

att i förevarande fall den på grund af öfverrättens tillstånd

tillkomna skiljedomen varder på ungefär enahanda sätt som annan i öfverrätten

träffad förlikning satt i stället för den öfverldagade uuderrättsdomen,

hvilken i och med detsamma så väl fortnelt som materielt förlorar all rättskraft.

Den formella oegentligheten att, derest efter ingåendet af skiljeaftalet

saken skulle lemnas hvilande i afbidan på anmälan af part om dess

återupptagande eller afskrifning, men sådan anmälan ej skedde, saken kunde

komma att hvila under obegränsad tid, är ej af principiel natur utan härflyter

endast från en oväsentlig brist eller ofullständighet i en af förslagets

detaljer, hvilken med lätthet afhjelpes på sätt jag vid 14 § får tillfälle att

närmare utveckla.»

O r\

§ 2.

Justitierådet Örbom yttrade vidare: »Emot innehållet af denna paragraf

har jag icke någon väsentlig anmärkning att framställa, men anser

mig böra gifva tillkänna att, enligt min åsigt, föreskriften i 1 mom. om

skriftlig form och vittnen å skiljeaftal icke innebär, att detta i saknad deraf

ovilkorligen är en nullitet utan endast innefattar en med stadgandet i 9 kap.

1 § Handel sbal ken analog påminnelse om behofvet af dylik form för vinnande

af exekutiv verkställighet å den blifvande domen. Skulle den här föreslagna

lydelsen af nämnda mom. icke anses medgifva en sådan tolkning,

hemställer jag att denna olägenhet måtte afhjelpas genom någon ändamålet

motsvarande ändring af redaktionen.»

Justitierådet Svedelius ansåg lika med Justitierådet Åbergsson någon

viss form för skiljeaftal ej böra föreskrifvas och hemstälde, att förslaget i

öfverensstämmelse härmed skulle ändras.

Justitierådet Olivecrona åberopade hvad han redan angående den nödvändiga

formen för ett rättsgiltigt skiljeaftal anfört.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kong],. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

S

§ 3-

Då benämningen »skiljeaftal» redan i föregående paragraf begagnats

för att utmärka ett aftal om tvists afgörande af skiljemän, ansågs den i

början af förevarande paragraf stälda satsen »Är aftal träffadt om framtida

tvisters afgörande af skiljemän» lämpligen kunna utbytas mot det kortare

uttrycket: »Afser skiljeaftal framtida tvist».

§ 7.

De i ifrågavarande paragraf förekommande orden »i tvist, som ej är

på domstols pröfning beroende», äfvensom de strax derpå förekommande

orden »enligt skiljeaftal» ansågos såsom öfverflödiga böra utgå.

Justitierådet Olivecrona tilläde att, enligt hans mening, äfven de i ifrågavarande

paragraf förekommande orden: »fullgöra det val, som på honom ankommer,

» lämpligen kunde utbytas mot det mycket kortare uttrycket: »välja

skiljeman».

I öfrigt hemstäldes att, enär den i denna paragraf föreslagna anordning,

enligt hvilken den part, som påkallade skiljemaunaförfarande, måste i

augifna fallet icke en, utan två gånger uppvakta motparten, vore för den

förre oskäligt betungande, orden »sist vid uppfordran, som sker efter fjortonde

dagen från det han mottagit uppmaningen,» måtte utbytas mot orden

»inom fjorton dagar derefter».

§ 8.

Justitierådet Olivecrona hemstälde om den förkortning af redaktionen

att, i stället för orden: »välja skiljeman i den afgångnes ställe», måtte

sättas orden: »välja annan skiljeman».

§ 9-

Justitieråden Svedelius, Hernmarck och örbom förklarade sig i hufvudsak

biträda det, förslag till redaktion af här ifrågavarande bestämmelser,

som Justitierådet Åbergsson i det af honom uppgjorda redaktionsutkast (§ 8)

framlagt. Visserligen vore det efter Justitierådens åsigt principielt rigtigast

om, såsom i Nya Lagberedningens principbetänkande förordas, befogenheten

att i här afsedda fall utse skiljeman tillerkändes endast den underrätt, som

är behörig domstol beträffande det föreliggande anspråket, eller undantags
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

vis domstolens ordförande. Men då en sådan föreskrift under nuvarande

förhållanden möjligen kunde framkalla förvecklingar eller tidsutdrägt, ansågo

Justitieråden sig icke böra hemställa om ändring af förslaget i sådant syfte,

utan funno tills vidare lämpligare att såsom förebild för bestämmelserna i

denna del uppställa stadgandet i 8 § af förordningen om allmän flottled den

30 December 1880, hvilket stadgande icke veterligen mött svårighet vid

tillämpningen.

Justitierådet Wedberg ansåg, att ansökning om val af skiljeman borde

göras hos öfverexekutor i den ort, der behörig domstol för tvistens afdömande

funnes för den händelse, att den, som satt skiljemannaförfarandet i

gång, i stället skolat anhängiggöra sin talan vid rätten.

Justitierådet Olivecrona anförde att, enligt hans uppfattning, borde ansökning

om val af skiljeman allena kunna ske hos domstolen eller domaren

i den ort, der tvisten, om den skolat vid domstol anhängiggöras, äfven bort

instämmas. Att det blott tillkommer vederbörlig domstol att utse åt parter

skiljeman, är en princip, som genomgår den tyska lagstiftningen rörande

»Schiedsrichterliches Yer fall ren», hvarifrån grundtankarna till ifrågavarande

lagförslag synas vara hemtade.

§ io.

Justitieråden Olivecrona, Hernmarck och örbom anmärkte att part,

som underrättat motparten om sitt val af skiljeman, borde vid sitt val vara

lika bunden, ehvad underrättelsen meddelats muntligen eller skriftligen, och

hemstälde förty samt med hänsyn till den förändrade affattning, som föreslagits

för nästföregående paragraf, att ifrågavarande paragraf måtte erhålla

den af Justitierådet Aberg sson i 7 § af hans redaktionsutkast föreslagna

lydelse.

Justitierådet Svedelius erinrade, att, till följd af föreslagna affattningen

af nästföregående paragraf, orden: »eller hos öfverexekutor uppgifvit hvilken

skiljeman han valt» borde ur denna paragraf utgå.

§ 11.

