Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändringar i 50, JO, 72, 98 och 109 §§ Regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 13 §§ Riksdagsordningen

1890-02-28 · 25 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1890:29, Med förslag till ändringar i 50, JO, 72, 98 och 109 §§ Regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 13 §§ Riksdagsordningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

1

N:o 29.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

ändringar i 50, JO, 72, 98 och 109 §§ Regeringsformen

samt 32, 65, 68, 71 och 13 §§ Riksdagsordningen;

Gifven Stockholms slott den 1 Mars 1890.

Under åberopande af bifogade i statsrådet förda protokoll vill

Kongl. Maj:t härmed till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordningframlägga

härvid fogade förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98 och

109 §§ Regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ Riksdagsordningen.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Ang. Östergren.

Bill. till Riksd. Prat. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 17 Käft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Förslag till ändringar i Regeringsformen.

§ so.

Riksdagen skall sammanträda i rikets hufvudstad, utom i de fall,

då fiendens framträngande eller pest eller andra lika vigtiga hinder

göra det omöjligt eller för Riksdagens frihet och säkerhet vådligt. I

dessa fall tillkommer Konungen att, efter samiåd med de af Riksdagen

valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige i Riksgäldskontoret,

annan riksdagsort utsätta och kungöra.

§ 70.

När i fråga om reglemente för Riksbanken, dess inkomster och

utgifter, Kamrarne stanna i stridiga beslut, skola Kamrarne derom hvar

för sig rösta, såsom i nästföregående § sägs.

§ 72.

l:o. Riksbanken förblifver under Riksdagens garantie samt förvaltas

enligt särskild lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt.

2:o. Riksbankens styrelse utgöres af nio Fullmägtige, förordnade

tre af Konungen och sex af Riksdagen. Fullmägtige förordnas

för tre år i sender, och skola tre af dem årligen afgå, en bland de

af Konungen och två bland de af Riksdagen utsedde. Har ansvarsfrihet.

blifvit Fullmägtige af Riksdagen vägrad, skall nytt förordnande

af samtlige Fullmägtige ega rum för nästkommande tre år. Afgående

Fullmägtig kan återväljas. Har Fullmägtig före utgången af den för

honom bestämda tjenstgöringstid aflidit eller af annan orsak afgått,

förordnas ny Fullmägtig i den afgångnes ställe för den återstående

tiden.

För Fullmägtige skola finnas sex suppleanter, utsedde för ett år

i sender, två af Konungen och fyra af Riksdagen.

3:o. Riksbanken eger rätt att utgifva banksedlar. Dessa sedlar

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

skola, vid anfordran, inlösas af Banken med guld efter deras lydelse

och må, så länge de sålunda inlösas, för mynt i riket erkännas.

§ 98.

I händelse Justitieombudsmannen, under det Riksdag är församlad,

afsäger sig det erhållna förtroendet eller med döden afgår,

skall Riksdagen i embetet genast insätta den man, som blifvit till hans

efterträdare utsedd. Skulle Justitieombudsmannens utsedde efterträdare,

under riksdag, afsäga sig det erhållna förtroendet eller i Justitieombudsmans-embetet

insättas eller med döden afgå, utväljes, på ofvan

stadgade sätt, en annan behörig man i hans ställe. Inträffar något

af dessa fall emellan riksdagarne, skall Riksdagens rätt härutinnan

genom de af Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige

i Riksgäldskontoret utöfvas.

§ 109.

Lagtima Riksdag kan ej utan egen begäran upplösas förr än den

varit fyra månader tillsammans, derest icke Konungen, såsom i riksdagsordningen

sägs, förordnar om nya val till båda Kamrarne eller

den ena af dem, i hvilka fall Riksdagen skall, med bibehållande af sin

egenskap utaf lagtima, sammanträda å den tid inom tre månader från

det Riksdagen blef upplöst, som Konungen bestämmer, samt må ej

vidare af Konungen upplösas förr än efter fyra månader från det senare

sammanträdets början.

Urtima Riksdag eger Konungen, när Han för godt finner, åtskilja,

och vare urtima Riksdag alltid upplöst innan tid för lagtima Riksdags

sammanträde infaller.

Der så oförmodadt skulle hända, att Riksdag, när den afslutas,

icke hade staten reglerat eller någon ny bevillning till bestämdt belopp

sig åtagit, fortfare den förra statsregleringen och bevillniugen intill

nästa riksdag. År åter bevillningens hela belopp bestämdt, men

Kamrarne icke om fördelningen deraf ense, då skola, efter den faststälda

bevillningssummans förhållande till den, som vid föregående riksdag

blifvit fördelad, de i den sista bevillningsförordningen stadgade

artiklar jemlikt ökas eller minskas; och uppdrage Riksdagen åt de af

Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige i Riksgäldskontoret

att en ny bevillningsförordning på sådan grund uppgöra och

utfärda.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 29.

Förslag till ändringar i Riksdagsordningen.

§ 32.

1. Den, som blifvit till riksdagsman vald, skall, första gången

lian efter valet till riksdag sig inställer, inför chefen för Justitiedepartementet,

eller den Konungen i hans ställe förordnar, sin fullmagt till

granskning uppvisa å den dag Riksdagen sammanträder eller, om riksdagsman

senare sig inställer, så snart derefter ske kan. Denna granskning,

som skall ske i närvaro af tre bland de af Riksdagen valde Fullmägtige

i Riksbanken och tre bland Fullmägtige i Riksgäldskontor,

har till föremål att undersöka, huruvida fullmagterna blifvit i föreskrifven

form utfärdade, och skall vid den riksdag, för hvilken nya val af

begge Kamrarnas eller enderas samtliga ledamöter egt rum, vara inom

tre dagar fulländad, men vid andra riksdagar samma dag, då fullmagterne

uppvisas.

2. Hvardera Kammaren tillkommer dock sedan att pröfva behörigheten

till riksdagsmannakallets utöfvande, ej mindre för sådana

dess medlemmar, hvilkas fullmagter ej blifvit godkända, än äfven för

dem, emot Indika eljest, till följd af denna grundlag, anmärkning förekommer.

Den, om hvars riksdagsmannarätt fråga är hos Kammare

väckt, bibehåller emellertid sin befattning såsom ledamot i Kammaren,

intill dess han blifvit dertill obehörig förklarad.

§ 65.

När i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller angående reglemente

för Riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller angående

Riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter,

Kamrarne fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslagjvarda

sammanjemkade, skola begge Kamrarne hvar för sig rösta

om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande den mening,

som dervid eidiåller de flesta ledamöters af båda Kamrarna sammanräknade

röster, att gälla såsom Riksdagens beslut. För att vid

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

sådan omröstning förekomma lika antal röster, skall i Andra Kammaren

afläggas och förseglas en sedel, hvilken, i händelse de öfrige sammanräknade

rösterne utfalla lika, öppnas och afgör frågan. År pluralitet

redan vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.

§ 68.

Till följd af regeringsformens 96 § skall hvarje lagtima Riksdag

förordna en för lagkunskap och utmärkt redlighet känd man att hafva

tillsyn öfver lagarnas efterlefnad af domare och embetsmän samt att

inför den Riksrätt, som i bemälde grundlags 102 § till dess inrättning

och göromål beskrifves, eller vid andra vederbörliga domstolar, i laga

ordning tilltala dem, som i sina embetens utöfning anses af veld, mannamån

eller annan orsak hafva någon olaglighet begått eller underlåtit

att sina embetspligter behörigen fullgöra.

