Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i 7 kapitlet samt vissa delar af 10 och 11 kapitlen Strafflagen

1887-04-29 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1887 B:6, Med förslag till lag angående ändring i 7 kapitlet samt vissa delar af 10 och 11 kapitlen Strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl Maj ds Nåd. Proposition N:o (>.

N:o 6.

Kong!. Majds nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

lag angående ändring i 7 kapitlet samt vissa delar af

10 och 11 kapitlen Strafflagen; gifven Stockholms slott

den 29 April 1887.

Sedan Nya Lagberedningen efter nådigt uppdrag afgifvit förslag

till lag angående ändring i vissa delar af 7, 10 och 11 kapitlen Strafflagen

och nämnda förslag undergått föreskrifven granskning i Högsta

Domstolen, vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af de i Statsrådet och

Högsta Domstolen i ärendet hållna protokoll, härmed jemlikt 87 §

Regeringsformen föreslå Riksdagen att antaga bifogade förslag till lag

angående ändring i 7 kapitlet samt vissa delar af 10 och 11 kapitlen

Strafflagen.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steg er n.

Bih. till Riksd. Prof. 1887. B. 1 Samt. 1 Afä. 6 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o (i.

Förslag

till

Lag

angående ändring i 7 kapitlet samt vissa delar af 10 och II kapitlen

Strafflagen.

Härigenom förordnas, att 7 kapitlet, 10 kapitlet 1, 3, 11, 14,15,

IG, 17 och 18 §§ samt 11 kapitlet 3 § Strafflagen skola erhålla följande

förändrade lydelse:

7 Kap.

1 §■

Hvar som genom att häda Gud, eller gäcka Guds heliga ord eller

sakramenten eller svenska kyrkans eller främmande, till offentlig religionsöfning

berättigad församlings troslära eller gudstjenst åstadkommer

förargelse, straffes med böter eller fängelse i högst ett år.

2 §.

Idkar någon å sön- eller högtidsdag, emellan klockan sex om

morgonen och klockan nio om aftonen, handtverk eller annat arbete,

som uppskof tåla kan; straffes med böter, högst tjugo riksdaler, utan

det sker till egen eller annans nödtorft. Lag samma vare, om kramlåda

eller annan dylik bod å sådan sabbatstid till salu öppnas.

3 •§•

Begär någon brott å sabbatstid; varde den omständighet såsom

försvårande ansedd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

10 Kap.

1 §•

Gör någon våld eller annan misshandel å embetsman, i embetsärende,

eller för att honom till någon embetsåtgärd tvinga eller derifrån

hindra, eller att å honom för sådan åtgärd hämnas; dömes till straffarbete

i högst fyra år. Åro omständigheterna synnerligen mildrande,

må till fängelse i högst ett år eller böter, dock ej under etthundra

riksdaler, dömas.

Med embetsman förstås i denna lag den, som med Konungens

fullmagt å embetet försedd är, eller embete af lika värdighet innehafver,

eller i sådan embetsmans ställe lagligen satt är; så ock domare, ändå

att han ej blifvit af Konungen förordnad.

3 §•

Hvad om brott emot embetsman i 1 och 2 §§ stadgadt är, gälle

äfven för det fall, då ledamot i Taxerings- eller Pröfningskomité eller

st}?relse öfver allmänt verk eller allmän inrättning, eller den som i

nämnd eller jury sitter, våldföres eller förolämpas, i eller för utöfningen

af sådan befattning.

11 §•

Har någon, muntligen inför menighet eller annan folksamling,

eller i skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, till uppror uppmanat;

straffes, när uppmaningen ingen straffbar verkan hade, med fängelse.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida

låtit, för att dermed komma uppror åstad.

14 §.

Hvar som, muntligen inför menighet eller annan folksamling, eller

i skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, uppmanat till våld å person

eller egendom, dömes till böter eller fängelse. År han, i följd af

uppmaningen, förfallen till straff för delaktighet i brott, som å uppmaningen

följt; vare lag, som i 4 Kap. 1 § skils.

Hvad i denna § stadgadt är, gälle ock om den, som annans skrift

utspridt eller utsprida låtit, för att dermed komma våld å person eller

egendom åstad.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

15 §.

Sammankommer menighet å landet eller i stad till öfverläggning

om allmänt eller menigheten särskildt rörande ärende; då må tillträde

till sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten

af myndigheten upplösas, så framt dervid ej företages något,

som emot lag stridande är eller eljest allmän ordning störer. Den,

som underlåter att hörsamma myndighetens bud i ty fall, straffes med

böter från och med tio till och med tvåhundra riksdaler.

16 §.

Säljer eller köper man röst vid val till allmänt värf; straffes med

böter från och med femtio till och med ett tusen riksdaler eller fängelse

i högst sex månader. Lag samma vare, om någon, genom hot

eller tubbande, valfriheten störer, eller eljest i val obehörigen verkar.

17 §.

Tager man häktad person eller fånge med våld lös af den, som

honom gripit eller i vård häfver, eller befriar man honom genom häktes

eller fängelses brytande; varde dömd till straffarbete i högst fyra år

eller, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse.

Gör man försök till brott, som nu sagdt är, och blef endast genom

omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende, brottets

fullbordan förhindrad; straffes högst med straffarbete i två år.

Befriar man häktad person eller fånge, genom list eller annorledes,

utan våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete

i högst två år. Åro omständigheterna synnerligen mildrande

må till böter, dock ej under femtio riksdaler, dömas.

18 §.

Vid tillämpning af straff i fall, som i 17 § sagdt är, skall synnerligt

afseende göras å beskaffenheten af brott, derför den häktade eller

fångne i häkte insatt eller dömd var.

11 Kap.

3 §•

Hvad i 1 och 2 §§ stadgadt är, gälle ock, om der sagda brott

föröfvas vid gudstjenst, som dem tillåten är, hviika till främmande lära

sig bekänna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

5

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Haris Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

* slott den 22 December 1886,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve

Eiirensvård,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Ottek,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet:
Nya

Lagberedningens underdåniga skrifvelse den 21 innevarande

December, hvaruti, sedan chefen för Justitiedepartementet i skrifvelse

den 16 i denna månad, enär innehållet af det förslag till ny Tryckfrihetsförordning,

som inom nämnda departement utarbetades, i viss

mån berodde af den lydelse, som vid pågående revision af Strafflagen

kunde komma att gifvas åt denna lags 7 och 10 kapitel, anmodat Lagberedningen

att, utan afvaktan af revisionsarbetets afslutande i dess

helhet, till Kongl. Maj:t afgifva förslag till de ändringar, Lagberedningen

kunde finna erforderliga i nämnda två kapitel, Beredningen, som

i anledning häraf utarbetat förslag till förändring af vissa delar i

ofvanberörda två kapitel äfvensom, i sammanhang dermed, af 3 § i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

11 kap.,

ändring- i

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 0.

framlagt ett i skrifvelsen infördt förslag till lag angående

vissa delar af 7, 10 och 11 kapitlen Strafflagen.

