Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse af 32 § 1 mom. i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871

1889-03-08 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1889:29, Med förslag till ändrad lydelse af 32 § 1 mom. i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 29.

1

N:o 29.

Kongl. Maj-.ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

ändrad lydelse af 32 § 1 mom. i förordningen angående

fattigvården den 9 juni 1871; gifven Stockholms

slott den 8 mars 1889.

Med hänvisning till hvad bifogade utdrag af protokollet öfver

ecklesiastikärenden för denna dag innehåller, vill Kongl. Maj:t i nåder

inhemta Riksdagens yttrande öfver följande förslag till förordning angående

ändrad lydelse af 32 § 1 mom. i förordningen angående fattigvården

den 9 juni 1871.

Härigenom förordnas, att 32 § 1 mom. i förordningen angående

fattigvården den 9 juni 1871 skall hafva följande ändrade lydelse:

Ersättning eller understöd af staten enligt 29, 30 och 31 §§ sökes

af vederbörande fattigvårdsstyrelse hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande

för hvarje år inom januari månads utgång det påföljande året;

och åligger Kongl. Maj:ts befallningshafvande att granska de ansökningar,

som inkommit, och före den 15 nästföljande mars dem jemte

eget utlåtande till Kongl. Maj:t insända.

Har fattigvård enligt 1 § lemnats åt någon, som icke är svensk

eller norsk medborgare, och åstundas härför ersättning af staten, skall

fattigvårdsstyrelsen dessutom, med öfverlemnande af tillgängliga handlingar,

helst i hufvudskrift, rörande den nödstäldes person, födelseort

och hemortsrätt jemte de öfriga upplysningar, hvilka genom förhör

med honom eller annorledes kunna erhållas angående berörda omständigheter

och den tid, som förflutit, sedan han lemnade sitt hemland,

inom en månad efter den dag, då fattigvården beviljades, hos Kongl.

Maj:ts befallningshafvande göra framställning om den ifrågavarande

Bih. till Rilcsd. Prat. 1889. 1 Sami. 1 Afl. 18 Raft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

personens liemsändande. Försittes nyssnämnda tid, skall rätt till ersättning

för fattigvård, som lemnas derefter ock intill dess framställningen

göres, anses förfallen. I fall, der det icke enligt särskilda bestämmelser

tillkommer Kongl. Maj:ts befallningshafvande att afgöra

hemsändningsfrågan, skall densamma underställas Kongl. Maj:ts pröfning.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas, och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

G. Wennerberg.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

3

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 8

mars 1889.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre Bildt,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvåkd,

Statsråden: herr Lovén,

friherre von Otter,

von Krusenstjerna,

Wennerberg,

friherre Palmstierna,

friherre von Essen,

Örbom,

friherre Åkerhielm.

Departementschefen statsrådet Wennerberg anförde slutligen:

»Enligt de i Stockholm den 13 och i Köpenhamn den 26 juli 1888

utfärdade deklarationer mellan Sverige och Danmark angående ettdera

rikets undersåtar, hvilka inom det andra riket komma i behof af fattigvård,

har hvardera af de kontraherande parterna förbundit sig att

lemna dem af den andra partens undersåtar, hvilka å dess område

komma i behof af fattigvård, understöd efter samma grunder som till

sina egna undersåtar, intill dess de blifvit till hemlandet öfversända,

utan att den ena parten eger att af den andra utbekomma ersättning

för lemnadt understöd eller kostnaderna vid hemsändandet. Vidare

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

har hvardera parten förbundit sig att med vissa, i deklarationerna särskildt

omförmälda inskränkningar, på framställning af den andra parten

mottaga sina ■ undersåtar, med mindre de efter fylda tjuguett år

haft hemvist på fri fot å sistnämnda partens område de sista tolf åren.

Genom nådig remiss den 17 augusti 1888 täcktes Eders Kongl.

Maj:t anbefalla kammarrätten att dels afgifva underdånigt utlåtande,

huruvida med anledning af berörda öfverenskommelse särskilda bestämmelser

erfordrades utöfver hvad gällande förordning angående fattigvården

innehölle, dels ock i sådant fall inkomma med underdånigt

förslag till dylika bestämmelser; i sammanhang hvarmed Eders Kongl.

Maj:t behagade föreskrifva, att, innan förslaget afgåfves, Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län borde lemnas tillfälle att

yttra sig i ämnet.

