Sök i Ratio Lex

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38

1888-04-06 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1888:38, Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

1

N:o 38.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen i fråga om eftergift

ä 1887 års arrende för en del kr ono eg endomar samt

om befrielse från utgifvande till kronan af vissa s. k.

skilnadsarrenden; gifven Stockholms slott den 6 April 1888.

Under åberopande af bilagda statsrådsprotokoll öfver finansärenden

för denna dag vill Kongl Maj:t härmed föreslå Riksdagen att medgifva:

dels att arrendatorerne af kronans utarrenderade egendomar må

å arrendeafgiften för sistförflutna arrendeår åtnjuta eftergift med tio

procent, att afdragas å den del af arrendebeloppet, som ännu må vara

obetald, eller, der arrendeafgiften blifvit till fullo gulden, uppbäras

kontant, att afkortas å 1887 års arrendemedel; dock att från åtnjutande

af denna eftergift undantagas innehafvarne af följande arrenden,

nemligen:

arrenden, hvarom kontrakten upprättats efter 1884 års början;

arrenden af skog och fiske samt andra till jordbruksegendom icke

hänförliga, särskildt utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom

qvarnar, sågar, hus och tomter m. m.;

arrenden af de för skogsväsendet^ räkning utarrenderade egendomarne;
arrenden

bestämda i persedlar, att utgöras in natura eller lösas

efter löpande årets markegång eller femårigt medelpris;

arrenden af Malmö och Kristianstads hospitaler förut tillhöriga

hemman och lägenheter;

arrendena af Eldgarns kronoäng i Stockholms län samt af indragna

pipareboställena TV mantal Brännårby i Södermanlands län,

Bill. till Riksd. Prot. 1888. 1 Samt. 1 Afd. 19 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kongl. Maj.is Nåd. Vroposition N:o 38.

b mantal Lilla Holgryte i Jönköpings län och \ mantal Gräsöna i

Skaraborgs län;

arrenden, hvilka redovisas till indelningshafvare på gammal stat;

samt

andra arrenden, hvilka icke ingå omedelbarligen till statsverket;

dels och att, der för kronoegendom, med afseende hvarå rätt

till arrendets uppsägning enligt nådiga kungörelsen den 13 Juli 1887

egt rum, men icke begagnats, skilnadsarrende skall utgöras af förutvarande

arrendator, denne må, så vidt han icke förverkat sitt kontrakt

på grund af vanhäfd, befrias från utgifvande af skiliiadsarrendet för

den tid af arrrendeperioden, som den 14 Mars 1889 återstår.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kongl, nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

F. v. Essen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 38.

3

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 April

1888.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Bildt,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve

Ehkensvård,

Statsråden: Boven,

Friherre von Otter,

von Krusenstjerna,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Lönegren.

Chefen för finansdepartementet, Statsrådet Friherre von Essen

anförde:

»Under sistlidet år hafva från ett större antal kronoarrendatorer

i Stockholms, Upsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Elfsborgs, Skaraborgs, Vermlands,

Örebro, Vestmanlands och Kopparbergs län ingifvits lika lydande underdåniga

ansökningar, deri sökandena anfört:

att sedan början af innevarande decennium priset å landtmannaprodukter

årligen fallit, så att för närvarande priset å spanmålen nedgått

till omkring hälften af det pris, som gälde år 1880;

att samtidigt produktionskostnaderna icke minskats, utan snarare

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition 1S:o 38.

ökats, hvartill den årligen alltmer tilltagande emigrationen mägt.igt bidragit;
att,

då arrendeafgifterna dels helt och hållet och dels till största

delen vore bestämda i penningar och icke, såsom fordom, i spannmål,

följden häraf blifvit, att arrendeafgifterna numera för arrendatorerne

stälde sig ruinerande högt i förhållande till de pris, hvartill landtbrukets

produkter kunde afyttras;

att, om deremot arrendeafgiften vore bestämd i spanmål, att lösas

efter gångbart pris, och sålunda stigande eller fallande i samma mån

som spanmålspriserna stege eller folie, en kronoarrendator kunde, oberoende

af konjunkturerna, beräkna, huru stor andel af skörden, som

behöfde afsättas för betäckande af arrendeliqviden, hvaraf åter blefve

en följd, att han under alla förhållanden kunde disponera återstoden

af skörden till betäckande af sina öfriga utgifter;

samt att, såsom förhållandet nu vore, då arrendeafgiften helt och

hållet eller till största delen utginge i bestämdt penningebelopp utan

hänsyn till gällande spanmålspriser, ofta nog till följd af det ofantliga

prisfallet å spanmål hela eller åtminstone största delen af grödan

måste åtgå till betäckande af arrendeliqviden, så att högst obetydligt

blefve qvar till betalande af produktionskostnader, skatter m. m.;

Och hafva, med åberopande häraf, sökandena anhållit, att Eders

Kongl. Maj:t måtte i proposition till innevarande års Riksdag föreslå:

dels att den kontanta delen af arrendeafgiften måtte omsättas i

spanmål för hvarje arrende särskilt efter det vid arrendets ingående

gällande tioårsmedelmarkegångspriset och den sålunda i spanmål förvandlade

arrendeafgiften få lösas efter löpande årets markegångspris;

dels att vid blifvande utarrendering^ arrendeafgiften måtte bestämmas

i spanmål, att lösas efter löpande årets markegångspris;

dels ock att äfven arrendeafgiften för år 1887 måtte få beräknas

efter dessa grunder.

För den händelse Eders Kongl. Maj:t icke skulle finna skäl bifalla

denna framställning, hafva sökandena alternativt anhållit, att

proposition måtte till Riksdagen aflåtas om trettio procents nedsättning

i arrendeafgifterna för åren 1887 och 1888, hvartill sökandena

ansett skäl desto hellre förefinnas, som den rätt att efter uppsägning

frånträda arrende, hvilken medgifvits genom nådiga kungörelsen den

13 Juli 1887, först år 1889 vunne tillämpning.

Sökandena hafva slutligen äfven framstält begäran derom, att

arrendeafgifterna för åren 1887 och 1888 måtte, såsom för år 1886

egt rum, få erläggas i två terminer; och torde jag beträffande denna

del af den underdåniga ansökningen få erinra, att densamma varit

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38. 5

föremål för nådig pröfning den 10 sistlidne Februari, då Eders Kongl.

Maj:t fann godt bemyndiga Sine Befallningshafvande i ofvannämnda län

att, hvar inom sitt län, på ansökning af vederbörande arrendator af sådan

för statsverkets räkning utarrenderad egendom, hvilkens arrendetid icke

med då löpande arrendeår utginge, meddela anstånd med erläggande

af löpande årets arrende sålunda, att, så vida ena hälften deraf betalades,

jemlikt nådiga kungörelsen den 17 December 1886, före den

14 nästkommande Mars, med betalning af andra hälften finge anstå

sist till den 1 nästpåföljande Oktober, dock under vilkor att arrendelöftesmännen

skriftligen förklarade sig, oaktadt anståndet, vidblifva sin

löftesansvarighet för arrendets fulla gäldande.