Jemlik! Statsrådets tillstyrkan täcktes Hans Maj:t

Konungen i nåder förordna, — — — — — — —

— — — — — — — att öfver förslaget Högsta

Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål 87 §

Regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet

infordras.

Ex protocollo

Th* Wilh. Malm.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o G.

7

Till Konungen.

Sedan Eders Kong]. Maj:t genom nådigt bref den 15 November

1884 uppdragit åt Nya Lagberedningen att, efter utarbetande af förslag

till förändrade lagbestämmelser i fråga om äkta makars inbördes

egendomsförhållanden, till behandling företaga frågan om en revision

af strafflagens straffbestämmelser, så har chefen för Eders Kongl. Maj:ts

Justitiedepartement i skrifvelse den 16 denna månad, enär innehållet

af det förslag till ny Tryckfrihetsförordning, som inom nämnda departement

utarbetades, i viss mån berodde af den lydelse, som vid

pågående revision af strafflagen kunde komma att gifvas åt denna lags

7 och 10 kapitel, anmodat Lagberedningen att, utan afvaktan af revisionsarbetets

afsilande i dess helhet, till Eders Kongl. Maj:t afgifva

förslag till de ändringar, Lagberedningen kunde finna erforderliga i

nämnda två kapitel.

Då i anledning häraf Beredningen nu går att framlägga förslagtill

förändring af vissa delar i ofvanberörda två kapitel äfvensom, i

sammanhang dermed, af 3 § i 11 kap., tillåter Beredningen sig att

korteligen redogöra för de skäl, som vid utarbeta]! letTaf detta förslag

varit de hufvudsakligen bestämmande.

Då det kriminel straffvärda i det brott, hvarom 7 kap. 1 § handlar,

enligt den uppfattning, som numera torde vara den allmänna, ligger,

ej så mycket i det förakt eller den vanvördnad för heliga föremål,

hvarom gerningen bär vittne, som fastmera i den fara för ett förslappande

åt den religiösa känslan inom samhället, som gerningen medför, och den

förargelse, som hos andra väckes, har Lagberedningen ansett sig böra

föreslå sådan ändring af straffbestämmelserna i denna §, att straffarbete

komme att ur strafflatituden uteslutas. En sådan ändring af straffbestämmelsen

står i sjelfva verket i öfverensstämmelse med syftet i en

till Eders Kongl. Maj:t ingifven, till Beredningen öfverlemnad petition

om, bland annat, tillgodoseendet af behofvet af ett »fast värn mot hä
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

delse och gäckeri med heliga ting», eftersom, enligt hvad alla tiders

erfarenhet gifvit vid handen, en alltför sträng och efter brottets art

mindre väl afpassad straffbestämmelse, enär dess tillämpning ej sällan

uteblir, illa uppfyller det dermed afsedda ändamålet att bereda ett kraftigt

rättsskydd.

I sammanhang härmed och enär, med ofvan antydda uppfattning

af det ifrågavarande brottets karakter, till strafflindring föranledande

omständigheter dervid torde vara att söka åtminstone icke uteslutande

i sjelfva sinnesbeskaffenheten hos gerningsmannen utan jemväl i de

yttre omständigheter, hvarunder brottet blifvit begånget, har Beredningen

ansett sista punkten i denna § lämpligen böra utbytas mot eu

bestämmelse att straffnedsättning för brottet må eg a rum, då omständigheterna,

tagna i sin sammanfattning, pröfvas vara synnerligen mildrande.

Den särskilda frid, som i 11 kap. 1 och 2 §§ strafflagen är lyst

öfver svenska kyrkans gudstjenst, har genom 3 § i samma kap. utsträckts

till gudstjenst, som dem tillåten är, hvilka till främmande lära

sig bekänna. Deremot är — då i 7 kap. 2 § uttrycket »gudstjenst^»

otvifvelaktigt, i likhet med hvad förhållandet är i de två första §§ af

11 kap., hänför sig allenast till svenska kyrkan —gäckeri med främmande

religionsbekännares gudstjenst, der det ej eger rum under sådana

omständigheter, att det störer sjelfva gudstjenst^ eller eljest

dervid åstadkommer förargelse, enligt nu gällande lag straffritt — ett

missförhållande, hvari rättelse torde vara af allmänna rättsmedvetandet

påfordrad. Härvid har Beredningen dock icke trott sig kunna föreslå,

att staten skulle med straffskydd hägna andra trossamfund än sådana,

som efter särskild ansökning eller eljest på grund af gällande författningar

erhållit eller erhålla rätt till offentlig religionsöfning här i riket.

Endast i fråga om dessa har nemligen eu pröfning egt rum, hvarigenom

vunnits visshet att deras lära och församlingsordning icke innehålla

något, som strider mot statens lagar eller sedlighet och god ordning

inom samhället.

Med ej mindre skäl än gudstjensten synes kyrkans eller trossamfundets

uppfattning af Gud och menniskans förhållande till Honom,

d. v. s. trosläran, böra fredas från det lättsinniga gyckel, som är vidt

skildt från den allvarliga, i tillständig form framstälda granskningen.

Införandet af ett tillägg i nu angifna syfte till 2 § af 7 kap.

föranleder att sista punkten af 11 kap. 3 §, hvilken punkt innehåller

straffbestämmelse för gäckeri med främmande religionsbekännares troslära,

blir öfverflödig, i följd hvaraf Beredningen, som icke haft att nu

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition Ko 6. 9

afgifva förslag till ändringar i öfrigt i detta kapitel, funnit sig böra, i

sammanhang med de föreslagna ändringarne i 7 kap., framlägga förslag

till ny lydelse af 3 § i 11 kap.

Det i 10 kap. 1 § för våld eller annan misshandel å embetsman

i eller för embetsutöfning nu stadgade straff har synts allt för strängt,

så väl i och för sig som i jemförelse med straffsatserna för åtskilliga

andra brott, särskildt den likartade förbrytelse mot tjensteman, som

omförmäles i samma kapitels 5 §. Beredningen har derföre föreslagit,

att straffet'' skulle i 1 § bestämmas till straffarbete från och med sex

månader till och med fyra år, med möjlighet, vid synnerligen mildrande

omständigheter, att sänka straffet till fängelse. I samband härmed

och då tillräckligt skäl ej synes vara för handen för en sänkning

af minimum i 3 § under hvad i 1 § föreslagits, har det i 3 § nu förekommande

stadgandet om straffnedsättning vid synnerligen mildrande

omständigheter uteslutits.

Under det att nu gällande lag med straff belägger uppmaning till

vissa slag af förräderi och till uppror, äfven när uppmaningen icke

haft straffbar verkan, saknas hvarje särskild straffbestämmelse för

offentlig uppmaning till andra brott, hvadan för en dylik uppmaning

straff ej kan ifrågakomma, med mindre brott följt å uppmaningen och

denna kan betraktas såsom anstiftan till brottet. Detta måste anses

såsom en brist i vår lagstiftning. Ty, oafsedt. det öppna trots mot

statens lagar, som alltid utmärker eu dylik, offentligt framstäld uppmaning

till lagbrott, kan denna äfven innebära en så betänklig fara

för den allmänna säkerheten, att staten icke bör lemma densamma

ostraffad. Behofvet af ett rättsligt skydd mot offentliga uppmaningar

till brytande af samhällsordningen har också på senare tid gjort sig

allmänt känbart, och bestämmelser i sådant syfte hafva influtit i de

flesta nyare strafflagar.