Enär, enligt hvad 7 och 8 §§ utmärkte, parter skulle ega att med

gällande verkan i skiljeaftalet öfverenskomma om annan ordning för val

af skiljeman, än den i nämnde paragrafer föreskrifna, samt, der parterne

Bih. till Riksd. Prat. 1887. B. 1 Sami. 1 Afd. 5 1loft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

aftalat om sådan särskild ordning, endera partens försummelse att iakttaga

densamma torde böra medföra enahanda påföljd, som i förevarande paragraf

blifvit bestämd för eftersättande af den i 7 och 8 §§ stadgade ordning,

hemstälde Justitieråden Svedelius, Wedberg och Örbom att, i ändamål att

bereda förevarande paragraf tillämplighet äfven å det fall, att part, som

skolat välja skiljeman, försummat fullgöra hvad honom enligt skiljeaftalet

i sådant afseende ålegat, det i ifrågavarande paragraf förekommande uttrycket

»enligt 7 eller 8 §» måtte utbytas mot orden: »i sådant afseende».

Justitieråden Olivecrona och Hernmarck. som häri instämde, anmärkte

derjemte, att då uti det i paragrafen afsedda fall den icke tredskande parten

kan intaga den ställning till sjelfva tvistefrågan, att han uti en rättegång

derom rätteligen borde befinna sig å svarande-sidan, samt det icke torde

böra åligga honom att instämma tvisten, men förslagets redaktion ej utesluter

den tolkning, att han skulle vara skyldig dertill, ansågo Justitieråden

att, till undanrödjande af hvarje tvekan i detta afseende och för att bringa

affattningen af ifrågavarande stadgande i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

den i 15 § för ett analogt fall begagnade redaktionen, åt slutet af 11 §

borde gifvas ungefärligen följande lydelse: »— — och vill andra parten ej

vidare påkalla skiljeaftalets tillämpning, vare samma aftal i afseende å den

föreliggande tvistefrågan förfallet».

§ 12.

Justitieråden Svedelius, Wedberg och örbom förenade sig om följande

anmärkningar:

Något giltigt skäl hvarför, såsom den föreslagna lydelsen af denna paragraf

utmärker, parter skulle sakna rätt att annorledes än i sammanhang

med sjelfva skiljeaftalet bestämma den tid, inom hvilken skiljemannaåtgärden

skall vara afslutad, torde icke förefinnas. Tvärtom synes i åtskilliga fall,

t. ex. der en sorgfällig handläggning af den till skiljemän hänskjutna tvisten

befinnes oundgängligen kräfva längre tid, än parterne ursprungligen beräknat,

det vara synnerligen angeläget att parterne ega rätt att genom särskild öfverenskommelse

utsträcka tiden för skiljemannaåtgärden.

I afseende å det föreslagna stadgandet att, om ej skiljedom meddelats

inom bestämd tid, part eger instämma tvisten till domstol, må erinras, att

rättigheten att draga en tvist under pröfning af domstol enligt gällande rättegångsordning

i allmänhet beror af den ställning såsom kärande eller svarande,

den part, som vill anlita domstolen, i sjelfva verket innehar i tvisten; och då

frågan, huruvida provokatorisk rättegång i visst fall må tillåtas, måste anses

ligga utanför de ämnen, med hvilka ifrågavarande lagförslag har att taga

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

befattning, torde följden deraf, att skiljedom icke blifvit meddelad inom den

af parterne eller eljest i lag stadgade tid, böra bestämmas sålunda, att skiljeaftalet

i afseende å den ifrågakomma tvisten förfallit.

Med anledning häraf och enär innehållet af förevarande paragraf i

öfrigt delvis synes böra affattas i tydligare ordalag, än de i förslaget begagnade,

hemställes att denna paragraf måtte erhålla ungefärligen följande förändrade

lydelse:

»Parterne ega bestämma viss tid, inom hvilken skiljemannaåtgärden

skall vara afslutad. År sådan bestämmelse ej gifven, skall skiljedom meddelas

inom sex månader, räknade från den dag, då skiljeaftalet slöts, eller,

der skiljeaftalet afser framtida tvister, från den dag, då dess tillämpning påkallades

i den ordning, som i 3 § sägs; dock skall, derest tvist om skiljeaftalets

giltighet eller tillämplighet anhängiggjorts vid domstol, tiden räknas

från den dag, då sådan tvist blifvit slutligen afgjord. Är ej skiljedom meddelad

inom den af parterne eller eljest bestämda tid, vare i afseende å den

tvist, som till skiljemän hänskjuta, skiljeaftalet förfallet.»

Hvad senare stycket af denna paragraf i förslaget innehåller torde

rätteligen hafva sin plats i 19 §, som handlar om de öfriga fall, då en

skiljedom är ogin.

Justitieråden Olivecrona och Hernmarch, som förklarade sig instämma

med nämnde ledamöter af Högsta Domstolen, hemstälde tillika huruvida icke

i paragrafen borde inflyta den bestämmelse att, i händelse jemlikt 9 §

rätten eller domaren eller öfverexekutor utsett skiljeman, tiden af sex månader

för skiljemannaåtgärdens afslutande skall räknas från den dag beslutet

om nämnde skiljemans utseende meddelats. Genom hvarjehanda invändningar

af ene parten emot skiljeaftalets tillämpning och genom hans tredska att

välja skiljeman kan nemligen en så lång tidsutdrägt orsakas, att, derest det

i paragrafen såsom allmän regel gifna stadgande rörande beräknandet af

terminen för skiljemannauppdragets utförande skulle i sådant fall tillämpas,

den tidrymd, inom hvilken skiijemännen borde hafva fullgjort sitt arbete,

blefve allt för kort för ändamålet.

§ 13-

På det att redan här må otvetydigt framgå, att denna paragraf endast

eget tillämpning å skiljeaftal, som ingås efter det denna lag trädt i kraft,

hemstälde Justitieråden Svedelius, Hernmarch och Örbom att paragrafen

måtte erhålla ungefär följande lydelse:

»Yarder skiljeaftal slutet utan förbehåll om rätt för parterne» etc.

I öfrigt hemstälde Justitieråden, att denna paragraf äfvensom den näst
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

följande 14 §, hvilka innehålla allmänna konstitutiva grunder i fråga om

skiljeaftals natur och rättsliga betydelse i väsentliga delar, måtte erhålla sin

plats i lagen näst efter de i 1 och 2 §§ nedlagda hufvudgrunder och framför

de med § 3 begynnande detaljbestämmelserna, helst genom en dylik anordning

lagen synes vinna i enkelhet och öfverskådlighet.

Justitierådet Olivecrona ansåg likaledes att denna paragraf rätteligen

borde ega plats i början af lagen eller i omedelbart sammanhang med § 1.