Från sjutton arrendatorer i Kristianstads och Malmöhus län har

ingifvits en särskild ansökning, som, i öfrigt öfverensstämmande med

de nu omförmälda, skiljer sig från desamma endast deruti, att ansökningen

synes åsyfta penningearrendets förvandling i spanmål icke efter

tioårigt medelmarkegångspris, utan efter det pris å spanmål, som i allmänhet

var gällande, då arrendet ingicks.

Öfver de berörda ansökningarne har ej mindre Domänstyrelsen,

efter inhemtande af vederbörande länsstyrelsers yttranden, än äfven

Statskontoret afgifvit infordradt underdånigt utlåtande.»

Efter att hafva redogjort för innehållet af dessa utlåtanden och

i sammanhang dermed anmält en af fem kronoarrendatorer i Östergötlands

län, hvilka afslutat sina arrenden efter ingången af år 1884

och i följd deraf icke fått åtnjuta den vid sistlidne riksdag åtskilliga

kronoarrendatorer medgifna eftergift å 1886 års arrende, gjord underdånig

ansökning om penningearrendenas utbytande mot spanmålsarrenden

efter enahanda grunder, som angifvits i de ofvan först omförmälda

ansökningarne, eller alternativt om tjugo procents nedsättning

å arrendeafgifterna för åren 1887 och 1888, jemte Domänstyrelsens

öfver denna ansökning afgifna utlåtande, yttrade departementschefen

vidare:

»Samtliga de nu omförmälda underdåniga ansökningarne afse i

främsta rummet att bereda nuvarande arrendatorer, hvilka utgöra penningearrenden,

lindring i deras vilkor på det sätt, att peuniugeafgifterna

skulle efter billiga grunder omsättas i spanmål och derefter arrendespanmålen

få för hvarje år lösas med penningar efter då gällande

pris; i sammanhang hvarmed sökandena påyrkat, att för framtiden

arrendeafgiften för kronans jordbruksdomäner måtte varda bestämd i

spanmål, att lösas efter löpande årets pris.

Ett förslag i dylik rigtning förelåg äfven år 1887 till behandling,

då afgifvet af Domänstyrelsen, som i underdånig skrifvelse den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

19 November 1886 uttalade den åsigt, att det betryck, i hvilket en

stor del af kronans arrendatorer då befunne sig, i väsentlig män framkallats

deraf, att arrendeafgifterna vore bestämda i penningar eller, i

de fall då naturaarrenden ännu på grund af äldre kontrakt utgjordes,

arrendatorerne i allmänhet hade att lösa naturapersedlarne efter medelmarkegång.

Medan i följd af det inträffade prisfallet å jordbruksalster

inkomsten af den arrenderade jorden allt mer och mer nedgått, hade

arrendeafgiften antingen, der den vore bestämd i penningar, förblifvit

oförändrad eller, då densamma utgjordes i naturapersedlar med lösen

efter medelmarkegång, endast i jemförelsevis ringa mån minskats, enär

medelmarkegångspriset först efter hand rönte någon märkbarare inverkan

af de fallande årsprisen. Den lindring, hvaraf under sådana

förhållanden åtskilliga arrendatorer vore i behof, borde efter Domänstyrelsens

åsigt beredas genom permingearrendenas omsättning i spanmål

och naturapersedlarnes erläggande med lösen efter årsmarkegång,

hvarvid likväl, i betraktande deraf att hvarje jordbruksegendom lemnade

sin brukare någon inkomst, som icke vore beroende af spanmålsmarknadens

vexlingar, en del af arrendeafgiften borde bestämmas i

penningar. Styrelsen föreslog på grund häraf, att, med vissa undantag,

de arrendatorer af kronans egendomar, hvilka erlade naturaarrenden,

att lösas efter medelmarkegångspris, eller penningearrenden eller

båda dessa slags arrenden, skulle för år 1886 och återstående arrendetiden

medgifvas sådan omsättning af arrendena, att \ af den lösen, som

för naturaarrendena borde enligt kontrakten utgå för år 1886, äfvensom

£ af penningearrendena fixerades såsom arrendeafgift i penningar, samt

återstående f förvandlades för hvarje län efter medium af årsprisen

enligt markegångstaxan Ditt. A. för åren 1876—1885 såsom omsättningsgrund

till spanmål, }s råg, | korn och } hafre, att för hvarje år

lösas efter det i vederbörlig ordning faststälda årspris Litt. A. i markegångstaxan.

På enahanda grunder hemstälde Domänstyrelsen beträffande framtida

utarrenderingar, att, med bibehållande för fiske och annan till jordegendom

ej hänförlig lägenhet af föreskriften i 10:de punkten i uådiga

kungörelsen den 10 November 1882 angående förändrade grunder för

förvaltningen af kronans jordbruksdomäner att arrende skall sättas i

penningar, måtte för utarrendering af jordegendom stadgas, att arrendet

skulle bestämmas antingen i spanmål af de slag, Domänstyrelsen bestämde,

och penningar eller ock i spanmål och smör jemte penningar,

naturapersedlarne att lösas efter det under löpande arrendeår faststälda

årspris Litt. A. enligt markegångstaxan.

Då dessa Domänstyrelsens förslag den 15 April 1887 inför Eders

opaginerad Kontrollera mot PDF

?

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

Kong!. Maj:t anmäldes, erinrade då varande chefen för finansdepartementet,

att, om det än finge erkännas, att arrendeafgifternas bestämmande till

större eller mindre del i spanmål medförde den fördel att göra arrendatorerne

mindre beroende af vexlingar i sädesprisen, det dock syntes

föga lämpligt att, endast på grund deraf att under en kortare årsföljd

spanmålsprisen varit i starkt fallande, frångå den allt sedan år 1871

tillämpade grundsats, att arrendena af kronans egendomar borde beräknas

och utgöras uteslutande i penningar; att då, i öfverensstämmelse

med de beslut, som förut fattats rörande grundräntans och tiondens

omsättning i penningar, de äldre persedelarrendena år 1871 utbyttes

mot penningearrenden, denna åtgärd framkallats icke mindre af

behofvet att åstadkomma förenkling i uppbörds- och redogörelseverket,

än af vunnen erfarenhet om olägenheterna af det förra betalningssättet,

såsom försvårande möjligheten så väl för arrendatorerne att kalkylera

sina utgifter som för kronan att beräkna sina inkomster; samt att penningens

betydelse såsom värdemätare sedan den tiden icke minskats,

men väl ökats, hvilket gälde särskild! beträffande jordbruket, då numera

icke blott jordbrukarens alla utskylder och en stor del af hans

lefnadsom kostnader utginge i penningar, utan till resultatet af hans

ekonomi i öfrigt en mångfald faktorer medverkade, hvilka icke egde

något sammanhang med prisen å jordbrukets alster eller kunde till

sina verkningar bedömas utan tillhjelp af penningen såsom värdemätare.