Denne Riksdagens Justitieombudsman, hvilkens rättigheter och

åligganden ytterligare så väl i regeringsformen som genom särskild

instruktion utstakas, väljes af fyratioåtta för tillfället nämnde valmän,

af hvilka hvardera Kammaren inom sig utser tjugofyra. Desse valmän,

hvilka böra till valförrättningen sammanträda samma dag, då do

blifvit utsedde, och ej må åtskiljas förr än valet är fulländad!, skola

först samfäldt, medelst slutna sedlar, hvar för sig föreslå den man,

som de anse böra komma under omröstning. Falla dervid rösterne

till mer än hälften på en man, är han behörigen vald. Åro åter rösterne

så delade mellan liera, att sådan pluralitet för någon icke oger rum,

anställes ny omröstning med slutna sedlar till antagande af den, som

de flesta rösterna erhållit, eller, om han icke antages, al den, som näst

honom blifvit af de flesta kallad o. s. v. Skulle, sedan alla omröstningarne

sålunda försiggått, likväl ingen hafva erhållit den här föreskrifna

pluralitet, anställes ny omröstning öfver alla dem, som vid den

första omröstningen blifvit satte i fråga; skolande den, som erhållit

de flesta rösterna, anses behörigen vald.

Valmännen böra vid samma tillfälle, då Justitieombudsman utses,

och på enahanda sätt, välja en man af de egenskaper, som hos denne

embetsman erfordras, för att honom efterträda, i fall han, innan nästa

lagtima Riksdag anstalt nytt val af Justitieombudsman, skulle med

döden afgå, samt att utöfva embetet under den tid Justitieombudsmannen

kan vara af svår sjukdom eller annat laga förfall derifrån hindrad.

I händelse Justitieombudsmannen, under det Riksdag är församlad,

afsäger sig förtroendet, eller med döden afgår, insätter Riksdagen

genast i embetet den man, som blifvit till hans efterträdare utsedd.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Skulle Justitieombudsmannens utsedde efterträdare, under riksdag, afsuga

sig det erhållna förtroendet eller i justitieombudsmansembetet insättas.

eller med döden afgå, utväljes på ofvan stadgade sätt en annan

behörig man i hans ställe.

Inträffar något af dessa fall mellan riksdagarna, skall Riksdagens

rätt härutinnan genom de af Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken

och Fullmägtige i Riksgäldskontor utöfvas.

§ 71.

1. Hvarje lagtima Riksdag skall genom fyratioåtta valmän, af

hvilka hvardera. Kammaren inom sig utser tjugofyra, företaga det val

af Fullmägtige i Riksbanken, hvarom i 72 § regeringsformen stadgas.

Valet sker medelst slutna sedlar.

2. Genom samma valmän skola ock väljas Fullmägtige att, jemlik!

särskild! reglemente, Riksgäldskontorets medel och tillhörigheter

förvalta. Desse fullmägtige skola vara sju; egande ordföranden afgörande

röst, derest i frågor, som hos Fullmägtige komma under omröstning,

rösterna för två skiljaktiga meningar utfalla lika. Valet sker

medelst slutna sedlar sålunda, att först utses den, som bland Fullmägtige

skall blifva ordförande, och sedan de öfrige sex; tillkommande

Fullmägtige att sjelfve bland sig välja en vice ordförande, att föra ordet

när hinder för ordföranden inträffar.

§ 73.

På samma gång och på lika sätt, som Fullmägtige och Revisorer

enligt föregående två §§ utses, tillsättas jemväl suppleanter, att, vid

inträffande förfall för dem, träda i deras ställe, nemligen för Fullmägtige

i Riksbanken fyra, för Fullmägtige i Riksgäldskontoret tre och

för hvarje års revisorer sex.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

7

Utdrag af protokollet ''öfver finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den

28 Februari 1890.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Åkerhielm,

Statsråden: Friherre von Otter,

Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad.

Chefen för Finansdepartementet, Statsrådet Friherre von Essen

anförde i underdånighet:

Genom nådigt beslut den 5 Oktober 1889 fann Eders Kongl.

Maj:t godt tillsätta en komité med uppdrag att utarbeta förslag till

förändrad banklagstiftning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de

af mig till statsrådsprotokollet den 21 December 1888 angifna grunder

för bankväsendets ordnande. Dessa grunder, hvilka i det väsentliga

öfverensstämde med de åsigter, som den år 1881 af Eders Kongl. Maj:t

tillsatta bankkomité uttalat i sitt den 14 December 1883 afgifna underdåniga

betänkande, voro hufvudsakligen följande:

De enskilda bankernas sedelutgifningsrätt skulle öfverflyttas på

riksbanken, men en sådan öfverflyttning borde icke ega rum, utan att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 29.

i riksbankens organisation vidtoges sådana ändringar, att tillräckliga

garantier vunnes för den måttfulla, bankmessiga och af politiska inflytelser

oberörda förvaltning, som borde utmärka ett bankinstitut med

den grannlaga uppgiften att besörja landets hela sedelutgifning. Fördenskull

borde riksbankens verksamhet inskränkas till vissa rörelsegrenar,

lämpade för bankens nya uppgift, grunderna för bankens sedelutgifning

och rörelse i allmänhet likasom för dess förvaltning fastställas

genom lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt, äfvensom

åt Konungen beredas inflytande på bankens förvaltning. Öfvergången

till ett sådant nytt banksystem borde emellertid ske med den största

varsamhet för att icke åstadkomma olägenheter för den allmänna rörelsen;

och jag förestälde mig, att denna öfvergång lämpligen skulle

kunna ske sålunda, att de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt vid

1893 års utgång, då de löpande oktrojerna gå till ända, begränsades

inom ett belopp af 45 millioner kronor i enlighet med det af Eders

Kongl. Maj:t år 1887 till Riksdagen afgifna förslag; att den sålunda begräusade

sedelutgifningsrätten blefve de enskilda bankerna tillagd för

ett bestämdt antal år, minst fem, dock med rätt för Eders Kongl.

Maj:t att, derest vid utgången af den sålunda bestämda tiden den allmänna

ekonomiska ställningen funnes vara sådan, att sedelutgifningsrättens

fullständiga indragning icke kunde utan våda eg a rum, medgifva

ett eller annat års ytterligare uppskof med indragningen; samt

att efter sedelutgifningsrättens upphörande de enskilda bankerna för

att fortfarande blifva i tillfälle att å orter, dit riksbanken icke kunde

antagas utsträcka sin verksamhet, betjena rörelsen genom afdelningskontor

finge under visst antal år af riksbanken åtnjuta försträckning,

mot låg ränta, till ett för hvarje bank bestämdt belopp.

Komitén har nu fullgjort det densamma i nåder lemnade uppdrag,

i det den till Finansdepartementet inlemnat af motiv åtföljda och af

komiterade enhälligt biträdda förslag till

lag för Sveriges riksbank;

ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen;

ansvarighetslag för fullmägtige i Sveriges riksbank;

ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid Sveriges riksbanks

afdelningskontor; och

lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt.

