Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående väghållning sbesvärets utgörande på landet

166 sidor, varav 159 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 159 av 166 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1889:4, Med förslag till lag angående väghållning sbesvärets utgörande på landet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 4.

1

N:o 4.

Kongl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående väghållning sbesvärets utgörande på landet;

gifven Stockholms Slott den 5 Januari 1889.

Med öfverlemnande af de i ämnet inom statsrådet och högsta

domstolen förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed till Riksdagens

pröfning och antagande hänskjuta bilagda förslag till lag angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

Bill. till Rilcsd. Prat. 1889. 1 Samt. 1 Afd. 4 Raft.

1

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kong!,. Majds Nåd. Proposition No 4.

3

Förslag

till

LAG

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

I Kap.

Om allmän vägs anläggning, indragning eller förändring.

1 §•

Det väghållningsbesvär, hvarom denna lag stadgar, afser väg på

landet, som pröfvas vara för allmänna samfärdseln nyttig och nödig.

Sådan väg benämnes allmän och är af två slag:

a) landsväg, hvartill hänföres väg, som för allmänna samfärdseln

är af större betydelse och förenar riket med annat rike eller ett län

med annat län, leder från en stad till annan eller tjenar att förbinda

något härad i dess helhet eller till väsentlig del med stad, större

hamn- och lastageplats, jernvägsstation eller annat jemförlig^ ställe;

b) bygdeväg, hvartill räknas väg af förenämnda beskaffenhet, men

som ej är af den vigt för allmänna samfärdseln, att den bör till landsväg

hänföras, så ock väg härad eller socknar emellan, kyrko- och

tingsväg samt annan med dessa jemförlig väg.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

2 §•

Landsväg skall vara 6 meter samt bygdeväg 3,6 meter bred mellan

dikena; egande dock Konungens befallningshafvande att, der för

särskilda vägsträckor förhållandena sådant påkalla, så väl medgifva,

att väg må hafva mindre bredd, som ock, när ny väg anlägges, eller

gammal väg omlägges, förordna om dess utläggande till större bredd,

än här stadgats.

Der redan anlagd väg är bredare, än här föreskrifves, varde den

så vidmakthållen, derest icke Konungens befallningshafvande pröfvar

densamma kunna utan olägenhet till bredden inskränkas.

Likaledes eger Konungens befallningshafvande, der redan anlagd

väg har mindre bredd, än denna lag bjuder, och dess utläggande till

stadgad bredd blelve förenadt med betydande svårigheter eller kostnader,

att låta dervid bero.

3 §•

Allmän väg skall läggas der den tarfvas och hvar den jemnast och

genast göras kan.

4 §•

Uppstår fråga om anläggning af allmän väg; då skall ansökning

derom göras hos Konungens befallningshafvande, som låter vid häradsrätten

höra samtlige väghållningsskyldige, hvilka i väghållningen med

arbete eller penningar deltaga; hvarefter och sedan häradsrätten afgifva

yttrande, Konungens befallningshafvande meddelar beslut i frågan.

I enahanda ordning afgöras frågor om indragning af allmän väg,

omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm allmän väg

samt förändring af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.

II Kap.

Om skyldighet att deltaga i vägs byggande samt dess underhåll, när mark är

har, så ock om tillsyn å väg.

5 §•

I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och färja

utgör hvarje härad en gemensamhet för sig.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o å.

År vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad deladt i två

eller flera väghållningsdistrikt, eller äro två eller flera härad eller delar

deraf då förenade till ett distrikt, må dervid förblifva.

Delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt eller två eller flera

härads fö reling till ett sådant distrikt må derefter, så vidt icke derom

förordnats i den ordning 82 § stadgar, ske endast i sammanhang med

vägdelning på sätt nedan sägs.

6 §■

I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och

färja deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:
a)

all i mantal satt jord, med undantag af äldre lotshemman,

hvilka, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet, bibehållas vid

dem hittills förunnad frihet från väghållningsbesväret;

b) all annan jordbruksfastighet, hvartill äfven hänföras staten eller

menighet tillhöriga allmänningsskogar;

c) frälseränta för sitt efter fem procent beräknade kapitalvärde;

d) all annan fastighet, hvarför bevillning till staten utgöres och

hvars taxeringsvärde uppgår till minst sexhundra kronor;

e) inkomst af bergsbruk, kalk- och stenbrott jemte dertill hörande

verk, inrättningar och näringar, qvarnar, sågverk, fabriker och andra

dylika för varors tillverkning eller förädling anlagda inrättningar, der

inkomsten uppgår till minst tolfhundra kronor och bevillning derför

till staten erlägges.

7 §•

Vägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för vägs hållande

i laggilt skick, åligger den i mantal satta jorden.

Öfriga i 6 § omförmälda beskattningsföremål bidraga till väghållet

allenast med penningar, hvilka ingå till en för väghållningsdistriktet

gemensam vägkassa (V Kap.).

8 §•

Kostnaden för anläggning af ny och omläggning af gammal väg,

för underhåll af ny väg, intill dess den ingått i vägdelning, samt för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 4.

byggande och underhåll af färja och större bro bestrides ur vägkassan.

9 §•

Vägunderhållet in natura utgöres efter särskildt åsatt vägmantal.

10 §.

Vägmantal åsättes hvarje hemman efter dess taxeringsvärde i förhållande

till medeltaxeringsvärdet å helt förmedladt mantal inom väghållningsdistriktet

sålunda, att ett vägmantal motsvarar sagda medeltaxeringsvärde,

med iakttagande likväl dels att medeltaxeringsvärdet

jemkas till hela hundratal på det sätt, att belopp af femtio kronor

eller derutöfver höjes till närmaste hundratal, då deremot belopp mindre

än femtio kronor bortfaller, dels ock att vägmantalet, då brutet tal

förekommer, utföres i hela hundradelar, så att half hundradel eller

derutöfver höjes till närmaste hundradel, hvaremot mindre än half

hundradel bortfaller.

11 §•

Vägmantal åsättes, genom Konungens befallningshafvandes försorg,

i sammanhang med vägdelning och eger bestånd, intill dess ny

vägdelning sker.

12 §.

År hemman så afsides liggande, att det icke lämpligen kan till

väghållning indelas, må hemmanet, der irmehafvaren sådant hellre vill,

i stället bidraga med penningar efter det belopp, hvartill underhållskostnaden

på vägmantal bestämmes af den särskilda nämnd, hvarom i

IV kap. stadgas.

Sådant bidrag ingår till vägkassan samt debiteras, indrifves och

redovisas i sammanhang med vägskatten (63 §).

13 §.

År hemman delad! mellan två eller flere åbor, svare desse för

underhållet af hemmanets väg, hvar i förhållande till det hans hem
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o å.

7

manslott åsätta taxeringsvärde; skolande åborne, om de äro flere än

två, sig emellan för minst ett år i sänder utse en vägfogde, om hvilket

val underrättelse bör kronobetjeningen meddelas.

Vägfogden åligger tillse, att vägen hålles i vederbörligt skick.

Han svarar i första hand för åbornes skyldighet härutinnan samt eger

för återbekommande af hvad han utöfver sin andel i kostnaden härför

nödgats utgifva att omedelbart hos länsmannen påkalla handräckning.

Vill åbo, att vägen skall delas, hafve han dertill vitsord; och förfares

vid sådan delning på sätt i 45 § stadgas.

14 §.

Varder väg omlagd, skall den, intill dess ny vägdelning öfvergår

väghållningsdistriktet, underhållas af de hemman, som förut underhållit

den gamla vägen. Betungas härigenom hemman med svårare vägunderhåll,

än det förut haft, njute det hemman ur vägkassan motsvarande

ersättning.

15 §.

Förändras bygdeväg till landsväg eller varder väg till bredden

utlagd, njute likaledes den, livilkens vägunderhåll härigenom försvåras,

ersättning ur vägkassan.

16 §.

Uppkommer å väg genom oförväntad naturhändelse, såsom jordras,

öfversvämning eller dylikt, skada af sådan betydenhet, att iståndsättandet

skulle i väsentlig mån betunga det hemman, på hvilket vägen

är till underhåll indelad, må kostnaden för sådan skadas botande gäldas

ur vägkassan.

17 §.

Njuter hemman, till följd af gammal vägs indragning, omläggning

eller inskränkning till bredden, befrielse eller minskning i vägunderhållet,

erlägge det hemman motsvarande ersättning till vägkassan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

18 §.

Kan i fråga om ersättning, som i 14, 15, 16 och 17 §§ omförmäles,

öfverenskommelse vederbörande emellan icke träffas, hänskjutes

frågan till Konungens befallningshafvandes afgörande.

19 §.

Åligger någon, på grund af särskild! åtagande, att underhålla allmän

väg, bro eller färja, må dervid förblifva, derest ej, i den ordning

som i 4 § sägs, sådan väg, bro eller färja pröfvas böra till allmänt

underhåll öfvertagas.

20 §.

Väg- och bropenningar, der de hittills af vägfarande erlagts, skola

upphöra, då sådant, utan förnärmande af någons enskilda rätt, ske kan.

21 §.

Der kassa för byggnad eller underhåll af bro eller färja, som

öfvertages till underhåll medelst vägkassan, finnes samlad, skall den

samma, så vida den uppkommit genom uppbörd från vägfarande,

öfverlemnas till väghållningsdistriktets vägkassa. År den deremot bildad

genom sammanskott af väghållningsskyldige, ege de att deröfver

förfoga.

22 §.

Bro eller färja, som öfvertages till underhåll medelst vägkassan,

skall vid öfverlemnandet vara försatt i laggilt skick.

23 §.

Väg, bro och färja skola hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande

skick. Å båda sidor om vägen skola diken till erfor
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

TtonjI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

9

derlig bredd och djup med nödigt aflopp göras, derest sådana icke,

efter vederbörandes pröfning, utan olägenhet kunna undvaras.

24 §.

På ömse sidor om väg intill 3,5 meter från vägens kant skola,

genom jordegarens försorg, efter honom derom gifven tillsägelse,

buskar borthuggas; dock ankommer på Konungens befallningshafvande

att i särskilda fall efter omständigheterna pröfva, huru vida undantag

från denna bestämmelse må eg a rum.

25 §.

Utan Konungens befallningshafvandes tillstånd må ej hädanefter

utmed väg på mindre afstånd än 3,5 meter från vägens kant byggnad

uppföras och ej heller stenmur eller jordvall uppläggas till större höjd

än 3 decimeter öfver vägens yta.

26 §.

Utmed väg må ej upptagas gropar eller grafvar af beskaffenhet

att för den vägfarande eller vägens bestånd medföra fara.

27 §.

Väg må ej inkräktas genom upplag af andra ämnen än sådana,

som för vägunderhållet oundgängligen erfordras; dock må dessa ej så

uppläggas, att samfärdseln derigenom försvåras.

28 §.

Går väg utmed vattendrag eller fördjupning, som för vägfarande

kan medföra våda, skall lämpligt skyddsvärn anbringas af den, som

vägen underhåller.

Bill. till Rihsd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Åfd. 4 Saft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

29 §.

Der vägar stöta samman, skola vägvisare anbringas; kostnaden

derför, så ock för deras underhåll, bestrides ur vägkassan.

30 §.

Vid ändpunkterna af hvarje till underhåll indeladt vägstycke skola

väghållarne anbringa tydliga märken, angifvande den hemmansdel, som

har vägstyckets underhåll sig ålagdt.

31 §.

Å väg må, med undantag för de ställen, der sådan af jernväg eller

kanalled korsas, grind icke uppsättas, med mindre Konungens befallningshafvande

dertill lemnar tillstånd.

ö #

Vid de årliga vägsynerna böra förrättningsmännen tillse, huruvida

å väg befintliga grindar, hvilka icke ingått i beräkning uti gällande

hägnadsdelning, må utan synnerlig olägenhet för jordegare kunna utdömas,

samt med förslag härom, upptagande sådana grindars läge

jemte andra på frågans bedömande inverkande förhållanden, till Konungens

befallningshafvande inkomma; hvarefter Konungens befallningshafvande,

sedan vederbörande, der sådant icke redan skett, blifvit

hörde, eger förordna, att grind, som icke ingått i beräkning uti gällande

hägnadsdelning eller eljest pröfvas vara för inegors fredande

oundgängligen nödig, skall inom viss lämplig tid borttagas, vid äfventyr

att sådant eljest på grindegarens bekostnad genom kronobetjeningens

försorg emot lega verkställes.

Med hänsyn till särskilda orters olika förhållande eger Konungens

befallningshafvande genom allmänna kungörelser bestämma, hvilken

tid af året de grindar öfver väg, som tillåtas qvarstå, skola hållas

öppna och förty vara aflyftade.

32 §.

Bro, som hädanefter uppföres, skall hafva samma bredd som den

väg, hvaraf den utgör fortsättning; dock eger Konungens befallnings
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 4.

11

hafvande i afseende å större bro att, der omständigheterna dertill

föranleda, härifrån medgifva undantag.

Rörande färjas storlek och beskaffenhet förordnar Konungens befallningshafvande.

Bro och färja skola vara försedda med nödiga skyddsvärn.

33 §.

Å kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll

utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans anvisning.

Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll,

och kan öfverenskommelse med jordegaren icke träffas, eger

häradsrätten, då väghållningsskyldig derom instämmer talan, efter föregången

undersökning bestämma, hvarest nämnda väglagningsämnen

tjenligast och till minsta skada för jordegaren må, emot utsatt skälig

ersättning, få afhemtas.

34 §.

Konungens befallningshafvande tillkommer att öfvervaka vägarnes

behöriga underhåll och vidtaga derför erforderliga åtgärder.

Närmast under Konungens befallningshafvande utöfvas tillsynen

öfver vägväsendet af kronofogden med biträde af länsmän och fjerdingsmän

i enlighet med denna lag och de särskilda föreskrifter, som

af Konungens befallningshafvande meddelas.

35 §.

Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två nämndemän.

Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten

å tid, som antingen redan är eller, med afseende å skiljaktiga förhållanden,

varder, efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande

bestämd för hela länet eller särskilda delar deraf.

Kungörelse om vägsyn skall minst fjorton dagar före syneförrättningen

och, der så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar

offentliggöras; och bör dervid bestämmas ej mindre dagen och timmen,

s. 12 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

12

då den på hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af

vägen hvarje dag kommer att besigtigas.

Öfver de vid synen befunna brister föres protokoll, deraf utdrag

utan lösen särskildt för hvarje väglott skall inom åtta dagar efter syneförättningens

slut af länsmannen aflemnas till fjerdingsinannen för

att genom dennes försorg vederbörande väghållare eller, der vägfogde

finnes, denne ofördröjligen tillställas. Sådant utdrag skall tillika innehålla

föreläggande för vederbörande väghållare eller vägfogde att inom

viss af syneförrättaren föreskrifven lämplig tid hafva ogill väg lagad,

vid äfventyr, om sådant underlåtes, af böter enligt 77 § samt påföljd

derjemte att bristerna mot lega afhjelpas. Den legokostnad äfvensom

kostnad för afhjelpande af tillfälliga mellan de årliga vägsynerna uppkomna

brister, hvilka väghållaren eller vägfogden underlåtit att efter

anmaning inom föreskrifven tid afhjelpa, eger länsmannen att omedelbart

hos den tredskande uttaga.

III Kap.

Om vägdelning.

36 §.

Vägdelning, hvarom i detta kapitel med imdantag af 45 § stadgas,

omfattar väghållningsdistrikt samt afser vägs fördelning till underhåll

på hemman.

37 §.

Vägdelning i enlighet med föreskrifterna i denna lag skall första

gången ske så snart vägliållningsskyldig derom framställer yrkande.

Derefter må ny vägdelning i distriktet ega rum endast när Konungens

befallningshafvande, efter derom väckt förslag och sedan de väghållningsskyldige

blifvit hörde, finner sådan delning till följd af väsentligen

förändrade förhållanden vara erforderlig.

38 §.

Då vägdelning skall ske, förordnar Konungens befallningshafvande

landtmätare eller annan lämplig person att densamma förrätta med bi
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

13

träde af två gode män, hvilka af förrättningsmannen utses bland dem,

som till ledamöter i egodelningsrätt eller till gode män vid landtmäteriförrättning

i orten valde äro.

39 §.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar,

gälle hvad de fleste säga. Har hvar sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.

40 §.

Innan förrättningen företages, åligger förrättningsmannen att minst

fjorton dagar förut låta i väghållningsdistriktets kyrkor kungöra dag

och ställe för första sammanträdet samt dertill kalla gode männen;

egande de väghållningsskyldige att inför förrättningsmannen och gode

männen yttra sig efter befogenhet rörande de frågor, som under förrättningen

förekomma.

41 §.

Under förrättningen skola till en början följande frågor, på sätt

här nedan sägs, till afgörande företagas, nemligen:

l:o) om bestämmande af de vägar, hvilka skola i vägdelningen

ingå, samt deras egenskap af landsväg eller bygdeväg;

2:o) om urskiljande af de broar, hvilka skola från delningen undantagas

för att medelst vägkassan underhållas, samt

3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden, eller

om två eller flera väghållningsdistrikts förening till ett, derest förslag

derom blifvit väckt.

42 §.

Rörande de i 41 § omförmälda frågor upprättar förrättningsmannen

med gode männen förslag, hvilket underställes Konungens befallningshafvandes

pröfning; hvarefter och sedan de väghållningsskyldige

blifvit inför häradsrätten hörde och häradsrätten afgifvit yttrande,

Konungens befallningshafvande i frågan meddelar beslut och i sammanhang

dermed låter åsätta vägmantal (11 §).

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongh. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

43 §.

Sedan de i 41 § upptagna frågor blifvit slutligen afgjorda, fortsättes

förrättningen medelst vägarnes gradering, urskiljande af de

hemman, hvilka böra jemlikt 12 § från vägunderhåll in natura undantagas,

samt vägarnes fördelande på hemman; åliggande förrättningsmannen

att, innan förrättningen åter företages, minst fjorton dagar

förut låta i väghållningsdistriktets kyrkor kungöra dagen och stället för

förrättningens fortsättande.

Vid vägs gradering skall hänsyn tagas till dels vägens egenskap

af lands- eller bygdeväg, dels olika beskaffenheten af den mark, hvaröfver

vägen går, dels tillgång till sand, grus eller annat ämne, hvarmed

vägen underhållas kan, dels behofvet af skyddsvärn, dels trafikens

omfattning och .den deraf föranledda större eller mindre slitning af

vägen, dels ock andra omständigheter, som under eu längre fortgående

tid må kunna på vägunderhållet inverka, så att, der större svårigheter

i en eller annan af dessa delar möta, skälig minskning i vägens

längd deremot beräknas.

44 §.

Sedan vägdelningen blifvit afslutad, åligger det förrättningsmannen

så väl att derom hos Konungens befallningshafvande göra anmälan,

som ock att tillställa hvarje länsman inom väghållningsdistriktet

ett exemplar af vägdelningslängden för att vara för vederbörande tillgängligt.

Konungens befallningshafvande utfärdar derefter allmän kungörelse

om förrättningens afsittande; egande den, som är med delningen

missnöjd, att vid talans förlust deröfver anföra besvär hos

Konungens befallningshafvande i mål från Norrbottens, Vesterbottens,

Jemtlands och Vesternorrlands län inom fyratiofem dagar, och i mål

från öfriga orter inom riket inom trettio dagar från den dag, då kungörelsen

blifvit i väghållningsdistriktets kyrkor uppläst, dock att menighet,

som klagar, eger åtnjuta femton dagars längre besvärstid.

Efter det delningen vunnit laga kraft, insänder förrättningsmannen

fullständigt instrument deröfver till länets landtmäterikontor för att

der förvaras.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

45 §.

15

Vill åbo, efter ty i 13 § sägs, att hemmans väg skall delas, och

väckes fråga derom vid vägdelning, som i 36 § afses, skall delningen

af hemmanets väg ske i sammanhang med nämnda vägdelning, och

gälle dervid i tillämpliga delar hvad här ofvan i detta kapitel är stadgadt.

Uppstår eljest fråga om delning af dylik väg, och enas åborne

om hvilken del af vägen en hvar hemmanslott skall tillkomma, stånde

sådan öfverenskommelse fast, sedan densamma, skriftligen affattad och

af två vittnen bestyrkt, blifvit till länsmannen ingifven.

Kan öfverenskommelse ej träffas, ege Konungens befallningshafvande,

på anmälan af åbo, förordna landtmätare eller annan lämplig

person att verkställa delningen, sedan åborne till förrättningen bevisligen

kallats och vid densamma lemnats tillfälle att sig yttra; och skall

vid sådan vägdelning gradering, som skett enligt 43 §, lända till efterrättelse.

Sedan förrättningen är afslutad, ingifve förrättningsmannen

delningsinstrumentet till länsmannen, som har att derom underrätta

åborne; och eger den, som är med förrättningen missnöjd, att, vid

talans förlust, deröfver anföra besvär hos Konungens befallningshafvande

inom tid, som i 44 § stadgas, hvilken tid dock i fall, som nu

är i fråga, skall räknas från det klaganden erhållit underrättelse, som

nyss nämts.

Vägdelning, som i denna § afses, skall bekostas af åborne i förhållande

till delningsgrunden och eger bestånd till dess ny vägdelning

öfvergår väghållningsdistriktet eller samtlige åbor öfverenskomma om

annan vägdelning och öfverenskommelsen, så affattad och styrkt, som

ofvan sägs, blifvit till länsmannen ingifven; skolande i följd af vägdelning,

som här afses, hvarje hemmanslott anses vara åsatt andel af

hemmanets vägmantal i förhållande till hemmanslottens taxeringsvärde

den tid vägdelningen egde rum.

IV Kap.

Om särskild nämnd.

46 §.

För bestämmandet af beloppet ej mindre af de till vägkassan ingående

bidrag, än ock af den ersättning, som enligt 12 § skall utgå,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kong!. Majds Nåd. Proposition No 4.

uppskattas den på ett vägmantal belöpande årliga kostnad för underhållet

den tid mark är bar af väg, som ingått i delning.

Vid sådan uppskattning skall skäligt afseende fästas så väl å ortens

pris för dagsverken och körslor som ock derå, att de till vägunderhåll

in natura indelade i allmänhet äro i tillfälle att med egna

arbetare och dragare fullgöra arbetet.

47 §.

Den i 46 § föreskrift^ uppskattning verkställes af en för hvarje

väghållningsdistrikt tillsatt särskild nämnd, bestående af ordförande

och tre ledamöter, af hvilka ordföranden och en ledamot förordnas af

Konungens befallningshafvande och de öfriga två ledamöterne tillika

med två suppleanter för dem utses af de väghållningsskyldige i den

ordning, som för val af landstingsmän finnes stadgadt.

48 §.

Nämnden sammanträder på ordförandens kallelse.

Hvad de fleste i nämnden säga, gäller som nämndens beslut. Vid

lika röster eller der hvar har sin särskilda mening gäller ordförandens.

49 §•

Nämndens uppskattning, deremot klagan ej må föras, skall lända

till efterrättelse i minst tio år och intill dess ny uppskattning derefter

sker. Åskas efter sagda tids förlopp ny uppskattning, ankommer

det på Konungens befallningshafvande att, efter de väghållningsskyldiges

hörande, om sådan förordna. Då ny vägdelning sker, skall

dock i sammanhang dermed förnyad uppskattning ega ruin.

50 §.

Nämndens medlemmar åtnjuta resekostnadsersättning enligt fjerde

klassen i resereglementet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

17

51 §.

Efter fullgjordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet

till Konungens befallningshafvande, som låter i länskungörelserna

offentliggöra detsamma.

Y Kap.

Om vägkassan samt om vägskatt.

52 §.

För hvarje väghållningsdistrikt skall finnas en vägkassa, till hvilken

ingår, utom öfriga dithörande afgifter, den vägskatt, hvarom nedan

stadgas.

53 §.

Ur vägkassan bestridas utgifter för:

a) byggande af ny väg, större bro och färja;

b) omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm väg;

c) underhåll af ny väg intill dess den ingått i vägdelning;

d) underhåll af bro, som från vägdelning undantagits, samt af färja;

e) anbringande och underhåll af vägvisare;

f) ny vägdelning;

g) resekostnadsersättning till särskilda nämnden;

h) sådan ersättning, som jemlikt 14, 15, 16 och 85 §§ kan utgå;

i) ersättning till snöploglagen enligt 70 §, samt

k) förvaltningskostnad.

54 §.

Inom hvarje väghållningsdistrikt ega de väghållningsskyldige att

för en tid af tre år utse eu vägstyrelse, bestående af tre ledamöter,

hvilka jemte ett lika stort antal suppleanter i god tid före hvarje treårsperiods

utgång väljas på sätt om val af ledamöter i den särskilda

nämnden finnes stadgadt (47 §).

Bih. till Riksd. Prat. 1889. 1 Sami, 1 Åfd. 4 Haft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 4.

Vid samma tillfälle utses, jemväl för en tid af tre år, tre revisorer

för granskning af vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning äfvensom

ett lika antal suppleanter för desse revisorer.

55 §.

Vägstyrelsen, som är att anse såsom väghållare, åligger förvaltningen

af vägkassan, verkställigheten af vederbörandes rörande vägväsendet

meddelade beslut samt fullgörandet af öfriga åtgärder, som

jemlikt denna lag på styrelsen ankomma, allt i enlighet med instruktion,

som, efter förslag af vägstyrelsen, fastställes af Konungens befallningshafvande.

I vägstyrelsens öfverläggningar, men ej i dess beslut, eger kronofogden

eller länsmannen deltaga.

56 §.

Öfver vägkassan låter vägstyrelsen föra fullständiga räkenskaper,

hvilka för kalenderår afslutas.

57 §.

Inom april månads utgång hvarje år skall vägstyrelsen till revisorerne

aflemna dels fullständig redovisning öfver föregående årets

förvaltning, dels beräkning öfver så väl vägkassans utgifter för det

kommande året som äfven den behållning, hvilken vid löpande årets

slut kan vara att påräkna, jemte de inkomster, hvilka på grund af

föregående beslut böra under det nästföljande året inflyta, dels ock

ett på denna beräkning grundadt förslag till inkomst- och utgiftsstat

för vägkassan under det nästföljande året; och åligger det revisorerne

att inom juni månads utgång till Konungens befallningshafvande insända

dessa handlingar, åtföljda af så väl berättelse öfver den af revisorerne

verkstälda granskning af vägstyrelsens redovisning jemte

styrelsens förklaring öfver möjligen gjorda anmärkningar, som äfven

revisorernes yttrande öfver förslaget till inkomst- och utgiftsstat för

vägkassan samt de vägväsendet i öfrigt rörande förslag, styrelsen kan

hafva framlagt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o å.

19

Konungens befallningshafvande låter derefter i länskungörelserna

offentliggöra revisorernes berättelse samt förslaget till inkomst- och

utgiftsstat med tillkännagifvande derjemte, att öfriga handlingar finnas

för väghållnings skyldige hos Konungens befallningshafvande tillgängliga

samt att den, som i anledning deraf har något att erinra, skall

sådant hos Konungens befallningshafvande anmäla inom påföljande

augusti månads utgång.

58 §.

På grund af de i 57 § omförmälda handlingar samt de förändringar

deri, hvartill af de väghållningsskyldige gjorda erinringar kunnat

föranleda, fastställer Konungens befallningshafvande inkomst- och utgiftsstaten

för vägkassan och i sammanhang dermed äfven det belopp,

hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras på de till utgörande deraf

skyldige.

59 §.

Vägskatten utgår sålunda, att den på hela väghållningsdistriktet

belöpande väghållningskostnaden, hvarmed förstås dels kostnaden för

underhåll af all indelad väg enligt särskilda nämndens uppskattning,

dels alla de utgifter, som enligt den faststälda utgiftsstaten skola bestridas

ur vägkassan, fördelas på samtliga enligt 6 § i väghållet deltagande

beskattningsföremål efter det antal vägfyrkar, som på hvarje

sådant föremål belöper med iakttagande deraf, att i mantal satt jord

åsättes en vägfyrk för hvarje hundra kronor af taxeringsvärdet; annan

jordbruksfastighet, hvartill äfven hänföras staten eller menighet tillhöriga

allmänningsskogar, en vägfyrk för hvarje tvåhundra kronor af

taxeringsvärdet; annan fastighet samt frälseränta likaledes en vägfyrk

för hvarje tvåhundra kronor af taxeringsvärdet samt slutligen inkomst,

som i väghållet deltager, en vägfyrk för hvarje tjugu kronor af den

beskattningsbara andelen deraf.

60 §.

Till ledning för vägskattens bestämmande böra häradsskrifvarue

hvarje år efter slutade taxeringsförrättningar till Konungens befallningshafvande

insända förteckningar, som för hvarje kommun summariskt

upptaga den bevillning, som till staten utgöres af de i 6 § om
-

I

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:t$ Nåd. Proposition No 4.

förmälda besbattningsföremål eller, der bevillning ej erlägges, det belopp,

som, i fall bevillning skulle utgå, på grund af taxeringsvärdet

emot sådan bevillning svarar.

61 §.

Vid fördelningen af hela väghållningskostnaden enligt 59 § räknas

den i mantal satta jorden till godo uppskattade värdet af det underhåll

in natura, som jorden åligger, och påföres detta beskattningsföremål

icke någon vägskatt, derest bidragen från öfriga beskattningsföremål

äro tillräckliga till bestridande af utgifterna ur vägkassan.

62 §.

Uppkommer öfverskott i vägkassan sedan de i 53 § omförmälda

behof blifvit behörigen tillgodosedda, eger Konungens befallningshafvande,

på förslag af vägstyrelsen, förordna om dess användande för

grundförbättring af vägarne och, sedan öfverskottet härför icke vidare

erfordras, jemväl till lindring af det vägunderhåll in natura, som åligger

den i mantal satta jorden, sålunda att på vägkassans bekostnad till

underhåll öfvertages väg, som vid ny vägdelning borde till underhåll

på nämnda beskattningsföremål blifva indelad.

63 §.

Konungens befallningshafvande ombesörjer att vägskatten varder

genom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterad, indrifven

och redovisad, på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet;

egande Konungens befallningshafvande jemväl att förordna om afskrifning

af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende till bristande

tillgång icke kunnat indrifvas.

64 §.

Konungens befallningshafvande meddelar vägstyrelsen ansvarsfrihet

eller beslutar om de åtgärder, som i anledning af anmärkningar böra

vidtagas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o i.

21

VI Kap.

Om vinterväghållningen.

65 §.

Till allmän vägs hållande i fargilt skick vid snöfall skall Konungens

befallningshafvande, efter vederbörandes hörande, af närmast belägna

hemman inom hvarje väghållningsdistrikt inrätta så kallade ploglag,

hvilka hvardera af vägen tilldelas ett visst stycke, det de skola behörigen

vidmakthålla.

66 §.

Der särskilda vintervägar öfver sjöar och myrar af ålder funnits

eller nödiga pröfvas, ingå jemväl de i ploglagsindelningen. Blifver i

följd af sådan vinterväg någon allmän väg för längre eller kortare tid

obehöflig, vare dess hållande i fargilt skick under sagda tid ej nödigt.

67 §.

Vinterväg skall till erforderlig bredd hållas öppen och, der så

tarfvas, af vederbörande ploglag märkas ut.

68 §.

För besväret af vinterväghållningen njuta ploglagen ersättning af

de väghållningsskyldige efter ty vägens längd och beskaffenhet det fordra.

69 §.

Till häradsrätten skola de väghållningsskyldige inkallas att med

ploglagen om ersättningen öfverenskomma. Kunna de icke i godo sig

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

härom förena, insänder häradsrätten sitt betänkande i ämnet till Konungens

befallningshafvande, som sedermera efter skälighet jemkar och

stadfäster ersättningsbeloppen.

70 §.

Den för alla ploglagen i hela väghållningsdistriktet bestämda ersättning

sammanslås och fördelas enligt de i 59 § bestämda grunder

på samtliga jemlikt 6 § i vägunderhållet deltagande beskattningsföremål

samt debiteras och uppbäres i sammanhang med vägskatten; hvarefter

ersättningsbeloppen genom vägstyrelsens försorg till ploglagen utbetalas.

71 §•

De beting, som antingen godvilligt med ploglagen slutas eller af

Konungens befallningshafvande fastställas, skola för hvarje gång gälla

i minst fem, högst tio år; börande de väghållningsskyldige i god tid

före hvarje sådan periods utgång å nyo sammankallas för att antingen

förnya det förra betinget eller tillvägabringa ett nytt.

72 §.

Konungens befallningshafvande fördelar ploglagen så, att de hemman,

som dertill kunna anslås, blifva i möjligaste måtto lika dertill

nyttjade.

73 §.

Inom hvarje ploglag, som består af flere än två delegare, skola

desse sig emellan för minst ett år i sänder utse en snöplogfogde, om

hvilket val underrättelse bör kronobetjeningen meddelas.

Snöplogfogden åligger dels att öfvervaka det väg hålles i fargilt

skick samt att för sådant ändamål vid inträffande behof utfärda uppbåd

till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, hvithet uppbåd delegare

äro skyldige att sig emellan fortskaffa, dels ock att tillse det vinterväg

jemlikt 67 § märkes ut.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

23

Snöplogfogde, som i tre på hvarandra följande år tjenstgjort, vare

ej skyldig att befattningen å nyo emottaga, förr än ytterligare tre år

förflutit.

74 §.

Hålles ej vinterväg i fargilt skick, eller är den ej på föreskrifvet

sätt utmärkt, läte krönobetjeningen afhjelpa bristerna mot lega, som

omedelbart uttages hos den försumlige.

75 §.

Skulle i en eller annan ort andra anordningar för vinterväghållningen

pröfvas lämpliga, ankommer på Konungens befallningshafvande,

sedan vederbörande blifvit inför häradsrätten hörde, att derom förordna;

dock med iakttagande att äfven i slikt fall kostnaden för vinterväghållningen

utgöres efter den för ersättning till ploglag stadgade grund.

76 §.

Konungens befallningshafvande öfvervakar att väg vintertiden behörigen

öppenhålles.

VII Kap.

Om ansvar för öfverträdelse af denna lag; så ock om rättegången.

77 §.

Underlåter väghållare eller, der vägfogde finnes, denne att efter

föreläggande eller anmaning, såsom i 35 § sägs, inom föreskrifven tid

bättra förekommande brister, eller underlåtes sådant af väghållare, som

blifvit om dylika brister af vägfogden underrättad, böte den försumlige

från och med fem till och med femtio kr.onor.

Eftersätter snöplogfogde hvad honom enligt denna lag åligger,

eller underlåter delegare i ploglag att fortskaffa snöplogfogdes uppbåd

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

eller att sådant uppbåd hörsamma, eller försummar delegare i ploglag,

för hvilket snöplogfogde icke blifvit utsedd, att hålla den ploglaget

tilldelade vinterväg i fargilt skick eller att, der så tarfvas, märka den

ut, böte likaledes från och med fem till och med femtio kronor.

Enahanda ansvar drabbar den, som gör sig skyldig till öfverträdelse

af föreskrifterna i 24, 25, 26, 27 och 31 §§.

Böter, som jemlikt denna § ådömas, skola tillfalla kronan och, der

tillgång till deras fulla gäldande brister, förvandlas efter allmän lag.

Till böter enligt denna lag må ej dömas, om å förseelsen följer

straff enligt allmän lag.

78 §.

Ledamot af särskilda nämnden, som, oaktadt kallelse, uteblifver

från sammanträde utan anmäldt laga förfall, skall bota till vägkassan

två kronor fjor hvarje dag han är frånvarande, med skyldighet tillika

att, derest sammanträdet af sådan anledning måste inställas, betala den

till öfrige ledamöter utgående resekostnadsersätt.niug.

79 §.

Förseelse, som enligt 77 § är med straff belagd, ege en hvar åtala

vid allmän domstol.

80 §.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna

lag omförmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i

allmänhet är stadgad.

Vill Kap.

Särskilda bestämmelser.

81 §.

Med härad i denna lag förstås jemväl de före utfärdandet af förordningen

den 17 Maj 1872 varande tingslag i de orter, der benämningen

härad ej förekommer.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kong}. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

Hvad om hemman i denna lag sägs, gäller ock om hvarje ijordeboken

särskild! upptaget hemmansnummer.

■82 §.

Efter denna lags utfärdande vill Konungen för hvarje af rikets

län, efter Konungens befallningshafvandes och länets landstings samt,

der så finnes erforderligt, de väghållningsskyldiges hörande, bestämma,

huruvida delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt eller förening

af två eller flera härad till ett väghållningsdistrikt bör ega rum; skolande,

der sådan förändrad anordning beslutes, densamma derefter vid

vägdelning tillämpas, intill dess annan distriktsindelning kommer till

stånd i den ordning, 41 och 42 §§ stadga.

83 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1890.

Sedan enligt densamma vägdelning egt rum, sker tillträdet af de

nya väglotterna den 1 juli det år, då vägskatt först erlägges; börande

väglotterna af afträdande väghållningsskyldige vara försatta i laggilt

skick, vid äfventyr att befintliga brister eljest på den försumliges bekostnad

emot lega afhjelpas.

Inom väghållningsdistrikt, der vägdelning enligt denna lag egt rum,

skola, efter tillträdet af de nya väglotterna, 25 kap. byggningabalken

och alla öfriga tid efter annan meddelade föreskrifter, som strida mot

denna lag, upphöra att vidare gälla.

84 §.

Då vägdelning på hemman enligt denna lag eger rum första gången,

bestrider statsverket den andel i kostnaden, som belöper på beskattningsföremål,

hvilka hittills varit från deltagande i väghållningsbesväret

befriade, och derutöfver så stor andel af delningskostnaden

inom distriktet, att statens hela tillskott kommer att utgöra tvåtredjedelar

af densamma.

85 §.

Säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län äfvensom de

af nybyggen inom vissa fjelltrakter i Jernband uppkomna hemman,

Bih. till Rihd. Prat. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 4 Saft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kong!,.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

h vilka hittills varit från deltagande i väghållningsbesväret alldeles befriade,

njuta under de första tjugu åren efter det denna lag börjat

tillämpas nedsättning till hälften i den på dem belöpande väghållningskostnad;

egande förty, sedan sådant säteri eller hemman blifvit till

vägunderhåll in natura indeladt, egaren deraf att under sagda tid ur

vägkassan erhålla godtgörelse med hälften af det belopp, hvartill kostnaden

för detta vägunderhåll blifvit af den särskilda nämnden uppskattad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 19 november

1886.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena, Grefve Ehrensvård,

Statsråden Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna och

Friherre Tamm.

Föredragande departementschefen anmälde att, sedan utsedde komiterade

afgifvit underdånigt betänkande med förslag till lag angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet samt infordrade utlåtanden

häröfver inkommit från samtlige Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

länen och landstingen samt kammarkollegium, så hade inom civildepartementet

komiterades förslag blifvit med ledning af de vid detsamma

gjorda erinringar i vissa delar omarbetadt, samt att, enligt det

sålunda upprättade nya förslaget, skulle, i den mån ny vägdelning

inom ett väghållningsdistrikt afslutats och vunnit laga kraft, tillämpning

inom sådant område af 25 kapitlet byggningabalken samt alla

Bih, till Riksd. Frat. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 4 Käft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

öfråga tid efter annan meddelade föreskrifter, som strede mot den

föreslagna lagen, icke vidare ega rum, dock med de undantag förslagets

84 och 86 §§ upptoge; och hemstälde departemenschefen, att

handlingarna i ärendet finge öfverlemnas till högsta domstolen för afgifvande

af yttrande öfver det inom civildepartementet upprättade förslaget,

i hvad detsamma sålunda afsåge inskränkning i tillämpningen

af allmän lag.

Till denna af Statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lemna nådigt bifall.

Ex protocollo

Carl G. Edman.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts

högsta domstol tisdagen den 25 januari 1887.

Första rummet.

Närvarande:

Justiteråden: Olivecrona,

Svedelius,

Hernmarck,

Wedberg,

Örbom,

Abergsson,

Herslow.

Sedan, enligt högsta domstolens beslut den 6 sistlidne december,

det till högsta domstolen för afgifvande af yttrande öfverlemnade förslag

till lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

jemte de till förslaget hörande handlingar cirkulerat mellan högsta

domstolens ledamöter, så företogs nu detta ärende till slutlig behandling;

varande berörda förslag bilagdt detta protokoll.

Så vidt förslaget, enligt remissen, utgjorde föremål för högsta

domstolens granskning och utlåtande, föranledde detsamma följande

anmärkningar.

I afseende å öfverskriften till förslaget erinrade justitierådet Herslow,

med hvilken justitieråden Olivecrona och Abergsson instämde, hurusom

det skulle lända till ordning och reda inom den juridiska terminologien,

att, såsom under senare tiden vanligen iakttagits, benämningen »lag®

förbehölles, utom grundlagarne, uteslutande sådana delar af rätten,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

hvarom 87 § regeringsformen handlade. Med anledning häraf och till

beredande jemväl af bättre öfverensstämmelse mellan benämningen å

förslaget och ämnet för detsamma, hemstälde justitieråden, att öfverskriften

måtte ändras till »förordning angående allmänna väghållningen

å landet», hvilken ändring skulle påkalla äfven någon mindre jemkning

af testen.

13 §.

Det i denna § förekommande stadgande, att, om hemman vore

deladt på två eller flere åbor, desse i regeln skulle, då allmän vägdelning

öfverginge väghållningsdistriktet, icke få hvar för sig sitt särskilda

vägstycke åt sig utstakadt, utan gemensamt svara för den hemmanet i

dess helhet tilldelade vägsträcka, ansåg högsta domstolen i åtskilliga

hänseenden olämpligt. Då de härvid använda ordalag icke kunde tolkas

så som om dermed afsåges, att åborne borde i omförmälda hänseende

svara en för alla och alla för en, skulle följaktligen, derest någon huru

obetydlig del som helst af vägen befunnes bristfällig, kronobetjeningen

vara nödsakad att för vägens i stånd sättande eller för uttagande, enligt

35 §, af legokostnaden för bristens afhjelpande hålla sig till samtlige

åbor, hvar i förhållande till hans andel i vägunderhållet. Uppenbarligen

skulle en dylik anordning i tillämpningen medföra för kronobetjeningen

stora svårigheter vid tillsynen öfver vägunderhållets behöriga

fullgörande åtminstone på de trakter, der, såsom förhållandet vore flerstädes

inom riket, exempelvis Skåne, Vermland och Dalarne, hemman

funnes, hvarå, till följd af en långt utsträckt jordstyckning, antalet

åbor vore mycket stort.