Men som, enligt den åsigt Justitierådet redan uttalat, det icke borde tillåtas

att i skiljeaftal göra förbehåll om rätt att klandra skiljedom, hemstäldes att

§ 13 måtte formuleras så, att innehållet uttryckte, att i skiljeaftal icke må

införas förbehåll om rätt att klandra skiljemäns dom, och att, om sådant likväl

göres, förbehåll i ty fall skall vara utan laga verkan.

§ 14.

Till afhjelpande af den förut omförmälda ofullständigheten i här föreslagna

bestämmelser för den händelse att mål till följd af skiljeaftal lemnas

»hvilande», hemstälde Justitieråden Svedelius och Örbom om den ändring derutinnan

att, när giltigt skiljeaftal kommit till stånd, saken skulle af domstolen

på bestämd, efter ändamålet lämpad tid uppskjutas samt efter uppskofstidens

utgång afskrifvas, derest icke dessförinnan anmälan om sakens återföretagande

skett eller ytterligare anstånd blifvit af domstolen beviljadt.

§ 16-

I likhet med Justitierådet Abergsson ansågo Justitieråden Svedelius,

Hernmarck, Wedberg och Örbom det vara af vigt att den i förslaget indirekt

uttalade regeln, att för åstadkommande af en giltig skiljedom oundgängligen

erfordras att samtliga skiljemännen deltagit i ärendets behandling eller frågans

pröfning, erhåller bestämdare uttryck i lagtexten.

Då den redaktion, som denna paragraf erhållit, icke syntes fullständigt

uttrycka hvad dermed åsyftades, hemstälde Justitierådet Olivecrona, att paragrafen

måtte omredigeras i den syftning, som i § 12 af det af Justitierådet

Abergsson affattade utkast förekommer.

§ 17-

Då det för bevarande af fatalier i förevarande fall icke är tillfyllest

att stämningen uttages, utan måste erfordras att genom densammas delgifning

med vederparten saken verkligen instämmes till domstolen, samt tiden

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 5.

för instämmande af klander å skiljedom syntes böra i öfverensstämmelse med

hvad redan vore stadgadt i förordningen om allmän flottled den 30 December

1880, § 8, och grufvestadgan den 16 Maj 1,884, § 12, samt i principbetänkandet

och äldre lagförslagen jemväl blifvit föreslaget, bestämmas till

nittio dagar efter delfående!, hemstälde Justitieråden Hernmarck och Wedberg

att ifrågavarande paragraf måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Står det part öppet att klandra skiljedom, och vill han anställa sådant

klander, vare han, så framt ej genom skiljeaftalet är annorlunda bestämdt,

pligtig att, vid förlust af vidare talan, till domstol instämma sitt

klander inom nittio dagar efter det domen i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift

honom tillstäldes.»

På nyss anförda skäl och på det att i förevarande fall, der en vigtig

förändring i gällande rätt åsyftas i ändamål att genom utstakande af viss

fatalietid för klander å skiljedom bereda domen en hittills saknad rättskraft,

påföljden af uteblifvet klander, särskild! i fråga om domens eventuella verkställighet,

måtte redan här med största möjliga tydlighet framhållas för vederbörande

parter, ansågo Justitieråden Svedelius och Örbom sig böra, med stöd

jemväl af redan åberopade paragrafer i lagen om allmän flottled och grufvestadgan,

hemställa om ungefär följande lydelse af denna paragraf:

»Står på grund af derom i skiljeaftalet gjordt förbehåll part öppet att

väcka klander emot skiljedom, vare lian, så framt ej annorledes är aftaladt,

pligtig att till behörig domstol instämma klandret inom nittio dagar efter

det domen i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift honom tillstäldes. Försittes

klandertid i ty fall, vare det så ansedt som hade parten i skiljeaftalet utfäst

att åtnöjas med domen.

I skiljemännens beslut i fall, som här afses, bör tydlig hänvisning lemnas

om hvad den missnöjde, efter hvad nyss är föreskrifvet, har att iakttaga.»

Dessutom hänvisade Justitieråden beträffande denna paragraf till sina

yttranden vid sista stycket i föreslagna lagen om skiljemän äfvensom vid förslaget

till förändrad lydelse af 46 § utsökningslagen.

Med de åsigter Justitieråden Olivecrona och Abergsson förut i ämnet

uttalat, ansågo Justitieråden denna § böra ur förslaget utgå.

§ 18-

Justitieråden Hernmarck och Wedberg ansågo det böra i förevarande

paragraf tydligare, än som skett, utmärkas, att talan enligt samma paragraf

finge föras endast i afseende å felaktighet i fråga om skiljemannadomstolens

sammansättning och ärendets formella behandling i öfrigt och hemstälde

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

förty samt med hänsyn till den förut tillstyrkta ändringen af nästföregående

paragraf att nu ifrågavarande paragraf måtte erhålla följande lydelse:

»Vill part hafva skiljedom häfd på den grund att skiljeman var jäfvig

eller af annan orsak obehörig eller att felaktighet eljest egt rum i afseende

å ärendets behandling, eger han sitt påstående derom till domstol instämma,

ändå att skiljeaftalet ej innehåller förbehåll om rätt att klandra skiljedomen;

vare dock pligtig instämma sin talan inom den tid och vid den påföljd, som

i 17 § sägs».

På de af nämnde Justitieråd anförda grunder, samt med hänvisning till

innehållet af 49 § utsökningslagen äfvensom till de vid 17 § framstälda

erinringar, så vidt de ega tillämplighet jemväl i förevarande paragraf, hemstälde

Justitieråden Svedelius och Örbom, att densamma måtte erhålla ungefär

följande lydelse:

»Der part på den grund att skiljeman var jäfvig eller af annan orsak

obehörig eller att annan felaktighet egt rum i afseende å ärendets behandling

vill hafva skiljedom häfd, med hvilken han eljest är pligtig att åtnöjas,

eger han att draga frågan derom under domstols pröfning så framt han instämmer

sin talan inom nittio dagar från det skiljedomen delgafs honom på

sätt i 17 § sägs; dock må af sådan talan hinder ej möta mot domens bringande

till verkställighet, så vida ej domstolen, der talan är anhängig, annorledes

förordnar».