Särskild! anmärktes emot den föreslagna återgången till persedelarrenden,

betraktad såsom medel att bereda arrendeinnehafvarne lindring,

att, i all synnerhet om arrendespanmålen skulle lösas efter det löpande

årets markegångspris, det ingalunda alltid skulle komma att inträffa,

att arrendet blefve lägst, då svårigheten att utgöra detsamma vore för

arrendator!! störst. Oaktadt det inflytande, den utländska spanmålsimporten

utöfvade på sädespriserna inom landet, kunde det nemligen

antagas såsom visst, att åtminstone i de orter, som vore i saknad af

ett mera utveckladt kommunikationsväsen eller aflägsnare belägna från

importorterna, eu allmännare missväxt eller felslagen skörd på vidsträcktare

områden skulle föranleda stegring i årsmarkegången å spanmålen,

medförande i sin ordning ökade arrendebelopp just vid ett

tillfälle, då arrendatorernes betalningsförmåga vore minskad. Efter

att vidare hafva påvisat, i hvilken hög grad arrendebeloppen, om Domänstyrelsens

förslag blefve bifallet, kunde antagas år från år komma

att vexla äfven under jemförelsevis likartade skördeförhållanden, förklarade

sig departementschefen icke kunna förorda Domänstyrelsens

förslag vare sig om då utgående penningearrendens omsättning i spanmål

eller om naturaarrendens återinförande vid framtida utarrendering;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

och utföll Eders Kongl. Maj:ts beslut i ämnet i öfverensstämmelse med

den af departementschefen sålunda uttalade mening.

Icke heller hos Riksdagen, der sedermera Domänstyrelsens berörda

förslag upptogos af enskilde motionärer, tillvunno sig dessa förslag

godkännande; hvaremot Riksdagen fann godt, i enlighet med derom

af Eders Kongl. ,Maj:t den 15 April 1887 aflåten nådig proposition,

medgifva kronans arrendatorer, med vissa undantag, dels eftergift

å 1886 års arrende med tio procent, dels rätt att inom viss tid uppsäga

sina arrenden till upphörande den 14 Mars 1889.

Erån det förslag till beredande af lindring i de nuvarande arrendatorernes

vilkor, som, enligt hvad jag omförmält, nästlidet år afgafs

af Domänstyrelsen, skiljer sig det af sökandena nu framstälda hufvudsakligast

deri, att, då enligt Domänstyrelsens förslag penningeafgifternas

förvandling till spanmål skulle ske efter medium af årsmarkegångsprisen

för åren 1876—1885, såsom omsättningsgrund föreslagits

af flertalet sökande det vid tiden för arrendets ingående gällande tioårsmedelmarkegångspris

och i den särskilda ansökningen från arrendatorer

i Kristianstads och Malmöhus län det vid arrendeaftalets afslutande

gällande årspris. Medan vid tillämpning af Domänstyrelsens förslag

en nedsättning skulle uppkommit i 1886 års arrenden, vexlande

från 13,7 till 23,2 procent af arrendeafgiften, skulle, enligt hos Styrelsen

verkstäld utredning, den af sökandena begärda omsättning leda

derhän, att nu utgående penningearrenden för år 1887 komme att, allt

efter den olika omsättningsgrund, som blifvit af sökandena ifrågasatt,

nedbringas i ena fallet med minst 31,6 8, men i allmänhet med 40 till

50 procent eller till och med derutöfver och i andra fallet med minst

21,8, men i allmänhet 30 till 40 procent och för några arrenden med

än högre belopp.

Vid en framställning, hvars godkännande skulle medföra sådana

resultat, lärer, såsom Domänstyrelsen ock erinrat, icke kunna fästas

något afseende.

Beträffande sökandenas framställning om återinförande af spanmålsarrenden

vid framtida utarrendering har Domänstyrelsen, med erinran

om sitt år 1886 i sådant syfte afgifna förslag, anfört, att Styrelsen

af hvad sedermera förekommit icke hade anledning frångå detta

förslag och fortfarande ansåge, att, i händelse ett dylikt förslag genomfördes,

derigenom skulle undanrödjas sådana missförhållanden, som föranledt

de nu föreliggande ansökningarne och som, derest penningearrenden

fortfarande bibehölles, säkerligen skulle jemväl i framtiden yppa

sig och framkalla anspråk af lika art med de nu ifrågavarande.

Då frågan om en återgång till naturaarrenden så nyss som

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

under nästlidet år vant föremål för pröfning och det förslag härom,

som då förelåg, afgifvet af den myndighet, under hvilken kronans

arrendeväsen lyder, icke tillvann sig vare sig Eders Kongl. Maj:ts

eller Riksdagens gillande, torde det, såsom äfven åtskilliga länsstyrelser

erinrat, icke böra ifrågakomma att nu med anledning af de förevarande

ansökningarne upptaga denna fråga till ny behandling. Äfven om

förhållandena framgent skulle utveckla sig derhän, att naturaarrenden

för kronans egendomar kunde anses böra i större eller mindre omfattning

återinföras, synes mig den erfarenhet, som hittills vunnits om

det sedan år 1871 stadgade betalningssättets företräden eller olägenheter

i jemförelse med dot förut gällande, icke vara tillräcklig att

lör närvarande berättiga till eu dylik åtgärd. Med den departementschef,

som under nästlidet år inför Eders Kongl. Maj:t yttrade sig i

frågan, delar jag den uppfattning, att ett system, hvars fördelar vid

dess införande och sedermera under en längre tid varit erkända, icke

bör utdömas endast derföre att under några följande år på grund af

förhållanden, som icke kunnat förutses, olägenheter af detsamma framträda

Uppfattningen om behofvet och lämpligheten af en återgång

till naturaarrenden kan icke heller anses hafva vunnit den stadga och

allmännare anslutning, att deruti kan finnas anledning att nu vidtaga

en så genomgripande förändring i arrendelagstiftningen. Under sådana

förhållanden bör det icke kunna vara annat än önskligt, att frågan

får ännu någon tid hvila, hvartill i öfrigt särskilda anledningar svnas

mig förefinnas dels i de beslutade spanmålstullarne, hvilkas inverkan

på arrendatorernes ställning torde böra afvaktas, dels i saknaden ad ett

efter tillförlitliga grunder bestämdt årspris å spanmål, att vid återinförande

af spanmålsarrenden läggas till grund för arrendespanrnålens

lösning. Nu likasom vid frågans behandling sistlidet år har uppmärksamheten

fästats derå, att de i markegångstaxa!! under Kitt. A. upptagna

prisen å spanmål, hvilka äro afsedda att beteckna de i verkligheten

gällande prisen under det löpande året, på ett långt ifrån tillfredsställande

sätt motsvara denna sin bestämmelse, i det att desamma,

grundade på priskuranter upprättade i Oktober, fastställas redan i

November månad, medan försäljningen af årets gröda hufvudsakligen

eger rum först i December eller under påföljande Januari och Februari

månader, vid hvilken tid spanmålspriserna i orten först kunna sägas

hafva vunnit stadga. Äfven i andra hänseenden, såsom i fråga om sättet

för upprättandet af de priskuranter, som ligga till grund för prisbestämningen

m. in., kunna de nu gällande bestämmelserna för den ifrågavarande

markegångssättningen icke anses uppfylla de fordringar, som torde böra

ställas på densamma, ifall statens arrendeinkomst skulle göras deraf beBih.