Vidare syntes det mindre lämpligt, att, på sätt af samma § framgår,

fördelningen på de särskilda hemmanslotterna af det vid allmän

vägdelning ett hemman tilldelade vägstycke icke kunde få, äfven om

åborne sådant önskade, verkställas i sammanhang med den allmänna

vägdelningen, hvilket antagligen vore den enklaste utvägen att bringa

reda och ordning i väghållningsbestyret. Lika olämpligt vore att, der

vägdelning mellan åbor förekomme, densamma skulle verkställas och

talan mot sådan förrättning fullföljas i väsentligen annan ordning än

som för den allmänna vägdelningen vore stadgad. Otvifvelaktigt måste

nemligen, i den händelse åborne ej blefve ense om delningen, tvisten

derom, i saknad af annan i lag anvisad utväg för dess slitande, bringas

under de allmänna domstolarnes pröfning och sålunda utan all rimlig

orsak dragas undan de administrativa myndigheternas befogenhet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Högsta domstolen ansåg derföre förslaget böra i dessa delar

ändras hufvudsakligen derhän, att, derest under pågående vägdelning

inom ett väghållningsdistrikt delegare i ett hemman yrkade att få

hemmanets vägstycke fördeladt på de särskilda hemmanslotterna, förrättningsmannen

skulle vara skyldig att sådan fördelning i sammanhang

med den allmänna vägdelningen verkställa, dock på bekostnad af åborne

å det ifrågavarande hemmanet, hvilka sedermera skulle eget att öfver

vägdelningen dem emellan föra klagan i samma ordning, som vore

stadgad för öfverklagande af den allmänna vägdelningen; att, derest

vid annat tillfälle än under pågående allmän vägdelning fördelning å

särskilda hemmanslotter af ett hemmans gemensamma vägstycke ifrågakomme,

dervid skulle i tillämpliga delar iakttagas de för den allmänna

vägdelningen meddelade föreskrifter, samt att, om hemman vore deladt

på flere än två åbor och desse hade hemmanets vägstycke under gemensamt

underhåll, det skulle, i analogi med hvad i 73 § stadgas om ploglag,

åligga dem att sig emellan för viss tid utse en vägfogde eller

rotemästare, hvilken hade att i första hand svara för vägunderhållets

behöriga fullgörande; och borde innehållet af förslaget, särskildt i 35,

36 och 77 §§, lämpas efter den sålunda förordade anordningen.

23 §.

Då, enligt hvad af senare punkten tydligen framginge, denna §

endast afsåge väg, men föreskrift syntes böra i lagen meddelas jemväl

derom, att äfven bro och färja skulle hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande

skick, hemstälde högsta domstolen, att sådan föreskrift

måtte här intagas.

24 §.

Justitieråden Olivecrona, Svedelius, Hernmarck, Örbom och Abergsson

lemnade denna § utan annan anmärkning, än att, till närmare öfverensstämmelse

med innehållet af 35 §, här eller i 77 § borde utmärkas,

att ansvarspåföljd för jordegaren, derest han försummade borttaga

buskar på ömse sidor om vägen, icke inträdde förr än tillsägelse derom

blifvit honom af kronobetjeningen i en eller annan form gifven.

Justitierådet Herslow anförde: ))I motiven till 29 § af komiterades

förslag, hvilken § innehåller ordagrant detsamma som 24 § af det remitterade

förslaget, uppgifves, att hvad der stadgas skulle vara hemtadt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

från 1734 års gästgifvareordning § 7, som i denna del ännu är gällande.

Väl är i gästgifvareordningen förordnadt, att små buskar skola

borthuggas å ömse sidor om landsväg inom ett bestämdt afstånd derifrån;

men hvem detta arbete åligger, eller huruvida jordegaren ens

är pligtig att annorledes än mot ersättning tåla detta intrång i rätten

att fritt disponera öfver sin jord, äro frågor, som gästgifvareordningen

lemnar obesvarade. Enligt förslaget skulle jordegaren hafva skyldighet

att hålla marken på ömse sidor om vägen intill 3,5 meter från vägens

kant fri från buskar, och detta, så vidt af förslaget kan inhemtas, utan

ersättning för vare sig det arbete, som sålunda ålägges honom att

verkställa, eller det ingrepp, som göres i hans rätt att nyttja jorden.

Uppenbart är dock, att, der skogsmark, tillhörande en och samme egare,

på en längre sträcka genomskäres af allmän väg, den tunga, som förslaget

i dessa afseenden lägger å jordegaren utöfver hans skyldighet

med hänsyn till det egentliga vägunderhållet, kan blifva ganska känbar.

Billigheten synes mig derföre fordra, att jordegaren berättigas att, i

fall han gör anspråk på ersättning för hvad enligt förevarande § skulle

åligga honom, erhålla sådan af vägkassan; och torde, i brist af godvillig

öfverenskommelse, ersättningen böra bestämmas i den ordning,

som i förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof finnes föreskrifven.»

Justitierådet Wedberg yttrade, att, om det än vore i sin ordning

att jordegaren finge tåla, att buskar å hans mark på ömse sidor om

vägen borthöggos, det likväl, enligt justitierådets omdöme, saknades

giltigt skäl att ålägga jordegaren såsom en skyldighet att förrätta detta

egentligen till väghållningsbesväret hörande arbete.

33 §.

Då, med den lydelse senare stycket af denna § erhållit, ej vore

tydligen utmärkt, huruvida här afsåges, att fråga om rätt att å annan

mark än kronans allmänning hemta väglagningsämnen borde väckas

genom stämning och fullföljas i den för tvistemål stadgade ordning,

eller om meningen vore, att sådan fråga skulle anhängiggöras medelst

ansökning och behandlas såsom ekonomimål, ansåg högsta domstolen,

att, till förekommande af skiljaktighet i tillämpningen, §:n borde omredigeras,

så att ett förtydligande i omförmälda hänseende egde rum.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

43 §.

Högsta domstolen erinrade, hurusom det för beredande af tillfälle

för de väghållningsskyldige att vid förrättningen bevaka sina intressen

vore af nöden, att, sedan de i 41 § omförmälda frågor blifvit slutligen

afgärda, dagen och stället för förrättningens fortsättande i god tid

derförinnan kungjordes.

49 §.

o

Justitieråden Svedelius, Hernmarck, Örbom och Abergsson ansågo

det icke böra lemnas utan anmärkning hurusom, i olikhet med hvad i

afseende å andra taxeringsnämnder funnes stadgadt, beslut, som af den

särskilda nämnden fattades, icke finge öfverklagas.

Justitieråden Olivecrona och Wedberg ansågo förbudet att öfverklaga

nämndens beslut vara så mycket mindre lämpligt, som, med afseende

å nämndens sammansättning, de af Konungens befallningshafvande dit

insatte ledamöter komme att ega en gifven öfvervigt vid besluts fattande,

hvilket åter icke vore fallet, om nämnden blefve så inrättad som särskilde

komiterade i 55 § af sitt förslag upptagit.

53 §.

Högsta domstolen anmärkte såsom en ofullständighet, att den ersättning,

som i förslagets 86 § omförmäldes, ej vore i förevarande §

omnämnd, oaktadt äfven sådan ersättning skulle bestridas ur vägkassan.

67 §.

I afseende å det i 25 kap. 7 § byggningabalken förekommande

stadgande om skyldighet för den, som väcker notvak vid vinterväg,

att sjelf märka den ut erinrade högsta domstolen, att, då berörda stadgande,

hvartill något motsvarande icke funnes i det föreliggande lagförslaget

upptaget, syntes vara för den allmänna säkerheten behöfligt,

detsamma borde, enär enligt 83 § af lagförslaget all tillämpning af

25 kap. byggningabalken skulle i sinom tid upphöra, ersättas af något

allmänt stadgande, här eller snarare i särskild författning, i enahanda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

syfte, som i afseende å stadsområde finnes angifvet i 7 § af ordningsstadgan

för rikets städer den 24 mars 1868.

74 §.

Till meningens förtydligande och för undvikande af onödig hänvisning

till annat lagrum, ansåg högsta domstolen denna § böra erhålla

följande förändrade lydelse:

»Hålles ej vinterväg i fargilt skick, eller är den ej på föreskrifvet

sätt utmärkt, läte kronobetjeningen afhjelpa bristfälligheterna mot lega,

som omedelbart uttages hos den eller de försumlige.»

77 §.

Utom det att uttrycket »öfverträdelse», som enligt vanligt språkbruk

närmast och egentligen betecknade en positiv handling, syntes

mindre väl valdt, då här i allmänhet, om icke uteslutande, vore fråga

om sådan förseelse, som bestode i underlåtenhet att fullgöra en skyldighet,

ansåg högsta domstolen förevarande § jemväl i öfrigt icke vara

affatta*! med den tydlighet och bestämdhet, som erfordrades till förekommande

af osäkerhet vid tillämpningen. Så till exempel gåfve den

nuvarande redaktionen anledning till tvekan, huruvida, då i 23 § funnes

föreskrifvet, att väg skulle hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande

skick, den väghållare, som eftersatte sin pligt i berörda

afseende, derigenom omedelbart gjorde sig förfallen till ansvar, eller

om sådant kunde honom ådömas endast i det fall, att han försummade

att ställa sig till efterrättelse honom jemlikt 35 § af kronobetjeningen

i sammanhang med vägsyn meddeladt föreläggande eller mellan vägsynerna

gifven anmaning att iståndsätta vägen. Antagligen motsvarade

det senare alternativet förslagets mening. Icke heller vore det tydligt

och klart, huruvida, i händelse väg, bro eller färja, som underhölles af

vägkassan, befunnes bristfällig, vägstyrelsens ledamöter vore underkastade

ansvar enligt ifrågavarande §, eller om denna vore tillämplig

å delegare i ploglag, hvilken underlåtit att fortskaffa snöplogfogdes

uppbåd eller att sådant uppbåd hörsamma, eller huruvida ploglag, som

varit pligtigt att utse snöplogfogde, men sådant uraktlåtit, kunde fällas

till ansvar i händelse den ploglaget tilldelade vinterväg icke hölles i

fargilt skick eller, i fall af behof, icke märktes ut.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

78 §.

Att sådan handling eller underlåtenhet, som i lag »belädes med

kriminel ansvar, medförde skyldighet för den felande att ersätta den

genom förbrytelsen tillskyndade skada, vore redan stadgadt i 6 kap.

strafflagen. Vid sådant förhållande och då förevarande § kunde gifva

anledning till det missförstånd, att grunderna för strafflagens bestämmelser

angående skadestånd skulle ega vidsträcktare tillämplighet, än

med samma lag öfverensstämde, ansåg högsta domstolen denna §, såsom

öfverflödig och möjligen missledande, böra utgå.

83—86 §§.

Justitieråd en Olivecrona, Svedelius, Hernmarck, Örbom, Äbergsson och

Herslow ansågo, att 85 och 86 §§ borde uppflyttas i ordningen närmast

efter 82 §, samt att nuvarande 83 och 84 §§ lämpligen kunde sammanslås

till en enda §, hvilken, till förtydligande af meningen, borde erhålla

ungefär följande lydelse:

»Denna förordning träder i kraft — — — — så skyndsamt som

möjligt verkstälda.

Tillträdet af de nya väglotterna sker den 1 juli det år, då vägskatt

först erlägges; börande väglotterna af afträdande — — — —

mot lega afhjelpas.

Inom väghållningsdistrikt, der vägdelning enligt denna förordning

egt rum, skola, efter tillträdet af de nya väglotterna, 25 kap. byggningabalken

och alla öfriga tid efter annan meddelade föreskrifter, som

strida mot denna förordning, upphöra att vidare gälla.»

Justitierådet Wedberg instämde i hvad angående 83 och 84 §§ sålunda

blifvit yttradt.

Slutligen ansågo sig justitieråden Olivecrona, Örbom och Herslow

böra erinra derom, att till följd af den begränsning, som genom remissen

i ämnet blifvit faststäld, någon pröfning ej egt rum angående

lämpligheten och billigheten af de beskattningsgrunder, somi5-—ll§§

äfvensom annorstädes i förslaget förekomme.

Bill. till Riksd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Åfd. 4 Raft.

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

Förslag
tiii
LAG
angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet.

I Kap.

Om »allmän vägs anläggning, indragning eller förändring.

1 §■

Det väghållningsbesvär, hvarom denna lag stadgar, afser väg på

landet, som pröfvas vara för allmänna samfärdseln nyttig och nödig.

Sådan väg benämnes allmän och är af två slag:

a) landsväg, hvartill hänföres väg, som för allmänna samfärdseln

är af större betydelse och förenar riket med annat rike eller ett län

med annat län, leder från en stad till annan eller tjenar att förbinda

något härad i dess helhet eller till väsentlig del med stad, större

hamn- och lastageplats, järnvägsstation eller annat jemförligt ställe;

b) bygdeväg, hvartill räknas väg af förenämnda beskaffenhet, men

som ej’ är af den vigt för allmänna samfärdseln, att den bör till Landsväg

hänföras, så ock väg härad eller socknar emellan, kyrko- och

tingsväg samt annan med dessa jemförlig väg.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

11

2 §•

Landsväg skall vara 6 meter samt bygdeväg 3,6 meter bred mellan

dikena; egande dock Konungens befallningshafvande att, der för

särskilda vägsträckor förhållandena sådant påkalla, så väl medgifva,

att väg må hafva mindre bredd, som ock, när ny väg anlägges, eller

gammal väg omlägges, förordna om dess utläggande till större bredd,

än här stadgats.

Der redan anlagd väg är bredare, än bär föreskrifves, varde den

så vidmakthållen, derest icke Konungens befallningshafvande pröfvar

den samma kunna utan olägenhet till bredden inskränkas.

Likaledes eger Konungens befallningshafvande, der redan anlagd

väg bär mindre bredd, än denna lag bjuder, och dess utläggande till

stadgad bredd blefve förenadt med betydande svårigheter eller kostnader,

att låta dervid bero.

3 §•

Allmän väg skall läggas der den tarfvas och hvar den jemnast

och genast göras kan.

4 §•

Uppstår fråga om anläggning af allmän väg; då skall ansökning

derom göras hos Konungens befallningshafvande, som låter vid häradsrätten

höra samtlige väghållningsskyldige, hvilka i väghållningen med

arbete eller penningar deltaga; hvarefter och sedan häradsrätten afgifva

yttrande, Konungens befallningshafvande meddelar beslut i frågan.

I enahanda ordning afgöras frågor om indragning af allmän väg,

omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm allmän väg

samt förändring af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.

II Kap.

Om skyldighet att deltaga i vägs byggande samt dess underhåll, när

mark är bar, så ock om tillsyn ä väg.

5 §•

1 fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och färja

utgör hvarje härad en gemensamhet för sig.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

År härad deladt i två eller flera väghållningsdistrikt, eller äro två

eller flera härad eller delar deraf förenade till ett distrikt, må dervid

förblifva.

Väckes förslag om ett härads delning i särskilda väghållningsdistrikt

eller om två eller flera härads förening till ett väghållningsdistrikt,

må sådant icke komma under pröfning annorledes än i sammanhang

med fråga om vägdelning, på sätt nedan sägs.

6 §•

I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och färja

deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:

A. All i mantal satt jord, med undantag af äldre lotshemman,

hvilka, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet, bibehållas

vid dem hittills förunnad frihet från väghållningsbesväret;

B. All annan jordbruksfastighet, hvartill äfven hänföras staten

eller menighet tillhöriga allmänningsskogar;

C. Frälseränta för sitt efter 5 procent beräknade kapitalvärde;

D. All annan fastighet, hvarför bevillning till staten utgöres och

hvars taxeringsvärde uppgår till minst 600 kronor;

E. Inkomst af bergsbruk, kalk- och stenbrott jemte dertill hörande

verk, inrättningar och näringar, qvarnar, sågverk, fabriker och

andra dylika för varors tillverkning eller förädling anlagda inrättningar,

der inkomsten uppgår till minst 1,200 kronor och bevillning derför

till staten erlägges.

7 §•

Vägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för vägs hållande

i laggill stånd, åligger den i mantal satta jorden.

Ofriga i 6 § omförmälda beskattningsföremål bidraga till väghållet/

allenast med penningar, hvilka ingå till en för vägliållningsdistriktet

gemensam vägkassa (V Kap.).

8 §•

Kostnaden för anläggning af ny och omläggning af gammal väg,

för underhåll af ny väg intill dess den ingått i vägdelning, samt för

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Högsta Domstolens prof. den 25 Januari 1887. 13

byggande och underhåll af större bro och färja bestrides ur vägkassan.

9 §•

Vägunderhållet in natura utgöres efter särskild! åsatt vägmantal.

10 §.

Vägmantal åsättes hvarje hemman eller hemmansnummer efter dess

taxeringsvärde i förhållande till medeltaxeringsvärdet å helt förmedladt

mantal inom väghållningsdistriktet sålunda, att ett vägmantal motsvarar

sagda medeltaxeringsvärde med iakttagande likväl, dels att medeltaxeringsvärdet

jemkas till hela hundratal, på det sätt att belopp af

femtio kronor eller derutöfver höjes till närmaste hundratal, då deremot

belopp mindre än femtio kronor bortfaller, dels att vägmantalet,

då brutet tal förekommer, utföres i hela hundradelar, så att half hundradel

eller derutöfver höjes till närmaste hundradel, hvaremot mindre

än half hundradel bortfaller.

11 §•

Vägmantal åsättes, genom Konungens befallningshafvandes försorg,

i sammanhang med vägdelning och eger bestånd intill dess ny

vägdelning sker.

12 §.

År hemman så afsides liggande, att det icke lämpligen kan till

väghållning indelas, må hemmanet, der innehafvaren sådant hellre vill,

i stället bidraga med penningar efter det belopp, hvartill underhållskostnaden

på vägmantal bestämmes af den särskilda nämnd, hvarom i

IV kap. stadgas.

Sådant bidrag ingår till vägkassan samt debiteras, indrifves och

redovisas i sammanhang med vägskatten (63 §).

13 §.

År hemman deladt på två eller flere åbor, svare desse gemensamt

för underhåll af hemmanets väg. Kunna de ej härom enas, har

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

den vitsord, som vill dela vägen, dervid vägmantalet utgör delningsgrund

sålunda, att hvarje hemmanslott efter dess taxeringsvärde åsättes

andel i hemmanets vägmantal.

Sådan vägdelning ombesörjes och bekostas af åborne sjelfve i

förhållande till delningsgrunden och eger bestånd från den dag, delningsinstrumentet

ingifvits till länsmannen och till dess ny vägdelning

öfvergår väghållningsdistriktet.

14 §.

Varder väg omlagd, skall den, intill dess ny vägdelning öfvergår

väghållningsdistriktet, underhållas af de hemman, som förut underhållit

den gamla vägen. Betungas härigenom hemman med svårare vägunderhåll,

än det förut haft, njute det hemman ur vägkassan motsvarande

ersättning.

15 §.

Förändras bj^gdeväg till landsväg eller varder väg till bredden

utlagd, njute likaledes den, hvilkens vägunderhåll härigenom försvåras,

ersättning ur vägkassan.

16 §.

Uppkommer å väg genom oförväntad naturhändelse, såsom jordras,

öfversvämning eller dylikt, skada af sådan betydenhet, att iståndsättandet

skulle i väsentlig mån betunga det hemman, på hvilket vägen

är till underhåll indelad, må kostnaden för sådan skadas botande gäldas

ur vägkassan.

17 §.

Njuter hemman, till följd af gammal vägs indragning, omläggning

eller inskränkning till bredden, befrielse eller minskning i vägunderhållet,

erlägge det hemman motsvarande ersättning till vägkassan.

18 §.

Kan i fråga om ersättning, som i 14, 15, 16 och 17 §§ omförmäles,

öfverenskommelse vederbörande emellan icke träffas, hänskjutes

frågan till Konungens befallningshafvandes afgörande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Högsta Domstolms prot. den 25 Januari 1887.

15

19 §.

Åligger någon, på grund af särskild! åtagande, att underhålla allmän

väg, bro eller färja, må dervid förblifva, derest ej, i den ordning

som i 4 § sägs, sådan väg, bro eller färja pröfvas höra till allmänt

underhåll öfvertagas.

20 §.

Väg- och bropenningar, der de hittills af vägfarande erlagts, skola

upphöra, då sådant, utan förnärmande af någons enskilda rätt, ske kan.

21 §.

Der kassa för byggnad eller underhåll af bro eller färja, som

öfvertages till underhåll medelst vägkassan, finnes samlad, skall den

samma, så vida den uppkommit genom uppbörd från vägfarande, öfverlemnas

till väghållningsdistriktets vägkassa. År den deremot bildad

genom sammanskott af väghållningsskyldige, ege de att deröfver förfoga.

22 §.

Bro eller färja, som öfvertages till underhåll medelst vägkassan,

skall vid öfverlemnandet vara försatt i laggilt stånd.

23 §.

Väg skall hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande skick.

Å båda sidor skola diken till erforderlig bredd och djup med nödigt

aflopp göras, derest sådana icke, efter vederbörandes pröfning, utan

olägenhet kunna undvaras.

24 §.

På ömse sidor om väg skola buskar intill 3,5 meter från vägens

kant., genom jordegarens försorg, borthuggas; dock ankommer på Ko
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

nungens befallningshafvande att i särskilda fall efter omständigheterna

pröfva, huru vida undantag från denna bestämmelse må ega rum.

25 §.

Utan Konungens befallningshafvandes tillstånd må ej hädanefter

utmed väg på mindre afstånd än 3,5 meter från vägens kant byggnad

uppföras, och ej heller stenmur eller jordvall uppläggas till större höjd

än 3 decimeter öfver vägens yta.

26 §.

Utmed väg må ej upptagas gropar eller grafvar af beskaffenhet

att för den vägfarande eller vägens bestånd medföra fara.

27 §.

Väg må ej inkräktas genom upplag af andra ämnen än sådana,

som för vägunderhållet oundgängligen erfordras; dock må dessa ej så

uppläggas, att samfärdseln derigenom försvåras.

28 §.

Går väg utmed vattendrag eller fördjupning, som för vägfarande

kan medföra våda, skall lämpligt skyddsvärn anbringas af den, som

vägen underhåller.

29 §.

Der vägar stöta samman skola vägvisare uppställas; kostnaden för

deras anbringande och underhåll bestrides ur vägkassan.

30 §.

Vid ändpunkterna af hvarje till underhåll indeladt vägstycke skola

väghållarne anbringa tydliga märken, angifvande den hemmansdel, som

har vägstyckets undeidiåll sig ålagdt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

17

31 §.

Å väg må, med undantag för de ställen, der sådan af jernväg

eller kanalled korsas, grind icke uppsättas, med mindre Konungens

befallningshafvande dertill lemnar tillstånd.

Vid de årliga vägsynerna böra förrättningsmännen tillse, huruvida

å väg befintliga grindar, hvilka icke ingått i beräkning uti gällande

hägnadsdelning, må utan synnerlig olägenhet för jordägare kunna utdömas,

samt med förslag härom, upptagande sådana grindars läge jemte

andra på frågans bedömande inverkande förhållanden, till Konungens

befallningshafvande inkomma; hvarefter Konungens befallningshafvande,

sedan vederbörande, der sådant icke redan skett, blifvit hörde, eger

förordna, att grind, som icke ingått i beräkning uti gällande hägnadsdelning

eller eljest pröfvas vara för inegors fredande oundgängligen

nödig, skall inom viss lämplig tid borttagas, vid äfventyr att sådant

eljest på grindegarens bekostnad genom kronobetjeningens försorg

emot lega verkställes.

Med hänsyn till särskilda orters olika förhållanden eger Konungens

befallningshafvande genom allmänna kungörelser bestämma hvilken tid

af året de grindar öfver väg, som tillåtas qvarstå, skola hållas öppna

och förty vara aflyftade.

32 §.

Bro, som hädanefter uppföres, skall hafva samma bredd som den

väg, hvaraf den utgör fortsättning; dock eger Konungens befallningshafvande,

i afseende å större bro, att, der omständigheterna dertill

föranleda, härifrån medgifva undantag.

Rörande färjas storlek och beskaffenhet förordnar Konungens befallningshafvande.

Bro och färja skola vara försedda med nödiga skyddsvärn.

33 §.

Å kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll*

utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans anvisning.

Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll,

och kan öfverenskommelse med jordegaren icke träffas, eger

Bill. till Rihd. Prot. 1889. 1 Samt. 1 Afd. 4 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bilaga till Högsta Domstolens prat. den 25 Janua/ri 1887.

häradsrätten, då väghållningsskyldig derom väcker talan, efter föregången

undersökning bestämma, hvarest nämnda väglagningsämnen

tjenligast och till minsta skada för jordegaren må, emot utsatt skälig

ersättning, få afhemtas.

34 §.

Konungens befallningshafvande tillkommer att öfvervaka vägarnes

behöriga underhåll och vidtaga derför erforderliga åtgärder.

Närmast under Konungens befallningshafvande utöfvas tillsynen

öfver vägväsendet af kronofogden med biträde af länsmän och fjerdingsman

i enlighet med denna lag och de särskilda föreskrifter, som af

Konungens befallningshafvande meddelas.

35 §.

Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två nämndemän.

Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten

å tid, som redan är eller, med afseende å skiljaktiga förhållanden,

varder, efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande

bestämd för hela länet eller särskilda delar deraf.

Kungörelse om vägsyn skall minst fjorton dagar före syneförrättningen

och, der så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar

offentliggöras; och bör dervid bestämmas ej mindre dagen och timmen

då den på hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af

vägen hvarje dag kommer att besigtigas.

Öfver de vid synen befunna brister föres protokoll, deraf utdrag

utan lösen särskildt för hvarje väghållare inom åtta dagar efter syneförrättningens

slut skall af länsmannen aflemnas till fjerdingsmannen

för att genom dennes försorg vederbörande väghållare ofördröjligen

tillställas. Sådant utdrag skall tillika innehålla föreläggande för den,

hvilkens väg befunnits ogill, att inom viss af syneförrättaren föreskri

fven lämplig tid hafva den samma lagad, vid äfventyr, om sådant

underlåtes, af böter enligt 77 § samt påföljd derjemte att bristerna mot

lega afhjelpas. Den legokostnad äfvensom kostnad för afhjelpande af

• tillfälliga mellan de årliga vägsynerna uppkomna brister, hvilka väghållaren

underlåtit att efter anmaning afhjelpa, egen länsmannen att

omedelbart hos den tredskande uttaga.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Högsta Domstolens prof. den 25 Januari 1887.

19

III Kap.

Om vägdelning.

36 §.

Vägdelning, hvarom i detta kap. stadgas, omfattar väghållningsdistrikt

samt afser vägs fördelning till underhåll på hemman eller

hemmansnummer.

37 §.

Fråga om ny vägdelning väckes hos Konungens befallningshafvande,

som, efter det de väghållningsskyldige blifvit inför häradsrätten

hörde, pröfvar huruvida sådan delning, till följd af väsentligen

förändrade förhållanden, må vara erforderlig.

38 §.

Då vägdelning skall ske, förordnar Konungens befallningshafvande

landtmätare eller annan lämplig person att den samma förrätta med

biträde af två gode män, hvilka af förrättningsmannen utses bland dem,

som till ledamöter i egodelningsrätt eller till gode män vid landtmäteriförrättning

i orten valde äro.

39 §.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar,

gälle hvad de fleste säga. Har hvar sin särskilda mening gälle förrättningsmannens.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

40 §.

Innan förrättningen företages åligger förrättningsmannen att minst

fjorton dagar förut låta i väghållningsdistriktets kyrkor kungöra dag

och ställe för första sammanträdet samt dertill kalla gode männen;

egande de väghållningsskyldige att inför förrättningsmannen och gode

männen yttra sig efter befogenhet rörande de frågor, som under förrättningen

förekomma.

41 §.

Under förrättningen skola till en början följande frågor, på sätt

här nedan sägs, till afgörande företagas, nemligen:

l:o) om bestämmande af de vägar, hvilka skola i vägdelningen

ingå, samt deras egenskap af landsväg eller bygdeväg;

2:o) om urskiljande af de broar, hvilka skola från delningen undantagas

för att medelst vägkassan underhållas, samt

3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden, eller

om två eller flera väghållningsdistrikts förening till ett, derest förslag

derom blifvit väckt.

42 §.

Rörande de i 41 § omförmälda frågor upprättar förrättningsmannen

med gode männen förslag, hvilket underställes Konungens befallningshafvandes

pröfning; hvarefter och sedan de väghållningsskyldige blifvit

inför häradsrätten hörde och häradsrätten afgifvit yttrande, Konungens

befallningshafvande i frågan meddelar beslut och i sammanhang dermed

låter åsätta vägmantal (11 §).

43 §.

Sedan de i 41 § upptagna frågor blifvit slutligen afgjorda, fortsättes

förrättningen medelst vägarnas gradering, urskiljande af de

hemman, hvilka böra jemlikt 12 § från vägunderhåll in natura undantagas,

samt vägarnas fördelande på hemman eller hemmansnummer;

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Högsta Domstolens prof. den 25 Januari 1887.

21

åliggande förrättningsmannen att, när delningen å marken skall ega

rum, minst fjorton dagar förut låta i väghållningsdistriktets kyrkor

kungöra när och hvarest delningen tager sin början.

44 §.

Vid vägs gradering skall hänsyn tagas till dels vägens egenskap

af lands- eller bygdeväg, dels olika beskaffenheten af den mark, hvaröfver

vägen går, dels tillgång till sand, grus eller annat ämne, hvarmed

vägen underhållas kan, dels behofvet af skyddsvärn, dels trafikens

omfattning och den deraf föranledda större eller mindre slitning af

vägen, dels ock andra omständigheter, som under en längre fortgående

tid må kunna på vägunderhållet inverka, så att, der större svårighet i

en eller annan af dessa delar möter, skälig minskning i vägens längd

deremot beräknas.

45 §.

Sedan vägdelningen blifvit afslutad, åligger det förrättningsmannen

så väl att derom hos Konungens befallningshafvande göra anmälan,

som ock att tillställa hvarje länsman inom väghållningsdistriktet ett

exemplar af vägdelningslängden för att vara för vederbörande tillgängligt.

Konungens befallningshafvande utfärdar derefter allmän kungörelse

om förrättningens afslutande; egande den, som är med delningen

missnöjd, att vid talans förlust deröfver anföra besvär hos

Konungens befallningshafvande i mål från Norrbottens, Vesterbott.ens,

Jemtlands och Vesternorrlands län innan fyratiofem dagar, och i mål

från öfriga orter inom riket innan trettio dagar från den dag, då kungörelsen

blifvit i väghållningsdistriktets kyrkor uppläst, dock att menighet,

som klagar, eger åtnjuta femton dagars längre besvärstid.

Efter det delningen vunnit laga kraft, insänder förrättningsmannen

fullständigt instrument deröfver till länets landtmäterikontor för att

der förvaras.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bilaga till Högsta Domstolens prof. den 25 Januari 1887.

IV Kap.

Om särskild nämnd.

46 §.

För bestämmande af beloppet ej mindre af de till vägkassan ingående

bidrag, än ock af den ersättning, som enligt 12 § skall utgå,

uppskattas den på ett vägmantal belöpande årliga kostnad för underhållet

den tid mark är bar af väg, som ingått i delning.

Vid sådan uppskattning skall skäligt afseende fästas så Väl å

ortens pris för dagsverken och körslor som ock derå, att de till vägunderhåll

in natura indelade i allmänhet äro i tillfälle att med egna

arbetare och dragare fullgöra arbetet.

47 §.

Den i 46 § föreskrifna uppskattning verkställes af en för hvarje

väghållningsdistrikt tillsatt särskild nämnd, bestående af ordförande och

tre ledamöter, af hvilka ordföranden och en ledamot förordnas af

Konungens befallningshafvande och de öfriga två ledamöterna tillika

med två suppleanter för dem utses af de väghållningsskyldige i den

ordning, som för val af landstingsmän finnes stadgadt.

48 §.

Nämnden sammanträder på ordförandens kallelse.

Hvad de fleste i nämnden säga, gäller som nämndens beslut. Vid

lika röster eller der hvar har sin särskilda mening gäller ordförandens.

49 §

Nämndens uppskattning, deremot klagan ej må föras, skall lända

till efterrättelse i minst tio år och intill dess ny uppskattning derefter

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

23

sker. Åskas, efter sagda tids förlopp, ny uppskattning, ankommer det

på Konungens befallningshafvande att, efter de väghållningsskyldiges

hörande, om sådan förordna. Då ny vägledning sker, skall dock i

sammanhang dermed förnyad uppskattning ega rum.

50 §.

Nämndens medlemmar åtnjuta resekostnadsersättning enligt fjerde

klassen i resereglemente!

51 §.

Efter fullgjordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet

till Konungens befallningshafvande, som låter i länskungörelserna

offentliggöra det samma.

V. Kap.

Om vägkassan samt om vägskatt.

52 §.

För hvarje väghållningsdistrikt skall finnas en vägkassa, till hvilken

ingår, utom öfriga dithörande afgifter, den vägskatt, hvarom nedan

stadgas.

53 §.

Ur vägkassan bestridas utgifter för:

a) byggande af ny väg, större bro och färja;

b) omlägning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm väg;

c) underhåll af ny väg intill dess den i vägdelning ingått;

d) underhåll af bro, som från vägdelning undantagits, samt af färja;

e) anbringande och underhåll af vägvisare;

f) ny vägdelning;

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

g) resekostnadsersättning till särskilda nämnden;

h) sådan ersättning, som jemlikt 14, 15 och 16 §§ kan utgå, samt

i) förvaltningskostnad.

54 §.

Inom hvarje väghållningsdistrikt ega de väghållningsskyldige att

för en tid af tre år utse en vägstyrelse, bestående af tre ledamöter,

hvilka jemte ett lika stort antal suppleanter i god tid före hvarje treårsperiods

utgång väljas på sätt om val af ledamöter i den särskilda

nämnden finnes stadgadt (47 §).

Vid samma tillfälle utses, jemväl för en tid af tre år, tre revisorer

för granskning af vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning äfvensom

ett lika antal suppleanter för dessa revisorer.

55 §.

Vägstyrelsen åligger förvaltningen af vägkassan, verkställigheten

af vederbörandes rörande vägväsendet meddelade beslut samt fullgörandet

af öfriga åtgärder, som jemlikt denna lag på styrelsen ankomma,

allt i enlighet med instruktion, som, efter förslag af vägstyrelsen,

fastställes af Konungens befallningshafvande.

I vägstyrelsens öfverläggningar, men ej i dess beslut, eger kronofogden

eller länsmannen deltaga.

56 §.

Öfver vägkassan låter vägstyrelsen föra fullständiga räkenskaper,

hvilka för kalenderår afslutas.

57 §.

Inom april månads utgång hvarje år skall vägstyrelsen till revisorerne

aflemna dels fullständig redovisning öfver föregående årets förvaltning,

dels beräkning öfver så väl vägkassans utgifter för det kommande

året som äfven den behållning, hvilken vid löpande årets slut

kan vara att påräkna, jemte de inkomster, hvilka på grund af föregående

beslut böra under det nästföljande året inflyta, dels ock ett på

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Högsta Domstolens prof. den 25 Janua/ri 1887.

25

denna beräkning grundadt, förslag till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan

under det nästföljande året; och åligger det revisorerne att

inom juni månads utgång till Konungens befallningshafvande insända

dessa handlingar, åtföljda af så väl berättelse öfver den af revisorerne

verkstälda granskning af vägstyrelsens redovisning jemte styrelsens

förklaring öfver möjligen gjorda anmärkningar, som äfven revisorernes

yttrande öfver förslaget till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan samt

de vägväsendet i öfrigt rörande förslag, styrelsen kan hafva framlagt.

Konungens befallningshafvande låter derefter i länskungörelserna

offentliggöra revisorernes berättelse samt förslaget till inkomst- och

utgiftsstat med tillkännagifvande derjemte, att öfriga handlingar finnas

för väghållningsskyldige hos Konungens befallningshafvande tillgängliga

samt att den, som i anledning deraf har något att erinra, skall

sådant hos Konungens befallningshafvande anmäla inom påföljande

augusti månads utgång.

58 §.

På grund af de i 57 § omförmälda handlingar samt de förändringar

deri, hvartill af de väghållningsskyldige gjorda erinringar kunnat

föranleda, fastställer Konungens befallningshafvande inkomst- och utgiftsstaten

för vägkassan och i sammanhang dermed äfven det belopp,

hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras på de till utgörande deraf

skyldige.

59 §.

Vägskatten utgår sålunda, att den på hela väghållningsdistriktet

belöpande väghållningskostnaden, hvarmed förstås dels kostnaden för

underhåll af all indelad väg enligt särskilda nämndens uppskattning,

dels alla de utgifter, som enligt den faststälda utgiftsstaten skola bestridas

ur vägkassan, fördelas på samtliga enligt 6 § i väghållet deltagande

beskattningsföremål efter det antal vägfyrkar, som på hvarje

sådant föremål belöper med iakttagande deraf, att i mantal satt jord

åsättes en vägfyrk för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet; annan jordbruksfastighet,

hvartill äfven hänföras staten eller menighet tillhöriga

allmänningsskogar, en vägfyrk för hvarje 200 kronor af taxeringsvärdet;

annan fastighet samt frälseränta likaledes en vägfyrk för hvarje

200 kronor af taxeringsvärdet samt slutligen inkomst, som i väghållet

Bth. till Riksd. Prof. 1889. 1 Samt. 1 A/d. 4 Haft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

deltager, en vägfyrk för hvarje 20 kronor af den beskattningsbara andelen

deraf.

60 §.

Till ledning för vägskattens bestämmande höra häradsskrifvarne

hvarje år efter slutade taxeringsförrättningar till Konungens befallningshafvande

insända förteckningar, som för hvarje kommun summariskt

upptaga den bevillning, som till staten utgöres af de i 6 § omförmälda

beskattningsföremål eller, der bevillning ej erlägges, det belopp,

som, i fall bevillning skulle utgå, på grund af taxeringsvärdet

emot sådan bevillning svarar.

61 §.

Vid fördelningen af hela väghållningskostnaden enligt 59 § räknas

den i mantal satta jorden till godo uppskattade värdet af det underhåll

in natura, som jorden åligger, och påföres detta beskattningsföremål

icke någon vägskatt, derest bidragen från öfriga beskattningsföremål

äro tillräckliga till bestridande af utgifterna ur vägkassan.

62 §.

Uppkommer öfverskott i vägkassan, sedan de i 53 § omförmälda

behof blifvit behörigen tillgodosedda, eger Konungens befallningshafvande,

på förslag af vägstyrelsen, förordna om dess användande för

grundförbättring af vägarne och, sedan öfverskottet härför icke vidare

erfordras, jemväl till lindring af det vägunderhåll in natura, som åligger

den i mantal satta jorden, sålunda att på vägkassans bekostnad

till underhåll öfvertages väg, som antingen är eller vid ny vägledningborde

till underhåll på nämnda beskattningsföremål blifva indelad.

63 §.

Konungens befallningshafvande ombesörjer att vägskatten varder

genom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterad, indrifven

och redovisad, på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet;

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

egande Konungens befallningshafvande jemväl att förordna om afskrifning

af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende till bristande

tillgång icke kunnat indrifvas.

64 §.

Konungens befallningshafvande meddelar vägstyrelsen ansvarsfrihet

eller beslutar om de åtgärder, som i anledning af anmärkningar

böra vidtagas.

VI Kap.

Om vinterväghållningen.

65 §.

Till allmän vägs hållande i fargilt stånd vid snöfall skall Konungens

befallningshafvande, sedan vederbörande blifvit inför häradsrätten

hörde, af närmast belägna hemman inom hvarje väghållningsdistrikt

inrätta så kallade ploglag, hvilka hvardera af vägen tilldelas ett visst

stycke, det de skola behörigen vidmakthålla.

66 §.

Der särskilda vintervägar öfver sjöar och myrar af ålder funnits

eller nödiga pröfvas, ingå jemväl de i ploglagsindelningen. Blifver. i

följd af sådan vinterväg någon allmän väg för längre eller kortare tid

obehöflig, vare dess hållande i fargilt stånd under sagda tid ej nödigt.

67 §.

Vinterväg skall till erforderlig bredd hållas öppen och, der så

tarfvas, af vederbörande ploglag märkas ut.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

68 §.

För besväret af vinterväghållningen njuta ploglagen ersättning af

de väghållningsskyldige efter ty vägens längd och beskaffenhet det

fordra.

69 §.

Till häradsrätten skola de väghållningsskyldige inkallas att med

ploglagen om ersättningen öfverenskomma. Kunna de* icke i godo sig

härom förena, insänder häradsrätten sitt betänkande i ämnet till Konungens

befallningshafvande, som sedermera efter skälighet jemkar och

stadfäster ersättningsbeloppen.

70 §.

Den för alla ploglagen i hela väghållningsdistriktet bestämda ersättning

sammanslås och fördelas på de beskattningsföremål, som jemlik!

6 § i vägunderhållet deltaga, enligt i 59 § bestämda grunder;

hvarefter ersättningsbeloppen genom kronofogdens försorg utdebiteras,

indrifvas och till ploglagen utbetalas.

71 §•

De beting, som antingen godvilligt med ploglagen slutas eller af

Konungens befallningshafvande fastställas, skola för hvarje gång gälla

i minst fem, högst tio år; börande de väghållningsskyldige i god tid

före hvarje sådan periods utgång å nyo sammankallas för att antingen

det förra betinget förnya eller ett nytt tillvägabringa.

72 §.

Konungens befallningshafvande fördelar ploglagen så, att de hemman,

som dertill kunna anslås, blifva i möjligaste måtto lika dertill

nyttjade.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Högsta Domstolens prof. den 25 Januari 1887,

29

73 §.

Inom hvarje ploglag, som består af flere än två delegare, skola

desse sig emellan för minst ett år i sender utse en snöplogfogde, om

hvilket val underrättelse bör kronobetjeningen meddelas.

Snöplogfogden åligger dels att öfvervaka det väg hålles i fargilt

stånd samt att för sådant ändamål vid inträffande behof utfärda uppbåd

till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, hvilket uppbåd delegare

äro skyldiga att sig emellan fortskaffa, dels ock att tillse det

vinterväg jemlik! 67 § märkes ut.

Snöplogfogde, som i tre på hvarandra följande år tjenstgjort, vare

ej skyldig att befattningen å nyo emottaga, förr än ytterligare tre år

förflutit.

74 §.

Försummar vederbörande att hålla vinterväg fargill eller att den

samma märka ut, låter kronobetjeningen sådant verkställa mot lega,

som uttages på sätt i 35 § föreskrifves.

75 §.

Skulle i eu eller annan ort andra ordningar för vinterväghållningen

pröfvas lämpliga, ankommer på Konungens befallningshafvande,

sedan vederbörande blifvit inför häradsrätten hörde, att derom förordna;

dock med iakttagande att äfven i slikt fall kostnaden för vinterväghållningen

utgöres efter den för ersättning till ploglag stadgade grund.

76 §.

Konungens befallningshafvande öfvervakar att väg vintertiden behörigen

öppenhålles.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bilaga till Högsta Bomstolens prot. den 25 Januari 1887.

VII Kap.

Om ansvar för öfverträdelse af denna lag; så ock om rättegången.

77 §.