Justitierådet Olivecrona, som var af den mening att klander å skiljemäns

dom icke borde tillåtas i andra fall än der bestämda formfel i skiljemannaförfarandet

egt rum, eller derest skiljeman varit obehörig att med skiljedom

taga befattning, ansåg den af Justitierådet Åbergsson i utkast föreslagna

redaktion af § 13 bättre uttrycka hvad som i ämnet borde sägas, hvarföre

Justitierådet för sin del hemstälde om förändring af redaktionen i den rigtning,

som nämnda utkast angåfve.

§ 19.

Med hänvisning till hvad redan blifvit anmärkt vid senare stycket af

förslagets 12 §, hemstälde Justitieråden Olivecrona, Hernmarck och Wedberg

att förevarande paragraf måtte affattas sålunda:

»Är skiljedom gifven efter utgången af den för skiljemannaåtgärden

bestämda tid eller öfverskrida skiljemän sitt uppdrag eller meddela de dom

angående fråga, som ej enligt lag må skjutas under skiljemän, skall hvad

skiljemännen sålunda dömt vara ogilt, ändå att talan derom icke föres. År

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 5.

domen ogin i någon del, och kan den af sådan anledning ej verkställas i

(ifrigt, vare den ogin i allo.»

Justitieråden Svedelius och Örbom, hvilka instämde i hvad bemälda

ledamöter af Högsta Domstolen yttrat, ansågo sig derjemte böra erinra att

förslaget icke lemnar domstolarne fullständig anvisning på alla de formella

afvikelser från lagens eller skiljeaftalets föreskrifter, som böra föranleda till

skiljedomens ogiltighet. I denna paragraf upptagas åtskilliga nullitetsgrunder,

som äro af den genomgripande beskaffenhet att domen är ogin, äfven om

talan emot densamma icke föres vid domstol. Men derjemte förekomma andra,

i 18 § allenast antydda felaktigheter, som icke äro ovilkorlig^ nullitetsgrunder

utan blifva betydelselösa, om domen ej klandras inom föreskrifven tid;

och slutligen förefinnes ännu en klass af afvikelser från det normala förfarandet,

som uppenbarligen äro så underordnade, att de i hvad fall som

helst ej böra föranleda domens ogiltighet (t. ex. afvikelse från tidsfristerna i

7 och 8 §§). Visserligen lemnas i motiven till förslaget om förändrad lydelse

af 4G § utsökningslagen (pag. 31) åtskilliga antydningar om de förhållanden,

som anses böra uppmärksammas vid verkställighetsfrågans pröfning hos öfverexekutor,

men dessa äro icke fullt uttömmande och dessutom är det utan

tvifvel angeläget att den anmärkta ofullständigheten i fråga om de särskilda

kategorierna af verkliga nullitetsgrunder varder i sjelfva lagtexten i möjligaste

måtto afhjelpt, h vil ket torde kunna ske genom deras påpekande i denna paragraf,

så vida de ej redan dessförinnan med större bestämdhet framhållas i

18 eller andra föregående §§.

§ 20.

Justitierådet Wedberg anmärkte att, hvad anginge eventuel skiljeaftal,

den eller de frågor, hvarom skiljedom i hvarje särskild! fall påkallades,

omöjligen kunde vara angifna i sjelfva skiljeaftalet och således icke heller kunde

anses vara, såsom förslagets författare i förevarande paragraf uttryckt sig, i

skiljeaftalet öfverlemnade till skiljemännens pröfning. Derföre och med hänsyn

till hvad förut blifvit anmärkt i fråga om giltigheten af skiljeaftal, som

slötes angående redan vid domstol anhängig tvist hemstäldes att denna paragraf

måtte erhålla följande förkortade affattning;

»Hafva skiljemän i sin dom förbigått fråga, som varit till deras pröfning

öfverlemnad, och hafva de ej, innan tiden för skiljemannaåtgärden utgick,

meddelat särskild dom öfver det förbigångna, står det part fritt att till

domstol instämma sådan fråga.»

Med hänvisning till hvad förut blifvit anför dt instämde häri Justitie
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

råden Olivecrona, Svedelius, Hernmarck och örbom samt tilläde, att, till

förekommande af eljest möjligen uppstående tvekan om lagens mening, borde,

i analogi med hvad 47 § utsökningslagen innehåller om annan dom, till denna

paragraf fogas ett tillägg gående ut derpå, att hvad i paragrafen är stadgadt

gäller äfven det fall, då skiljedom af öfverexekutor befunnits så mörk, att

äskad verkställighet derå ej kunnat meddelas.

§ 21.

Denna paragraf ansågo Justitieråden Olivecrona, Svedelius, Hernmarck

och Wedberg böra ur förslaget utgå af följande skål:

Uppdraget att vara skiljeman är eu helt och hållet privat befattning,

som ingen mot sin vilja är pligtig att åtaga sig. Med denna beskaffenhet af

skiljemannauppdraget torde bäst öfverensstämma, att ersättningen för dermed

förenade kostnader och besvär får bero på öfverenskommelse emellan vederbörande

eller, i brist deraf, på pröfning af domstol. Att, såsom i förevarande

paragraf blifvit föreslaget, skiljemännen skulle ega att sjelfve tilllägga

sig godtgörelse i berörda afseende och således döma i egen sak synes

desto hellre egnadt att framkalla missbruk, som fasta grunder för ersättningens

bestämmande i detta fall saknas. Väl skulle det enligt förslaget stå

part öppet att inom viss tid vid domstol klandra skiljemännens beslut i denna

del; men då förslaget icke tillika löst den frågan, hvilken domstol skulle

vara behörig att upptaga sådant klander, lärer denna fråga i vissa fall t. ex.

der skiljedomen angår flera tvistepunkter, hvilka, om de skolat underkastas

rättslig pröfning, tillhört skilda domstolar, komma att medföra en ovisshet,

som för parts klandertalan kan blifva olycksdiger.

Justitierådet örbom anförde: »Denna paragraf lemnas af mig utan vidare

anmärkning än att dels deri bör inflyta att rätt till instämning eger

rum äfven om parterne icke förbehållit sig att få klandra skiljedomen, dels

ock att till förebyggande af osäkerhet i fråga om behörig domstol för pröfning

af det här afsedda klandret bör uti paragrafen inrymmas en bestämmelse,

hvaraf framgår att sådan talan må, allt efter som den missnöjde finner

lämpligt, instämmas vare sig till domstol, der skiljemännen eller någon

af dem må sökas i tvistemål, som dess person rörer, eller ock till domstol,

der klandertalan i förut i lagen omförmälda fall må anhängiggöras.»

»I öfrigt kan jag ej dela de i fråga om denna paragraf uttalade betänkligheter.