Komitén har utan tvekan slutit sig till åsigten om lämpligheten

af eu enda sedelutgifvande bank. Beträffande vilkoren för uppnående

af detta mål och dervid först riksbankens omorganisation finner komitén

det uppenbart, att, då man fordrar en särskild begränsning för

hvarje sedelutgifvande banks verksamhet, denna fordran måste än kraf
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

fl

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

tigare göra sig gällande mot eu bank, som får det ansvarsfulla värfvet

att ensam ombesörja ett lands sedelutgifning. Myntväsendets upprätthållande,

hvilket är eu sådan banks främsta uppgift, ålägger den, enligt

komitens mening, att afstå från åtskilliga, med sedelemissionen

icke rätt förenliga, om ock i och för sig tillit legitima rörelsegrenar;

och da man åt denna enda bank öfverlemnat hela sedelutgifningen

och sålunda på denna väg tillförsäkrat den en fullt tillräcklig vinst,

kunde lagstiftningen ock utan tvekan uppdraga gränserna för dess

verksamhet med hela den stränghet, som påkallades af denna dess

främsta uppgift. Eu dylik bank borde sålunda hållas borta från alla

egentliga förlags- och spekulationsaffärer eller i allmänhet från all sådan

bankrörelse, vid hvilken de af banken utlemnade försträckningarne

återvände till banken först efter en alltför lång eller alltför obestämd

tid. . Icke heller borde en bank, som genom den honom tillerkända

rättighet att ensam utgifva sedlar erhållit den stora förmånen att af

allmänheten upptaga räntefria lan, tillika bedrifva inlåning mot räntegodtgörelse.

.Genom att afhålla sig från detta slags rörelse skulle banken

frigöra sig från tvånget att behöfva uppsöka affärer för att kunna

genom utlåning göra fruktbärande medel, å hvilka den sjelf skulle erlägga

ränta; och en bank, som måste söka efter låntagare, löpte tydligtvis

alltid större fara att råka ut för mindre goda sådana än den

bank, som kunde i allt lugn vänta på, att affärer erbjödes honom, och

bland dessa för sig utvälja de säkraste och mest passande.

Det skulle således i regel blifva riksbanken förbjudet att mot

räntegodtgörelse emottaga penningar å deposition eller i'' löpande räkning;

och vidare borde riksbankens utlåningsrörelse inskränkas till

diskontering af affärsvexlar samt beviljande af lån på kortare tid eller på

kort tids uppsägning mot pant af goda värdepapper eller af varor. Komitén

bär likväl bibehållit rätten för riksbanken att utlemna kassakreditiv på tolf

månader samt lån mot förbindelser till återbetalning af minst en femtedel

af beloppet hvar sjette manad, men har betecknat detta såsom en

eftergift, betingad af hos oss rådande kreditbruk. Hvad särskildt beträffade

de s. k. afbetalningslånen, ansåg komitén dem ega allt för djupa

rötter i våra vanor, och kanske äfven allt för väl motsvara några samhällsklassers,

särskildt mindre jordbrukares och industriidkares, verkliga

lånebehof för att kunna utan afsaknad eller böra utan tvingande skäl

plötsligen indragas. Komitén har emellertid föreslagit, att afbetalningslanen,

hvartill, enligt gällande reglemente för riksbanken må användas

högst 12 millioner kronor, sammanräknade ej finge öfverstiga 10 millioner

kronor, samt att kassakreditiv skulle få beviljas endast mot pant

af obligationer, aktier eller i fast egendom intecknade skuldebref.

Bill. till lliksd. Prof. 1890. 1 Sami 1 Afd. 17 Raft.

o

opaginerad Kontrollera mot PDF

io

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Komitén framhåller i sammanhang härmed, att de verksamhetsfält,

från hvilka riksbanken af anförda skäl borde utestängas, kunde

och borde med så mvcket större fördel bearbetas af de enskilda bank
c''
inrättningarne;

och sålunda skulle mellan bankerna åstadkommas en

arbetsfördelning, som borde lända till styrka för det hela samt vara

till gagn både för riksbanken och de enskilda bankinstituten.

I fråga om grunderna för riksbankens styrelse och förvaltning erinrar

komitén, att Sveriges riksbank vid jemförelse med andra europeiska

centralbanker företer, åtminstone om man bortser från Norges bank,

den egendomligheten, att landets representantförsamling ensam har

beslutande rätt öfver dess förvaltning. Endast den inskränkning funnes

i Riksdagens magt öfver banken, att en del föreskrifter, nemligen

de som vore upptagna i lagen för Rikets Ständers bank den 1 Mars

1830, hade fått karaktären af civillag, till hvars ändring eller upphäfvande

således fordrades samtycke äfven af Konungen. Dessa föreskrifter

anginge bankens skyldighet att vid anfordran inlösa sina sedlar,

förfärandet, om den vägrade detta, storleken af bankens grundfond

och reservfond samt skyldigheten för banken att för hvarje månad och

år offentliggöra öfversigter öfver sin ställning. Det förstnämnda och

vigtigaste af dessa stadganden eller om bankens skyldighet att inlösa

sina sedlar med mynt vore dessutom upphöjdt till grundlagsbud, hvarjemte

grundlagarne innehölle stadganden om antalet fullmägtige i

riksbanken och sättet för deras väljande. Alla öfriga bestämmelser

för riksbanken lemnades deremot af Riksdagen allena, och denna utsåge

enväldigt bankens styrelse samt utöfvade ensam tillsyn öfver dess förvaltning.

»Erfarenheten från gångna tider har» yttrar komitén vidare, »nogsamt

lärt, att Riksdagen såsom riksbankens principal icke varit rätt

egnad att skydda landets innevånares på myntvärdet beroende egendom

och rätt och icke heller att åt bankens förvaltning i öfrigt gifva

den kraft och den omsigt, som den nationela hushållningens utveckling

och förkofran kräfde; och man bör väl akta sig att i den omsorgsfulla

vård, Riksdagen under senare tider onekligen egnat riksbanken,

se eu garanti mot Övergrepp för framtiden, ty det är icke under

lugna, utan under oroliga tider, som lagstadgade formers lämplighet

sättas på prof. Om man än numera icke behöfver befara så långt

gående missgrepp i riksbankens förvaltning, som förflutna tider bevittnat

och som ofta berott på bristande erfarenhet om vilkoren för en

sund bankrörelse, qvarstår i allt fall den påtagliga vådan deraf, att

riksbanken är uteslutande beroende af en politisk riksförsamling, hvilken

isynnerhet under upprörda tider kan komma att, med åsidosättande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29. 11

af bankens ocli det allmännas intressen, använda banken till främjande

af partisyften.»

Faran häraf bär komitén velat i främsta rummet afvärja genom

att i vida större utsträckning, än nu eger rum, gifva karaktären af

lag, stiftad af både Konung och Riksdag, åt de stadganden, som

normera riksbankens rörelse och förvaltning.

I en sådan lag borde först och främst inrymmas icke blott-, såsom

nu, bankens skyldighet att vid anfordran inlösa sina sedlar med

guld, utan äfven- bestämmelserna om metalliska kassans storlek och

beskaffenhet, maximum för sedelutgifningen och de slag åt valutor,

som för densamma skulle tjena till betäckning. Om icke äfven åt

dessa senare föreskrifter bereddes civillags helgd, kunde budet om riksbankens

skyldighet att inlösa sina sedlar blifva illusoriskt. Då nemligen

föreskrifterna om vilkoren och gränserna för sedelutgifningsrätten

när som helst kunde af Riksdagen ensam ändras, kunde under vissa

förhållanden frestelsen till en för stor sedelutgifning blifva så stark,

att klokhetens och försigtighetens gräns öfverskredes och den lagstadgade

skyldigheten att vid anfordran inlösa sedlarne icke längre

kunde fullgöras.