Att, på sätt i den utländska lagstiftningen gemenligen skett, med

straff belägga hvarje uppmaning till en brottslig handling har dock

väckt betänkligheter. Ett stadgande i det syfte, hvarom nu är fråga,

synes egentligen vara af behofvet påkalladt för sådana uppmaningar

till brott, hvilka företrädesvis kunna tänkas blifva stälda till en större

allmänhet och medföra fara för dess förledande till rättskränkningar af

svårare art eller större utsträckning. Beredningen har derföre ansett

Pilt. till Tliksd. Prof. 1887. B. 1 Sami. 1 Afd. 6 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

sig böra föreslå straffbestämmelse allenast för uppmaning till brott,

som innefatta våld å person eller egendom. Det ur denna synpunkt

utarbetade förslag till en ny 14 § i 10 kap. ansluter sig till förut i

samma kapitel befintliga stadganden, då det från 13 § hemtade uttrycket

»våld å person eller egendom» uppenbarligen sammanfaller

med hvad i 9 § kallas »göra våld å person eller bryta eller förstöra

hus, eller plundra eller förderfva annan egendom». Straffet för nu

ifrågavarande brott bär Lagberedningen ansett lämpligen kunna bestämmas

till böter eller fängelse.

Till förebyggande af missförstånd har tillfogats en erinran derom

att, i händelse brott följt å uppmaningen och denna, i ett gifvet fall,

står i det sammanhang med brottet, att den lagligen är att såsom

anstiftan till brottet anse — något som ingalunda alltid kan antagas

blifva händelsen — stadgandena i 4 kap. 1 § skola lända till efterrättelse.

Att här, såsom skett i fråga om uppmaning till förräderi och

till uppror, med straff belägga uppmaningen endast för det fall, att

densamma ej haft straffbar verkan, låter sig icke göra, enär i sådan

händelse kunde inträffa, icke allenast att en offentlig uppmaning till

brott, derföre att den haft straffbar verkan, hemfölle under en lindrigare

straffbestämmelse än eljest, utan äfven att en sådan offentlig

uppmaning af enahanda anledning undandroges allmänt åtal.

Då det i 11 § af detta kapitel för uppmaning till uppror stadgade

straff af fängelse i högst sex månader så väl i och för sig, med hänsyn

till gerningens allmänfarlighet, som i jemförelse med den nu i 14 §

föreslagna straffbestämmelsen, synes vara till sitt maximum alltför

ringa, hafva i 11 § orden »i högst sex månader» uteslutits.

För att inom minsta möjliga omfång begränsa den rubbning i

paragrafiföljden, som införandet af en ny § 14 nödvändiggör, har Beredningen

föreslagit, att de till sitt innehåll beslägtade 16 och 17 §§

skulle sammanslås, hvaraf åter betingas den vidtagna ändringen af den

i 18 § förekommande hänvisning.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, får Lagberedningen

i underdånighet afgifva följande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

11

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af 7, 10 och il kapitlen Strafflagen.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ i 7 kapitlet, 1, 3, 11, 14,

15, 16, 17 och 18 §§ i 10 kapitlet samt 3 § i 11 kapitlet Strafflagen

skola erhålla följande förändrade lydelse:

7 KAP.

1 §•

Hvar som hädar Gud, eller lastar eller gäckar Guds heliga ord

eller sakramenten, dömes till fängelse eller, der omständigheterna äro

synnerligen mildrande, till böter.

2.§-

Gör man gäckeri af svenska kyrkans eller främmande, till offentlig

religionsöfning berättigad församlings troslära eller gudstjenst; varde

dömd till böter eller fängelse i högst sex månader, der brottet ej efter

1 § straffbart är.

10 KAP.

1 §•

Gör någon våld eller annan misshandel å embetsman, i embetsärende,

eller för att honom till någon em betsåtgärd tvinga eller derifrån

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Komjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

hindra, eller att å honom för sådan åtgärd hämnas; dömes till straffarbete

från och med sex månader till och med fyra år; dock må, der

omständigheterna äro synnerligen mildrande, straffet nedsättas till

fängelse.

Med embetsman förstås i denna lag den, som med Konungens

fullmagt å embetet försedd är, eller embete af lika värdighet innehafver,

eller i sådan embetsmans ställe lagligen satt är; så ock domare,

ändå att han ej blifvit af Konungen förordnad.

3 §■

Hvad om brott emot embetsman i 1 och 2 §§ stadgadt är, gälle

äfven för det fall, då ledamot i Taxerings- eller Pröfningskomité eller

styrelse öfver allmänt verk eller allmän inrättning, eller den, som i

nämnd eller jury sitter, våldföres eller förolämpas, i eller för utöfningen

af sådan befattning.

n §.

Har någon, muntligen inför menighet eller annan folksamling,

eller i skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, till uppror uppmanat;

straffes, när uppmaningen ingen straffbar verkan hade, med

fängelse.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida

låtit, för att dermed komma uppror åstad.

U §■

Hvar som, muntligen inför menighet eller annan folksamling,

eller i skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, uppmanat till våld

å person eller egendom, dömes till böter eller fängelse. År han, i

följd af uppmaningen, förfallen till straff för delaktighet i brott, som

ä uppmaningen följt; vare lag, som i 4 Kap. 1 § skils.

Plvad i denna § stadgadt är, gälle ock om den, som annans

skrift utspridt eller utsprida låtit, för att dermed komma våld å person

eller egendom åstad.

15 §.

Sammankommer menighet å landet eller i stad till öfverläggning

om allmänt eller menigheten särskildt rörande ärende; då må tillträde

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

till sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten

af myndigheten upplösas, så framt dervid ej företages något,

som emot lag stridande är eller eljest allmän ordning störer. Den,

som underlåter att hörsamma myndighetens bud i ty fall, straffes med

böter från och med tio till och med tvåhundra riksdaler.

16 §.

Säljer eller köper man röst vid val till allmänt värf; straffes med

böter från och med femtio till och med ett tusen riksdaler eller fängelse

i högst sex månader. Lag samma vare, om någon, genom hot

eller tubbande, valfriheten störer, eller eljest i val obehörigen verkar.

n §■

Tager man häktad person eller fånge med våld lös af den, som

honom gripit eller i vård häfver, eller befriar man honom genom häktes

eller fängelses brytande; varde dömd till straffarbete från och med sex

månader till och med fyra år.

Gör man försök till brott, som nu sagdt är, och blef endast

genom omständigheter, som voro af gerningsinannens vilja oberoende,

brottets fullbordan förhindrad; straffes högst med straffarbete i två år.

Befriar man häktad person eller fånge, genom list eller annorledes,

utan våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete

i högst två år.