För skiljemännen är den egentligen mindre behöflig, ty i sakens

natur ligger att frågan om kostnaden för skiljemannaförfarandets åvägabringande

och i synnerhet om ersättningen till skiljemännen i regeln, äfven

utan särskilt omnämnande, åtföljer hufvudsaken och anses derifrån oskilj
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

aktig. Skiljemännen ega för (ifrigt i sitt våld att göra åtnjutandet af en

viss ersättning till vilkor för uppdragets antagande och kunna dessutom tilltvinga

sig snart sagdt hvilken ersättning som helst i förskott af den vinnande

genom att vägra domens utlemnande innan deras anspråk blifvit tillfredsstäldt.

Det är dels såsom korrektiv mot missbruk i dylika fall, der fasta

grunder för ersättningens bestämmande saknas, dels ock såsom ett medel att

tillförsäkra den vinnande parten exekution hos den tappande för hvad den

förre enligt domen nödgats förskjuta till skiljemännen, som denna paragraf

har sin egentliga betydelse.»

§ 22.

Enär i de fall, då enligt annan lag eller författning viss fråga skulle

pröfvas af skiljemän, skiljemannaförfarandet måste anses vara genom samma

lag eller författning så fullständigt regleradt, som lagstiftaren i hvarje af

dessa fall åsyftat, och desamma läge utanför området för den föreslagna lagen,

hvilken handlade om sådant skiljemannaförfarande, som grundade sig

på frivilligt aftal, hemstälde Justitieråden Olivecrona, Svedelius, Hernmarck

och Örbom, att hvad förevarande paragraf innehölle om de föreslagna stadgandenas

tillämplighet äfven i förstnämnda fall måtte utgå och denna paragraf

följaktligen erhålla följande lydelse:

»Der enligt lag eller författning viss fråga skall pröfvas af skiljemän,

gälle hvad derom är särskilt stadgadt.»

Beträffande sista stycket af förslaget yttrade Justitieråden Olivecrona,

Svedelius, Hernmarck, Wedberg och Örbom:

Skiljemannaförfarandet, sådant det i den föreslagna lagen blifvit ordnadt,

hvilar väsentligen å den genom parternas aftal derför lagda grund och

lagens föreskrifter afse endast att i vissa hänseenden, der aftalet är ofullständigt,

komplettera detsamma. Vid sådant förhållande och då i förevarande

fäll icke någon omständighet är för handen, som kan berättiga till afvikelse

från den allmänna regeln att rättsverkningarne af ett aftal böra bedömas

efter de omständigheter och förutsättningar, under hvilka aftalet ingicks, bör

den föreslagna nya lagen icke annorledes än med parternas uttryckliga begifvande

erhålla tillämpning å skiljeaftal, som slutits innan lagen trädde i

kraft. Att, såsom det blifvit föreslaget, den nya lagen i åtskilliga ganska

vigtiga hänseenden skall komplettera äfven skiljeaftal, som tillkommit på en

Bill. till Riksd. Prot. 1887. B. 1 Samt. 1 Afd. 5 Håft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

tid då ingen kunde ana tillkomsten än mindre innehållet af en sådan lag,

synes icke allenast principielt origtigt utan äfven föranledande praktiska

olämpor. Särskild! är det af vigt att de i 17 och 18 §§ stadgade frister

icke emot parternes vilja tillämpas å äldre skiljeaftal.

I fråga om åtskilliga rent formella bestämmelser, såsom t. ex. i 6—10

§§, kan det visserligen anses vara om ej angeläget åtminstone oskadligt, att

dessa vinna tillämpning å de äldre aftalen. Men så vida den nya lagens

stadganden derutinnan icke stå i strid med nu gällande lag om skiljeaftal,

lära de utan tvifvel in praxi komma att så mycket som möjligt efterföljas

utan att något särskildt stadgande derom erfordras. Skulle de åter vara oförenliga

med den lag, som gälde vid skiljeaftalets tillkomst, böra de deremot

icke kunna påtrugas de aftalande.

På grund af hvad sålunda blifvit anmärkt och med åberopande af den

åsigt Högsta Domstolen uttalat vid granskningen af 66 § inteckningslagen

hemställes följaktligen att förevarande stycke i likhet med lagens öfriga delar

måtte affattas så, att all tillämpning af lagen å äldre skiljeaftal utan parternas

medgifvande varder förebyggd.

•

Justitierådet Örbom, med hvilken Justitierådet Svedelius instämde, yttrade

slutligen: »I motiven (pag. 29) finnes anmärkt att vid samtliga de i

förslaget förekommande bestämmelser, hvilka ansetts vara af den beskaffenhet,

att de genom särskild öfverenskommelse i skiljeaftalet kunde af parterne efter

deras godtfinnande förändras, detta blifvit i förslaget tydligt angifvet genom

intagande af ett uttryckligt förbehåll om en sådan rätt för parterna, hvadan

samtliga de stadganden, vid hvilka dylikt förbehåll ej finnes infördt, vore

sådana, som borde vara för parterna »ovilkorligen förbindande».

»Den anförda regeln synes mig dock icke vara fullt konseqvent iakttagen,

såsom exempel hvarå kunna anföras stadgandena i J5 § 1 punkten

samt 16 och 21 §§, hvilka, ehuru något förbehåll af antydda slag der ej

förekommer, uppenbarligen varda utan verkan, derest t. ex. parterne i skiljeaftalet

fäststält att skiljedomen skall vara af skiljemännen enhälligt beslutad

och af dem samtliga undertecknad eller ock med skiljemännen öfverenskommit

att desse ej skola njuta godtgörelse. Den anförda slutföljden af förbehållets

obefintlighet håller naturligtvis ej heller streck i de fall, der parterne

genom ett nytt efteråt tillkommet aftal ordna sina förhållanden, såsom

t. ex. då parterne godkänna skiljemannaåtgärden fastän den skett efter den

för uppdraget faststälda tid eller med öfverskridande af uppdraget (jemför 12

§ sista punkten och 19 §).»

»Jag har velat påpeka dessa förhållanden, emedan jag för min del af

frånvaron i lagtexten af förbehåll om parternas rätt att annorledes aftala icke

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

alltid eller ovilkorligen vill draga den slutsats, att dylik rätt är dem betagen,

utan anser det böra bero på sakens natur huruvida denna rätt tillkommer

dem eller icke.»