Öfverträdelse af hvad i denna lag blifvit väghållningsskyldig eller

snöplogfogde till iakttagande föreskrifvet straffes med böter från och

med fem till och med femtio kronor.

Enahanda ansvar drabbar den, som gör sig skyldig till öfverträdelse

af föreskrifterna i 24, 25, 26, 27 och 31 §§.

Böter, som jemlik! denna § ådömas, skola tillfalla kronan och, der

tillgång till deras fulla gäldande brister, förvandlas efter allmän lag.

Till böter enligt denna lag må ej dömas, om å förseelsen följer

straff enligt allmän lag.

78 §.

Skada, som genom öfverträdelse af denna lag annan tillfogas,

skall gäldas jemlikt grunderna i VI kap. strafflagen.

79 §.

Ledamot af särskilda nämnden, som, oaktadt kallelse, uteblifver

från sammanträde utan anmäldt laga förfall, skall bota till vägkassan

två kronor för hvarje dag han är frånvarande, med skyldighet tillika

att, derest sammanträdet af sådan anledning måste inställas, betala den

till öfriga ledamöter utgående resekostnadsersättning.

80 §•

Fråga om öfverträdelse af de i denna lag gifna föreskrifter tillhör

allmän domstols pröfning, och eger eu hvar att åtala slik öfverträdelse.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Högsta Domstolens prat. den 25 Januari 1887.

31

81 §.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna

lag omförmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål

i allmänhet är stadgad.

VIII Kap.

Särskilda bestämmelser.

82 §.

Med härad i denna lag förstås jemväl de före utfärdandet af förordningen

den 17 Maj 1872 varande tingslag i de orter, der benämningen

härad ej förekommer.

83 §.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1888; ankommande det på

Konungens befallningshafvande, hvar inom sitt län, att ofördröjligen

derefter föranstalta, att nya vägdelningar i enlighet med föreskrifterna

i denna lag varda inom de särskilda väghållningsdistrikten så skyndsamt

som möjligt verkstälda; hvarefter och i den mån ny vägdelning

inom ett väghållningsdistrikt afslutats och vunnit laga kraft, tillämpning

inom sådant område af 25 kap. byggningabalken och alla öfriga

tid efter annan meddelade föreskrifter, som emot denna lag strida, icke

vidare eger rum, dock med de undantag 84 och 86 §§ upptaga.

84 §.

Hvad i II kap. stadgas rörande underhåll af väg, bro och färja

tillämpas ej förr än vid tillträdet af de vid första vägdelningen utlagda

väglotter.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bilaga Ull Högsta Domstolens prot■ den 25 Januari 1887.

Sådant tillträde sker den 1 Juli det år, då vägskatt först erlägges;

börande dervid väglotterna af väghållningsskyldige vara försatta i laggilt

stånd, vid äfventyr, att befintliga brister eljest på den försumliges

bekostnad emot lega afhjelpas.

85 §.

Den vägdelning på hemman eller hemmansnummer, som enligt

denna lag första gången skall ega rum, bekostas till två tredjedeler af

statsverket och till en tredjedel af de väghållningsskyldige.

86 §.

Säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län äfvensom de

af nybyggen inom vissa fjelltrakter i Jemtland uppkomna hemman,

hvilka hittills varit från deltagande i väghållningsbesväret alldeles befriade,

njuta under de första tjugu åren efter det denna lag börjat tillämpas

nedsättning till hälften i den på dem belöpaade väghållningskostnad;

egande förty, sedan sådant säteri eller hemman blifvit till

vägunderhåll in natura indeladt, egaren deraf att under sagda tid ur

vägkassan erhålla godtgörelse med hälften af det belopp, hvartill kostnaden

för detta vägunderhåll blifvit af den särskilda nämden uppskattad.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den

14 februari 1887.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvård,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna och

Friherre Tamm.

l:o.

Departementschefen Statsrådet von Krusenstjerna anmälde frågan

om förändring i gällande bestämmelser rörande vägunderhållet på landet

och anförde dervid i underdånighet följande:

»Enligt nu gällande lagstiftning åligger skyldigheten att bygga

och underhålla allmänna vägarna på landet jemte nödiga broar och färjor

den i mantal satta jorden, med undantag likväl dels, enligt 8 § i

ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723, för säterierna

i de forna danska provinserna Skåne, Halland, Blekinge och Bohus

län, dels, jemlikt nådiga brefvet den 17 september 1783, för äldre

lotshemman, så länge de fullgöra lotsningskyldighet, och dels slutligen

för vissa af nybyggen inom fjelltr akter na i Jernband uppkomna hemman,

hvilka, såsom belägna vid fjellen eller så nära derintill, att icke

Bih. till Rilcsd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Af cl. 4 Saft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

åkerbruk utan endast boskapsskötsel kunde derstädes idkas, genom nådiga

brefven den 27 november 1792 och 9 november 1836 medgifvits

att få antingen helt och hållet njuta befrielse från väghållningsbesväret

eller ock deltaga deri endast till hälften mot vanliga hemman.

Denna redan från äldre tider tillbaka den i mantal sätta jorden

åliggande skyldighet har, hvad beträffar de särskilda slagen af allmänna

vägar, hittills i allmänhet fullgjorts, i fråga om lands- och häradsvägarne,

häradsvis och för socknevägarne socknevis genom de särskilda

vägarnes fördelning till underhållande på jorden efter det densamma

åsätta förmedlade hemmantal.

Så länge jordbruket fortfor att vara den vigtigaste, om också icke

den enda näring, som förekom på landet, kunde det icke gerna blifva fråga

om någon förändring i hemmanens berörda åliggande; men i den män

med stigande utveckling och folkmängdens tillväxt en mängd fabriker

och andra inrättningar uppstodo på landet, för hvilka de allmänna vägarne

voro lika behöfliga och nyttiga som för jordbruket, blefvo klagomålen

öfver tungan af väghållningsbesväret alltmera allmänna och föranledde tid

efter annan vid riksdagarna återkommande framställningar om förändring

i de gällande lagstadgandena rörande väghållningsbesväret i syfte

att åt den i mantal satta jorden måtte beredas lindring i besvärets

utgörande.

1876 års 1 anledning af särskilda vid 1876 års riksdag i sådant syfte väckta

riksdagsskrif- förslag anmälde Riksdagen i skrifvelse den 14 maj samma år, att Riksvelse-

dagen funnit den ifrågastälda förändringen vara af billigheten påkallad

och för sin del ansett densamma lämpligast kunna åvägabringas på det

sätt, att deltagande i vägunderhållet i någon viss skälig mån ålades

all sådan fast egendom, som nu vore derifrån befriad, äfvensom med

fast egendom förenad industriel rörelse jemte grufvor; men, enär för

ett tillägg till gällande lag i berörda syftning erfordrades en.noggrannare

utredning af hithörande förhållanden, än som under Riksdagens

jemförelsevis korta sammanvaro kunnat åstadkommas, hade Riksdagen

funnit sig böra hos Eders Kong!. Maj:t anhålla, det Eders Kongl. Maj:t

täcktes uppdraga åt en komité att utreda ej blott i hvad mån och på

hvad sätt deltagande i vägunderhållet på landet kunde åläggas bruk,

fabriker, qvarnar, sågar, allmänna skogar eller annan fast egendom,

som hittills varit från väghållningsbesväret undantagen, äfvensom

grufvor samt med fastighet förenad industriel rörelse, utan äfven hvilka

verkningar en dylik förändring inom olika orter antagligen skulle medföra,

samt derefter låta utarbeta och till Riksdagen aflåta nådigt förslag

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

till förändrad lagstiftning i fråga om vägkållningsbesvärets utgörande

på landet.

Med bifall härtill behagade Eders Kongl. Maj:t under den 24 november

1876 åt utsedde komiterade uppdraga att verkställa den af Riksdagen

begärda utredning och utarbeta förslag till förändrad lagstiftning

i fråga om väghållningsbesvärets utgörande på landet; och hafva efter

fyraårigt arbete, hvarunder äfven någon förändring i komiténs ursprungliga

sammansättning egt rum, komiterade med underdånig skrifvelse

den 14 december 1880 till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat ett

af historisk och statistisk öfversigt samt motiver och tabellbilagor åtföljdt

förslag till lag angående väghållningsbesvärets utgörande på

landet.

Detta förslag, hvilket endast afser de allmänna vägarne på landet

eller de vägar derstädes, som pröfvas vara för den allmänna samfärdseln

nödiga och nyttiga, innefattar i afseende å underhållet af dessa

åtskilliga bestämmelser, hvilka, hvad särskild! angår vägarnes underhållande

den tid marken är bar, väsentligen afvika från dem, som

hittills varit gällande; och det torde derföre tillåtas mig att, vid meddelandet

af en kortfattad redogörelse för det hufvudsakliga innehållet

af komiterades förslag, taga hänsyn företrädesvis till de af komiterade

föreslagna förändringar i nu gällande lagstadganden i ämnet.

Såsom redan i det föregående blifvit af mig antydt, finnas för

närvarande tre slag af allmänna vägar, nemligen: lands-, härads- och

socknevägar. Komiterades förslag upptager deremot endast två slag

af allmänna vägar på landet, nemligen landsväg, hvartill hänföres sådan

väg, som för allmänna samfärdseln är af större betydelse, såsom förenande

riket med ''annat rike eller ett län med ett annat län, eller

ledande från en stad till eu annan stad, eller Renande att förbinda

något härad i dess helhet eller till väsentlig del med stad, större

hamn- eller lastageplats, jernvägsstation eller annat jemförligt ställe,

och bygdeväg, under hvilken benämning sammanförts alla öfriga allmänna

vägar, således äfven de socknevägar, hvilka pröfvas vara för

den allmänna samfärdseln nyttiga och nödiga, allt i enlighet med de

i 1 § gifna närmare bestämmelser.

Af de nuvarande allmänna vägarne på landet underhållas, såsom

jag äfven här förut antydt, lands- och häradsvägarne i regeln af häradet

eller tingslaget och socknevägarne af den eller de socknar, hvarinom

de äro belägna. Gemensamhetsområdet för deltagandet i vägunderhållet

och deraf föranledda kostnader är således för närvarande

olika för de särskilda slagen af vägar, nemligen häradet för lands- och

Komiterades

förslag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

häradsvägarne samt socknen för socknevägarne. Enligt komiterades

förslag åter skulle kostnaderna för vägunderhållet på de till utgörande

deraf pligtiga beskattningsföremålen fördelas länsvis eller, der län vore

delad! i särskilda landstingsområden, inom hvarje sådant, städerna i

begge fallen undantagna, samt följaktligen gemensamhetsområdet uti

ifrågavarande afseende blifva för de begge af komiterade antagna särskilda

slagen af vägar detsamma, nemligen länet eller landstingsområdet.

Förutom den i mantal satta jorden, med undantag likväl för dels

säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, dels ock äldre

lotshemman, så länge de fullgjorde lotsningsskyldighet, hafva komiterade

till deltagande i vägunderhållet föreslagit ej mindre all i mantal

icke satt jordbruksfastighet, frälseränta samt annan fastighet, hvarför

bevillning till staten erlägges, staten eller menigheter tillhöriga allmänningsskogar

och staten tillhörig annan fastighet, hvaraf inkomst

dragés, omförmälda fastigheter dock endast så framt taxeringsvärdet

derå uppginge till minst 400 kronor, än äfven inkomst till belopp af

minst 1,000 kronor, hvarför bevillning utgöres, dock med åtskilliga

undantag, såsom för inkomst af kapital, af kanal, jernväg eller annan

farväg m. m., på sätt 6 § mom. E närmare innehåller.

I fråga om sättet för de särskilda beskattningsföremålens deltagande

i vägunderhållet hafva komiterade funnit någon annan anordning

icke lämpligen låta sig genomföras, än att verkställandet af det

för vägunderhållet erforderliga arbetet, till den del detsamma ansåges

böra af enskilde ombesörjas, fortfarande såsom hittills ålades den i

mantal satta jorden, samt att de öfriga till deltagande i vägunderhållet

föreslagna beskattningsföremålen tillförbundes att lemna vissa penningebidrag,

hvilka, likasom penningebidragen från den i mantal satta jorden,

då sådana för betäckande af nödiga utgifter blefve erforderliga,

skulle ingå till en för länet eller landstingsområdet gemensam vägkassa,

stäld under förvaltning af en utaf landstinget utsedd vågstycke.

Ur denna vägkassa skulle bestridas kostnaderna, bland annat,

för anläggning af ny och omläggning af redan befintlig väg, underhåll

af ny väg intill dess densamma ingått i vägdelning samt byggande och

underhåll af färja och större bro. Allt öfrigt för vägunderhållet erforderligt

arbete skulle det åligga den i mantal satta jorden att ombestyra.

Fördelningen å den i mantal satta jorden af det densamma sålunda

åliggande väghållningsarbetet hafva komiterade, som funnit det skola

blifva med alltför stora svårigheter och olägenheter förenadt, derest

såsom enhet härvid antoges ett så stort område som länet eller lands
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

tingsområdet, af sådan anledning i stället föreslagit att i regeln ske

häradsvis; och då det förmedlade hemmantalet, i anseende till de på

samma trakt högst väsentligt olika värdena derå, icke vidare kunde

anses lämpligt att användas såsom fördelningsgrund vid vägunderhållets

utgörande, hafva komiterade föreslagit, att till grund för denna fördelning

skulle läggas ett på hemmanens taxeringsvärden grundadt s. k.

vägmantal, hvilket skulle vid förekommande allmän vägdelning inom

ett väghållningsdistrikt genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

försorg åsättas de särskilda hemmanen och ega bestånd intill dess

ny allmän vägdelning inom distriktet egde rum. För en följdriktig

tillämpning af bestämmelsen om länet eller landstingsområdet såsom samfällighet

för fördelningen af väghållningskostnaderna har det emellertid

funnits nödigt att tillika stadga skyldighet för hemmansinnehafvarne

inom ett härad, hvars uppskattade väglängd understege hvad som i

förhållande till hela länets eller landstingsområdets uppskattade väglängd

på häradets sammanlagda vägmantal sig belöpte, att för den lindring

i väghållning, som sålunda komme dem till del i jemförelse med

hemmansinnehafvarne inom ett annat härad, hvars väglängd öfverstege

hvad som efter nyssnämnda grund derpå belöpte, till desse senare utgifva

motsvarande kontant ersättning.

Beträffande frågan om det förhållande till hvarandra, hvarefter

de särskilda beskattningsföremålen skäligen borde i vägunderhållskostnaden

deltaga, hafva komiterade, som ansett någon lämpligare

jemförelsegrund härvid icke vara att tillgå än bevillningen till staten

eller, der sådan icke erlades, det belopp, som, i händelse bevillning

skolat utgå, på grund af taxeringsvärdet svarade mot bevillningen,

funnit sig höra såsom regel uppställa, att all jordbruksfastighet borde

vid fördelningen af väghållningskostnaden ingå för hela samt annan

fastighet, staten eller menigheter tillhöriga allmänningsskogar äfvensom

frälseränta för hälften af bevillningen eller deremot svarande belopp,

och inkomst, som i vägunderhållet deltoge, för en fjerdedel af bevillningen,

men tillika, för att åt de nytillkomna beskattningsföremålen

bereda någon lindring, föreslagit en öfvergångstid af femton år, hvarunder

dessa skulle till väghållningskostnaden bidraga: den i mantal

icke satta jorden allenast för hälften samt annan fastighet, staten

eller menigheter tillhöriga allmänningsskogar äfvensom frälseränta allenast

för Vurdelar af bevillningen eller deremot svarande belopp, och

inkomst, som i vägunderhållet deltoge, allenast för 3/2fl-delar af bevillningen.

För bestämmandet af det belopp, hvarmed hvarje särskilt be
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

skattningsföremål hade att bidraga till de med vägunderhållet i dess

helhet förenade kostnader, måste naturligtvis, då uti berörda kostnader

äfven inginge värdet af det vägarbete, som af den i mantal satta

jordens innehafvare verkstäldes, värdet derå först på något sätt utrönas.

Detta hafva komiterade ansett lämpligast kunna ske genom

uppskattning, verkstäld af en för hvarje län eller landstingsområde

tillsatt särskild nämnd, hvilken dervid hade att fästa afseende så väl

å ortens pris på dagsverken och körslor, som äfven derå att de till

sådant arbete indelade i allmänhet vore i tillfälle att med egna arbetare

och dragare fullgöra arbetet å tider, som för dem funnos lämpliga.

Vid fördelningen å de särskilda beskattningsföremålen af väghållningskostnaden

i dess helhet skulle den i mantal satta jorden få sig

till godo räknadt uppskattade värdet af det vägarbete, som ålåge jorden,

med iakttagande likväl att, äfven om detta värde öfverstege det

belopp, hvarmed den i mantal satta jorden efter sin bevillning borde .

till väghållningskostnaden bidraga, jorden derför icke erhölle någon

ersättning, utan skulle det härigenom i vägkassan uppkommande öfverskott

användas i första rummet till grundförbättring af vägarna samt,

i den mon det ej Härför erfordrades, till öfvertagande för underhållande

medelst vägkassan af väg, som eljest borde på den i mantal

satta jorden till underhåll fördelas.

Komiterades förslag innehåller derjemte åtskilliga bestämmelser,

åsyftande att så kraftigt som möjligt befordra de allmänna vägarnes

försättande och underhållande i ett för trafiken fullt tillfredsställande

skick, bland hvilka bestämmelser särskildt torde böra omnämnas förslagen

om tillsättande af rotemästare samt särskilde af statsverket aflönade

väginspektörer.

För allmänna vägarnas öppenhållande vintertiden vid inträffande

snöfall hafva komiterade deremot funnit nu gällande bestämmelser böra

i hufvudsakliga delar fortfarande ega tillämpning med de förändringar

allenast, som betingas af utsträckningen till åtskilliga andra beskattningsföremål

än den i mantal satta jorden af skyldigheten att jemväl

till nämnda besvärs fullgörande erlägga kontanta bidrag.

Komiterades förslag förutsätter för sitt genomförande nya vägdelningar

öfver hela riket i enlighet med de för dylika förrättningar af

komiterade föreslagna särskilda bestämmelser.

Slutligen innehåller komiterades förslag äfven föreskrifter rörande

tillsynen öfver vägunderhållets behöriga fullgörande, straffbestämmelser

för öfverträdelser af de i lagförslaget gifna föreskrifter äfvensom

särskilda stadgande!! i och för lagförslagets tillämpning, bland hvilka

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

sistnämnda särskilt torde förtjena att uppmärksammas stadgandet

derom, att kostnaden för den vägdelning, som första gången enligt lagförslaget

egde rum, skulle bestridas af statsverket.

Öfver komiterades förslag bär, till följd af föreskrift i Eders

Kong!. Maj:ts nådiga remiss den 30 april och nådiga bref den 12

augusti 1881, kammarkollegium, efter inhemtande af samtliga lands- ;

tingens och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länen underdåniga

yttranden, under den 10 juni nästlidet år afgifvit underdånigt

utlåtande. Med ledning af de i berörda yttranden och utlåtande gjorda

erinringar blef sedermera komiterades förslag inom civildepartementet

med biträde af tillkallade sakkunnige personer i åtskilliga delar omarbetadt,

hvarefter högsta domstolens underdåniga yttrande inhemtats

öfver det sålunda upprättade nya förslaget, i hvad detsamma afsåge

inskränkning i tillämpningen af allmän lag. Högsta domstolens yttrande

afgafs den 25 sistlidne januari; och har derefter i förslaget vidtagits,

förutom redaktionsjemkningar, de förändringar, hvartill högsta

domstolens yttrande funnits föranleda.

Det är det sålunda reviderade förslaget, som jag nu anhåller få

för Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla.

En förändring i nu gällande lagstiftning rörande väghållningen i

syfte, att åt den i mantal satta jorden beredes lindring i väghållningstungan,

synes mig vara af billighet påkallad. Riksdagen för sin del har

ock erkänt detta genom sin af mig redan omförmälda skrifvelse af

den 14 maj 1876.

I fråga åter om sättet för en sådan förändrings genomförande

lärer det, med hänsyn till ämnets stora omfattning och mångfalden af

de intressen, som deraf beröras, väl knappast vara att förvänta annat

än att skiftande meningar skola förefinnas och söka göra sig gällande.

För egen del har Riksdagen i sin nyss omnämnda skrifvelse endast

framhållit önskvärdheten deraf, att deltagande i vägunderhållet i någon

viss skälig mån ålades några i skrifvelsen närmare angifna bland de

från sådant deltagande nu befriade beskattningsföremålen. En sådan

åtgärd skulle också utan tvifvel vara egnad att aflägsna en bland de

förnämsta anledningarna till missnöje med de nu gällande lagstadgandena

i ämnet. Ivomiterade hafva emellertid funnit sig icke böra stanna

endast härvid, utan derjemte meddelat bestämmelser i syfte så väl att

undanrödja äfven öfriga af de nu bestående förhållandena alstrade

olägenheter, som äfven att, till fördel för det allmänna, åstadkomma

vägarnas försättande och underhåll i så godt skick som möjligt.

Mot den utsträckning utöfver den i Riksdagens skrifvelse antydda

Utlåtanden

af kammarkollegium

in. fl. myndigheter

och af

högsta domstolen.

Redogörelse

för det nu

framlagda

reviderade

förslaget.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

glans komiterade sålunda gifvit det dem lemnade uppdrag synes det

så mycket mindre kunna vara något att erinra, som densamma medfört

dels att grunden för fördelningen mellan de hittills väghållningsskyldige

af det för dem bibehållna vägarbetet kunnat bestämmas med

mera hänsyn till de särskilda hemmanens olika förmåga att fullgöra

berörda skyldighet, hvadan denna måste anses derigenom komma att

blifva hemmanen emellan jemnare fördelad, dels ock att de nytillkomna

beskattningsföremålens berättigade anspråk på ett förbättradt vägunderhåll

såsom ersättning för de dem pålagda uppoffringar kunnat i någon

mån tillgodoses. 8

Beträffande åter det, efter hvad i kammarkollegii utlåtande (sid.

4) omförmäles, af några bland länsstyrelserna såsom en ofullständighet

i komiterades förslag anmärkta förhållandet, att detsamma icke äfven

omfattar de allmänna vägar, hvilka det åligger städerna att underhålla,

hvaraf följden således skulle blifva att, om förslaget antoges utan att

i sammanhang dermed några bestämmelser meddelades rörande städernas

väghållningsbesvär, detta fortfarande komme att bedömas efter nu

gällande lag; så har, efter hvad åt komiterades yttrande (sid. 103)

framgår, detta förhållande sin grund deruti, att komiterade, ehuru det

synts dem olämpligt att bredvid den nya lagen, som ordnade lagstiftningen

rörande de allmänna vägarne på landet, de hittills tid efter annan

meddelade stadgandena rörande de allmänna vägarne skulle fortfarande

komma att tillämpas i afseende å det städerna åliggande vägunderhåll,

likväl med hänsyn till beskaffenheten af det dem lemnade

uppdrag funnit sig sakna befogenhet att i lagförslaget intaga några

bestämmelser rörande städernas vägunderhåll. Mig veterligen har någon

allmännare klagan hittills icke försports vare sig med hänsyn till

de grunder, enligt hvilka städernas väghållningsskyldighet sedan gammalt

^ är ordnad, eller mot det sätt, hvarpå denna skyldighet hittills

fullgjorts. Någon ändring i de härom meddelade stadgandena hade

icke heller blifvit hos Riksdagen ifrågasatt; vid hvilket förhållande och

då^ en förändring deruti icke synes oundgängligen påkallas af den nu

ifrågasatta förändringen i lagstiftningen rörande det landsbygden hittills

åliggande vägunderhåll, komiterades åtgärd att i lagförslaget icke

äfven upptaga. särskilda stadganden rörande städernas vägar synes

vara på fullt giltiga skäl grundad och hafva åt den till komiterades behandling

öfverlemnade i sig sjelf ganska vidlyftiga frågan beredt en

lämplig begränsning.

Hvad nu de särskilda bestämmelserna i komiterades förslag angår,

så hafva flere bland dessa och särskildt en af sjelfva hufvudgrunderna

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

för förslaget — den om länet såsom samfällighet för väghållningskostnadens

fördelning — rönt så mycket motstånd från flertalet af de

granskande myndigheterna, att jag med allt erkännande af det förtjenstfull

sätt, hvarpå komiterade löst den dem förelagda uppgift,

ansett mig icke kunna hos Eders Kongl. Maj:t förorda komiterades

förslag till antagande i oförändradt skick; utan har detsamma, såsom

jag redan förut antydt, blifvit i vissa delar omarbetadt; och torde

jag nu få härom meddela en närmare redogörelse.

Lika med komiterade och med afseende å hvad de i sina motiv i och 2 §§.

(sid.- 104—108) anfört, anser äfven jag de allmänna vägarne på

landet kunna och böra, med hänsyn till deras större eller mindre betydelse

för den allmänna samfärdseln, sammanföras under två kategorier,

nemligen landsvägar och bygdevägar, så att följaktligen de nuvarande

socknevägarne skulle komma att upphöra såsom ett särskildt

slag af allmänna vägar samt vid den allmänna vägdelning öfver hela

riket, hvilken för förslagets genomförande förutsättes såsom nödvändig,

antingen utgå ur det allmänna vägunderhållet och antaga egenskapen

af enskilda utfartsvägar eller ock ingå bland bygdevägarne. Denna

förändring, hvilken äfven skulle hafva till följd att man för de olika

slagen af allmänna vägar på landet finge ett och samma väghållningsdistrikt,

är jemväl ur den synpunkt beaktansvärd, att det visat sig,

med bibehållande såsom hittills af olika väghållningsdistrikt för de

olika slagen af allmänna vägar, icke utan synnerligen stora svårigheter

och olägenheter låta sig göra att ordna våghål]ningsbesväret pålandet

efter andra än nu gällande grunder. Vill man nemligen, enligt Riksdagens

framställning, utsträcka deltagandet i vägunderhållet äfven till

åtskilliga derifrån nu befriade beskattningsföremål, så måste, då åtminstone

en del af dessa är af beskaffenhet, att det icke ens lärer kunna

blifva fråga om att af dem utkräfva detta deltagande på annat sätt än

medelst erläggande af vissa kontanta bidrag, så val för bestämmandet

af dessas belopp, som för debitering, uppbörd, förvaltning och redovisning

af de på sådant sätt inflytande medlen eu mängd nya föreskrifter

och åtgärder blifva erforderliga; och huru enkelt förfaringssättet härvid

än i och för sig kunde blifva, skulle otvifvelaktigt, derest för hvarje

särskildt beskattningsföremål samma åtgärder behöfde upprepas så väl

i fråga om dess deltagande i häradets, som i fråga om dess deltagande

i socknens väghållningsskyldighet, en sådan anordning i sin

helhet befinnas alltför omständlig och invecklad.

Med komiterade har jag ansett mig böra instämma äfven deruti,

att bredden för de särskilda slagen af allmänna vägar i regeln bestämmes

Bih. Ull Riksd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 4 Halt. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

för landsväg till 6 meter och för bygdeväg till 3,6 meter, motsvarande

efter gamla måttet för landsväg 20,2 fot och för bygdeväg 12,12 fot

eller ungefär samma bredd, som nu är föreskrifven för, å ena sidan,

landsväg och, å den andra, härads- och socknevägar.

I afseende härå har visserligen uti några af de från orterna inkomna

yttrandena i ärendet framställning blifvit gjord derom, att äfven

skilnaden mellan landsväg och bygdeväg måtte bortfalla och således

blott ett enda slag af allmän väg finnas samt bredden derå bestämmas

till 4,7 meter, motsvarande 15,83 fot, eller i det närmaste den

bredd af 16 fot, som på senare tiden vanligen gifvits de allmänna vägar,

för hvilkas nybyggnad eller omläggning bidrag af allmänna medel

beviljats. En sådan anordning kunde väl också icke synas sakna skäl

för sig; men, då komiterades förslag närmare öfverensstämmer med

de i dessa hänseenden nu gällande lagstadgandena, hvilka icke visat

sig i tillämpningen medföra några särskilda olägenheter, synes komiterades

ifrågavarande förslag böra ega företräde. Någon väsentligare

ändring af innehållet uti 1 och 2 §§ af komiterades förslag har således

icke funnits erforderlig.

5 §. Komiterades i 5 § framstälda förslag om utsträckning till länet

eller landstingsområdet af samfällig heten för v äg hållning skostnadens

fördelning, med hvilket förslag komiterade, såsom af motiven (sid.

112—114) framgår, afsett att i möjligaste mån utjemna bördan af väghållningsbesväret

genom undanrödjande af den utaf skiljaktiga lokala

förhållanden på skilda orter härflytande olikheten i nämnda börda, har

jag deremot funnit mig icke kunna biträda. Utom det att förslaget

icke innebär någon verklig trygghet derför, att det dermed afsedda

ändamål skulle kunna ernås, komme, enligt hvad den af kammarkollegium

i dess utlåtande (sid. 10 —12) meddelade redogörelse för

innehållet af de vid förslaget i denna del framstälda anmärkningar

utvisar, förslaget att i tillämpningen medföra så många och stora olägenheter

och svårigheter, att, om man också helt och hållet bortser

från den kostnad för det allmänna, som af de för en förändrad reglering

erforderliga nya vägdelningar öfver hela riket skulle föranledas

och hvilken kostnad, efter hvad jag sedermera får tillfälle att

närmare utveckla, icke torde kunna annat än till en del undvikas, de olägenheter

i öfrigt, förslagets tillämpning skulle medföra, måste anses

såsom vida mera betydande än dem förslaget är afsedt att undanrödja.

I likhet med kollegium har jag derföre ansett samfälligheten för väghållningskostnadens

bestridande fortfarande böra i regeln utgöras af

häradet, men att tillika, på det nödig hänsyn måtte kunna egnas de

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

förefintliga lokala skiljaktigheterna, skulle lemnas öppet, å ena sidan,

för ett härad att fördela sig i mindre väghållningsdiskrikt och, å den

andra, för två eller flera härad eller delar deraf att förena sig till ett

gemensamt väghållningsdistrikt. I enlighet härmed har också 5 § i

komiterades förslag blifvit omredigerad, hvarvid tillika senare punkten,

såsom obehöflig, blifvit utesluten.

Äfven i fråga om do beskattnings föremål, hvilka skäligen borde i G och 84 §§.

väghållning skostnaden deltaga, afviker det reviderade förslaget i vissa

delar från komiterades. Hvad först den i mantal satta jorden angår,

hade komiterades flertal ansett, att en utsträckning till säterierna i de

forna danska provinserna Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän,

hvilka för närvarande äro från deltagande i väghallningsbesväret befriade,

af skyldigheten att i detta besvär taga del innebure en ändring

i ridderskapets och adelns privilegier samt följaktligen, såsom en privilegiefråga,

förutsatte ridderskapets och adelns samtycke; hvarför

komiterades flertal ansett sig böra i afseende å dessa säterier göra det

förbehåll, att den föreslagna nya lagen icke skulle å dem ega tillämpning

utom för så vidt öfverenskommelsen kunnat med vederbörande

säteriegare träffas. Lika med kammarkollegium (sid. 28) och med åberopande

af det förfarande, som under senaste tider egt rum vid genomförandet

af förändrad lagstiftning rörande tingshus-, prestgårds- och

kyrkobyggnad (lagarne af den 26 september 1884 samt den 1 maj och den

12 juni i885), kan jag deremot icke anse ridderskapets och adelns medgifvande

vara i förevarande fall erforderligt. Vid sådant förhållande och

då i öfrig!, giltiga skäl saknas att, när det nu blifvit ifrågasatt att utsträcka

deltagandet i det allmänna väghållningsbesväret icke blott till

andra jordbruksfastigheter än i mantal satt jord, utan äfven till all

annan slags fastighet samt sådana beskattningsföremål i öfrig!, för

hvilka de allmänna vägarna kunna anses vara i någon väsentligare

mån nyttige och behöflige, fortfarande från deltagande i detta besvär

befria ifrågavarande säterier, synas äfven dessa böra i det allmänna

väghållningsbesväret taga del i likhet med öfriga hemman inom riket;

dock torde, till beredande för nuvarande säteriegare af skälig lindring

i det för dem nya besvärets utgörande, eu öfvergångstid af 20 år

böra bestämmas, under hvilken dessa säterier skulle åtnjuta nedsättning

till hälften af den på dem belöpande väghållningskostnaden. Enahanda

lindring torde jemväl böra beredas de af nybyggen inom fjelltrakterna

i Jernband uppkomna hemman, hvilka enligt hittills gällande

författningar varit från deltagande i väghållningsbesväret helt och hållet

befriade.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Vidare och då, på sätt kollegium äfven erinrat, hinder numera icke

förefinnes för hemmans sönderstyckande i huru små brukningsdelar

som helst, men för dessas deltagande i det allmänna vägunderhållet

lika litet hädanefter som hittills förutsättes något visst minimum af

taxeringsvärde, torde icke heller för sådan jordbruksfastighet, som icke

är i mantal satt, deltagandet i nämnda besvär böra, såsom komiterade

föreslagit, göras beroende deraf att taxeringsvärdet uppgår till minst

400 kronor, utan denna bestämmelse få uteslutas.

För annan än jordbruksfastighet lärer deremot, med afseende å

hvad kollegium (sid. 31 och 32) anfört, gränsen för deltagandet i

detta besvär blifva allt för långt utsträckt, derest densamma, enligt

komiterades förslag, bestämmes så, att den komme att omfatta äfven

dylika fastigheter med så lågt taxeringsvärde som allenast 400 kronor;

utan torde, på sätt kollegium äfven hemstält, detta minimum böra för

dessa fastigheter höjas till 600 kronor.

Beträffande slutligen de särskilda slag af inkomst, som kunde böra

till väghållningskostnaden bidraga, har kollegium i sitt utlåtande (sid.

32 och 33) sökt ådagalägga, att komiterade i berörda hänseende gått

längre än 1876 års Riksdag med det i dess underdåniga skrifvelse begagnade

uttryck »med fastighet förenad industriel rörelse» åsyftat, då

komiterade såsom regel uppstält, att inkomst, till belopp af minst

1,000 kronor, hvarför bevillning erlägges, skall i väghållningskostnaden

deltaga, samt härifrån icke gjort undantag annat än för inkomst af

kapital, af kanal, jernväg och annan farväg samt genom aflöning, arfvode

och traktamente eller annan med allmän eller enskild tjenstebefattning

förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation, lifränta

och undantagsförmån äfvensom sådan inkomst, som förvärfvas

genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet. Uppenbart synes

också, att, med den lydelse förslaget sålunda erhållit, deltagandet

i väghållningskostnaden skulle, emot hvad Riksdagen måste åsyftat,

komma att. utsträckas jemväl till inkomst af åtskilliga sådana slag af

verksamhet, hvilka påtagligen icke vore att hänföra till industriel rörelse.

Vid sådant förhållande och då vid hvarje förändring af sådant

slag som den förevarande rigtigast torde vara att framgå med en viss

varsamhet, synes, på sätt kollegium ock ansett, någon annan slags inkomst

icke böra ifrågakomma att i väghållningskostnaden deltaga, än

inkomst af bergsbruk, kalk- och stenbrott jemte dertill hörande verk,

inrättningar och näringar, qvarnar, sågverk, fabriker och andra dylika

för varors tillverkning eller förädling anlagda inrättningar, der inkomsten

uppgår till minst 1,200 kronor och bevillning derför till staten

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

erlägges. — * I öfverensstämmelse härmed och med iakttagande derjemte

af hvad kollegium med fullt fog i formelt hänseende haft att

anmärka mot 6 § i komiterades förslag har en omredigering af samma

§ blifvit verkstäld.

Vidkommande frågan om det sätt, hvarpå de till deltagande i väghållningskostnaden

sålunda föreslagna beskattningsföremålen lämpligen

borde fullgöra denna sin skyldighet, hvilken fråga nära sammanhänger

med frågan om lämpligaste sättet för ordnandet af sjelfva väghållningsbestyret

eller arbetet för vägs hållande i ett för samfärdseln tillfredsställande

skick, torde, med hänsyn till hvad komiterade i motiven

(sid. 125) anfört, någon annan anordning i detta hänseende åtminstone

för det närvarande icke lämpligen låta sig genomföra än den af komiterade

föreslagna, eller att verkställandet af det för vägunderhållet

erforderliga arbetet till den del, detsamma icke skulle bekostas ur en

för väghållningsdistriktet gemensam vägkassa, fortfarande såsom hittills

ålades den i mantal satta jorden; att öfriga till deltagande i vägunderhållet

föreslagna beskattningsföremål tillförbundes att lemna vissa

penningebidrag, hvilka, likasom penningebidragen från den i mantal

satta jorden, då sådana för betäckande af nödiga utgifter blefve

erforderliga, skulle ingå till den gemensamma vägkassan, samt att ur

denna kassa skulle bestridas kostnaderna, bland annat, för anläggning

af ny och omläggning af redan befintlig väg, underhåll af ny väg intill

dess den ingått i vägdelning samt byggande och underhåll af

färja och större bro. — Någon förändring till innehållet af 7 och 8 §§

i komiterades förslag har jag för den skull ansett icke böra ifrågakomma.

Såsom grund för vägunderhållets fördelning hemmanen emellan

har hittills gällt det hvarje hemman åsätta förmedlade hemmantal.

Denna grund hafva emellertid komiterade, i anseende till de på samma

trakt högst väsentligt olika värdena på ett sådant mantal, funnit icke

vidare vara såsom sådan lämplig, utan i stället af skäl, hvarför i motiven

(sid. 126—130) redogöres, till grund för väghållningskostnadens

fördelning hemmanen emellan föreslagit ett på hemmanens taxeringvärde

grundadt s. k. vägmantal, hvilket skulle vid förekommande allmän

vägdelning inom ett väghållningsdistrikt genom Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvandes försorg åsättas de särskilda hemmanen

och ega bestånd intill dess ny allmän vägdelning inom distriktet egde

rum.

Då, på sätt kollegium i sitt utlåtande (sid. 19) äfven erinrat, det

numera temligen allmänt erkännes, att det förmedlade hemmantalet är

och 8 §§.

9~U §§■

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

83 §.

såsom fördelningsgrund vid vägunderhållets utgörande synnerligen

olämpligt, samt, om också mot taxeringsvärdets antagande till grund i

berörda hänseende icke obefogade anmärkningar kunna göras, någon

annan mera tillfredsställande fördelningsgrund än taxeringsvärdet icke

lärer, åtminstone för det närvarande, kunna åstadkommas, har jag ej

tvekat att biträda komiterades såväl af flertalet bland myndigheterna i

orten som af kollegium förordade ifrågavarande förslag. — Vid 9, 10

och 11 §§ i lagförslaget har således någon förändring icke blifvit vidtagen.

Beträffande åter kollega (sid. 19) i sammanhang med tillstyrkandet

af nådigt bifall till komiterades n}^ss omförmälda förslag gjorda

hemställan, att, till förekommande af onödiga utgifter, nya vägdelningar

icke måtte, allenast för den nya delningsgrundens tillämpning, ega

rum, utan nu gällande vägdelningar få fortfarande blifva bestående intill

dess af annan giltig anledning ändring deri kunde finnas erforderlig,

samt under mellantiden de af väghållningsbördan tyngre tryckta

undfå ersättning af dem, hvilka fått sig till underhållande tilldelade

vägstycken af mindre utsträckning, än som efter vägmantal på dem

belöpte; så skulle det visserligen varit i hög grad önskvärdt, om den

föreslagna nya regleringen af vägunderhållet kunnat, derest den i

öfrigt befunnits antaglig, genomföras utan att medföra särskilda kostnader

för nya vägdelningar öfver hela riket. Men då härvid förekommer,

dels att den af kollegium förordade liqvidation de enskilde hemmansinnehafvarne

emellan, om också icke i lika grad som den liqvidation

de särskilda häradena emellan, hvilken skulle blifva en följd af

komiterades förslag om, å ena sidan, väghållningskostnadens fördelning

inom län eller landstingsområde och, å andra sidan, vägarbetets

utgörande häradsvis, i allt fall otvifvelaktigt skulle komma att framkalla

mycket missnöje, jemte det att verkställigheten deraf blefve förenad

med mycket besvär och mycken omgång, dels att ändamålet med

den nya regleringen till väsentlig del skulle förfelas, derest ej redan

från början blefve utredt, hvilka vägar densamma skulle omfatta, hvilket

åter icke utan nya vägdelningar läte sig göra, dels att under öfvergångstiden

särskilda lagstadganden blefve erforderliga angående fördelningen

af kostnaden för socknevägars byggande och underhåll,

lärer det icke kunna undvikas att, på sätt komiterade föreslagit, stadga,

det nya vägdelningar böra omedelbart efter det den nya regleringen

trädt, i kraft ega rum öfver hela riket.

I afseende åter å kostnaden för dessa första vägdelningar, hvilken

kostnad komiterade ansett böra enbart drabba statsverket, torde

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

visserligen, då dessa delningar icke kunna anses vara af de väghållningsskyldige

sjelfve påkallade, det icke vara billigt och rättvist att

låta dem ensamme få vidkännas den deraf härflytande dryga kostnaden;

men, då det icke heller lärer kunna bestridas, att den nya regleringen

med hänsyn till den förbättring af vägunderhållet, som deraf skulle

blifva en följd, komme att äfven medföra gagn för de väghållningsskyldige

sjelfve, torde det icke vara obilligt att af dem fordra något

bidrag till bestridande af kostnaderna för dessa vägdelningar. Jag

har derföre trott billigt vara, att statsverket dertill bidroge med jj-delar

och de väghållningjsskyldige med 1-del. Härigenom skulle statsverket

visserligen få vidkännas en utgift, hvars belopp väl icke låter sig på

förhand med bestämdhet beräknas, men, i betraktande af hvad kollegium

härom i sitt utlåtande (sid. 13 och 14) anfört, sannolikt icke

lärer kunna sättas lägre än till omkring 700,000 kronor. Men, huru

betydlig denna summa än kan synas, torde härvid dock icke böra

förbises, dels att det måste vara för det allmänna af synnerlig vigt

att, om också med någon uppoffring, få den sedan lång tid tillbaka

sväfvande frågan om ett lämpligare ordnande af det allmänna vägunderhållet

löst på ett tillfredsställande sätt, dels att hela kostnadsbeloppet

icke kan ifrågakomma att behöfva på en gång utgifvas, utan torde

komma att på en längre tid fördelas och dels att under de år vägdelningarna

fortgå nya väganläggningar icke torde i någon större grad

ifrågakomma och således under dessa år det anslag, som brukat årliden

till ganska betydligt belopp anvisas såsom bidrag till anläggning

af nya samt omläggning af backiga eller eljest mindre goda vägar,

komma att i väsentligt mindre mån än eljest tagas i anspråk.