I det utlåtande, som Eders Kongl. Maj;ts bemälde befallningshafvande

med anledning häraf den 8 oktober 1888 afgifvit, redogöres

till en början för det förfaringssätt, som i Malmöhus län iakttagits vid

behandling af dylika fattigvårdsärenden. Oftast, åtminstone under de

senare åren, hade underhandling på diplomatisk väg ej egt rum, då

fråga uppstått om öfversändande till Sverige af svensk undersåte, som

i Danmark blifvit föremål för fattigvård, utan hade derom skett skriftvexling

mellan den afdelning af Köpenhamns magistrat, under hvilken

stadens fattigväsende lydde, eller vederbörande amtman och Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Sedan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

mottagit skrifvelse i ämnet från vederbörande myndighet

i Danmark, hvilken skrifvelse gemenligen tillika innefattat

tillgänglig utredning angående den behöfvande personens liemortsförhållanden,

hade Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande genom infordrande

af vederbörande fattigvårdsstyrelses förklaring och, om så

ansetts nödigt, jemväl på annat sätt sökt inhemta alla de upplysningar,

som ansetts erforderliga för bedömandet af understödstagarens hemortsrätt,

hvarefter besked lemnats myndigheten i Danmark att, om understödstagaren

icke förvärfvat försörjningsrätt derstädes, hinder ej

förefunnits för hans sändande till Sverige. Derjemte hade myndigheten

i Danmark fått anvisning om den svenska gränsort, hvarest understödstagaren

med hänsyn till belägenheten af hans hemort lämpligast

kunnat aflemnas, nemligen antingen Malmö eller någon af länets

öfriga j kuststäder. Sedan den nödstälde der mottagits, hade han i

Malmö genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och i öfriga

städer af lokalpolisen antingen, om anledning dertill förefunnits, öfverlemnats

till fattigvårdsstyrelsen i staden för erhållande af nödig vård

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 29.

5

eller, om kungörelsen den 9 juni 1871 varit tillämplig, fått af de genom

samma kungörelse anvisade medel understöd för sin vidare fortkomst.

I fall den öfversände aflemnats till fattigvårdsstyrelsen i gränsstaden

utan att der ega hemortsrätt, hade fattigvårdsstyrelsen sedermera

fört talan mot annat fattigvårdssamhälle om ersättning för hvad

som utgifvits för den öfversände och om öfvertagande af hans försörjning.

Likaledes hade det fattigvårdssamhälle, som Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande uti sitt besked till myndigheten i Danmark

ansett den behöfvande tillhöra, enligt sakens natur varit oförhindradt

att, derest sedermera annat samhälle befunnits vara den nödstäldes

hemort, mot detta samhälle föra talan på sätt förut nämnts om fattigvårdssamhälle

i gränsort.

Det syntes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att ifrågavarande

internationella öfverenskommelse föranledde till iakttagande

äfven för framtiden af det förfaringssätt, hvarför nu redogjorts, hvilket

ock torde befinnas vara öfverensstämmande med gällande förordning

om fattigvården. Det kunde således ifrågasättas huruvida ytterligare

bestämmelser, utöfver hvad redan funnes stadgadt, oundgängligen vore

nödiga hvad anginge svenska undersåtar, som i Danmark blefve föremål

för fattigvård. Emellertid syntes det lämpligast, att jemväl rörande

behandlingen af dessa ärenden funnes bestämda föreskrifter,

hvilka Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansett böra ega det

innehåll, som redan angifvits.

Beträffande åter danska undersåtar, som här i riket kommit i behof

af fattigvård, hade ärenden rörande dem nästan alltid behandlats

på diplomatisk väg. Sedan ett dylikt fattigvårdsbehof uppstått, hade

den fattigvårdsstyrelse, som beviljat understödet, derom hos Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande gjort anmälan, en åtgärd, som fattigvårdsstyrelsen

i Malmö genom nådigt bref den 12 juni 1873 fått sig

särskilda ålagdt att ofördröjligen efter det understödet lemnats vidtaga.

Derefter hade Eders Kong], Maj:ts befallningshafvande öfversändt

handlingarna till ecklesiastikdepartementet, och hade, der hemsändande

skulle ega rum, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande fått nådig

föreskrift att derom bestyra.

Hvad förordningen om fattigvården innehåller ansåg Eders Kongl.

Maj:ts bemälde befallningshafvande icke innebära tillfyllestgörande föreskrifter

huru vid dylika fall skulle förfaras. Enär fattigvårdssamhälle,

som lemnat understöd åt utländsk undersåte, egde rätt till godtgörelse

derför af statsmedel, vore det af vigt, på det att statens medel härutinnan

ej obehörigen anlitades, att öfversändande! till hemlandet af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

den danske undersåten ju förr dess hellre egde rum. För den skull

borde fattigvårdsstyrelsen vara pligtig att inom viss kort tid, t. ex. en

månad, hos Eders Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande

skriftligen göra anmälan om förhållandet, vid äfventyr att eljest förlora

rätt till ersättning af statsmedel för understöd, som lemnades

efter månadens förlopp till dess anmälan skedde. Denna anmälan

borde vara åtföljd af hemortsuppgift angående den nödstälde, affattad

enligt 4 punkten i kungörelsen den 21 augusti 1885, äfvensom af

tillgängliga intyg rörande hans person. Sedan ytterligare utredning,

om sådan ansåges nödig, beträffande den nödstäldes hemort infordrats,

borde handlingarna af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande befordras

till vederbörande amt i Danmark. Efter det Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande erhållit underrättelse derom, att den nödstälde

komme att i Danmark emottagas, torde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

ega föreskrifva, att den nödstälde skulle, så snart sådant

utan fara för hans helsotillstånd kunde ega rum, öfversändas till Danmark.