2:o. Förslaget till förordning angående förändrad lydelse af 46 §

utsökning slag en den 10 Augusti 1877.

o

Justitierådet Aberg sson anförde:

»Om, såsom jag föreslagit, till begreppet af skiljedom enligt lagens

mening kommer att höra, att klander deremot icke kan vid domstol anställas,

så vida den i laga ordning tillkommit, förenklas i väsentlig mån utsökningslagens

stadgande om domens verkställighet. Det skulle för öfverexekutor

ofta hafva föranledt stora svårigheter att förvissa sig, att klandertalan

mot domen icke blifvit inom föreskrifven tid anstäld, i synnerhet då

man tager i betraktande svårigheten att i vissa fall bestämma, hvilken domstol

skulle hafva varit behörig att upptaga sådan talan. Det är visserligen

sant, att äfven efter mitt förslag part skulle ega att vid domstol yrka skiljedomens

upphäfvande på grund af formfel; men jag föreställer mig, att domens

verkställande icke behöfver uppehållas i afbidan på utgången af den

tid, inom hvilken sådan talan får anhängiggöras, utan bör skiljedom kunna

presumeras vara i laga ordning tillkommen, till dess motsatsen bevisas, och

således, i likhet med hvad i 49 § utsökningslagen stadgas angående domstols

dom, hvari ändring sökes på grund af domvilla eller annan felaktighet

i rättegången, verkställigheten obehindradt fortgå, så vidt ej rätten, der domen

klandras, annorledes förordnar. På det att skiljedomen icke måtte varda

verkstäld innan parten beredts tillfälle att vidtaga mått och steg för domens

undanrödjande, der den olagligen tillkommit, torde böra föreskrifvas att öfverexekutor

icke får verkställa skiljedom förr, än han mottagit bevis derom, att

densamma i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift blifvit delgifven åt den part,

mot hvilken den skall gå i verkställighet.»

»I öfverensstämmelse med mitt förslag till lag om skiljemän erfordras

i öfrigt, för att skiljedom skall kunna verkställas, att parterne hafva, utan

förbehåll om rätt till klander å skiljedomen, hänskjutit saken till skiljemännen

samt att icke någon omständighet förekommer, på grund hvaraf skiljedomen,

äfven utan deremot anfördt klander, är en nullitet. Då nullitetsskälen blifvit

sammanförda i en paragraf af förslaget till lag om skiljemän, kan till lättnad

för öfverexekutor 46 § utsökningslagen dit hänvisa.»

»På dessa grunder tillåter jag mig hemställa, att lagen i ämnet måtte

affattas i ungefärlig öfverensstämmelse med följande af mig uppgjorda

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

Utkast till Lag angående förändrad lydelse af 46 § utsökningslagen

-den 10 Augusti 1877.

Härigenom förordnas, att 46 § utsökningslagen skall erhålla följande

förändrade lydelse:

46 §.

Vill någon erhålla verkställighet å skiljedom, söke det hos öfverexekutor.

För erhållande af sådan verkställighet erfordras:

1. att sökanden hos öfverexekutor företett bevis om delgifning åt vederparten

af skiljedomen eller bestyrkt afskrift deraf;

2. att parterne hafva, utan förbehåll om rätt till klander a skiljedomen,

under skiljemännen skjutit det, hvarom dömdt blifvit; och

3. att icke någon omständighet förekommer, på grund hvaraf skiljedomen

enligt 14 § i lagen om skiljemän är ogill.

Sedan öfverexekutor förordnat, att skiljedomen må verkställas, gånge

den i verket lika som domstols laga kraft egande dom, der ej annorledes

varder förordnadt antingen af högre myndighet eller ock af domstol, dit

talan om skiljedomens upphäfvande blifvit på grund af 13 § i lagen om

skiljemän instämd.

Skall enligt särskild lag eller författning viss fråga pröfvas af skiljemän,

gälle angående verkställighet af skiljemännens beslut hvad derom är

särskilt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 188 och skall icke gälla i

fråga om verkställighet å skiljedom i tvist, der tillämpning af skiljeaftalet

påkallats före nämnda dag. Ej heller eger lagen tillämplighet i afseende

å verkställande af skiljedom, grundad på förut ingånget skiljeaftal, så vida

icke parterne utfäst sig att nöjas åt skiljemännens beslut.»

Justitieråden Hernmarck och Wedberg förenade sig om följande yttrande:

»Den föreslagna nya lydelsen af ifrågavarande paragraf synes kunna

gifva anledning till den uppfattning, att hvad tredje stycket af denna paragraf

innehåller skulle vara tillämpligt äfven i fråga om skiljedom, som

tillkommit på grund af särskild föreskrift i lag, såsom sjölagens 321 §,

8 § i förordningen om allmän flottled den 30 December 1880 och grufvestadgans

12 §. En sådan uppfattning, hvilken skulle medföra den orimlighet,

s. 37 Kontrollera mot PDF

I

Kongl. Maj\ts Nåd. Proposition N:o 5. 37

att den exigibla kraft, eu sådan skiljedom egt omedelbart efter utfärdandet,

skulle kunna minskas till följd deraf, att en mot domen anstäld klandertalan

blifvit ogillad, motsäges visserligen af motiven till förslaget, hvilka utmärka,

att föreskriften i nämnda stycke afser allenast sådan skiljedom, som meddelats

på grund af frivilligt skiljeaftal; men till förekommande af missförstånd

torde andra stycket af denna paragraf böra nedflyttas efter tredje

stycket och tillika erhålla en efter denna nya ordningsföljd lämpad, förändrad

affattning.»

Justitierådet Örbom anförde:

»Med den af mig förordade lydelse af skiljemannalagens 13, 17, 18,

19, 20 och 21 §§ kan, enligt min åsigt, 46 § utsökningslagen lemnas alldeles

oförändrad, hvilket ur flera synpunkter måste anses önskvärdt. Uppenbarligen

har redan den nuvarande lydelsen alltid tolkats så, att öfverexekutor

har att tillse icke allenast att parterna skjutit under skiljemännen

det, hvarom dömdt blifvit, och utfäst att nöjas åt skiljemännens beslut, utan

äfven huruvida någon omständighet förekommit, på grund hvaraf enligt

skiljeaftalet eller sakens natur detta beslut måste anses kraftlöst eller ogilt.