Hvad nu vidare beträffar frågan om det förhållande till hvarandra, 59 §.

hvarefter de särskilda heskattningsföremälen skäligen borde i väghållningskostnaden

deltaga, hafva komiterade, som ansett någon lämpligare

jemförelsegrund härvid svårligen kunna låta sig utfinna än bevillningen

till staten eller, der sådan icke erlägges, det belopp, som, i händelse

bevillning skolat utgå, på grund af taxeringsvärdet mot bevillningen

svarar, med hänsyn till de särskilda beskattningsföremålens olika beskaffenhet

och förmåga att bära ifrågavarande besvär samt af skäl i

öfrigt, som i motiven (sid. 199—203) närmare utvecklas, ansett den i

mantal satta jorden redan från början af den nya regleringens tillämpning

böra vid fördelningen af väghållningskostnaden ingå för hela sin

bevillning eller deremot svarande belopp, samt för öfriga beskattningsföremål

väl föreslagit en öfvergångstid af 15 år, hvarunder dessa

skulle få åtnjuta någon lindring och till vägunderhålIskostnaden bi
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

draga: de i mantal icke satta jordbruksfastigheterna för hälften, annan

fastighet samt staten eller menigheter tillhörande allmänningsskogar

äfvensom frälseränta för T30-delar och inkomst, som i vägunderhållet

deltoge, för 5Vdelar af bevillningen, men såsom regel för framtiden

uppstält, att de skulle uti ifrågavarande kostnader deltaga: äfven den

i mantal icke satta jorden för hela sin bevillning, annan fastighet, staten

eller menigheter tillhörande allmänningsskogar äfvensom frälseränta

för hälften af bevillningen samt inkomst för f-del af bevillningen.

Då Riksdagen i sin skrifvelse i detta ärende icke närmare angifva,

efter hvilken beräkningsgrund Riksdagen ansett att de särskilda

beskattningsföremålen borde deltaga i väghållningskostnaden, har det

således varit åt komiterade öfverlemnadt att sjelfve söka att finna en

lämplig beräkningsgrund; och torde det härvid utan tvifvel hafva för

komiterade gält att taga behörig tillsyn till ej mindre de särskilda

beskattningsföremålens olika förmåga och lämplighet att bära ett onus

af ifrågavarande beskaffenhet, än äfven det större eller mindre gagn,

vägarne kunna anses bereda de särskilda beskattningsföremålen.

Att vid en förändrad reglering af väghållningsbesväret den i

mantal satta jorden, som om ock med några undantag hittills ensam

haft detta besvär sig ålagdt, bör, såsom komiterade äfven föreslagit,

vid fördelningen af väghållningskostnaden ingå för hela sin bevillning,

förutsatt att bevillningen tages till fördelningsgrund, synes så sjelfkärt,

att någon vidare bevisföring derför icke lärer erfordras; och

någon erinran häremot har icke heller uti de från de olika myndigheterna

inkomna yttrandena fram stälts.

Beträffande åter det förhållande, hvarefter de öfriga slagen

af beskattningsföremål kunna anses böra i väghållningskostnaden

deltaga, har visserligen, i syfte att på dem måtte öfverflyttas en

drygare andel af denna kostnad än komiterade föreslagit, af åtskilliga

landsting framstälts yrkande derom, att dessa beskattningsföremål

skulle, utan någon förmedlingsöfvergång, redan från början af den nya

regleringens genomförande taga del i nämnda kostnad efter den proportion,

som enligt komiterades förslag skulle komma att tillämpas

först efter den föreslagna öfvergångstidens slut. Ett sådant yrkande

synes likväl så mycket mindre kunna vinna afseende, som det till och

med kan med fog ifrågasättas, huruvida komiterades förslag kan anses

vara med full billighet öfverensstämmande, då deri såsom regel uppställes,

att den i mantal icke satta jordbruksfastigheten skall, i likhet

med hemmanen, taga del i väghållningskostnaden för hela sin bevillning

samt annan fastighet äfvensom frälseränta för hälften och inkomst

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

för en fjerdedel af bevillningen. Hvad särskilt innehafvarne af i mantal

icke satta jordbruksfastigheter beträffar, erinrar kammarkollegium i sitt utlåtande

(sid. 41), att obilligheten i komiterades förslag är så mycket

mer påfallande, som, då dessa icke, i likhet med hemmansinnehafvarne,

finge fullgöra någon del af sin väghållningsskyldighet genom arbete,

utan måste afbörda sig densamma uteslutande medelst kontanta bidrag,

på dem komme att öfverflyttas en börda, som blefve för dem mera

tryckande än den, som komme att fortfarande hvila på hemmansinnehafvarne

sjelfve. Med afseende å hvad kollegium härom i sitt utlåtande

(sid. 40—44) vidare anfört, torde man således i detta hänseende

böra tills vidare stanna vid hvad komiterade föreslagit att gälla under

öfvergångstiden eller att deltagandet i väghållningskostnaden skulle

beräknas: för i mantal icke satta jordbruksfastigheter efter hälften samt

för annan fastighet äfvensom frälseränta efter f^-delar och för inkomst

efter T3„-delar af bevillningen, allt under förutsättning att bevillningen

komme att utgöra delningsgrunden, dock utan att, såsom en bland

komiterade i afgifven reservation föreslagit samt några landsting och

länsstyrelser i likhet med honom hemstält, något visst maximum bestämmes,

hvaröfver bidraget till vägunderhållet icke får för något af

ifrågavarande beskattningsföremål uppgå.

Vidkommande åter frågan om lämpligheten af bevillningen såsom

fördelningsgrund för väghållningskostnadens utgörande, torde det visserligen,

med hänsyn till de särskilda beskattningsföremålens olika beskaffenhet,

svårligen låta sig göra att utfinna någon annan lämplig

jemförelsegrund dem emellan än en sådan, hvartill bevillningsförordningen

lemnar anvisning, således antingen uppskattningsvärde eller bevillning.

Mot bevillningens användande såsom delningsgrund förekommer

dock, att enligt nu gällande stadganden bevillningen utgår med

olika belopp af olika beskattningsföremål, nemligen af jordbruksfastighet

med 3 öre samt af annan fastighet och frälseränta med 5 öre för

hvarje 100 kronor af uppskattningsvärdet och af inkomst med en procent

af inkomstbeloppet, dock med afdrag af visst belopp, der inkomsten

understiger 1,800 kronor; till följd hvaraf och då icke samtliga

beskattningsföremålen äro afsedda att i väghållningskostnaden taga del

för hela sin bevillning, utan flera bland dem för olika andelar deraf,

den verkliga proportionen för de särskilda beskattningsföremålens deltagande

i beröra kostnad icke kan, med bevillningen såsom delningsgrund,

på ett fullt tydligt och lätt öfverskådligt sätt uttryckas. Lägges

åter taxeringsvärdet omedelbart till grund för fördelningen af väghållningskostnaden,

skulle detta otvifvelaktigt leda derhän, att beräkBih.

till Riksd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 4 JPåjt. i

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

IV Kap.

ningen af de särskilda beskattningsföremålens andel i nämnda kostnad

blefve alltför invecklad. Så väl den ena som den andra af dessa olägenheter

skulle emellertid kunna undvikas, derest såsom delningsgrund

antoges den af kollegium förordade s. k. vägfyrken. Såsom enhet

derför har kollegium (sid. 45 och 46) antagit den på 100 kronors

uppskattningsvärde af i mantal satt jord belöpande andel i väghållningskostnaden,

hvilken andel, enligt den antagna proportionen de särskilda

beskattningsföremålen emellan, eller att, med bevillningen till

fördelningsgrund, i mantal icke satt jordbruksfastighet skulle i väghållningskostnaden

deltaga för halfva bevillningen, annan fastighet och

frälseränta för fij-delar af bevillningen och inkomst för ^-delar af bevillningen,

förutsätter 200 kronors taxeringsvärde för såväl i mantal

icke satt jordbruksfastighet som annan fastighet och frälseränta samt

20 kronors beskattningsbar inkomst;, med ledning hvaraf skulle såsom

regel kunna uppställas, att en vägfyrk åsättes: i mantal satt jord för

hvarje 100 kronors uppskattningsvärde; i mantal icke satt jordbruksfastighet

för hvarje 200 kronors uppskattningsvärde; annan fastighet

samt frälseränta likaledes för hvarje 200 kronors uppskattningsvärde

och inkomst för hvarje 20 kronor af den beskattningsbara andelen

deraf.

I öfverensstämmelse härmed har också 69 § i komiterades förslag

blifvit omarbetad.

Vidare och då uti väghållningskostnaden äfven ingår, bland

annat, värdet af det vägarbete, som fullgöres af den i mantal satta

jorden den tid marken är bar, och det således, för att beloppet af

hvarje särskild!, beskattningsföremåls bidrag skall kunna bestämmas,

erfordras att berörda vägarbete förut blifvit till sitt värde på något

sätt utrönt, hafva komiterade föreslagit, att för sådant ändamål

en uppskattning af den på ett vägmantal inom hvarje väghållningsdistrikt

belöpande årliga kostnad för underhållet den tid marken är

bär af väg, som ingått i delning, skulle verkställas af särskilda nämnder,

hvilka dervid skulle hafva att fästa skäligt afseende såväl å

ortens pris för dagsverken och körslor, som ock derå, att de till vägunderhåll

in natura skyldige i allmänhet vore i tillfälle att med egna

arbetare och dragare fullgöra arbetet å tider, som för dem funnes

lämpliga.

Emot komiterades förslag om öfverlåtande åt särskilda nämnder

att verkställa uppskattning af kostnaderna för vägunderhållet in natura,

så vidt detsamma af den i mantal satta jorden ombesörjdes, torde

så mycket mindre finnas anledning till anmärkning, som berörda an
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

ordning synes vara särdeles väl egnad att åstadkomma en i möjligaste

mån noggrann beräkning af den verkliga väghållningskostnaden, hvarförutan

det icke lärer vara möjligt att på ett någorlunda tillfredsställande

sätt ordna deltagandet i det allmänna vägunderhållet efter

andra än hittills gällande grunder.

Beträffande åter sammansättningen af dessa nämnder, i hvilket afseende

komiterade hufvudsakligen föreslagit, att en sådan nämnd skulle

tillsättas för hvarje landstingsområde och bestå af en utaf Eders Kongl.

Maj:t förordnad ordförande samt fyra ledamöter, Kalka jemte två suppleanter

skulle utses till halfva antalet af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

och till andra hälften af landstinget; så torde, derest

häradet antages till gemensamhetsområde för väghållningskostnadens

fördelning, hvad komiterade sålunda föreslagit, såsom hvilande på förutsättningen

att väghållningsdistriktet skulle utgöras af länet eller

landstingsområdet, utan vidare befinnas icke vara fullt lämpligt. Med

afseende å angelägenheten deraf, att de för uppskattningen angifna

grunder varda, åtminstone inom angränsande trakter, med största möjliga

likformighet tillämpade, har kammarkollegium (sid. Öl) för sin

del föreslagit, att nämnderna skulle bestå af dels ständiga ledamöter,

hvilka till ett antal af tre personer och med länet eller landstingsområdet

till tjenstgöringsdistrikt skulle förordna», en, som tillika skulle

vara ordförande, af Eders Kongl. Maj:t och de öfriga två tillika med

en suppleant af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, och dels tillfällige

ledamöter, två till antalet, hvilka jemte en suppleant skulle utses

af samtlige de väghållningsskyldige inom det väghållningsdistrikt,

hvarest uppskattning skulle ega rum. Då det emellertid synes vara

af mindre vigt att i afseende å tillämpningen af uppskattningsgrunderna

söka åstadkomma likformighet inom länet, blott sådan kan vinnas

inom väghållningsdistriktet, samt det utan tvifvel skulle väsentligen

bidraga till påskyndande af förrättningarnas afslutande, om flera

sådana kunde samtidigt ega rum inom mindre områden af ett län, har

jag funnit mig icke böra biträda kollegii berörda förslag, så vidt detsamma

afser insättande af ständige ledamöter i dessa nämnder, utan

föreslagit, att särskild ordförande och särskilde ledamöter utses för

hvarje nämnd. Härvid har synts lämpligast vara att halfva antalet,

d. v. s. ordföranden och en ledamot, förordnas af Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande.

Enligt kollegii förslag skulle vidare de af de väghållningsskyldige

utsedde ledamöterne i den särskilda nämnden jemte en suppleant åt

dem väljas antingen, för den händelse att distriktet omfattade blott en

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

enda kommun, omedelbart å kommunalstämma derstädes eller, om distriktet

bestode af flera socknar, inför häradsrätten genom valmän,

hvilka till ett antal af en eller flere för hvarje socken borde jemte ett

lika stort antal suppleanter å kommunalstämmor utses; och borde, i

händelse af skiljaktiga meningar, såsom grund för röstetalet gälla för

en hvar väghållningsskyldig det honom påförda antal vägfyrkar och

för de särskilda socknarna sammanlagda antalet af alla socknens vägfyrkar.

Emot detta förslag torde emellertid kunna med fog anmärkas, att

detsamma skulle nödvändiggöra upprättandet af en ytterligare fyrktalslängd,

hvilket otvifvelaktigt både blefve synnerligen besvärligt och

jemväl komrne att förorsaka många svårigheter. För undvikande af

dessa olägenheter och då, om det kan vara lämpligt att, derest länet

eller landstingsområdet antages till samfällighet för väghållningskostnadernas

fördelning, åt landstinget öfverlemna att å de väghållningsskyldiges

vägnar välja ledamöter i särskilda nämnden, det säkerligen

icke kan vara mindre lämpligt, då samfällighetsområdet inskränkes

till häradet, att öfverlemna denna valrätt åt dem, som hafva att

utse landstingsmännen, har jag, anslutande mig i detta hänseende

hufvudsakligen till ett af Kalmar läns södra landsting framstäldt förslag,

ansett mig böra föreslå, att de öfriga två ledamöterne i nämnden

jemte suppleanter för dem utses i den ordning, som för val af landstingsmän

finnes stadgad.

1 enlighet med hvad i 3 § af förordningen om landsting den 21

mars 1862 föreskrifves, skulle dessa val följaktligen komma att ske

antingen, der väghållningsdistriktet bestode af blott en enda kommun,

omedelbart å kommunalstämma derstädes eller ock, der väghållningsdistrikt

innefattade flera kommuner, inför häradsrätten genom valmän,

utsedde å kommunalstämmor till det antal, som i 5 § af ofvan åberopade

förordning stadgas; och skulle jemväl i fråga om röstgrunden

gälla hvad i 5 och 9 §§ af samma förordning föreskrifves. Någon

osäkerhet om huru vid dessa val rätteligen bör förfaras torde således

icke kunna förefinnas i annan händelse än den, att till olika tingslag

hörande härad i sin helhet eller delvis äro till ett väghållningsdistrikt

förenade, i hvilket fall nyssberörda förordning icke lemnar anvisning

derom, inför hvilken häradsrätt valet bör ega rum; men, då sådana

fall antagligen komma att mera undantagsvis inträffa, torde någon

särskild föreskrift derför icke behöfva meddelas, utan det få bero

på bestämmande i hvarje särskildt fall, inför hvilken häradsrätt valet

bör ske.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

I afseende å de af komiterade angifna grunder för uppskattningen

torde böra erinras, att, om också det hufvudsakliga väglagningsarbetet

före och efter de årliga vägsynerna skulle kunna sägas fullgöras å

tider, som för de väghållningsskyldige finnas lämpliga, det dock flerstädes

i lagförslget antydes, att vägarbete skulle kunna ifrågakomma

äfven å andra tider, hvadan följaktligen de väghållningsskyldige icke

alltid kunna sjelfve bestämma tiden för verkställandet af sådant arbete,

utan måste detta ytterst blifva beroende af inträffande behof att

försätta vägen i fullgodt skick. Vid sådant förhållande och då orden

»å tider, som för dem finnas lämpliga» i slutet af 54 § i komiterades

förslag möjligen skulle kunna föranleda till misstydning, hafva dessa

ord uteslutits.

De i komiterades förslag införda bestämmelser dels om vilkoren

för åtnjutande af befrielse från deltagande i särskild nämnd, dels ock

om anmälan af inträffande förfall och om inkallande af suppleant

hafva, såsom temligen öfverflödiga, uteslutits. Likaledes har stadgandet

om skyldighet för ledamot i särskild nämnd att aflägga ed ansetts

böra utgå.

Med iakttagande af omförmäld a erinringar och anmärkningar har

IV kap. i komiterades förslag blifvit omredigeradt.

Såsom i det föregående redan är antydt, skulle, enligt komiterades

förslag, de kontanta bidragen såväl från de beskattningsföremål,

hvilka endast medelst erläggande af sådana hade att fullgöra sitt deltagande

i vägunderhållet, som äfven från hemmansinnehafvarne, då bidrag

af sådan art från dem ifrågakomme, ingå till en för väghållningsdistriktet,

d. v. s. enligt komiterades förslag länet eller landstingsområdet,

gemensam vägkassa, ur hvilken skulle bestridas åtskilliga

till väghållningskostnader hänförliga utgifter; och hafva komiterade i

afseende på debiteringen, uppbörden och redovisningen af ifrågavarande

bidrag jemte öfriga till vägkassan ingående utgifter äfvensom förvaltningen

af vägkassan och kontrollen derå i V kap. meddelat utförliga

föreskrifter, innehållande hufvudsaklingen, att det skulle tillkomma

landstinget dels att utse en vägstyrelse med åliggande att

förvalta vägkassan och vidtaga erforderliga åtgärder för bringande

till verkställighet af vederbörandes rörande vägväsendet meddelade

beslut, dels att jemväl utse revisorer till granskning af vägstyrelsens

räkenskaper och förvaltning, dels att fastställa inkomst- och utgiftsstat

för vägkassan och i sammanhang dermed äfven det belopp,

hvilket borde- såsom vägskatt uttaxeras på de särskilda beskattningsföremålen,

dels att besluta om afskrifning af sådana afgifter till väg
-

V Kap.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

kassan, som i anseende till bristande tillgångar icke kunnat indrifvas,

och dels slutligen att meddela vägstyrelsen ansvarsfrihet eller besluta

om de åtgärder, som i anledning af förekomna anmärkningar borde

vidtagas, hvaremot debiteringen, uppbörden och redovisningen tillvägstyrelsen

af vägskatten skulle i sammanhang med kronoskatterna verkställas

af kronans uppbördsman,

Då de i fråga om sättet för vägkassans förvaltning och kontrollen

derå af komiterade sålunda föreslagna bestämmelser stå i nära

samband med komiterades förslag om utsträckning till länet eller landstingsområdet

af samfälligheten för väghållningskostnadens fördelning,

torde deraf vara uppenbart, att berörda bestämmelser icke lämpligen

kunna oförändrade bibehållas, derest, i enlighet med det af mig förordade

förslaget, häradet antages till gemensamhetsområde för omförmälda

kostnaders fördelning.

Kammarkollegium, som äfven omfattat den åsigt, att häradet lämpligen

borde utgöra samfälligheten i fråga om väghållningskostnaderna,

har beträffande frågan om vägkassans förvaltning i sitt utlåtande

(sid. 47 och 48) föreslagit, hufvudsakligen, att inom hvarje väghållningsdistrikt

förvaltningen af den gemensamma vägkassan skulle öfverlemnas

åt en för viss tid utsedd vägstyrelse, hvari ordföranden borde

utses af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och ledamöterna väljas

af samtlige de väghållningsskyldige i samma ordning, som kollegiet

föreslagit för val af ledamöter i särskilda nämnden; att det vidare

skulle tillkomma de väghållningsskyldige att årligen, med ledning af

ett utaf vägstyrelsen uppgjordt förslag till inkomst- och utgiftsstat för

vägkassan, bestämma vägskattens belopp, samt att meddela vägstyrelsen

ansvarsfrihet eller besluta om de åtgärder, som i anledning af anmärkningar

borde vidtagas; och skulle, enligt kollega åsigt, de väghållningsskyldiges

beslutanderätt i dessa frågor kunna af dem utöfvas antingen

omedelbart på det sätt, att de väghållningsskyldige blefve på revisorernes

föranstaltande kallade att å viss utsatt dag för sådant ändamål

komma tillsammans inför häradsrätten, eller ock genom utsedde

förtroendemän, hvilka till ett visst antal från hvarje af väghållningsdistriktets

socknar i sådant fall borde väljas på samma gång och enahanda

sätt som de valmän, hvilka hade att utse vägstyrelsens ledamöter.

Den af kollegium i detta hänseende sålunda föreslagna anordning

eger visserligen den i och för sig rätt stora förtjensten, att den lemnar

de väghållningsskyldige tillfälle att mera direkt utöfva inflytande

på behandlingen af alla hithörande frågor; men, å andra sidan, torde,

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

då förslaget förutsätter, att de väghållningsskyldige skulle behöfva årligen

inkallas till häradsrätten för att yttra sig och besluta i vissa frågor,

det svårligen kunna bestridas, att en sådan anordning är alltför

invecklad. Med hänsyn till de praktiska svårigheter, hvarpå detta förslag

otvifvelaktigt skulle i tillämpningen komma att stöta, har jag icke

heller ansett mig böra biträda detsamma.

Då det emellertid, i olikhet med hvad för länet eger rum, för

närvarande icke för häradet finnes någon gemensam representation, åt

hvilken kunde anförtros de funktioner i afseende å vägkassans förvaltning,

som enligt komiterades förslag skulle tillkomma länsrepresentationen,

landstinget, torde någon annan utväg att på ett någorlunda

enkelt och ej alltför inveckladt sätt lösa denna fråga knappast

förefinnas, än att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad af Kalmar

läns södra landsting föreslagits, valet af vägstyrelse och revisorer

jemte suppleanter får ske på enahanda sätt, som för utseende af de

väghållningsskyldiges ombud i den särskilda nämnden af mig förordats,

eller i den för utseende af landstingsmän föreskrifna ordning,

samt att åt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande öfverlemnas ej

mindre att fastställa inkomst- och utgiftsstat för vägkassan och i sammanhang

dermed det belopp, hvilket bör såsom vägskatt på de särskilda

beskattningsföremålen uttaxeras, än äfven att vidtaga de öfriga

åtgärder i afseende å vägkassan och kontrollen öfver dess förvaltning,

hvilka enligt komiterades förslag skulle tillkomma landstinget; hvarvid

dock, på det att de väghållningsskyldige måtte blifva i tillfälle att

bevaka sin rätt, tillika torde böra föreskrifvas, att Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande skulle låta i länskungörelserna offentliggöra såväl

revisorernes berättelse öfver den af dem verkstälda granskning af

vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning som äfven det af vägstyrelsen

uppgjorda förslag till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan, äfvensom

att de väghållningsskyldige skulle ega att inom viss tid hos

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anmäla hvad de kunde vid

dessa handlingar hafva att erinra. — I öfverensstämmelse härmed

hafva hithörande §§ af V kap. i komiterades förslag undergått omarbetning.

Komiterade hafva föreslagit tillsättande af särskilde, af statsverket

aflönade väginspektörer, hvilka, enligt hvad i motiven (sid.

168—171) uppgifves, skulle hafva till åliggande, bland annat, att

Väginspelc
törer.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

I

Botemästare.

såsom sakkunnige personer gå länsstyrelserna och landstingen tillhanda

med upplysningar och yttranden i förekommande vägfrågor; att

lemna de vägbyggnadsskyldige och särskildt de i komiterades förslag

äfven upptagna rotemästarne råd och anvisningar i afseende å lämpligaste

sättet för vägarbetets verkställande, samt att årligen besigtiga

distriktets vägar och hålla tillsyn derå, att vederbörande rotemästare

•och länsmän behörigen fullgjorde sina åligganden i vägunderhållets

öfverv åkande.

Detta förslag, som uppenbarligen står i nära samband med komiterades

förslag om utsträckning till länet eller landstingsområdet af

gemensamheten för deltagande i vägunderhållet, har, efter hvad kollegium

i sitt utlåtande (sid. 57—59) meddelat, från landstingens sida

rönt så litet erkännande, att, med frånräknande af fyra bland dem,

hvilka icke särkildt härom sig yttrat, samtliga öfriga förklarat sig

anse förslaget oantagligt, hvarjemte bland länsstyrelserna åsigterna

varit delade, i det att åtminstone åtta bland dem uttalat sig i den

riktning, att det med väginspektörsbefattningarnas införande åsyftade

ändamål skulle kunna på annat sätt med vida mindre kostnad ernås,

och derföre funnit sig ej kunna biträda förslaget härom.

Vid sådant förhållande och då inrättandet af ifrågakomna befattningar

icke kan anses vara oundgängligen beliöfligt vare sig för åstadkommande

af bättre tillsyn öfver vägunderhållets behöriga fullgörande,

enär, efter hvad kollegium i sammanhang härmed uppgifvit, mot den

i berörda hänseende af kronobetjeningen hittills utöfvade tillsyn giltig

anledning till klagomål endast sällan förekommit, eller för att åt länsstyrelserna

vid handläggning af sådana vägfrågor, som kunde fordra

särskild teknisk insigt, bereda biträde af sakkunnig person, eftersom

det ju äfven nu står dem öppet att derom anlita väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

har jag trott förslaget om tillsättande af väginspektörer

böra utgå.

Enahanda torde förhållandet böra blifva äfven med komiterades i

nära samband med hvarandra stöld a förslag, dels om vägunderhållets

fördelning på rotar, bestående af flera hemman, och dels derom att

för rote, som bestode af flere än en delegare, skulle af kronofogden,

på förslag af länsmannen, för viss tid utses en rotemästare,

hvilken hade att tillse det rotens väg underhölles i behörigt skick.

Genom denna ständiga tillsyn skulle, enligt hvad komiterade i motiven

(sid. 138 och 172) anföra, vinnas den fördel, att väghållningsbördan

blefve för de enskilda väghållarne väsentligen lättad; smärre

brister, för hvilkas botande det skulle blifva alltför kostsamt att till

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

väglotten afsända dragare och. arbetare, skalle nemligen genom rotemästarens

försorg kunna genast och med minsta kostnad bättras; och

afhjelpandet af en mindre skada kräfde, såsom erfarenheten visat, alltid

mindre kostnad, om det skedde genast efter skadans tillkomst, än

om dermed fördröjdes.

Då emellertid rotemästare-institutionen såsom ett obligatoriskt bestyr

väckt allmänt motstånd i örterna; då vidare fördelningen af vägunderhållet

dels på rotar och dels på de särskilda hemmanen utan

tvifvel skulle föranleda till omgång och tidsutdrägt, och då slutligen,

efter hvad kollegium i sitt utlåtande (sid. 54) erinrat, de åligganden

i afseende å tillsynen öfver vägunderhållet, som enligt komiterades

förslag skulle tillkomma rotemästarne, vore hufvudsakligen desamma,

som redan nu enligt gällande författningar utöfvades af fjerdingsmännen,

samt någon allmännare klagan öfver eller olägenhet af det sätt,

hvarpå tillsynen öfver vägunderhållet för närvarande utöfvas, hittills

icke försports, har jag, utan att vilja bestrida, att tillsättandet af rotemästare

skulle flerstädes medföra verkligt gagn, dock ansett mig icke

kunna förorda bifall till det af komiterade derom framstälda förslag.

I fråga om förfaringssättet vid vägunderhållets fördelning på den. in Kap.

i mantal satta jorden, hvarom i nu gällande lagstiftning endast få och

ofullständiga bestämmelser förefinnas, hafva komiterade i motiven (sid.

180) uttalat den åsigt, att lagstadgandena i afseende härå borde gå

derpå ut, att vägdelningsförrättningarna måtte kunna bringas till slut

så skyndsamt som med ett sorgfälligt verkställande deraf läte sig förena.

Ur denna synpunkt hafva komiterade också, förutom nyss omförmälda

förslag om vägindelning på rotar, meddelat (i III Kap.)

åtskilliga andra förslag, bland hvilka de vigtigare torde vara, att

vägdelning endast afsåge vägunderhållets fördelning på hemman

eller hemmansnummer, men ej på särskilda hemmansdelar, att det

tillkomme Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande att pröfva och afgöra

fråga, huruvida ny vägdelning borde ega rum, samt att i sådant

fall förordna lämplig person att med biträden densamma förrätta, att,

till en början och innan förrättningen finge vidare fortskrida, vissa

hufvudgrunder derför borde vara genom laga kraftvunna beslut faststälda,

att förättningsmännen skulle ega att i vissa af dessa hufvudgrunder

meddela beslut, hvaröfver klagan finge föras hos Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande, samt i andra upprätta förslag, som underBih.

till Riksd. Prot. 1881). 1 Sami. 1 Afd. 4 Raft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

stäldes Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvandes pröfning, att öfver

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut vare sig i fråga om

ny vägdelning eller beträffande bär antydda hufvudgrunder för dess

verkställande klagan icke finge vidare fullföljas, utom för så vidt den

gälde frågan om Indika vägar, som borde i vägdelningen ingå, att vid

gradering af vägarne behörig hänsyn skulle tagas till alla de omständigheter,

som kunde på vägunderhållet inverka, samt att1 efter det förrättningen

blifvit medelst väglotternas utstakande på marken afslutad,

det skulle tillhöra Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande att till efterrättelse

kungöra den verkstälda fördelningen, med rättighet likväl

för den dermed missnöjde att inom viss förelagd tid med sina besvär

deremot till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande inkomma.

Emot komiterades förslag om vägdelningens inskränkande till

vägunderhållets fördelning endast på hemman eller hemmansnummer,

hvilket förslag innefattar en ganska vigtig förändring i nu gällande

stadgande i 25 kap. 8 § byggningabalken, att en hvar skall få sitt vägskifte

efter den del han i by eger, torde så mycket mindre vara skäl

till anmärkning, som en sådan anordning, utom det att den otvifvelaktigt

komme att kraftigt bidraga till vägdelningsförättningarnas

skyndsammare afslutande, uppenbarligen skulle bereda innehafvarne af

smärre hemmansdelar en väsentlig besparing af tid och kostnad, då

de, i stället för att, såsom nu är fallet, behöfva hvar för sig med

dragare inställa sig vid sina ofta långt från bostaden liggande små

väglotter för verkställande af derå erforderligt arbete, kunde sins

emellan öfverenskomma om lämpligaste sättet för underhållet af ett

gemensamt vägstycke. Och då härtill äfven kommer att, såsom kollegium

i sitt utlåtande (sid. 54) erinrat, ett hemmans sönderdelande i

mindre brukningsdelar icke innebär något konstant, utan endast ett

tillfälligt och vexlande förhållande, har jag, i likhet med komiterade

och kollegium, trott såsom regel lämpligen kunna uppställas, att allmän

vägdelning afser vägs fördelning till underhåll endast på hemman

eller hemmansnummer. Emellertid anser jag mig böra redan här nämna,

att till följd af högsta domstolens erinringar blifvit i det reviderade

förslaget intagna föreskrifter, på grund hvaraf fördelningen af hemmanets

eller hemmansnumrets väg på delegarne kan verkställas i sammanhang

med den allmänna vägdelningen.

Enligt komiterades förslag skulle det tillkomma landstinget att

utse gode män att vid vägdelning biträda; men då, med antagande af

häradet till gemensamhetsområde i afseende å väghållningsbesvärets

utgörande, någon särskild anledning icke förefinnes att besvära lands
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

tinget med nyssnämnda bestyr eller öfverliufvud med någon häradet

ensamt berörande vägangelägenhet, torde, i enlighet med hvad vid

skiftesförrättningar eger rum, åt vägdelningsförrättaren kunna öfverlemnas

att tillkalla gode män; och synas desse lämpligen kunna utses

bland dem, som till ledamöter i egodelningsrätt eller till gode män

vid landtmäteriförrättningar i orten äro valde.

Hvad komiterade i fråga om sättet för vägdelnings verkställande

vidare föreslagit derom, att redan i början af sådan förrättning och

innan densamma finge vidare fortskrida vissa hufvudgrunder derför

borde vara genom laga kraftvunna beslut afgjorda, synes mig vara

förtjent af synnerlig uppmärksamhet, desto hellre som med den praxis,

som i detta hänseende hittills varit gällande, det ej sällan händt, att

en vägdelning redan varit fullständigt afslutad, men måst i sin helhet

göras om till följd af nödig befunnen ändring i någon af hufvudgrunderna

derför.

Till dessa preliminärfrågor lära, i någon olikhet med hvad komiterade

föreslagit, böra hänföras i första rummet frågan om bestämmandet

af de vägar, hvilka skola i vägdelningen ingå, samt deras

egenskap af landsväg eller bygdeväg, under hvilken fråga den af

komiterade särskild! upptagna frågan om öfvertagande till allmänt underhåll

af sådan väg, som det förut ålegat staten eller enskild person

att underhålla, uppenbarligen äfven faller; vidare fråga om urskiljande

af de broar, hvilka skola från delningen undantagas för att medelst

vägkassan underhållas, samt slutligen fråga om väghållningsdistriktets

delning i mindre områden, eller om två eller flera väghållningsdistrikts

förening till ett, derest förslag derom blifvit väckt; hvaremot vägarnes

gradering samt urskiljandet af de hemman, hvilka, såsom afsides

liggande, möjligen kunde böra från vägunderhåll in natura befrias,

torde vara frågor, som först efter det att de nyssnämnda blifvit slutligen

afgjorda lämpligen borde komma under behandling. Hvad vägarnes

gradering angår, lärer nemligen, med afseende å de flerfaldiga

förhållanden och omständigheter, som derpå inverka, det svårligen

låta sig göra för de enskilde väghållarne att med någorlunda säkerhet

bedöma rigtigheten deraf förr än utläggningen åt hvarje hemman

af dess väglott, egt rum, hvarföre det äfven torde böra lemnas dem

öppet att föra klagan öfver graderingen i sammanhang med klagan

öfver väglotternas fördelning; och hvad beträffar urskiljandet af sådana

hemman, hvilka skulle kunna anses ligga så afsides, att de förty

borde från vägunderhåll in natura undantagas, så beror bedömandet

häraf uppenbarligen derpå, hvilka vägar som skulle i vägdelningen

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

80 §.

ingå, och först sedan detta blifvit definitivt bestämdt, lärer det kunna

tillförlitligen utrönas, huruvida ej hvarje hemman inom väghållningsdistriktet

lämpligen kan få väglott sig tillskiftad. — Härmed skulle

äfven den af komiterade för förrättningsmannen med gode männen

föreslagna beslutanderätt i fråga om vägarnes gradering samt urskiljandet.

af afsides liggande hemman af sig sjelf förfalla.

Med iakttagande af de sålunda föreslagna förändringarna jemte

de af kollegium (sid. 54—56) hufvudsakligen ur formel synpunkt

gjorda erinringar vid 43—46 samt 49—53 §§ i komiterades förslag

har hela III kap. i samma förslag undergått omarbetning.

Till de i fråga om sättet för vägdelnings verkställande af komiterade

föreslagna bestämmelser hör slutligen, såsom jag redan nämnt,

äfven den, att klagan öfver Eders Kongl. Maj ds

dithörande frågor meddelade beslut icke skulle få föras, utom för så

vidt den rörde fråga om hvilka vägar, som borde i delningen ingå,

samt deras egenskap af landsväg eller bygdeväg.

Uti sina (sid. 220 och 221) till stöd för detta förslag anförda

motiv hafva komiterade sökt framhålla, å ena sidan, hurusom till följd

af den grundliga behandling, åtskilliga vägväsendet. rörande frågor

skulle enligt komiterades förslag komma att undergå, det blefve derefter

mindre än förut behöfligt att låta de af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i dessa frågor meddelade beslut skärskådas af högre

myndigheter, och, å den andra, angelägenheten deraf att, då dessa

ärenden till följd af sin särskilda beskaffenhet ofta för sin grundliga

behandling tagit en längre tidrymd än önskligt varit, med slutbehandlingen

deraf icke måtte fördröjas längre än som med en sorgfällig

pröfning vore oundgängligen förbundet. I enlighet, med denna uppfattning

hafva komiterade också ansett sig böra uppställa såsom

regel, att. besvär mot Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut

rörande de i lagförslaget afhandlade frågor i allmänhet icke finge ega

rum, samt härifrån i den allmänna samfärdselns intresse undantagit,

förutom nyssnämnda vid vägdelning uppkommande frågor, allenast sådana,

som röra anläggning eller indragning af allmän väg, omläggning

af backig eller eljest för rörelsen obeqväm väg samt. förändring af

redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg, uti hvilka frågor besvär

skulle få anföras och fullföljas i den ordning, som för ekonomimål

i allmänhet är stadgad.

Detta förslag innefattar emellertid en väsentlig ändring i de hos

oss hittills gällande rättsgrundsatser, enligt hvilka det varit regel att

beslut, som af en underordnad myndighet meddelats, fått dragas under

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

en högre myndighets pröfning, samt undantagen härifrån högst få.

Att åt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande öfverlemna en så vidsträckt

afgöranderätt, som ifrågavarande förslag innebär, synes mig

särskild! ur den synpunkt mindre välbetänkt, att, enligt de af mig här

förut förordade förändringar i komiterades förslag, åt Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande skulle komma att inrymmas en ganska vidsträckt

befogenhet i afseende å förvaltningen af vägkassan och dermed

sammanhängande frågor, hvilken befogenhet svårligen skulle, utan att

de väghålluingsskyldiges rätt blefve. för nära trädd, kunna utsträckas

ända till fullständig afgöranderätt. Jag Anser för den skull komiterades

ifrågavarande förslag, så vidt det afser inskränkning i rättigheten

att föra klagan öfver de af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

hithörande ärenden meddelade beslut, icke böra vinna bifall, utan torde,

i likhet med hvad kollegium hemstält, öfver hvarje sådant af Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande meddeladt beslut klagan fortfarande

såsom hittills få föras i den för ekonomimål i allmänhet stadgade ordning.

Sedan jag nu sökt redogöra för hufvuddelarne af det reviderade

förslaget, torde jag få öfvergå till några detaljbestämmelser äfvensom

till de ändringar, hvilka vidtagits i anledning af högsta domstolens

anmärkningar.

Enligt stadgandet i byggningabalkens 25 kap. 3 § åligger det för Milstolpar.

närvarande häradet att vid hvarje hel mil å landsväg upprätta stolpar

eller stora stenar samt vid hvarje half eller fjerdedels mil mindre sådana

och derå hafva miltalet utmärkt. Denna skyldighet hafva komiterade

ansett böra bibehållas i den förändrade form, att å såväl Jands- som

bygdeväg skulle vid hvarje hel och half nymil märken af sten eller

jern med utsatt miltal uppresas och underhållas, allt på bekostnad af de

väghållningsskyldige, med hvilket uttryck komiterade här uppenbarligen

afsett vederbörande väghållare, som hade sig ålagdt vägunderhållet på

det ställe, der sådant märke skulle anbringas.

Då emellertid uti flertalet af de från orterna inkomna yttrandena

försports missnöje med bibehållandet af ifrågavarande onus; då, äfven

om, på sätt komiterade framhållit, milstolpars anbringande utmed vägen

vore af gagn vid kontrollen öfver den hastighet, hvarmed resande

efter gästgifvareskjuts färdades fram, detta gagn i allt fall icke kunde

anses motsvara de dryga kostnader, anskaffandet af dylika märken

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

skulle medföra, vare sig att dessa kostnader komme att drabba de

särskilde väghållarne, hvilket dock synes obilligt, eller vägkassan, och

då slutligen, isynnerhet om milstolpar skulle behöfva uppställas äfven

utmed bygdeväg, det utan tvifvel skulle ganska ofta blifva förenadt

med stora svårigheter eller rent af omöjligt att efter någon viss mera

allmänt tillämplig grund ordna uppställandet deraf, helst der det i

större mängd funnes vägar, som endast gånge mellan och förenade

andra vägar, har jag ansett hela detta stadgande böra utan synnerlig

olägenhet för den trafikerande allmänheten kunna utgå.

Vägvisare. I afseende å vägvisare,• hvilka, såsom obestridligen af mycken

nytta, fortfarande torde böra i vägskärningar förefinnas, hafva komiterade

(sid. 159) uttalat den uppfattning, att kostnaden för dessas uppsättande

och underhåll borde tagas i beräkning vid vägens gradering,

hvarföre komiterade äfven föreslagit, att berörda kostnad skulle bestridas

af de särskilde väghållarne. Då likväl, såsom kammarkollegium

äfven (sid. 62) erinrat, det torde vara ganska svårt att vid vägarnes

gradering på ett fullt tillfredsställande sätt uppskatta ifrågavarande

kostnad, synes det vara lämpligare att, enligt hvad jemväl åtskilliga

bland landstingen föreslagit, låta densamma bestridas ur vägkassan.

Väglagnings- Enligt hittills gällande bestämmelser har det ansetts tillkomma de

väghållningsskyldige att afgiftsfritt hemta väglagning sämnen, såsom

sand, grus och sten, å kronans allmänningar, dock endast efter den

anvisning och med iakttagande af de föreskrifter, som af vederbörande

skogstjensteman meddelades. Då någon giltig anledning icke synes

förekomma att härutinnan nu göra ändring, har vid komiterades förslag

i denna del ett tillägg i sådant syfte ansetts lämpligen böra

eg a rum.

Beträffande rättigheten för väghållarne att å annan mark hemta

erforderliga väglagningsämnen, torde visserligen, med hänsyn till hvad

komiterade härom (sid. 163) anfört, den förändring i hittills gällande

bestämmelser lämpligen böra vidtagas, att dels rättigheten att hemta

sådana ämnen utsträckes jemväl till sten, hvilket materiel hittills varit

undantaget, dels skyldigheten för väghållarne att utgifva ersättning

utsträckes äfven till det fall, att väglagningsämnena tagits å utmark;

hvaremot och då det icke lärer finnas någon giltig anledning att nu

göra någon inskränkning i den rättighet, som i förevarande hänseende

redan tillkommer de väghållningsskyldige, hvartill åter den af komiterade

i 40 § använda ordalydelse lätteligen skulle kunna föranleda,

orden »huruvida och» i senare delen af samma § torde böra

utgå.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

På grund af hvad af kollegium (sid. 61) anfört i afseende å lämpligheten

dels att åt innehafvare af afsides liggande hemman öfverlemna

att sjelf afgöra, huruvida han hellre vill hafva vägunderhåll in natura

sig tilldeladt eller i stället derför erlägga kontant bidrag, dels ock att

låta sådant bidrag ingå till vägkassan, har 15 § i komiterades förslag

blifvit omredigerad i enlighet med kollegii förslag.

Då den af komiterade (i 23 §) föreslagna utväg för slitande af

tvist i fråga om ersättning i följd af förändring i väghållet synes alltför

invecklad, samt enklaste sättet härför otvifvelaktigt torde vara att

öfverlemna afgörandet åt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, har

denna § i komiterades förslag blifvit i sådant syfte omredigerad.

Då det icke torde vara lämpligt att, på sätt komiterade (i 24 §)

föreslagit, i fråga om öfvertagande till allmänt underhåll af väg, bro eller

färja, som på grund af särskilda omständigheter förut underhållits af

staten eller enskild person utöfver dess andel i det gemensamma vägunderhållet.