18 §.

Vid tillämpning af straff i fall, som i 17 § sagdt är, skall synnerligt

afseende göras å beskaffenheten af brott, derför den häktade eller

fångne i häkte insatt eller dömd var.

11 KAP.

3 §•

Hvad i 1 och 2 §§ stadgadt är, gälle ock, om der sagda brott

föröfvas vid gudstjenst, som dem tillåten är, hvilka till främmande

lära sig bekänna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 6.

Slutligen får Beredningen anmäla, att Presidenten i Eders Kongl.

Maj:ts och Rikets Svea Hofrätt Karl Johan Berg, jemlik!, nådiga brefvet

den 26 Februari 1883, deltagit såväl i Beredningens gemensamma

öfverläggningar angående ofvanstående förslag som ock i förslagets

granskning; och har Presidenten Berg i allt hufvudsakligt detsamma

biträda

Underdånigst

L. ANNERSTEDT.

L. W. Lothigius. Johan Wold. Joh. Hagströmer.

Herman Billing.

Stockolm den 21 December 1886.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 6.

15

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet i Kongl. Majds

Högsta Domstol Fredagen den 14. Januari 1887.

Första rummet.

N ärvarande:

Justitieråden: Wretman,

von Hofsten,

Olivecrona,

SvEDELIUS,

Wedberg,

Abergsson,

Skarin.

Tillförordnade byråchefen, Idofrättsassessoren K. G. Carlson föredrog

i underdånighet:

Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den 22 sistlidne December, hvarmedelst,

för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmälde, Högsta

Domstolens utlåtande blifvit infordradt öfver ett af Nya Lagberedningen

utarbetadt förslag till lag angående ändring i vissa delar af 7, 10

och 11 kapitlen Strafflagen; hvilket förslag är bifogadt detta protokoll.

Justitierådet Skarin yttrade: Hvad som uti de i 7 kap. 1 och

2 §§ Strafflagen omförmälda brott från statens synpunkt egentligen

torde vara straffbart är, såsom af Lagberedningen ock antydts, den

fara för kränkning af andras religiösa känslor eller den förargelse för

andra, som brotten medföra. Har hädelse eller gäckeri af heliga ting

skett under omständigheter, som utesluta möjligheten af dylik fara,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o G.

synes gerningen, hur tadelvärd och förkastlig den eljest må vara, likväl

ej böra utgöra föremål för statens straffrätt. Denna uppfattningligger

till grund för flera främmande länders lagstiftning i ämnet och

uttryckes i tyska lagen med särskild tydlighet (»Wer dadurch, dass er

öffentlich in beschimpfenden Aeusserungen Gott bistert, ein Aergerniss

qiebt» etc. Das Strafgesetzbuch fur das deutsche Reich 1 B. 11 Abschn.

166 §),:

Äfven straffbestämmelserna i 7 kap. 1 och 2 §§ af svenska Strafflagen

torde ej vara afsedda att tillämpas eller hafva tillämpats med

mindre än att gerningen gifvit anledning till förargelse. Af 11 kap.

3 § Strafflagen, sista punkten, framgår uppenbart, att gäckeri med

främmande troslära är straffbart endast när derigenom hos lärans bekännare

åstadkommits förargelse.

Då Lagberedningen nu, med skärpande af straffsatsen, öfverflyttat

sistnämnde stadgande till 2 § af 7 kap. samt der infört straff för ett

alldeles nytt slag af religionsbrott eller gäckeri af svenska kyrkans

troslära, har Lagberedningen emellertid åt detta lagrum gifvit en redaktion,

som, särdeles då den jemföres med lydelsen af den från 11 kap.

3 § öfverflyttade lagbestämmelsen, synes mig närmast föranleda den

tolkning, att gäckeriet, i och för sig, äfven om derigenom icke åstadkommits

eller gifvits anledning till förargelse, och således äfven om

det skett emellan fyra ögon eller i slutet sällskap, skulle vara straffbart.

Då detta likväl antagligen icke är eller, efter min uppfattning,

åtminstone ej bör vara meningen, synes mig nödigt, att redaktionen

af 2 § förtydligas i den syftning, att gäckeriet, för att vara straffbart,

skall hafva skett under sådana omständigheter, att det gifvit anledning

till förargelse; och då äfven de i 1 § omförmälda brott endast

under samma förutsättning lära böra bestraffas, synes, till undvikande

af missförstånd, ömkligt, att, jemväl i fråga om dem, enahanda förtydligande

lemnas.

Genom införande i 2 § af bestämmelse om ansvar för gäckeri af

svenska kyrkans troslära, synes gränsen emellan de brott, som äro att

hänföra till 1 eller till 2 § hafva, utan nödtvång, blifvit i viss mån

upphäfd eller åtminstone gjord ganska svår att bestämma. Ett förargelseväckande

gäckeri t. ex. med dogmen om uppståndelsen eller

om nederstigandet till helvetet torde kunna bedömas såsom hädelse af

Gud och gäckeri af hans heliga ord eller såsom gäckeri af svenska

kyrkans troslära allt efter den bedömandes subjektiva uppfattning. Särskildt

vid det förhållande, att brottet föröfvats i tryckt skrift och således

skall af jury bedömas, kan en dylik otydlighet och obestämdhet

i lagbuden vålla allvarsamma olägenheter och lända till frikännande af

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

en anklagad, om hvars brottslighet måhända alla jurymännen äro ense,

derpå erfarenheten ej torde vara utan exempel.

Fasthåller man, att gerningens straffbarhet beror på den kränkning

af andras religiösa känsla eller den förargelse, som derigenom

uppkommer eller kan uppkomma, synes det icke, åtminstone icke i

öfvervägande grad, böra på straffet inverka om föremålet för hädelsen

är Gud, hans heliga ord, sakramenten, trosläran eller gudstjenst^!;

utan, då otvifvelaktigt lika stor förargelse kan åstadkommas genom

gäckeri med gudstjensten som t. ex. genom gäckeri med sakramenten,

lärer vid straffmätningen förnämligast böra tagas hänsyn till omfånget

och intensiteten af den förargelse, hvartill gerningen i det särskilda

fallet gifvit anledning.

Sedan enligt förslaget den svårare straffarten af straffarbete i

1 § borttagits och i 2 § införts straffbestämmelse för nya brott, hvilka

delvis sammanfalla med eller åtminstone komma synnerligen nära de

brott, som afhandlas i 1 §, skulle det derför, efter min uppfattning,

vara en till reda och enkelhet ledande förbättring, om begge §§ sammansloges

till en § med gemensam straffsats för alla hit hänförliga brott,

såsom förhållandet är i, bland andra, tyska lagen.

I fråga om straffets art och grad torde väl, då motiven till dylika

brott endast undantagsvis kunna vara egennytta, hat eller hämnd,

synnerligen höga straff ej vara behöfliga för vinnande af straffets ändamål.

Det synes derföre som ett maximum af fängelse i sex månader

eller möjligen i ett år skulle vara alldeles tillräckligt och som om detta

kunde gälla för alla brotten.