Att i sådana händelser öfverexekutor måste vägra verkställighet lärer väl

hittills varit otvifvelaktigt, fastän det icke särskild! utsäges i 46 §, och,

derest genom en ny lag om skiljemän ytterligare föreskrifter gifvas, som

innebära att en skiljedom till följd af vissa brister eller felaktigheter i förfarandet

skall vara ogill, är det väl ännu mera uppenbart att hvad denna

nya lag innehåller utgör en komplettering af den nu gällande och följaktligen

skall vid 46 §:s tillämpning efterlefvas, äfven om någon särskild klausul

derom ej införes i samma paragraf.»

»Ått enligt mina förut tillkännagifva åsigter tredje och fjerde punkterna

i förslaget äro öfverflödiga torde ej behöfva här närmare utvecklas.»

Justitieråden Olivecrona och Svedelius ansågo, i likhet med Justitierådet

Örbom, 46 § utsökningslagen kunna oförändrad bibehållas.

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Plans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott

Måndagen den 14 Februari 1887,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve

Ehrensvård,

Statsråden: Loven,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

JaIOHEKT,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Justitieråden: Örbom,

Her^low.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet:

Högsta Domstolens yttrande öfver de af Nya Lagberedningen uppgjorda,

till Högsta Domstolen remitterade förslag dels till lag om skiljemän

och dels till förordning angående förändrad lydelse af 46 8 utsökningslagen

den 10 Augusti 1877.

Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda yttrande anförde

Departementschefen:

»Åberopande de skäl, som af Nya Lagberedningen och en ledamot i

Högsta Domstolen anförts till ådagaläggande af nyttan och behofvet af den

föreslagna lagen om skiljemän, finner jag de farhågor beträffande lagens

opaginerad Kontrollera mot PDF

BO

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

ogynsamma verkningar, som af en annan ledamot i Domstolen uttalats, icke

vara af den betydelse, att de böra förhindra Eders Kong], Maj: t att i hufvudsak

lägga Lagberedningens förslag till grund för den proposition i ämnet,

som kan komma att till Riksdagen aflåtas. Deremot har jag, likaledes på

de af förstnämnde ledamot anförda skäl, ansett lagens verkningskrets böra

inskränkas, så att lagen icke blifver tillämplig på skiljeaftal, som innefatta

förbehåll om rätt för parterne att klandra skiljedomen, likasom jag biträder

den af flera ledamöter i Högsta Domstolen uttalade mening, att då tvist

redan är vid domstol anhängig skiljeaftal, som derom slutes, icke bör gälla

med mindre saken vid domstolen nedlägges. I enlighet med dessa grunder

har Nya Lagberedningens förslag blifvit i vissa delar omarbetadt.

Rörande 2 § i Nya Lagberedningens förslag hafva två af Högsta Domstolens

ledamöter anmärkt, att någon viss form för skiljeaftal icke borde föreskrifvas,

hvarjemte en annan ledamot, med uttalande af den åsigt, att föreskriften

i 1 mom. om skriftlig form och vittnen å skiljeaftal icke innebure,

att detta i saknad deraf ovilkorligen vore eu nullitet, utan endast innefattade

en med stadgandet i 9 kap. 1 § Handelsbalken analog påminnelse om behofvet

af dylik form för vinnande af exekutiv verkställighet å skiljedomen,

hemstält att, derest lydelsen af nämnda mom. icke ansåges medgifva en sådan

tolkning, denna olägenhet måtte afhjelpas genom någon ändamålet motsvarande

ändring af redaktionen.

Såsom bekant äro aftal i allmänhet enligt svensk lag lika bindande,

vare sig de afslutas under ena eller andra formen, förutsatt att desamma

kunna styrkas, derest tvist om deras tillkomst eller innehåll uppstår. Yisserligen

är denna regel icke utan undantag, men de skäl, som föranledt lagstiftaren

att t. ex. i fråga om köp, skifte och gåfva af fast egendom föreskrifva,

att aftal derom, för att vara gällande, skola upprättas skriftligen

med vittnen, torde icke kunna tillämpas å skiljeaftal. Mot ett stadgande sådant

som det af Nya Lagberedningen föreslagna möta derjemte särskilda betänkligheter.

Den form, som föreskrifves för ett aftals ingående, bör enligt

allmänna rättsgrundsatser gälla äfven för överenskommelser, hvarigenom vilkoren

i ett sådant aftal förändras. Derest vid tillämpning af ett i behörig

ordning upprättadt skiljeaftal parterne, såsom genom ovarsamhet lätt kunde

inträffa, muntligen eller skriftligen utan vittnen öfverenskomme om andra

grunder beträffande skiljemännens antal, sättet för deras utseende eller tiden

för skiljedoms meddelande, och dessa grunder sedermera tillämpades, skulle

alltså endera parten kunna yrka skiljedomens upphäfvande af den anledning,

att nämnda öfverenskommelse icke afslutats i den för skiljeaftal föreskrifna

form. Dertill kommer, att aftal angående arrende, leverans, befraktning, försäkring

m. m., hvilkas giltighet icke är beroende deraf, att aftalen upprättats

i viss form, icke sällan innehålla vilkor, att tvister, som kunna härflyta af

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o å.

desamma, skola pröfvas af skiljemän. Om ett dylikt aftal upprättades i

annan form än den för skiljeaftal stadgade, skulle följaktligen berörda vilkor

vara ogiltigt under det avtalet i öfrigt vore gällande, ett förhållande, som

torde kunna betecknas såsom ganska oegentligt.

På dessa skäl och då det synts mig icke vara behöfligt att i lagen

intaga en erinran till parterne i det syfte, en af Högsta Domstolens ledamöter

angifvit, har det nu ifrågavarande stadgandet i Nya Lagberedningens

förslag blifvit helt och hållet uteslutet. Deremot har i förslagets 5 § intagits

ett stadgande derom, att, när skiljeaftal ej är skriftligen upprättadt, den

som yrkar dess tillämpning skall — liksom då aftalet afser framtida tvist

— skriftligen meddela motparten uppgift på den eller de frågor, om hvilka

skiljedom äskas. En sådan föreskrift står i öfverensstämmelse med Rättegångsbalkens

stadgande, att stämning till domstol skall vara skriftligen affatta

d.

2 — 8 §§ i mitt förslag motsvaras i Nya Lagberedningens förslag af

3—8, 10 samt 13 §§, med någon förändring i uppställningen, så att 2 §

i det förra svarar mot 13 § i det senare, 3 § mot 6 §, 4 § mot 4 §, 5 §

mot 3 §, 6 § mot 7 §, 7 § mot 5 och 8 §§, samt 8 § mot 10 §. I afseende

på de förändringar dessa paragrafer undergått kan jagjinskränka mig

till att hänvisa till Högsta Domstolens yttrande.