En lag för riksbanken borde vidare upptaga grunderna för bankens

utlånings- och inlåningsrörelse samt för dess öfriga verksamhet

äfvensom innehålla de konstitutiva bestämmelserna i fråga om bankens

styrelse. Det vore nemligen lätt insedt, att en klok och förtänksam

nation icke borde åt ett bankinstitut, öfver hvars hela organisation och

verksamhet en tillfällig Riksdagens majoritet egde makt att utan ansvarighet

besluta, öfverlemna den vigtiga och grannlaga uppgiften

icke allenast att genom sina sedlar förmedla hela landets penningeomsättning,

utan äfven att vara främsta stödet för dess ekonomiska lif.

De detaljerade föreskrifter, som derutöfver tid efter annan kunde

befinnas erforderliga för att närmare reglera riksbankens verksamhet,

vore det deremot lämpligt att, likasom hittills, meddela i ett särskild!.,

af Riksdagen utfärdadt reglemente, å hvilket dock den fordran naturligen

måste uppställas, at-t det icke finge strida mot de i sjelfva lagen

för riksbanken gifna bestämmelser.

Då komitén på anförda skäl, som synas mig väl grundade, icke

velat upptaga det af 1881 års komité framstälda förslag om enskilde

delegares inrymmande i riksbanken, utan bibehållit riksbankens karaktär

af uteslutande statsbank, har komitén ansett det vara så mycket mera

angeläget, att förändrade bestämmelser komma till stånd i fråga om

tillsättningen af riksbankens styrelse.

»Allvarliga hafva», yttrar komitén, »de anmärkningar varit, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

framställs mot det nuvarande sättet härför, och det kali icke med fo°- förnekas, att desamma i hufvudsak äro berättigade. Redan den omständigheten

att fullmägtige utses för endast ett år, hvarigenom det

kan inträffa, att hela styrelsen af skäl, som äro främmande för riksbankens

intressen, på eu gång aflägsnas, innebär en våda, som ökas

i samma mån bankens uppgift vidgas. Faran af dessa årliga val framträder

ännu. tydligare vid tanken på sjelfva valsättet, ty det kan ju

mycket väl inträffa, att de valmän, som hvardera kammaren utser för

val af fullmägtige, stå stridiga emot hvarandra och att sammansättningen

af bankstyrelsen i dess helhet sålunda blifver beroende på

lottkastning.))

För att förebygga en dylik våldsam rubbning i riksbankens

styrelse bär komitén upptagit det flera gånger förut väckta förslaget,

att fullmägtige i riksbanken skola utses för tre år, dock så att en

tredjedel af dem årligen underkastas omval.

»Men det är», fortsätter komitén, »icke mindre otillfredsställande,

att Riksdagen ensam tillsätter riksbankens styrelse. Fläremot tala

redan de skäl, som blifvit anförda mot Riksdagens envälde i fråga om

lagbestämmelser för riksbanken, och dessa skäl äro här än mera påtagliga,

då det. ju ligger i sakens natur, att man icke hos en politisk

riksförsamling kan under alla förhållanden påräkna den oväld och den

frihet från .politisk hänsyn, som vid val af en centralbanks styrelse

böra göra sig gällande.

Om det. ock härvid kan erinras, att Riksdagen, åtminstone under

de senare årtiondena, med omsorg bevarat kontinuiteten i riksbankens

styrelse, må det dock icke förbises, att ansatser till ett motsatt förfaringssätt,

hvilka tillräckligt visa önskvärdheten af en förändring-, ingalunda

uteblifvit. 6 ö

, Kan det således icke anses för det allmänna betryggande, att

Riksdagen allena fortfarande utser riksbankens styrelse, och lemnar

man åsido tanken på enskilde delegares upptagande i riksbanken, är

det uppenbarligen åt regeringsmagten, man bör inrymma befogenhet

att med Riksdagen deltaga i tillsättande af denna styrelse.

Denna fordran framgår för öfrig! redan med bjudande konseqvens

af bankens, egen art. År nemligen inom staten regeringen i allmänhet

ansvarig för ^hela förvaltningens gång; är riksbanken och skall

den enligt komiténs förslag förblifva en statsinstitution; skall dess

verksamhet regelbindas af lag, som stiftas af Konung och Riksdaggemensamt;

och är slutligen redan nu genom den jemväl af komitén

upptagna bestämmelsen i 2 § af 1830 års banklag stadgadt, att, om

riksbanken blifver oförmögen att uppfylla sina förbindelser, hvilket. i

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Eongl. May.ts Nåd. Proposition JS/:o 29.

de flesta fall måste antagas härflyta af styrelsens förvållande, det är

Konungen, som har att vidtaga nödiga åtgärder för upprätthållandet af

det allmänna förtroendet och för bankens återupprättande, — så fordrar

oemotsägligen följdriktigheten, att Konungen ej uteslutes från inflytande

på tillsättningen af riksbankens styrelse. Denna fordran blifver oafvislig,

då riksbanken för framtiden skall, i egenskap af en med hela

sedelutgifningsrätten utrustad, verklig centralbank, blifva bäraren af

hela vårt penningeväsende. Det kan ej vara riktigt, att, då banken är

eu statsbank och då regeringen i vårt land eljest har på det ekonomiska

området så stor befogenhet och så vidsträckt ansvar, regeringsmagten

skall hållas utestängd från en punkt af statsmaskineriet, så

vigtig, att, om den råkar i olag, deraf följer eu ögonblicklig förlamning

af landets hela ekonomiska lif.

Men det inflytande på sammansättningen af riksbankens styrelse,

som således bör inrymmas åt Konungen, skulle, i komiténs tanke, blifva

vida mer ett, sken, en formsak, än en verklighet, om det inskränktes

till hvad förut varit ifrågasatt, eller rätt för Konungen att utse en ledamot

i styrelsen. Äfven om denna ledamot i och med den kungliga

utnämningen gjordes sjelfskrifven att vid styrelsens förhandlingar föra

ordet, vore dermed tydligtvis snarare sörjdt för hans yttre ställning än

för hans verkliga inflytande. Vald icke af styrelsen sjelf, icke hedelaf

dem, hvilka den öfriga styrelsen måste betrakta såsom sina egentliga

principaler, skulle en sådan ordförande, isolerad och stäld på annan

fullmagtsgrund än styrelsen i öfrig!, lätteligen känna sig sjelf och af

öfriga styrelseledamöter betraktas såsom en främling, hvilken man derför

så vidt möjligt hölle utanför den egentliga bankförvaltningen.»

Såsom den lämpligaste anordningen i detta afseende har komitén

derför föreslagit, att åt Konungen lemnas att utse en tredjedel af bankstyrelsen,

under det att öfriga två tredjedelar utses af Riksdagen. Samtliga

styrelseledamöter, oberoende af huruvida de utsetts af Konungen

eller af Riksdagen, skulle sinsemellan vara fullt likstälda och ega att

gemensamt inom sig uppsöka och utvälja de krafter, de ansåge dugligast

att på ordförande- och direktörsplatserna sättas i spetsen för

bankförvaltningen. Endast så kunde man, enligt komiténs mening, få

dessa från olika håll insatta element att sammansmälta till verklig enhet;

endast så kunde man bibehålla Riksdagens förherskande magtställning

inom banken och på samma gång likväl lemna statens öfverhufvud,

Konungen, ett lämpligen afvägdt inflytande på statens bank,

der detta inflytande säkerligen skulle dels tillföra bankstyrelsen ett

värdefullt tillskott af bankinsigter och bankerfarenhet, dels ock be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.

trygga kontinuiteten, om under politiskt upprörda tider de af Riksdagen

valda ledamöterna någon gång skulle komma att allt för snabbt

vexla.