till RiJcsd Prof. 1888. 1 Sami. 1 Afd. 19 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

roende. En återgång till spanmålsarrenden lärer derföre under alla

förhållanden nödvändigtvis böra föregås af en förändring i stadgandena

för markegångssättningen, för hvilket ändamål en särskild utredning

af vederbörande myndigheter skulle erfordras.

Derest Eders Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med den af mig

nu uttalade mening, skulle finna de underdåniga ansökningarne i omhandlade

delar icke böra föranleda någon åtgärd, återstår det att taga

under pröfning sökandenas alternativt framstälda begäran om afdrag

å 1887 och 1888 årens arrenden.

Med den eftergift, som sistlidet år medgafs å 1886 års arrende,

afsågs att för arrendatorerne i någon mån lindra de ekonomiska svårigheter,

hvilka för dem uppkommit genom det inträffade starka prisfallet

å jordbrukets produkter. Då följderna af detta prisfall ansågos

mer eller mindre känbart hafva träffat den stora mängden af arrendatorer,

utsträcktes eftergiften till samtliga kronoarrenden i riket med

undantag endast af

dels arrenden, hvarom kontrakten upprättats efter 1884 års början

och hvilka således tillkommit sedan den hufvudsakliga försämringen i

konjukturerna för jordbruket redan inträdt;

dels följande arrenden, i afseende å hvilka prisfallet å jordbruksprodukter

saknade betydelse eller redan inverkat tillräckligt för att

göra ytterligare nedsättning i arrendeafgiften obehöflig eller hvilka,

oaktadt de rådande konjunkturerna, måste anses för innehafvarne fördelaktiga,

nemligen:

arrenden af skog och fiske samt andra till jordbruksegendom

icke hänförliga, särskild!, utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom

qvarnar, sågar, hus och tomter m. m.;

arrenden af de för skogsväsendets räkning utarrenderade egendomarne;
arrenden

bestämda i persedlar, att utgöras in natura eller lösas

efter löpande årets markegång eller femårigt medelpris;

arrenden af Malmö och Kristianstads hospital förut tillhöriga

hemman och lägenheter; samt

arrendena af Eldgarns kronoäng i Stockholms län och af indragna

pipareboställena x\f mantal Brännårby i Södermanlands län, {- mantal Lilla

Holgryte i Jönköpings län och l mantal Gräsöna i Skaraborgs län;

dqls ock arrenden, hvilka uppbures och redovisades åt indelningshafvare

eller eljest icke inginge omedelbart till statsverket, i hvilka

arrenden nedsättning icke kunde ske utan att kränka vederbörande indelningshafvares

rätt eller rubba de dispositioner, som med arrendeinkomsten

vidtagits.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 38.

Den nu sökta eftergiften har, i hvad densamma afser det nu löpande,

nyss ingångna an^endeåret, afstyrkts af samtliga de i ärendet hörda

myndigheterna, med undantag af några få länsstyrelser; och då behofvet

af en eftergift å den ifrågavarande, först under år 1889 förfallande

arrendeliqviden är beroende af förhållanden, hvilka nu icke äro kända

eller kunna bedömas, lärer den underdåniga ansökningen i denna del

icke böra vinna något afseende.

Sökandenas begäran om afdrag å 1887 års arrende har deremot i

allmänhet vunnit vederbörande myndigheters understöd. Af länsstyrelserna

hafva endast Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands

och Hallands län uttalat sig bestämdt afstyrkande, den förra länsstyrelsen

under framhållande att, sedan genom nådiga kungörelsen den

13 Juli 1887 tillfälle blifvit beredt de arrendatorer, som sådant önskade,

att efter uppsägning lemna sina arrenden, hvarje ytterligare eftergift

i form af nedsättning i ett eller flera års arrendeafgift saknade fog

samt att en sådan eftergift skulle för arrendatorerne inom länet i en

stor mängd fall blifva en obehöflig skänk. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Hallands län har, i ungefärlig öfverensstämmelse härmed,

grundat sitt afstyrkande derå, att arrendatorerne inom detta län,

af hvilka icke någon begagnat den i nyssberörda kungörelse medgifna

uppsägningsrätt, i allmänhet befunne sig i sådan ställning, att anledning

till nedsättning i deras arrenden icke förefunnes. Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län har, ehuru de arrenden,

sökandena från detta län hade att erlägga, äfven under närvarande förhållanden

ingalunda vore att anse för höga, likväl hemstält, att, derest

en allmännare eftergift å 1887 års arrende blefve medgifven, denna

måtte få komma äfven länets arrendatorer till del.

Samtliga öfriga länsstyrelser hafva, med åberopande af de fortfarande

tryckta priserna, på grund hvaraf arrendatorernes ställning

oaktadt den merändels goda spanmålsskörd, som år 1887 erhållits, icke

undergått någon, åtminstone mer afsevärd förbättring, tillstyrkt, att en

nedsättning i nämnda års arrende måtte beviljas, dervid likväl vissa

skiljaktigheter yppats i fråga om så väl den utsträckning, eftergiften

borde erhålla, som eftergiftens belopp. Sålunda hafva Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Örebro och Kopparbergs län ansett, att,

med iakttagande af de gränser i öfrigt, som bestämdes för den nästlidet

år förunnade eftergiften, nedsättning borde medgifvas endast de

arrendatorer, hvilka derom gjort ansökning. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Vestmanlands län har från eftergift velat undantaga,

förutom de arrendatorer, som icke erhöllo nedsättning för år 1886, äfven

dem, hvilka egt rätt att uppsäga sina arrenden enligt nådiga kungö
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

relsen den 13 Juli 1887, men icke begagnat sig af denna rätt och i

följd deraf borde anses hafva förklarat sig fortfarande åtnöjas med sina

arrenden, sådana de nu vore bestämda. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Stockholms län åter har ansett eftergiften böra, utöfver

hvad som skedde nästlidet år, utsträckas så, att den finge åtnjutas icke

allenast för alla före år 1884 ingångna arrenden, utan äfven, med afseende

å jemväl senare betingade dryga arrendebelopp, för arrenden,

hvilka, afskräde efter 1884 års ingång, tagit sin början midfastan sistnämnda

år eller vid samma tid år 1885.