Innehållet af 9 § i Nya Lagberedningens förslag har inom Högsta

Domstolen gifvit anledning till två hufvudsakliga anmärkningar. Den ene af

dessa angår frågan, hvilken myndighet bör erhålla uppdrag att utse skiljeman,

när sådant af eu eller annan orsak erfordras. Härom hafva inom

Högsta Domstolen uttalats olika meningar. Att, såsom ifrågasatt blifvit, lemna

ett dylikt uppdrag åt den underrätt, som vore behörig domstol beträffande

det föreliggande anspråket, eller undantagsvis åt domstolens ordförande, torde

vara mindre lämpligt, då ju underrätten framdeles kunde nödgas ingå i pröfning

af instämd talan angående felaktighet, som förmenades hafva förelupit

vid skiljemännens utseende. Då ett sådant uppdrag närmast afser eu verkställighetsåtgärd,

som på grund af skiljeaftalet äskas, synes det lämpligast

böra lemnas åt öfverexekutor. Dervid uppstår emellertid fråga, hvilken öfverexekutor

i hvarje fall skall anses behörig. En af Högsta Domstolens ledamöter

har föreslagit öfverexekutor i den ort, der behörig domstol för tvistens

afdömande funnes för den händelse, att den, som satt skiljemannaförfarandet

i gång, i stället skolat anhängiggöra sin talan vid rätten. Mot detta förslag

torde kunna anmärkas, att det understundom skulle vara svårt för parten

att afgöra, hvilken domstol vore behörig att afdöma tvisten, samt att

tvisten för öfrigt kunde röra flera frågor, hvilka tillhörde olika domstolars

bedömande. Med afseende härå och då en onödigt utsträckt valfrihet

skulle medgifvas parten, om han finge rätt att vända sig till hvilken öfver
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

exekutor i riket som helst, anser jag lämpligast att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad Nya Lagberedningen föreslagit, behörighet att utse

skiljeman tillerkännes öfverexekutor i den ort, der endera parten har sitt

bo och hemvist. Tillämpningen af denna regel bör ej möta någon nämnvärd

svårighet.

Högsta Domstolens andra anmärkning afser bestämmelsen i paragrafens

andra punkt, enligt hvilken öfverexekutor skulle ega i parts ställe utse skiljeman

endast i det fall att skiljeaftalets giltighet eller tillämplighet å den

tvist, hvarom fråga vore, antingen icke bestredes eller blifvit af domstol pröfvad

genom beslut, som eger laga kraft. Då jag i likhet med Högsta Domstolens

fleste ledamöter anser den tredskande partens bestridande af skiljeaftalets

giltighet eller tillämplighet å tvisten icke i och för sig böra för den

myndighet, som har att välja skiljeman i partens ställe, utgöra tillräcklig anledning

att undandraga sig valet, har förslaget blifvit i denna del ändradt

på sätt bemälda ledamöter hemstält.

Till stöd för de afvikelse)’, som förslagets återstående §§ förete vid

jemförelse med Nya Lagberedningens, äfvensom för uteslutandet af 21 § i

sistnämnda förslag, åberopar jag Högsta Domstolens yttrande.

Äfven mot förslaget till förordning angående förändrad lydelse af 46

§ utsökningslagen hafva anmärkningar blifvit framstälda inom Högsta Domstolen.

Tre ledamöter hafva ansett ifrågavarande lagrum kunna bibehållas

oförändradt. Det torde emellertid icke kunna bestridas, att bestämmelserna

i detta lagrum, så vidt de afse skiljedom, grundad å skiljeaftal, ej väl öfverensstämma

med stadgandena i den föreslagna lagen om skiljemän. I detta

afseende må påpekas, att den betydelse 46 § utsökningslagen tillägger en

utfästelse af parterne att åtnöjas åt skiljemännens beslut enligt 2 § af lagen

om skiljemän skulle försvinna. Lagen torde i öfrigt ej böra sakna en uttrycklig

föreskrift om öfverexekutors skyldighet att pröfva, huru vida mot

skiljedom förekomma omständigheter, på grund af hvilka den är ogin, äfven

om talan mot densamma icke föres. Giltiga skäl torde alltså icke saknas

för en omarbetning af 46 § utsökningslagen.

De ändringar, som vidtagits i Nya Lagberedningens förslag till lydelse

af denna §, äro påkallade af de förändringar förslaget till lag om skiljemän

undergått.»

Sedan Departementschefen härefter uppläst de omarbetade förslagen

dels till lag om skiljemän och dels till lag angående förändrad lydelse af

46 § utsökningslagen den 10 Augusti 1877, hemstälde Departementschefen

i underdånighet, att dessa förslag måtte af Kongl. Maj:t godkännas Och jemlik!

87 § Regeringsformen för Riksdagen till antagande framläggas.

Bill. till Riksd. Prof. 1887. B. 1 Samt. 1 Afd. 5 Hälft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

Justitierådet Örbom åberopade hvad han vid granskning af Nya Lagberedningens

förslag i Högsta Domstolen yttrat, för så vidt afseende å berörda

yttrande icke blifvit i Departementschefens förslag fastadt.

På hemställan af Statsrådets öfriga ledamöter täcktes

Hans Maj:ts Konungen bifalla hvad Departementschefen

hemstält, och skulle proposition i ämnet till Riksdagen

aflåtas i enlighet med bilagan Litt. A. vid detta

protokoll.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

43

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, lulllet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott

Fredagen den 29 April 1887,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve

Eiirensvåed,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Justitieråden: Wretman,

Svedd lius.

Departementschefen Statsrådet von Steyern hemstälde, att, då den vid

sistlidne riksdag afgifna nådiga proposition, med förslag till lag om skiljemän

och lag angående förändrad lydelse af 4G § Utsökningslagen den 10

Augusti 1877, icke blifvit före Riksdagens upplösning slutbehandlad, samma

lagförslag måtte ånyo för Riksdagen till antagande framläggas.

Justitierådet Svedelius åberopade hvad han vid granskning af Nya

Lagberedningens förslag i Högsta Domstolen yttrat, för så vidt afseende

derå icke blifvit i Departementschefens förslag fästadt.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter täcktes

Hans Maj:t Konungen bifalla hvad Departementschefen

hemstält; och skulle proposition i ämnet till Riksdagen

aflåtas i enlighet med bilagan Ditt. A vid detta

protokoll.

Ex protocollo

C. P. Hagberghf

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.