Det antal fullmägtige Riksdagen enligt komiténs förslag både att

utse skulle blifva i det närmaste detsamma som för närvarande. Komitén

bar nemligen ansett, att riksbankens fullmägtige för framtiden borde

blifva nio, af hvilka således Riksdagen skulle förordna sex och Konungen

tre. Då emellertid de i 50, 98 och 109 §§ regeringsformen samt i 32

och 68 §§ riksdagsordningen åt fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret

gifna uppdrag enligt sin natur icke borde eller kunde tillkomma

jemväl de af Eders Kongl. Maj:t förordnade fullmägtige i riksbanken,

men någon anledning icke funnes att. utesluta de af Riksdagen

utsedde fullmägtige i riksbanken från dessa funktioner, har komitén

föreslagit en sådan förändring i lydelsen af nämnda §§, att endast de

af Riksdagen utsedde fullmägtige i riksbanken skulle jemte fullmägtige

i riksgäldskontoret utöfva ifrågavarande uppdrag.

Fullmägtige skulle årligen bland sig utse ordförande och vice

ordförande. Den dagliga förvaltningen skulle handhafvas af fyra deputerade,

bestående af eu af fullmägtige inom sig tillsatt direktör och en

vice direktör samt två andra fullmägtige.

Den nuvarande anordningen i afseende å ärendenas föredragning

och beredning samt handhafvandet af de löpande göromålen har komitén

icke funnit tillfredsställande, då den lätteligen kunde föranleda och väl

äfven under vissa tider föranledt slitningar mellan de två jemnstälde

deputerade, som hade dessa göromål sig anförtrodda. Häraf måste,

enligt komiténs mening, banken blifva lidande, då ju för hvarje affär

och icke minst för en stor bank enhet i ledningen vore af synnerlig

vigt; och det vore uppenbarligen just för att ernå en sådan enhet och

sammanhållning, som alla våra enskilda bankinstitut, likasom utlandets

banker, satt i spetsen för förvaltningen en person, hvilken i sin hand

samlar och sammanhåller alla de olika trådarne från de skilda förvaltningsgrenarne

samt bär ansvaret för rörelsens jemna och ostörda gång.

Komitén anser en reform i denna riktning nyttig och tidsenlig och

har derför föreslagit, att för riksbanken skall utses en direktör, som

handhafver de löpande förvaltningsbestyren och särskildt har sig anförtrodt

att verkställa köp och försäljning af utländska vexlar. Derjemte

skulle tillsättas eu vice direktör att biträda direktören och, vid

ledighet eller förfall för denne, träda i hans ställe. Direktören och

vice direktören, hvilka närmast skulle motsvara de nuvarande två deputerade,

komme att, såsom förut nämnts, tillhöra kretsen af de af komitén

föreslagna fyra deputerade, hvilken benämning ansetts lämpligen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29. 15

kunna begagnas för ledamöterna i styrelsen för den dagliga förvaltningen.

För fullmägtige skulle finnas tre suppleanter, utsedde för ett år i

sender, en af Konungen och två af Riksdagen. Desse suppleanter

skulle inkallas i tjenstgöring i den ordning fullmägtige genom lottning

dem emellan bestämt.

Enligt komiténs mening bör indragningen af den enskilda sedelutgifning

srätten kunna vara förd till slut tio år efter utgången af de

nu löpande oktrojerna samt redan under nämnda tid väsentliga begränsningar

af denna sedelutgifningsrätt eg a rum.

Såväl för de enskilda bankerna sjelfva som för de ekonomiska

förhållandena i landet anser komitén det vara bättre, att öfvergångsperioden

från början bestämdt begränsas, äfven om den då skulle göras

något längre, än att den sättes kortare och i stället åt Konungen lemnas

öppet att medgifva en ytterligare utsträckning deraf. De enskilda

bankerna skulle i senare fallet möjligen, i förhoppning på ett dylikt uppskof,

underlåta att förbereda sig på sedelutgifningsrättens slutliga upphörande;

och om detta uppskof sedermera icke beviljades, blefve måhända

svårigheterna för bankerna och deras låntagare större, än de eljest behöft

blifva. 1 hvarje fall skulle en dylik dispensrätt medföra ett osäkerhetstillstånd,

för hvilket landets penningväsen icke torde böra utsättas.

Komitén erinrar, att den sedelutgifningsrätt, som enligt Kongl.

kungörelsen den 12 Juni 1874 tillkommer de enskilda bankerna, aldrig

ens närmelsevis till fullo begagnats och således vore större, än af behofvet

påkallades. Så hade under åren 1883—1888 de enskilda bankernas

sedelutgifningsrätt vexlat mellan 75,3 och 70,2 millioner kronor,

under det att deras utelöpande sedlar under samma tidsperiod utgjort

högst 50,7 och lägst 43,7 millioner kronor.

Medeltalet af de enskilda bankernas utelöpande sedlar utgjorde

under åren 1878—1882 ett belopp af 48,2 millioner och under åren

1881 —1885 af 50,6 millioner kronor; under åren 1886, 1887 och 1888

var det respektive 47,9, 47,4 och 51,5 millioner kronor.

Med hänsyn till den af de enskilda bankerna under de senare

åren sålunda begagnade sedelutgifningsrätt har komitén föreslagit, att

efter 1893 års utgång, då nu löpande oktrojer gå till ända, de enskilda

bankerna icke må medgifvas att tillhopa utgifva högre belopp sedlar

än 50 millioner kronor.

Om den föreslagna öfvergångstiden verkligen skulle motsvara sin

bestämmelse, kunde det dock icke vara tillfyllest att endast meddela

föreskrifter, som vid dess början begränsade de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt.

1 sådant fall skulle denna rätt vara lika stor och till
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

äfventyra i samma utsträckning begagnad vid öfvergångstidens slut

som vid dess början. För att förebygga detta syntes det vara både

för bankerna sjelfva och den allmänna rörelsen tryggast att i lag föreskrifva

en ytterligare minskning af sedelutgifningsrätten under öfvergångstiden.

Komitén har fördenskull föreslagit, att, utom det att gränsen för

sedelutgifningsrätten vid öfvergångstidens början sättes till 50 millioner

kronor, denna gräns efter fem års förlopp ytterligare inskränkes, så

att sedelutgifningsrätten minskas till hälften eller 25 millioner kronor

för att efter ytterligare fem år helt och hållet upphöra.

Såsom ett medel att förebygga de rubbningar i allmänna rörelsen,

som tilläfventyrs kunde blifva en följd af indragningen utaf de enskilda

bankernas sedlar, har komitén upptagit ett inom Riksdagen förut

väckt förslag att bevilja dessa banker rätt att i riksbanken ^diskontera

af dem öfvertagna vexlar. En dylik rediskonteringsrätt inneburc förde

enskilda bankerna den förmånen, att de icke behöfde hafva alla de

af dem diskonterade vexlande liggande i sina portföljer till förfallotiden,

utan egde tillfälle att derförut förvandla dem i gångbart mynt,

hvarigenom de således i sina vexelportföljer skulle erhålla en pålitlig

kassareserv.

Men äfven för riksbanken borde en sådan ^diskontering vara

välkommen. Riksbanken finge derigenom tillfälle att i allmänna rörelsen

sprida sina sedlar mot erhållande af sådana papper, som vore

mer än andra passande för en sedelutgifvande centralbank; och då

härtill komme, att de enskilda bankernas indorso tryggade riksbanken

för hvarje förlust å dessa vexlar, syntes fullgoda skäl tala för, att ett

billigare diskonto än det eljest gällande borde tillämpas vid denna rediskontering.