, förfares annorlunda än i enlighet med den i 4 § meddelade

allmänna föreskrift, har förstnämnda § i komiterades förslag blifvit till

öfverenstämmelse med berörda allmänna föreskrift ändrad.

De i VI kap. om vinterväghållningen vidtagna afvikelse!’ från

komiterades förslag hafva — utom hvad angår några redaktionsjemkningar

— tillkommit med anledning af kollegii erinringar; och torde

jag således härutinnan få åberopa de skäl kollegium anfört.

Med anledning af hvad högsta domstolen vid granskningen af

förslaget anmärkt, hafva slutligen 13 § och i sammanhang dermed 35

§ blifvit ändrade i det af högsta domstolen angifna syfte, hvarjemte i

slutet af III kap. tillagts en ny §, innehållande de särskilda bestämmelser,

som ansetts böra gälla för förfarandet vid delning mellan särskilda

hemmanslotter af ett hemmans gemensamma vägstycke. För att

i möjligaste mån begränsa den rubbning i paragrafföljden, som införandet

af denna nya § nödvändiggjort, hafva 43 och 44 §§ i det till

högsta domstolen remitterade förslaget sammanslagits, hvarefter samma

förslags 45 § erhållit §-numret 44 och den nya §:n blifvit 45 §.

Likaledes har i följd af högsta domstolens erinringar 77 § erhållit

i vissa delar ändrad lydelse; och har derjemte, för att utmärka att en

vägstyrelse kan jemlikt 77 § fällas till ansvar, då fråga är om försummelse

att bättra ett vägstycke, hvars underhåll åligger vägkassan, i

55 § tillagts den bestämmelse, att vägstyrelsen är att anse som väghållare.

De af högsta domstolen vid några §§ såsom lämpliga framhållna

redaktionsjemkningar och förtydliganden hafva ock i allmänhet iakt
-

13 §.

14—18 §§.

19 §.

Vinterväg
hållningen.

Högsta domstolens

anmärkningar.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Allmänna

grunder.

tagits, likasom uteslutandet ur förslaget af 78 § angående skadeersättning.

Dock har jag ej kunnat finna, att hvad inom högsta domstolen

anmärkts vid 49 § mot stadgandet, att den särskilda nämndens beslut

icke finge öfverklagas, och vid 67 § mot uteslutandet af stadgandet i 25

kap. 7 § byggningabalken om skyldighet för den, som väcker notvak

invid vinterväg, att sjelf märka den ut, borde föranleda till någon ändring

i förslaget. I afseende å den förra anmärkningen förekommer nemligen,

att det, enligt min uppfattning, svårligen skulle kunna låta sig göra

att i de till nämnden hänskjutna frågor åstadkomma ett sådant bevisningsmateriel,

som kunde tjena de högre myndigheterna till ledning

för bedömande i hvad mån förd klagan mot ett af sådan nämnd meddeladt

beslut kunde vara befogad, vid hvilket förhållande ändringssökandet

uppenbarligen skulle blifva gagnlöst; och hvad den senare

anmärkningen beträffar, torde ett stadgande i sådant syfte som ofvan

omförmälda i 25 kap. 7 § byggningabalken förekommande, äfven om det

skulle numera behöfva bibehållas, icke lämpligen hafva sin plats i eu

lag, som afser att ordna och bestämma hvad de väghållningsskyldige

hafva att iakttaga för att åt den allmänna samfärdseln bereda största

möjliga lättnad och trygghet.

Det förslag till förändrad lagstiftning rörande väghållningsbesvärets

utgörande på landet, som ur dessa förarbeten utgått, skulle således

komma att hvila på följande hufvudgrunder:

de allmänna vägarna på landet indelas i två klasser: landsvägar

med 6 meters och bygdevägar med 3,6 meters normalbredd mellan

dikena;

kostnaderna för byggande och underhåll af dessa vägar jemte erforderliga

broar och färjor fördelas i regeln häradsvis;

i dessa kostnader deltaga så väl all i mantal satt jord, med vilkorligt

undantag för äldre lotshemman, som ock ej mindre all annan

jordbruksfastighet jemte staten och menighet tillhöriga allmänningsskogar

samt frälseränta äfvensom annan fastighet med minst 600 kronors

taxeringsvärde, än äfven till minst 1,200 kronor uppgående inkomst

af, bevillning till staten underkastade, industriela verk och

inrättningar;

af dessa beskattningsföremål skola alla de, som tillhöra de nytillkomna

kategorierna, fullgöra sitt deltagande i väghållningsskyldigheten

allenast medelst erläggande af vissa kontanta bidrag till eu för väg
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

hållningsdistriktet gemensam vägkassa, hvaremot den i mantal satta

jorden ensam verkställer, med nedannämnda undantag, det för vägunderhållet

erforderliga arbetet samt derjemte i händelse af behof bidrager

med penningar;

ur den gemensamma vägkassan bestridas åtskilliga med vägunderhållet

förenade utgifter, såsom för anläggning af ny och omläggning

af gammal väg, underhåll af ny väg, intill dess den ingått i allmän

delning, samt byggande och underhåll af färja och större bro;

det arbete, som åligger den i mantal satta jorden, fördelas å densamma

efter ett på taxeringsvärdet grundadt s. k. vägmantal, motsvarande

medeltaxeringsvärdet å ett helt förmedladt mantal inom väghållningsdistriktet;
hela

den för ett väghållningsdistrikt belöpande väghållningskostnad,

deri inberäknad äfven kostnaden för underhållet af all indelad

väg inom distriktet, denna kostnad upptagen till det belopp, hvartill

densamma blifvit af särskild nämnd uppskattad, fördelas på samtliga

till deltagande deri skyldiga beskattningsföremål efter det antal

s. k. vägfyrkar, som på hvarje sådant föremål belöper med iakttagande

deraf, att den i mantal satta jorden åsättes en vägfyrk för

hvarje 100 kronor samt all annan slags fastighet äfvensom frälseränta

en vägfyrk för hvarje 200 kronor af taxeringsvärdet och inkomst en

vägfyrk för hvarje 20 kronor af den beskattningsbara andelen deraf;

den i mantal satta jorden får sig vid denna fördelning till godo

räknadt det af den samma verkstälda vägarbetet efter det värde,

hvartill det blifvit af den särskilda nämnden uppskattadt, dock att,

derest öfverskott i vägkassan skulle uppstå, hvilket antydde, att den i

mantal satta jorden verkstälde vägunderhåll till större värde, än som

motsvarade jordens andel i hela väghållningskostnaden, ett sådant

öfverskott icke till hemmansinnehafvarne utdelas, utan skall användas

till grundförbättring af vägarne samt andra åtgärder, hvarigenom lättnad

i väghållningstungan kan samtlige väghållningsskyldige beredas;

förvaltningen af vägkassan och kontrollen öfver denna förvaltning

utöfvas dels af de väghållningsskyldige sjelfve genom en utsedd

vägstyrelse och dels af Kongl. Maj:ts befallningshafvande;

för vinterväghållningen bibehålies hufvudsakligen samma anordning

som hittills, dock att kostnaden derför eller ersättningen till snöploglagen

jemväl bestrides af vägkassan;

för förslagets genomförande förutsättas nya vägdelningar inom

samtliga väghållningsdistrikt, hvarför kostnaden gäldas till två tredjedelar

af statsverket och till en tredjedel af de väghållningsskyldige.

Bih. till Rikad. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afä. 4 Haft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Hvilken verkan förslaget antagligen skulle i tillämpningen komma

att medföra, kan visserligen, i saknad af en någorlunda tillförlitlig

uppskattning af verkliga kostnaden för vägunderhållet, icke för det

närvarande med visshet beräknas. Hvad de nu väghållningsskyldige

angår, synes det emellertid vara temligen uppenbart, att icke oväsentlig

lindring skulle komma att dem beredas, då ju förslaget, utan

att förorsaka någon nämnvärd tillökning i omkostnader, icke allenast

frikallar dem från verkställighet af just de delar af vägarbetet, som

vanligen pläga vara förenade med kontanta ntgifter, nemligen byggande

af ny och omläggning af gammal väg samt anskaffande och

underhåll af färja och större bro, utan äfven öppnar möjlighet för dem

att, i anseende till betydenheten af de från de öfriga beskattningsföremålen

inflytande bidragen, sjelfve vinna befrielse från eller åtminstone

minskning i de kontanta afgifter, hvilka eljest skulle helt och

hållet hafva drabbat dem ensamme, jemte det att fördelningen af det

vägunderhåll, som fortfarande skulle åligga dem, komme att ske efter

en grund, som vore mer afpassad efter hvars och ens förmåga att

bära den deraf förorsakade bördan. Att likväl den lindring, som sålunda

skulle komma de nu väghållningsskyldige till del, på olika trakter

af landet måste visa sig betydligt olika mot hvad å andra trakter

blefve förhållandet, lärer med hänsyn till de förefintliga betydliga lokala

skiljaktigheterna vara temligen sjelfkärt.

Hvad åter de nytillkomna beskattningsföremålen beträffar, torde

visserligen, såsom förhållandet väl i allmänhet är vid nya pålagors

åsättande, deltagandet i väghållningskostnaden för dem till en början

komma att kännas något tungt. Men då man vid förslagets uppgörande

sorgfälligt sökt, å ena sidan, att ej utsträcka deltagandet

uti ifrågavarande besvär till andra beskattningsföremål än sådana, som

påtagligen kunde hafva behof och gagn af de allmänna vägarne, och,

å den andra, att få proportionen för de särskilda beskattningsföremålens

deltagande afpassad så noga som möjligt efter hvars och ens

förmåga att bära denna börda och det gagn han hade af vägarne, synes

man kunna hysa full tillförsigt derom, att den nya bördan icke

skall för någon komma att kännas oskäligt tryckande.

Bland de i slutet af lagförslaget införda särskilda bestämmelser

förekommer äfven den, att de efter fullbordandet af de nya vägdelningarna

utlagda väglotterna icke skulle tillträdas förr än den 1 juli

det år, då vägskatt först erlägges. Denna bestämmelse har, såsom väl

äfven lätteligen inses, sin grund deri att vägkassan, som ju skulle

komma att öfvertaga det på densamma anvisade vägunderhåll samt!-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

digt med det, att de nyutlagda väglotterna tillträddes af de enskilde

väghållarne, uppenbarligen icke kan vara i stånd att fullgöra något

vägunderhåll förr, än den fått emottaga dertill erforderliga medel, hvilket

åter icke kan ske förr, än någon tid förflutit från det vägdelningen

vunnit laga kraft. Om nemligen inom ett väghållningsdistrikt ny vägdelning

hunnit afslutas och vinna laga kraft t. ex. till slutet af år

1890, så skulle i början af år 1891 först utses särskild nämnd och

vägstyrelse, hvarom vid lagens första tillämpning Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande torde böra föranstalta; hvarefter dels särskilda

nämnden hade att verkställa uppskattning af vägunderhållskostnaden,

dels vägst.yrelsen skulle med ledning deraf uppgöra förslag till inkomst-

och utgiftsstat för vägkassan för år 1892, dervid dock utgifterna

för det vägarbete, som skulle bestridas ur vägkassan, i brist af

erfarenhet om det verkliga beloppet, icke kunde annorlunda än ungefärligen

beräknas; och först i början af år 1892 skulle vägskatten,

sedan densamma blifvit i behörig ordning af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

faststäld samt af uppbördsförvaltningen debiterad, af

de väghållningsskyldige erläggas, för att derefter komma vägstyrelsen

tillhanda. Den vägskatt, som erlägges, afser således det löpande året,

hvadan densamma första gången icke behöfver beräknas för mera än

halfva året.»

Sedan departementschefen härefter uppläst det reviderade lagförslaget,

hemstälde departementschefen, att, då i förslaget utom åtskilliga

anordningar, hvilka vore af beskaffenhet att röra rikets allmänna

hushållning, tillika innefattades frågor dels om upphäfvande af i allmän

lag gifna stadganden, dels om lindring uti ett med innehafvande

af vissa jordbruksfastigheter nu förenadt åliggande, dels ock angående

skyldighet för vissa i detta hänseende hittills undantagna beskattningsföremål

att deltaga i ett allmänt besvär, Kongl. Maj:t, med godkännande

för sin del af förslaget, måtte täckas genom nådig proposition

hänskjuta detsamma till Riksdagens pröfning och antagande.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena tillkännagaf, att

han fortfarande och på de af komiterade anförda skäl ansåge, att ett fullt

tillfredsställande ordnande och rättvist utjemnande af väghållningsbesväret

icke kunde vinnas med bibehållande af häradet såsom väghållningsdistrikt,

utan att detta borde utsträckas till att omfatta län eller landstingsområde,

äfvensom att den af komiterade föreslagna tillsynen öfver väg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

arbetet genom tekniskt bildade väginspektörer och rotemästare visserligen

skulle möjliggöra ett på eu gång billigare och bättre underhåll af

de allmänna vägarne, hvarföre hans excellens förklarade sig icke kunna

förorda det nu föredragna förslaget, för så vidt detsamma i förenämnda

och dermed sammanhängande frågor afveke från komiterades.

Statsrådets öfrige ledamöter instämde med föredragande departementschefen.

Hvad föredragande departementschefen sålunda

hemstält behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla

samt befalde, att nådig proposition skulle till Riksdagen

aflåtas af innehåll bilagan till detta protokoll

utvisar.

Ex protocollo

A. L. van der Hagen.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

slott den 5 januari 1889.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvård,

Statsråden: herr Lovén,

von Krusenstjerna,

Wennerberg,

friherre Palmstierna,

friherre von Essen,

Örbom,

friherre Åkerhielm.

Hans excellens herr statsministern friherre Bildt och statsrådet och

chefen för sjöförsvarsdepartementet friherre von Otter anmäldes vara

af sjukdom hindrade att tillstädeskomma.

Departementschefen, statsrådet von Krusenstjerna yttrade:

»Den af Eders Kong). Maj:t den 14 februari 1887 beslutade och

till då församlade Riksdag aflåtna nådiga proposition med förslag till

lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet hann icke af

samma Riksdag behandlas före dess upplösning.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Jag hemställer nu, att för Riksdagen måtte ånyo framläggas berörda

lagförslag, i allt väsentligt i oförändradt skick.

Endast i fråga om de öfvergångsstadganden, som afse den nya

väglagens första tillämpning, har jag trott mig böra ifrågasätta några

ändringar.

Enligt förslagets 5 § skall samfälligheten för väghållningskostnadens

bestridande fortfarande som bittils i regeln utgöras af häradet,

men med möjlighet lemnad öppen å ena sidan för ett härad att fördela

sig i mindre väghållningsdistrikt och å den andra för tvä eller flera

härad att förena sig till ett gemensamt väghållningsdistrikt. Beträffande

förfaringssättet vid frågor om dylik fördelning eller förening af

väghållningsdistrikt innehåller vidare nämnda §, att, väckes sådan fråga,

må den ej komma under pröfning annorledes än i sammanhang med

fråga om vägdelning.

Denna bestämmelse, jemförd med hvad om tillvägagåendet vid vägdelning

stadgas i förslagets 3 kap., torde visserligen, sedan en gång

väghållningen blifvit ordnad efter den nya lagen, vara tillfyllestgörande

för de antagligen mindre ofta förekommande fall, då sedermera delning

eller sammanslagning af distrikt kan komma att påkallas. Just vid

öfvergången till den nya lagen torde emellertid dylika frågor uppstå i

större antal, och särskildt kan det förväntas, att inom de län, der vägkomiténs

förslag om länet såsom väghållningsdistrikt omfattats med

sympatier, försök skola göras att åstadkomma en förening af länets

samtliga distrikt. För att underlätta behandlingen af dylika frågor

synes mig såsom öfvergångsanordning ett särskildt förfarande böra

stadgas. Jag har då förestält mig, att efter den nya författningens

utfärdande, det skulle åligga hvarje länsstyrelse att — sedan landstinget

och, om landstingets yttrande eller länsstyrelsens egen uppfattning

dertill föranledde, vederbörande väghållningsskyldige blifvit

hörda — afgifva utlåtande till Kongl. Maj:t huruvida någon ändring i

hittills varande väghållningsdistrikt bör vidtagas, samt att Kongl. Maj:t

skulle derefter i frågan meddela beslut. Hvad sålunda blefve af Kongl.

Maj:t beslutadt skulle sedermera, när vägdelning första gången enligt

nya lagen eger rum, träda i tillämpning. Rörande en sådan öfvergångsanordning

har stadgande upptagits i en ny §, som torde böra

erhålla plats efter 81 § och således blifva 82 § och föranledes häraf

vidare — förutom ändrad numerering af de efterföljande 82, 83 och

84 §§ — jemväl mindre ändringar i 5 och 37 §§.

Uti 83 § (numera 84 §) var föreslaget, att kostnaden för de vägdelningar,

som enligt den nya lagen första gången skulle ega rum,

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

skulle bekostas till två tredjedelar af statsverket och till en tredjedel

af de väghållningsskyldige. Det torde dock vara billigt, att de beskattningsföremål,

som hittils varit från väghållning befriade men genom

nya lagen förpligtas ''att hädanefter deri deltaga, icke betungas

med några kostnader för förrättningar, som just hafva till ändamål att

på dem öfverflytta en del af berörda onus, och att således kostnaden

för den första vägdelningen efter nya lagens trädande i kraft, i den

mån denna kostnad icke betäckes genom statsverkets bidrag, drabbar

ensamt de hittills väghållningsskyldige. Statsverkets med V3 af hela

vägdelningskostnaden utgående bidrag skulle således användas i första

rummet till gäldande utaf den del af kostnaden, som belöper på de nya

beskattningsföremålen, och derefter till lindring af de öfriges utgifter.

I nu angifvet. syfte har ofvannämnda § ändrats.

Med denna ändring sammanhänger en annan ändring, som jag trott

mig böra vidtaga, att nemligen den i 82 (numera 83) § förekommande

föreskriften, det ovilkorligen nya vägdelningar skola efter nya lagens

trädande i kraft så snart som möjligt förrättas öfver hela riket, borttagits

och i stället i 37 § intagits bestämmelsen, att den första nya

vägdelningen skall inom ett distrikt hållas så snart någon väghållningsskyldig

sådant äskar. Fastän blott en tredjedel af kostnaderna

för den nya vägdelningen skall falla de för närvarande väghållningsskyldige

till last, kan likväl denna andel uppgå till så pass betydligt

belopp, att inom ett distrikt, der i följd af frånvaron af fabriker eller

andra industriella inrättningar eller af andra anledningar en öfverflyttning

af väghållningsbesväret å andra beskattningsföremål endast i obetydlig

mån kommer att eg a rum, de för närvarande väghållningsskyldige

kunna finna mera med sin fördel förenligt att tills vidare låta allt

förblifva vid det gamla; och der ett sådant fall förefinnes, böra de ej

tvingas att ovilkorligen underkasta sig kostnaderna af en vägdelning.

En hvar väghållningsskyldig har ju alltid utväg öppen att sedermera

erhålla sådan, när omständigheterna dertill gifva anledning.

I öfriga delar har jag, som sagdt, icke några ändringar att föreslå;

och jag får således, under åberopande derjemte af de vid den

senast i ämnet aflåtna propositionen fogade handlingar, Indika torde få

detta protokoll biläggas, i underdånighet hemställa, att Eders Kongl.

Maj:t täcktes genom nådig proposition till Riksdagens pröfning och

antagande hänskjuta det genom förstnämnda proposition framlagda lagförslag

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet med deri

af mig nu föreslagna ändringar».

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Statsrådet Örbom yttrade:

»Beträffande grunderna för väghållningsskyldighetens fördelning å

de nytillkomna skatteföremålen afvika mina åsigter ej oväsentligt från

det förevarande förslaget. Det vill synas mig som skulle deri den i

mantal satta jordens intressen vara alltför mycket till godo sedda.

Utgångspunkten för den förändrade lagstiftningen i detta ämne var

och är efter min uppfattning allenast att bereda den i mantal satta

jorden en skälig lindring, icke att åstadkomma eu så genomgripande

förändring att, på sätt vid de nya grundernas tillämpning mångenstädes

skulle komma att inträffa, största delen af tyngden folie på de

nytillkomna. Vidare är att erinra, att fyrktalssättningen för utgörande

af vägskatt uteslutande grundats å taxeringsvärden, en grund hvars

tillförlitlighet och lämplighet understundom är ganska tvifvelaktig. Det

är derföre anledning att befara det nya ojemnheter kunna vid väghållningsbördans

fördelning uppstå i stället för dem man velat afhjelpa.

I synnerhet är detta förhållandet med det nya skatteobjekt, som omförmäles

under litt. e) i 6 §, nemligen inkomst af bergsbruk äfvensom

andra verk, inrättningar och fabriker. Då motivet för dessas förpligtande

till väghållning antagligen måste vara att söka i deras presumerade

behof och användande af de allmänna vägarna, skulle det icke

vara oskäligt om deras lagliga förpligtelser kunde i någon mån jemkas

och nedsättas åtminstone i de ofta inträffande fallen att dylika verk

väsentligen äro hänvisade till begagnande af jernvägs- eller sjötrafik

och i öfrigt endast nyttja sina egna privata vägar. Likaledes synes

det önskligt, att väghållningsbördan kunde blifva skäligen jemkad äfven

i andra fall, då särskilda omständigheter gjorde användandet af den

normala måttstocken oskäligt betungande.

Ett bland de nytillkomna skatteföremålen, som dock borde åtnjuta

fullständig befrielse, är »frälseränta». Visserligen är dylik ränta genom

en juridisk fiktion i vissa hänseenden likstäld med fast egendom, men

faktiskt är räntan endast en viss afgäld af fastigheten, och den ifrågavarande

fiktionen synes derföre vara föga hållbar i synnerhet då fråga

är om åläggande af väghållningsskyldighet till följd af behof eller

nytta af vägarnes begagnande.

På grund af dessa skäl, som jag i frågans närvarande skede kan

endast i yttersta korthet antyda, anser jag ändring i förslaget böra

ske hufvudsakligen derutinnan, att frälseränta

ningsskyldiga skatteföremålen; att vägskattens utdebitering och fyrktalssättningen

anordnas efter grunder, som medföra minskad tunga för

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

ny^ ®katteföremåien; att dessutom tillfälle i afseende å dem beredes

till erhållande genom vederbörande myndighets försorg af ytterligare

nedsättning i fyrktalet efter gradering i mån af trafikbehof, eller der

eljest särskilda omständigheter af det slag, som ofvan blifvit angifna,

skäligen pröfvas böra dertill föranleda; och att 62 § rättas derhän, att

befintligt öfverskott i vägkassan icke uteslutande må komma den i

mantal sätta jorden till godo utan jemväl användas till minskande af

utdebiteringen å de nya skatteföremålen.

Då jag delar den uppfattning att åstadkommandet af verkliga förbättringar

i vägarnes beskaffenhet och undanrödjandet af ojemnheter i

bördans fördelning underlättas genom att i möjligaste måtto sammanslå

smärre vaghållnmgsdistrikt till större, anser jag ock det böra stadgas,

att sammanföring i regeln bör ske, då fördelar af nämnda slag

derigenom kunna vinnas, och att i sådan händelse men icke eljest

något statens bidrag till bestridande af kostnaden för första vägdelningen

må till godo komma den i mantal satta jorden, dock med bibehållande

af företrädesrätt för de nya skatteföremålen enligt departementschefens

förslag.

Så vidt det nu framlagda förslaget afviker från de grundsatser

jag här ofvan antydt, vågar jag ej förorda detsamma».

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena åberopade hvad

han anfört till statsrådsprotokollet den 14 februari 1887, då beslut

förra gången fattades om aflåtande af proposition i ämnet.

Statsrådets öfriga närvarande ledamöter instämde med föredragande

departementschefen.

Hvad föredragande departementschefen sålunda

hemstält behagade Hans Maj:t Konungen i nåder

gilla samt befalde, att nådig proposition skulle till

Riksdagen aflatas af innehåll bilagan till detta protokoll

utvisar.

Ex protocollo

Carl G. Edman.

Bill. Ull Riksd. Prof. 1889. 1 Sami 1 Afd. 4 Häft.

10

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. N:o d.)

KONGL. MAJ:TS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGII

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

I ANLEDNING AF

SÄRSKILDE KOMITERADES DEN 14 DECEMBER 1880 AFGIFNA

BETÄNKANDE

ANGÅENDE

FÖRÄNDRAD LAGSTIFTNING I FRÅGA OM UTGÖRANDE AF

YÄGHÅLLNIN&SBESVÄRET PÅ LÄKT.

-

Bill. till Biksd. Prat. 1889. 1 Sami. 1 Åfd. 4 lläft.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

TILL KONUNGEN.

Sedan, i anledning af särskilda vid 1876 års riksdag väckta

förslag om förändring i gällande stadganden rörande vägunderhållet

på landet i syfte att åt den i mantal satta jorden, som nu ensam

Bill. till Riksd. Prat. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 4 Raft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

hade detta besvär sig ålagdt, kunde beredas någon lindring vid detsamma^

utgörande, Riksdagen, som ansett billigheten påkalla en sådan

förändring, i skrifvelse den 14 Maj samma år, jemte förmälan

att Riksdagen funnit den ifrågasatta förändringen lämpligast kunna

åvägabringas på det sätt, att deltagande i vägunderhållet i någon

viss skälig mån ålades all sådan fast egendom, som nu vore derifrån

befriad, äfvensom med fast egendom förenad industriel rörelse jemte

grufvor, tillika, enär för ett tillägg till gällande lag i denna syftning

erfordrades en noggrannare utredning af hithörande förhållanden än

som under riksdagens jemförelsevis korta sammanvaro kunnat åstadkommas,

hos Eders Kongl. Maj:t anhållit, det Eders Kongl. Maj:t

täcktes uppdraga åt en komité att utreda ej blott i hvad mån och

på hvad sätt deltagande i vägunderhållet på landet måtte kunna

åläggas bruk, fabriker, qvarnar, sågar, allmänna skogar eller annan

fast egendom, som hittills varit från väghållningsbesväret undantagen,

äfvensom grufvor samt med fastighet förenad industriel rörelse, utan

ock hvilka verkningar en dylik förändring inom olika orter antagligen

skulle medföra, samt derefter låta utarbeta och till Riksdagen

aflåta nådigt förslag till förändrad lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets

utgörande på landet; samt Eders Kongl. Maj:t, med

nådigt bifall härtill, under den 24 påföljande November åt dervid jemväl

utsedde komiterade uppdragit att verkställa den af Riksdagen ifrågastälda

utredning och utarbeta förslag till förändrad lagstiftning i fråga

om väghållningsbesvärets utgörande på landet; så har denna komité, i

hvars ursprungliga sammansättning till följd af trenne ledamöters afgång

någon förändring under tiden egt rum, med underdånig skrifvelse

den 14 December 1880 till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat ett af

historisk och statistisk öfversigt samt motiver och tabell-bilagor åtföljdt

förslag till »Lag ang. väghållningsbesvärets utgörande på landet»;

öfver hvithet förslag Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss

den 30 April 1881 anbefallt Kammar-Collegium att, efter det landstingen

och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtliga

län blifvit hörde och yttranden afgifvit, med underdånigt utlåtande

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

till Eders Kong!. Maj:t inkomma; hvarefter Eders Kongl. Maj:t genom

nådigt bref den 12 påföljande Augusti, enär nödigt vore att åt

detta vigtiga och vidlyftiga ärende egnades den noggrannaste behandling,

medgifvit de landsting, som funne sådant behöfligt, att till

1882 års sammanträden uppskjuta afgifvande!-, af de dem affordrade

underdåniga yttranden.

Då Collegium nu, sedan ej mindre landstingen, samtliga med

begagnande af det dem sålunda medgifna uppskof, än äfven Länsstyrelserna

med underdåniga yttranden i frågan till Collegium inkommit,

med öfverlemnande af dessa tillika med de i nåder remitterade

handlingarna, går att, till fullgörande af högstberörda nådiga

föreskrift, för egen del i ärendet sig yttra, lärer det så mycket mindre

vara behöfligt för Collegium att här meddela någon särskild redogörelse

för de åtgärder och beslut, hvartill förut i detta ärende tid

efter annan gjorda framställningar föranledt, som den komiterades

förslag bifogade historiska öfversigt härom lemnar erforderliga upplysningar;

och som, hvad beträffar landstingens och Länsstyrelsernas

yttranden, en närmare redogörelse för innehållet deraf, i de fall der

en sådan af omständigheterna påkallas, synes lämpligast böra ske i

sammanhang med granskningen af de särskilda lagstadganden yttrandena

afse, torde Collegium här kunna inskränka sig till att endast i

största korthet meddela, det komiterades förslag i oförändradt skick

förordats allenast af Landshöfdinge-Embetena i Hallands och Vermlands

län, men att samtliga öfriga såväl landsting som Länsstyrelser

mot förslaget haft att framställa mer eller mindre omfattande anmärkningar,

dervid 13 landsting (nemligen Stockholms, Upsala, Södermanlands,

Jönköpings, Kalmar läns norra, Gotlands, Blekinge,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Elfsborgs, Skaraborgs, Jemtlands

och Vesterbot.tens) samt 13 af Länsstyrelserna nemligen Eders Kong].

Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län, Landshöfdinge-Embetet i

Södermanlands län samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i

Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Elfsborgs, Vestmanlands, Vesternorrlands, Jemtlands och Ve
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

sterbottens län) funnit hufvudgrunderna för förslaget antagliga och

förty ansett detsamma kunna med föreslagna förändringar läggas till

grund för en ny lagstiftning i ämnet, hvaremot öfriga 12 landsting

(nemligen Östergötlands och Kronobergs läns, Kalmar läns södra,

samt Christianstads, Hallands, Vermlands, Örebro, Vestmanlands,

Stora Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands och Norrbottens läns)

samt 9 af länsstyrelserna (nemligen Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Christianstads och

Skaraborgs län, Landshöfdinge-Embetet i Örebro län, Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Stora Kopparbergs och Gefleborgs län

samt Landshöfdinge-Embetet i Norrbottens län) antingen uttryckligen

förklarat komiterades föreliggande förslag oantagligt eller mot detsamma

framstäf sådana anmärkningar, hvilka gått ut på att i väsentlig

mån rubba sjelfva hufvudgrunderna för detsamma.

Innan emellertid Collegium öfvergår till en närmare granskning

af lagförslagets särskilda bestämmelser, torde Collegium böra i korthet

omnämna en erinran, som blifvit gjord mot komiterades uppfattning

af beskaffenheten och omfånget af det dem nådigst lemnade

uppdrag, sådan denna uppfattning gifvit sig uttryck i det af komiterade

framlagda lagförslaget. Såsom öfverskriften utvisar, afser detsamma

endast ett förändradt ordnande af väghållningsbesväret på

landet, hvaremot de flera tid efter annan utkomna stadgandena rörande

allmänna vägarna fortfarande skulle komma att tillämpas i afseende å

det städerna åliggande vägunderhåll. Att sådant skulle blifva i hög

grad olämpligt, hafva äfven flera af Länsstyrelserna (särskild! Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge, Christianstads och

Skaraborgs län) framhållit. Icke heller har detsamma undgått komiterades

egen uppmärksamhet, ehuru komiterade, efter hvad de (sid.

103) anfört, med hänsyn till beskaffenheten af det dem lemnade uppdrag

icke ansett sig befogade att göra någon framställning i syfte

att det nya lagförslagets bestämmelser om allmän vägs anläggning

och förändring, dess beskaffenhet och underhåll m. in. kunde göras

tillämpliga äfven å städernas vägar. För egen del tilltror sig Colle
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

gium visserligen icke att afgöra, huruvida ordalydelsen i Riksdagens

ofvanberörde skrifvelse i ämnet bort utgöra hinder för en sådan

framställning från komiterades sida, men kan ej underlåta att uttala

den uppfattning, att en ny lag rörande väghållningsbesvärets ordnande,

synnerligast om densamma, såsom förhållandet är med komiterades

förslag, innefattar i detalj gående bestämmelser i syfte att

få vägarne försatta i ett för trafiken fullt tillfredsställande skick,

lämpligen bort omfatta alla rikets allmänna vägar, och således äfven

dem, hvilkas underhållande hittills ålegat städerna.

På sätt utaf den meddelade historiska öfversigten inhemtas,

hafva redan flera gånger förut och sedan längre tider tillbaka yrkanden

blifvit framstälda om förändring i de nu gällande stadgandena

rörande den allmänna väghållningsskyldigheten på landet. De skäl,

som dervid anförts, kunna hufvudsakligen sammanföras till följande

tre, nemligen dels att det vore obilligt, att jordbruksnäringen och

särskildt den i mantal satta jorden finge ensam vidkännas hela tungan

af väghållningsbesväret, oaktadt på landet funnes en mängd andra

näringar, för hvilka en lätt och beqväm transport vore af lika mycken

vigt som för jordbruket och hvilka genom ett flitigt begagnande af

vägarna och deraf förorsakad slitning derå fördyrade vägunderhållet

för hemmanen, dels att, då grunden för fördelningen af vägunderhållet

de särskilda hemmanen emellan fortfarande utgjordes af förmedlade

mantalet, men värdet å sådant mantal under tidernas lopp

undergått högst väsentliga förändringar, följden häraf blifvit, att

bördan af väghållningen vore för det ena hemmanet betydligt känbarare

än för det andra, i det att nemligen ett hemman med lågt

värde droge lika stor andel i nämnda besvär som ett hemman med

samma mantal, men mångdubbelt högre taxeringsvärde, och dels

slutligen att de väsentligen skiljaktiga lokala förhållandena gjorde

detta besvär mera tryckande inom en trakt af landet än inom en

annan.

Befogenheten af dessa skäl synas komiterade äfven hafva till

fullo uppskattat vid sitt val af utgångspunkter för bestämmande af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

de hufvudgrunder, enligt hvilka väghållningsbesväret borde ordnas

för att åt den i mantal satta jorden måtte beredas någon lindring

vid besvärets utgörande. Dessa hufvudgrunder kunna nemligen, hvad

beträffar vägarnes underhållande den tid marken är bar, hvarom af

komiterade föreslagits bestämmelser afvikande från dem som, enligt

komiterades åsigt, borde gälla för vinterväghållet, sammanfattas uti

följande tre, nemligen:

l:o väghållningskostnadens fördelning inom en större samfällighet

(länet eller landstingsområdet) än den hittills vanliga (häradet

eller tingslaget);

2:o vägunderhållets in natura eller sjelfva vägarbetets bibehållande

såsom ett åliggande för den i mantal sätta jorden, att af densamma

fullgöras, likasom hittills varit vanligt, häradsvis, men fördelas

hemmanen emellan efter förändrad grund (taxeringsvärdet, vägmantal)

och

3:o utsträckning till åtskilliga nya beskattningsföremål af skyldigheten

att deltaga uti väghållningskostnaden, hvilken skyldighet

skulle af dessa fullgöras medelst erläggande af penningebidrag till

en för länet eller landstingsområdet gemensam vägkassa.

För genomförandet af dessa, från nuvarande förhållanden i väsentlig

mån afvikande stadgande!! hafva komiterade emellertid funnit

sig föranlåtna att uppställa åtskilliga förutsättningar, för hvilka Collegium

äfven torde här få lemna en kort redogörelse. Den nu förefintliga

skilnaden mellan lands-, härads och socknevägar, af hvilka

de begge förstnämnda slagen, skiljande sig från hvarandra i anseende

till bredden, hittills underhållits af häradet, men socknevägarne

ensamt af de socknar, hvarinom de voro belägna, har med

den föreslagna förändrade anordningen icke vidare ansetts kunna

bibehållas, utan hafva komiterade i stället föreslagit, att de allmänna

vägarne på landet skulle indelas i allenast två klasser, landsväg och

bygdeväg, för hvilka benämningars betydelse närmare redogöres i

§ 1. Vidare och för urskiljande till hvilketdera slaget de särskilda

yägarne kunde vara att hänföra hafva komitérade måst för tillämp
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

ningen af den föreslagna nya lagen förutsätta, att inom hvarje län

eller landstingsområde ny vägdelning i enlighet med derför (Kap.

III §§ 43—53) meddelade särskilda föreskrifter derförinnan egt rum

och vunnit laga kraft, hvilken första vägdelning komiterade (enligt

§ 101) ansett böra för hela riket bekostas af statsverket. Ytterligare

och såsom en följd af, å ena sidan, landstingsområdets bestämmande

såsom samfällighet för fördelningen af väghållningskostnaderna och,

å andra sidan, vägunderhållets in natura eller vägarbetets utförande

häradsvis efter vägmantal har i 12 § måst stadgas skyldighet för

hemmansinnehafvare inom ett härad, hvars uppskattade väglängd

understege hvad som i förhållande till hela landstingsområdets uppskattade

väglängd på häradets sammanlagda vägmantal sig belöpte,

att för den lindring i väghållning, som sålunda komme dem till del

i jemförelse med hemmansinnehafvarne inom det härad, hvars väglängd

öfverstege hvad som efter nyssnämnda grund sig derpå belöpte,

till dessa senare utgifva motsvarande ersättning. För bestämmande

af beloppet å ifrågakommande ersättning af nyssnämnde art

samt å de afgifter, som böra till vägkassan erläggas, äfvensom för

vägkassans förvaltning hafva derjemte måst meddelas omständliga

föreskrifter (särskild uppskattningsnämnd, vägstyrelse m. m.). Med

förslaget om länet eller landstingsområdet såsom samfällighet för

vägväsendets ordnande sammanhänger slutligen äfven i viss mån

förslaget i § 41 om tillsättande af särskilda väginspektörer, till ett

antal för hela riket af omkring 15, hvilkas aflönande skulle af statsmedel

bestridas.

För vinterväghållningens ordnande hafva komiterade deremot,

på sätt ofvan antydts, föreslagit väsentligen olika grunder, i det att

komiterade ansett länet eller landstingsområdet här icke lämpligen

böra utgöra enheten för fördelningen af nämnde kostnader, utan nu

gällande grunder för detta besvärs utgörande böra fortfarande tilllämpas

med de förändringar allenast, som kunde betingas af utsträckning

till de ifrågasatta nya beskattningsföremålen af skyldigheten att

jemväl till nämnda besvärs fullgörande erlägga kontanta bidrag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Ang. länet

eller'' landstingsområdet

såsom samfällighet

för

väghållningskostnadens

fördelning.

§ 5-

Af denna kortfattade redogörelse för förslagets hufvudgrunder

framgår tydligt, att, såsom Collegium redan förut anmärkt, detsamma,

om det blefve antaget såsom gällande, skulle, i afseende särskildt å

de allmänna vägarnes underhållande den tid marken är bar, medföra

högst väsentliga förändringar i nuvarande förhållanden.

Den vigtigaste bland dessa förändringar, tillika den grund, hvartill

en stor del af lagförslagets bestämmelser hänför sig, är utan tvifvel

den, som innefattas i förslaget om antagande af länet eller landstingsområdet.

såsom samfällighet för väghållningskostnadens utgörande;

hvarföre Collegium ock ansett lämpligt, att låta berörda förslag först

blifva föremål för Collegii yttrande.

Såsom af komiterades motiver (sid. 112—114) synes, hafva komiterade

med nämnda stadgande afsett att åstadkomma den så vidt

möjligt jemnaste fördelning af väghållningsbördan; och anföra komiterade

i sådant afseende hufvudsakligen: art, då redan under nuvarande

förhållanden det icke utan fog klagades deröfver, att bördan af väghållningsbesväret

kändes på somliga trakter betydligt tyngre än på

andra, denna ojemnhet i väghållningsbördans fördelning de särskilda

hemmanen emellan säkerligen skulle blifva större och klagomålen

deröfver ännu mera befogade, derest deltagandet i vägunderhållet

utsträcktes, på sätt Riksdagen ifrågasatt, jemväl till bruk, fabriker,

qvarnar med flere nya beskattnmgsföremal, utan att samtidigt någon

förändring vidtoges i afseende å väghållningsdistriktens omfång, enär

det ju lätteligen kunde hända att inom ett härad med jemförelsevis

mindre väghållnmgsskyldighet funnes ett betydligt antal af sadana

till deltagande i vägunderhållet ifrågastälda nya beskattningsföremål,

hvilka genom sina bidrag skulle bereda de inom samma härad befintliga

hemmans innehafvare väsentlig lindring, under det att deremot

inom ett annat härad med drygare väghållnmgsskyldighet bidragen

från andra beskattningsföremål, i anseende till bi isten på

sådana, blefve ringa, om ens några; att något annat fullt verksamt

medel att undvika sådana missförhållanden icke funnes, än att väghållningsbördan

fördelades på en större samfällighet än häradet, att

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

härvid dock icke gerna kunde blifva fråga om att välja annat än

emellan riket i dess helhet och länet eller landstingsområdet; att det

förra alternativet, om än ur teoretisk synpunkt fullt rigtigt, vid genomförandet

visat sig stöta på så många och stora praktiska svårigheter,

att detsamma fördenskull måst lemnas åsido; att derefter endast

återstode länet eller landstingsområdet, hvilket också i förevarande

afseende vore så mycket mera lämpligt, som länen redan hade

hvar för sig sina centrala styrelser samt riket vore deladt i särskilda

landstingsområden, hvilkas representation, landstinget, hade att rådslå

och besluta om, bland annat, anstalter för kommunikationsväsendets

befrämjande; med hänsyn hvartill och då en samverkan mellan länsstyrelserna

och landstingen för kommunikationernas förbättrande säkerligen

kunde påräknas samt länsrepresentationerna bäst torde vara

i tillfälle att på billigaste och ändamålsenligaste sätt förvalta de från

de nytillkomna beskattningsföremålen inflytande bidragen, komiterade

icke tvekat att såsom en gemensamhet för sig i fråga om väghållet

föreslå länet eller, der länet vore deladt i särskilda landstingsområden,

hvarje sådant område.

Konflterades förslag i denna del hafva 14 landsting (nemligen

Upsala, Jönköpings, Kalmar läns norra, Gotlands, Blekinge, Christianstads,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Vermlands, Örebro, Vestmanlands,

Vesternorrlands, Jemtlands och Vesterbottens län) samt 16

af länsstyrelserna (nemligen Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Upsala län, Landshöfdinge-Embetet i Södermanlands län, Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar, Gotlands, Blekinge och

Christianstads län, Landshöfdinge-Embetet i Hallands län, Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs

län, Landshöfdinge-Embetena i Vermlands och Örebro län samt

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands, StoraKopparbergs,

Vesternorrlands, Jemtlands och Vesterbottens län) funnit hvar

för sitt län lämpligt och derföre förordat detsamma eller ej haft att

deremot framställa någon särskild erinran; hvarvid dock är att märka,

Bih. till Biksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 4 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

det Christianstads, Örebro, Vestmanlands och Vesternorrlands läns

landsting samt Landshöfdinge-Embetet i Örebro och Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Stora Kopparbergs län på grund af anmärkningar

vid andra delar af komiterades förslag såsom ett allmänt

omdöme öfver förslaget uttalat sig emot att detsamma blefve såsom

lag gällande; att Göteborgs och Bohus läns landsting, ehuru biträdande

det här ifrågavarande förslaget, dock icke velat godkänna den häraf

följdrigtigt. härledda bestämmelsen i lagförslagets 12 § om liqvid

bäraderne emellan till väghållningstungans utjemnande; att Skaraborgs

läns landsting ansett, att det borde lemnas landstingen öppet

att, der de lokala förhållandena sådant påfordrade, fördela väghållningskostnaden

inom mindre områden; samt att Vesterbottens läns

landsting yrkat, att jemväl städerne skulle ingå med till deltagande

i väghållningsbesväret.