Den nya §, som sålunda, efter min uppfattning, lämpligen kunde

sättas i stället för de begge föreslagna, behöfde således endast innehålla,

att den, som genom hädelse af Gud eller gäckeri af Hans heliga

ord eller sakramenten eller svenska kyrkans eller främmande till offentlig

religionsöfning berättigad församlings troslära eller gudstjenst gifver

anledning till förargelse, skall straffas med fängelse i högst sex månader

(ett år) eller böter.

Naturligtvis måste efter en sådan sammanslagning af 1 och 2 §§

nummerföljden för de följande §§ i 7 kap. ändras.

o

Justitierådet Åbergsson anförde: Det nu föreliggande förslaget till

ändring af lagbestämmelserna angående religionsbrott innefattar dels

bestämmelser, som gå ut på förändring af brottens karakter, dels förändring

af straffen.

Hvad nu först beträffar brottens karakter finner man, vid jemförelse

af forna och senare tiders olika åskådningssätt, att den äldre

Bill. till Riksd. Prof. 1887. B. 1 Sand. 1 Afd. 6 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

kriminalrätten utgick från det antagande, att menniskor här nere på

jorden kunde begå brott, direkt rigtade mot Guds person och således

innefattande en direkt förnärmelse mot Hans höga väsende, i följd

hvaraf man för sådana brott bestämde särdeles stränga straff, såsom i

1734 års lag, för uppsåtlig smädelse mot Gud, lifvets förlust, hvaremot

under senare tider brottet ansetts straffbart, såsom Lagberedningen

anmärkt, allenast med hänsyn till den fara för ett förslappande af den

religiösa känslan inom samhället, som gerningen medför, och den förargelse,

som hos andra väckes; i följd hvaraf och då Gud icke vidare

sjelf ansågs vara den, som genom brottet lidit skada, utan endast menniskor

och menniskosamfund betraktades såsom målsegande, en mildring

af straffpåföljden egt rum.

Om eu ändring af gällande lagbestämmelser angående religionsbrott

skall ske, icke blott såsom en följd af den önskade allmänna

revisionen af straffmåtten för alla brott, utan i syfte att på något sätt

ändra religionsbrottens karakter, synes mig en sådan ändring böra ske

med aktgifvande på den ändring i allmänna åskådningssättet, som, på

sätt jag förut anfört, under tidernas lopp inträdt. Hvarje steg i motsatt

rigtning pekar tillbaka på de mörkaste punkterna i verldshistorien,

då de frommaste män, de varmaste anhängare af kärlekens religion

gjorde sig skyldige till eller gillade de grymmaste förföljelser mot

olika tänkande.

De gérningar, som af 1864 års strafflag karakteriserades såsom

religionsbrott af nu ifrågavarande beskaffenhet, äro

l:o. Hädelse mot Gud samt lastande eller gäckande af Guds heliga

ord eller sakramenten.

Straff: Straffarbete i högst två år eller, om brottet skett af obetänksamhet

eller lättsinnighet, fängelse i högst sex månader eller böter.

2:o. Gäckeri af gudstjensten.

Straff: Böter eller fängelse i högst sex månader.

Justitierådet Skarin har redan fäst uppmärksamheten på det bristfälliga

i dessa bestämmelser derutinnan, att desamma lemna rum för

möjligheten af åtal mot den, som mellan fyra ögon eller i slutet sällskap

fält ett smädligt yttrande, och hvilken således skulle kunna hemfalla

under samma straff, som är stadgadt för den samvetslöse skriftställare,

hvilken i en från trycket utgifven skrift hånat och smädat

andras religiösa känsla och uppfattning. För att afhjelpa denna olägenhet

skulle jag, framför det af Justitierådet Skarin framstälda förslag,

vilja föredraga, att, i likhet med det finska förslaget till strafflag, gerning

af ifrågavarande beskaffenhet belägges med straff allenast då den

föröfvats offentligen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o (>.

På samma gång det nu föreliggande lagförslaget icke afser någon

ändring i sådant syfte, ökar det deremot religionsbrottens antal, genom

att stadga ansvar för gäckeri med trosläran, vare sig detta gäckeri

skett offentligen eller i enskildt samqväm, vare sig det åstadkommit

förargelse eller icke.

I denna del kan jag icke tillstyrka lagförslaget af följande skäl:

l:o. Först och främst är jag öfvertygad att, för hvarje gång lagbudet

tillämpades, kyrkan skulle blifva den mest lidande. Den usle

smädaren, den lättsinnige gycklaren skulle af alla åt otron hemfallne,

af många den fria forskningens vänner, med ett ord af ett stort antal

elementer i samhället, hvilka icke kunna alldeles lemnas ur räkningen,

blifva ansedd såsom en martyr, ehuru han enligt statens lag endast

vore en brottsling. Den dogm, med hvilken han gäckats, skulle blifva

föremål för en liflig och allmän, oftast ytlig diskussion i dagliga tidningar

och samqväm, en kritik, som, derest smädaren ej hade blifvit

af den verldsliga magten straffad, icke hade blifvit så liflig, ja kanske

i många fall helt och hållet uteblifvit. Det skulle i de flesta fall vara

att befara, att denna diskussion, förd med större beräkning och varsamhet,

än dem smädaren eller gycklaren användt, komme att innefatta

uttalanden, ostraffbara inför den borgerliga lagen, men hvilka hos

de på dogmen troende åstadkomme allvarligare, djupare och långvarigare

förargelse än sjelfva smädelsen eller gycklet, som endast för stunden förorsakat

smärta''och afsky. Ett större affall från den ifrågasatta dogmen

kunde häraf blifva en följd, än om smädaren öfverlemnats åt föraktet,

i stället för att dragas inför verldslig domstol. Troslärans auktoritet

snarare försvagas, än stärkes genom användande af verldsliga straffmedel.

2:o. Det ifrågasatta brottet är till sin karakter mycket sväfvande.

Gäckeriets föremål är trosläran. Trosläran är menniskornas uppfattning

af Gud och religionen samt dermed sammanhängande ting och

förhållanden. Men huru olika är icke olika menniskors och religionssamfunds

uppfattning? År det lämpligt, att en protestant straffas af

den borgerliga lagen för étt opassande yttrande rörande en katolsk

dogm, mot hvilken reformationens fader från predikstolen utslungat den

heliga vredens ord? Äfven sjelfva den ifrågavarande gerningen innebär

i sig något sväfvande. Hvad den ene benämner hån och smädelse,

betraktas åter af den andre allenast såsom ett opassande, ja kanske

oskyldigt skämt. Mången torde vilja antaga, att med gäckeri rörande

heliga ting afses ett med hån och smädelse förenadt skämt. Af Lagberedningens

motiver framgår, att Lagberedningen åsyftar äfven det

lättsinniga gycklet. I 1734 års lag skildes på smädelse, såsom mera

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 6.

straffbar, äfven då den skedde af obetänksamhet, och gäckeri, såsom

mindre straffbart. I tider åt uppjagad fanatism kan lagen, till följd af

sin sväfvande beskaffenhet, komma att missbrukas.