Eftergiftens belopp har af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Kristianstads län, med fästadt afseende å de förluster, hvaraf länets

arrendatorer drabbats genom den inom länet rådande svinpesten, föreslagits

till 20 procent, medan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Göteborgs och Bohus län, som på grund af skördeförhållanden och

gällande priser ansett lindringen för år 1887 böra blifva något större

än för föregående år, ifrågasatt en eftergift med 15 procent.

De länsstyrelser, hvilka eljest uttalat sig för nedsättning i 1887

års arrende, hafva sammanstämmande hemstält, att denna nedsättning

måtte beviljas i enahanda utsträckning och med samma belopp af 10

procent som för år 1886, och har denna hemställan biträdts af så väl

Domänstyrelsen som Statskontoret.

Det torde icke kunna förnekas, att de ogynsamma konjunkturer

för jordbruket, hvilka utgjorde anledningen till den beviljade eftergiften

å 1886 års arrende, i ungefärligen lika mått varit för handen under

det senast förflutna arrendeåret. Väl har skörden derunder på de

flesta ställen utfallit fördelaktigare än för år 1886; men fördelen häraf

torde åtminstone i det närmaste hafva uppvägts deraf, att till

följd af. ytterligare prisfall å jordbrukets produkter skörden fått realiseras

till pris, som understigit dem, hvilka erhöllos under det föregående

året. Att följaktligen behof af lindring vid gäldande af 1887

års arrende förefinnes i ungefärligen samma grad, som då arrendatorerne

hade att erlägga arrendeafgiften för år 1886, synes mig påtagligt. Detta

har också i allmänhet blifvit af vederbörande myndigheter vitsordadt;

men man har å andra sidan framhållit, att efter de medgifvanden, som

vid sistlidne riksdag gjordes arrendatorerne, skäl att bevilja ytterligare

eftergifter i mer eller mindre grad saknades.

Så har, på sätt jag nyss nämnt, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Vestmanlands län ansett underlåtenhet att begagna den år

1887 medgitna uppsägningsrätten höra utesluta från allt vidare anspråk

på eftergift, och samma uppfattning har äfven uttalats i den underdåniga

skrifvelse al den 5 Juli nämnda år, hvaruti Riksdagen anmälde

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 38.

sina då fattade beslut om arrendeväsendet, Den omständighet att en

arrendator icke begagnat medgifvandet att uppsäga arrendet torde dock

icke böra uppfattas såsom ett ovilkorlig! bevis, att skäl till en sådan

åtgärd saknats. Åtskilliga förhållanden kunna nemligen hafva återhållit

honom från uppsägning, oaktadt det arrende, han haft att betala, varit

högre, än att en motsvarande afkomst kunde hemtas af den arrenderade

egendomen. I en af de föreliggande ansökningarne hafva påpekats

några dylika omständigheter, såsom att på egendomens förbättring betydliga

kostnader blifvit nedlagda, för Indika all utsigt till ersättning

skulle genom arrendets uppsägning gått förlorad, att endast få år af

arrendetiden återstått och att under nuvarande tryckta konjunkturer

svårigheter skulle mött att vid afflytta!ngen realisera lösören och inventarier.

Flera andra omständigheter skulle, såsom Domänstyrelsen

erinrat, kunna uppgifvas, hvilka torde hafva på en del arrendatorer

utöfvat samma återhållande verkan, och bland dessa har säkerligen det

band, som fäster jordbrukaren vid den af honom brukade jorden, varit

den icke minst verksamma. Öfvertygad som jag derföre är, att äfven

bland de arrendatorer, hvilka, oaktadt de egt uppsägningsrätt, bibehållit

sina arrenden, ett stort antal finnes, som har att kämpa med ekonomiska

svårigheter, kan jag icke dela den uppfattning, att underlåtenhet

att begagna uppsägningsrätten skulle utgöra eu bestämd anledning att

förvägra all vidare lindring i arrendevilkoren, der sådan eljest kan anses

påkallad, och detta så mycket mindre som kronan utan tvifvel har ett

större intresse i att underlätta svårigheterna för de arrendatorer, hvilka

bibehålla sina arrenden, än för dem, som uppsagt sina arrenden till

upphörande.

Snarare skulle, efter min åsigt, anledning kunna förefinn as att vägra

ytterligare eftergift åt de arrendatorer, som begagnat uppsägningsrätten

och hvilka genom den sålunda för eu kortare eller längre följd af år

vunna befrielsen från en för hög arrendeafgift kommit i åtnjutande af

en så stor förmån, att det väl kunde ifrågasättas, att de under återstående

arrendetiden erlade sitt arrende fullt. Antagligen befinna sig dock

dessa arrendatorer i sådan ställning, att eftergift äfven å 1887 års arrende

är för dem alla mycket väl behöflig; men om, såsom vederbörande

myndigheter nästan utan undantag tillstyrkt och äfven jag anser lämpligt,

eu sådan eftergift för dem beviljas, synes mig fullt skäl förefinnas

att låta denna eftergift komma äfven sådana arrendatorer till godo,

hvilka för framtiden qvarstå vid sina arrenden. Bland desse senare

finnas säkerligen icke så få, för hvilka något egentligt behof af lindring

icke föreligger och som derföre skäligen borde från eftergiftens åtnjutande

uteslutas. Eu sådan uteslutning skulle dock förutsätta eu pröfning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

i hvarje särskild! fall, huruvida behof af lindring verkligen förefunnes

eller icke; men, såsom det framhölls vid arrendefrågans behandling

nästlidet år, skulle en dylik pröfning möta så stora och, hvad åstadkommandet

af ett fullt rättvist resultat angår, snart sagdt oöfvervirmeliga

svårigheter, att hvarje tanke derpå torde böra uppgifvas. Icke

heller lärer det, med kännedom om det sätt, hvarpå petitioner af det

nu föreliggande slaget pläga tillkomma, kunna anses lämpligt ått, på

sätt några länsstyrelser tillstyrkt, göra eftergiften beroende deraf, att

ansökning derom blifvit gjord. Jag sluter mig derföre och oaktadt

inom de norrländska länen, derifrån någon ansökning om lindring icke

ingått, arrendatorernes ställning torde vara jemförelsevis gynsam, till

den åsigt, som omfattats • af så väl flertalet länsstyrelser som Domänstyrelsen

och Statskontoret, eller att den eftergift, som nu kan blifva

beviljad, bör omfatta samtliga kronans arrendatorer med endast de

undantag, som gälde för nedsättningen i 1886 års arrende.