Komitén bär derför föreslagit, dels att åt de enskilda bankerna

må i lag inrymmas formlig rätt att under öfvergångstiden ^diskontera

vexlar i riksbanken, dels ock att diskontot härvid icke må utgöra mer

än två tredjedelar af det diskonto, som vid de särskilda tillfällen, då

^diskontering kommer i fråga, eljest är i riksbanken gällande.

En dylik rediskonteringsskyldighet kunde dock icke utan våda

för riksbanken utsträckas alltför långt, isynnerhet om den skulle ega

ruin på förmånligare vilkor än annan diskontering. Först och främst

borde härvid gälla, att rediskonteringsrätten icke afsåge andra vexlar,

än dem riksbanken eljest egde i sin rörelse mottaga. De finge derför

icke vara dragna på längre tid än sex månader och skulle vara af

den beskaffenhet, att de kunde anses grunda sig på verkliga handelsaffärer.

Det vore dock endast ur dessa båda synpunkter, likasom i

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 29.

fråga om vexlarnes formella giltighet, eu pröfningsrätt skulle tillkomma

riksbanken, enär den enskilda bankens indorso borde göra hvarje pröfning

af vexelgäldenärernas soliditet obehöflig.

Vidare kunde det naturligtvis icke sättas i fråga, att vexlar till

huru högt belopp som helst skulle få redislconteras mot ett så lågt

diskonto som det förenämnda. Då denna förmån borde ställas i närmaste

samband med den tjenst, de enskilda bankerna lemnade riksbanken

genom att sprida dess sedlar i stället för sina egna, hade man

i den sedelutgifningsrätt, hvaraf de underläte att begagna sig eller som

under oktrojtiden dem fråntoges, lämplig grund, hvarefter storleken af

denna rediskonteringsrätt borde bestämmas. Komiténs förslag innehåller

derför, att det vexelbelopp, enskild bank skulle ega att mot

ofvannämnda låga diskonto hafva på en gång rediskonteradt i riksbanken,

finge under de fem första åren af don nya oktrojtiden, eller

under åren 1894—1898, icke öfverstiga bankens enligt senaste officiela

månadsrapport öfver bankernas ställning obegagnade sedelutgifningsrätt

samt under de återstående fem åren af oktrojtiden, eller åren

1899—1903, ej utgöra högre summa, än som motsvarade den sedelutgifningsrätt,

banken gått förlustig genom stadgandet, att dess rätt

att utgifva sedlar från och med år 1899 skulle nedsättas till hälften

mot hvad den förut varit.

Den rediskonteringsrätt i riksbanken, komitén för de enskilda

bankerna föreslagit, såsom påkallad af inskränkningen i deras sedelutgifning,

ansågs dock icke vara tillräcklig att förmå bankerna att frivilligt

afstå större eller mindre del af sin sedelutgifningsrätt, åtminstone

icke under de fem senare åren af öfvergångstiden, då rediskonteringsrätten

vore på förhand en gång för alla till sin storlek bestämd.

Ansåge man med rätta en dylik frivillig afsägelse af sedelutgifningsrätten

önskvärd för att landets penningeväsen så fort som möjligt ordnades

på grundvalen af eu enda sedelutgifvande bank, borde en billig

kassatillgång i riksbanken ytterligare beredas de enskilda bankerna,

för den händelse och i den mån de frivilligt afstode från denna sin

rätt. I sådant syfte har komitén föreslagit, att enskild bank, som efter

1898 års slut vill helt och hållet eller delvis afstå från sin då återstående

sedelutgifningsrätt, må ega att hos riksbanken erhålla kassakreditiv

till storleken motsvarande den sedelutgifning, banken sålunda

afsäger sig, och mot vilkor att räntan för medel, som å detta kreditiv

uttagas, icke får utgöra mer än högst två procent för år, äfvensom att

kreditivafgift icke påföres. Dessa kreditiv, som sålunda skulle utgöra

ett medel för riksbanken att likasom lösa till sig den enskilda sedelutgifningsrätten,

blefve således i viss mån jemförliga med de vexlingsBih.

till Rilcsd. Prof. 1890. 1 Sand. 1 Afd. 17 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

förskott af riksbanken, som bereddes de enskilda bankerna vid den år

1879 skedda indragningen af deras femkronesedlar.

På det att de enskilda bankerna lättare må blifva i tillfälle att

ställa den säkerhet, som för dylika kreditiv kan pröfvas nödig, är ock

föreslaget, att bankerna, då deras sedelutgifningsrätt nedsättes till hälften

mot förut, eller vid 1898 års utgång, äfven skola vara berättigade

att utfå hälften af deras i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek.

Beträffande formen för bestämmelserna om den enskilda sedelutgifningsrättens

indragning och de föreslagna lättnaderna under öfvergångstiden

har komitén inrymt desamma i en särskild författning,

som skulle erhålla karaktären af lag, stiftad af Konung och Riksdag

gemensamt. I de afseenden, der denna lag lemnade särskilda föreskrifter,

blefve de stadgande!! i Kongl. kungörelsen den 12 Juni 1874

angående enskilda sedelutgifvande banker, som icke öfverensstämda

med dessa nya föreskrifter, naturligtvis kraftlösa. Det följde således

af sig sjelf!, att bestämmelserna i nämnda kungörelse om sedelutgifningsrättens

omfattning skulle lida den inskränkning, som påkallades

af de nya stadgandena om sedelutgifningens storlek. Det vore ock

gifvet, att bestämmelsen i 1874 års kungörelse, att Konungen egde

indraga de enskilda bankernas sedlar å tio kronor, icke vidare kunde

komma att tillämpas, då ju nya gränser för den enskilda sedelutgifningen

vore i den särskilda lagen noga uppdragna. Eu uttrycklig

ändring af 1874 års kungörelse i denna del ansågs emellertid icke vara

behöflig, och en ändring i öfriga delar borde enligt komiténs mening

äfven kunna undvikas.

Komitén har nemligen utgått derifrån, att de enskilda bankerna

äfven under den öfvergångstid, hvarom här är fråga, skulle fortlefva

på grundvalen af 1874 års kungörelse jemte den föreslagna författningen

om sedelutgifningens begränsning, enär det icke kunde anses

behöflig! eller ens lämpligt att för eu kortare öfvergångstid vidtaga

några genomgripande förändringar i grunderna för de enskilda bankernas

verksamhet. Sedan deras sedelutgifningsrätt upphört, syntes

icke något skäl förefinnas att behandla dessa banker annorlunda än

vanliga aktiebanker; och de komme väl äfven enligt komiténs förmenande

att, för så vidt de fortsatte sin verksamhet, ombilda sig till

bankaktiebolag enligt lagen af den 19 November 1886, hvarigenom en

särskild lagstiftning för dem då icke längre blefve af nöden.

Till det hufvudsakliga af hvad komitén föreslagit och som icke i

mycket afviker från de åsigter jag, såsom ofvan är nämndt, i frågan

uttalat, kan jag ansluta mig.