Öfversändandet syntes böra ske genom föranstaltande af polischefen

i stad och kronofogden på landet, hvilka myndigheter ock borde

i enlighet med bestämmelserna uti ifrågavarande öfverenskommelse

lemna vederbörande myndighet i Danmark underrättelse i förväg om

hemsändandet. Polischefen eller kronofogden borde ock förordna angående

sättet för hemsändandet och huruvida den behöfvande skulle

ledsagas till den danska gränsorten af någon polistjensteman eller

annan lämplig person.

Kammarrätten, som, med öfverlemnande af Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvandes i Malmöhus län berörda yttrande, den 12 sistlidne

januari afgifvit eget utlåtande i ämnet, har dervid anfört, hurusom 1

§ i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 visserligen

vore så affattad, att ordalagen i densamma icke bestämdt angåfve,

huruvida svenskt fattigvårdssamhälles skyldighet att lemna nödtorftig

fattigvård omfattade jemväl främmande lands undersåtar. Då emellertid

i 29 § 3 mom. af nämnda förordning vore stadgadt att, om fattigvård

enligt 1 § tilldelas den, som icke är svensk medborgare, vederbörande

fattigvårdssamhälle erhåller godtgörelse af staten i den ordning,

som uti förordningens 32 § bestämmes, och sålunda skyldighet

för svenskt fattigvårdssamhälle att tilldela behöfvande dansk undersåte

understöd redan enligt gällande fattigvårdsförordning förefunnes,

syntes särskild föreskrift derom i anledning af den mellan Sverige

och Danmark afslutade fattigvårdskonventionen ej vara af behofvet

påkallad. Deremot har kammarrätten ansett särskild bestämmelse er
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.

7

forderlig derom, att det åligger fattigvårdssamhälle, som till dansk

undersåte lemnat understöd, hvarför fattigvårdssamhället gör anspråk

på ersättning af staten, att genom sin fångvårdsstyrelse hos Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet göra framställning derom, att

den danske undersåten må varda genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

försorg öfversänd till sitt hemland. Då det med hänsyn

till statens ofvan omförmälda ersättningsskyldighet vore af vigt

att förekomma obehörigt dröjsmål med en dylik framställning, syntes

jemväl en viss tid böra stadgas, inom hvilken densamma skulle ega

rum, vid äfventyr att, om samma tid försuttes, rätt till ersättning för

fattigvård, som lemnats derefter och intill dess framställningen blifvit

gjord, ansåges förfallen. Berörda tid syntes lämpligen kunna bestämmas

till en månad från den dag, då fattigunderstöd till den främmande

undersåten började utgå. Derjemte har kammarrätten ansett föreskrift

böra meddelas derom, att ifrågavarande framställning skall vara åtföljd

af tillgängliga handlingar rörande understödstagarens person och försörjningsort

inom Danmark jemte de öfriga upplysningar, hvilka i

nämnda afseende äfvensom rörande den tid, som förflutit, sedan understödstagaren

lemnade hemlandet, kunna genom förhör med honom

eller annorledes erhållas.

Beträffande de åtgärder, som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

efter emottagande af sådan framställning, hvarom ofvan förmälts,

borde vidtaga i ändamål att den nödstälde danske undersåten

måtte varda öfversänd till sitt hemland, liksom i fråga om det förfarande,

hvilket borde iakttagas af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

sedan från dansk myndighet ingått framställning om mottagande

här i riket af svensk undersåte, hvilken i Danmark kommit i

åtnjutande af understöd, hafva några speciella föreskrifter utöfver dem,

som innefattas uti den ifrågavarande, mellan Sverge och Danmark afslutade

öfverenskommelsen, ej af kammarrätten ansetts vara af nöden,

helst genom de fall, hvilka hittills förekommit, då antingen utländsk

undersåte blifvit försänd till sitt hemland eller svensk undersåte, som

uppehållit sig i främmande land, blifvit öfversänd till Sverge, en viss

praxis i ofvan angifna hänseenden redan syntes hafva utbildat sig.