Anledning att, på sätt eu del sökande begärt och Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län ifrågasatt, utsträcka denna

eftergift äfven till arrenden, tillkomna efter 1884 års början, synes mig

saknas, då det skäl, hvaraf eftergiften betingas, eller att arrendeaftalen

afslutats på en tid, då priserna å jordbruksprodukter voro väsentligt

högre än för närvarande, icke här föreligger och, hvad särskild! angår

de ifrågavarande sökandena, deras arrenden, enligt hvad Domänstyrelsen

meddelat, i allmänhet äro långt ifrån för höga.

Eftergiftens belopp torde lämpligen få sättas till enahanda belopp

som för år 1886, eller till tio procent.

Jag anser mig här böra erinra, att Eders Kongl. Maj:t, i fråga

om tillämpningen af det sistlidet år fattade beslutet om nedsättning i

1886 års arrendeafgift, under den 11 November 1887 funnit godt förklara,

att den, hvilken arrenderat kronoegendom under sådana förhållanden,

att han skulle varit berättigad till nedsättning i arrendeafgiften,

derest han fortfarande innehaft egendomen, men i anseende till kontraktets

förverkande blifvit från arrendet skild, skulle ega att å den

honom och hans löftesmän till betalning åliggande skilnaden mellan

det utfästa och nuvarande arrendet njuta afdrag med tio procent, beräknade

å det af honom utfästa arrendet, derest nye arrendator!! ej vore

berättigad till nedsättning, men å den nämnda skilnaden, om nye arrendatorn

egde njuta afdrag å sitt arrende. Af den sålunda meddelade

nådiga förklaringen torde följa, att, derest nedsättning nu beviljas i

1887 års arrendeafgift, denna nedsättning bör på det sätt förklaringen

innehåller vinna tillämpning äfven å skilnadsarrenden, som föregående

arrendeinnehafvare och deras löftesmän hafva att för samma år utgöra

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Enligt livad Statskontoret meddelat, kan den nu af mig förordade

eftergiften å 1887 års arrende, inberäknadt hvad som belöper på

skilnadsarrenden, antagas uppgå till ett belopp af 250,000 kronor i

jemn ad t tal, hvarmed alltså arrendemedlen för året skulle komma att

minskas. Da vid afgifvande i sistlidne Januari månad af statsverkspropositionen

till innevarande års Riksdag statsverkets inkomster och

utgifter för år 1887 beräknades komma att ungefärligen motsvara hvarandra,

är det antagligt, att den ifrågavarande nedsättningen skulle

komma att i 1887 års stat medföra en brist. Till betäckande af denna

brist, derest en sådan verkligen skulle uppstå, torde emellertid kunna

påräknas öfverskott å innevarande års stat, då efter de nu beslutade

förhöjningarne i vissa tullsatser och i bränvinstillverkningsskatten

inkomsterna af dessa skattetitlar säkerligen komma att betydligt öfverstiga

de beräknade beloppen.

I sammanhang med det förevarande ärendet anhåller jag att få

underställa Eders Kongl. Majds pröfning en annan fråga, som dermed

eger ett visst samband.

De ogynsamma konjunkturer, som under en följd af år varit

rådande för jordbruket, hafva äfven visat sin verkan deruti, att ett

stort antal arrendatorer nödgats, merendels i följd af bristande möjlighet

att ställa förnyad borgen för arrendeskyldigheterna, när den förut

aflemnade löftesförbindelsen utlöpt, frånträda sina arrenden. De egendomar,

som af dem innehafts på arrende, hafva derefter för den återstående

kontraktstiden upplåtits på nytt arrende, med förbindelse för

förre arrendator!! att till kontraktstidens slut erlägga det belopp, hvarmed

den nya arrendeafgiften understigit det af honom utfästa arrendebeloppet.

Då vid dessa arrendeupplåtelser arrendeafgiften oftast nedgått

ganska väsentligt, har kronan efter hand fått fordringar i dylika

s. k. skilnadsarrenden, hvilka uppgå till ett betydligt belopp.

Sedan genom den förut omförmälda kungörelsen den 13 Juli

1887 rättighet medgifvits åtskilliga kronans arrendatorer att uppsäga

sina arrenden till upphörande den 14 Mars 1889, har Eders Kongl.

Maj:t i ett den 22 December nästlidet år handlagdt ärende, deruti

befrielse från fortsatt utgifvande af skilnadsarrende blifvit sökt, funnit

godt förklara, att af nämnda nådiga kungörelse följde, att för egendom,

i afseende hvarå den i kungörelsen medgift^ uppsägningsrätt begagnats,

arrende icke borde efter den 14 Mars 1889 utgå med högre

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts A ad. Proposition N:o 38.

belopp, än vid ny utarrendering af egendomen betingats, och således

skilnadsarrende af föregående innehafvare icke vidare utgöras.

Samtidigt med omförmälda ärende förelåg till behandling i finansdepartementet

äfven en ansökning om eftergift af skilnadsarrende fölen

kronoegendom, hvars nuvarande arrendator väl egt, men icke begagnat

uppsägningsrätt enligt nådiga kungörelsen den 13 Juli 1887;

och hade i utlåtanden öfver denna ansökning så väl Domänstyrelsen

som Statskontoret tillstyrkt, att den sökta befrielsen måtte, räknadt

från midfastan 1889, beviljas. Dåvarande chefen för finansdepartementet,

hvilken ansåg det höra komma under öfvervägande, huruvida,

derest sökanden i enlighet med myndigheternas hemställan blefve för

tiden från den 14 Mars 1889 befriad från vidare ansvarighet för honom

åliggande skilnadsarrende, en sådan befrielse kunde böra meddelas

äfven i de öfriga fall, der skyldighet att erlägga skilnadsarrende

ålåge förutvarande arrendator-, hvilka, om de fortfarande varit innehafvare

af arrendet, varit berättigade till uppsägning enligt nådiga kungörelsen

den 13 Juli 1887, anmodade i anledning häraf, under erinran

om Eders Kongl. Maj:ts ofvanberörda förklaring af den 22 December

1887, Domänstyrelsen att inkomma med underdånigt utlåtande, huruvida

en allmännare befrielse från erläggande af skilnadsarrenden, på

sätt departementschefen antydt, kunde böra medgifvas, samt dervid

meddela utredning rörande den inverkan, eu sådan åtgärd komme afl

utöfva på arrendemedlen.