Deremot hafva öfriga 11 landsting (nemligen: Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Kronobergs, Kalmar läns södra, Malmöhus,

Hallands, Elfsborgs, Stora Kopparbergs, Gefleborgs och Norrbottens

läns) samt 8 af länsstyrelserna (nemligen: Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Malmöhus, Elfsborgs och Gefleborgs län samt LandshöfdingeEmbetet

i Norrbottens län) mot komiterades förslag i denna del

framstäf flera anmärkningar, af hvilka de hufvudsakligaste synas

Collegium vara:

att, om också genom antagande af länet eller landstingsområdet

såsom samfällighet i afseende å vägunderhållet det kunde blifva möjligt

att inom detta område förekomma ojemnhet i väghållningstungans

fördelning, denna ojemnhet i allt fall skulle qvarstå vid jemförelse

de olika länen emellan, enär det lätteligen kunde hända att tvenne

närbelägna hemman af lika värde, men tillhörande särskilda län eller

landstingsområden, blefve olika tungt beskattade, beroende derpå att

inom det ena länet eller landstingsområdet funnes allmänna vägar

till väsentligen mindre utsträckning än inom det andra, hvadan någon

verklig trygghet för ernåendet af det med förslaget i denna del af
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

sedda resultat af en jemnare fördelning af väghållningsbesväret icke

förefunnes;

att bos landstingens ledamöter icke gerna kunde förutsättas eu

så grundlig kännedom om förhållandena inom de särskilda orterna

af ett större område, som erfordrades för ett tillförlitligt bedömande

af de flerahanda frågor om anläggning af nya eller förändring af förut

befintliga allmänna vägar, som enligt komiterades förslag skulle

komma att till deras bepröfvande hänskjutas; hvadan och då uti

dylika frågor alltid inginge ett visst ortintresse, det lätteligen kunde

hända att detta intresse antingen icke blefve tillbörligen tillgodosedt

eller ock finge sig tillmätt eu större betydelse än detsamma rätteligen

förtj enade;

att landstingen genom det dem tillämnade bestyr med dylika

ärenden säkerligen skulle blifva öfverhopade med en mängd göromål,

som under den korta tiden för deras sammanvaro knappast skulle

hinna behörigen utredas;

att, då man ville utvidga väghållningsdistriktet så att det komme

att omfatta länet eller landstingsområdet, det varit följdrigtigt att

äfven städernas andel i väghållningsskyldigheten på landet tagits

med i beräkning och på samma gång blifvit föremål för reglering;

att komiterades förslag i denna del medförde en invecklad och,

då vägstyrelsens ledamöter väl icke kunde förutsättas skola utan ersättning

fullgöra sitt uppdrag, äfven ganska dyrbar förvaltning, hvilken

likasom väginspektörs- och rotemästarebefattningarna med deraf föranledda

utgifter skulle blifva öfverflödig, derest det nuvarande väghållningsdistriktet,

häradet eller tingslaget, finge bibehållas oförändradt;
att

med afseende å de många, under nuvarande förhållanden icke

förekommande utgifter, hvilka skulle af vägkassans tillgångar bestridas,

det vore ganska tvifvelaktigt, huruvida bidragen från de nytillkomna

beskattningsföremålen någonsin komme att uppgå till så stort

belopp, som erfordrades för dessa utgifters bestridande, samt således

också huruvida någon verklig lindring i väghållningstungan skulle

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

komma hemmansirmehafvarne till godo, oaktadt en del nya beskattningsföremål

finge derför vidkännas ganska betungande bidrag;

att med bibehållandet af en mindre samfällighet än länet eller

landstingsområdet såsom väghållningsdistrikt äfven följde den fördel

att mau icke behöfde, såsom komiterades förslag innehölle, tillförbinda

hemmansinnehafvarne inom de härad, hvilka inom sig hade att

fullgöra mindre vägunderhåll än som i förhållande till hela landstingsområdets

sammanlagda väglängd på deras vägmantal sig belöpte,

att, oansedt de sjelfve fullgjorde sin väghållningsskyldighet, till hemmansinnehafvare

inom andra härad utgifva kontant ersättning, hvilket

säkerligen icke skulle kunna försiggå utan att väcka stort missnöje

och derjemte i sjelfva verket innebure ett slags beskattning å de

med vägkommunikationer mindre väl lottade till förmån för dem som

redan hade vägar i större mängd; samt

att, då komiterades förslag för sin tillämpning förutsatte, att nya

vägledningar inom de särskilda länen eller landstingsområdena skulle

på statsverkets bekostnad ega rum, förslagets antagande till lag skulle

icke allenast för det allmänna medföra högst betydliga utgifter,

hvilkas belopp det knappast vore möjligt att på förhand beräkna,

utan äfven för en lång tid aflägsna utsigten för de nu af väghållningsbesväret

betungade att i utgörandet af detta besvär vinna någon

lindring. Med visshet torde nemligen kunna förutses, att vid en

vägdelning inom ett så stort område som länet eller landstingsområdet

skulle angående nya vägars intagande i delningen eller uteslutande

derifrån af en del förut befintliga uppstå eu mängd stridigheter,

framkallade af en lätt förklarlig sträfvan dels hos invånarne

inom de särskilda socknarna att i möjligaste mån få sin egen beqvämlighet

tillgodosedd och kunna påräkna att erhålla sina väglotter inom

socknen och dels hos inbyggarne inom de särskilda häraderna att få

i vägdelningen intagna så många vägar inom häradet som möjligt,

sä att vägunderhållet inom häradet komme att motsvara vägmantalet

och väghållningsersättning till annat härad sålunda kunde undvikas;

och med den erfarenhet, man hade angående tidsutdrägten vid väg
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

delningar inom härad, kunde man vara fullt förvissad derom att åtminstone

ett tiotal af år skulle åtgå innan någon tillämpning af den

nya lagens bestämmelser kunde komma i fråga, under hvilken tid

säkerligen de flesta väghållningsskyldige icke skulle finnas synnerligen

hugade att på sina väglotters förbättrande nedlägga arbete, då

de ju icke kunde på förhand veta, huruvida de skulle vid den slutliga

fördelningen få bibehålla desamma; hvartill komme, att det alltid

vore förenadt med större svårighet att åstadkomma en fullt rättvis

gradering af vägarna inom ett vidsträcktare område än inom ett

mindre, samt att derest en jemkning i skedd vägdelning blefve behöflig,

densamma kunde försiggå lättare inom häradet än inom det

större området.

Hvad sålunda mot det af komiterade härutinnan framstälda förslag

blifvit anmärkt synes Collegium särdeles beaktansvärdt, framförallt

ur den synpunkt, att förslaget skulle komma att, medföra ej blott

betydliga kostnader, utan äfven oberäkneligt uppskof med väghållningsbördans

jemnare fördelning.

Beträffande särskildt kostnaden för de nya vägdelningarne öfver

hela riket, hvilken kostnad komiterade (sid. 225 och 226) antagit,

efter beräkning af 150 kronor för en gammal mil, skola uppgå för

hela riket till omkring 750,000 kronor; så tilltror sig Collegium visserligen

icke kunna uppgöra någon exakt beräkning af densamma;

men, utom det att komiterade i sin beräkning upptagit arfvode och

reseersättning åt endast två gode män, oaktadt lagförslaget i 45 §

förutsätter att Henne gode män skola vid vägdelning biträda, tillåter

sig Collegium härvid erinra att, enligt den nu gällande, den 10 Juni

1881 af Eders Kongl. Maj:t i nåder faststälda taxa på arfvode för

landtmäteriförrättningar, landtmätaren — och i de flesta fall skulle väl

bestyret med vägdelning inom så stort område som länet eller landstingsområdet

komma att åt en sådan tjensteman uppdragas, — är,

enligt 11 § 3 mom., berättigad att erhålla: för vägars mätning 2 kronor,

för deras gradering med hvad dertill hörer likaledes 2 kronor

och för deras delning 4 kronor, allt för hvarje kilometer äfvensom

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

för vägs läggande å karta, likaledes för hvarje kilometer, 1 krona

eller 3 kronor, allt efter som vägen går genom skoglös trakt eller

omgifves af skog, samt dessutom för hvarje väglott, som å marken

utmärkes, 60 öre; med tillämpning af hvilka föreskrifter och antagande

för kartläggning af medium utaf de begge olika ersättningsbeloppen

kostnaden endast för mätning, gradering och kartläggning

af 5,000 mil eller 53,442 kilometer väg skulle uppgå till omkring

534,420 kronor, hvartill komme för väglotternas utstakning, arfvode

åt gode män, rese- och traktamentsersättning åt förrättningsmännen,

handtlangning in. m. enligt den af komiterade följda beräkningsgrund

minst ett lika stort belopp; med hänsyn hvartill Collegium

anser sig kunna utan fara för misstag uppskatta den kostnad, som

enligt komiterades förslag skulle drabba statsverket för de nya vägdelningarna,

till ett betydligt högre belopp än komiterade beräknat.

Vidkommande åter den tid, som för genomförande af ny vägdelning

inom ett landstingsområde skulle blifva erforderlig, så hafva

komiterade visserligen antagit densamma till 3 eller 4 år, med hänsyn

utan tvifvel dertill att, jemlik! 47 och 95 §§ i förslaget, Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut i frågor rörande vägdelning

icke skulle få dragas under högre myndighets pröfning utom

för så vidt de anginge urskiljandet af de vägar, hvilka skulle anses

såsom allmänna, samt dessas egenskap af landsväg eller bygdeväg;

men, utom det att, efter hvad Collegium längre fram vid granskningen

af nyssnämnda §§ kommer att söka närmare uppvisa, det torde

vara mindre lämpligt och med vårt hela rättegångsväsende föga öfverensstämmande

att afskära för part möjligheten att i frågor af

sådan vigt som till exempel om vägars gradering få sin talan pröfvad

af högre myndighet, torde redan frågan om hvilka vägar som

borde ingå uti en vägdelning ofta nog kunna föranleda sådana förvecklingar

och stridigheter, att flere år komme att förflyta, innan

desamma hunnit slutligen afgöras; i hvilket afseende Collegium kan

såsom exempel anföra, hurusom, enligt hvad Collegium af handlingarna

uti ett af Collegium för någon tid sedan afgjordt mål inhem
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

tat, inom Långhundra härad af Stockholms län vägdelningsförrättning

hufvudsakligen till följd af tid efter annan uppkomna frågor om

nya vägars intagande i delningen blifvit uppehållen under mera än

40 års tid.

Hvad betydelse slutligen den af komiterade föreslagna liqvidation

häraderna emellan skulle få, derom torde man kunna göra sig

någon föreställning utaf den i motiverna (sid. 135) intagna, förslagsvis

uppgjorda liqvid mellan häraderna i Göteborgs och Bohus

län, enligt hvilken af länets 20 härad 11 stycken skulle få till de

öfriga utgifva ersättningar, vexlande mellan 3,665 kronor 40 öre (för

Åskhus härad med tillsammans 158-1 väghållningsskyldiga mantal)

och 459 kronor medan å andra sidan de ersättningsbelopp, som af

öfriga 9 häraderna finge uppbäras, vexlade emellan 5,517 kronor 82

öre (för Tanums härad med tillhopa 178* väghållningsskyldige mantal)

och 262 kronor 71 öre.

Med afseende å hvad sålunda förekommit anser sig Collegium

böra för sin del i underdånighet tillstyrka, att komiterades förslag i

förevarande del icke måtte af Eders Kongl. Maj:t i nåder godkännas,

utan samfälligheten för väghållningskostnadens utgörande fortfarande

få i regeln förblifva häradet eller tingslaget.

Hvad nu vägunderhållet in natura eller det för vägarnas hållande

i fargildt skick erforderliga arbetet beträffar, så hafva komiterade, på ib, och ii.’

sätt ofvan vid redogörelsen för lagförslagets hufvudgrunder redan

blifvit antydt, ansett att detta borde, hufvudsakligen på det att kostnaden

derför måtte blifva så lindrig som möjligt, fortfarande tillkomma

endast den i mantal satta jorden. Ordnades vägunderhållet

på sådant sätt, att vägarbetet upplåtes på entreprenad och samtliga

i vägunderhållet deltagande beskattningsföremål finge bidraga med

penningar, så skulle, enligt hvad komiterade i motiverna (sid. 125)

anföra, kostnaden för vägunderhållet härigenom otvifvelaktigt betydligt

fördyras, till vinst för några få entrepenörer, men till skada för

alla andra, ej minst jordbrukarne .sjelfve-. En sådan anordning vore

derför mindre lämplig. Men bland samtlige beskattningsföremål,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

som kunde ifrågasättas böra till vägunderhållet bidraga, vore säkerligen

intet i så hög grad egnadt att öfvertaga vägarbetet som just

den i mantal satta jorden. Innehafvarne af sådan jord vore nemligen

i allmänhet för sitt jordbruk i behof af att ständigt ega tillgång

till dragare och fasta arbetare samt kunde fördenskull utan synnerlig

olägenhet förrätta vägarbetet å tider då jordbruksgöromålen läge

nere. Med egare af i mantal icke satte jordbruksfastigheter vore väl

undantagsvis förhållandet temligen enahanda, men i allmänhet vore

dessa fastigheter alltför obetydliga, att man för deras indelande till

deltagande i vägunderhållet borde rubba sedan ålder bestående förhållanden.

Och hvad slutligen anginge egare till bruk, fabriker och

industriella anläggningar eller till annan fastighet än jordbruksfastighet;

så vore desse, med afseende å ständig tillgång till dragare och

fasta arbetare samt möjlighet att, utan egentligt åsidosättande af sina

hufvudsakliga sysselsättningar, förrätta vägarbetet, icke i samma fördelaktiga

ställning som hemmansinnehafvarne, hvadan det icke heller

kunde vara lämpligt ålägga dem att i natura-vägunderhållet deltaga.

Med undantag endast af dels Jönköpings och Christian stads läns

landsting, hvilka ansett att all jordbruksfastighet och ej blott den i

mantal satta borde indelas till utgörande af vägunderhåll in natura,

och dels Norrbottens läns landsting, som ansett vägunderhållet böra

blifva både billigare och bättre, om detsamma upplätes på entreprenad

åt personer, hvilka så att säga hade väglagning till yrke, hafva

landstingen och länsstyrelserna, så vidt de icke afstyrkt komiterades

förslag i dess helhet, funnit komiterades förslag i denna del särdeles

ändamålsenligt samt derföre förordat detsamma; och instämmer äfven

Collegium för sin del häruti, desto heldre som, hvad Norrbottens

läns landstings framställning beträffar, densamma torde genom hvad

komiterade i sina motiver till förslaget i denna del anfört vara bemött

och till fullo vederlagd, samt det af Jönköpings och Christianstads

läns landsting framstälda yrkandet sannolikt endast skulle, derest

detsamma bifölles, utan motsvarande verklig nytta föranleda betydliga

kostnader för de nya vägdelningar, som deraf skulle blifva eu följd.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Såsom grund för vägunderhållets fördelning hemmanen emellan

hafva, enligt hvad jemväl redan blifvit här ofvan an ty dt, komiterade

(i §§ 9, 10, 11) uppstält vägmantalet, motsvarande medeltaxeringsvärdet

för ett helt förmedladt. mantal inom länet eller landstingsområdet,

hvilket vägmantal skulle genom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

försorg åsättas hvarje hemman eller hemmansnummer

i sammanhang med vägdelning och blifva gällande till dess ny vägdelning

egt rum. Till stöd för detta sitt förslag och det förmedlade

mantalets utbyte mot taxeringsvärdet såsom delningsgrund hafva

komiterade i sina motiver (sidd. 126—130) hufvudsakligen anfört, att,

då det komiterade lemnade uppdrag att afgifva förslag till förändrad

lagstiftning rörande väghållningsbesväret på landet icke kunde af

komiterade fattas så inskränkt, som skulle komiterade vid fullgörandet

deraf endast hafva att tillse i hvad mån deltagande deruti kunde,

till lindring för jordbruket, öfverflyttas på en del andra beskattningsföremål,

komiterade funnit sig böra vara betänkta på att äfven söka

afhjelpa den uppenbara orättvisa, som läge uti den nuvarande grunden

för väghållningsbesvärets fördelning hemmanen emellan, derutinnan

nemligen att tvenne inom samma vägdelningsdistrikt belägna

hemman med lika mantal vid skeende vägdelning erhölle lika stor

vägsträcka till underhållande, oansedt att taxeringsvärdet å det ena

hemmanet vore huru många gånger som helst större än å det andra.

Mot den sålunda föreslagna förändringen i delningsgrunden skulle

visserligen kunna invändas, att densamma i många fall komme att

ganska märkbart ingripa i den enskildes rättsförhållanden, stundom

till och med skulle kunna uppfattas såsom en kränkning af hans

eganderätt; om nemligen en person, under förlitande derpå att nu

gällande lagstiftning rörande väghållningsbesväret skulle fortfarande

komma att ega bestånd, till högt pris köpt ett hemman med jemförelsevis

lågt mantal, men grunden för deltagandet i nämnde besvär

förändrades så att lian. deraf mera betungades, så kunde väl ingen

förtänka honom, om han ansåge att derigenom ett ingrepp skett i

Bill. till Biksd. Frat. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 4 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

hans eganderätt. Men dels kunde samma invändning med lika mycket

skäl anföras af egare till annan fastighet och öfriga nya beskattuingsföremål,

som ifrågasatts att i vägunderhållet deltaga, dels skulle,

om en sådan exklusiv tolkning af eganderättens helgd vore riktig

och finge göra sig gällande, hvarje aldrig så nödig och önskvärd

reform på den allmänna hushållningens område omöjliggöras. Då

emellertid, derest taxeringsvärdet omedelbart användes såsom delningsgrund,

man skulle blifva nödsakad att vid beräknandet af de

särskilda väglotternas storlek ständigt röra sig med obeqväma siffertal,

hafva komiterade, till undvikande häraf, föreslagit taxeringsvärdets

omsättning i vägmantal enligt de i 10 § derför närmare med- *

delade föreskrifter.

Komiterades ifrågavarande förslag om ett af taxeringsvärdet bestämdt

vägmantal såsom grund för fördelningen af vägunderhållet

hemman emellan hafva — med undantag af Östergötlands, Stora

Kopparbergs, Gefleborgs och Norrbottens läns landsting samt Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms, Upsala, Östergötlands,

Kronobergs, Stora Kopparbergs och Vesterbottens län äfvensom

Landshöfdinge-Embetet i Norrbottens län, Indika motsatt sig

detsamma — öfriga landsting och länsstyrelser lemnat utan andra

anmärkningar, än att dels Stockholms, Kronobergs, Kalmar läns södra

och Elfsborgs läns landsting samt Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande

i Jönköpings och Elfsborgs län, i öfverensstämmelse med

den af dem uttalade åsigt om länets eller landstingsområdets olämplighet

såsom samfällighet för väghållningskostnadens fördelning, ansett

vägmantal böra hemmanen åsättas häradsvis, dels Jönköpings

och Christianstads läns landsting, i enlighet med deras här ofvan

omförmälda yrkande att all jordbruksfastighet borde till vägunderhåll

in natura indelas, ansett vägmantal böra all sådan fastighet

åsättas, samt dels slutligen Vestmanlands och Vesterbottens läns

landsting och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands

län ansett vägmantal böra åsättas hvarje''hemmanslott i stället

för, enligt komiterades förslag, endast hvarje hemmansnummer; och

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

hafva motståndarne till komiterades törevarade förslag till stöd för

sin åsigt hufvudsakligen anfört, att, då detsamma skulle leda dertill,

att väghållningsbesväret komme att minskas för vissa hemman, men

ökas för andra, ofta i högst betydlig grad, förslaget skulle medföra

en större rubbning i eganderätten än som af omständigheterna oundgängligen

påkallades; att taxeringsvärdet vore underkasta högst

väsentliga förändringar och vexlingar, medan deremot mantalet vore

fixt, samt att taxeringsvärdet ingalunda kunde anses såsom en tillfredsställande

och rättvis grund för bedömandet af ett beskattningsföremåls

verkliga skatteförmåga, då, efter hvad erfarenheten nogsamt

visat, taxeringsmyndigheternas uppskattning ej sällan vore högeligen

osäker, ojemn och inom skilda taxeringsområden till sina grunder i

hög grad olikartad.

De sålunda gjorda invändningarna kunna väl icke anses helt och

hållet sakna befogenhet; men då det numera temligen allmänt erkännes,

att förmedlade hemmantalet är, till följd af de inom samma

trakt högst väsentligt olika värdena derå, såsom fördelningsgrund

vid vägunderhållets utgörande olämpligt och i flera fall synnerligen

orättvist, samt att förty de häraf härflytande klagomålen äro fullt

befogade; så och enär någon annan mera tillfredsställande fördelningsgrund

än taxeringsvärdet för närvarande icke lärer kunna åstadkommas,

finner sig Collegium dock böra, i likhet med komiterade,

tillstyrka, att ett på taxeringsvärdet beroende vägmantal hädanefter

må få utgöra grunden för väghållningsskyldighetens fördelning på

de särskilda hemmanen inom häradet eller väghållningsdistriktet;

dock att, till förekommande af onödiga utgifter, nya vägdelningar

icke må, endast för den nya delningsgrundens tillämpning, ega rum,

utan nu gällande vägdelningar få fortfarande blifva bestående intill

dess af annan giltig anledning ändring deri kan finnas erforderlig,

samt under mellantiden de af väghållningsbördan tyngre tryckta

undfå ersättning af dem, hvilka fått sig till underhållande tilldelade

vägstycken af mindre utsträckning än som efter vägmantal på dem

belöpte, hvilken ersättning torde böra utgå efter det belopp, hvartill

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

den på ett vägmantal inom väghållningsdistriktet belöpande årliga

kostnaden för vägunderhållet den tid marken är bar blifvit bestämd

af den i Kapitlet IV omförmälda särskilda nämnden, samt på enahanda

sätt, som i fråga om vägskatten i § 73 sägs, debiteras, uppbäras

och till den gemensamma vägkassan inbetalas för att derefter

af kassans förvaltare hållas vederbörande ersättningstagare till hända.

Ang. väg- I fråga om de beskattningsföremål komiterade ansett böra i

nådens fördel- väghållningskostnaden deltaga meddela komiterade i lagförslagets

mng. § 6. 6:te § närmare bestämmelser. Med hänvisande i öfrigt till den utförliga

undersökning rörande denna fråga, komiterades denna § bifogade

motivering innehåller, torde Collegium kunna här inskränka

sig till en kort sammanfattning af de åsigter, som härvid synas

hafva hos komiterade gjort sig gällande.

De allmänna vägarne vore, enligt komiterades uppfattning och

för att begagna komiterades egna ord nyttiga och behöfliga för

samhällets alla medlemmar, vare sig de begagnade vägarna direkt

eller endast indirekt af de samma hade fördel. Häraf kunde visserligen

dragas den slutsats, att hvarje medborgare borde, i mån af

sin förmåga i förhållande till de öfriges, bidraga till de allmänna

vägarnas byggande och underhåll, eller, med andra ord, att alla som

erlade afgifter till staten eller kommunen borde efter samma grund,

hvarefter dessa afgifter utginge, deltaga i kostnaden för vägunder.

hållet. En så omfattande utsträckning af skyldigheten att deltaga

uti ifrågavarande besvär hade komiterade likväl funnit sig icke

kunna föreslå, enär, efter hvad riksdagens ofvanomförmälda skrifvelse

den 14 Maj 1876 gåfve vid handen, sådant då icke varit af

riksdagen åsyftadt, och komiterade vid fullgörandet af det dem

nådigst lemnade uppdrag att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning

i fråga om väghållningsbesvärets utgörande på landet ansett

sig böra, såvidt möjligt, följa de af riksdagen angifna grunder derför.

Några beskattningsföremål måste följaktligen medgifvas befrielse

från deltagande uti ifrågavarande besvär. Hvad den fasta

egendomen anginge, lemnade riksdagens berörde skrifvelse icke

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

någon ledning för bedömande, i hvad mån riksdagen ansett befrielse

för sådan från deltagande i vägunderhållet böra ega rum; och komiterade

hade derföre funnit sig oförhindrade att till deltagande i

samma besvär föreslå, jemte den i mantal satta jorden, alla öfriga

särskildt taxerade fastigheter utan annan inskränkning än att, till

förekommande deraf att bidragen blefve så små att de icke ens betäckte

kostnaden för debiteringen och uppbörden deraf, deltagandet

gjorts beroende af ett visst minimum af värde hos fastigheten, hvilket

minimum komiterade ansett böra bestämmas till 400 kronor. — (I

förbigående anmärkes, att den öfverst å sidan 122 exempelvis anförda

uträkning å den på en lägenhet med 400 kronors taxeringsvärde

belöpande väghållningskostnad är felaktig; då nemligen, efter

det för hela riket uträknade medeltaxeringsvärdet af 27,299 kronor

för ett helt hemman, väghållningskostnaden för 100 kronors hemmansvärde

funnits uppgå till 39,8 öre, så måste väghållningskostnaden

för en lägenhet med 400 kronors taxeringsvärde, under den

här gjorda förutsättningen att lägenheten deltager i väghållet lika

med den i mantal satta jorden, naturligtvis utgöra 4 gånger 39,8 öre

eller 1 krona 59 öre, och icke, såsom komiterades uträkning upptager,

endast 15,92 öre.) — I denna del af frågan hade komiterade

visserligen, med hänsyn till den der befintliga fasta utgångspunkten,

haft jemförelsevis lätt att bilda sig en bestämd åsigt samt jemväl

att deråt i lagförslaget gifva en positiv form. Men deremot hade

synnerligen stora svårigheter i berörda afseenden visat sig med hänsyn

till den i riksdagens ofvanberörde skrifvelse bland öfriga till

deltagande i vägunderhållet ifrågasatta kategorier af skatteföremål

upptagna »med fastighet förenade industriela rörelser»; och då, å

ena sidan, det syntes icke låta sig göra att i en lag använda så

sväfvande uttryck, som den nyssnämnda, men, å andra sidan, komiterade

icke lyckats utfinna andra, som både fullt ersatte de förra

och tillika uteslöte all tvekan om lagstiftarens verkliga mening, hade

komiterade funnit sig i afseende å sistnämnde del af frågan nödsakade

att vid lagtextens formulering följa det negativa förfarings
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

sättet, eller att, efter det komiterade uppställt eu generel regel för

deltagandet uti ifrågavarande besvär, särskild! uppräkna de derunder

liänförliga olika beskattningsföremål, hvilka borde vara från deltagandet

uti besväret befriade; i hvilket afseende komiterade ansett

sig bäst motsvara riksdagens önskningar, om de i regel ålade all

inkomst att i väghållningskostnaden deltaga, men bland undantagen

från denna regel upptoge dels den så kallade lilla industrien, hvarmed

komiterade ansett böra förstås den, hvars inkomst understege

1,000 kronor om året, och dels inkomst af andra kommunikationsleder

samt sådan, som icke vore att räkna såsom inkomst af industriel

rörelse.

På grund af de skäl komiterade i sina motiver anfört, hafva

komiterade föreslagit, att i skyldigheten att bygga och underhålla

allmän väg, bro och färja skulle deltaga:

A) All i mantal satt jord med undantag af äldre lotshemman

så länge de äro lotsningsskyldighet underkastade;

B) Frälseränta för sitt efter fem procent beräknade kapitalvärde;

C) Hvarje annan jordbruksfastighet, hvars taxeringsvärde uppgår

till minst 400 kronor;

D) All annan fastighet, hvarför bevillning efter andra Artikeln

bevillningsstadgan till staten utgöres och hvars taxeringsvärde uppgår

till minst 400 kronor, äfvensom staten eller menigheter tillhöriga

allmänningsskogar jemte staten tillhörig annan fastighet, deraf inkomst

dragés och hvars taxeringsvärde uppgår till nyssnämnda

belopp.

E) Inkomst, som uppgår till minst 1,000 kronor och hvarför

bevillning efter andra Artikeln bevillningsstadgan till staten utgöres;

dock med undantag för:

1 :o Inkomst af kapital;

2:o Inkomst af kanal, jernväg och annan farväg;

3:o Inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller annan

med allmän eller enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension,

årligt understöd, gratifikation, lifränta och undantagsförmåu, samt

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

4:o Inkomst som förvärfvas genom arrende af staten tillhörig

j ordbruksfastighet.

Om detta förslag hafva emellertid icke samtlige ledamöterne i

komitén sammanstämmande förenat sig, utan hafva flere bland dem

mot särskilda bestämmelser i förslaget afgifvit reservationer. Sålunda

har, beträffande den fasta egendomens deltagande uti ifrågavarande

besvär, befrielse derifrån yrkats af tvenne ledamöter för

frälseränta, hvilken endast genom en juridisk fiktion kommit att

blifva betraktad såsom fastighet, samt af den ena utaf dem äfven

för sådane afsönclrade lägenheter, hvilkas till stamhemmanet utgående

afgäld äfven innefattade ersättning för ifrågavarande besvärs utgörande,

jemte det att sistnämnde ledamot ansett taxeringsvärdet å

nytillkommande fastigheter böra sättas till minst 1,000 kronor, hvaremot

en annan ledamot i komitén velat att all i mantal icke satt

jordbruksfastighet, utan hänsyn till något minimum af taxeringsvärde,

skulle uti väghållningen deltaga; och, hvad inkomsten angår, hafva

å ena sidan, tvenne ledamöter ansett'' något undantag icke böra

medgifvas för inkomst af kapital, medan, å den andra, tvenne andre

ledamöter ansett undantag böra göras äfven för inkomst af skeppsrederi

och sjöfart samt för inkomst genom utöfning af vetenskap och

konst och den ene af dem jemväl för inkomst af handtverk:.

De anmärkningar, som vid denna § i komiterades förslag blifvit

af landsting och styrelser framstälda, hafva, såsom man väl äfven

kunnat förutse, gått i. hufvudsakligen tvenne motsatta riktningar och

åsyftat att deltagandet uti ifrågavarande besvär måtte antingen utsträckas

vidare eller ock mera begränsas än komiterade föreslagit.

I förra afseendet har, hvad den fasta egendomen angår, deltagande

uti nämnde besvär ifrågasatts dels jemväl för äldre lotshemman

(af Örebro läns landsting och Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande

i Gotlands län) dels äfven för säterierna i Skåne,

Halland, Blekinge och Bohus län (af ej mindre landstingen i samtliga

de län, som af denna fråga närmast beröras, samt af Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län, än äfven af lands
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

tingen i åtskilliga andra län) dels slutligen för all jordbruksfastighet

utan inskränkning till visst minimum af taxeringsvärde (af Malmöhus

och Örebro läns landsting samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Malmöhus län).

Hvad inkomsten beträffar, har deltagandet uti väghållningskostnaden

ansetts böra utsträckas dels till inkomst i allmänhet, utan

hänsyn till visst minimum (af Östergötlands, Gotlands, Blekinge,

Christianstads, Hallands och Vermlands läns landsting samt Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands och Christianstads

län, dervid dock Hallands läns landsting och Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Christianstads län samt Gotlands och Blekinge

läns landsting funnit undantag böra medgifvas, de begge förstnämnde

för inkomst af kanal, jernväg och annan farväg, samt de begge senare

för inkomst genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet,

och Gotlands läns landsting jemväl för boställsinnehafvares inkomst

af honom anslaget boställe), dels till inkomst, äfven understigande

det af komiterade såsom minimum föreslagna belopp af 1,000 kronor,

(af Kalmar, Elfsborgs och Norrbottens läns landsting samt Eders

Kongl. M.aj:ts Befallningshafvande i Kalmar och Elfsborgs län och

Landshöfdinge-Embetet i Norrbottens län, af hvilka dock Kalmar

läns norra landsting icke uppgifvit något visst belopp såsom antagligt

minimum, endast att det af komiterade föreslagna måtte nedsättas

så mycket som kunde anses skäligt, hvaremot landstinget

och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län föreslagit

minimum i detta fall till 400 kronor och de öfrige till 800

kronor), dels särskildt till inkomst af kapital, (af Stockholms, Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Elfsborgs,

Skaraborgs, Örebro, Vestmanlands, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens

och Norrbottens läns landsting samt Eders Kongl. Majrts

Befallningshafvande i Kalmar, Göteborgs och Bohus och Elfsborgs

län, Landshöfdinge-Embetet i Örebro län, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Vestmanlands län och Landshöfdinge-Embetet i Norrbottens

län), dels jemväl till inkomst genom aflöning, arfvode m.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

in. (af Stockholms, Kronobergs, Kalmar läns södra, Göteborgs och

Bohus, Vestmanlands, Vesternorrlands och Vesterbottens läns landsting

samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands

län); hvarförutom Elfsborgs och Vesterbottens läns landsting samt

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län ansett

äfven inkomst af kanal, jernväg och annan farväg samt Örebro och

Vesternorrlands läns landsting äfvensom Landshöfdingeembetet i

Örebro län inkomst genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet

böra i kostnaderna för vägunderhållet deltaga.

Å andra sidan åter har uti de anmärkningar, som afsett en

större begränsning af deltagandet uti ifrågavarande besvär än komiterade

föreslagit, påyrkats, hvad den fasta egendomen vidkommer,

dels befrielse från deltagande uti besväret för frälseränta (af Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län, LandshöfdingeEmbetet

i Södermanlands län samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Jönköpings, Kronobergs och Stora Kopparbergs län)

samt för afsöndrade lägenheter, derest vid bestämmandet af deras

till stamhemmanet utgående afgäld hänsyn tagits jemväl till kostnaden

för vägunderhållet (af Södermanlands, Jönköpings, Kalmar

läns södra, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Vestmanlands

och Vesterbottens läns landsting samt Landshöfdinge-Embetet i Södermanlands

län och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings,

Kronobergs, Blekinge, Skaraborgs, Vestmanlands, Stora

Kopparbergs och Gefleborgs län), dels bestämmande till högre belopp

än 400 kronor af minimum af taxeringsvärde antingen i allmänhet å

annan till deltagande uti ifrågavarande besvär afsedd fastighet än

den i mantal satta jorden (af Upsala och Vestmaulands läns landsting

samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings,

Vestmanlands, Stora Kopparbergs och Vesterbottens län, hvilka alla

ansett detta minimum böra höjas till 1000 kronor, äfvensom Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län, hvilken dock

endast i allmänhet härom yttrat sig) eller särskildt å annan än

Bill. till Rihd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 4 Raft. 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

jordbruksfastighet (af Göteborgs och Bohus och Vesterbottens läns

landsting samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs

och Bohus län, hvilka i detta hänseende föreslagit ett belopp af 800

kronor); hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands

län ansett sig böra fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet

derpå att, såvida något undantag från deltagande i vägunderhållet

skulle medgifvas säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och

Bohus län på grund af deras häfdvunna befrielse från detta onus,

likställigheten torde fordra att de i Jernhand befintliga efter en

lindrigare metod skattlagda hemman, hvilka hittills icke utgjort

väghållning mera än till hälften mot andra hemman, skattlagda efter

vanlig metod, blefve bibehållna vid deras hittills åtnjutna skattelindring

i detta besvär.

Hvad nu vidare beträffar de anmärkningar, som åsyftat en begränsning

af inkomstens deltagande uti ifrågavarande besvär, så har

dels Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län

i allmänhet uttalat den mening, att inkomsten skulle blifva genom

komiterades förslag alltför hårdt beskattad, dels Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Gotlands län ansett all inkomst böra befrias

från deltagande i nämnde besvär, dels sådan frihet påyrkats särskilt

för, utom de af komiteradc uppräknade skatteföremål, äfven

inkomst af skeppsrederi och sjöfart (af Stockholms, Kalmar läns

södra, Göteborgs och Bohus, Örebro och Vesternorrlands läns landsting

samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län,

Landshöfdinge-Embetet i Södermanlands län samt Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings, Kronobergs, Blekinge och

Stora Kopparbergs län) samt för inkomst genom utöfvande af vetenskap

och konst (af Örebro läns landsting samt Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Upsala län, Landshöfdinge-Embetet i Södermanlands

län samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings,

Kronobergs och Blekinge län). Slutligen tillåter sig Collegium

härvid erinra, att, såsom af den lemnade redogörelsen äfven

torde framgå, det i flera fall händt att ett landsting eller en läns
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

styrelse beträffande ett skatteföremål ansett utsträckning och beträffande

ett annat begränsning af dess deltagande uti ifrågavarande

besvär böra ega rum. Sålunda hafva, för att endast anföra ett par

exempel, Stockholms och Vestmanlands läns landsting sammanstämmande

ansett äfven inkomst af kapital och aflöning m. m. böra i

väghållningsbesväret deltaga, men deremot påyrkat befrielse derifrån,

Stockholms läns landsting för inkomst af skeppsrederi och sjöfart

samt landstinget i Vestmanlands län för fastigheter, hvilkas taxeringsvärde

understege 1,000 kronor.

För egen del har Collegium att vid komiterades förslag i denna

del göra följande erinringar:

Mom. A. Då den, jemlikt Kongl. Förordningen den 17 September

1783 äldre lotshemman tillkommande frihet från deltagande i

det allmänna vägunderhållet är att anse såsom en dessa hemman

raedgifven ersättning för lotsningsskyldighetens fullgörande samt vid

sådant förhållande, äfven om, på sätt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Gotlands län anfört, lotsningen nu mera till följd af

sjöfartens utveckling i allmänhet skulle kunna betraktas såsom ett

vinstgifvande yrke, denna omständighet icke har på den nu föreliggande

frågans bedömande någon inverkan, anser äfven Collegium,

i likhet med komiterade, någon rubbning af dessa hemmans hittills

i berörda afseende åtnjutna frihet icke, så länge lotsningsskyldigheten

qvarstår, böra ega rum.

Beträffande säterierna i de fordna danska provinserna, Skåne, Halland,

Blekinge och Bohus län, hvilka säterier för närvarande äro från deltagande

uti ifrågavarande besvär befriade, hafva komiterade, enligt hvad

af § 102 med dertill hörande motiver inhemtas, varit af den åsigt, att

utsträckningen äfven till dessa säterier af skyldigheten att i väghållningsbesväret

deltaga innebure en ändring af Ridderskapets och

Adelns privilegier samt följaktligen, såsom en privilegiifråga, förutsatte

Ridderskapets och Adelns samtycke; hvarför komiterade ansett

sig böra i afseende på dessa säterier göra det förbehåll, att den föreslagna

nya lagen icke skulle å dem ega tillämpning utom för så

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

vidt öfverenskommelse derom kunnat med vederbörande säteriegare

träffas.

Då emellertid numera skyldighet att deltaga ej mindre i tingshus-

och prestgårdsbyggnad, hvarifrån säterierna i allmänhet förut

varit befriade, än äfven i kyrkobyggnad, hvarifrån befrielse förut

åtnjutits af säterierna i de fordna danska provinserna, blifvit genom

särskilda lagar af den 26 September 1884, hvad tingshusbyggnaden,

den 1 Maj 1885, hvad prestgårdsbyggnaden och, 12 Juni samma år,

hvad kyrkobyggnaden angår, ålagd äfven dessa i berörde hänseenden

förut privilegierade fastigheter, utan att Ridderskapets och Adelns

medgifvande derförinnan inhemtats, torde sådant icke heller anses

behöfligt för utsträckningen till nu ifrågavarande säterier af skyldigheten

att deltaga i det allmänna vägunderhållet, derest skäl för en

sådan förändring eljest kunna förefinnas; och som ifrågavarande säterier

obestridligen äro i afseende å nyttan och behofvet af de allmänna

vägarna i fullkomligt samma ställning som öfriga hemman,

torde det äfven vara billigt att, då det nu blifvit ifrågasatt att utsträcka

deltagandet i det allmänna väghållningsbesväret icke blott

till andra jordbruksfastigheter än i mantal satt jord, utan äfven till

all annan slags fastighet samt sådana beskattningsföremål i öfrigt,

för hvilka de allmänna vägarne kunna anses vara i någon väsentligare

mån nyttiga och behöfliga, egarne till omförmälda säterier

frånträda sin hittills intagna undantagsställning, helst den af dem

åtnjutna friheten i detta hänseende verkat i väsentlig grad betungande

för öfriga hemman. Collegium anser sig derföre böra för sin

del i underdånighet hemställa att, derest för öfrigt eu förändring i

ofvan angifna riktning af nu gällande grunder för det allmänna väghållningsbesvärets

utgörande skulle finnas böra vidtagas, något undantag

dervid icke måtte eg a rum med afseende å ifrågavarande säterier,

utan dessa jemväl kännas skyldiga att i likhet med andra hemman

i nämnda besvär deltaga; dock att dels, till förekommande äfven här

af onödiga utgifter, nya vägdelningar endast för dessa säteriers indelande

till vägunderhåll in natura icke böra eg a rum, utan säterierna

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

få fullgöra sina skyldigheter i berörda hänseende medelst erläggande

af kontanta bidrag intill dess af annan giltig anledning ny vägdelning

kan komina till stånd, dels ock, till beredande för nuvarande

säteriegarne af skälig lindring i det nya besvärets utgörande, en

öfvergångstid af till exempel 20 år måtte stadgas, under hvilken

dessa säterier skulle hafva att i omförmälda besvär deltaga endast

till hälften mot andra hemman och således, om något sådant säteri

under tiden blefve till vägunderhåll in natura indeladt, egaren dertill

vara berättigad att för den återstående tiden af vägkassans medel

erhålla godtgörelse för hälften af den belöpande väghållningskostnaden.