Föreskrifter om skyldighet för fångvårdsstyrelse, som önskar ersättning

af statsmedel för fattigvård, tilldelad person, hvilken ej är

svensk eller norsk medborgare, att skyndsamt derom göra anmälan

hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, för att frågan huruvida

understödstagaren bör hemsändas må kunna i god tid komma under

ompröfning, hafva redan genom särskilda nådiga bref meddelats för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 29.

några städer, der det visat sig, att sådana främmande undersåtar oftare

fallit fattigvården till last. Utom fattigvårdsstyrelsen i Malmö, som, på

sätt Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län yttrat,

fått en sådan skyldighet sig ålagd, hafva fattigvårdsstyrelserna i Sundsvall

och Göteborg samt fattigvårds- och helsovårdsnämnderna i Stockholm

genom nådiga bref den 30 juli 1886 och den 14 juni 1888 erhållit

liknande förpligtelser. I mån af lifligare samfärdsel blifva dylika

föreskrifter naturligtvis erforderliga äfven för andra orter. Sedan

genom förenämnda, med Danmark träffade öfverenskommelse svenska

staten iklädt sig särskilda förpligtelser med hänsyn till danska undersåtar,

som i Sverige komma i behof af fattigvård, synes tiden mig nu

vara inne att jemväl till öfriga fattigvårdsstyrelser inom riket utsträcka

de skyldigheter, som i förevarande afseende, enligt hvad ofvan anförts,

blifvit ålagda fattigvårdsstyrelserna i Malmö, Sundsvall och Göteborg

samt fattigvårds- och helsovårdsnämnderna i Stockholm. Detta torde

lämpligen kunna ske genom att i 1 mom. af 32 § fattigvårdsförordningen

införa ett stadgande hufvudsakligen af det innehåll kammarrätten

föreslagit, dock så affattadt, att stadgandet kommer att, med undantag

af norska undersåtar, beträffande hvilka särskilda bestämmelser

äro meddelade, afse äfven andra utländingar än danskar. I nämnda

moment af 32 § af fattigvårdsförordningen torde ock böra föreskrifvas,

att i fall, der det icke enligt särskilda bestämmelser tillkommer

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande att afgöra frågan om främmande

undersåtes hemsändande, frågan skall underställas Eders Kongl.

Maj:ts pröfning. Enligt kungörelsen den 16 april 1861, i anledning af

en mellan Sverige och Norge, å ena, samt Ryssland, å andra sidan,

afslutad konvention för ömsesidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare

och förbrytare, samt nådiga cirkuläret den 28 maj 1886, angående behandlingen

af utländingar, hvilka här i riket beträdas med lösdrifveri,

hafva Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande bemyndigats att draga

försorg om hemsändande af sådana främmande undersåtar, å hvilka

berörda kungörelse och cirkulär äro tillämpliga. Genom en särskild

kungörelse torde äfven böra uppdragas åt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

att i de fall, der enligt förenämnda deklarationer mellan

Sverige och Danmark framställning om dansk undersåtes mottagande i

hemlandet ej behöfver göras på diplomatisk väg, vidtaga de åtgärder,

som erfordras för den danske undersåtens hemsändande; och kunna i

samma författning intagas sådana närmare föreskrifter i fråga om förfarandet

vid öfversändande af ettdera rikets undersåtar till det andra

riket, som Eders Kongl. Majrts befallningshafvande i Malmöhus län

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

ansett tjenliga. Med utfärdandet af denna kungörelse torde dock böra

anstå, till dess Riksdagen yttrat sig öfver det ifrågasatta tillägget

till 32 § 1 mom. fattigvårdsförordningen. Beslutes ett sådant tillägg,

synes nådiga cirkuläret den 19 juli 1872, angående åtgärder i afseende

å ryska undersåtar, som intagits å sjukhus eller andra välgörenhetsinrättningar

i Sverige, hvilket cirkulär i tillämpningen visat sig medföra

onödig omgång, kunna upphäfvas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer jag i underdånighet,

det Eders Kongl. Maj:t täcktes inhemta Riksdagens yttrande

öfver det förslag till förordning angående ändrad lydelse af 32 § 1

mom. i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, som i

enlighet med hvad ofvan yttrats, blifvit inom ecklesiastikdepartementet

uppgjordt.»

Sedan detta förslag blifvit af departementschefen uppläst,

täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af

statsrådets öfriga ledamöter, bifalla hvad departementschefen

hemstält; och skulle nådig proposition till

Riksdagen aflåtas af innehåll bilagan B vid detta

protokoll utvisar.

Ex protocollo

Edward Bäcklin.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1889. 1 Sami.

1 Äfd. 18 Käft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1889:41 Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag ''till ändrad lydelse af 32 § 1 mom. i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871. Kongl s. 1 i texten