Det sålunda begärda utlåtandet har af Domänstyrelsen afgifvits

i underdånig skrifvelse den 9 nästlidne Mars, dermed Styrelsen tillika

öfverlemnat eu förteckning å samtliga de skilnadsarrenden, som åligga

förutvarande innehafvare af arrenden, med afseende hvarå uppsägningsrätt

enligt kungörelsen den 13 Juli 1887 kunnat begagnas. Denna

förteckning utvisar, att dylika skilnadsarrenden skola för år 1889 utgöras

för 272 egendomar med tillsammans 139,143 kronor 34 öre i penningar

jemte 4,167,3 kubikfot råg, 3,757,9 kubikfot korn, 1,035,1 kubikfot

hafre, 40 centner 95 skålpund smör och 71 centner hö, att lösas med

penningar efter i kontrakten gifna bestämmelser, samt att dessa skilnadsarrendebelopp

sedermera år efter år i följd af arrendeperiodernas

utlöpande minskas och upphöra med år 1902, under hvilket år skilnadsarrenden

skola erläggas endast för 3 egendomar med tillhopa 921

kronor. Med erinran att, på grund af hittills vunnen erfarenhet, det.

icke vore att förvänta, att kronans berörda fordringar skulle till mer

än en försvinnande bråkdel kunna hos vederbörande uttagas, har

Domänstyrelsen vidare anfört, att anledningarne till de uppkomna

skilnadsarrendena varit arrenderättens förverkande antingen till följd

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

af underlåtenhet å arrendator^ sida att inom kontraktsenlig tid förnya

borgen eller, i enstaka fall, vanhäfd å den arrenderade egendomen.

Att efterskänka skilnadsarrende för arrendator, som genom vanhäfd

tillskyndat egendomen skada, ansåge Styrelsen icke böra ifrågakomma.

Hvad åter beträffade de skilnadsarrenden, som tillkommit genom arrendatorns

uraktlåtenhet att förnya borgen, måste det förutsättas, att

denna uraktlåtenhet haft sin orsak i arrendatorns under arrendetiden

försämrade ekonomiska ställning, föranledd antingen deraf att det utfästa

arrendet från början varit för högt eller ock af under arrendetiden

inträffade ogynsamma konjunkturer. Då nu åt arrendatorer, som

af sådana anledningar kommit i betryck, genom kungörelsen den 13

Juli 1887 medgifvits rätt att uppsäga sina arrenden till upphörande

den 14 Mars 1889 med befrielse från skyldighet att ansvara för den

arrendeskilnad, som vid egendomarnes förnyade utarrendering från

nämnda dag kunde uppstå och otvifvelaktigt vore att förvänta i afseende

å flertalet af de egendomar, för hvilka uppsägningsrätten begagnats,

syntes det Domänstyrelsen, att billigheten fordrade, det enahanda

befrielse från den 14 Mars 1889 komme äfven de förutvarande arrendatorer

till godo, hvilka genom oförmåga att förnya borgen nödgats afträda

sina arrenden före tillämpningen af den åberopade kungörelsen.

Styrelsen har på grund häraf hemstält, att i alla de fall, der

skyldighet att erlägga skilnadsarrende åligger förutvarande arrendator,

denne måtte, så vidt det förverkade arrendet kunnat, om det fortfarit,

uppsägas enligt kungörelsen den 13 Juli 1887 och orsaken till arrendekontraktets

förverkande ej varit vanhäfd, beviljas eftergift af skilnadsarrendet

för den tid af löpande arrendeperiod, som folie efter den 14

Mars 1889. Då emellertid de arrendatorer, som förverkat sina arrenden,

om de än kunde göra anspråk på samma förmån, som genom

den medgifna uppsägningsrätten stått qvarvarande arrendatorer öppen,

dock ej borde försättas i en bättre ställning än desse, har Domänstyrelsen

tillika ifrågasatt, att vid den föreslagna eftergiften, åtminstone

så vidt anginge egendomar, i afseende å hvilka uppsägningsrätt

ej begagnats, skulle fästas det vilkor, att arrendeskilnaden skulle betalas

fullt intill den 14 Mars 1889. I händelse ett sådant vilkor stadgades,

hölle Styrelsen antagligt, att många af de betalningsskyldige,

af hvilka staten eljest saknade utsigt att utbekomma sin fordran,

skulle, isynnerhet om de under senare åren förverkat sina arrendena

hvilket vore förhållandet med de fleste, anstränga sig till det ytterst,

för att genom inbetalning af arrendeskilnad intill sistnämnde dag vinna

befrielse från kraf för tiden derefter.

Bih. till Rilcsd. Prot. 1888. 1 Sand. 1 Afd. 19 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

I hvad Domänstyrelsen sålunda hemstält har Statskontoret, hvars

yttrande sedermera inhemtats, instämt med endast den afvikelse, att

arrendeskilnadens fulla erläggande intill den 14 Mars 1889 enligt Statskontorets

åsigt icke borde göras till vilkor för den föreslagna eftergiften.

Då, enligt Eders Kongl. Maj:ts ofvanberörda beslut den 22

December 1887, af den för arrendatorerne medgifna uppsägningsrättens

begagnande följde, att efter midfastan 1889 arrende icke skulle utgå

med högre belopp, än som vid ny utarrendering efter uppsägningen

betingats, och således i de fall, der uppsägning egt rum, arrendeskilnadens

erläggande intill den 14 Mars 1889 icke utgjorde vilkor för

att derefter åtnjuta befrielse från vidare ansvarighet, funne Statskontoret

obilligt, om i de fall, der uppsägning icke skett, ett dylikt vilkor

skulle stadgas och således en del förutvarande arrendatorer komma i

sämre ställning endast till följd af nuvarande arrendeinnehafvares underlåtenhet

att begagna ett honom lemnadt medgifvande. Den inkomst,

som Domänstyrelsen, under förutsättning af ett sådant vilkor, ansett

böra tillflyta statsverket, antoge Statskontoret icke komma att uppgå

till något afsevärdt belopp.

Anspråk på eftergift af skilnadsarrenden hafva äfven fram stälts

i eu af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län

insänd ansökning från åtskillig^ förutvarande arrendatorer inom detta

län, hvilka dervid likaledes framhållit, hurusom det tillfälle, som genom

den år 1887 beviljade uppsägningsrätten förunnats nuvarande arrendatorer

att frigöra sig från sina arrendeförbindelser, borde komma äfven

de förutvarande, ännu betalningsskyldige arrendatorerne till godo.

Det kan svårligen förnekas, att, då nuvarande arrendatorer af en

del kronans egendomar blifvit satta i tillfälle att genom uppsägning

vinna befrielse från de alltför dryga förbindelser till kronan de kunna

hafva iklädt sig, starka billighetsskäl tala för, att en motsvarande förmån

må få åtnjutas äfven af de förutvarande arrendatorer af dessa egendomar,

hvilka hafva att för desamma utgöra skilnadsarrenden och som,

derest de icke i följd af oförmåga att fullgöra förbindelser, hvilka varit

än mer betungande, nödgats vid en tidigare tidpunkt frånträda sina

arrenden, nu skulle dragit fördelen af den medgifna uppsägningsrätten.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts ofvanberörda förklaring den 22 December

1887 bör en sådan förmån anses i’edan tillkomma alla de till utgörande af

skilnadsarrende förbundne, hvilkas efterträdare i arrendet begagnat den

för arrendatorerne medgifna uppsägningsrätten. Att sålunda en del af

de förutvarande arrendatorer, hvilka det ålegat att utgöra skilnadsarrenden,

blifvit derifrån befriade, medan åliggandet qvarstår för andra,

utan att annan grund för en sådan skiljaktig behandling föreligger, än

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kong!. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 38.

att nuvarande arrendeinnehafvaren i ena fallet uppsagt arrendet, men

i andra fallet funnit för sig lämpligt att bibehålla detsamma, kan icke

annat än öka de redan förut talande skälen för att bevilja befrielse

från vidare ansvarsskyldighet äfven åt de fortfarande till betalning af

skilnadsarrende förbundne.