Det har med rätta blifvit sagd!, att ett på solida grunder livilande

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

enbankssystem framför det i Sverige nu rådande systemet med flera

sedelutgifvande banker erbjuder fördelarno af större visshet om sedelmyntets

inlösbarhet, ökad trygghet för sedelemissionens behöriga begränsning

samt mera fasthet och kraft i farliga tider. Men dessa fördelar

blifva en verklighet endast under förutsättning att den bank,

som får sedelemissionen sig anförtrodd, organiseras så, att den blir

skickad att uppbära denna vigtiga uppgift, och att Sveriges riksbank

med sin nuvarande organisation icke är härtill egnad, har komitén tydligen

visat. Hvad komitén föreslagit i afseende å sättet för utseende

af riksbankens styrelse, begränsning af bankens verksamhet samt fastställande

af grunderna för bankens organisation, rörelse och förvaltning

i lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt, synes mig oundgängligen

kräfvas, för så vidt eu förändring af vårt banksystem i angifna

riktning må kunna ega rum.

Då de fullmägtige i riksbanken, hvilka kom me att af Eders Kongl.

Maj:t förordnas, enligt föreliggande förslag ej skulle deltaga i utförandet

af de uppdrag, hvilka enligt 50, 98 och 109 §§ regeringsformen samt

32 och 68 §§ riksdagsordningen åligga fullmägtige i riksbanken och

fullmägtige i riksgäldskontoret gemensamt, blir väl häraf en följd, att

vid ifrågavarande ärendens behandling riksgäldskontoret kan komma

att representeras af sju, men riksbanken endast af sex ledamöter,

under det att, å andra sidan, vid sådana gemensamma sammanträden,

som föranledas af de fullmägtige i de båda verken af Riksdagen särskild!

gifna, i grundlagarne icke omförmälda uppdrag, såsom utseende

af styrelseledamot i Göta kanalbolag, förvaltning af byggnadsfonden

för riksdags- och riksbankshus in. m., och i hvilka intet hinder finnes

för samtlige fullmägtige i riksbanken att deltaga, riksbanken kan

komma att företrädas af nio, men riksgäldskontoret endast af sju ledamöter.

Mon då vid ifrågavarande ärendens handläggning fråga ej är

om något riksbankens eller riksgäldskontorets särskilda intresse, utan

fullmägtige i de båda verken hafva dessa uppdrag sig anförtrodda

endast i sin allmänna egenskap af Riksdagens utsedde förtroendemän,

torde någon verklig olägenhet ej kunna vara att befara af det vid

vissa tillfällen möjligen olika antalet fullmägtige från hvardera verket.

Skulle emellertid Riksdagen hysa en motsatt åsigt eller finna

någon oegentlighet ligga i det anmärkta förhållandet, står det naturligtvis

Riksdagen öppet att i de reglementen, Riksdagen för riksbanken

och riksgäldskontoret utfärdar, föreskrifva, att ett lika antal fullmägtige

från hvardera verket skall närvara vid behandling af de utaf

Riksdagen fullmägtige gemensamt gifna uppdrag, i hvithet, afseende

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o‘29.

jag tillåter mig . erinra om det nu gällande reglementsstadgandet, att

vid fullmägtiges i banken och riksgäldskontoret gemensamma sammanträden

böra, så vidt beslut skall kunna fattas, fem af fullmägtige i

hvartdera verket vara tillstädes. I fråga åter om de gemensamma

uppdrag, livilka pa grund af regeringsformens och riksdagsordningens

föreskrifter åligga fullmägtige, skulle ett motsvarande stadgande, om

det funnes behöflig!, få sin plats i grundlagarne, men då jag af skäl,

som här ofvan antydts, för min del ej funnit upptagandet i Eders

Kongl. Maj:ts förslag af en dylik, enligt sakens natur närmast på

Riksdagens åtgärd beroende bestämmelse erforderligt, har jag ansett

mig endast böra härmed fästa uppmärksamheten på förhållandet.

I afseende å vissa andra detaljer af de föreliggande förslagen

synas mig några jemkningar böra ske.

Så har komitén i 72 § regeringsformen bibehållit den nuvarande

bestämmelsen, att riksbanken förblifver under Riksdagens “garanti och

vård41, och motsvarande bestämmelse är införd i 1 § af förslaget till

lag för Sveriges riksbank. Då emellertid Eders Kongl. Maj:t enligt

förslaget skulle tillsätta eu del af riksbankens styrelse och riksbanken,

såsom just i nämnda grundlagsparagraf angifves, skulle förvaltas enligt

lag, stiftad af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt, komme

riksbanken icke längre att stå uteslutande under Riksdagens vård.

Orden »och vård» synas derföre böra, såsom mindre egentliga och i

allt fall obehöfliga, uteslutas i nämnda två lagrum.

Åt lagen för Sveriges riksbank har komitén velat bereda civillags

natur genom införande i 72 § regeringsformen af den bestämmelse,

att lagen skall stiftas i den ordning 87 § 1 mom. regeringsformen

stadgar. Häraf skulle blifva en följd, att högsta domstolens yttrande

måste äskas icke blott vid lagens stiftande, utan ock vid hvarje

förändring, som i densamma kan finnas erforderlig. Men om ock, vid

det förhållande att lagen för rikets ständers bank den 1 Mars 1830,

som genom den nya lagen komme att upphäfvas, är tillagd allmän

civillags natur, högsta domstolen lärer böra yttra sig, innan nådig

proposition angående den nya lagen förelägges Riksdagen, synes det

mig så mycket mindre lämpligt att fastslå, det högsta domstolen

måste vid eu hvar ändring åt lagen höras, som i densamma förekomma

åtskilliga reglementariska föreskrifter*, uti Indika ändring visserligen

bör kunna ske utan att högsta domstolens yttrande infordras.

Det synes mig derföre lämpligare, att, i öfverensstämmelse med mitt

förenämnda uttalande till statsrådsprotokollet, ifrågavarande grundlagsbestämmelse

endast kommer att innehålla, det lagen för Sveriges

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

riksbank skall stiftas af Konung och Riksdag gemensamt, hvarigenom

full säkerhet mot häftiga rubbningar i densamma synes vara vunnen.

Såsom jag förut nämnt, skulle enligt förslaget (72 § regeringsformen

och 29 § lagen för Sveriges riksbank) för fullmägtige finnas tre

suppleanter, utsedde för ett år i sender, en af Eders Kongl. Maj:t och

två af Riksdagen. Suppleanterne skulle inkallas i den ordning, fullmägtige

genom lottning dem emellan bestämt, hvarigenom således

kunde inträffa, att den af Eders Kongl. Maj:t utsedde suppleant komme

att tjenstgöra för någon af de utaf Riksdagen valde fullmägtige och

tvärtom. Häremot måste jag erinra, att riksbankens styrelse sålunda

kunde komma att tidtals utgöras af ända till åtta af Riksdagen valde

och endast eu af Eders Kongl. Maj:t utsedd ledamot eller af fyra utaf

Eders Kongl. Maj:t utsedde och fem af Riksdagen valde medlemmar,

hvarigenom proportionen mellan de olika elementen inom styrelsen

skulle blifva allt för mycket förändrad. Och detta skulle särskild!

verka störande vid de förutnämnda i grundlagarne bestämda sammanträdena

med fullmägtige i riksgäldskontoret, enär genom nämnda bestämmelse

angående suppleanterne riksbankens fullmägtige, som redan

under vanliga förhållanden skulle vid dessa sammanträden utgöras af

endast sex mot sju fullmägtige i riksgäldskontoret, skulle kunna komma

att representeras af endast fem personer, men också möjligen af ända

till åtta. Jag anser derföre lämpligare, att de af Eders Kongl. Maj:t

utsedde ledamöterne vid förfall ersättas af suppleant, utsedd af Eders

Kongl. Maj:t, och likaledes de af Riksdagen valde fullmägtige af någon

bland de utaf Riksdagen utsedde suppleanter. Men med eu sådan anordning

måste ock antalet suppleanter ökas och torde då lämpligen

böra utgöra sex, nemligen två utsedde af Eders Kong]. Maj:t och fyra

af Riksdagen.