3:o. Sedan här i Sverige år 1860 afskaffats det verldsliga straffet

för affall från statskyrkan och år 1864 antagits en strafflag, vid hvars

författande trosläran icke ansetts vara i behof af det skydd mot angrepp,

som den borgerliga kriminallagstiftningen kan erbjuda, skulle

det innebära ett tillbakagående att nu stadga borgerligt straff för sådana

angrepp.

Ett helt annat förhållande afses med de i nu gällande strafflags

11 kapitel förekommande stadganden om brott, som störa kyrkofriden.

Dessa brott hemfalla naturligtvis, såsom alla fridsbrott, under den borgerliga

lagen. I nämnda kapitel finnes i 3 § taladt om gäckeri med

främmande trosbekännares troslära, men endast för det fall att gerningen

tillika innebär ett fridsbrott. Nyssnämnda lagrum stadgar nemligen

ansvar l:o för våldsgerning å den, som bevistar gudstjenst, hvilken

här i landet är främmande trosbekännare tillåten; 2:o för störande af

deras gudstjenst genom svordom eller oljud eller åstadkommande på annat

sätt af förargelse dervid; 3:o för förargelse, som man vid annat tillfälle,

än då de hålla gudstjenst, åstadkommer hos främmande trosbekännare

genom gäckeri med deras troslära. Derigenom att sistnämnda bestämmelse

upptages i sammanhang med fridsbrotten vid gudstjensten, måste

den efter min uppfattning tolkas så, att den bestraffar gäckeriet endast

då det skett i närvaro af sådan församlings medlemmar vid någon deras

sammankomst, som icke är att till gudstjenst hänföra, samt dervid föranledt

fridens störande hos dem. För min del kan jag icke gilla att

detta stadgande, hvilket afser ett fridsbrott, öfverflyttas till kapitlet om

religionsbrott, hvarigenom detsamma erhåller en helt annan karakter.

Då jag härefter öfvergår till frågan om straffmåtten för religionsbrott,

finner jag det anmärkningsvärdt, att, då man redan år 1734 såsom

högsta straff för obetänksamt och af hastighet gjordt lastande och

smädande af Gud, hans heliga ord och sakramenten stadgade böter,

uppgående första gången till 50 kronor och andra gången till 100 kronor,

lagförslaget, med förkastande af den äfven i nu gällande lag bibehållna

skilnaden mellan öfverlagt uppsåt och lättsinne, belägger gerningen,

äfven då den föröfvats af lättsinne, i regeln med fängelse, som

kan bestämmas ända till två år, under det att den lägre straffsatsen af

böter från 5 till 500 kronor skulle få användas endast i det fall, att

omständigheterna vid brottet, tagna i sin sammanfattning, pröfvades

vara synnerligen mildrande. Lättsinnigt gäckeri med Guds ord eller

sakramenten eller med gudstjensten belädes af 1734 års lagstiftare med

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 6''.

25 kronors böter, då deremot, enligt lagförslaget, lättsinnigt gäckeri

med Guds ord eller sakramenten skulle medföra fängelse, högst två år,

och endast då det varit förenadt med synnerligen mildrande omständigheter

kunna försonas med böter af 5 till 500 kronor, samt lättsinnigt

gäckeri med gudstjensten skulle medföra böter till nämnda belopp eller

fängelse i högst sex månader.

Justitierådet Wedberg trodde det ej vara oundgängligen nödigt

att nu i Strafflagen, förutom det i 1 § af 7 kap. omnämnda brott, tilllika

införa det nja brott, som skulle bestå i gäckeri af svenska kyrkans

troslära, eller att i fråga om gäckeri med främmande troslära, på

sätt i förslaget skett, utsträcka eller skärpa straffbestämmelsen i 11 kap.

3 §, och hemstälde derföre att såväl 7 kap. 2 § som 11 kap. 3 § måtte

lemnas oförändrade.

Justitieråden Wretman, von Hofsten och Olivecrona ansågo, att i

sammanhang med de ändringar i 7 kap. 1 och 2 §§ Strafflagen Lya

Lagberedningen föreslagit borde åt dessa lagrum gifvas en sådan förändrad

lydelse, att desamma blefve tillämpliga endast å handlingar,

hvilka åstadkomme förargelse. Med afseende å 2 § vore ett stadgande

i detta syfte desto mera påkalladt, som bestämmelsen i denna §, hvilken

enligt nuvarande lydelsen gälde endast svenska kyrkans gudstjenst,

blifvit genom förslaget utsträcka icke allenast till svenska kyrkans troslära

utan äfven till visse främmande församlingars troslära och gudstjenst,

samt gäckeri med främmande församlingars troslära enligt nu

gällande sista punkten af 11 kap. 3 § vore belagdt med straff endast

i det fall, att gäckeriet åstadkomme förargelse.

I ötrigt lemnades förslaget utan anmärkning.

Ex protocolio

TIi. Wilh. Malm.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 6.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

slott Måndagen den 14 Februari 1887,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve

Ehrensvård,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Justitieråden: Örbom,

Herslow.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anförde:

»Den 15 November 1884 uppdrog Eders Kongl. Maj:t åt Nya Lag.

beredningen att efter fullbordande af de arbeten, hvarmed Beredningen

då var sysselsatt, till behandling företaga frågan om en revision af strafflagens

straffbestämmelser. Utan afvaktan af detta arbetes afslutande i

dess helhet har Beredningen nu, på min anmodan, enär det förslag till

ny tryckfrihetsförordning, som inom Justitiedepartementet utarbetades,

vore i viss mån beroende af den lydelse, som kunde komma att gifvas

åt strafflagens 7 och 10 kapitel, afgifvit underdånigt förslag till de

ändringar Beredningen funnit erforderliga i nämnda två kapitel, äfven
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Majtts Nåd. Proposition N:o 6.

som i sammanhang dermed i 3 § af 11 kapitlet. Öfver detta förslag

har Högsta Domstolen inkommit med infordradt yttrande.

Lika med Högsta Domstolens fleste ledamöter anser jag att vid

förändring af stadgandena i 7 kap. 1 och 2 §§, angående religionsbrott,

åt dessa stadgande!! bör gifvas en sådan lydelse, att de blifva

tillämpliga endast å handlingar, hvilka åstadkomma förargelse; och

skulle jag tillika på de af Justitierådet Skärm anförda skäl vilja till

underlättande af dessa stadgandens tillämpning förorda deras sammanförande

i en § med gemensam straffbestämmelse, sålunda jemkad, att

den ej blir för låg för det i 1 § omförmälda brott, men ej heller för

hög för det i 2 § omhandlade. Den nya paragrafen torde kunna lyda

på följande sätt:

»Hvar som genom att häda Gild, eller gäcka Guds heliga ord eller

sakramenten eller svenska kyrkans eller främmande, till offentlig religionsöfning

berättigad församlings troslära eller gudstjenst åstadkommer

förargelse, straffes med böter eller fängelse i högst ett år.»