Den ekonomiska betydelsen häraf för kronan torde ock vara af

eu mycket ringa betydenhet. Väl uppgår, enligt den af Domänstyrelsen

öfverlemnade förteckning, kronans fordran i sådana skilnadsarrenden,

förteckningen upptager, sammanlagdt för alla de år arrendena skulle

efter den 14 Mars 1889 utgå till närmare 1,200,000 kronor. Häri ingå

dock sådana skilnadsarrenden, å hvilka Eders Kong!. Majits förklaring af

den 22 December 1887 eger tillämpning, med omkring 175,000 kronor,

och ett skilnadsarrende till belopp af 10,880 kronor för en på grund af

vanhäfd afträdd egendom, hvars förutvarande arrendator af vederbörande

myndigheter på skäl, hvilka synas mig giltiga, ansetts böra från befrielse

undantagas. Afräknas berörda två belopp, utvisar återstoden,

omkring 1,000,000 kronor, det belopp, om hvars eftergifvande här är

fråga. Med all säkerhet eger dock denna kronans fordran icke ens närmelsevis

det värde, siffrorna beteckna. På grund af så väl myndigheternas

utlåtanden som de upplysningar, jag eljest varit i tillfälle inhemta, anser

jag det kunna tagas för visst, att endast en ytterst ringa del af dessa

skilnadsarrenden skulle kunna påräknas inflyta. Ett särskildt stöd för

denna uppfattning lemna de upplysningar, som med anledning af den

omförmälda ansökningen från förutvarande arrendatorer i Östergötlands

län vederbörande uppbördsman och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

lemuat rörande i räkenskaperna för detta län bokförda fordringar

i skilnadsarrenden, hvaraf framgår, att knappast någon af de

betalningsskyldige är att anse såsom vederhäftig.

Jag hyser derföre för min del ingen tvekan att förorda de ifrågavarande

skilnadsarrendenas eftergifvande, räknadt från den 14 Mars

1889, men anser, lika med Statskontoret, icke skäl att vid en sådan

eftergift fästa det af Domänstyrelsen ifrågasatta vilkoret. Då för den

arrendatorerne medgifna uppsägningsrätten icke uppstälts såsom vilkor,

att desse skulle betala arrendeafgiften fullt till tideu för arrendets upphörande,

utan förmånerna af uppsägningsrätten få af dem njutas till

godo, äfven om de icke skulle förmå att fullgöra sina förbindelser för

återstående arrendetiden, synes konseqvensen fordra att icke heller för

förutvarande arrendatorer göra befrielsen från skilnadsarrende beroende

deraf, att de kunna åstadkomma full liqvid för sin skuld intill den tid,

då befrielsen inträder. Uppställandet af ett dylikt vilkor synes mig så

mycket mindre lämpligt, som jag befarar, att ett så ringa antal af dem,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 38-

vilkoret komme att gälla, skulle kunna uppfylla detsamma, att hela den

nu ifrågasatta åtgärden blefve förfelad och såsom följd deraf de till största

delen värdelösa arrendefordringarne komme att fortfarande utan allt

gagn belasta kronans räkenskaper.

På sätt Statskontoret erinrat, skulle den ifrågasatta eftergiften

icke påkalla någon ändring i beräkningen af arrendemedlen i den stat

för år 1889, som blifvit innevarande års Riksdag förelagd. Afdrag har

nemligen vid denna beräkning skett för ett arrendeskilnadsbelopp, som

icke synnerligen understiger hela kronans fordran för året i dylika arrenden,

och inkomsttiteln i öfrigt beräknats under förutsättning att

minskning deri komme att uppstå.

Åberopande hvad jag nu så i ena som andra hänseendet anfört,

hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t måtte i nådig

proposition föreslå Riksdagen att medgifva,

dels att arrendatorerne af kronans utarrenderade egendomar må

å arrendeafgiften för sistförflutna arrendeår åtnjuta eftergift med tio

procent, att afdragas å den del af arrendebeloppet, som ännu må vara

obetald, eller, der arrendeafgiften blifvit till fullo gulden, uppbäras kontant,

att afkortas å 1887 års arrendemedel; dock att från åtnjutande

af denna eftergift undantagas innehafvarne af följande arrenden, nemligen:

arrenden, hvarom kontrakten upprättats efter 1884 års början;

arrenden af skog och fiske samt andra till jorbruksegendom icke

hänförliga, särskildt utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom qvarnar,

sågar, hus och tomter m. m.;

arrenden af de för skogsväsendet^ räkning utarrenderade egendomarne;
arrenden

bestämda i persedlar, att utgöras in natura eller lösas

efter löpande årets markegång eller femårigt medelpris;

arrenden af Malmö och Kristianstads hospitaler förut tillhöriga

hemman och lägenheter;

arrendena af Eldgarns kronoäng i Stockholms län samt af indragna

pipareboställena År mantal Brännårby i Södermanlands län,

I- mantal Lilla Holgryte i Jönköpings län och \ mantal Gräsöna i Skaraborgs

län;

arrenden, hvilka redovisas till indelningshafvare på gammal stat;

samt

andra arrenden, hvilka icke ingå omedelbarligen till statsverket;

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kong!,. Maj.ts Nåd. Proposition No 38.

dels ock att, der för kronoegendom, med afseende hvarå rätt till

arrendets uppsägning enligt nådiga kungörelsen den 13 Juli 1887 egt

rum, men icke begagnats, skilnadsarrende skall utgöras af förutvarande

arrendator, denne må, så vidt han icke förverkat sitt kontrakt på grund

af vanhäfd, befrias från utgifvande af skilnadsarrendet för den tid af

arrendeperioden, som den 14 Mars 1889 återstår.»

Hvad föredragande departementschefen sålunda

yttrat och hemstält, deruti statsrådets öfriga ledamöter

instämde, behagade Hans Maj:t Konungen gälla

och bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen

aflåtas af den lydelse, bilagan litt. — vid detta

protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Hugo Malm.

Bill. till RiJcsd. Prot. 1888. 1 Sami 1 Afd. 19 Häft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.