I fråga slutligen om de af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Jemtlands län omförmälda hemman derstädes, för hvilka

Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande ansett någon lindring i afseende

å ifrågavarande besvär böra fortfarande ega rum, får Collegium

i underdånighet meddela, att genom nådiga Brefven den 27

November 1792 och den 9 November 1836 rättighet medgifvits vissa

inom nämnda län upptagna nybyggen, belägna vid fjellen eller så

nära derintill att icke åkerbruk, utan endast boskapsskötsel kunde

der idkas, att efter skedd skattläggning få antingen helt och hållet

njuta befrielse från ifrågavarande besvär eller ock taga del deri endast

till hälften mot vanliga hemman. För det förra slaget af sådana

hemman eller dem, som hittills varit helt och hållet befriade från

deltagande i väghållningsbesväret, torde, likasom för säterierna i de

fordna danska provinserna, den lindring böra medgifvas, att desamma

under de första 20 åren af den nya lagens tillämpning icke

skulle behöfva deltaga i vägunderhållet mera än till hälften mot

andra hemman och således, om desamma under tiden blefve till vägunderhåll

indelade, få tillgodonjuta belöpande ersättning; hvaremot

och då, beträffande de hemman af omförmälda slag, som hittills utgjort

vägunderhåll till hälften mot vanliga hemman, det nu är fråga

om förändring af grunden för deltagandet uti berörde besvär, så att

densamma icke vidare skulle utgöras af det vid skattläggning åsätta

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

mantalet, utan af ett på taxeringsvärdet beroende särskildt vägmantal,

samt ifrågavarande hemman påtagligen skulle härvid komma

i åtnjutande af all den lindring, hvartill deras svaga beskaffenhet

kunde föranleda, Collegium anser den af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i denna del gjorda framställning icke böra föranleda

till någon afvikelse från hvad för den i mantal satta jorden

i allmänhet blifvit i förevarande fall föreslaget.

Mom. B. Enligt hvad den för taxeringsmyndigheterna gällande

instruktion uttryckligen innehåller, skall, vid bestämmandet af taxeringsvärdet

å fast egendom, behörigt afseende fästas jämväl å beloppet

af de grundskatter, hvarmed egendomen är belastad, samt, när

frälseränta förenats med eganderätten till den jord, hvaraf räntan

dittills utgått, fastighetens värde ökas med ett belopp, motsvarande

räntans kapitalvärde, beräknadt efter fem procent. Vid sådant förhållande

och då frälseränta således inverkar på en egendoms taxeringsvärde

samt det nu är ifrågasatt att lägga detta värde till grund

för fördelningen af vägunderhållet in natura, synes det Collegium

som om frälseränta, ehuru endast genom en juridisk fiktion betraktad

såsom fast egendom, likväl äfven rätteligen bör till väghållningskostnaden

bidraga; hvarföre Collegium för sin del instämmer i hvad

komiterade i detta moment föreslagit.

Mom. C. Uti nu gällande bevillningsförordning äro staten eller

menigheter tillhörande allmänningsskogar hänförda till jordbruksfastigheter,

hvilka äfven här torde böra iakttagas, och således omförmälda

beskattningsföremål från Mom. I) uteslutas och i stället här

efter ordet »jordbruksfastighet» tilläggas orden: »hvartill äfven räknas

staten eller menigheter tillhörande allmänningsskogar».

Då numera något hinder icke förfinnes för hemmans sönderstyckande

i huru små brukningsdelar som helst, men för dessas deltagande

i det allmänna vägunderhållet något visst minimum af taxeringsvärde

icke förutsättes, torde likställigheten fordra, att icke heller

för annan jordbruksfastighet deltagandet uti nämnde besvär göres

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

beroende af taxeringsvärdet; hvadan orden »hvars taxeringsvärde

uppgår till minst fyrahundra kronor» torde böra uteslutas.

Hvad afsöndrade lägenheter beträffar, så kunde visserligen^ då

väl i de flesta fall vid afgäldens bestämmande hänsyn äfven tagits

till den stamhemmanet åliggande allmänna väghållningsskyldighet,

häruti ett giltigt skäl förefinnas för dessa lägenheters befrielse från

särskilt deltagande uti detta besvär, helst det ju, med införandet af

en ny grund för vägunderhållets fördelning, till och med skulle

kunna hända, att stamhemmanet sjelft finge sitt förra åliggande i

detta hänseende minskadt; men då det, å andra sidan, icke heller

lärer kunna bestridas, att innehafvare af sådana lägenheter, vare

sig att de derå bedrifva jordbruk eller endast användt dem till byggnadsplatser,

hafva direkt behof af de allmänna vägarna, samt antagligt

är att, sedan numera innehafvarne af sådana lägenheter fått sig

ålagdt deltagande jemväl i flera andra allmänna besvär, hvilka likaledes

tagits eller åtminstone kunnat tagas i beräkning vid afgäldens

bestämmande, den förändring i rättsförhållandena mellan lägenhetsinnehafvarne

och stamhemmanens egare, som häraf uppenbarligen

måste blifva en följd, inom en ej alltför aflägsen framtid kommer

att på mera allmänna grunder särskild! ordnas, har Collegium funnit

sig oförhindradt biträda komiterades förslag härutinnan.

I formelt hänseende slutligen torde Collegium, med afseende

derå att Mom. C handlar om annan jordbruksfastighet, hvartill frälseränta

påtagligen icke är att hänföra, få föreslå att Mom. B, deruti

sådan ränta omförmäles, sättes efter Mom. C.

Mom. D. Då, enligt Collegii åsigt, egare till annan än jordbruksfastighet

icke kunna sägas i lika hög grad som de senare hafva

gagn och behof af de allmänna vägarna, lärer icke heller deltagandet

i vägunderhållet böra för dem utsträckas lika långt, utan torde gränsen

derför böra bestämmas uteslutande med hänsyn dertill att bördan

icke må blifva alltför betungande för dem, som deraf komma att

träffas; och då sådant utan tvifvel ganska ofta skulle blifva förhållandet,

derest deltagandet uti ifrågavarande besvär för dessa fastig
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

heter utsträcktes, såsom komiterade föreslagit, så långt att detsamma

äfven komme att omfatta fastigheter med ett så lågt taxeringsvärde

som allenast 400 kronor, hvarigenom det säkerligen skulle komma

att inträffa, att äfven fattiga backstugusittare jemte deras vederlikar

blefve för sina byggnader skyldige att uti detta besvär deltaga, har

Collegium, till förekommande häraf, ansett detta minimum af taxeringsvärde

böra sättas högre, exempelvis till 600 kronor; hvarföre

Collegium, förutom den ändring af detta moment, som blifver en

följd af hvad Collegium här ofvan vid Mom. C anfört, föreslår att

orden »fyra hundra kronor» utbytas mot »sex hundra kronor».

Mom. E. Hvad komiterade här föreslagit, synes innebära en

väsentlig afvikelse från hvad riksdagen sjelf i sin till Eders Kongl.

Maj:t i ärendet aflåtna skrifvelse åsyftat, i det komiterade åt skyldigheten

att i vägunderhållet deltaga gifvit en nog allmän omfattning,

hvarföre det också visat sig svårt att på ett tillfredsställande

sätt bestämma dess rätta mått och gränser. 1 detta afseende tillåter

sig Collegium erinra att, om än med en viss grad af sanning kan

sägas, att de allmänna vägarna äro, direkt eller indirekt, till nytta

för samhällets alla medlemmar, häraf dock ingalunda lärer följa, att alla

medborgare skola vara skyldige att i förhållande till sin skatteförmåga

till det allmänna vägunderhållet jemlikt bidraga, utan måste

denna skyldighet ytterst vara beroende derpå, i hvad mån vägarna

äro för det ena eller det andra beskattningsföremålet af större eller

mindre direkt gagn. För den fasta egendomen och särskilt jordbruksfastigheten

är, såsom utan vidare torde lätteligen inses, hvarje

i dess granskap upptagen allmän väg för all framtid till ständig

nytta, på samma gång densamma jemväl i väsentlig mån bidrager

till att öka egendomens eget värde. Sådant är deremot icke eller

åtminstone icke i jemförlig grad det gagn, vägarne kunna anses bereda

bruks-, fabriks- eller annan industriel rörelse. Också kan det

icke vara en sådan rörelse i och för sig eller den deraf härflytande

inkomsten, som utgör grunden till skyldigheten att i vägunderhållet

deltaga, utan måste, derest en sådan skyldighet öfverhufvud före
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

finnes, grunden dertill vara att söka deruti, att den industriel rörelse,

hvarom det för tillfället kan vara fråga, är förenad med en

fastighet af ett jemförelsevis så lågt taxeringsvärde, att det deltagande

i vägunderhållet, som kunde fastigheten såsom sådan åläggas,

vore alltför ringa i förhållande till det försvårande af vägunderhållet,

som af den med fastigheten förbundna industriel rörelsen föranleddes.

Att Riksdagens mening äfven varit sådan och att det i Riksdagens

skrifvelse i ämnet förekommande uttrycket »med fastighet förenad

industriel rörelse» varit afsedt att på sådant sätt uppfattas, synes

Collegium jemväl tydligen framgå af den i Riksdagens protokoll intagna

redogörelse för hvad vid ärendets behandling hos Riksdagen

förekommit. Vid sådant förhållande kan Collegium för sin del icke

allenast icke biträda de af särskilda landsting och länsstyrelser framstälda

yrkandena om utsträckning af deltagandet i vägunderhållet

jemväl till åtskillige af de enligt komiterades förslag derifrån undantagna

beskattningsföremål, utan anser tvärtom att en ännu större

begränsning i berörda hänseende, än komiterade åsyftat, bör ega

rum; hvarförutom Collegium, med hänsyn till hvad uti nu gällande

bevillningsförordning föreskrifves rörande det belopp, som får från

uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt afdragas, anser minimum

af den inkomst, som bör kunna komma i fråga att i vägunderhållet

deltaga, böra bestämmas till 1,200 kronor. Då det dessutom bör

vara angeläget att i en lag så vidt möjligt undvika det negativa

framställningssättet, synes det Collegium som kunde förevarande

moment lämpligen erhålla ungefär följande, till en del från bevillningsförordningen

hemtade lydelse: E. Inkomst af bergsbruk, kalkoch

stenbrott jemte dertill hörande verk, inrättningar och näringar,

qvarnar, sågverk, fabriker och andra dylika för varors tillverkning

eller förädling anlagda inrättningar, der inkomsten uppgår till 1,200

kronor eller derutöfver och bevillning derför efter bevillningsförordningen

till staten erlägges.

Bih. till Riksd. Prot. 1889. 1 Sami, 1 Afd. 4 luft.

5

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ang. vägskatten.

§§

64,69,71 &72.

u

Beträffande nu vidare frågan om grunden för väghållningsbesvärets

fördelning på de särskilda beskattningsföremål, som ansetts

böra deri deltaga, så bär redan i det föregående blifvit omnämndt,

hurusom komiterade funnit vägunderhållet, äfven om deltagandet deri

utsträcktes till åtskilliga beskattningsföremål, som förut varit derifrån

befriade, lämpligast böra ordnas på det sätt, att hemmanen fortfarande

bibehölles vid verkställandet af sjelfva vägarbetet samt de öfriga beskattningsföremålen

finge fullgöra sina skyldigheter i berörda afseende

medelst erläggande af kontanta bidrag; och hafva komiterade

härom i öfrig!., enligt hvad åt §§ 64—77 i lagförslaget, jemförda

med de vid de särskilda §§ fogade motiver, inhemtas, uttalat sig

hufvudsakligen sålunda, att så väl nyssomförmälda bidrag, som äfven

de bidrag, hvilka jemväl kunde för hemmansinnehafvarne sjelfve

ifrågakomma, och hvilka begge slag af bidrag tillhopa utgjorde den

så kallade vägskatten, skulle, likasom alla öfriga vägväsendet tillfallande

inkomster, ingå till en för länet eller landstingsområdet

gemensam vägkassa, stäld under förvaltning af den utaf landstinget

utsedda vägstyrelsen, och ur hvilken kassa skulle bestridas, förutom

förvaltningskostnaden, äfven ifrågakommande utgifter för byggnad af

ny väg, större bro eller färja, för underhåll af ny väg, intilldess densamma

i vägdelning ingått, af bro, som från vägdelning undantagits,

och af färja, för vägomläggning, för nya vägdelningar, med undantag

likväl af de lör lagförslagets första tillämpning erforderliga, hvilka

borde bekostas af statsverket, samt dessutom åtskilliga andra i § 66

närmare angifna utgifter, allt i enlighet med årligen upprättad utgiftsstat,

hvilka utgifter tillsammans med kostnaden för underhållet

af all indelad väg inom länet eller landstingsområdet, denna kostnad

upptagen till det belopp, hvartill densamma blifvit af den i §§ 54—

63 omförmälda särskilda nämnden uppskattad, utgjorde hela den på

länet eller landstingsområdet belöpande väghållningskostnaden; att

denna väghållningskostnad skulle till utgörande fördelas på samtliga

enligt § 6 i väghållningen deltagande beskattningsföremål efter den

bevillning till staten, som af dem enligt bevillningsförordningen ut
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

gjordes, eller, der, såsom förhållandet vore med statens egen egendom,,

bevillning ej erlades, efter det belopp, som, i händelse bevillning

skolat utgöras, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning

svarade; att den i mantal satta jorden, såsom den yppersta af all

slags egendom och tillika redan nu ensam bärande ifrågavarande besvär,

af sådan anledning borde för hela sin bevillning ingå i denna

fördelning, hvarvid för öfrigt skulle iakttagas, att den i mantal satta

jorden finge sig tillgodoräknadt uppskattade värdet af det underhåll

in natura, som ålåge jorden, samt derföre icke vore skyldig att erlägga

någon vägskatt, derest bidragen från öfriga beskattningsföremål

vore tillräckliga till bestridande af utgifterna ur vägkassan, hvaremot,

för den händelse att bidragen från öfriga beskattningsföremål

icke behöfde i sin helhet tagas i anspråk för bestridande af vägkassans

utgifter, utan öfverskott deri uppstode, hvilket antydde att hemmanen

utgjorde vägunderhåll för större värde än som motsvarade deras

andel i hela väghållningskostnaden, ett sådant öfverskott i allt fall

icke finge till hemmansinnehafvarne utdelas såsom ersättning för det

naturaunderhåll, som af dem utöfver hvad på dem belöpte utgjordes,

utan skulle detsamma användas till grundförbättring af vägarna samt,

då det icke vidare härför erfordrades, till mera omedelbar lindring i

naturaunderhållet genom vägs öfvertagande till underhållande på

vägkassans bekostnad; att deremot i afseende å de öfriga beskattningsföremålen

eu viss inskränkning i tillämpningen af bevillningen eller det

deremot efter taxeringsvärdet svarande beloppet såsom grund för vägskattens

utgörande synts komiterade behöflig med hänsyn till dels

bevillningsförordningens föreskrifter om olika grunder för bevillningen,

i det att nemligen för jordbruksfastighet vore stadgad en

afgift af 3 öre och för annan fastighet en afgift af 5 öre för hvarje

hundra kronor af taxeringsvärdet samt af inkomst en afgift motsvarande

1 procent af inkomstbeloppet, dock med afdrag, då inkomsten

understege 1,800 kronor, af visst belopp såsom bevillningsfritt, dels

billigheten deraf att en skälig öfvergångstid, hvilken komiterade ansett

kunna lämpligen bestämmas till 15 år, lemnades, innan en skatte
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

börda, som förut lagligen hvila! på endast ett skatteföremål, fördelades

lika på flera andra som förut lagligen varit derifrån befriade,

och dels slutligen de olika beskattningsföremålens större eller mindre

förmåga och lämplighet att bära ifrågavarande börda, i hvilket sistnämnda

afseende komiterade funnit jordbruksfastigheten med hänsyn

ej mindre till det mera direkta behofvet och gagnet af de allmänna

vägarna än äfven till den större säkerhet, hvarmed afkastning deraf

vore att påräkna, ega ett afgjordt företräde framför annan fastighet

och denna åter framför inkomsten; med ledning af hvilka grunder

komiterade ansett sig böra i lagförslagets 69 § föreslå, att den qvot

af bevillningen, hvarmed de nya till väghållet bidragande beskattningsföremålen

skulle i vägskatten deltaga, bestämdes, under de

första 15 åren af lagens tillämpning, för i mantal icke satt jordbruksfastighet

till 5/io:delar, för annan fastighet till 3/io:delar och för

inkomst till 3Ao:delar af bevillningen, samt efter nämnde tids förlopp,

för all annan än jordbruksfastighet till 3/ii>:delar och för inkomst till

Vaoidelar af bevillningen, hvaremot äfven den i mantal icke satta

jordbruksfastigheten derefter borde för hela sin bevillning ingå till

deltagande i väghållningskostnaden.

Till belysning häraf torde Collegium här få återgifva ett af

komiterade i motiverna vid § 69 anfördt exempel. Då, enligt nyss

anförda grunder, bevillningen för en jordbruksfastighet om till exempel

60,000 kronors taxeringsvärde utgör 18 kronor, för annan fastighet

af samma värde 30 kronor samt för inkomst till belopp af 3,000

kronor, motsvarande efter beräkning af 5 procent ett kapital af

60,000 kronor, likaledes 30 kronor, skulle således, under de 15 första

åren, ett hemman af nyssnämnda värde ingå till deltagande i väghållningskostnaden

för hela sin bevillning eller 18 kronor, en annan jordbruksfastighet

af samma taxeringsvärde för hälften af bevillningen

eller 9 kronor, eu annan fastighet för 3A0:deIar af bevillningen eller likaledes

9 kronor, en inkomst för 3Ao:delar af bevillningen eller 4 kronor

50 öre, samt efter öfvergångstidens slut, all jordbruksfastighet af

ofvannämnda värde för hela sin bevillning eller 18 kronor, annan

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

fastighet af samma värde för 5/io:delar af bevillningen eller 15 kronor

och inkomst för Äotdelar af bevillningen eller 7 kronor 50 öre; och

då vidare, såsom ofvan synes, bevillningen för jordbruksfastighet

förhåller sig till bevillningen för annan fastighet och för det efter 5

procent kapitaliserade värdet å inkomst såsom 3 till 5, så visar det

sig att, medan under de första 15 åren, ett hemman skulle deltaga

i väghållningskostnaden för hela sitt taxeringsvärde eller 100 procent

deraf och annan jordbruksfastighet för halfva taxeringsvärdet

eller 50 procent deraf, samt, efter nämnda öfyergångstids förlopp, all

jordbruksfastighet för hela sitt taxeringsvärde eller 100 procent deraf,

skulle, under förutsättning att för de öfriga beskattningsföremålen

bevillningen utgjordes efter samma grunder som för jordbruksfastigheten,

men bidragen till väghållningskostnaden utginge med samma

bevillningsbelopp som enligt den af komiterade föreslagna proportionen,

dessa beskattningsföremål befinnas deltaga i väghållningskostnaden,

under de första femton åren, annan än jordbruksfastighet för hälften

eller 50 procent af taxeringsvärdet, således lika med den i mantal

icke satta jordbruksfastigheten, och inkomst för ''Ädel eller 25 procent

af det efter 5 procent kapitaliserade värdet derå, samt, efter nämnde

tids förlopp, hvarje annan än jordbruksfastighet för ä/6:delar eller

83V:s procent af taxeringsvärdet och inkomst för %2:delar eller 412 3

procent af sitt efter nyssnämnde beräkning kapitaliserade värde.

Äfven i denna fråga hafva mellan komiténs ledamöter skiljaktiga

meningar varit rådande, i det att, på sätt af de vid § 69 i komiténs

förslag fogade särskilda reservationer framgår, tvenne ledamöter, med

bibehållande af bevillningen eller det deremot efter taxeringsvärdet

svarande beloppet såsom grund för väghållningskostnadens fördelning

på de särskilda beskattningsföremålen, ansett rättvisa och billighet

fordra, att för de nytillkomna beskattningsföremålen deltagandet i

berörde kostnad icke utsträcktes utöfver hvad komiterade för de första

15 åren föreslagit, eller så att annan jordbruksfastighet än hemman

skulle deri deltaga för hälften af sin bevillning, annan fastighet för

3/l0:delar deraf och inkomst för 3/2o:delar deraf; en annan ledamot

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

häruti instämt endast med den förändring, att denne ledamot ansett

den nytillkomna, i mantal icke satta jordbruksfastigheten böra, likasom

annan fastighet, deltaga endast för 3/io:delar af sin bevillning;

ännu en annan ledamot ansett fastigheternas taxeringsvärden samt,

hvad inkomsten anginge, det med beräkning af 5 procent kapitaliserade

värdet deraf, men icke sjelfva bevillningen, hafva bort utgöra

grunden för fördelningen samt denna hafva bort ske efter det förhållandet,

att all jordbruksfastighet deltoge för hela sitt taxeringsvärde,

annan fastighet för hälften deraf och inkomsten för V4:del af

dess på nyssnämnda sätt uppskattade värde samt ytterligare en ledamot,

utan att närmare utveckla sina åsigter, i allmänhet uttalat den

mening, att en större likställighet mellan de olika beskattningsföremålen

varit önskvärd samt att enklare grunder för fördelningen bort

kunna uppställas, äfvensom att den föreslagna öfvergångstiden af 15

år vore alltför lång; hvarjemte slutligen den ena af de två förstnämnde

ledamöterna, för att åt de nytillkomna beskattningsföremålen

bereda fullkomlig trygghet för att icke genom bidragen till väghållningskostnaden

få vidkännas en mångdubbelt högre beskattning än

förut, hvilket eljest genom tillämpningen af komiterades förslag syntes

blifva fallet, ansett böra stadgas, att vägskatten från dessa beskattningsföremål

icke finge under något år uttaxeras till högre belopp

än som svarade emot deras till staten utgående bevillning.

Likasom vid frågan om hvilka beskattningsföremål skäligen borde

i väghållningsbesväret deltaga, kunna äfven här de af landsting och

länsstyrelser framstälda anmärkningar sammanföras under tvenne

hvarandra motsatta hufvudgrupper, alltefter som de afse att på de

nytillkomna beskattningsföremålen borde läggas drygare eller lindrigare

andel i nämnde besvär, än som af komiterade föreslagits. I det

senare hänseendet hafva hufvudsakligen följande från komiterades

afvikande åsigter uttalats, nemligen, af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Christianstads län, att för fast egendom borde taxeringsvärdet

och för inkomst det med beräkningen af 5 procent kapitaliserade

värdet deraf läggas till grund för fördelningen, men de

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

särskilda beskattningsföremålen, sedan värdet å dem sålunda blifvit

bestämdt, deltaga i väghållningskostnaden efter det förhållande till

hvarandra, som af komiterade föreslagits; af Vestmanlands läns landsting

samt Eders Kongl. Maj.-ts Befallningshafvande i Blekinge, Vestmanlands

och Vesternorrlands län, att för de nytillkomna beskattningsföremålen

förhöjning i deras bidrag efter någon på förhand

bestämd tids förlopp icke borde ega ruin; af Kalmar läns norra och

Örebro läns landsting, Landshöfdinge-Embetet i Södermanlands län,

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings och Kalmar

län, Landshöfdinge-Embetet i Örebro län och Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Stora Kopparbergs län, att det derjemte borde

stadgas, att på dessa beskattningsföremål icke finge något år uttaxeras

vägskatt till högre belopp än som motsvarade deras till staten

utgående ordinarie bevillning; af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Kronobergs län, att vägskattens maximum borde bestämmas

för annan än i mantal satt jordbruksfastighet högst till lika

belopp med bevillningen och för inkomst högst till hälften af bevillningen,

samt af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar

län derjemte att äfven för jordbruksfastighet, likasom för annat slags

fastighet, deltagandet i väghållningskostnaden skulle utgöras efter

allenast 3/in:delar af bevillningens belopp. A andra sidan hafva, i

syfte att på de nytillkomna beskattningsföremålen måtte öfverflyttas

en drygare andel af väghållningskostnaden än komiterade föreslagit,

hufvudsakligen följande yrkanden blifvit framstälda, nemligen: af

Upsala, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Christianstads, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Norrbottens läns landsting,

att de särskilda beskattningsföremålen skulle, utan någon förmedlingsöfvergång,

redan från början af den nya lagens tillämpning taga del

i väghållningskostnaden efter det förhållande till hvarandra, som enligt

komiterades förslag skulle komma att tillämpas först efter den

föreslagna öfvergångstidens slut; af Elfsborgs läns landsting och

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i nämnde län, att öfvergångstiden

måtte förkortas till 10 år; af Malmöhus läns landsting

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i samma län, att, i

likhet med hvad för den i mantal satta jorden blifvit föreslaget, äfven

annan jordbruksfastighet redan från början måtte förklaras böra i

väghållningskostnaden deltaga för hela sin bevillning, samt af Kalmar

läns södra landsting, att efter den föreslagna öfvergångstidens slut

deltagandet i väghållningskostnaden måtte för annan fastighet och

för inkomst, likasom enligt komiterades förslag skulle blifva förhållandet

med i mantal icke satt jordbruksfastighet, bestämmas till

dubbelt mot förut och således för annan fastighet till 7i0:delar och

för inkomst till %n:delar af bevillningen.

Då Riksdagen uti sin ofvanberörde skrifvelse den 14 Maj 1876

icke ens antydt, i hvilken proportion Riksdagen ansett de deri omförmälda

nya beskattningsföremåfen böra i det allmänna vägunderhållet

deltaga, har det således varit helt och hållet öfverlemnadt åt komiterade

att bedöma, hvad billighet och rättvisa kunde härutinnan påkalla;

och af de vid § 69 fogade motiver torde man äfven vara berättigad

till det antagande, att komiterade sökt få denna proportion

så noga som möjligt afpassad ej mindre efter de särskilda beskattningsföremålens

olika förmåga och lämplighet att bära ett onus af

ifrågavarande beskaffenhet, än äfven efter det större eller mindre

gagn, vägarne kunna anses tillskynda de olika beskattningsföremålen,

jemte det att hänsyn äfven tagits dertill att väghållningsbesväret nu

rättsligen åligger allenast hemmanen samt att förty skälig lindringtorde

böra beredas de nya beskattningsföremål, som förut varit från

deltagande i nämnda besvär helt och hållet befriade. Mot komiterades

förslag att, om bevillningen lägges till grund för fördelningen

af väghållningskostnaden, den i mantal satta jorden skall dervid

ständigt ingå för bevillningens hela belopp, har Collegium icke heller

något att erinra. Beträffande åter den proportion, hvarefter öfriga

beskattningsföremål kunna anses böra i nämnda kostnad deltaga; så,

om än denna proportion, i saknad af fast grund för bestämmandet

deraf, alltid måste blifva i viss mån godtycklig, beroende på den enes

eller andres subjektiva uppfattning, torde det dock kunna med fullt

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

skäl ifrågasättas, huruvida komiterade tillbörligen beaktat de förhållanden,

hvilka, på sätt här ofvan blifvit antydt, torde böra tjena

till ledning vid denna frågas bedömande, då komiterade såsom regel

uppstält, att den i mantal icke satta jordbruksfastigheten skulle, i

likhet med hemmanen, taga del i vägunderhållet för hela sin bevillning

samt annan fastighet för hälften och inkomst för Vudel deraf.

En sådan beskattning, hvilken inom flere orter komme att mångdubbelt

öfverstiga den till staten utgående bevillningen, torde, hvad

samtliga de nytillkomna beskattningsföremålen angår, med fog kunna

anses vida öfverskrida billighetens gränser; och, beträffande särskildt

innehafvarne af i mantal icke satt jordbruksfastighet, blefve obilligheten

deraf mot dem så mycket större och mera påfallande, som

bördan af väghållningsbesväret komme att kännas för dem till och

med tyngre än för hemmansinnehafvarne sjelfve till följd deraf, att

de förre icke, i likhet med hemmansinnehafvarne, finge fullgöra någon

del af sin väghållningsskyldighet genom eget arbete, utan måste

afbörda sig densamma helt och hållet genom kontanta bidrag. Lämpligare

afpassad efter de särskilda beskattningsföremålens olika beskaffenhet

synes deremot Collegium den fördelning vara, som enligt

komiterades förslag borde under den föreslagna öfvergångstiden tilllämpas,

och enligt hvilken i mantal icke satt jordbruksfastighet skulle

ingå i beräkning för halfva sin bevillning samt annan fastighet för

3/io:delar och inkomst för 3/2o:delar deraf. Härigenom skulle, såsom

här ofvan äfven visats, en i mantal icke satt jordbruksfastighet och

en fastighet af annat slag, der de hade samma taxeringsvärde, komma

att i vägunderhållet deltaga för samma bevillningsbelopp; och något

skäl till förändring häruti synes Collegium icke förefinnas; allraminst

torde en förändring, om sådan skulle ega rum, böra ske i den rigtning

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar län i likhet

med en af komiténs ledamöter angifvit, eller att annan än i mantal

satt jordbruksfastighet skulle i vägskatten deltaga för allenast

3/)0:delar af sin bevillning, enär sådant, till följd af de olika grunderna

Bill. till Rilcsd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 4 Haft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

för bevillningens utgörande, skulle leda derhän att sådan jordbruksfastighet

blefve uti ifrågavarande hänseende lindrigare beskattad än

annan fastighet, hvithet väl icke kan anses ega giltiga skäl för sig.

Då således, såsom Collegium nyss anfört, den egentligen endast för

den föreslagna öfvergångstiden afsedda fördelningen synes Collegium

antaglig, samt det i allmänhet torde vara mindre lämpligt, att, vid

införandet af några nya bestämmelser, tillika på* förhand och innan

ännu någon erfarenhet vunnits angående verkan af dessa bestämmelser

meddela föreskrift om viss ändring deri efter någon tids förlopp,

får Collegium för sin del i denna fråga förena sig med de landsting

och länsstyrelser, hvilka, i likhet med några reservanter bland komiterade,

icke velat för de nytillkomna beskattningsföremålen stadga

någon förhöjning efter de femton första årens förlopp af dessas andel

i vägskatten, utan ansett att för dem borde såsom regel gälla,

att de både att i vägskatten taga de], den i mantal icke sätta jordbruksfastigheten

för hälften af sin bevillning, annan fastighet för

3/io:delar af sin bevillning och inkomst för 20:delar af sin bevillning,

allt under förutsättning att bevillningen komme att utgöra delningsgrunden.

Vidkommande det af en bland komiterade uti afgifven reservation

väckta och sedermera af några landsting och länsstyrelser biträdda

förslag om fastställande af ett visst maximum, hvaröfver för de nytillkomna

beskattningsföremålen bidragen till vägunderhållet icke

finge uppgå, såsom skäl hvarför anförts, att de på dessa beskattningsföremål

belöpande andelar i väghållningskostnaden eljest skulle

komma att flera gånger öfverstiga deras bevillning till staten; så

synes visserligen af''den vid komiterades betänkande fogade tabellen

litt. F., att de årliga bidragen af de nytillkomna beskattningsföremålen

i de flesta fall skulle öfverstiga bevillningens belopp, vexlande

inom de särskilda landstingsområdena, så att, för att nu endast beröra

förhållandena under de femton första åren, under det dessa

bidrag inom Blekinge län, som visar den lägsta siffran, skulle uppgå:

för i mantal icke satt jordbruksfastighet till 2,70, för annan fastighet

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

till 1,62 och för inkomst till 0,81 gånger den allmänna bevillningen,

skulle inom Jemtlands län, som visar den högsta siffran, samma bidrag

uppgå: för i mantal icke satt jordbruksfastighet till 12,41 —,

(tabellen upptager här visserligen endast 1,24, hvilket dock, såsom

äfven vid jemförelse med siffrorna i nästföregående kolumn lätteligen

inses, är origtigt, och bör i stället vara 12,4l) — för annan fastighet

till 11,78 och för inkomst till 3,73 gånger bevillningens belopp, allt

likväl under förutsättning, att totalkostnaden för allmänna vägunderhållet

den tid marken är bar uppgår, på sätt i tabellen litt. A. upptages,

för hela riket till 5,533,108 kronor.

Att emellertid denna kostnad icke på långt när kan uppgå till

detta belopp, dertill torde man med full säkerhet kunna sluta redan

deraf att, såsom vägarbetet hos oss vanligen bedrifves, detsamma

endast undantagsvis medför någon direkt utgift för hemmansinnehafvaren,

utan kan å tider, då jordbruksarbetet ligger nere, verkställas

med tillhjelp af de dragare och arbetare, som i allt fall måste

för jordbrukets behof finnas att tillgå. Härtill kommer att, efter hvad

komiterade äfven sjelfve meddelat (sid. 41), de från kommunalstämmorna

och kronobetjeningen inkomna uppgifter, hvilka legat till

grund för komiterades beräkning af denna kostnad, visat sig i många

fall otillförlitliga samt stundom rent af orimliga; hvadan och då komiterade

icke funnit sig föranlåtna att genom inhemtande af vederbörandes

förklaringar söka afhjelpa sådana oegentligheter, den derpå

grundade beräkning icke heller lärer kunna tillmätas fullt vitsord.

Hvad särskildt Jemtland angår, der, såsom bekant, allmänna vägunderhållet

sedan gammalt varit för hela länet gemensamt ordnadt

på det sätt, att hvarje tingslag haft att underhålla alla inom dess

område befintliga allmänna vägar med rättighet för de tingslag, som

derigenom komme att betungas med drygare vägunderhåll än som

efter lag på dem belöpte, att erhålla motsvarande kontant godtgörelse

af de tingslag, hvilkas till gemensamt underhåll fördelade allmänna

vägar icke uppginge till hvad efter skattetalet på dem belöpte, så

torde, till någon ledning för bedömandet i hvad mån de till komité
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

rade inkomna kostnadsuppgifter kunna anses motsvara verkliga kostnaderna,

Collegium här få i underdånighet meddela, att vid i senare

tid skedd reglering af allmänna vägunderhållet inom nämnda län så

tillgått, att de allmänna vägarna blifvit, för beräkning af den vissa

tingslag tillkommande ersättning, indelade i fem klasser, för hvilka

den årliga ersättningen bestämts till olika belopp från 700 till 300

kronor per mil; och om också icke berörda ersättningsbelopp skulle

kunna fullt anses motsvara kostnaden för vägarbetet, så lärer väl i

allt fall skilnaden icke kunna vara så stor, att den verkliga kostnaden

skulle i medeltal uppgå till, såsom tabellen litt. A. 23 utvisar,

för landsväg omkring 1,700 kronor, för häradsväg 1,200 kronor och

för sockneväg 870 kronor per mil. Att äfven inom andra orter väghållningskostnaden

uppgifvits till högre belopp, än hvartill den i

verkligheten uppgått eller skäligen borde kunna uppskattas, lärer

väl icke kunna betviflas. Med allt skäl torde man derföre kunna

vara berättigad att antaga, det den allmänna väghållningskostnaden

för hela riket icke obetydligt understiger det belopp, hvartill densamma

af komiterade upptagits och hvarpå komiterade grundat sina

ofvan omförmälda beräkningar, samt till följd häraf äfven att de nytillkomna

beskattningsföremålens bidrag i verkligheten skulle väsentligt

understiga hvad ofvan berörde tabell innehåller. Och om äfven,

detta oaktadt, dessa bidrag skulle någon gång kännas tryckande,

torde denna olägenhet i icke ringa mån kunna afhjelpas, derest förslagets

72 § ändrades derhän, att förefintligt öfverskott i vägkassan

finge, der detsamma icke vidare behöfdes till grundförbättring af

vägarna, användas äfven till andra åtgärder för vägväsendets förbättrande

och således genom den deraf föranledda minskning i den

allmänna väghållningskostnaden komma ej blott hemmanen utan äfven

de öfriga beskattningsföremålen till godo. Med afseende härå och

då en sådan begränsning af vissa beskattningsföremåls bidrag till

allmänna utgifter, som här blifvit ifrågasatt, synes strida mot de i

allmänhet gällande beskattningsgrunderna, anser sig Collegium för

sin del icke kunna biträda det derom framstälda förslaget.

O

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Till grund för väghållningskostnadens fördelning å de särskilda

beskattningsföremålen hafva komiterade, på sätt redan blifvit nämndt,

föreslagit bevillningen eller, der bevillningen icke utgöres, det efter

taxeringsvärdet mot bevillningen svarande belopp; och då, såsom

komiterade äfven anfört, det säkerligen skulle befinnas vara med

alltför stora svårigheter förenadt, att söka ordna deltagandet i det

allmänna vägunderhållet efter alldeles nya grunder eller andra sådana

än dem, som från bevillningsförordningen varit att hemta, torde mot

komiterades berörda förslag annan anmärkning icke kunna med fog

framställas, än att, till följd dels af de i bevillningsförordningen stad’- gade olika grunderna för bevillningens utgörande af de olika beskattningsföremålen

och dels deraf, att icke samtliga de särskilda

beskattningsföremålen äro afsedda att i väghållningskostnaden deltaga

för hela sin bevillning eller deremot svarande belopp, utan flera

bland dem för olika andelar deraf, den af komiterade föreslagna fördelningsgrunden

icke medgifver, att den verkliga proportionen för

de särskilda beskattningsföremålens deltagande i berörda kostnader

framträder på ett så tydligt och lätt öfverskådligt sätt, som önskligt

varit, utan snarare lätteligen skulle kunna föranleda till origtiga

föreställningar derom. Till förekommande emellertid af denna olägenhet

och då, för den händelse att taxeringsvärdet omedelbart lades till

grund för ifrågavarande fördelning, beräkningen af de särskilda beskattningsföremålens

andel i vägskatten otvifvelaktigt skulle blifva

synnerligen invecklad, har Collegium trott sig böra undersöka, huruvida

det icke läte sig göra att uppställa en enklare fördelningsgrund,

hvilken tillika utan vidare egnade sig för de särskilda beskattningsföremålen

till grund för beräknandet af deras röstetal; och anser sig

Collegium äfven hafva funnit en lämplig sådan, för hvilken Collegium

skulle vilja föreslå benämningen vägfyrk. Såsom enhet härför har

Collegium tänkt sig den på 100 kronors taxeringsvärde af hemman

eller i mantal satt jordbruksfastighet belöpande vägskatt, hvilket belopp,

enligt den af Collegium förordade proportionen de öfriga beskattningsföremålen

emellan eller att, med bevillningen till fördelnings
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

grund, i mantal icke satt jordbruksfastighet skulle deltaga i väghållningskostnaden

för halfva bevillningen, annan fastighet för

Vn>:delar af bevillningen och inkomst för 3/2o:delar deraf, förutsätter

200 kronors taxeringsvärde för såväl i mantal icke satt

jordbruksfastighet som annan fast egendom samt 20 kronors beskattningsbar

inkomst. Med ledning häraf skulle såsom allmän

regel kunna uppställas, att en vägfyrk åsättes: hemman eller i mantal

satt jord för hvarje 100 kronors taxeringsvärde; annan än i

mantal satt jordbruksfastighet för hvarje 200 kronors taxeringsvärde;

annan fastighet likaledes för hvarje 200 kronors taxeringsvärde,

samt inkomst för hvarje 20 kronor af den beskattningsbara andelen

deraf. Det antal vägfyrkar, som med iakttagande häraf på hvart

och ett af de särskilda beskattningsföremålen belöper, utgör äfven

det röstetal, hvarefter vid gemensamma frågors behandling talan får

för samma beskattningsföremål föras.

På grund af hvad Collegium sålunda anfört, torde 69 § i komiterades

förslag böra erhålla ungefär denna förändrade lydelse:

»Vägskatten utgår sålunda, att den på hela väghållningsdistriktet

belöpande väghållningskostnaden, hvarmed förstås dels kostnaden

för underhåll af all indelad väg enligt särskilda nämndens uppskattning,

dels alla de utgifter, som ur vägkassan skola bestridas

enligt faststäld utgiftsstat, fördelas på samtliga enligt § 6 i väghållet

deltagande beskattningsföremål efter det antal vägfyrkar, som blifvit

hvarje sådant föremål åsatt med iakttagande deraf att hemman eller

i mantal satt jord åsättes en vägfyrk för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet;

annan jordbruksfastighet en vägfyrk för hvarje 200

kronor af taxeringsvärdet; annan fastighet samt frälseränta likaledes

en vägfyrk för hvarje 200 kronor af taxeringsvärdet samt slutligen

inkomst, som i väghållet deltager, en vägfyrk för hvarje 20 kronor

af den beskattningsbara andelen deraf».

styrelse"11^ ^ slutligen om sättet för vägkassans förvaltning synas de

65, 67, 68, af komiterade föreslagna bestämmelser kunna i hufvudsakliga delar

7°-“- godkännas med de förändringar, som betingas deraf att, enligt Col
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

legii åsigt, icke länet eller landstingsområdet, utan häradet eller

tingslaget bör utgöra gemensamhetsområdet för väghållningskostnadens

fördelning. (kollegium anser derföre, att inom hvarje väghållningsdistrikt

förvaltningen af den gemensamma vägkassan lämpligen

skulle kunna öfverlemnas åt en för viss tid, exempelvis tre

år, utsedd vägstyrelse, hvilken det jemväl skulle tillhöra att, på sätt

§ 65 innehåller, ombesörja verkställigheten af vederbörandes rörande

vägväsendet meddelade beslut samt fullgöra hvad i Öfrigt enligt

väglagen på vägstyrelsens åtgärd ankomme. Då, med afseende å

vigten af de bestyr, denna styrelse sålunda skulle få sig anförtrodda,

det äfven torde vara lämpligt att åt den offentliga myndigheten

lemnades tillfälle att utöfva ett visst inseende öfver förvaltningens

gång, torde de särskilda vägstyrelsernas ordförande böra utses af

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Styrelseledamöterna deremot,

hvilka kunde vara två eller flera, borde jemte ett erforderligt

antal suppleanter väljas af samtlige de väghållningsskyldige, antingen,

om väghållningsdistriktet bestode af blott en enda socken, omedelbart

å kommunalstämma derstädes, eller, för den händelse att distriktet

omfattade två eller flera socknar, inför Härads-Rätten i orten

genom socknevis å kommunalstämmor utsedde valmän; och borde

vid dessa val det enhvar väghållningsskyldig åsätta antal vägfyrkar

utgöra röstgrunden. På enahanda sätt borde årligen väljas äfven

tre revisorer jemte erforderligt antal suppleanter åt dem.

Till ledning för vägstyrelsen torde äfven böra finnas en instruktion,

hvartill förslag torde böra upprättas af de väghållningsskyldige och

underställas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes pröfning.

Deruti torde särskild! böra utmärkas, att det skulle åligga vägstyrelsen,

bland annat, dels att årligen med ledning af uppgjord beräkning

öfver så väl vägkassans utgifter för det kommande året

som äfven den behållning, hvilken vid det löpande årets slut kunde

vara att påräkna, jemte de inkomster, hvilka på grund af faststälda

beslut borde under det nästföljande året i vägkassan inflyta, upprätta

fullständigt förslag till inkomsts- och utgiftsstat för vägkassan under

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

det följande året samt i sammanhang dermed föreslå det belopp,

hvilket behöfde såsom vägskatt å de i väghållningskostnaden deltagande

utdebiteras, dels ock att, sedan vägskattens belopp blifvit

af de väghållningsskyldige faststäld, bos Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

göra framställning om åtgärders vidtagande på det

att vägskatten måtte i sammanhang med kronoutskylderna blifva

af uppbördsförvaltningen i orten behörigen debiterad, indrifven och

till vägstyrelsen öfverlemnad.