I händelse detta förslag godkännes, borde ordningsnumren å de

återstående två paragraferna i 7 kap. ändras, hvarföre det blir nödigt

att, oaktadt deras lydelse bibehålies oförändrad, upptaga dem i den

proposition, som till Riksdagen aflåtes.

Beträffande 10 kapitlet, om brott mot offentlig myndighet, tillåter

jag mig den erinran, att då det nu är fråga om ett arbete, som utgör

begynnelsen af en omfattande revision af strafflagen^ straffbestämmelser,

det torde ligga större magt än eljest derpå, att redan från början ingen

sådan bestämmelse lemnas orörd, i fråga hvarom en förändring vare

sig medelst straffets höjning eller sänkning kan anses af goda skäl

påkallad. Behof af en sådan sänkning gör sig enligt mitt förmenande

gällande i afseende på detta kapitels 1 §, handlande om våld å embetsmål!

i och för embetsärende, äfven efter den ganska betydliga straffnedsättning

Nya Lagberedningen föreslagit. Om man ock, följande

våra grannländers exempel, önskar bibehålla den hittills i fråga om

våld och smädelse mot offentlig myndighet iakttagna skilnaden mellan de

fall då embetsman eller då tjensteman är föremål för brottet, synes

denna skilnad dock icke böra grundlägga en så stor olikhet i straffmåtten,

som den, hvilken enligt Nya Lagberedningens förslag i l §

ännu skulle qvarstå. Om straffet för våld mot embetsman bestämmes

så, att det i regeln blir dubbelt högre än det straff, som följer då tjensteman

våldföres, torde statsintresset vara fullt tillgodosedt. Jag föreslår

derföre — jemte en mindre betydande nedsättning af straffsatserna

i öfrigt — att i den strafflatitud, som i 1 § föreskrifves till användning

då brottet är begånget under synnerligen mildrande omständig
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

heter, må ingå äfven böter, hvilkas minimibelopp lämpligen kunde bestämmas

till 100 kronor.

Andra länders föredöme, liksom starka inre skäl, tala för en nedsättning

af straffminima äfven i 17 §, som handlar om häktad persons

eller fånges befriande med våld eller list ur häkte eller fängelse eller

ur dens hand, som gripit honom eller har honom i sin vård. Här

saknas icke utrymme för mildrande omständigheter. Den förbrytelse,

för hvilken häktning skett eller straff aftienas, kan vara af ytterst lindrig

art, häktningen kan hafva skett i uppenbar strid mot lag eller

vara verkstäld, icke af offentlig myndighet utan af enskild person,

som dertill är under vissa vilkor berättigad. I sådana fall kan den

fångnes eller häktades befriande ur häktet eller ur dens hand, som

gripit honom eller har honom i vård, vara eu förbrytelse, för den allmänna

rättssäkerheten af så föga farlig beskaffenhet, att straffet bör

kunna nedsättas, när lindrigt våld användts, till fängelse och, när befriandet

skett utan våld, till böter.

I öfrigt har jag mot Nya Lagberedningens af Högsta Domstolens

samlige ledamöter utan anmärkning lemnade förslag intet att erinra.»

Ett i öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts affattadt lagförslag

blef nu af Departementschefen uppläst,

Justitierådet Örbom anförde:

»I mom. 1 af den förslagna 14 § i 10 kap. Strafflagen förekommer

ett nytt stadgande om ansvar för offentlig uppmaning till våld

å person eller egendom. Såsom närmaste anledning till samma stadgande

anföres i Nya Lagberedningens motivering — utom saknaden i

vår lag af hvarje särskild straffbestämmelse för offentlig uppmaningtill

andra brott än förräderi och uppror — hufvudsakligen att »behofvet

af ett rättsligt skydd mot offentliga uppmaningar till brytande af

samhällsordningen på senare tid gjort sig allmänt känbart och att bestämmelser

i sådant syfte influtit i de flesta nyare strafflagar».

Detta yttrande samt beskaffenheten af de utländska lagbud, Indika

synas vara dermed åsyftade, kunna svårligen undgå att framkalla den

föreställning att det föreslagna nya stadgandet vore ämnädt att innebära

ett hittills saknadt korrektiv emot de under senare tid äfven i vårt land

så väl muntligen som i tryck så ofta förekommande våldsamt agitatoriska

framställningarna i sociala frågor. Mot det tillfälliga upploppet

och dess våldsgerningar mägtar staten ännu sätta den väpnade styrkan,

men detta medel är icke användbart emot de planmessigt sträfvandena

att genom ett systematiskt vanställande af samhällsförhållandena,

genom oaflåtlig! vädjande till de lägsta lidelser och drifter, genom förvillande

af rättsbegreppen, genom falska anklagelser och löften om

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:‘s Nåd. Proposition N:o 6.

hämnd upphetsa en samhällsklass emot andra och undergräfva den bestående

stats- och samhällsordningen. Det smygande moraliska gift,

som sålunda af samvetslösa agitatorer, hvilka drifva uppviglingen såsom

yrke, droppvis inympas på de okunniga och oerfarna, de af fattigdom

och lidanden hemsökta, kan slutligen äfven hos de eljest rättänkande

alstra eu sinnesförfattning, uppfylld af jäsningsämnen och smittosamma

frön till våldsgerningar och andra brott, samt vida farligare för samhället

än den tillfälliga uppbrusningen vid ett upplopp. Det är också

företrädesvis emot sådana »uppmaningar till brytande af samhällsordningen»

som samhället uppenbarligen nu mera än tillförene kräfver skydd

och det är ock ett sådant skydd man redan i andra länder sökt bereda.

Om nu förslagets egentliga mening antages vara sådan den förenämnda

motiveringen synes antyda, torde det böra erinras att den begagnade

redaktionen icke i detta afseende fullt motsvarar ändamålet.

Med uttrycket våld d person eller egendom förstås nemligen så väl i den

nästföregående 13 § som ock öfverallt annorstädes i samma kap. allenast

ett direkt och omedelbart emot vissa föremål rigtadt fysiskt våld,

eller i allmänhet sådana våldsgerningar, som äro straffbara hufvudsakligen

enligt strafflagens 14, 15, 19 eller 21 kap. Det är emellertid, i

synnerhet hvad tryckpressens alster angår, ytterst sällspordt att de

ifrågavarande agitationerna ikläda sig den sålunda angifna brutalaste

formen af ett hetsande till omedelbart, fysiskt våld emot bestämnda individer

och egendomsobjekt. Vanligen — och deri ligger den egentliga

faran — predika de nödvändigheten af en våldsam och fullständig

omstörtning af den bestående samhällsordningen, upplösande af

familjebanden, förakt och ohörsamhet mot lag och laga myndigheter,

tvedrägt och förföljelse emellan hela samhällsklasser, krig på lif och

död mot vissa kategorier af samhällsmedlemmar, tillintetgörelse af

eo-anderätten eller konfiskation af motståndarnes egendom samt rättmätigheten

af våldsbragder och egendomsförstörelse i allmänhet såsom

medel för agitationens syften. Men på samma gång pläga åtminstone

de yrkesmessige agitatorerne med en viss försigtighet äfven uti sina

hetsigaste utlåtelser undvika att öppet uppvigla till omedelbart våld,

utan hänvisas vanligen de tillämnade våldsbragderna till en mer eller

mindre aflägsen framtid, då det i tysthet planmessigt organiserade omstörtningselementet

samlat tillräckliga krafter för att på en af ledarne

gifven signal bryta fram med öfverväldigande våldsmagt. I regeln

kunna de så beskaffade agitationerna icke hemfalla under det

föreslagna lagrummet, utan fortfara således att anses såsom tillåtliga.