Vidare kan jag icke biträda komiténs förslag (36 § i lagen för

riksbanken) att bland direktörens åligganden särskildt upptaga köp

och försäljning af utländska vexlar. Eu sådan bestämmelse skulle

nemligen medföra den olägenhet, att en person, som i öfrigt vore väl

qvalificerad för direktörsbefattningen, utestängdes derifrån derföre, att

han saknade tillräcklig erfarenhet i utländska vexel affärer, hvilka ju i

sådant fall skulle kunna anförtros åt vice direktören.

De enskilda bankernas syndikat, som lem mats tillfälle att yttra

sig i frågan, har framstäf betänkligheter deremot, att vid utgången

af år 1903 skulle upphöra icke blott de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt

och de kreditiv, hvarmed denna sedelutgifningsrätt

må, helt eller delvis, vara dessförinnan aflöst, utan ock don enskilda

bankerna medgifna rätt till ^diskontering i riksbanken, hvari
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

genom de medel, hvarmed de enskilda bankerna betjenade allmänheten,

kunde komma att på en gång minskas med ända till 50 millioner

kronor. Jag kan så mycket mindre frånkänna dessa betänkligheter

ett visst berättigande, som jag i mitt förenämnda anförande

till statsrådsprotokollet antydde såsom en lämplig lättnad för de enskilda

bankerna, att dem bereddes en billig kredit i riksbanken för

någon tid efter upphörande af deras sedelutgifningsrätt. Men då, under

det jag antog öfvergåugstiden möjligen kunna begränsas till fem år

efter nu löpande oktrojers utgång, komitén utsträckt denna tid till tio

år, hvarunder ju eu omtänksam bankstyrelse har tillräckligt rådrum

att småningom förbereda sig för de förändrade förhållanden, som derefter

skola inträda; då ^diskontering i riksbanken, om ock icke till så

väsentligen reduceradt diskonto som förslaget innehåller, utan tvifvel

blefve bankerna öppen äfven efter 1903, utan att en uttrycklig rättighet

härtill fastställes; och då slutligen upphäfvande! af riksbankens inlåning

mot ränta måste antagas föranleda dertill, att medel, som nu mot ränta

innestå hos riksbanken, leta sig till de enskilda bankinrättningarne,

hvilkas förmåga att med försträckningar betjena allmänheten härigenom

ökas, har jag funnit någon utsträckning utöfver öfvergångstiden af de

förmåner, förslaget under denna tid inrymmer åt de enskilda bankerna,

icke vara af behofvet påkallad.

Deremot synes mig ett annat af syndikatet framburet önskningsmål

mycket behjertansvärdt. Under framhållande af de olägenheter, som

de under senare tider meddelade korta oktrojerna och det deraf förorsakade

osäkerhetstillstånd vålla de enskilda bankerna, hemställer nemligen

syndikatet, att, äfven om föreliggande förslag icke skulle blifva lag,

de enskilda bankerna må åter beviljas tioåriga oktrojer. Anledningen till

de korta oktrojerna, som allt ifrån början af 1880-talet meddelats, har

uteslutande varit den, att man velat undanrödja hindren för eu snar tillämpning

af den förändrade banklagstiftning, som stått på dagordningen.

Men om i likhet med föregående förslag äfven det nu föreliggande

faller, torde man vara berättigad deraf draga den slutsats, att den allmänna

meningen i landet ännu icke är mogen för öfvergången till ett

centralbankssystem och att derföre frågan härom lämpligen bör under

några år hvila; och vid sådant förhållande lärer anledning icke företinnas

att beröfva vårt enskilda bankväsende den stadga och trygghet,

de för något längre tid meddelade oktrojerna utan tvifvel medföra.

Under förutsättning att de af komitén framlagda förslag till grundlagsändringar,

med de jemkningar jag nu angifvit såsom erforderliga,

åt Eders Kongl. Maj:t godkännas och blifva vid innevarande riksdag

antagna att hvila till nästa års riksdag, så att möjlighet derigenom

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

beredes, att de då varda upphöjda till lag, är jag sinnad tillstyrka

Eders Kongl. Maj:t att till 1891 års riksmöte aflåta proposition om

förändrad banklagstiftning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med öfriga

af komitén afgifna förslag med de förändringar jag antydt; och hemställer

jag derföre i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes uppdraga

åt chefen för Justitiedepartementet att låta utarbeta förslag till

grundlagsändringar i ofvan omförmälda syftning.

Hvad departementschefen sålunda hemstält, deruti

statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans

Maj: t Konungen bifalla; och skulle utdrag af protokollet

angående detta ärende till Justitiedepartementet

expedieras.

Ex protocollo:

G. Louis De Geer.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kong1... Majis Nåd. Proposition N:o 29.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartement-sår enden^ hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

Fredagen den 7 Mars 1890.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Åkerhielm,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt,

Statsråden: Friherre von Otter,

Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad.

Departementschefen, Statsrådet Östergren anförde i underdånighet:

Den af Eders Kongl. Maj:t under den 5 Oktober 1889 för utarbetande

af förslag till förändrad banklagstiftning i nåder tillsatta komité

har i sitt den 30 sistlidne Januari afgifna betänkande framlagt förslag

till åtskilliga, af de utaf komitén förordade grunder för banklagstiftningens

ordnande påkallade ändringar i Regeringsformen och Riksdagsordningen.

Då komiténs omförmälda betänkande den 28 i nästlidne

månad på föredragning af chefen för Finansdepartementet inför Eders

Kongl. Maj:t anmäldes, ansåg föredragande departementschefen, som i

hufvudsak biträdde komiténs förslag till grundlagsändringar, samma

förslag likväl böra i vissa af honom närmare angifva afseenden undergå

jemkning; och förklarade sig vidare departementschefen, under förutsättning

att de af komitén framlagda förslag till grundlagsändringar med de

jemkningar, departementschefen angifvit såsom erforderliga, af Eders

Kongl. Maj:t godkändes och blefve vid innevarande riksdag antagna att

hvila till nästa års riksdag, vara sinnad tillstyrka Eders Kongl. Maj:t

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.

att till 1891 års riksmöte aflåta proposition om förändrad banklagstiftning

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med öfriga af komitén afgifna

förslag med vissa af departementschefen jemväl antydda förändringar.

I anledning häraf täcktes Eders Kongl. Maj:t, med bifall till

en af chefen för Finansdepartementet gjord framställning, uppdraga åt

mig att låta utarbeta förslag till grundlagsändringar i den af bemälde

departementschef angifna syftning.

Sådant förslag har till åtlydnad af berörda nådiga befallning numera

blifvit upprättadt; och hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t, med

godkännande af detta förslag, täcktes till Riksdagens antagande framlägga

detsamma.

Statsrådets öfriga ledamöter instämde i hvad

föredraganden hemstält; och behagade Hans Maj:t

Konungen härtill lemna bifall samt förordna, att till

Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning skulle

aflåtas nådig proposition af den lydelse, bilagan litt.

A. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Carl Boheman.

Bih. till Biksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 17 Raft.

4

<■

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. KU 1890:11 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11 s. 4 i texten