För granskningen af vägstyrelsens åtgärder torde böra föreskrifvas,

att det skulle åligga dels vägstyrelsen att hvarje år inom April

månads utgång till revisorerne aflemna fullständig redovisning för det

föregående årets förvaltning, dels revisorerne att inom två månader

derefter till de väghållningsskyldige öfverlemna ej mindre berörda

redovisning jemte revisorernes berättelse angående den af dem verkstälda

granskningen deraf tillika med vägstyrelsens yttrande öfver

möjligen gjorda anmärkningar, än äfven det af vägstyrelsen, på sätt

ofvan anförts, uppgjorda förslag till inkomsts- och utgiftsstat för vägkassan

under det följande året; hvarefter, och sedan de väghållningsskyldige

lemnats tillfälle att af dessa handlingar taga del, det skulle

tillkomma dem att bestämma vägskattens belopp samt att meddela

vägstyrelsen ansvarsfrihet eller besluta om de åtgärder som i anledning

af anmärkningar borde vidtagas. De väghållningsskyldiges beslutanderätt

i dessa frågor skulle af dem kunna utöfvas antingen

omedelbart, på det sätt att de väghållningsskyldige blefve på revisorernes

föranstaltande kallade att å viss utsatt dag för sådant ändamål

komma tillsammans inför Härads-Rätten i orten, eller ock, derest

en sådan anordning skulle finnas vara mindre lämplig, genom

utsedde förtroendemän, hvilka till visst antal från hvarje af väghållningsdistriktets

socknar i sådant fall borde väljas på samma gång

och enahanda sätt som de valmän, hvilka hade att utse styrelseledamöterna

och desses suppleanter.

I öfverensstämmelse med hvad Collegium sålunda anfört och

föreslagit torde §§ 65, 67, 68 och 73 böra omredigeras; hvarjemte

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

i §§ 74, 76 och 77 ordet »landstinget» torde böra förändras till »de

väghållningsskyldige».

Vid behandlingen här ofvan af frågan om vägskatten har redan

blifvit omnämndt, att i den väghållningskostnad, till hvars betäckande

vägskatten skulle utdebiteras, inginge, förutom åtskilliga i § 66

särskildt upptagna utgifter, äfven kostnaden för underhållet af all

indelad väg inom väghållningsdistriktet, samt att denna kostnad

dervid upptoges till det belopp, hvartill densamma blifvit af en särskild

nämnd uppskattad. Angående denna särskilda nämnd hafva,

på sätt af kapitlet IV §§ 54—63, jemförda med de å sidorna 190—194

anförda motiver, inhemtas, komiterade hufvudsakligen föreslagit, att

en sådan nämnd skulle tillsättas särskildt för hvarje landstingsområde

och bestå af ordförande, som förordnades af Eders Kongl. Maj:t,

samt fyra ledamöter, hvilka tillika med tvenne suppleanter skulle

utses till halfva antalet af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

och till andra hälften af landstinget; att vid vägkostnadens uppskattning

Nämnden skulle fästa skäligt afseende såväl å ortens pris för

dagsverken och körslor som ock derå, att de till vägunderhåll in

natura skyldige i allmänhet vore i tillfälle att med egna arbetare

och dragare fullgöra arbetet å tider, som för dem funnes lämpliga;

att, med hänsyn till Nämndens egenskap att utgöra ett slags jury,

dess beslut icke finge öfverklagas; att verkstad uppskattning skulle,

derest ej under tiden ny vägdelning komme att ega rum, i sammanhang

hvarmed alltid ny uppskattning borde företagas, hvarje gång

blifva gällande till efterrättelse under minst 10 år och sedermera

intill dess, på derom gjord framställning, ny uppskattning blifvit,

enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förordnande, verkstäld,

samt att, då Nämndens bestyr vore att anse såsom ett förtroendeuppdrag,

derför särskildt arfvode icke lämpligen borde uppbäras,

Nämndens ledamöter endast skulle åtnjuta reseersättning i

likhet med hvad om landstingsmän funnes stadgadt.

Med undantag af de landsting och länsstyrelser, hvilka i allmänhet

uttalat sig emot komiterades förslag i dess helhet, samt

Bih. till Bi/csd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Afä. 4 Haft. 7

Ang. särskild

Nämnd §§

54—63.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

dessutom endast Göteborgs och Bohus läns landsting, som ansett

bestyret med uppskattning af kostnaden för vägunderhållet in natura

äfvensom af öfriga vägväsendet rörande kostnader kunna och böra,

utan tillsättande af särskild uppskattningsnämnd, öfverlåtas åt vägdelningsförrättarne,

hafva öfriga landsting och länsstyrelser funnit

komiterades förslag om uppdragande åt en särskild nämnd att verkställa

uppskattning af kostnaden för naturavägunderhållet vara

förtjent af allt afseende, ehuru åtskilliga varit af olika mening med

komiterade i afseende å lämpligaste sättet för nämndens sammansättning,

i det att dels de bland dem, som förut uttalat sig mot

lämpligheten af att antaga länet eller landstingsområdet såsom samfällighet

i fråga om vägunderhållet, i öfverensstämmelse härmed

ansett en sådan nämnd böra tillsättas särskilt för hvarje härad och

bestå af ordförande, som förordnades af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

samt fyra ledamöter, hvilka jemte nödigt antal

suppleanter borde utses antingen samtlige af de väghållningsskyldige

vid sammanträde inför Härads-Rätten i orten eller till halfva antalet

af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och till återstående antalet

af de väghållningsskyldige, dels Jemtlands läns landsting ansett denna

nämnd böra bildas ungefär på samma sätt, som den nämnd eller

kompromiss, hvilken, efter hvad på senare tiden vanligen egt rum,

haft sig uppdraget bestyret med ordnandet af det allmänna vägunderhållet

inom länet, och uti hvilken nämnd ordföranden utsetts

af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet samt ledamöterna

af landstinget, en eller flere för hvart och ett af länets tingslag.

För egen del anser sig äfven Collegium böra biträda komiterades

ifrågavarande -förslag om öfverlåtande åt särskilda nämnder att, på

de af komiterade angifna grunder, verkställa uppskattning af kostnaderna

för vägunderhållet in natura, och detta desto heldre som,

derest de af komiterade angifna grunderna varda vid uppskattningen

behörigen iakttagna, den föreslagna anordningen synes vara särdeles

väl egnad att åstadkomma en, såvidt möjligt noggrann beräkning af

den verkliga väghållningskostnaden, hvarförutan det säkerligen skulle

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

möta alltför stora svårigheter att på ett någorlunda tillfredsställande

sätt ordna deltagandet i det allmänna vägunderhållet efter andra än

hittills gällande grunder. Beträffande åter sammansättningen af

dessa nämnder, så torde det visserligen utan vidare kunna tagas för

gifvet, att omförmälda uppskattning bör ske särskilt för hvarje väghållningsdistrikt,

äfvensom att de väghållningsskyldige inom distriktet

böra anses berättigade att genom ombud deltaga deruti; men då,

för ernående af det med uppskattningen afsedda resultat att få en

noggrann beräkning af väghållningskostnaden, det äfven måste vara

af vigt, att de angifna grunderna för uppskattningen varda åtminstone

inom angränsande trakter med största möjliga likformighet

tillämpade, hvilket svårligen lärer kunna låta sig göra derest för

hvarje väghållningsdistrikt tillsattes en särskild nämnd, utan att

tillika på något sätt vore sörjdt derför att inom densamma funnes

ett element af mera sammanhållande art, synes det Collegium för

berörde ändamål angeläget, att åt de särskilda nämnderna gifves

en sådan sammansättning, att derinom ständigt måtte finnas ledamöter,

som icke blifvit tillkallade allenast för den uppskattning,

hvarom för tillfället kunde vara fråga, utan hvilka hade att deltaga

i en följd af sådana förrättningar. Enligt Collegii åsigt borde således

dessa nämnder bestå af dels ett visst antal ständige och dels ett

visst antal tillfällige ledamöter. De förre, hvilkas tjenstgöringsområde

lämpligen torde kunna omfatta länet eller landstingsområdet,

borde vara tre till antalet och förordnas, en, som tillika skulle vara

nämndens ordförande, af Eders Kong!. Maj:t och de öfrige två

tillika med en suppleant af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.

De tillfälliga ledamöterna torde äfven böra vara två och tillika med

en suppleant utses af samtlige de väghållningsskyldige inom det

distrikt, hvarest uppskattning skulle ega rum, antingen, för den

händelse att distriktet omfattade blott en enda socken, omedelbart

å kommunalstämma derstädes, eller, om distriktet bestode af flera

socknar, inför Härads-Rätten i orten genom valmän, hvilka till ett

antal af eu eller flera för hvarje socken borde jemte ett lika stort

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

antal suppleanter å kommunalstämmor utses; och borde, i händelse

af skiljaktiga meningar, såsom grund för röstetalet gälla för en hvar

väghålluingsskyldig det honom påförda antal vägfyrkar och för de

särskilda socknarna sammanlagda antalet af alla socknens vägfyrkar.

I öfverensstämmelse härmed borde följaktligen, enligt Collegii åsigt,

ändring af och tillägg till lagförslagets 55 § ega rum.

Den i 58 § för nämndens ledamöter föreskrifna edgång synes

Collegium både öfverflödig och otidsenlig; hvarföre Collegium anser

hela denna § böra utgå; i hvilken händelse § 59 torde erhålla denna

förändrade lydelse: »Nämnden sammanträder på ordförandens kallelse».

Med afseende å beskaffenheten af det uppdrag, nämndens ständige

ledamöter skulle få sig meddeladt, samt den tidspillan detsamma

uppenbarligen komme att förorsaka dem, anser Collegium

dem böra vara berättigade att äfven erhålla traktamentsersättning

under förrättningarne; och torde, i följd deraf, såväl härom göras

tillägg till § 62, som ock vid § 93 införas bestämmelse derom, att

ledamot i nämnden, som förfallolöst uteblifvit, skall, derest till följd

deraf sammanträdet måst inställas, vara skyldig att betala äfven

den till närvarande ledamöter eller suppleanter utgående traktamentsersättning.

I formelt hänseende torde följande erinringar vid förevarande

kapitel finnas icke sakna befogenhet:

§ 54. Såvida, enligt Collegii här förut uttalade åsigt, häradet

eller tingslaget får bibehållas såsom gemensamhet i fråga om väghållningskostnadernas

fördelning, samt i följd deraf någon liqvid

enligt § 12 de särskilda häradena emellan icke kan ifrågakomma,

bör den här gjorda hänvisning till nyssnämnda § utgå; hvaremot,

med anledning af hvad Collegium här ofvan i fråga om vägmantalet

anfört och föreslagit, erinran här torde böra göras derom, att den

särskilda nämndens uppskattning af väghållningskostnaden skall

ligga till grund för bestämmandet jemväl af den ersättning vissa

hemman under tiden, intill dess nya vägdelningar på grund af vägmantalet

kommit till stånd, kunna blifva skyldiga att utgifva eller

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

berättigade att erhålla, allt efter som deras nuvarande väghållningsskyldighet

under- eller öfverstiger hvad som efter vägmantalet på

dem belöper.

Ordet »sommartiden» i slutet af första stycket torde såsom

oegentligt böra utbytas mot den »den tid marken är bär».

Af skäl, som vid § 54 här ofvan anförts, torde i andra punkten

ordet »landstingets» böra utbytas mot »de väghållningsskyldiges» och

i tredje punkten ordet »landstingsområdet» utbytas mot »väghållningsdistriktet».

I sistnämnda punkt torde derjemte, för meningens förtydligande,

böra efter ordet »uppskattning» tilläggas orden »på sätt i § 55 sägs».

Bland öfriga bestämmelser i komiterades förslag, hvilka i någon

väsentligare mån afvika från de nu gällande, torde vidare de i

kapitlet III §§ 43—53 intagna föreskrifter rörande ny vägdelning

förtjena att närmare omnämnas; dervid dock Collegium, till undvikande

af onödig vidlyftighet, torde kunna inskränka sig till att

hänvisa till de särskilda §§:na i nyssnämnda kapitel, utan att tillika

behöfva återgifva deras innehåll.

§ 43. Förslaget om vägdelnings verkställande medelst vägunderhållets

fördelning på särskilda rotar, hvilket förslag äfven återfinnes

i 16:de §:n, har, enligt hvad af komiterades vid sistnämnde §

anförda motiver inhemtas, tillkommit uteslutande med afseende på

den bättre tillsyn öfver vägunderhållet, som genom de i § 41 vidare

omförmälde rotemästare skulle beredas. Inrättandet af sådana befattningar

har emellertid så litet lyckats vinna bifall i orten att, om

man undantager de 4 landsting, nemligen Östergötlands, Vermlands,

Stora Kopparbergs och Gefleborgs läns, hvilka icke särskild! uttalat

sig härom, af de öfriga landstingen endast Gotlands och Örebro

läns antagit komiterades förslag derom i oförändradt skick, medan

det vida öfvervägande antalet, nemligen Stockholms, Upsala, Kronobergs,

Kalmar läns södra, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Elfsborgs,

Vestmanlands, Vesternorrlands, Jemtlands och Norrbottens läns, således

tillsammans 12 landsting, bestämdt motsatt sig detsamma och

Ang. vägdelning.

§§

43—53.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

de återstående 7, nemligen: Södermanlands, Jönköpings, Kalmar

läns norra, Cliristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och

Vesterbottens läns landsting ansett rotemästarebefattningarna böra tillsättas

af kommunalstämmorna eller af roteintressenterna sjelfva, men

icke, såsom komiterades förslag innehåller, af kronofogden i orten.

Emot den föreslagna rotemästareinstitutionen synes också flera anmärkningar

kunna med fog framställas, bland andra, att derigenom

skulle tillskapas ett nytt kommunalbestyr, hvilket säkerligen skulle

antingen, såvidt det blefve lönlöst, komma att kännas ganska betungande,

eller ock, förenadt med arfvode, kunna medföra dryga kostnader,

samt att de åligganden i afseende å tillsynen öfver vägunderhållet,

som enligt komiterades förslag skulle tillkomma rotemästarne,

vore hufvudsakligen desamma, som redan nu enligt gällande författningar

utöfvades af fjerdingsmännen; vid hvilket förhållande och då

någon allmännare klagan öfver eller olägenhet af det sätt, hvarpå

tillsynen öfver vägunderhållet för närvarande utöfvas, hittills icke försports,

samt den dubbla fördelningen af vägunderhållet dels på rotar

och dels på de särskilda hemmanen synes föranleda omgång och tidsutdrägt,

anser äfven Collegium såväl indelningen af vägunderhållet

på rotar som inrättandet af rotemästarebefattningar såsom ett obligatoriskt

bestyr vara obehöfligt.

Att, på sätt några landsting yrkat, redan från början utsträcka

vägdelningen så långt att hvarje hemmansdel finge sin väglott särskilt

uppmätt och utstakad, torde deremot hvarken vara lämpligt,

då ett hemmans sönderdelande i mindre brukningsdelar icke innebär

något konstant, utan blott ett tillfälligt och vexlande förhållande,

eller ens behöfligt, då komiterades förslag i § 18 innehåller särskilda

föreskrifter för möjliggörande af en sådan fördelning af ett hemmans

vägstycke.

På grund häraf och i enlighet med Collegii åsigt, att häradet i

regel bör utgöra gemensamheten för deltagandet i vägunderhållet,

anser Collegium denna § böra erhålla ungefär följande förändrade

lydelse: »Vägdelning, hvarom i detta kapitel stadgas, omfattar härad

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

eller väghållningsdistrikt och afser allmän vägs fördelning till underhåll

på hemmansnummer.»

§ 44. Af nyss anförda skäl anser Collegium orden »efter landstingets

hörande» böra utbytas mot »efter det de väghållningsskyldige

blifvit inför Härads-Rätten i orten i ärendet hörde.»

§ 45. Då vägdelningsförrättning omfattar eu mängd ganska

vigtiga frågor, synes verkställigheten deraf böra företrädesvis uppdragas

åt landtmätare. Såsom biträden torde deremot två gode män,

såsom vid skiftesförrättningar, kunna anses tillfyllest. Collegium

anser derföre att §:n bör erhålla ungefär följande lydelse: »Då vägdelning

skall ske, förordnar Konungens Befallningshafvande, på framställning

af de väghållningsskyldige, landtmätare eller annan lämplig

person att med biträde af två gode män densamma förrätta».

§ 46. På grund af den föreslagna förändringen af § 45 torde

senare punkten erhålla följande lydelse: »Har hvardera sin särskilda

mening, gäller förrättningsmannens.»

§ 47. Af förut anförda skäl torde tredje punkten böra erhålla

ungefär denna förändrade lydelse: »om väghållningsområdets fördelning

i nya lämpliga distrikt»; hvarjemte, med afseende å hvad

Collegium kommer att här nedan vid första punkten föreslå, ordet

»bygdeväg» torde böra utbytas mot »häradsväg».

§ 48. Ordet »landstingsområdet» utbytes mot »väghållningsdistriktet».

§ 49. Senare stycket torde, jemväl af ofvananförda skäl, böra

erhålla följande förändrade lydelse: »hvarefter och sedan de väghållningsskyldige

blifvit inför Härads-Rätten i orten hörde och Härads-Rätten

yttrande afgifvit, Konungens Befallningshafvande i frågan

meddelar beslut».

§ 50. Såsom af motiverna, sidorna 188 och 189, synes, hafva

komiterade med de »andra omständigheter, som under en längre fortgående

tid må kunna på vägunderhållet inverka», afsett, bland annat,

dels behofvet af ledstänger eller räcken samt kostnaden för deras

anbringande och underhåll, dels äfven omfattningen af trafiken och

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Ang. väginspektör

sbefattningarna.

h 41.

den deraf föranledda större eller mindre slitningen af vägen. Då

emellertid dessa omständigheter äro af beskaffenhet att, der de förefinnas,

väsentligen inverka på väghållningsbesväret, synes det Collegium

som borde uttryckligen föreskrifvas, att vid vägs gradering afseende

derå äfven bör fästas; i hvilket syfte således ett tillägg till

denna § torde böra göras.

§ 51. Ordet »landstingsområdets», som förekommer på två

ställen, torde böra utbytas på förra stället mot ordet »väghållningsdistriktets»

och på det senare mot ordet »de»; derjemte torde orden

»inom hvarje härad», såsom öfverflödiga, böra uteslutas.

§ 52. I öfverensstämmelse med hvad vid § 43 anförts, torde

orden »roteindelning och» böra utgå; ordet »häradets» i senare

punkten torde böra utbytas mot ordet »väghållningsdistriktets».

§ 53. Af ofvananförda skäl torde första punkten böra erhålla

följande förändrade lydelse: »Sedan vägdelning är afslutad, åligger

det förrättningsmannen så väl att derom bos Konungens Befallningshafvande

göra anmälan, som ock att tillställa vederbörande länsmän

hvardera ett exemplar af vägdelningen, för att vara för de väghållningsskyldige

tillgängligt». Derjemte torde i slutet af andra punkten

ordet »landstingsområdets» böra utbytas mot ordet »väghållningsdistriktets».

Såsom redan i det föregående blifvit antydt innehåller komiterades

förslag äfven åtskilliga bestämmelser åsyftande att så verksamt

som möjligt befordra de allmänna vägarnes försättande och underhållande

i ett för trafiken fullt tillfredsställande skick. Den vigtigaste

bland dessa bestämmelser är utan tvifvel den om tillsättandet

af särskilda, af statsverket aflönade väginspektörer. Af motivera a

härför (sidd. 168—171) inhemtas, att desse tjenstemän skulle få till

åliggande, bland annat, att såsom sakkunnige personer gå länsstyrelserna

och landstingen till hända med upplysningar och yttranden

i alla vägväsendet rörande angelägenheter; att lemna de vägbyggnadsskyldige

och särskild! rotemästarne råd och anvisningar i afseende

å lämpligaste sättet för vägarbetets verkställande; att årligen

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

besigtiga distriktets vägar, samt att hålla tillsyn derå att vederbörande

länsmän och rotemästare fullgjorde sina åligganden i afseende

å vägunderhållets öfvervakande. Oaktadt de många och vigtiga

bestyr, som sålunda skulle väginspektörerna åligga, hafva komiterade

dock icke ansett att derför borde inrättas fasta tjenster, utan

att befattningarna företrädesvis skulle kunna anförtros åt de i vägoch

vattenbyggnadsdistrikten anställde distriktschefer och adjutanter

jemte andra vid väg- och vattenbyggnadskåren anställde tjensteman,

samt antagit att, då väginspektörernas tid icke borde helt och hållet

upptagas af deras göromål för skötandet af dessa befattningar, utan

tillfällen till biförtjenster jemväl skulle för dem förefinnas, den fasta

aflöningen för dem icke skulle behöfva sättas så högt, som eljest

skulle varit erforderligt. Under förutsättning, att väginspektörsdistrikten

kunde inskränkas till 15, att väginspektörernas fasta arfvoden

utginge för hvardera med 1,500 kronor, att de derjemte skulle

vara berättigade till reseersättning efter beräkning af 3 kronor 50

öre milen och traktamente under resor med 6 kronor om dagen,

samt att landets samtliga allmänna vägar årligen en gång af dem

besigtigades, hafva komiterade beräknat att den föreslagna institutionen

skulle årligen medföra en kostnad för statsverket af omkring

72,500 kronor, hvilket belopp komiterade funnit icke böra anses för

stort vid jemförelse med de fördelar, som af väginspektörernes verksamhet

vore äfven för det allmänna att förvänta.

Från landstingens sida har emellertid detta förslag rönt ännu

mindre erkännande än förslaget om rotemästare-befattningars tillsättande,

i det att, om man frånräknar de fyra landsting, nemligen

Östergötlands, Vermlands, Gefleborgs och stora Kopparbergs läns,

hvilka icke särskild! uttalat sig i denna fråga, samtlige öfrige förklarat

sig anse förslaget oantagligt. Af länsstyrelserna deremot har

större delen, nemligen Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i

Stockholms, Upsala, Kalmar, Blekinge och Kristianstads län, Landshöfdiuge-Embetet

i Hallands län, Eders Kongl. Maj:ts BefallningshafBih.

till Rilcsd. Prat 1889. 1 Sami. 1 Afd. 4 Haft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

vande i Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län, LandshöfdingeEmbetena

i Vermlands och Örebro län samt Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Stora Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands

och Yesterbottens län, således 14 af dem, antingen uttryckligen förklarat

sig biträda komiterades ifrågavarande förslag eller icke haft

något att deremot erinra, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Östergötlands och Kronobergs län väl icke yttrat sig särskildt om

denna punkt, men uttalat sig mot lagförslaget i dess helhet, samt

de öfriga 8, nemligen Landshöfdinge-Embetet i Södermanlands län,

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings, Gotlands,

Malmöhus, Elfsborgs, Vestmanlands och Jemtlands län sam Landshöfdinge-Embetet’''

i Norrbottens län, ansett det med väginspektörsbefattningarnas

införande åsyftade ändamål kunna med vida mindre

kostnad ernås och derföre funnit sig icke kunna biträda komiterades

härom framstälda förslag.

Då frågan om tillsättande af särskilda väginspektörer uppenbarligen

står i nära samband med förslaget om utsträckning till länet

eller landstingsområdet af gemensamheten för deltagandet i väghållningskostnaden,

torde redan derutaf att Collegium funnit detta senare

förslag oantagligt följa, att Collegium icke heller ansett sig höra

biträda förslaget om väginspektörers tillsättande. Men äfven på

andra grunder har Collegium kommit till den åsigt, att bestämmelsen

härom torde utan olägenhet kunna ur lagförslaget uteslutas. På

sätt Collegium här ofvan i fråga om rotemästarebefattningarna yttrat,

och hvilket Collegium jemväl genom uttalanden af flere bland länsstyrelserna

funnit bekräftadt, har den tillsyn öfver den allmänna

väghållningen, som hittills af kronobetjeningen utöfvats, i allmänhet

icke lemnat grundad anledning till klagomål; hvadan ur denna synpunkt

något giltigt skäl icke lärer kunna hemtas för behofvet af

särskilda väginspektörer. Då dessutom, enligt hvad komiterades förslag

utvisar, väginspektörsdistrikten skulle inskränkas till 15, och

hvarje väginspektör sålunda Unge att hålla tillsyn öfver, i medeltal,

icke mindre än öfver 330 mil, för hvilken vägsträckas befarande i

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

och för besigtning blott en gång om året fram och tillbaka skulle,

under förutsättning att, såsom komiterade äfven antagit, förrättningsmannen

oafbrutet färdades fyra mil dagligen, åtgå mera än fem månader,

synes med skäl kunna betviflas, huruvida någon särdeles verksam kontroll

öfver väghållningen på sådant sätt åstadkommes. Kostnaderna härför

torde icke heller komma att i verkligheten utfalla så billigt, som komiterade

beräknat, då, vid det förhållande att, på sätt nyss visats, större

delen af den ljusare årstiden komme att för väginspektörerne upptagas

af besigtningsresor, det knappast blefve för dem möjligt att i någon

vidsträcktare mån begagna de tillfällen till biförtjenster, som kunde

yppa sig; till följd hvaraf det synes ganska sannolikt, att anspråk på

förhöjda arfvoden snart nog skulle göra sig gällande. Och torde

slutligen äfven den erinran härvid kunna göras, att länsstyrelserna

icke heller under nuvarande förhållanden äro helt och hållet i saknad

af tekniskt biträde, då det ju står dem öppet att, vid handläggning af

sådana vägfrågor, som fordra särskild teknisk insigt, för erhållande

af biträde anlita Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen; hvadan icke

heller ur denna synpunkt något synnerligen vigtigt skäl torde förefinnas

för särskilda tekniska biträdens anställande.

De anmärkningar, Collegium i öfrigt kan hafva mot komiterades

förslag att göra och hvilka till en del äro af mera formel beskaffenhet,

torde lämpligast kunna framställas medelst hänvisning till de

särskilda §§:na i lagförslaget; hvarvid Collegium får dels i underdånighet

meddela, att Collegium visserligen flerstädes funnit redaktionen af

lagtexten i komiterades förslag mindre tillfredsställande, men att, då

Collegium ej alltid tilltrott sig att kunna i stället föreslå något obestridligen

bättre, Collegium ansett sig icke böra här upptaga sådana

anmärkningar, utom för så vidt antingen ett uppenbart förbiseende

egt rum eller den af komiterade begagnade ordställningen verkat

störande för meningen, dels ock, i enlighet med Collegii förut uttalade

mening om lämpligheten att, i stället för att antaga länet

eller landstingsområdet såsom gemensamhet för väghållningskostnadens

fördelning, dertill fortfarande bibehålla häradet, till förekom
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

mande af onödigt upprepande, här en gång för alla framställa det

förslag, att orden »landstinget» eller »landstingsområdet» med deras

böjningar måtte, hvarhelst de i lagtexten förekomma, utbytas mot

orden »de väghållningsskyldige» eller »väghållnings-distriktet», allteftersom

sammanhanget synes fordra.

§ 1. Om, i enlighet med den åsigt Collegium omfattat, häradet

eller tingslaget förklaras böra, vid meddelandet af nya bestämmelser

rörande väghållningsbesvärets utgörande, bibehållas såsom gemensamhet

för deltagandet i vägunderhållsskyldigheten, hvilken underhållsskyldighet

då naturligtvis icke kan omfatta andra vägar än dem

det hittills lagligen ålegat häradet eller tingslaget att underhålla,

således endast lands- och häradsvägar, synes något giltigt skäl icke

vidare förefinnas att, på sätt komiterade föreslagit, under en gemensam

benämning sammanföra härads- och socknevägarne, på hvilka

sistnämnda de meddelade nya lagbestämmelserna också egentligen

icke hafva afseende. Då emellertid, om än för vinnande af mera

reda vid väghållningsbesvärets ordnande det vore önskvärdt, att

socknevägarne så småningom kunde antingen ingå i häradets allmänna

vägunderhåll eller helt och hållet indragas, det i allt fall

synes temligen antagligt, att socknevägar äfven framgent komma

att flerstädes förefinnas, enär dels häradsborne icke kunna utan giltiga

skäl åläggas att öfvertaga underhållet af desamma, dels det

icke lärer kunna förmenas socknemän, om de sådant önska, att fortfarande

underhålla dessa sina egna vägar; så och enär det icke kan

vara likgiltigt, i hvad skick dessa vägar underhållas, torde de nya

lagbestämmelserna rörande vägunderhållet förklaras böra i tillämpliga

delar gälla äfven i afseende på socknevägarne. Förevarande §

synes derföre böra omredigeras, så att den komme att hufvudsakligen

innehålla, att det väghållningsbesvär, hvarom den nya lagen

stadgade, afsåge de allmänna vägar, som det hittills ålegat häradet

att underhålla; att vid blifvande nya vägdelningar borde tillses, i

hvad mån befintliga socknevägar kunde i häradets allmänna vägunderhåll

ingå, samt att, der socknevägar förfunnes och ansåges böra

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

såsom sådana bibehållas, den nya väglagen borde i tillämpliga delar

blifva gällande äfven i afseende å dessa vägar.

§ 4. Orden »och sedan landstingets yttrande äfven inhemtats»

torde böra utgå.

Ordet »bygdeväg» i slutet af senare punkten torde böra utbytas

mot »häradsväg».

§ 12. I enlighet med hvad Collegium här ofvan i fråga om lämpligheten

att antaga länet eller landstingsområdet såsom gemensamhet

för vägunderhållet anfört och föreslagit, torde första punkten

böra uteslutas.

Orden i andra punkten »är härad deladt i ett eller flera väghållningsdistrikt»

torde, såsom uppenbarligen innefattande en motsägelse,

böra ändras till »är härad deladt i två eller flera väghållningsdistrikt».

§§ 13 och 14 torde, i enlighet med hvad vid första punkten af

12 § blifvit anfördt, böra utgå.

§ 15. Bestämmelsen i första punkten af denna §, att hemman, som

är så afsides liggande att det icke lämpligen kan till väghållning

in natura indelas, må i stället bidraga med penningar, synes visserligen

icke sakna skäl för sig; men då det vanligen torde vara för

en hemmansinnehafvare lättare att fullgöra sin väghållningsskyldighet

medelst naturaprestationer, än genom penningebidrag, torde det få

blifva beroende på hemmansinnehafvaren sjelf att bestämma, om han

heldre önskar att blifva till vägunderhåll in natura indelad.

I afseende på grunden för bidragets beräknande torde hänvisning

böra lemnas till § 54.

Då afgifter af ifrågavarande art antagligen blott sällan torde

förekomma eller uppgå till så betydliga belopp, att det för de väghållningsskyldige

kunde vara af någon vidare betydelse att få desamma

sig emellan fördelade, synas desamma böra till häradets vägkassa

öfverlemnas på sätt i § 22 för der omförmälda fall stadgas.

§§ 16 och 17 torde, på grund af hvad Collegium här ofvan i fråga

om vägdelning anfört, kunna sammanföras sålunda: »inom häradet

fördelas vägunderhållet på hemmansnummer efter vägmantal».

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

§ 20. I enlighet med hvad vid § 1 här ofvan anförts torde ordet

»bygdeväg» böra utbytas mot orden »sockne- eller häradsväg».

§ 23. Här äro af landsting och länsstyrelser flera ändringsförslag

framstälda, i syfte hufvudsakligen att närmare måtte bestämmas,

dels att gode männen skola vara berättigade till åtnjutande af ersättning,

och dels huru denna ersättning skall utgå.

För egen del anser Gollegium lämpligast, att sjelfva tvistefrågan,

huruvida ersättning bör ega rum, öfverlemnas till Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvandes afgörande, helst det svårligen lärer

kunna förmenas någon med gode mäns beslut i sådan fråga missnöjd

att draga sin sak under domstols pröfning samt äfven att få

densamma der upptagen och pröfvad.

I fråga åter om beloppet af sådan ersättning torde afgörandet

lämpligen kunna uppdragas åt kompromissarier, utsedde, en af vägstyrelsen

och en af vederbörande väghållningsskyldig, hvarefter desse

begge skulle ega tillkalla en tredje; men, derest de icke kunde derom

sig förena samt i händelse någon tredskade att utse god man,

skulle valet tillkomma domhafvanden i orten. Desse kompromissarier,

mot hvilkas beslut klagan icke finge föras, skulle vara berättigade

att erhålla godtgörelse för sin inställelse vid kompromissens sammanträde,

hvarom, i händelse af tvist, Rätten skulle ega att skilja

vederbörande emellan.

§ 35. Enligt Komiterades förslag skulle milstenar böra uppresas

jämväl å nuvarande socknevägar, hvilket, enligt Collegii åsigt, hvarken

torde vara behöfligt eller kunna utan dryga kostnader verkställas.

Collegium anser derföre att §:en bör, till närmare öfverensstämmelse

med hvad för närvarande eger rum, förändras sålunda: A landsväg

och med gästgifvaregårdar försedda häradsvägar skola etc.

§ 37. Då kostnaden för anbringandet och underhållet af milstenar

och vägvisare svårligen låter sig tagas i beräkning vid vägs

gradering, såsom komiterade föreställt sig, torde denna kostnad icke

heller böra bindas vid den enskilde väghållaren, utan bestridas af

vägkassan.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

§ 38. Orden »såväl rote som» torde böra utgå.

§ 39. Förbudet mot uppsättande af grind öfver allmän väg

gäller för närvarande, enligt Kongl. Kungörelsen den 11 Oktober 1864,

endast lands- och häradsvägarna, men icke socknevägar; och då något

giltigt skäl att nu utsträcka förbudet äfven till dessa sistnämnda

icke synes förefinnas, torde första punkten få bibehålla sin nuvarande

lydelse: »Å allmän lands- eller häradsväg må etc.»

Uttrycket i andra punkten: »vid de vägsyner, som hädanefter

förrättas», torde, såsom uppenbarligen afseende författningens första

tillämpning, kunna utbytas mot orden: »Vid de årliga vägsynerna».

§ 41. Med anledning af hvad här förut i afseende å väginspektörs-

och rotemästarebefattningarne blifvit anfördt och då det

här icke är fråga om att i någon mån förminska den kronofogden

enligt gällande instruktion tillkommande befogenhet, torde, med uteslutande

af tredje och fjerde punkterna, andra punkten erhålla följande

lydelse: »Närmast under Konungens Befallningshafvande utöfvas

tillsynen öfver vägväsendet inom häradet af vederbörande

Kronofogde med biträde af länsmän och fjerdingsmän i enlighet

med denna lag och de särskilda föreskrifter, som af Konungens Befallningshafvande

meddelas».

§ 42. Då tiden för vägsynerna flerstädes redan torde vara, i

enlighet med Kongl. Kungörelsen den 25 Maj 1869, af Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande bestämd, samt det antagligen icke kan

vara meningen att, sådant oaktadt, nytt beslut härutinnan skall,

endast till följd af en ny väglags tillkomst, af Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande meddelas, torde senare stycket i första punkten

böra erhålla följande något förändrade lydelse: »Sådan syn bör förrättas

tidigt på våren eller sent på hösten å tid, som antingen redan

är eller med afseende å skiljaktiga förhållanden, varder, efter landstingets

hörande, för hela länet af Konungens Befallningshafvande

bestämd».

Orden »äfvensom dagen då — — hos rotemästaren afhemtas»

i slutet af andra punkten torde böra utgå.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Med anledning af hvad Collegium i fråga om rotemästarebefattningarna

här ofvan yttrat, torde i tredje punktens första stycke införas

den förändrade bestämmelse, att det skall åligga länsmannen

att inom åtta dagar efter syneförrättningens slut utan lösen tillställa

hvarje väghållare ett för honom särskild!, gjordt utdrag af syneprotokollet.

Orden »af rotemästaren» i slutet af sista punkten torde böra utgå.

§ 66. På grund af hvad Collegium dels redan här ofvan vid §§

37 och 62 föreslagit, dels här .nedan vid § 84 kommer att anföra,

böra bland utgifter, som skola af vägkassans medel bestridas, upptagas

äfven kostnaden för vinterväghållningen samt för upprättande

och underhåll af milstenar och vägvisare äfvensom traktamentsersättning

till särskilda nämndens ständiga ledamöter.

§ 70. Af hvad Collegium här förut i fråga om vägskatten anfört

torde följa, att de i denna § omförmälda förteckningar böra insändas

till vägstyrelsens ordförande samt för fastigheterna endast

behöfva upptaga taxeringsvärdena och för den till deltagande i väghållningen

pligtiga inkomsten det beskattningsbara beloppet deraf.

Då, uti senast faststälda formulär till taxeringslängder öfver inkomstbevillningen,

för hvarje skattskyldig sammanföres i en gemensam

kolumn all den honom till bevillning påförda inkomst af rörelse

eller yrke och dylikt, men, efter hvad Collegium här ofvan vid § 6

föreslagit, icke all sådan inkomst skulle komma att till vägunderhållet

bidraga, torde det blifva nödigt att i taxeringslängderna särskilja

de olika slagen af rörelse eller yrke, hvaraf inkomsten beräknats.

§ 78. Orden »socken eller härad» torde böra utbytas mot »härad

eller väghållningsdistrikt».

§ 79. Då det torde vara ganska vanskligt att afgöra, när en

isväg är fullt farbar för alla slags fordon, torde det vara betänkligt

att i en lag införa ett sådant medgifvande, som senare stycket innehåller;

hvarföre detsamma torde böra uteslutas.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

§ 80. Utom det att sjelfva ordaställningen »som kan föranleda

bildande af snödrifvor» synes väl mycket obestämd och kunna föranleda

till tvistigheter, torde stadgandet i sig sjelft innebära ett alltför

starkt ingrepp i den enskildes sjelfbestämmelserätt; hvarföre ock,

då det synes lämpligast att i hvarje särskilt sådant fall får förfaras

såsom förut brukligt varit, Collegium hemställer att denna § måtte

utgå.

§ 82. Ordet »socknen» torde böra utbytas mot »väghållningsdistriktet».

§ 83. Orden »härads- eller sockenborna» torde böra utbytas

mot »de väghållningsskyldige».

§ 84. Då, enligt Collegii åsigt, häradet eller tingslaget i regel

bör utgöra gemensamhetsområdet jemväl för vinterväghållet, torde

det utan tvifvel komma att leda till förenkling af räkenskaperna,

derest äfven ersättningen till ploglagen, d. v. s. kostnaden för vinterväghållningen,

finge uppbäras och redovisas i sammanhang med och

på samma sätt som den öfriga väghållningskostnaden.

Collegium föreslår derföre, att denna § må erhålla ungefär denna

lydelse: »Den för alla ploglagen inom häradet eller väghållningsdistriktet

bestämda ersättning sammanslås och fördelas, enligt de i

§ 69 bestämda grunder, på samtliga jemlik! § 6 i vägunderhållet

deltagande beskattningsföremål samt debiteras, uppbäres och redovisas

på sätt i afseende å vägkassans medel är föreskrifvet.»

§ 85. Då något skäl för ändring af nu gällande bestämmelse

derom, att de med ploglagen träffade beting skola hvarje gång blifva

gällande i 5 år, icke blifvit af komiterade anfördt eller eljest synes

förefinnas, torde berörde stadgande böra fortfarande tjena till efterrättelse.

Hvad beträffar tiden för aftalens förnyande, synas komiterade

hafva förbisett den ändring i Kongl. Förordningen den 30 September

1790, som genom Kongl. Brefvet den 31 Januari 1798 blifvit

vidtagen, och hvarigenom förordnats, att väglottsegarne skola för

nyssberörda ändamål inkallas till Härads-Rätten vid sommartinget å

Bih. till Riksd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 4 Häft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

sista året, hvarmed den förra öfverenskommelsen går till ända. Äfven

denna föreskrift bör, enligt Collegii åsigt, fortfarande lända till

efterrättelse.

§ 87. I afseende å första punkten hafva flera landsting och

länsstyrelser föreslagit den ändring att, då snöplogfogdebefattningen

vore afsedd att blifva ett slags kommunalt bestyr, snöplogfogdarna

äfven måtte tillsättas af kommunalstämman.

För egen del anser Collegium ändamålet kunna lika fullt vinnas

genom en föreskrift derom, att inom hvarje ploglag, som bestode af

flera än två delegare, desse skulle sig emellan utse en plogfogde

för minst ett år i sender, om hvilket val kronobetjeningen borde

erhålla underrättelse.

Till undvikande af missuppfattning torde i sista punkten orden

å »råd» böra inskjutas, framför ordet »tjenstgjort».

§ 91. Ordet »rotemästare» i första punkten och hänvisningen

till § 80 i andra punkten böra utgå.

§ 95. Enligt bestämmelserna i denna och nästföljande § skulle

klagan öfver Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut få ega

rum endast i frågor rörande anläggning, indragning eller omläggning

af allmän väg och förändring af redan befintlig vägs egenskap

samt rörande urskiljande af hvilka vägar, som borde i ny vägdelning

ingå, och dessas egenskap, hvaremot talan icke skulle få fullföljas

i flera andra ganska vigtiga frågor, såsom rörande ny vägdelni-ng,

ny uppskattning af vägunderhållskostnaden, vägars gradering m. m.

Härigenom synes en väl stor magt och myndighet hafva blifvit Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillerkänd; och då det hittills alltid

varit regel i vår lagstiftning, att klagan öfver administrativ myndighets

beslut fått i högre instans fullföljas, från hvilken regel endast

högst få undantag förekommit, synes det Collegium icke vara

lämpligt, särskildt med hänsyn till en del hithörande frågors vigt,

att nu i så väsentlig mån afvika från nyssnämnda allmänna regel,

utan anser Collegium att §:n bör erhålla följande förändrade lydelse:

»öfver Konungens Befallningshafvandes beslut i frågor, som i denna

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

lag omförmälas, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål

i allmänhet stadgad är». — I enlighet härmed bör § 96 utgå.

§ 97 torde, såsom obehöflig, kunna uteslutas.

§ 98. I enlighet med förut uttalade åsigter föreslår Collegium

den förändring af förra delen af §:n, att orden »och sedan ny vägdelning

— — — inom sådant område» utgå med undantag endast

af ordet »tillämpning».

Slutorden »dock med de--upptaga» torde äfven få uteslutas.

§ 99. Då det synes olämpligt, att en ny väglag skulle börja

att tillämpas å olika tider för vinterväghållningen och vägunderhållet

den tid marken är bar, torde denna § böra uteslutas.

§ 100. I följd af hvad Collegium här ofvan anfört rörande

lämpligaste gemensamhetsområdet för vägunderhållet, torde denna §

äfven böra utgå.

§ 101. Af nyssnämnde skäl torde jemväl denna § böra utgå.

§ 102. Af förut anförda skäl föreslås att denna § utgår ur förslaget.

Stockholm den 10 Juni 1886.

Underdånigst

HANS FORSSELL.

S. Borgström. Er. M. Sivard. Th. S. Lundberg.

J. K. M. Martin. Sten Forsberg. Gustaf Munthe.

Föredragande.

C. G. Sylvan.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1889:42 Skrifvelse till Konungen, med anledning af Kong!. Maj:ts proposition n:o 4 med förslag till lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. a1 i texten
  2. SärU 1889:1 Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1 s. 1 i texten
  3. LU 1889:8 Memorial, angående öfverlemnande till särskilda. utskottet af en till lagutskottet hänvisad motion. s. 1 i texten