För att rubricera dem såsom lagstridiga — hvarmed enligt 15 § följer

myndighets rätt att upplösa sammankomst, der sådana föredrag hållas

Bill. till %lcsd. Prof. 1887. B. 1 Sami. 1 Afd. 6 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 6.

— erfordras uppenbarligen uttrycklig föreskrift i lagen, att icke allenast

den, som uppmanar till våld å person eller egendom, utan äfven

den, som eljest, på ett för den allmänna säkerheten till person eller

egendom hotande sätt, uppviglar till omstörtande af samhällsordningen

eller hetsar till tvedrägt och förföljelser hela samhällsklasser emellan,

gör sig till ansvar förfallen.

1 sammanhang härmed torde, till följd af den nära gemenskap

den 14 § eger med nästföljande 15 § i förevarande förslag, äfven böra

påpekas en väsentlig brist, som vidlåder sistnämnda §, hvilken ur nu

gällande lag oförändrad upptagits i förslaget. Myndighets rätt att

upplösa pågående sammankomst inträder nemligen först sedan vid

sammankomsten handlingar företagits eller händelser inträffat, som innefatta

positiva lagbrott eller faktiskt störande af allmän ordning. Äfven

om tillbuden äro aldrig så hotande och upphetsningen aldrig så

stor eger myndigheten icke någon preventiv magt i fråga om dessa

lagstridigheter, utan måste afvakta det ögonblick, då omsider hetsigheten

brutit ut i handlingar, hvilkas följder naturligtvis så väl för samhället

som för de i sammankomsten deltagande kunna blifva oberäkneligt

svåra, men hvilka antagligen kunnat helt och hållet undvikas, om

myndigheten egt rätt att upplösa sammankomsten på ett tidigare stadium,

så snart något företagits, hvarigenom allmän ordning allvarsamt

hotas.

Skulle emellertid, hvad 14 § vidkommer, den förut antydda uppfattningen

åt dess syfte, hvilken, såsom redan är nämndt, grundas

mera på motiveringen än på lagtexten, befinnas origtig, och anse ordningsmagtens

representanter förhållandena i vårt land ännu icke hafva

gestaltat sig så att ytterligare och mera effektiva skyddsåtgärder äro

oundgängliga, ega naturligtvis de erinringar jag här dristat framställa

icke någon vidare betydelse; och har i sådan händelse jag icke mot

förslaget, sådant det i nu ifrågavarande hänseende befinnes, något att

anmärka.

Icke heller finner jag något att erinra mot Nya Lagberedningens

förslag i öfrig! med de förändringar deri, som nu blifvit af Departementschefen

föreslagna.»

Justitierådet Herslow yttrade: »Då vår tid särskild! utmärker sig

för planmessiga bemödanden att undergräfva den religiösa känslan,

synes det mig icke tillrådligt att, hvad angår hädande af Gud samt

gäckande af Hans ord eller sakramenten, straffet derför, såsom i förslaget

är förhållandet, sättes lägre än till fängelse, der icke omständigheterna

äro mildrande.

I öfrigt har jag intet att erinra mot förslaget.» #

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

I anledning af Justitierådet Örboms yttrande anförde Departementschefen:
»Efter

min uppfattning har Nya Lagberedningen med sitt förslag

i 10 kap. 14 § Strafflagen ej åsyftat annat än att fylla en lucka i gällande

allmänna lagstiftning genom att stadga straff'' för samhällsordningen

störande uppmaningar till vissa af lagen redan med straff belagda

brott. Att derutöfver ingripa för att undertrycka vissa agitationer,

egnade att framkalla stämningar, som, om de*lemnas att obehindradt

utveckla sig, möjligen kunde leda till våldsgerningar och andra

brott, är eu uppgift, som visserligen icke kan anses vara för lagstiftningen

främmande, men på hvilken don dock icke bör inlåta sig, utan

att, såsom Justitierådet Örbom ock antyder, sådant finnes oundgängligen

. nödigt. Då någon framställning i så omfattande syfte icke blifva

af ordningsmagtens närmaste handhafvare gjord, och det sätt, hvarpå

de omförmälda agitationerna hos oss bedrifvits, hittills icke utgjort

tillräcklig anledning för lagstiftaren att af eget initiativ taga frågan

om hand, anser jag mig fortfarande böra stanna vid ett förordande

af Nya Lagberedningens förslag i denna del.

På denna grund och under åberopande af hvad jag förut i ärendet

anfört hemställer jag i underdånighet att det upplästa förslaget

måtte af Eders Kong]. Maj:t godkännas och jemlikt 87 § Regeringsormen

Riksdagen till antagande föreläggas.»

På tillstyrkan af de Statsrådets ledamöter, hvilka

icke redan afgifvit yttranden, täcktes Hans Maj:t

Konungen bifalla hvad föredragande Departementschefen

hemstält; och skulle proposition i ämnet till

Riksdagen aflåtas i enlighet med bilagan litt. C vid

detta protokoll.

Ex protocollo

C. P. Hagbergli.

\

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 6.

Utdrag af protokollet öf ver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott

Fredagen den 29 April 1887,

i närvaro af:

Hane Excellens Herr Statsministern Themptandee,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve

Eheensvåed,

Statsråden: Loven,

von Steyeen,

Friherre von Ottee,

Hammabskjöld,

Richebt,

Ryding,

von Keusenstjebna,*

Friherre Tamm,

Justitieråden: Weetman,

SvEDELIUS.

Departementschefen Statsi''ådet. von Steyern hemstälde, att, då

den vid sistlidne riksdag afgift} a nådiga proposition med förslag till

lag angående ändring i 7 kapitlet samt vissa delar af 10 och 11 kapitlen

strafflagen icke blifvit före Riksdagens upplösning slutbehandlad,

samma lagförslag måtte ånyo för Riksdagen till antagande framläggas.

Justitierådet Wretman åberopade hvad han vid granskning af

Nya Lagberedningens förslag i Högsta Domstolen anfört...

Justitierådet Svedelius, som vid förslagets granskning i Högsta

Domstolen lemnade detsamma utan anmärkning, åbe.ropade den mening

Justitierådet sålunda vid granskningen tillkännagifvit.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter

täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla hvad Departementschefen

hemstält ; och skulle proposition i ämnet

till Riksdagen aflåtas i enlighet med bilagan Ditt. b

vid detta protokoll.

Ex protocollo

C. P. Haghergh.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1887.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.